yttr 1972 föu1y y (Yttrande 1972:föu1y)

Försvarsutskottets yttrande nr 1 år 1972

FöU 1972:1 y

Till civilutskottet

Genom beslut den 1 februari 1972 har civilutskottet hemställt att försvarsutskottet
avger yttrande över motionen 1972: 1437 om ändring av
civil- och militärområdesgränserna för Gävleborgs och Kalmar län.

Med anledning härav får försvarsutskottet anföra följande.

1 motionen erinras om att man, när principerna för totalförsvarets
regionala ledning fastställdes år 1964, hade som utgångspunkt att
åstadkomma överensstämmelse mellan läns- och försvarsområdesindelning.
Man genomförde också indelningen enligt denna princip utom
när det gäller Gävleborgs och Kalmar län, som är delade på två försvarsområden.
Motionärerna påtalar de nackdelar som från totalförsvarssynpunkt
är förenade med bristande överensstämmelse mellan
militärterritoriell och civiladministrativ indelning och hemställer att
riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om förslag om sådan ändring av
civil- och militärområdesgränserna för Gävleborgs och Kalmar län att
överensstämmelse uppnås med länsgränserna.

Yttranden har efter remiss från försvarsutskottet avgetts av överbefälhavaren,
överstyrelsen för ekonomiskt försvar samt civilbefälhavarna
i Södra, Östra och Nedre Norrlands civilområden. Till remissvaren
är i förekommande fall fogade yttranden från berörda organ. Innehållet
i remissvaren redovisas i en bilaga till detta yttrande.

Frågans tidigare behandling m. m.

Sedan slutet av 1950-talet har länsorganisationen varit föremål för
ett omfattande utredningsarbete. Länsförvaltningen har granskats från
delvis skilda utgångspunkter av bl. a. länsförvaltnings-, landskontorsoch
länsindelningsutredningarna samt länsdemokratiutredningen. Lagberedningen,
som tillkallades med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 20 mars 1970, har att göra en samlad bedömning av de olika
förslagen innan de slutligen prövas av statsmakterna.

Gällande organisation av totalförsvarets regionala ledning grundar
sig på ett beslut av 1964 års riksdag (prop. 1964: 109, SU 1964: 189,
rskr 1964: 362). En grundtanke i organisationen, som började genomföras
den 1 oktober 1966, är att totalförsvarets ledning i krig i den
högre regionala instansen skall kunna utövas enhetligt inom geografiska
ansvarsområden, vilkas gränser är gemensamma för krigsmakten och
det civila försvaret. Inom varje sådant område skall krigsmaktens verksamhet
ledas av en militär chef (militärbefälhavare) och den civila
försvarsverksamheten inriktas och samordnas av en civil chef (civilbefälhavare).

1 Riksdagen 1972.10 sami. Ytir. nr 1

FöU 1972:1 y

Till grund för propositionen om totalförsvarets regionala ledning
låg ett förslag av 1960 års försvarsledningsutredning. Som framgår av
propositionen (s. 73 och 137) var man 1964 i stort sett enig om att
samverkande militära och civila chefer bör ha geografiskt överensstämmande
ansvarsområden och att dessa — så långt möjligt — bör
bygga på den civiladministrativa indelningen. De avsteg härifrån som
berörs i motionen motiverades av operativa skäl. Departementschefen
anförde (s. 138) härom bl. a. följande.

Ehuru det — liksom hittills — med all kraft bör eftersträvas att
iaktta grundsatsen om överensstämmelse mellan militärterritoriell och
civiladministrativ indelning, skulle det vara orealistiskt att förutsätta
att dessa båda indelningar, för vilka delvis olikartade faktorer ligger till
grund, i alla områden skulle kunna bringas att överensstämma. Även
om det vid den militärterritoriella indelningen göres eftergifter i förhållande
till vad som från operativa synpunkter kunde vara önskvärt,
nödgas man dock konstatera att det kan finnas fall då det — exempelvis
på grund av militärgeografiska förhållanden — inte skulle vara
försvarbart att driva sammanjämkningen hur långt som helst.

Med anledning av att vissa remissinstanser så bestämt hävdat, att
varje ändring av den fredsadministrativa indelningen i krig medför betydande
nackdelar, vill jag tillägga följande. Under ett krig kan det
på grund av fiendens åtgärder bli nödvändigt att ändra gränserna för
de militära chefernas ansvarsområden. Om totalförsvaret i en sådan
situation skall kunna samverka till ernående av största försvarseffekt,
måste så långt möjligt en anpassning ske till dessa ändringar även
inom det civila försvaret. Denna anpassning måste bli lättare att genomföra
om man redan i fredstid kunnat planlägga för den. I de fall
som nu är aktuella talar operativa bedömningar för att de fredsadministrativa
gränserna inte kan bibehållas i krig, och det synes mig viktigt
att redan i fred förbereda sig härför.

Departementschefen förordade i enlighet härmed att delar av Kalmar
och Gävleborgs län skulle hänföras till Östra militär- och civilområdena.
Han åberopade därvid att länsindelningsutredningen —
med hänsyn till de militära skäl som anförts — förklarat sig inte ha
något att erinra mot försvarsledningsutredningens förslag i detta avseende.

Bland dem som från början var emot en länsdelning var civilbefälhavaren
i dåvarande andra civilområdet. Sedan försvarsledningsutredningen
i oktober 1963 lagt fram förslag i sådan riktning, uppdrog
civilbefälhavaren i samråd med länsstyrelsen i Gävleborgs län åt en
särskild arbetsgrupp att mot bakgrund av utredningens förslag närmare
utreda förslagets återverkningar i fråga om civil beredskapsplanläggning
och ledning inom Gävleborgs län. Syftet var att söka klarlägga de
samverkans- och ledningsproblem som en civil- och militärområdesgräns
tvärs genom Gävleborgs län kunde medföra. Resultatet av arbetsgruppens
undersökningar redovisades i skrivelse till Kungl. Majit den 22
maj 1967, vilken utmynnade i ett förslag att Kungl. Majit — med ver -

FöU 1972: 1 y

kan fr. o. m. den 1 januari 1968 — skulle på visst sätt besluta angående
ledningen och ansvaret för den civila försvarsverksamheten i Hudiksvalls
och Ljusdals civilförsvarsområden.

Skrivelsen den 22 maj 1967 överlämnades sedermera av Kungl. Maj:t
till 1964 års civilbefälhavarutredning, som tagit upp frågan dels i skrivelse
den 11 mars 1971, dels i ett betänkande om länsstyrelsens krigsorganisation
(Ds C 1971:5). Utredningen som ingående behandlar
gränsindelningsfrågorna i Gävleborgs och Kalmar län anser att en
omprövning av de högre regionala chefernas ansvarsområden måste
omfatta även militärområdena. Förutsättningarna för en fullständig
militärterritoriell anpassning till länen har enligt utredningen ökat sedan
indelningen fastställdes år 1964. De operativa skäl som då tillmättes
en avgörande betydelse anses inte längre väga lika tungt.

I en skrivelse den 19 november 1969, ställd till statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet, har länsstyrelsen i Kalmar län redovisat sina
erfarenheter av länsdelningen. Länsstyrelsen anför bl. a.

Länsstyrelserna har så många och viktiga uppgifter i krig att länsindelningen
bör ligga till grund för territoriella indelningar i beredskapshänseende.
överförande i krig av område från ett län till ett annat
skapar så stora och besvärliga problem att det vore oklokt att därigenom
ytterligare öka belastningen på länsstyrelserna, vilka i första
hand bör ägna all kraft åt lösande av aktuella krigsuppgifter. Effekten
av ett överförande utvinnes inte förrän efter så lång tid att motiven
därför sannolikt blivit inaktuella. Byte av länstillhörighet i krigstid skapar
lätt misstro och oro hos befolkningen inom området samt öppnar
inkörsportar för motståndarens psykologiska krigföring.

Länsstyrelsen hemställer att indelningen i civil- och militärområden
ändras så att hela Kalmar län kommer att tillhöra södra civil- och
militärområdena.

Överbefälhavaren, som har ett samordnande ansvar för pågående och
planerade utredningar rörande krigsmaktens organisation m. m. i lägre
regional instans, har i skrivelse den 17 december 1971 bl. a. föreslagit
principer för inriktningen av det fortsatta arbetet. Enligt överbefälhavaren
bör försvarsområde och län i princip alltid ha sammanfallande
gränser. Härigenom elimineras många lednings- och samverkansfrågor.
Där det nu föreligger skiljaktigheter är det enligt överbefälhavaren
önskvärt att länsgränsema successivt anpassas till de militära gränserna.

I samma skrivelse föreslår överbefälhavaren att Kungl. Maj:t skall
uppdra åt länsberedningen att vid fullgörande av sitt utredningsuppdrag
avseende vissa frågor rörande den regionala samhällsförvaltningens
uppgifter och organisation undersöka möjligheterna att dels skapa
större civila förvaltningsområden i regional instans, dels uppnå fullständig
geografisk överensstämmelse mellan civil och militär indelning
på regional nivå.

lf Riksdagen 1972.10 sami. Yttr. nr 1

FöU 1972: 1 y

Civilbefälhavarutredningens förenämnda skrivelse har den 30 juni
1971 överlämnats till överbefälhavaren och länsberedningen för att av
dem beaktas vid deras fortsatta utredningsarbete. De båda skrivelserna
från länsstyrelsen i Kalmar län och från överbefälhavaren har den 9
oktober 1972 överlämnats till länsberedningen för att till den del de
kan beröra beredningens arbetsområde beaktas vid fullgörandet av dess
utredningsuppdrag.

Utskottet

För den högre regionala ledningen av totalförsvaret är vårt land
sedan den 1 oktober 1966 indelat i dels sex militärområden för det
militära försvaret, dels sex civilområden för det civila försvaret. Till det
civila försvaret hänförs civilförsvaret, det psykologiska försvaret och
det ekonomiska försvaret samt sjukvården och polisväsendet m. m.
Ledningen för vart och ett av militär- och civilområdena utövas av
en militärbefälhavare resp. en civilbefälhavare.

På lägre regional nivå finns för det militära försvaret en indelning i
försvarsområden. Inom det civila försvaret motsvaras dessa av länsorganisationen.

Vid utformningen av ledningsorganisationen på regional nivå har
man strävat efter att åstadkomma en sådan indelning av riket att samverkande
militära och civila chefer har geografiskt överensstämmande
ansvarsområden och att dessa — så långt möjligt — bygger på den
civiladministrativa indelningen. Militärområden och civilområden har
också helt sammanfallande gränser. På den lägre regionala nivån finns
däremot vissa avvikelser från den angivna principen och ett par av dessa
har tagits upp i motionen 1972: 1437.

Gränsen mellan å ena sidan Nedre Norrlands militär- och civilområden
och å andra sidan Östra militär- och civilområdena är dragen
på så sätt att Gävleborgs län och Gävle försvarsområde delas ungefär
mitt itu. Länsstyrelsen och försvarsområdesbefälhavaren sorterar därmed
under två olika chefer på högre regional nivå. Länsstyrelsen
tvingas att för vissa ledningsuppgifter planera för organiserande av
ett särskilt ”krigslän” i den ena hälften av Gävleborgs län.

Mellan Södra och Östra militär- resp. civilområdena är gränsen dragen
på så sätt att norra delen av Kalmar län tillhör Östra militäroch
civilområdena. Den större delen av länet faller inom Södra militär-
och civilområdena. Indelningen i försvarsområden ansluter dock
i detta fall till den högre regionala indelningen.

Vid bestämmandet av gränserna för militärområden och civilområden
ansåg man sig av operativa skäl nödsakad att i några fall låta civilområdenas
gränser avvika från länsgränserna. Man var — som redogörelsen
i det föregående visar — redan från början medveten om de

FöU 1972:1 y

svårigheter som detta skulle leda till för berörda länsstyrelser i Gävleborgs
och Kalmar län. Under den tid som gått sedan den regionala
indelningen fastställdes har konsekvenserna på länsplanet ytterligare
markerats och ett par berörda instanser har genom framställningar
till Kungl. Maj:t riktat uppmärksamheten på de problem som hänsynen
till de operativa kraven medför för den civila sidan.

Den bristande överensstämmelsen mellan militärterritoriell och civiladministrativ
indelning medför enligt vad utskottet kunnat finna vissa
nackdelar från totalförsvarssynpunkt. Länsstyrelserna i de delade länen
har att samarbeta med två civilbefälhavare vardera och krigsorganisationen
innebär för deras del en regional splittring av verksamheten.
Motionen 1972: 1437 tar upp de praktiska svårigheterna för berörda
länsstyrelser och hänvisar i detta sammanhang till 1964 års civilbefälhavarutredning,
vilken undersökt konsekvenserna av en länsdelning
i krig och som för sin del anser överförandet av ett område från ett
län till ett annat som orealistiskt.

Av remissvaren får man en entydig bild av motsatsförhållandet mellan
å ena sidan kraven på den militärterritoriella indelningen och å
andra sidan de praktiska konsekvenserna av bristande överensstämmelse
mellan militärterritoriell och civiladministrativ indelning. Från civilt
håll betonas önskvärdheten av att Gävleborgs och Kalmar län odelade
var för sig tilldelas samma militär- och civilområden. Enligt överbefälhavarens
uppfattning vore det oklokt att nu vidta sådana ändringar
i den militärterritoriella indelningen som medför påtagliga operativa
nackdelar.

Den operativa målsättningen och behovet att redan i fred bedöma
sannolikheten av olika anfallsområden ifrågasätts inte av någon. Från
flera håll påpekas dock att man i fredstid inte med säkerhet kan fastställa
några operativa gränser, eftersom man vet mycket litet om eventuella
anfallsplaner mot vårt Iand och om hur de vid ett anfall skulle
komma att utvecklas. Utskottet vill för sin del understryka nödvändigheten
av att i fred inrikta planläggningen på hur bästa försvarseffekt
skall kunna uppnås i de mest troliga anfallsriktningarna. Det
måste bli en avvägningsfråga, vilken betydelse de operativa kraven
därvid skall tillmätas i förhållande till fredsplaneringen.

Erfarenheten visar emellertid att hänsynen till de operativa kraven
har fått negativa återverkningar för den civila administrationen och
därmed för totalförsvaret som helhet. En delning av ett län på olika
civil- och militärområden medför svårigheter för berörda länsstyrelser
att på ett tillfredsställande sätt planlägga för sin verksamhet i krig.
Det är också ett mycket komplicerat förfarande att av länsdelarna bilda
s. k. krigslän. Enligt överbefälhavaren är nackdelarna inte så stora
att de inte i enstaka undantagsfall kan godtas. Liksom civilbefälhavaren
i Östra civilområdet anser utskottet det inte vara möjligt att

FöU 1972: 1 y

helt gardera sig för alla de problem som ett framtida krig skulle kunna
skapa för såväl myndigheter som enskilda individer.

Utskottet vill i likhet med överbefälhavaren erinra om den osäkerhet
som alltjämt föreligger om den framtida länsindelningen. Som
framgår av den förut lämnade redogörelsen har indelningen i län och
länsförvaltningen sedan slutet av 1950-talet varit föremål för ett omfattande
utredningsarbete och det ankommer nu på länsberedningen
att göra en samlad bedömning av hela problemkomplexet innan de
framlagda förslagen tas upp till slutlig prövning av statsmakterna.
Länsberedningen har därvid också att beakta de förslag rörande totalförsvarets
regionala indelning som redovisats i det föregående och som
överlämnats till länsberedningen. Enligt vad utskottet under hand har
inhämtat räknar beredningen med att kunna lägga fram ett principbetänkande
tidigast våren 1974.

Det kan konstateras att berörda instanser — liksom civilbefälhavarutredningen
— ansluter sig till målsättningen för den regionala indelning
som fastställdes år 1964, nämligen att samverkande militära och
civila chefer bör ha geografiskt överensstämmande ansvarsområden
och att dessa så långt möjligt bör bygga på den civiladministrativa indelningen.
Vid den framtida avvägningen mellan militärterritorietl och
civiladministrativ indelning kan man emellertid enligt utskottets mening
inte bortse från det utredningsarbete som pågår på länsområdet. Utskottet
vill erinra om att riksdagen tidigare i olika sammanhang inte
ansett sig böra föregripa länsberedningens arbete. Det har gällt frågor
om vidgad länsdemokrati (jfr KU 1972: 8, rskr 1972: 24) och om den
regionala polisorganisationen (prop. 1971: 173, JU 1972: 1, rskr 1972:
19). Med hänvisning till länsberedningens arbete avstyrker utskottet
alltså för sin del bifall till yrkandet i motionen 1972: 1437.

Det finns ytterligare skäl att avvakta en allsidig utredning om länsgränserna.
Som överbefälhavaren påpekar föreligger det bristande
överensstämmelse mellan läns- och försvarsområdesindelningen även
inom andra områden än dem som nämns i motionen, exempelvis i
Kungsbacka-, Norrtälje- och Älvkarlebyområdena. Överbefälhavaren
har också i den skrivelse, som överlämnats till länsberedningen, föreslagit
att beredningen bl. a. skall undersöka möjligheterna att uppnå
fullständig geografisk överensstämmelse i totalförsvarshänseende mellan
civil och militär indelning på regional nivå. Det ankommer således
på länsberedningen att pröva, om och i vad mån det militära försvarets
krav bör få påverka den civiladministrativa indelningen.

Av remissvaren framgår att det föreligger behov av särskilda anvisningar
för försvarsplanläggningen, om län i krig skall delas på sätt
varom här är fråga. Särskilda föreskrifter erfordras också när det gäller
administration och ledning av verksamheten inom de länsdelar som
i krig skall avskiljas från moderlänet. Eftersom det torde dröja innan

FöU 1972:1y

den regionala indelningen kan tas upp till slutlig behandling av statsmakterna,
förutsätter utskottet att närmare direktiv och anvisningar
under tiden utfärdas till ledning för arbetet på regional nivå.

Stockholm den 31 oktober 1972

På försvarsutskottets vägnar
PER PETERSSON

Närvarande: herrar Petersson i Gäddvik (m), Gustavsson i Eskilstuna
(s), Gustafsson i Stenkyrka (c), Enskog (fp), Gustavsson i Ängelholm
(s), Häll (s), Brännström (s), Pettersson i Lund (s), Gustavsson i Nässjö
(s), Gernandt (c), Karl Bengtsson i Varberg (fp), Åkerfeldt (c) och
Björck i Nässjö (m).

FöU 1972: 1 y

Bilaga till FöU yttrande 1972:1 y

Yttranden över motionen 1972:1437

Yttranden har efter remiss från försvarsutskottet avgetts av överbefälhavaren,
överstyrelsen för ekonomiskt försvar samt civilbefälhavama
i Södra, Östra och Nedre Norrlands civilområden. Till remissvaren
är i förekommande fall fogade yttranden från berörda organ.

Remissinstanserna anknyter i några fall till förslag som tidigare har
lagts fram av civilbefälhavaren i Nedre Norrlands civilområde i skrivelse
den 22 maj 1967, av länsstyrelsen i Kalmar län i skrivelse den
19 november 1969 och av 1964 års civilbefälhavarutredning i skrivelse
den 11 mars 1971. Länsberedningen, som tillkallades med stöd av
Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 mars 1970, och dess arbete med
länsindelningsfrågan uppmärksammas också.

Det förhållandet att länsindelningsfrågan hänskjutits till länsberedningen
talar enligt överbefälhavaren för att osäkerhet alltjämt föreligger
om den framtida länsindelningen. Han anser det oklart huruvida
tyngdpunkten i det civila försvarets regionala verksamhet även i
framtiden kommer att ligga på den lägre regionala nivån. Med hänsyn
härtill vore det enligt överbefälhavarens uppfattning oklokt att nu vidta
sådana ändringar i den militärterritoriella indelningen, som medför påtagliga
operativa nackdelar.

De betänkligheter som civilbefälhavarutredningen anför mot att i
krig föra över del av län till ett angränsande län anser överbefälhavaren
sig inte kunna bedöma. Han anför härom vidare.

Jag har för min del intet att erinra mot att statsmakternas beslut
1964 omprövas på denna punkt. Om så bedöms lämpligt anser jag
emellertid att övriga av civilbefälhavarutredningen diskuterade alternativ
skall tas upp till förnyad prövning i de fall den militärterritoriella
indelningen av operativa skäl icke kan bringas i överensstämmelse med
den civiladministrativa indelningen. De betänkligheter som civilbefälhavarutredningen
anför mot att länsstyrelse skall kunna lyda under två
civilbefälhavare beträffande olika delar av länet (eller vara underställd
en civilbefälhavare och lyda i vissa avseenden under en annan)
synes mig icke så allvarliga att de icke kan bemästras. Jag kan därför
icke dela utredningens slutsatser på denna punkt. I konsekvens härmed
anser jag också att nackdelarna med bristande överensstämmelse mellan
civilområdes- och militärområdesindelningen icke är så stora att de
icke i enstaka undantagsfall kan godtas.

Den indelning i sex militär- och civilområden som genomfördes år
1966 bör alltjämt gälla, anser överbefälhavaren. De motiv som på sin
tid anfördes av 1960 års försvarsledningsutredning för nuvarande milo/
civogränser mellan dels Nedre Norrlands militärområde och Östra mi -

FöU 1972: 1 y

litärområdet, dels Östra och Södra militärområdena äger alltjämt giltighet.
Den av motionärerna påtalade bristande överensstämmelsen mellan
läns- och försvarsområdesindelningen föreligger — framhåller överbefälhavaren
— även inom andra områden än de i motionen påtalade,
t. ex. i Kungsbacka-, Norrtälje- och Älvkarlebyområdena.

överbefälhavaren biträder för sin del statsmakternas ställningstagande
år 1964 och delar den av civilbefälhavarutredningen uttalade uppfattningen
att samverkande militära och civila chefer bör ha geografiskt
överenstämmande ansvarsområden och att dessa så långt möjligt
bör bygga på den civiladministrativa indelningen. Det bör emellertid
ske genom en successiv anpassning av militärterritoriella och civiladministrativa
gränser till varandra i samband med den översyn av länsindelningen
som nu pågår genom länsberedningens försorg. I skrivelse
den 17 december 1971 har överbefälhavaren hemställt att Kungl. Maj:t
skall vidta åtgärder i detta syfte.

Det har inom överstyrelsens för ekonomiskt försvar ansvarsområde
kunnat konstateras, att överflyttning av länsdelar i en krissituation skapar
så stora svårigheter för både avlämnande och mottagande län samt
för myndigheter och boende i berörda länsdelar att överstyrelsen finner
det osannolikt att fördelarna för den militära planeringen kan
uppväga de mycket påtagliga nackdelarna för den civila sidan. Överstyrelsen
ställer sig därför positiv till motionen men föreslår att beslut
i frågan fattas först sedan en översyn av den militärterritoriella och
civiladministrativa indelningen genomförts med beaktande av de synpunkter
som 1964 års civilbefälhavarutredning anfört i sitt betänkande
om krigsorganisation för länsstyrelserna.

Civilbefälh.avaren i Södra civilområdet (CB S) ansluter sig till de
förslag som förts fram av länsstyrelsen i Kalmar län och 1964 års
civilbefälhavarutredning och som går ut på en anpassning av de militära
fredsgränserna till nu gällande civiladministrativa sådana, så att
full överensstämmelse uppnås mellan försvarsområde och län resp.
militär- och civilområde. CB S vill särskilt understryka följande två
faktorer.

— Det är ett mycket komplicerat förfarande att bilda s. k. ”krigslän”.
De civila myndigheternas möjligheter att understödja krigsmakten i ett
allvarligt läge — vilket måste vara det primära — försvåras avsevärt.
Det sämsta sättet att försöka lösa lednings- och samverkansproblemen
är att organisera ”krigslän” — i alla händelser då det gäller överförandet
av delar av län till ett annat.

— Att de militära myndigheterna redan i fred bedömer sannolikheten
av olika anfallsområden är givetvis riktigt. Planläggningen i fred
kan då inriktas på hur bästa effekt skall kunna uppnås i de mest troliga
anfallsriktningarna. I ett krigsläge måste dock rimligtvis de ”operativa
gränserna” grundas på hur fiendens anfall utvecklas. Om fiendens
anfallsplan torde vi veta mycket litet i fredstid.

FöU 1972: 1 y

Enligt CB S torde den totala effekten bli störst om den för de direkta
militära operationerna inom ett område ansvarige chefen — och
där områdets gränser alltså måste rättas efter den aktuella stridssituationen
— kan bistås av redan i fred organiserade totalförsvarsmyndigheter,
som planlagt för olika situationer inom ett gemensamt ansvarsområde
och där befattningshavarna genom planläggningen, övningar
och annat har god kännedom om den gemensamma problematiken.
Han anför vidare.

Civilbefälhavaren delar överbefälhavarens uppfattning att gränserna
bör sammanfalla. Nuvarande länsgränser kommer emellertid troligen
att bestå under lång tid (bortsett från smärre justeringar). ”Operativa
gränser” kan inte fastställas med säkerhet i fredstid. Det kan däremot
fredsgränserna. Ledningsproblemen på civil sida torde vara betydligt
mera besvärliga än för militära myndigheter, inte minst med tanke på
gällande administrativa lagstiftning. Civilbefälhavaren hävdar därför
bestämt att ”operativa skäl” inte får föranleda avsteg från principen
med i fred sammanfallande gränser mellan försvarsområde — län och
militärområde — civilområde. Av här direkt eller indirekt anförda
skäl bör de fredstida militära gränserna anpassas till de civiladministrativa
och inte tvärtom.

Den bristande samstämmigheten i gränsdragningen för olika myndigheters
geografiska verksamhetsområden är till klar nackdel för totalförsvarets
verksamhet, hävdar civilbefälhavaren i Östra civilområdet
(CB Ö). Mest framträder olägenheterna härav i händelse av krig men
även det fredsmässiga krigsplanläggningsarbetet försvåras. Principiellt
bör länsindelningen enligt CB Ö så långt möjligt ligga till grund för all
territoriell indelning. Civil- och militärområdesgränser bör alltid vara
sammanfallande.

Den tid som förflutit sedan gällande civil- och militärområdesindelning
fastställdes har gett vissa erfarenheter. CB Ö anför härom följande.

Det har visat sig att en delning av ett län på två civil- och militärområden
medför svårigheter för berörda länsstyrelser att på ett tillfredsställande
sätt planlägga för sin verksamhet i krig. En starkt bidragande
orsak härtill är att föreskrifter inte utfärdats i fråga om administration
och ledning av verksamheten inom de länsdelar, som i krig
skall avskiljas från ”moderlänet”. Det har i olika sammanhang uttalats
att de avskilda delarna skulle överföras till angränsande län och att särskilda
”krigslän” skulle bildas. Beträffande Västerviks civilförsvarsområde
skulle det då kunna bli fråga om en överföring till östergötlands
län. Vad gäller norra delen av Gävleborgs län skulle dock två län finnas
att välja, nämligen Västernorrlands län resp. Jämtlands län.

I den situation som nu råder måste länsstyrelserna i Kalmar län och
Gävleborgs län föra en dubblerad försvarsplanläggning, som särskilt i
det senare fallet måste bygga på alltför många hypotetiska förutsättningar.
Även för de eventuellt mottagande länens del föreligger många
oklarheter.

Förutom den dubbla försvarsplanläggningen måste länsstyrelserna i

FöU 1972:1 y

Kalmar län och Gävleborgs län i planerna för sin krigsorganisation
räkna med att ställa ett visst antal tjänstemän till förfogande för tjänstgöring
hos den länsstyrelse, som kan komma att övertaga ledningen
av verksamheten inom eventuellt överförda länsdelar. Även detta är en
mycket besvärande faktor eftersom det här blir fråga om kvalificerade
tjänstemän och personalresurserna är begränsade.

Det torde enligt CB Ö vara fullständigt ogörligt att helt gardera sig
för alla de problem, som ett framtida krig skulle kunna skapa för såväl
myndigheter som enskilda individer. I ett krig måste man underkasta
sig de förändringar i samhällslivet, som framtvingas av fiendens
handlande och av de motåtgärder som måste vidtas i försvarssyfte.
CB Ö är därför inte beredd att helt ansluta sig till motionärernas yrkande.
Han anför.

Från civil synpunkt vore att föredraga att Gävleborgs län liksom
Kalmar län odelade var för sig tillhörde samma militär- och civilområden.
Därmed skulle de olägenheter, som tidigare berörts beträffande
länsstyrelsernas beredskapsplanläggning helt eliminerats. Med hänsyn
till min tidigare uttalade uppfattning att civil- och militärområdesgränser
alltid bör sammanfalla måste jag emellertid samtidigt betona att en
ändring av endast civil- eller militärområdesgräns inte bör ske. Avgörande
för gränsdragningen måste enligt min mening bli de bedömningar
som gjorts eller kan komma att göras i fråga om den militärt operativa
verksamheten i krig inom respektive militärområden. Så länge tidigare
bedömningar i detta hänseende kvarstår oförändrade, anser jag det
olämpligt att ändra gränsdragningen.

Det är — framhåller CB Ö — ytterst nödvändigt att de särskilda anvisningar,
som till följd av delade län erfordras för berörda länsstyrelsers
försvarsplanläggning, snarast möjligt utfärdas.

Civilbefälhavaren i Nedre Norrlands civilområde (CB NN) delar helt
motionärernas synpunkter och erinrar om vad hans företrädare i ämbetet
på sin tid anförde vid remissbehandlingen av 1960 års försvarsledningsutrednings
betänkande rörande totalförsvarets regionala ledning.
Det ansågs från början att utredningen starkt förenklat de problem
som avskiljandet av en länsdel medför. Kritiken baserades inte enbart
på det — enligt företrädarens mening — principiellt olämpliga i att
dela ett län utan även på de svårigheter i allehanda avseenden som
länet och där verksamma myndigheter, främst länsstyrelsen, skulle
ställas inför. Företrädaren var inte heller övertygad om att de fördelar,
som eventuellt kunde vinnas genom att av militärt operativa skäl dela
ett län, uppvägde de stora nackdelar som uppenbarligen blev följden för
den civila ledningen av totalförsvarsverksamheten.

CB NN ansluter sig helt till de av företrädaren vid detta tillfälle
och sedermera i skrivelse till Kungl. Maj:t den 22 maj 1967 gjorda
uttalandena. De smärre förändringar som därefter skett i fråga om
planläggningsunderlag eller i samband med revidering av beredskaps -

FöU 1972: 1 y

planer påverkar enligt CB NN på intet sätt själva sakfrågan. Han anför
härom ytterligare.

Fastmera har de gångna åren bekräftat de svårigheter och omställningsproblem
som en länsstyrelse ställs inför i händelse den i ett beredskaps-
eller krigsläge skall överlåta ledningsansvaret av en länsdel
till någon angränsande länsstyrelse. Vad som sålunda under den dåvarande
remissbehandlingen i viss mån intuitivt framfördes som kritik
mot den numera genomförda gränsdragningen kan nu erfarenhetsmässigt
verifieras. Den åstundade effekten i handlingskraft hos det civila
försvaret har inte uppnåtts. Snarare tvärtom. En i vissa stycken påtaglig
tveksamhet och känsla av osäkerhet präglar planläggningsarbetet i
fråga om samordningen och ledningen av försvarsverksamheten.

Angivna förhållanden beror — framhåller CB NN — inte bara på
att Kungl. Majit vid fastställandet av civil- och militärområdesgränsen
genom Gävleborgs län inte också samtidigt gav anvisning om hur lednings-
och samordningsansvaret för den norra länsdelen skulle ordnas.
Med den mängd komponenter ur det civila samhället, som planeras
ingå i vårt totalförsvar, uppkommer ständigt allehanda spörsmål —
större som mindre — om inte länsstyrelsen är bevarad vid sitt ansvar
för hela sitt län under såväl fred som beredskap och krig. CB NN anser
det ej heller vara möjligt för en länsstyrelse att utan Kungl. Majits
medgivande frånhända sig detta ansvar.

CB NN erinrar också om att frågan om en ändrad länsindelning f. n.
ställts på framtiden, en omständighet som ytterligare accentuerar det
olämpliga i den nuvarande gränsdragningen för Nedre Norrlands civil-
och militärområden. Eftersom Kungl. Majits ställningstagande i
gränsindelningsfrågan byggde på förutsättningen att länsstyrelserna
under överskådlig framtid måste bibehålla sin ledningsfunktion inom det
civila försvaret, får länsstyrelsens ledningsansvar numera anses vara än
mera markerat genom den partiella omorganisationen av länsförvaltningen
sedan den 1 juli 1971. Denna omorganisation stärker enligt
CB NN mer än tidigare länsstyrelsens ledande ställning i länet.

Vid ett eventuellt bifall till motionen uppkommer en omedelbar följdfråga
som motionärerna inte berört, nämligen till vilket civil/militärområde
länet som helhet då skall föras. CB NN anser sig inte i detta
sammanhang böra gå närmare in härpå men finner övervägande skäl
tala för att Gävleborgs län/fo 49 bör tillhöra Nedre Norrlands civilområde/militärområde.

MARCUS BOKTR. STOCKHOLM 1972 720050