Xagutskottets 'Utlåtande 'Nto 7 (Utlåtande 1897:LU7 Lagutskottet)

Xagutskottets ''Utlåtande ''Nto 7.

''7

«:o 7.

Ank. till Riksd. kansli den 18 februari 1897, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag ''till
lag om ändrad lydelse äf dl § konkurslagen den 18 september
1862.

Genom proposition, n:o 19, af den 9 nästlidne januari har Kongl. Maj:t,
under åberopande af propositionen bifogade, i statsrådet och högsta domstolen
förda, protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse af 41 § konkurslagen'' den 18 september 1862.

Härigenom förordnas, ''att 41 ''§ konkurslagen, sådan detta lagrum
lyder enligt förordningen • den 6 augusti 1881, skall • erhålla följande ändrade
lydelse:

Då''gode män utses, förordne ock rätten eller domaren en årlig och förståndig
man att i konkurssäken vara rättens ombudsman. Härtill må ej utses
rättens ordförande, ej heller, i stad, annan ledamot af rätten; dock att,
der1 konkursärenden till särskild rättens utdelning höra, ledamot af''annan afdelning
må till ombudsman förordnas. Ombudsmannen åligger att öfver gode
männens och sysslomännens1 förvaltning hafva tillsyn: att vid de borgenärernas
sammanträden utom rätten, der han är tillstädes, föra ordet: att hos rätten
eller domaren anmäla de frågor, hvilka af konkurssaken uppstå och rättens
pröfning påkalla: och att i ifrigt vidtaga de åtgärder och beslut, hvilka
enligt denna lag på rättens onåbödsman ankomma.

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

Har den, som till ombudsman förordnas, ej förut aflagt domareed,
gånge sådan ed inför rätten eller domaren, innan han nämnda befattning
tillträder.

Denna proposition har blifvit af båda kamrarne till lagutskottet hänvisad.

Föreliggande lagförslag åsyftar, såsom af en jemförelse med nuvarande
lydelsen af konkurslagens 41 § skönjes, inskränkning af den rätten eller
domaren medgifna frihet att till rättens ombudsman i konkurs utse antingen
en ledamot af rätten — med undantag af rättens ordförande — eller en
person utom''rätten.

Frågan om en dylik inskränkning har redan förut och helt nyligen
utgjort föremål för Riksdagens pröfning. Vid 1895 års riksdag bragtes
nemligen förslag å bane i syfte, att rätten eller domaren ej skulle ega att
inom rättens egen krets göra sitt val af rättens ombudsman, och Riksdagen
antog för sin del lag om ändrad lydelse af konkurslagens 41 § i nyss angifvet
syfte.

Detta Riksdagens beslut vann emellertid icke Kongl. Maj:ts nådiga
stadfästelse. Skälen härför, hvilka finnas angifna uti det protokoll öfver
justitiedepartementsärenden för den 15 november 1895, som åtföljde Kongl.
Maj:ts till 1896 års Riksdag aflåtna skrifvelse med tillkännagifvande om
sanktionsvägran, voro tveggehanda. Dels ansågs den af Riksdagen beslutade lagändringen
— hvilken påbjöd, att rättens ombudsman skulle utom rätten utses —
sträcka sina verkningar längre, än skäligt vore — härutinnan påpekades särskildt
det olämpliga uti att från ombudsmansbefattning ovilkorligen utesluta nämndemännen
— dels befans den föreslagna lydelsen ej med tillräcklig tydlighet
utmärka, hvad dermed åsyftades. Med afseende å stadsdomstolar vore det
sålunda tveksamt, huruvida meningen skulle vara att utesluta allenast konkursdomstolens
ledamöter eller äfven andra der anstälda embets- eller tjensteman.
En ytterligare anledning till ovisshet skulle förefinnas i de talrika
fall, då konkurs vore anhängig vid en på två eller flera afdelningar arbetande
rådstufvurätt. Det torde nemligen lätteligen kunna blifva föremål för
olika meningar, om i uttrycket »utom rätten» sistanförda ord betecknade
hela domstolen eller allenast den afdelning, dit konkursärenden hörde.

Ehuru sålunda Riksdagens förberörda beslut ej kunde vinna Kongl.
Maj:ts godkännande, ansågs emellertid ett lagstadgande i den af Riksdagen
afsedda rigtning lämpligt, och vederbörande departementschef lät följaktligen
utarbeta nytt förslag i ämnet. De sakliga skiljaktigheter, som utmärkte detta
förslag gent emot det af 1895 års Riksdag antagna, voro dels, att förhål -

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

landena vid konkursdomstolarne å landet lemnades orubbade, dels ock att
förbudet att, i stad, till rättens ombudsman utse ledamot af rätten, för de
städer, der konkursärenden hörde till särskild rättens afdelning, modifierades
sålunda, att detsamma afsåg allenast ledamot af den afdelningen.

Vid förslagets granskning inför högsta domstolen framstäldes emellertid
emot sistnämnda modifikation anmärkning af trenne justitieråd.

En ledamot yttrade i detta afseende: »Det enligt lagförslaget gjorda
undantag i afseende å rådstufvurätter i större städer synes mig vara särdeles
olämpligt. Något behof af ett dylikt undantagsstadgande föreligger icke, ty
just i de större städerna finnas för rättens ombudsmannabefattning fullt
lämpliga personer till stort antal utom rådstufvurätten. De beaktansvärda
skäl, som under ärendets behandling hos Riksdagen blifvit anförda till stöd
för den mening, att rådstufvurätt icke må ega att förordna någon af sina
egna ledamöter till rättens ombudsman i konkurs, gälla i allt väsentligt äfven
de på två eller flera afdelningar arbetande rådstufvurätterna. Den tillsyn,
rätten bör egna dess ombudsman, och hvilken tillsyn, jemlikt 42 § konkurslagen,
kan sträckas ända derhän, att ombudsmannen må från befattningen
entledigas, blir mycket lätt illusorisk, eller kan åtminstone få skenet häraf
och menligt inverka på domstolens anseende, om det tillätes ledamöter på
konkursafdelningen att förordna sina kolleger på rådstufvurättens andra afdelningar
till rättens ombudsmän i konkurser. Jag hemställer fördenskull, att
orden »eller, der konkursärenden till särskild rättens afdelning höra, af den
afdelning» må ur förslaget uteslutas.»

Häruti instämde en annan högsta domstolens ledamot.

En tredje ledamot angaf sin ståndpunkt sålunda: »Förslaget uppställer
såsom regel, att ledamot af stadsdomstol ej må förordnas till rättens ombudsman,
men medgifver derifrån det undantag, att i stad, der konkursärenden
höra till särskild afdelning af rätten, ledamot af annan afdelning af rätten
får utses till sagda befattning. I betraktande af hvad inom Riksdagen blifvit
anfördt till stöd för den ifrågavarande lagförändringen synes lämpligheten af
omförmälda undantag vara i hög grad tvifvelaktig. Det har icke heller
veterligen blifvit ens uppgifvet, att stadgandet derom skulle vara af något
verkligt behof påkalladt, och då dessutom, derest detsamma blefve gällande,
förbudet för ledamot af konkursafdelningen att bekläda ombudsmannabefattningen
lätt skulle kunna, genom en omflyttning af ledamöterna på rättens
särskilda afdelningar, kringgås, anser jag mig böra tillstyrka, att orden »eller
der konkursärenden» till och med »af den afdelning» må ur lagtexten uteslutas.
»

Bih. till Likså. Prof. 1897. 7 Sami. 5 Häft.

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

Oaktadt hvad sålunda mot ifrågavarande undantagsstadgande anmärktes,
fann emellertid departementschefen ej skäl att ur förslaget utesluta detsamma.
Vid anmälan i statsrådet den 9 sistlidne januari af högsta domstolens förberörda
yttrande förklarade sig departementschefen redan af den anledning
förhindrad att förorda ett dylikt uteslutande, att lagen derigenom skulle
komma att sakna önskvärd tydlighet. Att för öfrigt de anledningar till
olägenheter och missförhållanden, som anförts till stöd för ett förbud mot
domstolsledamots förordnande till rättens ombudsman under den domstol, som
han tillhörde, icke kunde anses vara för handen i fråga om ledamöter å
andra domstolsafdelningar än den, som handlade konkursärenden, ansåge
departementschefen uppenbart.

Jemlikt departementschefens hemställan afläts alltså proposition till
Riksdagen om antagande af nu föreliggande lagförslag.

Utskottet kan för sin del ej tillstyrka förslagets antagande i oförändradt
skick. Yäl må medgifvas, att den af 1895 års Riksdag beslutade lagändring
kunde för vissa fall anses gå för långt, och att sålunda det nu föreliggande
förslaget på goda grunder lemnat oberörd domarens på landet frihet att
inom nämnden utse rättens ombudsman, men deremot innebär det för vissa
städer gifna undantagsstadgandet, enligt utskottets tanke, en utan tillräckliga
skäl tillskapad fördel för rådstufvurätternas i dessa städer ledamöter. Utskottet
kan i detta hänseende nöja sig att åberopa hvad högsta domstolens ledamöter
mot undantagsstadgandet anfört; dock må en ytterligare omständighet,
som är egnad att belysa olämpligheten af detsamma, här framhållas.

Under nuvarande förhållanden utses i städer rättens ombudsman
sannolikt oftast bland rådstufvurättens egna ledamöter. Genom den ifrågasatta
lagändringen skulle domstolsledamöterna i de flesta städer betagas
behörigheten att erhålla ett sådant uppdrag, men en del ledamöter i några
städers domstolar fortfarande vara behöriga till dylikt ombudsmannaskap.
Härigenom gynnas den ena rättens ledamöter framför den andras, men detta
är icke öfverensstämmande med full rättvisa, och en sådan anmärkning mot
lagstiftningen anser utskottet böra undvikas.

Med stöd af det anförda hemställer alltså utskottet,

att Riksdagen, under förklarande, att Kongl. Majrts
ifrågavarande proposition icke kan i oförändradt skick
bifallas, måtte för sin del antaga följande

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

Lag

om ändrad lydelse af 41 § konkur slag en
den 18 september 1862.

Härigenom förordnas, att 41 § konkurslagen, sådant
detta lagrum lyder enligt förordningen den 6 augusti
1881, skall erhålla följande ändrade lydelse:

Då gode män utses, förordne ock rätten eller domaren
en ärlig och förståndig man att i konkurssaken vara
rättens ombudsman. Härtill må ej utses rättens ordförande,
ej heller, i stad, annan ledamot af rätten. Ombudsmannen
åligger att öfver gode männens och sysslomännens förvaltning
hafva tillsyn: att vid de borgenärernas sammanträden
utom rätten, der han är tillstädes, föra ordet: att hos
rätten eller domaren anmäla de frågor, hvilka af konkurssaken
uppstå och rättens pröfning påkalla: och att i öfrigt
vidtaga de åtgärder och beslut, hvilka enligt denna lag
på rättens ombudsman ankomma.

Har den, som till ombudsman förordnas, ej förut aflagt
domareed; gånge sådan ed inför rätten eller domaren,
innan han nämnda befattning tillträder.

Stockholm den 18 februari 189 7.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation af herr Hasselrot.