Utrikesutskottets utlåtande nr 8 (Utlåtande 1950:Uu8 Utrikesutskottet)

Utrikesutskottets utlåtande nr 8.

Nr 8.

Utrikesutskottets utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
till riksdagen angående anslutning till en av
Förenta Nationernas generalförsamling under andra
delen av dess tredje ordinarie möte i New York i
april 1949 antagen reviderad generalakt om avgörande
på fredlig väg av internationella tvister.

Genom en den 10 mars 1950 dagtecknad, till utrikesutskottet hänvisad
proposition nr 105 har Kungl. Maj:t under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokoll för samma dag hemställt om riksdagens
samtycke till Sveriges anslutning till de i reviderade generalakten ingående
bestämmelserna angående förlikning och rättsligt avgörande i internationella
tvister med förbehåll för tvister, som härleda sig från faktiska förhållanden,
vilka ligga i tiden före anslutningen.

I fråga om den reviderade generalaktens text får utskottet hänvisa till
propositionen.

Av det till propositionen fogade utdraget av statsrådsprotokollet framgår
bl. a. följande:

Ifrågavarande reviderade generalakt överensstämmer till innehållet med
den generalakt med bestämmelser om förlikning, rättsligt förfarande och
skiljedom i internationella tvister, som antogs av Nationernas förbunds församling
vid dess nionde ordinarie möte i Geneve i september 1928. Vid föredragning
den 26 april 1929 beslöt Kungl. Maj:t efter inhämtande av riksdagens
samtycke (r. skr. nr 105/1929) godkänna Sveriges anslutning till generalakten
i vad avsåg de däri ingående bestämmelserna angående förlikning
och rättsligt avgörande (aktens kap. I och II) samt de i aktens kap. IV upptagna
allmänna bestämmelserna om dessa förfaranden. Genom upplösningen
av Nationernas förbund och fasta mellanfolkliga domstolen, vilka jämlikt
1928 års generalakt tillagts vissa funktioner, har denna generalakt — ehuru
alltjämt gällande beträffande de stater, som anslutit sig till densamma —
i stor utsträckning förlorat sin tillämplighet. Såsom ett led i strävandena att
främja internationellt samarbete på det politiska området antog fördenskull
Förenta Nationernas generalförsamling den 18 april 1949 en resolution
avseende en revision av 1928 års generalakt. Enligt den reviderade texten
överflyttas på Förenta Nationerna och den nya internationella domstolen
de funktioner, vilka förut ålegat Nationernas förbund och fasta mellanfolkliga
domstolen.

Den reviderade generalakten innehåller liksom 1928 års generalakt fyra
kapitel, av vilka det första handlar om förlikning, det andra om rättsligt

Utrikesutskottets utlåtande nr 8.

avgörande och det tredje om skiljedom, medan det fjärde innehåller allmänna
bestämmelser om de olika förfarandena. Vidare äger stat alltjämt
ansluta sig till akten i dess helhet, till kap. I och II eller endast till kap. I
jämte, i de båda senare fallen, de för dessa förfaranden gällande allmänna
bestämmelserna i kap. IV.

Anslutning må förenas med vissa förbehåll, nämligen sådana som avse:
1) tvister, vilkas ursprung hänför sig till tiden före anslutningen; 2) tvister
rörande s. k. inre frågor; 3) tvister rörande bestämt angivna ämnen, såsom
territoriella tvister (art. 39). Part, som anslutit sig till generalakten endast
delvis eller med förbehåll, kan när som helst genom en enkel förklaring öka
räckvidden av sin anslutning eller helt eller delvis avstå från förbehållen
(art. 40). Å andra sidan kan uppsägning av akten avse endast vissa delar
eller bestå i anmälandet av nya förbehåll (art. 45, mom. 4).

Bland aktens övriga allmänna stadganden må här erinras om att parterna
under pågående domstols-, skiljedoms- eller förlikningsförfarande skola
avhålla sig från varje åtgärd ägnad att skärpa tvisten. Internationella domstolen
samt skiljedomstol, inför vilken tvisten är anhängig, äger rätt att föreskriva
provisoriska åtgärder i detta avseende, under det att förlikningsnämnd,
som handlägger tvisten, endast kan föreslå sådana åtgärder (art.
33).

Enligt art. 41 skola meningsskiljaktigheter avseende generalaktens tolkning
eller tillämpning, däri inbegripna sådana som röra tvisternas karaktär
eller räckvidden av eventuella förbehåll, underställas internationella domstolen.

Reviderade generalakten träder i kraft å nittionde dagen efter det att Förenta
Nationernas generalskreterare mottagit minst två parters anslutning
till densamma (art. 44). Därefter förblir den gällande under fem år och under
ytterligare femårsperioder, i vad angår till densamma anslutna parter,
som ej uppsagt den minst sex månader före utgången av sådan tidsperiod
(art. 45, mom. 1 och 2).

Enligt art. 43, mom. 1, som erhållit i viss mån ändrad lydelse, skall den
reviderade generalakten hållas öppen för anslutning för Förenta Nationernas
medlemmar samt icke medlemsstater, vilka antingen biträtt internationella
domstolens stadga eller till vilka avskrift av akten jämlikt av generalförsamlingen
fattat beslut översänts.

I den resolution, med vilken den reviderade generalakten antogs av generalförsamlingen,
framhålles, att den ändrade texten blir tillämplig blott mellan
de stater, som ansluta sig till densamma, och sålunda icke innebär någon
ändring i rättigheterna för stater, vilka biträtt 1928 års generalakt och vilka
önska åberopa sig på denna i de delar, den alltjämt äger giltighet.

Vid föredragande av frågan om avlåtande till 1929 års riksdag av proposition
om anslutning till 1928 års generalakt framhöll dåvarande ministern
för utrikes ärendena, hurusom generalaktens bestämmelser om förlikning
i intressetvister och skiljedom i eller rättsligt avgörande av rättstvister samt

Utrikesutskottets utlåtande nr 8.

dess hithörande allmänna bestämmelser (kap. I, II och IV) i väsentliga delar
överensstämde med ett svenskt konventionsutkast, vilket i sin tur utgjorde
ett fullföljande av tidigare svenska och skandinaviska initiativ inom Nationernas
förbund. Då generalakten endast skulle tillämpas subsidiärt, komme
den icke att göra intrång på tillämpningen av gällande avtal, som stadgade
förlikning, skiljedom och rättsligt avgörande av mellanfolkliga tvister. Sedan
Sverige vidare genom sin anslutning till den s. k. fakultativa klausulen i
lasta mellanfolkliga domstolens stadga biträtt en generell överenskommelse
om rättstvisters hänskjutande till denna, skulle en anslutning till generalakten
i nyssnämnda delar för Sveriges vidkommande i stort sett icke innebära
annat nytt än ett generellt åtagande att underkasta internationella intressetvister
förlikningsförfarande, en princip, som man från svensk sida städse
sökt främja och vilken även vunnit tillämpning i de bilaterala avtal, som
Sverige avslutat. Någon tveksamhet syntes därför icke kunna råda beträffande
Sveriges anslutning till generalakten i dessa delar. Däremot kunde betänkligheter
göras gällande mot biträdande av stadgandena i kap. III om
obligatorisk skiljedom i intressetvister. I dessa fall vore överväganden av
politisk natur utslagsgivande och uppgiften för en skiljedomstol bleve att
avväga motsatta intressen och träffa ett avgörande, som från lämplighetsoch
billighetssynpunkt eller från den allmänna politiska situationens synpunkt
vore ägnat att bäst lösa tvisten. Det syntes därför lämpligast att tillsvidare
såsom dittills i förhållande till varje särskilt land pröva, huruvida
lörutsättningar funnes för avslutande av obegränsat skiljedomsavtal, omfattande
även intressetvister. Vad slutligen angick frågan, huruvida Sverige
borde begagna sig av möjligheten att vid anslutningen till generalaktens kap.
I, II och IV göra något eller några av de förbehåll, som akten medgav, hade
vid avslutandet av förliknings- och skiljedomstraktater från svensk sida
eftersträvats att helt undvika varje slag av förbehåll. Skäl syntes icke föreligga
att vid biträdandet av generalakten frångå den sålunda intagna ståndpunkten,
särskilt som Sveriges anslutning till den s. k. fakultativa klausulen
i stadgan för fasta mellanfolkliga domstolen icke förenats med något
förbehåll.

Departementschefen har till statsrådsprotokollet i ärendet anfört.

De skäl, som föranledde svenska regeringen att ansluta sig till kap. I
och II samt därtill hörande allmänna bestämmelser i kap. IV i 1928 års generalakt,
göra sig med lika stor rätt gällande till förmån för ett biträdande
för Sveriges del av motsvarande stadganden i den nu föreliggande reviderade
generalakten. Jämlikt FN-stadgans art. 1, mom. 1, är det ett Förenta Nationernas
ändamål att »genom fredliga medel och i överensstämmelse med rättvisans
och den internationella rättens principer tillrättalägga eller lösa internationella
tvister eller saklägen . . .», och enligt stadgans art. 2, mom. 3,
förplikta sig Förenta Nationernas medlemmar »att lösa sina internationella
tvister med fredliga medel på sådant sätt att internationell fred och säkerhet
samt rättvisan icke sättes i fara». Vidare återfinnes i art. 33, mom. 1,

Utrikesutskottets utlåtande nr 8.

ett stadgande av innebörd, att parterna »i varje tvist, vars fortbestånd är
ägnat att sätta upprätthållandet av internationell fred och säkerhet i fara,

... i första hand skola söka uppnå en lösning genom förhandlingar, undersökningsförfarande,
medling, förlikningsförfarande, skiljedom, rättsligt
avgörande, anlitande av regionala organ eller avtal eller genom andra fredliga
medel efter eget val».

Sverige har tidigare tagit verksam del i strävandena för genomförande av
principen om obligatorisk domstolsbehandling av rättstvister och för upprättande
av en fast domstol. Såsom ett uttryck för denna inställning har
anslutning till den s. k. fakultativa klausulen i stadgan för den internationella
domstolen jämväl skett. Vidare har från svensk sida principen om förlikningsförfarande
i intressetvister städse hävdats. Jag förordar därför, att den
reviderade generalakten om avgörande på fredlig väg av internationella tvister
för Sveriges vidkommande biträdes i vad avser dess bestämmelser om
förlikning och rättsligt avgörande (kap. I och II) samt de i aktens kap. IV
upptagna allmänna bestämmelserna rörande dessa förfaranden.

Vad åter angår bestämmelserna om obligatorisk skiljedom i intressetvister
i aktens kap. III synes anledning icke föreligga att frångå den ståndpunkt,
som intogs i propositionen till 1929 års riksdag.

Vad slutligen angår frågan, huruvida Sverige bör begagna sig av möjligheten
att vid anslutningen till den reviderade generalaktens kap. I, II och IV
göra något eller några av de förbehåll, som akten medgiver, må här erinras
om att Sveriges nyss omnämnda anslutning till den s. k. fakultativa klausulen
i stadgan för den internationella domstolen förenats med förbehåll för
tvister, vilkas ursprung hänför sig till tiden före anslutningen. Det synes
vara skäl att vid anslutningen till den reviderade generalakten göra motsvarande
förbehåll.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att pröva, huruvida och vid vilken
tidpunkt Sverige bör uppsäga 1928 års generalakt efter anslutningen till den
reviderade generalakten.

Utskottet.

Utskottet ansluter sig till de av departementschefen utvecklade grunder,
varpå Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att godkänna berörda reviderade
generalakt, och har intet att erinra mot att Kungl. Maj :t prövar huruvida
och vid vilken tidpunkt Sverige bör uppsäga 1928 års generalakt.

Utskottet får alltså hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande
proposition meddela av Kungl. Maj :t äskat godkännande
av de i den med propositionen överlämnade reviderade
generalakten ingående bestämmelserna angående förlikning
och rättsligt avgörande (aktens kap. I och II) samt
de i aktens kap. IV upptagna allmänna bestämmelserna rörande
dessa förfaranden, med förbehåll för tvister som här -

Utrikesutskottets utlåtande nr 8.

leda sig från faktiska förhållanden, vilka ligga i tiden före
anslutningen.

Stockholm den 27 april 1950.

På utrikesutskottets vägnar:

GUNNAR HEDLUND.

Närvarande: se under utlåtandet nr 7.