om åtgärder mot prostitution m.m. (Yttrande 1987/88:SoU3y)

Socialutskottets yttrande
1987/88:3y

om åtgärder mot prostitution m.m.

SoU

1987/88:3 y

Till justitieutskottet

Justitieutskottet har berett socialutskottet tillfälle att yttra sig över ett antal
motioner som rör vissa frågor om prostitution. Det gäller motionerna Ju616
av Margareta Persson m.fl. (s), Ju617 av Rosa Östh m.fl. (c), Ju619 av
Gunilla André (c), Ju620 av Charlotte Branting m.fl. (fp) och Ju639 av Lars
Werner m.fl. (vpk), i vilka begärs en kriminalisering av kundens förfarande i
en prostitutionsförbindelse, motion Ju605 av Bengt Harding Olson (fp), vari
yrkas effektivare åtgärder mot ungdomsprostitutionen, samt motion Ju817
av Margareta Persson m.fl. (s, m, fp, eoch vpk) med yrkande att ett verksamt
förbud mot pornografisk föreställning skall stadgas.

Socialutskottet har i ärendet hållit en hearing för att få en aktuell bild av
framför allt gatuprostitutionen. Till hearingen inbjöds även justitieutskottet.
I hearingen deltog socialarbetare från prostitutionsgrupperna i Stockholm,
Göteborg och Malmö, företrädare för polismyndigheten i Stockholm samt en
forskare.

Utskottet

Bakgrund

Det finns inte några officiella uppgifter om prostitutionens omfattning i
Sverige i dag eller om de inblandade personerna. Genom det kartläggningsarbete
som utfördes av prostitutionsutredningen (S 1977:01) finns emellertid
uppgifter i dessa hänseenden som avser åren 1980-1981. De uppgifter som
framkommit på senare tid, bl.a. vid utskottets hearing, tyder på att
förhållandena i dag ganska väl överensstämmer med dem vid början av
1980-talet.

Prostjtutionsutredningen beräknade (Prostitutionen i Sverige, SOU
1981:71 s. 67 f.) att under 1980 ungefär 1 000 kvinnor var verksamma som
gatuprostituerade i.Sverige. Dessutom fanns cirka 500 kvinnor på massageinstitut/poseringsateljéer
och högst 100 som prostituerade på sexklubbar.
Omfattningen av hotell- och restaurangprostitutionen samt call girl-verksamheten
ansågs mycket svårbedömd, men utredningen uppskattade att några
hundra kvinnor var verksamma på dessa områden. Sammanlagt bedömdes

1 Riksdagen 1987188. 12 sami. Nr 3 y

således ungefär 2 000 kvinnor vara verksamma som prostituerade under
1980.

Utredningen uppskattade vidare antalet kunder till omkring 100 000 män,
dvs. i genomsnitt 50 olika kunder per prostituerad.

Uppgifter om kvinnor och män i prostitutionen 1980

Gatuprostitution förekom som ett permanent inslag i gatubilden i Stockholm,
Göteborg, Malmö och Norrköping. Massageinstitut fanns spridda i de
större städerna i Mellan- och Sydsverige. Sexklubbar förekom i Stockholm
och Göteborg samt i ytterligare fyra städer i landets södra delar, dock ej i
Malmö.

Genomsnittsåldern varierade mellan kvinnor i olika prostitutionsformer.
De gatuprostituerade var yngst, genomsnittsåldern låg mellan 23 och 24 år
och ungefär 75 % befann sig i åldersintervallet 18-29 år. Andelen underåriga,
dvs. yngre än 18 år, var mindre än fem procent och andelen under 15 år
mindre än en procent.

Om dessa de yngsta kvinnorna kunde man vidare konstatera att de
genomgående hade en problematisk bakgrund, s.k. flickhemsklientel, och
att de hade en väsentligt lägre frekvens på sin prostitution än genomsnittet av
gruppen.

Gruppen med den högsta genomsnittsåldern var de prostituerade på
massageinstituten och poseringsateljéerna där genomsnittsåldern låg vid 35
år. Underåriga förekom inte alls.

Mellan dessa båda ”ytterligheter” fanns de prostituerade på sexklubbar
och de s.k. lyxprostituerade. Tillgängliga uppgifter pekade på att dessa
kvinnor i regel var mellan 25 och 30 år.

Bland de gatuprostituerade fanns en påtaglig överrepresentation av
utländska kvinnor; ca 25 % var utländska medborgare. Den största gruppen
bland dessa utgjordes av kvinnor från Finland. De utländska kvinnorna var
klart mindre representerade inom de andra prostitutionsformerna, men de
var fortfarande överrepresenterade jämfört med deras andel av totalbefolkningen.

En betydande andel av de gatuprostituerade hade känd brottsbelastning, i
en del fall var denna belastning grov. De vanligaste registrerade brotten var
narkotikabrott och stölder. Brottsbelastningen för kvinnorna inom de andra
prostitutionsformerna var väsentligt lägre än för de gatuprostituerade men
högre än förden kvinnliga normalbefolkningen. Brottsbilden överensstämde
relativt väl med de gatuprostituerades med det viktiga undantaget att inslaget
av narkotikabrottslighet var ytterst ringa.

Utredningen gjorde även försök att kartlägga missbrukssituationen bland
de prostituerade. I gruppen av identifierade gatuprostituerade i Stockholm
ansågs andelen narkotikamissbrukare (inkl. biandmissbrukare) vara 25 %
och andelen alkoholmissbrukare (inkl. biandmissbrukare) kring 10 %. I
Göteborg ansågs andelen alkoholmissbrukare vara upp mot 20 %, medan
andelen narkotikamissbrukare låg kring 15 %. Även bland de gatuprostituerade
i Norrköping (totalt ca 30 stycken) utgjorde missbrukarna en stor
grupp, där ungefär 25 % bedömdes vara narkotikamissbrukare och ungefär

SoU 1987/88:3 y

15 % alkoholmissbrukare. Då det gällde Malmö var förhållandena 1980
annorlunda än i övriga landet. De åtgärder som vidtagits av polis och
socialarbetare från mitten av 1970-talet hade medfört att inslaget av
icke-missbrukare och tillfällighetsprostituerade hade minskat kraftigt. Företrädare
för det dåvarande prostitutionsprojektet i Malmö ansåg att de
kvarvarande gatuprostituerade kunde hänföras till endera av två grupper.
Den största gruppen, ett 25-tal kvinnor, utgjordes av narkotikamissbrukare.
Det var genomgående kvinnor i 20-årsåldern från den ”typiska” missbrukargruppen
med bl.a. mycket hög brottslighet. Dessutom fanns ett halvdussin
äldre kvinnor, 30 år och äldre, som var alkoholmissbrukare, vilka också
de hade hög registrerad brottslighet. - Angående det s.k. Malmöprojektet
kan anmärkas att social verksamhet bland Malmös prostituerade bedrevs i
projektform under åren 1977-1980. Projektet innebar dels socialt/kurativt
arbete i delvis okonventionella former, dels sociologisk forskning i anslutning
till fältarbetet. Projektet genomfördes med stöd av statliga bidrag.

Bland kvinnorna i de andra prostitutionsformerna bedömdes såväl andelen
narkotikamissbrukare som alkoholmissbrukare vara högst några procent.

Till skillnad från gruppen prostituerade bedömdes kunderna i stort sett
bestå av ett urval män som i vart fall i statistiska bemärkelser liknar den
manliga normalbefolkningen.

Data om kända kunder inom gatuprostitutionen och prostitutionen på
massageinstitut och poseringsateljéer i ett material från Stockholm visade
bl.a. följande.

Vad gällde kundernas ålder var de yngre kunderna i klar minoritet och
underrepresenterade i förhållande till sin andel av normalbefolkningen. Ca
två tredjedelar var 35 år eller äldre. Gruppen 30-49 år var kraftigt
överrepresenterad (59 %).

Andelen gifta utgjorde ca 30 %. Andelen gifta eller sammanboende ansågs
dock väl överstiga 40 % och svara relativt väl mot samma andel för
normalbefolkningen i dessa åldrar i området. Skattningar av andelen med
barn gav motsvarande resultat.

Vad gällde inkomstfördelningen hade ca hälften av kunderna en taxerad
inkomst på minst 50 000 kr. per år, medan ca 10 % hade en inkomst som
översteg 100 000 kr. per år (under 1978).

En förhållandevis stor andel av de prostituerades kunder tycktes komma
från en annan ort än den där själva prostitutionskontakten genomfördes. I
Stockholmsmaterialet var 30 % av kunderna bosatta inom Stockholms
kommun och en motsvarande andel i grannkommunerna, medan den
resterande andelen kom från andra områden, företrädesvis i mellersta och
södra Sverige.

Andelen utländska medborgare var högre än förväntat. Inemot 20 % av
kunderna på gatan och massageinstituten i Stockholm var utländska medborgare.
Fördelningen av dessa på hemland följde relativt väl sammansättningen
av den utländska befolkningen i området, möjligen med viss överrepresentation
för kunder från länderna kring Medelhavet.

Överrepresenterad var också gruppen med känd brottsbelastning. Ca 20
% förekom i det s.k. polisregistret. I regel gällde det smärre förseelser som
trafikbrott och liknande, men några procent av gruppen hade en mer

SoU 1987/88:3 y

omfattande och grövre belastning.

Dessa data från Stockholm fick också starkt stöd i andra material om
prostituerades kunder, bl.a. i undersökningar från Malmö. Den sammanfattande
tolkningen av dem var att kunderna sannolikt utgjordes av två grupper

- dels en absolut majoritet som i statistiska termer var typiska ”Medelsvensson”,
dels en mindre grupp av ensamstående män, ofta av utländsk härkomst
och med en högre andel av kriminellt belastade personer.

Vissa uppgifter om dagens gatuprostitution

Liksom 1980 förekommer gatuprostitution i dag i Stockholm, Göteborg,
Malmö och Norrköping. I samtliga dessa städer finns inom socialtjänsten
prostitutionsgrupper, som bedriver uppsökande verksamhet bland de prostituerade
kvinnorna. Antalet gatuprostituerade kvinnor under ett år bedöms i
Stockholm vara 500-600, i Göteborg omkring 500, i Malmö ca 250 och i
Norrköping 75-100.

Fortfarande förekommer prostitution i olika lokaler såsom massageinstitut
och ateljéer, men denna typ av prostitution bedöms ha minskat på senare år.

De kvinnor som förekommer i gatuprostitutionen kommer ofta från s.k.
multiproblemfamiljer och är otrygga och splittrade. De har likaså ofta en
bristfällig skolgång bakom sig och saknar i många fall yrkesutbildning och
arbetslivserfarenhet. Deras motiv för att delta i prostitutionen är behovet att
skaffa pengar som sedan används för att köpa trygghet och status eller
tillgodose missbruksbehov.

Vid utskottets hearing framförde socialarbetare i Göteborg som sin
uppfattning att det i stor utsträckning var samma kvinnor som ägnade sig åt
prostitution i olika former. Det skulle alltså snarare röra sig om olika
prostitutionstillfällen än om olika grupper av prostituerade.

Andelen intravenösa narkotikamissbrukare bedöms i Stockholm vara
omkring 15 % och i Malmö ca 20 % av de gatuprostituerade. I Göteborg är
situationen traditionellt en annan med mycket få intravenösa missbrukare
bland de prostituerade. Däremot bedöms ca 20 % av kvinnorna vara
alkoholiserade. Även i Norrköping finns ett tämligen stort inslag av alkoholeller
biandmissbrukare bland de prostituerade kvinnorna.

I Stockholm och Malmö finns ett litet antal HIV-smittade prostituerade.
Dessa kvinnor är alla grava intravenösa missbrukare som blivit smittade
genom sitt missbruk. Såvitt känt förekommer inga HIV-smittade prostituerade
i Göteborg eller Norrköping.

Antalet kunder i prostitutionen bedöms även nu vara 100 000 per år, vilket
motsvarar 3-4 % av den manliga svenska befolkningen. Sven-Axel Månsson

- den svenske forskare som på senare år ägnat sig åt forskning avseende
männen i prostitutionen - bedömer att runt 10 % av den nu levande svenska
manliga befolkningen har haft prostitutionskontakter i Sverige. Männen
skiljer sig inte från vanliga svenska män, men kan grovt delas upp i två
grupper, dels en grupp vaneköpare som omfattar mindre än 20 % av hela
gruppen män, dels resten som kan kallas tillfällesköpare. Motiven för de män
som söker kontakt med prostituerade kvinnor torde enligt Månsson i
huvudsak vara att finna inom tre områden, nämligen 1) Nyfikenhet- önskan

SoU 1987/88:3 y

om sexuell variation och kravlöshet. I denna grupp finns sannolikt många av
de tillfällesköpande männen. 2) Kontaktsvårigheter och ensamhet. 1 denna
grupp torde en stor del av vaneköparna kunna återfinnas. 3) Samlevnadsproblem.

Gällande bestämmelser

Brottsbalken. Det är inte straffbart att mot ersättning tillhandahålla sexuella
tjänster och inte heller annat än undantagsvis straffbart att skaffa sig sådana
tjänster. Ett sådant undantag föreligger då den prostituerade är under 18 år.
Enligt 6 kap. 10 § brottsbalken (BrB) är det straffbart som förförelse av
ungdom att genom ersättning skaffa eller försöka skaffa sig tillfälligt sexuellt
umgänge med någon som är under 18 år. Straffet är böter eller fängelse i
högst sex månader. Ett annat undantag är att utnyttja att den prostituerade
befinner sig i ett hjälplöst tillstånd. Det kan då vara fråga om sexuellt
utnyttjande enligt 6 kap. 3 § BrB. Straffet för sexuellt utnyttjande är fängelse
i högst fyra år. Brottet koppleri, 6 kap. 8 § BrB, har liksom stadgandet om
förförelse av ungdom direkt till syfte att motverka prostitution. För koppleri
straffas den som främjar eller på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjar att
annan har tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. Straffet för
koppleri är fängelse i högst fyra år. För grovt brott är straffet fängelse i lägst
två och högst sex år. I 6 kap. 11 § BrB stadgas att ansvar, som i kapitlet är
föreskrivet för gärning som begås mot någon under viss ålder, skall ådömas
även den som inte insåg men hade skälig anledning anta att den andre ej
uppnått sådan ålder.

Allmänna ordningsstadgan. Enligt 10 § allmänna ordningsstadgan
(1956:617) är det förbjudet att anordna offentlig pornografisk föreställning,
och den som bryter mot detta förbud kan enligt 29 § första stycket 1 dömas till
böter eller fängelse i högst sex månader.

Socialtjänstlagen. Enligt socialtjänstlagen (1980:620) åligger det kommunen
att ansvara för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de
behöver. Enligt särskilda bestämmelser i lagen åläggs socialnämnden ett
särskilt ansvar för bl.a. barn och ungdom och människor med missbruksproblem.
Socialtjänstens medel kan sammanföras till tre huvudgrupper: strukturinriktade
insatser, som syftar till en god samhällsmiljö, allmänt inriktade
insatser, varmed åsyftas generellt utformade sociala tjänster inom exempelvis
barnomsorgen och äldreomsorgen, samt individuellt inriktade insatser,
som avser sociala tjänster direkt anpassade till den enskilde individens
behov. Individuella insatser enligt socialtjänstlagen förutsätter samtycke av
den enskilde.

Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU. I 1 § LVU
(1980:621) stadgas att den som är under 18 år och som inte kan ges behövlig
vård med samtycke under vissa förutsättningar skall beredas vård med stöd
av lagen. Vård kan även i vissa fall beredas den som fyllt 18 men inte 20 år.
Grund för ingripande med stöd av lagen är bl.a. att den unge utsätter sig för
allvarlig fara när det gäller hälsa eller utveckling genom missbruk av
beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller annat därmed
jämförbart beteende. Som exempel på det senare nämndes i propositionen
(prop. 1979/80:1) prostitution.

SoU 1987/88:3 y

Lagen om vård av missbrukare i vissa fall, LVM. Om någon till följd av
fortgående missbruk av alkohol eller narkotika är i trängande behov av vård
för att komma ifrån sitt missbruk och vårdbehovet inte kan tillgodoses enligt
socialtjänstlagen eller annan lag, kan han under vissa förutsättningar
oberoende av eget samtycke beredas vård med stöd av LVM. Härför krävs
att den enskilde till följd av missbruket utsätter sin hälsa för allvarlig fara eller
kan befaras komma att skada sig själv eller någon närstående, 1 och 2 §§
LVM (1981:1243). Vårdtiden är begränsad till högst två månader, undantagsvis
upp till fyra månader (7 § resp. 16 §).

Smittskyddslagen. Enligt 6 § smittskyddskungörelsen (1968:234) är bl.a.
infektion av HIV-virus och sjukdomen AIDS att hänföra till venerisk
sjukdom, på vilken smittskyddslagen (1968:231) är tillämplig. Enligt 12 §
smittskyddslagen är den som har anledning antaga att han lider av venerisk
sjukdom skyldig att söka läkare och underkasta sig den undersökning och
behandling som behövs. Om det finns grundad anledning befara att någon
skall sprida venerisk sjukdom kan länsrätten besluta om tvångsintagning på
sjukhus, där vederbörande kan kvarhållas och ges nödvändig vård till dess
grundad anledning att befara smittspridning inte längre föreligger (14 och 16
§§). En intagen som är missbrukare av narkotika kan, om han själv medger
det, i stället överföras till en institution där han kan få lämplig vård och
behandling för sitt missbruk (SFS 1986:1406).

Kriminalisering av kundernas förfarande

Motioner

Frågan om en kriminalisering av kundernas förfarande i ett prostitutionsförhållande
tas upp i fem motioner. I flera av motionerna framhålls att bakom
prostitutionen finns kvinnoförtryck och kvinnoförakt samt ett kommersialiserande
av sexualiteten som motverkar strävandena om jämställdhet mellan
män och kvinnor. Vidare påpekas i vissa motioner att en kriminalisering av
mannens handlande skulle kunna bidra till att minska spridningen av
HIV-viruset och sjukdomen AIDS. I motionerna anförs att om kunderna i
prostitutionsförhållandena kriminaliseras skulle med all sannolikhet prostitutionen
minska, då den största delen av männen utgörs av vanliga män som
inte skulle vilja riskera sin normala tillvaro genom att bli upptäckta och
kanske lagförda för en prostitutionskontakt. Den kanske viktigaste effekten
av en kriminalisering skulle dock enligt vissa motionärer vara att den blir ett
sätt att påverka mäns kvinnoinställning på sikt.

Tidigare riksdagsbehandling

Justitieutskottet har behandlat frågan om kriminalisering av prostitutionen
vid flera tillfällen, senast våren 1986, och därvid avstyrkt motioner i vilka
föreslagits att kundernas handlande skulle kriminaliseras. Skäl för avstyrkandena
har varit bl.a. att det enligt utskottets mening inte i första hand är
åtgärder av straffrättslig karaktär som skulle vidtas utan åtgärder på det
sociala planet, vilka skulle kunna motverkas av en kriminalisering. I

SoU 1987/88:3 y

straffrättsligt hänseende borde man enligt justitieutskottet rikta in sig mot de
personer som tjänar pengar på andras prostitution.

Socialutskottet behandlade bl.a. vid förra riksmötet motioner som gällde
sociala åtgärder mot prostitution (SoU 1986/87:22 s.27 f). Utskottet anförde
då bl.a. att det enligt socialtjänstlagen (1980:620) åligger kommunen att
ansvara för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de
behöver. I detta ligger, framhöll utskottet, att socialtjänsten genom sociala
insatser skall förebygga att kvinnor drivs till prostitution och hjälpa dem som
är prostituerade att komma ur sin situation.

Utskottets överväganden

Prostitution som företeelse strider mot vårt samhälles grundläggande syn att
varje människa har lika värde. Att köpa en sexuell förbindelse med en
prostituerad innebär enligt utskottets mening alltid att utnyttja och förnedra
en annan människa. Prostitutionen kan därför aldrig accepteras i samhället.

I debatten behandlas prostitutionen ofta som en kvinno- och jämställdhetsfråga
och intresset koncentreras till de inblandade kvinnorna.

Utskottet konstaterar att antalet kvinnor i prostitutionen är ungefär 2 000,
medan antalet män förmodas vara upp emot 100 000. Prostitutionen är därför
också i hög grad en mansfråga. De åtgärder samhället vill vidta bör
följaktligen i stor utsträckning riktas till männen.

Utskottet vill understryka att detta synsätt givetvis inte innebär att det är
möjligt att bortse från de prostituerade kvinnornas problem eller från de
sociala förhållanden som leder till att vissa kvinnor går in i prostitutionsverksamhet.

En väl fungerande social verksamhet bland de prostituerade har visat sig ge
tämligen goda resultat när det gäller att få icke missbrukande kvinnor att
upphöra med prostitution. Utskottet noterar i denna del att särskilda
prostitutionsgrupper skapats inom socialförvaltningarna i fyra kommuner.
En verksamhet av den typ som dessa grupper bedriver med aktivt uppsökande
av de prostituerade kvinnorna i deras miljöer, då man försöker motivera
kvinnan att lämna verksamheten, följt av erbjudanden om hjälp i olika
former för att skapa en annorlunda tillvaro, är enligt utskottets mening
oundgängligen nödvändig för att hjälpa de kvinnor som redan finns i
prostitutionen.

Också då det gäller missbrukande prostituerade kan sociala insatser ge
goda effekter. Insatserna måste emellertid i första hand inriktas på att bryta
missbruket. En omfattande verksamhet med sådan inriktning bedrivs också
numera bland de prostituerade, delvis med stöd av medel som har anslagits
för bekämpningen av AIDS. Utskottet vill i detta sammanhang understryka
vikten av att de kvinnor som här är aktuella erbjuds goda behandlingsmöjligheter.
Utskottet har tidigare (SoU 1986/87:22 s. 27) framhållit att behovet
av särskilda behandlingsmöjligheter för kvinnliga missbrukare måste uppmärksammas.

En annan viktig fråga gäller utbildningens roll. Som nämndes ovan saknar
många kvinnor i prostitutionen utbildning och yrkeserfarenhet. Det är
väsentligt att skolan särskilt uppmärksammar flickor med problembakgrund

SoU 1987/88:3 y

så att de inte avslutar skolgången i förtid eller avslutar den med mycket svaga
resultat.

Männens efterfrågan är, som utskottet anförde inledningsvis, att se som
den drivande kraften i könshandeln. Enligt motionärerna kan denna
efterfrågan mest effektivt minskas genom att mannens förfarande i prostitutionsrelationen
kriminaliseras.

Ett förbud mot köpta könsförbindelser skulle enligt motionärerna göra
klart för de prostituerades kunder att prostitution är en verksamhet som
samhället finner förkastlig. Riskerna för att köparnas beteende genom polisoch
andra ingripanden blir känt för familjen, i umgängeskretsen och bland
arbetskamrater skulle öka. Detta skulle säkerligen vara en starkt avhållande
faktor för en mycket stor del av köparna. Propagandan i ”herrtidningar" för
verksamheten skulle förhoppningsvis minska om köparen gjorde sig skyldig
till ett brott.

Utskottet vill ånyo understryka att prostitution inte kan accepteras i
samhället. De argument som anförs för att kriminalisera männens beteende
har en viss bärkraft. - En kriminalisering av mannens handlande i en
prostitutionsförbindelse reser emellertid som framhållits vid tidigare behandling
av frågan i riksdagen problem av skilda slag. En svårighet är sålunda
att definiera den straffbelagda handlingen. Att bevisa ett sådant brott kan
också vara svårt. Den straffbelagda handlingen bygger i normalfallet på en
uppgörelse mellan två parter där ingendera har något intresse av att avslöja
att ett brott begåtts.

Utskottet vill här också ta tillfället i akt att kommentera en då och då
förekommande bedömning att 70 % av männen i prostitutionen skulle
försvinna om kundens agerande kriminaliserades. Denna uppgift saknar
såvitt utskottet kunnat inhämta stöd i den vetenskapliga forskningen.

Socialutskottet vill vidare framhålla att en kriminalisering av kundernas
förfarande skulle kunna få negativa effekter även för de inblandade
kvinnorna. Eftersom kunderna kan beräknas bli än mer måna om att inte
synas, finns en uppenbar risk att verksamheten i större utsträckning skulle
drivas ”under jorden”, vilket skulle försvåra socialtjänstens arbete bland
kvinnorna. Detta vore särskilt allvarligt med hänsyn till att många av
kvinnorna har grava missbruksproblem och är i behov av vård. Det finns ett
samband mellan narkotikamissbruk och prostitution och insatserna på dessa
båda områden måste samordnas. Vidare skulle det bli svårare att nå de i
prostitutionen inblandade männen med sociala insatser.

Socialutskottet vill slutligen understryka att prostitutionen i ett bredare
perspektiv har ett nära samband med de sociala förhållandena och med
könsrollerna i samhället. Enligt utskottets uppfattning är det därför i första
hand med socialpolitiska och inte med kriminalpolitiska medel som verksamheten
bör bekämpas. Socialutskottet avstyrker således bifall till de nu
behandlade motionerna.

För att åstadkomma en attitydförändring till kvinnor och sexualitet och
därmed undanröja grunden för prostitutionen krävs emellertid ett målmedvetet
långsiktigt arbete. Frågor om prostitution bör sålunda tas upp bl.a.
inom ramen för skolans sex- och samlevnadsundervisning. Den information
som ges under värnpliktsutbildningen om riskerna för HIV-smitta och om

SoU 1987/88:3 y

andra sexuellt överförbara sjukdomar bör enligt utskottets mening fördjupas
till att även avse information och diskussion om könsroller, sexualitet och
samlevnad samt prostitution.

Utskottet har ovan framfört som sin uppfattning att en aktivt uppsökande
verksamhet inom ramen för socialtjänsten är oundgängligen nödvändig för
att hjälpa de kvinnor som finns i prostitutionen. Utskottet vill ånyo
understryka detta. Det är viktigt att en sådan verksamhet också riktar sig till
de män som söker sig till prostituerade. Män som av nyfikenhet vänder sig till
prostituerade borde kunna förstå och påverkas av information om prostitutionens
verklighet och mekanismer liksom om riskerna för HIV-smitta. För
de män vars beteende bottnar i mera djupgående problem bör det också
finnas olika former av stöd, t.ex. genom mansjourer och familjerådgivningsbyråer.

Det åvilar visserligen kommunerna att genom sin socialtjänst svara för att
alla som vistas där får det stöd och den hjälp de behöver. Utskottet anser det
emellertid angeläget att stimulera till uppbyggnaden av en kontinuerlig
prostitutionsförebyggande verksamhet, t. ex. genom bidrag till utvecklingsarbete
på området. Regeringen bör överväga möjligheterna att stödja
uppbyggnaden av en sådan verksamhet. Detta borges regeringen till känna.

Förbud mot pornografisk föreställning
Motion

I motion Ju817 av Margareta Persson m.fl. (s, m, fp, c och vpk) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär förslag om en sådan ändring av allmänna
ordningsstadgan att ett verksamt förbud mot pornografisk föreställning
stadgas. Motionärerna anför att den verksamhet som i dag bedrivs på
sexklubbarna uppenbart torde strida mot det förbud mot offentliga pornografiska
föreställningar som år 1982 infördes i allmänna ordningsstadgan. En
verksamhet där ofta mycket unga kvinnor arbetar i en ytterst destruktiv miljö
som klart främjar prostitution, fortsätter trots nuvarande förbud. Motionärerna
anser därför att en lagändring måste göras så att omedelbara
ingripanden kan ske.

Tidigare riksdagsbehandling

Genom en ändring i allmänna ordningsstadgan (1956:617) år 1982 är det
enligt 10 § förbjudet att anordna offentlig pornografisk föreställning, och den
som bryter mot detta förbud kan enligt 29 § första stycket 1 dömas till böter
eller fängelse.

Socialutskottet uttalade i betänkandet SoU 1986/87:30 angående socialtjänstens
insatser för unga flickor i pornografisk verksamhet bl.a. att det är
angeläget att det inom ramen för socialtjänsten fortlöpande bedrivs en
uppsökande verksamhet i syfte att få bort ungdomar från porrklubbsmiljöerna.
Utskottet fann det vidare angeläget att de sociala myndigheterna
samarbetar i denna fråga med polis- och åklagarmyndigheterna, som har att
bevaka efterlevnaden av förbudet mot offentliga pornografiska föreställningar.
Då det särskilt gällde möjligheterna att ingripa mot unga flickor i den

SoU 1987/88:3 y

pornografiska verksamheten yttrade utskottet slutligen att regeringen i det
fortsatta beredningsarbetet bör ägna särskild uppmärksamhet åt socialtjänstens
möjligheter att agera i de fall ungdomar i åldrarna 18-20 år engageras i
pornografisk verksamhet av här aktuellt slag.

Utskottets överväganden

Riksdagen beslutade år 1973 att offentlig pornografisk föreställning skulle
jämställas med sådana offentliga föreställningar för vilkas anordnande det då
krävdes särskilt tillstånd av polismyndigheten, t.ex. cirkusföreställning och
tivoli. Det klargjordes att personer under 18 år inte fick medverka vid sådana
föreställningar. Genom en särskild föreskrift slogs vidare fast att det vid
sådan föreställning inte fick förekomma ”förråande eller sadistiska beteenden”.
Med pornografisk föreställning skulle förstås ”föreställning vid vilken
sexuella situationer eller händelseförlopp framställs på ett ohöljt och
utmanande sätt”.

Genom riksdagens beslut 1982 förbjöds offentliga pornografiska föreställningar
med den innebörd av begreppet som angivits ovan. Någon särskild
åldersgräns ansågs därför inte längre behövligt I den mån någon anordnar en
offentlig tillställning som har ett sådant innehåll har polisen rätt att upplösa
tillställningen och anordnaren kan dömas till böter eller fängelse i högst sex
månader.

Utskottet vill i sammanhanget erinra om att enligt 9 § andra stycket
allmänna ordningsstadgan också en tillställning, till vilken tillträde är
beroende av medlemskap i viss förening eller av inbjudan, skall anses som
offentlig om tillställningen uppenbarligen utgör del av rörelse, som föreningen
eller inbjudare driver uteslutande eller väsentligen för anordnande av
dylika tillställningar, eller vilken eljest, såsom med avseende å omfattningen
av den krets som äger tillträde eller de villkor under vilka tillträde lämnas, är
att jämställa med tillställning till vilken allmänheten har tillträde.

Utskottet har tidigare (SoU 1986/87:30 s. 20) framfört åsikten att unga
flickor som yrkesmässigt arbetar inom verksamhet som pornografisk föreställning
och liknande riskerar hela sin framtid, varför det är angeläget att det
inom ramen för socialtjänsten fortlöpande bedrivs en uppsökande verksamhet
i syfte att få bort ungdomar från de aktuella miljöerna.

Utskottet har vidare (SoU 1986/87:30 s.20) understrukit hur angeläget det
är att de sociala myndigheterna samarbetar med polis- och åklagarmyndigheter
för att genom uppsökande verksamhet motivera unga kvinnor att lämna
verksamheten på sexklubbarna. Enligt utskottets mening bör detta samarbete
även kunna resultera i att de myndigheter som har att övervaka
efterlevnaden av förbudet mot offentlig pornografisk föreställning fullgör
sina uppgifter på ett mera effektivt sätt.

Som framgått ovan anses som pornografisk föreställning en ”föreställning
vid vilken sexuella situationer eller händelseförlopp framställs på ett ohöljt
och utmanande sätt”. Mot en sådan föreställning kan alltså myndigheterna
ingripa. Vad som skall anses falla under denna beskrivning är en tolkningsfråga.

Motionärerna pekar emellertid bl.a. på sådana verksamheter som att unga

SoU 1987/88:3 y

flickor poserar och har kroppskontakter med männen. Motionärerna finner
det uppenbart att denna miljö främjar prostitution och anser att lagstiftningen
måste skärpas så att omedelbara ingripanden blir möjliga.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att sådan verksamhet som
beskrivits i motionen är destruktiv för alla inblandade parter och saknar
berättigande. Det är tveksamt om nuvarande bestämmelser i allmänna
ordningsstadgan ger tillräckligt utrymme för att ingripa i här aktuella fall.
Socialutskottet anser därför att det finns skäl att se över gällande bestämmelser
så att det skapas mer effektiva möjligheter att förhindra bl.a. sådana
verksamheter som tas upp i motionen. Detta bör ges regeringen till känna.

Åtgärder mot ungdomsprostitution
Motion

I motion Ju605 av Bengt Harding Olson (fp) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär en utredning av brottsbalken 6 kap. 8 § (numera 10 §) för
effektivisering av kriminaliseringen av ungdomsprostitutionen. Motionären
påpekar att stadgandet om förförelse av ungdom i 6 kap. 8 § (10 §) nästan
aldrig tillämpas trots att ingen oenighet råder om stadgandets berättigande.
Skälen till detta är bl.a. svårigheter att tillämpa lagrummet, otillräckliga
polisiära resurser och bristande intresse för brottstypen. Enligt motionären
bör frågan om varför stadgandet så sällan tillämpas utredas genom en
kartläggning av regelns tillämpning och en inventering av problem och hinder
vid regeltillämpningen. Därefter borde enligt motionären förslag kunna ges
om vilka förändringar som skall vidtas för att en effektivisering av regeln skall
uppnås.

Tidigare riksdagsbehandling

Regeln om förförelse av ungdom infördes vid brottsbalkens tillkomst för att
ge unga ett ökat skydd mot att dras in i prostitution. Justitieutskottet
avstyrkte hösten 1985 en motion som tog sikte på bestämmelsen om
förförelse av ungdom och yttrade bl.a. att av större betydelse än den rent
kriminalpolitiska frågan om beivrande av brott mot stadgandet är det sociala
problem som prostitutionen bland ungdom utgör. Justitieutskottet ansåg det
vara särskilt angeläget att sätta in kraftfulla åtgärder för att i första hand
hindra att de unga ger sig in i verksamheten.

Utskottets överväganden

Socialtjänsten har som tidigare nämnts (s.5) bl.a. till uppgift att skapa en god
samhällsmiljö och har dessutom ett särskilt ansvar för barn och ungdom. Häri
ligger bl.a. att med förebyggande insatser motverka olika former av
prostitution. Detta gäller givetvis i särskilt hög grad i fråga om ungdomar
under 18 år. Utskottet vill dessutom erinra om att ingripande kan ske med
stöd av LVU, om den unga utsätter sig för allvarlig fara genom missbruk av
beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat därmed
jämförbart beteende, varmed bl.a. avses prostitution.

SoU 1987/88:3 y

Som påpekats tidigare är det dock aldrig straffbart att prostituera sig. Det
är däremot straffbart för en köpare att genom ersättning skaffa eller försöka
skaffa sig tillfälligt sexuellt umgänge med någon som är under 18 år. För att
ansvar skall kunna inträda krävs dock att kunden hade skälig anledning anta
att den andra parten inte hade uppnått 18 års ålder.

Ett skäl till att det nu aktuella stadgandet så sällan utnyttjas kan enligt
utskottets förmodan vara att åklagaren drar sig för att hävda att kunden hade
skälig anledning anta att en utnyttjad var under 18 år i de fall kunden själv
förnekar att han insett detta. Utskottet vill inte heller bestrida att det i vissa
fall kan vara svårt att avgöra en ung flickas eller pojkes ålder. Mot denna
bakgrund vore det inte orimligt att konstruera här aktuella gärningsbeskrivningar
så att det åligger den som avser att ha sexuellt umgänge med en ung
person att förvissa sig om att den unge uppnått den minimiålder som angetts i
resp. straffbud. Socialutskottet anser att denna fråga bör bli föremål för
överväganden och förordar att riksdagen ger regeringen detta till känna.

Stockholm den 9 februari 1988
På socialutskottets vägnar

Daniel Tarschys

Närvarande: Daniel Tarschys (fp), John Johnsson (s), Kjell Nilsson (s), Ulla
Tillander (c), Anita Persson (s), Blenda Littmarck (m), Aina Westin (s), Per
Arne Aglert (fp), Ann-Cathrine Haglund (m), Yvonne Sandberg-Fries (s),
Rosa Östh (c), Inga Lantz (vpk), Ingrid Andersson (s), Claes Rensfeldt (s)
och Karin Falkmer (m).

Avvikande meningar
Kriminalisering av kundernas förfarande

1. Ulla Tillander (c), Per Arne Aglert (fp), Rosa Östh (c) och Inga Lantz
(vpk) anser att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med ”Ett
förbud” och slutar med ”behandlade motionerna.” bort ha följande lydelse:
Enligt socialutskottets mening kan således prostitutionen inte accepteras i
samhället. Utskottet konstaterar att de värdefulla insatser som görs bland de
prostituerade kvinnorna av socialarbetarna i de beskrivna prostitutionsgrupperna
inte räcker för att förhindra att prostitutionen fortlever. För att
effektivt hindra prostitution måste samhället enligt utskottets mening
bekämpa drivkraften i prostitutionen, d.v.s. männens efterfrågan. Samhället
kan välja att ingripa med socialpolitiska eller kriminalpolitiska medel.
Sociala insatser mot männen är enligt utskottets mening inte ett tillräckligt
verksamt sätt att förmå männen att sluta att köpa könsförbindelser. Sådana
insatser torde dock vara ett värdefullt komplement till andra insatser, och
utskottet återkommer i det följande till detta. Enligt utskottets uppfattning

SoU 1987/88:3 y

skulle däremot risken för att mannens beteende genom polis- och andra
ingripanden blir känt vara en starkt avhållande faktor för en mycket stor del
av de män som nu köper könsförbindelser. Enligt utskottets mening bör
därför kundernas förfarande i prostitutionen kriminaliseras. Regeringen bör
snarast återkomma till riksdagen med förslag till lagstiftning. Utskottet
förordar att riksdagen med anledning av motionerna Ju616 (s), Ju617 (c),
Ju619 (c), Ju620 (fp) och Ju639 (vpk) ger regeringen detta till känna.

2. Blenda Littmarck, Ann-Cathrine Haglund och Karin Falkmer (alla m)
anser att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar med "Det åvilar”
och slutar med ”till känna” bort ha följande lydelse:

Det åvilar kommunerna att genom sin socialtjänst svara för att alla som
vistas där får det stöd och den hjälp de behöver.

SoU 1987/88:3

Innehållsförteckning SoU 1987/88:3 y

Utskottet 1

Bakgrund 1

Uppgifter om kvinnor och män i prostitutionen 1980 2

Vissa uppgifter om dagens gatuprostitution 4

Gällande bestämmelser 5

Kriminalisering av kundernas förfarande 6

Motioner 6

Tidigare riksdagsbehandling 6

Utskottets överväganden 7

Förbud mot pornografisk föreställning 9

Motion 9

Tidigare riksdagsbehandling 9

Utskottets överväganden 10

Åtgärder mot ungdomsprostitution 11

Motion 11

Tidigare riksdagsbehandling 11

Utskottets överväganden 11

Avvikande meningar 12

gotab Stockholm 1988 14679