Utrikesutskottets utlåtande nr 3 (Utlåtande 1947:Uu3 Utrikesutskottet)

Utrikesutskottets utlåtande nr 3.

Nr 3.

Utrikesutskottets utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition
angående avgivande av förklaring i enlighet med
bestämmelserna i art. 36, mom. 2, i stadgan för den
internationella domstolen.

Genom en den 24 januari 1947 dagtecknad, till utrikesutskottet hänvisad
proposition, nr 25, har Kungl. Maj :t under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden för nämnda
dag föreslagit riksdagen, att denna måtte samtycka till att Kungl. Maj:t för
Sveriges del må avgiva sådan förklaring som avses i art. 36, mom. 2, i stadgan
för den internationella domstolen med iakttagande av att förklaringen innefattar
vissa i statsrådsprotokollet angivna begränsningar.

Av det till propositionen fogade utdraget av statsrådsprotokollet framgår
bl. a. följande:

När Nationernas förbunds församling den 18 april 1946 beslöt om förbundets
upplösning antog den även en resolution, enligt vilken den fasta mellanfolkliga
domstolen betraktades som upplöst. Samtidigt konstituerades i Haag
den nya internationella domstolen, vilken upprättats i enlighet med bestämmelserna
i Förenta Nationernas stadga.

Enligt art. 92 av Förenta Nationernas stadga skall domstolen utöva sin
verksamhet i enlighet med en särskild domstolsstadga, som är fogad vid och
utgör en integrerande del av Förenta Nationernas stadga. Art. 93 utsäger, att
alla medlemmar av Förenta Nationerna ipso facto äro anslutna till den internationella
domstolens stadga. Stat som ej är medlem av Förenta Nationerna
må med generalförsamlingens bifall ansluta sig till domstolsstadgan.
Till såväl form som innehåll ansluter sig den nya domstolsstadgan nära till
stadgan för den fasta mellanfolkliga domstolen.

Den nya internationella domstolens domsrätt är lika litet som den gamla
domstolens i sig själv obligatorisk. Domstolen är enligt stadgans art. 36, mom. 1,
behörig i mål, som underställas den av parterna, samt i de fall som särskilt
angivas i Förenta Nationernas stadga och i gällande traktater och konventioner.
I sistnämnda hänseende är att märka, att enligt stadgans art. 37 traktatsbestämmelser,
enligt vilka mål skola hänskjutas till den forna domstolen, skola
anses innebära, att ifrågavarande mål i stället skola hänskjutas till den nya
internationella domstolen, under förutsättning att parterna äro anslutna till
den nya domstolsstadgan.

Den nya stadgan ger emellertid liksom den gamla genom en s. k. fakultativ
klausul de anslutna staterna en möjlighet att, i förväg och utan särskild
överenskommelse, gentemot stater, som åtaga sig samma förpliktelse, erkänna
domstolens domsrätt i rättstvister av närmare angiven beskaffenhet.

Utskottet.

4 Utrikesutskottets utlåtande nr 3.

Bestämmelserna härom återfinnas i stadgans art. 36, momenten 2—6, och
äro av följande lydelse:

»2. De stater, som äro anslutna till denna stadga, må när som helst förklara,
att de i förhållande till varje annan stat, som åtager sig samma förpliktelse,
erkänna domstolen såsom ipso facto och utan särskild överenskommelse
behörig i alla rättstvister avseende:

a) tolkningen av ett fördrag;

b) varje internationellträttsligt spörsmål;

c) förefintligheten av någon omständighet, som, därest den konstaterades,
skulle innebära åsidosättandet av en internationell förpliktelse;

d) arten eller omfattningen av den gottgörelse som bör givas i fall av en
internationell förpliktelses åsidosättande.

3. Ovan avsedda förklaringar må avgivas antingen utan villkor eller under
förutsättning av ömsesidighet från flera eller vissa staters sida eller för
viss bestämd tid.

4. Dessa förklaringar skola deponeras hos Förenta Nationernas generalsekreterare,
som har att tillställa de till denna stadga anslutna staterna och
domstolens sekreterare avskrifter därav.

5. Förklaringar, som avgivits jämlikt artikel 36 i stadgan för den fasta
mellanfolkliga domstolen och som ännu äro i kraft, skola i förhållanden mellan
de till denna stadga anslutna staterna anses utgöra ett erkännande av
den internationella domstolens obligatoriska behörighet för den tid förklaringarna
ännu skola gälla och i enlighet med deras bestämmelser.

6. I händelse av meningsskiljaktighet rörande domstolens behörighet tillkommer
avgörandet domstolen.»

För närvarande äro förklaringar i enlighet med ifrågavarande stadgande
gällande för tjugotvå stater.

För Sveriges del är läget det, att regeringens år 1921 avgivna och senast år
1936 — för en tid av tio år — förnyade förklaring om anslutning till den s. k.
fakultativa klausulen utlöpt i augusti 1946, d. v. s. i intervallen mellan upplösningen
av den fasta mellanfolkliga domstolen och Sveriges anslutning till
Förenta Nationerna, vilken såsom nämnts även innebär vårt lands anslutning
till stadgan för den internationella domstolen.

De i kraft varande anslutningarna gälla antingen tills vidare eller för viss
tid — merendels tio eller fem år — eller slutligen på viss tid — i regel fem
år — med automatisk förlängning på obestämd tid med rätt till uppsägning
vid vilken tidpunkt som helst.

På ett par undantag när äro samtliga i enlighet med den fakultativa klausulen
avgivna förklaringar i olika form förknippade med ett uttryckligt angivande
av att de gälla endast under förutsättning av ömsesidighet. Dessutom
ha i åtskilliga fall särskilda förbehåll tillfogats, såsom förbehåll för tvister
avseende territoriella frågor, tvister för vilkas behandling annat förfarande
stadgas i särskilda traktater, tvister, som hänföra sig till förhållanden, vilka
i tiden ligga före anslutningen, etc.

Departementschefen har till statsrådsprotokollet i ärendet anfört:

»För den nya säkerhetsorganisationen, Förenta Nationerna, är fredlig lösning
av internationella tvister ett huvudändamål. Sålunda inskärpes redan i

Utrikesutskottets utlåtande nr 3.

FN-stadgans art. 1, mom. 1, att ett av Förenta Nationernas ändamål är att
''genom fredliga medel och i överensstämmelse med rättvisans och den internationella
rättens principer tillrättalägga eller lösa internationella tvister eller
saklägen ..och enligt stadgans art. 2, mom. 3, förplikta sig Förenta
Nationernas medlemmar ''att lösa sina internationella tvister med fredliga
medel på sådant sätt att internationell fred och säkerhet samt rättvisan icke
sättas i fara.’ Reglerna för fredlig lösning av tvister utvecklas närmare i FNstadgans
kapitel VI, i vilket bl. a. stadgas (art. 36, mom. 3), att säkerhetsrådet,
när det är verksamt för biläggande av tvist, bör beakta, att rättstvister
i regel böra av parterna hänskjutas till den internationella domstolen.

De skäl som föranledde svenska regeringen att ansluta sig till den gamla
domstolsstadgans fakultativa klausul och att sedermera förnya denna anslutning
göra sig med lika stor rätt gällande till förmån för vårt lands godkännande
av en obligatorisk domsrätt för den nya internationella domstolen
enligt art. 36 av domstolsstadgan. Det åligger Sverige som medlem av Förenta
Nationerna att främja tillämpningen av internationell jurisdiktion. Anledning
finnes sålunda icke att ifrågasätta någon ändring i vårt lands vedertagna
inställning till grundsatsen om fredlig lösning av internationella tvister
genom deras hänskjutande till internationellt judiciellt organ och i vår inställning
till principen om obligatorisk domsrätt för den internationella domstolen
enligt den fakultativa klausulen.

Alltså finner jag mig böra förorda, att Sverige avgiver förklaring av det
innehåll som framgår av art. 36, mom. 2, av stadgan för den internationella
domstolen att gälla under förbehåll av ömsesidighet. I vad avser frågan om
giltighetstiden för en dylik förklaring får jag under hänvisning till vad som
tidigare gällt förorda en period av tio år. Förklaringen torde böra avse tvister,
som hänföra sig till förhållanden, vilka i tiden ligga efter anslutningen.»

Under åberopande av vad sålunda i statsrådsprotokollet anförts, hemställer
utskottet,

att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj ds förevarande
proposition samtycka till att Kungl. Majd för Sveriges
del må avgiva sådan förklaring, som avses i art. 36, mom. 2,
i stadgan för den internationella domstolen med iakttagande
av att förklaringen innefattar de begränsningar, som i statsrådsprotokollet
angivas.

Stockholm den 13 februari 1947.

På utrikesutskottets vägnar:

RICKARD SANDLER.

Närvarande: se under utlåtandet nr 1