Tredje lagutskottets utlåtande nr It dr 1959 (Utlåtande 1959:L3u14 l3u)

Tredje lagutskottets utlåtande nr It dr 1959

Nr 14

Utlåtande i anledning av motioner angående rättegångsbiträde åt enskilda
i jorddelningsmdl.

Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 379 i första kammaren1 av herr Spetz samt nr 432 i
andra kammaren av herr Svensson i Ljungskile.

I motionerna, som är likalydande hemställes, »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning och förslag till rättegångsbiträde åt
enskilda personer i jorddelningsmål samt att de synpunkter som framförts i
denna motion därvid måtte beaktas».

över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttrande från hovrätten för Nedre Norrland, lantmäteristyrelsen
efter samråd med 1954 års fastighetsbildningskommitté och 1956 års
lantmäterikommitté, länsstyrelserna i Södermanlands län samt Göteborgs och
Bohus län. Vid yttrandet från länsstyrelsen i Södermanlands län har fogats
yttrande från överlantmätaren i länet. På begäran av utskottet har yttrande
därjämte avgivits av Föreningen Sveriges häradshövdingar och Riksförbundet
Landsbygdens folk (RLF).

Gällande rätt

En fastighet kan numera bildas endast genom beslut av myndighet. I lag
har uppställts för olika slag av fastighetsbildning mer eller mindre stränga
krav på beskaffenheten av den nya fastigheten. Förfarandet vid fastighetsbildning
företer en blandning av förvaltningsrättsliga och processrättsliga
inslag.

Sedan en lantmäteriförrättning avslutats, skall den, för att äga giltighet i
fastighetsbildningshänseende, fastställas. Där jorddelningslagen är tillämplig,
vilket är det vanligaste, handlägges fastställelsefrågan av överlantmätaren
eller ägodelningsdomaren. Om vid denna prövning det befinnes att förrättningen
icke är »lagligen beskaffad» eller om erinran mot förrättningen framställts
av länsstyrelsen, lantbruksnämnden, byggnadsnämnden eller — i fall
då ägodelningsdomaren är fastställelsemyndighet — överlantmätaren, skall
emellertid fastställelsefrågan hänskjutas till ägodelningsrätten (21 kap. 43 §).
Fråga härom kan även komma under ägodelningsrättens prövning genom direkt
underställning av beslut som fattats vid lantmäteriförrättning. — Talan

1 Motionen i sin helhet tryckt hland andra kammarens motioner.

Bihang till riksdagens protokoll 1959. 9 saml. .1 avd. Nr It

Tredje lagutskottets utlåtande nr li år 1959

mot ägodelningsrätts avgörande handlägges ej av specialdomstol utan av hovrätt,
varifrån talan på eljest vanligt sätt kan fullföljas till högsta domstolen.
— För alla tre domstolsinstanserna gäller att de, där så finnes erforderligt,
kan som biträde åt sig kalla överlantmätare och länsarkitekt (21 kap. 13, 58
och 65 §§). — Rätt att föra talan mot beslut, varigenom ägodelningsrätt eller
hovrätt meddelat fastställelse å jorddelningsförrättning tillkommer hl. a.
överlantmätare och länsarkitekt (21 kap. 51 § 1 mom. tredje stycket).

Rättegångsbalken gäller i princip även för rättegången i jorddelningsmål
(jorddelningslagen 21 kap. 1 § tredje stycket). Detta betyder bl. a. att rättegångsbalkens
bestämmelser om rätt att anlita biträde, ombud och sakkunnig
gäller även i jorddelningsmål. På grund av uttryckligt stadgande i 1 § lagen
om fri rättegång är nämnda lag tillämplig även i jorddelningsmål. På grund
härav kan en part, som är mindre bemedlad, på allmän bekostnad erhålla biträde
också i jorddelningsmål. Till sådant biträde kan dock ej annan än jurist
förordnas. Av allmänna medel kan enligt lagen om fri rättegång även utgå
sådan kostnad för sakkunnig, som det eljest skulle åligga part att själv betala.
Fri rättegång kan medges endast för förfarande inför domstol och således
ej för förfarandet på förrättningsstadiet.

Yttrandena

Motionernas yrkande om tillsättande av en utredning avstyrkes i allmänhet
av remissinstanserna. Endast RLF tillstyrker ehuru med viss reservation
motionerna.

Lantmäteristgrelsen uttalar efter att i frågan ha samrått med 195b års fastighetsbildningskommitté
och 1956 års lantmäterikommitté som sin mening,
att motionerna icke bör föranleda någon riksdagens åtgärd. Styrelsen redogör
bl. a. för det sätt på vilket avvägningen mellan allmänt och enskilt intresse för
närvarande sker vid fastighetsbildningen och berör därvid även de arbetsformer
som icke reglerats i lag. Styrelsen anför i denna del.

Förrättningar för ändring i gällande fastighetsindelning ha alltid tilldragit
sig ett starkt allmänt intresse. Detta har dels tagit sig uttryck i positiv riktning
i lagstiftning, organisatoriska åtgärder och ekonomiskt stöd för omreglering
genom laga skifte eller på annat sätt av bestående fastigheter för att skapa
ett ändamålsenligt underlag för jordbruk och skogsbruk, dels ock under långa
perioder inneburit en begränsning i den enskilde fastighetsägarens möjligheter
att för olika ändamål uppdela sin fastighet. I det senare avseendet har
det allmänna velat förhindra tillkomsten av olämpliga fastigheter för bl. a.
jordbruk och skogsbruk och har, i de fall en fastighetsdelning inneburit eller
föranlett en användning av marken för ett annat ändamål än tidigare, velat
tillgodose ett ur allmän synpunkt angeläget krav på ändamålsenlig markanvändning
för bl. a. bebyggelse. Intresset av att hindra olämplig fastighetsdelning
har under senare tid starkt stegrats. Det kan här erinras om tillkomsten
av jorddelningslagen år 1926, sociala jordutredningens betänkanden under

Tredje lagutskottets utlåtande nr li år 1959

1930-talet, 1947 års principbeslut angående den framtida jordbrukspolitiken,
1947 års byggnadslag och bostadsförsörjningsfrågornas reglering.

De i jorddelningslagen intagna kraven på fastighets lämplighet, som utgöra
villkor för delning av fastighet, äro sådana att de vanligtvis omfattas även av
den enskilde. Den motsättning mellan allmänt och enskilt intresse som i vissa
fall förekommer vid fastighetsbildning hänför sig i allmänhet till de i fastighetsbildningslagstiflningen
utöver lämplighetskraven intagna kraven ur allmän
synpunkt med hänsyn till jordbruket, skogsbruket och bebyggelseinlressena.
Det bör dock framhållas att det antal fall, där en sådan motsättning visar
sig, är synnerligen ringa i förhållande till det totala antalet fastighetsdelningar.
I allmänhet torde det allmännas och den enskildes intressen vid fastighetsbildning
gå i samma riktning.

Den avvägning mellan allmänt och enskilt intresse, som sker vid fastighetsbildning,
företages i första hand av förrättningsmännen, som utgöra första
instans i fastighetsbildningsavgöranden. Vid förrättning uppträder icke, med
undantag av byggnadsnämnd som skall kallas till förrättningssammanträde
i vissa fall, någon representant för det allmänna. En anordning med sådana
allmänna representanter skulle, som också framhålles i motionen, vara praktiskt
ogenomförbar. Förrättningsmännen få alltså företaga denna avvägning
med den kännedom de ha eller finna sig böra inhämta om det allmännas intressen
i olika avseenden. Sedan sakägarna vid förrättningen utvecklat sin
talan och därunder av förrättningsmännen fått råd och upplysningar samt
besked om de synpunkter, som med hänsyn till allmänna intressen kunna anläggas
på det föreliggande problemet, ha förrättningsmännen sedan de dessutom
vidtagit eljest erforderlig utredning att på grundval av det föreliggande
materialet med redovisande av beslutsskälen avge beslut i fastighetsbildningsfrågan.

De anmärkningar som motionären riktat mot förrättningsverksamheten i
nu aktuellt hänseende synas i främsta rummet avse frågan om sättet för inhämtande
av de synpunkter på föreliggande fastighetsbildningsspörsmål, som
olika myndigheter med uppgift alt bevaka det allmännas intressen i olika
sammanhang ha att anlägga. Därjämte har berörts frågan om överlantmätarens
förmansställning i förhållande till distriktslantmätarna.

Det måste enligt lantmäteristyrelsens mening anses angeläget alt de synpunkter,
som nyss berörda myndigheter med hänsyn till sina arbetsuppgifter
ha att anlägga på viss fastighetsbildningsåtgärd, framföras redan innan förrättning
avslutas. På förrättningsstadiet föreligga de största möjligheterna
att sammanjämka alla de olika aspekter, som myndigheter och enskilda framföra,
med varandra och med vad eljest framkommer under förrättningen. Den
enskilde bör därvid för att kunna föra sin talan såväl på förrättningsstadiet
som senare vid domstol, om förrättningsfrågan föres dit, äga rätt alt om anledning
föreligger att neka en av honom begärd fastighetsbildningsåtgärd få
skälen för avslaget klart redovisade. En sådan redovisning är givetvis möjlig
endast om förrättningsmännen själv äger kännedom därom. 1 flertalet fall
äger förrättningsmännen kännedom om andra myndigheters mening i principiella
frågor. Där så icke är fallet eller där denna kännedom icke är till fyllest
och förrättningsmännen på grund därav söker samråd med annan myndighet
beträffande viss förrättning, är det angeläget att myndigheten redovisar sina
synpunkter och icke enbart ett slutligt ställningstagande i fastighetsbildningsfrågan.
Delta gäller vare sig förrätlningsmanncn direkt söker samråd med

Tredje lagutskottets utlåtande nr 74 dr 1959

viss myndighet, en anordning som i flertalet fall torde förekomma, eller sådant
samråd sker i anslutning till s. k. länsråd. Länsråden, som icke ha några
beslutande utan endast upplysande eller rådgivande funktioner, utgöra i vissa
fall en praktisk anordning för samråd, enär kontakten med ett flertal myndigheter
därvid erhålles samtidigt, varjämte en debatt i principiella^ frågor
möjliggöres. I allmänhet torde länsråden befatta sig endast med frågor av
större principiell betydelse.

Lantmäteristyrelsen finner ett lämpligt uppbyggt samråd med andra myndigheter
på förrättningsstadiet värdefullt i de fall förrättning berör dessa
myndigheters kompetensområden och förrättningsmannen icke för avgörande
av förrättningen finner sig böra ingå i prövning med den kännedom han äger
om myndigheternas principiella mening. Styrelsen hyser dessutom uppfattningen
att ett förtroendefullt samarbete mellan överlantmätare och förrättningsmän
i principiella frågor som röra förrättningsverksamheten är till gagn
för såväl det allmänna som den enskilde. Enligt styrelsens mening leder icke
en sådan anordning till att den enskilde sakägaren skulle komma i sämre ställning.
Detta samarbete angående principiella förrättningsfrågor, för vilket
överlantmätarens förmansställning i administrativt avseende torde sakna betydelse,
kan dessutom ge bättre underlag för den rådgivningsverksamhet som
förrättningsmännen normalt bedriva till nytta för den enskilde förrättningssökanden.
Lantmäteristyrelsen finner det även lämpligt att överlantmätaren
ingår i länsråd, där sådant förekommer. Hans medverkan där kan, sett ur
den enskildes synpunkter, vara till fördel. Han har med sin allmänna kännedom
om författningar och förhållandena på länet ur skiftande synpunkter och
på grund av sin erfarenhet i fastighetsbildningsfrågor i allmänhet, delvis inhämtad
under en omfattande förrättningsverksamhet, goda möjligheter att
betrakta fastighetsproblemen allsidigt. Han är dessutom medveten om att
förrättningsmannen genom sakägarnas uppgifter vid förrättningen och egen
utredning på platsen eller eljest får en fylligare bild angående förutsättningarna
för ifrågasatt fastighetsbildning än vad som eljest är möjligt. Vad i motionen
framhålles om distriktslantmätarens osjälvständighet, om överlantmätarens
alltför starka inflytande på förrättningsmännens bedömning i tillståndsfrågor
och om detta inflytandes betydelse i förhållande till överlantmätares
möjligheter att tillföra domstolarna en alltför ensidig syn på jorddelningsmål,
är enligt lantmäteristyrelsens mening icke ägnat att ge en rättvisande
bild av förhållandena vid fastighetsbildning. Även om de ovan berörda
arbetsformerna enligt lantmäteristyrelsens mening i övervägande antalet fall
visat sig vara lämpliga, komma de dock att bli föremål för en översyn i anslutning
till de nu pågående utredningarna.

Enligt lantmäteristyrelsens mening är det uppenbart att, som den ovan
lämnade redogörelsen för förfarandet vid fastighetsbildning visar, det icke
är förenligt med distriktslantmätares ställning i första instansen i fastighetsbildningsavgöranden
att han i domstolsinslanserna uppträder som rättegångsbiträde
åt part i mål, som föranletts av förrättning han själv handlagt. Icke
heller är det lämpligt att han uppträder som sådant rättegångsbiträde inom
annat distrikt. Detta omöjliggöres dessutom av att distriktslantmätarna redan
utan dessa arbetsuppgifter ha en mycket omfattande arbetsbörda.

För enskild person, som önskar anföra besvär över förrättning eller över
underrättsutslag i jorddelningsmål, torde finnas samma möjligheter som för
part i tvistemål vid allmän domstol att låta sig representeras genom ombud,

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1\ år 1959

att erhålla fri rättegång enligt därom gällande regler och att få bistånd från
landstingens rättshjälpsanstalter. Anser klagande det angeläget att sådant
bistånd i särskilda fall lämnas av lantmätare med lång erfarenhet i fastighetsbildningsfrågor
synes hinder icke föreligga att anlita pensionerade lantmätare.

Till sammanfattning av sin ståndpunkt anför lantmäteristyrelsen.

Såsom framgår av de i motionen redovisade motiven för det framförda förslaget
äger detta samband med frågorna om sättet för handläggning av fastighetsbildningsförrättning
och om processen i jorddelningsmål. Dessa spörsmål
äro f. n. under utredning inom 1954 års fastighetsbildningskommitté, som har
i uppdrag att utreda frågan om en allmän revision av fastighetsbildningslagstiftningen.
Det ankommer sålunda på denna kommitté att föreslå de krav
som med hänsyn till allmänna och enskilda intressen skola gälla som villkor
för fastighetsbildning. Det kan i detta sammanhang erinras om den utredning
angående tätbebyggelsebegreppets avgränsning, som den 18 januari 1957 uppdragits
åt nämnda kommitté. Inom kommittén pågår dessutom enligt meddelade
direktiv utredning angående förfarandet vid fastighetsbildningsförrättning
och handläggning av jorddelningsmål, i vilken utredning frågan om
tillgodoseende av enskilt och allmänt intresse ingår som ett naturligt led. Det
i motionen framförda förslaget är dessutom, med den lösning motionären
tänkt sig, beroende av frågan om organisationen av lantmäteriets förrättningsverksamhet,
vilket fråga för utredning anförtrotts 1956 års lantmälerikommitté.
Det kan icke anses lämpligt att nu, då dessa tvenne kommittéers arbete
befinner sig i sitt slutskede, vidtaga åtgärder, som äga nära samband med
kommittéernas uppdrag och kunna föregripa deras ställningstaganden.

Hovrätten för Nedre Norrland finner att grund i stort sett saknas för vad
motionärerna anfört. Hovrätten yttrar.

Det synes hovrätten tveksamt, om det medel, som i motionerna anvisas för
att avhjälpa de missförhållanden, som anses råda, skulle medföra något resultat.
Enligt hovrättens erfarenhet söker en förrättningslantmätare, som har
annan mening än länsmyndigheterna — och detta inträffar alls ej sällan -—
att på bästa sätt finna gehör för denna sin mening hos domstolen. Sammanfaller
förrättningslantmätarens uppfattning med den enskilde partens intressen,
gör han alltså denne samma tjänst som ett sakkunnigt biträde. Men även
om förrättningslantmätaren och länsmyndigheterna alla äro ense, torde anledning
att, som i motionerna föreslås, ordna med särskild rättshjälp i mål av
förevarande slag ej finnas. Som i motionerna påpekas har domstolen officialprövning.
De möjligheter, som härigenom erbjudas, begagnas regelmässigt.
Domstolen sörjer sålunda ex oflicio för att fullständig utredning föreligger.
Den kommer lätt nog till klarhet om de faktiska omständigheter, som äro av
betydelse för utgången. Avvägningen och bedömningen av dessa omständigheter
kan naturligtvis möta svårigheter. Men svårigheterna äro i allmänhet ej
större än i åtskilliga andra mål.

Även i jorddelningsmål står möjligheten öppen alt erhålla fri rättegång och
därmed förenade förmåner, bland dem rätten till juridiskt biträde. Fastighetsbildningsinål,
liksom jorddelningsmål över huvud taget, äro merendels

Tredje lagutskottets utlåtande nr ti dr 1959

av den art, alt en på området erfaren advokat — med ledning av den officialutredning
som förebringas — bemästrar de uppkommande spörsmålen utan
tillgång till ytterligare fackkunskap. Skulle sådan behövas, bli reglerna i 40
kap. rättegångsbalken tillämpliga. Det kan förutsättas att dessa utnyttjas i
all den utsträckning som omständigheterna påkalla.

Enligt hovrättens mening måste den enskildes möjligheter att bevaka sina
intressen i jorddelningsmål bedömas som i vart fall ej sämre än motsvarande
möjligheter på andra områden av rättslivet. Den i motionerna gjorda hemställan
torde redan av detta skäl ej påkalla särskild åtgärd. En annan sak är att,
som påpekas i motionerna, gällande lagstiftning förutsätter stort hänsynstagande
till de uttalanden och yrkanden som planmyndigheterna från sina
utgångspunkter göra. Såsom inledningsvis framhållits, bottna motionerna
också i en kritisk inställning över huvud taget till nuvarande ordning för behandling
av fastighetsbildnings- och andra jorddelningsfrågor. Hovrätten vill
med anledning härav erinra, att frågan om ny fastighetsbildningslagstiftning
och därmed sammanhängande spörsmål är föremål för utredning genom 1954
års fastighetsbildningskommitté. Enligt 1959 års riksdagsberätteise finnas
utsikter att utredningsarbetet kommer att slutföras senast under 1960. Det
torde vid sådant förhållande under alla omständigheter vara lämpligt att tills
vidare avvakta resultatet av detta arbete, innan särskilda bestämmelser om
rättegångsbiträde i jorddelningsmål övervägas.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser icke större behov av rättshjälp
föreligga i ärenden av nu ifrågavarande art än på andra förvaltningsområden,
varför tillräcklig anledning saknas alt låta verkställa den av motionärerna
föreslagna utredningen. Länsstyrelsen anför vidare.

Länsstyrelsen kommer i kontakt med de i motionerna omförmälda avstyckningsärendena
vanligen på det sättet, att överlantmätaren eller dislriktslantmätaren
hemställer om länsstyrelsens yttrande däri. Efter erforderlig utredning,
som i regel består i alt länsarkitektens och, om ärendet ej passerat överlantmätaren,
dennes yttrande inhämtas, lämnar länsstyrelsen begärt utlåtande
i skriftlig form. Därest länsstyrelsen anser sig icke kunna tillstyrka avstyckningen
anger länsstyrelsen också skälet för denna sin inställning.

Länsstyrelsen gör givetvis härvidlag en avvägning mellan å ena sidan vederbörande
sökandes enskilda intressen och å andra sidan de allmänna intressen
länsstyrelsen har att bevaka.

Såsom förrättningsman har distriktslantmätaren att i avstyckningsärende
taga hänsyn icke endast till jorddelningslagens och därmed jämställda författningars
bestämmelser utan är även nödsakad att vid bedömning av ärendet
beakta exempelvis huruvida avstyckningen bör komma till stånd ur planväsendets
synpunkter eller om bostadslån kan erhållas för avsedd bebyggelse
å avstyckningen. Att förrättningsmannen därför måste inhämta yttranden
från sakkunniga på de olika specialområdena är naturligt och ändamålsenligt.
Vilket värde distriktslantmätaren i varje särskilt fall vid sin prövning av
ärendet bör tillmäta de olika yttrandena kan för honom självfallet vara svårt
nog att avgöra. Dessa svårigheter torde emellertid icke vara större för distriktslantmätare
än för en mångfald andra förvaltningstjänstemän, som i sin
verksamhet ha att träffa avgöranden i likartade situationer. Vid det samarbete
länsstyrelsen haft med distriktslantmätarna i länet har länsstyrelsen icke fått

Tredje lagutskottets utlåtande nr ti dr 1959

det intrycket, att dessa ej skulle vara medvetna om sin ställning att såsom
förrättningsmän träffa det slutliga avgörandet i ett ärende under hänsynstagande
till såväl allmänna som enskilda intressen. Någon anledning alt instruktionsvis
för denna speciella grupp av tjänstemän införa en föreskrift att
de skola intaga en självständig ställning i förhållande till förmän och remissorgan
kan icke anses sakligt motiverat. En sådan föreskrift skulle för övrigt
kunna vara direkt olämplig, eftersom man på grund av frånvaron av motsvarande
bestämmelse i instruktioner för andra tjänstemän skulle kunna draga
den felaktiga slutsatsen att av dessa icke skulle krävas självständighet i
tjänsteutövningen.

Såvitt för länsstyrelsen är känt, har något obehörigt åsidosättande av enskilda
intressen i avstyckningsärenden icke förekommit här i länet. Det missnöje,
som stundom framkommer gentemot att avstyckningar icke kunna
erhållas på önskat sätt, är enligt länsstyrelsens uppfattning beroende på att
man icke vill godta den begränsning i handlingsfriheten, som lagstiftningen
medför, och kan alltså ej sägas vara föranledd av en otillfredsställande rättstillämpning
från förrättningsmännens sida.

Överlantmätaren i Södermanlands län avstyrker motionerna. Han framhåller
att det ej sällan omfattande arbete som förekommer vid samråd de berörda
myndigheterna emellan sker till förmån också för den enskilde sakägaren.
Det är självfallet att denna utredning skall vara helt saklig. Överlantmätaren
fortsätter.

Då härtill kommer, att sakägare givetvis äro berättigade att själva redan på
ett tidigt stadium kontakta olika länsorgan och där framhålla sina argument
och enligt här föreliggande erfarenheter ofta begagna sig av denna möjlighet,
synes det överlantmätaren mycket ovisst, huruvida rättegångsbiträde på detta
stadium av jorddelningsprocessen skulle ha någon verklig uppgift att fylla.

Motionärerna ha icke stött sitt förslag på någon utredning om frekvens eller
karaktär av jorddelningsmål, vari rättegångsbiträde eventuellt varit påkallat.
De ha icke heller berört föreliggande normala möjligheter till rättshjälp.
Överlantmätaren har utfört en viss frekvensundersökning, vilken emellertid
av praktiska skäl inskränkts till att omfatta endast sådana jorddelningsmål,
vari överlantmätaren har behörighet att fastställa förrättningar. Under tioårsperioden
1949—1958 upptar överlantmätarens protokoll i jorddelningsmål
2 328 ärenden; därav har överlantmätaren meddelat fastställelse i 2 291 fall
men varit förhindrad att meddela sådan i 37 mål, vilka hänskjutits till ägodelningsrätt.
Av dessa synes ägodelningsrätten efter skedda tillrättalägganden
ha meddelat fastställelse i 12 fall och delfastställelse i ytterligare tre fall. Fullföljd
till hovrätt har icke förekommit i något fall gällande avstyckning. Beträffande
sådana mål, som icke gå in under överlantmätarens fastställelsekompelens,
t. ex. avstyckningar under villkor om sammanläggning, underställningar
etc., har det icke varit möjligt att företaga någon genomgång av
konceptböcker och andra handlingar. Såvitt överlantmätaren kunnat påminna
sig har emellertid av under denna grupp fallande mål med plan- eller
jordpolitisk anknytning fullföljd till hovrätt förekommit endast i två fall.

Det undandrar sig överlantmätarens personliga bedömande, om och i vad
män sakägarna med avseende på den judiciella behandlingen under förberörda
tioårsperiod av jorddelningsmål inom Södermanlands län skulle haft

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 dr 1959

någon påtaglig nytta utav sådant rättegångsbiträde, som avsetts med motionerna.
Förestående statistiska uppgifter uppvisa emellertid en kassationsprocent,
som med all sannolikhet bör kunna anses låg ur såväl enskild som allmän
synpunkt. Om så är fallet, borde detta i sin tur tyda på att dylikt rättegångsbiträde
i kassationsfallen icke skulle kunnat öva någon större inverkan på
målens utgång.

I motionerna har såsom möjligt pekats på att försöksvis förena uppdrag att
vara rättegångsbiträde i jorddelningsmål med distriktslantmätartjänst. Även
om det lantmätarna härigenom visade förtroendet får noteras med tacksamhet,
framstår ett dylikt arrangemang för överlantmätaren som olämpligt. Helt
säkert skulle arrangemanget medföra en tjänstemässigt olycklig dualism och
innebära frön till misstro till lantmäteriet ävensom till slitningar inom detsamma.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län avstyrker motionerna. Länsstyrelsen
påpekar, att enskild part i jorddelningsmål har samma rätt som part vid
allmän underrätt och expropriationsdomstol att anlita ombud och sakkunnig
hjälp, att erhålla fri rättegång och att anlita rättshjälpsanstalt. Med hänsyn
till distriktslantmätarens med domare likställda ställning i jorddelningsmål
i första instans anser länsstyrelsen det uppenbart olämpligt att, som motionärerna
synes ifrågasätta, förena uppdrag att vara rättegångsbiträde i jorddelningsmål
med distriktslantmätartjänst, i varje fall då det gäller förrättning
som han själv handlagt. Även beträffande andra förrättningar finner länsstyrelsen
en sådan anordning mindre lämplig.

Föreningen Sveriges häradshövdingar ställer sig i åtskilliga punkter förstående
till motionärernas synpunkter men finner likväl att någon särskild utredning
med den i motionerna angivna uppgiften knappast synes påkallad.
Föreningen uttalar att de i motionerna berörda, förvisso viktiga problemen om
domstolarnas roll i fastighetsbildningen, om förrättningslantmätares, överlantmätares
och länsarkitekts uppgifter i förfarandet samt om erforderlig
rättshjälp åt enskilda sakägare, såväl vid förrättningar som vid process inför
jorddelningsdomstol, kan förutsättas bli föremål för övervägande av fastighetsbildningskoinmittén.
I fråga om motionernas särskilda avsnitt yttrar föreningen.

Den redogörelse som i motionerna lämnats för hur förfarandet beträffande
avstyckningar är anordnat och fungerar i praxis synes vara i allt väsentligt
riktig. Föreningen ansluter sig till motionärernas uppfattning att avstyckningssökanden
i de fall, där hans önskemål icke överensstämma med planmyndigheternas
intentioner och bedömanden har svårt att hävda sina intressen
gentemot de synpunkter, som omfattas av planmyndigheterna. Detta beror
emellertid endast till en del på förfarandets anordning och svårigheter att
utanför planmyndigheterna finna lämpliga sakkunniga. Den huvudsakliga
anledningen är att söka däri, att domstolen, följande prejudikat av högsta
domstolen, i regel funnit sig nödsakad att vid sina bedömanden av frågor om
avstycknings tillåtlighet strikt tillämpa den grundsats, som kommit till ut -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1959

tryck i det i motionerna återgivna uttalandet av justitieministern under förarbetena
till nu gällande bestämmelser, nämligen att vad planmyndigheterna
yrka bör i regel bli avgörande och att deras mening icke bör frångås utan att
särskilt tungt vägande skäl föranleda därtill.

Det torde vara uppenbart att, om denna grundsats skall följas, domstolarna
vid tillämpningen av bestämmelserna om bebyggelselokalisering i de inledningsvis
omnämnda lagrummen näppeligen kunna avvika från planmyndigheternas
»yrkanden», såvida det icke blir ovedersägligen utrett, att planmyndigheterna
felbedömt förhållandena, de nuvarande och de för framtiden förutsebara.
Även om den enskilde skulle kunna åberopa ett från planmyndigheternas
mening till hans fördel avvikande utlåtande från någon utomstående,
framstående expert, torde därför utsikterna i allmänhet vara små för att vid
den slutliga domstolsprövningen planmyndigheternas ståndpunkt skall frångås.
Det torde därför icke heller förekomma, att domstolarna i dessa mål begagna
möjligheten att tillkalla andra sakkunniga än överlantmätare och länsarkitekt.
Den på uttalandet i motiven grundade praxis, som utbildats, sätter i
själva verket domstolarnas självständiga omdöme ur spel, och domstolarna ha
i de flesta av dessa mål tilldelats den för rättsväsendet föga lyckliga rollen att
sätta sin stämpel om godkännande på administrativa myndigheters bedömningar.

Föreningen är alltså av den uppfattningen att, så länge domstolarna skola
anses så hårt bundna av planmyndigheterna, föga står att vinna för att ge den
enskilde ett bättre läge i processen genom att i jorddelningsdomstolarna förse
honom med sakkunnigt biträde av den art motionärerna åsyfta. Möjligen
skulle viss förbättring kunna ernås om biträdeshjälp sattes in på ett tidigare
stadium, nämligen under avstyckningsförrättningen. Man skulle kanske kunna
tänka sig en anordning av följande slag. Därest förrättningslantmätaren
finner en begärd avstycknings tillåtlighet tveksam med hänsyn till vad som
må anses lämpligt i betraktande av förefintlig eller väntad tätbebyggelse, tar
han —• liksom nu sker —- kontakt med överlantmätaren och/eller länsarkitekten
och eventuellt diskuteras fallet i länsrådet. Blir planmyndigheternas hållning
avvisande, informerar lantmätaren sakägarna därom. Om sakägarna
trots detta vidhålla begäran om avstyckning, beredas sakägarna tillfälle att
— med biträde av de sakkunniga de kunna uppbåda och i närvaro av lantmätaren
—- diskutera fallet med planmyndigheterna. Det torde kunna antagas
att vid en sådan överläggning i åtskilliga fall skulle kunna åvägabringas en
lösning, som kan vara godtagbar för båda sidorna. Härigenom vunnes också
att i dessa fall saken ej behövde dragas under domstols prövning. Att ordna
förrättningsförfarandet på här skisserat sätt synes kunna ske utan lagändring.

Att, såsom motionärerna föreslagit, uppdraget som sakkunnigt biträde åt
enskilda i jorddelningsmål skulle förenas med innehav av distriktslantmätartjänst
anser föreningen vara föga välbetänkt, även om man väl får förutsätta,
alt det är annan person än förrättningslantmätaren som avses. I varje fall är
det knappast godtagbart, därest såsom motionärerna synas åsyfta — fullt
klart framgår detta dock icke — de sakkunniga biträdena skola av domstol
eller annan myndighet förordnas till uppdraget.

Föreningen vill erinra om att redan enligt gällande rätt part i jorddelningsmål
cj är betagen möjligheten alt anlita tekniskt sakkunnig och att domstolen

Tredje lagutskottets utlåtande nr lh år 1950

efter parternas hörande kan tillkalla annan sakkunnig än överlantmätare och
länsarkitekt, ehuru detta i avstyckningsmål torde sällan eller aldrig förekomma,
bland annat av skäl som förut berörts. Part i jorddelningsmål kan
även erhålla fri rättegång, och rättegångsbiträde åt honom med rätt till ersättning
av allmänna medel kan förordnas. Så sker också, när begäran därom
framställes och lagliga förutsättningar föreligga. Däremot finnes för närvarande
icke möjlighet att enligt lagen om fri rättegång erhålla rättshjälp vid
själva avstyckningsförrättningen. Det bör måhända övervägas om icke sådan
möjlighet bör öppnas, liksom skett i fråga om inlösningsförrättningar enligt
ensittarlagen. Rent principiellt bör vid bedömandet av motionsförslaget beaktas,
att sakkunnigt biträde i rättsärenden på det allmännas bekostnad utan
hänsyn till partens ekonomiska förhållanden för närvarande förekommer endast
i form av offentlig försvarare i brottmål. Det synes knappast föreligga
tillräckliga skäl att införa en dylik anordning på förevarande specialområde.

Motionärernas önskemål om att förläna förrättningslantmätaren en mera
självständig ställning i förhållande till planmyndigheterna synes vara svårt
att förverkliga. Han torde knappast kunna frigöras från den förmansställning,
som överlantmätaren intar gentemot honom. Det är nog icke heller detta som
är anledningen till att han, såsom motionärerna framhållit, har svårt att vid
avstyckningar för nybyggnadsändamål handla obunden av planmyndigheternas
intentioner. Anledningen torde vara att finna i det förhållandet, att jorddelningsdomstolarna
har gjorts så beroende av planmyndigheterna. Det synes
icke vara möjligt att låta lantmätaren bedöma frågorna friare än domstolarna
tillåtas göra.

Den kritik motionärerna rikta mot överlantmätarens dubbelställning såsom
på samma gång omhud för det allmänna och sakkunnig åt ägodelningsrätten
är ur principiella synpunkter högst berättigad. Detsamma gäller beträffande
länsarkitektens ställning. Anordningen torde ha sin grund i — förutom behovet
av att ägodelningsrätterna ha tillgång till obestridligt sakkunniga rådgivare
— att man icke gjort klart för sig att till följd av den strängare kontroll
över bebyggelsens lokalisering, som blivit ofrånkomlig, det allmänna i fastighetsbildningsfrågor
kommit att på ett helt annat sätt än tidigare intaga ställningen
som motpart till den enskilde. Här föreligger otvivelaktigt ett problem,
som icke blivit tillfredsställande löst. Ä andra sidan vill föreningen framhålla,
att i praktiken inga olägenheter av anordningen kommit till synes. Det är icke
ovanligt, att man under ägodelningsrättens handläggning av tveksamma avstyckningsmål
kunnat diskutera sig fram till godtagbara kompromisslösningar.
Det händer också att planmyndigheterna helt frånträda tidigare fasthållna
invändningar mot viss fastighetsbildning. Det synes föreningen vara
en stor fördel för ägodelningsrätterna att ha tillgång till överlantmätare och
länsarkitekt såsom sakkunniga rådgivare. Framför allt när fråga uppkommer
om att med viss modifikation av verkställd förrättning laga efter lägligheten
är deras medverkan ovärderlig.

Föreningen tror sig också kunna konstatera, att under senare år avstyckningsmålen
vid ägodelningsrätterna visat en ganska tydlig tendens till minskning.
Anledningen härtill är nog icke endast den att avstyckningssökandena
resignerat inför svårigheterna att få tillstånd till avstyckning mot planmyndigheternas
avstyrkande. Man kan även räkna med att de enskilda fått större
förståelse för det ur allmän synpunkt berättigade i planmyndigheternas lokaliseringspolitik.
En bidragande orsak är kanske också, att planmyndigheterna

Tredje lagutskottets utlåtande nr It dr 1959

nu synas beträffande vissa typer av avstyckningar gå mjukare fram än då
lagstiftningen var ny.

Vad här förut sagts angående avstyckning för bebyggelseändamål gäller i
stort sett även beträffande avstyckningsförrättningar, vid vilka jordbrukspolitiska
synpunkter skola beaktas, dock med den skillnaden att domstolarna
där torde hava möjlighet till friare bedömning.

Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF) understryker de i motionerna påtalade
bristerna. RLF tillstyrker därför utredning och förslag i frågan. Dock
ifrågasätter RLF det lämpliga i att en utredning sker enligt de i motionerna
lämnade riktlinjerna. RLF finner betänkligheter föreligga mot att uppdraga
åt distriktslantmätare att vara rättegångsbiträde. En eventuell utredning bör
därför vara förutsättningslös.

Utskottet

I motionerna, som i första hand tar sikte på förfarandet vid avstyckning för
bostadsändamål på landsbygden, lämnas en ingående redogörelse för behandlingen
i praxis av dessa mål. På grundval härav konstateras att den enskilde
avstyckningssökanden i de fall hans önskemål strider mot planmyndigheternas
bedömanden står illa rustad att inför fastighetsbildningsmyndigheten,
inberäknat ägodelningsrätt och högre instanser, hävda sitt intresse gentemot
det allmänna. Motionärerna vill därför ha till stånd en utredning, som med
beaktande av i motionerna framförda synpunkter skall lämna förslag till bestämmelser
om rättegångsbiträde åt enskilda i jorddelningsmål. Vad motionärerna
främst kritiserar är dels det förhållandet att den enskilde i jorddelningsmålen
icke har biträde av sådan teknisk och ekonomisk expertis som
för det allmännas del finnes tillgänglig i olika administrativa myndigheter,
dels överlantmätarens och förrättningslantmätarens ställning i förfarandet,
dels ack det förhållandet att yttranden som i avstyckningsärenden avges av
administrativa myndigheter ofta är alltför knapphändigt motiverade. En icke
ringa förbättring av den enskildes ställning i dessa mål skulle enligt motionärernas
mening kunna ernås om han kunde erhålla sakkunnigt biträde i jorddelningsmålen.
Som sådant biträde kunde endast lantmätare med lång erfarenhet
som förrättningsman göra sig gällande. Intill dess erfarenhet vunnits
om hur omfattande behovet av hjälp vore, borde möjlighet skapas att försöksvis
med distriktslantmätartjänst förena uppdrag såsom rättegångsbiträde i
jorddelningsmål.

Det allmännas inflytande på fastighetsbildningens utformning såväl i stort
som i detalj är otvivelaktigt mycket starkt. Särskilt påtagligt har detta blivil
genom en rad under åren 1946—1950 tillkomna lagar och riksdagsbeslut. I allmänhet
får man väl antaga att myndigheternas planer och intentioner också
överensstämmer med de enskilda sakägarnas. Det är emellertid uppenbart alt

Tredje lagutskottets utlåtande nr lb år 1959

motsatsen understundom är fallet. Även om — vilket utskottet har grundad
anledning antaga — sådana fall utgör undantag, är det naturligtvis därför ej
mindre viktigt att även dessa fall blir fullständigt utredda och belysta. I ärenden
angående fastighetsbildning har den beslutande myndigheten att sörja för
att utredningen blir fullständig. Vad i sammanhanget skall förstås med fullständig
måste naturligtvis alltid bli en omdömessak, liksom ock frågan vilka
slutsatser som skall dragas av ett givet utredningsmaterial. Belysande för det
senast sagda är ett av högsta domstolen nyligen avgjort mål om tillstånd till
avstyckning (NJA I 1958 s. 276). Sökanden i detta mål önskade i sin hemort,
en by i Vilhelmina socken av Västerbottens län, i avsikt att uppföra ett eget
hem erhålla avstyckning av en för ändamålet inköpt tomt. Sedan förrättningslantmätaren
funnit tillstånd till den begärda avstyckningen icke kunna meddelas,
underställdes frågan ägodelningsrätten. I yttrande till denna fann överlantmätaren
att förrättningslantmätarens beslut borde fastställas. Ägodelningsrätten
meddelade emellertid tillstånd till avstyckningen. Sedan överlantmätaren
besvärat sig hos hovrätten, infordrade denna lantmäteristyrelsens
och länsstyrelsens yttrande. Båda remissinstanserna liksom länsarkitekten
och distriktsingenjören för vatten och avlopp i länet avstyrkte avstyckningen.
Ägodelningsrättens avstyckningstillstånd fastställdes av hovrätten. Sedan
överlantmätaren ånyo besvärat sig, blev avstyckningstillståndet dock slutligen
fastställt av högsta domstolen. Domstolarnas avgörande var samtliga enhälliga.

Det skall icke bestridas att den enskildes materiella rättsställning i jorddelningslagstiftningen
ägnats tillbörligt beaktande, men frågan hur rättssäkerheten
i formellt hänseende skall tillgodoses är ett lika betydelsefullt men hittills
mindre uppmärksammat spörsmål.

Såväl frågan om sättet för handläggning av fastighetsbildningsförrättning
som rättegången i jorddelningsmål liksom frågan om organisationen av lantmäteriets
förrättningsverksamhet befinner sig f. n. under utredning, sistnämnda
fråga av 1956 års lantmäterikommitté och de båda övriga av 1954 års
fastighetsbildningskommitté. Båda utredningarna är f . n. i slutskedet av sitt
arbete. Då de i motionerna berörda frågorna kommer att behandlas även av
de båda kommittéerna, anser utskottet det icke vara lämpligt att föregripa
kommittéernas arbete, vilket ett bifall till motionerna skulle kunna medföra.
Med hänsyn till frågornas stora principiella intresse och då några av remissinstanserna
tydligen funnit rådande förhållanden ej giva anledning till erinran,
anser utskottet dock anledning föreligga att på några punkter närmare
kommentera motionerna.

Någon oenighet kan ej gärna råda om att det både av psykologiska och sakliga
skäl är angeläget, att den enskildes synpunkter blir klart och fullständigt
framlagda inför den beslutande myndigheten. I den mån den enskilde sakägaren
anser sig icke ensam kunna klara denna uppgift, föreligger alltid

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 b år 1959

möjlighet att — låt vara på egen bekostnad — anlita omhud,
biträde eller sakkunnig. Detta kan ske såväl på förrättningsstadiet
som vid domstol. Till den del förfarandet försiggår inför domstol
föreligger dessutom för den mindre bemedlade möjlighet att enligt lagen
om fri rättegång få kostnaderna för rättegången och därmed även för ombud,
biträde eller sakkunnig ersatta av allmänna medel. På grund av de allmänna
rättshjälpsanstalternas verksamhet, som numera omfattar hela riket, finnes
en än mer vidgad möjlighet att erhålla kostnadsfri rättshjälp. Anstalternas
rättshjälp är sålunda ej begränsad till domstolsförfarande utan lämnas även
på förrättningsstadiet. Anstalterna lämnar dessutom rättshjälp efter grunder
som är betydligt mindre restriktiva än vad fallet f. n. är vid tillämpning av
lagen om fri rättegång.

Även om situationen i detta avseende sålunda kan sägas vara åtskilligt
gynnsammare än vad framgår av motionerna, anser utskottet det likväl böra
övervägas, huruvida icke möjligheten att i särskilda fall erhålla fri rättshjälp
i fastighetsbildningsärende också på förrättningsstadiet bör inskrivas i lag.
Härför talar ej blott principiella skäl utan också den omständigheten, att det
biträde varav en enskild kan vara i behov lättast torde leda till resultat, då det
lämnas under ärendets första skede, dvs. på förrättningsstadiet.

Utskottet kan däremot icke instämma i motionärernas förslag att man som
biträde företrädesvis borde anlita lantmätare. Redan på grund av nu rådande
och jämväl för framtiden befarad brist på lantmätare är förslaget knappast
praktiskt. Dess genomförande synes även komma att medföra organisatoriska
svårigheter, som icke torde komma att uppvägas av dess påstådda fördelar.
Därmed vill utskottet dock icke säga att man icke i särskilda fall borde ha
möjlighet att för ett biträdesuppdrag av övervägande teknisk art förordna en
lämplig lantmätare, något som f. n. ej medges av friarättegångslagen men
däremot kan ske vid förordnande av biträde vid ensittarförrättning enligt den
särskilda kungl. kungörelsen den 20 juli 1925 om bestridande i vissa fall med
allmänna medel av kostnader, förenade med inlösen av under nyttjanderätt
upplåtet område, m. in.

Överlantmätaren är förrättningslantmätarens förman. Han meddelar slutligt
beslut i flertalet fastighetsbildningsärenden. Han kan vidare förordnas
att biträda domstolarna i samtliga instanser och har slutligen rätt att föra
talan mot ägodelningsrättens och hovrättens avgöranden. Motionärerna har
framhållit att överlantmätarens dubbla egenskap av allmänt
ombud och biträde åt domstolarna principiellt sett
icke är tillfredsställande. Denna uppfatlning delas av Föreningen Sveriges
häradshövdingar. 1 likhet med föreningen anser utskottet att överlantmätarens
biträde är av stor betydelse för domstolarna, särskilt ägodelningsrätten,
där denna möjlighet i regel torde utnyttjas. I andra och närbesläktade specialdomstolar,
såsom vattendomstolarna — även vattenöverdomstolen -— och

Tredje lagutskottets utlåtande nr H år 1959

expropriationsdomstolarna, har behovet av särskild sakkunskap tillgodosetts
genom att en eller två tekniskt sakkunniga ingår ej blott som biträden utan
som ledamöter i domstolen. De sakkunnigas befattning med ett visst ärende
är där å andra sidan begränsad till domarens. Om ett liknande system — vilket
torde vara eftersträvansvärt — är möjligt att genomföra även på fastighetsbildningens
område får framtiden utvisa. Vad här sagts om överlantmätare
gäller i tillämpliga delar även om länsarkitekt.

Motionärerna finner lantmäteriinstruktionens bestämmelse om överlantmätarens
förmansskap i förhållande till distriktslantmätaren (SFS 263/1958,
24 §) ägnad att rubba tilltron till distriktslantmätarens förmåga
till självständigt handlande. För utskottet står det klart att
den åberopade bestämmelsen icke i något avseende äger tillämpning på en
distriktslantmätares eller annan tjänstelantmätares verksamhet som förrättningslantmätare.
I sistnämnda egenskap har lantmätaren att handla under
eget tjänstemannaansvar. Han är därvid bunden endast av lag och författning
och varken kan eller får taga order av någon. Det av motionärerna kritiserade
systemet, som innebär att överinstans samtidigt är förman eller tillsynsmyndighet
i förhållande till underordnad instans och dess personal, är hävdvunnet
och vanligt inom svensk förvaltning och rättsskipning. För att endast
nämna två exempel inom modern lagstiftning kan utskottet hänvisa till 2 kap.
1 § rättegångsbalken och 3 och 86 §§ hälsovårdsstadgan (SFS 663/1958).
— Enligt utskottets mening är motionärernas farhågor i denna del utan grund.
Till undvikande av missförstånd synes det emellertid icke omotiverat att lantmäteriinstruktionens
bestämmelser om överlantmätarens förmansskap förtydligas.

Motionärerna har kritiserat det förhållandet att myndigheter som har att
yttra sig i frågor om avstyckning ofta lämnar alltför knapphändig
motivering till sitt ståndpunktstagande. Utskottet vill för sin del uttala,
att utskottet finner det angeläget, att yttranden såväl som beslut i fastighetsbildningsärenden
erhåller en fullständig motivering i alla sådana fall, där motsättningar
mellan olika intressen föreligger eller kan befaras och frågans utgång
ej för alla måste te sig uppenbar. Utskottet har ej möjlighet att uttala sig
om motionärernas kritik i denna del allmänt sett är befogad. Å andra sidan
finns ej anledning betvivla att fall, sådana som i motionerna beskrivits, förekommit.
Detta ger utskottet anledning uttala önskemålet att åtgärder vidtages
som är ägnade att tillgodose utskottets här ovan i detta avsnitt framförda synpunkter.

Sammanfattningsvis vill utskottet uttala att utskottet funnit motionerna
innehålla beaktansvärda synpunkter. Utskottet anser det därför motiverat att
motionerna jämte utskottets däröver avgivna utlåtande överlämnas till 1954
års fastighetsbildningskommitté och 1956 års lantmäterikommitté att av
kommittéerna tagas under beaktande under deras fortsatta arbete.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 74 år 1959

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna I: 379 och II: 432
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer att motionerna jämte
utskottets däröver avgivna utlåtande överlämnas till 1954
års fastighetsbildningskommitté och 1956 års lantmäterikommitté
att av kommittéerna tagas under övervägande under
deras fortsatta arbete.

Stockholm den 2 april 1959

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Grym, Göran Karlsson, Georg Carlsson,
Kristiansson, Ebbe Ohlsson, Alexanderson och Åke Larsson;

från andra kammaren: herrar Levin, von Seth*, fru Torbrink, herrar Persson
i Tandö, Stiernstedt, Jansson i Benestad och fru Lindberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.