yttr 1971 sku2y y (Yttrande 1971:sku2y)

Skatteutskottets yttrande nr 2 år 1971

SkU 1971: 2 y

Till finansutskottet

Genom beslut den 19 oktober och den 4 november 1971 har finansutskottet
hemställt om skatteutskottets yttrande dels över de vid höstriksdagens
böljan väckta motionerna 1971: 1489 av herr Bohman m. fl.
(m), 1971: 1490 av herr Fälldin m. fl. (c), 1971: 1491 av herr Helén
m. fl. (fp), 1971:1493 av herr Hermansson i Stockholm m. fl. (vpk)
och 1971: 1494 av herr Ringaby m. fl. (m) i vad motionerna avser yrkanden
rörande beskattningen, dels över propositionen 1971: 140 (bil. 5)
samt de med anledning av propositionen väckta motionerna 1971: 1530
av herr Eriksson i Arvika m. fl. (fp, c, m), 1971: 1533 av herr Hermansson
i Stockholm m. fl. (vpk), såvitt motionen avser det särskilda
investeringsavdraget, 1971: 1537 av herr Levin (fp) och 1971: 1542 av
herr Rydén m. fl. (fp, m).

Med anledning härav får skatteutskottet anföra följande.

I motionerna har framförts yrkanden om tillfälliga eller permanenta
sänkningar av den direkta skatten, mervärdeskatten eller den allmänna
arbetsgivaravgiften i syfte att stimulera sysselsättningen.

Utskottet har inte för avsikt att i detta yttrande göra en mer ingående
bedömning av det samhällsekonomiska läget men anser sig likväl böra
något beröra de samhällsekonomiska konsekvenserna av generella skattesänkningar
av det slag som föreslås i motionerna.

Konjunkturinstitutet räknar i sin höstrapport med att nedgången av
den privata konsumtionen under första halvåret 1971 skall följas av
en kraftig konsumtionsökning genom att hushållens inkomster ökar
betydligt på grund av de retroaktiva löneutbetalningarna. Återbetalningen
av överskjutande skatt och sparmedel från det s. k. Strängaspelet
kan väntas medföra en ytterligare förhållandevis stor köpkraftsstimulans.
Mot bakgrunden härav är utskottet inte berett tillstyrka generella
konjunkturstimulerande åtgärder i form av betydande skatte- eller avgiftssänkningar
på sätt förordats i motionerna. Visserligen saknas i vårt
land erfarenheter från tillfälliga skattesänkningar av den omfattning
som motionärerna föreslår, men enligt utskottets uppfattning talar sannolika
skäl för att sådana åtgärder i nuvarande konjunkturläge i betydande
utsträckning kommer att medföra en minskning av den onormalt
stora lagerhållningen och en ökning av importen. De sysselsättningspolitiska
effekterna av skattesänkningarna blir härigenom begränsade, och
en importökning utan motsvarande stegring av exporten medför givetvis
vissa negativa verkningar på betalningsbalansen. Man kan inte heller
bortse från de speciella påfrestningar på samhällsekonomin, som i ett
förbättrat konjunkturläge uppkommer vid en återgång till tidigare skat -

Riksdagen 1971. 6 sami. Yttr. nr 2

SkU 1971: 2 y

te- och avgiftsnivåer. Utskottet är således inte övertygat om att man
genom motionärernas förslag på snabbaste och mest effektiva sätt åstadkommer
de eftersträvade förbättringarna av sysselsättningen. Dessutom
kan vissa erinringar av teknisk natur, till vilka utskottet återkommer
i det följande, riktas mot förslagen i motionerna. Skatteutskottet delar
därför den i propositionen tillkännagivna uppfattningen att den ekonomiska
politiken i första hand bör inriktas på selektiva åtgärder med
snabbt verkande sysselsättningseffekt för att stimulera investeringarna
inom näringslivet och den offentliga sektorn.

Utskottet behandlar härefter de i propositionen 1971: 140 föreslagna
åtgärderna på beskattningsområdet och vissa motions- och skrivelseyrkanden
i anslutning härtill samt därefter övriga yrkanden i motionerna
från rent skattetekniska utgångspunkter.

I syfte att stimulera företagen till investeringar i maskiner och inventarier
har enligt beslut vid 1971 års riksdag i förordningen (1971: 50)
om särskilt investeringsavdrag vid taxering till statlig inkomstskatt föreskrivits
att skattskyldiga, som driver rörelse, jordbruk eller skogsbruk och
som under 1971 anskaffar maskiner och andra döda inventarier för
stadigvarande bruk i verksamheten, vid taxeringen till statlig inkomstskatt
får åtnjuta ett särskilt investeringsavdrag med belopp motsvarande
10 % av anskaffningskostnaden. Som förutsättning för rätt till avdrag
gäller att tillfredsställande utredning om anskaffningskostnaden företes
och att denna uppgått till minst 5 000 kr.

För att ytterligare stimulera en utbyggnad av näringslivets produktionsresurser
föreslås i propositionen 1971: 140 att det särskilda investeringsavdraget
för maskin- och inventarieanskaffningar under år 1971 höjs
från 10 till 20 % och att ett motsvarande 20-procentigt investeringsavdrag
medges också för dylika anskaffningar under år 1972.

I vissa av motionerna har framförts yrkanden att rätten till särskilt
investeringsavdrag skall omfatta även näringslivets byggnadsinvesteringar.
Sålunda yrkas i motionen 1971: 1489 av herr Bohman m.fl. att sådant
avdrag skall medges fr. o. m. den 1 november 1971 och i motionen
1971: 1491 av herr Helén m. fl. att avdraget skall bestämmas till 10 %
av byggnadskostnaden. Vidare begärs i motionen 1971: 1490 av herr
Fälldin m. fl. att särskilt investeringsavdrag med rätt till fördelning på
högst fem år skall medges med 10 % av byggkostnaden för byggnadsobjekt,
som påbörjas under tiden den 1 november 1971-den 31 mars
1972 och som är avsedda att utnyttjas i rörelse, jordbruk eller skogsbruk.
Enligt motionärernas mening bör dock rätt till investeringsavdrag inte
föreligga för s. k. oprioriterat byggande.

I sin höstrapport uppger konjunkturinstitutet att investeringarna i
byggnader och anläggningar minskat med omkring 5 % mellan andra
halvåret 1970 och första halvåret 1971. Maskininvesteringama visar

SkU 1971: 2 y

ungefär samma utveckling som byggnadsinvesteringarna. Under andra
halvåret 1971 och första halvåret 1972 förutser konjunkturinstitutet en
avsevärt höjd aktivitet inom byggnadssektorn men en mer begränsad
ökning av maskininvesteringama. Med hänsyn till de ytterligare stimulansåtgärder
för investeringar i byggnader och anläggningar, som föreslås
i propositionen, är skatteutskottet inte berett tillstyrka att rätten till
särskilt investeringsavdrag utvidgas utöver vad departementschefen föreslagit.
Utskottet vill också framhålla, att det är förenat med svårigheter
att utforma ett investeringsavdrag för byggnadsinvesteringar, som
tillgodoser kraven på lättillämplighet och kontroll vid taxeringen.

Av det anförda framgår att utskottet inte heller kan biträda förslaget
i den med anledning av propositionen väckta motionen 1971: 1533
av herr Hermansson i Stockholm m. fl. om avslag på departementschefens
förslag till ändring i förordningen om särskilt investeringsavdrag
vid taxering till statlig inkomstskatt.

Enligt 3 § andra stycket förordningen om särskilt investeringsavdrag
vid taxering till statlig inkomstskatt medges inte sådant avdrag vid anskaffning
av bl. a. begagnade inventarier.

I en till skatteutskottet ingiven skrivelse har AB Bolinder-Munktell
anfört bl. a. följande. Sedan en följd av år hyr bolaget ut ett betydande
antal fabriksnya lantbrukstraktorer till försvaret i samband med repetitionsövningar.
Uthyrningsperioden omfattar i regel 20 dagar, och den
sammanlagda körtiden för varje traktor uppgår därvid genomsnittligt
till 30-40 timmar. Efter uthyrningsperioden försäljer bolaget traktorerna
med samma fabriksgaranti och serviceåtagande som gäller för
fabriksnya traktorer. Inregistrering av traktorerna sker först vid försäljningen.
De till försvaret uthyrda traktorerna, som torde uppgå till
mer än 20 % av det totala antalet i landet årligen nyregistrerade lantbrukstraktorer,
redovisas före försäljningen av bolaget som varulagertillgångar.
Enligt bolagets mening innebär tillhandahållandet av traktorerna
till försvaret inte att de vid försäljning till slutlig konsument
blir att betrakta som begagnade inventarier. Bolaget hemställer därför,
att förordningen kompletteras med bestämmelser av innebörd att anskaffningen
av ifrågavarande traktorer medför rätt till särskilt investeringsavdrag.

Avsikten med lagstiftningen är i första hand att stimulera investeringar
som medför en förbättring och utbyggnad av produktionsapparaten
inom näringslivet. Stimulansen har därför inriktats på anskaffning
av nya maskiner och inventarier. Som framgår av AB Bolinder-Munktells
skrivelse föreligger emellertid fall, där det kan vara berättigat att
medge investeringsavdrag även vid anskaffning av obetydligt begagnade
inventarier. Som förutsättning för avdragsrätten bör dock gälla att
investeringen medfört en förbättring eller utökning av produktionen.
Med hänsyn härtill bör en näringsidkare, som hyr ett inventarium av ett

SkU 1971: 2 y

s. k. leasingföretag och därefter inköper inventariet från företaget, inte
vara berättigad till särskilt investeringsavdrag. Skatteutskottet förordar
således att riksskatteverket, när särskilda skäl föreligger, skall kunna
medge rätt till särskilt investeringsavdrag även vid anskaffning av begagnade
inventarier. För att tillgodose detta syfte har till utskottets yttrande
som bilaga 1 fogats ett förslag till ändring av 3 § förordningen om
särskilt investeringsavdrag vid taxering till statlig inkomstskatt.

Vid en teknisk granskning av författningsförslaget har utskottet i övrigt
inte funnit anledning till erinran.

I den med anledning av propositionen väckta motionen 1971: 1537 av
herr Levin har hemställts att riksdagen beslutar införa ett investeringsbidrag
på 8 % för tiden t. o. m. den 31 december 1972. Av motiveringen
i motionen framgår att yrkandet inte avser ett bidrag i egentlig mening.
Avsikten är att näringsidkare, som inte redovisar vinst och därför
inte kan utnyttja det särskilda investeringsavdraget vid den statliga taxeringen,
skall medges ett särskilt avdrag med 8 % av anskaffningskostnaden
vid sin redovisning av mervärdeskatt.

Från principiell synpunkt kan invändningar riktas mot att näringsidkare,
som på grund av verksamhetens olönsamhet inte har möjlighet att
utnyttja ett visst avdrag vid inkomstbeskattningen, skall kompenseras
härför genom avdrag vid redovisning av en helt annan, indirekt skatt.
Motionären synes dessutom ha förbisett, att redovisningsskyldigheten till
mervärdeskatt är begränsad. Sålunda föreligger frihet från sådan redovisningsskyldighet
enligt 6 § förordningen (1968: 430) om mervärdeskatt,
om den skattepliktiga årsomsättningen inte uppgår till 10 000 kr. Därtill
kommer att vissa näringsidkare över huvud taget inte är redovisningsskyldiga
på grund av att vissa varor och tjänster enligt 8 och 11 §§ nämnda
förordning är undantagna från skatteplikt. Också från kontrollsynpunkt
kan anmärkningar riktas mot förslaget i motionen. Det särskilda
investeringsavdraget skall nämligen tillgodoföras den skattskyldige först
vid inkomsttaxeringen året efter inventarieanskaffningen, medan mervärdeskatteavdraget
skall medges vid inbetalningen av mervärdeskatt för
den redovisningsperiod om normalt två månader som följer närmast
efter inventarieanskaffningen. Det är således vid tidpunkten för det föreslagna
mervärdeskatteavdraget omöjligt att avgöra om den skattskyldige
kan utnyttja ett särskilt investeringsavdrag vid inkomsttaxeringen. Av
anförda skäl anser utskottet sig inte kunna biträda yrkandet i motionen
1971: 1537.

I propositionen tas också upp en annan fråga som inte föranleder
något förslag till riksdagen. Departementschefen uttalar på s. 11 i
propositionen att företagen inom branscher med hög relativ energiförbrukning
bör ges dispens från energiskatt. Åtgärden, som är avsedd att
ytterligare stimulera utvecklingen inom näringslivet, kan enligt depar -

SkU 1971: 2 y

tementschefens mening ske inom ramen för gällande dispensbestämmelser.

Skatteutskottet vill uttala viss tvekan beträffande innebörden av detta
uttalande. Med dispensrätt torde i skattesammanhang endast avses rätt
för Kungl. Maj:t att befria från eller återbetala skatt. Förordningen
(1957: 262) om allmän energiskatt innehåller inte några bestämmelser
om rätt för Kungl. Majit att meddela dispens. Bestämmelserna i förordningen
(1959: 92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning äger
emellertid tillämpning på den allmänna energiskatten. I 46 § denna förordning
stadgas att Kungl. Majit eller den myndighet Kungl. Majit förordnar
äger, när synnerliga skäl därtill föreligger, medge befrielse från
eller återbetalning av skatt. Denna bestämmelse har emellertid främst
tillkommit för att dispens skall kunna ges då det på grund av omständigheterna
i det enskilda fallet framstår som obilligt att skatt skall erläggas,
exempelvis om den skattskyldige blivit missledd av uppgifter från beskattningsmyndigheten
och han inte har möjlighet att i sin tur ta ut
den debiterade skatten. Det måste enligt utskottets mening anses uteslutet
att Kungl. Majit i konjunkturstimulerande syfte skulle kunna lämna
dispens för hela sektorer av näringslivet med stöd av detta bemyndigande.
De övriga bestämmelser i energiskatteförordningen som möjliggör
nedsättning av eller befrielse från skatt är alla av den arten att de bemyndigar
beskattningsmyndigheten - riksskatteverket - att besluta härom,
och det får enligt utskottets mening anses helt främmande för lagstiftningens
syfte att ett centralt ämbetsverk skulle kunna använda dessa
regler för konjunkturpolitiska ändamål. Såvitt utskottet kan finna
torde därför de avsedda lättnaderna inte kunna ske inom ramen för gällande
lagstiftning.

Det finns enligt utskottets mening anledning att också något beröra de
praktiska konsekvenserna av förslaget. De nedsättningsregler som riksskatteverket
efter hörande av den till verket knutna energiskattenämnden
tillämpar i fråga om den allmänna energiskatten har till syfte att
de tillverkade produkterna skall - oavsett vilken energiform som används
vid framställningen - få viss maximerad skattebelastning i relation till
tillverkningskostnaderna. Detta innebär att skattenedsättningar redan
förekommer för de särskilt energikrävande branscher som åsyftas i det
nämnda departementschefsuttalandet. Systemet leder till att skilda nedsättningsregler
tillämpas för olika kraft- eller värmekällor inom en och
samma sektor av näringslivet. En temporär skattebefrielse kan därför för
en viss sektor medföra en konkurrenssnedvridning genom att den upphäver
den kostnadsutjämning mellan energikällorna som nuvarande regler
medför. Såvitt utskottet kan bedöma måste därför största försiktighet
iakttas vid användandet av den allmänna energiskatten som konjunkturpolitiskt
instrument, och eventuella skattenedsättningar bör ske
först efter hörande av energiskattenämnden och med beaktande av i

SkU 1971: 2 y

nämnden framförda meningar. De konjunkturpolitiska effekterna av de
i propositionen förordade ingreppen i den allmänna energiskatten torde
sålunda enligt utskottets mening bli tämligen begränsade. Utskottet vill
emellertid inte motsätta sig att Kungl. Maj:t får möjlighet att förordna
om skattelättnader för de branscher där en sådan åtgärd kan väntas
vara av betydelse och där inga negativa effekter kan befaras.

I enlighet med vad som tidigare anförts beträffande formerna för en
skattenedsättning förordar utskottet att riksdagen antar en särskild förordning
om tillfällig nedsättning av den allmänna energiskatten, varigenom
Kungl. Maj:t bemyndigas att förordna härom intill utgången av
1972. Ett författningsförslag har fogats som bilaga 2 till utskottets yttrande.

I anslutning till det nyssnämnda departementschefsuttalandet beträffande
den allmänna energiskatten yrkas i motionen 1971: 1542 av herr
Rydén m. fl. att riksdagen vid behandling av propositionen skall uttala
att dispens från energiskatt skall medges den manuellt arbetande glasindustrin.

Med anledning härav vill utskottet framhålla, att det med hänsyn
till vad utskottet ovan anfört rörande energiskatten inte kan anses
lämpligt att utan en mera ingående prövning besluta om vilka branscher
som skall komma i fråga för de avsedda skattelättnaderna.
En sådan samlad prövning bör - om utskottets förslag godkänns - ankomma
på Kungl. Maj:t, som därvid har att beakta de synpunkter som
utskottet framfört. Om det i detta sammanhang framkommer att energiförbrukningen
inom den manuella glasindustrin motiverar skattenedsättning
och några hinder i övrigt inte föreligger härför får alltså Kungl.
Maj:t möjlighet att tillgodose syftet med motionen.

Utskottet övergår härefter till en i huvudsak teknisk granskning av
yrkandena i motionerna.

Enligt 12 § förordningen (1947: 576) om statlig inkomstskatt skall
för varje år bestämmas med vilka procenttal av de i 10 § 1 mom. nämnda
förordning angivna grundbeloppen den statliga inkomstskatten skall
ingå i preliminär skatt för kommande budgetår. Därvid skall iakttas att
procenttalet skall vara detsamma för helt kalenderår.

Vid 1971 års vårriksdag (prop. 1971: 115, SkU 40, rskr 197) har
beslutats att statlig inkomstskatt för budgetåret 1971/72 skall ingå i
preliminär skatt med 100 % av grundbeloppet.

I motionen 1971: 1489 av herr Bohman m. fl. yrkas - med upphävande
av riksdagens tidigare fattade beslut - att procenttalet för uttagande
av statlig inkomstskatt för år 1972 skall bestämmas till 90. Enligt
motionärernas förslag skall vidare källskattetabellema för första halvåret
1972 utarbetas så att skatteuttaget begränsas till 80 %. Skattelättnaden
skall dock maximeras till 800 kr. För andra halvåret 1972 skall

SkU 1971: 2 y

källskattetabellema utarbetas med utgångspunkt i uttagsprocenten 100.
Yrkandet syftar till att åstadkomma en temporär ökning av den privata
konsumtionen.

Enligt 35 och 36 §§ uppbördsförordningen (1953:272) skall lokal
skattemyndighet översända debetsedel avseende preliminär A-skatt och
B-skatt till skattskyldig senast den 18 januari resp. den 25 februari under
inkomståret.

Utskottet har från riksskatteverket inhämtat att det under normala
förhållanden krävs en tid av minst tre månader för upprättande, tryckning
och distribution av nya källskattetabeller. De källskattetabeller, som
skall tillämpas nästa år, är sålunda redan under distribution till de lokala
skattemyndigheterna. Dessa har att översända vederbörlig skattetabell
tillsammans med debetsedeln till skattskyldiga, som enligt gällande
bestämmelser är skyldiga att erlägga preliminär A-skatt. Ett bifall till
motionärernas förslag skulle innebära en fördubbling av antalet källskattetabeller.
Det torde med hänsyn härtill inte vara praktiskt möjligt
att nu hinna utsända nya omarbetade källskattetabeller inom den i uppbördsförordningen
stadgade tiden. Motionärernas förslag föranleder också
en omräkning av redan utförd debitering av preliminär B-skatt, vilket
medför förseningar även med utsändandet av debetsedlarna till skattskyldiga,
som skall erlägga preliminär B-skatt. Av det anförda framgår
att det inte ens vid ett omedelbart riksdagsbeslut i frågan är möjligt att
administrera motionärernas förslag.

I motionen 1971: 1489 av herr Bohman m. fl. begärs också att en
parlamentarisk utredning skall tillsättas för översyn av beskattningssystemet.
Utredningen bör enligt motiveringen i motionen ha till uppgift
att åstadkomma marginalskattesänkningar, särskilt i inkomstlägena omkring
30 000 kr., och indexreglering av skattesystemet. I den med anledning
av propositionen väckta motionen 1971: 1530 av herr Eriksson i
Arvika m. fl. hemställs om riksdagsskrivelse med begäran om ändring
av det direkta skattesystemet så att penningvärdeförändringar inte automatiskt
medför ökat skattetryck och därmed minskad köpkraft.

Vid ställningstagandet till liknande motionsyrkanden under vårriksdagen
framhöll skatteutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande
1971:18 bl. a., att 1970 års skattereform åsyftat och också medfört
lättnader vid inkomstbeskattningen för skattskyldiga upp till inkomstnivån
40 000-45 000 kr. Dessa lättnader, som givetvis motverkas av
och i vissa fall kan understiga numera beslutade höjningar av den
kommunala utdebiteringen, har delvis finansierats genom en ökad skatteprogression
även vid förhållandevis låga inkomster. Utskottet delade
uppfattningen att skatteprogressionen i vissa inkomstlägen är kännbar
och att detta i särskilt hög grad gäller de inkomstskikt där sociala förmåner
av olika slag avtrappas. Utskottet erinrade emellertid om att
1970 års skattereform i detta hänseende innebar avsevärda förbättringar

SkU 1971: 2 y

för folkpensionärema. I fråga om barnfamiljerna innebar reformen att
dessa tillförts 700 milj. kr. i ökade transfereringar, räknat för helt år,
genom en höjning av barnbidrag, bidragsförskott m. m. En allmän sänkning
av marginalskatterna kunde enligt skatteutskottets uppfattning visserligen
i och för sig anses önskvärd, men möjligheterna att vidta en
sådan åtgärd var i första hand beroende av det statsfinansiella utrymmet
och behovet av andra, mer angelägna reformer.

Yrkandet om en allmän översyn av beskattningen besvarades av utskottet
med att stora och betydande delar av beskattningsområdet redan
var eller skulle bli föremål för utredning och att resultatet härav och
erfarenheterna av skattereformens verkningar borde avvaktas, innan beslut
fattades om nya utredningar. Frågan om en indexreglering av skattesystemet
ansåg utskottet vara förenad med stora praktiska svårigheter,
främst på grund av källskattesystemet. Beskattningen borde i stället tid
efter annan omprövas och avvägas med hänsyn inte endast till penningvärdeförändringen
utan också till ändrade förutsättningar av annat
slag.

Vad motionärerna anfört i motionerna har inte givit skatteutskottet
anledning till ändrat ståndpunktstagande i denna fråga.

Skatt enligt förordningen (1968: 430) om mervärdeskatt utgår fr. o. m.
år 1971 med 15 % av beskattningsvärdet. Detta värde utgörs i princip
av det pris eller vederlag, som kunden i varje särskilt fall betalar eller
faktureras, med skattens belopp inräknat. I vissa fall utgår skatten på
reducerade beskattningsvärden. Sålunda utgör beskattningsvärdet endast
60 % av totala vederlaget eller saluvärdet inklusive skatt i fråga om försäljning
eller uttag av byggnad eller monteringsfärdigt hus, servering,
rumsuthyming i hotellrörelse eller liknande, byggnads- och anläggningsentreprenader
eller andra tjänster som avser fastighet. Vidare utgör beskattningsvärdet
endast 20 % av totala vederlaget inklusive skatt i fråga
om vissa markanläggningsarbeten samt tjänster som tillhandahålls av
arkitekter, byggnadskonsulenter och liknande.

Skattesatsen 15 % motsvarar ett pålägg av ca 17,65 % på priset före
skatt. Vid tillämpning av reduceringsreglema blir pålägget 9,89 %
resp. 3,09 % på priset före skatt.

Av de åtgärder som föreslås i motionerna beträffande den indirekta
beskattningen uppvisar de förslag som avser mervärdeskatten de flesta
variationerna. I samtliga motioner behandlas frågan om en sänkning av
mervärdeskatten helt eller delvis. I motionerna 1971: 1489 av herr
Bohman m. fl. och 1971: 1490 av herr Fälldin m. fl. förordas emellertid
andra åtgärder än sänkt mervärdeskatt. I motionen 1971: 1494 av herr
Ringaby m. fl. yrkas att skattesatsen för livsmedel skall sänkas till
10% fr. o. m. den 1 november 1971, medan motionärerna i motionen
1971: 1493 av herr Hermansson i Stockholm m. fl. helt vill befria livsmedel
från mervärdeskatt fr. o. m. år 1972 och kompensera det skatte -

SkU 1971: 2 y

bortfall som därigenom uppkommer genom en skärpt beskattning av
företag, förmögenheter och skattskyldiga med större inkomster.

I motionen 1971: 1494 motiveras yrkandet med att man genom den
föreslagna sänkningen skulle friställa köpkraft i konjunkturstimulerande
syfte samtidigt som åtgärden särskilt gynnar barnfamiljerna. Motionärerna
hänvisar också till att andra länder har väsentligt lägre mervärdeskatt
på livsmedel än på övriga varor. I vänsterpartiet kommunisternas partimotion
berörs visserligen också den aktuella ekonomiska situationen men
av motiveringen framgår att förslagen tillkommit mera av fördelningspolitiska
än konjunkturpolitiska skäl.

Förslag om differentiering av den generella indirekta beskattningen
till förmån för bl. a. livsmedel har avvisats av riksdagen vid ett flertal
tillfällen såväl under den allmänna varuskattens som under mervärdeskattens
tid. Mot en sådan åtgärd har främst åberopats statsfinansiella
skäl. Skatteutskottet vill också framhålla de administrativa och kontrolltekniska
svårigheter som en differentierad mervärdeskatt måste medföra.
Det är uppenbart att livsmedelshandeln, som i betydande omfattning
säljer alla slag av dagligvaror såsom rengöringsmedel, kosmetika, tobak
och sötsaker, kommer att få betydande svårighteter om kassaredovisningen
måste delas upp på livsmedel och på övriga varor. Det är också
troligt att viss del av en skattelättnad för livsmedel kommer att ätas upp
av ökade hanteringskostnader för handeln. När man åberopar utländska
förebilder finns det enligt utskottets mening anledning erinra om att
det för närvarande i länder med skattedifferentieringar görs ansträngningar
att begränsa antalet skattesatser och att bringa dem i närmare
överensstämmelse med varandra. Det ursprungliga fastställandet av
lägre skattesatser för vissa nödvändighetsvaror måste även ses mot bakgrunden
av de socialpolitiska insatserna i övrigt och den jordbruksekonomiska
situationen i landet. Införandet av skilda skattesatser i vissa
länder torde sålunda ha skett uteslutande av politiska och sociala skäl
och inte i något fall ha varit motiverat av skattetekniska hänsyn. Enligt
utskottets mening är det angeläget att erinra om att inkomsterna från
mervärdeskatten genom transfereringar möjliggör en betydande utjämning
av inkomstskillnaderna i övrigt och att varje mer avsevärd försvagning
av dessa inkomster minskar möjligheterna att fullfölja strävandena
i sådan riktning. Då yrkandena om slopande av mervärdeskatten
på livsmedel dessutom endast i begränsad omfattning kan ses som inlägg
i den konjunkturpolitiska debatten finner utskottet inte skäl att i detta
sammanhang ytterligare belysa konsekvenserna härav.

Rent konjunkturstimulerande är däremot syftet med yrkandet i motionen
1971: 1491 av herr Helén m. fl. att sänka mervärdeskatten med
5 % för tiden den 1 november 1971-den 30 april 1972. Det bör erinras
om att redan allmänna skatteberedningen i sitt betänkande Nytt skattesystem
(SOU 1964: 25) var inne på tanken att använda mervärdeskatten

SkU 1971: 2 y

som konjunkturpolitiskt instrument. Det som då diskuterades var emellertid
endast möjligheten att genom begränsningar i avdragsrätten dämpa
en överhettad konjunktur. Utskottet har tidigare berört de allmänna konjunkturpolitiska
synpunkterna i fråga om en temporär sänkning av mervärdeskatten
och vill därför i detta sammanhang endast framhålla att
några mer avsevärda tekniska svårigheter inte torde vara förknippade
med en sådan åtgärd. Merarbete för framför allt detaljhandeln och
kontrolltekniska problem torde dock bli en ofrånkomlig men inte oöverkomlig
följd av detta förslag.

Enligt förordningen (1968: 419) om allmän arbetsgivaravgift skall
sådan avgift erläggas av arbetsgivare och av fysisk person vilken haft
inkomt av här i riket bedriven rörelse eller av här belägen jordbruksfastighet
som han själv brukar. Även staten och kommunerna är skyldiga
att erlägga sådan avgift.

För arbetsgivare utgår avgiften fr. o. m. år 1971 med 2 % av summan
av vad han under året utgivit som lön till arbetstagare i pengar eller
naturaförmåner i form av kost eller bostad. För fysisk person som haft
inkomst av rörelse eller jordbruksfastighet, som brukas av honom, utgår
allmän arbetsgivaravgift (s. k. egenavgift) med 2 % av sådan inkomst
i den mån arbetsgivare inte skall erlägga allmän arbetsgivaravgift för
inkomsten. Iinkomst av rörelse eller jordbruksfastighet, som ej uppgår
till 500 kr. per år och förvärvskälla, skall inte tas med vid beräkning av
egenavgift.

I motionerna 1971: 1489 av herr Bohman m. fl. och 1971: 1490 av
herr Fälldin m. fl. yrkas avveckling av den allmänna arbetsgivaravgiften
fr. o. m. den 1 november 1971.

Utskottet - som förutsätter att finansutskottet självt prövar de samhällsekonomiska
verkningarna av ett slopande eller en nedsättning av
den allmänna arbetsgivaravgiften - vill inte göra gällande att några
skattetekniska invändningar kan riktas mot motionärernas förslag. Det
kan emellertid framhållas att den s. k. egenavgiften, som beräknas med
ledning av inkomsterna under helt kalenderår, lämpligen bör - om en
avveckling kommer till stånd - slopas vid ett årsskifte, men det torde
inte vara omöjligt att med hjälp av lämpliga regler om proportionering
genomföra en avveckling vid annan tidpunkt.

Av principiella skäl ställer utskottet sig mera avvisande till förslaget
i motionen 1971: 1491 av herr Helén m. fl. att slopa arbetsgivaravgiften
inom det inre stödområdet och sänka avgiften till 1 % inom övriga delar
av landet. Utskottet har tidigare och senast under vårriksdagen bestämt
motsatt sig tanken på regionala differentieringar av skatte- och
avgiftsreglerna. Utskottet vidhåller att sådana åtgärder måste få ogynnsamma
konsekvenser och leda till komplikationer av skilda slag. Det
framstår enligt utskottets mening som angeläget från skatteteknisk synpunkt
att bevara de praktiska fördelar som vissa skatte- och avgiftsfor -

SkU 1971: 2 y

mer erbjuder genom sin förhållandevis enkla konstruktion. Inför man
undantag eller särregler för att tillgodose särskilda intressen, riskerar
man uppenbarligen att förlora inte bara de tekniska fördelarna utan också
möjligheterna att överblicka kostnaderna för samhällets åtaganden.

Vad utskottet här anfört äger också tillämpning på utredningsyrkandet
i motionen 1971: 1490 av herr Fälldin m. fl. om differentiering av
den allmänna arbetsgivaravgiften i syfte att bereda arbetskraftsintensiva
näringsgrenar särskilda lättnader.

Stockholm den 18 november 1971

På skatteutskottets vägnar
ERIK BRANDT

Närvarande: herrar Brandt (s), Magnusson i Borås (m), Eriksson i Bäckmora
(c), fru Nettelbrandt (fp), fru Holmqvist* (s), herrar Kristenson
(s), Josefson i Arrie (c), Wärnberg (s), Larsson i Umeå (fp), Carlstein (s),
Nilsson i Trobro* (m), Stadling (s), Westberg i Hofors (s), Björk i Gävle
(c) och fru Normark (s).

* Ej närvarande vid yttrandets justering,

Avvikande mening

av herrar Magnusson i Borås (m), Eriksson i Bäckmora (c), fru Nettelbrandt
(fp), herrar Josefson i Arrie (c), Larsson i Umeå (fp), Nilsson i
Trobro (m) och Björk i Gävle (c), vilka anfört följande:

»I de i anledning av särskild inträffad händelse vid höstriksdagens
början väckta motionerna framhölls att sysselsättningsläget i landet gjorde
det angeläget att riksdagen skyndsamt fattade beslut om kraftfulla
konjunkturstimulerande åtgärder. För att få en samlad bedömning av
detta frågekomplex har samtliga motioner och även den senare avlämnade
propositionen 1971: 140 jämte i anledning därav väckta motioner
remitterats till finansutskottet. En sådan samlad bedömning är icke
möjlig i flera utskott, varför vi anser att skatteutskottet uteslutande bort
yttra sig om förslagen från teknisk synpunkt. De sakliga ställningstagandena
bör sålunda ske i finansutskottet. Genom den långdragna riksdagsbehandlingen
har vissa av motionsförslagen i någon mån blivit
överspelade från tidsmässig synpunkt sett. I övrigt är samtliga till utskottet
remitterade förslag - med undantag för propositionens förslag
rörande energiskatten - tekniskt genomförbara.»

SkU 1971: 2 y

Bilaga 1

Skatteutskottets förslag till ändring av 3 § förordningen (1971: 50)
om särskilt investeringsavdrag vid taxering till statlig inkomstskatt.

Kungl. Maj:ts förslag Skatteutskottets förslag

3 §

Särskilt investeringsavdrag utgör tjugo procent av anskaffningskostnaden.
Träffas skriftligt avtal om förvärvet under 1971 eller 1972 för leverans
efter det år, under vilket avtalet träffats, utgör dock avdraget tjugo
procent av det avtalade priset.

Särskilt investeringsavdrag åtnjutes icke för följande inventarier, nämligen inventarier

med en beräknad varaktighetstid av högst tre år,
begagnade inventarier,

personbilar, som avses i vägtrafikförordningen (1951: 648) och som
icke användes i yrkesmässig trafik eller uthymingsrörelse,

inventarier, som den skattskyldige själv tillverkar, om tillverkningen
börjat före ingången av år 1971,

inventarier, om vars anskaffande skriftligt avtal träffas under år 1971
och som enligt avtalet skall levereras efter utgången av år 1973,

inventarier, om vars anskaffande skriftligt avtal träffas under år 1972
och som enligt avtalet skall levereras efter utgången av år 1974.

Föreligger särskilda skäl, får
riksskatteverket medge att särskilt
investeringsavdrag får åtnjutas för
anskaffning av begagnade inventarier.

För inventarier, som förvärvas från någon med vilken förvärvaren
är i väsentlig ekonomisk intressegemenskap, åtnjutes särskilt investeringsavdrag
endast om säljaren är tillverkare och tillverkningen börjat
efter ingången av år 1971.

Särskilt investeringsavdrag enligt denna förordning åtnjutes icke
för inventarier, för vilka investeringsfond enligt förordningen (1955:
256) om investeringsfonder för konjunkturutjämning eller motsvarande
äldre författning tagits i anspråk enligt beslut av Kungl. Maj:t eller
arbetsmarknadsstyrelsen eller för vilka förordningen (1963:216) om
extra avskrivning och särskilt investeringsavdrag vid inkomsttaxeringen
skall äga tillämpning enligt beslut av Kungl. Maj:t.

SkU 1971: 2 y

Bilaga 2

Skatteutskottets förslag till
Förordning om tillfällig nedsättning av den allmänna energiskatten.

Härigenom förordnas som följer.

Utan hinder av bestämmelserna i förordningen (1957: 262) om allmän
energiskatt kan Konungen i konjunkturstimulerande syfte förordna
om nedsättning av eller befrielse från allmän energiskatt, som skall
utgå under tiden den 1 december 1971-den 31 december 1972.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen
enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

ESSELTE TRYCK, STOCKHOLM 1971 712243