yttr 1980/81 kru8y y (Yttrande 1980/81:kru8y)

KrU 1980/81:8 y

Kulturutskottets yttrande
1980/81:8 y

över proposition 1980/81:176 med förslag till lagstiftning mot viss
spridning av videogram med våldsinslag m. m. jämte motioner

Till konstitutionsutskottet

Genom beslut den 21 april 1981 har konstitutionsutskottet berett
kulturutskottet tillfälle att avge yttrande över proposition 1980/81:176 med
förslag till lagstiftning mot viss spridning av videogram med våldsinslag m. m.
jämte eventuella följdmotioner. Kulturutskottet får med anledning härav
anföra följande.

Inledning

Propositionen bygger på en i departementspromemorian (Ds Ju 1980:14)
Våldet i videogram m. m. redovisad kartläggning av de rättsliga och
praktiska möjligheterna att genom lagstiftning så snart som möjligt komma
till rätta med vissa avarter i form av stötande våldsskildringar i främst
videogram

I promemorian diskuteras möjligheterna att uppnå det angivna
syftet genom införande av någon form av förhandsgranskning av videogram
eller genom införande av ett straffsanktionerat förbud mot spridning av
våldsskildringar. Tanken på förhandsgranskning avvisas och med den
ståndpunkten återstår enligt promemorian - om man anser det nödvändigt
med snabba åtgärder mot spridning av videogram med våldsinslag - att införa
ett straffsanktionerat spridningsförbud som rättsligt medel att komma åt
avarter av våldsskildringar i videoprogram. I promemorian presenteras två
alternativa lagförslag som båda skulle ge möjlighet att under vissa
förutsättningar ingripa med straff mot den som i kommersiellt syfte sprider
videogram och filmer med våldsskildringar. Lagförslagen gäller i första hand
framställningar i videogram men anses också böra inbegripa film för att
omotiverade skillnader mellan likartade uttrycksformer skall undvikas.
Enligt det ena alternativet i promemorian förbjuds spridandet till barn under
15 år av ”verklighetsnära skildringar av att någon utsätts för allvarligare
våld”. Det andra alternativet innefattar ett allmänt förbud mot spridning av
”närgångna eller långvariga skildringar av att någon utsätts för rått, sadistiskt
eller annars särskilt hänsynslöst våld”, dvs. vad som i promemorian kallas
extremvåld. Här görs dock ett förbehåll för gärningar som med hänsyn till
omständigheterna är försvarliga. I promemorian redovisas också synpunkter
på en kombination av de båda alternativen. Det framhålls att en sådan skulle
undanröja vissa olägenheter som nu är förenade med vart och ett av
alternativen men samtidigt innebära betydande nackdelar. En kombination

1 Riksdagen 1980/81. 13 sami. Yttr. nr 8

KrU 1980/81:8 y

av alternativen anses därför inte lämplig.

I valet mellan å ena sidan en förhandsgranskning och därmed alltså en form
av censur och å andra sidan en lagstiftning som innebär förbud mot spridning
av filmer och videogram med vissa typer av våldsinslag har i propositionen
intagits den ståndpunkten att inte ens en begränsad förhandsgranskning
kan komma i fråga. I stället väljs en reglering som innebär förbud
mot spridning bland och visning för barn av vissa typer av filmer och
videogram. Det lagförslag som läggs fram i propositionen överensstämmer
nära med det första av promemorians båda alternativ med tillägg att vad som
förbjuds är även skildringar som återger hot om våld och att förbudet
omfattar även skildringar av våld och hot om våld som riktar sig mot djur.
Lagen gäller filmer och videogram men undantag görs dels för sådana
offentliga förevisningar av biograffilm som avses i biografförordningen, dels
för filmer som biografbyrån godkänt för visning för någon åldersgrupp av
barn under 15 år och för sändningar av TV-program som sker med stöd av
vissa angivna bestämmelser i radiolagen eller med stöd av lagen om
försöksverksamhet med närradio.

Enligt lagen får videogram och filmer med ingående skildringar av
verklighetstrogen karaktär som återger våld eller hot om våld mot människor
eller djur inte säljas eller hyras ut till barn under 15 år. Sådana videogram och
filmer får inte heller i förvärvssyfte spelas upp vid en särskilt anordnad
visning, om barn under 15 år är närvarande. Lagen avses träda i kraft den 1
juli 1981.

Propositionen har föranlett fem motioner nämligen

1980/81:2149 av Gunilla André m. fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad
som i motionen anförs om införandet av förhandsgranskning i enlighet med
bestämmelserna i biografförordningen (1959:348) av alla videogram och
filmer som i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte lämnas ut till
allmänheten,

2. att riksdagen beslutar anta ett i motionen intaget förslag till lag om
förbud mot spridning av film och videogram med våldsinslag,

1980/81:2150 av Olof Palme m. fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen uttalar sig för principen om att samma regelsystem skall
gälla både biograffilm och videogram i enlighet med vad som anförts i
motionen,

2. att riksdagen vid behandlingen av regeringens proposition 1980/81:176
med förslag till lagstiftning mot viss spridning av videogram med våldsinslag
m. m. gör de ändringar som förordas i motionen,

1980/81:2151 av Evert Svensson m. fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening beslutar ge regeringen till känna vad som i motionen anförts om lika
behandling av biograffilm och videogram,

KrU 1980/81:8 y

1980/81:2152 av Ulla Tillander (c) och Kerstin Göthberg (c) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar som sin mening ge regeringen till känna vad som i
motionen anförs om införandet av förhandsgranskning i enlighet med
bestämmelserna i biografförordningen (1959:348) av alla videogram och
filmer som i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte lämnas ut till
allmänheten,

2. att riksdagen beslutar anta i promemorian (Ds Ju 1980:14) redovisade
förslag till Lag om förbud mot spridning till barn av film och videogram med
våldsinslag samt förslag till Lag om förbud mot spridning av film och
videogram med våldsinslag,

1980/81:2153 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen med
ändring i proposition 1980/81:176 beslutar anta ett i motionen intaget förslag
till lag om förbud mot spridning av filmer och videogram med inslag av
våld.

I motion 2149 framhålls att yttrandefriheten hör till det centrala i en
fungerande demokrati och inte får inskränkas i onödan. Att som sker i
propositionen åberopa yttrandefrihetens princip som argument mot en
förhandsgranskning av videogram är emellertid enligt motionärernas mening
fel. Det finns, framhålls det, medier varigenom yttrandet, dvs. framställningen
i ord och bild, får ett särskilt genomslag på ett sätt som är särdeles
svårt att bemöta. Motionärerna anser att nuvarande system med förhandsgranskning
av film fungerar väl och på ett ändamålsenligt sätt med stort
hänsynstagande till yttrandefriheten värnar om barns och vuxnas mentala
hälsa. Motionen utmynnar i denna del i ett uttalande om att det finns skäl att
bibehålla och utvidga vuxencensuren på filmens område. Motionärerna
anser att enhetliga regler för vanligt fotografiskt förfarande och videogram
måste införas och att grunden i en sådan reglering bör utgöras av en
förhandsgranskning av samma typ som den s. k. biografcensuren. Regeringen
bör därför enligt motionen ge yttrandefrihetsutredningen och videogramutredningen
tilläggsdirektiv så att utöver övervägandena om vuxencensuren
ett alternativ med utvidgad förhandsgranskning av alla filmer och videogram
som sprids till allmänheten tas fram. Under tiden fram till dess ett beslut om
den sålunda angivna regleringen kunnat fattas bör enligt motionen en
provisorisk lagstiftning gälla. Yrkande 1 i motionen innebär att riksdagen
som sin mening bör ge till känna för regeringen vad som i motionen anförts
om införande av förhandsgranskning.

Det i motionen framlagda lagförslaget är en kombination av regeringens
förslag och promemorians som alternativ 2 betecknade lagtext. Detta
innebär att motionärerna anser att det förbud som föreslås i propositionen
bör kompletteras med ett förbud som gäller det s. k. extremvåldet av
följande lydelse.

Filmer och videogram som innehåller bilder med närgångna eller

1* Riksdagen 1980/81. 13 sami. Yttr. nr 8

KrU 1980/81:8 y

långvariga skildringar av att någon utsätts för rått, sadistiskt eller annars
särskilt hänsynslöst våld får inte spridas yrkesmässigt till allmänheten genom
saluhållning eller annat tillhandahållande eller genom visning. Detta gäller
dock inte om gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig.

Motionärernas lagförslag avses träda i kraft den 1 juli 1981 och gälla
t. o. m. den 30 juni 1983. Tidsbegränsningen motiveras med att den
kommande genomgripande lagstiftning som förutsätts bli en följd av arbetet
inom yttrandefrihets- och videogramutredningarna inte bör föregripas.

I motion 2150 uttalas att biograffilm och videogram bör behandlas
på samma sätt. Samma produkt kan visas med olika teknik. Skillnaden i
teknik motiverar enligt motionärernas uppfattning inte att produkten blir
föremål för en olikartad bedömning i olika instanser. Det behövs en reglering
av behandlingen av biograffilm och videogram men med hänsyn till det
arbete som pågår inom yttrandefrihetsutredningen bör regleringen ske i
samband med att ställning tas till utredningens kommande förslag. Detta kan
ske först om några år, men riksdagen bör redan nu uttala sig för principen att
samma regelsystem bör gälla både biograffilm och videogram (yrkande
1).

Yrkande 2 i samma motion innebär att regeringens lagförslag skall
genomföras med vissa i motionen angivna ändringar. Detta innebär först och
främst att lagstiftningen föreslås bli utvidgad till att omfatta även det förbud
som angivits i promemorians alternativ 2. Vidare är det motionärernas åsikt
att de inslag i filmer och videogram som förbudet skall gälla i princip bör
anges enligt den metodik som används i biografförordningen (1959:348). I
stället för att beskriva inslagen bör lagtexten sålunda anknyta förbudet till
den effekt som inslagen förväntas ha hos åskådaren.

Motionärerna har också gjort invändningar mot två preciseringar som görs
i propositionens lagförslag. Ifrågavarande videogram och filmer får enligt
propositionen inte ”i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte
lämnas ut till barn under femton år eller spelas upp för dem vid särskilt
anordnade visningar”. Såväl formuleringen ”i yrkesmässig verksamhet eller
annars i förvärvssyfte” som ordalagen ”särskilt anordnade visningar” ger
enligt motionen utrymme för viktiga undantag från förbudet. Yrkande 2 i
motion 2150 får anses innebära att den lagstiftning som motionärerna
förordar bör utformas med sikte på att i de angivna avseendena förbättra den
föreslagna lagens skyddseffekt.

I motion 2150 föreslås vidare införande av ett system med frivillig
förhandsgranskning av videogram. Detta innebär att det skall vara möjligt
för producenter och distributörer att frivilligt överlämna videogram till
statens biografbyrå för granskning. Motionärernas avsikt torde vara att detta
skall gälla även de filmer som omfattas av den lagstiftning de föreslår. Ett
videogram resp. en film som biografbyrån godkänt bör få spridas på samma
sätt som nu föreslås gälla för videogram som överensstämmer med av

KrU 1980/81:8 y

biografbyrån godkända filmer. Systemet med förhandsgranskning innebär
alltså att man i förhand kan inhämta ett godkännande som utesluter den
domstolsprövning som annars kan komma i fråga.

Förslaget om frivillig förhandsgranskning innebär vidare att de kriterier
för vad som är förbjudet som nu gäller inom biograffilmens område bör
tillämpas också i vad gäller nu ifrågavarande videogram och filmer. Det blir
då naturligt att använda samma formuleringar för att få samma praxis att
gälla oavsett om programbäraren är en film, videokassett eller bildskiva.

Det förutsätts i motion 2150 att den frivilliga granskningen inte skall
medföra några kostnader för statsverket. Granskningsavgiften bör anpassas
med hänsyn härtill. Riksdagen bör enligt motionärerna göra ett uttalande av
denna innebörd.

Motionärerna är medvetna om att förslaget om införande av en möjlighet
till frivillig granskning kan medföra att tidpunkten för den föreslagna
lagstiftningens ikraftträdande - den 1 juli 1981 - kan komma att ifrågasättas.
En stark återhållsamhet i marknadsföringen av videogram med grovt våld
anses emellertid så berättigad att tidpunkten bör sättas så tidigt som
möjligt.

I motion 2150 pekas avslutningsvis på det stora behovet av information om
massmedier. Undervisning om olika medieföreteelser är enligt motionärerna
en förutsättning för att det skall bli möjligt att nå målet om en fortlöpande
självsanering i fråga om bl. a. det starkt våldsbetonade utbud som vänder sig
till barn och ungdomar.

Det uttalande av riksdagen som föreslås i motion 2151 innebär att
samma granskningsförfarande som nu gäller för biograffilm i framtiden också
skall gälla videogram.

I motion2152 uttalas att det finns en omfattande provkarta på åtgärder
mot de missförhållanden som behandlas i propositionen. Motionärerna
förordar införande av en förhandsgranskning i huvudsak efter mönster från
granskningen av biograffilm. I yrkande 1 i motionen preciseras att detta skall
gälla alla videogram och filmer som i yrkesmässig verksamhet eller annars i
förvärvssyfte lämnas ut till allmänheten. Yrkandet innebär att riksdagen
skall ansluta sig till motionärernas uppfattning i denna fråga och ge detta till
känna för regeringen. I detta ligger att motionärerna anser att regeringen bör
återkomma till riksdagen med ett förslag om införande av förhandsgranskning.

I samma motion uttalas vidare att den i propositionen föreslagna lagen inte
ger tillfredsställande garantier för att barn och ungdomar förskonas från
grovt spekulativt våld. Motionärerna anser därför att båda de i promemorian
redovisade lagförslagen bör antas av riksdagen (yrkande 2).

Vad slutligen beträffar det i motion 2153 framlagda förslaget
innehåller detta i 1 § samma text som det lagförslag som i promemorian
betecknats som alternativ 2, dock med den ändringen att ordet ”yrkesmäs -

KrU 1980/81:8 y

sigt” uteslutits. Därmed utvidgas förbudsområdet från att gälla yrkesmässig
spridning av vissa filmer och videogram till att gälla spridning över huvud
taget. Det är vidare att märka att yrkandet i motionen är utformat så att ett
bifall kommer att innebära att det bara blir en lagstiftning mot det s. k.
extremvåldet och inte den i propositionen föreslagna lagstiftningen med ett
särskilt skydd för barn under 15 år.

Utskottet

Det är numera oomtvistat att underhållningsvåld har skadeverkningar,
främst på barn och ungdom, och måste bedömas utifrån utvecklingen mot
ökad aggressivitet och brutalitet i samhället. Våldsutbudet har i ökande grad
kommit att präglas av inslag som förstärker könsfördomar, rasism och
människoförakt. Detta strider helt mot de grundläggande värderingar som
vårt demokratiska samhälle bygger på och därför måste värna om.

Som framgått av det föregående har tanken på att nu införa en obligatorisk
förhandsgranskning som ett medel att komma till rätta med de stötande
våldsskildringarna i videogrammen avvisats såväl i promemorian som i
propositionen. Som skäl har bl. a. hänvisats till att yttrandefrihetsutredningen
har att överväga frågan om filmcensurens framtid och att ett förslag från
utredningen kan väntas redan under innevarande år.

Förslag om införande snarast möjligt av ett system med frivillig förhandsgranskning
har framförts i motion 2150. Till detta förslag återkommer
utskottet i det följande.

Vad gäller en obligatorisk förhandsgranskning anser utskottet att övervägande
skäl talar för den uppfattningen att yttrandefrihetsutredningens arbete
inte bör föregripas genom införande av ett dylikt granskningstvång. Däremot
anser utskottet av såväl principiella som praktiska skäl att film och videogram
i framtiden i det avseende som nu är i fråga bör behandlas på samma sätt.
Som framhållits i motion 2150 kan samma produkt visas med olika teknik,
men detta kan inte motivera att produkten beroende på tekniska omständigheter
bedöms olika av skilda instanser. En målsättning bör därför vara att
i framtiden åstadkomma samma regelsystem för film och videogram.
Utskottet anser att riksdagen bör ansluta sig till den uppfattning i denna fråga
som utskottet med anledning av motionerna 2149 yrkande 1,2150 yrkande 1,
2151 samt 2152 yrkande 1 gett uttryck åt samt ge detta till känna för
regeringen.

Med hänsyn till att utskottet avvisat tanken på ett omedelbart införande av
en obligatorisk förhandsgranskning ansluter sig utskottet i princip till
uppfattningen att det är nödvändigt att tillgripa en förbudslagstiftning.
Denna lagstiftning bör utformas med beaktande av de kulturpolitiska och
andra synpunkter som utskottet redovisar i detta yttrande.

Det lagförslag i anslutning till alternativ 1 i promemorian som lagts fram i
propositionen har i alla motionerna betecknats som otillräckligt. I fyra av

KrU 1980/81:8 y

motionerna har därför föreslagits ändringar och gemensamt för ändringsförslagen
är att de alla innebär en utvidgad lagstiftning.

En av motionerna, nämligen 2153 (vpk), föreslår en lagstiftning enligt
promemorians alternativ 2 med viss ändring och med uteslutande av det
förbud mot spridning till barn och ungdom som innefattas i alternativ 1 och i
propositionens lagtext. Utskottet kan inte tillstyrka en lösning i enlighet med
detta lagförslag.

Det yrkande som framställts i motion 2152 (c) innebär att riksdagen bör
anta båda de i promemorian redovisade lagförslagen, alltså både alternativ 1
och alternativ 2. I sak ligger förslaget mycket nära den lagstiftning som
föreslagits i motion 2149 (c).

Mellan motion 2149 (c) och 2150 (s) föreligger i formellt hänseende den
skillnaden att den förra innehåller ett fullständigt lagförslag, medan den
senare endast anger vilka synpunkter som enligt motionärernas uppfattning
bör tillgodoses i den lagstiftning som motionärerna önskar. I sak föreligger
emellertid stor överensstämmelse mellan de båda motionerna. I båda
föreslås en lagstiftning som utgår från propositionens förslag och kompletterar
detta i anslutning till alternativ 2 i promemorian. Vissa skillnader
föreligger emellertid också.

Som närmare redovisats i det föregående kritiseras i motion 2150 det sätt
på vilket propositionens lagförslag anger vilka videogram som skall vara
förbjudna. I stället för en beskrivning - ”ingående skildringar av verklighetstrogen
karaktär som återger” etc. - vill motionärerna ha en anknytning
till den förväntade effekten - ”psykisk skada” - av de förbjudna inslagen
eller med andra ord ett angivande av det förbjudna på det sätt som används i
biografförordningen. Motsvarande synpunkter har inte anförts i motion
2149.

I fråga om den i motion 2149 föreslagna lagtexten uttalas i motionen att
tillämpningen av denna så långt möjligt bör anknyta till den praxis som
biografbyråns avgörande utgör. Med detta uttalande ligger motionen enligt
utskottets bedömning i sak mycket nära det önskemål i motion 2150 som nyss
redovisats.

Tilläggas bör dock att uttalandet i praktiken knappast kan tillgodoses utan
att den föreslagna lagtexten ändras.

Motion 2150 innehåller vidare önskemål om förändringar i propositionens
lagtext i två avseenden. Motionärerna anser, som redovisats i det föregående,
att formuleringarna ”i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte”
resp. ”särskilt anordnade visningar” ger utrymme för betydelsefulla
undantag från spridnings- och visningsförbudet. Motionärerna önskar
uppenbarligen en ändring härvidlag. Denna synpunkt återfinns inte i motion
2149.

I motion 2150 anges slutligen att den lagstiftning som motionärerna
förordar även bör innehålla regler om frivillig förhandsgranskning av
videogram. Utskottet har i det föregående närmare redogjort för vad detta
innebär.

KrU 1980/81:8 y

Utskottet vill för egen del först erinra om att utskottet i sitt betänkande
KrU 1979/80:26 (s. 32) med anledning av en motion förklarade sig dela den i
motionen framförda uppfattningen att det är angeläget att motverka ett
utbud av videogram med underhållningsvåld och i övrigt stötande innehåll.
Utskottet anförde vidare följande.

Enligt sina direktiv har videogramutredningen bl. a. att överväga om
åtgärder behöver vidtas för att motverka negativa effekter av kommersialism
och företagskoncentration inom videogramområdet. Till sådana negativa
effekter hör givetvis marknadsföring och spridning av kvalitativt undermåliga
program som präglas av underhållningsvåld. Utredningen har emellertid
inte uttryckligen givits i uppdrag att söka finna vägar för att begränsa ett
programutbud av den art som befaras i motion 1232. Enligt utskottets
uppfattning är det angeläget att utredningen aktivt prövar olika möjligheter
att motverka en utveckling mot förråande inslag i videogramproduktionen.
Regeringen bör i lämplig form försäkra sig om att så sker. Komplicerade
avvägningar med avseende på yttrandefrihetsaspekten måste emellertid
göras vid alla överväganden om reglering av massmedieutbudet. Det ligger i
yttrandefrihetsutredningens omfattande uppdrag att eftersträva en enhetlig
utformning av grundlagsskyddet i fråga om alla de medier som kan ha
särskild betydelse för den fria åsiktsbildningen i samhället, bland dem
videogrammen.

På förslag av utskottet gav riksdagen som sin mening till känna för
regeringen vad utskottet anfört om videogramutredningens arbete.

Vad angår det aktuella lagstiftningsärendet är utskottet medvetet om att
det såväl i promemorian som i propositionen anförts synpunkter mot en
lagstiftning som går längre än vad som föreslås i propositionen. Utskottet är
också medvetet om att den tid som står till förfogande för genomförande av
lagstiftningsarbetet är mycket begränsad om lagen, som utskottet anser
önskvärt, skall kunna träda i kraft den 1 juli 1981. Utskottet har emellertid
kommit till den uppfattningen att utvecklingen på videogramområdet är så
oroande att det är nödvändigt med snabba och mer omfattande åtgärder än
som föreslås i propositionen. Utskottet förordar en lagstiftning som bygger
på en kombination av regeringsförslaget och promemorians alternativ 2.

I anslutning till de synpunkter som anförts i motionerna 2149 och 2150 bör
den blivande lagtexten ansluta till biografförordningens metodik när det
gäller att ange vilka inslag i videogrammen som skall vara förbjudna.

Utskottet anser det önskvärt att lagtexten får en utformning som inte
lämnar det utrymme för kringgående av spridnings- och visningsförbudet
som påpekats i nämnda motioner.

Utskottet anser det också önskvärt att ett system med frivillig förhandsgranskning
i anslutning till vad som förordats i motion 2150 införs.

I motion 2149 har föreslagits att den blivande lagens giltighetstid begränsas
till den 30 juni 1983. Utskottet förutsätter att hela den fråga som behandlas i
detta yttrande åter kommer till övervägande i samband med prövningen av
de förslag som är att vänta från yttrandefrihets- och videogramutredningar -

KrU 1980/81:8 y

na. Den särskilda markering som ligger i den föreslagna tidsbegränsningen
anser utskottet inte erforderlig.

Vad slutligen gäller det särskilda informationsbehov i mediefrågor som
påpekats i motion 2150 utgår utskottet från att skolöverstyrelsen uppmärksammar
denna fråga och bedömer om och i vad mån några särskilda åtgärder
erfordras.

Kulturutskottet anser att konstitutionsutskottet med anledning av propositionen
och motionerna bör arbeta ut och för riksdagen lägga fram ett
lagförslag med det innehåll som kulturutskottet angivit och därjämte föreslå
riksdagen att göra det uttalande om det framtida regelsystemet för
granskning av film och videogram som utskottet också angivit.

Stockholm den 7 maj 1981

På kulturutskottets vägnar
GEORG ANDERSSON

Närvarande vid ärendets slutbehandling: Georg Andersson (s), Karl-Eric
Norrby (c), Tore Nilsson (m), Åke Green (s), Kerstin Anér (fp), Tyra
Johansson (s), Lars-Ingvar Sörenson (s), Hans Alsén (s), Catarina Rönnung
(s), Anna Eliasson (c), Kerstin Andersson i Kumla (s), Bertil Hansson (fp),
Elisabeth Fleetwood (m), Sten Sture Paterson (m) och Åke Andreasson
(c).

Avvikande meningar

1. Karl-Eric Norrby, Anna Eliasson och Åke Andreasson (alla c) anser
att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar ”Tilläggas bör” och
slutar ”lagtexten ändras” bort utgå,

dels den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar ”1 anslutning” och
slutar ”vara förbjudna” bort ha följande lydelse:

Av propositionen och motionerna framgår att de våldsinslag i film och
videogram som den föreslagna lagstiftningen skall ta sikte på kan anges
antingen genom en beskrivning av de avsedda våldsskildringarna eller genom
en anknytning till den skada våldsskildringarna kan ge upphov till. I
propositionen och i motionerna 2149 och 2152 (båda c) förordas det förra
alternativet, vilket också har föreslagits i den promemoria som ligger till
grund för propositionen. I motion 2150 (s) däremot uttalas att det senare
alternativet är det bästa.

KrU 1980/81:8 y

Utskottet vill för sin del betona att oavsett om man väljer det förra
alternativet, som är att föredra i vissa avseenden, eller det senare bör
avsikten med straffbestämmelserna vara att i stort sett träffa sådana
våldsskildringar som normalt inte kan godkännas för visning enligt
biografförordningen. Därvid bör uppmärksammas betydelsen av den praxis
som under årens lopp har utvecklats när det gäller vilka våldsskildringar som
bör bli föremål för ingripanden. Den mer konkreta beskrivningen av vilka
våldsinslag som bör träffas bör således så långt möjligt utformas med hänsyn
till detta. Att straffbestämmelserna bör ta sikte på att träffa sådana
våldsskildringar som normalt inte godkänns för visning enligt biografförordningen
har också framhållits i rättschefernas promemoria. Utöver vad som
nu sagts anser sig utskottet inte böra göra några uttalanden om hur lagtexten i
denna del bör vara utformad.

2. Tore Nilsson, Elisabeth Fleetwood och Sten Sture Paterson (alla m) anför
följande:

Som anförs i propositionen har med videoteknikens utveckling oönskade
konsekvenser inte kunnat undvikas. Bl. a. har våldsskildringar kommit att
spridas till barn och ungdomar på ett sätt som måste anses oacceptabelt.
Stora risker kan föreligga för att barn och ungdom drabbas av psykiska
skador. Likaså kan våldsskildringar tjäna som dåliga, förledande exempel
framför allt för individer med labil läggning. Regleringen av biografföreställningar
utgår därför i det avseende som nu är i fråga från de
skadeverkningar som våldsskildringar kan vålla barn. En begränsning av
barnens tillgång till videogram som innehåller våld är av motsvarande skäl
befogad. Det förslag som läggs i propositionen tillgodoser detta önskemål.
Särskild vikt bör fästas vid att propositionens uppläggning är sådan att
åtgärder kan sättas in med stor skyndsamhet. Enligt propositionen föreslås
lagen träda i kraft den 1 juli 1981.

Ett allmänt förbud mot spridning av filmer och videogram med inslag av
extremt våld har även utretts. Alternativet innebär att man inför en ny grund
för begränsning av yttrandefriheten. Då sådana åtgärder är särskilt känsliga i
ett fritt samhälle bör yttrandefrihetsutredningens arbete avvaktas innan
ställning tas. Vidare skulle denna uppläggning ge ett mer uttunnat skydd för
barnens del. En kombination av de två alternativen är mycket komplicerad
och skulle sannolikt försena ett genomförande.

På anförda grunder tillstyrks lagstiftning i enlighet med proposition
1980/81:176 och avstyrks motionerna 2149, 2150 (yrkande 2), 2152 och
2153.

I direktiven till yttrandefrihetsutredningen anförs att de särskilda frågeställningar
som är knutna till en grundlagsreglering av videogrammen inte på
något avgörande sätt torde skilja sig från vad som gäller i fråga om film.
Samma regler torde därför i allt väsentligt kunna gälla. Även det i
propositionen lagda lagförslaget behandlar film och videogram på enhetligt

KrU 1980/81:8 y

sätt. Några uttalanden av den typ som föreslås i motionerna 2150 (yrkande 1)
och 2151 är därför ej påkallade. Motionerna avstyrks.

3. Kerstin Anér och Bertil Hansson (båda fp) anför följande:

De flesta motioner, som väckts med anledning av proposition 1980/81:176,
behandlar ingående de komplicerade lagstiftningsfrågor, som måste lösas då
samhället vill skydda sig mot våldsskildringar, som icke kan tolereras. Dessa
frågor hör enligt vår uppfattning i första hand till konstitutionsutskottets
ansvarsområde. Då kulturutskottets majoritet dock valt att i likhet med
motionärerna ta upp de juridiska problemen till behandling vill vi från strikt
kulturpolitiska utgångspunkter anföra följande:

Det är numera oomtvistat att underhållningsvåld har skadeverkningar,
främst på barn och ungdom, och måste bedömas utifrån utvecklingen mot
ökad aggressivitet och brutalitet i samhället. Våldsutbudet har i ökande grad
kommit att präglas av inslag som förstärker könsfördomar, rasism och
människoförakt. Detta strider helt mot de grundläggande värderingar som
vårt samhälle bygger på och därför måste värna. Mot denna bakgrund vill vi
starkt markera det som väsentligt och ofrånkomligt att åtgärder snabbt sätts
in för att begränsa utbudet av våld via videogram eller film som tillhandahålls
allmänheten.

Motion 2153 (vpk) utesluter i sina förslag det förbud mot spridning till barn
och ungdom som innefattas i propositionens lagtext. Vi avvisar en lösning i
enlighet med motionens lagförslag.

Motionerna 2149 (c), 2150 (s) och 2152 (c) har det gemensamt att de
förespråkar något slag av kombination av regeringsförslaget och promemorians
alternativ 2. Utskottsmajoriteten är inne på samma tankegångar. Den
tycks också vara medveten om den omedelbara risken av en avsevärd
försening av hela lagstiftningsarbetet på området om man följer motionärernas
kombinationsprincip. Vi anser en sådan fördröjning oacceptabel.
Propositionens förslag, som tar sikte på skyddet för barnen, är det enda som
med säkerhet kan genomföras fr. o. m. den 1 juli 1981. Det bör därför
antas.

Ilikhetmed många remissinstanser anser vi att det föreslagna förbudet inte
är helt tillräckligt när det gäller att skydda barnen mot våldsskildringar av
skadlig art och att samhället därför som helhet bör få ett skydd för det s. k.
extremvåldet. Så snart som det är möjligt bör därför den föreslagna lagen
med giltighet fr. o. m. den 1 juli 1981 kompletteras med lagföreskrifter som
ytterligare begränsar våldsutbudet.

Vad gäller frågan om lika behandling av film och videogram finns givetvis
ingen anledning att låta skillnaden i teknik motivera en olikartad bedömning.
Direktiven för yttrandefrihetsutredningen påminner om att ”videogrammen
liksom vanlig film har en dubbel massmediefunktion: de kan visas offentligt
och de kan säljas för privat uppspelning”. Vi ser det därför naturligt att den
framtida regleringen av behandlingen av videogram och film präglas av den

KrU 1980/81:8 y

inställning i princip, som kommer till synes i direktiven för utredningen och
där det heter att ”samma regler torde i allt väsentligt kunna gälla”. Slutligt
ställningstagande i detta avseende bör ske i samband med att yttrandefrihetsutredningen
redovisar sina kommande förslag. Vi vill dock påpeka att
redan det nu liggande lagförslaget i propositionen behandlar videogram och
film lika.

GOTAB 69084 Stockholm 1981