Utrikesutskottets utlåtande nr 9 (Utlåtande 1952:Uu9 Utrikesutskottet)

Utrikesutskottets utlåtande nr 9.

Nr 9.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition, nr 206,
angående inrättande av ett nordiskt råd, dels ock i
ämnet väckt motion II: 643.

Genom en den 4 april 1952 dagtecknad, till utrikesutskottet hänvisad proposition,
nr 206, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden för samma
dag samt med överlämnande av förslag till stadga för nordiska rådet, hemställt,
att riksdagen dels antager förslaget till stadga för nordiska rådet, dels
föranstaltar om val av ledamöter och suppleanter i rådet.

Till utskottet har jämväl hänvisats en av herr Johansson i Stockholm
in. fl. inom andra kammaren väckt motion, nr 643, vari yrkas avslag på
Kungl. Maj :ts nyssnämnda proposition.

Enligt statsrådsprotokollet har föredragande departementschefen inledningsvis
erinrat om att:

Sedan lång tid tillbaka har mellan de nordiska länderna ägt rum ett betydelsefullt
samarbete i olika frågor. Förutom överläggningar i aktuella
spörsmål av allmänpolitisk natur må särskilt erinras om samarbetet inom
lagstiftningen och socialpolitiken. Men även i andra hänseenden, såsom på
de kulturella och ekonomiska områdena, har samarbete ägt rum allteftersom
gemensamma problem uppkommit och tillfällen yppat sig. Samarbetet har
bedrivits i olika former, t. ex. genom ministermöten, kommittéer av mer
eller mindre permanent karaktär, direkta förbindelser mellan myndigheterna
i de nordiska länderna samt gemensamt uppträdande inom internationella
organisationer. Andra världskriget gav impulser till ökat nordiskt
samgående, som bl. a. kommit till uttryck däri, att efter krigets slut särskilda
centrala koordinerande organ tillkommit.

En betydelsefull form för samarbetet utgöres av de nordiska ministermötena.
Sådana ha efter kriget hållits inom de flesta svenska statsdepartementens
områden. Sålunda har stats- och utrikes- samt justitie-,
försvars-, social-, kommunikations-, ecklesiastik-, jordbruks- och handelsministrarna
deltagit i möten med sina nordiska kolleger. Som följd av dessa
överläggningar har ofta tillsatts särskilda nordiska expertkommittéer. De
nordiska socialministermötena har karaktären av en fast institution med
sammanträden vartannat år.

Det gemensamma nordiska kommittéarbetet har varit av betydande
omfattning. Bland viktigare, mera permanent verkande kommittéer
märkas följande. Delegerade för nordiskt samarbete på lagstiftningens område,
som tillkallats för att i samråd med delegerade för de övriga nordiska
länderna verka för främjande av samarbete mellan länderna på lagstiftning1
liihang Ull riksdagens protokoll 1052. <5 samt. 1 avd. Nr !).

Utrikesutskottets utlåtande nr 9.

ens område. — Nordiska parlamentariska kommittén för friare samfärdsel
in. in. Kommitténs uppgift är att skapa ytterligare lättnader i samfärdseln
mellan de nordiska länderna samt på olika sätt främja det friare umgänget
mellan dessa länders folk. Kommittén sysslar bl. a. med passfrågor. -— Permanenta
internordiska sociallagstiftningskommittén. Denna kommitté, vars
verksamhet närmast grundar sig på 1946 års arbetsmarknadskonvention
mellan Danmark och Sverige, har till uppgift att verka för ökad ömsesidighet
och enhetlighet beträffande den nordiska sociallagstiftningen. — Utskottet
för nordiskt ekonomiskt samarbete. Detta utskott har undersökt förutsättningarna
för att skapa en nordisk tullunion och arbetar nu dels med
att åstadkomma en gemensam nordisk tullnomenklatur och dels med att
utreda möjligheterna till nordiskt samarbete inom den kemiska industrien.
— Nordiska kultnrkommissionen, som avser att främja det nordiska samarbetet
på det kulturella området. Kommissionen har sysslat bl. a. med frågor
om den akademiska undervisningen, samfärdselns främjande, upprättandet
av en nordisk språknämnd, nordiskt teatersamarbete, underlättande av
det nordiskt vetenskapliga samarbetet, utvidgning av lärostoffet rörande
Norden i skolorna samt utgivande av publikationer med nordiskt innehåll.

De statliga myndigheterna i de nordiska länderna bedriver ett
omfattande och intimt samarbete i många olika former. Bland svenska ämbetsverk,
som på detta sätt står i nära kontakt med motsvarande organ i
grannländerna, må nämnas socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, medicinalstyrelsen,
civilförsvarsstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, statistiska
centralbyrån, skolöverstyrelsen, domänstyrelsen, fiskeristyrelsen, lantmäteristyrelsen,
lotsstyrelsen samt patent- och registreringsverket.

Statsanslag utgick under 1920-talet och större delen av 1930-talet
endast sporadiskt till nordiska ändamål. Den största under denna tid tillkomna
anslagsposten var den år 1931 första gången beviljade posten för fattigvård
och barnavård enligt den nordiska fattigvårdskonventionen. Detta
anslag utgår för budgetåret 1951/52 med 100 000 kronor. Budgetåret 1938/39
började man mera medvetet stödja det nordiska kulturella samarbetet. För
närvarande utgör anslaget för nordiskt-kulturellt samarbete 200 000 kronor.
Därutöver utgår särskilda anslag bl. a. till universitet och högskolor för anordnande
av gästföreläsningar. Allt vanligare har det blivit att bevilja anslag
till nordiska möten och kongresser.

De nordiska parlamenten har självfallet i sin egenskap av beslutande
organ tagit verksam del i den utveckling som ägt rum. Därifrån har också
kommit snånga betydelsefulla initiativ. Däremot har parlamenten endast i
mera begränsad omfattning genom av dem utsedda representanter deltagit
i det förberedande arbetet. Detta har i regel — överensstämmande med den
interna ordningen för ärendenas förberedande — varit anförtrott särskilda
kommittéer och regeringsdepartementen. De olika ländernas kommitterane
har sammanträffat och därvid sökt komma till enhetliga resultat. Naturligtvis
har det icke alltid under kommittéarbetet varit visst, att de beslu -

Utrikesutskottets utlåtande nr 9.

tande organen i alla länder skulle godtaga förslagen, men erfarenheten har
visat att intresset för den nordiska gemenskapen brukat kunna säkerställa
att sådana förslag helt eller i allt väsentligt sedermera godtagits.

Ett direkt samarbete mellan representanter för parlamenten har först på
senaste tid förekommit vid behandlingen av några särskilda frågor. Här kan
erinras om den skandinaviska förs var skommittén (1948—1949) och om den
år 1950 tillsatta nordiska parlamentariska kommittén för friare samfärdsel
in. m. Särskilt viktiga uppgifter hade de konferenser mellan representanter
för de danska, norska och svenska parlamenten samt regeringarna som
ägde rum i januari 1949, då frågan om ett nordiskt försvarsförbund dryftades.
Ett betydelsefullt steg i ny riktning togs på våren 1950, då representanter
för regeringen och vederbörande utskott överläde om de för de danska,
norska och svenska parlamenten framlagda förslagen till ny medborgarskapslagstiftning.

På det hela taget kan sägas, att samarbetet mellan Nordens länder väsentligen
förmedlats av regeringarna och de administrativa myndigheterna. I
detta sammanhang får visserligen det nordiska inierparlamentariska förbundet
(verksamt sedan 1907) ej lämnas åsido. Men dess betydelse har väsentligen
bestått däri, att det skapat personliga kontakter och utbyte av erfarenheter;
det har icke legat — och icke kunnat ligga — inom ramen för
förbundets verksamhet att direkt deltaga i arbetet för en samfälld lösning
av gemensamma uppgifter.

Tanken på fastare former för ett parlamentariskt samarbete har vid flera
tillfällen varit å bane. Understundom har den varit förknippad med idéer
om en nordisk förbundsstat eller tullunion. Men även med bibehållande fullt
ut av grundsatsen om staternas obeskurna självständighet har fasta former
för samråd mellan ombud för Nordens parlament ansetts vara av värde.
Sålunda frambar den danske utrikesministern i oktober 1938 förslås om

ett gemensamt organ för rådslag mellan de nordiska ländernas stats- och
utrikesministrar samt ombud för deras parlament. En liknande tanke framfördes
från danskt håll under kriget. Det kan nämnas, att den dåvarande
svenske statsministern i anledning av detta uppslag förklarade sig villig att,
om förhållandena gjorde det möjligt, taga initiativ till inkallande av en sådan
representation för dryftande av de former, under vilka den nordiska
gemenskapen kunde utvecklas efter krigets avslutning. I oktober 1950 tog
den norske statsministern till orda för en utveckling av det parlamentariska
samarbetet inom Norden; det var enligt hans mening av den största betydelse
att gemensamma spörsmål kunde dryftas i ett representativt nordiskt
forum.

Frågan om samarbetet mellan de nordiska parlamenten dryftades vid
tjugoåttonde nordiska intcrparlamentariska delegerademötet i Stockholm
den 13—14 augusti 1951. Herr Hans Hedtoft, som inledde diskussionen,
föreslog på de danska delegerades vägnar, att mötet skulle uttala principiell
anslutning till tanken att det framdeles borde hållas regelbundna möten

Utrikesutskottets utlåtande nr 9.

mellan de nordiska parlamenten. Tanken vann under diskussionen allmänt
bifall, och delegerademötet beslöt uttala sin anslutning till tanken att skapa
ett organ, bestående av valda representanter för parlamenten, för regelmässigt
samråd inbördes och med regeringarna angående spörsmål, i vilka samarbete
inom Norden kan ifrågakomma. Mötet hemställde tillika till nordiska
interparlamentariska rådet att i kontakt med regeringarna undersöka, på
vad sätt denna tanke kunde förverkligas, och taga det initiativ som därav
föranledcs.

I anledning härav utsåg nordiska interparlamentariska rådet en kommitté
bestående av herrar Hans Hedtoft, Danmark, Sigurdur Bjarnason,
Island, Karl August Fagerholm, Finland, Oscar Torp, Norge, och Nils Herlitz,
Sverige, med uppdrag att till rådet inkomma med förslag i ämnet. Till fullgörande
av detta uppdrag avgav kommittén i november 1951 förslag till
stadga för nordiska rådet jämte motiv.

Vid nordiska interparlamentariska rådets sammanträde den 3 december

1951 föredrogs kommitténs förslag. Därvid förklarade representanterna för
Finland —- med hänvisning till redan befintliga former för det nordiska samarbetet,
bl. a. inom nordiska interparlamentariska förbundet, vars arbetsformer
ytterligare borde utbyggas — att de för Finlands del ej kunde biträda
förslaget. De vid rådssammanträdet närvarande representanterna för de fyra
övriga nordiska ländernas parlament anslöt sig däremot — samtidigt som de
livligt beklagade, att Finlands anslutning tills vidare ej kunde påräknas, och
betonade betydelsen av att det nordiska interparlamentariska förbundet fortbestode
— till förslaget om inrättande av ett nordiskt råd. Det av kommittén
upprättade förslaget till stadga för nordiska rådet godkändes med vissa
ändringar. Det beslöts tillika, att förslaget skulle framläggas för de interparlamentariska
grupperna i Danmark, Island, Norge och Sverige.

Förslaget har sedermera godkänts av de interparlamentariska
grupperna i Danmark, Island, Norge och Sverige samt överlämnats till
respektive regeringar med anhållan att dessa ville taga initiativ till beslut
av parlamenten om nordiska rådets inrättande och stadgans antagande.
Den norska interparlamentariska gruppen har dock därvid hemställt att den
i 2 § av stadgan upptagna bestämmelsen, att stats- och utrikesministrarna
eller andra ledamöter av regeringarna skulle vara medlemmar i rådet, måtte
utgå. Nordiska interparlamentariska rådet har uttalat den förhoppningen
att det nordiska rådets första session skulle kunna hållas under 1952.

Utrikesministrarna i Danmark, Norge och Sverige jämte representant
för Island har därefter vid möte i Köpenhamn den 15 och 16 mars

1952 behandlat interparlamentariska rådets förslag och därvid enhälligt förordat
att förslaget genomfördes med vissa jämkningar.

Angående nordiska interparlamentariska rådets förslag i ämnet samt dess
kommentar till de särskilda paragraferna i stadgeförslaget innehåller statsrådsprotokollet
följande:

Utrikesutskottets utlåtande nr 9.

■>

Nordiska interparlamentariska rådets förslag.

Till allmän motivering av förslaget har nordiska interparlamentariska
rådet anfört följande:

Sammanlevnaden mellan de nordiska folken ger upphov till en mängd
spörsmål, i vilka en gemensam lösning måste eftersträvas. I vilken omfattning
ett samarbete för sådant ändamål är önskvärt och genomförbart, därom
råda olika meningar. Från somliga håll eftersträvas en vittgående gemenskap;
på andra håll råder en mera kritisk inställning. Men ingen kan vara
i tvivel om att det under alla förhållanden finnes en mängd av frågor, där
samverkan är av stor betydelse eller rent av nödvändig. Sålunda uppkomma
oavlåtligen frågor om gemensam eller likartad lagstiftning, om åtgärder för
underlättande av samfärdseln mellan folken, om lättnader för nordiska medborgare
som äro verksamma i annat land (eventuellt deras likställande med
landets egna medborgare), om det kulturella utbytet, om ekonomiskt samarbete
och om de ekonomiska förbindelserna i övrigt, om praktiskt samarbete
mellan de olika ländernas administrationer, om föranstaltningar, som
kunna drivas med gemensamma krafter, o. s. v. Motsättningar, som uppkomma
mellan de nordiska länderna, kräva också sin lösning.

Det kommer här icke i fråga att lösa sådana uppgifter genom inrättande
av gemensamma organ utrustade med befogenhet att, på samma sätt som
nu regeringar och parlament, fatta beslut med förbindande verkan. Där en
samfälld lösning skall åstadkommas, måste det ske genom beslut av de
olika ländernas organ. I vissa angelägenheter är det regeringarnas — eller
rent av underordnade myndigheters — sak att fatta sådana beslut. Men i
regel är det parlamenten som hava att besluta. När en fråga skall lösas i
samverkan mellan de nordiska länderna, måste alltså regelmässigt sammanstämmande
beslut fattas i vart och ett av parlamenten. Vi tro, att tillkomsten
av sådana sammanstämmande beslut kan främjas, om man tillskapar
ett nordiskt organ för förberedande samråd mellan representanter för
parlamenten och regeringarna. Det organ, som vi för detta ändamål föreslå,
har i vårt förslag benämnts nordiska rådet. Namnet för tanken till Europarådet,
som fyller en likartad konsultativ funktion, men har tillika ett djupt
rotfäste i de nordiska ländernas politiska traditioner.

Det föreslagna rådet kan, i avsaknad av beslutanderätt, aldrig få den betydelsen,
att en lösning påtvingas ett eller annat av de nordiska länderna
mot dess vilja. Däremot borde det kunna främja samfällda lösningar i fall,
där i och för sig förutsättningar för sådana föreligga, men där de på grund
av nu tillämpade arbetsformer icke komma till stånd. Det är mången sund
tanke som med hänsyn till väntade svårigheter har skrinlagts utan närmare
granskning och innan ens kontakt uppnåtts med dem som kunde vilja
stödja den. I ett representativt parlamentariskt organ skulle möjlighet öppnas
för en säkrare prövning av sådana tankars bärkraft. Det är vår övertygelse,
alt många frågor skulle komma i ett nytt ljus, om de på allvar
bleve prövade inom ett nordiskt råd, med vidgade perspektiv, i växelverkan
mellan olika erfarenheter och olika betraktelsesätt. I den mån motsättningar
föreligga, som försvåra samverkan, synas samfällda överläggningar
kunna vara ägnade att överbrygga svårigheterna och underlätta samförståndslösningar.
Det är mycket möjligt, att resultaten till en början bliva
av jämförelsevis begränsad räckvidd. Däremot synas på lång sikt möjligheter
föreligga att vinna större resultat. Inom eu krets av personer, som varaktigt
ägna sin uppmärksamhet åt de nordiska problemen och vänja sig att
hålla de politiska frågornas nordiska aspekter för ögonen, bör man kunna

Utrikesutskottets utlåtande nr 9.

räkna på en skarpare blick för dessa problem, ett fastare grepp om dem,
en större säkerhet i deras bedömande och därmed ökad möjlighet att övervinna
svårigheter och motsättningar, som under nuvarande förhållanden
kunna te sig som oövervinneliga hinder.

På ungefär samma sätt som en folkrepresentation bör nordiska rådet
också i ett annat hänseende kunna bliva av betydelse. Dess förhandenvaro
och dess verksamhet böra — oavsett de resultat som uppnås — kunna rikta
parlamentens och folkens uppmärksamhet och intresse på de nordiska problemen
och sålunda bidraga till en klarare belysning av de nordiska sammanhangen.
Norden och dess problem kunna framstå för de nordiska folken
åskådligare och konkretare och vinna en fastare förankring i deras medvetande.

För att rådet skall kunna verka så som avsetts är det av vikt att det får
cn sådan sammansättning, sådana funktioner och ett sådant arbetssätt att
syftet kan uppnås.

I fråga om sammansättningen av det förordade nordiska rådet
anför det interparlamentariska rådet:

Det synes givet, att rådet bör innesluta ombud för såväl regeringarna som
parlamenten. Syftet med dess inrättande är, att vid sidan av regeringarna
även parlamenten skola mer än nu engageras i det nordiska samarbetet.
Men även ombud för regeringarna måste finna plats i rådet. Regering och
parlament utgöra tillhopa en enhet, som man icke utan allvarlig olägenhet
kan upplösa. Att utestänga regeringarna vore att beröva rådet det underlag
för dess arbete, som de råda över, och att utsätta det för risken av veto
från regeringar, som i själva verket bättre känt sakernas sammanhang och
svårigheterna men ej fått tillfälle att giva besked därom i rätt tid.

Parlamentens ombud böra utses så, att de representera olika meningsriktningar.
Av särskild betydelse torde det få anses vara, att härigenom även
oppositionspartierna få tillfälle till aktiva insatser. Medlemmarna böra i regel
fungera under en följd av år; endast om så sker, kan man räkna med
att de skola förvärva erforderlig förtrogenhet med och överblick över de
nordiska problemen och deras sammanhang med den nationella politiken.
Det måste förutsättas, att de som åtaga sig medlemskap äro beredda att
ägna verksamt intresse åt sitt uppdrag och känna sig ansvariga för genomförandet
av vad de i rådet anslutit sig till. Det måste också förutsättas, att
rådsmedlemmarna intaga en såvitt möjligt auktoritativ ställning. Man måste
kunna räkna med att rådet kan ge ett något så när tillförlitligt uttryck åt
betraktelsesätten inom olika grupper i parlamenten; rådets ståndpunktstagande
i en fråga, som sedermera skall föreläggas parlamenten, bör sålunda
kunna giva klar vägledning om hur dessa komma att bedöma den. Medlemmar
med utpräglat intresse för det nordiska samarbetets utvecklande kunna
utan tvivel spela en betydelsefull roll; verkligt framgångsrikt kan deras arbete
dock ej bliva, om de icke i detta hänseende hava ryggstöd inom de partier,
som de företräda. Rådet får ej bliva en församling av nordiska entusiaster
utan utsikt att föra sina tankar igenom.

Av vad nu sagts följer, att vi ej kunna ansluta oss till den under diskussionen
vid det interparlamentariska mötet framförda tanken, att det syfte,
som avses med mötets resolution, skulle kunna uppnås inom nordiska interparlamentariska
förbundets ram. Ombuden måste vara representativa för
parlamenten. Men de interparlamentariska grupperna omfatta ej alla parlamentsledamöter;
ingen säkerhet finnes för att ej deras medlemsantal av en
eller annan anledning väsentligt minskas. Önskemålet om kontinuitet i rådets
arbete kan icke lätteligen förlikas med det inom nordiska interparla -

Utrikesutskottets utlåtande nr 9.

mentariska förbundet naturliga strävandet att låta ständigt nya medlemmar
deltaga i mötena. Och framför allt: den auktoritet och det ansvar, som
rådets medlemmar böra hava, uppnås ej med mindre de äro valda ombud
för parlamenten.

Interparlamentariska rådet utvecklar vidare frågan om det nordiska rådets
funktioner:

Det kan icke ifrågakomma att föreskriva, att vissa slags frågor skola där
behandlas; en sådan ordning torde f. ö. i alla länderna förutsätta grundlagsändring.
Intet hinder bör sålunda möta för att frågor berörande nordiskt
samarbete, där så befinnes lämpligt, lösas utan rådets medverkan. Vad
rådet får att göra bör helt bero av de initiativ som tagas från olika håll.

ä andra sidan är det, eftersom rådet icke skall äga beslutanderätt, överflödigt
att bestämma, vilka slags frågor rådet får befatta sig med.

En begränsning följer emellertid av det syfte, som rådet skall tjäna. Det
är till för att underlätta vidtagandet av gemensamma åtgärder. Man har sålunda
uteslutande att hålla sådana lägen för ögonen, i vilka det ifrågakommer
att ländernas åtgärder på något sätt skola samordnas. Det är t. ex.
fråga om en lagstiftning, som man önskar göra likformig, om en traktat,
om lättnader för medborgare i de nordiska länderna, vilka anses böra korrespondera
mot varandra, om ett gemensamt drivet företag eller dylikt.
Rådet bör däremot icke utgöra ett forum för utbyte av erfarenheter och
uppfattningar rörande problem, som visserligen i och för sig äro gemensamma
för de olika länderna men icke anses böra föranleda några i gemenskap
vidtagna åtgärder.

Rådets huvudsakliga uppgift bör givetvis bliva att upptaga frågor, i vilka
åtgärder av alla de deltagande länderna ifrågasättas. I sin hittillsvarande
gestaltning har emellertid det nordiska samarbetet varit mera differentierat.
Liksom Finland på vissa områden stått utanför det nordiska samarbetet har
av olika anledningar icke heller Island deltagit i vissa grenar därav. Det
finnes också exempel på att samarbete på särskilda områden upprätthållits
mellan allenast två av de skandinaviska staterna. Detta förhållande framkallar
det viktiga spörsmålet, huruvida rådet uteslutande bör vara ett forum
för behandling av frågor som angå alla de deltagande länderna.

Härutinnan må till en början anmärkas, att om i rådet har väckts en
fråga rörande samarbete mellan alla de deltagande länderna, rådets behandling
av detta ärende givetvis kan komma att ådagalägga, att man i ett land
ställer sig avvisande till de föreslagna åtgärderna. Resultatet blir då regelmässigt,
att detta land icke kommer att deltaga; huruvida de övriga länderna
önska fullfölja samarbetet, får bero på omständigheterna.

I sammanhang härmed uppställer sig frågan, huruvida rådet även bör
kunna till behandling upptaga framställningar, som redan från början icke
gå ut på annat och mera än att vissa av de i rådet deltagande länderna skola
samverka. Såsom exempel må anföras frågor, som angå varuutbytet eller
trafiken mellan allenast två länder. Det kan vidare tänkas, att i fall, där
samverkan mellan alla länderna i och för sig vore tänkbar, förslag framläggas
allenast beträffande vissa av länderna, kanske därför att man vet att
det eller de andras medverkan ej kan påräknas. Enligt vår uppfattning vore
det till fördel, ait även sådana framställningar kunde upptagas i rådet. Ett
utanför stående lands representanter böra kunna deltaga i överläggningarna
om sådana frågor; det är bland annat av värde, att återverkningarna av ett
samarbete mellan två länder i förhållande till ett tredje bliva klart belysta.
Men det utanför stående landets representanter böra ej deltaga i besluten
(1 §, 10 § st. 2).

Utrikesutskottets utlåtande nr 9.

Enär Finlands anslutning till rådet icke kan påräknas, framträder spörsmålet
om eu differentiering av dess verksamhet även i en annan form. Det är
intet tvivel om att Finland kan komma att vara intresserat av åtskilliga av
de hos rådet förekommande frågorna. Då nu Danmark, Island, Norge och
Sverige givetvis måste önska, att Finland, i den utsträckning som är möjlig,
deltager i det arbete som rådet utför, vilja vi föreslå ett stadgande om att,
när Finlands regering det begär, representanter för denna regering och för
Finlands riksdag må deltaga i rådets överläggningar och beslut (3 §). Det
naturliga är, att Finland i sådant fall representeras på samma sätt som är
stadgat i 2 § beträffande Danmark, Norge och Sverige. Stadgan synes dock
ej behöva tyngas med föreskrift därom.

Liksom beskaffenheten av de frågor, med vilka rådet skall kunna taga befattning,
icke bör bestämmas, torde man icke kunna fastslå, på vilket stadium
av ärendenas behandling rådets medverkan bör inträda. Men det synes
oss mycket väsentligt, att man härutinnan fasthåller en bestämd grundlinje:
rådet bör principiellt sysselsätta sig med aktuella spörsmål, med andra
ord spörsmål, i vilka man anser sig kunna rekommendera omedelbara åtgärder
och tillika bestämt angiva dessa åtgärders innebörd. Det är önskvärt, att
rådet i detta hänseende utvecklar en praxis, som ganska nära ansluter sig
till parlamentens. Det bör avstå från att uttala framtidsönksemål, i vilka inga
omedelbara åtgärder kunna ifrågakomma. Detta innebär ej, att rådets medverkan
icke skulle kunna inträda på ett jämförelsevis tidigt stadium. Där
en tanke ännu ej är mogen att sättas ut i livet, kan det likväl bliva fråga om
att omedelbart igångsätta underhandlingar, undersökningar eller andra förberedelser;
rådet bör kunna uttala sig om huruvida regeringarna (eventuellt
också parlamenten) på detta sätt böra taga upp saken till behandling och
om de linjer efter vilka det förberedande arbetet skall bedrivas. Helt naturligt
ter det sig, att rådet upptager en fråga på det stadium, då den i det närmaste
är mogen att föreläggas parlamenten. Därigenom kunna eventuellt
motsättningar övervinnas, som eljest skulle leda till att t. ex. en planerad
överenskommelse går om intet, eller en lagstiftning, som avsetts bliva likalydande,
får en divergerande utformning. Å andra sidan skall man erinra
sig, att i frågor av nu antydd art parlamenten stundom i enighetens intresse
avstå från att göra särmeningar gällande gentemot ett redan vunnet förhandlingsresultat;
genom en parlamentarisk insats på ett tidigare stadium
erbjudas utsikter att tillgodose särmeningarna utan att enigheten uppoffras.

Vi förutsätta, att rådet skall kunna taga ståndpunkt till föreliggande förslag
på ungefär samma sätt som parlamenten, ehuru det icke beslutar utan
allenast avgiver rekommendationer. Rådet skall t. ex. kunna uttala sig om
enskildheterna i ett lagförslag eller ett konventionsförslag. När omständigheterna
därtill föranleda, bör dock en mera summarisk behandlingsform
kunna tillämpas.

Av särskild betydelse vore, att rådet på lämpligt sätt kunde göra sig underrättat
om fortgången av det samarbete, som på särskilda områden försiggår
mellan regeringar och myndigheter eller anförtrotts åt särskilda organ.
På grundval av regelbundna rapporter skulle hithörande ämnen kunna
göras till föremål för överläggning inom rådet. Rådet bör också vara oförhindrat
att i anledning därav taga initiativ.

Härefter berör interparlamentariska rådet betydelsen av det nordiska rådets
arbetssätt:

Det är av vikt, att det nordiska rådet en gång årligen sammanträder till
ordinarie session. Då anledning därtill gives, bör det också kunna samman -

Utrikesutskottets utlåtande nr 9

träda dessemellan (4 §). Rådets medlemmar böra äga möjlighet att grundligt
studera förelagda frågor och under ansvar taga väl övervägd ståndpunkt
till dem. För detta ändamål erfordras lämpligt organiserade sekretariat,
som dels, där så erfordras, verkställa erforderlig utredning i anledning av
till rådet ingivna framställningar, dels enligt rådets uppdrag verkställa sådana
ytterligare utredningar som rådet finner erforderliga (8, 9 §§). Att
sekretariaten även ur annan synpunkt kunna bliva av betydelse skall anmärkas
i det följande. Inträngande i de hos rådet föreliggande frågorna bör
underlättas genom behandling i utskott. Dessa böra kunna sammanträda
även mellan sessionerna (7 §).

Interparlamentariska rådet har även kommenterat de särskilda
paragraferna i stadgeförslaget.

1 §. Nordiska rådet är organ för samråd mellan Danmarks riksdag, Islands
alting, Norges storting och Sveriges riksdag samt dessa länders regeringar
i frågor, i vilka gemensamma åtgärder av dessa länder eller några av dem
ifrågakomma.

1 fråga om denna inledande bestämmelse har interparlamentariska rådet
endast framhållit att den angiver det nordiska rådets arbetsuppgifter i allmänna
drag och därutinnan hänvisat till vad som tidigare anförts.

2 §. Medlemmar av rådet äro:

a) sexton ombud för envar av Danmarks och Sveriges riksdagar samt
Norges storting, vilka representera olika meningsriktningar och utses inom
riksdagarna respektive stortinget, tillika med erforderligt antal suppleanter,
för den tid och på det sätt, som inom varje land särskilt bestämmes, samt
fem i samma ordning utsedda ombud för Islands alting;

b) de deltagande ländernas stats- och utrikesministrar eller ledamöter av
regeringarna som förordnas i deras ställe.

Andra ledamöter av regeringarna äga deltaga i rådets överläggningar men
ej i dess beslut.

Till motivering av detta stadgande anföres av interparlamentariska rådet
följande:

Parlamentens ombud. Det är å ena sidan angeläget, att rådet icke blir
alltför stort. Å andra sidan måste det vara av en sådan storlek, att en
något så när fyllig representation för olika meningsriktningar kan erhållas.
Vi hava stannat vid att för Danmarks, Norges och Sveriges vidkommande
föreslå 16 medlemmar; för Island föreslås 5 medlemmar.

Det har ansetts viktigt att fastslå, att ombuden skola representera olika
meningsriktningar. Häri ligger icke, att varje parti, oavsett dess styrka,
skulle äga anspråk på representation. Närmast hava vi tänkt oss ett sådant
urval, att partierna bliva representerade i förhållande till sin styrka. En
direkt föreskrift om uppdelning enligt proportionella grunder hava vi dock ej
ansett böra meddelas.

Ombuden böra utses inom respektive parlament; delta är av betydelse för
upprätthållande av den kontakt med parlamenten, som rådet måste äga.
Av samma anledning bör en redan vald medlem av rådet icke ha rätt att

Utrikesutskottets utlåtande nr 9.

kvarstå under hela den tid, för vilken han valts, om han före dess utgång
upphör att vara ledamot av parlamentet. Stadgans formulering nödvändiggör
dock ej att han i sådant fall omedelbart frånträder sitt mandat.

För medlemmarna böra väljas suppleanter, som inträda dels när eu medlem
tillfälligtvis är förhindrad att fungera, dels när han avgår. Antalet
suppleanter har icke ansetts behöva fixeras i stadgan.

Det torde böra anförtros åt varje land att själv bestämma den tid för vilken
ombuden skola utses. Tiden kan lämpligen sättas i relation till parlamentens
(resp. i Danmark folketingets, i Sverige andra kammarens) mandatperioder.
Särskilda regler kunna därutöver befinnas erforderliga dels
i fall av upplösning, dels beträffande skyldighet att avgå för den som upphört
att vara ledamot av parlamentet. Måhända tarvas särregler också för
det fall att en regering avgår, i syfte att bereda förutvarande ledamöter av
regeringen plats i rådet. Dock bör framhållas, att stadgeförslaget ej hindrar
att ledamöter av regeringen, som äro parlamentsledamöter, utses till ombud
för parlamenten. (När de i sin egenskap av regeringsledamöter äro medlemmar
av rådet, böra deras platser fyllas av suppleanter.)

I vilken ordning ombuden skola utses bör enligt stadgeförslaget bestämmas
av varje land för sig. Det lämnas sålunda, vad Sverige angår, öppet,
huruvida särskilda ombud böra utses av första kammaren och av andra
kammaren. Vad Danmark angår, torde ordningen för valet framgå av grundlovens
§ 45.

Regeringarnas representation. Det ligger i sakens natur, att stats- och
utrikesministrarna böra vara medlemmar av rådet. Är någon av dem förhindrad
att deltaga i arbetet, bör i hans ställe en därtill förordnad regeringsledamot
inträda. Av betydelse för en givande behandling av de hos
rådet förekommande ärendena är självfallet att även andra regeringsledamöter
kunna deltaga i rådets överläggningar, särskilt då ärenden hörande
till deras departement (ministerier) behandlas. Rätt att deltaga i besluten
bör däremot ej tillkomma andra än stats- och utrikesministrarna.

3 §. När Finlands regering det begär, må representanter för denna regering
och för Finlands riksdag deltaga i rådets överläggningar och beslut.

Beträffande denna paragraf har interparlamentariska rådet hänvisat till
vad förut anförts.

4 §. Rådet sammanträder en gång årligen å tid, som det självt bestämmer
(ordinarie session), och dessutom, när rådet så beslutar eller det påkallas
antingen av minst två regeringar eller av minst tjugo medlemmar (extra
session). Sessionerna hållas i respektive länders huvudstäder enligt vad
rådet bestämmer.

I motiveringen till paragrafen anföres följande:

En bestämd tidpunkt för rådets årliga »ordinarie session» har icke kunnat
fastslås. Såsom sessisonstider hava givetvis särskilt de tider ifrågakommit,
då parlamenten endast i ringa utsträckning äro i verksamhet. Å
andra sidan försiggå vissa år allmänna val just under dessa tider; en rådssession
kan i så fall vara ytterst oläglig. Det torde i följd härav, med fasthållande
av att en ordinarie session årligen skall hållas, böra ankomma på
rådet att självt bestämma tidpunkten.

Sessioner böra också kunna hållas, då särskild anledning därtill gives.
Rådet bör självt kunna besluta härom. Två regeringar böra också kunna

Utrikesutskottets utlåtande nr 9.

förena sig om att påfordra rådets inkallande. Då ett jämförelsevis stort antal
rådsmedlemmar förenar sig i en hemställan därom, bör likaledes en extra
session hållas; antalet torde böra sättas till tjugo.

Sessionerna böra hållas i huvudstäderna. Där erbjudes tillfälle till kontakt
med sakkunniga myndigheter, tillgång till arkiv och bibliotek m. m.
Dessa förmåner kunna knappast landsortsstäder erbjuda. Det bör i varje
särskilt fall ankomma på rådet att bestämma var sessionerna skola hållas.
Därvid bör tillses att sessionsorterna växla. En bestämd turordning bör
emellertid — ej minst med hänsyn till de uppenbara svårigheter med vilka
en i Reykjavik hållen session är förbunden -—- icke fastställas. Om eventuellt
förekommande extra sessioner torde lämpligen kunna bestämmas, att
de skola hållas på samma ort som nästkommande ordinarie session.

5 §. Rådet väljer för varje session och tiden intill nästa session en ordförande
och tre vice ordförande. Ordförande och vice ordförande utgöra
tillsammans rådets presidium.

Om innebörden av det föreslagna stadgandet yttrar interparlamentariska
rådet:

Ordförande och så stort antal vice ordförande, att varje land blir representerat
i presidiet, torde böra väljas för varje session. Men det sålunda
valda presidiet bör förbliva i funktion intill nästa session. Stadgeförslaget
anförtror åt presidiet vissa funktioner, som skola fullgöras mellan sessionerna
(8 §). Genom arbetsordningen (se 12 §) och genom särskilda beslut
av rådet böra också andra sådana funktioner kunna anförtros åt presidiet.

6 §. Rådets förhandlingar år o offentliga, därest rådet ej med hänsgn till
visst ärendes beskaffenhet annorlunda beslutar.

Interparlamentariska rådet anför härom:

Av skäl som förut angivits är det av vikt att rådets förhandlingar äro
offentliga. Möjlighet bör dock beredas för förtroliga överläggningar, då
ett visst ärendes beskaffenhet det föranleder.

Vi förutsätta, att stenografiska protokoll föras och utgivas av trycket.
Men därom torde ingen föreskrift i stadgan vara erforderlig.

7 §. För ärendenas beredning utses utskott till erforderligt antal. Utskottet
må, när rådet så beslutar, sammanträda även mellan sessionerna.

Under denna paragraf yttrar interparlamentariska rådet följande:

Betydelsen av utskottsbehandling hava vi redan understrukit. Vilka utskott
som skola tillsättas bör bero av rådets beslut; eventuellt kunna i arbetsordningen
intagas bestämmelser om fasta utskott. När en fråga icke
kunnat slutbehandlas vid en session, bör dess behandling kunna uppskjutas
till en följande; sådant uppskov innebär givetvis att den uppskjutna frågan
ej behöver ånyo väckas på det sätt som i 9 § stadgas. Med hänsyn till
dylika fall har bestämmelse intagits om att ett utskott kan, då rådet så beslutar,
sammanträda även mellan sessionerna.

Utskottens förhandlingar böra ej vara offentliga. Vid dem böra, enligt
vad i arbetsordningen närmare bestämmes, sakkunniga tjäpstemän och
andra experter kunna vara närvarande för att lämna upplysningar och uttala
sina meningar. Någon rätt för utskotten att av myndigheter och tjänstemän
fordra upplysningar har däremot icke ansetts kunna stadgas.

Utrikesutskottets utlåtande nr 9.

8 §. Varje lands delegation utser sekreterare och annan personal för utredning
och de uppgifter i övrigt, som rådet bestämmer. Sekretariaten samarbeta
med varandra under presidiets tillsyn. Erforderlig ledning utövas, om
ej rådet annorlunda beslutar, av sekreteraren i det land. där nästa ordinarie
session skall hållas.

Interparlamentariska rådet motiverar paragrafen på följande sätt:

Behovet av sekretariat är uppenbart och har redan i det föregående framhållits.
Man kunde tänka sig ett enda, gemensamt sekretariat; för en planmässig
organisation av arbetet kunde en sådan anordning vara önskvärd.
Då vi likväl förorda separata sekretariat, ett för varje land, är det framför
allt av två skäl. Att det för varje land särskilt bestämmes om dess sekretariats
organisation och att personalen anställes och avlönas av varje land
för sig är ur administrativ synpunkt en fördel. Det bör vidare kunna bliva
av stor betydelse, att det i varje huvudstad finnes ett särskilt sekretariat.
Därmed kan en bättre kontakt ernås med regeringarna och administrationen
i varje särskilt land. Detta kan påtagligen bliva av stor betydelse för rådets
arbete. Men även ur en annan synpunkt vore denna kontakt av betydelse.
Inom varje lands administration och lagstiftningsarbete föreligger det ett
starkt behov av information rörande förhållandena i de övriga nordiska länderna.
Men det är icke alltid lätt att på ett smidigt och tillförlitligt sätt införskaffa
sådana informationer. Det har ifrågasatts att inom den svenska administrationen
skapa särskilda organ för detta ändamål (se motion i första
kammaren 1947 nr 113 och riksdagens skrivelse s. å. nr 203). Enahanda behov
föreligga utan tvivel också i de andra länderna. Vi tro, att sekretariaten
skulle i avsevärd mån kunna fylla detta behov av informations- och kontaktcentraler
i administrationens tjänst.

När vi sålunda föreslå inrättande av separata sekretariat, förutsätta vi
givetvis att de skola nära samarbeta. Ofta nog kan det vara nödvändigt, att
t. ex. ett utredningsuppdrag löses av dem gemensamt. I den mån samarbete
sålunda erfordras, behöves en viss ledning. Denna ledning bör lämpligen
kunna anförtros åt sekreteraren i det land där nästa ordinarie session
skall hållas; stadgeförslaget lämnar dock, särskilt med hänsyn till möjligheten
att en session kan komma att hållas i Reykjavik, möjlighet för
rådet att överlämna ledningen åt en annan sekreterare. Tillsyn över sekretariaten
bör utövas av presidiet.

Sekretariaten böra huvudsakligen fylla följande funktioner.

1. De böra verkställa utredningar i anledning av framställningar till
rådet (jfr 9 §).

2. De böra vidare, när rådet det påfordrar, verkställa ytterligare utredning
angående spörsmål, vilka ej föranlett beslut av rådet utan uppskjutits
till en följande session.

3. I den mån rådet så bestämmer, böra sekretariaten ombesörja sådan
regelbunden redovisning av pågående nordiskt samarbete som förut berörts.

4. Sekretariatens personal bör givetvis fullgöra sekreterargöromål vid
rådets och utskottens förhandlingar.

5. Om sekretariatens verksamhet som informationscentraler se ovan.

Sekretariatens omfattning bör bestämmas av varje lands delegation med

hänsyn till föreliggande uppgifters omfattning. Härvid bör särskilt tillses,
att icke från början en alltför vidlyftig organisation tillskapas. Men det
synes oss givet, att man icke ens i början kan avvara en väl kvalificerad
person, som är beredd att helt ägna sig åt uppgiften. I den mån skäl fin -

Utrikesutskottets utlåtande nr 9.

nas att utvidga organisationen, torde det böra övervägas, om icke vid varje
sekretariat kunde — kanske blott för en begränsad tid i sänder — knytas
krafter från de andra nordiska länderna. Det utbyte av erfarenheter och
kunskaper, som därmed skulle komma till stånd, kunde för det nordiska
samarbetets utveckling bliva av icke ringa betydelse.

Sekretariatens personal bör utses av resp. länders delegationer. Vi förutsätta
att dessa för sådana och liknande ändamål skola kunna sammanträda
mellan sessionerna.

9 §. Rätt att förelägga ärenden för rådet tillkommer envar regering och
envar medlem av rådet. Sådan framställning skall, såvida ej rådet annorlunda
beslutar, ingivas till vederbörande lands sekretariat och, jämte den
utredning av sekretariaten som finnes erforderlig, utsändas till medlemmarna
i god tid före sessionen.

Om detta stadgande har interparlamentariska rådet anfört följande yttrande: Ärenden

böra kunna föreläggas för rådet såväl av varje regering som av
varje medlem av rådet. Givetvis finnes intet hinder för att flera regeringar
eller flera medlemmar förena sig om en framställning. Framställningarna
kunna givetvis — såsom framgår av vad redan sagts — vara av mycket olika
slag. De kunna t. ex. gå ut på att rådet skall uttala sig om ett föreliggande
traktatförslag eller förslag till lag; det är särskilt naturligt, att framställningar
från regeringarna få denna karaktär. De kunna emellertid också
åsyfta meningsyttringar av mera obestämd karaktär.

Det är mycket angeläget att framställningarna regelmässigt komma medlemmarna
till handa i så god tid, att de få tillfälle att noggrant överväga
dem. Särskilt är det av vikt, att medlemmarna erhålla nödigt rådrum för
överläggningar med politiska meningsfränder och andra. Angeläget är också,
att i de fall, där framställningarna icke äro så beskaffade att man redan
genom dem får full klarhet om sakens innebörd, i anledning av dem verkställas
förberedande utredningar som tillhandahållas medlemmarna för att
underlätta deras ståndpunktstagande. Särskilt torde sådana utredningar oftast
erfordras med anledning av framställningar från medlemmar av rådet.
Stadgeförslaget innefattar därför föx-eskrift om att framställningarna — som
skola ingivas till vederbörande lands sekretariat — skola, där så erfordras,
bli föremål för utredning och jämte dessa utredningar i god tid utsändas till
medlemmarna. Det torde böra ankomma på rådet att, om så erfordras, i
arbetsordningen eller annorledes fastställa frister såväl för framställningarnas
ingivande som för utsändandet till medlemmarna. Rådet bör emellertid
i undantagsfall kunna upptaga framställningar från regeringar eller
rådsmedlemmar utan iakttagande av den föreskrivna ordningen.

Vad i denna paragraf stadgas om initiativrätten torde ej böra utgöra hinder
för att rådet fattar beslut i anledning av sådan regelmässig redovisning
angående nordiskt samarbete, varom förut talats. Naturligtvis utgör det ej
heller hinder för att rådet beslutar i frågor, som uppskjutits från en föregående
session, eller i anledning av regeringarnas anmälningar om vidtagna
åtgärder (se It §). Icke heller torde stadgandet böra hindra, att, sedan eu
framställning gjorts, därmed nära sammanhängande frågor upptagas till behandling
och den ursprungligen väckta frågan därmed erhåller cn något
större räckvidd.

Framställningar från utomstående personer och organisationer bör rådet
icke kunna upptaga till behandling.

Utrikesutskottets utlåtande nr 9.

10 §. Rådet må — bortsett från ärenden, som angå dess organisation och
sekretariatens arbete — ej besluta annat än rekommendationer (framställningar)
till regeringarna. Till sådana rekommendationer fogas uppgift om
huru varje medlem av rådet röstat.

Beträffande fråga, som allenast angår vissa länder, må endast representanterna
för dessa länder deltaga i beslutet.

Till motivering av paragrafen anför interparlamentariska rådet:

Denna paragraf angiver beskaffenheten av rådets beslut och ger tillika
vid handen, att vissa medlemmar av rådet i vissa fall äro förhindrade att
deltaga i besluten.

I förstnämnda hänseende bör fasthållas, att rådet endast skall utgöra
ett organ för rådslag. Det blir icke fråga om annat än meningsyttringar
utan förbindande verkan. På grundval av utredningar och överläggningar
inom rådet böra — för att rådslagen skola få avsedd betydelse — alla deltagande
medlemmar tillkännagiva sin ståndpunkt till varje särskild fråga.
Detta kan tänkas ske i eu formlig omröstning — varigenom det fastslås
vilket beslut rådet fattat och hur stor majoriteten bakom detta beslut är.
Men även utan formligt beslutfattande och alltså utan att den ena eller den
andra uppfattningen förklaras vara rådets skulle givetvis samtliga medlemmars
uppfattningar kunna givas till känna; ett sådant förfarande skulle
ganska nära ansluta sig till det som tillämpas i de nordiska utrikesnämnderna,
där de enskilda ledamöterna giva sina råd, men inga beslut fattas.
Vissa skäl tala för den sistnämnda anordningen. Det kan särskilt framhållas,
att konstaterandet av vilken uppfattning som samlat majoritet och i följd
härav skall betraktas som rådets är av jämförelsevis underordnad betydelse.
Om majoritet uppnåtts för en åtgärd, är därmed, även om rådsmedlemmarna
äga fullt stöd av sina meningsfränder i resp. länder, långtifrån klart att
de av majoriteten önskade åtgärderna bliva genomförda. Det kan mycket
väl inträffa, att majoriteten icke innesluter representanter för majoriteten
i samtliga deltagande länder. Å andra sidan är det tänkbart att ett minoritetsförslag,
bakom vilket stå representanter för majoriteter i några av de
deltagande länderna, leder till positiva åtgärder i dessa länder. Trots detta
anse vi oss böra föreslå, att rådet, i anslutning till de inom parlamenten vanliga
formerna, skall fatta formliga beslut. Då dessa besluts politiska betydelse
bedömes, torde man ändå snart vänja sig att rätt uppfatta majoriteternas
och minoriteternas begränsade betydelse, att icke blott räkna rösterna
utan även väga dem.

Besluten torde, försåvitt de ej gå i negativ riktning, böra få formen av rekommendationer
riktade till regeringarna. I anslutning till vad nyss sagts
böra till dessa rekommendationer fogas uppgifter om hur varje särskild
medlem av rådet röstat. Att regeringarna även kunna hava anledning att beakta
ståndpunktstagandena inom rådet, då majoriteten kommit till negativt
resultat och aliså ingen rekommendation beslutats, följer av vad ovan anmärkts.

Vad nu sagts avser rådets beslut i de sakfrågor som det behandlat. Rörande
sin egen organisation bör det däremot kunna fatta bindande beslut. Detsamma
bör gälla sekretariatens arbete. Beslut av denna karaktär beröras i
4, 5, 6, 7, 8, 9, 12 och 13 §§.

De i andra stycket upptagna särreglerna om fall, då vissa medlemmar ej
deltaga i vissa beslut, hava redan i det föregående kommenterats.

Utrikesutskottets utlåtande nv 9.

11 §. Regeringarna anmäla vid varje ordinarie session de åtgärder, som
vidtagits i anledning av rådets rekommendationer.

Interparlamentariska rådet yttrar härom följande:

Stadgan har givetvis ej i och för sig att sysselsätta sig med den vidare behandlingen
av frågor, som varit föremål för rådets rekommendationer.
Stundom blir det enbart regeringarna som ha att taga ståndpunkt. Men ofta
— måhända oftast — blir det fråga om sakernas framläggande för parlamenten.
Att regeringar och parlament äga full frihet gentemot rådets rekommendationer
behöver knappast upprepas. Dock bör måhända erinras
att, om majoriteten av ett lands representanter inom rådet ställt sig avvisande
till ett förslag, detta givetvis ej hindrar att regeringen och parlamentet
i detta land efter ytterligare överväganden intaga en positiv hållning.

De åtgärder, som vidtagits i anledning av rådets rekommendationer, böra
bringas till dess kännedom. Stadgande härom har upptagits i 11 §.

12 §. Rådet fastställer självt sin arbetsordning.

Interparlamentariska rådet har i motiveringen framhållit önskvärdheten
av att ett färdigt förslag till arbetsordning föreligger redan då rådet samlas
till sin första session.

13 §. Varje land bestrider kostnaderna för sina representanter och sitt
sekretariat samt de särskilda kostnader, som föranledas av sammanträden
som där hållas. Om sättet för bestridande av gemensamma kostnader gäller
vad rådet bestämmer.

Till motivering av stadgandet anför interparlamentariska rådet:

De med rådets verksamhet förbundna kostnadsfrågorna torde väsentligt
förenklas, om man i huvudsak låter varje land bestrida sina kostnader.
Härom stadgas i 13 §. Det bör i följd härav ankomma på varje land att
efter egen omprövning anvisa erforderliga anslag och tillika bestämma huru
dessa skola disponeras. Önskvärt är likväl, att en viss grad av likformighet
upprätthålles, så t. ex. i avseende på sekretariatens storlek, personalens avlöningsförhållanden,
den ekonomiska ersättningen åt rådets medlemmar
in. m.

Vissa gemensamma kostnader, t. ex. för tryckning av mötesprotokoll,
torde ej kunna undvikas. Det bör kunna anförtros åt rådet att besluta om
sådana utgifter och kostnadernas fördelning mellan länderna.

14 §. Rådets första session hålles i.........med början den...........

Interparlamentariska rådet yttrar härom:

Stadgan bör, då den antages, angiva tiden och platsen för rådets första
session. I detta ämne ha vi ej ansett det ankomma på oss att framställa förslag.
Dock vilja vi starkt understryka angelägenheten av att den första
sessionen äger rum redan 1952.

Då vid nämnda session de regler angående förberedelser för sessionerna
som meddelas i 9 § ej kunna tillämpas, torde det på annat sätt böra sörjas
för erforderliga förberedande åtgärder. De kunna måhända lämpligen ombesörjas
av de olika ländernas delegationer i samarbete med nordiska interparlamentariska
rådet.

Utrikesutskottets utlåtande nr 9.

15 §. Varje land äger att utträda ur rådet sex månader efter det att beslut
härom delgivits de övriga länderna.

Enligt vad interparlamentariska rådet framhållit bör det fastslås, att de
länder, soin ansluter sig till rådet, icke är förbundna att kvarstå däri längre
än de själva önskar. Förslaget upptager därför ett stadgande om uppsägningsrätt.

Departementschefen har till statsrådsprotokollet i ärendet anfört.

Det förslag som framlagts av nordiska interparlamentariska rådet anknyter
till den utveckling av de nordiska förbindelserna som tagit sin början
under 1940-talet och syftat till att åstadkomma en direkt kontakt mellan
de olika nordiska parlamenten. Förslaget har till uppgift att befästa detta
samarbete och söka giva det en fastare form än förut.

Det är en angelägenhet av största vikt att söka stärka den nordiska samhörigheten
genom en stadigvarande institution med representanter för de
olika parlamenten. Av de nordiska länderna har Finland icke funnit sig
kunna inträda i en dylik sammanslutning. Denna omständighet torde
dock — hur beklaglig den än är — ej böra utgöra hinder mot att de övriga
nordiska länderna, utan avvaktan på Finlands inträde, tager ett dylikt steg.
Jag vill särskilt framhålla, att detta icke får leda till minskat intresse för
samarbete med vår östra granne. Finland har efter sin frigörelse livligt och
framgångsrikt deltagit i det nordiska samarbetet och den härigenom ådagalagda
samhörigheten bör upprätthållas och fördjupas. I det framlagda
stadgeförslaget har ock möjliggjorts att representanter för Finland må, så
snart det från dess sida finnes lämpligt, deltaga i rådets överläggningar och
beslut. Härigenom har tydligt tillkännagivits att det är en gemensam nordisk
önskan att Finland skall så långt ske kan deltaga även i förevarande
sammanhang.

Ehuru interparlamentariska rådets förslag är av stor principiell betydelse,
förutsätter det icke någon ändring i de olika ländernas konstitutioner.
Det föreslagna nya organet för samverkan mellan länderna skall icke äga att
fatta några bindande beslut, och något hinder mot att utan ändring i grundlag
inrätta ett allenast rådgivande organ av ifrågavarande art lärer icke
föreligga. Jag vill dock ej fördölja att enligt sakens natur vissa vanskligheter
uppstår då det gäller att ändamålsenligt avgränsa rådets arbetsuppgifter.
Den ökade förståelse länderna emellan som kan skapas genom ett gemensamt
parlamentariskt organ synes mig dock vara av sådan vikt att dylika
svårigheter icke får stå i vägen. Nordiska rådets verksamhet måste överhuvud
— för att den skall vara till gagn — bygga på en samfälld insikt om
samarbetets betydelse och en fast vilja att utbygga detsamma. Om denna
grundval finnes, torde även en institution, som i avbidan på erfarenheten
icke får någon mera slutgiltig utformning, kunna bliva funktionsduglig.

Enligt förslaget skall för envar av Danmarks och Sveriges riksdagar samt
Norges storting utses sexton ombud vilka representerar olika meningsriktningar
och jämte suppleanter väljes inom riksdagarna respektive stortinget,

Ulrikcsulskvttets utlalumlc nr ''J.

under del all Isiands alting skall vara representerat med lem ombud. Varje
land äger bestämma om sättet för utseende av dess ombud. För Sveriges
del synes lämpligt alt vardera kammaren utser älta ledamöter jämte samma
antal suppleanter. Däremot torde det icke vara nödvändigt att ledamöterna
och suppleanterna väljes bland kammarens egna ledamöter. Att båda kamrarna
likväl blir på ändamålsenligt sätt representerade förutsätter jag såsom
något självfallet. I fråga om valet bör lämpligen gälla vad i 75 g 1 mom.
riksdagsordningen och riksdagsstadgan är föreskrivet. Härav följer bl. a. att
— därest cj för kammaren framlagd lista godkännes — valen skall vara proportionella.

Vad angår den tid för vilken ombuden skall utses har interparlamentariska
rådet ifrågasatt att den skulle ställas i relation till parlamentens (i Sverige
andra kammarens) mandatperioder. Om denna tanke förverkligas, skulle
tillika — såsom interparlamentariska rådet jämväl antytt — erfordras särskilda
regler i fall av upplösning och beträffande skyldighet att avgå för
den som upphört att vara ledamot av parlamentet liksom också lör det iall
all eu regering avgår, i syfte att bereda förutvarande ledamöter av regeringen
plats i rådet. .lag vill emellertid ifrågasätta, huruvida det är påkallat
alt giva ombudens förordnanden giltighet för längre tid än ett år i sänder.
Riksdagen torde, även om den formella mandattiden för ombuden begränsas
på sistnämnda sätt, komma att sörja för erforderlig kontinuitet i
representationen. Därest ombuden utses årsvis, blir de övriga praktiska
problem som interparlamentariska rådet antytt av mindre betydelse och
några särregler torde vid sådant förhållande knappast vara påkallade.

Med avseende å frågan om det nordiska rådets sammansättning vill jag
härefter erinra om att däri enligt förslaget skulle ingå ej allenast ledamöter
av parlamenten utan även representanter för regeringarna, nämligen de
olika ländernas stats- och utrikesministrar eller andra ledamöter av regeringarna
som förorduas i deras ställe. Förslaget avsåg således icke att skapa
ett renodlat parlamentariskt samarbetsorgan. Vid överläggningarna mellan
Danmarks, Norges och Sveriges utrikesministrar jämte den isländske representanten
har man emellertid enats om all regeringarna viil borde vara representerade
i rådet men alt de icke skulle deltaga i rådets beslut. Det skall
ankomma på regeringarna att själva utse de regeringsledamöter som skall
representera sin regering. Alt statsministrarna såvitt möjligt kommer att deltaga
i mötena får anses naturligt. Jag vill i detta sammanhang anmärka att
det icke torde vara nödvändigt att regeringarna när rådet håller möte är
representerade av samma regeringsledamöter under hela mötet. Ärendenas
beskaffenhet kan medföra all olika fackministrar är intresserade av att
vara närvarande.

I övrigt vill jag framhålla, all frågan luir rådet fattar sin arbetsuppgift
är av stor praktisk vikt. Det synes önskvärt alt rådet behandlar huvudsakligen
frågor av större räckvidd. Å andra sidan kan det knappast sägas av
motiveringen framgå, att någon dylik begränsning varit åsyftad. Men tiden
för rådets sammanträde måste ju bli ganska begränsad. Det mera framträ Uihang

till riksdagens protokoll t952. > samt. 1 avd. Sr it.

1''trikesutskottets utlåtande nr !).

dande värdel hos den loreslugna nya institutionen synes ligga däri, att den
ger tillfälle att överväga möjligheterna till alt sammanlänka tendenserna i
de olika länderna mot gemensamma mål.

Av intresse är, hur behandlingen i det nordiska rådet hör inpassas i ärendenas
gång. Riksdagen brukar ieke hos oss fungera såsom utredningsorgan
utan det är i stället regeringen som föranstaltar om utredning på skilda
fält och om utarbetande av förslag i ämnet. Som bekant använder sig regeringen
därvid av kommittéer i vilka ofta, förutom experter, ingår ett parlamentariskt
inslag. Nordiska rådet kan tänkas bliva använt för att på ett
relativt tidigt stadium utröna huruvida förslag i ena eller andra riktningen
har förutsättningar att vinna framgång i de olika länderna. Parlamentens
representanter kunde sålunda komma att få taga huvudsaklig ståndpunkt
då frågan befinner sig i ett helt annat läge än när riksdagen nu har att besluta.
Det finns otvivelaktigt spörsmål, särskilt sådana av social- eller näringspolitisk
natur, där en orientering om de olika parlamentens uppfattning
på ett relativt tidigt stadium kan vara av stort värde. Om man åler
tänker t. ex. på det gemensamma nordiska lagstiftningsarbetet, torde det icke
vara ändamålsenligt att i svårlösta frågor låta redan preliminära förslag av
för ändamålet anlitade kommitterade underställas det nordiska rådet. Överhuvud
synes det vara av vikt att man icke avviker för mycket från de traditionella
och framgångsrika formerna för samarbetet inom lagstiftningen,
där de olika ländernas kommitterade brukat, ofta i samråd med eu rådgivande
krets i varje land, föra fram sina förslag till ett avslutat stadium
innan de blir föremål för parlamentarisk behandling. De kommitterade bör
sålunda enligt min mening själva bära ansvaret för att deras slutliga förslag
är sakligt välgrundade och moget utformade. .Tåg avser ej härmed att
taga avstånd från den möjligheten att en större fråga lämpligen kan bli föremål
för en principutredning som avslutas med bestämda förslag, över vilka
det kan vara önskvärt att nordiska rådet yttrar sig, i den mån det går all
överblicka verkningarna utan närmare utformning av detaljerna. Särskilt
gäller detla, om det överhuvud endast är huvudpunkterna som har gemensamt
intresse för de olika länderna. Vad jag nu anfört synes ej stå i strid
med den tankegång som kommit till uttryck i den allmänna motiveringen
lill interparlamentariska rådets förslag.

Interparlamentariska rådet har icke närmare berört förhållandet mellan
det föreslagna nordiska rådet och nu redan existerande samarbetsorgan.
Det är emellertid förutsatt att dessa skall hestå. Måhända kan det befaras
att härigenom uppkommer ett visst dubbelarbete. Man har dock anledning
förvänta, att nordiska rådet i de hänseenden, där ordnat samarbete redan
pågår, huvudsakligen inskränker sig lill alt taga de! av dess resultat och
ingriper blott då särskild anledning yppas. Samarhetsorganen bär redan nu
att redovisa sitt arbete för de olika regeringarna och dessa bör helt naturligt
i sin tur till det nordiska rådet meddela vad som förekommit mellan
dess sessioner. I den mån nya samarbetsorgan kommer i fråga blir det
naturligt att höra nordiska rådet därom, åtminstone om det gäller mera
betydelsefulla spörsmål.

Utrikesutskottets utlåtande nr 9.

Enligt det föreliggande förslaget skall varje land vara försett med sekreterare
och annan personal för utredning och de uppgifter i övrigt som rådet
bestämmer. Det är uppenbart att sekretariat icke kan avvaras. Hur omfattande
detta bör vara, beror på bur rådet fattar sin uppgift. I motiven anföres,
att sekretariatet bör verkställa utredningar i anledning av framställningar
till rådet och, när rådet påfordrar det, verkställa ytterligare utredning
angående spörsmål, vilka ej föranlett beslut av rådet utan uppskjutits
till en följande session. Dessa motivuttalanden kan möjligen föra för
långt. Det torde knappast vara praktiskt ändamålsenligt att nordiska rådet
tager som uppgift att självt sörja för mera djupgående utredningar i olika
ämnen som kan bli föremål för rådets behandling. Om jag förstått motiveringen
till 8 § i stadgeförslaget rätt, bar avsikten icke heller varit att
sekretariatet skulle i första band ombesörja mer än sådana redogörelser och
sammanställningar som kan erfordras för ledamöternas vägledning på ett
mera förberedande stadium. Om sekretariat anställes för hela året, bör helt
naturligt tillses att det anförtros lämpliga göromål jämväl under den långa
tid då rådet ej är samlat. Det kan dock ifrågasättas om icke sekretariatgöromålen
lämpligen under större delen av året kan fullgöras såsom en bisyssla.
I så fall kan sekreterarfrågan lösas ungefär så som brukar ske med riksdagens
utskottssekretariat, med det tillägget att expedition alltid skall finnas
även mellan sessionerna.

Vid utrikesministrarnas möte bar ansetts att lydelsen av 8 § i förslaget
borde jämkas något och att vad där sägs om skyldighet för sekretariatet att
göra utredningar borde utgå. Ävenledes har det ansetts att sekreteraren i det
land, där nästa möte skall hållas, icke bör uttryckligen utpekas såsom den
som i första hand bar ledningen av arbetet för samma möte. Ledningen bör i
stället tillkomma presidiet.

Dessa ändringar i stadgeförslaget synes lämpliga. Arbetet kan ändamålsenligt
ordnas så att, när fristen för väckande av förslag utgått, presidiet
sammanträder och efter ärendenas vikt och beskaffenhet beslutar vilket
förberedelsearbete som skäligen bör utföras samt fördelar detta på de olika
ländernas sekretariat. Härmed vill jag självfallet icke utesluta att presidiet
även i annat sammanhang kan besluta att sekretariaten anförtros viss arbetsuppgift
som presidiet finner angelägen eller att rådet ger sekretariaten
i uppdrag att bereda viss fråga.

De bestämmelser om rådets första möte och om uppsägning som återfinnes
under 14 och 15 §§ i förslaget bar ansetts böra utgå. Jag förutsätter
emellertid i enlighet med vad som förekom vid utrikesministrarnas överläggningar
att rådet skall hålla möte snarast möjligt sedan Island blivit i tillfälle
att taga ställning till förslaget. Från dansk sida bar uttalats önskemål
all detta möte hålles i Köpenhamn. 1 fråga om utträde ur rådet lärer, om
15 § uteslutes, vart land vara oförhindrat att omedelbart utgå, om parlamentet
så beslutar.

Såsom förutsättning för alt rådet skall kunna konstituera sig torde böra
gälla att åtminstone parlamenten i Danmark, Norge och Sverige biträtt förslaget
om inrättande av nordiska rådet och utsett medlemmar därav.

Utrikesutskottets utlåtande nr 9.

Jag vill erinra om angelägenheten av att i vårt land de som utses till medlemmar
av rådet skyndsamt väljer ett mindre antal delegerade som i samarbete
med delegerade från de andra länderna förbereder det första mötet och
utarbetar förslag till arbetsordning för rådet.

Förutom ett visst belopp till sekretariatet erfordras medel för traktamenten
åt rådets ledamöter liksom för diverse olika omkostnader. Det torde få
ankomma på riksdagen att under driftbudgetens f jortonde huvudtitel Riksdagen
och dess verk in. in. ställa härför erforderliga medel till förfogande.
Jag uppskattar kostnaderna för nästa budgetår till 75 000 kronor och utgår
Irån att i Danmark och Norge anvisas belopp av motsvarande storleksordning.

Motionärerna bar under hänvisning till Sveriges alliansfria politik hemställt,
att riksdagen måtte »följa Finlands exempel och avslå Kungl. Maj :ts
förslag om vidgat samarbete med tre länder, som uppgivit sin självbestämmanderätt
genom anslutningen till Atlantpakten och ställt sin krigsmakt
under främmande befäl».

Utskottet. Till den allmänna motivering för inrättande av ett nordiskt råd,
som anförts av nordiska interparlamentariska rådet och i denna proposition
av departementschefen, ansluter sig utskottet. Ett dylikt råd, arbetande i
enlighet med den föreslagna stadgans syftemål, hör bliva till gagn för det
nordiska samarbetet.

Fullt kommer detta råd icke att göra skäl för sitt namn, därest Finland
även fortsättningsvis finner sig böra stå utanför. Utskottet delar det i propositionen
uttryckta önskemålet, att Finland skall kunna delta i samarbetet
med sina nordiska grannar även i detta sammanhang.

Utskottet tillstyrker, alt riksdagen antar den föreslagna stadgan. De ändringar,
som företagits i det ursprungliga förslaget från interparlamentariska
rådet, äro icke av natur att väsentligt förändra rådets allmänna karaktär och
funktionsduglighet. Detta gäller den mest påfallande ändringen, i fråga om
regeringsrepresentanter och deras rösträtt. Huvudsaken är, att den för interparlamentariska
rådets utkast grundläggande idén bevarats, nämligen all
det nordiska rådet skall representera såväl parlament som regeringar. Detta
framgår både av stadgans ordalydelse och av departementschefens kommentar.
Utskottet understryker vikten av att regeringen icke betraktar sin representation
som fakultativ och anser i likhet med departementschefen, atl
statsministern regelmässigt bör deltaga i rådets sammanträden.

I fråga om rådets arbetsuppgifter är det, som departementschefen framhåller,
vanskligt och enligt utskottets uppfattning även olägligt att i förväg
bestämt avgränsa dem. Det får räcka att understryka den första paragrafen
i stadgan uti dess svenska version. Rådet är till för att behandla frågor, i
vilka gemensamma åtgärder ifrågakomma.

Tyngdpunkten bör här läggas på alt åtgärder ifrågasättas, gärna i få men
betydelsefulla ärenden. Del bleve eu förvanskning av de ursprungliga intentionerna,
om rådet förvandlades till eu enbart debatterande församling eller
komme att utnyttjas som en allmän remissinstans.

Utrikesutskottets utlåtande nr 0.

Ett problem, som rådet omedelbart kommer att ställas inför, är dess förhållande
till de olika specialorgan för nordiskt samarbete, som redan finnas.
Rådets ändamål är att förstärka, icke att förvirra eller verka försenande på
det redan i olika former pågående samarbetet. Svårt är att härutöver giva
närmare riktlinjer, innan problemet anmäler sig i konkret form och en viss
erfarenhet samlats.

För valet av ombud från parlamentet erfordras av riksdagen fastställda
regler. Dessa beliöva, enligt utskottets mening och i anslutning till departementschefens
uttalanden, icke innefatta mera, än att vardera kammaren har
att varje år välja 8 omhud och 8 suppleanter med tillämpning av 75 § 1 mom.
riksdagsordningen och riksdagsstadgan. Förslag härom framställes av utskottet
i dess hemställan.

Av vikt är att så snart som möjligt, efter det val förrättats i riksdagen,
åtgärd vidtas för utseende av sekretariat. Detta skall enligt stadgan utses av
varje lands »delegation». En uttrycklig definition av detta begrepp saknas i
stadgan. Utskottet uppfattar saken så, att i »delegationen» skall ingå representanter
för regeringen, eftersom regeringsdeltagande förutsättes vara konstitutivt
för själva rådet. Innan presidium enligt stadgan tillkommit, synes
det utskottet lämpligt, att den först utsedda delegationen kallas och ledes av
statsministern.

Det första sammanträdet av rådet bör vara väl förberett. Detta synes utskottet
vara av större vikt, än att ett rådsmöte kommer till stånd med minsta
möjliga tidsutdräkt. Stadgan uttalar om tid och plats endast, att »avtal snarast
kommer att träffas». Det anges därvid icke, mellan vilka det skall avtalas.
Den mest praktiska anordningen anser utskottet vara, alt överenskommelse
träffas mellan vederbörande regeringar.

Då den första rådssessionen har alt behandla frågan om arbetsordning
är det angeläget att, såsom departementschefen framhållit, den svenska delegationen
bidrager till utformning av förslag härutinnan.

Önskvärt är, att någon praktisk fråga av större räckvidd uppföres å dagordningen
för den första sessionen. Även i detta hänseende är förberedande
överläggningar att förorda, såväl inom den svenska delegationen som mellan
denna och de övriga.

Vad slutligen angår kostnadsfrågan har utskottet inhämtat, all erforderlig
hemställan kommer att göras av bankoutskottet.

Av utskottets yttrande följer, all motion 11:648 avstyrkes.

Under åberopande av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande
proposition,

dels — under förutsättning av alt från dansk och norsk
sida fattas motsvarande beslut — antaga förslaget till stadga
för nordiska rådet,

dels ork jämlikt 2 § i stadgan och med tillämpning av 75 §

1 mom. riksdagsordningen och riksdagsstadgan föranstalta

Utrikesutskottets utlåtande nr 9.

om val av ledamöter och suppleanter i rådet för tiden intill
dess sådant val nästa gång äger rum, vid vilket val vardera
kammaren bär att utse 8 ledamöter och 8 suppleanter;

B) att motionen II:f>43 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 8 maj 1952.

På utrikesutskottets vägnar:

RICHARD SANDLER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Sandler, Sjödahl, ''fjäll gren, Domö, Wigforss,
von Heland och Elmgren;

från andra kammaren: herrar Ward, Kristensson, Pettersson i Dahl,
Andersson i Malmö, von Friesen och Edberg.

Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

521it2

Utrikesutskottets utlåtande nr 9.

Bilaga.

F örslag

till

Stadga för Nordiska rådet.

1 §•

Nordiska rådet är organ för samråd mellan Danmarks riksdag, Islands
alting, Norges storting och Sveriges riksdag samt dessa länders regeringar i
frågor, i vilka gemensamma åtgärder av dessa länder eller några av dem
ifrågakomma.

2 §.

Rådet består av sexton ombud för envar av Danmarks och Sveriges riksdagar
samt Norges storting, vilka representera olika politiska meningsriktningar
och utses inom riksdagarna respektive stortinget, tillika med erforderligt
antal suppleanter, för den tid och på det sätt, som inom varje land
särskilt bestämmes, samt fem i samma ordning utsedda ombud för Islands
alting.

De deltagande ländernas regeringar representeras i rådet av de regeringsmedlemmar,
som vid varje särskilt tillfälle förordnas därtill av respektive
regeringar.

Regeringsrepresentanterna deltaga i rådets överläggningar men ej i dess
beslut.

3 §.

När det begäres från finsk sida, må finska representanter deltaga i rådets
överläggningar och beslut.

4 §•

Rådet sammanträder en gång årligen å tid, som det självt bestämmer (ordinarie
session), och dessutom, när rådet så beslutar eller det påkallas antingen
av minst två regeringar eller av minst tjugo medlemmar (extra session).
Sessionerna hållas i respektive länders huvudstäder enligt vad rådet
bestämmer.

5 §.

Rådet väljer för varje session och tiden intill nästa session en ordförande
och tre vice ordförande. Ordförande och vice ordförande utgöra tillsammans
rådets presidium.

ö §•

Rådets förhandlingar äro offentliga, därest rådet ej med hänsyn till visst
ärendes beskaffenhet annorlunda beslutar.

7 §•

För ärendenas beredning utses utskott till erforderligt antal. Utskott må,
när rådet så beslutar, sammanträda även mellan sessionerna.

Utrikesutskottets utlåtande nr 9.

8 §.

Varje lands delegation utser sekreterare och annan personal. Sekretariatens
verksamhet och inbördes samarbete försiggå under presidiets ledning.

9 §•

Rätt att förelägga ärenden för rådet tillkommer envar regering och envar
medlem av rådet. Sådan framställning skall, såvida ej rådet annorlunda
beslutar, ingivas till presidiet genom vederbörande lands sekretariat och,
jämte den utredning, som presidiet finner erforderlig, utsändas till medlemmarna
i god tid före sessionen.

10 §.

Rådet har till uppgift att dryfta frågor av gemensamt intresse för länderna
och att besluta om rekommendationer (framställningar) till regeringarna
i sådana frågor. Till rekommendationerna fogas uppgift om huru varje medlem
av rådet röstat.

Beträffande fråga, som allenast angår vissa länder, må endast representanterna
för dessa länder deltaga i beslutet.

Rådet fattar självt beslut om sin organisation och sekretariatens arbete.

11 §•

Regeringarna böra vid varje ordinarie session anmäla de åtgärder, som vidtagits
i anledning av rådets rekommendationer.

12 §.

Rådet fastställer självt sin arbetsordning.

13 §.

Varje land bestrider kostnaderna för sina representanter och sitt sekretariat
samt de särskilda kostnader, som föranledas av sammanträden som
där hållas. Om sättet för bestridande av gemensamma kostnader gäller vad
rådet bestämmer.

14 §.

Denna stadga träder i kraft, så snart motsvarande stadga antagits i Danmark
och Norge. Härefter kommer snarast avtal att träffas om tid och
plats för rådets första sammanträde.

15 §.

I förhållande till Island träder denna stadga i kraft, så snart motsvarande
stadga antagits av Island.

Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

521502.