Utrikesutskottets utlåtande nr 5 år 1970 (Utlåtande 1970:Uu5 Utrikesutskottet)

Utrikesutskottets utlåtande nr 5 år 1970

Nr 5

Utlåtande i anledning av motioner om dels uttalande angående
antisemitismen i Sovjetunionen och Östeuropa, dels
avståndstagande från förföljelser mot kristna.

Till utrikesutskottet har hänvisats

dels motion 11:358 av herr Ahlmark in. fl. om uttalande angående antisemitismen
i Sovjetunionen och Östeuropa,

dels de likalydande motionerna 1: 534 av herr Svenungsson m. fl. och
II: 626 av herr Nilsson i Agnäs in. fl. om avståndstagande från förföljelser
mot kristna.

I den förstnämnda motionen hemställes att riksdagen i ett uttalande uttrycker
sin oro för och sitt avståndstagande från de antisemitiska inslagen
i den politik som förs i Sovjetunionen och delar av Östeuropa, främst Polen,
samt att riksdagen samtidigt uttrycker som sin mening att de judar i Sovjetunionen
som önskar utvandra bör beredas möjlighet att göra det.

1 motionsparet 1: 534 och II: 626 hemställes att »riksdagen måtte uttala
sitt avståndstagande från kristendomsförföljelserna i Sovjetunionen och
andra diktaturländer».

I olika internationella organisationer har sedan länge pågått arbete för
att söka hindra rasdiskriminering eller förföljelser på grund av religiös övertygelse.
Redan i inledningskapitlet i Förenta nationernas stadga heter det
i artikel 1 att världsorganisationens ändamål bl. a. är »att åstadkomma internationell
samverkan vid---- befordrande och främjande av aktningen

för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla utan åtskillnad
med avseende på ras, kön, språk eller religion».

I FN :s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från år 1948,
artikel 9, fastslås varje människas rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och
religionsfrihet. I artikeln heter det vidare att denna rätt innefattar frihet
»att byta religion eller tro och att ensam eller i gemenskap med andra offentligt
eller enskilt utöva sin religion eller tro genom undervisning, andaktsövningar,
gudstjänst och iakttagande av religiösa sedvänjor». Denna artikel
antogs enhälligt av generalförsamlingen. Det bör emellertid erinras om att
förklaringen inte grundlägger några rättsliga förpliktelser för staterna.

Det finns en motsvarande artikel i den av 1966 års generalförsamling antagna
konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. För att konBihang
till riksdagens protokoll 1970. 5 sand. 1 avd. Nr 5

Utrikesutskottets utlåtande nr 5 år 1970

venlionen skall träda i kraft krävs ratifikation av 35 stater, vilket ännu inte
skett. När konventionen trätt i kraft får man ett instrument som är internationellrättsligt
bindande.

I den av FN:s generalförsamling den 21 december 1965 antagna konventionen
om avskaffande av alla former av rasdiskriminering förpliktar sig
konventionsstaterna att med alla lämpliga medel och utan dröjsmål följa
en politik syftande till att avskaffa rasdiskriminering i alla dess former. Med
rasdiskriminering avses enligt artikel 1 i konventionen »varje skillnad, uteslutning,
inskränkning eller företräde på grand av ras, hudfärg, härstamning
eller nationellt eller etniskt ursprung, som har till syfte eller verkan
att omintetgöra eller inskränka erkännandet, åtnjutandet eller utövandet,
på lika villkor, av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på politiska,
ekonomiska, sociala, kulturella och andra områden av det offentliga
livet». I artikel 5 förpliktar sig konventionsstaterna att tillförsäkra envar
likhet inför lagen bl. a. i vad avser rätten till tanke-, samvets- och religionsfrihet.
— Konventionen trädde i kraft år 1969 sedan Polen som tjugosjunde
land ratificerat densamma.

Vidare diskuteras i FN sedan några år tillbaka ett förslag till en konvention
rörande eliminering av alla former av religiös ofördragsamhet, som avser
att i detalj reglera denna fråga. Sverige har aktivt stött detta förslag,
som utarbetats inom FN :s kommission för de mänskliga rättigheterna.

Utskottet. Ett intensivt arbete har sålunda pågått på detta område i FN,
liksom även i andra internationella organisationer (t. ex. Europarådet som
antagit en konvention om de mänskliga rättigheterna). Trots detta är en rad
grupper på grund av ras eller religion eller etnisk tillhörighet fortfarande
föremål för åtgärder som inte kan sägas stå i överensstämmelse med det
skydd som de skall åtnjuta enligt de internationella överenskommelser som
redovisats ovan. Detta gäller inte blott de kategorier som nämnts av motionärerna
utan även eu rad andra grupper. Behandlingen av den afrikanska
befolkningen i södra Afrika har t. ex. vid en mångfald tillfällen fördömts av
FN. Även andra fall har internationellt uppmärksammats och diskuterats
i FN. Det är angeläget att FN även i framtiden blir ett forum i vilket diskriminerande
behandling av sådana grupper kan diskuteras och fördömas. Det
är även angeläget att FN ytterligare effektiverar sitt arbete för att få till
stånd ett internationellt, rättsligt bindande system till skydd för den i
världsorganisationens stadga fastslagna »aktningen för mänskliga rättigheter
och grundläggande friheter för alla utan åtskillnad med avseende på ras,
kön, språk eller religion».

Den svenska regeringen har vid ett flertal tillfällen tagit avstånd från
diskriminering och förföljelser. Som svar på en interpellation, vari särskilt
påtalades förföljelser av kristna i Sovjetunionen, uttalade utrikesminister
Torsten Nilsson i andra kammaren den 7 december 1967 bl. a. följande:

Utrikesutskottets utlåtande nr 5 år WTO

Vi kan inte annat än fördöma alla former av förföljelse mot oliktänkande
i vilket land det än sker, och vi har därför stött strävandena att genom internationella
ålgärder åstadkomma ett skydd mot sådana förföljelser. Vi kommer
att även i fortsättningen stödja dessa strävanden.

I ett offentligt anförande den 12 juni 1968 sade utrikesministern bl. a.
följande:

Hur svårt det kan vara för en kommunistisk regim alt anpassa sig till krav
på ökad frihet illustreras samtidigt av händelserna i Polen. Som grannar vid
Östersjön är vi intresserade av goda förbindelser. Men låt mig uppriktigt
säga, att exempelvis den senaste tidens repressalier mot det fåtal judar i
Polen, som överlevt Hitlertidens massakrer, varit ägnade att framkalla förundran
och ängslan hos en bred svensk opinion. Vår förhoppning hade varit
att den utveckling som inleddes i Polen 1956 för framtiden skulle göra sådana
aktioner otänkbara.

Även när det gäller förtryck mot och förföljelser av andra grupper än de
av motionärerna nämnda har regeringen, såväl i FN som i andra sammanhang,
gett uttryck för sitt avståndstagande. Särskild uppmärksamhet har
ägnats apartheid-politiken i södra Afrika samt den portugisiska kolonialpolitiken
i de afrikanska områdena.

Utskottet förutsätter att regeringen även i fortsättningen kommer att följa
dessa frågor med uppmärksamhet och att den — såväl i sina utrikespolitiska
ståndpunktstaganden som i andra sammanhang — kommer att stödja
strävandena att i enlighet med FN:s principer, så som de formuleras i ovan
nämnda överenskommelser, skapa skydd mot förföljelser av individer och
grupper.

Utskottet hemställer

1. alt motionen 11:358 måtte anses besvarad med vad
ovan anförts,

2. att motionerna I: 534 och II: 626 måtte anses besvarade
med vad ovan anförts.

Stockholm den 12 mars 1970

På utrikesutskottets vägnar:

ARNE GEIJER

Närvarande:

från första kammaren: herrar Arne Geijer (s), Dahlén (fp), Rirger
Andersson (s), Hernelius (m), Möller (s), Helén (fp) och Palm (s);

från andra kammaren: herrar Mellqvist (s), Gustafson i Göteborg (fp),
Wahlund (ep), fru Lewén-Eliasson (s) samt herrar Eliasson i Sundborn
(ep) och Cassel (m).