UU4y (Yttrande 1999/2000:UU4y)

Utrikesutskottets yttrande 1999/2000:UU4y

Det nya försvaret

1999/2000

UU4y

Till försvarsutskottet

Försvarsutskottet har genom beslut den 25 november 1999 berett övriga utskott tillfälle att avge yttrande över proposition 1999/2000:30 Det nya försvaret jämte motioner i de delar som berör respektive utskotts beredningsområde.

Utrikesutskottets beredningsområde berörs såvitt avser Sveriges säkerhetspolitik, inklusive förmåga att delta i internationella fredsfrämjande insatser, av propositionens hemställanpunkter 1 och 2 (båda delvis). Vidare yttrar sig utrikesutskottet över vissa yrkanden i motionerna 1999/2000:Fö20 (m), 1999/2000:Fö28 (fp), 1999/2000:Fö212 (kd), 1999/2000:Fö311 (mp) samt 1999/2000:U416 (kd).

1 Propositionen

1.1 Yrkandena

I yrkande 1 hemställer regeringen att riksdagen godkänner förslag i fråga om Försvarsmaktens operativa förmåga (propositionens avsnitt 5.2.3, 5.2.4, 5.2.5 och 5.2.6).

I yrkande 2 hemställer regeringen att riksdagen godkänner förslag till inriktning av Försvarsmaktens framtida organisation (avsnitt 5.3).

1.2Internationell utveckling och svensk säkerhets- och försvarspolitik (prop. avsnitt 4)

Den internationella utvecklingen

Regeringen bedömer att inga avgörande förändringar har skett jämfört med läget vid den senaste säkerhetspolitiska kontrollstationen som beslutades av riksdagen våren 1999. Den grundläggande positiva säkerhetspolitiska situationen i Sveriges närområde kvarstår, även om också osäkerheten om Rysslands politiska utveckling består. Under det senaste året har konflikten i Tjetjenien i södra Ryssland förvärrats avsevärt.

Den oroliga situationen på västra Balkan fortsatte under 1999 med en eskalering av konflikten i Kosovo, vilken ledde till ett militärt ingripande av Nato. Efter det att Belgradregimen drog tillbaka sina styrkor från provinsen

har Nato, på uppdrag av FN:s säkerhetsråd, lett den fredsfrämjande styrkan	1999/2000:UU4y
KFOR. Utvecklingen i Kosovo har befäst Natos roll som det centrala instru-
mentet för militär krishantering i Europa. Samtidigt har EU, VEU och Nato
beslutat att stärka den europeiska krishanteringsförmågan. Genom att Ams-
terdamfördraget trätt i kraft har den gemensamma utrikes- och säkerhetspoli-
tiken inom EU fördjupats. Krishantering omfattande humanitära och rädd-
ningsinsatser samt olika typer av fredsfrämjande insatser är numera en cen-
tral uppgift för unionen.
Konsekvenser för svensk säkerhetspolitik
Regeringen bedömer att den senaste tidens internationella utveckling inte
givit anledning att ompröva säkerhetspolitikens mål såsom de senast formu-
lerades i den säkerhetspolitiska kontrollstationen våren 1999. Även kontroll-
stationens bedömning av hoten mot Sveriges säkerhet kvarstår. Jämfört med
det kalla kriget är hoten i dag begränsade. Sveriges säkerhetspolitiska an-
strängningar bör därför enligt regeringen i högre grad utgå från en vidgad
säkerhetssyn. Avgörande för Sveriges säkerhet är att det breda internationella
säkerhetssamarbetet fortsätter att utvecklas.
EU:s beslut vid toppmötet i Köln juni 1999 att stärka den europeiska för-
mågan till krishantering bör få konsekvenser för utformningen av Sveriges
totalförsvarsresurser. Regeringen anger också att PFF-samarbetet bör fort-
sätta att bedrivas på bred front. Vidare är det viktigt att fortsatt utveckla det
breda praktiska samarbetet i Östersjöområdet, som ger ett väsentligt bidrag
till säkerheten i regionen.
Konsekvenser för svensk försvarspolitik
Riksdagens beslut om inriktningen för försvarspolitiken och om riktlinjerna
för totalförsvarets ekonomi är utgångspunkten för regeringens bedömningar,
och den internationella utvecklingen under 1999 ger inte anledning att om-
pröva riksdagens beslut på dessa områden. Verksamheten skall bedrivas och
resurserna utformas med en bredare hotbild som utgångspunkt, där invas-
ionshotet inte ter sig realistiskt under de närmaste tio åren. Resurserna skall
utformas så att de i ökad utsträckning även kan användas vid internationella
fredsfrämjande och humanitära insatser samt för att stärka samhällets för-
måga att förebygga och hantera svåra påfrestningar i fred.
Den viktigaste slutsatsen av det senaste årets utveckling är att Sveriges
förmåga att bidra till internationella fredsfrämjande insatser behöver stärkas.
Kontrollstationen våren 1999 innebar en sådan förstärkning, vilken det nu
framstår som än viktigare att snabbare genomföra. Denna förstärkning av vår
internationella förmåga bör även ske i enlighet med deklarationen från EU:s
toppmöte i Köln i juni 1999, så att vår förmåga till samverkan med EU-
länderna vid krishantering förbättras. För att så snart som möjligt kunna
stärka vår förmåga att delta i internationella insatser bör sådana åtgärder ges
prioritet som bidrar till att stärka vår internationella förmåga framför åtgärder
som enbart har betydelse för det nationella försvaret.
	1

Övergången från ett invasionsförsvar till ett insatsförsvar med förmåga till framtida anpassning innebär att totalförsvaret skall innehålla en kärna av moderna förband av god kvalitet. Det svenska försvarets övergång till en mindre men mångsidigt användbar organisation ansluter till en internationell utveckling. Reformarbetet är omfattande och kommer att ta flera år att genomföra.

1.3Behov av operativ förmåga och kompetenser inom det militära försvaret m.m. (prop. avsnitten 5.2 och 5.3)

Regeringens säkerhetspolitiska bedömning har inte gett anledning att ompröva de fyra huvuduppgifterna för vilka det militära försvarets resurser skall kunna användas. Dessa är:

–försvara Sverige mot väpnat angrepp,

–hävda vår territoriella integritet,

–bidra till fred och säkerhet i omvärlden,

–stärka det svenska samhället vid svåra påfrestningar i fred.

Förmågan att delta i internationella insatser kommer att vara en högt prioriterad uppgift för samtliga delar som ingår i det militära försvaret. Interoperabilitet, dvs. militär samarbets- och samverkansförmåga, utgör ett huvudelement i internationaliseringen. Den tidigare inriktningen mot i huvudsak gemensamma resurser för såväl nationella som internationella uppgifter ligger fast. Målet är att alla operativa insatsförband i princip skall kunna användas för internationell verksamhet.

Regeringen anser att alla operativa insatsförband på sikt skall kunna användas för internationell verksamhet. Avgörande för utvecklingstakten är när resurser kan avdelas, inom vilka områden som efterfrågan kan förväntas bli stor samt inom vilka områden som Försvarsmakten har goda förutsättningar att lämna bidrag.

När det gäller uppgiften att bidra till fred och säkerhet i omvärlden, skall Försvarsmakten ha förmåga att:

–i samverkan med andra länder planera och genomföra fredsbevarande operationer som inledningsvis främst skall kunna ske med markförband, landminröjnings- och sjöminröjningskapacitet, transportresurser och andra specialenheter, företrädesvis i Europa och dess närhet men även globalt,

–i samverkan med andra länder planera och genomföra fredsframtvingande operationer som främst skall kunna ske med markförband i Europa och dess närhet,

–kunna lämna stöd till fredsfrämjande och humanitär verksamhet som främst skall omfatta land- och sjöminröjningskapacitet, transportresurser och andra specialenheter, främst i Europa och dess närhet,

–ha förmåga att i samverkan med andra länder planera, genomföra och delta i övningsverksamhet som skall omfatta såväl marksom sjö- och flygstridskrafter inom ramen för det säkerhetsfrämjande samarbetet, främst inom närområdet.

1999/2000:UU4y

På medellång sikt skall Försvarsmakten även

1999/2000:UU4y

–kunna delta i begränsade fredsframtvingande operationer med markförband globalt och

–kunna delta i fredsbevarande operationer med sjö- och flygstridskrafter i vårt närområde.

Regeringen framhåller att erfarenheterna från konflikten i Kosovo understrukit behovet av att snabbt stärka Sveriges förmåga att bidra till europeisk krishantering. Möjligheterna bör därför prövas att genomföra ökningen i förmågan till internationella insatser snabbare än vad Försvarsmakten har planerat för. Regeringen har därför givit Försvarsmakten i uppdrag att föreslå åtgärder för att upprätta förmåga att delta i internationella insatser med två mekaniserade bataljoner, samt beräkna kostnaderna för dessa och föreslå motsvarande besparingar inom andra områden. Redovisning skall lämnas den 1 februari 2000.

I avsnittet 5.3 föreslår regeringen vilken inriktning den framtida insatsorganisationen skall ges fram till och med år 2004. Insatsorganisationens utformning och beredskap bör anpassas till de relativt låga kraven på försvar mot väpnat angrepp som ställs i närtid, så att ett tillräckligt stort utrymme kan skapas för långsiktig anpassningsförmåga och förnyelse samt för att öka den internationella förmågan.

1.4Behov av resurser för internationella uppgifter inom det civila försvaret (prop. avsnitt 7.4)

I syfte att ha en beredskap för bistånd vid humanitära katastrofer samt medverkan vid inledande återuppbyggnadsinsatser har Sverige utvecklat en rad s.k. insatspaket hos Statens räddningsverk. Insatspaketen skall kunna nyttjas för att stödja FN-organen med olika tjänster. Resurser har under det gångna året prövats i Östtimor. Sverige har också ökat ambitionen vad avser minröjning som ett del av beredskapen för återuppbyggnadsinsatser.

Europeiska rådet beslutade i Köln i juni 1999 att bygga ut och bättre koordinera EU:s och medlemsstaternas icke-militära krishanteringsinstrument. Det är viktigt att EU:s icke-militära krishanteringsförmåga byggs ut utifrån de särskilda fördelar som en organisation inom EU kan medföra.

Inom ramen för totalförsvarets mål att bidra till fred och säkerhet i omvärlden genomför främst Överstyrelsen för civil beredskap en rad internationella förtroendeskapande åtgärder.

Myndigheter i totalförsvaret har också deltagit aktivt i det breddade och intensifierade civila samarbetet inom Partnerskap för fred (PFF).

2 Motionerna

Moderata samlingspartiet framför i partimotion Fö20 (m) yrkande 4 (delvis)
att samtliga svenska militära enheter bör ha förmåga att delta i fredsfram-
tvingande operationer. Moderaterna menar vidare att antalet markförband
och marina förband i Försvarsmaktens föreslagna insatsorganisation är för få
för att kunna uppfylla de operativa krav som anges i regeringens proposition.	1

Moderaterna menar i yrkande 5 att finansieringen av Försvarsmaktens in-	1999/2000:UU4y
ternationella insatser bör ske över utgiftsområdena 5 och 7, i likhet med de
internationella uppdrag som utförs av Räddningsverket.
Folkpartiet liberalerna anser i partimotion Fö28 (fp) yrkande 8 att den av
regeringen föreslagna ambitionsnivån för förmåga till deltagande i internat-
ionella fredsfrämjande insatser är alltför låg. Det svenska försvaret bör ome-
delbart ges förutsättningar för deltagande i internationella insatser av en
storleksordning två till tre gånger nuvarande ram.
Kristdemokraterna menar i kommittémotion U416 (kd) yrkande 5 att
SWERAP bör utökas till en full bataljon med kort beredskapstid. Inte minst
erfarenheterna från insatsen i Kosovo har visat nödvändigheten av att utöka
den svenska snabbinsatsförmågan. Utgångspunkten bör vara att Sverige skall
kunna sända en flexibelt sammansatt snabbinsatsbataljon utomlands inom
trettio dagar efter beslut.
I kommittémotion Fö212 (kd) yrkande 8 anser Kristdemokraterna att För-
svarsmaktens arbete med att utveckla den internationella samverkansför-
mågan (interoperabiliteten) bör intensifieras. På sikt bör sådan samverkans-
förmåga nås att krigsförbanden i den nationella insatsorganisationen kan ingå
i Natoledda fredsfrämjande insatser.
I yrkande 9 framför Kristdemokraterna krav på att målet bör vara att Sve-
rige skall kunna sända en flexibelt sammansatt snabbinsatsbataljon utom-
lands inom trettio dagar efter beslut. Tillgången till ett sådant förband ökar
trovärdigheten till Sverige som truppbidragare och säkerställer att våra för-
band används på ett effektivt sätt.
I den enskilda motionen Fö311 (mp) menar motionären att den svenska
snabbinsatsstyrkan SWERAP inte hade förmåga att inleda insatsen i Kosovo
så snabbt som förväntades. Riksdagen bör därför formulera kravet att snabb-
insatsstyrkan i framtiden skall kunna ställas till FN:s förfogande inom loppet
av 30 dagar efter ett beslut.

3 Utskottets överväganden

Utskottet instämmer inledningsvis i regeringens bedömning att det senaste årets internationella utveckling inte ger skäl att ompröva den säkerhetspolitiska bedömning som riksdagen lade fast i samband med den senaste försvarspolitiska kontrollstationen våren 1999. Den grundläggande positiva utvecklingen har fortsatt, även om osäkerheten rörande utvecklingen i Ryssland består.

Utskottet ställer sig likaså bakom regeringens ambitioner att ytterligare utveckla och fördjupa Sveriges internationella säkerhetssamarbete.

I närområdet bör Sverige även fortsättningsvis vara pådrivande i det mångfacetterade säkerhetsskapande samarbete som bedrivs bilateralt samt inte minst inom Östersjöstaternas råd samt genom Partnerskap för fred (PFF).

Sverige har också tagit sin del av ansvaret för att bidra till fred och försoning i det f.d. Jugoslavien. Det var därför naturligt att delta med trupp i den fredfrämjande styrka som Nato på uppdrag av FN:s säkerhetsråd placerat i Ko- sovo. Inom EU är Sverige en aktiv deltagare i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP), som genom besluten vid toppmötena i Köln och i Helsingfors under det senaste året förstärkts väsentligt. Utskottet ställer sig bakom regeringens uppfattning att utformningen av Sveriges totalförsvarsresurser bör påverkas av besluten att stärka den europeiska förmågan till krishantering.

Sveriges engagemang för FN står fast. Utskottet vill framhålla FN:s särskilda roll för internationell fred och säkerhet. FN:s säkerhetsråd har den viktigaste funktionen i den internationella säkerhetsordningen, och kan enligt FN- stadgan bl.a. besluta om fredsfrämjande insatser, även med våldsanvändning.

Deltagande i internationella fredsfrämjande insatser är en viktig del av den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. Enligt regeringsformen får regeringen besluta om att sända svensk väpnad styrka till annat land efter medgivande av riksdagen, om särskild lag så medger eller om sådan skyldighet följer av internationell överenskommelse som godkänts av riksdagen. Enligt lagen om väpnad styrka för tjänstgöring utomlands skall begäran av FN eller beslut av Organisationen för fred och säkerhet i Europa (OSSE) utgöra den folkrättsliga grunden för svenskt deltagande i en internationell fredsbevarande insats. Deltagande i internationella fredsfrämjande insatser bygger för såväl yrkesofficerare som värnpliktiga på frivillighet.

Då FN saknade förmåga att operativt leda större fredsfrämjande insatser med mandat för fredsframtvingande åtgärder, har Nato, på uppdrag av FN:s säkerhetsråd, kommit att leda de fredsfrämjande insatserna IFOR och SFOR i Bosnien-Hercegovina och KFOR i Kosovo.

Under de senaste åren har FN:s säkerhetsråd tenderat att, i mandat för internationella fredsfrämjande operationer, ge möjlighet till fredsframtvingande åtgärder (s.k. kapitel VII-mandat enligt FN-stadgan). Sådana vida mandat har i förebyggande syfte givits även när parternas samtycke förelegat, t.ex. beträffande Bosnien-Hercegovina efter Daytonöverenskommelsen och i Östra Timor. Samtidigt läggs allt större vikt vid civila resurser vid fredsfrämjande insatser. Sverige har t.ex. i ökad utsträckning bidragit med civilpoliser.

Ett särskilt svenskt intresse har varit att fästa uppmärksamheten på behovet av konfliktförebyggande åtgärder. Sverige har bl.a. bidragit i diskussionen genom den av Utrikesdepartementet utarbetade skriften Att förebygga väpnade konflikter.

Utgångspunkten för svenskt deltagande i internationella fredsfrämjande insatser måste enligt utskottets uppfattning vara både efterfrågan på svenska resurser och vår förmåga att effektivt bidra till insatsen. Vilka typer av förband som efterfrågas vid fredsfrämjande insatser bör vara vägledande för dimensionering och utformning av Försvarsmaktens internationella förmåga. Erfarenheterna från Kosovokonflikten visar att Sverige måste stärka sin förmåga att snabbt och med lämpliga resurser medverka i internationella

1999/2000:UU4y

fredsfrämjande insatser. Utskottet noterar därvidlag att regeringen gett För-	1999/2000:UU4y
svarsmakten i uppdrag att pröva möjligheterna och beräkna kostnaderna för
att tidigare än vad myndigheten föreslagit stärka förmågan att delta i internat-
ionella fredsfrämjande insatser med två mekaniserade bataljoner eller mot-
svarande resurser. Regeringen anger som målsättning på lång sikt att flertalet
svenska förband skall ha förmåga att delta i internationella fredsfrämjande
insatser.
Utskottet konstaterar därvidlag att regeringen föreslår en höjd ambitionsnivå
för den svenska internationella förmågan, men att det för närvarande återstår
att fastställa hur denna höjda förmåga skall uppnås. Utskottet ser positivt på
att regeringen ger hög prioritet åt arbetet att höja Sveriges förmåga och be-
redskap att delta i internationella fredsfrämjande insatser.
I partimotion Fö20 (m) yrkande 4 (delvis) menar Moderaterna att antalet
markförband och marina förband i Försvarsmaktens föreslagna insatsorgani-
sation är för få för att kunna uppfylla de operativa krav som anges i regering-
ens proposition. Moderaterna anser vidare i yrkande 5 att finansieringen av
Försvarsmaktens internationella insatser bör ske över utgiftsområdena 5 och
7.
Folkpartiet framför i partimotion Fö28 (fp) yrkande 8 att det svenska försva-
ret bör ges förutsättningar att delta i internationella insatser av en storleks-
ordning på två till tre gånger nuvarande ram.
Utskottet konstaterar därvidlag att ambitionsnivån för Sveriges förmåga att
delta i internationella fredsfrämjande insatser har höjts betydligt under de
senaste åren. Det svenska deltagandet i fredsfrämjande insatser på olika
platser i världen har också givit en betydande erfarenhet. Samarbetet med
Nato- och partnerländer i Partnerskap för fred (PFF) har bidragit till att höja
vår förmåga att delta i internationella insatser. De Natoledda operationerna i
Bosnien-Hercegovina och Kosovo är de mest omfattande som Sverige har
deltagit i.
Till de erfarenheter som kan dras av det senaste årets utveckling hör att det
finns ett behov att fortsatt stärka vår förmåga att delta i europeisk krishante-
ring, samt att beredskapen för att snabbt kunna igångsätta en insats bör höjas.
Riksdagen har tidigare gjort bedömningen, senast i samband med den senaste
försvarspolitiska kontrollstationen våren 1999 (1998/99:UFöU1), att det
förhållandevis goda säkerhetspolitiska läge som råder för Sveriges del tillåter
att relativt sett ökad vikt läggs vid totalförsvarsresursernas bidrag till fred
och säkerhet i omvärlden. Den ekonomiska ramen för totalförsvaret för de
återstående åren av nuvarande försvarsbeslut har tidigare fastställts av riks-
dagen (bet. 1998/99:FöU5). På regeringens uppdrag kommer Försvarsmakten
inom kort att lämna förslag på hur den internationella förmågan kan höjas
ytterligare inom den nuvarande ekonomiska ramen.
Utskottet har tidigare, senast i yttrande 1999/2000:UU1y, behandlat för-
slag att finansieringen av Försvarsmaktens internationella insatser bör ske
över andra utgiftsområden än 6 Totalförsvar. Utskottet har därvid kommit
fram till att nuvarande ordning är ändamålsenlig och att någon förändring i
	1

den av motionärerna förespråkade riktningen ej bör genomföras. Denna	1999/2000:UU4y
bedömning kvarstår.
Enligt utskottets mening bör därför motionerna FöU20 (m) yrkandena 4
(delvis) och 5 samt FöU28 (fp) yrkande 8 avstyrkas.
Kristdemokraterna anser i motionerna U416 (kd) yrkande 5 och Fö212 (kd)
yrkandena 9 dels att Försvarsmakten bör ha kapacitet att inom 30 dagar efter
beslut kunna sända ett flexibelt sammansatt förband till en internationell
fredsfrämjande insats, dels att arbetet med att utveckla den internationella
samverkansförmågan bör intensifieras. I yrkande 8 framförs krav på att arbe-
tet med att utveckla försvarets internationella samverkansförmåga bör inten-
sifieras, så att samtliga krigsförband i den nationella insatsorganisationen kan
ingå i Natoledda fredsfrämjande insatser.
Motionären bakom Fö311 (mp) anser att riksdagen bör formulera kravet
att snabbinsatsstyrkan i framtiden skall kunna ställas till FN:s förfogande
inom loppet av 30 dagar efter ett beslut.
Utskottet konstaterar i sammanhanget att Försvarsmakten fortsätter att ut-
veckla den internationella samverkansförmågan. Det främsta verktyget är
den fördjupade planerings- och översynsprocess (s.k. PARP) som bedrivs
inom ramen för Partnerskap för fred (PFF). Att Natostandard och -metoder
används som utgångspunkt är naturligt mot bakgrund av att dessa används
vid de allra flesta internationella fredsfrämjande insatser, även de som leds
av FN. I stort sett samtliga delar av Försvarsmaktens organisation deltar i
PARP-processen, vilket är ett resultat av ambitionen att flertalet förband på
sikt skall ha internationell samverkansförmåga.
Utskottet instämmer likaså i regeringens åsikt att Sveriges förmåga att
snabbt och med resurser som efterfrågas kunna delta i internationella freds-
främjande insatser måste förbättras, samt att inriktningen skall vara att en
styrka kan sättas in någon månad efter beslut. Erfarenheterna från insatsen i
Kosovo har understrukit behovet av att förbättra beredskapen att snabbt
kunna sätta in ett förband. Utskottet noterar att Försvarsmakten fått i uppdrag
att ge konkreta förslag på hur den internationella insatsförmågan kan höjas
ytterligare. Utskottet utgår från att regeringen i lämplig form redovisar vilka
åtgärder den avser vidta för att höja Försvarsmaktens internationella förmåga
och beredskap. Huruvida nuvarande lagstiftning bör anpassas till de höjda
ambitionerna för internationell förmåga och beredskap är i sammanhanget av
särskilt intresse. En annan aktuell fråga är om en hög beredskap för internat-
ionella insatser liksom tidigare skall upprätthållas genom en särskild snabb-
insatsstyrka.
Med vad ovan anförts anser utskottet att motionerna U416 (kd) yrkande 5,
Fö212 (kd) yrkandena 8 och 9 samt Fö311 (mp) kan besvaras.

Stockholm den 10 februari 2000

1999/2000:UU4y

På utrikesutskottets vägnar

Viola Furubjelke

I beslutet har deltagit: Viola Furubjelke (s), Göran Lennmarker (m), Berndt Ekholm (s), Lars Ohly (v), Holger Gustafsson (kd), Bertil Persson (m), Liselotte Wågö (m), Carina Hägg (s), Agneta Brendt (s), Murad Artin (v), Jan Erik Ågren (kd), Sten Tolgfors (m), Marianne Andersson (c), Karl-Göran Biörsmark (fp), Marianne Jönsson (s) och Birgitta Ahlqvist (s).

Avvikande meningar

1. Regeringens säkerhetspolitiska bedömning

Göran Lennmarker, Bertil Persson, Liselotte Wågö och Sten Tolgfors (alla m) anför:

Moderaterna delar inte regeringens säkerhetspolitiska bedömning. Vi är inte beredda att inteckna nedgången i rysk militär förmåga på samma sätt som regeringen gör i sin proposition. Det är ett misstag att ta en god säkerhetspolitisk utveckling för given. Osäkerheten är alltjämt det dominerande draget i utvecklingen i vårt närområde.

2. Försvarsmaktens operativa förmåga

Göran Lennmarker, Bertil Persson, Liselotte Wågö och Sten Tolgfors (alla m) anför:

Antalet markförband och marina förband i Försvarsmaktens föreslagna insatsorganisation är för få för att kunna uppfylla de operativa krav som anges i regeringens proposition. För att uppnå dessa krav skulle för markstridskrafterna behövas bland annat två divisionsledningar med stödförband och tillgång till ett antal bataljonsstridsgrupper eller sammansatt brigad, samt tio brigadförband varav en brigadledning för en nordisk brigad. För de marina förbanden skulle detta innebära bland annat tre ytfartygsflottiljledningar, varav en flottiljledning för en internationell sjöstyrka, med fyra ytfartygsdivisioner.

3. Finansiering av internationella insatser

1999/2000:UU4y

Göran Lennmarker, Bertil Persson, Liselotte Wågö och Sten Tolgfors (alla m) anför:

Internationella uppdrag är en verksamhet vars kostnader inte hör omedelbart samman med kostnaderna för landets försvar. Driftskostnaderna för förband i internationell verksamhet bör därför ske samlat över utgiftsområde 7 under rubriken Fredsfrämjande verksamhet.

4. Försvarets förmåga att delta i internationella insatser

Karl-Göran Biörsmark (fp) anför:

Under Unprofor-insatsen och därefter den Nato-ledda IFOR-insatsen i Bosnien hade Sverige tillsammans med mindre kontingenter i Kroatien och Makedonien en betydligt större numerär närvaro i det forna Jugoslavien än

vidärefter haft inom ramen för SFOR i Bosnien. Regeringen har av rena budgetskäl kraftigt minskat den svenska internationella närvaron i västra Balkan. Folkpartiet liberalerna menar att det har saknats grund för detta. De lokala behoven har inte minskat. Särskilt påtagligt framstod denna budgetrestriktion när den svenska KFOR-insatsen krävde att den svenska SFOR- kontingenten togs hem i förtid. Våra nordiska grannländer har relativt sin befolkning alla en högre förmåga till internationella insatser än vad Sverige tycks ha.

Folkpartiet menar vidare att det var oacceptabelt att insatsen i Kosovo tog över ett halvår att få på plats. Detta är uttryck för en bristande förmåga hos Försvarsmakten att i tid planera och förbereda deltagande i internationella fredsfrämjande insatser. I fallet Kosovo är det särskilt allvarligt mot bakgrund av att insatsen kunnat förutses sedan sommaren 1998.

Mot denna bakgrund bör det svenska försvaret så snart som möjligt ges förutsättningar för internationella insatser av en storleksordning på två till tre gånger den nuvarande. Folkpartiet konstaterar att utrymme för detta saknas inom den ram för försvarsbeslut som regeringen och Centern nu föreslagit. Det är inte acceptabelt att som propositionen endast uttala önskemål och begära ytterligare underlag för att kunna bedöma förutsättningarna för ökade internationella insatser.

Innehållsförteckning	1999/2000:UU4y
Till försvarsutskottet..................................................................................	1
1 Propositionen .....................................................................................	1
1.1 Yrkandena ..................................................................................	1
1.2 Internationell utveckling och svensk säkerhets- och
försvarspolitik (prop. avsnitt 4) ........................................................	1
Den internationella utvecklingen .................................................	1
Konsekvenser för svensk säkerhetspolitik ...................................	2
Konsekvenser för svensk försvarspolitik .....................................	2
1.3 Behov av operativ förmåga och kompetenser inom det
militära försvaret m.m. (prop. avsnitten 5.2 och 5.3) .......................	3
1.4 Behov av resurser för internationella uppgifter inom det
civila försvaret (prop. avsnitt 7.4) ....................................................	4
2 Motionerna.........................................................................................	4
3 Utskottets överväganden ....................................................................	5
Avvikande meningar..................................................................................	9
1. Regeringens säkerhetspolitiska bedömning ......................................	9
2. Försvarsmaktens operativa förmåga .................................................	9
3. Finansiering av internationella insatser...........................................	10
4. Försvarets förmåga att delta i internationella insatser .....................	10

Elanders Gotab, Stockholm 2000