Utrikesutskottets utlåtande nr 1 (Utlåtande 1944:Uu1 Utrikesutskottet)

Utrikesutskottets utlåtande nr 1.

Nr 1.

Ankom till riksdagens kansli den 7 juni 1944 kl. 12 m.

Utrikesutskottets utlåtande i anledning av väckt motion angående
svenskt initiativ till uppbyggande av en världsorganisation
för tryggandet av fred mellan folken m. m.

I en inom första kammaren väckt, till utrikesutskottet hänvisad motion,
nr 12, av herr Andersson, Verner, hemställes, »att riksdagen måtte anhålla, att
Kungl. Maj:t täcktes taga initiativ till ett målmedvetet framträdande i den
svenska utrikespolitiken, eventuellt genom tillsättandet av särskilda delegerade,
för att i samverkan med andra nationer söka bygga upp en världsorganisation
för tryggandet av freden och för handläggandet av de i den mellanfolkliga
sammanlevnaden uppkommande problemen». Beträffande motiveringen
får utskottet hänvisa till motionen.

I syfte att belysa de tankegångar rörande en framtida organisering av
världen, som under krigsåren framkommit i krigförande länder, har utskottet
låtit i en bilaga sammanställa utdrag ur ett antal officiella dokument och
uttalanden av personer med officiell ställning.

I likhet med motionären anser utskottet det vara av utomordentlig vikt
att folken efter fredens återställande ånyo gripa sig an med uppgiften att
skapa en internationell organisation ägnad att trygga fred och samarbete
mellan länderna. Sverige har såsom medlem av Nationernas förbund städse
visat ett livligt och aktivt intresse för förbundets utveckling. Det kan icke
råda tvivel örn de svenska stalsmakternas beredvillighet att efter det pågående
krigets slut aktivt deltaga i strävandena att få till stånd en mera hållfast
internationell sammanslutning, än folkförbundet visade sig vara. Svenska
regeringen kommer helt visst att, även utan någon anmodan från riksdagens
sida, uppmärksamt följa denna frågas utveckling och vid lämplig tidpunkt
söka kontakt och samråda med andra stater, i främsta rummet våra nordiska
grannländer, rörande de initiativ, de utredningar eller det ställningstagande,
som därvid kunna ifrågakomma.

B i ha ni/ till riksdagens protokoll 1‘J''i''i. 5 sami. 1 avd. Nr 1.

Utskottet.

Utrikesutskottets utlåtande nr 1.

Då utskottet alltså anser en riksdagens skrivelse till Kungl. Maj:t i denna
fråga icke vara erforderlig, hemställer utskottet,

att motionen I: 12 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 6 juni 1944.

På utrikesutskottets vägnar:
ÖSTEN UNDÉN.

Vid detta ärendes behandling lia närvarit

från första kammaren: herrar Undén, Johan Bernhard Johansson, Gränebo*, Bärg,
Ivar Anderson, Sam Larsson, Björnsson och Andrén; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund, Ward*, Vougt, Lindqvist, Eriksson i Stockholm,
Lundberg i Hälsingborg*, Ryberg* och Bergvall.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Utrikesutskottets litt dt ande nr 1.

Bilaga.

Sammanställning av utdrag ur vissa officiella deklarationer och uttalanden av
personer i officiell ställning rörande en framtida organisering av världens
stater.

Tremaktspakt mellan Tyskland, Italien och Japan, undertecknad i
Berlin den 27 september 1940. (Utdrag.)

»Regeringarna i Tyskland, Italien och Japan anse det vara en förutsättning
för en varaktig fred att varje nation i världen erhåller det utrymme som tillkommer
den. De hava därför beslutit att vid sina strävanden i det storöstasiatiska
området och i de europeiska områdena stå sida vid sida med varandra
samt att samarbeta, varvid det är deras förnämsta mål att skapa och
upprätthålla en ny tingens ordning, som är ägnad att befrämja de där boende
folkens lycka och välfärd. Det är vidare de tre regeringarnas önskan att utvidga
samarbetet till sådana nationer i andra delar av världen, som äro villiga
att ge sina bemödanden en liknande riktning som de själva, på det att
härigenom deras på världsfreden som slutmål inriktade strävanden skola kunna
förverkligas. I överensstämmelse härmed hava regeringarna i Tyskland,
Italien och Japan överenskommit om följande:

Artikel I: Japan erkänner och respekterar Tysklands och Italiens ledning
vid skapandet av en ny ordning i Europa.

Artikel II: Tyskland och Italien erkänna och respektera Japans ledning
vid skapandet av en ny ordning i det storöstasiatiska området.

Gemensam deklaration av Förenta Staternas president Franklin Roos
evel t och brittiske premiärministern Winston Churchill, offentliggjord
den 14 augusti 1941, den s. k. »Atlant-deklarationen».

»Förenta Staternas president och premiärminister Churchill såsom representant
för brittiska regeringen hava sammanträffat och anse lämpligt att
meddela vissa gemensamma riktlinjer i sina respektive länders politik, på
vilka de grunda sina förhoppningar om en bättre framtid för världen.

1) De båda länderna eftersträva icke någon utvidgning -—• territoriell eller
annan.

2) De önska icke några territoriella förändringar, som icke stå i överensstämmelse
med de därav berörda folkens fritt uttryckta önskemål.

3) De respektera alla folks rätt att välja det styrelsesätt under vilket de
vilja leva och önska, att de folk, vilkas suveräna rättigheter och självstyrelse
med våld berövats dem, skola återfå desamma.

4) De skola, med vederbörlig hänsyn tagen till sina gällande förpliktelser,
söka verka för att alla stater, stora eller små, segrare eller besegrade, må
kunna på lika villkor få tillgång till den handel och de råvaror av vilka de
äro i behov för sitt ekonomiska välstånd.

5) De önska genomföra det mest fullständiga samarbete på det ekonomiska
området mellan alla nationer i syfte att åt alla trygga förbättrade arbetsvillkor,
ekonomiskt framåtskridande och social säkerhet.

Utrikesutskottets utlåtande nr 1.

6) De hoppas att efter den slutliga förintelsen av det nationalsocialistiska
tyranniet se en fred upprättad, vilken kommer att möjliggöra för alla nationer
att leva i säkerhet inom sina egna gränser och som kommer att lämna
garanti för att alla människor i alla länder få leva sitt liv fria från fruktan
och umbäranden.

7) En sådan fred skulle möjliggöra för alla människor att utan hinder
befara haven och oceanerna.

8) De äro av den uppfattningen, att världens alla nationer, av såväl realistiska
som ideella skäl, måste övergiva bruket av våld. Eftersom ingen framtida
fred kan upprätthållas, därest lant-, sjö- och flygmilitära rustningar alltjämt
bedrivas av nationer, som hota, eller kunna hota att gå till anfall utanför
sina gränser, äro de av den meningen, att avrustning av sådana nationer
är nödvändig i avvaktan på upprättandet av ett vidare och permanent system
av allmän säkerhet. De skola likaledes underlätta och uppmuntra alla övriga
praktiska åtgärder, som för de fredsälskande folken kunna lätta rustningarnas
förkrossande börda.»

Genom den i Washington den 1 januari 1942 undertecknade »De förenade
nationernas deklaration» och senare anslutningar till denna hava utöver
Amerikas Förenta Stater och Storbritannien följande stater och territorier »anslutit
sig till det gemensamma program för mål och principer», som innehål -les i den s. k. Atlant-deklarationen, nämligen Abessinien, Australiska Statsförbundet,
Belgien, Bolivia, Brasilien, Canada, Colombia, Costa Rica, Cuba,
Dominikanska Republiken, Filippinerna, Grekland, Guatemala, Haiti, Honduras,
Indien, Irak, Iran, Jugoslavien, Kina, Liberia, Luxemburg, Mexico,
Nederländerna, Nicaragua, Norge, Nya Zeeland, Panama, Polen, Salvador,
Sovjetunionen, Sydafrikanska Unionen och Tjeckoslovakien.

Alliansavtal mellan Sovjetunionen och Storbritannien undertecknat
i London den 26 maj 1942. (Utdrag.)

Art. lil: § 1.: De fördragsslutande parterna deklarera sin önskan att förena
sig med andra stater, som besjälas av samma anda, för antagandet av
förslag, som syfta till gemensam aktion för att vidmakthålla freden och motstå
anfall under efterkrigsperioden.

Art. V: Med hänsyn till varandras säkerhetsintressen komma de fördragsslutande
makterna överens om att arbeta tillsammans i nära och vänskaplig
samverkan efter fredens återställande för att organisera säkerhet och ekonomiskt
välstånd i Europa. Vid fullföljandet av dessa syften skola de taga hänsyn
till de förenade nationernas intressen och skola handla enligt två grundsatser,
nämligen att icke söka territoriell utvidgning för sig själva och att
icke blanda sig i andra staters inre angelägenheter.

Art. VI: De fördragsslutande parterna komma överens om att giva varandra
allt möjligt ekonomiskt bistånd efter kriget.

_______ __________ _ _»

Anförande av amerikanske utrikesministern Cordell Hull den 23 juli

1942. (Utdrag.)

»- - - - - - - - - - - - - “ ” ~

Det är tydligt, att det måste upprättas en internationell organisation i
någon form, som — örn så är nödvändigt med maktmedel - kan garantera

Utrikesutskottets utlåtande nr 1.

framtida fred mellan länderna. Det måste etableras en internationell samverkan
i ändamål att upprätta den mekanism, som skall kunna upprätthålla
freden. Däri måste ingå en reglering av de enskilda nationernas rustningar,
så att man icke med framgång kan resa sig mot den lagliga ordningen och
rustningsbördorna kunna reduceras till ett minimum. Biläggande! av tvister
med fredliga medel, och i själva verket alla frågor rörande internationellt
samarbete, förutsätter respekt för lagar och ingångna förpliktelser.

Det är tydligt, att en av de institutioner, som måste upprättas, är en internationell
domstol.

Anförande av amerikanske understatssekreteraren Sumner We 11 es den
17 november 1942. (Utdrag.)

»- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

En fri värld måste grundas på ’de fyra friheterna’, yttrandefrihet, religionsfrihet,
frihet från umbäranden och frihet från fruktan.-----

Freden — frihet från fruktan — kan icke säkerställas, förr än världens
nationer, särskilt stormakterna inklusive Förenta Staterna, erkänna, att ett
krigshot någonstädes i världen hotar deras egen säkerhet, och förr än de
äro villiga att gemensamt utöva den polismyndighet, som är nödvändig för
att förhindra krigshot att utveckla sig till väpnade fientligheter.

Eftersom en polismyndighet skulle kunna utveckla tyranni, örn den icke
hade en överordnad politisk organisation, förutsätter frihet från fruktan
också, att det existerar någon form av organiserad, internationell politisk samverkan
med uppgift alt fastslå regler för den internationella sammanlevnaden
och att ändra dessa efter tidens krav samt något slags internationell
domstol för att avdöma tvister.

Radioanförande av brittiske premiärministern Winston C h u r c h i 11
den 21 mars 1943. (Utdrag.)

Det är vår förhoppning, att de förenade nationerna med Storbritannien,
Förenta Staterna och Sovjetunionen i spetsen omedelbart skola börja förhandla
örn den framtida världsorganisation, som skall bliva vårt skydd mot nya
krig genom att effektivt och bestående avväpna de brottsliga staterna, genom
att .ställa de främsta skyldiga och deras medbrottslingar inför rätta och genom
att återskänka de förhärjade och underkuvade länderna de materiella resurser
och kulturella värden, som berövats dem.-----— —----—

Man kan tänka sig, att under en världsinstitution, som omfattade eller
representerade de förenade nationerna och sedermera alla nationer över huvud
taget, ett Europa-råd och ett Asien-råd skall bildas.--------

.lag hoppas, att man icke lättvindigt skall åsidosätta det väldiga arbete,

sorn nedlagts genom upprättandet av Nationernas förbund.---Vi måste

försöka — jag talar givetvis endast för egen del — att göra Europa-rådet,
eller vad det kan komma att kallas, lill ett verkligt effektivt förbund med
alla de starkaste krafterna invävda i dess struktur, med en högsta domstol
för biläggande av tvister och med maktmedel, väpnade styrkor, nationella
eller internationella eller bägge delarna, redo att genomföra dess beslut och
att förebygga nya angrepp och förberedelser till nya krig.

Utrikesutskottets utlåtande nr 1.

Envar måste inse, att detta råd, när det en gång skapats, slutligen måste
omfatta hela Europa och att alla huvudgrenar av den europeiska familjen
en gång måste ingå i det. Hur skall det bliva med alla de små

nationer, vilkas rättigheter och intressen måste tillvaratagas?---- Den

tanken synes mig i varje fall värd ett tålmodigt studium, att det vid sidan avstormakterna
skulle finnas ett antal statsgrupper eller federationer, vilka
skulle framföra sina meningar genom sina egna utsedda representanter,
så att rådet skulle utgöras av stormakter och statsgrupper.

Det är min allvarliga förhoppning, ehuru jag knappast kan vänta att se den
uppfylld i min livstid, att vi skola kunna åstadkomma största möjliga mått
av samliv och gemenskap i Europa, utan att de talrika gamla och historiska
nationernas individuella karaktärsdrag och traditioner komma att förstöras.
Allt detta, vill jag tro, skall befinnas stå i överensstämmelse med Storbritanniens,
Förenta Staternas och Sovjetunionens höga varaktiga intressen. Det
kan säkerligen icke uppnås utan deras förtroliga och harmoniska endräkt och
samverkan.-------------------------»

Uttalande av Lord Granborne, Lord Privy Seal, i brittiska överhuset
den 15 april 1943. (Utdrag ur referat.)

På en fråga i överhuset av Lord Cecil, huruvida brittiska regeringen hade
träffat något avgörande beträffande organisationen av den internationella
myndighet, som borde upprättas efter kriget i syfte att upprätthålla freden
och främja internationellt samarbete, svarade Lord Cranborne den 15 april
1943 å brittiska regeringens vägnar, att ett försök att påtvinga fria nationer
en godtycklig internationell myndighets diktat vöre ologiskt och dömt att
misslyckas. Man måste sträva efter att ernå respekt för en ny internationell
myndighets beslut icke genom tvång utan genom frivilligt samtycke.
Det vore mera sannolikt, att den nya organisationen skulle komma att bestå,
om den grundades på frivilliga överenskommelser.

Det vore enligt Lord Cranborne icke nödvändigt att av Nationernas förbunds
misslyckande draga den slutsatsen, att ett internationellt fredssystem måste
vara universellt för att bliva effektivt. Det väsentliga vore, att det skulle vara
mäktigare än varje tänkbar angripare och skulle omfatta alla de nationer,
som besjälades av organisationens principer och särskilt måste de nationer
vara medlemmar, som kontrollerade de råvaror, förutan vilka ett modernt
krig är omöjligt. Storbritannien, Förenta Staterna, Sovjetunionen och Kina
skulle ingå i organisationen. Tyskland, Japan och Italien skulle icke bliva
medlemmar, förrän de i handling, icke i ord, visat, att de vöre besjälade av
frihetens och rättvisans principer. Den tredje nödvändiga förutsättningen
för en framgångsrik internationell fredsorganisering vore, att den stöddes
av överväldigande militära resurser. De sista tjugo årens erfarenheter hade
lärt, att det vore lönlöst att giva sig in på ekonomiska sanktioner, om man
icke vore beredd att skrida till militära aktioner. Varje medlem av den
nya organisationen måste lämna sitt bidrag till den gemensamma militärstyrkan.
Slutligen måste man fastställa en metod för medlemsstaterna att
samråda på ett så tidigt stadium som möjligt rörande den internationella
utvecklingen, när denna syntes leda till ett krig. Den nya internationella
organisationens främste ständige ämbetsman borde hava fullmakt att på
eget initiativ hänskjuta till medlemmarnas prövning varje politisk fråga,
som innebure risk för internationella förvecklingar.

Utrikesutskottets utlåtande nr 1.

Anförande av brittiske ministern för flygplansproduktionen Sir Stafford
Cripps den 17 april 1943. (Utdrag.)

När kriget är slut, kommer det huvudsakliga återuppbyggnadsarbetet att
falla på Förenta Staterna, Sovjetunionen, Kina, Brittiska Imperiet samt övriga
förenade nationer. Denna världsorganisation måste vara i stånd att träffa
majoritetsbeslut om vad som internationellt sett är rättvist och orättvist. Den
bör vara i stånd att stödja detta beslut genom någon internationell myndighet,
som kan straffa dem, som icke rätta sig efter beslutet. Den bör vidare åt
mindre, regionala organ, såsom exempelvis ett europeiskt råd, kunna anförtro
frågor av uteslutande regionalt intresse. På detta sätt börja vi skönja en organisation,
som ehuru den är baserad på Nationernas förbunds principer, dock
kommer att bliva mycket olika i fråga om sina befogenheter och sina medlemmar.
Men inom ramen för denna större organisation bör det finnas en
rörelse för att förena de mindre staterna i förbandsenheter av något slag, så
att dessa länder bättre kunna bliva i stånd att bevara sin oavhängighet gentemot
större och mäktigare grannar. Vi måste efter detta krig hava en effektiv
polisstyrka med flygutrustning, samtidigt som axelmakterna måste berövas
sitt flyg, till dess de åter kunna ingå i nationernas familj.

Anförande av amerikanske understatssekreteraren Sumner Welles den
31 maj 1943. (Utdrag.)

(Under en obestämd övergångsperiod efter kriget måste) »ordningen upprätthållas
av dem bland de förenade nationerna, som få sig denna sak ålagd.
Det är under denna övergångsperiod liksom under den återstående tiden av
kriget, som de förenade nationerna antagligen kunna få tillfälle att utarbeta
formen till en internationell organisation, om vilken de gemensamt kunna
enas. Vi erinra oss alla, att de överenskommelser, som i sin helhet innefatta
det interamerikanska samförståndet och varpå panamerikanismen vilar, icke
kommo till på en dag. Det är möjligt, att det säkraste för de förenade nationerna
vore att utarbeta en internationell organisation enligt samma gradvisa
utvecklingsmetod. Genom att skapa tillräcklig elasticitet under övergångsperioden
torde den praktiska erfarenhet, som de förenade nationerna
vunnit under kriget liksom efter det segern hemförts, antagligen klart visa,
vilket slags organisation som på effektivaste sätt garanterar uppnåendet av
de mål, som de sträva efter. — Som ett resultat av den tragiska lärdom,
som mänskligheten dragit av de senaste fem årens händelser, förefaller det
emellertid, som örn varje slags internationell organisation för att fungera
framgångsrikt måste baseras på erkännandet av några få huvudprinciper:
Man måste åstadkomma en internationell överenskommelse om sammansättningen
av de väpnade styrkor, som ställas till förfogande av de makter, som
äro beredda att göra det. Dessa styrkor kunna användas regionalt eller i
större omfattning, och de kunna och skola förhindra angrepp, omöjliggöra internationella
konflikter och i allmänhet se till att freden i världen bevaras
okränkt. En internationell domstol måste upprättas, till vilken internationella
kontroverser kunna hänskjutas och till vilken internationell tillit tryggt kan
sättas. Effektiva internationella metoder måste åstadkommas för att förbjuda
vissa slags rustningar och för inspektion av alla nationella rustningar.

Utrikesutskottets utlåtande nr i.

Resolution antagen av amerikanska representanthuset den 21
september 1943.

»Representanthuset besluter (med Senatens instämmande), att kongressen
härmed förklarar sig förorda upprättandet av en lämplig internationell organisation
utrustad med maktmedel lämpade att åvägabringa och vidmakthålla
en rättvis och bestående fred bland världens nationer och likaledes förorda,
att Förenta Staterna genom åtgärder vidtagna på konstitutionell väg deltaga
i en dylik organisation.»

Anförande av chefen för nederländska regeringens informationsbyrå A.

Pelt den 28 oktober 1943. (Officiöst sammandrag.)

Holländarna vidhålla sin traditionella åsikt, att internationella förbindelser
måste baseras på rättvisa, icke på våld, på likhet i rättigheter och icke
därpå, att de små makterna domineras av de stora. Visserligen måste rättvisan
stödjas av makt. Men tanken på en överstat för fredens bibehållande tilltalar
icke holländarna, vilka tvärtom anse, att världen fortfarande måste bestå
av suveräna stater; dessa borde dock konstituera sig i grupper, vars medlemmar
inginge överenskommelser om gemensamt försvar.

Holländarna anse vidare, att Nationernas förbund var alltför stelt i sin
organisation och alltför slappt, då det gällde att ålägga medlemmarna förpliktelser.
Och de nationer, av vilka Nationernas förbund utgjordes, voro
alltför olika beskaffade i politiskt, ekonomiskt och socialt hänseende för att
kunna rymmas under samma kappa. Bättre än genom Nationernas förbund
bomme därför säkerheten att tryggas genom sammanslutning i grupper av
stater, som äga likartade intressen.

Holländarna inse tillika, att större konflikter mellan stormakter äro av en
världsomspännande natur och att det kommer att bliva ringa plats för neutralitet
i ett världskrig. Eftersom Nederländerna är ett imperium och icke endast
en europeisk stat, är det särskilt känsligt för det faktum, att frågan om
dess säkerhet icke utgör ett enbart europeiskt problem utan att dess intressen
även äro intimt sammanbundna med villkoren på det västra halvklotet
och i Fjärran östern. Om därför en ny världsorganisation skulle byggas upp
på grundvalen av regionala säkerhetsgrupper, måste Nederländerna antagligen
deltaga i tre grupper. Holländarna anse slutligen, att det skulle vara klokt
att icke göra något försök att uppnå en snabb lösning av den blivande världsorganisationen
utan att låta någon tid, kanske några år, förgå, sedan vapenstillestånd
slutits, innan konkreta slutsatser dragas.

Gemensam deklaration av amerikanska, brittiska, ryska och
kinesiska regeringarna, undertecknad i Moskva den 30 oktober

1943. (Utdrag.)

»Förenta Staternas, Storbritanniens, Sovjetunionens och Kinas regeringar,

vilka äro medvetna om sitt ansvar för att trygga sin egen och de med dem
förbundna folkens befrielse från angreppshot;

vilka inse vikten av att åstadkomma en snabb och ordnad övergång från
krig till fred samt att upprätta och vidmakthålla internationell fred och
säkerhet med minsta möjliga förbrukning av världens mänskliga och ekonomiska
resurser för rustningsändamål,

Utrikesutskottets utlåtande nr 1.

förklara samfällt:

1) att deras gemensamma insats för förande av kriget mot deras respektive
fiender skall fortsättas för organisation och vidmakthållande av fred och
säkerhet,

4) att de inse vikten av att snarast möjligt upprätta en allmän internationell
organisation för vidmakthållande av den internationella freden och säkerheten,
vilken är grundad på principen om alla fredsälskande staters suveräna
likställdhet, och i vilken alla sådana stater — stora och små — kunna
vara medlemmar,

5) att de skola rådgöra med varandra och, i män omständigheterna så påfordra,
med övriga medlemmar av de förenade nationerna med tanke på
gemensamma åtgärder i samtliga nationers intresse för vidmakthållande av
internationell fred och säkerhet, intill dess lag och ordning åter upprättats och
ett system för allmän säkerhet införts,

6) att de efter krigets avslutande icke skola använda sina väpnade styrkor
på andra staters territorier utom efter gemensam konsultation och för
de i denna deklaration angivna syftena,

7) att de skola samråda och samarbeta med varandra och med andra
medlemmar av de förenade nationerna i syfte att uppnå en genomförbar allmän
överenskommelse rörande rustningarnas reglering under efterkrigstiden.
»

Resolution antagen av amerikanska senaten den 5 november 1943.
(Utdrag.)

»Förenta Staternas Senat besluter:

att Förenta Staterna skola samarbeta med sina vapenbröder för att åvägabringa
en rättvis och hedersam fred;

att Förenta Staterna genom åtgärder vidtagna på konstitutionell väg skola
förena sig med fria och suveräna stater för att upprätta och vidmakthålla en
internationell myndighet med makt att förhindra angrepp och att trygga
världsfreden;

att Senaten inser vikten av att det snarast möjligt upprättas en allmän internationell
organisation för vidmakthållandet av den internationella freden
och säkerheten och grundad på principen örn alla fredsälskande staters suveräna
likställdhet och öppen för anslutning för alla sådana stater, stora och
små.

Anförande av ordföranden i Sovjetunionens folkkommissarieråd, marskalk
.1. Stalin den 6 november 1943. (Utdrag.)

De allierade ländernas seger över Hiller-Tyskland kommer att ställa viktiga
frågor örn organiseringen och återupprättandet av de europeiska folkens statliga,
ekonomiska och kulturella liv på dagordningen. Vår regerings politik i
dessa frågor är oförändrad. Tillsammans med våra allierade skola vi:

1. Befria Europas folk från de fascistiska inkräktarna och hjälpa dem
att återupprätta sina nationella stater, som hava slagits sönder av de fascistiska
förtryckarna. Frankrikes, Belgiens, Jugoslaviens, Tjeckoslovakiens, Po -

Utrikesutskottets utlåtande nr 1.

lens, Greklands och andra staters folk, som befinna sig under tyskarnas ok,
måste åter bliva fria och självständiga.

2. Lämna Europas befriade folk full rätt och frihet att själva avgöra frågan
örn sin statsform.

3. Tillgripa åtgärder, så att alla fascistiska förbrytare, som äro skyldiga
till detta krig och folkens lidanden, bliva hårt straffade för alla sina ogärningar,
i vilket land de än skulle söka dölja sig.

4. Upprätta en ordning i Europa, som fullständigt utesluter möjligheten
av ny aggression från Tysklands sida.

5. Skapa ett varaktigt ekonomiskt, politiskt och kulturellt samarbete mellan
Europas folk, grundat på ömsesidigt förtroende och ömsesidig hjälp vid
återuppbyggandet av det näringsliv och den kultur, som tyskarna hava förstört.

Anförande av Sydafrikanska Unionens premiärminister, fältmarskalken
Smuts den 28 december 1943. (Referat och utdrag.!

Premiärminister Smuts förordade, att de förenade nationerna under ledning
av de fyra allierade stormakterna som en provisorisk åtgärd, nödvändig
för övergångsperioden närmast efter stormaktskrigets slut, skulle bilda en
union, vilken skulle bliva grundvalen för en internationell organisation för
fredens och säkerhetens bevarande. De neutrala länderna skulle kunna ansluta
sig i vederbörlig ordning, medan de på motsidan kämpande staterna
tills vidare finge vänta. Premiärministern yttrade därvid bl. a.: »Inom de förenade
nationernas vidare demokratiska organisation skulle det finnas icke
bara ett råd och en generalförsamling efter folkförbundets mönster utan dessutom
en bestämd plats anvisad de ledande stormakterna med särskilt ansvar
för fredens upprätthållande åtminstone under övergångsperioden, medan
den nya världsorganisationen bygges upp. Utan väpnad styrka, som stöde
under deras befäl, och utan enighet i ledningen kan perioden närmast efter kriget
komma att följas av samma planlösa politik som den, vilken förstörde
freden efter första världskriget. Förenta Staterna, det brittiska samväldets nationer
och Sovjetunionen äro bestämda för denna ledning och detta ansvar
för försvaret, och till dem kan fogas Kina, vilket vöre ett erkännande av
dess inneboende betydelse, dess hjältemodiga motstånd mot Japan, dess ledande
ställning i Asien.---Det har sagts, att folkförbundsakten gick för

långt i fråga om att pålägga sina medlemmar förpliktelsei-, som kunde draga
in dem i svåra och farliga förvecklingar. Detta var troligen Förenta Staternas
förnämsta invändning mot medlemskap i Nationernas förbund. Dessa kritiker
förordade en mindre betungande, mera elastisk anordning i likhet med
Kellogg-pakten, som icke skulle medföra bestämda förpliktelser för fredens
upprätthållande. En sådan kritik har fullständigt smulats sönder genom erfarenheterna
i detta krig. Emedan förbundsakten i själva verket icke var tillräckligt
vittgående och icke tillräckligt klar i fråga om förpliktelserna, då
det gällde att bevara freden, fingo till och med de, som hade sökt undslippa
Nationernas förbunds lätta men nödvändiga bördor, påtaga sig de oändligt
mycket tyngre bördorna av det mest ödeläggande kriget i historien. Kriget
har bränt in i folkens medvetande nödvändigheten av en enad värld, född ur
territoriell splittring. Detta är krigets stora lärdom, vilken intet önsketänkande
kan skymma bort. Det kräves en genomgripande diskussion av det internationella
samarbetets framtida utformning.---------

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -»

Utrikesutskottets utlåtande nr 1.

Radioanförande av norske utrikesministern Trygve Lie den 16 januari

1944. (Utdrag.)

»------------------------

Ur norsk synpunkt skulle det vara naturligt att lägga huvudvikten vid en
internationell organisation, som senare kunde utfyllas med regionala avtal.
Norges intressen skulle vara bäst betjänta med ett avtal, som omfattade länderna
vid det nordliga Atlanten, under förutsättning att det vore underordnat
en internationell organisation och ledsagat av en utbyggnad av vårt goda
förhållande till Sovjetunionen.---Utgångspunkten måste vara de för enade

nationerna. På konferenserna i Moskva och Teheran har det skapats
en grundval, som det kan arbetas vidare på. Ett tillitsfullt samarbete mellan
’de fyra stora’ är den första förutsättningen för en varaktig fred. Om detta
icke förefinnes, skall icke ens den mest demokratiska och fullkomliga organisation
kunna förhindra, att världen blir delad i intressesfärer, som i sig
bära fröet till nya krig. I besluten i Moskva och Teheran har det fastslagits,
att det icke skall upprättas någon stormaktsdiktatur utan att stormakterna
tvärtom önska, att de små demokratiska nationerna skola taga del i framtidens
internationella organisationer som aktiva medarbetare. — — — de
förenade nationerna komma efter fientligheternas slut att hava en rad viktiga
politiska och ekonomiska gemensamhetsuppgifter att lösa. Detta måste
förberedas under kriget, och de små nationerna måste få tillfälle att aktivt
deltaga i detta arbete. Detta kommer att kräva upprättandet av internationella
organ, där alla de allierade, som liava intressen att tillvarataga, måste vara
med. Allaredan nu har det tillsatts många interallierade kommissioner, och
på konferenserna i Hot Springs och Atlantic City voro alla de förenade nationerna
representerade. Vi komma också snart att stå inför de problem, som
anmäla sig i förbindelse nied neutrala staters deltagande i det internationella
samarbetet. Genom samarbete vid lösningen av bestämda uppgifter kommer
det att läggas en grundval för upprättandet av en internationell rättsorganisation.
Denna organisation kommer åtminstone på två punkter att skilja sig
från det gamla folkförbundet. Mot bakgrunden av vad som hittills har skett,
måste vi hava rätt att utgå från att alla stormakter komma att bliva representerade
redan från början och att den nya organisationen blir i stånd att
fatta bindande beslut utan hänsyn till enstämmighet och att den får maktmedel
till att förverkliga sina beslut. Det avgörande är inte organisationens
form utan folkens vilja.

------------- -----------»

Anförande av amerikanske utrikesministern Cordell Hull den 9 april
1944. (Utdrag.)

»- - - - - - ---- - - - - - - - - - - - - - - -

I Förenta Staterna fortsätta vi arbetet på frågan örn en internationell organisation,
som skall vidmakthålla freden och förhindra aggression. En sådan
organisation måste grundas på fasta och bindande förpliktelser, enligt vilka
medlemsstaterna icke skola använda våld mot varandra eller mot någon
annan nation annat än i överensstämmelse med de träffade överenskommelserna.
Denna organisation måste upprätthålla tillräckliga stridskrafter för
att bevara freden, och den måste sörja för institutioner och tillvägagångssätt
för att sätta dessa krafter i aktion i syfte att bevara freden. Den måste
också sörja för en internationell domstol för utveckling och tillämpning av
lagen örn biläggande av internationella tvister, som falla inom lagens område,
för skapandet av ett maskineri för behandling av sådana tvister, som ännu
icke falla under lagen, samt för andra institutioner, som skola fastställa nya

Utrikesutskottets utlåtande nr 1.

regler, vilka bliva nödvändiga i en ständigt växlande värld med dess nya
problem och nya intressen.

Anförande av amerikanske biträdande statssekreteraren Breckinridge
Long den 12 april 1944. (Referat och utdrag.)

Mr. Long framlade ett förslag i tre punkter, avsett att förhindra aggression
och krig i framtiden. Han förklarade: 1) att de stora nationerna tillsammans
med andra laglydiga nationer borde skapa en internationell organisation,
som skall upprätthålla fred och säkerhet, 2) att de stora nationerna — och
sedermera i vederbörlig ordning alla nationer — skulle utfästa sig att icke använda
våld mot varandra eller mot någon annan nation annat än på basis
av de bestämmelser, som fastslås i samband med upprättandet av den internationella
organisationen, 3) alt var och en av de stora nationerna och varje
annan nation, som skulle utses efter överenskommelse, borde åtaga sig särskilt
ansvar, då det gällde att hålla tillräckliga stridskrafter och använda dessa
enligt av den internationella organisationen bestämda principer för att
hindra eller undertrycka varje fredsbrott. »Det är tydligt», framhöll Mr. Long,
att det måste finnas en allmän organisation, där alla medlemsstater bliva
representerade på jämställd fot. Den skall tjänstgöra som nationernas världsförsamling.
Det måste också finnas en internationell domstol och ett litet organ
eller råd, som representerar de stora och små staterna och som utrustas
med tillräckliga befogenheter och maktmedel för att vidmakthålla freden.»

Anförande av utrikeskommissarien i Franska Befrielseutskottet, René Massigli,
den 12 maj 1944. (Utdrag.)

För vår del hava vi, i lika hög grad som de flesta och mer än många andra,
erfarit otillräckligheten av juridiska principer, som icke åtföljas av konkreta
garantier. Vi känna till faran av formler, vilka i verkligheten icke äro
annat än en falsk säkerhet. Man kan vara förvissad örn att Frankrike, när
den tiden kommer, är uppmärksam på faran av att förlora sin handlingsfrihet
för den tvivelaktiga vinsten av dylika formler. Men en negativ lösning
är ingen lösning.

Från vissa håll förklaras, med hänsyn till svagheten i tidigare system, att
den kommande freden för alt bliva bestående förutsätter att åt vissa makter
bevaras den ledande roll, vartill de under kriget förvärvat sig rätt genom sin
styrka och som i fredstid skulle rättfärdigas med deras ansvarighet för vidmakthållandet
av den upprättade ordningen. Hur många stater inräknar man
bland dessa, fyra, fem eller sex? Det gör detsamma. De erinringar, som jag
önskar framlägga, kunna icke anses riktade mot någon av det enkla skäl,
att jag icke betvivlar, att Frankrike, om det komme att upprättas ett direktorium,
mycket snart komme att erhålla sin plats däri.

Men är ett direktorium av några stater tänkbart under fredsförhållanden
på samma sätt som det kan vara under krig? Regeln örn enhällighet vid internationella
överläggningar har förvisso lett till alltför många tragiska misslyckanden
för att man av hänsyn till staternas juridiska jämställdhet skulle
med berått mod vägra att tillerkänna stormakterna en ledande och avgörande
roll. För att ett dylikt system skall kunna vidmakthållas, för att man
skall kunna föreställa sig en bestående och obligatorisk fullmakt till förmån
för en viss grupp av stater med en rätt att fatta avgöranden, som skulle tilllåta
denna grupp att utan medgivande från de mindre staternas sida bestämma
över dessas öden, för att stormakternas mening i världens angelägen -

Utrikesutskottets utlåtande nr 1.

heter skall kunna göra sig gällande till förmån för fattade beslut på ett varaktigt
sätt och i proportion till betydelsen av deras prestationer, är det nödvändigt,
att även dessa makter förklara sig villiga att underkasta sig för alla
stater gemensamma regler. Låt oss gå till grunden med saken. De mindre
staterna komma icke att underkasta sig stormakternas ledning, om de icke
konstatera, att även dessa senare tillåta, att deras nationella suveränitet underkastas
inskränkningar till förmån för staternas gemenskap och för gemensamma
ändamål.

Det är framför allt härigenom, som morgondagens värld kommer att skil ja
sig från det system, de totalitära staterna uppgjort, vilka begränsade de
mindre staternas rättigheter i samma mån som de gjorde anspråk på att än
mer förstärka stormakternas hegemoni. Det största hindret för freden är
myten om nationernas absoluta suveränitet. Låt oss icke taga miste härpå.
Örn detta hinder skulle bestå efter den fred, som är i antågande, skulle freden
vara mycket vansklig, och det skulle vara bäst att den dag, då kanonerna
tystna, omedelbart börja förbereda sig på ett tredje världskrig.

Jag vill emellertid icke stanna vid denna pessimistiska slutsats, och jag kan
för min del icke tro, att stormakterna, vilka med sådant mod åtagit sig att
för världens frälsning lämna ett tungt offer i blod och elände, icke komma
att på samma sätt acceptera de inskränkningar i deras suveränitet, vilka
komma att erkännas nödvändiga för det gemensamma bästa. Må de så göra,
och världen skall kunna vinna freden.

Gemensam deklaration av Storbritanniens, Australiska Statsförbundets,
Canadas, Nya Zeelands och Sydafrikanska
Unionens premiärministrar den 18 maj 1944. (Utdrag.)

y>---------—______________

Vi trakta icke efter några fördelar för oss själva på andras bekostnad.
Vi önska välstånd och sociala framsteg åt alla nationer och att de hjälpa
varandra till bättre och lyckligare dagar. Vi förklara, att efter kriget en
världsorganisation för fredens och säkerhetens bevarande måste skapas och
förses med nödig makt och befogenhet för att hindra aggression och våld.
------------------------»

Anförande av brittiske premiärministern Winston Churchill i underhuset
den 24 maj 1944. (Utdrag.)

»---i-----------------------

För att förhindra krig bör det finnas ett världsråd, som omfattar de stormakter,
vilka utgå som segrare ur detta krig och vilka skola vara förpliktade
att vidmakthålla vissa minimirustningar för att bevara freden. Det bör också
finnas en världsförsamling av makter — vars förhållande tilli det exekutiva
organet eller den styrande myndigheten jag icke är i stånd alt definiera — för

att vidmakthålla freden.-------------------- —_____

Det måste bliva ett slut på all rovlysten exploatering och alla nationalistiska
strävanden. Vi måste beväpna vår världsorganisation och försäkra oss örn
att den inom de gränser, som den får sig anvisad, har en överväldigande
militär kraft.

*------------------------»