Utrikesutskottets utlåtande nr 3

Utlåtande 1954:Uu3

Nr 3—6.

Utrikesutskottets utlåtande nr 3.

1

Nr 3.

Utrikesutskottets utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
till riksdagen rörande ratifikation av Förenta Nationernas
konvention angående flyktingars rättsliga
ställning.

Genom en den 19 februari 1954 dagtecknad, till utrikesutskottet hänvisad
proposition, nr 134, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden
samma dag, äskat riksdagens godkännande av ratifikation av en i Geneve
den 28 juli 1951 upprättad konvention angående flyktingars rättsliga
ställning, vilken undertecknats av Sverige den 28 juli 1951.

Beträffande konventionens text får utrikesutskottet hänvisa till propositionen.

Utskottet. Förenta Nationernas konvention angående flyktingars rättsliga
ställning har tillkommit i främsta rummet som ett uttryck för och ett
led i realiserandet utav staternas önskan att tillförsäkra flyktingar vidast
möjliga åtnjutande av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna. Denna i inledningen till konventionen uttalade grundsats överensstämmer
med de strävanden, som de svenska statsmakterna, under
hänsynstagande till vårt lands särskilda betingelser, sökt förverkliga
i fråga om den svenska flyktingpolitiken. Konventionen innehåller icke något
uttalande om eller någon förpliktelse för staterna att bevilja flyktingar
tillträde till sitt territorium. Den vilar emellertid givetvis djupast
på ett erkännande av en dylik principiell förpliktelse, vilken för Sveriges
del kommit till uttryck i det för riksdagen framlagda förslaget till ny utlänningslag.
I § 2 av detta förslag fastslås, att politisk flykting ej utan
synnerliga skäl skall vägras fristad i riket, då han är i behov därav. Utskottet
vill i likhet med första lagutskottet i dess utlåtande nr 14 i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till utlänningslag uttala sin
anslutning till denna principförklaring om asylrätten.

Konventionen avser att uppdraga riktlinjer för behandlingen i rättsligt
avseende av flyktingar, vilka vunnit en fristad inom fördragsparts territorium.
De i Sverige gällande föreskrifterna härom återfinnes främst i
utlänningslagstiftningen i vidsträckt mening. Denna omfattar dels utlänningslagen
jämte därtill anknutna förordningar, dels de särskilda författningar
eller i författningar inarbetade lagrum, vilka berör utlännings
ställning.

Bihan g till riksdagens protokoll 195/,. 5 samt. 1 avd. Nr 3—C.

2

Utrikesutskottets utlåtande nr 3.

Utskottet har vid ärendets föredragning särskilt uppmärksammat frågan,
huru konventionens bestämmelser förhåller sig till såväl gällande
svensk rätt som den föreslagna nya utlänningslagen. Sedan under ärendets
föredragning inhämtats, att första lagutskottet tillstyrkt — med viss i
detta sammanhang ovidkommande ändring — den nyss nämnda propositionen
nr 41 med förslag till utlänningslag har utskottet i likhet med departementschefen
vid ärendets prövning utgått ifrån den förutsätttningen,
att förslaget till utlänningslag kommer att vinna riksdagens bifall i alla
för detta ärende relevanta delar, vilket numera skett.

Utskottet har funnit, att den ställning, som den svenska utlänningslagstiftningen
ger eller kommer att ge flyktingar, i de flesta avseenden låter
sig väl förena med konventionens bestämmelser. I de fall, där dess stadganden
gå längre än vad svensk lag medgiver eller än vad man på svensk
sida ansett sig kunna medgiva i samband med den föreslagna nya lagen,
föreligger enligt konventionen möjlighet att anmäla förbehåll. Jämlikt
art. 42 må nämligen vid tidpunkten för undertecknande eller ratifikation
av konventionen förbehåll göras mot dess artiklar med undantag för vissa,
i samma art. 42 uppräknade.

Beträffande sist åsyftade artiklar, mot vilka förbehåll icke må göras,
ävensom beträffande de flesta av de övriga artiklarna, synes gälla, att de
icke står i strid mot någon i Sverige gällande eller föreslagen bestämmelse
eller rättslig princip.

I fråga om några artiklar har utskottet i likhet med departementschefen
funnit, att förbehåll bör göras. Dessa artiklar berör följande ämnen.

Medan art. 7 i princip utgår ifrån att flykting skall tillerkännas samma
ställning som utlänningar i allmänhet, stadgas i mom. 2 av nämnda artikel,
att flykting efter tre års vistelse i landet skall vara undantagen från
villkor om ömsesidighet, som må hava uppställts för att utländsk medborgare
skall komma i åtnjutande av viss förmån. Det är att märka, att
enligt lag av den 17 juni 1938 Konungen äger, i den mån skäl därtill föreligger,
förordna att förmån, som på ömsesidighetsbasis må tillerkännas
medborgare i visst land, jämväl skall tillkomma statslösa eller utländska
medborgare, som icke åtnjuter sitt hemlands skydd. Dessa grupper sammanfaller
i stort sett, ehuru ej helt och fullt, med begreppet flykting enligt
konventionen. Lagen, som hittills tillämpats allenast på några få, begränsade
områden, öppnar samma möjlighet att tillerkänna flyktingen
vidgade rättigheter och förmåner, som ifrågavarande stadgande i konventionen
avser att ålägga fördragsparterna. Det synes ej önskvärt att generellt
och i ett slag vidga lagens tillämpning, varför ett förbehåll synes
motiverat.

Art. 8 innehåller, att flykting, som formellt är medborgare i visst land,

Utrikesutskottets utlåtande nr 3.

3

icke allenast på grund av sitt medborgarskap må drabbas av undantagsåtgärder,
vidtagna mot detta lands medborgare. Sverige har även i dylikt
hänseende i vissa fall tillämpat principer, som kommit till uttryck i konventionsstadgandet.
Det torde emellertid vara önskligt att genom anmälan
om förbehåll bevara den fria prövningsrätten härvidlag.

Art. 12 mom. 1 innehåller en princip rörande flyktings personrättsliga
ställning, vilken strider mot svensk rätt. Enligt det nämnda stadgandet
skall nämligen domicillandets lag vara avgörande för flyktingens personliga
status, varemot enligt svensk rätt hemlandets lag i de allra flesta fall
är avgörande.

I art. 14 ingår ett stadgande rörande skydd för konstnärlig och litterär
äganderätt. Den åsyftade regeln är baserad på domicilprincipen. Svensk
rätt utgår för närvarande i dessa avseenden från lagen i upphovsmannens
hemland eller i det land, där första utgivningen av skyddat verk skett.

Föreskriften i art. 17 mom. 2 om undantagande av flykting, som har
viss närmare angiven anknytning till vistelselandet, från tillämpningen av
åtgärder gent emot utlänningar, vidtagna till skydd för arbetsmarknaden,
är icke förenligt med det svenska systemet med obligatoriska arbetstillstånd.

Art. 24 mom. 1—3 innehåller regler rörande arbets- och socialförfattningars
tillämpning på flyktingar. Ifrågavarande konventionsbestämmelser
är i flera fall oförenliga med svenska författningar.

I fråga om dessa fyra artiklar är förbehåll erforderliga på grund av
stadgandenas oförenlighet med svensk lag.

Enligt art. 25 skall flykting i åtskilliga fall äga erhålla bistånd av vistelselandets
myndigheter. Detta skulle även innebära skyldighet för myndighet
att utfärda handlingar och intyg, som eljest skulle utställas av
hemlandsmyndighet. På denna punkt erfordras av praktiska skäl ett förbehåll,
avseende sådana handlingar, för vilka underlag för utfärdandet saknas
i Sverige.

Utskottet finner det befogat, att även i fråga om förevarande konvention
ett allmänt förbehåll, motsvarande den s. k. skandinaviska förbehållsklausulen,
göres. Utskottet har ej någon invändning emot att det i
konventionen förekommande uttrycket ”händelser, som inträffat före den
1 januari 1951” för Sveriges vidkommande förklaras innebära, i enlighet
med det i art. 1 B mom. 1 b angivna alternativet, ”händelser, som inträffat
i Europa eller annorstädes” före nämnda datum.

Under åberopande av vad nu anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte godkänna, att Sverige ratificerar
Förenta Nationernas konvention den 28 juli 1951 angående
flyktingars rättsliga ställning, samt att därvid tillkän -

4

Utrikesutskottets utlåtande nr 3.

nagives, att i art. 1 under B med uttrycket ”händelser
som inträffat före den 1 januari 1951” för Sveriges del
skall förstås ”händelser, som inträffat i Europa eller annorstädes
före den 1 januari 1951”, ävensom att förbehåll
göres dels av innebörd, att tillämpningen av konventionens
bestämmelser om att flykting skall tillerkännas den
förmånligaste behandling, som tillkommer främmande
lands medborgare, icke skall röna inverkan av att förmåner
tillerkänts eller kan komma att tillerkännas medborgare
i Danmark, Finland, Island eller Norge eller någotdera
av dessa länder, dels ock mot art. 7 mom. 2, art. 8,
art. 12 mom. 1, art. 14, art. 17 mom. 2, art. 24 mom. 1—3
och art. 25 uti konventionen av den innebörd, som angivits
i detta utlåtande och i Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

Stockholm den 22 april 1954.

På utrikesutskottets vägnar:

RICKARD SANDLER.

Vid ärendets behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Sandler, Sjödahl, Näsgård, Ewerlöf,
Elmgren, Birger Andersson och Lindblom;

från andra kammaren: herrar Pettersson i Dahl, Fast, Svensson i
Ljungskile, Hallén, Kristensson och Skoglund i Umeå.