Utrikesutskottets utlåtande nr 2 (Utlåtande 1959:Uu2 Utrikesutskottet)

Nr 2—lf

Utrikesutskottets utlåtande nr 2

Nr 2

Utrikesutskottets utlåtande i anledning av motioner om bemyndigande
för Kungl. Maj:t att till Europarådet avgiva viss
förklaring rörande den europeiska domstolen för de
mänskliga rättigheterna.

Uti en inom Första kammaren av herr Alexanderson m. fl. väckt motion,
nr 98, ävensom uti en likalydande i Andra kammaren av herr Munktell
m. fl. väckt motion, nr 135, har föreslagits att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att till Europarådet avgiva sådan förklaring rörande den
europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, som avses i art. 46
i Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna (prop. 1951: 165).

Beträffande motiveringen till motionärernas yrkande får utskottet hänvisa
till motionerna.

Fråga rörande påstådd kränkning av Europarådets konvention angående
skydd för de mänskliga rättigheterna prövas i första instans av kommissionen
för de mänskliga rättigheterna och i andra instans antingen av
ministerkommittén eller — under förutsättning att domstolens behörighet
att avgöra tvister rörande tolkningen och tillämpningen av konventionen
erkänts av den stat mot vilken klagomålet är riktat — av den europeiska
domstolen för de mänskliga rättigheterna.

Erkännande av domstolens behörighet kan ges antingen utan förbehåll
eller under villkor om ömsesidighet i förhållande till en eller flera andra
konventionsparter eller för viss tid. Erkännandet kan slutligen avse allenast
visst mål.

Framställning till kommissionen om prövning av påståenden rörande
kränkning av någon av de i konventionen medgivna rättigheterna kan göras
av konventionsstat eller av enskild person, icke-statlig organisation eller
grupp av enskilda. I de senare fallen må kommissionen upptaga framställningen
blott om den stat, mot vilken klagomålet är riktat, förklarat sig
erkänna kommissionens behörighet att upptaga dylika framställningar.

Kommissionen skall innan den ingår på sakprövning av ett klagomål
övertyga sig om att alla inhemska rättsmedel har uttömts. Då den upptagit
en på sådant sätt prövad fråga, skall den genomgå framställningen tillsammans
med parterna samt, om det befinnes erforderligt, själv företaga en
undersökning av ärendet. Handläggningen utmynnar i att kommissionen
söker förmå parterna till en uppgörelse i godo.

Därest en uppgörelse ej kan åstadkommas, skall kommissionen i rapport
till ministerkommittén redogöra för omständigheterna i ärendet samt an Bihang

till riksdagens protokoll 1959. 5 samt. 1 avd. Nr 2—1,

Utrikesutskottets utlåtande nr 2

giva huruvida enligt kommissionens åsikt en kränkning av konventionen
föreligger. Rapporten överlämnas, tillika med de förslag som kommissionen
må finna lämpliga, till ministerkommittén.

Kommissionen kan dessutom besluta att hänskjuta ärendet till domstolen,
därest denna enligt vad ovan sagts är behörig att upptaga klagomål
riktat mot den berörda staten.

Om ärendet icke inom tre månader från den dag då kommissionen avlämnade
sin rapport hänskjutits till domstolen, skall ministerkommittén med
2/3 majoritet fastställa huruvida en kränkning av konventionen föreligger
samt i så fall föreskriva en frist inom vilken staten har att vidtaga erforderliga
åtgärder. Skulle denna ej inom fristen ha vidtagit tillfredsställande
åtgärder, skall ministerkommittén, likaledes med 2/3 majoritet, besluta vilken
verkan dess ursprungliga beslut skall erhålla samt offentliggöra rapporten.
De fördragsslutande staterna har förbundit sig att anse varje beslut,
som ministerkommittén fattar i förevarande avseenden, såsom för sig
bindande.

Utskottet, som i ärendet erhållit upplysningar av ministern för utrikes
ärendena samt av medlemmen av Europarådets kommission för de mänskliga
rättigheterna ambassadören Sture Petrén, får anföra följande.

Det må erinras om att Sverige, i likhet med ett flertal andra till konventionen
angående skydd för de mänskliga rättigheterna anslutna staterna,
erkänt internationella domstolens behörighet i tvister av de slag, som omförmäles
i art. 36 av stadgan för internationella domstolen. Emellertid har
i art. 62 av den nu förevarande konventionen i princip uteslutits möjligheten
att bringa tvister rörande densamma till lösning i annan ordning än
den som konventionen föreskriver.

Medan flertalet mellanstatliga fördrag reglerar förhållandet mellan
stater såsom sådana, eller mellan en stat och en annan stat såsom företrädare
för dess egna medborgare, innehåller konventionen angående skydd
för de mänskliga rättigheterna bestämmelser som berör en stats förhållande
till individer, såväl statens egna medborgare som utlänningar. Konventionen
uppställer i sådant avseende regler som har direkt betydelse för innehållet
och tillämpningen av statens interna lagstiftning ävensom för dess
administrativa och judiciella organisation.

Den kontroll, som kan komma i fråga beträffande konventionens iakttagande,
synes därför i de flesta tänkbara fallen komma att avse den interna
lagstiftningens innehåll eller dess tillämpning enligt myndigheternas
beslut.

De förut nämnda förklaringarna angående internationella domstolens
kompetens torde få anses bygga på förutsättningar, som icke inkluderar
möjligheten av att klagomål rörande frågor av helt intern administrativ

Utrikesutskottets utlåtande nr 2

eller judiciell natur skulle kunna göras till föremål för internationellt avgörande.
Mot bakgrunden härav ansågs vid förhandlingarna om konventionen
att staterna icke lämpligen skulle vara bundna av dessa förklaringar
i vad gällde tvister rörande tolkning eller tillämpning av konventionen. I
stället avsågs att tillskapa ett förfarande, som vore bättre lämpat för de
speciella frågor, som beröres av konventionen.

Ytterligare en anledning härtill får ses mot bakgrunden av det förhållandet
att konventionen, som ingåtts mellan stater med gemensam kultur, återspeglar
en enhetlig uppfattning av de mänskliga rättigheterna. Internationella
domstolen, vars ledamöter enligt domstolens statuter skall vara sakkunniga
på den internationella rättens område, består å andra sidan av
representanter för skilda kultur- och rättssystem.

Mot bakgrunden av de antydda synpunkterna rörande konventionens natur
inrättades såsom kontrollorgan dels den europeiska kommissionen för
de mänskliga rättigheterna, dels den särskilda europeiska domstolen för de
mänskliga rättigheterna.

Den fakultativa bestämmelse, på vilken domstolens behörighet bygger,
har tillkommit delvis som följd av ett krav från ett flertal stater, vilka under
förhandlingarna om konventionen hävdade att en obligatorisk förpliktelse
att underkasta sig internationellt domstolsförfarande i frågor som
huvudsakligen kommer att beröra tillämpningen av interna bestämmelser
gentemot enskilda personer icke borde komma i fråga. Tillika har pekats
på att det vore väl sörjt för en kontroll av konventionens efterlevnad genom
det förut skildrade förfarandet inför kommissionen och ministerkommittén.

Klagomål mot en stat för påstådd kränkning av konventionen kan under
alla omständigheter på talan av annan fördragsslutande stat prövas av
kommissionen för de mänskliga rättigheterna. Sverige har för sin del även
erkänt kommissionens behörighet att upptaga sådan fråga på framställning
av enskild person, grupp av enskilda eller icke-statlig organisation.

Om en på ovan angivet sätt anhängiggjord fråga icke kan regleras av
kommissionen, skall densamma anmälas för ministerkommittén, som i varje
fall, då ärendet på grund av att vederbörande stat icke erkänt domstolens
behörighet eller av annan orsak icke underställes domstolen för prövning,
har att upptaga detta till behandling och föreskriva erforderliga åtgärder.

Domstolen har, sedan ätta stater, nämligen Belgien, Danmark, Förbundsrepubliken
Tyskland, Island, Irland, Luxemburg, Nederländerna och Österrike,
avgivit förklaringar om erkännande av dess behörighet, kommit till
stånd. Val av domare skedde den 22 januari 1959, varvid i enlighet med
konventionens föreskrift samtliga anslutna stater — även de som ej avgivit
förklaring om domstolens behörighet — föreslog kandidater. Domstolen
har vid sammanträden den 23—28 februari 1959 börjat utarbeta sin arbetsordning
samt uppdragit åt en arbetsgrupp att vid nästa sammanträde den

Utrikesutskottets utlåtande nr 2

17 april framlägga ett utkast. Något ärende har ännu icke varit föremål för
domstolens behandling.

Utskottet vill framhålla, att anordningar träffats för en omsorgsfull
prövning av varje klagomål, som skulle kunna riktas mot Sverige antingen
av annan stat eller av enskild person, och för att en lösning av sådana frågor
skall komma till stånd. Såsom framgår av redogörelsen här ovan, kan sådan
lösning åstadkommas antingen genom av kommissionen föreslagen förlikning
eller, om denna ej accepteras av parterna, enligt föreskrifter av ministerkommittén.

I sitt utlåtande 1951: 11 i anledning av proposition 1951: 165 om godkännande
av Sveriges anslutning till Europarådets konvention angående
skydd för de mänskliga rättigheterna har utskottet framhållit, att det utgår
ifrån att, därest framdeles tillräckliga skäl härför befinnas föreligga,
proposition om avgivande av en särskild förklaring, genom vilken Sverige
underställer sig en europeisk domstol för de mänskliga rättigheterna, framlägges
för riksdagen.

Någon erfarenhet för bedömande av lämpligheten respektive behovet av
att domstolen i stället för ministerkommittén upptager och avgör ett klagomål
finnes alltjämt icke. I avvaktan härpå anser utskottet det böra ytterligare
anstå med ställningstagande till avgivande av ovanberörda förklaring.
Utskottet förutsätter emellertid att Kungl. Maj:t framdeles upptager
frågan om proposition i ärendet till övervägande.

Under hänvisning härtill hemställer utskottet,

att riksdagen måtte i anledning av motionerna 1: 98 och
II: 135 som sin mening giva Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
här ovan anfört.

Stockholm den 16 april 1959

På utrikesutskottets vägnar:

RICKARD SANDLER

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Sandler, Åman, Torsten Bengtson,
Ewerlöf, Birger Andersson och Aspling;

från andra kammaren: herrar Bengtsson i Halmstad, Gustafsson,
Cassel, Åkerström, Heckscher och Kärrlander.