Arbetslivsfondens verksamhet m.m. (Yttrande 1989/90:AU2y)

Arbetsmarknadsutskottets yttrande
1989/90: A U2y

Arbetslivsfondens verksamhet m.m.

1989/90

AU2y

Till socialförsäkringsutskottet

Socialförsäkringsutskottet har begärt arbetsmarknadsutskottets yttrande
över proposition 1989/90:62 om insatser för aktiv rehabilitering och
arbetslivsfondens verksamhet, m.m. och över tretton med anledning av
propositionen väckta motioner. Dessutom har arbetsmarknadsutskottet
beretts tillfälle att yttra sig över fem motioner som har väckts under
allmänna motionstiden i år och som har hänvisats till socialförsäkringsutskottet.
I sammanhanget tar utskottet upp yrkanden i fyra till
arbetsmarknadsutskottet remitterade motioner från allmänna motionstiden,
nämligen 1989/90:A217 (yrk. 4) av Bengt Westerberg m.fl. (fp),
1989/90:A265 (yrk. 3) av Lars Werner m.fl. (vpk), 1989/90:A279 (yrk.
3) av Birger Andersson (c) och 1989/90:A291 (yrk. 2) av Lars Werner
m.fl. (vpk).

Arbetsmarknadsutskottets yttrande begränsas i fråga om propositionen
till de av regeringen i bilaga 2 (arbetsmarknadsdepartementet)
framlagda förslagen.

Arbetslivsfonden

Inledning

Arbetslivsfonden byggs upp av medel som arbetsgivarna har att erlägga
i form av en tidsbegränsad arbetsmiljöavgift enligt den av riksdagen
våren 1989 antagna lagen (1989:484) om arbetsmiljöavgift. Avgiften tas
ut med 1,5 % på lönesumman under perioden september 1989 —
december 1990. Avgifterna beräknas tillföra fonden ett belopp av 10,7
miljarder kronor (1988/89:FiU30 s. 72), vartill kommer avkastningen
på fondmedlen. Medlen skall enligt lagen utgöra bidrag till arbetsgivare
för rehabiliteringsåtgärder, för åtgärder i syfte att nedbringa de
anställdas sjukfrånvaro och för investeringar i bättre arbetsmiljö. Fondmedlen
skall vidare kunna utnyttjas för åtgärder som kan bli aktuella
genom arbetsmiljökommissionens nu pågående arbete.

Vid antagandet av lagen om arbetsmiljöavgift förutsattes att regeringen
skulle återkomma till riksdagen med förslag om lämplig organisation
och de närmare tillämpningsföreskrifter som erfordras för förvalt -

1 Riksdagen 1989190. 18sami. Nr AU2y

ning och fördelning av fondens tillgångar. Detta är vad som anförs och
föreslås i det första huvudavsnittet i den aktuella propositionsbilagan
(s. 38-46).

I bilagan begärs riksdagens godkännande av de riktlinjer sorn där
föreslås för användningen av arbetslivsfondens medel, för uppbyggnaden
av en organisation för bidragsprövning m.m. och för fondmedlens
förvaltning. Arbetsmiljökommissionen delgav i höstas regeringen synpunkter
och förslag i dessa frågor.

Innan utskottet närmare går in på dessa regeringsförslag och därtill
anslutande motionsyrkanden tar utskottet upp de i motion
1989/90:Sfl8 av Sonja Rembo m.fl. (m) framställda yrkandena 2, 4 och
5 om att riksdagen skall dels avslå de av regeringen föreslagna riktlinjerna,
dels fr.o.m. den 1 mars i år upphäva lagen (1989:484) om arbetsmiljöavgift
och dels besluta att för åren 1989 och 1990 erlagda arbetsmiljöavgifter
skall återbetalas till arbetsgivarna. Vidare yrkas i samma
motion (yrk. 3) att riksdagen skall avslå regeringens förslag till riktlinjer
för fondmedlens förvaltning och därav betingad lagändring.

Utskottet avstyrker för sin del de nämnda yrkandena 2, 4 och 5 i
motion Sfl8. Samtidigt vill utskottet påpeka att yrkanden om att
arbetsmiljöavgiften skall avskaffas har framställts även i de till finansutskottet
hänvisade partimotionerna 1989/90:Fi704 (yrk. 3) från moderata
samlingspartiet och 1989/90:Fi211 (yrk. 4) från folkpartiet.

Till yrkande 3 i motion Sfi8 om fondmedlens förvaltning återkommer
utskottet i det följande.

Riktlinjerna för användning av arbetslivsfondens medel

Propositionen delar upp bidragsgivningen från fonden på två kategorier
åtgärder, bidrag till arbetsmiljöförbättrande åtgärder (arbetsplatsåtgärder)
och bidrag till rehabiliterings- och arbetsanpassningsåtgärder
(individinriktade åtgärder). Denna uppdelning har styrts av de bidragsändamål
som är fastlagda genom lagen om arbetsmiljöavgift.

De åtgärder av båda slagen som skall kunna fa bidrag exemplifieras
och kommenteras i propositionen, till vars framställning i denna del
(s. 39—44) torde få hänvisas. I vissa delar kommer bidragsvillkoren att
närmare belysas vid den följande redovisningen av hithörande motionsyrkanden.

Kjell Nilsson och Lars Hedfors (båda s) hemställer i motion
1989/90:Sf32 att bidrag skall kunna ges även för medicinsk och social
rehabilitering. Motionärerna hänvisar till att detta har förordats av
arbetsmiljökommissionen i den ovannämnda framställningen till regeringen.

Såsom sägs i propositionen brukar man skilja mellan medicinsk,
social och yrkesinriktad rehabilitering. Den medicinska rehabiliteringen
avser närmast att återställa grundläggande funktioner och tillhör
sjukvårdshuvudmännens ansvarsområde, medan primärkommunerna
främst svarar för den sociala rehabiliteringen som service, råd, upplys -

1989/90: AU2y

ningar och bistånd i personliga angelägenheter. Den yrkesinriktade
rehabiliteringen avser vanligen insatser för att underlätta för människor
med olika handikapp att få och/eller behålla ett arbete.

I propositionen anförs (s. 43) att de individ inriktade åtgärder som
skall stödjas av medel från arbetslivsfonden främst bör vara sådana som
kan ingå i en yrkesinriktad rehabilitering. Bidrag, sägs det vidare, bör
således inte användas för att betala medicinsk eller social rehabilitering.

Gränsdragningen mellan medicinsk, social och yrkesinriktad rehabilitering
är inte given en gång för alla, utan man får räkna med att
gränserna förskjuts med utvecklingen på rehabiliteringsområdet i stort.
I dagsläget anser utskottet att riksdagen inte bör frångå propositionens
ställningstagande på denna punkt och avstyrker med det gjorda uttalandet
motion Sf32.

Rosa-Lill Wåhlstedt och Ulla Berg (båda s) föreslår i motion
1989/90:Sfl7 att bidrag från arbetslivsfonden skall kunna beviljas för
utsatta grupper på arbetsmarknaden. Motionärerna avser härmed personer
som har svag förankring på arbetsmarknaden och ofta utgör
socialtjänstens kunder/klienter.

Arbetslivsfondens medel skall enligt lagen om arbetsmiljöavgift användas
som bidrag till arbetsgivare för rehabilitering m.m. av anställda.
Enligt lagen kan bidrag således inte utgå till kommunerna i deras
egenskap av huvudmän för socialtjänsten och för insatser till förmån
för personer som står utanför arbetsmarknaden. Inom arbetsmarknadspolitikens
ram har utvecklats olika former av stöd för socialt handikappade.
Samarbetet mellan socialtjänsten, arbetsförmedlingen och
försäkringskassan är vidare en sak som diskuteras i propositionen (s.
48—49). Utskottet utgår från att detta samarbete kommer att utvecklas
efter de riktlinjer som antyds i propositionen. Med hänvisning härtill
och till vad i övrigt anförts avstyrker utskottet motion Sfl7.

Ingvar Björk och Sture Thun (båda s) föreslår i motion 1989/90:Sfl9
(yrk. 1) att arbetslivsfondens medel skall kunna beviljas för insatser för
ungdomar med omfattande funktionshinder, så att dessa ungdomars inträde
på arbetsmarknaden underlättas.

Arbetslivsfondens medel är som nyss sagts främst avsedda för åtgärder
inom företagen till gagn för deras anställda. Därför kan inte heller
önskemålen i denna motion tillgodoses, såvida man inte ändrar lagen
om arbetsmiljöavgjft och dess syfte. Utskottet vill dessutom erinra om
de särskilda insatser som görs för att hjälpa gravt handikappade ungdomar
vid inträdet på arbetsmarknaden genom arbetsmarknadsverkets
projekt Arbete åt unga handikappade. Projektet, som hittills drivits på
försök, kommer enligt förslag i årets budgetproposition att bli permanent
fr.o.m. nästa budgetår. Mot denna bakgrund bör riksdagen inte
vidta någon åtgärd med anledning av motion Sfl9 i denna del.

I den till arbetsmarknadsutskottet hänvisade motionen 1989/90:A279
(yrk. 3) föreslår Birger Andersson (c) att bidrag skall kunna ges till
intern företagsutbildning i vardagsnära miljökunskap. Med överlämnande
av motionen i den aktuella delen får utskottet anföra följande.

1989/90: AU2y

Motionen behandlar åtgärder som kan medverka till att hejda miljöförstörelsen
och förbättra vad ofta kallas den yttre miljön. Arbetslivsfondens
verksamhet skall enligt föreliggande lagstiftning gälla arbetsmiljön
eller den s.k. inre miljön. Enligt utskottets mening bör lagstiftningen
inte ändras på denna punkt, varför det förevarande yrkandet i
motion A279 avstyrks.

Organisation för bidragsprövningen

I propositionen förordas att en mycket begränsad organisation för bl.a.
bidragsprövningen skall byggas upp. Organisationen skall bestå av en
central styrelse och regionala styrelser i länen. Resurser hos befintliga
myndigheter och organisationer skall användas så långt möjligt.

Den centrala styrelsen skall svara för att statsmakternas mål och
riktlinjer för verksamheten genomförs, fördela medel till den regionala
nivån och besluta i riksomfattande eller branschövergripande frågor
m.m. Styrelsen skall utgöras av företrädare för arbetsmarknadens parter
och politiskt förtroendevalda personer. För ärendenas beredning
skall finnas en eller flera beredningsgrupper, i vilka arbetarskyddsstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen och riksförsäkringsverket m.fl. berörda
myndigheter är företrädda. Den centrala organisationen leds av en chef
som utses av regeringen.

De regionala styrelserna skall på motsvarande sätt vara sammansatta
av företrädare för arbetsmarknadens parter och politiskt förtroendevalda
personer. Den regionala verksamheten skall ledas av en kanslichef
som för varje län utses av regeringen. De regionala styrelserna skall
handlägga ansökningar om bidrag till individinriktade åtgärder samt
till arbetsmiljöförbättrande åtgärder som inte är branschövergripande.
De bör vara initiativtagare och pådrivande gentemot arbetsgivare, så att
aktiviteter kommer i gång och ansökningar om bidrag kommer in till
fonden.

I partimotionen 1989/90:A217 (yrk. 4) kritiserar folkpartiet den
föreslagna organisationen. Kritiken gäller särskilt den regionala organisationen,
som sägs öka den splittring och byråkrati som enligt motionen
redan råder i fråga om organen för rehabilitering och arbetsmiljöfrågor.
Vidare hävdas att den lägsta nivån för fondmedlens administration
inte bör vara regional utan lokal. Folkpartiet föreslår utifrån det
anförda att fondmedlen i allt väsentligt bör återföras för att bygga upp
lokala, företags- eller förvaltningsanknutna fonder. Dessa bör administreras
av parterna lokalt, av skyddskommittéerna om sådana finns på
företagen och förvaltningarna. Folkpartiet förordar avslutningsvis att
arbetsmiljökommissionen skall få i uppdrag att presentera förslag med
den angivna innebörden.

Utskottet påminner om att folkpartiet motsatte sig tillkomsten av
arbetsmiljöavgiften och har, såsom redovisats i det föregående, i en
annan motion yrkat att denna avgift skall avskaffos från den 1 juli i år.
Det nu aktuella förslaget om fondmedlens administration bör ses mot
denna bakgrund. När man skall bedöma förslaget att återföra fondmedlen
till lokala fonder, knutna till företag och förvaltningar, bör man

1989/90: AU2y

vidare hålla i minnet att avsikten med fonden är att stimulera till
insatser som annars inte skulle komma till stånd. Beträffande arbetsmiljöinvesteringar
förutsätter lagen uttryckligen att bidrag lämnas endast
för sådana åtgärder som företagen inte är skyldiga att vidta enligt
lag eller författning. Detta förutsätter i sin tur att tilldelningen av
medel från arbetslivsfonden prövas av organ, som är fristående från de
företag och förvaltningar som söker stöd.

Med överlämnande av det nu behandlade yrkandet i motion A217
avstyrker utskottet detsamma.

I den tidigare behandlade motionen Sfl9 av Ingvar Björk och Sture
Thun (båda s) yrkas även att handikapprörelsen skall bli företrädd i den
centrala fondstyrelsen. Utöver den eller de beredningsgrupper som enligt
propositionen skall knytas till den centrala styrelsen anser motionärerna
att det är nödvändigt med en särskild beredningsgrupp med
representanter för handikapprörelsen.

Yrkandet hänger samman med motionärernas förslag att bidrag från
arbetslivsfonden skall ges till stödåtgärder för svårt handikappade ungdomar.
Eftersom utskottet inte biträtt motionen i den delen, anser
utskottet att det inte heller är påkallat med någon åtgärd på grund av
motionen i nu förevarande del (yrk. 2).

Ingegerd Anderlund m.fl. (s) yrkar i motion 1989/90:Sf24 att den
centrala fondstyrelsen skall lokaliseras till Skåne.

De allmänna riktlinjer som gäller för decentralisering av statlig
verksamhet innebär att man vid tillkomsten av ny statlig verksamhet
liksom i fråga om expanderande sådan verksamhet skall ingående
pröva om annan lokaliseringsort än Stockholm/Solna är möjlig att
välja. Vid val mellan tänkbara lokaliseringsorter utanför huvudstadsregionen
skall skogslänen komma i första hand och sydöstra Sverige och
Sjuhäradsbygden i andra hand. Utskottet har utförligt behandlat decentraliseringsfrågorna
i betänkandet AU 1987/88:13 (s. 36—41). Utöver
vad nu sagts framhöll utskottet i det sammanhanget sammanfattningsvis
betydelsen av en fortsatt målmedveten decentralisering av den
statliga verksamheten. Vidare underströk utskottet att det är en angelägen
uppgift för regeringen att i det fortlöpande beredningsarbetet
uppmärksamt pröva förutsättningarna för att decentralisera verksamheter.
Även behovet av hänsyn till den inomregionala balansen vid
omorganisationer m.m. inom statsförvaltningen uppmärksammades.
Med hänvisning till dessa riktlinjer och utan att närmare gå in på de
praktiska förutsättningar som kan komma att gälla för lokaliseringen
av den nya organisationen centralt och regionalt avstyrker utskottet
motion Sf24.

Fondmedlens förvaltning

Inflytande arbetsmiljöavgifter förs för närvarande till ett särskilt konto
hos riksgäldskontoret enligt en övergångsbestämmelse till lagen om
arbetsmiljöavgift. I propositionen föreslås att fondmedlen i likhet med
vissa andra statliga fonder skall förvaltas av kammarkollegiet. Den

1989/90: AU2y

kapitalavkastning som uppkommer vid förvaltningen bör tillföras fonden.
Den nämnda övergångsbestämmelsen bör i enlighet härmed utgå
ur lagen.

Sonja Rembo m.fl. yrkar i motion Sfi8 (yrk. 3) att regeringens
förslag till lagändring skall avvisas av riksdagen.

Yrkandet är en följd av motionärernas ståndpunkt att arbetsmiljöavgiften
bör avskaffas. Eftersom utskottet inte delar motionärernas uppfattning
i det hänseendet, avstyrks det nu föreliggande yrkandet. Regeringens
förslag till ändring av lagen om arbetsmiljöavgift och till
riktlinjer för förvaltningen av fondmedlen bör antas av riksdagen.

Återstående delar av regeringens förslag till riktlinjer för
arbetslivsfondens verksamhet

Utskottet godtar för sin del regeringens förslag till riktlinjer för arbetslivsfondens
verksamhet i de delar förslaget inte har redovisats i det
föregående.

Förtidspension av arbetsmarknadsskäl

I det andra huvudavsnittet av propositionens bilaga 2 — med rubriken
Aktiv rehabilitering till arbete (s. 46—59) — läggs fram olika förslag
för att främja den i 1989 års kompletteringsproposition förordade
principen om en arbetslinje i socialförsäkringen. Häri ingår att möjligheten
att bevilja förtidspension enbart av arbetsmarknadsskäl skall
avskaffas.

Denna möjlighet till förtidspension har funnits sedan år 1972.
Villkoren är att arbetstagaren har uppnått 60 års ålder samt har fatt
ersättning från sin arbetslöshetskassa under så lång tid som ersättningen
kan utgå eller har fått kontant arbetsmarknadsstöd (KAS) under
450 dagar. Regeringen föreslår som nämnts att denna möjlighet till
förtidspension skall avskaffas och att lagen om allmän försäkring skall
ändras i enlighet härmed. Lagändringen avses träda i kraft den 1
oktober 1991.

Vänsterpartiet kommunisterna anser i motion 1989/90:Sfl5 (yrk. 2)
att det är rimligt att ha kvar möjligheten att i vissa situationer kunna
bevilja förtidspension av arbetsmarknadsskäl och yrkar att regeringens
förslag skall avslås.

Ragnhild Pohanka (mp) uttalar i motion 1989/90:Sf25 att förtidspensionering
av arbetsmarknadsskäl bör finnas kvar i begränsad omfattning,
speciellt med tanke på äldre personer i glesbygd och orter med
ensidigt arbetsutbud.

Doris Håvik m.fl. (s) förespråkar i motion 1989/90:Sf28 att övergångsbestämmelserna
till lagändringen utformas så, att nuvarande möjlighet
till förtidspension av arbetsmarknadsskäl blir kvar för arbetstagare
som har blivit uppsagda på grund av arbetsbrist före den 1 januari
1990. Liknande förslag till övergångsbestämmelse men för tiden fram
till dess lagen träder i kraft den 1 oktober 1991 läggs fram i motionerna
1989/90:Sf27 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) och 1989/90:Sf29 av Stig
Gustafsson m.fl. (s).

1989/90: AU 2y

I propositionen anförs att enbart arbetslöshet inte längre kan vara
ett tillräckligt skäl för att förtidspensionera äldre arbetstagare. Att
möjligheten finns urholkar deras anställningsskydd och innebär en
press på dem att lämna sina anställningar i förtid. Det nuvarande
systemet har bl.a. lett till att en arbetstagare som blir arbetslös vid en
ålder av 58 år och 3 månader därefter kan uppbära arbetslöshetsersättning
och — från 60 års ålder — fortsatt ekonomiskt stöd i form av
förtidspension tills den ordinarie pensionsåldern vid 65 år uppnås.
Detta är de s.k. 58,3-årspensioneringarna, vid vilka arbetstagarna i
många fall dessutom erbjuds avgångsvederlag och ytterligare ekonomiska
utfästelser för att förmås lämna sina anställningar i förtid.

Regeringens förslag syftar till att markera arbetsgivarnas ansvar för
den äldre arbetskraften och att hävda arbetslinjen i arbetsmarknadspolitiken
och socialförsäkringen. Utskottet godtar förslaget och avstyrker
yrkandena i motionerna Sfl5 (vpk) och Sf25 (mp) om avslag helt eller
delvis på detta förslag. Som utvecklas i det följande innebär detta inte
att arbetsmarknadsskälen i fortsättningen kommer att sakna betydelse
vid bedömningen av rätten till förtidspension.

Det är enligt utskottets åsikt rimligt att tillföra regeringens lagförslag
en övergångsbestämmelse av det slag som begärs i motion SE28 (s) med
tanke på de förhandlingsuppgörelser om personalreduktioner med
beaktande av nuvarande pensionsmöjlighet som kan ha träffats innan
regeringsförslaget blev känt. Därmed tillgodoses till en del yrkandena
om vidsträcktare övergångsregler i motionerna Sf27 (s) och Sf29 (s).

I den nyssnämnda motionen Sf29 av Stig Gustafsson m.fl. (s) samt i
motion 1989/90:Sf31 av Anita Modin m.fl. (s) anförs att det är otillfredsställande
att regeringen har undvikit att ta upp frågan om vilken
ekonomisk ersättning som skall ges till grupper som ställs utanför
arbetsmarknaden. Motionärerna vill ha en ny ersättningsform inom
arbetsmarknadsområdet, som minst motsvarar den nivå som förtidspensionen
ger i dag. Motionärerna begär att regeringen skall få i
uppdrag att snarast återkomma till riksdagen med ett sammanhållet
förslag om olika frågor rörande förtidspensionering av äldre.

Avskaffandet av förtidspensioneringen av arbetsmarknadsskäl är enligt
utskottets uppfattning en viktig markering av arbetslinjen inom
socialförsäkringen. Effekten av denna markering kommer otvivelaktigt
att suddas ut om man samtidigt tar initiativ till nya ersättningsformer
som skall ge med förtidspensionen likvärdiga förmåner. Det bör dessutom
påpekas att arbetsmarknadsskälen inte försvinner som faktor vid
bedömningen av rätt till förtidspension utan kommer även i fortsättningen
att kunna vägas in vid den samlade bedömningen i de enskilda
fallen av rätt till förtidspension. Vidare är det avsett att kraftfulla
arbetsmarknadspolitiska åtgärder vid behov skall sättas in för äldre
arbetslösa som har kvar sin arbetsförmåga. Med hänsyn härtill och till
vad i övrigt anförts avstyrker utskottet att riksdagen gör de i motionerna
Sf29 och SO 1 begärda tillkännagivandena till regeringen.

1989/90: AU2y

Sten-Ove Sundström och Åke Selberg (båda s) understryker i motion
1989/90:Sfl3 betydelsen av att man tar hänsyn till arbetsmarknadsskäl
i den fortsatta bedömningen av rätt till förtidspension, särskilt när
det gäller möjligheterna för de äldre att få arbete i närregionen.

I propositionen betonas som nyss nämnts att arbetsmarknadsskäl
även i fortsättningen kommer att vägas in vid ställningstagandena till
ansökningar om förtidspension. Med hänsyn härtill anser utskottet att
det inte är påkallat att föreslå någon åtgärd med anledning av motionen.

Isa Halvarsson (fp) föreslår i motion 1989/90:Sf33 ett tillkännagivande
till regeringen om det ökade behov av beredskapsarbeten för äldre i
glesbygd som blir en följd av att man avskaffar möjligheten till förtidspension
av arbetsmarknadsskäl.

Som ovan sagts förutskickas i propositionen att kraftfulla arbetsmarknadspolitiska
åtgärder vid behov skall sättas in för äldre arbetslösa
med bibehållen arbetsförmåga. Det är givet att för de arbetstagare det
här gäller blir det sysselsättningsskapande åtgärder som beredskapsarbeten
som i första hand kommer i fråga. Utskottet vill härutöver peka
på den nuvarande möjligheten att tillgripa s.k. IKS-arbeten, dvs. med
glesbygdsstödet finansierade arbeten för äldre arbetstagare i glesbygd.
Med det anförda får motionsyrkandet anses vara tillgodosett, och
någon åtgärd därutöver från riksdagens sida är inte behövlig.

Lön i stället för pension hos Samhall

Av de ca 30 000 handikappade som arbetar inom Samhalls företag har
enligt propositionen ca 6 700 någon form av pension. Nästan 1 300
uppges ha hel förtidspension. Enligt bestämmelser i kollektivavtal görs
avdrag på lönen för den pension som utgår.

I propositionen uttalas att den principen bör gälla i fortsättningen
att anställda hos Samhall för den tid de arbetar skall ha lön och inte
pension enligt lagen om allmän försäkring. Vissa övergångsbestämmelser
behövs för dem som nu är anställda, t.ex. de som har högre
pension än den lön som erbjuds. Förändringen berör inte deltidsarbetande
som har pension för tid då de inte arbetar. En förutsättning för
omläggningen är vidare att förslagen i propositionens bilaga 1 om
utsträckt tid för s.k. vilande pension genomförs.

Den nya principen om lön i stället för pension, som är avsedd att
gälla från den 1 juli i år, kan genomföras utan riksdagens medverkan
genom ändringar i kollektivavtal och vissa författningar. Finansiellt
sett innebär den dock en kostnadsomfördelning mellan Samhall och
socialförsäkringen på så sätt att Samhalls utgifter för löner ökar,
samtidigt som socialförsäkringen å ena sidan får minskade kostnader
för förtidspension och å andra sidan ökade intäkter av inbetalade
sociala avgifter.

Den föreslagna ordningen överensstämmer med vad som har förordats
av rehabiliteringsberedningen. Den har tillstyrkts av RFV och

1989/90: AU2y

Samhall. Några invändningar mot förslaget har inte riktats i de föreliggande
motionerna. Utskottet tillstyrker att regeringen får det i propositionen
begärda godkännandet av åtgärden.

Uppdragsverksamhet inom den yrkesinriktade
rehabiliteringen

I motsvarande del av propositionens bilaga 2 bereds riksdagen tillfälle
att ta del av vad som där anförs om uppdragsverksamhet på de av
arbetsmarknadsverket drivna arbetsmarknadsinstituten (AMI). Bakgrunden
är det förslag som i bilaga 1 föreläggs riksdagen om att
försäkringskassorna skall få möjlighet att av medel från socialförsäkringen
köpa rehabiliteringstjänster från bl.a. AMI. Som utskottet tidigare
berört är det vidare meningen att arbetsgivare skall kunna köpa
sådana tjänster med bidrag från arbetslivsfönden.

Försök med avgiftsfinansierad verksamhet bedrivs redan i liten skala
vid AMI. Anspråken på AMI:s tjänster och på arbetsförmedlingens
vägledningsfunktion bedöms nu komma att öka. Ett nytt anslag bör
därför enligt propositionen inrättas för uppdragsverksamheten, och
AMS bör dessutom få disponera en rörlig kredit hos riksgäldskontoret.
Framställning om anslag och kreditbemyndigande läggs inte fram i den
förevarande propositionen utan i årets budgetproposition, bilaga 12 s.
99.

Vad som nu anförs i propositionsbilagan om uppdragsverksamhet
inom den yrkesinriktade rehabiliteringen ger inte utskottet anledning
till erinran. Utskottet föreslår att riksdagen lägger den aktuella punkten
till handlingarna.

Lönebidrag för förtidspensionerade

Regeringen föreslår i denna del av propositionen ett nytt lönebidrag
avsett för arbetsgivare som anställer förtidspensionerade. Bidraget skall
utgå med högst 50 % av den totala lönekostnaden för den anställde
under längst fyra år, med möjlighet till omprövning och förlängning
vid bidragsperiodens slut. Under innevarande budgetår bör bidragskostnaden
täckas av ett nytt anslag om 120 milj. kr.

Sonja Rembo m.fl. (m) yrkar i motion Sfi8 att regeringens anslagsframställning
skall avslås. Motionärerna anser att det är obehövligt
med en ny förm av lönebidrag. I stället bör det system med flexibla
lönebidrag som moderata samlingspartiet förordar sedan flera år kunna
användas. Med hänsyn till den osäkerhet som råder om den nya
bidragsverksamhetens omfattning och hur den påverkar kostnaden för
förtidspensioner bör bidragsgivningen finansieras av den allmänna
försäkringen.

Förslag beträffande omfördelning av resurser från socialförsäkringssystemet
till arbetsmarknadsåtgärder föreslås också i motionerna
1989/90:Sf296 av Elver Jonsson m.fl. (fp) och 1989/90:Sf352 av Isa
Halvarsson (fp), som utskottet beretts tillfälle yttra sig över.

Regeringsförslaget är ett ytterligare steg i utvecklandet av en arbetslinje
i socialförsäkringssystemet. Det föreslagna lönebidraget för för -

1989/90: AU2y

tidspensionerade är något gynnsammare än det ordinarie lönebidrag
som beviljas kommunala och enskilda arbetsgivare för handikappade
arbetstagare. Efter de två första åren trappas nämligen det senare
lönebidraget ned från 50 till 25 % av lönekostnaden.

I motsats till motionärerna anser utskottet att det kan vara en fördel
att för en speciell verksamhet ha ett speciellt bidrag, särskilt i verksamhetens
inledningsskede. Det kan inte uteslutas att detta kan underlätta
marknadsföringen hos arbetsgivarna av bidragsformen och dess ändamål
att främja sysselsättning för förtidspensionerade.

Av olika skäl som närmare berörs i propositionen kan man inte
räkna med att bidragsverksamheten får någon större omfattning. Inte
minst gäller det om den verksamhet som hinner komma i gång under
återstoden av budgetåret 1989/90. Redan detta talar för att finansieringen
bör ske över statsbudgeten och att man inte för den aktuella tiden
inför nya finansieringsformer såsom förordas i motion Sfl8.

Utskottet tillstyrker alltså att regeringens förslag att införa ett nytt
lönebidrag för förtidspensionerade och att riksdagen på tilläggsbudget

II till statsbudgeten för budgetåret 1989/90 under tionde huvudtiteln
uppför ett reservationsanslag för ändamålet på 120 milj. kr. Motion
Sfi 8 (yrk. 7 och yrk. 8 i motsvarande del) avstyrks samtidigt.

Utskottet tar härefter upp yrkande 8 i motion Sfl8 om finansiering
av lönebidragskostnaden i vad avser tiden efter innevarande budgetår
samt de mer allmänna yrkandena i motionerna Sf296 (fp) och S052
(fp) om finansiering av arbetsmarknadsåtgärder med socialförsäkringsmedel.

Motionsyrkanden om nya finansieringsformer av det slaget har tidigare
flera gånger behandlats av både socialförsäkrings- och arbetsmarknadsutskotten
(se senast SfU 1987/88:18 och 1988/89:AU12). I det
sistnämnda betänkandet upplystes att arbetsmiljökommissionen överväger
huruvida medel för sjukförsäkring och förtidspension kan användas
för rehabilitering av sjuka och skadade. I propositionens bilaga 1
föreslås f.ö. att en vidgad försöksverksamhet med nya arbetsmetoder i
rehabiliteringsarbetet skall bekostas av medel avsedda för sjukförsäkringen.
Utskottet anser att arbetsmiljökommissionens förslag bör avvaktas
innan man överväger i vad mån lönebidrag och andra arbetsmarknadsåtgärder
i fortsättningen, som motionärerna vill, skall finansieras
med arbetsgivaravgifter via socialförsäkringen i stället för budgetmedel.
De nu behandlade motionsyrkandena avstyrks därmed.

Vänsterpartiet kommunisterna föreslår i partimotionerna
1989/90:A265 (yrk. 3) och 1989/90:A291 (yrk. 2) att försök görs med
garanterad förtidspension och med lönebidrag för förtidspensionerade
och långtidssjukskrivna. Med överlämnande av de båda motionerna i
angivna delar får utskottet anföra följande.

De förslag som läggs fram i propositionens bilaga 1 om s.k. vilande
pension och de av utskottet ovan tillstyrkta förslagen om nytt lönebidrag
för förtidspensionärer tillgodoser i allt väsentligt motionsförslagen.
Dessa påkallar följaktligen inte någon riksdagens åtgärd.

1989/90: AU2y

Andra rehabiliteringsfrågor

1989/90: AU2y

Efter behandlingen ovan av förslagen i propositionens bilaga 2 och
därtill anslutande motionsyrkanden tar utskottet upp några andra
rehabiliteringsfrågor som har aktualiserats i motionerna.

I kommittémotionen Sfi8 (yrk. 1) av Sonja Rembo m.fl. (m) föreslås
ett tillkännagivande till regeringen av vad som anförs i motionen
angående förutsättningar och former för aktiv rehabilitering. Yrkandet
anknyter till motionens inledningsavsnitt. I detta görs en kritisk genomgång
av den förda politiken på arbetsmarknads- och socialförsäkringsområdena.
Exempelvis sägs de nyss behandlade regeringsförslagen
på arbetsmiljöområdet i huvudsak vara avsedda att dels öka det kollektiva
sparandet, dels skapa ytterligare utrymme för politiska och korporativa
organ.

Det är en självklarhet att det råder olika uppfattningar och till och
med starka meningsmotsättningar om politiken på arbetsmarknadsområdet
liksom på andra politikområden. När det gäller de meningsyttringar
som framförs i föreliggande del av motion Sfi8 avstyrker
utskottet för sin del att riksdagen ansluter sig till dem med ett
tillkännagivande härom till regeringen.

Återstående tre motioner ingår bland dem som utskottet har beretts
tillfälle att yttra sig över, och utskottet får anföra följande.

Folkpartiet förespråkar i motion 1989/90:Sf246 ett decentraliserat
beslutsfattande i rehabiliteringsärenden. I motionen diskuteras möjligheterna
att nå en ökad snabbhet i rehabiliteringsarbetet. Beslutsfattandet
bör enligt motionärerna ske så nära de enskilda företagen som
möjligt, på större arbetsplatser i organ knutna till själva arbetsplatsen.
För att arbetsgivarna skall påverkas att tidigt identifiera rehabiliteringsbehov
på arbetsplatserna och se till att rehabiliteringsarbetet kommer i
gång snabbt tänker sig motionärerna att man bör gå fram på två vägar,
dels genom ett system med ekonomiska styrmedel av det slag som
föreslås i den till arbetsmarknadsutskottet hänvisade folkpartimotionen
1989/90:A217, dels genom att arbetsgivaren påförs ett särskilt ansvar
för att initiera rehabiliteringsprocessen när skador upptäcks lokalt.

De frågor om rehabiliteringsarbetet som förs fram i motionen utgör
centrala delar av arbetsmiljökommissionens uppdrag. Ett problem i
sammanhanget är att det med undantag för den statliga sektorn inte
finns något uttryckligt i författning angivet rehabiliteringsansvar för
arbetsgivarna. Utskottet är inte berett att med utgångspunkt i motionskravet
förorda att riksdagen skall föreläggas förslag till lagstiftningsåtgärder,
t.ex. genom tillägg till arbetsmiljölagen, som fastlägger det av
motionärerna önskade rehabiliteringsansvaret för arbetsgivarna. Enligt
utskottets mening bör arbetsmiljökommissionens förslag i denna del
liksom i fråga om ekonomiska styrmedel avvaktas. Det kan tilläggas att
kommissionen enligt sina direktiv skall avsluta sitt arbete redan före
utgången av innevarande budgetår.

Gustav Persson och Marianne Stålberg (båda s) vill i motion
1989/90:Sf328 lägga ett ökat ansvar för arbetsskadeutredningar på arbetsgivarna
och företagshälsovården i syfte att avlasta försäkringskassornas
arbete.

Utskottet noterar att motionärernas synpunkter nära sammanfaller
med de tankegångar som framförts av LO och TCO i remissyttranden
över riksdagens revisorers rapport (1988/89:5) om arbetsskadelörsäkringen.
Härutöver vill utskottet hänvisa till vad ovan sagts om arbetsmiljökommissionens
uppdrag beträffande frågan om arbetsgivarnas
medverkan vid rehabilitering av anställda men dessutom till att parallellt
med kommissionen arbetar en särskild utredning om företagshälsovården,
vars uppdrag skall vara fullgjort samtidigt med kommissionens.

Utskottet har vidare beretts tillfälle att yttra sig över motion
1989/90:Sf359 av Jan-Olof Ragnarsson m.fl. (vpk, mp) om lokalisering
av den i propositionens bilaga 1 föreslagna försöksverksamheten vid
två försäkringskassor med nya arbetsmetoder och samarbetsformer i
rehabiliteringsarbetet. Motionärerna föreslår att försöken förläggs till
Stockholm och tre orter i Bergslagen.

I propositionen (s. 13) uttalas att det bör vara RFV:s sak att i samråd
med Försäkringskasseförbundet välja ut de försäkringskassor som skall
genomföra försöksverksamheten. Utskottet anser för sin del att en
sådan ordning är välbetänkt. Även på arbetsmarknadsområdet har
statsmakterna överlåtit på det för verksamheten ansvariga ämbetsverket
att bestämma förläggningen av olika försöksverksamheter som har
begränsad omfattning liksom i det nu föreliggande fallet. Detta kan f.ö
sägas överensstämma med strävandena att avveckla riksdagens och
regeringens detaljstyrning av statsverksamheten.

Stockholm den 22 februari 1990
På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Lars Ulander

Närvarande: Lars Ulander (s), Elver Jonsson (fp), Kjell Nilsson (s),
Marianne Stålberg (s), Lahja Exner (s), Anders G Högmark (m),
Gustav Persson (s), Sten Östlund (s), Bo Nilsson (s), Mona Saint Cyr
(m), Charlotte Branting (fp), Kersti Johansson (c), Karl-Erik Persson
(vpk), Anna Horn af Rantzien (mp), Monica Öhman (s), Erik Holmkvist
(m) och Göran Engström (c).

1989/90: AU 2y

Avvikande meningar

1989/90: AU2y

1. Avslag på regeringens förslag till riktlinjer för
användning av arbetslivsfondens medel m.m.

Anders G Högmark, Mona Saint Cyr och Erik Holmkvist (alla m)
anser att avsnittet Arbetslivsfonden, Inledning i arbetsmarknadsutskottets
yttrande bort ha följande lydelse:

Såsom anförs i motion Sfi8 (m) lägger arbetsmiljölagen ett mycket
långtgående ansvar på arbetsgivarna för arbetsmiljön på arbetsplatserna.
Rehabiliteringsansvaret är enligt lagen om allmän försäkring lagt
på försäkringskassorna. Resurser för yrkesinriktad rehabilitering finns
hos arbetsgivare, företagshälsovård och arbetsmarknadsmyndigheter.

Ansvaret på arbetsmiljö- och rehabiliteringsområdena är således
redan väl definierat, och erforderliga organisatoriska förutsättningar
föreligger för att utföra arbetet. Det finns inte något behov av att nya
byråkratiska institutioner skall byggas upp. Arbetslivsfonden fyller med
andra ord inte något ändamål och bör följaktligen avvecklas. Besparingar
inom försäkringen ger nödvändiga resurser för rehabilitering.

Utskottet anser att det härutöver saknas anledning att närmare gå in
på regeringens förslag beträffande arbetslivsfonden. Förslagen bör avslås
av riksdagen i enlighet med yrkandena i motion Sfi8. Detsamma
gäller om förslaget att införa ett särskilt lönebidrag för förtidspensionerade.

2. Regional organisation för arbetslivsfondens
verksamhet

Elver Jonsson och Charlotte Branting (båda fp) anser att den del av
arbetsmarknadsutskottets yttrande i avsnittet Organisation för bidragsprövningen
som börjar med "Utskottet påminner" och slutar med
"utskottet detsamma" bort ha följande lydelse:

Regeringens förslag till administration för arbetslivsfonden — innefattande
regionala enheter — är olyckligt. Förslaget ökar den organisatoriska
splittring som i dag råder på rehabiliterings- och arbetsmiljöområdena
och skapar ytterligare byråkrati.

En annan nackdel med förslaget är att den regionala nivån görs till
lägsta nivå för administrationen. Tyngdpunkten i arbetsmiljö- och
rehabiliteringsarbetet bör ligga på den lokala nivån.

Mot denna bakgrund och med anslutning till motion A217 (fp) i
motsvarande del föreslår utskottet att fondmedlen i allt väsentligt bör
återföras för att bygga upp lokala, företags- eller förvaltningsanknutna
fonder för rehabiliterings- och arbetsmiljöinsatser. Fonderna bör administreras
lokalt av parterna, i första hand av skyddskommittéerna när
sådana finns inrättade på arbetsplatserna. Detta skulle innebära att
skyddskommittéerna får tillgång till egna medelsresurser för sin verksamhet.

Det bör uppdras åt regeringen att lägga fram ett omarbetat förslag
till administration för arbetslivsfonden i enlighet med vad ovan anförts.
Med tillstyrkan i övrigt av motion A217 yrk. 4 föreslår utskottet
ett tillkännagivande till regeringen härom.

3. Förtidspension av arbetsmarknadsskäl

Karl-Erik Persson (vpk) anser att den del av arbetsmarknadsutskottets
yttrande i avsnittet Förtidspension av arbetsmarknadsskäl som börjar
med "I propositionen" och slutar med "Sf29 (s)" bort ha följande
lydelse:

Förtidspension av arbetsmarknadsskäl för äldre arbetslösa infördes
av sociala och regionalpolitiska skäl. Det är en möjlighet till pension
som har funnits i närmare två decennier. Man bör inte som regeringen
föreslår ta bort den utan att tillskapa andra möjligheter att trygga
försörjningen för äldre arbetslösa som slås ut från arbetslivet. Som
framhålls i motion Sfl5 av vpk måste man även i fortsättningen i vissa
situationer kunna bevilja förtidspension av arbetsmarknadsskäl. I förhållande
till vad som gäller i dag bör dock förtidspension av angivna
skäl i de enskilda fallen kräva godkännande av en central facklig
organisation. Regeringen bör få i uppdrag att utarbeta förslag till
lagändring på den punkten.

Utskottet föreslår alltså att riksdagen med avslag på regeringens
förslag att avskaffa förtidspension av enbart arbetsmarknadsskäl delger
regeringen vad utskottet anfört om lagändring beträffande fackligt
godkännande av beslut om sådan pension. Ställningstagandet i huvudfrågan
tillgodoser syftet med motion Sf25 (mp) att i glesbygder behålla
nuvarande pensionsmöjlighet och gör de övergångsbestämmelser som
föreslås i s-motionerna Sf27, Sf28 och Sf29 obehövliga.

4. Förtidspension av arbetsmarknadsskäl

Anna Horn af Rantzien (mp) anser att den del av arbetsmarknadsutskottets
yttrande i avsnittet Förtidspension av arbetsmarknadsskäl som
börjar med "I propositionen" och slutar med "Sf29 (s)" bort ha
följande lydelse:

Slopandet av möjligheten till förtidspension av arbetsmarknadsskäl
på det sätt regeringen föreslår kommer i vissa fall att drabba äldre
arbetstagare alltför hårt. Utskottet tänker särskilt på sådana arbetstagare
som bor i glesbygder och i orter med ensidigt och begränsat arbetsutbud.
Regeringen utlovar stöd i form av "kraftfulla" arbetsmarknadsåtgärder,
men man kan inte begära att arbetstagare i de åldrar det här
gäller skall börja arbetspendla till andra orter eller rent av flytta till
andra delar av landet där ett nytt arbete kan erbjudas.

Mot bakgrunden härav föreslår utskottet med anledning av motion
Sf25 (mp) att riksdagen inte skall anta förslaget att avskaffa förtidspension
av enbart arbetsmarknadsskäl utan uppdra åt regeringen att återkomma
till riksdagen med nytt förslag som medger förtidspension av
angivna skäl i begränsad omfattning i enlighet med vad ovan anförts.
Vid bifall härtill tillgodoses i viss del syftet med avslagsyrkandet i

1989/90: AU2y

motion Sfi5 (vpk), medan de ändrade övergångsbestämmelser till
regeringens lagforslag som föreslås i motionerna Sf27, Sf28 och Sf29
(alla s) inte längre fyller något ändamål.

5. Finansiering av arbetsmarknadsåtgärder med
socialförsäkringsmedel

Elver Jonsson och Charlotte Branting (båda fp) anser att den del av
utskottets yttrande i avsnittet Lönebidrag för förtidspensionerade som
börjar med "Motionsyrkanden om" och slutar med "avstyrks därmed"
bort ha följande lydelse:

Det är angeläget att handikappade personer i så stor utsträckning
som möjligt kan beredas sysselsättning i första hand på den reguljära
arbetsmarknaden och i andra hand när sådan anställning inte är möjlig
erbjudas arbete i Samhallgruppens företag eller annan form av skyddad
sysselsättning. Först när dessa möjligheter är uttömda skall förtidspension
tillgripas. Detta är vad motionerna Sf296 och Sf352 (båda fp)
syftar till med förslagen att resurser bör omfördelas från socialförsäkringssystemet
till arbetsmarknadsåtgärder.

I dag hindras en del av möjliga arbetsmarknadsåtgärder av resursbrist.
Det gäller om vissa typer av lönebidrag, utbyggnaden av verksamheten
i Samhallgruppen och mer kostsamma arbetshjälpmedel för
handikappade. Däremot låter sig tillväxten av förtidspensionerna inte
bromsas av medelsbrist. Detta visar att vi i dag har närmast vattentäta
skott mellan de resurser som står till förfogande för socialförsäkringssektorn
resp. för arbetsmarknadspolitiska åtgärder. I den föreliggande
propositionen 62 tas ett första steg att bekosta yrkesinriktade rehabiliteringsåtgärder
av medel från sjukförsäkringen. Detta bör hälsas med
tillfredsställelse. Men det bör påpekas att det är fråga om insatser av
blygsam omfattning, och utskottet anser att det är viktigt att snabbt gå
vidare med att i denna form utveckla arbetslinjen även inom socialförsäkringen.

Utskottet biträder alltså yrkandena i motionerna Sf296 och SD52.
Samtidigt tillgodoses kvarstående del av yrkande 8 i motion Sfl8 (m)
beträffande finansiering av lönebidrag för förtidspensionerade med
socialförsäkringsmedel. Det anförda bör delges regeringen för kännedom.

1989/90: AU2y

96149, Stockholm 1990