Utrikesutskottets utlåtande nr 5 år 1968 (Utlåtande 1968:Uu5 Utrikesutskottet)

Utrikesutskottets utlåtande nr 5 år 1968

Nr 5

Utrikesutskottets utlåtande i anledning av motioner om stöd åt
befrielserörelserna i de portugisiska kolonierna och
åt visst uppbyggnadsarbete i portugisiska Guinea.

I en i första kammaren av herr Werner väckt motion (nr 507) och i en
i andra kammaren av herr Hector m. fl. väckt motion (nr 633), vilka hänvisats
till utrikesutskottet, föreslås att riksdagen i skrivelse till regeringen
skall hemställa om effektiva påtryckningar och åtgärder mot Portugal inom
FN, EFTA och andra internationella organisationer. Vidare föreslås i motionerna
att riksdagen skall hemställa att regeringen skall uppta kontakt
med »De Portugisiska Koloniernas Nationella Organisationers Sammanslutning»
(CONCP) för att via denna organisation stödja befrielserörelsen i de
portugisiska kolonierna.

Till utrikesutskottet har vidare hänvisats två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren av herr Werner (nr 524) och den
andra inom andra kammaren av herr Hector m. fl. (nr 654). I dessa motioner
föreslås att riksdagen i skrivelse till regeringen måtte hemställa om förslag
om stöd för det civila uppbyggnadsarbete som utförs av »Rörelsen för
Guineas och Cap Verde-öarnas självständighet» (på portugisiska Partido da
Independencia da Guinea et Cabo Verde, förkortat PAIGC).

Beträffande motiveringarna till motionärernas yrkanden får utskottet
hänvisa till motionerna.

Som utrikesutskottet framhöll i sitt utlåtande nr 4 år 1967 i anledning av
motioner om bistånd åt befrielserörelsen i Mozambique, har Sverige i olika
sammanhang — bl. a. i Förenta Nationerna — uttryckt sitt starka fördömande
av den portugisiska kolonialpolitiken. Den svenska regeringen och
den svenska riksdagen har förbehållslöst godtagit rätten för folken i de
portugisiska besittningarna till självbestämmanderätt och understrukit att
de anser det oriktigt att förvägra dem möjligheten att utöva denna.

I nyss nämnda utlåtande nr 4 år 1967 lämnade utskottet en redogörelse
för svenska opinionsyttringar i denna fråga vid 1966 års möte med FN:s
generalförsamling. Vid generalförsamlingen 1967 antogs en resolution, nr
2270 (XXII), som fördömde den portugisiska regeringens kolonialkrig mot
områdenas fredliga invånare såsom ett brott mot mänskligheten och ett allvarligt
hot mot internationell fred och säkerhet. Resolutionen innehöll få
nyheter jämfört med tidigare antagna. För en redogörelse av resolutionen må

1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 5 saml. 1 avd. Nr 5

Utrikesutskottets utlåtande nr 5 år 1968

hänvisas till utrikesdepartementets blåbok om 1967 års generalförsamling
(Aktstycken utgivna av Kungl. Utrikesdepartementet. Ny serie 1: A: 17, sid.
215 ff.).

Den svenska inställningen till resolutionen presenterades vid två tillfällen,
dels i den allmänna debatten i förvaltarskapsutskottet den 3 november,
dels i en röstförklaring i generalförsamlingen den 17 november.

Den svenske representanten, herr Sven Gustafson, underströk i sitt inlägg
i den allmänna debatten i förvaltarskapsutskottet att Sverige förordade att
församlingen skulle anta en i skarpa ordalag formulerad resolution som fördömde
den portugisiska kolonialpolitiken samtidigt som den på ett konstruktivt
sätt stödde områdenas frihetssträvanden. Det var väsentligt att
resolutionen, för aLt bli effektiv, stöddes av en stor och representativ majoritet
av medlemsstaterna som uttryck för en bred världsopinion. Den
svenska delegationen hoppades därför att en text skulle kunna utarbetas i
samarbete mellan alla de delegationer som delade samma intresse och att
denna text inte skulle innehålla element som kunde beröva stater, som omfattade
dessa syften, möjligheter att rösta för dem.

Vid omröstningar i generalförsamlingen den 10 november lade Sverige
ned sin röst, liksom de andra nordiska staterna. I röstförklaringen den 17
november angav herr Gustafson skälen till att den svenska delegationen inte
kunnat stödja resolutionsförslaget, trots att det fanns mycket i förslaget
som den välkomnade. Såsom framgått av det svenska inlägget i den allmänna
debatten i utskottet erkände Sverige oförbehållsamt de portugisiska områdenas
självbestämmanderätt och den portugisiska regeringens skyldighet
att utan dröjsmål vidta åtgärder för att låta befolkningen utöva den. Den
svenska delegationen instämde också i den kraftiga domen över Portugals
kolonialpolitik som urartat till kolonialkrig. Den svenska delegationen skulle
också ha varit beredd att i resolutionen understryka vikten av att alla
FN:s medlemmar strikt och effektivt genomförde säkerhetsrådets rekommendationer
i resolution nr 218 av år 1965.

Resolutionsförslaget innehöll emellertid — hette det vidare i den svenska
röstförklaringen — också paragrafer som Sverige inte hade kunnat ge sitt
stöd. De berörde principfrågor som den svenska regeringen alltid hade fäst
största vikt vid och som den vid många tidigare tillfällen hade uttalat sig
om. Det var med djupt beklagande som den svenska regeringen hade funnit
sig ur stånd att stödja ett resolutionsförslag vars grundläggande syften den
helt delade.

Den svenska regeringens syn på Portugals kolonialpolitik presenterades
vidare i den regeringsförklaring om utrikespolitiken som avgavs i riksdagen
den 21 mars i år. Det heter i denna förklaring bl. a. att inom FN:s ram en
press måste uppbådas av tillräcklig tyngd för att förmå Portugals regering
att ge invånarna i de afrikanska besittningarna deras frihet. Portugals
utrerade politik i Rhodesia-frågan gjorde det ytterligare angeläget att säker -

Utrikesutskottets utlåtande nr 5 år 1968

hetsrådet övervägde påtryckningar mot Portugal. I regeringsdeklarationen
erinrades vidare om att regeringen vid flera tillfällen understrukit sin beredvillighet
att för Sveriges del tillämpa ett sanktionsbeslut av Förenta Nationernas
säkerhetsråd i denna fråga.

Liksom tidigare ger Sverige även under innevarande budgetår hjälp till
flyktingar från de portugisiska besittningarna i Afrika. Hjälpen avser huvudsakligen
flyktingar från Mozambique och Angola. Till skolan i Rutambu
i Tanzania, som ger undervisning åt 800 flyktingbarn från Mozambique, utgår
för budgetåret 1967/68 ett anslag om 70 000 kronor. Till stöd för undervisningen
vid Mozambique Institute, som också är förlagt till Tanzania, utgår
ett statsanslag om 350 000 kronor. Anslag lämnas också för utbildning
av flyktingar från Angola. Detta sker dels genom FN:s flyktingkommissarie,
dels i form av direkta stipendier som administreras av den svenska ambassaden
i Kinshasa.

Sammanlagt lämnar Sverige på olika vägar under budgetåret 1967/68 bidrag
om ungefär 600 000 kronor för utbildning åt afrikaner i de portugisiska
besittningarna.

Det kan också nämnas att Sverige tillsammans med de andra nordiska
länderna och sexton andra stater, huvudsakligen afrikanska, vid 1967 års
generalförsamling tog initiativ till en integrering av utbildningsprogrammen
för afrikaner från Sydafrika, Sydvästafrika och de portugisiska områdena.
Avsikten med detta initiativ var att man ville söka skapa tillräcklig
grundval för att expandera undervisningshjälpen på ett sådant sätt att det
både skulle öka utbildningstillfällena för personer från de undertryckta
områdena i södra Afrika och även såvitt möjligt säkra att resultaten av utbildningen
kom de afrikanska folken till godo. Resolutionsförslaget antogs
av generalförsamlingen den 19 december 1967 med 113 röster mot 2 (Portugal
och Sydafrika) samt en nedlagd röst.

Utskottet — som år 1967 hade att behandla motioner av liknande innehåll
(1:466 och 11:590, utlåtande nr 4) — anser att Sverige inom Förenta
Nationernas ram, i samverkan med övriga nordiska länder och andra
intresserade stater, skall verka för realistiska åtgärder på bredast möjliga
bas i syfte att förmå Portugal att uppge sin kolonialpolitik och främja en
utveckling ledande till självbestämmanderätt för befolkningen i de afrikanska
områden som för närvarande befinner sig under portugisisk administration.

Vad beträffar möjligheterna att inom EFTA:s ram genomföra påtryckningar
mot Portugal vill utskottet hänvisa till att EFTA — liksom GATT —
är en organisation med rent handelspolitiska och andra ekonomiska uppgifter
utan några formella förutsättningar för en medlemsstat att vidta pätryckningsåtgärder
av politisk art mot en annan medlemsstat. EFTA-kon -

Utrikesutskottets utlåtande nr 5 år 1968

ventionen förutsätter inte att en medlemsstat kan uteslutas. Däremot finns
i konventionen en uttrycklig hänvisning till förpliktelser enligt andra internationella
åtaganden. Enligt dessa bestämmelser har en medlemsstat rätt att
vidta åtgärder till fullgörande av förpliktelser enligt FN:s stadga i syfte att
upprätthålla internationell fred och säkerhet.

Utskottet anser det vidare angeläget att Sverige även i fortsättningen
lämnar bidrag till utbildningen av flyktingar från de portugisiska besittningarna.
Däremot anser sig inte utskottet — såsom föreslås i motionerna
I: 507 och II: 633 — kunna förorda att riksdagen i skrivelse till regeringen
hemställer om att denna upptar kontakt med De Portugisiska Koloniernas
Nationella Organisationers Sammanslutning, CONCP.

Utskottet hemställer

att motionerna I: 507 och II: 633 samt I: 524 och II: 654
må anses besvarade med vad utskottet anfört.

Stockholm den 18 april 1968

På utrikesutskottets vägnar:

ARNE GEI JER

Närvarande:

från första kammaren: herrar Arne Geijer (s)*, Lundström (fp),
Georg Pettersson (s)*, Bengtson (ep), Möller (s), Palm (s), Axel Andersson
(fp)* och Hernelius (h)*;

från andra kammaren: fru Renström-Ingenäs (s), herrar Alemyr
(s)*, Skoglund (s), Allard (s)*, Wahlund (ep)* och Cassel (h).

Särskilt yttrande

av herrar Lundström och Axel Andersson:

Vi delar uppfattningen att de i utskottets utlåtande berörda frågorna i
första hand bör behandlas inom Förenta Nationerna. Sverige bör där verka
för åtgärder som kan leda till att Portugal medger den afrikanska befolkningen
självständighet inom de områden som i dag behärskas av Portugal.
Om säkerhetsrådet beslutar eller rekommenderar sanktioner mot Portugal
bör Sverige självfallet stödja dessa.

Utan att närmare ingå på de formella förutsättningar som EFTA-konventionen
ger anser vi att det inom EFTA:s krets bör vara möjligt och lämpligt
att man från svensk sida i samverkan med andra nordiska länder tar upp
frågan i syfte att påskynda en utveckling i Angola, Mozambique och portugisiska
Guinea i riktning mot självständighet och demokratisk styrelse.

MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680025