yttr 1979/80 juu1y y (Yttrande 1979/80:juu1y)

JuU 1979/80:1 y

Justitieutskottets yttrande
1979/80:1 y

över propositionen 1979/80:96 med förslag till ny utlänningslag jämte
motioner

Till arbetsmarknadsutskottet
Inledning

I propositionen 1979/80:96 har regeringen (arbetsmarknadsdepartementet)
efter hörande av lagrådet föreslagit riksdagen att anta i propositionen
framlagda förslag till utlänningslag samt till lagar om ändring i rättegångsbalken,
lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall och
rättshjälpslagen.

Ärendet har hänvisats till arbetsmarknadsutskottet som genom beslut
den 25 mars 1980 har anhållit hos justitieutskottet om yttrande över dels de
under den allmänna motionstiden väckta motionerna 1979/80: 1470 av
Blenda Littmarck (m) och 1979/80: 987 av Wiggo Komstedt m. fl. (m), dels
propositionen 1979/80:96 jämte motioner, allt i vad avser frågor inom
justitieutskottets beredningsområde.

Med anledning av propositionen har väckts motionerna 1979/80: 1926
och 1927 samt 1935-1940.

Justitieutskottet har den 10 april 1980 beslutat att till arbetsmarknadsutskottet
överlämna motionen 1979/80: 1121 av Ivan Svanström m.fl. (c)
(yrkandet 1) jämte yttrande däröver.

Ärendet föranleder följande yttrande av justitieutskottet.

Passkyldighet

I 7 § i den föreslagna nya utlänningslagen föreskrivs att utlänningar som
kommer till Sverige eller uppehåller sig här skall ha pass om regeringen har
förordnat om detta. Regeringen får enligt lagrummet föreskriva i vilka fall
svenska myndigheter får utfärda pass för flyktingar eller andra utlänningar.
Bestämmelsen motsvarar i sak 4§ i den nuvarande utlänningslagen
(1954: 193). I den föreslagna lydelsen har emellertid använts begreppet
”flykting” medan det i den nuvarande lydelsen talas om ”politisk flykting”.
Ändringen har samband med införandet i den nya utlänningslagen
av den definition av vem som skall anses som flykting som används i FN:s
flyktingkonvention (konventionen 1951 angående flyktingars rättsliga ställning).

Utskottet vill peka på att den nuvarande definitionen också förekommer
i 1§ passlagen (1978:302). Enligt utskottets mening kan de föreslagna
övergångsbestämmelserna till den nya utlänningslagen inte tas till intäkt
I Riksdagen 1979180. 7 sami. Ytlr. nr I.

JuU 1979/80:1 y

för att underlåta en konsekvensändring i passlagen. Utskottet föreslår
därför att arbetsmarknadsutskottet hemställer

att riksdagen vidtar den ändringen i 1§ passlagen (1978:302) att
orden "politisk flykting” byts ut mot ordet "flykting".

Terroristlagstiftningen

I 30 och 47 §§ i den föreslagna utlänningslagen har tagits upp regler om
avvisning och utvisning av terrorister som i sak motsvarar 29 § första
stycket 5 och 30 § andra stycket nuvarande utlänningslagen. 1 73 § föreslås
regler om anstånd med verkställighetsbeslut beträffande terrorister. Sådant
anstånd skall beslutas av regeringen. Paragrafen motsvarar 51 § tredje
stycket nuvarande utlänningslagen. 1 sakligt hänseende skiljer den sig dock
från den nämnda, nu gällande bestämmelsen på det sättet att den också
reglerar frågan om anstånd beträffande s. k. politisk utvisning enligt 48 § i
den föreslagna lagen.

Den angivna regleringen har samband med lagen (1975: 1360) om tvångsåtgärder
i spaningssyfte i vissa fall (spaningslagen). Enligt den lagen, som
äger giltighet f. n. till utgången av år 1980, får särskilda tvångsåtgärder
tillämpas för att utröna huruvida vissa terroristorganisationer eller grupper
planlägger eller förbereder våldshandlingar för politiska syften. Spaningslagen
innehåller ett flertal hänvisningar till den nu gällande utlänningslagen.

Utskottet noterar att spaningslagen inte föreslås ändrad i det nu förevarande
lagstiftningsärendet. De fall då spaningslagen skall tillämpas under
tiden efter den nya utlänningslagens ikraftträdande avses skola framgå av
en övergångsbestämmelse till den nya utlänningslagen. Enligt övergångsbestämmelsen
skall den nya lagens bestämmelser tillämpas om det i lag
eller annan författning förekommer hänvisning till föreskrift, som ersatts
genom bestämmelse i den nya lagen (se lagrådet, prop. s. 130).

Enligt utskottets mening talar bl. a. angelägenheten av klarhet i regler
som gäller användning av processuella tvångsmedel för att spaningslagen
bör ändras redan nu. Det bör härvidlag noteras att de utlänningar som
beskrivs i 1 § spaningslagen inte kan definieras enbart med en hänvisning
till 73 § i den nya lagen eftesom den bestämmelsen omfattar, förutom
terrorister, även utlänningar som blivit föremål för s. k. politisk utvisning
enligt 48 § samma lag. Utskottet har emellertid funnit att saken kan anstå
till dess frågan om en eventuell förlängning av spaningslagens giltighetstid
prövas senare i år.

Med dessa uttalanden föreslår justitieutskottet att arbetsmarknadsutskottet
godtar den i propositionen föreslagna regleringen i nu berört hänseende.

JuU 1979/80: 1 y

Utvisning på grund av brott

I 40-41 §§ i förslaget till ny utlänningslag föreslås regler om utvisning på
grund av brott. Bestämmelserna motsvarar 26-27 §§ i den nuvarande
lagen.

Enligt den föreslagna regleringen skall en utlänning få utvisas ur riket om
han döms för ett brott, på vilket kan följa fängelse i mer än ett år, eller om
domstol undanröjer villkorlig dom eller skyddstillsyn som utlänningen har
dömts till för sådant brott. Vidare skall en utlänning få utvisas, om han har
begått ett brott på vilket kan följa fängelse enligt utlänningslagen eller
enligt författningar som har utfärdats med stöd av den lagen. En förutsättning
för beslut om utvisning i det sistnämnda fallet är att omständigheterna
vid brottet är försvårande eller att utlänningen under de senaste åren före
brottet har begått brott av samma slag.

En annan förutsättning för beslut om utvisning är enligt förslaget att det
på grund av gärningens beskaffenhet och övriga omständigheter kan befaras
att utlänningen kommer att fortsätta med brottslig verksamhet här i
riket eller att brottet är sådant att han inte bör få stanna kvar.

Om en utlänning utvisas på grund av brott skall det men som han
därigenom åsamkas beaktas när påföljden för brottet bestäms.

Den beskrivna regleringen innebär ingen ändring i förhållande till vad
som gäller nu.

Beträffande möjligheterna i övrigt att avlägsna en utlänning i samband
med att han döms för brott innebär förslaget en begränsning i förhållande
till vad som gäller nu. Enligt den nuvarande lagen får utlänning som när
åtal väcktes sedan minst ett år innehar permanent uppehållstillstånd eller
som vid nämnda tidpunkt sedan minst fem år tillbaka har varit bosatt i riket
förvisas endast om synnerliga skäl föreligger. Enligt förslaget skall sådana
skäl föreligga för utvisning av utlänning som varit bosatt i landet i tre år.
För medborgare i annat nordiskt land föreslås en tid av två år. Den som har
flyktingförklaring eller som annars uppenbart är att anse som flykting och
har behov av fristad i Sverige får enligt förslaget utvisas endast om han
begått allvarliga brott.

Reglerna om utvisning på grund av brott berörs i flera motioner.

I motionen 1979/80: 1470 av Blenda Littmarck hemställs att riksdagen
hos regeringen begär en översyn av påföljdsreglerna för utländska medborgare
som begår brott i Sverige i enlighet med vad i motionen anförts.

Motionären pekar på att möjligheten för en förvisad att få en lindrigare
påföljd innebär att han, om förvisningen inte kan verkställas, får en lindrigare
påföljd än en svensk medborgare eller en utlänning som blir förvisad.
Denna ordning är enligt motionären inte rimlig. Vidare anser motionären
att det faktum att utlänningen under viss tid haft permanent uppehållstillstånd
inte bör ha någon självständig betydelse vid prövningen av om
förvisning (utvisning) skall ske.

Juli 1979/80:1 y

I motionen 1979/80: 1926 av Allan Ekström (m) yrkas att riksdagen
beslutar att 41 § i förslaget till utlänningslag erhåller följande lydelse i
motsvarande del: ”En utlänning, som hade permanent uppehållstillstånd
sedan minst ett år när åtalet väcktes eller som då var bosatt i Sverige sedan
minst fem år, får utvisas endast om det föreligger synnerliga skäl”.

I motionen 1979/80: 1937 av Anna-Greta Leijon m.fl. (s) (yrkandet 1,
delvis) hemställs att riksdagen antar de ändringar i 41 § förslaget till utlänningslag
som följer av vad som föreslagits i motionen.

Enligt motionärernas mening bör de nuvarande reglerna om en femårsgräns
behållas oförändrade. Motionärerna hänvisar till behovet av att
förhindra att kriminella utnyttjar den svenska generositeten i invandringsoch
flyktingfrågor för samhällsskadlig verksamhet.

1 motionen yrkas vidare att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad som anförs i motionen om översyn av reglerna för utvisning på
grund av brott (yrkandet 2, delvis).

Motionärerna anför att de finner det stötande att exempelvis personer
som är utländska medborgare och som fötts eller vuxit upp i Sverige kan
utvisas. Enligt motionärerna är det befogat att nu utreda förutsättningarna
för att ge dessa utlänningar ett förstärkt skydd mot utvisning.

1 motionen 1979/80: 1940 av Inger Lindquist (m) hemställs att riksdagen
beslutar dels att sista meningen i 41 § förslaget till utlänningslag skall utgå
(yrkandet 1), dels att den i 41 § angivna tidrymden om tre år skall ersättas
med fem år (yrkandet 2).

Utskottet delar den uppfattning som ligger till grund för regeringens
förslag i denna del, nämligen att samhället bör ha möjlighet att reagera med
beslut om avlägsnande från riket om en utlänning här gör sig skyldig till
allvarlig brottslighet. Den angivna uppfattningen grundar sig som föredragande
statsrådet anför (s. 60—61) på principen att det endast är svenska
medborgare som har en ovillkorlig rätt att vistas här.

Utskottet har heller ingen erinran mot den i förslaget gjorda avgränsningen
av den brottslighet som skall kunna föranleda förvisning eller till de
förutsättningar som eljest uppställts i 40 § i förslaget.

Frågan om hur det men som utlänningen lider genom avlägsnandet skall
beaktas vid bestämningen av påföljd har behandlats av utskottet vid 1976/
77 års riksmöte med anledning av en motion i frågan (JuU 1976/77: 1).
Utskottet framhöll då att den gällande ordningen i många fall leder till att
en utlänning erhåller lägre straff än som normalt skulle följa på brottet; kan
förvisningen sedermera inte verkställas på grund av politiskt verkställighetshinder,
kommer utlänningen i förmånligare ställning än den som döms
för likartad brottslighet utan att samtidigt förvisas. Utskottet hänvisade till
att de olägenheter som den angivna ordningen kunde leda till främst
bottnar i att domstol som beslutar om förvisning har mycket begränsade
möjligheter att bedöma om hinder sedermera kan föreligga mot beslutets

JuU 1979/80:1 y

verkställande, t. ex. på grund av politiskt flyktingskap. Olägenheterna
innebar enligt utskottets mening otvivelaktigt att utfallet av domstolarnas
straffmätning i dessa fall inte sällan framstår som slumpartad och stötande
från rättvisesynpunkt. En sådan ordning kunde, uttalade utskottet, självfallet
inte accepteras. Utskottet noterade med tillfredsställelse att motionsspörsmålet
omfattades av den översyn rörande utlänningslagstiftningen
som inletts år 1976. Motionen påkallade med hänsyn härtill enligt utskottets
mening inte någon riksdagens åtgärd.

Frågan om straffmätningen i samband med förvisning har också berörts
av utskottet vid behandling av placerings- och permissionsreglerna i lagen
(1974: 203) om kriminalvård i anstalt (se JuU 1974: 2, 1978/79: 15).

Utlänningslagkommittén föreslog i det betänkande (SOU 1979:64) Ny
utlänningslag, som ligger till grund för propositionen, att bestämmelserna
om beaktande av menet i sin nuvarande utformning skulle utgå. Förslaget i
denna del kritiserades av åtskilliga remissinstanser (se prop. s. 194).

Utskottet delar föredragande statsrådets uppfattning att det inte Finns
anledning att ta bort den nuvarande bestämmelsen om beaktande av
menet. Samtidigt vill dock utskottet understryka vad utskottet uttalade vid
1976/77 års riksmöte om att en sådan ordning inte kan accepteras som
innebär att domstolarnas straffmätning framstår som slumpartad och stötande
från rättvisesynpunkt. De föreslagna reglerna om flyktingstatus som
hinder för beslut om utvisning bör dock enligt utskottets mening leda till att
problemet i praktiken blir mindre aktuellt.

Utskottet förutsätter att tillämpningen av de nya reglerna noggrant följs
utifrån dessa aspekter samt att regeringen, om olägenheter av betydelse
fortsättningsvis visar sig föreligga, överväger ändrad reglering i ämnet.

När det gäller längden av den vistelsetid efter vilken utvisning skall få
ske endast om det föreligger synnerliga skäl förordas i motionerna 1926
och 1937 att den nuvarande ordningen skall behållas, dvs. tidrymden skall
för alla utlänningar vara fem år. I motionen 1940 förordas att tidrymden för
andra utlänningar än nordiska medborgare skall bestämmas i enlighet med
nuvarande ordning till fem år.

Vid ställningstagande till frågan vilken tidrymd som bör gälla i det
aktuella avseendet måste enligt utskottets mening beaktas att det enligt
förslaget, liksom hittills, alltid skall tas hänsyn till utlänningens levnadsoch
familjeförhållanden samt till hur länge utlänningen har vistats i Sverige.
Utskottet vill liksom föredragande statsrådet understryka vikten av att
största möjliga hänsyn tas till utlänningens och hans familjs sociala situation.
Ett sådant hänsynstagande ligger också i linje med den liberalare syn
på utlänningars ställning som har vuxit fram i vårt land under senare år.

När det gäller det snävt begränsade, rent kriminalpolitiska spörsmål som
här föreligger till bedömning får emellertid konstateras att det finns situationer
då hänsynen till utlänningens sociala situation inte talar mot ett
beslut om utvisning. Att för dessa fall generellt ställa upp det starka hinder

JuU 1979/80:1 y

mot utvisning som regeringens förslag om tidrymd innebär kan enligt
utskottets mening leda till resultat som strider mot det övergripande intresset
att förhindra brottslingar att komma till Sverige och uppehålla sig här. I
detta hänseende bör beaktas att den internationella brottsligheten under
senare tid utvecklats på ett oroande sätt och i ökad omfattning kommit att
beröra också vårt land.

Mot denna bakgrund delar utskottet den mening som förs fram i motionerna
1926, 1937 och 1940, nämligen att den nuvarande femårsgränsen
skall behållas, och förslaget i propositionen om en treårsgräns bör inte
genomföras. I likhet med vad som anförs i de båda förstnämnda motionerna
bör enligt utskottets mening inte heller införas någon särskild tidrymd
beträffande medborgare i andra nordiska länder. Beträffande dessa medborgare
torde ändock föreligga starka skäl att underlåta beslut om utvisning.
Här bör också pekas på den bestämmelse i lagen om svenskt medborgarskap
(1950:382) enligt vilken en medborgare i annat nordiskt land kan
upptas till svensk medborgare sedan han haft hemvist här i riket i två år.

Utskottet förordar med hänvisning till det anförda att gällande ordning
beträffande tidrymd behålls. Ställningstagandet innebär att utskottet inte
ställer sig bakom yrkandet i motionen 1470 såvitt gäller betydelsen av
permanent uppehållstillstånd.

När det gäller den i motionen 1937 upptagna frågan rörande utvisning av
utländska medborgare som vuxit upp här i landet anser utskottet i likhet
med vad föredragande statsrådet anför i propositionen (s. 63) att sådana
personer över huvud taget inte bör avlägsnas härifrån på grund av begånget
brott. En sådan tillämpning av utvisningsreglerna inryms enligt utskottets
mening i den föreslagna författningsmässiga regleringen rörande förutsättningarna
för utvisning på grund av brott. Utskottet förutsätter att
reglernas tillämpning i denna del noga följs av regeringen och att frågan om
ändrad lagstiftning kommer att aktualiseras om behov därav visar sig
föreligga. Någon begäran från riksdagens sida rörande utredning och förslag
i enlighet med vad som föreslås i motionen 1937 är enligt utskottets
mening inte erforderlig.

Med hänvisning till det anförda föreslår justitieutskottet arbetsmarknadsutskottet
att hemställa

1. att riksdagen beträffande beaktande av men till följd av utvisning
på grund av brott avslår motionen 1979/80: 1470 i denna del
(delvis),

2. att riksdagen beträffande permanent uppehållstillstånd avslår
motionen 1979/80: 1470 i denna del (delvis),

3. att riksdagen beträffande beaktande av flyktingstatus avslår motionen
1979/80: 1940 i denna del (yrkandet 1),

4. att riksdagen beträffande utvisningshinder med anledning av motionen
1979/80: 1926, motionen 1979/80: 1937 i denna del (yrkandet
I, delvis), motionen 1979/80: 1940 i denna del (yrkandet 2)

JuU 1979/80:1 y

antar 41 § i den i propositionen 1979/80: 96 föreslagna utlänningslagen
med den ändringen att paragrafen erhåller följande som
Utskottets förslag betecknade lydelse.

Regeringens förslag

41 §

När en domstol överväger om en
utlänning bör utvisas enligt 40 §,
skall den ta hänsyn till utlänningens
levnads- och familjeförhållanden
samt till hur länge han har vistats i
Sverige. En utlänning, som hade
permanent uppehållstillstånd sedan
minst ett år när åtalet väcktes eller
som då var bosatt i Sverige sedan
minst tre år eller, i fråga om medborgare
i annat nordiskt land, sedan
minst två år, får utvisas endast
om det föreligger synnerliga skäl.
Den som har en flyktingförklaring
eller den som annars uppenbart är
att anse som flykting och har behov
av fristad i Sverige får utvisas endast
om han har begått sådana
handlingar som anges i 78 §.

Utskottets förslag

När en domstol överväger om en
utlänning bör utvisas enligt 40 §,
skall den ta hänsyn till utlänningens
levnads- och familjeförhållanden
samt till hur länge han har vistats i
Sverige. En utlänning, som hade
permanent uppehållstillstånd sedan
minst ett år när åtalet väcktes eller
som då var bosatt i Sverige sedan
minst fern år, får utvisas endast om
det föreligger synnerliga skäl. Den
som har en flyktingförklaring eller
den som annars uppenbart är att
anse som flykting och har behov av
fristad i Sverige får utvisas endast
om han har begått sådana handlingar
som anges i 78 §.

5. att riksdagen beträffande här uppvuxna utlänningar avslår motionen
1979/80: 1937 i denna del (yrkandet 2, delvis).

Ansvarsregler

1 95—99 §§ i den nya utlänningslagen föreslås regler om ansvar för brott
mot utlänningslagen eller mot författning, som har utfärdats med stöd av
denna lag. De ändringar i förhållande till den nuvarande regleringen som
härvidlag föreslås är i allt väsentligt av språklig och redaktionell art. Vissa
sakliga ändringar föreslås dock. Bl. a. föreslås att försök att hjälpa en
utlänning att olagligen komma in i riket görs straffbart. Vidare föreslås att
böter införs som påföljd för ringa fall av olovlig vistelse i riket. Det föreslås
också en regel om åtalsprövning i ringa fall.

Den föreslagna regleringen grundas ej på någon allmän översyn av
ansvarsbestämmelserna. En sådan ingår i utlänningslagkommitténs fortsatta
arbete.

1 motionen 1979/80:987 av Wiggo Komstedt m.fl. (m) hemställs att
riksdagen anhåller att regeringen ser över gällande lagstiftning när det
gäller undangömmande av utvisad person samt att detta bedöms som en
brottslig handling och kan leda till åtal för den som undangömmer utvisad.

Den i motionen upptagna frågan berördes vid remissbehandlingen av
utlänningslagkommitténs betänkande. Härvid ansåg bl. a. rikspolisstyrel -

JuU 1979/80:1 y

sen det angeläget att det infördes sådana ansvarsbestämmelser att den
ökande illegala invandringen kan stävjas. Under remissbehandlingen föreslogs
i första hand att straff skulle införas för den som hjälper en utlänning
att illegalt ta sig in i landet även när försöket misslyckas. Vidare föreslogs
straff bl. a. för den som hjälper en utlänning som enligt ett utvisningsbeslut
skall avlägsnas från Sverige att hålla sig dold för att undvika verkställighet.

Föredragande statsrådet anför i anslutning till redovisningen av remissinstansernas
förslag att hon har stor förståelse för kraven på mera effektiva
påföljdsbestämmelser vid framför allt organiserade brott mot utlänningslagen.
Den nuvarande situationen är enligt statsrådet otillfredsställande.
Enligt hennes mening är det viktigt att hela detta komplex blir föremål för
en översyn av utlänningslagkommittén och sedvanlig remissbehandling
innan mer omfattande ändringar genomförs.

Enligt utskottets mening är det angeläget att efterlevnaden av utlänningslagstiftningen
kan kontrolleras bl. a. med hjälp av effektiva påföljdsbestämmelser.
Vad som har sagts nu talar för att straffbestämmelser i det
avseende som föreslås i motionen 987 införs. Sådana bestämmelser kan
enligt utskottets mening ses som ett naturligt komplement till straffansvaret
för medhjälp till illegal inresa i Sverige. Reglernas närmare utformning
bör dock övervägas ytterligare. Bl. a. bör undersökas frågan om straffrihet
för utlänningens närmaste i linje med vad som enligt 17 kap. 11 § brottsbalken
gäller vid brottet skyddande av brottsling. Utskottet utgår från att här
berörda överväganden kommer till stånd utan någon särskild åtgärd från
riksdagens sida. Motionen 987 bör därför lämnas utan bifall.

Vid den fortsatta översynen av ansvarsbestämmelserna bör beträffande
straffansvaret för hindrande av avvisning eller utvisning av terrorist enligt
utskottets mening också beaktas den bristande lagtekniska överensstämmelsen
mellan 15 § 1 i den numera upphävda lagen om särskilda åtgärder
till förebyggande av vissa våldsdåd med internationell bakgrund (terroristlagen)
och 64 § sista stycket i nuvarande utlänningslagen, vilket lagrum
föreslås bli överfört till 96 § andra stycket 2 i den nya lagen. Vid överförandet
till utlänningslagen synes bestämmelsen till sin ordalydelse ha fått en
vidare innebörd än vad som har varit avsett (se prop. 1973:37 och prop.
1975/76:18).

Med hänsyn till vad som föreslås i propositionen beträffande straffansvar
och åtal för olovlig vistelse i riket bör ej motionen 1470 såvitt den rör
straffmätning för sådant brott föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

Utskottet föreslår med hänvisning till det anförda att arbetsmarknadsutskottet
hemställer

att riksdagen avslår motionerna 1979/80: 987 och 1979/80: 1470 i här
behandlade delar.

JuU 1979/80:1 y

Rättsligt biträde

I motionen 1979/80: 1927 av Lars Wemer m. fl. (vpk) yrkas att riksdagen
hos regeringen skall hemställa om att ett nytt förslag till utlänningslag
snarast framläggs där rätt till juridiskt biträde införs för alla som påstår sig
vara flyktingar vid alla typer av avvisningar (yrkandet 2 b).

I motionen 1979/80:1941 av Olle Wästberg i Stockholm (fp) yrkas att
riksdagen skall besluta att en person som uppger sig vara politisk flykting
får rätt till juridiskt biträde när frågan om avvisning prövas (yrkandet 2 h).

Enligt rättshjälpslagen (1972:429) har en utlänning möjlighet att få offentligt
biträde i bl. a. ärenden angående förpassning eller utvisning enligt
utlänningslagen samt vid utredning hos polismyndighet när det har uppkommit
fråga om förpassning eller utvisning. Offentligt biträde kan också
förordnas i ärende angående avvisning, dock ej hos polismyndighet om det
inte finns anledning att underställa ärendet invandrarverket eller om utlänningen
inte hållits i förvar mer än en vecka. Biträde kan vidare förordnas
bl. a. i ärende angående verkställighet enligt utlänningslagen om det finns
anledning att underställa ärendet invandrarverket för prövning av politiskt
flyktingskap.

Offentligt biträde skall utses om det inte måste antas att behov av biträde
saknas.

De ändringar som i nu förevarande lagstiftningsärende föreslås i rättshjäipslagen
innebär en anpassning till terminologin i den nya utlänningslagen.

Den nuvarande regleringen infördes i huvudsak år 1978 (prop. 1977/
78:90, AU 30). I förarbetena till det lagstiftningsärendet uttalade föredragande
statsrådet att få saker är bättre ägnade att öka utlänningens rättssäkerhet
än att han på ett tidigt stadium får ett kunnigt biträde; av särskild
vikt var att biträdet fanns med redan under polisutredningen. Huvudprincipen
för rätten till offentligt biträde i utlänningsärenden angavs vara att
ingen - utom såvitt gäller de avvisningar som utan längre frihetsberövanden
beslutas av polisen - skall kunna avlägsnas ur riket utan att ha
erbjudits bistånd av ett offentligt biträde; erbjudandet borde ske så snart
man börjar sätta i fråga att utlänningen skall avlägsnas.

Den utvidgade rätt till offentligt biträde som infördes år 1978 ger inte
utlänningen rätt till biträde vid s. k. korta avvisningar, dvs. avvisningar
som polismyndighet enligt gällande bestämmelser beslutar och verkställer
omedelbart eller kort tid efter inresan. Denna begränsning har gjorts mot
bakgrunden av att sådan avvisning endast får ske i helt klara fall (se prop.
1977/78:90, s. 69).

I samband med ändringar i rättshjälpslagen år 1979 (prop. 1978/79:90,
JuU 30, rskr 268) gjordes den ytterligare utvidgningen av reglerna att
offentligt biträde skulle kunna förordnas redan under polisutredningen, när
fråga uppkommit om utvisning. I det lagstiftningsärendet erinrades om att

JuU 1979/80:1 y

förutsättningarna för att förordna offentligt biträde i utlänningsärende redan
dessförinnan var mer liberala än i övriga fall, där offentligt biträde kan
komma i fråga (prop. 1978/79:90 s. 186).

Vid bedömningen av motionsönskemålen om vidgad rätt till offentligt
biträde i utlänningsärenden bör enligt utskottets mening beaktas följande.

Polismyndigheten skall enligt förslaget till ny utlänningslag anmäla praktiskt
taget alla avvisningsbeslut till statens invandrarverk (37 §), som därvid
genast skall besluta om verket skall överta ärendet. Om invandrarverket
övertar ärendet förfaller polismyndighetens avvisningsbeslut. Dessförinnan
får beslutet inte verkställas. Sedan ärendet övertagits av invandrarverket
kan, som framgår av det föregående, offentligt biträde förordnas.

Mot bakgrunden av de överväganden som, enligt vad nyss har sagts,
gjordes vid införandet åren 1978 och 1979 av den nuvarande möjligheten
till offentligt biträde och med hänsyn till de förslag rörande anmälan av
avvisningsbeslut som nu läggs fram saknas enligt utskottets mening skäl att
föreslå ändring i enlighet med motionsönskemålen.

Med hänvisning till det anförda föreslår justitieutskottet att arbetsmarknadsutskottet
hemställer

att riksdagen avslår motionen 1979/80: 1927 i nu berörd del (yrkandet
2 b) och motionen 1979/80: 1941 i nu berörd del (yrkandet 2 h).

Nordiska förvisningsbeslut

I motionen 1979/80: 1121 av Ivan Svanström m. fl. (yrkandet I) hemställs
att riksdagen hos regeringen skall begära att kontakt tas med övriga nordiska
länder i syfte att möjliggöra nordiska förvisningsbeslut.

Enligt motionärernas mening är det för det internationella samarbetet i
kampen mot narkotikabrottsligheten en nackdel att det inom Norden inte
finns ett gemensamt försvar mot de internationella ligorna. En åtgärd för
att förbättra situationen skulle enligt motionärerna vara att införa förvisning
inte endast från beslutslandet utan även från hela Norden; motionärerna
pekar på att passfriheten inom Norden gör en sådan reform särskilt
angelägen.

1 18 och 19 §§ utlänningslagen finns f. n. regler om avvisning av utlänning
som kommer till Sverige. Reglerna innebär bl. a. att utlänningen skall
avvisas om på grund av tidigare ådömt frihetsstraff eller någon annan
särskild omständighet skäligen kan antas att han kommer att begå brott i
Sverige eller i annat nordiskt land. En utlänning får också avvisas på
begäran av den centrala utlänningsmyndigheten i ett annat nordiskt land
om det kan antas att han annars beger sig till det land som begär avvisningen.

Den nuvarande regleringen föreslås i huvudsak utan ändring bli överförd
till den nya utlänningslagen (28—29 §§).

Bestämmelserna om avvisning vid Sveriges gräns av utlänningar som

JuU 1979/80: 1 y

inte är önskvärda i annat nordiskt land infördes år 1957 i samband med
godkännandet av passkontrollöverenskommelsen mellan Sverige. Danmark.
Finland och Norge (prop. 1957: 190, 2LU 39).

Genom passkontrollöverenskommelsen skapades ett gemensamt nordiskt
passkontrollområde. Den stat som verkställer passkontroll gör detta
på alla de nordiska staternas vägnar och skall i förekommande fall avvisa
utlänningar även i annan stats intresse. Det åligger sålunda staterna bl. a.
att vid de nordiska yttergränserna avvisa utlänningar som är uppförda i
någon av de fördragsslutande staternas förteckningar över utvisade utlänningar.
Även utlänningar som av annan orsak inte anses böra få tillåtelse
att resa in i någon av de fördragsslutande staterna kan avvisas.

För Sveriges vidkommande förs den nämnda förteckningen över utlänningar
hos rikspolisstyrelsen (se prop. 1976/77:10. JuU 16). Förteckningen,
den s. k. U-boken. tjänar som spärregister vid kontroll av utlänningars
inresa i nordiskt land. Den innehåller uppgifter om i Sverige meddelade
förpassnings-, förvisnings- och utvisningsbeslut som är förenade med förbud
att utan särskilt tillstånd återvända till riket. Dessutom innehåller den
uppgifter om i Danmark, Finland. Island och Norge meddelade förpassnings-
och utvisningsbeslut beträffande utomnordiska medborgare för
vilka gäller förbud att återvända till det land som har meddelat beslutet. Uboken
distribueras till bl. a. samtliga gränskontroller och polisdistrikt i
Sverige samt till de centrala utlänningsmyndigheterna i de övriga nordiska
länderna. I utlänningskungörelsen (1969: 136) finns särskilda bestämmelser
om viseringstvång för utlänningar som har avlägsnats från annat nordiskt
land.

Genom den beskrivna, på den nordiska passkontrollöverenskommelsen
grundade ordningen för kontroll av utländska medborgares inresa i de
nordiska länderna tillgodoses enligt utskottets mening i allt väsentligt
önskemålen i motionen 1121 om s. k. nordiska förvisningsbeslut. Motionen
bör därför inte vinna riksdagens bifall.

Justitieutskottet föreslår med hänvisning till det anförda att arbetsmarknadsutskottet
hemställer

att riksdagen avslår motionen 1979/80: 1121 i nu berörd del (yrkandet
1).

Häktning

I propositionen föreslås en ändring i 24 kap. 21 § rättegångsbalken som
gör det möjligt för domstol att i samband med beslut om utvisning på grund
av brott förordna att den dömde i häkte skall avbida att beslutet rörande
utvisning vinner laga kraft. Häktning skall kunna ske om det skäligen kan
befaras att den dömde undandrar sig utvisningen.

Genom den föreslagna lagändringen undanröjs nu förekommande tveksamhet
rörande möjligheten att använda häktning i den aktuella situa -

Jul) 1979/80:1 y

tiönen. Ändringen tillgodoser ett i praxis Uttalat behov och ligger i linje
med önskemål som framförts av justitieutskottet år 1973 (Juli 1973:28).

Utskottet tillstyrker den föreslagna lagändringen.

Statsfinansiella effekter av förslagen

1 propositionen lämnas en allmän beskrivning av hur vissa av förslagen i
propositionen påverkar behovet av resurser på olika områden. Behov av
ytterligare resurser hos statens invandrarverk och inom polisväsendet
förutses bl. a. till följd av förslagen om flyktingförklaring och om anmälan
av vissa av polisens avvisningsbeslut tili invandrarverket. Det påpekas att
förslaget i sistnämnda hänseende också förutsätter att en jourverksamhet
anordnas hos verket.

I anslutning härtill föreslår regeringen bl. a. att riksdagen

1. till Lokala polisorganisationen: Förvaltningskostnader för budgetåret
1980/81 under andra huvudtiteln - utövér i proposition 1979/80: 100, bilaga
5, föreslaget förslagsanslag — anvisar ytterligare 917000 kr.,

2. att till Polisverket: Inköp av motorfordon för budgetåret 1980/81
under andra huvudtiteln - utöver i proposition 1979/80: 100, bilaga 5, föreslaget
reservationsanslag — anvisar ytterligare 65000 kr.,

3. att till Lokala polisorganisationen; Utrustning för budgetåret 1980/81
under andra huvudtiteln - utöver i proposition 1979/80: 100, bilaga 5,
föreslaget reservationsanslag - anvisar ytterligare 35 000 kr.

Frågan om jourtjänst hos invandrarverket berörs också i motionen 1937.
I motionen yrkas att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till
känna vad som sägs härom i motionen (yrkandet 2, delvis).

Enligt motionärernas mening bör jourtjänsten organiseras så att informationsbehovet
vid passkontrollen tillgodoses.

Justitieutskottet har inte något att erinra mot regeringens förslag till
medelsanvisning till polisväsendet utöver den som riksdagen på hemställan
av utskottet beslutat om tidigare i år (JuU 1979/80: 24. p. 3, 4 och 5, rskr
182).

I motionen 1937 uppmärksammas de svårigheter som kan uppkomma för
personer som vid ankomsten till Sverige vid förekommande stickprovskontroll
inte omedelbart kan styrka sin rätt att resa in i landet. Detta kan
gälla både utländska medborgare med tillstånd att vistas i Sverige och
svenska medborgare. Spörsmålet har behandlats i en frågedebatt under
innevarande riksmöte (riksdagens protokoll 1979/80:51 s. 13). Statsrådet
Karin Andersson hänvisade därvid till förslaget om den nyss nämnda
jourtjänsten och förmodade att inrättandet av den skulle komma att eliminera
de aktuella svårigheterna.

Utskottet, som anser det vara av största vikt att svårigheter av den
angivna arten inte uppkommer, förutsätter att inrättandet av jourtjänsten i
förening med de resurstillskott som föreslås i propositionen kommer att

JuU 1979/80:1 y

bidra till att eliminera svårigheterna. Utskottet anser det också angeläget
att rikspolisstyrelsen noga följer utvecklingen när det gäller polisens befattning
med gränskontrollen i det här uppmärksammade avseendet. Någon
särskild åtgärd från riksdagens sida är — utifrån de synpunkter justitieutskottet
har att beakta — enligt utskottets mening inte erforderlig.

Med dessa uttalanden föreslår justitieutskottet att arbetsmarknadsutskottet
hemställer

1. att riksdagen anvisar medel till polisväsendet i enlighet med vad
som föreslås i propositionen,

2. att riksdagen avslår motionen 1979/80: 1937 i nu berörd del (yrkandet
2, delvis).

Övrigt

Förslagen i propositionen och motionerna i de delar sorn inte berörs i det
föregående föranleder inte något uttalande från justitieutskottets sida.

Stockholm den 22 april 1980

På justitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD

Närvarande: Bertil Lidgård (m). Lisa Mattson (s), Åke Polstam (c), Eric
Jönsson (s), Hans Petersson i Röstånga (fp), Björn Körlof (m), Lilly
Bergander (s), Gunilla André (c), Hans Pettersson i Helsingborg (s), Göte
Jonsson (m), Helge Klöver (s), Ella Johnsson (c), Karl-Gustaf Mathsson
(s). Bonnie Bernström (fp) och Maja Bäckström (s).

Avvikande meningar

1. Utvisning på grund av brott

Åke Polstam (c). Hans Petersson i Röstånga (fp), Gunilla André (c), Ella
Johnsson (c) och Bonnie Bernström (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar med "Vid ställningstagande”
och slutar med ”permanent uppehållstillstånd” bort ha följande
lydelse.

Den förändrade synen på invandrarnas roll i samhället och strävandena
att tillförsäkra invandrarna en med svenska medborgare jämställd ställning
måste enligt utskottets mening få sätta sin prägel också på den del av
utlänningslagstiftningen som berör utvisning på grund av brott. Detta
gäller ej endast bestämmelser som tar sikte på flyktingar. En lämplig åtgärd
i den sålunda önskade riktningen är enligt utskottets mening att minska den
tidrymd som f. n. gäller för kravet på synnerliga skäl — exempelvis grov

JuU 1979/80:1 y

brottslighet - för utvisning. En sådan ordning skulle också ligga i linje med
vad dåvarande statsrådet Anna-Greta Leijon i detta hänseende uttalade i
direktiven till utlänningslagkommittén (se SOU 1977:28 s. 31 f.). Härvidlag
bör understrykas att en utlänning som utan att ha begått brott lagligen har
vistats i landet under tre år bl. a. genom familjebildning och arbete normalt
torde ha fått en sådan anknytning till Sverige att starka skäl talar emot ett
beslut om utvisning. I sammanhanget bör också beaktas att en treårsgräns
gäller för kommunal rösträtt och för valbarhet i kommunala val. Det bör
dock framhållas att om en treårsgräns i enlighet med vad som föreslås i
propositionen ställs upp i det nu aktuella avseendet detta ej hindrar utvisning
vid allvarlig brottslighet, exempelvis grovt narkotikabrott, organiserade
och ekonomiska brott samt våldsbrott. Utskottet vill i denna del peka
på vad föredragande statsrådet anför i propositionen (s. 63) rörande innebörden
av uttrycket ”synnerliga skäl".

Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet att en utlänning som
vistats i riket under tre år tillerkänns det starkare skydd mot utvisning som
föreslås i propositionen. På de skäl som föredragande statsrådet anför i
propositionen (s. 62 och 63) bör vidare enligt utskottets mening nordbor i
detta hänseende få det starkare skydd som föreslås i propositionen.

Den sålunda av utskottet förordade ordningen motsvarar den som föreslås
beträffande utvisning på grund av asocialitet (44 §).

Utskottets ställningstagande innebär att utskottet inte ställer sig bakom
yrkandet i motionen 1470 såvitt gäller betydelsen av permanent uppehållstillstånd.

dels att utskottet bort föreslå arbetsmarknadsutskottet att hemställa

4. att riksdagen beträffande utvisningshinder med avslag på motionen
1979/80: 1926, motionen 1979/80: 1937 i denna del (yrkandet
1, delvis) och motionen 1979/80: 1940 i denna del (yrkandet 2)
antar 41 § i den i propositionen 1979/80:96 föreslagna utlänningslagen.

2. Rättsligt biträde

Hans Petersson i Röstånga (fp) och Bonnie Bernström (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar med "Vid bedömningen”
och slutar med "med motionsönskemålen” bort ha följande lydelse.

Genom införandet i den nya lagen av regler om anmälan av avvisningsbeslut
till statens invandrarverk stärks utlänningens ställning i samband
med polismyndighets prövning av frågan om avvisning. En utlänning, som
påstår sig vara flykting, kommer dock inte att kunna få offentligt biträde
förrän verket beslutat överta ärendet. Den ordningen kan enligt utskottets
mening inte anses tillfredsställande. Såsom framhålls i motionen 1941 kan
ju situationen vid gränsen vara avgörande för en flyktings framtid, kanske

JuU 1979/80:1 y

för hans liv. Han bör därför ha en ovillkorlig rätt till rättshjälp genom
offentligt biträde. Reglerna om sådant biträde bör därför ändras i detta
syfte.

dels att utskottet bort föreslå att arbetsmarknadsutskottet hemställer
att riksdagen med anledning av motionen 1979/80: 1927 i nu berörd
del (yrkandet 2 b) och motionen 1979/80: 1941 i nu berörd del
(yrkandet 2 h) hos regeringen begär förslag till sådan ändring i
rättshjälpslagen att rätt till juridiskt biträde införs för alla som vid
ifrågasatt avvisning uppger sig vara flyktingar.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980

' ' •