Utrikesutskottets utlåtande nr 14 (Utlåtande 1946:Uu14 - höst Utrikesutskottet)

Utrikesutskottets utlåtande nr 14.

Nr 14.

Ankom till riksdagens kansli den 10 december 1946 kl. 3 em.

Utrikesutskottets utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av en mellan Sverige ä
ena, saint Amerikas Förenta Stater, Frankrike, Storbritannien
och Norra Irland å andra sidan verkställd
skriftväxling rörande tyska tillgångar i Sverige m. m.

Genom en den 1 november 1946 dagtecknad, till utrikesutskottet hänvisad
proposition, nr 367, har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag ur statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden för den
1 november 1946 samt med överlämnande av en mellan Sverige å ena, samt
Amerikas Förenta Stater, Frankrike, Storbritannien och Norra Irland å
andra sidan, den 18 juli 1946 verkställd skriftväxling rörande tyska tillgångar
i Sverige m. m., föreslagit riksdagen dels att, med godkännande av
skriftväxlingen, bemyndiga Kungl. Majit att sätta den därigenom träffade
uppgörelsen i kraft, dels att förklara, att riksbanken skall äga verkställa viss
utbetalning.

I fråga om skriftväxlingens text får utskottet hänvisa till propositionen.

Av det vid propositionen fogade utdraget ur statsrådsprotokollet framgår
bland annat följande:

Allierade deklarationer.

Till grund för de allierade regeringarnas framställningar ha lagts vissa av
dem utfärdade och publicerade deklarationer i hithörande frågor. Sålunda
utfärdades i januari 1943 en av flertalet allierade stater undertecknad deklaration
rörande egendom härrörande från de ockuperade länderna. Denna
deklaration, vilken bragtes lill svenska regeringens kännedom genom note
från härvarande brittiska beskickning, innehöll en förklaring, att de allierade
nationerna ämnade göra sitt yttersta för att omintetgöra fiendens plundringsmeloder
och därför förbehölle sig rätt att ogiltigförldara aila transaktioner
— oavsett deras formella gestaltning — avseende egendom i de av
fienden ockuperade eller kontrollerade områdena. I en särskild deklaration
av den 22 februari 1941, utfärdad av amerikanska, brittiska och sovjetryska
finansministerierna, varnades de neutrala länderna för transaktioner med
avseende å rövat monetärt guld. Även denna deklaration bragtes till svenska
regeringens kännedom genom noler från härvarande brittiska och amerikanska
beskickningar.

bihang till riksdagens protokoll UHO. -5 sami. 1 avd. Nr 14—17.

Utrikesutskottets utlåtande nr 14.

Vid den i Bretton-Woods i Förenta Staterna under sommaren 1944 av de
allierade nationerna anordnade konferensen för penning- och finansfrågor,
antogs jämväl en resolution. Nr VI, vari rekommenderas vissa åtgärder i förhållande
till de neutrala länderna med avseende å såväl från ockuperade
länder härrörande egendom som fiendeegendom i allmänhet. Beträffande
egendom som rövats från de ockuperade länderna borde, enligt resolutionen,
de neutrala staterna uppmanas att inom sina respektive områden vidtaga åtgärder
för att förebygga överlåtelser eller andra dispositioner av sådan egendom,
att framskaffa och avskilja densamma samt att hålla den till förfogande
för vederbörande myndigheter efter befrielsen. I fråga örn den i neutrala
länder befintliga fiendeegendomen krävdes i resolutionen åtgärder för
att förebygga undangömmande med svikliga medel eller annorledes av all
egendom, som tillhör eller påstås tillhöra regering, enskilda eller institutioner
inom fiendeländerna eller de fientliga ledarna och deras medhjälpare. Slutligen
fönrtsattes, att de neutrala staterna skulle underlätta denna egendoms
utlämnande till efterkrigsmyudigheterna.

Såsom motivering till dessa rekommendationer åberopades bl. a. att fiendeländernas
ledare och medborgare liksom deras medhjälpare sökte överföra
tillgångar till och genom neutrala länder i syfte att dölja dem för framtida
bruk, för vidmakthållande av sitt inflytande och skapandet av världshegemoni,
att de tillägnat sig ockuperade länders och deras invånares egendom
genom öppen eller förtäckt plundring, ofta genom till synes legala metoder
med hjälp av sina lydregeringar. samt att därvid »kedjan av äganderätt och
kontroll» genom försäljningar eller andra former av överlåtelse ofta dragits
genom ockuperade och neutrala länder, varigenom uppspåmings- och utredningsarbetet
gjorts till en internationell fråga.

Bretton-Woods-resolutionen bragtes den 2 oktober 1944 officiellt till svenska
regeringens kännedom genom skrivelser från brittiska och amerikanska
sändebuden till utrikesministern, varvid hemställdes att svenska regeringen
måtte vidtaga erforderliga åtgärder för tillgodoseende av de syften, som
kommit till uttryck i resolutionen. Ett stort antal allierade regeringar anslöto
sig sedermera till denna hemställan.

Förhandlingar med de allierade 1944—1945.

Frågan om Sveriges medverkan för uppfyllandet av Bredon-Woods-resolutionens
syften upptogs till närmare diskussion från brittisk och amerikansk
sida inom ramen för de handelspolitiska förhandlingar — de s. k. tripartitförhandlingarna
— vilka fördes med Sverige under vintern 1944—45. Därvid
gingo de allierade önskemålen i första hand ut på införandet av en betryggande
kontroll över den här befintliga fientliga egendomen, i främsta rummet
den tyska, och därjämte på åtgärder för återställande av den från de ockuperade
länderna rövade egendom, som här i landet kunde påträffas.

Efter preliminära diskussioner i London och Washington inleddes i april
1945 i Stockholm förhandlingar i ämnet med härvarande brittiska och amerikanska
beskickningar, biträdda av från Washington utsända sakkunniga.

Utrikesutskottets utlåtande nr 14. 3

Under dessa förhandlingar, vilka Jördes parallellt med överläggningar om
den svenska varu in torsein västerifrån, framlades från allierad sida ett förslag
lill avtal, varigenom kontrollen över de tyska tillgångarna i Sverige
skulle i detalj regleras. Enligt förslaget skulle bl. a. alla tyska och japanska
tillgångar, vare sig de hade formen av äganderätt eller andra direkta eller
indirekta intressen, blockeras eller »frysas». Undantag från blockeringen
skulle medgivas endast i samförstånd med de allierade myndigheterna. Ett
särskilt organ, vari svenska och allierade myndigheter skulle vara representerade,
skulle behandla frågor örn kontrollens tillämpning och örn undantag
fxån blockeiängen. Frågan örn den slutliga dispositionen av den sålunda
spärrade egendomen berördes emellertid icke i det allierade förslaget.

Flan svensk sida förklai''ade man sig beredd att genom interna svenska åtgärder
söka uppfylla Bretton-Woods-resolutionens rekommendation beträffande
rövad egendom. Rörande kontrollen av fiendeegendomen hänvisades till
de successiva skärpningarna i den svenska valutakontrollen under de senare
åren, särskilt genom de i oktober 1944 vidtagna ändringarna i valutaförordningen.
Däi-vid hade jämväl Bretton-Woods-resolutionens syften i viss mån
beaktats genom införande av ökad kontroll över kapitalrörelser från utlandet
till Sverige. Genom valutakontrollen, liksom genom den ordning för transferering,
som gällde enligt clearingavtalen, hade redan på ett tidigt stadium
skapats hinder för kapitalflykt till Sverige från axelmakterna. Därjämte hade
man genom den av valutakonloret i februari 1945 påbjudna deklarationen av
tordringar på och skulder till utlandet vid 1944 års utgång, vunnit överblick
även över fiendeländernas egendom här i landet, i den mån denna utgjordes
av likvida tillgångar. Emellertid voi-e man å svensk sida även beredd överväga
införandet av en kontroll, som mer direkt toge sikte på en blockering
och övervakning av särskilt de tyska tillgångarna i riket. En sådan kontroll,
liksom även ett återställande av rövad egendom, i den mån ej gällande civillag
möjliggjorde en sådan, krävde emellertid riksdagens medverkan för
skapandet av erforderligt legislativ! underlag. Utformningen av detta, liksom
handhavandet av den kontroll, som kunde befinnas erforderlig, vöre emellertid
en intern svensk angelägenhet, beträffande vilken man förbehölle sig full
handlingsli ihet. Man önskade därför icke avtalsmässigt reglera de svenska
åtgärderna i ämnet, ehuru man samtidigt utginge från all dessa, i materiellt
hänseende, skulle i huvudsak tillfredsställa de allierade önskemålen.

Svensk lagstiftning.

Medan de angivna förhandlingarna pågingo, framlades vid slutet av 1945
års lagtima riksdag förslag lill lagstiftning, avsedd alt möjliggöra ytterligare
åtgärder i Bretton-Woods-resolutionens anda. Dessa förslag, vilka av riksdagen
antogos, ledde till utfärdandit den 29 juni 1945 a v dels lagen örn
återställande av viss Iran ockuperat land härrörande egendom m. m., (nr
520) och dels lagen örn kontroll å viss utländsk egendom m. m. (nr 522).

Genom förstnämnda lag inrättades eli särskilt förfarande för återställande
av egendom, sorn folkrättsslridigt frånhänts medborgare i ockuperat Iand,

Utrikesutskottets utlåtande nr 14.

även i de fall dä egendomen innehades av någon som förvärvat den i god
tro. Den sistnämnda lagen, den s. k. kontrollagen, öppnade möjlighet att anordna
särskild kontroll och övervakning av utländsk egendom i riket, när
sådan befinnes erforderlig i anledning av kapitalflykt till Sverige eller eljest
med hänsyn till de av kriget föranledda utomordentliga förhållandena. Sådan
kontroll kan i första hand anordnas genom skingringsförbud. Även mer ingripande
säkerhetsåtgärder äro enligt lagen möjliga, nämligen i form av
kvarstad, som kan tillgripas, därest det skäligen kan befaras, att egendomen
i strid mot skingringslörbudet undanstickes eller förstöres. Kvarstad kan
under enahanda förutsättning även tillgripas med avseende å egendom, som
formellt framträder som svensk, nämligen egendom som tillhör svensk juridisk
person, vari förefinnes ett bestämmande utländskt inflytande. För handhavandet
av de kontroll- och förvaltningsuppgifter, som avses i den nya lagstiftningen,
inrättades från och nied budgetåret 1945/4G en speciell administrativ
myndighet, flyktkapitalbyrån, samt en särskild nämnd, restitutionsnämnden,
med väsentligen judiciella funktioner (prövning av, förutom frågor
örn återställande av rövad egendom, huvudsakligen sådana angående förordnande
örn kvarstad).

Med stöd av kontrollagen infördes skingringsförbud å all tysk egendom här
i riket — genom kungörelse 29 juni 1945 (nr 526) — varjämte i en samma
dag utfärdad särskild kungörelse påbjöds skyldighet att deklarera dylik
egendom till flyktkapitalbyrån.

Undersökningar för att bringa i dagen dolda tyska tillgångar igångsattes
jämväl, varvid uppgifter erhållna genom de allierade myndigheterna ofta
kommo till användning. Svenska bolag nied tyska intressenter underkastades
genom flyktkapitalbyråns försorg ingående granskning. Under detta arbete
visade det sig snart erforderligt alt skapa möjligheter för mer vittgående
ingripanden, särskilt beträffande de här i riket bildade bolag, som utgjorde
dotterbolag till tyska företag eller eljest siodo under tyskt inflytande. 1
anledning härav framlades för riksdagen i november 1945 förslag till lag
om administration av vissa bolag in. m. Rörande syftet med detta förslag
framhöll chefen för justitiedepartementet vid förslagets remiss till lagrådet
bl. a.:

Det har sålunda blivit alltmer uppenbart, att del tyska sammanbrottet
och Tysklands uppdelning i olika ockupationszoner skapat en oreda i hithörande
rättsförhållanden, vilken icke synes bliva av kortvarig natur. Genom
fredsfördrag sanktionerad regerings- och lagstiftningsmakt saknas och några
enhetliga regler för de tyska handels- och industriföretagens behandling
inom de olika ockupationszonerna lia icke meddelats. Härtill kommer, att
någon av alla parter erkänd ordning beträffande den tyska egendomen utanför
Tyskland icke finnes.

Förutom av de svårigheter, som denna oklarhet i det rättsliga läget föranleder
kompliceras situationen av de rent praktiska följderna av den stränga
avspärrning som rått alltsedan den tyska kapitulationen. Denna avspärrning
begynte som bekant för Sveriges del redan tidigare — i och med den inskränkning
i handels- och affärsförbindelserna med Tyskland som genom
ensidiga svenska åtgärder genomfördes vid arets början och utmynnade i

Utrikesutskottets utlåtande nr 14.

inställandet av alla betalningar över svensk-tyska clearingen i april, icke
heller denna rent faktiska avspärrning, som sålunda nu varat i över ett halvt
år synes komma att hävas inom den närmaste framtiden.

Uppenbart är, att dessa olika omständigheter skapat betydande svårigheter
i främsta rummet för sådana företag, vilka för sin verksamhet varit finansiellt
eller kommersiellt beroende av Tyskland. Dessa företags rörelse
har i många fall krävt tillförsel av råvaror eller halvfabrikat eller av tekniska
hjälpmedel från Tyskland, en tillförsel som numera upphört. Hos många
av företagen Ilar en inskränkning av rörelsen redan måst ske, och svårigheter
att uppbringa medel för dennas fortsättande ha på sina håll inställt sig.
Möjligheterna för företagen att för rörelsens upprätthållande knyta nya
affärsförbindelser med utlandet eller att utveckla tidigare bestående sådana
med de allierade länderna synas ofta vara stängda främst på den grund att
ett stort antal av företagen äro uppförda på de allierades s. k. svarta listor.

Det synes uppenbart, att i det här skildrade läget starka skäl tala för åtgärder
från det allmännas sida varigenom samhällets intresse av produktionens
och sysselsättningens upprätthållande tillvaratages. Att åtgärder i
detta syfte som regel äro i vederbörande företags eget intresse ligger i sakens
natur. Många gånger torde företagets överlåtelse på nya händer erbjuda den
lämpligaste utvägen för rörelsens fortsättande. Det kan därvid tänkas, att
företaget eller dess tillgångar äro av den art, att det allmänna kan böra i
en eller annan form övertaga desamma. Fall kunna å andra sidan förekomma,
då företagets betydelse för folkförsörjningen är så ringa, att avveckling
och likvidation synes naturlig. För de syften sorn nu angivits kunna mer
vittgående åtgärder bliva erforderliga än de som förutsells i den gällande
lagstiftningen. Det närmare bestämmandet av formerna för ingripandet är
uppenbarligen ett mycket ömtåligt spörsmål. Med tanke särskilt på de fall
då överlåtelse av egendom eller avveckling av viss verksamhet kan befinnas
påkallad vill jag framhålla att i betraktande av de olika rättsanspråk, som
kunna göras gällande beträffande egendomen eller verksamheten, särskilda
anstalter kunna böra vidtagas för att säkerställa en såvitt möjligt rättvis
värdering.»

Sedan riksdagen antagit lagförslaget, utfärdades lag i ämnet den 14 december
1945 (nr 885). Enligt denna lag, den s. k. administrationslagen, kan offentlig
administration, på föranledande av flyktkapitalbyrån och efter beslut
av restitutionsnämnden, anordnas för svenskt aktiebolag eller annan juridisk
person, vari finnes ett bestämmande tyskt inflytande. Förutsättning härför är
att åtgärden befinnes erforderlig för att vinna kontroll över företagets verksamhet,
eller att den med hänsyn lill av kriget föranledda, utomordentliga
förhållanden prövas nödig för säkerställande av en ändamålsenlig och ur
allmän synpunkt lämplig användning av företagets egendom. Även om det
utländska inflytandet ej kan anses bestämmande, kan företaget sättas under
administration, under förutsättning alt samtycke därtill hämnäs av dess
beslutande organ. Genom en samtidigt antagen ändring av kontrollagen
erhölls en motsvarande utvidgning av möjligheten att anordna kvarstad å
egendom, som tillhör utländskt rättssubjekt och alltså även formellt är utländsk.

Bolag, som satts under administration företrädes utåt av administratorn,
vilken utövar de befogenheter, sorn tillkomma bolagsstämma, styrelse och
övriga bolagets organ. Administratorn äger dock icke överlåta bolaget till -

Utrikesutskottets utlåtande nr 14.

horig fast egendom, ej heller överlåta bolagets rörelse eller nedlägga densamma
eller föranstalta om frivillig likvidation, utan tillstånd av Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande, av flyktkapitalbyrån. I vissa fall kräves
för dylika åtgärder jämväl samtycke från bolagets ordinarie organ.
Egendom, som belagts med kvarstad, må försäljas, om den är underkastad
snar förstörelse eller hastigt fallande i värde eller kräver alltför kostsam
vård, eller om det finnes erforderligt för att egendomen skall komma till en
ändamålsenlig och ur allmän synpunkt lämplig användning.

Med stöd av de sålunda vidgade befogenheterna kunde avvecklingen avvissa
tyska tillgångar påbörjas, i första hand genom avyttring av här befintliga
varulager och vissa andra realtillgångar. De likvider som inflyta vid
sådana försäljningar, inbetalas å den svensk-tyska clearingen i enlighet med
gällande föreskrift, att alla betalningar lill förmån för någon i Tyskland
skola verkställas genom dylik inbetalning. I fråga örn de här bildade tyska
dotterbolagen hava försäljningsåtgärder endast i undantagsfall kommit till
stånd. Såsom förberedelser till avvecklingen har emellertid, i de fall då moderbolagens
aktier befinna sig i Sverige, dessa belagts med kvarstad, medan
administratör tillsatts för dotterbolagen, när aktierna finnas i Tyskland.

Fortsatta överläggningar med de allierade.

Jämsides med dessa interna svenska åtgärder bedrevos fortsatta överläggningar
med de allierade, som därvid höllos orienterade om ändringarna i den
svenska lagstiftningen, liksom om kontrollorganens verksamhet. Från svensk
sida betonades dock städse, att handliavandet av kontrollen måste betraktas
såsom en rent svensk angelägenhet, ehuru man vore beredd att lämna de
allierade upplysningar örn kontrollens utveckling i stort och om kontrollorganens
beslut i frågor av gemensamt intresse, ävensom att utbyta informationer
av betydelse för uppspårandet av dolda tyska tillgångar. Sedan det
material, som inkommit genom den den 29 juni 1945 påbjudna deklarationen
av tysk egendom, bearbetats, överlämnades till de allierade en sammanställning
av materialet.

Spörsmålet örn den slutliga dispositionen av de tyska tillgångarna hade
vid överläggningarna med de allierade ställts på framtiden. Efter den tyska
kapitulationen utfärdade emellertid de allierade huvudmakterna den 5 juni
1945 en deklaration, vari fastslogs, att de allierade övertagit den högsta makten
i Tyskland med alla därav härflytande administrativa och legislativa befogenheter.
Kort efter denna deklaration framförde de amerikanska och brittiska
sändebuden en hemställan från de fyra ockupationsmakternas regeringar
att få övertaga den tyska »officiella» egendomen i Sverige, d. v. s. de
tyska ämbetslokalerna, i första hand beskickningshuset och den egendom,
sorn där funnes vid sammanbrottet. Det framhölls vid denna démarche, att
det väsentliga vore att erhålla obegränsad tillgång till beskickningens byggnad
och arkiv. I det svar, som utrikesministern avgav den 18 juni 1945, meddelades,
alt de tyska ämbetslokalerna och den där förvarade egendomen
omhänderhades av utrikesdepartementet men skulle hållas tillgängliga för

Utrikesutskottets utlåtande nr 14.

de fyra allierade regeringarna. I anslutning härtill erliöllo dessas beskickningar
tillgång till lokalerna, varjämte arkivalierna överlämnades till dem.
En här bildad »interallierad kommitté för kontroll av den tyska statsegendomen
i Sverige» framförde sedermera genom brittiske ministern vissa
önskemål beträffande dispositionen av den egendom, som ansågs tillhöra
tyska beskickningen oell dess underavdelningar. Dessa önskemål blevo i huvudsak
bifallna.

Frågan örn rätten till och dispositionen av övrig tysk statsegendom samt
enskilda tyska tillgångar bär i riket upptogs från allierad sida först i början
av augusti 1945. Kort dessförinnan hade, som bekant, de allierade regeringarna
vid konferensen i Potsdam beslutat uppdraga åt kontrollrådet i Berlin
att vidtaga lämpliga åtgärder för utövandet av kontroll oell förfoganderätt
över sådana tyskägda tillgångar i utlandet, som icke redan stöde under de
förenade nationernas uppsikt. Samtidigt överenskommo de fyra makterna
örn en uppdelning av dessa tillgångar, varigenom Sovjetunionen avstod från
anspråk på delaktighet i de tyska tillgångarna i utlandet med undantag för
de i Bulgarien, Finland, Ungern, Rumänien och östra Österrike befintliga.
Den tyska egendomen i de f. d. neutrala länderna i Europa skulle alltså tillkomma
de västallierade nationerna.

Till fullföljande av dessa beslut meddelade de tre västallierade regeringarna,
genom i stort sett likalydande noter till utrikesdepartementet den 3
och 4 augusti, att ockupationsmakterna gjorde gällande anspråk på rätten
till och kontrollen över (claim litle to and control of) de tyskägda och tyskkontrollerade
tillgångarna i Sverige. Svenska regeringen anmodades att icke
vidtaga någon åtgärd, som kunde stå i strid med dessa anspråk.

I det svar, som jag den 4 augusti 1946 avgav till de allierade ministrarna,
hemställdes örn närmare upplysning rörande rättsgrunden för de av ockupationsmakterna
framförda anspråken på enskild tysk egendom i Sverige. Det
vore visserligen välkänt, alt de ockuperande staterna övertagit makten i Tyskland
och att de följaktligen i vissa avseenden hade ställningen av en regering
i Tyskland. Emellertid torde icke ens en nationell tysk regering, enligt
i de flesta länder, inbegripet Sverige, tillämpad rätt, erkännas ha laglig befogenhet
att övertaga eller disponera över tyskägd privat egendom i andra
länder. De svenska domstolarna kunde knappast antagas acceptera som tillräcklig
grund för befogenheten att disponera över sådan egendom endast ett
anspråk från de ockuperande makterna rörande deras rätt till tysk egendom.
Vidare erinrades om svenska regeringens tidigare förklaringar att frågan örn
det slutliga förfogandet över den tyska egendomen i Sverige icke finge anses
prejudicerad genom de åtgärder, som å svensk sida vidtagits för dess blockering
och kontroll. Denna reservation förklarades gälla icke blott tysk privat
egendom i Sverige utan även här befintlig tysk statsegendom.

Något svar på denna förfrågan erhölls icke, och den principiella frågan örn
rätten till de tyska tillgångarna återupptogs tills vidare icke från allierad sida.
Av de konversationer, vilka fortlöpande fördes angående kontrollen och förvaltningen
av dessa tillgångar, framgick emellertid, att man å allierad sida

Utrikesutskottets utlåtande nr 14.

icke uppgivit sin principståndpunkt utan tvärtom låste stort avseende vid att
de allierade regeringarnas rättsanspråk till fullo respekterades. Denna inställning
trädde bl. a. i dagen, när fråga uppstod om försäljning av tyska tillgångar
i Sverige i enlighet med den svenska lagstiftningen. Därvid krävdes
å allierad sida, att någon försäljning icke skulle äga rum utan de
allierades godkännande, såväl av försäljningsvillkoren som av de ifrågakommande
köparna. Det framhölls också, att, därest försäljning lomme till stånd
utan dylikt samtycke, man från allierad sida ämnade tillgripa svartlistning
för att avskräcka eventuella intressenter från förvärv av egendomen i fråga.
Det framgick vidare, att man på allierat håll alltjämt önskade få till stånd
ett mer intimt samarbete vid utövandet av kontrollen över den tyska egendomen
i Sverige.

Med hänsyn härtill ansågs det påkallat att från svensk sida ånyo understryka,
att frågan örn administreringen och kontrollen av den tyska egendomen
här i riket vore en intern svensk angelägenhet, och att man därvid
icke kunde anse sig förpliktad att inhämta allierat samtycke till de åtgärder,
som befunnes påkallade. Deklarationer i denna riktning avgåvos bl. a. den
20 september vid sammanträde med de allierade beskickningarna och den
7 februari 1946 i form av ett till dem överlämnat memorandum. I detta memorandum
erinrades, att något klarläggande från de allierades sida av den
legala grunden för deras anspråk på rätten till de tyska tillgångarna i Sverige
icke skett, samt att man å svensk sida icke kunnat finna någon sådan grund
i gällande internationell rätt. Svenska regeringen kunde därför icke grunda
sitt handlande på påståendet att de allierade makterna skulle lia förvärvat
rätt till den tyska egendomen i Sverige, och att denna skulle vara underkastad
allierad myndighet. Emellertid påpekades, att svenska regeringen, i full överensstämmelse
med det från allierad sida tillkännagivna syftemålet, vöre besluten
tillse, ali tyska intressen i svenskt industriellt och ekonomiskt liv avlägsnades.
Det förklarades ytterligare, att, ehuru kontrollen över tyska tillgångar
i Sverige utformats i nära samarbete med de allierade representanterna,
Sverige icke kunde förbinda sig att de dispositioner beträffande sådana
tillgångar, som vore av omständigheterna påkallade, skulle på förhand underställas
de allierade myndigheterna för godkännande. Beträffande det slutliga
förfogandet över de tyska tillgångarna erinrades jämväl om tidigare av
svenska regeringen gjorda reservationer för svenska fordringar på Tyskland.

Inbjudan till förhandlingar i Washington.

Kort efter överlämnandet av detta memorandum mottog utrikesdepartementet
genom de amerikanska, brittiska och franska sändebuden en inbjudan
till svenska regeringen att till Washington sända ombud för träffandet av
en överenskommelse rörande de tyska tillgångarna i Sverige, närmare bestämt
angående det sätt på vilket dessa tillgångar bäst kunde förvaltas, likvideras
och disponeras för skadestånds- och återuppbyggnadsändamål. Överläggningarna
skulle jämväl omfatta de frågor av valutateknisk art, som kunde

Utrikesutskottets utlåtande nr 14.

uppkomma på grund av de inflytande medlens användning tor de angivna
ändamålen, varjämte man förväntade att uppgörelse kunde träffas om ett
administrativt förfarande för fullt samarbete mellan de svenska och allierade
myndigheterna.

Såsom grund för dessa förslag åberopades en av det allierade kontrollrådet
i Berlin den 30 oktober 1945 utfärdad lag angående övertagandet av tyska
tillgångar i utlandet, vars text överlämnades samtidigt med inbjudan. Särskilt
fästes svenska regeringens uppmärksamhet på ett uttalande i lagen enligt
vilket det vöre de allierades bestämda avsikt att övertaga kontrollen av
alla tyska tillgångar i utlandet och undandraga dem tysk äganderätt. Huvudsyftet
härvidlag vore fullständig eliininering av Tysklands ekonomiska möjligheter
att börja ett nytt krig samt dessa tillgångars användande till hjälp,
skadestånd och återuppbyggnad (relief, reparation and rehabilitation) av de
länder, som härjats genom tyskt överfall. Återuppbyggnaden av dessa länder
vore väsentligen beroende av att de kunde erhålla medel till varuimport trots
deras nuvarande, oförmånliga valutaläge. Eif realiserande av de tyska utlandstillgångarna
för skadeståndsändamål skulle befrämja dessa länders handel
med Sverige och därmed Sveriges deltagande i det europeiska återuppbyggnadsarbetet.
I betraktande härav förutsatte de allierade regeringarna, att
svenska regeringen ville tillerkänna den angivna lagen full verkan och lämna
sin medverkan vid dess tillämpning.

I det svenska svaret på de allierade inbjudningsnoterna, vilket avgavs den
28 februari, förklarades, att svenska regeringen varken enligt internationell
rätt eller svensk konstitutionell eller civil lag vore berättigad att till de allierade
överlämna tysk egendom i Sverige eller vid försäljning därav inflytande
medel. Särskilt bes hedes, att den åberopade, av kontrollrådet utfärdade lagen
kunde inför svenska domstolar och myndigheter utgöra en grund för anspråk
i denna riktning. Svenska regeringen vöre emellertid beredd att gemensamt
med de allierade undersöka frågan i ljuset av de angivna syftemålen och
med hänsyn tagen till alla de omständigheter, som måste beaktas i förevarande
sammanhang. Vad beträffade de syftemål, som de allierade angivit,
nämligen elimineringen av den tyska krigspotentialen och återuppbyggnadsarbetet
i de krigshärjade länderna, erinrades örn att Sverige redan vore aktivt
verksamt för deras befrämjande. Det framhölls, att frågan örn återuppbyggnaden,
vilken enligt svenska regeringens uppfattning krävde snabba åtgärder,
icke borde sammanlänkas med den intrikata frågan örn de tyska tillgångarna
i Sverige.

Slutligen föresloge svenska regeringen en utvidgning av föremålet för de
planerade överläggningarna: Enligt inkomna rapporter hade svenska tillgångar
i Tyskland, särskilt industriell utrustning tillhörig svenska intressenter,
övertagits av ockupationsmyndighetema och i vissa fall till och med bortförts.
Varken svenska regeringen eller de svenska intressenterna hade emellertid
varit i tillfälle att utröna i vilken utsträckning svensk egendom på detta sätt
disponerats för skadestånds- eller andra ändamål. Svenska regeringen önskade
därför upplysning örn dessa dispositioner liksom örn grunden härför.

Utrikesutskottets utlåtande nr 14.

Det framhölls vidare från svensk sida, såväl i nämnda svarsnote som i den
fortsatta skriftväxlingen i frågan, att det syntes önskvärt, att de begärda upplysningarna
angående grunden för de allierades krav samt angående den
svenska egendomen i Tyskland erhölles, innan det föreslagna mötet i
Washington toge sin början.

I början av maj återkommo de allierade med förnyad inbjudan till
Washington, varvid även den allierade ståndpunkten rörande den rättsliga
sidan av frågan örn de tyska tillgångarna angavs i huvuddrag. Därvid åberopades
i första band den tidigare berörda deklarationen i Berlin den 5 juni
1945 och den med stöd därav av kontrollrådet utfärdade lagen den 30 oktober
1945. Samtidigt underströks, att den föreliggande frågan icke i främsta
rummet vore av legal natur. Frågan vore i stället, huruvida Sverige ville samarbeta
med de allierade för genomförandet av de syften, vartill lagen givit
uttryck.

Det hemställdes nu, att svenska regeringen måtte sända representanter till
Washington, så att de föreslagna förhandlingarna kunde taga sin början i
mitten av maj månad. Därvid önskade man å allierad sida behandla följande
ämnen: 1) egendom i Sverige, ägd eller kontrollerad av tyskar; eliminering
av tyska intressen och användandet av därvid influtna medel för
hjälp till återuppbyggnad av de områden, som plundrats och härjats genom
tysk aggression; 2) »rövad» egendom, inklusive guld och konstverk; 3) hemsändandet
av icke önskvärda tyska medborgare och tyska myndighetspersoner
samt dispositionen av deras egendom; 4) tyska patent och varumärken;
5) den svenska kontrollagstiftningens och administrationens omfattning.
Ytterligare ett antal mer eller mindre tekniska frågor i samband med kontrollen
av den tyska egendomen i Sverige hade tagits upp på dagordningen.

Efter en tillfredsställande lösning av de angivna frågorna vore de allierade
beredda att diskutera även följande ämnen: 1) de s. k. svarta listorna,
2) de spärrade svenska tillgångarna i USA, 3) de svenska tillgångarna i Tyskland.
Man vore jämväl beredd att till diskussion upptaga frågan örn svensk
representation i Tyskland, liksom varje annan fråga av gemensamt intresse,
som svenska regeringen önskade föreslå till behandling.

Sedan Kungl. Maj:t den 24 maj beslutat antaga inbjudan till förhandlingar
i Washington, avreste en svensk förhandlingsdelegation, under ordförandeskap
av f. d. justitierådet Sandström, till Förenta Staterna den 27 maj 1946.

Skadestdndsfrdgan och förhandlingar nied övriga neutrala.

De allierades strävan att få till stånd en överenskommelse med Sverige
i fråga örn de tyska tillgångarna utgjorde uppenbarligen ett led i den plan,
som uppgjorts för dispositionen av den tyska egendomen i de neutrala länderna
överhuvud. Denna plan hade, i nära anslutning till de vid Potsdamkonferensen
1945 fattade besluten, närmare utformats genom den i Paris
i januari 1946 undertecknade konventionen rörande det tyska skadeståndet.
I denna överenskommelse, som biträddes av Förenta Staterna, Storbritannien
och Frankrike samt 15 av de mindre, allierade staterna, bekräftas,

Utrikesutskottets utlåtande nr 14.

att de tyska tillgångarna i de neutrala länderna skola undandragas tysk
äganderätt och kontroll samt likvideras eller disponeras på sätt, som Förenta
Staterna, Storbritannien och Frankrike bestämma i enlighet med de avtal,
som kunna träffas med vederbörande neutrala stater. De medel, som inflyta
vid likvidationen av egendomen, skola såsom skadestånd fördelas mellan
signatärmakterna genom en för ändamålet inrättad skadeståndskommission
med säte i Bryssel (Inter-Allied Reparation Agency). I överenskommelsen
fastställes även signatärmakternas procentuella andelar i denna del av det
tyska skadeståndet. Enligt denna fördelning skola Förenta Staterna och Storbritannien
erhålla vardera 28 %>, Frankrike 16 °/o medan återstående 28 %
fördelas mellan de mindre allierade, varvid exempelvis Jugoslavien erhåller
6,6 %, Holland 3,9 %>, Norge 1,3 °/o etc.

Verkställighet av dessa beslut förutsatte uppenbarligen överenskommelser
med en var av de neutrala stater, där tysk egendom vore tillfinnandes. 1
detta syfte vände man sig i första hand till Schweiz, med vilket land underhandlingar
inleddes i Washington i mars 1946. Dessa underhandlingar, som
tidtals ajournerades på grund av svårigheten att finna en för båda parter
godtagbar lösning, ledde emellertid den 25 maj till en uppgörelse, som i
huvudsak innebär följande:

De schweiziska myndigheterna skola fullfölja tidigare påbörjade undersökningar
för uppdagandet av i Schweiz befintlig egendom, som tillhör eller
kontrolleras av i Tyskland boende tyska medborgare, samt likvidera denna
egendom. De tyskar, som beröras av dessa åtgärder, skola erhålla ersättning
i tysk valuta. Hälften av de belopp, som erfordras för denna ersättning, skall
tagas ur schweiziska tillgodohavanden i Tyskland.

Av de medel, som inflyta genom likvidationen av den tyska egendomen i
Schweiz, skall hälften tillfalla Schweiz och disponeras på sätt schweiziska
regeringen bestämmer; den andra hälften ställes till de allierades förfogande
för återuppbyggnad av de krigshärjade länderna. Av denna sista del skall
50 miljoner schw. francs såsom förskott omedelbart ställas till de allierades
förfogande för bistånd åt de offer för nazistregimen, som icke kunna repatrieras.

Efterforskningen och likvidationen av den tyska egendomen i Schweiz
skall övervakas av en blandad kommission, vari envar av de tre allierade
regeringarna samt Schweiz hava en representant. De schweiziska myndigheterna
skola fullgöra sina ovan angivna uppgifter i nära samarbete med
kommissionen samt giva densamma del av alla upplysningar och alla dokument,
som kommissionen finner erforderliga med hänsyn till undersökningarnas
och likvidationens syfte. De schweiziska myndigheterna skola undersöka
alla de tillgångar, som de själva eller den blandade kommissionen
finner skäl misstänka såsom tyska tillgångar eller vilkas bona-fideinnehav
ilrågasättes av kommissionen. Undersökningsresultatet skall i varje särskilt
fall diskuteras med kommissionen. Beslut av större vikt, såsom fastställande
av villkoren för försäljning av tysk egendom i allmänhet eller i enskilda
fall. må icke fattas utan föregående konsultation med den blandade

Utrikesutskottets utlåtande nr 14.

kommissionen. Vid oenighet mellan denna och de schweiziska myndigheterna
kan frågan hänskjutas till en för ändamålet särskilt inrättad skiljedomstol.

Slutligen skall Schweiz ställa 250 miljoner schw. francs i guld till de allierades
förfogande, varigenom de allierade kraven på restitution av rövat
guld anses slutligt reglerade.

Avtalet ratificerades av det schweiziska parlamentet den 28 juni 1946.

Från allierad sida eftersträvades uppenbarligen likartade avtal med övriga
neutrala länder, varvid man avsåg att, sedan uppgörelse nåtts med Schweiz
och Sverige —- de två länder, där de mest betydande tyska tillgångarna ansågos
föreligga —- vända sig till Spanien, Portugal, Irland samt Argentina
och Turkiet, vilka båda sistnämnda länder i ifrågavarande hänseende likställdes
med de neutrala.

Svensk-allierade förhandlingar i Washington 1946.

Vid förhandlingarna med Sverige i Washington, vilka inleddes den 31
maj, företräddes den allierade sidan av tre delegationer, en för Förenta
Staterna — vars chef tillika var ordförande under förhandlingarna — samt
en brittisk och en fransk delegation. Det framhölls emellertid från de allierade
delegaternas sida, att de representerade icke blott sina egna regeringar
utan de 18 signatärmaktema till den förut nämnda Pariskonventionen angående
det tyska skadeståndet och att de hade att till dessa redovisa resultatet
av förhandlingarna.

Liksom under de tidigare i Stockholm förda underhandlingarna fäste de
allierade stort avseende vid frågan om kontrollen och elimineringen av de
tyska intressena i Sverige. Man sökte därför ånyo få till stånd en gemensam
svensk-allierad kontroll över de tyska tillgångarna i likhet med vad som överenskommits
med Schweiz. Redan under ett tidigt stadium av förhandlingarna
framlades förslag till överenskommelse härom. Enligt detta förslag skulle
de allierade erhålla ett betydligt större medinflytande vid förvaltningen och
försäljningen av tysk egendom än enligt nu rådande system. Från svensk
sida avböjdes en dylik gemensam kontroll och hävdades, i anslutning till
tidigare svenska deklarationer, att kontrollen helt måste tillkomma de för
detta ändamål särskilt tillsatta svenska organen. Man vore beredd att, liksom
hittills, delgiva de allierade alla upplysningar av betydelse för uppnåendet av
de gemensamma syftemålen. Däremot kunde man icke utfästa sig att i förväg
konsultera de allierade beträffande olika åtgärder som kunde ifrågakomma
under förvaltnings- och likvidationsprocessens gång och ej heller beträffande
de undantag från skingringsförbudet, som kunde befinnas påkallade.

Någon närmare diskussion av omfattningen och storleken av de tyska tillgångarna
i Sverige förekom icke. Å allierad sida accepterades de uppskattningar
som verkställts å svensk sida, huvudsakligen med hjälp av 1945 års
deklaration till flyktkapitalbyrån. Dessa ha utmynnat — efter nedskrivning
med hänsyn till möjlig värdeminskning vid en tvångsrealisation — i en totalsiffra
på 378 miljoner kronor, inberäknat innestående clearingmedel.

Utrikesutskottets utlåtande nr 14. 1,1

i samband med kontrollfrågan upptogos från de allierades sida vissa önskemål
beträffande här befintliga tyska medborgare. Det vore nämligen enligt
allierad uppfattning ett viktigt led i skapandet av säkerhet mot varje tyskt
inflytande, att alla de tyskar, som kunde betraktas såsom icke önskvärda
(obnoxious) återsändes till Tyskland. Framställningar härom hade från tid
till annan redan gjorts genom de allierade beskickningarna i Stockholm, varvid
man överlämnat förteckningar å de tyskar, som enligt allierad uppfattning
borde hemsändas. Från svensk sida hävdades att jämväl denna fråga
vöre en intern svensk angelägenhet, som finge prövas av vederbörande
svenska myndigheter. Dessa hade att avgöra i vad mån en tysk medborgare
skulle anses så »skadlig», att han borde hemsändas. Från allierad sida förklarade
man sig godtaga denna ståndpunkt. Man hemställde emellertid, att
prövningen av ifrågavarande tyska medborgare och, i förekommande fall,
deras hemsändande, måtte i möjligaste mån påskyndas.

Den slutliga dispositionen av de vid likvidationen influtna medlen blev
under förhandlingarnas gång den centrala frågan. Till en början utvecklades
å ömse sidor den principiella inställningen. Den svenska rättsståndpunkten
klarlades därvid i anslutning till tidigare från svensk sida avgivna deklarationer.
Från allierad sida hävdades i huvudsak följande:

De allierades ställning i Tyskland vore numera icke att betrakta blott såsom
krigförande ockupanters sådan den reglerats genom Haagkonventionens
föreskrifter. Eftersom fienlligheterna i Tyskland upphört, ehuru formellt fredsfördrag
icke ännu kommit till stånd, vore 1907 års lantkrigsreglemente icke
tillämpligt på den rådande situationen. Läget vore i stället, att Tysklands kapitulation
utan villkor samt försvinnandet av varje tysk regeringsmakt lett
till de allierades övertagande av högsta makten i Tyskland, i enlighet med
Ber lin-deklarationen den 5 juni 1945. Härigenom hade de också övertagit
alla en tysk regerings befogenheter. De ägde sålunda även befogenhet
att utfärda lagar och förordningar, gällande för tyska medborgare. Liksom
tidigare den tyska regeringen, nied stöd av den tyska valutalagstiftningen, alltsedan
1958 kunnat förfoga över sina medborgares egendom även i utlandet,
så ägde jämväl den nuvarande högsta myndigheten i Tyskland, kontrollrådet,
utfärda föreskrifter härom. Den tyska valutalagstiftningen hade åtminstone
de facto vunnit erkännande i utlandet. Detsamma vore f. ö. förhållandet med
likartad lagstiftning av förfogandekaraktär inom de allierade länderna. Det
ansågs därför numera möjligt för en regering alt »mobilisera» sina undersåtars
tillgångar i främmande länder. Den av kontrollrådet utfärdade lagen
den 30 oktober 1945 hade givits med stöd av denna rättsgrund.

Även örn denna uppfattning av den legala frågan kunde sägas innebära
ett visst mått av rättslig nydaning — en nydaning som dock stöddes av flertalet
nationer i världen -— överensstämde den i varl fall, enligt de allierades
mening, med de rättskänslans krav, som här gjorde sig starkt gällande. Del
skulle nämligen framstå såsom obilligt, örn, medan tysk egendom inom ''ryskland
ostridigt kunde disponeras för skadestånds- eller återuppbyggnadsändamål,
de tyska medborgare, som placerat sin egendom i Sverige, skulle va -

Utrikesutskottets utlåtande nr 14.

ra skyddade mot dylika förfoganden. Tyskland hade med sin Motala» krigföring
överfallit och plundrat oskyldiga stater och deras medborgare och
därmed ådragit sig en »total» skadeståndsskyldighet. Det vore därför rimligt,
att tysk egendom, var den än befunne sig, användes för att i någon ringa
mån kompensera de oerhörda förluster, som vållats av den tyska aggressionen.
Frågan huruvida Sverige önskade medverka lill en dylik lösning
vore i första hand en fråga om svensk »public policy». I betraktande av det
uppenbara behovet av all möjlig hjälp till återuppbyggnaden i de förhärjade
länderna skulle det närmast uppfattas som en ovänlig inställning, därest
man å svensk sida endast av formella, juridiska skäl vägrade medverka till
åtminstone en praktisk lösning av frågan.

När det från svensk sida framhölls, att de svenska fordringarna på Tyskland
llPPgingo till betydligt större belopp än de samlade tyska tillgångarna i
Sverige, hävdades å allierad sida, att det icke kunde anses överensstämma
med rättskänslans krav att tillerkänna fordringsägare, som investerat kapital
i tyska företag, bättre rätt till dessa tillgångar än offren för den tyska
aggressionen. Sverige vore givetvis icke det enda land, sorn hade fordringsägare
nied anspråk på betalning ur det tyska konkursboet. Innehavare av
exempelvis tyska rikslåneobligationer funnes i snart sagt alla länder, och det
skulle uppenbarligen göra ett beklagligt intryck, örn de i Sverige skulle tillgodonjuta
en helt annan behandling än i övriga delar av världen. Krav från
dylika fordringsägare hade enligt allierade uppgifter konsekvent avvisats i
de allierade länderna.

För övrigt kunde man på allierad sida icke finna, att ett förnöjande av
de svenska fordringsägarna kunde äga rum utan att rättsståndpunkten frånginges.
Gällande svenska clearinglagstiftning syntes nämligen icke medgiva,
att de tyska tillgångarna i Sverige helt toges i anspråk för betalning avsvenska
fordringar på Tyskland. Då de tillgångar, som icke kunde indragas
i en dylik clearing, i vart fall icke kunde betraktas som svensk egendom
utan allenast såsom tysk, syntes de ulan något våldförande av rätten kunna
disponeras av de allierade myndigheterna, som åtminstone tillsvidare vore
de faktiska företrädarna för det tyska folkhushållet och för övrigt hade
betydande utgifter för dess understödjande. Med hänsyn till möjligheten
att dessa tillgångar skulle reserveras för en blivande tysk regering, framhölls
å allierad sida i första hand, att en sådan ståndpunkt icke syntes förenlig
med den från svensk sida deklarerade avsikten att eliminera alla tyska
intressen. Dessutom förklarades, att de allierade i varje fall komme att se
till, att den tyska regering, som kunde komma att tillsättas, finge avstå
från alla anspråk på sådana tillgångar.

Den uppgörelse i huvudfrågan, varom man slutligen enades,
blev följande.

De tyska tillgångarna i Sverige skola omhändertagas, kontrolleras och
likvideras genom flyktkapitalbyråns försorg. Därvid skall hittills förekommande
utbyte av informationer med de allierade myndigheterna fortsättas.
Någon skyldighet att konsultera de allierade, innan beslut fattas i frågor rörande
kontrollen och likvidationen, föreligger icke å svensk sida.

Utrikesutskottets utlåtande nr Ut.

Egendom tillhörig tyska medborgare, som äro bosatta i Sverige och som
icke skola hemsändas, beröres icke av uppgörelsen. I övrigt bevilja de svenska
myndigheterna undantag från skingringsförbudet, och därmed från likvidationen,
i enlighet med gällande svenska lagstiftning och hittills tillämpad
praxis. Vid försäljning av tyska tillgångar skola de svenska myndigheterna
tillse, att kravet på säkerhet mot varje tyskt inflytande tillgodoses.

Av de vid likvidationen inflytande medlen, vilka uppskattas till 378 miljoner
kronor, skola 150 miljoner anses såsom den återstod, som erhålles, sedan
svenska fordringar i viss utsträckning erhållit betalning i enlighet med
gällande svenska clearjnglagstiftning. Denna återstod bör tillkomma det
tyska folkhushållet, därvid det statsrättsliga läget i Tyskland kan lämnas å
sido. Beloppet bör sålunda få disponeras av den eller dem, som de facto
företräda det tyska folkhushållet, f. n. alltså den allierade administrationen i
de olika zonerna. Beloppet får användas för inköp för detta folkhushålls
räkning även i andra länder än Sverige. Det förutsättes att de tyska rättsägarna
genom de allierades försorg i sitt hemland skola erhålla kompensation,
i den mån deras egendom i Sverige likvideras.

Denna principlösning innebär sålunda, att de allierade icke ha någon underrätt
eller annat intresse i utfallet av likvidationen av de tyska tillgångarna
i Sverige — utöver det indirekta intresset i de 150 miljoner, som anvisats
för inköp för Tyskland -— även örn likvidationen skulle giva en större behållning
än den nu uppskattade, d. v. s. 378 miljoner kronor. I enlighet härmed
blir fördelningen och dispositionen av övriga 228 miljoner, eller det
större eller mindre belopp, som likvidationen inbringar, en intem svensk angelägenhet.
Vidare märkes att, enär uppgörelsen endast berör de tre västra
zonerna i Tyskland, de tre västallierade regeringarna skola bekräfta, att Sovjetunionen
icke har några anspråk på ifrågavarande tillgångars användning
för den av unionen förvaltade delen av det tyska folkhushållet. Slutligen fastslås
att, för förebyggande av framtida tyska krav gentemot Sverige, de allierade
åtaga sig att tillse, att en blivande tysk regering för sin del godkänner
de angivna dispositionerna beträffande den tyska egendomen.

Denna uppgörelse i frågan om de tyska tillgångarna i Sverige tillgodoser
uppenbarligen icke de allierade önskemålen örn bidrag till återuppbyggnaden
av de befriade länderna. Delta är emellertid i viss mån fallet med en förklaring
som i sammanhanget avgavs från svensk sida. Enligt denna skall
Sverige lämna fortsatt finansiell hjälp för de angivna ändamålen inom en
ram av 125 miljoner kronor. Dessa bidrag från svensk sida — vilka sålunda
icke härröra från de tyska tillgångarna — skola omfatta dels 50 miljoner
kronor till den internationella flyktingskommittén i London att användas för
gottgörelse och ny bosättning åt de offer för nazistregimen, vilka icke kunna
rcpalrieras, dels, såsom en fortsättning av de svenska bidragen till återuppbyggnaden
av de krigshärjade länderna, 75 miljoner kronor, närmast avsedda
att utgå i form av avskrivningar å redan lämnade eller framtida krediter.

Frågan örn fördelningen av delta senare belopp vållade under förhandlingarna
betydande svårigheter, enär nian å allierad sida önskade redovisa det -

Utrikesutskottets utlåtande nr H.

samma såsom skadeståndsbidrag att fördelas i enlighet med de i Pariskonventionen
fixerade andelarna. Från svensk sida förklarades emellertid, att
beloppets karaktär av ett fristående svenskt bidrag — utgående av statsmedel
och utan direkt samband med de tyska tillgångarna — nödvändiggjorde,
att såväl fördelningen mellan olika mottagarländer som formen för medlens
transferering helt bestämdes av svenska vederbörande. För att i någon mån
tillmötesgå de allierade önskemålen begränsades fördelningen av bidraget
till de stater, som vore anslutna till Pariskonventionen. Därjämte förklarades
att utbyte av synpunkter med de allierade — d. v. s. ockupationsmakterna
i de tre västra zonerna — samt välvillig prövning av deras önskemål
skulle äga rum, innan fördelningen fastställdes, samt att sättet för utbetalning
och transferering av de sålunda bestämda andelarna skulle bli föremål
för överläggning med vederbörande mottagarland.

Vid sidan av denna behandling av huvudämnet för förhandlingarna genomgicks
övriga på dagordningen upptagna frågor.

I guldfrågan gjordes från svensk sida redan vid förhandlingarnas inledande
klart, att svenska regeringen —- i analogi med sin tidigare deklarerade
ståndpunkt att medverka till restitution av all foikrättsstridigt rövad egendom
— vore beredd att återställa monetärt guld, som genom tyska åtgärder
inövats från ockuperade länder. Den närmare tillämpningen av denna principståndpunkt
blev emellertid föremål för långvariga diskussioner, särskilt
frågan, huru skulle förfäras med rövat guld, som Sveriges riksbank köpt
av tyska riksbanken men sedermera sålt till tredje land. Resultatet av överläggningarna
är att restitutionskravet — enligt svensk önskan — begränsas
till guld, som Sverige hade i sin besittning den 1 juni 1945.

Beträffande den tyska statsegendomen i inskränkt mening, den s. k. officiella
egendomen, d. v. s. främst tyska beskickningens och konsulatens egendom
i Sverige, gjordes från allierad sida gällande, att bestämmanderätten
över densamma nu tillkomme de allierade, sedan de övertagit högsta makten
i Tyskland. Från svensk sida hävdades, att ett erkännande av en dylik bestämmanderätt
skulle innebära ett accepterande av den allierade rättsståndpunkt
som man icke velat godkänna såsom grundval för uppgörelsen. Ett
allierat förslag att man å svensk sida tills vidare skulle utfästa sig att icke
träffa någon slutlig disposition beträffande den officiella egendomen utan
föregående samråd med de allierade avböjdes likaledes å svensk sida.

De frågor, som närmast berörde svenska intressen, nämligen den svenska
egendomen i Tyskland, svartlistningen samt frigörandet av de spärrade svenska
tillgångarna i Förenta Staterna, hade av de allierade upptagits på dagordningen
såsom sekundära och beroende av lösningen av de övriga, såsom
huvudfrågor upptagna spörsmålen. På svensk begäran upptogs emellertid
dessa frågor till principdiskussion, innan man kommit till någon lösning av
frågan örn de tyska tillgångarna.

Frågan om den svenska egendomen i Tyskland hade enligt allierad uppfattning
intet samband med övriga på dagordningen upptagna frågor. Det
hävdades å svensk sida, att denna egendom såsom neutral borde åtnjuta

Utrikesutskottets utlåtande nr li.

skydd mot att tagas i anspråk för skadeståndsändamål och att, därest allierade
myndigheter förfogade över densamma, ägaren resp. de svenska intressenterna
vöre berättigade att direkt utfå ersättning.

Denna uppfattning vägrade man på allierad sida bestämt att godkänna.
Den allierade ståndpunkten vore följande: De investeringar som gjorts i
Tyskland av utländska medborgare — allierade eller neutrala — voro underkastade
tyska lagar och förordningar och följde Tysklands öden i med- och
motgång. En transferering av egendomen eller dess värde vöre lika utesluten
nu som under nazistregimen. Vad särskilt beträffade de svenska dotterbolagen
i Tyskland, underströks, att de svenska rättigheterna utgjordes av en
på aktieinnehav grundad andelsrätt i ett tyskt rättssubjekt — på samma sätt
som de tyska intressena i de tyskägda bolagen i Sverige endast innebure ett
anspråk på utdelning i likvidationen av dessa, vilken verkställdes helt enligt
svenska föreskrifter. Det framhölls att icke heller de allierade investeringarna
i Tyskland kunde erhålla någon annan behandling. Man åberopade vidare
precedensfall från tiden efter föregående världskrig, då genom internationell
skiljedom fastställts, att amerikanska dotterbolag i Tyskland kunde
fråntagas egendom, som inginge i det tyska skadeståndet, och att de amerikanska
moderbolagen ej direkt kunde utfå ersättning för sådan egendom.
Att man, under åberopande av den svenska neutraliteten under kriget, skulle
i detta hänseende kunna utverka en förmånsställning för Sverige framför de
länder som burit bördan av försvaret mot nazismen, vore, enligt de allierade
förhandlarnas mening, uppenbarligen helt uteslutet.

Vad man från allierad sida kunde utlova i fråga om de svenska intressena
i Tyskland, vore emellertid: 1) Icke-diskriminatorisk behandling av svensk
egendom eller egendom, vari finnas väsentliga svenska ägareintressen. 2)
Rättvis ersättning i Tyskland (equitable compensation in Germany), d. v. s.
i tyskt mynt, för beslag och andra dispositioner, vidtagna av ockupationsmyndigheterna
i resp. zoner. Det ankomme på kontrollrådet och de lokala
myndigheterna i Tyskland att giva närmare föreskrifter om dylik ersättning.
3) Rätt att genom en mindre, officiell delegation inspektera och undersöka
egendomens tillstånd.

Dessa utfästelser gällde emellertid blott de tre västallierade zonerna, eftersom
de allierade förhandlarna, i dessa lika litet som i andra avseenden, kunde
göra något uttalande beträffande ryska zonen.

Frågan örn ersättning för lidna förluster under krigsoperationerna kunde
man å allierad sida överhuvud icke diskutera; man erinrade blott om de
stora förluster, som de allierade själva gjort av samma skäl.

Beträffande de svarta listorna, liksom beträffande spärrningen av de
svenska tillgångarna i Förenta staterna, framhölls från allierad sida redan
vid förhandlingarnas inledande, att dessa åtgärder icke komme att användas
såsom påtryckningsmedel i de pågående förhandlingarna. De vore helt
motiverade av s. k. säkerhetsskäl och skulle hävas, så snart dylika skäl
ej längre gjorde dem påkallade. Därest uppgörelse beträffande kontrollen

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 5 nami. lavd. Nr 11—77. 2

Utrikesutskottets utlåtande nr 14.

och dispositionen av de tyska tillgångarna i Sverige kunde träffas, skulle
säkerhetsskälen icke längre hindra de svarta listornas avskaffande för Sverige
eller frigivandet av de svenska tillgångarna.

Från svensk sida hävdades, att alla rimliga säkerhetsskäl redan vore tillgodosedda
genom de omfattande åtgärder för kontroll av de tyska intressena,
som vidtagits av svenska regeringen, varför alla till den ekonomiska
krigföringen hörande åtgärder av detta slag snarast borde upphävas.

Under förhandingarnas gång meddelades från allierad sida, att beslut fattats
örn svarta listans definitiva upphävande för Sverige såväl som för samtliga
neutrala länder. Från svensk sida inriktade man sig därefter på att erhålla
allierade förklaringar, att svartlisteverksamheten icke skulle fortsättas
i andra former, inofficiella eller konsultativa, exempelvis vid tillhandagåendet
av amerikanska affärsföretag med upplysningar rörande affärsförbindelser
i utlandet. Förklaring av sådant innehåll avgavs från allierad sida.
Från amerikansk sida framhölls dock, att man icke kunde undanhålla de
amerikanska affärsmän, som hänvände sig till amerikanska myndigheter
med förfrågningar om utländska firmor, upplysning huruvida vederbörande
firma varit svartlistad samt, i så fall, anledningen härtill.

Beträffande de svenska tillgångarna i Förenta staterna förklarade man sig
å amerikansk sida beredd att snarast möjligt frigiva dessa enligt i stort sett
samma förfarande, som tillämpats vid frigivningen av de allierade staternas
tillgångar, vilka ävenledes varit spärrade under kriget. De tekniska modaliteterna
för detta arrangemang skulle göras till föremål för senare överläggningar
mellan experter å ömse håll. Dylika överläggningar hava inletts
men ännu icke slutförts. Å svensk sida förutsättes givetvis, att de ifrågavarande
modaliteterna komma att stå i samklang med överenskomna principer
och tillvägagångssätt för kontroll och likvidering av de tyska tillgångarna i
Sverige, däri inbegripet tillgångar, vilkas realvärde bestå av tillgodohavanden
i Förenta staterna.

Sedan enighet uppnåtts mellan förhandlingsdelegationerna örn angivna
lösningar av de olika frågorna, utarbetades förslag till uppgörelse. Med hänsyn
därtill att uppgörelsen i stort sett utgjordes av mer eller mindre ensidiga förklaringar
angående resp. regeringars politik och intentioner, ansågs den böra
givas en därefter avpassad form. Man enades därvid om att det uppnådda
förhandlingsresultatet skulle bekräftas genom en skriftväxling mellan delegationscheferna,
vari de å ömse sidor avgivna förklaringarna återgivas.
Förslag till dylik skriftväxling utarbetades gemensamt av delegaterna och
underställdes vederbörande regeringar i mitten av juli månad. Sedan godkännanden
ingått från resp. länder — för Sveriges del under förbehåll för
riksdagens prövning — verkställdes skriftväxling mellan delegationschefema
i Washington den 18 juli 1946.

Texterna till skriftväxlingen ha bifogats propositionen.

Regleringen av huvudfrågorna, d. v. s. om dispositionen av de tyska tillgångarna,
guldfrågan samt den svenska egendomen i Tyskland, angives i

Utrikesutskottets utlåtande nr 1A.

tvenne brev (litt. A och B), vilka ha karaktären av huvuddokument. Till dessa
ansluta sig vissa kompletterande skrivelser, berörande

dels innebörden av den svenska förklaringen om de tyska tillgångarnas
disposition (nr 11),

dels tyska tillgångar i utlandet, som innehavas via svenska medborgare
eller institutioner (nr 2),

och dels guldförklaringens tillämpning (nr 13).

De svenska förklaringarna beträffande kontrollen av de tyska tillgångarna
och de fristående svenska bidragen hava intagits i särskilda brev, nris 9
och 10.

Den allierade förklaringen beträffande svarta listan och den amerikanska
beträffande de svenska tillgångarna i Förenta staterna behandlas i brev nr
7 resp. 15.

I övrigt ingå i skriftväxlingen kortfattade förklaringar i följande mer eller
mindre tekniska frågor, nämligen

dels särskild undersökning beträffande rövade värdepapper (nr 1),

dels repatriering av tyska medborgare (nr 3),

dels tyska statsjämvägamas egendom i Sverige (nr 4),

dels tyska patent och varumärken (nr 5),

dels tysk officiell egendom (nr 6),

dels svensk representation i Tyskland (nr 8),

dels danaarv efter personer som avlidit i Tyskland till följd av nazistförföljelser
(nr 12),

dels slutligen tyska handelskammaren i Sverige (nr 14).

Av de ovan angivna frågorna har redogörelse redan lämnats rörande repatrieringen
av tyska medborgare och rörande den tyska officiella egendomen
i Sverige. Skriftväxlingen i dessa frågor utgör blott en sammanfattning
av den förda diskussionen. Detsamma gäller skriftväxlingen beträffande
tyska handelskammaren och den svenska representationen i Tyskland.

Beträffande de tyska patenten må nämnas, att den i skriftväxlingen berörda,
interallierade överenskommelsen i ämnet numera avslutats och att
Sverige nyligen erbjudits ansluta sig till densamma. Frågan härom är för
närvarande föremål för särskild utredning. I avvaktan på denna utredning
ha svenska vederbörande för avsikt att tillsvidare icke medgiva försäljning
eller annan överlåtelse av tyska patent, försåvitt överlåtelsen icke sker i samband
med försäljning av tyskkontrollerat företag, som innehar patentet i
fråga.

I fråga om rövade värdepapper, tyska handelskammaren, danaarv samt
genom förmedling av svensk innehavd tysk egendom i utlandet har från
svensk sida endast ställts i utsikt vissa undersökningar.

Å allierad sida önskades att — i likhet med vad som överenskommits med
Schweiz — möjlighet skulle finnas alt vädja till en gemensamt utsedd skiljedomare,
i händelse man å allierad sida icke kunde godtaga svenska myndigheters
beslut i fråga örn verkställandet av de olika svenska deklarationerna.
Detta önskemål avböjdes å svensk sida och i stället infördes i huvuddokumen -

Utrikesutskottets utlåtande nr 14.

tet en skiljedomklausul, vilken dock endast gäller den principiella uppgörelsen
beträffande de tyska tillgångarna och guldfrågan.

Föredragande departementschefen har framhållit att de allierade regeringarnas
ståndpunkt till frågan örn dispositionen av tyska tillgångar utanför
Tyskland har varit, dels att man genom likvidation av dessa tillgångar borde
eliminera de tyska ekonomiska intressena utom landet såsom ett möjligt underlag
för nya rustningar, dels att man med hjälp av intäkterna vid likvidationen
borde bereda de krigshärjade länderna viss ersättning för skador vållade
genom det tyska angreppet. Man möter alltså å ena sidan ett ekonomiskt
säkerhetskrav, å andra sidan ett kompensationskrav.

Redan från början har från svensk sida förklarats, att den allierade ståndpunkten
blott i viss begränsad utsträckning kunde godtagas. Sverige har sålunda
kunnat ansluta sig lill säkerhetskravet och icke heller funnit hinder
möta mot att genomföra en likvidation av de tyska tillgångarna; de åtgärder
som redan vidtagits i syfte att tillgodose berörda krav framgå av den förut
lämnade redogörelsen. Däremot lämnar icke svensk rätt, och, enligt svensk
uppfattning, ej heller vedertagen internationell rätt, stöd för ett utlämnande
till de allierade av de likvida medel, som skapats genom realisationsförfarandet.
Dessa likvida medel äro att betrakta såsom tysk egendom och böra disponeras
i enlighet därmed. Sverige har mot denna bakgrund ansett sig böra
avvisa kravet på transferering till de allierade av ifrågavarande medel såsom
kompensation för de skador dessa åsamkats genom den tyska krigföringen.

Det uppnådda förhandlingsresultatet kan mot bakgrunden av det sagda
i korthet anges innebära följande. Sverige åtager sig att fullfölja nuvarande
kontroll- och likvidationsförfarande för tillgodoseende i full utsträckning av
säkerhetskravet, varvid utbyte av informationer med de allierade fortsättes
men utan skyldighet för svenska vederbörande att konsultera de allierade
innan beslut fattas. Den genom likvidationen uppkomna behållningen betraktas
såsom tysk egendom. Till den del denna egendom i enlighet med redan
tidigare gällande clearingförfarande anses kunna disponeras för clearing mot
svenska fordringar skall så ske. I övrigt bör den såsom tysk egendom vara
disponibel för det tyska folkhushållets räkning. Då emellertid detta för närvarande
— oavsett det statsrättsliga läget —- rent faktiskt administreras av
allierade myndigheter, böra dessa anses befogade att för inköp för tysk räkning
disponera restbeloppet. Denna disposition, som skall bli föremål för särskilda
uppgörelser, är uttryckligen begränsad till att gälla tyska folkhushållets
behov.

Beträffande de svenska åtagandena i förevarande sammanhang må vidare
nämnas, att Sverige — i enlighet med en redan från början intagen principståndpunkt
— förklarat sig vilja avstå det guld i svensk besittning den 1 juni
1945, som kunde bevisas vara taget från ockuperade länder.

Från svensk sida framhölls vid förhandlingarna, att de kompensationskrav,
som man funnit sig böra avvisa, icke kunde bedömas utan hänsynstagande
till Sveriges allmänna finansiella stödverksamhet under efterkrigs -

Utrikesutskottets utlåtande nr 14.

tiden. Sverige hade för sin del för avsikt att i viss utsträckning fullfölja
denna verksamhet. I samband med förhandlingarna har man nu förklarat,
att så skall ske inom en ram av sammanlagt 125 miljoner kronor, varav 50
miljoner för den s. k. internationella flyktingkommittén i London. Återstoden,
75 miljoner kronor, utgör ett tillägg från svensk sida till de bidrag till
det internationella återuppbyggnadsarbetet, som redan utgått av svenska
statsmedel och vilkas fördelning bestämmes av Sverige.

En förutsättning för en uppgörelse angående den tyska egendomen efter
angivna linjer har från svensk synpunkt varit, att de enskilda tyskar, vilkas
egendom likviderats, skola få ersättning för sin egendomsförlust. De allierade
skola svara för utbetalning av denna ersättning.

Det har vidare ansetts nödvändigt att fastslå, att de allierade regeringarna
vid ett kommande fredsslut med Tyskland skola tillse, att de avtalade transaktionerna
med avseende på tysk egendom från tysk sida godkännas.

Ett annat svenskt krav har varit att ersättning erhålles för allierade förfoganden
över egendom i Tyskland som direkt eller indirekt är att anse såsom
svensk. Den allierade förklaringen innehåller i detta hänseende endast ett
allmänt uttalande om skydd utan diskriminering för all egendom tillhörig
vänskapligt sinnade stater eller deras medborgare samt örn utbetalning i
Tyskland av rättvis ersättning för förfoganden över sådan egendom. I nära
sammanhang med denna förklaring från allierad sida står löftet, att man från
svensk sida skall få verkställa inspektion av den svenska egendomen i de tre
västra zonerna av Tyskland. En delegation, vari de större, intresserade företagen
äro representerade, torde inom den närmaste tiden komma att avresa
till Tyskland för verkställandet av dylik inspektion.

I denna allmänna översikt över uppgörelsens huvudinnehåll må till slut
nämnas, att utfästelse från allierad sida lämnats örn avskaffande av den
s. k. svartlistningen i vad denna gällde Sverige och svenska medborgare utomlands,
en utfästelse, som redan uppfyllts före uppgörelsens ikraftträdande.
Samtidigt har man från allierad sida förklarat, att den diskriminering mot
företag och individer, som de svarta listorna innebär, icke skall fortsättas i
inofficiella eller rådgivande former.

Från amerikansk sida har vidare utfästelse lämnats att snarast möjligt
frigöra de spärrade svenska tillgångarna i Förenta Staterna, varvid det närmare
förfarandet härför skall bli föremål för särskilda överläggningar. De
förslag till dylikt förfarande som hittills under hand framlagts från amerikansk
sida, hava icke kunnat å svensk sida accepteras, bl. a. enär de icke
synts stå i full överensstämmelse med de överenskomna principerna för likvideringen
och dispositionen av de tyska tillgångarna. Innan överenskommelsen
sättes i kraft bör alltså en uppgörelse i deblockeringsfrågan hava
träffats.

Intäkterna vid en likvidation av de tyska tillgångarna i Sverige lia preliminärt
uppskattats till i lunt tal 375 miljoner kronor. Av detta belopp har en
summa på omkring 225 miljoner kronor beräknats motsvara sådana tillgångar
som böra tvångsvis disponeras för betalning av tyska skulder till

Utrikesutskottets utlåtande nr 14.

Sverige enligt clearinglagstiftningens principer. I enlighet härmed har avtalats,
att det saldo som skall kunna användas för inköp för tysk räkning
skall utgöra 150 miljoner kronor. Siffran är definitiv och påverkas icke om
utfallet av likvidationsförfarandet i den ena eller andra riktningen skulle
avvika från beräkningarna. Transfereringen av ifrågavarande belopp å 150
miljoner kronor är en automatisk konsekvens av den svenska ståndpunkten,
att medlen äro tysk egendom.

Värdet av det guld, som skall avstås, kan enligt hittills föreliggande utredningar
uppskattas till närmare 30 miljoner kronor.

Då de i utsikt ställda anslagsanvisningarna uppgå till 125 miljoner kronor,
blir alltså det totala belopp som kommer att gå till utlandet (150 + 30 +
125 =) 305 miljoner kronor. Det är emellertid missvisande att betrakta
detta såsom en homogen svensk prestation att sammanställa med det beräknade
värdet av de tyska tillgångarna i Sverige. De 150 miljoner kronor, som
skola transfereras för tysk räkning äro sålunda, såsom redan framhållits,
att betrakta såsom tysk egendom, mot vilken svenska rättsanspråk icke
böra göras gällande. Anslagen på 125 miljoner kronor äro en fristående
svensk prestation baserad på svenska statsmedel, vilken faller inom ramen
av en redan upplagd politik. Vad slutligen beträffar löftet att avstå visst
guld, gäller detta egendom som icke medräknats i värdet av de tyska tillgångarna
i Sverige.

Den likvidation av den tyska egendomen, som förutsättes i uppgörelsen,
är avsedd att verkställas av flyktkapitalbyrån med stöd av de befogenheter,
som erhållits genom den i december 1945 antagna ändringen av kontrollagen
och den samtidigt utfärdade administrationslagen. Denna lagstiftning är
nämligen tillräckligt vidsträckt för att medgiva även en allmän likvidation
av tysk egendom här i riket.

Frågan örn bildandet av ett särskilt bolag för genomförandet av vissa åtgärder
i samband med likvidationen anmäles i annat sammanhang av chefen
för handelsdepartementet.

Den clearing av svenska fordringsanspråk mot tyska tillgångar i Sverige,
som jämväl förutsättes enligt uppgörelsen, bör, såsom nyss antytts, äga rum
med stöd av gällande clearinglagstiftning. Bland de fordringar, som skola
utfå betalning genom detta förfarande, böra medräknas statsverkets oguldna
fordringar på Tyskland, inklusive den fordran, som uppkommer genom utlämnande
av det s. k. rövade guldet, vilket mottagits såsom fullgod likvid i
betalningssammanhang som eljest skulle reglerats över clearingen och mot
uttrycklig försäkran att guldet ej skulle härstamma från ockuperat land.
Därjämte bör övervägas huruvida och i vilken utsträckning utdelning skall
ifrågakomma för kapitalbelopp — bl. a. å de tyska rikslånen — även i de fall,
då dessa enligt kontraktbestämmelserna ännu icke äro förfallna. Vidare kan
ifrågasättas, huruvida viss begränsad del av de inflytande medlen bör användas
till en fond för tillgodoseende av de särskilda anspråk på ersättning
utanför den normala clearingens ram, som må befinnas skäliga.

Enligt clearinglagstiftningen tillkommer det Kungl. Maj:t att giva närmare

Utrikesutskottets utlåtande nr 14.

föreskrifter i samband med clearingen. I den mån den fortsatta utredningen
av frågan örn fördelningen av influtna medel giver vid handen, att dessa
böra tagas i anspråk för ändamål som falla utanför den normala clearingens
ram, torde fråga härom böra underställas riksdagen.

Slutligen bör övervägas, huruvida, i samband med att föreskrift meddelas
om betalning av fordringar ur clearingmedel, jämväl bör stadgas, att vissa
fordringar böra utgå med förmånsrätt och övriga erhålla utdelning blott i
den mån återstående tillgångar förslå.

Det belopp å 150 miljoner kronor, som enligt vad förut anförts skall disponeras
för finansiering av tysk import genom ockupationsmyndigheternas
försorg, bör utbetalas av riksbanken med rätt att erhålla ersättning av de
medel, som inflyta genom likvidationen av de tyska tillgångarna i Sverige.

Frågan om medelsanvisning för utbetalning av de 50 resp. 75 miljoner
kronor vilka icke härröra ur de tyska tillgångarna, liksom för täckande av
riksbankens förlust i anledning av utlämnandet av viss kvantitet guld, upptages
i annat sammanhang av chefen för finansdepartementet.

Föreliggande uppgörelse synes departementschefen innefatta en ur svensk
synpunkt godtagbar och med svenska rättssynpunkter förenlig lösning av
ifrågavarande problem.

I vad den träffade uppgörelsen rör den tyska egendomen i Sverige, innebär
den i huvudsak följande:

I den mån denna egendom enligt gällande svenska clearinglagstiftning
anses kunna tagas i anspråk för betalningar av svenska fordringar i Tyskland,
skall så ske. Frågan om fördelningen av de för detta ändamål disponibla
medlen förblir en intern svensk angelägenhet. Värdet av de tillgångar,
som på detta sätt tagas i anspråk, uppskattas till 225 miljoner kronor, vilket
motsvarar omkring 60 % av det beräknade totalvärdet av den tyska egendomen
i Sverige. Värdet av övriga här befintliga tyska tillgångar — mot vilka
sålunda svenska rättsanspråk icke ansetts böra göras gällande — skall ställas
till det tyska folkhushållets förfogande. Det för detta ändamål disponibla
beloppet har — oberoende av utfallet av likvidationen av dessa tillgångar —
fixerats till 150 miljoner kronor, motsvarande cirka 40 % av de tyska tillgångarna
i Sverige. Detta belopp disponeras, efter särskild överenskommelse
med svenska regeringen, av de i uppgörelsen deltagande allierade regeringarna,
vilka — oavsett det statsrättsliga läget i Tyskland — för närvarande
rent faktiskt företräda det tyska folkhushållet. En förutsättning
för uppgörelsen i denna del är att Sovjetunionen för den ryska zonen i Tyskland
avstått från varje krav på tyska tillgångar i Sverige.

Den tyska egendomen i Sverige ställes alltså icke till någon del till de
allierade regeringarnas fria förfogande i form av skadestånd eller dylikt, och
det svenska åtagandet i fråga örn det angivna beloppet av 150 miljoner kronor
innebär följaktligen icke något erkännande av de överenskommelser,
som träffats mellan de allierade inbördes rörande tyska skadeståndsprestalioner.
För att säkerställa, att medlen disponeras uteslutande för inköp _

Utskottet.

Utrikesutskottets utlåtande nr 14.

i Sverige eller i andra länder — av sådana varor, som kunna anses för det
tyska folkets försörjning väsentliga, har stadgats, att utbetalning endast må
ske i den mån sådana inköp bliva från svensk sida godkända.

Dessutom bar under förhandlingarna från svensk sida lämnats utfästelse
örn bidrag med dels 50 miljoner kronor till den internationella flyktingkommitténs
förfogande, dels 75 miljoner kronor att enligt regeringens direktiv
fördelas mellan de länder, som anslutit sig till skadeståndskonventionen
i Paris. I särskild proposition har äskats riksdagens godkännande av
dessa åtaganden.

Det hade uppenbarligen varit önskvärt att i samband med den träffade
uppgörelsen uppnå en tillfredsställande reglering även av den ur svensk synpunkt
betydelsefulla frågan om skyddet för de svenska ekonomiska intressena
i Tyskland, bl. a. de där etablerade svenska dotterbolagens egendom.
Denna fråga är genom förevarande överenskommelse icke i vidare mån berörd
än att de i uppgörelsen deltagande allierade regeringarna förklarat sin
avsikt vara att utan diskriminering skydda dessa intressen. Detta förutsättes
innebära samma skydd, som tillkommer motsvarande allierade intressen i
Tyskland.

I likhet med departementschefen finner emellertid utskottet, att den genom
skriftväxlingen nådda uppgörelsen innebär en ur svensk synpunkt godtagbar
och med svenska rättsgrundsatser förenlig lösning av förevarande frågor.
Ett stort mått av tillmötesgående har från svensk sida visats för möjliggörande
av samförstånd utan uppoffrande av rättssynpunkterna.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition,

l:o, med godkännande av den verkställda skriftväxlingen,
bemyndiga Kungl. Majit att, vid tidpunkt som Kungl. Majit
prövar lämplig, sätta den därigenom träffade uppgörelsen i
kraft,

2:o förklara, att riksbanken skall äga verkställa utbetalning
av ett belopp å 150 miljoner kronor för inköp av förnödenheter
för tysk räkning i enlighet med vad förut anförts.

Stockholm den 10 december 1946.

På utrikesutskottets vägnar:

RICKARD SANDLER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Sandler, Domö*, Björnsson, Ivar Anderson, Lindström*,
Wistrand och Bergvall;

från andra kammaren: herrar Skoglund, Lindqvist, Pehrsson-Bramstorp*, Ohlin,
Bagge och Hallén.

* Ej närvarande vid justeringen.