om lagstiftningsåtgärder mot våldsskildringar i videogram, m.m. (prop. 1986/87:151 delvis) (Yttrande 1987/88:KrU5y)

Kulturutskottets yttrande

1987/88:5 y

om lagstiftningsåtgärder mot våldsskildringar i
videogram, m.m. (prop. 1986/87:151 delvis) 1987/88:5y

Till konstitutionsutskottet

Konstitutionsutskottet har den 27 maj 1987 beslutat bereda kulturutskottet
tillfälle att yttra sig över proposition 1986/87:151 om ändringar i tryckfrihetsförordningen
m.m. jämte motioner.

Konstitutionsutskottet har vidare den 10 september 1987 berett kulturutskottet
tillfälle att yttra sig över ett antal motioner om olika massmediefrågor
m.m.

Med anledning av konstitutionsutskottets beslut har kulturutskottet den 10
november 1987 yttrat sig över dels motioner om radio- och TV-sändningar i
kabelnät och om kontroll över medieutvecklingen, dels motioner om
etableringsfrågor på radio- och TV-området och om reklamfinansierad TV
(KrU 1987/88:1 y).

Konstitutionsutskottet har slutligen den 2 februari 1988 berett kulturutskottet
tillfälle att yttra sig över ett antal motioner rörande videovåldsfrågor.

I detta yttrande behandlar kulturutskottet - med anledning av konstitutionsutskottets
remisser - främst frågor om lagstiftningsåtgärder mot våldsskildringar
i videogram och filmer som inte visas offentligt.

Vissa bakgrundsuppgifter

I den lagrådsremiss som föregått propositionen förordades en utbyggnad av
grundlagsskyddet för radio, TV, film, videogram och vissa andra medier (se
prop. främst s. 29-32). Efter lagrådsbehandlingen stod det emellertid klart
att en bred enighet om den lösning som valts i remissen inte skulle kunna
uppnås i riksdagen (prop. s. 320). Förslaget i denna del lades därför inte fram
i propositionen. Sedermera har frågan om ett utbyggt grundlagsskydd för de
angivna medierna beretts ytterligare i justitiedepartementet under medverkan
av företrädare för de fem riksdagspartierna. Därvid har tre olika
modeller för ett grundlagsskydd för nya medier diskuterats. Det har
emellertid visat sig att tillräckligt bred anslutning till någon av de tre
lagtekniska modellerna inte kunnat uppnås. Företrädare för justitiedepartementet
har förklarat att ställning till de aktuella frågornas fortsatta behandling
får tas sedan riksdagen har behandlat propositionen.

1 Riksdagen 1987188. 13 sami. Nr5 y

Våldsskildringar i filmer, videogram m.m.

KrU 1987/88:5 y

Gällande bestämmelser

Sedan länge finns regler om filmcensur i biografförordningen (1959:358).
Där föreskrivs bl.a. att filmer inte får godkännas för offentlig visning, om
deras förevisande ”på grund av det sätt, varpå händelserna skildras, och det
sammanhang, vari de förekomma, kan verka förråande eller skadligt
upphetsande eller förleda till brott”.

Lagen (1981:485) om förbud mot spridning av filmer och videogram med
våldsinslag (videovåldslagen) trädde i kraft den 1 juli 1982. Lagen har
därefter vid några tillfällen ändrats.

I korthet innebär den nuvarande lagstiftningen bl.a. följande. Filmer och
videogram med skildringar av sexuellt våld eller tvång eller närgångna eller
utdragna skildringar av grovt våld mot människor eller djur (s. k. extremvåld)
får inte i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte spridas till
allmänheten genom saluhållning eller annat tillhandahållande eller genom
visning (1 §).

När det gäller barn under 15 år innehåller lagen ett starkare skydd, som
innebär att filmer och videogram med ingående skildringar av verklighetstrogen
karaktär som återger våld eller hot om våld mot människor eller djur inte
i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte får lämnas ut eller
spelas upp vid särskild anordnad visning där sådan minderårig är närvarande
(2 §)■

Undantagna från nu angivna regler är filmer som godkänts av biografbyrån
eller videogram med samma innehåll liksom Sveriges Radios program.

Inte endast detaljister utan också grossister och andra leverentörer har
uttryckligen gjorts straffrättsligt ansvariga som gärningsmän för spridningen
av filmer och videogram med våldsinslag.

Allmänt åtal för brott mot videovåldslagen får väckas endast efter
medgivande av statens biografbyrå.

Med giltighet fr.o.m. den 1 januari 1986 har genom lagändringar reglerna
om förhandsgranskning av filmer utvidgats till att avse även videogram som
skall visas offentligt.

I lagstiftningsärendet avslogs motionskrav om att den obligatoriska
förhandsgranskningen av videogram skulle utvidgas till att omfatta även
sådana som är avsedda för privat bruk, dvs. sådana som säljs eller hyrs ut till
allmänheten. Konstitutionsutskottet ansåg - i likhet med kulturutskottet,
som avgivit yttrande i ärendet - att motionerna borde avslås. Konstitutionsutskottet
hänvisade främst till att det utredningsarbete som skedde inom
utredningen (U 1985:10) om våldsskildringar i rörliga bilder (våldsskildringsutredningen)
borde avvaktas innan slutlig ställning togs till innehållet i de
ifrågavarande motionsyrkandena (KU 1985/86:11, KrU 1985/86:1 y). Kulturutskottet
ansåg och konstitutionsutskottet instämde i den av kulturutskottet
gjorda bedömningen att utredningsarbetet var nädvändigt för att belysa
konsekvenserna av en längre gående förhandsgranskning såväl från yttrandefrihetssynpunkt
som från praktiska och ekonomiska synpunkter.

Våldsskildringsutredningen

KrU 1987/88:5 y

Beträffande den ovan nämnda våldsskildringsutredningen finns skäl att
redovisa följande.

Utredningen skall kartlägga hur utvecklingen av nya medier för att återge
inspelningar av rörliga bilder påverkar risken för att framför allt barn och
ungdomar utsätts för skadeverkningar genom våldsskildringar i sådana
inspelningar. Utredaren skall vidare bedöma om utvecklingen kan väntas
leda till att det behövs nya eller ändrade regler för att motverka sådana
skador. Utredaren skall i så fall avge förslag till lämpliga regler. Alternativet
med förhandsgranskning av alla filmer och videogram skall belysas ingående.
Utredaren skall vidare behandla vissa frågor rörande barncensuren samt se
över biografförordningen med tillhörande författningar i tekniskt hänseende.

På försommaren förra året avgav den dåvarande utredningsmannen
rapporten (Ds U 1987:8) Videovåld. I denna ges en översikt över dagsläget i
fråga om hemvideo. Bl.a. behandlas spridningen av videobandspelare,
tittarvanor och videogrammarknaden. Vidare redovisas i korthet innehållet i
gällande rätt och tillämpningen av videovåldslagen. En redogörelse för det
aktuella läget inom påverkansforskningen har tagits in i rapporten. Olika
tänkbara åtgärder för att komma till rätta med våldsskildringar i rörliga
bilder diskuteras. Härvid behandlas bl.a. alternativet med allmän förhandsgranskning
av videogram. Syftet med rapporten är främst att bidra med
underlag för en allsidig diskussion om tänkbara åtgärder för att motverka
skadeverkningar genom våldsskildringar i rörliga bilder.

En omfattande remissbehandling av rapporten har skett. Utredningsuppdraget
beräknas enligt vad utskottet inhämtat bli slutfört före sommaren.

I det följande kommer utskottet att närmare beröra innehållet i rapporten.

Propositionen

I den nu aktuella propositionen föreslås det inte någon ändring av bestämmelserna
då det gäller kravet på förhandsgranskning av film och videogram
som skall visas offentligt. Departementschefen anser att det finns starka skäl
för att staten inte avhänder sig möjligheten att inskrida mot spridningen till
allmänheten av upptagningar av rörliga bilder som, på det sätt som närmare
angivits i propositionen (s. 91-92) kan ha en skadlig inverkan på åskådarna.
Han anför att det därför alltjämt finns behov av möjligheten att kunna
ingripa mot våldsskildringar i dessa medier. I ett särskilt avsnitt diskuteras
härefter formerna för sådana ingripanden, och då framför allt möjligheterna
till förhandsgranskning visavi utrymmet för straffrättsliga ingripanden i
efterhand. Tre huvudalternativ anges: enbart förhandsgranskning, enbart
efterhandsingripanden eller en kombination av båda metoderna. Det
framhålls också att man kan ha olika alternativ för olika spridningsformer för
rörliga bilder.

Först tas upp frågan om förhandsgranskning av filmer och videogram som
sprids på annat sätt än genom offentlig visning. Det konstateras att frågan
utreds av våldsskildringsutredningen. Departementschefen anser att han inte

1* Riksdagen 1987188.13 sami. Nr5 y

har underlag för att nu föreslå någon grundlagsregel som tillåter annan
censur än den som avser offentlig förevisning. Då det härefter gäller
förhandsgranskning av filmer och videogram avsedda för offentlig förevisning
konstateras att de principiella betänkligheterna mot censur inte gör sig
särskilt starkt gällande när visningen är avsedd för barn. Angelägenheten av
att barn skyddas mot psykiska skador av olämpliga filmer understryks. I
avvaktan på resultatet av våldsskildringsutredningens arbete - utredningen
skall bl.a. överväga frågan om vilka åldersgränser som bör gälla - bör dessa
gränser finnas kvar anser departementschefen. I frågan om offentlig visning
för vuxna kommer departementschefen - efter en ingående diskussion (prop.
s. 94-95) - fram till att den obligatoriska förhandsgranskningen skall kunna
finnas kvar och att ställning senare får tas till vilka grundlagsändringar som
våldsskildringsutredningens arbete kan motivera. Förhandsgranskningen
skall liksom hittills kunna vara förenad med en möjlighet att helt eller delvis
förbjuda den granskade produkten. Departementschefen framhåller som
skäl för sitt ställningstagande i denna del bl.a. att det - med hänsyn till
våldsskildringsutredningens uppdrag - skulle vara inkonsekvent och dessutom
i strid med en kraftig opinion att nu avskaffa förhandsgranskningen av
filmer och videogram som skall visas offentligt för vuxna.

Slutligen behandlas i propositionen möjligheterna till efterhandsingripanden
mot våldsskildringar. Det föreslås att ansvarsbestämmelserna i videovåldslagen
förs över till brottsbalken. Beträffande vissa sakliga ändringar -det föreslås i sammanhanget bl.a. viss utvidgning av det straffbara området
vid skildring i stillbild-hänvisar utskottet till propositionen (främst s. 87-103,
183, 326).

I lagrådsremissen hade föreslagits dels att i den i 18 kap. andra avdelningen
tryckfrihetsförordningen (TF) medtagna katalogen över yttrandefrihetsbrott
skulle ingå det nya brottet olaga våldsskildring, såvitt gäller rörliga bilder
(motsvarande 1 § videovåldslagen), dels att ett system skulle införas som -efter förebild av ensamansvaret för tryckta skrifter - skulle innebära att det
straffrättsliga ansvaret för framställningar sorn offentliggörs genom filmer
och videogram bärs av en ensam, på förhand bestämd person. Utgivaren
skulle vara densamme, oavsett i vilken form en film eller ett videogram hålls
allmänheten till handa - genom offentlig visning, spridning av exemplar
genom försäljning eller uthyrning på annat sätt. Förslaget, som i princip
överensstämde med YFU:s förslag, byggde bl.a. på att utgivaren skulle ha ett
bestämmande inflytande över framställningens innehåll och offentliggörande
(prop. s. 77). Saknar han det eller är han utsedd för skens skull, faller
ansvaret för framställningens innehåll på den som har ansvaret för att utse
utgivaren. Enligt förslaget - intaget i 17 kap. i den nya avdelningen till TFskulle
utgivare utses av den som bedriver verksamheten.

Eftersom förslagen om ändrade grundlagsreglerförbl.a. filmer och videodäribland
bestämmelsen om ansvarig utgivare - inte läggs fram för riksdagen
kommer det enligt propositionen att alltjämt vara den som enligt vanliga
regler är gärningsman som skall bära ansvaret för brottet olaga våldsskildring
i rörliga bilder.

KrU 1987/88:5 y

Motioner

KrU 1987/88:5 y

I en rad motioner framställs yrkanden där det genomgående syftet är att
regler snarast möjligt skall införas om obligatorisk förhandsgranskning av
filmer och videogram som försäljs eller, vilket är det vanliga, hyrs ut till
allmänheten. I de flesta av motionerna yrkas att riksdagen hos regeringen
skall begära förslag om sådan förhandsgranskning.

I en motion 1987/88:K421 (c) föreslås att förhandsgranskning av videogram
avsedda för privat bruk skall ske enligt bestämmelserna i biografförordningen.
För biografbyråns prövning av om en videofilm skall godkännas skall
dock i stället för bestämmelserna i 3 § i förordningen gälla bestämmelserna i 1
och 2 §§ videovåldslagen om extremvåld m.m. I motionen framläggs ett
lagförslag i saken.

1 två motioner 1986/87:K423 (c) yrkande 2 och 1987/88:K428 (c) yrkande 2
yrkas att det i en lag om förhandsgranskning skall tas in bestämmelser om att
godkända filmer och videogram skall innehålla en innehållsförteckning
utfärdad av granskningsmyndigheten.

I motion 1986/87:K123 (m) yrkande 7 föreslås att riksdagen avslår
propositionens förslag om upphävande av videovåldslagen och om införande
i brottsbalken av bestämmelser gällande brotten olaga våldsskildring och
otillåten utlämning av film eller videogram. Motionärerna anser inte att det
finns anledning att genomföra propositionsförslaget i förevarande del mot
bakgrund av att detta skulle bli ett provisorium i väntan på den grundlagsreglering
av saken som senare skall genomföras.

Motionärerna anser alltså att videovåldslagen skall vara kvar. Enligt
motionärerna bör dock lagen ändras så att - i överensstämmelse med vad
YFU i förevarande hänseende föreslagit - ett system med ansvarig utgivare
införs för filmer och videogram. Vidare yrkas avslag på ett förslag i
propositionen om en utvidgning av det straffbara området då det gäller
stillbilder.

Utskottet

Av den redovisning utskottet lämnat i det föregående framgår att det är en
fråga som dominerar i motionerna, nämligen hur samhället med hjälp av
lagstiftningen skall motverka skadeverkningar - i första hand för barn och
ungdom - genom våldsskildringar i videogram och filmer. Eftersom den
nuvarande lagstiftningen innebär att videogram och filmer som visas
offentligt skall förhandsgranskas, koncentreras intresset till skildringar som
allmänheten får tillgång till genom köp eller förhyrning.

Utskottet har i skilda sammanhang framhållit angelägenheten av att barn
och ungdom skyddas från skadeverkningar som våldsskildringar i filmer och
videogram kan medföra. Den forskning som hitintills redovisats på området i
fråga om effekterna av sådana skildringar kan inte anses ha gett ett helt
entydigt resultat. Utskottet hänvisar härvidlag till den översikt rörande det
aktuella forskningsläget då det gäller våldbrottsligheten och videovåldet som
gjorts av våldsskildringsutredningen (Ds U 1987:8 s. 49). Utskottet anser
dock att det i vart fall kan slås fast att riskerna för allvarliga effekter för barn
och ungdom är så betydande att detta motiverar omfattande och långtgående

insatser från samhällets sida. I detta sammanhang är det framför allt fråga om
huruvida insatser av lagstiftningskaraktär är påkallade och - om så bedöms
vara fallet - vilken utformning lagstiftningen skall få. Då det gäller andra
insatser som syftar till att bekämpa skadliga våldsskildringar än sådana som
är av lagstiftningskaraktär anför utskottet i ett senare avsnitt vissa synpunkter.
I flera av motionerna kommer den uppfattningen till uttryck att det inte
är möjligt att uteslutande genom lagstiftningsåtgärder lösa det föreliggande
problemet. Utskottet delar denna uppfattning.

Med hänsyn till den av utskottet gjorda bedömningen av riskerna för
skadliga effekter på framför allt barn och ungdom av våldsskildringar i rörliga
bilder - och med utgångspunkt i de erfarenheter som finns bl.a. då det gäller
den filmgranskning som görs av statens biografbyrå - anser utskottet att
ytterligare lagstiftningsåtgärder kan bli nödvändiga. I överensstämmelse
med vad som föreslås i motionerna bör under alla omständigheter åtgärder
komma till stånd som har till syfte att på ett effektivare sätt än för närvarande
förhindra att i vart fall barn och ungdom får tillgång till grova våldsskildringar
i rörliga bilder, inte minst sådana som innehåller våldsinslag bestående i
sexuella övergrepp och sadism. Genom detta uttalande tar utskottet inte
ställning till frågan om hur man i detalj i framtiden skall avgränsa begreppet
våldsskildringar. Att helt förbjuda sådana bör inte komma i fråga med
hänsyn till vikten av att man värnar om yttrandefriheten; våld är en del av
verkligheten och den måste kunna skildras och dokumenteras.

En av de möjligheter som finns att tillgodose utskottets och motionärernas
önskemål är att regler införs om förhandsgranskning även av videogram och
filmer som sprids till allmänheten för privat bruk, dvs. i allmänhet genom
uthyrning eller försäljning. Att det, om man väljer denna möjlighet, kan vara
nödvändigt av praktiska skäl att göra undantag för exempelvis videogram
som framställs i utbildningsyfte eller som reklam framgår av våldsskildringsutredningens
rapport. Utskottet vill också framhålla att man kan göra
skyldigheten till förhandsgranskning beroende av om uthyrning eller försäljning
skall ske till barn och ungdom under viss ålder. Risken för ”langning”
torde dock vara icke obetydlig om en sådan lösning väljs.

En annan lagstiftningsmöjlighet är att man söker göra de regler som nu
finns i videovåldslagen - och som innbär att man ingriper i efterhand med
straffsanktioner - effektivare. Ett förslag med detta syfte har lagts fram i den
lagrådsremiss som tidigare redovisats men som inte förelagts riksdagen av
skäl som också redovisats i det föregående. Förslaget innebär att att man
skulle införa föreskrifter om ensamansvar. Detta skulle i första hand åvila en
särskilt utsedd ansvarig utgivare. Som våldskildringsutredningen framhåller
skulle möjligheterna till kontroll och ingripande härigenom underlättas,
eftersom ingripanden inte skulle behöva föregås av tidsödande utredningar
om vem som i en given situation är den ansvarige.

Slutligen bör här framhållas att, som framgår av våldsskildringsutredningens
rapport, även andra möjligheter än de ovan redovisade huvudalternativen
står tillbuds, då det gäller att lagstiftningsvägen angripa videovåldet. En
kombination av de olika alternativen bör inte heller uteslutas.

Utskottet anser det angeläget att riksdagen så snart som möjligt får ta
ställning i den här aktuella lagstiftningsfrågan. I vart fall på kort sikt torde

KrU 1987/88:5 y

nämligen lagstiftningsåtgärder vara de åtgärder som i första hand är ägnade
att motverka att barn och ungdomar får tillgång till icke önskvärda
våldskildringar.

Då det gäller ställningstagandet till frågan om huruvida riksdagen nu bör
vidta någon åtgärd med anledning av motionsyrkandena - i det följande
behandlas dock bl.a. motion 1986/87:K123 yrkande 7 - vill utskottet
emellertid också erinra om att, enligt vad utskottet inhämtat, våldsskildringsutredningen
befinner sig i sitt slutskede och kommer att redovisa sitt
huvudbetänkande före sommaren. Det förslag utredningen kommer att
lägga fram kommer att grunda sig på det omfattande material som
framkommit under remissbehandlingen av utedningen rapport Videovåld.
Vid sina överväganden har utskottet kommit fram till att riksdagen - trots de
skäl som talar för omedelbara åtgärder - inte bör föregripa de överväganden
som sker inom utredningen. Utskottet vidhåller således den uppfattning som
kommit till uttryck i ett tidigare yttrande till konstitutionsutskottet i
förhandsgranskningsfrågan (KrU 1985/86:1 y), nämligen att det - innan
ställning tas till frågan - krävs en ingående belysning av såväl vissa
yttrandefrihetsfrågor som praktiska och ekonomiska frågor.

Utskottet vill i anslutning till detta konstaterande erinra om att den
lagrådsremiss som föregått framläggandet av proposition 1986/87:151 innehåller
ett förslag om införande av ett system med ansvarig utgivare för film
och videogram. En lagteknisk lösning som innebär att ett system med
ensamansvar införs för dessa medier har därför nära samband med frågan om
huruvida det blir möjligt att få till stånd ett bättre grundlagsskydd för nya
medier.

Vad utskottet anfört i det föregående innebär att utskottet avstyrker
följande motioner, nämligen 1986/87:K125 (c), K404 (s), K409 (c), K412
(vpk), K421 (c) yrkande 2, K423 (c) yrkande 1, K424 (s), K425 (c),K426 (fp),
K434 (m), 1987/88:K405 (s), såvitt avser lagstiftningsfrågan, K409 (s)
yrkande 1, K415 (s), K421 (c), K423 (fp), K424 (fp), K425 (s), K428 (c)
yrkande 1 och K430 (vpk) yrkande 1.

Frågan om innehållsredovisning på godkända filmer och videogram får
anses omfattas av videvåldsutredningens uppdrag. Motionerna 1986/
87:K423 (c) yrkande 2 och 1987/88:K428 (c) yrkande 2 avstyrks därför.

Utskottet avstyrker motion 1986/87:K123 (m) yrkande 7, såvitt yrkandet
avser utskottets beredningsområde. Som närmare redovisats i det föregående
vill motionärerna bl.a. att ett system med ansvarig utgivare för filmer och
videogram skall införas redan nu och att bestämmelserna i videovåldslagen
inte skall överföras till brottsbalken. Utskottet ansluter sig till bedömningen i
propositionen och tillstyrker det däri framlagda förslaget i motsvarande del.

Utskottet vill beträffande åtgärder för att motverka skadeverkningar
genom våldsskildringar i rörliga bilder ytterligare anföra följande.

Våldsskildringsutredningen har i sin rapport Videovåld berört även andra
åtgärder än sådana som syftar till att minska tillgången på filmer och
videogram som genom sitt innehåll kan leda till skadeverkningar hos
åskådarna. Utskottet anser i likhet med utredningen att även insatser av
främst attitydförändrande slag är viktiga. Vid remissbehandlingen har
framförts en rad synpunkter i fråga om sådana insatser. Det finns anledning

KrU 1987/88:5 y

utgå från att utredningen i sitt huvudbetänkande kominer att föra en
utförligare diskussion och eventuellt lägga fram förslag även beträffande
sådana. Med hänsyn härtill är utskottet inte berett föreslå att riksdagen nu tar
något initiativ i här aktuellt avseende. Motion 1987/88: K405 (s) avstyrks
därför, såvitt avser ökat stöd till informationsverksamhet. Utskottet anser sig
likväl med hänsyn till frågans vikt böra anföra vissa synpunkter redan i detta
sammanhang.

Det måste slås fast att föräldrar, förskola och skola - utöver ansvaret för en
etisk fostran - har ett stort ansvar dels då det gäller att motverka att barn och
ungdom får möjlighet att se våldsskildringar av här aktuellt slag, dels då det
gäller att skapa en attityd till sådana skildringar som är ägnade att få barn och
ungdom intresserade av skildringar av annat slag. På skolans område har
under senare år vikten av en mediekunskap uppmärksammats. Utskottet
anser att det är viktigt att sådan kunskap förmedlas. En förutsättning för att
en sådan skall kunna meddelas är att lärarna själva har god kunskap på
området och att denna kunskap fortlöpande upprätthålls. De måste ha en
förmåga att lära sina elever att tolka bilder. I budgetproposition 1984/85:100
uttalade kulturministern - i ett avsnitt om kultur i skolan - bl.a. att man i
skolans arbete bör utgå från bilden och bildspråket som en tillgång och inte
från dess negativa verkningar (prop. bil. 10 s. 22). Utskottet kan i anslutning
härtill nämna att olika projekt med barn och rörliga bilder har satts i gång
med stöd av medel som anvisats för kultur i skolan, bl.a. ett pilotprojekt som
genomförts i Vallentuna efter initiativ av Svenska filminstitutet. Av nämnda
medel har också utgått stöd till ett skolbioprojekt som Folkets husföreningarna
satt i gång och som nu vuxit till en etablerad verksamhet.

I anslutning till det sist anförda finns skäl erinra om att det över
statsbudgeten utgår stöd till främjande av spridning och visning av värdefull
film. Vidare har riksdagen efter förslag av regeringen för innevarande
budgetår beräknat medel för att material för medieundervisning i skolan
skall kunna utarbetas och för lokal fortbildning för lärare. Även för nästa
budgetår föreslås att medel beräknas för dessa ändamål. Därutöver föreslås i
budgetpropositionen att särskilda medel, 6 milj. kr., beräknas för filmkulturella
insatser för barn och ungdom (se närmare om de redovisade insatserna i
prop. 1987/88:100, bil. 10 s. 461). Kulturutskottet kommer att senare under
våren behandla förslagen till insatser för nästa budgetår.

Enligt utskottets mening måste också den insats tas till vara, som såväl
barn- och ungdomsorganisationerna som studieförbunden kan göra.

Utskottet vill också peka på att det finns goda möjligheter till insatser i
övrigt på det lokala planet. Våldsskildringsutredningen erinrar om att i vissa
fall har överläggningar mellan bl.a. företrädare för kommunala myndigheter,
polisen, intresseorganisationer och videogramuthyrare lett till att lokala
granskningsorgan har inrättats. Det finns exempel på att videogramuthyrare
åtagit sig att endast hyra ut videogram som har godkänts av ett kommunalt
granskningsorgan. I någon kommun har man valt att låta ett lokalt
granskningsorgan kvalitetsmärka och således rekommendera vissa videogram.
Det kan också nämnas att en kommun har en särskild mediekonsulent
(Upplands Väsby).

Utskottet vill understryka angelägenheten av att förmedling av kvalitetsvi -

KrU 1987/88:5 y

deo främjas. På senare tid har kvalitetsutbudet av videofilmer på den
kommersiella marknaden ökat något. Det har på senare tid också framkommit
uppgifter som tyder på att en viss självsanering i videobranschen
förekommer. Även om detta är av värde, torde man dock - med hänsyn till de
uppenbarligen mycket stora vinstintressen som finns inom branschen - inte
böra knyta alltför stora förhoppningar till några mer långtgående resultat på
denna väg.

På ett mera övergripande - och samtidigt ännu mer långsiktigt - plan kan
kulturpolitiska insatser få betydelse för synen på våldet i samhället och
därmed också på våldsskildringarna.

Stockholm den 1 mars 1988
På kulturutskottets vägnar

Ingrid Sundberg

Närvarande: Ingrid Sundberg (m), Ing-Marie Hansson (s), Catarina Rönnung
(s), Maja Bäckström (s), Karl Boo (c). Lars Ahlmark (m), Anders
Nilsson (s), Sylvia Pettersson (s), Margareta Mörck (fp). Erkki Tammenoksa
(s), Alexander Chrisopoulos (vpk), Claes Rensfeldt (s), Margareta Fogelberg
(fp), Håkan Stjernlöf (m) och Stina Gustavsson (c).

Avvikande meningar

1. Bibehållande av videovåldslagen och införande av ansvarig
utgivare för videogram

Ingrid Sundberg, Lars Ahlmark och Håkan Stjernlöf (alla m) anser att den
del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med ”Med hänsyn” och på s. 12
slutar med ”motsvarande del” bort ha följande lydelse:

Med hänsyn till den av utskottet gjorda bedömningen av riskerna för
skadliga effekter på framför allt barn och ungdom av våldsskildringar i rörliga
bilder-och med utgångspunkt i de erfarenheter som finns bl.a. då det gäller
tillämpningen av videovåldslagen och den filmgranskning som görs av statens
biografbyrå - anser utskottet att ytterligare lagstiftningsåtgärder är nödvändiga.
I överensstämmelse med vad som föreslås i motionen bör åtgärder
komma till stånd som har till syfte att lagstiftningen på här aktuellt område
efterlevs på ett effektivt sätt. Enligt utskottets mening är den ur olika
synpunkter bästa lösningen att man i enlighet med vad som föreslås i motion
1986/87:K123 (m) inför en ordning i fråga om utkrävande av ansvar för brott
mot videovåldslagen som överensstämmer med vad som gäller för utgivning
av tryckta skrifter. Detta innebär bl.a. att en ansvarig videofilmsutgivare
skall utses, att ansvaret i andra hand skall åvila den som sprider videogrammet
samt att tryckfrihetsförordningens bestämmelser om rättegången i
huvudsak skall vara tillämpliga. Förslagets närmare innebörd framgår av den

KrU 1987/88:5 y

moderata reservationen till konstitutionsutskottets betänkande 1985/86:11.
Det bör understrykas att yttrandefrihetsutredningen enhälligt förordat ett
system med ansvarig utgivare för filmer och videogram. Utskottet anser
således att den av utskottet föreslagna lösningen skapar möjligheter till
effektiva ingripanden mot straffbar spridning av videogram. Lösningen
innnebär samtidigt att man inte utvidgar censurmöjligheterna i vår lagstiftning.

I enlighet med vad som föreslås i motionen bör videovåldslagen inte
upphävas och därmed bör bl.a. inte heller olaga våldsskildring införas som ett
nytt brott i brottsbalken.

Utskottet tillstyrker således motion 1986/87: K123 yrkande 7 i här aktuell
del.

Utskottets ställningstagande innebär att det syfte som ligger bakom ett
antal motioner tillgodoses, nämligen att skydda barn och ungdom mot
våldsskildringar i rörliga bilder som kan vara skadliga. Motionerna är
följande nämligen 1986/87:K125 (c), K404 (s), K409 (c), K412 (vpk), K421
(c) yrkande 2, K423 (c) yrkande 1, K424 (s), K425 (c), K426 (fp), K434 (m),
1987/88:K405 (s), såvitt avser lagstiftningsfrågan, K409 (s) yrkande 1, K415
(s), K421 (c), K423 (fp), K424 (fp), K425 (s), K428 (c) yrkande 1 och K430
(vpk) yrkande 1.

Frågan om innehållsredovisning på godkända filmer och videogram får
anses omfattas av videovåldsutredningens uppdrag. Motionerna 1986/
87:K423 (c) yrkande 2 och 1987/88:K428 (c) yrkande 2 avstyrks därför.

2. Omedelbar lagstiftning om förhandsgranskning av
videogram

Karl Boo (c), Alexander Chrisopoulos (vpk) och Stina Gustavsson (c) anser
att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med ”Med hänsyn” och
på s. 15 slutar med ”på våldsskildringarna” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser med hänsyn till den gjorda bedömningen om riskerna för
skadliga effekter på framför allt barn och ungdom av våldsskildringar i rörliga
bilder att det är oundgängligen nödvändigt att ytterligare lagstiftningsåtgärder
sätts in. Utskottet anser att behovet av sådana åtgärder klart ådagalagts
bl.a. genom vad som framkommit vid remissbehandlingen av våldsskildringsutredningens
rapport Videovåld. Som exempel kan hänvisas till barnmiljörådets
remissyttrande. Barnmiljörådet ställer frågan om våldsskildringar i
videogram kan bli ännu värre och hårdare och anför att det nu är dags att få
ett stopp på spridningen av våld med förråande och sadistiska inslag i
videogram för att förhindra att utvecklingen blir än värre. Det kan till slut
komma att bli en marknad som är nästan omöjlig att förändra. I dag är
marknaden ändå överblickbar, anförs det, och möjlig att påverka utan alltför
stora kostnader. Barnmiljörådet understryker de positiva effekter en allmän
förhandsgranskning av videogram skulle få. Myndigheten anser att införandet
av en sådan förhandsgranskning skulle vara den mest effektiva metoden
för att komma till rätta med utbudet av våldsskildringar. Myndigheten finnér
det märkligt att Sverige i motsats till Finland, Norge, Västtyskland och
Storbritannien fortfarande saknar bestämmelser om en sådan granskning.

KrU 1987/88:5 y

Enligt barnmiljörådets bedömning måste det bli mindre kostsamt för
samhället att ha en samlad och samordnad förhandsgranskning än långdragna
och dyrbara domstolsbehandlingar vid granskning i efterhand. Kontrollmöjligheterna
beträffande efterlevnaden skulle också avsevärt förbättras.

Utskottet kan helt ställa sig bakom de synpunkter som sålunda redovisats.
Synpunkterna speglar väl en opinion som efterhand vuxit sig allt starkare.
Bl.a. har de politiska kvinnoorganisationerna krävt förhandsgranskning av
videogram som sprids till allmänheten genom uthyrning eller försäljning

Utskottet anser mot bakgrund av det anförda och i överensstämmelse med
vad som föreslås i motionerna att en lagstiftning omedelbart bör komma till
stånd som har till syfte att på ett effektivare sätt än den nuvarande
lagstiftningen förhindra spridning av våldsskildringar i rörliga bilder. Detta
kan bäst ske genom att regler införs om förhandsgranskning även av
videogram och filmer som sprids till allmänheten för privat bruk, dvs. i
allmänhet genom uthyrning eller försäljning. På sätt närmare redovisas i
motion 1987/88:K421 (c) bör biografförordningens regler om godkännande,
anmälning för granskning, förbudskort och tillståndskort, besvär m.m. gälla.
I stället för föreskrifterna i 3 § i förordningen om vad granskningen skall avse
bör bestämmelserna i 1 och 2 §§ videovåldslagen gälla. För filmer och
videogram som är avsedda att visas offentligt föreslås ingen ändring.
Konstitutionsutskottet bör göra den lagtekniska bearbetning av motionsförslaget
som kan erfordras bl.a. med hänsyn till förslaget i propositionen om att
videovåldslagens regler skall inarbetas i brottsbalken.

Genom utskottets ställningstagande tillgodoses syftet med följande motioner,
nämligen 1986/87:K125 (c), K404 (s), K409 (c), K412 (vpk), K421 (c)
yrkande 2, K423 (c) yrkande 1, K424 (s), K425 (c), K426 (fp), K434 (m),
1987/88.K405 (s), såvitt avser lagstiftningsfrågan, K409 (s) yrkande 1, K415
(s), K423 (fp), K424 (fp), K425 (s), K428 (c) yrkande 1 och K430 (vpk)
yrkande 1.

Utskottet avstyrker motion 1986/87:K123 (m) yrkande 7, såvitt yrkandet
avser utskottets beredningsområde. Utskottets ställningstagande i det föregående
tillgodoser i princip motionärernas önskemål om effektivare
lagstiftning på det här aktuella området.

Utskottet vill beträffande (= två stycken s. 7 och 8) detta sammanhang.

Det finns skäl att särskilt understryka att föräldrar, förskola och skola -utöver ansvaret för en etisk fostran och en attitydpåverkan - har ett mycket
stort ansvar då det gäller att motverka att barn och ungdom ser våldsskildringar
av här aktuellt slag. Detta kan ske på många sätt, inte minst genom att
de nämnda grupperna ges möjlighet se videogram och filmer av hög kvalitet.

Beträffande föräldrarnas faktiska möjligheter att effektivt hindra sina barn
att se olämpliga våldsskildringar finns dock skäl citera följande avsnitt av
barnmiljörådets ovan angivna remissyttrande.

Det videoutbud som redan finns i handeln och möjligheten för barn och unga
att få tillgång till grova våldsskildringar genom kamrater och obetänksamma

KrU 1987/88:5 y

vuxna gör att många föräldrar har svårt att veta vad deras barn ser.
Föräldrarna för en ojämn kamp mot marknadsförarna och kamrattrycket.
De som vill hindra sina barn från att se grymma våldsskildringar har ofta svårt
att göra det eftersom detta sker hemma hos någon annan kamrat och under
dagtid när föräldrarna förvärvsarbetar.

Med detta citat vill utskottet framhålla att det inte är realistiskt att sätta
alltför stor tilltro till föräldrarnas möjligheter att i praktiken hindra sina barn
att se olämpliga videofilmer. Synpunkterna understryker således behovet av
de av utskottet ovan förordade lagstiftningsåtgärderna.

KrU 1987/88:5

gotab Stockholm 1988 14838