Våldsskildringar i rörliga bilder (Yttrande 1989/90:KU7y)

Konstitutionsutskottets yttrande
1989/90:KU7y

Våldsskildringar i rörliga bilder

Till kulturutskottet

För beredning har till kulturutskottet hänvisats proposition 1989/90:70
om våldsskildringar i rörliga bilder m.m. Propositionen innehåller
förslag till lagstiftning som tillhör konstitutionsutskottets ansvarsområde.
Kulturutskottet har den 22 februari 1990 hos konstitutionsutskottet
hemställt om yttrande dels över propositionen, dels de under allmänna
motionstiden väckta motionerna 1989/90:Kr214, Kr250 och Kr285, dels
de motioner som kan komma att väckas med anledning av motionen.
Med anledningen av propositionen har åtta motioner väckts, nämligen
1989/90:Kr5—12.

Konstitutionsutskottet begränsar sitt yttrande till de lagstiftningsfrågor
m.m. som direkt rör konstitutionsutskottets ansvarsområde. Sådana
frågor tas upp i samtliga nu nämnda motioner.

Lagutskottet har den 6 februari 1990 till konstitutionsutskottet överlämnat
den under den allmänna motionstiden väckta motionen
1988/90:L716 yrkande 2. Motionsyrkandet gäller förbättrad upplysning
om de skadliga effekterna av pornografi- och våldsskildringar och har
nära samband med frågor som tas upp i propositionen. Konstitutionsutskottet
har överlämnat motionsyrkandet till kulturutskottet.

Propositionens innehåll i huvudsak

Propositionen innehåller flera olika förslag till åtgärder mot skador av
våldsskildringar i filmer och videogram antingen de skall visas offentligt
eller är avsedda för privat bruk.

En ny lag om granskning och kontroll av filmer och videogram
införs. Den ersätter den nuvarande regleringen i biografförordningen
av förhandsgranskning av sådana filmer och videogram som skall visas
offentligt. Däremot föreslås inte någon obligatorisk förhandsgranskning
av filmer och videogram som är avsedda för privat bruk. För att
komma till rätta med skadeverkningarna av våldsskildringar i sådana
filmer och videogram föreslås i stället ett åtgärdsprogram med i huvudsak
följande innehåll.

1989/90

KU7y

1 Riksdagen 1989/90. 4 sami. Nr 7y.

För olaga våldsskildring höjs straffmaximum från fängelse i sex
månader till fängelse i två år. Även oaktsam spridning av sådana
våldsskildringar i yrkesmässig verksamhet eller eljest i förvärvssyfte
straffbeläggs.

I den föreslagna lagen om granskning och kontroll av filmer och
videogram föreskrivs att statens biografbyrå skall få utvidgade uppgifter
och befogenheter när det gäller inspektion och kontroll av videogrammarknaden.
Lagen innehåller även bestämmelser om ett register över
alla videogramdistributörer.

I lagen (1978:487) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och
bildupptagningar vidgas skyldigheten att lämna pliktexemplar av videogram
till arkivet för ljud och bild. I fråga om videogram som inte har
getts in för granskning till statens biografbyrå, skall pliktexemplar
lämnas så snart som videogrammet har gjorts tillgängligt för allmänheten.
Pliktexemplaren skall åtföljas av kortfattade skriftliga uppgifter om
videogrammets innehåll. Sådana uppgifter skall särskilt avse huruvida
videogrammet innehåller våldsscener. Över de ingivna pliktexemplaren
skall föras ett särskilt register med hjälp av automatisk databehandling.
Den som är skyldig att ge in pliktexemplar skall föra en förteckning
över videogram som omfattas av plikten.

Ett råd mot skadliga våldsskildringar i rörliga bilder inrättas. Det
skall ha till uppgift att följa marknadsutvecklingen och ta initiativ till
ett informations- och utbildningsprogram på videogramområdet. Rådet
skall främja utbildning i mediekunskap inom och utom skolväsendet.
Rådet skall också ge stöd åt frivilliga grupper, som har till syfte att
följa videomarknaden och göra insatser för att organisera alternativ
verksamhet och medieutbildning.

Det statliga stödet för kvalitetsfilm och kvalitetsvideogram byggs ut i
syfte att förstärka insatserna mot skadliga våldsskildringar.

Bestämmelser i regeringsformen om yttrande- och
mötesfriheterna

Enligt 2 kap. 1 § första stycket regeringsformen är varje medborgare
gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet och mötesfrihet.
Yttrandefrihet är enligt punkt 1 i stycket frihet att i tal, skrift eller
bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar,
åsikter och känslor. Med mötesfrihet förstås vidare enligt punkt 3 i
stycket frihet att anordna och bevista sammankomst för upplysning,
meningsyttring eller annat liknande syfte eller för framförande av
konstnärligt verk. Yttrandefriheten, mötesfriheten och vissa andra frioch
rättigheter får begränsas genom lag i den utsträckning som regeringsformen
medger. En sådan begränsning får göras endast för att
tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle.
Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn
till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så
långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av
folkstyrelsens grundvalar (2kap. 12 § första och andra styckena).

1989/90: KU 7y

Utöver dessa allmänna bestämmelser finns särskilda föreskrifter när
det gäller begränsningar av yttrandefriheten. Sådana begränsningar Sr
ske med hänsyn till rikets säkerhet, fblkförsörjningen, allmän ordning
och säkerhet, enskilds anseende, privatlivets helgd eller förebyggandet
och beivrandet av brott. Vidare Sr friheten att yttra sig i näringsverksamhet
begränsas. I övrigt Sr begränsningar av yttrandefriheten ske
endast om särskilt viktiga skäl föranleder det (2 kap. 13 § första
stycket). Vid bedömandet av vilka begränsningar som Sr ske med stöd
av dessa bestämmelser skall särskilt beaktas vikten av vidaste möjliga
yttrandefrihet i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella
angelägenheter (2 kap. 13 § andra stycket).

Även för begränsningar i mötesfriheten gäller särskilda föreskrifter.
Mötesfriheten Sr begränsas endast av hänsyn till rikets säkerhet, till
ordning och säkerhet vid sammankomsten eller demonstrationen eller
till trafiken eller för att motverka farsot (2 kap. 14 § första stycket).

De nu redovisade bestämmelserna fick i allt väsentligt sin nuvarande
utformning genom lagen (1976:871) om ändring i regeringsformen.
Enligt punkt 4 i övergångsbestämmelserna till lagen — i den fir.o.m.
den 1 januari 1986 gällande lydelsen — Sr utan hinder av 2 kap.
1 § 3 och 14 § första stycket i lag föreskrivas att filmer och videogram
icke Sr visas offentligt, om de ej dessförinnan har godkänts för sådan
visning.

Förhandsgranskning av film och videogram för privat bruk

Frågan om förhandsgranskning av filmer och videogram har ett nära
samband med frågan om ett utvidgat grundlagsskydd för andra medier
än det tryckta ordet. Denna fråga har utretts av två parlamentariskt
sammansatta kommittéer — massmedieutredningen och yttrandefrihetsutredningen.
Yttrandefrihetsutredningen avgav år 1983 betänkandet
(SOU 1983:70) Värna yttrandefriheten. Där föreslog utredningen
en ny grundlag — yttrandefrihetsgrundlag — med bestämmelser för
program i eter- och trådsändningar, ljudupptagningar, upptagningar av
rörliga bilder samt sådana sceniska framställningar och utställningar
som har en särskilt utsedd utgivare. En central beståndsdel i förslaget
var ett principiellt förbud mot censur. Bestämmelser om förhandsgranskning
skulle dock medges såvitt gäller visning av filmer och
videogram för barn och ungdom. Förslaget innebar också att ett
särskilt ensamansvar skulle införas beträffande de grundlagsskyddade
medierna — i första hand för en särskilt utsedd utgivare och i andra
hand för den som bedriver verksamheten. På grundval av förslaget
remitterade regeringen till lagrådet förslag till utvidgat grundlagsskydd
för andra medier än det tryckta ordet. Vid ärendets fortsatta beredning
konstaterade regeringen att det i det dåvarande läget fick bedömas som
osäkert om det gick att åstadkomma en bred enighet i riksdagen i fråga
om den lagtekniska lösningen av hur man bör skapa ett utbyggt
grundlagsskydd för fler medier än det tryckta ordet. Regeringen fann

1989/90:KU7y

att ytterligare beredning måste äga rum och att denna naturligtvis
borde ske på sådant sätt att företrädare för riksdagspartierna i någon
form deltog häri (prop. 1986/87:151 s. 320).

Enligt 8 kap. 15 § regeringsformen stiftas grundlag genom två likalydande
beslut. Det andra beslutet Sr enligt paragrafen ej fattas, förrän
det efter det första beslutet har hållits val till riksdagen i hela riket och
den nyvalda riksdagen samlats. Som huvudregel gäller enligt paragrafen
vidare att minst nio månader skall förflyta mellan den tidpunkt då
ärendet första gången anmäldes i riksdagens kammare och valet. Under
sommaren och hösten 1987 bereddes frågan om utvidgat grundlagsskydd
för andra medier än det tryckta ordet i regeringskansliet under
medverkan av företrädare för riksdagspartierna. Det gick inte att
uppnå någon enighet om ett grundlagsförslag före riksdagsvalet 1988.
Beredningsarbetet avbröts därför.

Vid riksdagsbehandlingen av proposition 1986/87:151 uttalade konstitutionsutskottet
att det var angeläget att det utrednings- och beredningsarbete
som under lång tid lagts ned i syfte att åstadkomma
grundlagsskydd för vissa andra uttrycksformer än det tryckta ordet
leder till grundlagsreglering. Enligt konstitutionsutskottet syntes det
fortsatta beredningsarbetet i huvudsak kunna inriktas på att underkasta
det omfattande sakliga materialet en ny prövning, som i stor utsträckning
kunde utgå från de bedömningar yttrandefrihetsutredningen hade
gjort. Med tanke på frågans betydelse och det angelägna i att uppnå en
bred politisk enighet ansåg utskottet att beredningsarbetet skulle ske
under parlamentarisk medverkan av representanter för de politiska
partierna i riksdagen. Beredningsarbetet borde enligt konstitutionsutskottet
inriktas mot en lösning i enlighet med principerna för yttrandefrihetsutredningens
förslag, dvs. en särskild grundlag för de aktuella
medierna (KU 1987/88:36).

Beredningsarbetet har återupptagits i regeringskansliet. Det sker
under medverkan av företrädare för riksdagspartierna. Bestämmelserna
om grundlagsstiftning i 8 kap. 15 § regeringsformen innebär att ett
förslag till särskild grundlag måste föreläggas riksdagen senast i december
1990 för att det första lagstiftningsbeslutet skall kunna fattas före
riksdagsvalet 1991. Den nya grundlagen kan i så fall — sedan ett andra
beslut fattats efter valet — träda i kraft den 1 januari 1992.

Alltsedan användningen av videoapparater och uthyrning och försäljning
av videogram har blivit allmänt förekommande har våldsskildringarna
i videogram gett upphov till oro. Särskilt det förhållandet att
barn och ungdomar i ökad utsträckning har fått tillgång till sådana
videogram har ingett starka betänkligheter. Sedan 1981 har samhällets
åtgärder mot våldsskildringarna i videogram inriktats på ingripanden i
efterhand. Som framgår av redogörelsen i propositionen av den debatt
i frågan som har förekommit har det från många håll framställts krav
på förhandsgranskning eller censur av videogram som tillhandahålls
för den privata marknaden. Frågan har också varit föremål för riksdagsbehandling.
Riksdagen har vid några tillfällen avslagit motionsyrkanden
om att den obligatoriska förhandsgranskningen av videogram
skall utvidgas till att omfatta även sådana som är avsedda för privat

1989/90:KU7y

bruk (KU 1985/86:11, rskr. 40, KU 1987/88:36, rskr. 290 och
1989/90:KU6). Riksdagen hänvisade därvid till det arbete som har legat
till grund för den nu aktuella propositionen och att det arbetet inte
borde föregripas.

Genom propositionen har regeringen som framgått av det föregående
valt att inte föreslå införandet av obligatorisk förhandsgranskning av
videogram som sprids direkt till den enskilde konsumenten genom
uthyrning eller försäljning. Enligt departementschefen är den effekt en
vidgad censur skulle ge inte tillräcklig för att nå syftet att komma till
rätta med det problem som våldsskildringarna i rörliga bilder utgör.
Han anför vidare att en censur av videogram som tillhandahålls den
enskilde konsumenten inom handeln inte kommer att hindra att det
också i fortsättningen finns en marknad utanför den etablerade handeln.
Denna marknad har enligt departementschefen redan i dag en
stor omfattning och kan snarare förväntas växa om samhället koncentrerar
sina insatser mot våldsskildringar till censur. Departementschefen
menar att effekten av en censur därmed kan bli en mer passiv
hållning från samhällets sida till skadliga våldsskildringar i rörliga
bilder. Han anser att de samhälleliga insatserna i kampen mot skadliga
våldsskildringar måste utgå från de verkliga förhållandena när det
gäller tillgängligheten av skadliga videogram och att detta måste innefatta
både den legala handeln, den illegala marknaden och möjligheterna
till direktimport etc. Enligt departementschefen har censur av
videogram med extremvåld för den enskilde konsumenten en mycket
liten effekt på det totala utbudet av våldsskildringar på biograf, video
och TV. För att komma till rätta med hela detta utbud av våldsskildringar
anser han att det behövs andra insatser än censur av extrema
våldsskildringar.

Med hänsyn till den begränsade verkan av censur av videogram
avsedda för den enskilde konsumenten blir departementschefens slutsats
att en sådan åtgärd inte kan anses motiverad mot bakgrund av
grundlagens bestämmelser. De förslag till lagstiftning som läggs fram i
propositionen har enligt departementschefen större effekt än censur
utan att medföra så långtgående ingrepp i yttrandefriheten. Han pekar
därvid särskilt på förslagen om effektivare kontroll och tillsyn över
marknaden och om höjning av straffmaximum för brottet olaga våldsskildring
från sex månaders fängelse till fängelse i två år.

Enligt motion Kr8 av Jan-Erik Wikström m.fl. (fp) är den avgörande
frågan om det utöver bestämmelserna om videovåldsbrotten i brottsbalken
och förhandsgranskning av videogram som skall visas offentligt
också skall införas en förhandsgranskning av sådan videofilm som visas
i hemmen. Motionärerna anför att det är en liberal princip att publicering
av skrifter, bilder m.m. skall kunna ske utan förhandsgranskning
och att prövningen av huruvida gränsen för det tillåtna har
överskridits skall göras efter publiceringen. För att man skall göra
avsteg från denna princip krävs enligt motionärerna mycket starka
skäl. Effekten av en inskränkning i yttrandefriheten måste stå i proportion
till ingripandet. Motionärerna kommer till slutsatsen att en så

1989/90:KU7y

1* Riksdagen 1989190. 4 sami. Nr 7y.

ingripande åtgärd sorn generell förhandsgranskning av alla filmer och
videogram inte skulle ha en sådan positiv effekt att de kan förorda

den.

I motion Kr6 yrkande 2 av Lars Werner m.fl. (vpk) förklarar motionärerna
att vänsterpartiet kommunisterna under en följd av år genom
motioner har aktualiserat behovet av en förhandsgranskning under
yttrandefrihetsrättsligt acceptabla former som sprids till allmänheten
för privat bruk. Motionärerna förklarar vidare att de tvingas konstatera
att en obligatorisk förhandsgranskning av videogram för försäljning
och uthyrning är praktiskt otymplig; en stor kontrollapparat måste
byggas upp. Dessutom får enligt motionärerna en förhandsgranskning
med den situation som råder på mediaområdet endast en begränsad
effekt. Motionärerna anser att det är viktigt att kontinuerligt utvärdera
vilka effekter den nya lagstiftningen kommer att få. Försvinner inte de
råa kvinnoförnedrande filmerna från marknaden, återstår enligt motionärerna
endast förhandsgranskning.

I motion KrIO yrkande 4 av Maj Britt Theorin m.fl. (s) konstateras
att kravet på snabba och kraftfulla åtgärder mot våldsskildringar i
rörliga bilder har ett brett och folkligt stöd och att det framför allt
bland personer med ett särskilt ansvar för barn och ungdomar har
rests krav på ingripande i form av en allmän och obligatorisk statlig
förhandsgranskning av alla videogram för privat bruk. Motionärerna
pekar på att många andra länder har infört allmän förhandsgranskning
av videogram. De anför att en förhandsgranskning självfallet inte kan
lösa problemen ensam utan att den måste kombineras med en serie
positiva åtgärder. De informations- och utbildningsinsatser som föreslås
i propositionen finner motionärerna lovvärda, och de anser att det
är bra att strafflatituden höjs. De menar dock att det är tveksamt om
en straffekärpning i sig får större effekt än allmän förhandsgranskning.
Motionärerna anser också att det är utmärkt att fler vuxna och
organisationer engageras i arbetet med att leta efter sådana filmer som
avses med straffbestämmelserna. De anser emellertid att dessa åtgärder
är otillräckliga. Detsamma gäller de förslag om registrering av videogram
som läggs fram i propositionen. Motionärerna pekar också på att
en ordning med allmän obligatorisk förhandsgranskning — sannolikt
av några hundra filmer per år — skulle innebära en enhetlig bedömning
av alla videogram i hela landet. Förslaget i propositionen kan
däremot enligt motionärerna medföra att filmer bedöms olika i olika
delar av landet. Trots de nu angivna invändningarna mot förslaget
förklarar de att de är beredda att pröva de föreslagna åtgärderna. Om
den föreslagna lagen inte får den avsedda effekten, anser dock motionärerna
att ett förslag om allmän förhandsgranskning bör föreläggas
riksdagen två år efter det att lagen trätt i kraft.

Enligt motion Kr250 av Erling Bager m.fl. (fp) är det angeläget att
komma till rätta med de problem som ett förråande videoutbud för
med sig. Motionärerna anför att det finns både principiella och praktiska
svårigheter men att det är angeläget att finna en eller flera
framkomstvägar. De förklarar att de är beredda att acceptera förhandsgranskning
av film som vänder sig till de yngsta grupperna.

1989/90: KU7y

I motion KrII av Birthe Sörestedt m.fl. (s) anför motionärerna att
det förhållandet att den frivilliga förhandsgranskningen i dag är av så
stor omfattning med kraft tillbakavisar argumentet att det skulle vara
en allvarlig begränsning av yttrandefriheten att införa obligatorisk
förhandsgranskning. De anför vidare att de åtgärder som föreslås i
propositionen till en del är vällovliga men att de är otillräckliga, och
att intresset av att ge skydd mot de skadeverkningar som våldsskildringar
kan medföra väger tyngre än de begränsningar i yttrandefriheten
som en obligatorisk förhandsgranskning skulle innebära. Motionärerna
kräver därför en lag om allmän förhandsgranskning av samtliga
videogram som utbjuds till försäljning och uthyrning. Liknande synpunkter
och samma krav på lagstiftning förs fram i motion Kr7 av
Elver Jonsson m.fl. (fp). I den motionen pekar motionärerna också på
att ett system med förhandsgranskning skulle innebära en enhetlighet i
bedömningen till skillnad från en ordning med ingripanden i efterhand.
Liknande krav på lagstiftning om förhandsgranskning av videogram
förs fram i motionerna Kr214 av Olof Johansson m.fl. (c), Kr285
yrkande I av Claes Roxbergh m.fl. (mp) och Kr9 av Ingrid RonneBjörkqvist
och Maria Leissner (båda fp). I motion Kr 12 yrkande 1 av
Jan Hyttring m.fl. (c) krävs också förhandsgranskning. Motionärerna
anför att riksdagen bör lägga fast en ordning som innebär samma
gransknings- och ansvarsregler för hela film- och videogramområdet.
Motionärerna föreslår därför i enlighet med detta ändringar i propositionens
förslag till lag om granskning och kontroll av filmer och
videogram.

Som utskottet redan inledningsvis berört i detta betänkande innebär
regeringsformens bestämmelser om yttrandefriheten att grundlagen intar
en mycket restriktiv hållning till censurliknande begränsningar av
yttrandefriheten. Vad gäller tryckta skrifter finns dessutom ett uttryckligt
förbud mot censur i 1 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen.

Enligt utskottets mening bör samhället även i fortsättningen ingripa
mot våldsskildringar i rörliga bilder som sprids till allmänheten. Som
anförs i propositionen bör uttryck för en rå och ohämmad spekulation
i våld och människoförnedring inte accepteras i ett samhälle som
värnar om människors lika värde och hänsyn mellan människor. Vad
frågan närmast gäller är vilka former samhällets ingripanden bör ha.
En form av ingripande kan vara enbart förhandsgranskning, en annan
kan vara straffrättsliga ingripanden i efterhand. Åtgärder av båda
slagen kan också förenas.

Mot obligatorisk förhandsgranskning kan anföras viktiga principiella
invändningar. Den utgör en form av censur och innebär därför ett
allvarligt ingrepp i yttrandefriheten. Den enda form av censur som
förekommer i vårt land är den sedan länge förekommande förhandsgranskningen
av filmer och videogram som skall visas offentligt. När
det gäller förhandsgranskning av filmer och videogram som är avsedda
för privat bruk gör sig emellertid enligt utskottet de principiella
invändningarna mot censur gällande i avsevärt högre grad. Sedan länge
har det inte förekommit någon censur av yttranden som är avsedda att
spridas till medborgarna i deras hem. Att införa obligatorisk förhands -

1989/90: KU 7y

granskning av videogram och filmer som är avsedda för privat bruk
skulle därför innebära ett betydande avsteg från de principer som
gäller på det yttrandefrihetsrättsliga området. För en sådan censur
krävs således mycket starka skäl. Som framgår av det föregående är det
inte förenligt med regeringsformen att införa förhandsgranskning för
att komma till rätta med problemet med våldsskildringarna, om det
finns någon annan lika effektiv och mindre ingripande metod. Utskottet
anser att det åtgärdsprogram som läggs fram i propositionen —
särskilt när det gäller förslagen om straffbestämmelserna och om bättre
kontroll och tillsyn — har goda förutsättningar att få större effekt än
obligatorisk förhandsgranskning. I likhet med regeringen finner utskottet
därför att det inte bör införas en lagstiftning om obligatorisk
förhandsgranskning av videogram som sprids till den enskilde konsumenten
genom uthyrning eller försäljning.

Som anförs i motionerna Kr6 yrkande 2 av Lars Werner m.fl. (vpk)
och KrlO yrkande 4 av Maj Britt Theorin m.fl. (s) är det viktigt att
utvärdera de effekter som åtgärdsprogrammet får. Utskottet utgår från
att regeringen noga följer utvecklingen och att regeringen återkommer
till riksdagen med nya förslag, om de nu föreslagna åtgärderna skulle
visa sig vara otillräckliga.

Straffskärpning m.m.

Genom bestämmelsen om olaga våldsskildring i 16 kap. 10 b § brottsbalken
kriminaliseras spridning dels av alla slags bilder som skildrar
sexuellt våld eller tvång, dels av rörliga bilder som innehåller närgångna
eller utdragna skildringar av grovt våld mot människor eller djur.
Även den som framställer bilder med ett sådant innehåll kan straffas,
om bilderna är avsedda att spridas. Straffet är böter eller fängelse i
högst sex månader. Från straffansvar är undantagna gärningar som är
försvarliga.

Den som skildrar barn i pornografisk bild med uppsåt att bilden
sprids eller som sprider sådan bild av barn kan enligt 16 kap. 10 a §
brottsbalken dömas för barnpornografibrott. I bestämmelsen anges inte
någon bestämd åldersgräns när det gäller att bestämma vad som avses
med barn. Enligt förarbetena avses med barn en person vars könsmognadsprocess
inte är avslutad (prop. 1978/79:179 s. 9). En motsvarande
bestämmelse finns i 7 kap. 4 § 12 tryckfrihetsförordningen. I sammanhanget
kan nämnas att regeringen nyligen föreslagit att riksdagen
godkänner en av Förenta nationernas generalförsamling den 20 november
1989 antagen konvention om barnets rättigheter
(prop. 1989/90:107). Enligt artikel 1 i konventionen avses med barn
varje människa under 18 år, om inte barnet blir myndigt tidigare
enligt lag som gäller för barnet. Enligt artikel 34 åtar sig konventionsstaterna
att skydda barnet mot alla former av sexuellt utnyttjande och
sexuella övergrepp. För detta ändamål skall enligt artikeln konventionsstaterna
vidta alla lämpliga nationella, bilaterala eller multilaterala
åtgärder för att förhindra att barn utnyttjas i pornografiska föreställningar
och i pornografiskt material.

1989/90: KU7y

I den nu aktuella propositionen erinras till en början om en allmän
princip som gäller inom strafflagstiftningen och som innebär att beteenden
inte bör straffbeläggas, om det inte framstår som sannolikt att
handlingen kan medföra skada för det allmänna eller någon enskild.
Vidare erinras om att särskild försiktighet är påkallad i frågan om
straffrättsliga ingripanden när det gäller begränsningar av yttrandefriheten,
och att värnandet om yttrandefriheten leder till att man måste
acceptera vissa framställningar som av många människor kan uppfattas
som förgripliga. De framställningar som är kriminaliserade genom
bestämmelserna om olaga våldsskildring går dock enligt departementschefen
klart över den gräns som rimligen måste accepteras med
hänsyn till yttrandefriheten. Han konstaterar att den nuvarande straffskalan
för med sig att påföljden i regel stannar vid böter och att brottet
därigenom har fatt ett förhållandevis lågt straffvärde. Han påpekar att
maximistraffet är detsamma som vid snatteri eller bedrägligt beteende
även i de fall brottet olaga våldsskildring har bedrivits yrkesmässigt
och medfört en betydande vinning. Departementschefen anser att
brottet olaga våldsskildring bör ha ett betydligt högre maximistraff och
föreslår därför att straffmaximum höjs till två år. Han pekar också på
att en sådan höjning kan innebära vissa andra fördelar. Preskriptionstiden
förlängs från två till fem år. Möjligheterna att ingripa med beslag
och förverkande blir bättre. Bestämmelserna om anhållande och häktning
blir genom höjningen av straffmaximum tillämpliga i betydligt
större utsträckning.

I propositionen föreslås att bestämmelserna om olaga våldsskildring
ändras även i ett annat avseende. Departementschefen konstaterar att
endast uppsåtliga gärningar är straffbelagda genom de nuvarande bestämmelserna
och att detta har fört med sig svårigheter för bekämpningen
av de otillåtna våldsskildringarna. Han anför att det har visat
sig svårt att styrka uppsåt hos dem som säljer eller hyr ut videogrammen;
distributören eller uthyraren har kunnat hävda att han inte känt
till videogrammets innehåll. Departementschefen anser att det inte är
acceptabelt att den som sprider videogram yrkesmässigt kan undgå
straff genom att låta bli att kontrollera vad det är han handlar med och
föreslår därför att även oaktsamma handlingar straffbeläggs när det
gäller spridning av olaga våldsskildringar. Enligt förslaget skall den
straffbara oaktsamheten begränsas till sådana fall då spridningen sker
yrkesmässigt eller eljest i förvärvssyfte.

Departementschefen tar slutligen upp frågan om ansvarig utgivare.
Han förklarar att han i detta sammanhang inte föreslår något system
med ansvarig utgivare och erinrar om att denna fråga övervägs i
arbetet på en yttrandefrihetsgrundlag för andra medier än det tryckta
ordet.

1 motion Kr5 yrkande 4 av Ingrid Sundberg m.fl. (m) anför motionärerna
att det nuvarande ansvarssystemet innebär att olika domstolar
ofta kommer till olika resultat i frågan om huruvida innehållet i ett
videogram är straffbart. De föreslår därför att ett ansvarssystem införs
efter samma modell som gäller i tryckfrihetsmål. För att detta skall
vara möjligt bör det enligt motionärerna föreskrivas att en ansvarig

1989/90:KU7y

utgivare utses för varje film och videogram. Den som säljer eller på
annat sätt tillhandahåller film eller videogram som saknar ansvarig
utgivare skall enligt motionärerna kunna straffas på samma sätt som en
ansvarig utgivare. Enligt motionärerna bör regeringen skyndsamt lägga
fram förslag om ett sådant system med ansvarig utgivare. Liknande
krav förs fram i motionerna Kr285 yrkande 2 av Claes Roxbergh m.fl.
(mp), Kr6 yrkande 3 av Lars Werner m.fl. (vpk) och Kr8 yrkande l
såvitt nu år i fråga av Jan-Erik Wikström m.fl. (fp).

I motion Kr5 yrkande 8 av Ingrid Sundberg m.fl. (m) berörs straffbestämmelsen
om barnpornografibrott. Motionärerna menar att bestämmelsen
bör utformas så att pornografiskt material med agerande personer
under 18 år inte Sr säljas eller produceras i Sverige. Motionärerna
anför att den nuvarande åldersgränsen är densamma som för sexuellt
umgänge — 15 år — och att den bör höjas till 18 år. De menar att det
är skillnad mellan att vara mogen för sexuellt umgänge och att vara
mogen att bestämma om man vill exponera sig i pornografiska sammanhang.
Motionärerna pekar vidare på att riksdagen kommer att ta
ställning till FN-konventionen om barnens rättigheter och att personer
under 18 år i den konventionen definieras som barn.

Utskottet delar departementschefens uppfattning att det straffvärde
som brottet olaga våldsskildring har inte kommer till rätt uttryck i den
nuvarande st raffe kalan. Utskottet anser att straffmaximum bör vara
betydligt högre och biträder därför propositionens förslag att maximistraffet
höjs till fängelse två år. Utskottet godtar även propositionens
förslag att kriminalisera sådan oaktsam spridning av våldsskildringar
som sker yrkesmässigt eller eljest i förvärvssyfte. En åtgärd för att göra
samhällets ingripanden mot våldsskildringarna effektivare skulle —
som anförs i flera av motionerna — vara att införa ett system med
ansvarig utgivare. Ett sådant system kan också utformas så att de
straffrättsliga bedömningarna får förutsättningar att bli mer likartade
än vad som nu kan bli fallet. Frågan om ansvarig utgivare för andra
medier än det tryckta ordet är en av de frågor som övervägs i det
tidigare berörda arbetet på en yttrandefrihetsgrundlag för andra medier
än det tryckta ordet. Utskottet anser att frågan bör få en positiv lösning
i det sammanhanget och att något uttalande från riksdagens sida inte
nu bör göras.

När det gäller frågan om den ändring av bestämmelserna om barnpornografibrott
som förordas i motion Kr5 yrkande 8 av Ingrid Sundberg
m.fl. (m) vill utskottet till en början erinra om att det för
närvarande inte finns någon bestämd åldersgräns. Anledningen härtill
är enligt förarbetena att en åldersgräns skulle göra det nödvändigt att
fastställa barnets identitet och att man ville undvika den ytterligare
integritetskränkning som en sådan identifiering skulle innebära
(prop. 1978/79:179). Frågan om bestämmelserna om barnpornografibrott
är förenliga med FN-konventionen om barnens rättigheter har
nyligen aktualiserats genom proposition 1989/90:107 om godkännande
av konventionen. Utskottet anser att frågan lämpligen bör avgöras vid
behandlingen av det ärendet och att det nu inte krävs något ytterligare
uttalande från riksdagens sida.

1989/90:KU7y

Tillsyn över videogrammarknaden

1989/90:KU7y

I propositionen anför departementschefen att straffbestämmelserna
måste förenas med åtgärder som gör att risken för upptäckt och
lagföring blir högst påtaglig och att straffhotet därmed blir en realitet.
Han anser att detta bäst kan uppnås med en tillsynsmyndighet som
aktivt kan kontrollera det faktiska utbudet på marknaden. Han föreslår
att statens biografbyrå får denna uppgift och att bestämmelser om detta
ges i den föreslagna lagen om granskning och kontroll av filmer och
videogram. Enligt förslaget skall biografbyrån därvid verka för att
överträdelser av bestämmelserna på området beivras. Förslaget innebär
också att byrån får uppdra åt därtill lämpade personer att utöva tillsyn
på regional nivå för byråns räkning. För sin tillsyn skall biografbyrån
enligt förslaget ha rätt att få tillträde till lokaler och andra utrymmen
där filmer och videogram försäljs eller hyrs ut eller visas för konsumenter.
Detsamma skall gälla lokaler och andra utrymmen som huvudsakligen
används för lagring eller förvaring av filmer och videogram.
Enligt förslaget skall biografbyrån vidare ha rätt att av den som i
yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte sprider filmer eller
videogram på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs
för tillsynen. Om det kan antas att en framställning sprids i strid med
16 kap. 10 b § brottsbalken, får biografbyrån enligt förslaget utan
ersättning ta hand om ett exemplar för kontroll under högst 24
timmar. Om det finns särskilda skäl, får tiden utsträckas, dock längst
till fem dygn. Vidare föreslås att det hos biografbyrån inrättas ett
register över alla dem som yrkesmässigt hyr ut eller säljer videogram.

Som ett ytterligare stöd för tillsynen föreslås en utökad skyldighet att
lämna pliktexemplar av videogram. För närvarande gäller en sådan
skyldighet först vid en upplaga om 50 exemplar och skyldigheten
inträder först en månad efter det att spridningen skett. Förslaget
innebär att gränsen sätts vid 10 exemplar och att skyldigheten inträder
i omedelbart samband med spridningen. Vidare föreslås att pliktexemplar
av videogram skall åtföljas av kortfattade skriftliga uppgifter
om videogrammets innehåll och att sådana uppgifter särskilt skall avse
huruvida videogrammet innehåller våldsscener. Över de ingivna pliktexemplaren
skall det enligt förslaget föras ett särskilt register med hjälp
av automatisk databehandling. I registret skall antecknas ett nummer
för varje videogram och de nämnda uppgifterna om videogrammets
innehåll.

Enligt motion Kr6 yrkande 1 av Lars Werner m.fl. (vpk) bör kraftfulla
åtgärder vidtas mot den illegala spridningen av videogram. Motionärerna
anser att regeringen måste lägga fram förslag om detta.

I KrlO yrkande 1 av Maj Britt Theorin m.fl. (s) anför motionärerna
att en film eller ett videogram som är föremål för granskning inte bör
få distribueras på marknaden. Enligt motionärerna gäller i Norge den
ordningen att filmer som granskas inte får distribueras förrän de
godkänts. De anser att samma lagstiftning borde vara möjlig i Sverige.

Enligt motion Kr5 yrkande 5 såvitt nu år i fråga av Ingrid Sundberg
m.fl. (m) bör biografbyrån följa utvecklingen på området. Som mo -

tionsyrkandet bör förstås motsätter sig emellertid motionärerna att
byrån får till uppgift att ägna sig åt att kontrollera och anmäla olagliga
videogram. De anser att detta är ett rent polisiärt arbete som skall
skötas av polisen och åklagarmyndigheterna. I konsekvens med detta
motsätter sig motionärerna också förslaget om en lokal organisation
för tillsyn av videomarknaden (yrkande 7 såvitt nu är i fråga.)

En effektiv tillsyn av lagstiftningens efterlevnad är enligt
utskottets mening en av de viktigaste åtgärderna mot våldsskildringarna
i rörliga bilder. Det förslag om tillsyn som läggs fram i propositionen
innebär att biografbyrån får grannlaga uppgifter som nära gränsar till
de rättsvårdande myndigheternas arbetsområde. Detta torde enligt utskottets
mening vara nödvändigt för att byrån skall kunna utöva
tillsynen på ett effektivt sätt. Utskottet kan alltså inte dela den uppfattning
som förs fram i motion Kr5 yrkande 5 såvitt nu är i fråga och
yrkande 7 såvitt nu är i fråga av Ingrid Sundberg m.fl. (m).

Den illegala spridningen av videogram, som tas upp i motion Kr6
yrkande 1 av Lars Werner m.fl. (vpk), torde enligt utskottets mening
främst vara ett problem av upphovsrättslig natur. I den mån spridningen
innebär problem beträffande våldsskildringar, bör det vara en
uppgift för biografbyrån att följa utvecklingen och föreslå åtgärder.

Förslaget i motion KrlO yrkande 1 av Maj Britt Theorin m.fl. (s) att
en film eller ett videogram som är föremål för granskning inte bör få
distribueras på marknaden skulle innebära en ordning som något
liknar den som gäller enligt bestämmelserna om särskilda tvångsmedel
i tryckfrihetsförordningen. Frågor om bestämmelser av detta slag skall
införas även för filmer och videogram bör enligt utskottet lämpligen
avgöras i samband med arbetet på en yttrandefrihetsgrundlag för andra
medier än det tryckta ordet. Utskottet anser att motionsyrkandet inte
bör föranleda något ytterligare uttalande.

Censur av offentligt visad film

Filmcensur har funnits i vårt land sedan 1911. I propositionen anför
departementschefen att filmcensurens vara eller icke vara länge har
debatterats och att det i dag torde råda enighet om att det inte går att
avskaffa den. Vidare anför han att mediemarknaden är expansiv och
att det samtidigt finns en tendens att spekulera i våld på ett sätt som
inte kan tolereras. I propositionen föreslås därför att ett villkor för att
en film eller ett videogram skall få visas vid en offentlig tillställning
eller en allmän sammankomst liksom hittills skall vara att innehållet
har godkänts för visning av statens biografbyrå. När det gäller granskningspliktens
omfattning finns det enligt departementschefen inte någon
anledning att göra några förändringar. Enligt förslaget undantas
från granskningsplikten liksom för närvarande filmer och videogram
som sänds i radiosändning eller via kabel eller som utgör reklam eller
som visas vid vissa varumässor, utställningar eller sportevenemang.
Departementschefen anser däremot att det är rimligt att något lätta på
föreskrifterna när det gäller ett enstaka evenemang, t.ex. filmfestivaler
som riktar sig till en vuxen publik. Han föreslår därför att biografby -

1989/90:KU7y

rån skall kunna medge undantag från granskningsplikten, om avsikten
är att en film eller ett videogram endast skall visas vid en bestämd
filmfestival eller ett liknande evenemang och att det sker endast för
personer som fyllt 15 år.

Enligt nuvarande ordning får biografbyrån för offentlig visning för
personer över 15 år inte godkänna film eller videogram vars förevisande
på grund av det sätt varpå händelserna skildras och det sammanhang
vari de förekommer kan verka förråande eller skadligt upphetsande
eller förleda till brott. Dessutom kan biografbyrån vägra att
godkänna en film, om byrån finner att visning av den uppenbarligen
skulle strida mot allmän lag. Av dessa fyra censurgrunder har enligt
departementschefen under senare år censurgrunden förråande praktiskt
taget varit den enda som har använts. Den har använts mot
våldsskildringar och barnpornografi. Departementschefen föreslår att
endast denna censurgrund skall behållas.

I motion Kr5 yrkandena 1 och 2 av Ingrid Sundberg m.fl. (m) hälsar
motionärerna med tillfredställelse att regeringen inte föreslår förhandsgranskning
av videogram som är avsedda för privat bruk. De menar
emellertid att det är helt inkonsekvent att ha kvar censur av film och
videogram för vuxna. Enligt motionärerna är detta helt främmande för
den svenska synen på yttrandefriheten på andra områden, t.ex. det
tryckta ordet, teatern och konsten. De anser att all censur av filmer
och videogram bör avskaffas och att de förslag om censur som läggs
fram i propositionen bör avslås. Enligt motionärernas uppfattning bör
dock en frivillig förhandsgranskning kunna vara värdefull, och de
anser därför att regeringen bör lägga fram förslag om detta (yrkande 5
såvitt nu år i fråga).

Enligt motion Kr8 yrkande I såvitt nu är i fråga av Jan-Erik Wikström
m.fl. (fp) anser motionärerna att vuxencensuren bör avskaffas
sedan ett system med ansvarig utgivare och ytterligare en åldersgräns
på 18 år har införts.

I motion KrlO yrkande 2 såvitt nu är i fråga av Maj Britt Theorin
m.fl. (s) förklarar motionärerna att de delar uppfattningen att det inte
finns anledning att ha kvar censurgrunder som inte kommer till
användning. Motionärerna vill dock peka på det faktum att många
filmer som bland en stor del av allmänheten skulle betraktas som
förråande ändå passerar censuren utan åtgärd. De anser att det är
tveksamt om biografbyråns uppfattning om vad som kan få negativa
effekter vid stor filmkonsumtion överensstämmer med allmänhetens
uppfattning. De menar också att censorerna skall ha kvalificerad
utbildning i beteendevetenskapliga ämnen och erfarenhet av sådan
verksamhet.

Frågan om biografbyråns rätt att medge ytterligare undantag från
granskningsplikten i vissa fall tas upp i motion Kr8 yrkande 2 av
Jan-Erik Wikström m.fl. (fp). Enligt motionärerna bör det ytterligare
preciseras i vilka sammanhang — utöver visning vid filmfestivaler —
som sådana undantag kan medges. Motionärerna föreslår att bestämmelsen
om undantag ges en sådan utformning att biografbyrån får

1989/90:KU7y

medge befrielse från granskning av filmer och videogram inom ramen
för verksamhet inom kyrkor, samfund och ideella organisationer dit
allmänheten äger tillträde.

Enligt utskottets mening framstår det som helt klart att det bör
förekomma förhandsgranskning av filmer och videogram som skall
visas offentligt för barn. En förhandsgranskning av filmer avsedda att
visas offentligt för barn inger inte heller några större yttrandefrihetsrättsliga
betänkligheter. En mycket mera komplicerad fråga är om
förhandsgranskningen också skall gälla för vuxna. Här gör sig givetvis
de yttrandefrihetsrättsliga aspekterna gällande med betydande styrka.
Det kan dock knappast hävdas att en lagstiftning som går ut på att
förhindra offentlig visning av mycket extrema våldsskildringar av spekulativ
karaktär eller av barnpornografi utgör en fara för yttrandefriheten.
Som anförs i propositionen förekommer det på mediemarknaden
tendenser till spekulation i våld. Enligt utskottet måste samhället
ange gränser för vad som kan tolereras när det gäller offentligt visade
skildringar med sådant innehåll. Utskottet kan därför inte dela den
uppfattning som förs fram i motion Kr5 yrkandena 1 och 2 av Ingrid
Sundberg m.fl. (m) och motion Kr8 yrkande 1 såvitt nu är i fråga av
Jan-Erik Wikström m.fl. (fp) utan anser att filmcensuren bör vara kvar
och bedrivas i huvudsak på det sätt som sker i dag. Utskottet ansluter
sig alltså till propositionens förslag i fråga om censur av offentligt visad
film.

De frågor om utredning om censurens omfattning och ökad utbildning
av censorerna som tas upp i motion Kr 10 yrkande 2 såvitt nu är
i fråga av Maj Britt Theorin m.fl. (s) kan enligt utskottets mening
lämpligen behandlas inom ramen för det arbete som det av regeringen
inrättade rådet mot skadliga våldsskildringar skall bedriva. Något ytterligare
uttalande från riksdagens sida med anledning av motionsyrkandet
är enligt utskottets mening inte nödvändigt.

Enligt 3 § i den föreslagna lagen om granskning och kontroll av
filmer och videogram får biografbyrån för en viss filmfestival eller ett
liknande evenemang medge undantag från kravet på förhandsgranskning.
Paragrafens utformning ger enligt utskottets mening biografbyrån
rätt att även medge undantag för en allmän sammankomst som äger
rum i verksamhet som bedrivs inom kyrkor, samfund och ideella
organisationer. Med detta uttalande får syftet med motion Kr8
yrkande 2 av Jan-Erik Wikström m.fl. (fp) anses tillgodosett.

Åldersgränser för barn

Enligt propositionen skall de nuvarande åldersgränserna — sju, elva
och femton år — behållas i fråga om vilka filmer och videogram som
får visas offentligt för barn. Regleringen mjukas dock upp så att ett
barn som är i sällskap med en vuxen får se filmer och videogram som
har godkänts för barn i den närmast högre åldersgruppen. Detta skall
dock inte gälla om filmen eller videogrammet endast får visas för
personer som har fyllt 15 år. Även om det inte föreslås några nya
åldersgränser förklarar departementschefen att det kan finnas skäl att

1989/90:KU7y

ta upp och närmare överväga om det inte borde införas en ny gräns
också vid 18 år. Enligt departementschefen bör den frågan i första
hand kunna lämnas till det råd mot skadliga våldsskildringar i rörliga
bilder som föreslås i propositionen.

I motion Kr5 yrkande 3 av Ingrid Sundberg m.fl. (m) krävs en ny
åldersgräns på 18 år. Även i motion KrlO yrkande 2 såvitt nu år i fråga
av Maj Britt Theorin m.fl. (s) tas frågan om ytterligare en åldersgräns
upp. I den motionen anför motionärerna att tiden är mogen för en
höjd åldersgräns och att åren mellan 15 och 18 är viktiga år för
danandet av personligheten. Att i detta avseende betraktas som vuxen
anser motionärerna vara en sådan liten fördel att den inte uppväger
nackdelarna med att kunna utsättas för film som är avsedd för vuxna.
De menar att en höjd åldersgräns inte innebär att behovet av fortsatt
vuxencensur minskar. Frågan om en höjd åldersgräns bör enligt motionärerna
utredas ytterligare. De förklarar att uppgiften eventuellt kan
läggas på det föreslagna rådet mot skadliga våldsskildringar i rörliga
bilder.

I en skrivelse till kulturutskottet den 9 februari 1990 har statens
biografbyrå och statens filmgranskningsråd lämnat vissa synpunkter på
frågan om ytterligare en åldersgräns. I skrivelsen anförs att den högsta
åldersgränsen 15 år länge har varit ett problem och att med begrepp
som "barnförbjuden" eller "tillåten för vuxna" följer antingen att
ungdomar mellan 15 och 18 år skall betraktas som lika vuxna som
myndiga personer eller att filmer som anses som alltför förråande för
denna grupp ungdomar förbjuds även för vuxna. Vidare anförs att det
upptrappade våld som allt fler filmer innehåller gör dem svåra att
tillåta för femtonåringar. Med en högsta åldersgräns på 18 år som
komplettering skulle enligt skrivelsen yttrandefriheten öka för de
människor som annars anses som vuxna i Sverige samtidigt som ännu
en ungdomsgrupp skulle skyddas från det grövsta våldet. I skrivelsen
erinras också om att de högsta åldersgränserna i andra europeiska
länder regelmässigt är högre än 15 år.

Utskottet har ingen erinran mot förslaget i propositionen att något
mjuka upp regleringen när det gäller åldersgränserna för de yngre

barnen. När det gäller införandet av en ny åldersgräns på 18 år finner

utskottet att de olika synpunkter som kommer till uttryck i motionerna
och nyssnämnda skrivelse visar att frågan kräver ytterligare överväganden
och därför inte kan avgöras i detta sammanhang. Utskottet

anser i likhet med vad som anförs i propositionen att frågan bör

lämnas till rådet mot skadliga våldsskildringar.

Bevarandet av biografbyråns beslutsunderlag och frågor om
offentlighet och sekretess

I 2 kap. tryckfrihetsförordningen finns bestämmelser om allmänna
handlingars offentlighet. Varje medborgare har rätt att ta del av allmänna
handlingar (1 §). Den rätten får begränsas om det är påkallat
med hänsyn till skyddet för enskilds personliga eller ekonomiska
förhållanden (2 § första stycket 6). Begränsningen skall anges noga i

1989/90: KU 7y

bestämmelse i en särskild lag (2 § andra stycket). Den särskilda lagen
är sekretesslagen (1980:100). Med handling förstås framställning i skrift
eller bild samt upptagning som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt
uppfattas endast med tekniskt hjälpmedel. En handling är allmän, om
den förvaras hos en myndighet och enligt särskilda föreskrifter i
kapitlet är att anse som inkommen till eller upprättad hos en myndighet
(3 § första stycket). En ljud- eller bildupptagning som från enskild
har tillförts allmänt arkiv uteslutande för förvaring och vård eller
forsknings- och studieändamål är inte allmän handling (11 § 3). Bestämmelser
om skyldighet att överlämna filmer och videogram till ett
sådant arkiv — arkivet för ljud och bild — finns i lagen (1978:487) om
pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar.

När det gäller de regler som bör gälla för bevarande av material och
för sekretess hos biografbyrån finns enligt propositionen flera viktiga
intressen att beakta. Departementschefen pekar först på intresset av
insyn i censurverksamheten och att detta intresse får särskild styrka
genom att censuren är ett avsteg från den grundlagsfästa yttrandefriheten.
I motsatsförhållande till detta insynsintresse står enligt departementschefen
i viss mån rättighetshavarnas ekonomiska och ideella
intressen. Han konstaterar att de filmverk som lämnas för granskning
visserligen utgör upphovsrättsligt skyddade verk men att de upphovsrättsliga
reglerna i detta fall inte utgör ett tillräckligt skydd i konkurrens
med tryckfrihetsförordningens regler om handlingsfrihet. Enligt
departementschefen finns ytterligare ett motstående intresse i själva
ändamålet med censuren; om förbjudna filmer skulle finnas att tillgå
som allmänna och offentliga handlingar, skulle censuren i betydande
omfattning kunna kringås.

En sammanvägning av dessa intressen leder departementschefen till
slutsatsen att principen om allmänhetens insyn i myndigheternas beslut
måste tåla rätt betydande undantag med hänsyn främst till rättighetshavarnas
intressen. Han finner därför att hela filmverk som regel
inte bör vara tillgängliga för allmänheten hos biografbyrån. Enligt
departementschefen bör i stället insynsintresset när det gäller verk som
byrån har haft att granska kunna tillgodoses därigenom att pliktexemplar
av de filmverk som har granskats alltid levereras till arkivet för
ljud och bild. Vad som bör hållas tillgängligt på biografbyrån är enligt
departementschefen dokumentation av de avsnitt som har förbjudits i
sådana filmverk som har godkänts delvis. Han finner att det inte möter
samma betänkligheter att sådana sekvenser blir allmänna handlingar
som att låta hela verk bli allmänna handlingar och anser att man kan
dra en skiljelinje mellan skedet fram till dess att det finns ett rättskraftigt
avgörande i granskningsärendet och tiden därefter. I skedet fram
till avgörandet kan problemet lösas genom sekretessregler. För tiden
därefter bör lösningen vara att biografbyrån åläggs att återställa det
material som getts in för granskning och att behålla kopior av förbjudna
sekvenser i delvis godkända verk. I enlighet härmed föreslår han att
det i 8 kap. sekretesslagen införs en ny paragraf vari föreskrivs att
sekretess skall gälla i ärende om granskning av film eller videogram
för uppgift ur filmen eller videogrammet. Enligt paragrafen skall

1989/90:KU7y

sekretessen upphöra att gälla när beslut i saken har vunnit laga kraft.
Efter biografbyråns beslut blir alltså detta material offentligt. Vidare
föreslår han att det i den föreslagna lagen om granskning och kontroll
av filmer och videogram tas in en föreskrift som innebär att filmer
eller videogram, som har lämnats in för granskning, skall återlämnas
till den som har begärt granskningen. Om en framställning har godkänts
delvis, skall biografbyrån enligt förslaget spela av de delar som
inte har godkänts och bevara dessa avspelningar. Om framställningen
är en film, Sr dock biografbyrån i stället klippa av och bevara de delar
som inte har godkänts.

Utskottet finner i likhet med vad som anförs i propositionen att
viktiga intressen står mot varandra när det gäller att avgöra i vilken
utsträckning biografbyråns beslutsunderlag skall var offentligt och hur
underlaget skall bevaras. Den lösning som föreslås i propositionen Sr
enligt utskottets mening anses godtagbar, och utskottet har därför
ingen erinran mot förslagen i denna del.

Överklagande

I propositionen föreslås att biografbyråns beslut i frågor om filmcensur
i fortsättningen skall överprövas av kammarrätten i stället för av
regeringen. Departementschefen pekar på att Sverige genom den föreslagna
ordningen kommer att säkert uppfylla alla de krav i fråga om
överprövning av förvaltningsbeslut som grundas på Europarådets konvention
om de mänskliga rättigheterna. Enligt 12 § första stycket lagen
(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar är kammarrätt domför
med tre lagfarna ledamöter. När det är särskilt föreskrivet att nämndemän
skall ingå i rätten, är enligt paragrafens andra stycke kammarrätt
domför med tre lagfarna ledamöter och två nämndemän. I propositionen
anför departementschefen att en sammansättning med lagfarna
domare och nämndemän i och för sig skulle vara den mest naturliga i
den nu aktuella typen av mål. Han menar emellertid att domstolen
mer eller mindre regelmässigt skulle bli tvungen att inhämta utlåtanden
från sakkunniga och att en ordning med sakkunnigbevisning alltid
innebär en viss omgång. En processekonomiskt mer fördelaktig ordning
skulle man enligt departementschefen kunna uppnå, om man lät
två personer med särskilda kunskaper i beteendevetenskapliga ämnen
eller om film ingå i rätten som särskilda ledamöter. Han pekar på att
det finns förebilder för en sådan ordning såväl vid de allmänna
domstolarna som vid kammarrätterna och att erfarenheterna i allt
väsentligt torde vara positiva. Frågan om en mer allmän möjlighet för
domstolarna att använda experter som ledamöter av rätten behandlas i
proposition 1989/90:71 om några processrättsliga frågor. Regeringen
kommer där fram till slutsatsen att någon sådan möjlighet inte bör
införas. Enligt den propositionen är det principiellt främmande för vår
domstolstradition med en ordning som innebär att rätten från fall till
fall utser expertledamöter bland personer som i regel saknar erfarenhet
av dömande verksamhet. 1 propositionen i det nu aktuella ärendet
menar emellertid departementschefen att de nackdelar som är förknip -

1989/90: KU 7y

pade med den typen av expertmedverkan inte alls gör sig gällande med
samma styrka med den ordning som det skulle bli fråga om när det
gäller censurfrågorna. Han menar att det i stället finns goda garantier
för att en ordning med i förväg utsedda expertledamöter skulle fungera
tillfredsställande. Departementschefen pekar också på att en kommitté
har tillkallats med uppgift att se över domstolarnas uppgifter, arbetssätt
och organisation och att det i det sammanhanget kan bli aktuellt att
ompröva ställningstagandet i ljuset av vunna erfarenheter. I enlighet
med dessa överväganden föreslås att kammarrätten vid prövning av
mål som gäller granskning av film och videogram skall bestå av tre
lagfarna ledamöter samt två särskilda ledamöter. Av de särskilda ledamöterna
skall en ha särskilda kunskaper om film och en i beteendevetenskap.
Enligt förslaget skall regeringen för högst fem år i sänder
förordna minst sex, högst tio personer att inträda som särskilda ledamöter
i kammarrätten i sådana mål.

I motion Kr8 yrkande 3 av Jan-Erik Wikström m.fl. (fp) anför
motionärerna att systemet med särskilda ledamöter i domstolarna i
stort sett är främmande för den svenska domstolstraditionen och pekar
på uttalandena i den nämnda propositionen 1989/90:71 om några
processrättsliga frågor. De processekonomiska skäl som regeringen
åberopar anser motionärerna inte är av sådan tyngd att en sådan
särreglering bör införas. De föreslår därför att kammarrätten vid
prövning av de nu aktuella målen skall vara sammansatt av lagfarna
domare och nämndemän.

Utskottet konstaterar att förslaget innebär att expertledamöterna
kommer att utses i förväg i likhet med vad som brukar gälla i fråga om
expertmedverkan i domstolarna. En sådan ordning innebär inte samma
nackdelar som när expertledamöter utses från fell till fell. Som
anförs i propositionen avser censurfrågorna ett väl avgränsat område
där domstolarna inte har någon tidigare erfarenhet. Utskottet ansluter
sig därför till bedömningen i propositionen att det föreligger speciella
förhållanden som motiverar att expertledamöter ingår i rättens sammansättning.

Stockholm den 17 april 1990
på konstitutionsutskottets vägnar

Olle Svensson

Närvarande: Olle Svensson (s), Catarina Rönnung (s), Kurt Ove Johansson
(s), Birgit Friggebo (fp), Sture Thun (s), Hans Nyhage (m),
Sören Lekberg (s), Torgny Larsson (s), Elisabeth Fleetwood (m), Ylva
Annerstedt (fp), Bo Hammar (vpk), Hans Leghammar (mp), Ulla
Pettersson (s), Rosa-Lill Wåhlstedt (s), Stig Bertilsson (m), Birger
Andersson (c) och Rosa Östh (c).

1989/90: KU 7y

Avvikande meningar

1. Förhandsgranskning av film och videogram för
privat bruk

Hans Leghammar (mp), Birger Andersson och Rosa Östh (båda c)
anser att den del av utskottets yttrande under rubriken Förhandsgranskning
av film och videogram för privat bruk som börjar med "Mot
obligatorisk förhandsgranskning" och slutar med "visa sig vara otillräckliga"
bort ha följande lydelse:

Som utskottet i olika sammanhang har framhållit är den från
yttrandefrihetssynpunkt principiellt bästa lösningen på problemet
straffsanktioner och en effektiv tillsyn av efterlevnaden av bestämmelserna
på området. Genom propositionen lägger regeringen också fram
förslag i den riktningen. Utskottet anser emellertid att dessa och övriga
föreslagna åtgärder inte är tillräckliga för att effektivt hindra spridningen
av videogram som innehåller den nämnda typen av våldsskildringar.
Det åtgärdsprogram som regeringen har lagt fram bör därför
kompletteras med ett system med förhandsgranskning av filmer och
videogram som är avsedda för privat bruk. Det innebär att samma
gransknings- och ansvarsregler kommer att gälla för alla filmer och
videogram. Utskottet ansluter sig alltså till de krav på lagstiftning om
förhandsgranskning som förs fram i motionerna Kr214 av Olof Johansson
m.fl (c), Kr285 yrkande 1 av Claes Roxbergh m.fl. (mp), Kr9 av
Ingrid Ronne-Björkqvist och Maria Leissner (båda fp) samt motion
Krl2 yrkande 1 av Jan Hyttring m.fl. (c). På grund av det anförda
förordar utskottet att det i 1 § i den föreslagna lagen om granskning
och kontroll av filmer och videogram förs in ett nytt andra stycke av
följande lydelse: "En film eller ett videogram får inte heller i yrkesmässig
verksamhet eller annars i förvärvssyfte spridas genom försäljning
eller uthyrning utan att dessförinnan ha granskats och godkänts
av biografbyrån." I konsekvens med detta bör det även i 8 § i samma
lag införas ett nytt andra stycke av följande lydelse: "En film eller ett
videogram som tillhandahålls genom försäljning eller uthyrning skall
vara försedd med uppgift att framställningen i filmen eller videogrammet
har granskats och godkänts enligt 1 § andra stycket."

2. Tillsyn över videogrammarknaden

Hans Nyhage, Elisabeth Fleetwood och Stig Bertilsson (alla m) anser
att den del av utskottets yttrande som under rubriken Tillsyn av
videogrammarknaden börjar med "En effektiv tillsyn" och slutar med
"Ingrid Sundberg m.fl." bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening innebär det förslag om tillsyn som läggs
fram i propositionen att biografbyrån får uppgifter som det ankommer
på polis- och åklagarmyndigheterna att lösa. Utskottet anser i likhet
med motion Kr5 yrkande 5 såvitt nu är i fråga och yrkande 7 såvitt
nu är i fråga av Ingrid Sundberg m.fl. (m) att detta är olämpligt och

1989/90: KU7y

förordar därför att propositionen avslås såvitt avser bestämmelserna om
tillsyn i den föreslagna lagen om granskning och kontroll av filmer
och videogram.

3. Censur av offentligt visad film

Hans Nyhage, Elisabeth Fleetwood och Stig Bertilsson (alla m) anser
att den del av utskottets yttrande som under rubriken Censur av
offentligt visad film börjar med "Det kan dock" och slutar med "offentligt
visad film" bort ha följande lydelse:

Censur av film och videogram för vuxna är enligt utskottets mening
dessutom helt främmande för synen på yttrandefriheten på andra
områden, t.ex. det tryckta ordet, teatern och konsten. I likhet med vad
som anförs i motion Kr5 yrkandena 1 och 2 av Ingrid Sundberg m.fl.
(m) och motion Kr8 yrkande 1 såvitt nu är i fråga av Jan-Erik
Wikström m.fl. (fp) anser utskottet att vuxencensuren bör avskaffas.
Utskottet förordar därför att propositionen avslås såvitt gäller bestämmelserna
om granskningsplikt för filmer och videogram avsedda för
vuxna i den föreslagna lagen om granskning och kontroll av filmer
och videogram. Detta innebär att lagens föreskrifter om granskning
endast kommer att gälla filmer och videogram för barn.

4. Censur av offentligt visad film

Birgit Friggebo och Ylva Annerstedt (båda fp) anser att den del av
utskottets yttrande som under rubriken Censur av offentligt visad
film börjar med "Det kan dock" och slutar med "offentligt visad film"
bort ha följande lydelse:

Filmcensuren utgör en särreglering från 1911 och framstår numera
som förlegad med hänsyn till den utveckling som i övrigt har ägt rum
på det yttrandefrihetsrättsliga området. Som framgått ovan har utskottet
uttalat sig för att frågan om införandet av ett system med ansvarig
utgivare bör få en positiv lösning i arbetet med en yttrandefrihetsgrundlag
för andra medier än det tryckta ordet. Enligt utskottets
mening bör förhandsgranskningen av filmer och videogram avsedda
för vuxna (personer över 18 år) kunna avskaffas när ett sådant system
är genomfört. Detta förutsätter också att den nuvarande femtonårsgränsen
kompletteras med en artonårsgräns.

5. Åldersgränser för barn

Birgit Friggebo (fp), Hans Nyhage (m), Elisabeth Fleetwood (m), Ylva
Annerstedt (fp) och Stig Bertilsson (m) anser att den del av utskottets
yttrande som under rubriken Åldersgränser för barn börjar med "När
det gäller införandet" och slutar med "mot skadliga våldsskildringar"
bort ha följande lydelse:

I likhet med vad som anförs i motion Kr5 yrkande 3 av Ingrid
Sundberg m.fl. (m) och motion Kr8 yrkande 1 såvitt nu är i fråga av
Jan-Erik Wikström m.fl. (fp) finner utskottet att den nuvarande fem -

1989/90:KU7y

tonårsgränsen bör kompletteras med en artonårsgräns. Utskottet förordar
därför att 5 § i den föreslagna lagen om granskning och kontroll
av filmer och videogram utformas i enlighet med detta.

6. Överklagande

Birgit Friggebo (fp), Hans Nyhage (m), Elisabeth Fleetwood (m), Ylva
Annerstedt (fp), Stig Bertilsson (m), Birger Andersson (c) och Rosa
Östh (c) anser att den del av utskottets yttrande som under rubriken
Överklagande börjar med "Utskottet konstaterar att" och slutar med" i
rättens sammansättning" bort ha följande lydelse:

Medverkan av särskilda ledamöter förekommer undantagsvis i domstolarna
och är därför som anförs i propositionen i stort sett främmande
för svensk domstolstradition. Utskottet ansluter sig också till uttalandet
i propositionen att man inte bör skapa särregler om expertmedverkan
i domstolar, om inte tvingande skäl påkallar det. Till skillnad
från vad som anförs i propositionen kan utskottet emellertid inte finna
att det föreligger några sådana tvingande skäl i detta fall. Utskottet
ansluter sig till vad som anförs i motion Kr8 yrkande 3 av Jan-Erik
Wikström m.fl. (fjp) och förordar i stället att kammarrätten i censurmålen
skall vara sammansatt med lagfarna domare och nämndemän.

Särskilt yttrande

Catarina Rönnung (s) anför:

Min principiella uppfattning är att filmcensuren, som infördes 1911,
bör avskaffas. En ytterligare åldersgräns på 18 år bör införas, om
vuxencensuren hävs. Varken filmer eller videogram som visas för
vuxna vid offentlig visning bör vara föremål för förhandsgranskning.
Filmen är den enda konstart som censureras. Budskap med likartat
innehåll som sprids via andra konstarter Sr fritt framföras och filmen
intar därför en oacceptabel undantagsställning. En betydande uppluckring
av granskningsplikten har redan skett eftersom filmer och videogram,
som sänds via radiosändning eller kabel, är undantagna. Ytterligare
undantag föreslås i propositionen. En parlamentarisk beredning
arbetar för närvarande med en ny yttrandefrihetslag. Ett förbud mot
censur skall vara en grundläggande princip för alla medier. Jag avvaktar
att beredningen skall framlägga ett lagförslag som Sr bredast
möjliga uppslutning i riksdagen.

1989/90: KU7y

gotmb 96655, Stockholm 1990