Utrikesutskottets utlåtande nr 21 år 1969 (Utlåtande 1969:Uu21 - höst Utrikesutskottet)

Utrikesutskottets utlåtande nr 21 år 1969

Nr 21

Utlåtande i anledning av motioner om förbättrad samordning av
de nordiska ländernas utlandsrepresentation.

I de likalydande motionerna I: MO av herr Thorsten Larsson och II: 464
av herr Fälldin, vilka hänvisats till utrikesutskottet, föreslås att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte uttala sig för en förbättrad samordning
av de nordiska ländernas utlandsrepresentation.

Frågan om samordning av och samarbete mellan de nordiska ländernas
utrikesförvaltningar har vid ett flertal tillfällen behandlats i Nordiska rådet.

Till 1957 års session med rådet lades sålunda fram ett förslag om gemensamma
byggnader för konsulat, beskickningar och andra officiella institutioner
utomlands. Rådets ekonomiska utskott ansåg sig emellertid »inte
kunna tillstyrka att nordiska ambassader och legationer skulle ha gemensamma
byggnader». Däremot ansåg ekonomiska utskottet vissa förutsättningar
föreligga för gemensamma byggnader för andra institutioner än beskickningar,
t. ex. byggnader för turismens främjande, information, kulturellt
utbyte och omhändertagande av sjömän. Vid 1958 års session ansåg
rådet frågan färdigbehandlad.

Vid 1959 års session förelåg förslag om gemensamma specialattachéer vid
beskickningarna i sådana fall då attachéerna inte har uppgifter av direkt
kommersiell natur som kan leda till intressekonflikter.

Förslaget kom fortsättningsvis att behandlas tillsammans med ett förslag
vid 1960 års session om samarbete beträffande utrikestjänsten i de nya staterna.
Detta sistnämnda förslag syftade bl. a. till en samordning av de nordiska
ländernas nyetablering av ambassader så att besparingar och rationalisering
av arbete kunde uppnås.

Rådets ekonomiska utskott pekade i sitt utlåtande på möjligheterna till
samarbete på i synnerhet det konsulära området, men ville inte heller utesluta
möjligheterna till samverkan om de kommersiella, handelspolitiska
och politiska fälten.

Förslaget övervägdes vid ett utrikesministermöte i Oslo i augusti 1960
och ett nordiskt administrationsch ef smöte i januari 1961. En rapport från
det senare mötet förelädes utrikesministrarna och presenterades vid Nordiska
rådets session 1962 (se bilaga 1). Rapporten avger vissa allmänt hållna
konklusioner men konstaterar också att samarbetet inte lämpade sig för
generella avtal utan borde komma till stånd genom konkreta överenskom1
Bihang till riksdagens protokoll 1969. 5 saml. 1 avd. Nr 21

2 Utrikesutskottets utlåtande nr 21 år 1969

melser mellan berörda departement eller utrikesrepresentationer i varje särskilt
fall.

Utrikesdepartementen borde — heter det vidare i rapporten — hålla
varandra underrättade om framtidsplaner vad avser inrättandet av nya
ambassader i syfte att sprida ländernas representation, ge möjlighet till gemensamma
kanslilokaler samt koordinera det löpande arbetet. Nordiska
specialattachétjänster borde kunna inrättas för »neutrala» sakområden såsom
teknik och forskning. Samarbetet på informationsområdet borde utbyggas
i görligaste mån. Vid 1963 års session fann rådet att undersökningar om
möjligheterna till ökat nordiskt samarbete inom utrikestjänsten pågick i
departementen och att därmed ärendet för rådets del var slutbehandlat.

År 1962 slöts den s. k. Helsingfors-överenskommelsen om samarbete mellan
de nordiska länderna. Enligt överenskommelsen skall tjänstemän i de
nordiska utrikesförvaltningarna bistå medborgare från de andra nordiska
länderna på platser, där dessa saknar representation (art. 31). Det svenska
utrikesdepartementet utsände den 30 augusti 1966 till berörda beskickningar
en instruktion i ämnet med anmodan att snarast möjligt realisera detta
konsulära samarbete (se bilaga 2). De i instruktionen rekommenderade
formerna för samarbete praktiseras nu genomgående av de nordiska utrikesförvaltningarnas
fältorganisationer. Innebörden av instruktionen är i
korthet den att beskickningarna samt lönade och olönade konsulat skall på
stationeringsorten lämna konsulärt bistånd åt varandras medborgare i de
fall då den biståndssökandes eget land saknar representation på platsen.
Med hänsyn till de nordiska ländernas inbördes konkurrerande intressen
inom den internationella handeln har kommersiellt bistånd i princip undantagits
från samarbetet.

Efter fortsatta överläggningar mellan utrikesdepartementen utarbetades
under 1967 föreskrifter om samarbete mellan utlandsmyndigheterna på
handelssjöfartens område (se bilaga 3).

Vid 1967 års session med Nordiska rådet lades fram ett förslag om vidgat
konsulärt samarbete. Förslagsställarna var medvetna om de vid denna tid
utarbetade gemensamma instruktioner om konsulärt samarbete. De önskade
emellertid, mot bakgrund av det honorära systemets begränsningar, föreslå
att framtida behov av konsulär service för såväl sjöfarts- som turistnäringen
tillgodosågs genom gemensamt anställda nordiska tjänstemän.

Vid 1968 års session meddelade regeringarna att inga skäl förelåg att binda
sig till bestämda lösningar. Samarbetsproblem på olika platser kunde
lösas, och löstes numera, av respektive utrikesdepartement alltefter omständigheterna.
Så hade exempelvis i Port Said och Gdansk en utsänd lönad
tjänsteman utnämnts till olönad konsul för de övriga nordiska länderna.
Med tiden väntade man sig att få ett spektrum av varierande samarbetsformer
på detta område.

Utrikesutskottets utlåtande nr 21 år 1969

Utskottet. Som framgår av den redogörelse som nu lämnats berör motionerna
ett område som vid upprepade tillfällen behandlats av de nordiska
ländernas regeringar efter rekommendationer från Nordiska rådet. Utskottet
vill understryka att alla möjligheter bör tas till vara för att utvidga området
för nordiskt samarbete på utrikesförvaltningens område. Härigenom
kan otvivelaktigt vissa kostnadsbesparingar göras, varjämte ett praktiskt
samarbete i utlandet mellan de officiella representationerna på ett åskådligt
sätt illustrerar bredden och djupet av det nordiska samarbetet. Det är emellertid
samtidigt klart att olika omständigheter sätter bestämda gränser för
utbyggnaden av samarbetet. Det gäller dels vissa svårigheter av praktisk
natur, dels — såsom understrukits vid olika tillfällen då frågan behandlats
i Nordiska rådet — det faktum att de nordiska länderna är suveräna stater
med egen utrikespolitik. Utskottet noterar att de fem ländernas regeringar
med uppmärksamhet studerar frågan om möjligheterna att fördjupa samarbetet
och även vidtagit en rad praktiska åtgärder för att samordna utrikesförvaltningarnas
arbete.

Utskottet hemställer

att motionerna 1: 400 och II: 464 må anses besvarade
med vad utskottet ovan anfört.

Stockholm den 21 november 1969

På utrikesutskottets vägnar :

ARNE GEIJER

Närvarande:

från första kammaren: herrar Arne Geijer (s)*, Lundström (fp),
Virgin (m), Dahlén (fp)*, Palm (s) och Ivar Johansson (ep)*;

från andra kammaren: herrar Mellqvist (s), Eliasson i Sundborn
(ep)*, Ohlin (fp) och Martinsson (s).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Utrikesutskottets utlåtande nr 21 år 1969

Bilaga 1

Nordiskt samarbete inom utrikestjänsten1

Redogörelse från överläggningar i januari 1961 mellan personalcheferna
i de nordiska ländernas utrikesdepartement. (Transumt.)

I ett medlemsförslag till Nordiska rådets åttonde session i Reykjavik i
juli 1960 föreslogs att rådet skulle rekommendera de nordiska ländernas
regeringar att samverka beträffande utrikestjänstens samordnande, särskilt
i de nya staterna. Vid frågans behandling inom rådets ekonomiska utskott
pekades på de möjligheter som syntes föreligga att genom samverkan
nå fram till rationalisering, besparingar och bättre utnyttjande av utrikesrepresentationerna
särskilt beträffande de konsulära uppgifter, som åvilade
såväl beskickningar som konsulat. När det gällde utrikesrepresentationernas
kommersiella, handelspolitiska och politiska verksamhet vore förhållandet
delvis annorlunda. Även här syntes emellertid — och särskilt gällde
detta kanske de nya staterna — ett visst utrymme finnas för en nordisk
samverkan. Det syntes utskottet angeläget, att regeringarna prövade hur
och på vilka områden en sådan samverkan konkret kunde utformas. I enlighet
med utskottets förslag rekommenderade Nordiska rådet regeringarna
»att pröva i vad mån en rationalisering av utrikestjänsten, särskilt i de
nya staterna, kan uppnås genom nordisk samverkan.»

Vid det nordiska utrikesministermötet i Oslo i augusti 1960 uppdrogs åt
personalcheferna i de nordiska ländernas utrikesdepartement att närmare
utreda förutsättningarna för ökad praktisk samverkan mellan de nordiska
utlandsmyndigheterna, överläggningar mellan personalcheferna ägde rum
i Köpenhamn den 9—10 januari 1961. En gemensam redogörelse för resultatet
av dessa överläggningar förelåg inför det nordiska utrikesministermötet
i Stockholm den 14—15 mars 1961. Beslut fattades därvid om att redogörelsen
skulle överlämnas till Nordiska rådet, vilket sedermera skett.

Vid mötet mellan personalcheferna erinrades om att frågan om nordiskt
samarbete inom utrikestjänsten under de senaste åren framförts åtskilliga
gånger i den offentliga debatten, liksom det inom Nordiska rådet framlagts
olika medlemsförslag och antagits rekommendationer härom. Vissa förslag
hade syftat till upprättandet av verkligt nordiska representationer i utlandet
med blandad nordisk personal. Andra förslag hade förutsatt rent nationella
representationer, vilka skulle tillvarataga förutom det egna landets
även ett eller flera av de övriga nordiska ländernas intressen. Andra åter
hade tagit sikte på ett mera begränsat samarbete, t. ex. i form av gemensamma
kanslilokaler eller samnordiska specialattachéer. Vid personalchefsmötet
ansågs det riktigast att företaga en genomgång och saklig värdering
av de olika samarbetsformer, som kan komma i fråga.

1 Originalet på danska.

Utrikesutskottets utlåtande nr 21 år 1969

Problemställningen

I redogörelsen betonas inledningsvis att nordiskt samarbete inom utrikestjänsten
icke är något nytt. Det har varit en sedan många år tillämpad
praxis att de nordiska utlandsrepresentationerna överallt i världen, icke
endast i de nya staterna, håller nära kontakt med varandra och samarbetar
på alla områden, där förhållandena möjliggör detta. De utbyter och sammanställer
i viss omfattning de upplysningar, som de var för sig införskaffat.
Med uppehållslandets högsta myndigheter avtalas om gemensamma informativa
sammanträffanden, vid vilka de söker orientering i politiska eller
andra ämnen av betydelse. Olika former av ömsesidig hjälp förekommer
under vakanser. På platser, där endast ett av de nordiska länderna har
representation, förekommer det att detta land i vissa lägen tillvaratager de
andra ländernas intressen. Under oroligheterna i Irak under 1958_59 till varatog

sålunda den danska beskickningen i Bagdad även norska och
svenska intressen. I Stettin har den svenska konsularagenten i många år
skött de danska och norska konsulära ärendena. Vid utbrottet av oroligheterna
i Kongo, där utsänd norsk representation saknades, påtog sig de
danska och svenska representanterna i Léopoldville gemensamt att skydda
de norska medborgarna. På platser, där kurirposten avlämnas och mottages
på avlägset belägna orter, upprätthålles en samnordisk kurirtjänst. Också
i ett flertal andra praktiska angelägenheter samarbetar de nordiska representationerna
till ömsesidig nytta.

Det framhålles därför i redogörelsen att vad som skall undersökas icke
är Irågan, huruvida ett nordiskt samarbete inom utrikestjänsten kan och
hör etableras. Ett sådant existerar redan och är ganska omfattande. Det är
icke baserat på formella avtal och dess omfång varierar från plats till
plats alltefter de lokala förhållandena. Spörsmålet gäller icke heller, huruvida
detta samarbete kan och bör utvidgas. Det råder ingen tvekan om, att
representationerna helt enkelt är nödsakade att med hänsyn till de vanskliga
förhållandena i de nya staterna hjälpa varandra i ännu högre grad än
annorstädes i världen. Problemet gäller i själva verket endast, huruvida
och i så fall i vilken omfattning samarbetet i såväl de nya som de gamla
staterna med fördel kan bringas in i fastare former genom generella nordiska
avtal.

Personalgemenskap

Samnordisk representation kan tänkas i två huvudformer. Den ena skulle
vara rent nationellt sammansatt men ha till uppgift att helt eller delvis
tillvarataga flera nordiska länders intressen. Såsom ovan nämnts är en sådan
representationsform möjlig i enstaka fall som tillfälligt arrangemang
och så länge de övriga ländernas intressen på platsen är starkt begränsade
och varken avser uppgifter, vilkas lösning kräver detaljkännedom om dessa
länders förhållanden, eller frågor som kan giva upphov till intressekonflikter.
I övriga fall är samnordisk representation endast tänkbar i den
andra huvudformen, d. v. s. en representation med blandad personal. En
någorlunda omfattande användning av denna form skulle emellertid förutsätta
en väsentligt utbyggd nordisk ekonomisk och politisk intressegemenskap.
Därutöver skulle krävas en så stark koordinering av ledningen mellan
de olika länderna, att denna representationsform knappast skulle kunna
genomföras utan upprättandet av ett samnordiskt utrikessekretariat som

Utrikesutskottets utlåtande nr 21 år 1969

supplement till de nationella utrikesdepartementen med därav följande
politiska och administrativa komplikationer. Det skulle sålunda med all
sannolikhet bli fråga om personal- och utgiftsökningar för hemmatjänsten.
Vid de integrerade representationerna i utlandet skulle någon större personalbesparing
knappast komma till stånd. För att tillfredsställande kunna
lösa sina uppgifter i utlandet måste utrikestjänstemännen först och främst
känna sitt eget land. En svensk tjänsteman utan närmare kännedom om
dansk handelspolitik skulle icke med bästa vilja kunna tillfredsställande
tillvarataga danska handelspolitiska intressen. Det skulle av rent sakliga
.skäl sålunda vara nödvändigt att sända en representant från varje deltagande
land till alla de viktigare representationerna.

Under den offentliga debatten har framhållits att en samnordisk representation
icke skulle få svårigheter att uppfylla kravet på samtidig lojalitet
gentemot flera länder. Det avgörande för tjänstemannens användbarhet är
emellertid — förutom hans sakliga kunnande — uppdragsgivarnas villighet
att taga honom i anspråk. Det torde få anses klart att det vid ett eventuellt
upprättande av samnordiska representationer skulle uppstå svårigheter
härvidlag.

Gemensamma specialattachéer

I maj 1959 framlades i Nordiska rådet ett förslag, som syftade till en
mera begränsad nordisk personalgemenskap i form av delade kostnader för
specialattachéer. Förslagsställarna var på förhand på det klara med, att
konkurrenssynpunkter kunde förhindra genomförandet av en sådan ordning
beträffande handels-, lantbruks- och fiskeriattachéer och tänkte därför
i första hand på specialattachéer för mera neutrala områden såsom t. ex.
sociallagstiftning, arbetsmarknadsfrågor, vetenskap och teknik.

Av remissyttrandena från berörda länders myndigheter framgick att förslaget
ansågs mindre praktiskt i fråga om kommersiellt betonade uppgifter,
som kräver ingående kännedom om de enskilda ländernas näringsliv
och som i övrigt innebär möjligheter till intressekonflikter. Det rådde däremot
en positiv inställning till förslaget om gemensamma attachéer på
det teknisk-vetenskapliga området liksom det förelåg ett visst intresse för
samnordiska socialattachéer.

De fortsatta, närmare undersökningarna i de olika länderna har icke
medfört någon principiell ändring i dessa ställningstaganden. — Från
svensk sida har sålunda framhållits att samarbete närmast synes möjligt
inom det teknisk-vetenskapliga området. Samtidigt har betonats att man
beträffande de stora vetenskapligt framstående länderna icke bör betrakta
det som tillräckligt att ha en enda gemensam teknisk attaché, utan önskemålet
är i stället att ha flera gemensamma attachéer. Sverige har f. n. teknisk-vetenskapliga
attachéer placerade i Moskva och Washington. Sålunda
skulle man beträffande dessa två poster kunna tänka sig att i den mån
Övriga nordiska länder där företrädes av tekniska attachéer, en samordning
av attachéernas verksamhet kan ske. Vid utväljandet av attachéer synes
samråd därför böra ske mellan de nordiska länderna, så att i möjligaste
mån sörjes för att dessa attachéer med sina specialkunskaper någorlunda
täcker det mycket vida fält, som bör beaktas inom den teknisk-vetenskapliga
informationstjänsten.

Utrikesutskottets utlåtande nr 21 år 1969

Gemensamma lokaler

Rörande ytterligare en form av begränsat samarbete har förslag år 1957
framförts i Nordiska rådet, nämligen om gemensamma byggnader för utrikesrepresentationerna
och andra institutioner i utlandet. Resultatet blev
att rådet kunde anbetalla fortsatt anskaffande av gemensamma bygggnader
och lokaler för nordiska institutioner såsom sjömanshem och -kyrkor, bibliotek
o. d., men däremot icke ansåg sig kunna stödja tanken på gemensamma
lokaler för diplomatiska representationer. Det var vidare rådets
uppfattning, att det endast i undantagsfall, t. ex. vid upprättandet av konsulat
på avlägset belägna platser, skulle medföra en besparing av nämnvärd
betydelse att förlägga flera konsulära representationer under samma
tak.

Deltagarna i per sonal chef smötet ansluter sig i redogörelsen till uppfattningen,
att gemensamma lokaler för utlandsrepresentationerna icke kan
förordas som en generell lösning. Detta skulle bl. a. förutsätta, att de olika
ländernas intressen och representationsbehov på de olika platserna vore av
ungefär samma omfattning, något som erfarenhetsmässigt endast undantagsvis
är fallet. Bortsett från dessa och andra svårigheter torde det kunna
ifrågasättas, om gemensamma lokaler skulle medföra den åsyftade rationaliseringen
och besparingen. EU sådant resultat skulle vara avhängigt av
en viss arbetsgemenskap, t. ex. gemensam kontorspersonal, arkiv, kommunikationstjänst
o. s. v. Denna förutsättning saknas dock. Återstår sålunda i
stort sett endast möjligheten till gemensam bud-, telefon- och vakttjänst,
som i allmänhet icke spelar någon avgörande roll på en utrikesrepresentations
samlade budget. På platser, där det blir nödvändigt att upprätthålla
en större stab av bud-, telefon- och bevakningspersonal, kan dock en rationalisering
och viss besparing uppnås genom att två eller flera representationer
går samman vid förhyrning av lokaler.

Andra samarbetsformer

1 personalchefernas redogörelse erinras om det av ambassadören Boheman
(fp) i februari 1960 i riksdagen framförda förslaget om visst nordiskt samarbete
i de nya staterna i Afrika och Asien. Enligt detta borde Danmark,
Norge och Sverige överenskomma om att inom vissa grupper av stater, som
de måste täcka med hjälp av vardera en enda representation, placera sina
beskickningar i olika länder. Var och en av de tre representationerna skulle
därefter tillvarataga icke blott sina egna utan även de två andra ländernas
konsulära biståndsärenden liksom de skulle hålla varandra underrättade
om den allmänna utvecklingen inom respektive stationeringsländer. Handelsfrågor
och eventuella politiska uppgifter skulle dock varje land för sig
tillvarataga.

Vid personalchefernas överläggningar rådde enighet om, att det i Nordvästafrika
funnes särskilda förutsättningar för ett utbyggt nordiskt samarbete.
Såväl av anslagsmässiga som praktiska skäl måste de olika nordiska utrikesförvaltningarna
försöka täcka ett flertal stater med hjälp av vardera
en ambassadör. Klimat- och reseförhållandena är besvärliga liksom stora
olikheter föreligger i fråga om administration och tänkesätt i de skilda afrikanska
staterna. Levnads- och arbetsvillkoren erbjuder också en del praktiska
problem. — Vid utrikesministermötet i Oslo i augusti 1960 framfördes
från dansk sida vissa förslag, som tog sikte på representationsförhål -

Utrikesutskottets utlåtande nr 21 år 1969

landena i Nordvästafrika. De viktigaste områden, inom vilka samarbete
tänktes komma till stånd, gällde den allmänna rapporteringsverksamheten,
tillsynen över de olönade konsulaten, bistånd till enskilda samt tillhandahållande
av kontorslokaler vid tillfälliga besök av övriga länders beskickningspersonal.
Personalcheferna ansåg detta danska förslag utgöra en
bra utgångspunkt, ehuru det, innan praktiska erfarenheter vunnits, icke
kunde bedömas vilka andra möjligheter till ömsesidigt bistånd som kan
föreligga.

Slutsatser

Personalchefernas redogörelse innehåller i korthet följande sammanfattande
slutsatser.

a) Med hänsyn till de ökade svårigheterna att effektivt täcka det ständigt
stigande antalet självständiga stater, med vilka de nordiska länderna
är intresserade att upptaga diplomatiska och konsulära förbindelser kan det
icke råda några tvivel om, att utvecklingen går mot en utökning av det redan
existerande nordiska samarbetet inom utrikestjänsten. Personalcheferna
är eniga om att rekommendera respektive regeringar att så långt möjligt
stödja denna tendens till ökat samarbete överallt i världen. Samarbetets
närmare utformning är dock icke ägnat att fastställas i allmänna avtal
utan måste tillrättaläggas genom konkreta överenskommelser mellan de i
varje särskilt fall intresserade länderna.

b) De nordiska utrikesdepartementen bör så långt möjligt hålla varandra
underrättade om framtidsplaner beträffande upprättandet av representationer
i de nya staterna så att möjlighet skapas att diskutera en spridning
av representationerna eller alternativt gemensamma lokaler samt koordinering
och praktisk samverkan i det löpande arbetet. Med hänsyn bl. a. härtill
kommer framdeles regelbundet återkommande möten att avhållas mellan
personalcheferna.

c) I länderna utefter den nordvästafrikanska kusten bör ett regionalt
nordiskt samarbete eftersträvas.

d) Personalcheferna är eniga om att rent nationella nordiska representationer
såsom hitintills vid enstaka tillfällen kan tillvarataga andra nordiska
länders intressen, förutsatt att dessa är av begränsad omfattning och
icke kräver detaljkännedom om ifrågavarande länders förhållanden eller
erbjuder möjlighet till intressekonflikter. Däremot föreligger det icke en
sådan nordisk ekonomisk och politisk intressegemenskap, att de nödvändiga
förutsättningarna för upprättandet av samnordiska representationer med
integrerad personal kan sägas föreligga.

e) Tillskapandet av samnordiska specialattachébefattningar får anses
möjligt och önskvärt inom det tekniska, vetenskapliga och andra neutrala
områden, där konkurrensmomentet är mindre väsentligt. På kommersiellt
betonade områden kan det dock knappast anses genomförbart att använda
gemensamma specialattachéer. Det ganska omfattande samarbete, som på
en rad områden av gemensamt intresse redan pågår mellan de nordiska ländernas
näringsorganisationer och deras representanter i utlandet, bör emellertid
så långt möjligt utbyggas.

Utrikesutskottets utlåtande nr 21 år 1969

Bilaga 2

KUNGL. UTRIKESDEPARTEMENTET

Stockholm den 30 augusti 1966

Till samtliga beskickningar utom ambassaderna i de nordiska länderna

Sedan förslag till likalydande instruktionsskrivelser rörande ett allmänt
genomförande av det nordiska konsulära samarbetet framlagts efter överläggningar
mellan arbetsgruppen från de nordiska länderna, har jag äran
meddela att ifrågavarande förslag nu godkänts för svenskt vidkommande.
Instruktionen, som avfattats på danska språket enligt i det danska utrikesministeriet
brukad form, bifogas här i svensk text.

Under hänvisning till innehållet i sagda dokument har jag äran anmoda
Eder att träda i förbindelse med övriga nordiska länders beskickningar i
Edert anställningsland/Edra anställningsländer för samråd och beslut om
detta samarbetes inledande och om de »nordiska» konsulära ärendenas fördelning
mellan ifrågakommande utlandsmyndigheter, att, där så bedöms
lämpligt, om detsamma underrätta regeringen i anställningslandet/anställningsländerna
samt att därefter lämna Eder underlydande konsulat erforderliga
anvisningar för samarbetets förverkligande i den omfattning som
den gemensamma instruktionen anger.

Någon bestämd tidpunkt för det konsulära samarbetets genomförande i
varje enskild stat har inte fastställts, men det är angeläget att detsamma
kan realiseras inom Edert verksamhetsområde så snart omständigheterna
tillåter.

Utrikesdepartementet emotser i sinom tid rapport om de åtgärder som
vidtagits i saken.

För distribution av den gemensamma instruktionen till Eder underlydande
konsulat närslutes översättning till engelska/franska/tyska/spanska
språket.

Nordiskt konsulärt samarbete omfattar tills vidare icke bistånd i sjöfarts-
och sjöfolksärenden, men avsikten är att utsträcka samarbetet också
på dessa områden. Frågan är under utredning i ovannämnda arbetsgrupper.

Enligt uppdrag:
Åke Malmaeus

O. K. Thyberg

Utrikesutskottets utlåtande nr 21 år 1969

Översättning

Instruktion

om upprättandet av nordiskt konsulärt samarbete

I. Artikel 31 i samarbetsöverenskommelsen lyder som följer:
Befattningshavare, som tillhör en fördragsslutande parts utrikestjänst
och tjänstgör utanför de nordiska länderna, skall i den mån det är förenligt
med hans tjänsteåligganden samt hinder icke möter från tjänstgöringslandets
sida bistå jämväl medborgare i annat nordiskt land, därest detta
saknar representation på den ifrågavarande orten.

För genomförandet härav fastslås följande huvudprinciper:

1. Det konsulära samarbetet bör icke begränsas till bestämda biståndsområden
men skall — om så sker — i varje fall omfatta de i denna instruktion
angivna områdena. Förekommer redan på en ort ett samarbete i vidare
omfattning eller bedömes det föreligga behov av och möjlighet till ett längre
gående samarbete — allmänt eller i ett konkret ärende — skall instruktionen
icke utgöra något hinder härför utan betraktas som vägledande för
samarbetets genomförande.

2. Ett betydelsefullt led i samarbetet är den rådgivande verksamhet, som
en lönad utlandsmyndighet kan stå ett annat nordiskt lands olönade representation
till tjänst med.

3. Den som förordnats att under vakans eller ledighet tillfälligt uppehålla
en befattning vid en utlandsmyndighet skall kunna påräkna råd och
bistånd från de övriga nordiska utlandsmyndigheterna på orten.

4. Bistånd åt medborgare i annat nordiskt land kommer normalt endast
i fråga, när vederbörandes eget land icke har ens någon olönad utlandsmyndighet
på orten eller så nära därintill att det synes naturligt att hänvisa
den biståndssökande dit.

5. Samarbetet skall i första hand omfatta biståndsområden som icke anses
komma att innebära en arbetsinsats utöver vad en nordisk utlandsmyndighet
omedelbart skall kunna åtaga sig utan särskild instruktion och utan
närmare kännedom om den biståndssökandes eget lands instruktion för
utrikesrepresentationerna. Detta gäller sålunda ärenden som:

utfärdande av intyg om faktiska förhållanden, t. ex. levnadsattester utom
i fall då lag eller författning kräva att intyget utfärdas av det egna landets
konsul,

praktiskt bistånd i form av råd och anvisningar om lokala förhållanden,
lösande av lokala problem av praktisk natur,

biträde att förmedla kontakt med hemlandets utrikesdepartement eller
annan myndighet i hemlandet eller med närmaste egen utlandsmyndighet,
förvaring, utlämnande och eftersändning av post,
anvisning på lämplig advokat på orten,
efterforskningar,

deposition av värdeföremål hos utlandsmyndigheten.

Utrikesutskottets utlåtande nr 21 år 1969

6. Dessutom omfattar samarbetet följande betydelsefulla konsulära ämnesområden: bistånd

åt och hemsändning av nödställda nordiska medborgare,

bistånd åt fängslade och åtalade,

dödsfall, bistånd vid begravning eller hemsändning av kistor och urnor.

7. Bistånd i ärenden av större omfattning eller av rättslig karaktär —
och då i särskild grad de under punkten 6 nämnda biståndsområden —
förutsätter normalt att kontakt tages med och instruktioner inhämtas från
närmaste utlandsmyndighet för den biståndssökandes hemland (eller om
nödvändigt från detta lands utrikesdepartement). Även om ansvaret för
biståndsärendets handläggning i sådant fall övergår till denna senare myndighet,
är det i praktiken ofta av största betydelse att berörda nordiska utlandsmyndighet
på orten kan tjäna som lokal förmedlare.

8. I de fall då man på grund av omständigheterna måste handla utan
föregående instruktion, kan en nordisk utlandsmyndighet i första hand
tillämpa sitt eget lands instruktion för utrikesrepresentationen även om biståndet
därigenom skulle få ett innehåll som avviker från vad den biståndssökande
skulle ha erhållit om hans hemlands regler tillämpats.

9. Om utgivande av ekonomiskt bistånd gäller följande regler:

a. Ekonomiskt bistånd utöver ett ringa belopp för att täcka ett omedelbart
behov kräver normalt bemyndigande från den biståndssökandes egen
närmaste utlandsmyndighet eller hans hemlands utrikesdepartement.

b. När bistånd lämnas av ekonomisk karaktär, häri inbegripet utlägg
eller garantier, skall den biståndssökande, om det över huvud taget är
möjligt, underteckna en skuldförbindelse enligt bifogat formulär, benämnd
»Samnordisk låneförbindelse». Sedan biståndet lämnats, skall denna handling
av den biståndsgivande utlandsmyndigheten översändas till den biståndssökandes
egen närmaste utlandsmyndighet eller till hans hemlands
utrikesdepartement i och för restitution.

c. En fast regel skall vara att vederbörande nordiska utlandsmyndighet
alltid erhåller gottgörelse för sina utgifter automatiskt och utan dröjsmål
från en av nyssnämnda instanser, oavsett om i det enskilda fallet den biståndssökande
erhållit hjälp utöver vad han kunnat få med tillämpning
av sitt hemlands bestämmelser.

10. Om särskilda biståndsområden.

a. I krigs- och krissituationer, under oroligheter och vid naturkatastrofer
kommer det att uppstå ett särskilt behov av nordiskt samarbete angående
bistånd, vilket under sådana omständigheter för övrigt kan tänkas bli
av mera vittgående natur. Här avses sådana förhållande som: kontakt med
och anvisningar till nordiska medborgare, meddelanden om deras belägenhet,
evakuering, hemresebistånd, penninglån, hjälp med utreseformaliteter,
biljettgarantier, utfärdande av pass och medborgarskapsbevis samt anskaffande
av nödvändiga förråd.

b. Eftersom de nordiska ländernas sjölagar och sjömanslagar för närvarande
är underkastade granskning i syfte att revidera desamma, har frågan
om bistånd åt handelsfartyg och bistånd åt sjöfolk ännu icke kunnat upptagas
till slutligt avgörande. Dessa frågor kommer emellertid att bli föremål
för ytterligare överväganden mellan företrädare för de nordiska ländernas
utrikesdepartement. Hjälp till sjöfolk skall emellertid kunna lämnas
enligt de allmänna biståndsbestämmelserna likaväl som de särskilda
sjöfolksbestämmelserna naturligtvis kan komma att tillämpas som ett led
i de konkreta instruktioner en nordisk utlandsmyndighet må mottaga jäm -

Utrikesutskottets utlåtande nr 21 år 1969

likt bestämmelserna i punkten 7 ovan. I denna särskilda biståndsform inbegripes,
där så är möjligt, hemsändande av sjöfolk med flyg efter statsrekvisition
(Government Request-reglerna).

c. Bistånd i kommersiella angelägenheter, däribland åtgärder att stödja
export, faller i princip utanför det upprättade samarbetet, men hjälp bör
naturligtvis kunna lämnas jämlikt punkten 1 ovan eller när biståndet är
hänförligt under de i punkten 5 uppräknade, okomplicerade områdena.

d. Vid bistånd i kvarlåtenskapsärenden begränsar sig det konsulära samarbetet
till att konsulaten vid behov inrapporterar dödsfall som kommer
till deras kännedom i sådana fall när den avlidnes närmaste anhöriga eller
testamentstagare finnes i ett nordiskt land.

Eftersom de nordiska länderna har olikartad lagstiftning på arvsrättens
område, undantages från det konsulära samarbetet sådana arbetsuppgifter
som uppteckning av kvarlåtenskap efter medborgare i ett annat nordiskt
land, tillsyn över den lokala dödsboförvaltningen och annan verksamhet
som ombud för arvingarna.

ti. Under hänvisning till ovanstående anmodas utlandsmyndigheten att
inom sitt verksamhetsområde och i samarbete med de övriga nordiska ländernas
utlandsmyndigheter vidtaga erforderliga åtgärder för att upprätta
det konsulära samarbetet och därvid i förekommande fall lämna underlydande
konsulära utlandsmyndigheter nödiga instruktioner.

Vid genomförandet torde följande iakttagas:

a. Biståndssamarbetet omfattar som förut nämnts i princip såväl de lönade
som de olönade utlandsmyndigheterna. Eftersom de olönade konsulerna
emellertid icke vid sitt tillträde har åtagit sig någon förpliktelse att
tillvarataga även annat lands angelägenheter, kan det knappast påläggas
dem någon tjänsteplikt i detta avseende utöver vad varje enskild konsul
själv tager på sig. Förutom de redan i artikel 31 stadgade begränsningarna
kommer därför varje enskild olönad konsuls medverkan i arbetet att
vara beroende på om han själv förklarat sig villig att åtaga sig att medverka
i ärenden rörande medborgare från andra nordiska länder än det
han representerar. Man förväntar sig dock som ett minimum att nordiska
medborgare alltid skall kunna påräkna bistånd av förmedlande karaktär,
eventuellt tillsammans med lämnandet av ögonblicklig mindre hjälp, där
ett akut behov förefinnes.

Utlandsmyndigheten ombedes att under beaktande av vad nyss sagts söka
få till stånd medverkan av de olönade utlandsmyndigheterna i samarbetet i
största möjliga utsträckning.

b. Enighet råder mellan de nordiska ländernas utrikesdepartement om att
en förutsättning för samarbetet är den att ett nordiskt land vidtager åtgärder
för att upprätta en egen utlandsmyndighet, om det skulle visa sig att
bistånd på ett eller flera områden blir för betungande för de andra nordiska
ländernas lokala utlandsmyndigheter.

Om en sådan situation skulle uppstå inom utlandsmyndigheternas verksamhetsområde
bör meddelande härom ske till utrikesdepartementet, sedan
nödigt samråd ägt rum med de övriga ländernas utlandsmyndigheter.

c. Huvudregel skall vara att biståndsärendena rörande medborgarna i de
nordiska länderna som icke är representerade på orten på förhand fördelas
mellan de nordiska utlandsmyndigheterna. Bistånd bör företrädesvis lämnas
av lönad myndighet, om en sådan finnes på orten. Då det emellertid icke
synes möjligt eller ändamålsenligt för utrikesdepartementen att träffa slutlig
överenskommelse om denna fördelning, vilken ofta kommer att bli bero -

Utrikesutskottets utlåtande nr 21 år 1969

ende på lokala förhållanden, bemyndigas utlandsmyndigheten att i samråd
med de lönade utlandsmyndigheterna för de övriga nordiska länderna ombesörja
fördelningen med hänsyn till de lokala förhållandena.

d. Notifikation om samarbetet till verksamhetslandets myndigheter.

I överensstämmelse med en allmänt antagen folkrättslig princip bör som
huvudregel notifikation ske om det upprättade samarbetet, medan på förhand
meddelat godkännande av verksamhetslandet icke lärer vara nödvändigt.
Stöd för detta antagande finnes i den i Wien den 24 april 1963 undertecknade
FN-konventionen angående konsulära förbindelser, vars artikel 8
lyder: »Upon appropriate notification to the receiving State, a consular post
of the sending State may, unless the receiving State objects, exercise consular
functions in the receiving State on behalf of a third State.»

Även om Wienkonventionen ännu icke kan betraktas som gällande folkrätt
synes dock de flesta länder erkänna principen i artikel 8 såsom uttryck
för den allmänt härskande uppfattningen av de formkrav som skall uppfyllas
vid en konsulär tjänstemans tillvaratagande av ett tredje lands konsulära
intressen. Då emellertid synpunkterna i denna fråga varierar från
land till land, bemyndigas utlandsmyndigheten att i samråd med övriga
nordiska lönade utlandsmyndigheter avgöra i vilken form notifikation skall
äga rum.

Om särskilda lokala förhållanden skulle påbjuda att notifikation underlåtes,
emotses meddelande härom med angivande av de närmare omständigheterna
och av de övriga nordiska utlandsmyndigheternas synpunkter.

e. Tjänstevägen.

Biståndsärendets art får bli avgörande för vilken tjänsteväg som skall anlitas
för inhämtande av instruktion hos högre konsulära eller diplomatiska
myndigheter och för rapportering i ärendet.

Biståndsuppgifternas olikartade karaktär innebär sålunda att framställning
om bistånd av ett annat lands konsulära representation och inhämtande
av direktiv kan ske utanför sedvanlig tjänsteväg. Då en utlandsmyndighet
tillvaratager ett annat nordiskt lands konsulära intressen, bör ifrågavarande
utlandsmyndighets egna överordnade myndigheter dock få underrättelse
om biståndet. Detta bör normalt kunna ske genom att kopia av
skrivelserna i ärendet insändes på sedvanlig tjänsteväg.

f. Adress- och telefonlistor.

Som en praktisk förhållningsregel för att genomföra det konsulära samarbetet
bör utlandsmyndigheten med jämna mellanrum tillställa de underlydande
konsulaten aktuella adress- och telefonlistor för samtliga nordiska
länders konsulära och diplomatiska myndigheter inom utlandsmyndighetens
verksamhetsområde.

g. Då de lönade nordiska utlandsmyndigheterna icke överallt har samma
verksamhetsområde, kommer vissa bland dessa att nödgas samordna det
konsulära samarbetet med mer än en grupp nordiska utlandsmyndigheter.
Om det i detta avseende skulle uppstå problem som icke låter sig lösas på
platsen, torde utlandsmyndigheten inrapportera detta och samtidigt avge
förslag till lösning. Ärendet kommer då att upptas till förhandling mellan
de nordiska utrikesdepartementen.

Utrikesutskottets utlåtande nr 21 år 1969

KUNGL. UTRIKESDEPARTEMENTET

Bilaga 3

Stockholm den 22 december 1967

Till samtliga beskickningar utom ambassaderna i de nordiska länderna

Som ett resultat av fortsatta överläggningar mellan företrädare för utrikesdepartementen
i Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige om nordiskt
konsulärt samarbete har numera utarbetats bifogade föreskrifter om
samarbete mellan utlandsmyndigheterna på handels sjöfartens område.

Föreskrifterna skall i fortsättningen iakttas av utlandsmyndigheterna
inom ramen för det nordiska konsulära samarbetet, och Ni anmodas i detta
syfte ta kontakt med övriga nordiska länders beskickningar i Edert verksamhetsland/Edra
verksamhetsländer. De nya föreskrifterna ersätter texten
i den med ovanciterade cirkulär distribuerade gemensamma instruktionen
[sedermera intagen i AFUR 56 § punkt 2] under litt. b) i avsnittet I mom.
10 med rubriken »Om särskilda biståndsområden». Den grundläggande instruktionens
allmänna grundsatser är följaktligen vägledande även för det
ömsesidiga nordiska biståndet på handelssjöfartens område.

För distribution av ovannämnda föreskrifter till Eder underlydande konsulat
närslutes översättning till engelska/franska/spanska/tyska språket
(i ex.).

Enligt uppdrag:
Åke Matmaeus

O. K. Thyberg

a. ----

b. Bistånd på handelssjöf artens område.

(1) Mottager nordisk utlandsmyndighet från lokal myndighet meddelande
som berör säkerheten ombord på fartyg från annat nordiskt land, skall
underrättelse snarast lämnas närmaste utlandsmyndighet för fartygets hemland
eller dettas utrikesministerium.

(2) Utlandsmyndigheten bör i rimlig omfattning förmedla förbindelse
mellan hyressökande nordiskt sjöfolk och fartyg från dessa länder.

(3) På begäran av befälhavare på fartyg från annat nordiskt land skall
utlandsmyndighet mottaga s. k. sjöprotest (notarialprotest) samt utfärda
bevis därom eller bistå fartygsbefälhavaren med att avge sådan protest inför
behörig lokal myndighet och bestyrka anteckning om sjöprotest i fartygsdagbok.

(4) Har fartyg hemmahörande i ett nordiskt land förlist eller annan svår
sjöolycka drabbat sådant fartyg, skall utlandsmyndighet i första hand lämna
all den hjälp i praktiska angelägenheter som är erforderlig för att bistå
befälhavare och besättning, sörja för deras omedelbart erforderliga vård, inkvartering,
utrustning och underhåll samt snarast möjligt underrätta utlandsmyndighet
för fartygets hemland om de åtgärder som vidtagits.

Utrikesutskottets utlåtande nr 21 år 1969

Vid behov skall utlandsmyndigheten vaka över att aktioner för räddning
av fartygsbesättningen utan dröjsmål igångsätts.

Utlandsmyndigheten bör också bistå befälhavare eller fartygsagent i sådana
åtgärder som besiktning, förvaring av skeppsdokument, besättningsmedlemmarnas
hemresa eller ny anställning för dem.

(5) Finns välfärdssekreterare eller sjömanspräst från nordiskt land stationerad
på platsen, bör utlandsmyndighet ge denne stöd i den utsträckning
det är praktiskt möjligt. Det gäller i synnerhet vid hänvändelse till de lokala
myndigheterna.

(6) Om sjuk eller skadad sjöman av befälhavare för fartyg från annat
nordiskt land överlämnas åt utlandsmyndighetens försorg eller själv begär
bistånd av myndigheten, skall denna sörja för att sjömannen får erforderlig
hjälp och vård. Myndigheten bör också, i samråd med befälhavare eller
fartygsagent, sörja för hans uppehälle och avresa ur landet. Myndigheten
bör därtill omedelbart underrätta närmaste utlandsmyndighet för fartygets
hemland eller utrikesministeriet där, när allvarlig sjukdom eller svårare
olycka drabbat en sjöman.

Ställer befälhavare eller agent icke skriftlig garanti för uppkommande
kostnader, bör instruktion snarast inhämtas från den utlandsmyndighet
eller det utrikesministerium som nämnts i föregående stycke.

Begär sjöman, som är medborgare i ett annat nordiskt land eller är bosatt
i ett av dem, i andra fall än som nämnts i föregående stycke, bistånd
från utlandsmyndighet, skall han beredas den hjälp i praktiska angelägenheter
som kan vara erforderlig eller det bistånd som behövs för att täcka
de omedelbara ekonomiska behoven till dess instruktion i ärendet inhämtats
från någon av nyssnämnda myndigheter.

Utlandsmyndighet bör, då så är möjligt utan större svårighet, till förvaring
och eventuell vidarebefordran till närmaste utlandsmyndighet för sjömannens
hemland mottaga hyresmedel eller personlig egendom som tillhör
sjöman, vilken kvarlämnats av fartyg hemmahörande i annat nordiskt land.

I de fall då hemresa kan ske med flyg i enlighet med bestämmelserna för
Government Request, är utlandsmyndighet bemyndigad att utställa erforderlig
rekvisition på annat nordiskt lands vägnar, när de nationella betingelserna
föreligger i det enskilda fallet.

(7) I Danmark, Finland, Norge och Sverige har som ett resultat av nordiskt
samarbete på lagstiftningens område tillkommit nya regler om sjöförklaring.
Utlandsmyndighet som tillhör något av dessa länder och som av
vederbörande hemlandsmyndighet erhållit behörighet hålla sjöförklaring är
skyldig hålla sådan förrättning för fartyg hemmahörande i ett annat av
länderna, när behörig utlandsmyndighet för fartygets eget hemland ej finns
på orten och anmälan resp. begäran om sjöförklaring görs av befälhavaren
eller fartygets redare eller behörig myndighet i fartygets hemland. När sådan
sjöförklaring hålls, skall utlandsmyndigheten använda de nationella
regler som gäller för myndighetens verksamhet (jfr cirkulär 85 U 13.6.67
angående 1967 års sjölagsändringar).

Utskrift av protokoll över sjöförklaring för fartyg från annat nordiskt
land skall tillställas utlandsmyndighet för fartygets hemland eller dess utrikesministerium
för vidarebefordran genom dess försorg.

(8) Svensk lagstiftning kräver i vissa fall, att besiktningsmän i sjöfartsangelägenheter
utses av eu konsulär myndighet. Sådana besiktningsmän
skall också kunna utses av dansk, finsk eller norsk utlandsmyndighet.

MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690025