yttr 1976/77 uu3y y (Yttrande 1976/77:uu3y)

UU 1976/77:3 y

Utrikesutskottets yttrande
1976/77:3 y

med anledning av prop. 1976/77:74 i vad avser inriktningen av säkerhetspolitiken
m. m. jämte motioner

Till försvarsutskottet

Genom beslut den 15 mars 1977 har försvarsutskottet hemställt att utrikesutskottet
avger yttrande över propositionen 1976/77:74 om inriktningen
av säkerhetspolitiken och totalförsvarets fortsatta utveckling, såvitt avser
dess säkerhetspolitiska avsnitt, jämte i anslutning därtill väckta motioner
eller motionsyrkanden.

Propositionen (s. 4-8; bil. 1 s. 9-41)

Inriktningen av den svenska säkerhetspolitiken behandlas i propositionen
dels i ett inledande anförande av statsministern, dels i den på försvarsministerns
föredragning framlagda del av propositionen (bilaga 1) som rör
inriktningen av säkerhetspolitiken och totalförsvarets fortsatta utveckling.

Huvuddragen av säkerhetspolitiken anges i statsministerns avsnitt. Denne
erinrar om det överväldigande stöd för säkerhetspolitikens grundprinciper
som finns i folkmeningen och om det av 1968 års riksdag definierade målet
för vår säkerhetspolitik. Detta mål skall alltjämt gälla. För detta syfte byggs
vår säkerhetspolitik upp genom en samverkan mellan utrikespolitiken, försvarspolitiken,
vår politik i internationella nedrustningsfrågor, handelspolitiken
och biståndspolitiken.

Vårt lands möjligheter att även i framtiden stå utanför krig och allvarliga
konflikter med bibehållen frihet och självständighet främjas bäst genom
neutralitetspolitiken. Denna är inte internationellt garanterad eller fastslagen
i traktat. Sverige har själv valt och utformat sin säkerhetspolitiska linje.
Dennas trovärdighet är således inte avhängig av internationella garantier.

En väsentlig förutsättning för neutralitetspolitiken är att omvärlden har
förtroende för vår vilja och respekt för vår förmåga att orubbligt hålla fast
vid den valda linjen. Vår politik måste därför föras med konsekvens och
fasthet.

Sådana internationella bindningar - utrikespolitiska, ekonomiska eller
andra - vilka gör möjligheten att iaktta neutralitet i krig illusorisk kan inte
accepteras. Vi måste i vår säkerhetspolitik uppmärksamma riskerna för beroendeförhållanden
som kan utnyttjas för att av oss kräva politiska och
militära fördelar.

Sverige eftersträvar att skapa ökad respekt för varje nations frihet och
självbestämmanderätt. Vi verkar även för social och ekonomisk rättvisa,

1 Riksdagen 19761 77. 9 sami. Yttr. nr 3

UU 1976/77:3 y

politisk avspänning, militär nedrustning samt omfattande och förtroendefullt
samarbete över gränserna.

I Sverige har sedan gammalt funnits ett starkt stöd för tankarna på en
internationell freds- och rättsordning. Sverige kommer även i fortsättningen
att på allt sätt sträva efter att stärka Förenta nationerna i organisationens
arbete att söka förebygga och lösa internationella konflikter.

Mellan stormaktsblocken präglas utvecklingen av strävanden till fortsatt
politisk avspänning. Dessa strävanden bygger bl. a. på viljan att undvika
varje utveckling som kan leda till kärnvapenkrig. Samtidigt bedöms motsättningarna
mellan supermakterna komma att bestå under överskådlig tid.
De båda militärblocken håller stora och insatsberedda styrkor i Europa. Denna
höga rustningsnivå bedöms bli bestående under överblickbar tid. Den
svenska neutralitetspolitiken måste därför för att föfbli trovärdig alltjämt
stödjas av ett starkt och allsidigt sammansatt totalförsvar. Sveriges engagemang
i det internationella fredsarbetet står inte i motsatsförhållande till
strävandena att stödja den svenska alliansfria politiken genom ett allsidigt
sammansatt totalförsvar.

Vårt totalförsvar bör även i fortsättningen utformas så att det vid kriser
och konflikter i Europa mellan stormaktsblocken har sådan styrka, sammansättning
och beredskap att hot, påtryckningar eller angrepp mot Sverige
inte av någon kan bedömas vara lönsamt. Det militära försvaret måste dessutom
vara så utformat att dess uteslutande defensiva syfte klart framgår.
Förberedelser för och övervägande om militär samverkan med andra stater
är helt uteslutna. Anskaffning av för försvaret väsentlig materiel får inte
försätta Sverige i en beroendeställning till andra länder av sådan art att
denna kan utnyttjas för påtryckningar.

Vårt totalförsvar har en väsentlig roll redan i fred. Utvecklingen i norra
Europa har under de senaste decennierna präglats av stabilitet och samarbete.
Sveriges utrikes- och försvarspolitik har starkt bidragit till den säkerhetspolitiskt
stabila situation som råder i Norden. Väsentliga försvagningar av
det svenska försvarets styrka i förhållande till omvärlden kan rubba stabiliteten
och balansen i Nordeuropa. En fast och konsekvent svensk utrikesoch
försvarspolitik främjar freden och stabiliteten i norra Europa. Det torde
även ligga i andra länders intresse att denna politik fullföljs.

Dessa av statsministern framförda teser vidareutvecklas av försvarsministern
i bilaga 1 till propositionen. Därvid refereras och kommenteras även
de båda betänkanden (SOU 1976:5 och SOU 1977:1) som legat till grund
för den nu aktuella propositionen.

Motionerna

Utskottet har i detta sammanhang behandlat

dels motionen 1976/77:1452 av herrar Flagel och Lövenborg (-), vari föreslås -

UU 1976/77:3 y

1. att riksdagen beslutar att hos regeringen anhålla att garantier erhålls
från NATO och Warszawapakten i det syfte som avses i motionen,

2. att riksdagen beslutar att hos regeringen anhålla om initiativ till samnordiska
överläggningar i syfte att proklamera Norden somen kärnvapenfri
zon,

dels motionen 1976/77:1504 av herr Palme m. fl. (s), såvitt avser yrkandet
1, nämligen

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den svenska säkerhetspolitiken,

dels motionen 1976/77:1521 av fru Theorin (s) och fröken Öhrsvik (s),
såvitt avser dess andrahandsyrkande 3, nämligen

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts
i motionen om säkerhetspolitikens mål och metoder,

dels följdmotionen 1976/77:1522 av fru Theorin (s) och fröken Öhrsvik
(s), vari hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär tillsättandet av en säkerhetspolitisk
utredning - ej underordnad försvarsdepartementet - med förändrad studiemetodik
och planeringsunderlag enligt vad söm anförs i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att kommande
utredningar om säkerhetspolitiken sänds på remiss till myndigheter och
organisationer,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att större delen
av underlaget (angreppsfall m. m.) avhemligas i avsikt att få en öppnare
och mer initierad försvarsdebatt

I motionen 1504 framhålls att den svenska säkerhetspolitiken bör ha samma
inriktning som tidigare. Viljan att medverka till avspänning och nedrustning,
till social och ekonomisk utjämning mellan folken bör därvid vara
vägledande. Motionärerna menar att regeringen till namnet ansluter sig till
försvarsutredningens första betänkandes förslag om säkerhetspolitikens inriktning
men i praktiken gör sådana avvikelser att man kan tala om en
annan värdering och avvägning av säkerhetspolitikens olika instrument.
Enligt motionärernas mening tilldelas därvid det militära försvaret en alltför
dominerande roll.

I motionen ges en översikt av den föregående regeringens strävanden
att främja internationell avspänning och nedrustning och dess stöd av uländernas
krav på förändringar i den internationella ekonomin. Biståndspolitiken
betecknas som en viktig del av den svenska säkerhetspolitiken,
likaså arbetet på att undanröja konfliktorsaker och krigsrisker samt de aktiva
svenska bidragen till de internationella nedrustningsansträngningarna och
hindrandet av kärnvapenspridningen.

Motionärerna konstaterar å ena sidan att den nuvarande regeringen synes
förklara sig vara beredd att fortsätta denna politik men framhåller å andra

UU 1976/77:3 y

sidan att en sådan politik, sorn måste drivas i samverkan med bl. a. stater
från den tredje världen, för att vara trovärdig måste förenas med medvetna
ansträngningar att hålla våra egna försvarskostnader under kontroll. De ser
därför med djup oro på den kostnadshöjning för det militära försvaret som
nu föreslås i propositionen och anser att denna höjning inte kan motiveras
med säkerhetspolitiska skäl.

Enligt motionen bör den av riksdagen år 1968 godkända och år 1972
bekräftade inriktningen av säkerhetspolitiken ligga fast. För att nå de säkerhetspolitiska
målen behövs fortfarande ett efter våra förhållanden starkt
och balanserat totalförsvar, heter det.

Motionärerna framhåller vidare att den nuvarande regeringen i den nu
framlagda försvarspropositionen vill ge intryck av att den avser fullfölja
den föregående regeringens säkerhetspolitik, bl. a. genom att ansluta sig
till vad försvarsutredningen förordat i sitt första betänkande, men att man
i åtskilliga och väsentliga avseenden gör avvikelser från den tidigare förda
politiken och från utredningens förslag eller utelämnar väsentliga delar av
dess synpunkter. Särskilt framträdande är detta i fråga om avsnitten om
avspänning och nedrustning samt om utvecklingsländerna, hävdar motionärerna,
som gör gällande att föredragande statsrådet valt att inte behandla
utredningens uppfattning om behovet av ökade insatser för att motverka
eller häva underutvecklingen och vad utredningen anfört om Sveriges intresse
att bidra till en annan och rättvisare ekonomisk ordning. Det sägs
vidare att föredraganden inte tagit upp utredningens resonemang om de
multinationella företagens roll i denna utveckling och kopplat bort utredningens
konstaterande av sambandet mellan önskemålen om nedrustning
och strävandena för en ny ekonomisk världsordning. Motionärerna påpekar
även att något uttalande om svensk beredvilja att delta i en internationell
nedrustning inte görs i propositionen och att regeringen över huvud taget
undvikit att konkret behandla vårt lands fortsatta agerande i nedrustningssammanhang,
trots att man bejakat försvarsutredningens uttalande om nedrustningspolitiken
som en del av den samlade säkerhetspolitiken.

Också i motionen 1521 erinras om försvarsutredningens fastställande av
bl. a. sambandet mellan önskemålen om nedrustning och strävandena att
skapa en ny ekonomisk världsordning och Sveriges utlovade stöd härför.
Motionärerna konstaterar att försvarsministern i allt väsentligt ansluter sig
till utredningens förslag till inriktning av säkerhetspolitiken. De beklagar
emellertid att varken utredningens majoritet eller försvarspropositionen tagit
konsekvenserna av sin säkerhetspolitiska analys och låtit den få genomslag
på de avvägningar och inriktningar som framförs. Motionärerna menar att
den säkerhetspolitiska analys som gjorts med tonvikt på orsakerna till konflikter,
kriser och krig borde läggas till grund för satsningen på olika säkerhetspolitiska
instrument och att detta i sin tur borde leda till en begynnande
omfördelning av resurserna från totalförsvaret till övriga säkerhetspolitiska
instrument.

UU 1976/77:3 y

1974 års försvarsutredning

Till grund för förevarande proposition 1976/77:74 om inriktningen av
säkerhetspolitiken och totalförsvarets fortsatta utveckling ligger två betänkanden
från 1974 års försvarsutredning. Det första av dessa (SOU 1976:5),
benämnt Säkerhetspolitik och totalförsvar, framlades i februari förra året.
Det andra (SOU 1977:1), benämnt Totalförsvaret 1977-82, framlades i januari
i år.

Den säkerhetspolitiska diskussionen var koncentrerad till det första av
dessa betänkanden och därinom speciellt till kapitlen 5 (Den internationella
utvecklingen), 7 (Tänkbara hot mot Sveriges säkerhet och åtgärder för att
möta dessa) samt 8 (Riktlinjer för den svenska säkerhetspolitiken). Av de
spörsmål som särskilt framhålls i motionerna 1504 och 1521 behandlas frågan
om en ny ekonomisk världsordning i alla de tre nämnda kapitlen, nedrustningsfrågan
i kapitlen 5 och 8, frågan om sambandet mellan nedrustning
och den nya ekonomiska världsordningen i kapitel 8 och frågan om de
multinationella företagens roll i kapitel 5. -1 det senare betänkandet refereras
inledningsvis kortfattat de i det första betänkandet angivna riktlinjerna för
den svenska säkerhetspolitiken, medan betänkandet i övrigt - såsom även
dess namn anger - koncentrerar sig till frågorna om totalförsvarets fortsatta
utveckling.

Utskottet

Två av de motioner varom här är fråga, nämligen motionerna 1504 och
1521, innehåller yrkanden som jämte sina i motionstexten angivna motiveringar
ifrågasätter allsidigheten hos den framställning av säkerhetspolitikens
inriktning som getts i propositionen, den avvägning som där gjorts mellan
olika säkerhetspolitiska instrument och de slutsatser som därav dragits för
det militära försvarets del. I motionerna har bl. a. gjorts gällande att avvikelser
gjorts i propositionen från den tidigare förda säkerhetspolitiken och
från utredningens förslag eller att väsentliga delar av utredningens synpunkter
utelämnats i propositionen. Särskilt har pekats på avsnitten om
avspänning och nedrustning, behovet av ökade insatser för att motverka
eller häva underutvecklingen i u-länderna och vårt lands intresse av bidrag
till en ny ekonomisk världsordning, sambandet mellan nedrustning och
strävandena mot en ny sådan ordning, de multinationella företagens roll
och vårt lands fortsatta agerande i nedrustningssammanhang.

Utskottet konstaterar att det i statsministerns anförande i propositionens
inledande del hänvisas till det överväldigande stöd i folkmeningen som
finns för säkerhetspolitikens grundprinciper. Där fastslås vidare att det mål
för vår säkerhetspolitik som uppställdes av 1968 års riksdag alltjämt skall
gälla och att vår säkerhetspolitik för detta syfte byggs upp genom en samverkan
mellan utrikespolitiken, försvarspolitiken, vår politik i internationella
nedrustningsfrågor, handelspolitiken och biståndspolitiken. Där understryks

UU 1976/77:3 y

bl. a. att Sverige verkar för social och ekonomisk rättvisa, politisk avspänning,
militär nedrustning samt omfattande och förtroendefullt samarbete
över gränserna. En värld i varaktig fred kan endast förverkligas om dessa
strävanden förblir starka. Sverige kommer även i fortsättningen att på allt
sätt sträva efter att stärka Förenta nationerna i organisationens arbete att
söka förebygga och lösa internationella konflikter, framhåller statsministern.

I propositionens bilaga 1 om inriktningen av säkerhetspolitiken och totalförsvarets
fortsatta utveckling såvitt avser försvarsdepartementets verksamhetsområde
ger föredragande statsrådet i bilagans avsnitt 2 (Den svenska
säkerhetspolitiken) sin anslutning i allt väsentligt till vad 1974 års försvarsutredning
anfört om inriktningen av den svenska säkerhetspolitiken.

Försvarsministern instämmer i försvarsutredningens uttalande att Sverige
i ökad utsträckning bör medverka till att påverka den internationella utvecklingen
i riktning mot ökad allmän säkerhet och erinrar i likhet med
statsministern om vårt lands arbete för social och ekonomisk rättvisa, politisk
avspänning, militär nedrustning samt omfattande och förtroendefullt samarbete
över gränserna. 1 fråga om rustningskontroll och ömsesidiga styrkereduktioner
i vår världsdel framhåller föredraganden att fortsatta energiska
insatser är nödvändiga. Statsrådet säger sig dela försvarsutredningens uppfattning
att det torde vara föga sannolikt att strävandena efter rustningsbegränsning
och nedrustning under nu överskådlig tid kommer att leda
till avgörande resultat. Inom möjligheternas ram ligger dock global rustningsbegränsning
beträffande kärnvapen och biologiska och kemiska stridsmedel.
Även begränsade framgångar vad gäller rustningskontroll kan enligt
föredraganden leda till en förstärkning av FN:s ställning och möjligheter
att bilägga internationella tvister. 1 propositionen erinras vidare om den
pådrivande roll som Sverige alltsedan tillkomsten av nedrustningskonferensen
i Genéve år 1962 spelat och om Sveriges aktiva medverkan till beslutet
att anordna en extra generalförsamling i FN nästa år som helt ägnas åt
nedrustningsfrågorna.

I propositionen erinras också om den fortsatt allvarliga situationen i flertalet
utvecklingsländer, de samlade biståndsinsatsernas otillräcklighet och
kraven påen ny ekonomisk världsordning. I likhet med försvarsutredningen
konstaterar föredraganden att den nuvarande situationen, om den inte ändras,
kan fä allvarliga konsekvenser i ett längre tidsperspektiv och ge upphov
till konflikter mellan såväl industri- och utvecklingsländer som mellan utvecklingsländerna.

Utskottet finnér sålunda att huvuddelen av de problemställningar som
motionärerna i detta sammanhang särskilt berört också tas upp i propositionen,
låt vara i relativt knapphändiga ordalag. Inte heller den proposition
som legat till grund för säkerhetspolitikens och totalförsvarets inriktning
under den senaste femårsperioden (prop. 1972:75) innehöll dock några mera
utförliga redogörelser eller konkreta förslag beträffande exempelvis Sveriges
fortsatta agerande i nedrustningssammanhang eller i fråga om bistånds- eller

UU 1976/77:3 y

handelspolitiken. På motsvarande sätt kan konstateras att både den förra
och den nu aktuella försvarsutredningen i sådana specialfrågor i huvudsak
begränsat sig till redogörelser för den svenska politiken på respektive områden
och i stort sett avstått från att framföra egna och konkreta förslag.
Sådana konkreta förslag och närmare riktlinjer för det svenska agerandet
i internationella förhandlingar har sin givna plats i andra sammanhang och
kommer fram bl. a. i anslutning till regeringens årliga budgetförslag beträffande
det internationella utvecklingssamarbetet och fortlöpande i samband
med nedrustningsdelegationens arbete.

Utskottet utgår från att det som sägs i den nu aktuella propositionen
om svenska insatser för att främja internationell avspänning, nedrustning
och en ny ekonomisk världsordning innebär att hittillsvarande strävanden
från vårt lands sida att spela en aktiv och konstruktiv roll också i fortsättningen
kommer att upprätthållas.

I motionen 1504 har även påtalats att det i propositionen inte görs något
uttalande om svensk beredvillighet att delta i en internationell nedrustning.
Från svensk sida har vid olika tillfällen framhållits att vårt land inte isolerat
kan gå in för nedrustning men att det å andra sidan självfallet skulle delta
i en allmänt överenskommen nedrustning. I 1974 års försvarsutredning
konstateras dock att det är föga sannolikt att rustningskontrollsträvandena
under nu överskådlig tid kommer att leda till någon avgörande nedrustning.

Utskottet har nyligen i annat sammanhang (UU 1976/77:16) haft anledning
yttra sig över vissa frågor med anknytning till nedrustnings- och
rustningsbegränsningsproblemen liksom Sveriges roll därvidlag. Utskottet
uttalade därvid bl. a. att självfallet bör Sverige inte släppa av på ambitionerna
att också i fortsättningen spela en aktiv och ledande roll i det internationella
nedrustningsarbetet. Utskottet erinrade vidare om den framträdande och
pådrivande roll som Sverige och svenska förhandlare länge spelat vid FN:s
nedrustningsförhandlingar och -debatter samt att detta har ett starkt stöd
i Sveriges riksdag.

Utskottet kommer i dagarna att avge ett betänkande (UU 1976/77:17)
om Sveriges medverkan i det internationella utvecklingssamarbetet. Där
berörs även det svenska stödet av strävandena att förverkliga en ny ekonomisk
världsordning och den solidaritetspolitik både på hemmaplan och
gentemot de fattiga länderna som u-landspolitiken förutsätter.

Utskottet har vidare tagit fasta på de uttalanden om Sveriges medverkan
i nedrustningsarbetet och i arbetet på att främja en ny ekonomisk världsordning
som gjordes av utrikesminister Karin Söder i riksdagens utrikespolitiska
debatt den 30 mars i år.

Utrikesministern talade därvid bl. a. om de svenska förberedelserna för
FN:s särskilda generalförsamlingssession om nedrustning, som skall hållas
nästa år, och om ett av huvudämnena vid denna session, nämligen sambandet
mellan nedrustning och utveckling. Regeringen kommer med kraft
att driva nedrustningsfrågorna vidare, yttrade fru Söder.

UU 1976/77:3 y

Utrikesministern betecknade det vidare som en trängande nödvändighet
att omfattande resurser överfors från de rika länderna till de fattiga för
utvecklingsändamål. Hon underströk att det behövs konkreta i-landsåtaganden
för att de internationella överläggningar som behandlar de olika
kraven på en ändring av den ekonomiska världsordningen skall föra till
meningsfulla resultat. Hon erinrade därvid om att Sverige lagt fram konkreta
förhandlingsförslag påen rad områden och också framgent kommer att verka
för att överbrygga skiljaktiga positioner mellan u- och i-länder.

Utrikesministern uppehöll sig i samma anförande även vid den svenska
neutralitets- och säkerhetspolitiken och vid Sveriges uppenbara intresse av
att avspänningspolitiken i världen fortsätter. Regeringen avser att fast och
följdriktigt fullfölja vår allmänt omfattade utrikespolitiska huvudlinje, betonade
utrikesminister Söder.

I sitt anförande vid Nordiska rådets session i Helsingfors den 1 april
i år gjorde statsminister Fälldin uttalanden om den svenska avspännings-,
neutralitets-, nedrustnings- och biståndspolitiken av samma innebörd som
de nyss återgivna uttalandena av utrikesministern.

I motionen 1504 påtalas även att försvarsutredningens resonemang om
de multinationella företagens roll inte tagits upp i försvarspropositionen.
De multinationella företagens framväxt och fortsatta utveckling berörs i
den internationella översikten i det första utredningsbetänkandets kapitel
5. Det pekas där bl. a. på de möjligheter dessa företag har att påverka såväl
moderländernas som värdländernas utrikes- och inrikespolitik och på de
potentiella konfliktrisker deras verksamhet kan innebära. Dessa frågeställningar
bör enligt utredningens mening uppmärksammas.

1 regeringens deklaration om handels- och valutapolitiken vid utrikesdebatten
i riksdagen den 30 mars erinrades om den överenskommelse om
internationella investeringar och multinationella företag som träffades vid
OECD:s ministermöte i juni förra året. Det viktigaste beslutet avsåg en
uppförandekod för de multinationella företagen. Arbetet med att övervaka
tillämpningen av koden har nu börjat i OECD. Inom ramen för FN har
man börjat utarbeta en världsvid uppförandekod för de multinationella företagens
verksamhet. Sverige deltar aktivt i detta arbete.

Mot denna bakgrund utgår utskottet ifrån att även de av försvarsutredningen
omnämnda potentiella riskerna för konflikter föranledda av de multinationella
företagens verksamhet på vederbörligt sätt uppmärksammas av
regeringen.

Det anförda ger vid handen att, oavsett att skiljaktiga meningar har framkommit
om lämplig kostnadsnivå för totalförsvaret under den framförliggande
femårsperioden, det föreligger en bred och grundläggande uppslutning
i vårt land kring säkerhetspolitikens allmänna inriktning liksom om dess
mål och medel. Huvuddragen av den svenska säkerhetspolitiken har av
regering och riksdag angetts på likartat sätt under årtionden och utmärks
sålunda av en höggradig kontinuitet. Fastheten hos och enigheten kring

UU 1976/77:3 y

utrikespolitiken är av oskattbart värde och bör på allt sätt omhuldas.

Med vad utskottet ovan anfört torde ifrågavarande yrkanden i motionerna
1504 och 1521 få anses besvarade.

Med de preciseringar som ovan angetts tillstyrker utskottet den inriktning
av säkerhetspolitiken som angetts i propositionen.

1 motionen 1522 föreslås bl. a. att riksdagen hos regeringen begär att en
säkerhetspolitisk utredning tillsätts, som inte är underordnad försvarsdepartementet
och som använder sig av annorlunda studiemetodik och planeringsunderlag.
Till grund för yrkandet anför motionärerna i den bakomliggande
motionen 1521 att en sådan framtida utredning av naturliga skäl
inte kan läggas under ett specialiserat fackdepartement, då avsikten bör
vara att söka åstadkomma en jämbördig avvägning mellan de olika säkerhetspolitiska
instrumenten - utrikes-, handels-, bistånds-, nedrustnings-,
freds- och försvarspolitiken - och att integrera dessa och ge politikerna reell
styrning över säkerhetspolitikens inkl. totalförsvarets utformning. Samma
motionärer föreslår vidare att kommande säkerhetspolitiska utredningar
sänds på remiss till myndigheter och organisationer och att större delen av
underlaget för de politiska ställningstagandena angående försvarets utformning
(angreppsfall m. m.) för framtiden avhemligas. (Också i motionen 1504
förordas ett remissförfarande, närmast med avseende på totalförsvarets planering.
)

Utskottet anser att den utredningsordning som tillämpats inför de senast
aktuella femårsbesluten om totalförsvarets utformning m. m. och som tillkommit
under medverkan av de fyra större riksdagspartierna på det hela
taget har fungerat tillfredsställande och gett riksdagen erforderlig insyn
i den långsiktiga försvarsplaneringen. Utskottet vill i och för sig inte avvisa
tanken att nya metoder prövas eller att det allmänt säkerhetspolitiska inslaget
i kommande utredningar ytterligare förstärks. Likväl bör hållas i minnet
att huvudsyftet med försvarsutredningarna varit att komma fram till gemensamma
bedömningar om lämplig styrka och utformning hos totalförsvarets
olika element och att övriga säkerhetspolitiska bedömningar liksom
angivandet av viljeinriktning i olika utrikespolitiska avseenden därvid främst
tjänat som utgångspunkter eller bakgrund för en bestämning av försvarspolitiken
och totalförsvarets närmare utformning.

Utskottet vill heller inte utesluta möjligheten att någon typ av remissförfarande,
som inte nödvändigtvis behöver omfatta utredningsmaterialet
i dess helhet, prövas. Utskottet har noterat att förorden för ett sådant förfarande,
som förekommer både i motionsparet 1521/1522 och i motionen
1504, är motiverade av en önskan att stimulera och bredda den allmänna
debatten om och det folkliga engagemanget i säkerhetspolitiken och försvarsfrågorna.
Det torde dock få ankomma på regeringen att i första hand
pröva lämpligheten och genomförbarheten helt eller delvis hos dessa förslag.

Detsamma gäller yrkandet om ett ytterligare avhemligande av sådant
studieunderlag som alltjämt är underkastat sekretess. Utskottet har sig be -

UU 1976/77:3 y

kant att utvecklingen under senare år gått i riktning mot en allt större
öppenhet i dessa frågor men är också medvetet om att bl. a. hänsyn till
främmande makter sätter vissa gränser som inte kan förbises.

Med det anförda torde yrkandena i motionen 1522 få anses besvarade.

Innebörden av det ena av yrkandena i motionen 1452 är att riksdagen
skall begära att regeringen söker utverka garantier från de båda militärblocken
NATO och Warszawapakten varigenom de förpliktar sig att avstå från varje
försök att nu eller i framtiden kränka Sveriges neutralitet eller självständighet
och förbinder sig att gentemot Sverige inte använda våld eller hot om våld.

1974 års försvarsutredning har i denna fråga uttalat följande.

Neutraliteten i krig, liksom alliansfriheten i fred, är inte internationellt
garanterad eller traktatbunden. Sverige har själv valt sin neutrala linje. Detta
medför att trovärdigheten inte är avhängig av internationella garantier utan
vilar på den politik som Sverige för och de försvarsåtgärder som vi redan
i fred vidtar.

En väsentlig förutsättning för denna politik är att omvärlden har förtroende
för vår vilja och respekt för vår förmåga att orubbligt hålla fast vid den
valda utrikespolitiska linjen. För att denna avsikt skall bli klart förstådd
och respekterad krävs att politiken inte görs beroende av tillfälliga faktorer
utan förs med konsekvens och fasthet.

I årets försvarsproposition återkommer dessa uttalanden i såväl statsministerns
som försvarsministerns anföranden.

Utskottet erinrar om att Sverige för sin del avvisat tanken att skriva
in neutraliteten i något internationellt avtal och därigenom råka i ett slags
beroendeförhållande till militära allianser eller stormakter.

Riksdagen avslog år 1956 en motion med yrkanden om dels en svensk
neutralitetsförsäkran, dels förhandlingar med stormakter och grannländer
om garantier för den svenska neutraliteten. Utrikesutskottet anförde i detta
sammanhang i sitt utlåtande nr 3 år 1956 bl. a. följande.

Deras (dvs. motionärernas) aktionsplan kan icke vara avsedd att utgöra
ett stöd åt den utrikespolitiska riktlinje de svenska statsmakterna fullfölja.
Ty vad de förorda innebär en omläggning av nu tillämpade grundprinciper
för svensk utrikespolitik.

Ingen tvekan råder, vare sig inom eller utom landet, om de svenska
statsmakternas föresats att fasthålla vid deras självvalda politik att icke
genom anslutning till något av stormaktsblocken förminska möjligheten
för vårt land att icke indragas i en eventuell stormaktskonflikt. Denna politik
är på alla håll väl känd. Den har rönt växande förståelse och respekt.

Deras förslag innefattar en permanent bindning av svensk utrikespolitik
för varje tänkbart läge i en oförutsebar framtid och därtill att ställa denna
bindning under garanti av ett antal främmande makter.

En omläggning av denna art av vår utrikespolitik finner utskottet icke
vare sig påkallad av nu rådande läge eller innebära ett ändamålsenligt tillgodoseende
för framtiden av svenska intressen. En dylik omläggning bör
av riksdagen avböjas med uttryckligt vidhållande av de grundsatser för

UU 1976/77:3 y

svensk utrikespolitik som regering och riksdag, med stark förankring inom
svensk folkmening, anslutit sig till och som de utan vacklan böra fullfölja.

Utskottet anser att dessa uttalanden från år 1956 alltjämt har full giltighet.
Såsom framhålls i propositionen och som även understrukits i samband
med tidigare utredningar och riksdagsbeslut om säkerhetspolitikens och totalförsvarets
inriktning, främjas vårt lands möjligheter att med bibehållen
frihet och självständighet kunna stå utanför krig och allvarligare konflikter
även i framtiden bäst genom den alliansfria politiken som är inriktad på
att möjliggöra neutralitet i ett framtida krig.

Utskottet avstyrker mot denna bakgrund för sin del det nu aktuella yrkandet
i motionen 1452.

1 ett andra yrkande i samma motion 1452 föreslås att riksdagen hos regeringen
anhåller om initiativ till samnordiska överläggningar i syfte att
proklamera Norden som kärnvapenfri zon.

Tanken påen kärnvapenfri zon i Norden går närmast tillbaka på ett initiativ
från år 1963 av Finlands president vars förslag härom allmänt går under
beteckningen Kekkonen-planen. En likartad idé hade fem år tidigare lanserats
av dåvarande sovjetiske premiärministern Bulganin. Förslagen i denna
riktning har fortlöpande dryftats både i den allmänna säkerhetsdebatten
och vid återkommande tillfällen de nordiska regeringarna emellan. Olika
uppfattningar om planens ändamålsenlighet har därvid framkommit i de
närmast berörda länderna.

Riksdagen avslog år 1964, på grundval av utrikesutskottets utlåtande nr
2 samma år, en motion med yrkande av likartad innebörd. Detta skedde
under hänvisning bl. a. till det svar som den svenska regeringen år 1962
hade avgett på en rundfråga från FN och där regeringen angett vissa förutsättningar
för svenskt deltagande i en kärnvapenfri zon. En sådan zon
borde enligt det svenska svaret vara av största möjliga utsträckning och
omfatta stater i Mellaneuropa och Nordeuropa som icke har egna kärnvapen.
Ett väsentligt villkor angavs vara att kärnvapenmakterna å sin sida överenskom
om ett stopp för alla kärnvapenprov. Man borde vidare ha rätt
att förvänta sig en medverkan från kärnvapenmakternas sida, vilka borde
förklara sig respektera de avtal som kunde ingås och avstå från alla åtgärder
som stod i strid därmed. I utlåtandet erinrades vidare om att icke heller
de övriga nordiska länderna utan acceptabel kompensation var beredda att
traktatfästa eller i annan form för bindning för viss framtid stadfästa den
i Norden rådande frånvaron av kärnvapen. Utskottet konstaterade att arrangemang
med en kärnvapenfri zon uppenbarligen förutsatte vissa förpliktelser
från kärnvapenmakters sida och att frågan om en sådan zon i
Norden därigenom finge en internationell prägel som gick utöver det nordiska
samarbetet. Enligt utskottets mening låg problemet på det internationella
planet, såsom ingående i det arbete som avser rustningsbegränsningar.

UU 1976/77:3 y

De allmänna förutsättningarna för realiserandet av tanken på en kärnvapenfri
zon i vårt närområde torde också i dag kunna bedömas på likartat
sätt.

Först skall konstateras att inget av de nordiska länderna vare sig besitter
egna kärnvapen eller har sådana vapen stationerade på sitt territorium. Alla
de nordiska länderna är vidare anslutna till 1968 års internationella avtal
om förhindrande av kärnvapenspridning (NPT). De facto utgör sålunda de
nordiska länderna tillsammans ett slags kärnvapenfri zon. Däremot föreligger
inget speciellt avtal härom. Meningarna om fördelarna med en traktatmässig
reglering av detta förhållande är alltjämt delade bland de berörda länderna.

Sverige har en positiv inställning till den allmänna idén om kärnvapenfria
zoner. Under lämpliga betingelser kan de utgöra ett viktigt bidrag till att
öka förtroendet mellan staterna och motverka kärnvapenspridning. Den
svenska regeringen var bland de första att förespråka upprättandet av en
kärnvapenfri zon i Europa, omfattande ett större område än enbart Norden.
Sverige har i FN gett sitt stöd åt flera förslag om upprättande av kärnvapenfria
zoner i olika delar av världen. Vid den europeiska säkerhetskonferensen
(ESK) har Sverige uttalat att tidigare framlagda förslag om rustningsreglering
i Europa, däribland förslag om upprättande av kärnvapenfria zoner, vore
värda att på nytt studeras under hänsynstagande till den utveckling som
ägt rum sedan de framlades. Från svensk sida har därvid också betonats
att de berörda stormakternas villighet att delta i projekten utgör en särskilt
viktig faktor.

En huvudförutsättning för upprättandet av en kärnvapenfri zon är givetvis
att alla stater som avses omfattas av zonen är överens om att inleda förhandlingar
härom. Denna förutsättning har hittills inte förelegat beträffande
förslaget om en sådan zon i Norden. En annan förutsättning är att stater
som besitter kärnvapen är beredda att å sin sida göra vissa utfästelser och
åtaganden. Som neutral stat i händelse av konflikt välkomnar Sverige i
detta sammanhang s. k. negativa säkerhetsgarantier, dvs. att kärnvapenmakter
förbinder sig att inte utnyttja sina kärnvapen mot mål inom en
dylik kärnvapenfri zon. Detta aktualiserar i sin tur även frågan om en zons
avgränsning och om upprättandet av säkerhetsområden utanför zonen som
är fria från taktiska kärnvapen eller medeldistansrobotar, vilka kan sättas
in mot mål inom zonen i fråga.

Frågan om en kärnvapenfri zon i Norden torde därför inte kunna betraktas
isolerat från den militärpolitiska situationen i Europa i övrigt. Den har därmed
också ett samband ej blott med de allmänna nedrustningsförhandlingarna
inom FN:s ram utan även med samtalen mellan Sovjetunionen
och USA om begränsning av de strategiska vapnen, de s. k. SALT-förhandlingarna,
och med förhandlingarna mellan NATO- och Warszawapaktsstatema
om ömsesidiga styrkereduktioner i Centraleuropa, de s. k.
M(B)FR-förhandlingarna.

UU 1976/77:3 y

En expertstudie rörande kärnvapenfria zoner genomfördes under år 1975
på uppdrag av FN:s nedrustningskommitté (CCD) i enlighet med ett finskt
förslag och beslut härom av FN:s generalförsamling hösten 1974. I arbetsgruppen
för denna studie, som bedrev sitt arbete under finskt ordförandeskap,
ingick även expertis från Sverige. Studien innehåller en redovisning
av den mångfald av skilda uppfattningar som förekommer inom den internationella
diskussionen rörande kärnvapenfria zoner men fastslår också
vissa allmänt accepterade grundprinciper för sådana zoner. Från svensk sida
har i en kommentar till expertstudien bl. a. framhållits att denna inte berör
alla de frågor som måste beaktas i samband med upprättandet av kärnvapenfria
zoner i Europa och att den därför inte utgör en helt tillfredsställande
grundval för en diskussion om konkreta zonförslag avseende vår världsdel.
Bland de centrala frågor om vilka enighet inte uppnåddes i arbetsgruppen
var bl. a. de från svensk sida framförda tankarna angående dels möjligheten
för en del av en stat att ingå i en kärnvapenfri zon, dels upprättande av
säkerhetsområden utanför zonen fria från taktiska kärnvapen eller medeldistansrobotar
som kan sättas in mot mål inom zonen.

Vidare har från svensk sida beklagats att arbetsgruppen inte kunnat nå
enighet om förslaget att kärnvapenmakterna bör utfästa sig att inte använda
eller hota att använda kärnvapen mot länder inom en kärnvapenfri zon,
då dylika åtaganden bör ingå som ett nödvändigt element i varje överenskommelse
om en sådan zon.

CCD-rapporten om kärnvapenfria zoner härjämte de kommentarer som
framförts över studien från deltagarstaterna i CCD och vissa internationella
organisationer, behandlats vid FN:s senaste generalförsamling. Församlingen
beslöt överlämna rapporten till berörda regeringar och internationella
organisationer samt till CCD för vidare beaktande och för de åtgärder som
kan vara påkallade.

Mot angivna bakgrund finner utskottet att något initiativ av det slag
som påyrkas i motionen 1452 inte är erforderligt. Yrkandet i fråga avstyrks
därför.

Stockholm den 19 april 1977

På utrikesutskottets vägnar
ALLAN HERNELIUS

Näivarande: herr Hernelius (m), fru Lewén-Eliasson (s), herr förste vice
talmannen Bengtson (c), herrar Adamsson (s), Palm (s). Åberg (fp). Göransson
(s), Hellström (s), Ericson i Örebro (s). Korpås (c), fru Sigurdsen (s), herrar
Wirmark (fp), Örjes (c) och Siegbahn (m).

UU 1976/77:3 y

Avvikande mening

av fru Lewén-Eliasson, herrar Adamsson, Palm, Göransson, Hellström och
Ericson i Örebro samt fru Sigurdsen (samtliga s) som anser

att det avsnitt i utskottets yttrande som på s. 5 börjar med ”Utskottet
konstaterar” och på s. 9 slutar med ”angetts i propositionen” bort ha följande
lydelse:

Utskottet vill i detta sammanhang inledningsvis anföra följande.

Vårt lands möjligheter att stå utanför krig och allvarliga konflikter främjas
även i framtiden bäst genom vår alliansfria politik som inriktas på att i
krig möjliggöra neutralitet. Genom en fortsatt sådan politik formar vi själva
vår utrikespolitik men har också att vid krig i vår omvärld svara för vår
säkerhet och vårt oberoende.

Den svenska säkerhetspolitiken har som en viktig uppgift att bidra till
en fredlig utveckling i världen samt till utjämning av motsättningar och
större förståelse mellan folken. En annan uppgift är att bidra till att skapa
en värld där även små stater, som vårt eget land, kan hävda sina intressen.
Genom att slå vakt om den internationella solidariteten kan vi även redan
i fredstid tillvarata våra egna intressen. Målet för våra säkerhetspolitiska
strävanden är en värld i fred, vilket förutsätter respekt för varje nations
självbestämmande, social och ekonomisk rättvisa, politisk avspänning och
militär avrustning samt internationellt samarbete. Vår alliansfria ställning
ger oss särskilda möjligheter att verka härför.

Till säkerhetspolitiken hör också att bidra till att maktblockens intressen
att dra in vårt land i eventuella konflikter minskas och att därigenom också
värna våra demokratiska friheter och rättigheter. Som en relativt ny uppgift
kan betecknas att förhindra eller lindra verkningar av fredskriser.

Vad utskottet här återgett leder till slutsatsen att den år 1968 godkända
och år 1972 bekräftade inriktningen av säkerhetspolitiken - återgiven såväl
i propositionen (bil. 1 s. 25) som i motionen 1504 (s. 10) - bör ligga fast.
För att nå de angivna säkerhetspolitiska målen behövs också fortfarande
ett efter våra förhållanden starkt och balanserat totalförsvar.

Utskottet har noterat att regeringen i förevarande proposition förklarar
sin anslutning till försvarsutredningens enhälliga betänkande Säkerhetspolitik
och totalförsvar. Samtidigt kan emellertid konstateras att det i propositionen
- som redovisats i motionen 1504 - i åtskilliga och väsentliga
avseenden görs avvikelser eller utelämnanden från utredningens förslag och
synpunkter.

Särskilt framträdande är detta i fråga om avsnitten om avspänning och
nedrustning samt om utvecklingsländerna. 1 det sistnämnda fallet väljer
försvarsministern att inte alls behandla utredningens uppfattning om behovet
av ökade insatser för att motverka eller häva underutvecklingen. Likaså
utelämnas en anslutning till vad utredningen anfört om vårt lands
intresse att söka bidra till en annan och rättvisare ekonomisk ordning. Inte

UU 1976/77:3 y

heller tar försvarsministern upp utredningens resonemang om de multinationella
företagens negativa roll i denna utveckling.

När försvarsministern redovisar sin anslutning till utredningens uppfattning
om att vårt land i ökad utsträckning bör medverka till en ökad allmän
säkerhet, har på sätt som nyss beskrivits utredningens konstaterande om
sambandet mellan önskemålen om nedrustning och strävandena för en ny
ekonomisk världsordning kopplats bort. Något instämmande i behovet av
en sådan ordning görs inte. Sverige har t. ex. tidigare - under den socialdemokratiska
regeringen - förklarat sig beredd att delta i en internationell
nedrustning. Ej heller något sådant uttalande görs av försvarsministern.
Regeringen har över huvud undvikit att konkret behandla vårt lands fortsatta
agerande i nedrustningssammanhang, trots att man bejakat försvarsutredningens
uttalande om nedrustningspolitiken som en del av den samlade
säkerhetspolitiken.

Utskottet vill i detta sammanhang vidare anföra följande.

1974 års försvarsutredning har som den första i raden av kommittéer
på detta område haft i uppdrag att förbereda ett totalförsvarsbeslut. 1 enlighet
härmed har den belyst och lagt fram förslag inte endast kring militärt försvar,
civilförsvar och psykologiskt försvar utan också kring övriga delar av totalförsvaret.
Utredningen har som framgår av dess första betänkande sett
säkerhetspolitiken inte enbart i samband med öst-väst-problematiken utan
också uppmärksammat en rad andra internationella problem som måste
beaktas i en bredare säkerhetspolitisk diskussion. Denna delvis nya syn,
som utredningen enhälligt redovisade i sitt första betänkande, utgjorde samtidigt
en för skilda områden sammanfattande beskrivning av den förutvarande
regeringens säkerhetspolitik.

Även om regeringens syn på de säkerhetspolitiska frågorna redovisas också
i andra sammanhang än i förevarande proposition bör man på denna, som
ju behandlar den långsiktiga inriktningen av säkerhetspolitiken, kunna ställa
kravet att den skall utgöra det samlade dokumentet för svensk säkerhetspolitik.
Denna synpunkt gäller inte minst med hänsyn till att propositionen,
till skillnad t. ex. från utrikesministerns årliga deklaration i riksdagen om
utrikespolitiken eller statsminister Fälldins anförande nyligen vid Nordiska
rådets session, underställts riksdagen för dess ställningstagande. Det blir
därvid inte av underordnad betydelse om försvarsministern i sitt anförande
till propositionen, som utskottet nyss redovisat, gör väsentliga avvikelser
eller utelämnanden från försvarsutredningens betänkande.

Utskottet, som jämväl vill erinra om vad det uttalat i betänkandena UU
1976/77:16 om vissa nedrustnings- och rustningsbegränsningsproblem och
UU 1976/77:17 om Sveriges medverkan i det internationella utvecklingssamarbetet,
vill i detta sammanhang tillfoga ytterligare en kommentar.

En grundläggande tanke i det svenska nedrustningsarbetet har varit och
måste vara att söka få till stånd en omfördelning från de kolossala satsningarna
på militära utgifter till de stora behoven för social och ekonomisk

UU 1976/77:3 y

utveckling i de fattiga länderna.

Våra möjligheter att få till stånd en sådan utveckling kan emellertid påverkas
negativt om regeringens förslag om en väsentlig ökning av de militära
utgifterna kommer till stånd. Även mot denna bakgrund är det enligt utskottets
mening betydelsefullt att dessa utgifter under den kommande femårsperioden
blir realt i stort sett oförändrade. För vårt lands fortsatta handlande
på nedrustningsområdet får således ökningen av våra egna utgifter
för militärt försvar anses spela en roll.

Med de preciseringar som ovan angetts tillstyrker utskottet den inriktning
av säkerhetspolitiken som angetts i motionen 1504. Därmed har utskottet
också besvarat ifrågavarande yrkande i motionen 1521.

GOTAB 53839 Stockholm 1977