yttr 1975 jou2y y (Yttrande 1975:jou2y)

Jordbruksutskottets yttrande nr 2

JoU 1975:2 y

Nr 2 y

Jordbruksutskottets yttrande med anledning av motioner angående
jordbrukets intressen i den fysiska planeringen m. m.

Till civilutskottet

Genom beslut den 15 april 1975 har civilutskottet begärt jordbruksutskottets
yttrande över motionerna 1975:278, yrkande 2, 1975:594, 1975:598,
yrkandena 2 b, 2 c och 3 a, 1975:874, 1975:1784 och 1975:1796. Remissyttranden
som inhämtats med anledning av vissa av motionerna överlämnas
samtidigt.

Motionerna

I motionen 1975:278 av herr Bohman m. fl. (m), yrkande 2, hemställs
att riksdagen hos regeringen anhåller om utfärdande av anvisningar för den
fysiska planeringen i syfte att förhindra slöseri med åkermark.

I motionen 1975:594 av herr förste vice talmannen Bengtson och herr
Börjesson i Falköping (båda c) hemställs att riksdagen hos regeringen begär
utredning och förslag om skydd för den svenska åkerjorden.

I motionen 1975:598 av herr Fälldin m. fl. (c), yrkandena 2 b, 2 c och
3 a, hemställs att riksdagen dels uttalar 2 b. att all jordbruksmark som lämpligen
kan brukas och vidmakthållas bör utnyttjas för livsmedelsproduktion
och i princip inte får tas i anspråk för andra ändamål än då realistiska alternativ
saknas, 2 c. att en kungörelse bör utfärdas som ålägger berörda
myndigheter att tillämpa detta av riksdagen antagna uttalande, dels hos
regeringen hemställer 3 a. att 1972 års jordbruksutredning och jordförvärvsutredning
får i uppdrag att framlägga förslag rörande skydd för jordbruksmark.

I motionen 1975:874 av herrar Hörberg och Carlström (båda fp) hemställs
att riksdagen hos regeringen begär att 1972 års jordbruksutredning eller
annan lämplig statlig utredning får tilläggsdirektiv att skyndsamt utreda
frågan om vilka åtgärder som behöver vidtagas för att möjliggöra att svensk
jordbruksmark som är lämplig för livsmedelsproduktion också utnyttjas
härför.

I motionen 1975:1784 av fru Olsson i Hölö och herr Åkerfeldt (båda c)
hemställs att riksdagen beslutar 1. att uttala att redovisningen av jordbrukets
intressen i den fysiska riksplaneringen skyndsamt bör genomföras enligt
de riktlinjer som anförs i motionen, 2. att komplettera nuvarande riktlinjer

I Riksdagen 1975. 16 sami. Yllr. nr 2

JoU 1975:2 y

i den fysiska riksplaneringen för lösning av konflikter mellan jordbruksintressen
samt krav på tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar,
fritidsbebyggelse och rekreationsområden, i enlighet med vad som
anföres i motionen.

I motionen 1975:1796 av fru Troedsson (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen anhåller om sådana anvisningar för den fysiska planeringen att
högproduktiv jordbruks- och skogsmark icke ianspråktages för bebyggelse
eller motsvarande i enlighet med vad i motionen anföres.

Bakgrund

Frågan om tillvaratagandet av de areella näringarnas intressen i den fysiska
planeringen har sedan många år tillbaka varit en återkommande fråga i
riksdagen. Redan år 1969 framhöll jordbruksutskottet (JoU 1969:21) i ett
av riksdagen godkänt uttalande dels att ur jordbruksekonomisk synpunkt
god åkerjord i goda lägen såvitt möjligt bör bibehållas för fortsatt jordbruksproduktion,
dels att högvärdig jordbruksmark ej bör tas i anspråk för tätbebyggelseändamål
om en från samhällsbyggandets synpunkter likvärdig
lösning kan åstadkommas på annan för jordbruket mindre värdefull mark.

Huvudlinjerna för jordbrukets och skogsbrukets behandling i den fysiska
planeringen är i första hand fastlagda genom beslut av riksdagen år 1972
(prop. 1972:111, CU 1972:35, rskr 1972:348). Dessa huvudlinjer innebär,
att de areella näringarna måste ägnas stor uppmärksamhet i den fysiska
planeringen både med hänsyn till dessa näringars stora samhällsekonomiska
betydelse och deras betydelse för miljön. Risker för konflikter mellan de
areella näringarna och andra intressen kan minskas genom en utökad fysisk
planering, i vilken företrädare för jord- och skogsbruket får medverka i
planeringsarbetet på ett tidigt stadium.

De areella näringarnas anspråk, närmast i fråga om jord- och skogsbruk,
bör även enligt nämnda riksdagsbeslut preciseras bl. a. genom en förfinad
gradering av jordbruksmarkens produktionsförmåga genom lantbruksstyrelsens
försorg och en motsvarande gradering av skogsmarken genom skogsstyrelsens
försorg.

Jordbruksutskottets förenämnda uttalande från år 1969 underströks i propositionen
1972:111. Föredragande departementschefen tilläde därvid att
utskottets uttalande självfallet skulle beaktas vid de statliga myndigheternas
granskning av kommunala utbyggnadsplaner. 1 propositionen angavs också
att i det fortsatta planeringsarbetet inom län och kommuner bör påvisas
om det i vissa fall finns skäl att inom ramen för den fysiska riksplaneringen
vidta särskilda åtgärder för att tillgodose jordbrukets intressen.

Sedan 1972 års riksdag godkände riktlinjer för hushållningen med mark
och vatten, har följt ett programarbete i kommunerna som syftat till att
få fram underlag för hur dessa riktlinjer skall följas upp i den kommunala
planeringen. Fullmäktige i nästan alla landets kommuner har antagit pro -

JoU 1975:2 y

gram för den fortsatta planeringen, vilka av länsstyrelserna med yttranden
överlämnats till regeringen. Detta material har remissbehandlats.

I beslut av regeringen den 20 februari 1975 har på grundval av de kommunala
programmen och däröver avgivna remissyttranden utfärdats kompletterande
riktlinjer för det fortsatta planeringsarbetet. Enligt detta beslut
gäller följande.

De närmast förestående åtgärderna i planeringsarbetet bör i första hand
syfta till att inordna de intresseområden, som berörs av den fysiska riksplaneringen,
i en utvidgad översiktlig kommunal planering, där olika markanvändningsintressen
prövas mot varandra. I ett första skede bör samtliga
kommuner utarbeta kommunöversikter, där riktlinjerna för fortsatt bebyggelse
och behovet av fortsatt planering anges. Planeringsarbetet i vissa områden
bör inriktas på att upprätta översiktliga planer för markanvändningen.
Detta gäller t. ex. för områden där konflikt föreligger eller kan förväntas
mellan jordbruk och tätortsexpansion. Planerna för dessa områden skall
redovisa kommunernas ställningstaganden på ett sådant sätt att man får
en översiktlig bild av den avsedda markanvändningen i framtiden.

Förutom av kommunernas program framgår omfattningen av det kommande
planeringsarbetet i olika delar av landet av de länsvisa beslut regeringen
under våren fattat i ämnet. Avsikten är att resultaten av kommunernas
nu ifrågavarande planeringsarbete skall redovisas till länsstyrelserna
vid årskiftet 1976-1977.

Jordbrukets markanspråk behöver enligt riktlinjerna i vissa avseenden preciseras
under det fortsatta planeringsarbetet. Jordbruksproduktionens framtida
omfattning utreds av 1972 års jordbruksutredning vars ställningstagande
blir avgörande för ställningstaganden rörande jordbruksmarkens framtida
omfattning. Tills vidare bör restriktivitet iakttas med att ta i anspråk jordbruksmark
för andra ändamål.

Begreppet högvärdig jordbruksmark bör definieras med utgångspunkt i
de förhållanden som råder i skilda landsdelar. Intresset av att skydda god
jordbruksmark måste samtidigt ofta bedömas inom större områden än enskilda
kommuner.

Det är förenat med betydande svårigheter att bedöma frågor rörande avvägningen
mellan jordbruksintressen och andra markanspråk i ett sent skede
i planeringsprocessen, t. ex. i samband med fastställelseprövningen av detaljplaner.
Ett tillfredsställande underlag för bedömning av jordbruksintressena
saknas härvid ofta. För expansiva tätorter inom redovisade primära
intresseområden för jordbruket bör översiktliga planer för markanvändningen
som beaktar jordbruksintressen utarbetas som grund för överväganden
om lämpliga utbyggnadsriktningar. Arbetet med att se över befintliga översiktliga
planer med avseende på jordbruksintressen eller att i förekommande
fall upprätta sådana planer bör inledas snarast möjligt. Behovet av att för
vissa områden ompröva äldre detaljplaner och att ge värdefull jordbruksmark
ett fastare skydd genom att upprätta och fastställa generalplan bör härvid

1 * Hiksdogen / V 7.5. 16 sami. Ytlr. nr 2

JoU 1975:2 y

övervägas. Inom övriga primära intresseområden för jordbruket bör riktlinjer
för bebyggelsen som beaktar jordbruksintressena tas in i kommunöversikt.

Vid bedömningen av olika bebyggelsestrukturer måste hänsyn tas såväl
till behovet av ändamålsenliga tätortsbildningar som till jordbrukets intressen
och behovet av rekreationsområden. Avvägningar av denna art förutsätter
i vissa fall att markanspråken ställs mot varandra i regional skala.
Inom landets viktigare jordbruksbygder bör kommunerna samarbeta med
varandra och samråda med bl. a. länsstyrelse och lantbruksnämnd i syfte
att utarbeta program för hushållning med jordbruksmarken. I dessa bör
i regional skala anges vilka områden som långsiktigt bör kunna utnyttjas
för jordbruksändamål och vilka restriktioner gentemot andra markanvändningsintressen
detta föranleder. I regeringens ställningstagande till programarbetet
i respektive län anges inom vilka områden sådana program
bör utarbetas. Berörda länsstyrelser bör ha ansvar att redovisa resultatet
av arbetet med dessa frågor. Lantbruksstyrelsen och planverket bör samråda
med berörda länsstyrelser och efter hand lämna dessa erforderliga anvisningar.

Skogsbrukets markanspråk bör enligt regeringens beslut om riktlinjer för
det fortsatta planeringsarbetet bedömas mot bakgrund av den väntade knappheten
på virkesråvara. I detta läge bör ställas större krav på hushållningen
med landets skogsresurser. I de fortsatta övervägandena måste skogsbrukets
betydelse för landet som helhet och för större regioner beaktas. Det bör
ankomma på skogsvårdsstyrelsema att i samråd med länsstyrelserna, enligt
riktlinjer som utarbetas av skogsstyrelsen, biträda kommunerna i deras bedömning
av skogsbrukets intressen. I regeringsbeslutet uttalas också att
rörligt friluftsliv och rationellt skogsbruk oftast torde kunna kombineras,
om riktlinjer för skogsbrukets bedrivande utarbetas i samråd mellan berörda
parter och att det kan finnas anledning att ta upp frågan om eventuella
behov av restriktioner för fritidsbebyggelsens utveckling för att tillgodose
skogsbrukets intressen.

Pågående utredningar rörande de areella näringarna

1972 års jordbruksutredning har bl. a. att överväga frågan om jordbruksproduktionens
lämpliga omfattning liksom även rationaliseringspolitiken.
Riksdagen överlämnade föregående år ett antal motioner till denna utredning
rörande bl. a. tillvaratagandet av jordbruksintresset i samband med markanvändningsplanering
(JoU 1974:6, rskr 1974:97).

Enligt direktiven till 1973 års skogsutredning bör den framtida skogspolitiken
utformas så, att möjligheter skapas för att en långsiktig hög produktion
kan vidmakthållas i skogsindustrin och därmed också en hög intensitet
i det svenska skogsbruket. Det ankommer på utredningen att bedöma
vilka styrmedel som behövs inom skogspolitiken för att tillgodose
dessa önskemål och lägga fram förslag därom.

JoU 1975:2 y

Jordförvärvsutredningen skall göra en översyn av jordförvärvslagen och
jordhävdslagen. En utgångspunkt för utredningen skall vara en sådan hushållning
med våra marktillgångar att ett effektivt jord- och skogsbruk kan
bedrivas i vårt land.

Remissyttranden

De av civilutskottet inhämtade remissyttrandena gäller motionerna 278,
598, 1784 och 1796, i nu ifrågavarande delar. Yttranden har avgetts av
lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, statens naturvårdsverk, statens planverk,
statens lantmäteriverk, domänverket, länsstyrelserna i Malmöhus län och
Norrbottens län, Svenska kommunförbundet samt Lantbrukarnas riksförbund
(LRF).

Följande mera allmänna synpunkter på den i motionerna upptagna
frågan om hur de areella näringarnas intressen skall tillvaratas i den
fysiska planeringen har framförts i remissyttrandena.

Lantbruksstyrelsen finner att de i remitterade motioner framförda yrkandena
till stora delar redan tillgodosetts genom de länsvisa programbeslut
regeringen fattat och genom de direktiv på myndighetsnivå som redan utfärdats
eller är under utarbetande.

Skogsstyrelsen konstaterar att regeringen nu gjort sådana uttalanden och
gett sådana direktiv om hänsyn till bevarandeintressena för jordbruks- och
skogsbruksändamål att en god avvägning mellan olika markanspråk nu torde
bli möjlig.

Statens naturvårdsverk framhåller att motionernas krav på anvisningar för
den fortsatta fysiska riksplaneringen synes komma att bli tillgodosedda
genom regeringens länsvisa beslut med anledning av de kommunala programmen
för fullföljande av riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen.

Statens planverk anför att lantbruksstyrelsen och planverket f. n. utarbetar
ytterligare anvisningar för redovisning av jordbrukets intressen i kommunal
planering. Detta anvisningsarbete grundas på regeringens förenämnda uttalanden
angående jordbrukets behandling i det fortsatta planeringsarbetet.

Statens lantmäteriverk anför bl. a. att vikten av hushållning med god jordoch
skogsbruksmark numera är uppmärksammad i sådan utsträckning att
man i allmänhet inte torde behöva befara att sådan mark exploateras när
realistiska alternativ finns. För kommuner där konfliktrisk är påtaglig, t. ex.
genom att all mark inom den för exploatering intressanta trakten utgörs
av högvärdig jordbruksmark, är det uppenbart att bedömningarna inte bör
begränsas till kommunen utan avse större områden.

En allsidig avvägning mellan jord- och skogsbruksintressen och andra
markanspråk torde bäst komma till stånd inom ramen för sektorövergripande
planering som aktualiseras i anslutning till den fysiska riksplaneringen, regionalpolitiken
och den kommunala översiktsplaneringen. Jord- och skogsbrukets
intressen måste därvid föras fram och beaktas i helt annan utsträck -

Joli 1975:2 y

ning än vad som varit vanligt tidigare.

Domänverket finner med hänvisning till vad som anförts i det föregående
att de i remitterade motioner framförda yrkandena till stora delar redan
tillgodosetts genom de länsvisa programbeslut regeringen fattat och genom
de direktiv på myndighetsnivå som redan utfärdats eller är under utarbetande.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att inom länet flertalet tätorter
ligger i områden med god jordbruksmark varför det är uppenbart att bebyggelseutvecklingen
i icke ringa utsträckning måste ske även över sådan
mark om kraven på en ändamålsenlig tätortsstruktur skall upprätthållas.
Den totala omfattningen av anspråk på bebyggande av jordbruksmark är
emellertid inte känd. Detsamma gäller möjligheterna till realistiska lokaliseringsalternativ.

På grund av svårighetsgraden och den komplexa karaktären hos planeringsfrågorna
är det endast mot bakgrund av ett omsorgsfullt framställt
beslutsunderlag som ytterligare ställningstaganden i markanvändningsfrågan
bör göras. Med hänsyn härtill anser länsstyrelsen vägande skäl tala för att
några ytterligare riktlinjer för användningen av jord- och skogsbruksmark
för närvarande inte meddelas utöver dem som angivits i regeringens beslut
rörande det fortsatta planeringsarbetet i Malmöhus län.

Länsstyrelsen i Norrbottens län finnér att, då det gäller konkurrens om mark
för olika aktiviteter, tillfredsställande möjlighet föreligger att med de riktlinjer
som gäller för pågående riksplanearbete beakta behovet av skydd för
åker- och skogsmark. Däremot erfordras betydande insatser för att säkra
att de marker som bör utnyttjas för jord- och skogsbruk också blir utnyttjade
på ett rationellt sätt.

Svenska kommunförbundet anser att motionärernas önskemål i stor utsträckning
tillgodoses genom regeringens nyligen fattade beslut. Styrelsen
för kommunförbundet framhåller vidare bl. a. att nödvändig vägning mellan
olika intressen vad gäller markutnyttjandet måste ske genom en kommunal
översiktsplanering. Även om inga delade meningar råder om angelägenheten
av att den produktiva åkermarken används för livsmedelsproduktion så kommer
det alltid att finnas fall där andra väsentliga samhällsintressen måste
ta över.

Styrelsen anser att ytterligare anvisningar beträffande jordbruksmarkens
behandling i kommunernas fysiska planering utöver vad som angetts i
förenämnda regeringsbeslut inte erfordras.

Sex reservanter (samtliga c) ansåg att sistnämnda mening borde ha utgått
ur yttrandet.

LRF har tidigare kritiserat de kommunala programmen och anfört att
de under planeringsskedet borde kompletteras med en ytterligare inventering
av bl. a. jord- och skogsbrukets intressen samt att behovet av erforderliga
säkerställandeåtgärder i detta avseende skulle tillgodoses under planeringsskedet.

JoU 1975:2 y

Regeringen har sedermera i sitt beslut om de kommunala programmen
tor den fysiska riksplaneringen i stor utsträckning beaktat dessa synpunkter.
LRF hälsar detta beslut med tillfredsställelse och finner det angeläget att
riksdagen som riktlinjer för den fysiska riksplaneringen för sin del också
gör motsvarande uttalanden. LRF instämmer därför i princip med de i motionerna
väckta kraven.

Nu gällande uttalande att ”högvärdig åkermark inte bör tas i anspråk
för tätbebyggelseändamål om en från samhällsbyggandets synpunkt likvärdig
lösning kan åstadkommas på annan för jordbruket mindre värdefull mark”
ter sig enligt LRF:s uppfattning alltför vagt. Det bör därför ersättas med
ett nytt av mera direktivkaraktär samt av innebörden att åkermark inte
utan synnerliga skäl får tas i anspråk för andra ändamål än för jordbruksproduktion.
Uttalandet bör enligt LRF:s uppfattning också vidgas så att
det omfattar även produktiv skogsmark.

Beträffande yrkandet 3a i motionen 598 om att jordbruksutredningen
och jordförvärvsutredningen bör få i uppdrag att framlägga förslag
om skydd för jordbruksmark anför remissinstanserna bl. a. följande.

Lantbruksstyrelsen och domänverket utgår ifrån att 1972 års jordbruksutredning
och jordförvärvsutredningen kommer att föreslå erforderliga åtgärder
för att säkerställa en markanvändning för jordbruksändamål som totalt
svarar mot uppställda mål för produktionens omfattning.

Skogsstyrelsen erinrar om att regeringen gett skogsstyrelsen i uppdrag att
i samråd med lantbruksstyrelsen och naturvårdsverket lägga fram förslag
till utnyttjande av de nedlagda jordbruksmarkerna. Det synes lämpligt att
avvakta resultatet av den utredningen innan ytterligare åtgärder vidtas.

Statens naturvårdsverk anser att skyddet av jordbruksmark som produktionsresurs
framför allt är en jordbrukspolitisk fråga, som närmast synes
böra behandlas av jordbruksutredningen och jordförvärvsutredningen i den
mån nuvarande möjligheter i form av planinstitut, förvärvsregler m. m. bedöms
som otillräckliga.

Statens planverk anför följande.

För att ge skydd åt jordbruksmark kan kommunerna i huvudsak använda
sig av byggnadslagstiftningen och naturvårdslagstiftningen. Att döma av
det kommunala arbetet med program för fullföljande av den fysiska riksplaneringen
vill kommunerna främst använda de instrument byggnadslagstiftningen
anvisar för reglering av bebyggelseutvecklingen. 1 vissa fall har
kommunerna anmält att de överväger fastställelse av generalplan för att
ge ett mer permanent skydd åt jordbruksmarken. Vid utgången av den
fysiska riksplaneringens planeringsskede bör det vara möjligt att bedöma
i vilken utsträckning byggnadslagstiftningens instrument utnyttjats för att
tillgodose jordbrukets intressen. Innan bl. a. denna bedömning gjorts, saknas
anledning att bestämma nya former för skydd åt jordbruksmark, som förstärker
de instrument nuvarande lagstiftning tillhandahåller.

Statens lantmäteriverk anser att eventuella nya former för effektivt skydd

JoU 1975:2 y

av jordbruksmark i forsta hand bör övervägas i samband med den översyn
av byggnadslagstiftningen som pågår. Skäl att låta jordbruksutredningen
och jordförvärvsutredningen få i uppdrag att framlägga förslag rörande denna
fråga finns inte enligt lantmäteriverkets mening. Självfallet bör emellertid
också den jordbrukspolitiska lagstiftningen ges en sådan inriktning och utformning
att den bidrar till ett säkerställande av de avvägningar som görs
mellan olika markanvändningsintressen.

LRF ansluter sig till vad som i motionen anförts om behovet av att ge
jordbruks- och skogsmark ett planmässigt skydd.

Beträffande den i motionen 1784 upptagna frågan om sättet för
redovisning av jordbrukets intressen anförs bl. a. följande.

Lantbruksstyrelsen avser att i samråd med planverket inom den närmaste
tiden komplettera anvisningarna om redovisning av jordbrukets intressen
i kommunal översiktsplanering. Styrelsen finner att redovisning av jordbruksintresset
i den fysiska riksplaneringen i sitt näringspolititiska och regionala
sammanhang kan ske inom ramen för de nu beslutade principerna
för det regionala planeringsarbetet.

Statens planverk understryker det angelägna i att redovisningsarbetet vad
gäller jordbrukets intresseområden bedrivs skyndsamt. Regionala hushållni
ngsprogram för jordbruksmarken skall enligt regeringens beslut utarbetas
i vissa delar av landet. Detta torde förutsätta att översiktliga intresseredovisningar
upprättas av lantbruksnämnder i samråd med berörda kommuner
på ett tidigt stadium av planeringsskedet. Staten bör ta det ekonomiska
ansvaret för inventeringsarbetena.

LRF anser att ett uttalande av riksdagen om behovet av en bättre redovisning
av jord- och skogsbrukets intressen även bör omfatta ett krav
på en översyn av äldre planer, motsvarande t. ex. vad regeringen anfört
i denna fråga vid sitt beslut om den fysiska riksplaneringens programskede.

Den i motionen 1796 behandlade frågan om bevarandet av högproduktiv
skogsmark har föranlett bl. a. följande kommentarer.

Statens planverk anför att nyligen genomförda ändringar i skogsvårdslagen
och naturvårdslagen syftar till att i god tid kunna reglera skogsbrukets rationella
bedrivande med hänsyn till rimliga anspråk från andra markanvändningsintressen.
Naturvårdsverket, planverket och skogsstyrelsen överväger
att gemensamt låta utarbeta anvisningar för hur skogsbrukets och
naturvårdens intressen kan behandlas i den kommunala planeringen.

Enligt domänverket är det knappast möjligt att totalt förbjuda permanent
bebyggelse på den högproduktiva skogsmarken om vissa tätorter i södra
Sverige över huvud taget skall kunna expandera. Exploatering av mark för
fritidsbebyggelse bör däremot i regel förläggas till den mindre goda skogsmarken.

Länsstyrelsen i Malmö hus län anför följande.

Vad gäller avvägningen mellan friluftslivets och skogsbrukets anspråk
skiljer sig Malmöhus län genom sin höga befolkningstäthet och stora åker -

JoU 1975:2 y

areal avsevärt från landet i övrigt. Den allemansrättsligt tillgängliga arealen
utgör sålunda endast omkring 800 m1 per person. I detta län är en planeringsprincip
som innebär att friluftslivet generellt skall vika för skogsbrukets
intressen därför inte lämplig. I stället måste en noggrann intresseavvägning
göras, grundad på ett väl genomarbetat och politiskt behandlat
beslutsunderlag. Man bör därvid givetvis söka att tillvarata möjligheterna
att bedriva rationellt skogsbruk inom därför lämpliga områden.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att anledning saknas att generellt prioritera
skogsbruket. Länsstyrelsen hänvisar härvid till storleken av de för
skogsproduktion lämpliga markerna jämfört med de relativt sett små arealer
som krävs för bebyggelse och därmed sammanhängande rekreativa anläggningar.

Utskottet

I föreliggande motioner begärs dels att utredning skall verkställas om
hur jordbruksmark skall skyddas mot exploatering för bebyggelse, dels att
riksdagen skall göra uttalanden om principerna för hur jordbruksintresset
skall tillvaratas i den fysiska planeringen, dels att regeringen skall utfärda
bestämmelser i ämnet.

I motionerna framhålls att det mot bakgrund av världens situation i fråga
om livsmedelsförsörjningen är angeläget att våra naturliga produktionsresurser
så långt möjligt utnyttjas för jordbruksproduktion. Större restriktivitet
än hittills krävs därför med att ta i anspråk jordbruksmark för tätbebyggelse,
vägbyggande m. m. En utgångspunkt för planeringen bör enligt motionen
598 vara att brukningsvärd jordbruksmark i princip inte får tas i anspråk
för andra ändamål annat än när realistiska alternativ saknas. De arealer
åker- och betesmark som nu brukas är enligt motionen med begränsade
undantag att betrakta som odlingsvärda på lång sikt. De markplanerande
myndigheterna bör enligt motionen 278 åläggas en bättre hushållning med
jordbruksmarken. I motionen 594 föreslås att bebyggelse på åkerjord endast
bör få ske efter tillstånd av länsstyrelse och då endast efter anförandet av
mycket starka skäl. Enligt motionen 874 bör 1972 års jordbruksutredning
eller annan lämplig statlig utredning få tilläggsdirektiv att skyndsamt utreda
vilka åtgärder som behöver vidtas för att jordbruksmark som är lämplig
för livsmedelsproduktion också skall utnyttjas härför. Kompletterande riktlinjer
för den fysiska planeringen bör enligt motionen 1784 anges, innebärande
att intresset av att bevara produktiv åkermark klart bör gå före
intresset att exploatera sådan mark för andra ändamål. Därvid förutsätts
de långsiktiga hushållningsaspekterna böra tillmätas särskilt stor vikt, varjämte
även lantbrukets betydelse för det lokala sysselsättnings- och serviceunderlaget
bör beaktas.

Högproduktiv skogsmark bör enligt motionen 1796 såvitt möjligt inte
tas i anspråk för bebyggelse eller motsvarande användning. Hushållning

JoU 1975:2 y

med sådan skogsmark anses vara motiverad inte minst med tanke på den
framdeles väntade virkesbristen. Kommuner och andra planerande myndigheter
bör enligt motionen åläggas bästa möjliga hushållning med de högproduktiva
markerna. Det rörliga friluftslivet bör enligt motionen 1784 planeras
så, att det inte behöver inkräkta på en normal jord- och skogsbruksproduktion.

De i motionerna upptagna frågorna har upprepade gånger under senare
år varit föremål för behandling i jordbruksutskottet med anledning av motioner
som remitterats till utskottet. Redan år 1969 uttalade sålunda jordbruksutskottet
att ur jordbruksekonomisk synpunkt god åkerjord i goda
lägen såvitt möjligt bör bibehållas för fortsatt jordbruksproduktion samt att
högvärdig jordbruksmark inte bör tas i anspråk för tätbebyggelseändamål
om en från samhällsbyggandets synpunkter likvärdig lösning kan åstadkommas
på annan för jordbruket mindre värdefull mark (JoU 1969:21).
Detta uttalande skall enligt 1972 års riksdagsbeslut om den fysiska riksplaneringen
beaktas av vederbörande myndigheter vid prövning av kommunernas
utbyggnadsplaner.

Senast behandlade utskottet föregående år motioner rörande jordbruket
och markanvändningsplaneringen (JoU 1974:6, rskr 1974:97). Utskottet anförde
då bl. a. att frågan om hur stor areal jordbruksmark vi bör ha i produktion
och om vilka markområden med avseende på kvalitativa egenskaper,
som bör bevaras för jordbruksändamål, har starkt samband med
frågan om jordbruksproduktionens omfattning samt har betydelse även för
jordbruksrationaliseringen. Bl. a. med hänsyn till att 1972 års jordbruksutredning
hade att överväga frågan om jordbruksproduktionens omfattning
föreslog utskottet att ett antal av de behandlade motionerna skulle överlämnas
till utredningen. Detta blev också riksdagens beslut.

Såsom framgår av redovisningen i det föregående härefter riksdagsbeslutet
om den fysiska riksplaneringen genomförts ett programarbete i kommunerna
i syfte att få fram underlag för hur de i riksdagsbeslutet godkända riktlinjerna
skulle följas upp i den kommunala planeringen. Regeringen har genom beslut
den 20 februari 1975 och vid några senare tillfällen tagit ställning till de
kommunala programmen och utfärdat riktlinjer för det fortsatta planeringsarbetet.
De allmänna riktlinjerna, såvitt avser behandlingen av jordbrukets
och skogsbrukets markanspråk, har refererats i det föregående. I förteckning
över propositioner, som avses bli lämnade till 1975 års riksmöte, aviseras
vidare en proposition med redovisning av resultatet av det kommunala
programarbetet rörande den fysiska riksplaneringen m. m.

Regeringens ställningstaganden till de kommunala programmen har gjorts
efter det att de nu behandlade motionerna väckts. De i ärendet hörda remissinstanserna
har genomgående ansett att de i motionerna framförda yrkandena
till stora delar redan tillgodosetts genom nyssnämnda regeringsbeslut.
LRF anser det angeläget att även riksdagen för sin del gör motsvarande
uttalanden såsom riktlinjer för den fysiska riksplaneringen.

JoU 1975:2 y

Utskottet har att i detta sammanhang yttra sig angående de i förevarande
motioner upptagna frågorna om hur jordbrukets och skogsbrukets intressen
bör behandlas i den fysiska planeringen. Utskottet ställer sig bakom de
riktlinjer som angetts i förutnämnda regeringsbeslut av den 20 februari 1975.
Restriktivitet bör iakttas med att ta i anspråk jordbruksmark för andra ändamål.
Kommande ställningstaganden med anledning av 1972 års jordbruksutrednings
förslag om jordbruksproduktionens framtida omfattning bör kunna
ge en bättre grund för att bedöma jordbrukets markbehov än vad som
f. n. finns.

Utskottet finner det angeläget att i områden, där andra markanvändningsintressen
konkurrerar eller väntas komma att konkurrera med jordbruket,
det inom ramen för den översiktliga planeringen i ett så tidigt skede
som möjligt klarläggs om och hur en ändrad markanvändning skall ske.
Det blir i sådana fall fråga om avvägningar mellan förutom jordbrukets
intressen bl. a. behovet av ändamålsenliga tätortsbildningar samt av rekreationsområden.
Det blir ofta även fråga om att bedöma utvecklingen i ett
regionalt sammanhang. Utskottet anser att nu angivna synpunkter liksom
även de i motionerna framförda synpunkterna i allt väsentligt blir tillgodosedda
i den fortsatta planering som avses med regeringens beslut i ämnet.
Det förutsätts att kommunerna skall samarbeta med varandra och samråda
med bl. a. länsstyrelse och lantbruksnämnd när program utarbetas för hushållning
med jordbruksmarken.

Restriktiviteten med att ta i anspråk jordbruksmark för annan användning
än jordbruk bör enligt utskottets mening främst avse de för landsdelen
eller trakten bättre jordbruksområdena. I sådana områden bör jordbruksmark
ej tas i anspråk för bebyggelse eller annan exploatering om alternativa markområden
rimligen kan disponeras för ändamålet. Det innebär att jordbruksintresset
bör tilläggas klart större vikt än tidigare, när det vägs mot andra
intressen i markanvändningsplaneringen.

Det sagda bör gälla inte endast när ny bebyggelse planeras utan även
när ianspråktagande av jordbruksmark för andra ändamål, t. ex. kommunikationsleder,
ifrågasätts. En ny väg kräver kanske inte så stor areal, men
den kan förorsaka betydande intrång om den dras genom ett jordbruksområde
på sådant sätt att gårdarnas jordbruksmark i stor utsträckning skärs
sönder. Ofta är det möjligt att finna alternativa sträckningar som gör att
intrånget blir obetydligt eller som är mera tillfredsställande från arronderingssynpunkt.
Utskottet är medvetet om att betydande ansträngningar ofta
görs för att minska olägenheterna för jordbruket av nya vägdragningar. Utskottet
vill likväl i detta sammanhang särskild understryka vikten av att,
även om det innebären viss fördyring av vägbygget, en sådan vägsträckning
eftersträvas som gör intrånget för jordbruket så litet som möjligt.

Mot bakgrund av det anförda och med hänsyn till redan vidtagna åtgärder
finner utskottet inte erforderligt att f. n. förorda tilläggsuppdrag till jordbruksutredningen
och jordförvärvsutredningen beträffande markanvänd -

JoU 1975:2 y

ningsfrågorna. Dessa utredningar har redan såsom viktiga moment i sina
uppdrag att beakta dessa frågor. Enligt vad planverket anför i sitt remissyttrande
avser kommunerna främst att reglera bebyggelseutvecklingen med
stöd av byggnadslagstiftningen. Vid utgången av den fysiska riksplaneringens
planeringsskede bör det såsom planverket anfort vara möjligt att
bedöma i vilken utsträckning byggnadslagstiftningens instrument utnyttjats
för att tillgodose jordbrukets intressen. När denna bedömning gjorts kan
finnas anledning att överväga nya former för skydd åt jordbruksmark, som
förstärker de instrument nuvarande lagstiftning tillhandahåller.

De av regeringen utfärdade riktlinjerna rörande behandlingen av skogsbrukets
markanspråk innebär att större krav på hushållning med landets
skogsresurser bör ställas. I regeringsbeslutet uttalas också att rörligt friluftsliv
och rationellt skogsbruk oftast torde kunna kombineras samt att det kan
finnas anledning att ta upp frågan om eventuellt behov av restriktioner
för fritidsbebyggelsens utveckling för att tillgodose skogsbrukets intressen.
Skogsstyrelsen, naturvårdsverket och planverket överväger, enligt vad planverket
anför i sitt remissyttrande, att gemensamt utarbeta anvisningar för
hur skogsbrukets och naturvårdens intressen kan behandlas i den kommunala
planeringen.

Utskottet anser att med angivna riktlinjer förutsättningarna har förbättrats
för genomförandet av en angelägen hushållning med våra skogsmarker.
Det finns inom landet så stora arealer svagt producerande mark att det
i allmänhet bör vara möjligt att undvika att ta i anspråk högproducerande
skogsmark för fritidsbebyggelse. Skogsmark som ligger i närheten av tätorter,
blir ofta starkt utnyttjade av det rörliga friluftslivet. Rationellt skogsbruk
kan med viss inskränkning bedrivas även inom dessa områden, om stigar
och leder ordnas förden rekreationssökande allmänheten. Om för friluftslivet
lämpliga områden och anordningar sålunda iordningställs, bör det vara möjligt
att i övrigt driva skogsbruk främst med sikte på hög produktion.

Föreliggande motioner föranleder i övrigt inte något särskilt uttalande
från jordbruksutskottets sida.

Stockholm den 21 maj 1975
På jordbruksutskottets vägnar
UNO HEDSTRÖM

Närvarande: herrar Hedström (s). Magnusson i Tanum (s), Kronmark (m),
Jonasson (c), fru Anér (fp), herr Lindberg (s)*, fru Olsson i Helsingborg
(c), herrar Takman (vpk)*, Strömberg i Vretstorp (s), fru Fredrikson (c),
fru Ohlin (s), herrar Stadling (s), Bergqvist (s)*, fru Andersson i Hjärtum
(c) och herr Johansson i Vrångebäck (m).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOT A B 75 9597 s Stockholm 1975