Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960 (Utlåtande 1960:L3u8 l3u)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

Nr 8

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fiskevårdsområden m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner.

I. Propositionen

Genom en den 5 februari 1960 dagtecknad proposition, nr 50, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga nedanstående vid propositionen
fogade lagförslag.

1) Förslag
till
Lag

om fiskevårdsområden

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser
1 §•

För samfällt ordnande av fiskeförhållandena samt främjande av fiskerättsägarnas
gemensamma intressen må bildas fiskevårdsområde, för vilket
delägarna äga besluta på sätt närmare stadgas i denna lag.

Fiskevårdsområde må ej omfatta fiske i allmänt vatten i annat fall än då
fisket bedrives med stöd av stadgandet i 3 § första stycket lagen om rätt
till fiske eller förordnande enligt tredje stycket samma lagrum. Ej heller
må fiskevårdsområde avse fiske, som enligt lag får bedrivas i enskilt vatten
utan stöd av enskild fiskerätt eller som utövas inom nationalpark eller
inom område, vari fisket regleras genom överenskommelse med främmande
makt.

Fiskevårdsområde må ej heller avse fiske inom område som blivit anvisat
till lapparnas uteslutande begagnande. Genom bildande av fiskevårdsområde
må ej inskränkning ske i lapparnas rätt till fiske i vissa övriga delar
av riket enligt vad därom särskilt är stadgat.

2 §.

Fiskevårdsområdes delägare utgöras av ägarna till det fiske som ingår i
området.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 3 avd. I\''r 8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

Ägare av faslighet till vars förmån gäller servitut, som innefattar rätt
att med uteslutande av fiskets ägare utnyttja fisket,

boställshavare, som själv brukar bostället, samt

innehavare av besittningsrätt för obegränsad tid till fastighet, som tillhör
kronan eller allmän inrättning,

skola dock i fiskerättsägarens ställe anses som delägare.

Innefattar servitut rätt till allenast en del av den besvärade fastighetens
fiske, skall i fråga om den delen vad i andra stycket sägs äga motsvarande
tillämpning.

3 §.

Har viss fastighets fiske upplåtits i sin helhet för längre tid än ett år,
skall brukaren i stället för upplåtaren anses som delägare i fiskevårdsområdet.
I fråga, där det slutliga avgörandet tillkommer länsstyrelsen, må dock
brukaren endast med upplåtarens samtycke föra talan för fisket.

4 §•

Beslut om bildande av fiskevårdsområde meddelas av länsstyrelsen, som
i samband därmed har att fastställa stadgar för området.

Stadgarna skola angiva det fiske och det vattenområde som avses samt
grunderna för fiskets utövande och fiskevårdsområdets förvaltning. Ej må
föreskrivas att fiske skall nyttjas av delägarna i bolag.

5 §•

Beslut enligt denna lag skall gälla mot ny delägare.

Förutsättningar för fiskevårdsområdes bildande
6 §•

Fiskevårdsområde må bildas om samtycke föreligger antingen från delägare,
som företräda mer än hälften av delaktighetstalet och tillika utgöra
minst en tredjedel av antalet delägare, eller från delägare, som utgöra mer
än halva antalet delägare och tillika företräda minst en tredjedel av delaktighetstalet.
Skall fiskevårdsområdet omfatta ett eller flera vart för sig
oskiftade fisken, erfordras därjämte samtycke från minst en delägare inom
varje sådant fiske.

Äro de i första stycket angivna förutsättningarna uppfyllda, skall fiskevårdsområdet
bildas, om det befinnes lämpligt med hänsyn till vattenområdets
och fiskets beskaffenhet och omfattning samt förhållandena i övrigt.

Tiden för fiskevårdsområdes bestånd

7 §•

Fiskevårdsområde skall bildas för viss tid, minst tio och högst tjugufem
år.

Hava ej senast sex månader före utgången av den sålunda bestämda tiden
delägare, företrädande minst en tiondel av delaktighetstalet, hos länsstyrelsen
skriftligen anmält att förlängning av sistnämnda tid ej önskas,
skall denna anses förlängd med samma tid, som senast gällt för fiskevårdsområdets
bestånd. Har sådan anmälan gjorts, skall länsstyrelsen pröva

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

huruvida förlängning skall ske. Därvid skall i tillämpliga delar gälla vad
om fiskevårdsområdes bildande är stadgat.

Delaktighet och rösträtt

8 §.

För varje delägare skall bestämmas hans delaktighet i fiskevårdsområdet.
Delägarna äga själva bestämma därom då de äro ense. I annat fall skall
delaktigheten bestämmas, för samfällt fiske med bestämda andelar efter
delägarens andel däri och i övrigt genom uppskattning.

Beträffande fiske, som ej är samfällt, skall uppskattningen, om ej särskilda
skäl till annan beräkningsgrund föreligga, grunda sig på omfattningen
av de skilda A^attenområdena.

9 §•

Där ej annorlunda föreskrivits i denna lag, skall varje delägare äga en
röst och den mening gälla, varom de flesta röstande äro ense. Vid lika röster
skall lottning ske.

För den som äger flera fastigheter eller fiskerätt med stöd av skilda
grunder räknas endast en röst. För dem som med samäganderätt äga en eller
flera fastigheter räknas ä\renledes endast en röst, dock att där de ensamma
äro delägare vad i första stycket sägs skall gälla.

Delägarna må vid fiskevårdsområdes bildande besluta annan beräkningsgrund
för rösträttens utövande, om anslutning härtill föreligger i den omfattning
som i 6 § första stycket sägs. Eljest må särskild beräkningsgrund
för rösträtten bestämmas endast om samtliga delägare äro ense därom.

Upplåtelse

10 §.

Är fisket inom fiskevårdsområde i sin helhet samfällt för två eller flera
fastigheter, må upplåtelse av fiske ske endast om delägare med mer än
hälften av delaktighetstalet samtycka därtill.

Är fisket ej så beskaffat som i första stycket sägs, må upplåtelse ske endast
om delägare med mer än två tredjedelar av delaktighetstalet samtycka
därtill. Omfattar fiskevårdsområdet ett eller flera vart för sig oskiftade
fisken, skall i stället beträffande varje sådant fiske gälla vad i första stycket
är stadgat.

11 §.

Är delägare yrkesfiskare eller är fisket eljest av väsentlig betydelse för
hans försörjning, må utan hans samtycke upplåtelse ej ske av fiske, som
han med ensamrätt äger eller brukar, eller av fiske, vilket tidigare såsom
särskild lott tilldelats honom.

Vad i denna lag stadgas om upplåtelse skall ock gälla, då delägare tilldelas
fiskerätt i vatten, där han förut icke ägt sådan rätt.

Skyldighet att lämna tillskott m. m.

12 §.

Beslut om skyldighet för delägare att lämna tillskott eller om åtgärd, som
icke kan genomföras utan tillskott, är ej giltigt med mindre samtycke fö -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

religger från mer än hälften av delägarna och dessa tillika företräda mer
än hälften av delaktighetstalet. Bidragsskyldigheten skall fördelas efter
delaktigheten såvida ej samtliga delägare äro ense om annan beräkningsgrund.

13 §.

Inkomst, soin ej användes eller fonderas för fiskevårdsområdes räkning,
skall efter delaktighet fördelas mellan delägarna eller, därest inkomsten
härleder från upplåtelse av endast viss del av vattenområdet, mellan berörda
delägare.

Har fisket i dess helhet upplåtits för längre tid än ett år, må ej, med
mindre samtliga delägare äro ense, mer än halva vederlaget användas eller
fonderas för fiskevårdsområdets räkning.

14 §.

För fiskevårdsområdes förbindelser skola, därest annan fördelningsgrund
ej överenskommits enligt 12 §, delägarna svara envar efter sin delaktighet.
Brist hos någon skall fördelas mellan de övriga efter samma
grund. Betalningsansvar, som sålunda åvilar delägare, må göras gällande
endast av fiskevårdsområdet; och har förty fordringsägare att för betalning
söka detta.

Förslå ej de till fiskevårdsområdet influtna medel, som må för ändamålet
användas, till betalning av klar och förfallen gäld, skall styrelsen utan
dröjsmål hos delägarna uttaxera och indriva vad som erfordras för betalningsskyldighetens
fullgörande.

Förfarandet vid fiskevårdsområdes bildande

15 §.

Fiskevårdsområde må bildas allenast efter ansökan av delägare. Ansökningen
skall vara skriftlig och ingivas till länsstyrelsen.

I ansökningen skola uppgivas:

1. det fiske och det vattenområde som avses;

2. det huvudsakliga ändamålet med fiskevårdsområdets bildande; samt

3. det huvudsakliga sätt varpå detta ändamål avses skola tillgodoses.

16 §.

Innan fiskevårdsområde bildas skall yttrande inhämtas från fiskeriintendenten
och hushållningssällskapets fiskerikonsulent.

17 §.

Innehåller ansökningen ej de i 15 § andra stycket angivna uppgifterna
eller kan ansökningen uppenbarligen icke bifallas, må den omedelbart avslås.

Bildande av fiskevårdsområde skall prövas vid förrättning under ledning
av förrättningsman som länsstyrelsen förordnar.

Äro delägarna ense, må länsstyrelsen utan föregående förrättning avgöra
ärendet.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960 5,

18 §.

Förrättningsmannen skall så snart som möjligt kalla delägarna till sammanträde.

Skriftlig kallelse skall senast fjorton dagar före sammanträdet tillställas
varje känd delägare. Finnes anledning till antagande att ej alla delägare
därigenom underrättas, skall beträffande första sammanträdet kallelsen
därjämte inom samma tid kungöras på sätt i 31 § stadgas.

Kallelse till fortsatt sammanträde må jämväl ske genom att meddelas
vid sammanträde som i laga ordning utlysts.

19 §.

Förrättningsmannen skall tillse att vid förrättningen förebringas utredning
angående de förhållanden som kunna vara av betydelse för frågan om
fiskevårdsområde bör bildas.

Sedan delägarna beretts tillfälle att yttra sig över den förebragta utredningen
ävensom förslag till stadgar, skall, om enighet ej uppnås, förrättningsmannen
genom omröstning bland delägarna utröna deras vilja.

Förrättningsmannen skall därutöver upprätta utlåtande huruvida fiskevårdsområde
bör komma till stånd eller ej. I förra fallet skall i utlåtandet
tillika intagas förslag till stadgar. I utlåtandet skall städse angivas huru förrättningskostnaderna
böra gäldas.

20 g.

Förrättningen skall avslutas med att utlåtandet jämte övriga till förrättningen
hörande handlingar under en månad hållas tillgängliga för delägarnas
granskning. Meddelande härom skall lämnas i samma ordning som
kallelse till fortsatt sammanträde.

Då den i föregående stycke omförmälda tiden gått tillända, skall förrättningsmannen
utan dröjsmål översända förrätlningshandlingarna jämte avgivna
erinringar till länsstyrelsen.

21 §.

Yppas vid förrättning ovisshet om förhållande, som har betydelse för
fiskevårdsområdets bildande men är av beskaffenhet att kräva avgörande av
domstol eller behandling i annan ordning, skall förrättningen avbrytas och förhållandet
anmälas hos länsstyrelsen. I sådant fall må länsstyrelsen efter
omständigheterna förklara förrättningen vilande i avbidan på hindrets undanröjande
eller ock förklara frågan om fiskevårdsområdets bildande förfallen.
Förklaras förrättningen vilande, äger länsstyrelsen, om anledning
därtill förekommer, förelägga berörda delägare att inom viss tid väcka talan
vid domstol vid påföljd att frågan om fiskevårdsområdets bildande eljest
förklaras förfallen.

22 §.

Sedan ärendet av förrättningsmannen överlämnats till länsstyrelsens
prövning, har denna, därest ej ansökningen om bildande av fiskevårdsområde
finnes böra avslås, att antingen fastställa utlåtandet oförändrat eller
återförvisa ärendet till förrättningsmannen för ytterligare utredning vid fortsatt
förrättning.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

Ändring av stadgar in. m.

23 §.

Vid ändring av beslut om fiskevårdsområdes stadgar eller bestånd skall i
tillämpliga delar gälla vad ovan är stadgat. Stadgeändring, som ej avser
fiskevårdsområdes omfattning eller grunderna för fiskets utövande, må dock
efter delägarnas hörande ske utan att förrättning hållits. I ärende, som avser
allenast jämkning av delaktighetstal till följd av ändrad fastighetsindelning,
må länsstyrelsen, sedan ägarna till de fastigheter som berörts av indelningsändringen
lämnats tillfälle till yttrande, omedelbart besluta.

24 §.

Har naturhändelse, byggande i vatten eller annan omständighet väsentligt
förändrat vattenområdet eller fisket eller visar sig förekomsten av fiskevårdsområde
kränka tredje mans rätt, må länsstyrelsen på ansökan av delägare
eller annan, vars rätt är därav beroende, förordna om fiskevårdsområdes
upplösning eller eljest ändra beslut, som rör fiskevårdsområdet.

Upplöses fiskevårdsområde med stöd av bestämmelsen i första stycket,
vare ej erforderligt att förrättning hålles, dock skola delägarna samt fiskeriintendenten
och hushållningssällskapets fiskerikonsulent höras.

Styrelse

25 §.

För fiskevårdsområde skall finnas en styrelse bestående av en eller flera
personer.

Utse ej delägarna styrelse, må länsstyrelsen på ansökan av någon vars rätt
är därav beroende tillsätta sådan. Delägare är, om han av länsstyrelsen utses
till ledamot av styrelsen, skyldig mottaga uppdraget; han äger dock
avgå efter fem år och är sedermera ej skyldig att ånyo mottaga sådant uppdrag
förrän ytterligare fem år förflutit.

Ledamot av styrelsen må av delägarna entledigas. Av länsstyrelsen utsedd
ledamot skall dock kvarstå till dess hos länsstyrelsen visats att delägarna
utsett annan ledamot och denne åtagit sig uppdraget.

26 §.

Styrelsen skall verkställa delägarnas beslut, företräda fiskevårdsområdet
mot tredje man samt inför domstolar och andra myndigheter föra områdets
talan ävensom i övrigt handhava områdets angelägenheter i alla frågor i
vilka beslutanderätten ej förbehållits delägarna.

27 §.

Ledamot av styrelsen må ej deltaga i styrelsens behandling av fråga,
vari han äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot fiskevårdsomrädets.

Ledamöter av styrelsen, vilka genom att överskrida sin befogenhet eller
eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda fiskevårdsområdet skada,
skola svara för skadan en för alla och alla för en. På sätt nu nämnts skola
de jämväl svara för skada, som de genom överträdelse av bestämmelse i
denna lag eller i gällande stadgar tillskynda tredje man.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

28 §•

Väckes ej talan å förvaltningen inom sex månader från det styrelsens förvaltningsberättelse
framlagts å sammanträde med delagarna, skall styrelsen
anses hava beviljats ansvarsfrihet. Grundas sådan talan därpå att styrelseledamot
begått brottslig gärning, må den ändock vackas, dar ej ansvarsfriheten
uppenbarligen avsett även den gärningen.

Straffbestämmelse

29 g.

Delägare, som fiskar i strid med stadgarna eller vad delägarna med stöd
av denna lag beslutat, straffes, om ej gärningen eljest ar belagd med stratt,
med dagsböter. Sådant brott må ej åtalas av allmän åklagare, med mindre
det av målsägande angives till åtal. Fiskevårdsområdet ävensom delagare
däri må därvid anses som målsägande.

Besvär, kostnader m. m.

30 §.

Menar delägare, att beslut, som fattats vid sammanträde med delägarna,
eller beslut, som enligt 14 § andra stycket fattats av styrelsen, icke tillkommit
i behörig ordning eller att det eljest strider mot lag eller foifattning
eller mot stadgarna eller kränker hans enskilda rätt, ma talan foras
hos länsstyrelsen genom besvär, vilka skola hava inkommit inom tva^ månader
från beslutets dag. Avse besvären talan mot styrelses beslut, skall besvärstiden
dock räknas från det delägaren fick del av beslutet.

Beslut angående fiskets utövande skall, om ej länsstyrelsen annorlunda
förordnar, lända till efterrättelse utan hinder av förd talan.

31 §.

Då beslut som länsstyrelse meddelar enligt denna lag angår så inånga
att avskrift av beslutet ej lämpligen kan tillställas envar av dem, skall meddelande
om beslutet på statsverkets bekostnad intagas i en eller flera tidningar
inom orten. Delgivning skall anses hava skett den dag da meddelandet
först infördes i sådan tidning.

Mot länsstyrelses beslut enligt denna lag ma talan foras hos Konungen
genom besvär, vilka skola hava inkommit till jordbruksdepartementet inom
två månader efter det delgivning skett.

Länsstyrelses beslut, som avser annat än fiskevardsomrades bildande,
skall, om ej annorlunda förordnas, lända till efterrättelse utan hinder av
förd talan.

32 §.

Förrättningsman är berättigad till ersättning enligt vad särskilt stadgas.
Förrättningskostnader skola förskjutas av sökanden. I den nian bidrag
icke utgår av allmänna medel, skola förskjutna kostnader slutligen galdas
av delägarna efter vars och ens delaktighet, om fiskevårdsområdet kommer
till stånd, men eljest stanna å sökanden.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

33 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961, då lagen den 30 juni 1913
(nr 97) om gemensamhetsfiske skall upphöra att gälla. Sistnämnda lag
skall dock alltjämt äga tillämpning på fastställt gemensamhetsfiske.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum, som ersatts
genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

2) Förslag
till
Lag

angående ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596)
om rätt till fiske

Härigenom förordnas, att 24, 26, 35 och 40 §§ lagen den 1 december 1950
om rätt till fiske skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

24 §.

Gällande lydelse

Oskiftat fiske ävensom annat fiske
som är samfällt för två eller flera
fastigheter må nyttjas av fastigheternas
ägare efter vad de kunna
sämjas. Sämjas de ej, må rätten
på ansökan av någon av dem föreskriva
huru fisket må nyttjas. Innan
sådan föreskrift meddelas skola
de övriga ägarna genom särskilda
underrättelser av domstolen erhålla
tillfälle att yttra sig, såvitt det kan
ske utan märklig tidsutdräkt.

Upplåtelse av — —---------

Vad i denna paragraf stadgas äger
ej tillämpning å fiske som utgör gemensamhetsfiske
eller ingår i sådant
fiske.

Föreslagen lydelse

Oskiftat fiske ävensom annat fiske
som är samfällt för två eller flera
fastigheter må nyttjas av fastigheternas
ägare efter vad de kunna
sämjas. Sämjas de ej, må länsstyrelsen
på ansökan av någon av
dem föreskriva huru fisket må nyttjas.
Innan sådan föreskrift meddelas
skola de övriga ägarna genom
särskilda underrättelser erhålla tillfälle
att yttra sig, såvitt det kan ske
utan märklig tidsutdräkt.

— flera fastigheter.

Vad i denna paragraf stadgas äger
ej tillämpning å fiske som ingår i
fiskevårdsområde.

26 §.

Om gemensamhetsfiske, om fis- Om fiskevårdsområde, fiske inom
ke inom nationalpark, så ock om nationalpark samt lapparnas rätt till
lapparnas rätt till fiske i vissa delar fiske i vissa delar av riket gäller vad
av riket gäller vad särskilt är stad- särskilt är stadgat,
gat.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960
Gällande lydelse Föreslagen lydelse

35 §.

Den som bryter mot föreskrift, som Den som bryter mot föreskrift, som
meddelats av länsstyrelse eller dom- meddelats med stöd av 16, 22 eller
stol med stöd av 16, 22 eller 24 §, 24 §, eller anbringar fiskeredskap
eller anbringar fiskeredskap eller an- eller anordning i uppenbar strid med
ordning i uppenbar strid med vad vad som gäller om fiskådra, dömes
som gäller om fiskådra, dömes till till straff för olovligt fiske enligt vad
straff för olovligt fiske enligt vad i 34 § sägs.
i 34 § sägs.

40 §.

Brott varom —---synpunkt påkallat.

För fiske som ingår i fiskevårdsområde
må fiskevårdsområdet anses
som målsägande.

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1961; dock skall i fråga om
fastställt gemensamhetsfiske äldre
lag alltjämt tillämpas så länge gemensamhetsfisket
består. Har ansökan
enligt 24 § första stycket gjorts
till rätten före ikraftträdandet, skall
den behandlas enligt äldre lag.

3) Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 27 juni 1957 (nr 390)

om fiskearrenden

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 27 juni 1957 om fiskearrenden
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

3 §•

Gällande lydelse

Upplåtelse av fiske skall ske för
viss tid, ej understigande fem år,
eller för arrendatorns livstid. Upplåtelse
av gemensamhetsfiske må
dock ske för återstoden av den tid,
för vilken fisket bildats. Därest upplåtelsen
angår huvudgård till fideikommiss,
boställe eller annan fastighet,
varöver upplåtaren icke äger
förfoga utöver sin egen besittnings -

Föreslagen lydelse

Upplåtelse av fiske skall ske för
viss tid, ej understigande fem år,
eller för arrendatorns livstid. Upplåtelse
av fiske, som ingår i fiskevårdsområde,
må dock ske för återstoden
av den tid, för vilken fiskevårdsområdet
bildats. Därest upplåtelsen
angår huvudgård till fideikommiss,
boställe eller annan fastighet,
varöver upplåtaren icke äger förfoga

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

tid, må upplåtelsen ske för sådan tid. utöver sin egen besittningstid, må
Är tiden icke så bestämd som nu upplåtelsen ske för sådan tid. Är tisagts,
skall avtalet anses ingånget den icke så bestämd som nu sagts,
för en tid av fem år. skall avtalet anses ingånget för en tid

av fem år.

I fråga---motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1961; dock skall i fråga om
fastställt gemensamhetsfiske äldre
lag alltjämt tillämpas så länge gemensamhetsfisket
består.

4) Förslag
till

Lag

angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 30 september 1904 (nr 48 s. 1)

[om samäganderätt

Härigenom förordnas, att 19 § lagen den 30 september 1904 om samäganderätt1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angrves.

19 §.

Gällande lydelse Föreslagen lydelse

I fråga om ägor, som vid skifte
av jord blivit undantagna för delägarnes
allmänna behov eller eljest
äro samfällda för flera fastigheter,
de där till någon del hava sina ägor
genom skifte eller eljest åtskilda,
äge vad i denna lag finnes stadgat
ej tillämpning, utom såvitt angår
mark, som varit till ständigt ryttare-,
soldat- eller båtsmanstorp anslagen;
ej heller vare i något fall
lagens föreskrifter tillämpliga i avseende
å oskift fiske\ratten eller i
fråga om bildande av jaktvårdsområde,
bestående av allenast en fastighet.

I fråga om ägor, som vid skifte
av jord blivit undantagna för delägarnes
allmänna behov eller eljest
äro samfällda för flera fastigheter,
de där till någon del hava sina ägor
genom skifte eller eljest åtskilda,
äge vad i denna lag finnes stadgat
ej tillämpning, utom såvitt angår
mark, som varit till ständigt ryttare-,
soldat- eller båtsmanstorp anslagen;
ej heller vare i något fall
lagens föreskrifter tillämpliga i avseende
å oskift fiskevatten eller i
fråga om bildande av jaktvårdsområde,
bestående av allenast en fastighet,
eller av fiskevårdsområde, omfattande
allenast en fastighet eller
det till allenast en fastighet hörande
fisket.

Senaste lydelse av 19 §, se SFS 1951:291.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

Gällande lydelse Föreslagen lydelse

Beträffande egendomsgemenskap —--särskilt stadgat.

Vad i------------• — äger del.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1961.

II. Motioner

I samband med propositionen har utskottet behandlat nio i anledning a\
densamma väckta motioner, nämligen i första kammaren nr 530 av herr
Carlsson, Eric, m. fl., och nr 531 av herr Nilsson, Ferdinand, m. fl., nr 532
av herr Pålsson m. fl. och nr 533 av herr Sveningsson samt i andra kammaren
nr 656 av herr Agerberg m. fl, nr 657 av herr Hamilton, nr 658 av
Svensson i Krokstorp m. fl, nr 659 av herr Eliasson i Sundborn m. fl samt
nr 660 av herr Grebäck m. fl.

I motionerna I: 530 och II: 659\ som är likalydande, hemställes, »1. att
riksdagen vid behandling av propositionen nr 50 måtte besluta, att upplåtelse
av fiske, som delägare av fiskevårdsområde med ensamrätt äger eller
brukar, eller av fiske, vilket tidigare såsom särskild lott tilldelats honom,
icke må ske utan delägarens samtycke, därest upplåtelsen medför intrång
i hans rätt till husbehovsfiske eller eljest till fiske som tillskott till försörjningen,
samt att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderlig
författningstext; 2. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om skyndsam prövning och framläggande av förslag om att kostnader
för bildande av fiskevårdsområde till minst hälften av sitt belopp
må gäldas av allmänna medel samt om att kostnaderna, därest ansökan om
bildande av fiskevårdsområde lämnas utan bifall, städse må stanna å statsverket;
3. att riksdagen även i övrigt måtte beakta vad i motionen har anförts».

I motionerna I: 531 och II: 660, som är likalydande, hemställes, »att riksdagen
i anledning av propositionen nr 50 till årets riksdag ville besluta sådan
ändring i förslaget till lag om fiskevårdsområden, att fiskevårdsområde, som
kommer att omfatta det till allenast en fastighet hörande fisket, skall, då
detta ej ensamt för sig utgör en fastighet, kunna bildas, om samtycke föreligger
från delägare, som antingen företräder mer än hälften av delaktighetstalet
eller utgör mer än halva antalet delägare». I

I motionerna I: 532 och II: 656, som är likalydande, hemställes, »att riksdagen
måtte besluta, att 6, 10 och 11 §§ första stycket i lag om fiskevårdsområden
skall erhålla följande lydelse:

1 Likalydande motioner är i sin helhet tryckta bland andra kammarens motioner.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

6 §•

Fiskevårdsområde må bildas om samtycke föreligger från mer än hälften
av delägarna och dessa tillika företräda mer än hälften av delaktighetstalei.
Skall fislcevårdsområdet omfatta ett eller flera vart för sig oskiftade fisken,
erfordras därjämte samtycke från minst en delägare inom varje sådant
fiske.

Äro de i första stycket angivna förutsättningarna uppfyllda, skall fiskevardsområdet
bildas, om det befinnes kunna ske utan förfång av någon
betydelse för delägare och om det befinnes lämpligt med hänsyn till vattenområdets
och fiskets beskaffenhet och omfattning samt förhållandena i
övrigt.

10 §.

Är fisket inom fiskevårdsområde i sin helhet samfällt för två eller flera
fastigheter, må upplåtelse av fiske ske endast om mer än hälften av delägarna
samtycka därtill och dessa tillika företräda mer än hälften av delaktighetstalet.

Är fisket ej så beskaffat som i första stycket sägs, må upplåtelse ske endast
om mer än två tredjedelar av delägarna samtycka därtill och dessa tillika
företräda mer än två tredjedelar av delaktighetstalet. Omfattar fiskevårdsområdet
ett eller flera vart för sig oskiftade fisken, skall i stället beträffande
varje sådant fiske gälla vad i första stycket är stadgat.

11 §•

År delägare yrkesfiskare eller utnyttjar delägare fisket såsom husbehovsfiske
eller eljest såsom tillskott till försörjningen, må utan hans samtycke
upplåtelse av fiske ej ske, därest det kan antagas att upplåtelsen kommer att
medföra försämring av nagon betydelse i delägarens möjligheter att utöva
fiske.

Vad i---sådan rätt.»

I motionerna 1: 533 och II: 657, som är likalydande, hemställes, »att riksdagen
måtte dels avslå Kungl. Maj :ts proposition nr 50, dels i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t måtte efter förnyad utredning förelägga
riksdagen förslag innebärande en modernisering av lagen om gemensamhetsfiske
med bibehållande av de för denna lag gällande rättsprinciperna.
» I

I motionen II: 658 hemställes,

»1. att riksdagen matte besluta sådana ändringar av förslaget i proposition
nr 50 till lag om fiskevårdsområden,

a) att benämningen fiskevårdsområde utbytes mot benämningen fiskevårdssamfällighet,

b) att i lagen införes en allmän regel om att i fiskevårdssamfällighet blott

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

skall ingå sådana fiskevatten som på grund av belägenhet och beskaffenhet
i övrigt lämpar sig för gemensam fiskevård,

c) att, där viss fastighets fiske upplåtits i sin helhet för viss tid, brukaren
skall i stället för upplåtaren anses såsom delägare i fiskevårdssamfälligheten
blott om upplåtelsen avser längre tid än fem år,

d) att fiskevårdssamfällighet måtte få bildas, endast om samtycke föreligger
från delägare som företräder i fråga om oskiftat fiske minst hälften
och i övrigt minst 2/3 av såväl delaktiglietstal som huvudtal, varvid, om fiskevårdssamfälligheten
skall omfatta ett eller flera vart för sig oskiftade
fisken, samtycke bör erfordras från delägare som företräder minst hälften
av såväl delaktighetstal som huvudtal räknat inom varje sådant fiske,

e) att såsom villkor för fiskevårdssamfällighetens bildande skall gälla
jämväl att någon delägare ej därigenom lider uppenbart förfång,

f) att, för det fall att delägarna själva kan enas om delaktighetstalen, detta
skall dokumenteras genom av dem alla undertecknad skriftlig handling,
för vars giltighet erfordras att förrättningsmannen ej finner överenskommelsen
lända till uppenbart förfång för delägare eller tredje man,

g) att beträffande fiske som ej är samfällt beräkningen av delaktighetstal
skall grunda sig på uppskattning, av beskaffenhet som krävs för laga
skifte av fiske enligt 20 kap. 8 § jorddelningslagen,

h) att för full upplåtelse av hela eller del av fiskevårdssamfällighetens
område skall krävas enhällighet bland delägarna samt för upplåtelse i övrigt
samtycke från delägare som företräder minst hälften i fråga om oskiftat
fiske och minst 2/3 i fråga om annat fiske av såväl delaktighetstal som huvudtal,

i) att, där delägare är yrkesfiskare eller fisket eljest är av väsentlig betydelse
för hans försörjning, hans samtycke skall erfordras för upplåtelse,
även då fråga är om oskiftat vatten däri vederbörande har del, och

j) att, innan fiskevårdssamfällighet bildas, yttrande skall inhämtas —
förutom av fiskeriintendenten — av hushållningssällskapets fiskerinämnd
efter hörande av fiskerikonsulenten;

2. att riksdagen måtte besluta, att i förslaget till lag angående ändring av
lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske skall göras sådan
ändring av 24 § att ordet länsstyrelsen utbytes mot ordet rätten samt i 24,
26 och 40 §§ sådan ändring att beteckningen fiskevårdsområde utbytes mot
beteckningen fiskevårdssamfällighet;

3. att riksdagen måtte besluta sådan ändring av förslagen till lag angående
ändrad lydelse av 3 § lagen den 27 juni 1957 (nr 390) om fiskearrenden
och till lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 30 september 1904
(nr 48 s. 1) om samäganderätt, att beteckningen fiskevårdsområde utbytes
mot beteckningen fiskevårdssamfällighet; samt

4. att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderliga
ändringar i de föreliggande förslagen till lagtext».

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

III. Propositionens huvudsakliga innehåll

Rätten att fiska är enligt svensk lag antingen förenad med rätt till fastighet
(enskilt fiske) eller fri för varje svensk medborgare (fritt fiske). Utgångspunkten
för det nu framlagda förslaget, som praktiskt taget endast berör
det enskilda fisket, har varit att rätten till fiske i ett visst vatten vanligen
tillkommer så många, att fisket inte kan rationellt utnyttjas och svårigheter
uppstår för en effektiv fiskevård. Dessa problem är särskilt påtagliga
beträffande de vatten där fisket fortfarande är oskiftat mellan delägarna i
en by. Huvuddelen av det enskilda fisket torde fortfarande vara oskiftat.

De möjligheter som gällande rätt erbjuder att åvägabringa rättvisa och
samverkan mellan fiskerättsägare — främst 24 § fiskerättslagen och 1913
års lag om gemensamhetsfiske — är klart otillräckliga för det behov som
här föreligger. Det är för att lösa sådana problem som fiskevårdsföreningar
bildats. Betydelsen av dem erkännes, samtidigt som det framhålles att deras
möjligheter att komma tillrätta med uppkommande svårigheter är begränsade.
Genom propositionen avser man att stödja bl. a. denna verksamhet.
Vid tillkomsten av 1950 års fiskerättslagstiftning förutsattes av statsmakterna
att den då tillkomna reformen skulle följas av en lagstiftning som
ersatte 1913 års lag med en modernare lag. Detta är också den huvudsakliga
innebörden av det nu framlagda förslaget.

Efter viss förebild av bestämmelserna om jaktvårdsområden föreslås att
av ägare och brukare till fiske, oskiftat såväl som skiftat, skall —• för ordnande
av fiskeförhållandena och främjande av fiskerättshavarnas gemensamma
intressen — kunna bildas en sammanslutning, benämnd fiskevårdsområde.
Beslut härom skall meddelas av länsstyrelsen, som dock på avgörande
punkter är bunden av delägarnas beslut. Sålunda kräves för tillkomsten
av fiskevårdsområde viss anslutning bland delägarna. Denna skall
utgöra antingen enkel majoritet efter huvudtalet jämte anslutning från en
tredjedel, räknat efter delaktigheten, eller enkel majoritet efter delaktighet
jämte anslutning från en tredjedel efter huvudtalet.

Bildande av fiskevårdsområde skall i regel föregås av förrättning. Därvid
skall bl. a. uppgöras förslag -till stadgar. Stadgarna fastställes av länsstyrelsen.

Fiskevårdsområdet skall vara till tiden begränsat men med möjlighet till
förlängning. Nya delägare är i princip bundna av vad som tidigare beslutats.

Tillkomsten av ett fiskevårdsområde inverkar inte på bestående äganderättsförhållanden.
Vid fiskets utövande blir däremot den enskilde fiskerättshavaren
bunden av stadgarna och delägarnas beslut. Möjlighet för delägare
att anföra besvär kommer att finnas. Även skyddet av tredje mans
rätt har i lagförslaget beaktats.

I fråga om rösträtten inom den nya organisationen föreslås, att för vissa
i lagen särskilt nämnda beslut, t. ex. om upplåtelse av fiske eller skyldighet
att lämna tillskott för gemensamt ändamål, röstning skall ske efter delaktighet
eller med viss hänsyn till delaktigheten. I fråga om rösträtten i allmän -

Tredje lagutskottets utlåtande nr S år 1960

het utgår lagförslaget ifrån att röstning skall ske efter huvudtalet ehuru
med möjlighet för delägarna att besluta om annan ordning. — Enkel majoritet
skall i allmänhet vara tillräcklig.

För beslut om upplåtelse av fiske skall krävas, förutom viss kvalificerad
majoritet, samtycke av yrkesfiskare med eget fiske och därmed likställda.

För fiskevårdsområde skall finnas en styrelse, som företräder fiskevårdsområdet
utåt och verkställer delägarnas beslut.

Kostnaderna för fiskevårdsområdes bildande skall i princip bäras av delägarna
själva. Då det emellertid också får anses vara ett allmänt intresse
att fiskevårdsområden kommer till stånd, bör bidrag härtill kunna utgå av
allmänna medel. Genom att därvid i viss utsträckning taga i anspråk de enligt
vattenlagen utgående s. k. fiskeavgifterna finnes möjlighet att lämna
bidrag utan att riksstaten belastas.

I propositionen föreslås att den möjlighet som nu föreligger för delägare
i samfällt fiske att påkalla myndighets medverkan för att få till stånd föreskrifter
om dylikt fiskes nyttjande skall kvarstå. Dock föreslås den ändringen
att domstols nuvarande befattning med sådant ärende överflyttas till
länsstyrelsen.

Fiskevårdsområdet föreslås få rätt att såsom målsägande beivra inte blott
förseelse mot lagen om fiskevårdsområden utan även olovligt fiske.

Den föreslagna lagstiftningen medför följdändringar i -— förutom fiskerättslagen
— lagarna om fiskearrenden och samäganderätt. För den närmare
tillämpningen av lagen om fiskevårdsområden förutsättes särskilda
bestämmelser komma att utfärdas i administrativ ordning. IV.

IV. Propositionens tillkomsthistoria

Den 26 maj 1950 uppdrog Kungl. Maj:t åt fiskeristyrelsen med statens
fiskeriförsök att med beaktande av vad som anförts i propositionen nr 60
till 1950 års riksdag med förslag till lag om rätt till fiske, företaga en översyn
bl. a. av de i fiskerättskommitténs betänkande med förslag till fiskelag
(SOU 1947:47) upptagna bestämmelserna angående fiskevårdsområden
samt om upplåtelse av fiskerätt ävensom att till Kungl. Maj :t inkomma
med de förslag, vartill sistnämnda översyn kunde föranleda. Den 8 juni 1951
erliöll styrelsen därefter i uppdrag att i samband med fullgörandet av översynen
av de föreslagna bestämmelserna angående fiskevårdsområden jämväl
verkställa en utredning angående uttagande av lokala fiskevårdsavgifter
samt att till Kungl. Maj :t inkomma med de förslag, vartill sistnämnda utredning
kunde föranleda.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndiganden den 26 maj 1950 samt den
8 juni och den 6 juli 1951 tillkallade dåvarande statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet sistnämnda dag följande personer att såsom sakkunniga
biträda styrelsen vid översynen i nämnda delar, nämligen fiskaren
A. Aronsson, Ryssebo, Kristinehamn, ledamoten av riksdagens första
kammare, förste assistenten F. I. Boo, Borås, jägmästaren E. G. B. Dyberg,

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

Stockholm, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren S. G. E.
Ericsson, Näs, Vimmerby, hovrättsrådet K. W. Modigh, Göteborg, och häradshövdingen
G. G. Thulin, Lidingö.

Sedan styrelsen såsom en första etapp i fullgörandet av förenämnda uppdrag
år 1953 avgivit ett betänkande (stencilerat) med förslag till lagstiftning
om upplåtelse av rätt till fiske, har i ämnet den 27 juni 1957 utfärdats
lag om fiskearrenden (nr 390).

Styrelsen avgav därefter till fullgörande i övrigt av sitt ursprungliga utredningsuppdrag
den 2 februari 1956 ett betänkande med förslag till lag om
fiskeområde samt övriga därmed sammanhängande författningar (SOU
1956:17).

De sakkunniga instämde i styrelsens förslag, varvid Boo dock i viss del
avgav särskilt yttrande. Sekreterargöromålen utfördes av Modigh.

Den 8 januari 1959 har styrelsen avgivit betänkande med förslag till lag
om fiskevårdsavgift m. m. Därmed är de nyssnämnda utredningsuppdragen
slutförda.

Över 1956 års betänkande inhämtades yttranden från ett flertal myndigheter
och organisationer. I anledning av bl. a. anmärkningar som framställts
under remissbehandlingen har en överarbetning av förslaget skett
inom jordbruksdepartementet. Hovrättsassessorn G. M. Bäärnhielm som därvid
biträtt har i november 1957 avgivit en promemoria (stencilerad) till lag
om fiskevårdsområde m. m.

Över departementspromemorian har efter remiss yttranden avgivits av
hovrätterna för Västra Sverige och övre Norrland, lagberedningen, kammarkollegiet,
domänstyrelsen, lantmäteristyrelsen, fiskeristyrelsen, samtliga
länsstyrelser utom länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län samt Kopparbergs
län, samtliga fiskeriintendenter, samtliga hushållningssällskap
utom Göteborgs och Bohus läns, Älvsborgs läns södra, Skaraborgs läns, Kopparbergs
läns och Gävleborgs läns hushållningssällskap, fiskerinämnden för
Vänern, Sverige fiskares riksförbund, Svenska ostkustfiskarnas centralförbund,
Svenska insjöfiskarenas centralförbund, Svenska fiskevårdsförbundet,
Riksförbundet Landsbygdens folk och Svenska naturskyddsföreningen. Vid
ett flertal remisskrivelser har fogats yttranden från underordnade myndigheter
och enskilda organisationer. — En skrivelse i ärendet har därjämte inkommit
från ett antal ålfiskare i Blekinge län.

Ärendet har därefter varit föremål för ytterligare överväganden inom
j ordbruksdepartementet. V.

V. Gällande rätt i huvuddrag

1. Vissa bestämmelser i lagarna den 1 december 1950 om gräns mot allmänt
vattenområde och om rätt till fiske m. m.

Enligt vattengränslagen uppdelas rikets vattenområden i allmänt och enskilt
vatten. Enligt lagens huvudregel finnes allmänt vatten endast i havet
och sjöarna Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. I övriga

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

sjöar samt alla vattendrag är vattnet enskilt. Även i havet och de nämnda
fyra sjöarna finnes enskilt vatten; detta utgöres i regel av vattnet mellan
fastlandet och en linje, som tänkes dragen 300 meter från stranden. På
sådana platser, där kurvan som markerar tre meters djup går längre ut,
är allt vatten inom denna kurva enskilt. Med fastlandet jämställes i sammanhanget
ö, som är minst etthundra meter lång. övrigt vatten ut till territorialgränsen
eller, då det gäller de nämnda fyra sjöarna, sjöns mitt är
allmänt. Den nu nämnda huvudregeln har flera undantag av såväl allmän
som lokal karaktär. Anledning finnes ej att nu ingå på desamma.

För rätten att fiska är uppdelningen i allmänt och enskilt vatten av väsentlig
ehuru icke alltid av avgörande betydelse. Sålunda gäller enligt lagen
den 1 december 1950 om rätt till fiske att allt fiske med annat än fast redskap
är fritt för svenska medborgare i allmänt vatten. Fisket med fast redskap
i allmänt vatten är emellertid enligt huvudregeln beroende av myndighets
tillstånd. Rätten att fiska i enskilt vatten är däremot enligt huvudregeln
(5 §) förbehållet jordägaren, d. v. s. ägaren av den fastighet, till vilken
fisket hör. Äganderätten till vattenområdet kan sammanfalla med rätten
till fisket i området, men mycket ofta tillhör fisket en annan fastighet eller
grupp av fastigheter än vattenområdet exempelvis sålunda att vattenområdet
är delat mellan strandfastigheterna, medan fisket är samfällt för alla
delägarna i skifteslaget. Från den nämnda huvudregeln stadgar fiskerättslagen
åtskilliga delvis mycket långtgående undantag (5—21 §§), vilka bl. a.
innebär att fisket med rörligt redskap i Mälaren, trots att där ej finnes allmänt
vatten, i stor utsträckning är fritt.

Fiskerättslagen innehåller vissa bestämmelser för fiske, som är gemensamt
för flera fastigheter. Sålunda stadgas att fiske, som tillhör häradsallmänning
eller sådan allmänning, som avses i lagen om allmänningsskogar i
Norrland och Dalarna, äger delägarna i allmänningen rätt att nyttja. Utarrendering
av sådant fiske kan ske genom majoritetsbeslut i samma ordning,
som finnes föreskriven beträffande sådan allmännings förvaltning i övrigt
(23 §).

Fiskerättslagen innehåller vidare i 24 § vissa bestämmelser om fiske, som
är oskiftat eller eljest är samfällt för två eller flera fastigheter. Sådant
fiske får nyttjas av fastigheternas ägare »efter vad de kunna sämjas». Sistnämnda
uttryck lärer i enlighet med fiskerättskommitténs uttalande (SOU
1947: 47 s. 279) icke få tolkas så att fiske får bedrivas endast i den mån
samtliga delägare är ense därom eller att den som är missnöjd med de övrigas
sätt att fiska skulle ha någon vetorätt, utan denne hänvisas, därest
han icke föredrager att göra sina synpunkter gällande i annan ordning, exempelvis
genom att begära laga skifte eller fiskedelning enligt jorddelningslagen
eller gemensamhetsfiske enligt 1913 års lag om gemensamhetsfiske,
att efter ansökan till vederbörande allmänna underrätt erhålla dennas föreskrifter
huru fisket får nyttjas. Övriga delägare skall beredas tillfälle att
yttra sig över dylik framställning, om detta kan ske utan märklig tidsutdräkt.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1900. 9 samt. Samt. Nr 8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

Fiskerättslagen innehåller i 30—32 §§ bestämmelser om åtgärder mot vanskötsel
av fiske. Förutsättningarna för ett ingripande från det allmännas sida
är att fiskerättshavaren i strid med allmänt intresse uppenbart vansköter
fisket antingen genom en alltför hård beskattning eller genom underlåtenhet
att utnyttja fisket. I första hand bör ett ingripande ske genom att
godvillig uppgörelse träffas om fiskets bedrivande (30 §). Om det visar sig
att ett sådant åtagande icke följes eller att överenskommelse icke är möjlig
att uppnå, kan länsstyrelsen fastställa föreskrifter om fiskets bedrivande,
s. k. fiskeriplan (31 §). För underlåtenhet att följa sådan föreskrift kan
länsstyrelsen stadga och utdöma vite (31 och 32 §§).

2. Vissa bestämmelser i fiskeristadgan

De viktigaste administrativrättsliga bestämmelserna på fiskets område,
bl. a. de grundläggande reglerna om sättet för fiskets utövande, återfinnes i
fiskeristadgan den 24 september 1954. I förevarande sammanhang är särskilt
av intresse vissa bestämmelser om fiskevård. Stadgan innehåller sålunda
förbud att använda vissa redskap och fångstmetoder, bestämmelser
om fredningstid för vissa arter och förbud att i vissa fall fånga fisk som ej
uppnått i stadgan angivna mått (6—13 §§).

Fiskeristadgan lämnar vidare länsstyrelserna vidsträckt bemyndigande
att meddela lokala bestämmelser om fiskets vård och bedrivande. Innan
dylika bestämmelser utfärdas, skall länsstyrelsen hålla sammanträde med
sakägare och andra intressenter (14—22 §).

3. Delning av fiske enligt jorddelningslagen

Delägare i ett oskiftat fiske har i vissa fall rätt att påkalla lantmäteriförrättning
för att få fisket delat. Utgöres fisket av särskild fastighet eller har
fisket med stöd av äldre bestämmelser avsatts som samfällighet, kan delning
ske enligt samma regler som gäller för laga skifte (20 kap. 8 §). En förutsättning
är emellertid att genom delningen ingen delägare lider förfång. Om
förfarandet lämnar lagen i övrigt endast den anvisningen att uppskattning
skall ske av fiskeområdet efter de olika delarnas godhet med hänsyn till
fisket. Begäres laga skifte av fastighet, vars värde med hänsyn till läge och
beskaffenhet i övrigt till huvudsaklig del består av fiske, gäller den än
strängare förutsättningen att delning i sådant fall icke må ske mot någon
delägares bestridande, om det icke är uppenbart, att delningen icke länder
denne till förfång (1: 14). Och har vid skifte enligt jorddelningslagen fiske
avsatts såsom för delägarna gemensamt, får särskild delning av fisket överhuvudtaget
icke ske (20: 8 sista punkten).

4. Lagen den 30 juni 1913 om gemensamhetsfiske
Lagens huvudpunkter

Föreskriften i 1950 års fiskerättslag (24 §) och dessförinnan i 1896 års
fiskerättslag (10 §) att delägarna i oskiftat fiske må nyttja fisket efter vad
de kan sämjas har enligt vad som allmänt erkännes icke varit tillräcklig

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

för att lösa de frågor som uppkommer vid gemensamt fiske. På grund härav
och då 1896 års lag — i likhet med gällande fiskerättslag — ej alls innehöll
några bestämmelser om förhållandet mellan delägarna i skiftat fiskevatten
tillkom lagen den 30 juni 1913 om gemensamhetsfiske.

Lagen är tillämplig på såväl skiftade som oskiftade fisken, men uppställer
i vissa fall olika regler för dessa båda kategorier. Lagens huvudsyfte
kan sägas vara att ordna fisket på ett mera ändamålsenligt sätt än som
i allmänhet är möjligt, när — såsom vid oskiftat fiske — delägarna i regel
måste vara ense eller — såsom vid annat fiske — varje fiskerättsägare ensam
råder över fisket.

Enligt 1913 års lag kan delägarna i fiskevatten, som är oskiftat eller eljest
tillhörigt två eller flera, besluta att fisket i vattnet skall vara gemensamhetsfiske.
Beslut om gemensamhetsfiskes inrättande är ej giltigt med mindre
i avseende å fiskevatten, som är i sin helhet oskiftat, mer än hälften av samtliga
delägare förenat sig därom och dessa tillika företrätt mer än hälften
av samtliga delägares rösttal, och i avseende å annat fiskevatten beslutet biträtts
av minst två tredjedelar av samtliga delägare och dessa tillika företrätt
minst två tredjedelar av samtliga delägares rösttal. — Beslutet skall
av länsstyrelsen fastställas, om med hänsyn till fiskevattnets gränser och
omfattning samt förhållandena i övrigt gemensamhetsfiske finnes böra inrättas.

Frågan om inrättande av gemensamhetsfiske skall i regel företagas till
prövning vid förrättning på stället.

I fråga om sättet för fiskets tillgodogörande gäller, att gemensamhetsfiske
skall antingen nyttjas av delägarna i bolag eller upplåtas på arrende eller
ock, om fisket ej är tillgodogjort på något av nu angivna sätt, brukas av
delägarna var för sig enligt fastställd plan. Fisket skall nyttjas av delägarna
i bolag, om de enhälligt överenskommer därom. Där gemensamhetsfiske skall
enligt fastställd plan nyttjas av delägarna var för sig, skall dylik plan antagas
av dem. Planen skall innehålla föreskrifter om beskaffenheten och antalet
av de fiskredskap som varje delägare får begagna vid fisket samt, då
fråga är om oskiftat fiskevatten, ange den ordning, i vilken delägarna får
använda de olika fiskeplatserna. Antagen plan för gemensamhetsfiskes brukande
skall underställas länsstyrelsen, som tillser huruvida planen tillkommit
i laga ordning samt överensstämmer med lag och författning. Planen
skall av länsstyrelsen antingen fastställas oförändrad eller ogillas.

Delägarna i gemensamhetsfiske skall, om de är flera än tre eller det eljest
yrkas av någon vars rätt är därav beroende, utse syssloman att uppbära
och omhänderha samt, i den mån det skall ske, fördela delägarna samfällt
tillkommande medel ävensom mottaga uppsägning och annat meddelande,
som rör fisket.

Lagens rösträltsregler bygger på principen om röstning efter delaktighet.

Lagen innehåller vidare bland annat föreskrifter om ändring av grunderna
för gemensamhetsfiske samt om gemensamhetsfiskes upphörande ävensom
vissa straffbestämmelser.

Det tidigare omnämnda stadgandet i 24 § första stycket fiskerältslagen

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

om nyttjande av samfällt fiske äger enligt tredje stycket samma paragraf
ej tillämpning å fiske som utgör gemensamhetsfiske eller ingår i sådant
fiske. Samma är förhållandet i fråga om det i paragrafens andra stycke
upptagna stadgandet, att delägare i samfällt fiske ej må annat än i samband
med upplåtelse av jord till brukande utan de flesta övrigas samtycke upplåta
fiskerätten åt annan än någon av delägarna.

Tillämpning. Brister. Reformförslag

1913 års lag har vunnit liten tillämpning. Gemensamhetsfisken har inrättats
huvudsakligen inom Kalmar läns södra hushållningssällskaps område.
Där fanns 61 gemensamhetsfisken vid årsskiftet 1955/56. I riket i övrigt
fanns vid nämnda tidpunkt endast några enstaka gemensamhetsfisken.

Orsaken till att lagen tillämpats i så ringa utsträckning har av fiskeristyrelsen
främst angivits vara svårigheterna att få gemensamhetsfisken till
stånd. Lagens bestämmelser om anslutning bland delägarna är stränga. Där
fullständig enighet bland delägarna icke kan ernås, erfordras dessutom ett
omständligt förrättningsförfarande. Styrelsen anser att hela denna procedur
ofta avskräcker intresserade personer från att vidtaga erforderliga åtgärder
för att inrätta gemensamhetsfisken.

En annan anmärkning som framställts mot lagen är, att den i olika avseenden
visat sig alltför stel. Bestämmelserna reglerar in i minsta detalj hur
i skilda hänseenden skall förfaras. Fislceristyrelsen anför i sitt betänkande
härom följande.

Det har sålunda icke i erforderlig utsträckning överlämnats åt tillämpningen
att lösa uppkommande organisationsspörsmål efter föreliggande särskilda
förhållanden. Sålunda torde lagen icke tillåta, att gemensamhetsfisket
endast omfattar fisket efter visst fiskslag. Ej heller lärer det enligt lagen
vara möjligt att exempelvis upplåta en del av fisket på arrende och låta delägarna
i övrigt handha fisket själva enligt fastställd plan. Även dessa förhållanden
ha med all sannolikhet bidragit till lagens ringa tillämpning.

Även om lagen sålunda befunnits vara behäftad med åtskilliga brister,
synes emellertid lagen, där den kommit till tillämpning, ha varit i icke ringa
mån ägnad att främja fisket och fiskevården.

Vid åtskilliga tillfällen har frågan om en revision av 1913 års lag varit aktuell.

1 skrivelse till Kungl. Maj:t den 13 januari 1934 framlade sålunda lantbruksstyrelsen
förslag till ändring av lagen i vissa delar, vilket förslag dock
ej ledde till ändrad lagstiftning. Angelägenheten av att denna fråga snarast
måtte upptagas till behandling underströks ånyo av lantbruksstyrelsen i
skrivelse till Kungl. Maj :t den 5 januari 1942 med begäran om allsidig revision
av bestämmelserna rörande fiskerätt och därmed sammanhängande
förhållanden.

I anledning av en motion av herrar Skoglund i Umeå och Levin begärde
1942 års riksdag på hemställan av jordbruksutskottet i utlåtande nr 30 hos
Kungl. Maj :t utredning rörande en allmän revision av fiskerilagstiftningen.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960 21

Riksdagen framhöll bl. a. som en trängande nödvändighet att 1913 års lag
omarbetades.

Sedan chefen för jordbruksdepartementet tillkallat hovrättsrådet P. O.
Palmquist för att utarbeta förslag angående revision av lagstiftningen om
gemensamhetsfiske, avgav denne ett betänkande i ämnet den 31 augusti
1943, vari han föreslog, att nämnda lag skulle upphävas och ersättas av en lag
om fiskevårdsområde. Förslag till bl. a. sådan lag framlades i betänkandet.

Utredningsmannen redovisade vissa uppgifter om lagens tillämpning. Sålunda
vore den samlade erfarenhet, som inom Kalmar läns södra hushållningssällskap
erhållits av där år 1943 gällande 55 gemensamhetsfisken, god.
För insjöfiskets del hade tjuvfisket i stort sett kunnat hejdas och fiskevården
hade kunnat främjas. Jämväl för saltsjöfisket hade de inrättade geinensamhetsfiskena
enligt utredningsmannens uppfattning visat sig betydelsefulla.
Här hade utarrendering av fisket till yrkesfiskare tillämpats i betydligt
större utsträckning än i fråga om insjöfisket.

Sammanfattningsvis yttrade utredningsmannen, att behov av och intresse
för en ordnad fiskevård i gemensamma fiskevatten föreligger, vilket bestyrktes
bland annat av det stora antal fiskevårdsföreningar som bildats i
olika delar av landet. En jämförelse mellan gemensamhetsfisken och fiskevårdsföreningar
gav vid handen, att många fördelar vore förenade med
förstnämnda organisationsform. Genom det officiella stöd som gavs åt gemensamhetsfiskena
fick dessa betydligt större fasthet och hade lättare att
motstå växlingar i delägarnas person och andra förändringar än föreningarna
kunde göra. Dessa band nämligen icke på samma sätt nya delägare
som gemensamhetsfiskena. Av föreningarnas karaktär av helt frivilliga sammanslutningar
följde vidare, att dessa ofta icke omfattade samtliga delägare.
Härutinnan låg givetvis en svaghet och en fara för att föreningarnas
fiskevårdsarbete blev utan egentligt resultat. Intresset hos medlemmarna
måste givetvis slappna, i den mån de märkte att deras arbete och kostnader
utnyttjades av personer som icke bidrog därtill och kanske till och med
vid utövandet av sitt fiske direkt motverkade föreningens strävanden.

över 1943 års betänkande avgavs yttranden av ett flertal myndigheter och
sammanslutningar. Dessa anslöt sig, på några få undantag när, i princip
till utredningsmannens förslag.

Ifrägavarade lagförslag föranledde emellertid icke någon lagstiftningsåtgärd,
utan frågan upptogs till förnyat övervägande av fiskerättskommittén.
I kommitténs förslag till fiskelag jämte därmed sammanhängande författningar
(SOU 1947: 47) fanns i andra kapitlet i lagförslaget bestämmelser
om fiskevårdsområde. Dessa bestämmelser byggde i huvudsak på Palmquists
förslag.

Det förslag till ny lag om rätt till fiske, som genom proposition nr 60 framlades
för 1950 års riksdag, upptog emellertid inga bestämmelser i förevarande
ämne. Föredragande departementschefen, statsrådet Sträng, yttrade
i propositionen, att med anledning av vad som anförts i remissyttrandena

22 Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

över kommittéförslaget ytterligare överväganden borde ske på flera viktiga
punkter.

I sitt utlåtande nr 23 i anledning av nämnda proposition, vilket utlåtande
i denna del godkändes av riksdagen, uttalade tredje lagutskottet den förväntningen,
att Kungl. Maj :t ville låta skyndsamt utarbeta och för riksdagen
framlägga ett överarbetat förslag till lagbestämmelser om fiskevårdsområden.

VI. Huvuddragen i den föreslagna lagstiftningen
1. Behovet av ny lagstiftning. Syfte och omfattning
Palmquists förslag 1943

Beträffande de allmänna riktlinjerna för en revision av lagstiftningen
framhöll Palmquist i sitt år 1943 framlagda betänkande, att en dylik revision
ansetts påkallad i första hand för att underlätta tillkomsten av gemensamhetsfisken.
Hela förfaringssättet måste om möjligt förenklas. De befintliga
fiskevårdsföreningarna fyllde i stor utsträckning en viktig funktion,
men deras organisation måste bli fastare. En övergång till gemensamhetsfiske
tedde sig därvid naturlig. Den nya lagstiftningen borde alltså underlätta
en dylik övergång. Redan om endast en större del av de redan befintliga
fiskvårdsföreningarna ombildades till gemensamhetsfisken, skulle lagen
få en mycket stor tillämpning. Givet var emellertid, att strävandena även
och måhända främst måste inriktas på att nå sådana fiskevatten, där fisket
och fiskevården ännu ej på något sätt reglerats eller ordnats.

Utredningsmannen underströk, att han vid utarbetande av författningsförslagen
eftersträvat att göra reglerna smidigare och lättare att anpassa efter
föreliggande speciella förhållanden än bestämmelserna i 1913 års lag. I betydande
omfattning hade överlämnats åt tillämpningen att meddela erforderliga
regler. Vidare hade de civilrättsliga och administrativa bestämmelserna
åtskilts i olika författningar.

Fiskerättskommitténs förslag 1947

Rådande tillstånd karakteriserades av fiskerättskommittén på följande
sätt.

Bestämmelserna om fiskerätt i oskiftat fiskevatten äro föga ägnade att
befordra en rationell fiskevård. De fall då fråga om fiskets nyttjande i oskiftat
vatten dragits under domstols prövning äro lätt räknade. Delägarna i dylika
vatten utöva följaktligen som regel fisket »efter ty de kunna sämjas»,
vilket i allmänhet innebär, att var och en söker tillgodogöra sig så mycket
som möjligt för tillfället utan tanke på framtiden. Det intresse för att
vidta åtgärder till fiskets förkovran, som eventuellt förefinnes, förslappas
lätt. Även om sådana åtgärder icke bli alldeles resultatlösa, torde det nämligen
finnas föga utsikt till att frukten av dem skall komma just den till
godo, som vidtagit åtgärderna. Följden blir därför ofta den att fisktillgången
gradvis minskas, til] dess den slutligen nedsjunker till en ren obetydlighet.

Liknande förhållanden kunna inträffa i sadana fall då ett sammanhäng -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1060

ande fiskevatten äges av flera personer med var sitt område i vattnet. En av
dessa personer kan nämligen, utan att överträda gällande lag, genom ett överdrivet
fiskande inom sitt område nedbringa fisklillgången i hela vattnet till
en obetydlighet. Att övriga delägare då uppge alla försök att arbeta för en
god fiskevård är endast naturligt. Även måste beaktas, att en rationell tiskedrift
icke kan med fördel utövas inom områden av alltför ringa omfattning.

Dessa brister i 1896 års lag ha framträtt så mycket starkare, som vårt
lands insjö- och skärgårdsfisken till större delen äro oskiftade.

Fiskerättskommittén, vars förslag i väsentliga delar överensstämde med
Palmquists, uttalade, att en reglering borde ske så smidigt som möjligt och
kunna genomföras i alla fall, då behov därav förelåg. Särskilt övergången
från frivilliga fiskevårdsföreningar till en fastare organisation borde underlättas.

I fråga om syftet med den föreslagna lagstiftningen
anförde kommittén bl. a. följande.

Det förhåller sig utan tvivel så, att många av vårt lands fiskevatten icke
tillgodogöras på ett rationellt sätt. Somliga av dem vanskötas på det sätt,
att fiskevattensägarna genom alltför stark avfiskning utan motsvarande inplanteringsåtgärder
föröda det mera värdefulla fiskbeståndet. Andra vatten
åter ligga mer eller mindre outnyttjade. Sistnämnda situation är långt ifrån
ovanlig. Ofta kan förhållandet bero på oföretagsamhet eller ha sin orsak i
svårigheter att få till stånd ett frivilligt samarbete mellan de olika delägarna
i fiskevattnet. Ej sällan inträffar det emellertid, att vidsträckta sammanhängande
fiskevatten förvärvas av stadsbor i spekulations- eller rekreationssyfte
eller av sportfiskeföreningar. I dylika fall saknas i allmänhet intresse
för andra former av fiske än dem som pläga utövas som sport eller eljest
för nöjes skull. Sådant fiske som bedrivits av yrkesfiskare kan, sedan de nya
ägarna kommit i besittning av vattnet, där komma att upphöra. Yrkesfiskarna
i trakten gå på detta sätt miste om möjligheten att arrendera eller
eljest förfoga över betydande vattenområden. Uppenbart är, att en sådan
underlåtenhet att utnyttja fiskevatten är otillfredsställande ur flera synpunkter.
För de egentliga yrkesutövarna går en inkomstkälla förlorad, vilken
icke tillgodogöres för annat ändamål. Den totala avkastningen av fisket
kan därigenom minskas. Ur såväl näringspolitisk som nationalekonomisk
synpunkt framstår det därför som angeläget, att lagstiftningen bereder möjlighet
för det allmänna att åtminstone i mera flagranta fall ingripa till
förhindrande av att fiskevatten vanskötas på sätt nu antytts. I

I likhet med 1943 års utredningsman ansåg fiskerättskommittén det vara
lämpligt att inom ramen för en lagstiftning av nu ifrågavarande art tillgodose
vissa syften utöver dem som bestämmelserna om gemensamhetsfiske
närmast avsett att fylla. Lagstiftningen om fiskevårdsområde borde sålunda
även i andra fall än dem, man velat nå med 1913 års lag, kunna tjäna som
instrument för att främja ett rationellt utnyttjande av fiskevattnen. Fiskerättskommittén
fann därför skäl föreligga att i nu ifrågavarande hänseende
gå något längre än som förutsatts enligt motiven till 1943 års förslag. Ett
ingripande från det allmännas sida borde sålunda kunna ske ej blott i syfte
alt förhindra, att ett fiskevatten vansköttes genom rovfiske och underlåten
fiskevård. En tvångsreglering enligt den nya lagen borde i fall av behov

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

även kunna ske för att få till stånd ett rationellt tillvaratagande av de
möjligheter till fiske, som vattnet erbjöd.

Den föreslagna lagstiftningen borde enligt kommittén omfatta endast det
enskilda fisket.

Remissyttranden över fiskerättskommitténs förslag

I så gott som samtliga över kommittéförslaget avgivna yttranden, där
frågan om fiskevårdsområden berördes, framhölls, att det vore angeläget
att planmässig ordning för fisket och fiskevården inom slutna eller eljest
sammanhängande vattenområden kunde åvägabringas i enklare och effektivare
former än vad 1913 års lag erbjöd.

Föredragande departementschefen 1950 i anledning av fiskerättskommitténs
förslag

I propositionen nr 60 till 1950 års riksdag med förslag till lag om rätt till
fiske, m. m. yttrade föredragande departementschefen, statsrådet Sträng,
om behovet av en bättre ordning.1

Under de senaste årtiondena har en hastig utveckling ägt rum på fiskets
område vilket föranlett att åtskilliga spörsmål, som förut haft mindre betydelse,
nu påkalla skärpt uppmärksamhet. Särskilt blir frågorna om fördelningen
av fiskemöjligheterna och om bevarandet av fiskbestånden alltmera
brännande.

Antalet fiskande stiger för varje år. Ej minst ha den ökade fritiden och
de förbättrade kommunikationerna medfört en stark tillväxt av det fiske
som bedrives i rekreationssyfte. Samtidigt som sålunda efterfrågan på fiskevatten
ökats, ha fiskbestånden, framför allt av de värdefullaste fiskslagen,
såsom lax, laxöring, sik och gädda, blivit allt hårdare åtgångna genom vattenregleringar,
kraftverksbyggen, flottning, vattenföroreningar och rovfiske.
För att fiskets upprätthållande icke skall äventyras är det därför angeläget,
att en rationell fiskevård kommer till stånd. Härför förutsättes bl. a.
att jämförelsevis stora fiskevatten kunna skötas någorlunda enhetligt. Alldeles
särskilt gäller detta vandringsfisken, främst laxen.

Med nuvarande lagstiftning möta emellertid avsevärda svårigheter att få
till stånd en dylik enhetlig skötsel. Möjligheten för delägare i oskiftat vatten
att hos domstol påkalla beslut angående fiskets begagnande har utnyttjats
endast i sällsynta fall, och även lagen om gemensamhetsfiske har i praktiken
fått jämförelsevis liten betydelse. Detta torde i icke ringa mån ha berott
på att förfarandet vid inrättande av gemensamhetsfiske ansetts alltför
omständligt, delvis på grund av svårigheten att samla erforderlig majoritet
för giltigt beslut.

I likhet med kommittén finner jag därför önskvärt att möjlighet beredes
att i enklare former få till stånd en planmässig ordning för fisket och fiskevården
inom ett visst, större eller mindre, sammanhängande fiskevatten.
Den lagstiftning med motsvarande syfte som genomförts på jakträttens område
har enligt vad som allmänt vitsordas givit goda resultat. Kommitténs
förslag om fiskevårdsområden är i många avseenden väl ägnat att tillgodose
behovet av praktiska och effektiva bestämmelser i ämnet. Genom att kraven
på formlig omröstning och kvalificerad majoritet bland delägarna uppgivits
ha sålunda utsikterna att få till stånd ett positivt beslut väsentligt ökats,

1 S. 95 f.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

och även i övrigt har förfarandet förenklats. Förslaget lämnar också större
variationsmöjligheter i fråga om fiskets tillgodogörande än lagen om gemensamhetsfiske
och medgiver därigenom en smidigare anpassning efter skiftande
behov och förutsättningar.

Trots förslagets obestridliga förtjänster anser jag mig emellertid icke böra
tillstyrka dess omedelbara genomförande. Med anledning av vad som anförts
i remissyttrandena torde nämligen ytterligare överväganden böra ske
på flera viktiga punkter.

De betänkligheter som anförts mot förslaget avse i första hand, att det
tillägger länsstyrelsen alltför stora maktbefogenheter på bekostnad av delägarnas
självbestämmanderätt. Denna anmärkning kan enligt min uppfattning
icke lämnas utan beaktande. Det är nämligen av stor vikt att lagstiftningen
på förevarande område mötes med intresse och förståelse och icke
uppfattas som ett besvärande tvång. Utan medverkan från de närmast berörda
lär någon verkligt effektiv fiskevård knappast kunna åstadkommas.

Det synes ej heller vara uteslutet att syftet med förslaget kan uppnås på
ett sätt som gör mindre intrång på den enskildes handlingsfrihet utan att
effektiviteten därför behöver äventyras. Att kommittén ansett länsstyrelsen
böra utrustas med en tämligen vidsträckt rätt att tvångsvis genomdriva
vissa åtgärder torde sammanhänga med en önskan att reglerna om fiskevårdsområde
skulle kunna användas för flera olika, delvis rätt artskilda ändamål,
av vilka några antagits svårligen kunna uppnås på frivillighetens
väg. Det kan måhända därför visa sig vara en lämpligare lösning att bereda
möjlighet till olika förfaranden allt efter förutsättningarna i det särskilda
fallet.

Tredje lagutskottet 1950 i anledning av fiskerättskommitténs förslag

Utskottet framhöll i sitt av riksdagen sedermera godkända utlåtande nr
23/1950 över propositionen nr 60 behovet av en lagstiftning om fiskevårdsområden.
Utskottet yttrade.

Otvivelaktigt har Sverige bättre förutsättningar än de flesta andra europeiska
länder att kunna möta den alltmer ökade efterfrågan på fiskevatten
från alla kategorier fiskande: yrkesfiskare, binäringsfiskare och fritidsfiskare.
En påtaglig svårighet är emellertid att de svenska fiskevattnen ofta
äro uppsplittrade på ett mycket stort antal delägare. Detta försvårar delägarnas
eget fiske och utgör ett hinder för upplåtelser till utomstående.
Särskilt i turistbygder visar erfarenheten att goda fiskemöjligheter kunna
ge icke obetydliga extrainkomster åt ortsbefolkningen, både direkt och indirekt.
För att upprätthålla fisket erfordras i många fall en rationell fiskevård
med genomtänkta fiskeriplaner, alltsidigt fiske, beståndsvård, övervakning,
fredningsområden och, där så erfordras, fiskinplanteringar m. in.
Redan nu bedrives på frivillighetens väg ett omfattande arbete i sådant hänseende,
ofta med bistånd från hushållningssällskapen. Emellertid behöver
detta arbete stöd av en modernare lagstiftning. Redan 1942 framhöll riksdagen
i skrivelse nr 260 såsom en »trängande nödvändighet» att 1913 års
lag om gemensamhetsfiske gjordes till föremål för omarbetning enligt närmare
angivna riktlinjer. Utskottet vill understryka delta yttrande och uttalar
— i anslutning till vad som yrkats i ett flertal motioner — den lörväntningen
alt Kungl. Maj:t ville låta skyndsamt utarbeta och för riksdagen
framlägga ett överarbetat förslag till lagbestämmelser om fiskevårdsområden.

26 Tredje, lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

Fiskeristyrelsens förslag 1956

Fiskeristyrelsen framhöll i sitt år 1956 avgivna betänkande att de enskilda
fiskevattnen inom riket i stor utsträckning var oskiftade. Ofta ägdes
ett oskiftat vatten av ett jämförelsevis stort antal personer. I de fall, då ett
fiskevatten var skiftat, var varje lott ofta av ringa storlek. Mera sällan förekom
det att ett enskilt fiskevatten, som framstod såsom en naturlig enhet
ur fiske- och fiskevårdssynpunkt, ägdes av en enda person. Detta medförde
betydande olägenheter.

Styrelsen pekade till en början på de fall, då varje lott ej kan för sig utnyttjas
på ett rationellt sätt. Ingen av delägarna har måhända de ekonomiska
resurser, som behövdes särskilt för anskaffande av erforderliga fiskredskap.
Stundom kunde vidare de olika lotterna var för sig vara för små
för de stora redskap som erfordrades för ett lönande fiske. Detta förhållande
var kanske mest markant vid ålfiskekusterna. Jämväl i övrigt kunde
naturligtvis omständigheterna vara sådana, att delägarna med hänsyn till
lotternas ringa storlek ansåg det meningslöst att där driva fiske. Även då
olägenheter av nu nämnd art icke förefanns kunde det, vad fisket efter
vandringsfisk beträffade, vara fördelaktigast att fisket skedde å en enda
plats inom fiskevattnet i stället för på ett flertal olika ställen, kanske med
begagnande av mindre effektiva redskap.

Emellertid mötte även ur andra synpunkter än de nu angivna hinder för
ett rationellt fiske i ett vatten som ägdes av ett flertal olika personer. Intresset
att bedriva fisket på lämpligt sätt i sådant vatten kunde lätt förslappas
hos den enskilde delägaren. Började en delägare göra sig skyldig till
överdrivet fiske, var risken stor att också övriga delägare började förfara
på samma sätt. En företeelse — kanske vanligare än rovfiske i egentlig mening
— var, att ett fiskevatten beskattades på så sätt att beståndens sammansättning
blev ogynnsam. Ofta hade sålunda förekommit att de enskilda
delägarna visat bristande intresse att nedbringa bestånden av s. k. ogräsfisk,
så att dessa hölls tillbaka för mera värdefulla fiskslag. Vidare hade ofta
förbisetts angelägenheten av att beståndet av visst fiskslag exploaterades på
så sätt att beståndets sammansättning i avseende å årsklasser blev den ur
avkastningssynpunkt bästa. Därjämte förhöll det sig helt enkelt ofta så att
det fiskades för litet i ett fiskevatten med påföljd att vattnet kom att innehålla
endast småväxt, värdelös fisk. Målet för en rationell drift av fisket
borde vara, att med minsta omkostnader och arbete få största möjliga varaktiga
avkastning. I vatten med flera delägare kunde detta endast ernås
genom samarbete och ömsesidigt hänsynstagande.

De nu berörda olägenheterna av fiskevattnens uppsplittring å ett flertal
ägare kunde förebyggas på olika sätt. Härom anförde styrelsen.

Ofta är det påkallat med en omsorgsfull planläggning av fisket med regler
bl. a. om vilka slags eller hur många redskap varje fiskande får använda
eller å vilka tider eller platser han får fiska. Stundom kan syftet vinnas genom
utarrendering av fisket till yrkesfiskare eller annan lämplig person,
kanske någon av delägarna. Åtskilliga fiskevatten, särskilt i turistbygder

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 är WHO

och vid tätorter, lämna den för fiskerättsägarna högsta ekonomiska avkastningen
genom att utnyttjas till husbehovs- och fritidsfiske, antingen genom
att "utarrenderas till en fiskeklubb eller genom försäljning av fiskekort eller
liknande tillståndsbevis i den omfattning som med hänsyn till delägarnas
intressen befinnes lämplig.

För främjande av fisket kan det, vare sig fisket bedrives av delägarna enligt
en viss plan eller helt eller delvis utarrenderas, vara önskvärt med sådana
regler för fiskets bedrivande som ofta bruka betecknas som regler om
fiskevård, nämligen bestämmelser om fredningsområden, fredningstider,
fångstminimimått m. in. Att här behöva anlita den ordning för antagande av
dylika bestämmelser som är fastställd i fiskeristadgan, kan i många fall
framstå såsom onödigt omständligt.

Ett främjande av fisket kan underlättas t. ex. genom sådana åtgärder som
upprensning av nätställen, notvarp och ryssjeplatser, anläggning av bryggor
och båtuppdragningsplatser o. s. v. Ett ofta anfört motiv för bildande av en
samorganisation är nödvändigheten att ordna tillsyn över vattnet till skydd
mot tjuvfiske och överträdelser av de stadgar som gälla för vattnet. Sådan
tillsyn kan — särskilt i trakter med många fiskeintresserade — knappast
effektivt ordnas utan tillsättande av en eller flera tillsynsmän att hålla uppsikt
över vattnet. Bland fiskevårdsåtgärder i mera inskränkt bemärkelse
som kunna vara av stor betydelse må nämnas utplantering av fisk eller
fiskyngel (jfr 13 § fiskeristadgan), bortfiskning av s. k. ogräsfisk, anordnande
av vilställen, lekbottnar och ev. fiskvägar (särskilt i laxöringsvatten),
gödsling av vatten m. in.

Styrelsen framhöll att det självfallet var angeläget, att kostnader för åtgärder
som nu sagts fördelades rättvist mellan samtliga de fiskevattensdelägare,
som drog nytta härav. Om flertalet delägare var ense att vidtaga åtgärd
som nu sagts, borde möjligheter finnas för dem att få övriga delägare
att deltaga i kostnaden. Även härutinnan framträdde sålunda behovet
av en samorganisation.

Även i fall då fisket i ett fiskevatten utnyttjades på ett ur allmän synpunkt
tillfredsställande sätt och särskilda fiskevårdsåtgärder ej heller var
påkallade, kunde det vara önskvärt med ingripande för att erhålla en rättvis
fördelning av fisket mellan delägarna inbördes. Ovanligt var sålunda
icke att delägare i oskiftat fiskevatten ej kunde komma överens om hur de
skulle utnyttja de olika fiskeplatserna eller att somliga delägare mot de
övrigas vilja utnyttjade fisket mer än deras andel i vattnet kunde anses
berättiga dem till. De flesta gemensamhetsfisken, som inrättats utmed rikets
havskuster och som ej utarrenderats, torde ha tillkommit av nu anförda
skäl eller sålunda för att reglera förhållandet mellan delägarna i
oskiftat vatten. Även i skiftat vatten kunde det förekomma, att en ägare —
utan att driva fiske annat än på eget område — till skada för de övliga
tillgodogjorde sig cn avsevärt större mängd fisk än som var skälig med hänsyn
till värdet av hans lott i förhållande till värdet av fiskevattnet i dess
helhet.

Fiskeristyrelsen behandlade härefter i ett särskilt avsnitt frågan, liuiuvida
reglering av fisket borde komma till stånd även för tillgodoseende
av andra intressen än delägarnas, biskeristyrelsen kom

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

till det resultatet, att ändamålet med den förordade regleringen borde vara
att i fråga om vatten, som är oskiftat eller eljest tillhör två eller flera, främja
fisket och fiskevården i delägarnas gemensamma intresse och reglera förhållandet
mellan dem.

Fiskeristyrelsen ansåg i likhet med fiskerättskommittén att den föreslagna
lagstiftningens omfattning borde begränsas till det enskilda
fisket. Den tänkta organisationen skulle till den del den kom att omfatta
även s. k. fritt fiske, d. v. s. fisket i allmänt vatten och det fiske som varje
svensk medborgare äger bedriva i enskilt vatten, sakna delägare. Redan på
denna grund vore det ogörligt att utsträcka den tänkta organisationens funktioner
att omfatta även frifisket.

Remissyttranden över fiskeristyrelsens förslag

Behovet av en lagstiftning av huvudsakligen det innehåll som
fiskeristyrelsens förslag innebär vitsordades allmänt av remissinstanserna.
Två av dessa, länsstyrelsen i Örebro län och Älvsborgs läns norra hushållningssällskap,
ställde sig dock avvisande till tanken på en ny lagstiftning på
området.

En närmare redogörelse för remissyttrandena återfinnes i propositionen
å s. 31 ff.

Departementspromemorian 1957

I departementspromemorian framhölls att behovet av en snar reform
av gällande rätt på föreliggande område fick anses vara tillfredsställande
klarlagt. Den föreslagna lagstiftningen innebar såväl enligt fiskeristyrelsens
som promemorians förslag att vissa åtgärder skulle kunna genomföras
utan samtycke från alla delägare. En jämförelse med lagstiftningen
om jaktvårdsområde, vilken lagstiftning i flera hänseenden stått som förebild,
gav vid handen att — enligt förslagen — tvångsingripanden på fiskets
område skulle kunna genomföras lättare och ävenledes bli mera långtgående.

Huru än förhållandet mellan fiskevårdsförening och fiskevårdsområde
ordnades torde det, uttalas vidare i promemorian, vara klart, att blotta förekomsten
av en lag med vissa inslag av tvång skulle utgöra ett utomordentligt
stöd för fiskevårdsföreningarna i deras fortsatta arbete och därmed på sitt
sätt gagna den föreslagna lagstiftningens syfte. Det kunde nämligen förväntas
att en fiskerättsägare, som nu undandrog sig att medverka i en frivillig
fiskevårdsförening, inför möjligheten av att mot sin vilja få sitt fiske
indraget i ett fiskevårdsområde föredrog att gå in i föreningen. Mot en dylik
utveckling torde intet vara att erinra. Från Svenska jägareförbundet hade
upplysts att vid sidan av de omkring 1 000 jaktvårdsområden, som organiserats
enligt jaktlagen, fanns ungefär ett lika stort antal frivilliga jaktvårdsföreningar,
vilka — med gott resultat — bedrev en verksamhet med
i huvudsak samma syfte som jaktvårdsområdena.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

Remissyttranden över departementspromemorian

I huvudfrågan — behovet av ny lagstiftning — hänvisade remissinstanserna
i allmänhet till vad de tidigare anfört. Flera framhöll dock ånyo uttryckligen
att behovet av en ny lagstiftning var påtagligt och att 1913 års lag
snarast möjligt borde ersättas av en modern lag.

En närmare redogörelse för remissyttrandena återfinnes i propositionen
å s. 39 ff.

Departementschefen

Fisket som naturtillgång låter sig inte fritt skattas utan fara för dess
framtida bestånd. På samma sätt som skogsbruk och jakt ej längre kan
tänkas utan skogsvård och viltvård kan ett rationellt inhemskt fiske på
längre sikt inte bedrivas utan fiskevård. För fiskevården gäller emellertid
i än högre grad än för själva utövandet av fisket att den för att leda till
framgång och bestående resultat måste omfatta tämligen stora områden,
vilka om möjligt bör utgöra biologiskt naturliga enheter.

Den nuvarande lagstiftningen på området motsvarar enligt min mening
inte de krav fiskets utövare — de må vara yrkesfiskare eller inte — har rätt

att ställa. ----Varje svensk medborgare har rätt att fiska med rörligt

redskap i allmänt vatten. Fiske får även i avsevärd utsträckning fritt utövas
i enskilt vatten vid havskusten och i de fem största sjöarna. I övrigt är
fisket i enskilt vatten förbehållet fastighetsägaren eller den som eljest därstädes
har enskild fiskerätt. Den lagstiftning som jag nu föreslår har endast
avseende å enskilt fiske.

Det fiske som bedrives inom Sveriges gränser kan visserligen i ekonomisk
betydelse numera inte mäta sig med det fiske som av svenska fiskare bedrives
utanför territorialgränsen. Det inhemska fisket har dock ekonomisk betydelse
och tjänar dessutom för en stor del av vårt lands befolkning som rekreation
och tidsfördriv. Det finns därför enligt min mening all anledning
att lagstiftningen stöder strävandena efter rationellt fiske och effektiv fiskevård.
Det finns inte någon statistik, som visar hur fisket inom territorialgränsen
fördelar sig på »frifiskare» och »enskilda» fiskare, men åtskilliga
skäl talar för antagandet att det enskilda fisket ur såväl ekonomisk som annan
synpunkt inte är det minst betydelsefulla.

I den mån fiskerätten inte gjorts till föremål för särskild reglering gäller
fastighetsrättens regler även för enskilt fiske. Detta betraktas därvid vanligen
som del av fastighet, men det förekommer också, att fisket som sådant
utgör en särskild fastighet; jag syftar därvid främst på s. k. jordeboksfisken
eller särskilt skattlagda fisken »varmed äganderätt till grunden
ej är förenad». Med denna karaktär hos det enskilda fisket följer att reglerna
om laga skifte och annan fastighetsbildning är tillämpliga på enskilt
fiske.

Under de senast förflutna 200 åren har i vårt land pågått en omfattande
skiftesverksamhet, vars mest intensiva skede kan sägas sammanfalla med

30 Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

1800-talet. Denna verksamhet har för den alldeles övervägande delen av det
svenska fastighetsbeståndet inneburit — förutom att varje fastighet från
att tidigare ha bestått av flera från varandra skilda områden sammandragits
till ett eller ett fåtal områden med ur brukningssynpunkt bättre arrondering
— att de totalt sett väldiga områden, som tidigare utgjorde byars och andra
kollektivs samfällda ägor uppdelats på de enskilda, i samfälligheterna delägande
fastigheterna.

För de talrika fall, då skifteshandlingarna inte lämnar uttryckligt besked,
är det sedan gammalt en omstridd fråga, huruvida de samfällda vattenområdena
i allmänhet gjordes till föremål för delning då övriga samfälligheter
delades. Däremot synes det råda enighet om att fisket i sådana fall i
regel undantogs från delningarna. Det säger sig också självt att fiske inte
på samma sätt som fast mark lämpar sig för delning. Delning av fiske har
likväl förekommit i inte ringa utsträckning och då ofta vid särskild förrättning.
Slutresultatet av den nu redovisade utvecklingen har likväl för
fiskets del inneburit att en stor del av det enskilda fisket — och sannolikt
huvuddelen därav — fortfarande är oskiftat. I fråga om fisket lever sålunda
en inte oviktig del av den urgamla bygemenskapen fortfarande kvar.

I de fall då fisket är oskiftat, är antalet delägare ofta så stort att det
inte är möjligt för vare sig alla eller flertalet att där bedriva ett rationellt
fiske. Är fisket återigen skiftat är ofta — och detta gäller i synnerhet de
skiften som tillkommit före tillkomsten av 1926 års jorddelningslag —
varje skifteslott för liten för att kunna tillåta ett rationellt fiske. I de
flesta fall kan de olika skifteslotterna inte anses som var för sig biologiskt
naturliga enheter. Det kan därför lätt inträffa att en fiskerättsägare genom
överdrivet fiskande, olämpliga fångstmetoder eller på annat sätt skadar
fisket för sina grannar. Oavsett om fisket är skiftat eller oskiftat är samverkan
mellan fiskerättsägarna i de flesta fall en förutsättning för fiskets
och fiskevårdens ändamålsenliga bedrivande. Det säger sig självt att en
sådan samverkan inte kan bli effektiv utan att äga stöd i lag. Jag skall därför
nu något uppehålla mig vid frågan om gällande bestämmelser kan anses
ändamålsenligt utformade.

Är fisket oskiftat regleras delägarnas förhållande till varandra och till
samfälligheten av 24 § fiskerättslagen. Utöver detta kortfattade
stadgande, för vilket jag tidigare närmare redogjort, finns inte någon i lag
given reglering som är omedelbart tillämplig på detta slag av samfälligheter.
Lagrummets föreskrift att oskiftat fiske av delägarna må nyttjas
»efter vad de kunna sämjas» har allmänt ansetts innebära inte blott alt
varje delägare äger rätt att fiska var som helst inom det oskiftade fiskets
område, utan även att han inte utsätter sig för straff, om han fiskar i större
omfattning, än vad som motsvarar hans andel i samfälligheten. Den citerade
lagregeln ger vidare vid handen att beslut om oskiftat fiskes nyttjande
inte kan fattas av delägarna själva med mindre de är eniga. En aldrig så
kvalificerad majoritet kan sålunda inte mot minoritetens vilja genomdriva
antagandet av en fiskeplan eller besluta om utarrendering eller försäljning

Tredje logutskottets utlåtande nr 8 år 1960

av fiskekort. De som önskar få en sådan åtgärd genomförd hänvisas i stället
att vända sig till myndighet. Denna är antingen allmän underrätt —
för åtgärd enligt 24 § första stycket andra punkten fiskerättslagen -— eller
länsstyrelse — för åtgärd mot vanskötsel enligt 30—32 §§ sannna lag, fiskevårdsbestämmelse
enligt 14 § fiskeristadgan eller inrättande av gemensamhetsfiske
enligt 1913 års lag — eller lantmätare eller annan fastighetsbildningsmyndighet.
Kravet på enhällighet för beslut av delägarna erinrar om
det tillstånd, som i fråga om andra bysamfälligheter rådde intill antagandet
av 1921 års lag om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämställda
samfällda ägor och rättigheter. Dessförinnan var det i regel inte möjligt för
delägarna i en by att sälja, upplåta eller eljest besluta om samfälld ägas
användning om inte alla var eniga. Detta tillstånd medförde betydande olägenheter
och bysamfällighetslagens möjligheter till förvaltning genom majoritetsbeslut
fyllde vid sin tillkomst ett länge känt behov. Lagen är av
supplerande natur och den äger sålunda inte tillämpning på förvaltning eller
användning av oskiftat fiske. Dock synes inte uteslutet att å oskiftat fiske
tillämpa bysamfällighetslagens regler om försäljning.

Det förhållandet att möjlighet att åstadkomma majoritetsbeslut i fråga om
förvaltning av bysamfällighet saknades före 1921 berodde emellertid inte på
en tillfällighet. Enligt tidigare rådande jordpolitisk uppfattning sökte mai
nämligen så mycket som möjligt uppmuntra enskild drift på bekostnad av
samfälld. Samfällda ägor borde i så stor omfattning som möjligt skiftas. Det
fanns därför ur lagstiftarens synpunkt inte någon anledning att meddela
regler om dylik egendoms användning och förvaltning, eftersom sådana
regler skulle ha motverkat det angivna syftet. Emellertid brukade fisket, som
jag nyss framhöll, vid skiftena i regel undantagas från delning och lagstiftaren
har i varje fall under de senaste decennierna sökt motverka delning
av oskiftat fiske. Det måste därför betecknas som anmärkningsvärt att lagstiftningen
i den stora utsträckning som är fallet saknar bestämmelser om
oskiftat fiskes nyttjande och förvaltning. Då det inte heller i dagens läge
torde finnas anledning att slå in på någon annan väg ifråga om de oskiftade
fiskenas framtid, är det enligt min mening uppenbart att gällande rätt på
denna punkt inte är utformad på ändamålsenligt sätt.

Om delägarna i ett oskiftat fiske inte kan sämjas, anvisar 24 § fiskerättslagen
dem att hos allmän underrätt påkalla föreskrifter hur fisket skall
nyttjas. Det har uppgivits att bestämmelsen endast sällan tillämpas. Om
anledningen härtill är det svårt att yttra sig. Bestämmelsen har fördelen att
vara enkel och kortfattad, men detta innebär å andra sidan att den inte ger
vare sig allmänhet eller domstol någon egentlig vägledning. I flertalet fall
då åtgärd enligt 24 § fiskerätlslagen påkallas torde även behov föreligga av
en organisation i en eller annan form för den fortsatta verksamheten. Lagen
ger dock inte någon anvisning om hur organisationsfrågan skall lösas, vilket
får anses såsom en väsentlig brist.

Min kritik av gällande rätt har hittills tagit sikte på bestämmelserna i
24 § fiskerättslagen om oskiftat fiske. Någon motsvarighet till delta lagrum

32 Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

finns inte i fråga om skiftade fisken. Som jag nyss framhållit föreligger emellertid
mången gång behov av organiserad samverkan i lika hög grad i fråga
om skiftat som oskiftat fiske. Flertalet av de brister i gällande rätt, varpå
jag nu fäst uppmärksamheten, torde ha varit väl kända för statsmakterna
redan vid tiden för tillkomsten av 1913 års lag om gemensamh
e t s f i s k e. Man hyste då den förhoppningen att föreliggande svårigheter
skulle låta sig bemästras med hjälp av 1913 års lag. Så blev emellertid inte
fallet. Lagen har, bortsett från södra delen av Kalmar län, praktiskt taget
blivit en lag på papperet. Orsakerna härtill har främst ansetts vara lagens
stränga krav på kvalificerad majoritet för gemensamhetsfiskes inrättande
och vissa andra beslut, vidare det omständliga förrättningsförfarandet och
slutligen den stela och detaljerade regleringen av organisationens hela verksamhet.
Vad sålunda andragits mot 1913 års lag må i och för sig vara riktigt.
Det synes mig likväl inte utgöra hela förklaringen till att lagen kommit att
tillämpas i så obetydlig utsträckning. Den omständigheten att lagen inom
en viss del av Kalmar län, där förutsättningarna i och för sig varken varit
bättre eller sämre än annorstädes, erhållit en ganska betydande tillämpning
såväl i saltsjön som i sötvattnen och därtill enligt uppgift visat sig kunna
tjäna till betydande gagn för fisket ger mig anledning till antagande att den
personliga insatsen där varit av väsentlig betydelse. Även om det väl i och för
sig låter sig tänkas att genomföra en reform på det sättet att man med bibehållande
av grundvalarna i 1913 års lag genomför smärre ändringar på de
punkter där lagen visat sig särskilt otidsenlig eller ohanterlig, anser jag likväl
att denna metod i förevarande fall inte är ändamålsenlig. Däremot finner jag
det angeläget att man vid en reform försöker bevara grundprinciperna i 1913
års lagstiftning. Dessa torde kunna sammanfattas så att man med lagens stöd
inom ramen för bestående äganderättsförhållanden men utan hänsyn till
fiskets karaktär av skiftat eller oskiftat ordnar det enskilda fisket på ett
ur delägarnas egna synpunkter så rättvist och ändamålsenligt sätt som
möjligt.

Vid en granskning av gällande rätt måste ytterligare några lagrum beröras.
Bestämmelserna om åtgärder mot vanskötsel av fiske
utgjorde en nyhet i 1950 års fiskerättslag. I händelse av vanskötsel kan
länsstyrelse som en yttersta åtgärd fastställa en fiskeriplan, vilken fiskerättsägaren
vid påföljd av vite har att följa. Självfallet kan fall tänkas då
missförhållanden, vilka har sin grund i sådana brister i gällande rätt som
jag nyss pekat på, kan avhjälpas genom tillämpning av bestämmelserna om
vanskötsel. I enlighet med vad man räknade med vid tillkomsten av dessa bestämmelser
torde de tillämpas endast i undantagsfall. Redan av denna anledning
ter det sig mindre tilltalande att för de syften, som man inom ramen
för exempelvis 1913 års lag tänkt sig att kunna tillvarataga, tillgripa
vanskötselbestämmelserna. Förhållandena kan också vara sådana att situationen
ur allmän synpunkt inte berättigar till ingripande samtidigt som den
exempelvis för en enskild delägare i ett oskiftat fiske kan vara högst otilllredsstallande.
I sådana fall torde bestämmelserna om vanskötsel av fiske

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

inte vara tillämpliga. Därtill kommer att en tillämpning av dessa bestämmelser
svårligen kan tänkas stimulera fiskerättsägarna till den självverksamhet,
som måste utgöra grundvalen för en ny lagstiftning på området.

Under diskussionen om behovet av en reform av gällande rätt har även
framhållits att länsstyrelses möjlighet att med stöd av 14 § fiskerist
ad g an meddela lokala bestämmelser gör ytterligare lagstiftning överflödig.
På sina håll har denna möjlighet begagnats i stor omfattning, vilket
medför att det inte sällan både för allmänhet och myndigheter är svårt att
veta vad som i det särskilda fallet är gällande rätt. Länsstyrelsen i Stockholms
län har framhållit att det är önskvärt att begränsa och förenkla dessa
lokala bestämmelser men att detta inte låter sig göra förrän en lagstiftning
om fiskevårdsområden kommit till stånd. — Medräknas även de bestämmelser
som kan komma att inflyta i fiskevårdsområdenas stadgar, är det inte
sannolikt, att den sammanlagda mängden av bestämmelser vid ett genomförande
av den föreslagna lagstiftningen kommer att minska, men man vinner å
andra sidan den fördelen att länsstyrelsens föreskrifter inte i samma utsträckning
som nu behöver belastas med bestämmelser av utpräglat lokal
karaktär utan kan begränsas till sådant som har betydelse för hela länet
eller eljest är av intresse för en större allmänhet. Härtill kommer att det
givetvis ur alla synpunkter är att föredra att lokala bestämmelser av den
detalj karaktär, som det här ofta gäller, i största möjliga utsträckning tillkommer
under fiskerättsägarnas egen medverkan och genom deras egna
beslut än att det sker genom myndighets påbud, låt vara att sakägarnas
mening även därvidlag i regel skall inhämtas.

Om rätt till oskiftat fiske missbrukas eller missförhållanden av annan art
förekommer, kan understundom laga skifte eller delning av fisket
enligt jorddelningslagen medföra en bättre ordning. De möjligheter som
jorddelningslagen erbjuder att komma tillrätta med de problem, som uppkommer
då fiskerätt är gemensam för flera fastigheter, är emellertid på
skilda sätt starkt begränsade. Det torde sålunda endast sällan inträffa att
lagens krav, att delning av fiske blott får ske i det fall då inte någon delägare
lider förfång, kan uppfyllas; särskilt inte då vattenområdet är litet
eller delägarna många. Då en fiskedelning liksom ett laga skifte är avsedd
att bestå för framtiden och därför måste förutsätta en mycket grundlig undersökning
av fiskets värde i skifteslagets olika delar, kommer en dylik
förrättning i regel att kräva lång tid och betydande kostnader. I de fåtaliga
fall, där laga skifte eller delning faktiskt kommer till stånd, får förrättningen
ofta den formen att särskild lott utlägges för en eller annan delägare,
medan för de återstående liksom tidigare utlägges en gemensam —
men efter delningen minskad — ägolott. Belysande för de problem som bär
möter är ett av högsta domstolen nyligen avgjort mål, refererat i NJA 1958
s. 713.

Med hänsyn till det senast sagda och då den fråga som jag i detta sammanhang
anser vara så väsentlig, nämligen hur den nödvändiga samverkan
skall komma till stånd, inte lösts inom jorddelningslagstiftningen anser jag

3 Ilihang till riksdagens protokoll I9G0. i) samt. ,1 avd. Nr 8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

det vara berättigat att påstå att av denna lagstiftning anvisade förfaranden
för nu föreliggande spörsmål är av mindre intresse.

Redan tidigare har jag framhållit, att det enskilda fisket liksom fiskevården
har behov av i lag grundade regler för åvägabringande av samverkan
och rättvisa mellan delägarna. Av den granskning av innehållet i gällande
rätt som jag därefter redovisat torde ha framgått att behovet av ny
lagstiftning i dessa ämnen är starkt och påtagligt. Denna uppfattning delas
av det övervägande antalet remissinstanser. Jag har därför beslutat framlägga
förevarande förslag, som innebär tillskapande av en ny organisationsform,
kallad fiskevårdsområde och avsedd att träda i stället för gemensamhetsfiske
enligt 1913 års lag. De kritiska röster som höjts gentemot förslaget
om en helt ny lagstiftning har i allmänhet åberopat att gällande rätt är
tillfredsställande eller att de remitterade förslagen rymt så många inslag av
tvång att en ny lagstiftning skulle komma att mötas med misstro eller, slutligen,
att lagstiftningens genomförande skulle ställa sig så kostsamt och bereda
myndigheterna så mycket besvär och arbete att fördelarna inte skulle
stå i rimligt förhållande till nackdelarna.

Behovet av lagstiftning har jag tidigare berört. Invändningen att de remitterade
förslagen rymmer inslag av tvång drabbar i och för sig även det
nu framlagda förslaget. De inslag av tvång som nu kvarstår är dock av den
beskaffenhet att de enligt min mening måste accepteras för att en lag på området
skall fylla någon funktion. De är av begränsad omfattning och har i
intet fall till syfte att tillgodose andra intressen än delägarnas. Den enskilde
sakägarens rättssäkerhet har i lagförslaget tillmätts största beaktande.

Att tillskapandet av fiskevårdsområden kommer att medföra kostnader
och besvär är uppenbart. Som jag i ett annat avsnitt kommer att
närmare utveckla har initiativrätten helt lagts i delägarnas egna händer.
Storleken av uppkommande kostnader och besvär blir därför beroende av
det intresse, varmed den nya lagstiftningen kommer att omfattas av allmänheten.
Jag har emellertid utgått ifrån att, hur än kostnaderna för det
tänkta förfarandet slutligen skall gäldas, den föreslagna lagstiftningen skall
komma till tillämpning endast om detta för berörda sakägare kan beräknas
medföra en verklig båtnad, låt vara att denna inte alltid låter sig uppskattas i
pengar. Under alla förhållanden lär dock vissa kostnadsökningar uppkomma
för det allmänna. Eftersom det allmänna i sin egenskap av lagstiftare får
anses bära en väsentlig del av ansvaret för att rådande tillstånd är mindre
tillfredsställande, är det enligt min mening också ofrånkomligt att staten
påtager sig en skälig andel av kostnaderna för en reform. Det sätt varpå
fiskevårdsområde enligt det nu framlagda förslaget skall komma till stånd
torde komma att åsamka myndigheterna, närmast länsstyrelserna, betydligt
mindre arbete än ett genomförande av något av de tidigare förslagen.

Syftet med den nya lagstiftningen har indirekt delvis framgått
av vad jag redan sagt. I detta ämne vill jag ytterligare framhålla följande.

1913 års lag har inte till syfte att tillgodose andra intressen än delägarnas.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960 35

Det har under diskussionen om en reform av lagen hävdats att en lagstiftning
på området lämpligen borde tillvarataga även andra intressen, t. ex.
det allmännas intresse att ett fiske inte vanskötes, vid fiskevattnet boendes
intresse av att legalisera en gammal sedvänja att fiska eller en sportfiskande
allmänhets intresse att förvärva lämpliga fiskevatten. För egen del är jag
av den uppfattningen att även om nu nämnda och måhända även andra
besläktade intressen väl kan vara värda att stödjas av statsmakterna, bör
detta dock inte ske inom ramen för den här föreslagna lagstiftningen. Flera
av de nämnda intressena är det f. ö. möjligt att redan nu tillgodose på annat
sätt. En reform som skall ersätta 1913 års lag med en ny bör därför ha
till syfte att ordna fiskeförhållandena, bringa rättvisa mellan fiskerättsägarna
och i övrigt främja deras gemensamma intressen. Det sagda utesluter
inte att lagen samtidigt kan tillgodose också andra intressen, t. ex. det allmännas
intresse att fisket som naturtillgång utnyttjas och vårdas på bästa
sätt eller sportfiskarnas intresse att få tillgång till för dem lämpliga vatten.

Under remissbehandlingarna har från vissa håll föreslagits att i lagtexten
skall fastslås att regleringen skedde i delägarnas ekonomiska intresse.
Jag ansluter mig därvidlag dock till dem som ansett att en dylik fixering
av syftet inte är påkallad. Även för fiskerättsägarna själva har fisket numera
för många erhållit karaktär lika mycket av fritidssysselsättning som
förvärvsarbete. Jag anser därför att det bör överlåtas åt delägarna själva
att efter majoritetsregler bestämma vilket syfte de inom lagens ram vill
fullfölja. I linje med det nu sagda ligger att den föreslagna lagstiftningen
i princip inte velat tillgodose någon viss kategori av fiske, t. ex. yrkesfiske,
framför någon annan. En annan sak är, vilket jag senare skall närmare
beröra, att förslaget innehåller bestämmelser varigenom man velat
säkerställa att yrkesfiskare och annan, för vilken fisket är av väsentlig
betydelse för hans försörjning, inte skall behöva vidkännas avbräck i sin
näring.

Det har från några håll gjorts gällande att de brister som kan vidlåda
gällande rätt i flertalet fall har avhjälpts genom förekomsten av fiskevårdsföreningar.
Från ett förhållandevis stort antal remissinstanser
har å andra sidan anförts att fiskevårdsföreningarna är i starkt behov
av lagens stöd för sin fortsatta verksamhet. Bland dem som anslutit sig till
denna uppfattning märks bl. a. fiskevårdsföreningarnas gemensamma riksorganisation,
Svenska fiskevårdsförbundet. För en fiskevårdsförening finns
inte någon möjlighet att tvinga någon att bli medlem eller att mot en enda
delägares bestridande genomföra en åtgärd som alla andra anser ändamålsenlig.
Vad en sådan förening beslutar är inte bindande för ny ägare av en
tidigare medlems fiskerätt. Dessa förhållanden har medfört att — om än
inom föreningarna många gånger utförts ett berömvärt och oegennyttigt arbete
till gagn för fisket — föreningarnas verksamhet i betydande utsträckning
försvårats. Ett av de viktigaste syftena med den nya lagstiftningen
har varit att i detta läge räcka fiskevårdsföreningarna eu hjälpande hand.

Frågan om den nya lagstiftningens omfattning har varit

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

föremål för vissa meningsskiljaktigheter. Domänstyrelsen har sålunda föreslagit,
att de skiftade fiskena och i vart fall kronans skiftade fisken skall
lämnas utanför en lagstiftning om fiskevårdsområden. Redan tidigare har
jag framhållit att behovet av lagstiftning i och för sig kan vara lika påtagligt
beträffande skiftade som oskiftade fisken. I denna principfråga intager
1913 års lag samma ståndpunkt. I likhet med samtliga tidigare förslagsställare
är även jag av den uppfattningen att den nya lagstiftningen bör omfatta
även de skiftade fiskena. En annan sak är att ett skiftat fiske rättsligen
intager en annan ställning än en andel i oskiftat fiske, vilket föranlett
mig att i likhet med vad som skett i de flesta tidigare förslagen kringgärda
de skiftade fiskena med särskilda garantier. — När det gäller kronans
skiftade fisken vill jag inte förneka att skäl någon gång kan föreligga alt
undantaga dem från den nya lagstiftningen. Något motsvarande undantag
har inte gjorts i 1913 års lag. Jag anser att kronan i regel inte har något att
förlora men däremot mycket att vinna på att lagstiftningen också blir tilllämplig
å kronofiskena. I de fall där skada eller olägenhet för kronan är alt
förvänta, kommer säkerligen situationen ofta att vara den att förutsättningarna
för bildande av fiskevårdsområde över huvud taget inte är för
handen.

Några remissinstanser har föreslagit att fiskevårdsområde skall kunna
omfatta även frifiske. Andra har hemställt att fiskevårdsområde inte
skall kunna inrättas i sådana vatten där frifiske förekommer och detta
oavsett om frifisket och det enskilda fisket bedrives i samma eller angränsande
vatten. I detta sammanhang uppkommande problem har ingående belysts
i departementspromemorian.

Förekomsten av frifiske och enskilt fiske i samma eller angränsande
vatten kan naturligtvis understundom vålla komplikationer. Vid inrättande
av fiskevårdsområde i sådana fall måste självfallet hänsyn tagas till förekomsten
av frifiske och fiskevårdsområdets stadgar och verksamhet anpassas
därefter. Vidare torde vissa av de skäl som anförts mot fiskevårdsområden
i sjöar, där frifiske förekommer, väsentligt komma att försvagas
därest fiskeristyrelsens nyligen avgivna förslag om lokala fiskevårdsavgifter
genomföres. Därigenom skulle även frifiskarna få ekonomiskt bidraga till
fiskevårdsåtgärder. Däremot saknas enligt min mening anledning att vare
sig inrymma frifisket i detta lagstiftningskomplex eller i lagen införa särskilda
undantagsbestämmelser med tanke på dessa fall.

I detta avsnitt vill jag till slut beröra en fråga som inte närmare behandlats
i den tidigare diskussionen. Man har i de föregående förslagen tänkt
sig att fiskevårdsområde liksom gemensamhetsfiske skall omfatta —- förutom
oskiftat fiske — endast fiske som tillhör två eller flera fastigheter.
Härigenom skulle fiskevårdsområde inte kunna bildas av ett skiftat
fiske eller av en fastighet, vartill hör dylikt fiske och som
äges av flera personer. Ide fall då sådant fiske angränsar annat
enskilt fiske och de tillsammans kan anses som en lämplig fiskevårdsenhet
föreligger inget problem. Förhållandet är emellertid inte sällan sådant att

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960 37

särskilt skattlagda fisken eller fastigheter med betydande enskilt fiske är
så belägna att de inte angränsar andra enskilda fisken. Dessa fastigheter,
som i regel är obebodda, har ofta sitt huvudsakligaste värde i fisket. Delägarnas
antal är ofta mycket stort. Fall har uppgivits då antalet uppgår till
över 200. Sämjedelning har i regel inte ägt rum. Å dylik fastighet är varken
24 § fiskerättslagen eller 1913 års lag tillämplig. I fall där delägarna varit
många och enighet inte förelegat har man i praktiken försökt lösa uppkommande
svårigheter med stöd av 1904 års lag om samäganderätt genom förordnande
av god man. Denne skall emellertid enligt lagens 3 § förordnas på
viss tid. Erfordras efter utgången av sådan tid fortsatt behov av god man,
måste nytt förordnande utverkas. I regel hyser emellertid delägarna inte
någon önskan att rubba på bestående äganderättsförhållanden, varför mången
gång ett kontinuerligt behov av god man föreligger. Den kritik som jag
tidigare riktat mot 24 § fiskerättslagen torde med minst samma berättigande
kunna riktas mot samäganderättslagens användbarhet för föreliggande ändamål.
Det synes mig därför angeläget att den nya lagstiftningen utformas så
att den kommer att omfatta även dessa fisken. I de fall då den föreslagna
lagen skiljer mellan skiftat och oskiftat fiske torde de nu behandlade fiskena
i allmänhet inte böra betraktas som oskiftade.

Kammarkollegiet har i sitt sista yttrande uttalat, att den föreslagna lagstiftningen
kan tänkas få s katterättsliga konsekvenser som
inte är önskvärda. Samfälligheter av samma slag som nu skulle skapas finns
emellertid redan på ett flertal lagstiftningsområden. Erfarenheten ger knappast
stöd för antagandet att gällande skattelagstiftning inom dessa områden
skulle missbrukas i nämnvärd utsträckning. Skulle de farhågor som kammarkollegiet
uttalat komma att besannas, synes ändring av skattereglerna
böra övervägas.

Lagrådet

I likhet med departementschefen och det övervägande antalet remissinstanser
finner lagrådet ett påtagligt behov av ny lagstiftning på ifrågavarande
område föreligga.

Motioner

Propositionen avstyrkes endast i de likalydande motionerna I: 533 och
II: 657. Motionärerna anser förslaget vara alltför ingripande i den enskilde
fiskerättsägarens rättssfär och i alltför hög grad stridande mot allmänna
rättsprinciper. Det vore bättre att modernisera 1913 års lag. I motionerna
anföres bl. a.

Det synes mig att lagens tillämpning lätt kan medföra ingripanden i fiskerättsägarens
dispositionsrätt i en omfattning som blir liktydig med nära
nog total rättsförlust. Någon allmän regel om fiskevårdsområdets geografiska
avgränsning med hänsyn till belägenheten och beskaffenheten i övrigt
av de fiskevatten som kan vara avsedda att ingå i området finnes inte. De
föreslagna bestämmelserna om majoritetsbeslut gör det möjligt för en
grupp fiskerättsägare, som disponerar fisken inom ett begränsat område,

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

afl tvångsansluta ett begärligt fiske på annat håll utan hänsyn till vattendelare,
avrinningsområden e. d. Bestämmelserna ger ett helt otillräckligt
skydd mot maktmissbruk, där detta söker täckmantel i påstått allmänintresse.

Eljest har i detta avsnitt vissa kritiska synpunkter framförts i motionerna.
I motionerna 1: 532 och II: 656 uttalas sålunda.

Därest en sådan lag som denna skall mottagas med förtroende av fiskerätt
sägarna, bör det tvång, som kan anses vara oundgängligen erforderligt
för lagens egentliga syfte, ej vara av större omfattning än som är absolut
nödvändigt och dessutom vara kringgärdat med tillräckliga garantier till
skydd mot rättsförlust för den enskilde. I nämnda avseende kan förslaget
ej anses vara tillfredsställande.

Betydelsen av att fiskevårdsföreningarna erhåller lagstiftarens stöd betonas
i motionerna I: 530 och II: 659.

De frivilliga fiskevårdsföreningarna har enligt vår mening stor betydelse
för samverkan inom det enskilda fisket. I första hand bör man eftersträva
att skapa ökade förutsättningar för denna organisationsform. Såsom
i propositionen framhålles bör fiskevårdsföreningarnas verksamhet kunna
främjas genom den förordade lagstiftningen. Det är emellertid av vikt, att
lagstiftningen får en sådan utformning, att den mötes med intresse och förståelse
och inte uppfattas som ett besvärande tvång.

I motionen II: 658 framhålles att det är önskvärt att lagen kommer att
innehålla regler om fiskevårdsområdets geografiska avgränsning, så att
däri kommer att ingå endast sådana fiskevatten, som på grund av belägenhet
och beskaffenhet i övrigt lämpar sig för gemensam fiskevård.

Utskottet

Syftet med den föreslagna lagstiftningen är att åstadkomma rättvisa mellan
fiskerältshavarna och en bättre ordning av fiskeförhållandena i fråga
om det enskilda fisket. Vissa möjligheter att förverkliga dessa syften finnes
inom ramen för 1913 års lag om gemensamhetsfiske. 1913 års lag har emellertid
aldrig haft någon egentlig praktisk betydelse, och det har länge allmänt
ansetts att lagen behöver reformeras.

Efter 1950 års stora fiskerättsreform är rätten till enskilt fiske mindre
omfattande än förut. Alltjämt är dock exempelvis allt fiske i sötvatten —
med vissa undantag beträffande våra fem största sjöar — enskilt. Ur folkhushållningssynpunkt
torde det enskilda fisket vidare — bortsett från 1950
års reform — i dag vara av mindre betydelse än vid tillkomsten av 1913
års lag och då de första reformförslagen utarbetades. Det enskilda fisket
har däremot på annat sätt kommit att tilldraga sig ökat intresse och få
större betydelse. Faktorer som därvid särskilt bör nämnas är den ökade
fritiden, den omfattande fiskevårdsverksamheten och det livaktiga föreningsväsendet
på fiskets område. Behovet av en efter praktiska förhållanden avpassad
lagstiftning är därför i dag icke mindre än 1913, snarare tvärtom.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

Liknande synpunkter har uttalats av riksdagen både år 1942 och 1950. Utskottet
hälsar därför det nu framlagda lagförslaget med största tillfredsställelse.
Förslaget har föregåtts av ett omfattande och långvarigt utredningsoch
remissförfarande, varvid meningarna ofta starkt brutits. Enigheten
har dock varit nära nog fullständig om behovet av en ny lagstiftning. Bortsett
från de erinringar som utskottet i det följande på några punkter har
att göra är utskottet enigt med föredragande departementschefen. Därmed
är naturligtvis ingalunda sagt att det föreliggande förslaget i varje detalj är
det bästa tänkbara. Förslaget innebär i många fall ett val mellan ett flertal
föreliggande alternativ. Erfarenheten får visa om det valda alternativet
varit det bästa eller ej. Om den nu föreslagna lagen om fiskevårdsområden
icke i likhet med 1913 års lag skall bli en lag bara på papperet, är det därför
nödvändigt att utvecklingen följes med största uppmärksamhet och att erforderliga
kompletteringar vidtages utan dröjsmål.

Utskottets ställningstagande i denna del innebär att utskottet icke delar
uppfattningen i motionerna 1: 533 och II: 657 att propositionen skall avslås
och frågan hänskjutas till ny utredning. I nämnda motioner hävdas, att den
föreslagna lagen rymmer inslag av tvång i en utsträckning som är stridande
mot allmänna rättsprinciper. Sistnämnda synpunkter återkommer, ehuru
i mindre tillspetsad form, även i motionerna 1:530 och 11:659, 1:532
och II: 656 samt II: 658. — Det är riktigt att lagförslaget rymmer inslag av
tvång, men det gör också 1913 års lag. Tvånget är dock ej av expropriations
natur utan innebär endast att en minoritet har att böja sig för majoritetens
vilja. Skillnaden mellan 1913 år lag och det nu föreliggande förslaget ligger
ej på det principiella planet utan innebär på det stora hela taget endast
att man något ökat möjligheterna för en majoritet att fatta för minoriteten
bindande beslut. Det kan i sammanhanget även förtjäna upprepas, att fiskevårdsområde
i intet fall kommer att inrättas för att tillgodose andra än delägarnas
egna intressen. Samma princip skall gälla vid utformningen av
fiskevårdsområdes stadgar och då beslut fattas inom organisationen. Naturligtvis
kan bland delägarna olika meningar föreligga om hur deras intressen
skall tillgodoses på bästa sätt. För såväl lagstiftaren som de myndigheter
som har att tillämpa lagen gäller dock här att beakta icke blott den enskildes
utan även helhetens intresse. Man kan därför ej stå till svars med
att avvisa reformen därför att en eller annan fiskerättsägare anser det
icke vara med sin fördel förenligt att medverka i en samorganisation. Genom
den nya lagstiftningen rubbas ej bestående äganderättsförhållanden.
Rätt till fiske erbjuder jämfört med annan rätt till fast egendom så många
olikheter att en speciallagstiftning för denna rätts utnyttjande av ålder
ansetts påkallad. Bortsett från de mindre vanliga fall då en ägares fiske ur
både avkastnings- och fiskevårdssynpunkt kan betecknas som en naturlig
enhet, befinner sig de som har fiskerätt i ett vatten i en gemenskap, där en
doktrinär uppfattning om äganderättens oinskränkthet icke går att helt
förena med det praktiska livets krav. Lagförslagets tillkomst liksom dess enskilda
bestämmelser bör ses mot bakgrunden härav.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

Av det nu sagda följer emellertid också att fiskevårdsområde icke skall
inrättas, om det fiske som fiskevårdsområdet skall omfatta ej utgör en sådan
naturlig enhet, varom nyss talats. I motionerna 1: 533 och 11: 657 uttalas
farhågor för att ett fiskevårdsområde kommer att bildas utan hänsyn till
vattendelare och avrinningsförhållanden eller i syfte att göra det möjligt
för en grupp fiskerättsägare att nyttja ett givande men för dem eljest icke
åtkomligt fiske. — Ett fiskevårdsområde sådant som det här beskrivna skulle
stå i klar strid icke blott med utgångspunkterna för reformen utan även
med ordalydelsen i den föreslagna lagtexten. Enligt denna skall nämligen
syftet alltid vara ett »samfällt ordnande av fiskeförhållandena samt främjande
av fiskerältsägarnas gemensamma intressen» (1 §). Fiskevårdsområdet
skall vidare vara lämpligt »med hänsyn till vattenområdets och fiskets beskaffenhet
och omfattning samt förhållandena i övrigt» (6 § andra stycket).
Frågan om den geografiska avgränsningen har berörts också i motionen

II. 658. I och för sig vore det önskvärt om lagen innehöll bestämmelser
om fiskevårdsområdets omfattning. Eftersom fiskets villkor och förhållanden
växlar mycket starkt, skulle dock den av motionärerna önskade i lag
fastslagna bestämningen av fiskevårdsområdets omfattning antingen bli
mycket utförlig och därmed tyngande på lagtexten utan att ändå vara uttömmande
eller också bestå av allmänna och tämligen intetsägande fraser.
Utskottet vill emellertid i sammanhanget erinra om vad som redan sagts
om kravet på ur avkastnings- och fiskevårdssynpunkt naturliga enheter. Det
torde endast i undantagsfall vara lämpligt att göra fiskevårdsområdet så
stort att det omfattar ett vattendrags hela nederbördsområde. Om flera byars
oskiftade fisken ingår i en mindre eller medelstor sjö, torde det i regel
icke vara lämpligt att låta varje oskiftat fiske utgöra ett fiskevårdsområde;
i stället synes man i sådana fall böra sträva efter att låta sjöns hela fiske
utgöra ett fiskevårdsområde. Framför allt bör man naturligtvis undvika att
på grund av skiftande majoritetsförhållanden i en sjö bilda ett fiskevårdsområde
som omfattar vissa sektorer av sjön, samtidigt som andra och utom
organisationen stående sektorer ligger så att säga insprängda bland de förra.
Utgöres en bys oskiftade fiske av fiskerätten i flera sjöar, föreligger intet
hinder att fiskevårdsområdet omfattar fisket i samtliga dessa sjöar. En sådan
ordning torde tvärtom i många fall vara lämplig. Det blir naturligtvis
icke alltid möjligt att ge fiskevårdsområdet naturliga gränser åt alla håll.
Gränserna kommer då att bestämmas av anslutning och majoritetsförhållanden.
Visar det sig, efter det att ett fiskevårdsområde bildats, att ägare
av angränsande vatten önskar inga i den redan bildade organisationen, lägger
lagen ej hinder i vägen härför, under förutsättning att det nya fiskevårdsområdet
uppfyller lagens krav på lämplighet och anslutning.

Förhållandena blir naturligtvis annorlunda då fiskevårdsområde bildas
för särskilda syften, t. ex. för att organisera fisket efter endast visst slags
fisk. Fiskevårdsområdets omfattning och stadgar får då bestämmas av det
särskilda syftet.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

2. Namnfrågan

Palmquists förslag 1943

I 1943 års förslag diskuterades möjligheten att även i en reformerad lagstiftning
behålla benämningen gemensamhetsfiske. Utredningsmannen anförde
härom.

Från praktiskt håll har anmärkts, att redan själva benämningen gemensamhetsfiske
är mindre lyckligt vald samt till och med i sin män bidragit
till lagens ringa tillämpning. Allmänheten får sålunda lätt den uppfattningen,
att det med nödvändighet är fråga om att bedriva själva fisket gemensamt,
vilket ju ingalunda behöver vara förhållandet. I andra fall har man
utgått från att lagen endast avser gemensamma och icke skiftade vatten.
Redan vid lagens tillkomst voro meningarna om benämningen delade och
föreslogs i sådant hänseende både fiskenområde och föreningsfiske. Ej heller
dessa benämningar torde vara helt lämpliga och äro i varje fall icke bättre
än gemensamhetsfiske. I förslaget har i stället benämningen fiskevårdsområde
kommit till användning. Denna benämning torde mera tydligt
angiva vad som här i allmänhet närmast åsyftas, även om en dylik benämning
måhända icke är särskilt lycklig i sådana fall då en reglering närmast
har till syfte att ordna utövandet av visst slags fiske, t. ex. utarrendering av
bottengarnsfiske. Genom benämningen fiskevårdsområde ernås överensstämmelse
med vad som gäller å jaktens område.

Fiskerättskommitténs förslag 1947

Fiskerättskommittén anslöt sig i denna fråga till Palmquists förslag och
förordade benämningen fiskevårdsområde.

Fiskeristyrelsens förslag 1956

Fiskeristyrelsen fann i likhet med föregående utredningar att gemensamhetsfiske
icke var någon lämplig benämning på den nya organisationsformen.
Fiskeristyrelsen förordade i stället benämningen fiskeområde.

Remissyttranden över fiskeristyrelsens förslag

Remissinstanserna hade i allmänhet ej något att erinra mot benämningen
fiskeområde. Länsstyrelsen i Malmöhus län och Svenska naturskyddsföreningen
ansåg emellertid att fiskevårdsområde var att föredraga.

Departementspromemorian 1957

I departementspromemorian uttalades, att av de benämningar fiskeristyrelsen
diskuterat valet syntes böra träffas mellan fiskeområde och fiskevårdsområde.
På de skäl Svenska naturskyddsföreningen anfört syntes därvid
fiskevårdsområde vara att föredraga. Det anmärktes att uttrycket fiskeområde
förekom i jorddelningslagen (20:8) och där användes såsom beteckning
för ett vatlentäckt område, varest fisket är oskiftat.

Emellertid var icke heller benämningen fiskevårdsområde helt tillfredsställande,
särskilt icke efter den omarbetning av fiskeristyrelsens förslag
som med beaktande av lagberedningens kritik nu verkställts.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

Fiskeområdet i den skepnad det skulle komma att erhålla enligt fiskeristyrelsens
förslag torde — i likhet med gemensamhetsfiske —- sålunda icke
komma att få karaktär av juridisk person. Så torde däremot bli fallet med
fiskevårdsområdet enligt promemorians förslag. Organisationsformen bleve
väl med rättegångsbalkens terminologi att hänföra till sådant annat samfund
än förening varom talades i 33 kap. 9 och 17 §§ rättegångsbalken.

Med tanke härpå hade det måhända varit önskvärt med en benämning
som tydligare framhävde denna sida hos den nya organisationsformen. I
promemorian användes dock benämningen fiskevårdsområde.

Remissyttranden över departementspromemorian

Hos de remissinstanser, som ägnat namnfrågan någon uppmärksamhet
var meningarna delade. De flesta ansåg att fiskevårdsområde var att föredraga
framför fiskeområde. Åtskilliga var dock av motsatt mening. Andra
återigen föreslog helt nya benämningar.

Kammarkollegiet och länsstyrelsen i Jämtlands län förordade, att den nya
organisationsformen fick en benämning, som tydligare markerade dess karaktär
av juridisk person. Dessa remissmyndigheter föreslog därför benämningen
fiskevårdssamfällighet. Kammarkollegiet fann det i promemorians lagtext
brukade förkortade uttrycket »området» vara föga lämpat såsom beteckning
på en juridisk person.

Fiskeriintendenten i övre norra distriktet föreslog benämningen fiskebruksområde.

Departementschefen

Även om frågan om den nya organisationens benämning under de olika
remissbehandlingarna inte tilldragit sig större uppmärksamhet, bör man å
andra sidan inte underskatta denna frågas betydelse, i synnerhet som det i
princip lagts i berörda delägares egen hand att avgöra när lagen skall tilllämpas.

Benämningen gemensamhetsfiske är av flera orsaker inte lämplig. Det har
inte heller från något håll föreslagits att denna beteckning i framtiden skall
komma till användning. Fiskeristyrelsen har föreslagit fiskeområde. I såväl
Palmquists och fiskerättskommitténs förslag som i departementspromemorian
har föreslagits fiskevårdsområde. Andra förslag är fiskeriområde,
fiskevårdssamfällighet och fiskebruksområde. I finsk rätt användes för motsvarande
fall fiskelag (för samfällt fiske) och fiskevårdssammanslutning.

Möjligheten att bilda jaktvårdsområden har nu förelegat i mer än 20 år.
Det torde vara en allmän uppfattning att jaktvårdsområdena varit av stort
värde för såväl den egentliga jakten som för vården av det vilda. Jaktvardsområde
har därför för många blivit ett välbekant och välkänt begrepp.
Även om villkoren för fiske på flera sätt är andra än för jakten och den
nu föreslagna lagstiftningen ingalunda utgör någon kopia av lagstiftningen

Tredje lagutskottets utlåtande nr S år 1960

om jaktvårdsområden, är dock det allmänna syftet i båda fallen likaitat. Jag
finner det därför naturligt att anknyta till den terminologi som sålunda redan
finns i jaktlagen. Det sagda rubbas enligt min mening inte av att fiskevårdsområdet
redan i lagen erhåller en mera fullständig organisation och
vidsträcktare befogenheter än jaktvårdsområdet. Jag är inte heller benägen
att fästa alltför stort avseende vid invändningen att många med fiskevård
■endast avser utplantering av yngel, fridlysning av vissa fiskarter och dylikt.
Någon legal eller eljest allmängiltig definition på fiskevård finns inte. För
egen del vill jag däri inlägga allt som är ägnat att främja tillkomsten av ett
rikt och allsidigt sammansatt fiskbestånd och ett i vidaste mening ändamålsenligt
utnyttjande av fisket. Om den nya lagen kommer att få den allmänna
tillämpning som jag hoppas, är jag också övertygad om att uttrycket
fiskevård hos den stora allmänheten snart kommer att få den mera allomfattande
innebörd, som jag anser att man har rätt att inlägga i ordet.

Jag föreslår därför att den nya organisationen benämnes fiskevårdsområde.

Lagrådet

Vad angår spörsmålet om den lämpligaste benämningen på den nya organisationsformen
är enligt lagrådets mening beteckningen fiskevårdsområde
icke tillfredsställande, låt vara att genom införande av en sådan beteckning
viss anknytning skulle erhållas till jaktlagens terminologi. Ordet område
och sammansättningar med detta ord användas nämligen såväl i allmänt
språkbruk som i juridisk terminologi i lokal betydelse. Så är förhållandet
med uttrycket jaktvårdsområde i jaktlagen. Benämningen fiskevårdsområde
skulle därför komma att leda tanken till sådana begrepp som vattenområde
eller fiskevatten, under det att i själva verket här — i motsats till i jaktlagen
—— åsyftas en form av sammanslutning med karaktären av juridisk
person, närmast hänförlig till sådant annat samfund än bolag och förening,
som omförmäles i 10 kap. 1 §, 11 kap. 2 § samt 33 kap. 9 och 17 §§ rättegångsbalken.

Lagrådet anser, att det nya rättsinstitutets karaktär riktigare skulle komma
till uttryck genom användande av benämningen fiskevårdssainfällighet.
I uttrycket fiskevård finge då, i enlighet med vad departementschefen uttalat,
inläggas allt som är ägnat att främja tillkomsten av ett rikt och allsidigt
sammansatt fiskbestånd och ett i vidaste mening ändamålsenligt utnyttjande
av fisket. Benämningen samfällighet begagnas visserligen understundom,
såsom i jorddelningslagen, jaktlagen och bysamfällighetslagen, i
en annan betydelse än den här avsedda, nämligen för alt beteckna mark, som
är gemensam för två eller flera fastigheter, eller viss annan för fastigheter
samfälld egendom. Emellertid användes på åtskilliga håll beträffande förhållanden
som äro likartade med det varom nu är fråga benämningen samfällighet
för att beteckna fastighetssammanslutningar för samverkan med
avseende å visst för vederbörande fastigheter gemensamt ändamål. Exempel
härpå äro vattenlagens sladganden om reglerings- och dikningssamfällighe -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

ter (3 och 7 kap.), lagen om enskilda vägar (50 §) och lagen om ägofred
(41 §). Utvecklingen synes i själva verket gå mot en mera utbredd användning
av sistberörda terminologi, till vilken det därför måste anses vara naturligt
att här anknyta. Under hand har inhämtats, att en sådan terminologi
står helt i överensstämmelse med den lagberedningen tänkt använda i sitt
förslag till jordabalk.

Departementschefen i anledning av lagrådets yttrande
I de till lagrådet remitterade lagförslagen har den nya organisationsformen
benämnts fiskevårdsområde. Lagrådet har ansett att denna benämning
inte kan godtagas och föreslår i stället fiskevårdssamfällighet. Såsom
redan i departementspromemorian anförts, kan ur strängt terminologisk
synpunkt visserligen erinringar riktas mot att använda beteckningen fiskevårdsområde
för en personsammanslutning. Denna beteckning har emellertid
— vid sidan av ordet fiskeområde — allmänt använts i diskussionen om
ifrågavarande lagstiftningsreform alltsedan det första utredningsförslaget
framlades år 1943. Främsta anledningen härtill torde ha varit anknytningen
till det numera välkända uttrycket jaktvårdsområde, vilket redan
genom namnet ger en viss uppfattning om lagstiftningens innehåll. Även
om ordet område i modernt språkbruk endast användes i lokal betydelse,
brukas uttrycket jaktvårdsområde numera allmänt inte blott i den betydelse
ordet har i jaktlagen utan också för att beteckna sammanslutningen av
delägare i jaktvårdsområdet. Bland annat med hänsyn härtill torde "någon
olägenhet i praktiken knappast behöva befaras därest som en benämning
på den av mig föreslagna nya organisationsformen användes ordet fiskevårdsområde.
Däremot kan möjligen ett införande av en för allmänheten
helt ny benämning på denna organisationsform kunna föranleda en viss
osäkerhet om innebörden av densamma och på så sätt komma att utgöra
ett försvårande moment då det gäller att stimulera till bildande av här avsedda
sammanslutningar. Såsom lagrådet framhållit är för övrigt inte heller
benämningen fiskevårdssamfällighet helt invändningsfri ur nu diskuterad
synpunkt.

Av nu angivna skäl har jag inte funnit anledning föreligga att frångå den
ståndpunkt i denna fråga, som jag tidigare intagit.

Motion

I motionen II: 658 föreslås att den nya organisationsformen på de skäl
lagrådet åberopat benämnes fiskevårdssamfällighet.

Utskottet

Namnet på den nya organisationsformen har tilldragit sig viss uppmärksamhet.
Beteckningen gemensamhetsfiske här ansetts vara i olika avseenden
oegenthg, och ingen har yrkat att denna benämning skall bibehållas.
Uttrycket fiskevårdsområde framfördes i 1943 års förslag och har därefter
vid sidan av det i 1956 års förslag använda uttrycket fiskeområde_hela

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960 45

tiden begagnats i diskussionen om den nya lagstiftningen. Vid sidan härav
har emellertid även andra benämningar föreslagits. I motionen II: 658 förordas
den av bl. a. lagrådet rekommenderade benämningen fiskevårdssamfällighet.

Att finna ett ord som utgör ett helt adekvat uttryck för den föreslagna
organisationsformens olika funktioner torde icke vara möjligt. Det är därför
nödvändigt att tillgripa en nybildning. Betraktas spörsmålet från associationsrättslig
synpunkt är benämningen fiskevårdssamfällighet måhända
mest adekvat. Genom anknytningen till lagstiftningen om jaktvårdsområde,
vilket, även om dess organisationsfråga behandlats på annat sätt, dock med
likartade medel fullföljer likartade syften ter det sig emellertid naturligt
att också i terminologiskt avseende taga ledning av jaktlagen. Den främsta
invändningen mot bruket av termen fiskevårdsområde har varit att man
därvid använder det geografiska begreppet område för att beteckna ett icke
geografiskt begrepp. Fiskevårdsområdet är en sammanslutning av personer,
men dessa måste dock vara fiskerättsägare (vissa undantag i 2 och 3 §§).
Begreppet erhåller härigenom en lokal anknytning. I språkets värld är det
ju dessutom en vanlig företeelse att man begagnar ett ursprungligen geografiskt
begrepp för att beteckna en funktion vars verksamhet är geografiskt
avgränsad (t. ex. domsaga) eller tvärtom (t. ex. församling).

Utskottet ansluter sig således till propositionen och anser, att den nya
organisationsformen bör benämnas fiskevårdsområde.

3. Delaktighetens bestämmande
Lagen om gemensamhetsfiske

För att bestämma varje fiskerättsägares delaktighet i ett gemensamhetsfiske
bör enligt 1913 års lag i första hand enhällig överenskommelse eftersträvas
(4 och 9 §§). Kan sådan ej åstadkommas anvisar lagen skilda metoder
för oskiftade och skiftade fisken. Är fisket oskiftat bestäms delaktigheten
omedelbart av envars andel i det oskiftade fisket (4 §). Är fisket åter
skiftat skall delaktigheten bestämmas genom en uppskattning, som verkställes
av förrättningsman, i visst fall biträdd av gode män (9 §). Till
grund för uppskattningen skall läggas värdet av den årliga avkastning,
som fisket i varje skifteslott kan beräknas lämna vid en sådan utövning
av fisket att fisktillgången icke minskas.

Palmquists förslag 19t3

Enligt 1943 års förslag skulle beräkningsgrunden för delägarnas delaktighet
i fiskevårdsområdet bestämmas i enlighet med vad delägarna enhälligt
beslutade eller jämlikt förslag i ansökningen, vilket av delägarna lämnats
utan erinran; i annat fall skulle envar av dem njuta delaktighet, om vattnet
vore i sin helhet oskiftat, efter sin andel däri och i annat fall efter det jämlikt
uppskattning — verkställd vid förrättning på stället — bestämda värdet å

46 Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

hans andel i avkastningen av det fiske som avsågs skola ingå i fiskevårdsområdet.

Fiskerättskommitténs förslag 1947

Fiskerättskommittén anslöt sig i denna del till utredningsmannens förslag.
Fiskei-istyrelsens förslag 1956

Fiskeristyrelsen framhöll, att en uppskattning av delaktigheten var ofrånkomlig
samt att, eftersom bildande av fiskeområde ej skulle rubba bestående
äganderättsförhållanden, det var uteslutet att vid uppskattningen tilllämpa
annan princip än den av fiskerättskommittén föreslagna. Obestridligt
kunde reglerna stundom komma att bli svåra att tillämpa. Svårigheterna
torde dock i de nyss avsedda remissyttrandena ha överdrivits. Såsom
fiskerättskommittén föreslagit borde delägarna liksom enligt 1913 års lag
genom enhälligt beslut kunna bestämma annan grund för beräkning av delaktigheten.

Departementspromemorian 1957

Promemorians förslag till lagtext (6 §) anslöt sig i denna fråga i huvudsak
till de tidigare förslagen. Delägarna skulle sålunda, då de var eniga,
själva kunna bestämma envars delaktighet, och i fråga om oskiftade fisken
skulle delaktigheten i samfälligheten vara avgörande för delaktigheten i
fiskevårdsoinrådet. Delaktigheten i fiskevårdsområde, vari ingick skiftat
fiske, skulle, då enighet ej rådde, enligt promemorian bestämmas efter u p pskattning,
som skulle grunda sig på omfattningen och
värdet av delägarens rätt till fiske inom området. Den
tankegång som låg bakom denna formulering var att uppskattningsmetoden
skulle lämpas efter förhållandena i varje särskilt fall. I promemorian anfördes
tre exempel, avsedda att närmare belysa det sagda.

1. I de allra flesta fall torde man uppnå ett rättvist resultat genom att bestämma
envars delaktighet i proportion till arealen av hans vattenområde.
Eftersom denna metod är den enklaste bör den i första hand begagnas.
Kammarkollegiet uppgiver — utan närmare kommentar — att fiskevärderingsnämnden
för Mälaren och Hjälmaren i beslut den 31 juli 1956 i ett
mycket omfattande mål angående ersättning för mistad fiskerätt i Mälaren
vid ett stort antal fastigheter i Veckholms m. fl. socknar utgått ifrån att av
beslutet berörda vattenområden var i avkastningshänseende på det hela taget
likvärdiga och bestämde ersättningarna till samtliga sökande med ett enhetligt
belopp för hektar. Beslutet som i förevarande avseende vunnit laga
kraft bygger på ett av fiskeristyrelsen den 8 juni 1956 avgivit yttrande vari
styrelsen bl. a. uttalar.

Vad beträffar frågan, huruvida bruttoavkastningen är likartad å samtliga
de fjärdar av Mälaren, varest ensamrätten till fiske med rörligt redskap
frångått strandägarna, kan fiskeristyrelsen med ledning av inhämtade upplysningar
icke finna, att någon väsentlig olikhet i avkastningshänseende
föreligger mellan de skilda fjärdarna. Givetvis förekommer lokala differenser,
betingade av exempelvis olikheter i avseende å vattendjup, strömför -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960 47

hållanden in. in., vilka kan göra vissa platser mer begärliga ur fiskerisynpunkt
än andra, men sådana lokala olikheter torde icke ge anledning till att
de skilda fjärdarna i sin helhet bör bedömas såsom olika ur avkastningssynpunkt.
Det har i det till fiskeristyrelsen översända utredningsmaterialet
ifrågasatts, att Södra Björkfjärden och Hovgårdsfjärden borde åsättas ett
något lägre värde per hektar vattenyta än Norra Björkfjärden och Prästfjärden.
Orsaken härtill torde sannolikt ha varit, att det rent yrkesmässiga fisket
bedrivits intensivare i de sistnämnda fjärdarna, medan amatör- och
sportfisket florerat starkare i de förra och särskilt i Södra Björkfjärden,
möjligen på grund av dessa vattenområdens lättare tillgänglighet för invånare
i närbelägna tätorter såsom Stockholm och Södertälje. Den totala fiskavkastningen
samt den potentiella produktionsförmågan och följaktligen
även storleken av den förlust som ägaren av vattenområdena ifråga tillfogats
genom den nya lagstiftningen bör emellertid enligt fiskeristyrelsens mening
betraktas såsom ensartade i samtliga här ifrågavarande delar av Mälaren.

2. Finnes anledning att antaga att fisken ej förekommer i stort sett jämnt
inom det ifrågasatta fiskevårdsområdet, kan det finnas skäl att undersöka
om icke vid laga skifte eller annan jorddelningsförrättning verkställd gradering
eller sk åt tetalet (jordtalet) kan läggas till grund för bestämmandet
av varje delägares andel. Metoden får naturligtvis användas
med stor försiktighet, men det är å andra sidan troligt att den i ett stort
antal fall skall visa sig användbar.

3. Visar utredningsmaterialet tydligt att icke någon av de båda nämnda
metoderna ger ett rättvisande uttryck för omfattningen och värdet av varje
delägares fiskerätt, måste en undersökning ske av vad fisket med iakttagande
av god fiskevård kan tänkas avkasta. På grundval härav måste sedan
en uppskattning ske. Hur pass omfattande och grundlig undersökningen
skall bli får bestämmas med hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall.
I de lägen då förmögenhetsvärden i mera betydande omfattning icke står
på spel, bör förrättningsmannen vara berättigad att tillämpa tämligen schematiska
beräkningsgrunder.

Remissyttranden över departementspromemorian

Promemorians förslag har av flertalet remissinstanser lämnats utan erinran.
De som uttalat sig i frågan har i allmänhet framhållit att en förrättning
för uppskattning av fiske ofta komme att innebära mycket stora svårigheter.

Departementschefen

Då delaktigheten skall bestämmas i ett fiskevårdsområde som utgöres av
ett o s k i f t a t fiske bör givetvis delaktigheten i området grunda sig
på det för varje delägande fastighet gällande andelstalet i den ifrågavarande
samfälligheten.

Om, såsom jag tidigare föreslagit, fiskevårdsområde skall kunna bildas
även av fiske som icke är i sin helhet oskiftat, måste
däremot en särskild bestämning av delaktigheten ske. Att delaktigheten
verkligen blir klart bestämd anser jag av flera orsaker nödvändigt. Delaktigheten
kommer nämligen att vara av betydelse vid bedömande av förut -

48 Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

sättningarna för fiskevårdsområdes bildande, vid bestämmande av tillskottsskyldigheten,
vid fördelning av avkastningen samt vid beslut om upplåtelse.
Då man i ett fiskevårdsområdes stadgar skall bestämma i vilken utsträckning
och pa vilket sätt varje delägare får fiska kommer delägarna visserligen
att själva få besluta härom, men jag utgår likväl ifrån att man därvid
— om än måhända med vissa modifikationer — kommer att lägga delaktigheten
till grund för fördelningen. — Hur den omstridda frågan om
grunderna för rösträttens utövning än löses är det dock under alla förhållanden
ur praktisk synpunkt uteslutet att därvid inte ta viss hänsyn även

till storleken av de skilda delägarnas fiskerätt, d. v. s. till delaktigheten._

Jag anser mig genom det sagda ha klargjort, att det är oundgängligt att en
lagstiftning sådan som den föreslagna innehåller regler för delaktighetens
bestämmande.

Delägarna i ett gemensamhetsfiske kan genom enhällig överenskommelse
själva bestämma grunden för delaktigheten. Lantmäteristyrelsen har
anfört betänkligheter mot att införa motsvarande bestämmelse i en lag om
fiskevårdsområden och synes därmed åsyfta den risk som föreligger att såväl
tredje mans som en i beslutet inte medverkande delägares rätt kan
äventyras. Anmärkningen är naturligtvis principiellt berättigad. Emellertid
anser jag det vara mycket värdefullt att den nya lagen liksom 1913 års
lag erbjuder möjlighet att skänka sakrättslig giltighet åt en av delägarna
enhälligt beslutad överenskommelse om delaktighetens bestämmande. Risken
att en delägares rätt utan hans medverkan därigenom skulle komma
att lida intrång har i propositionens lagförslag eliminerats genom att, som
jag vid behandlingen av reglerna om rösträtten ämnar närmare utveckla,
enhälligheten skall föreligga inte blott bland de i omröstningen deltagande
utan bland samtliga delägare. Skulle det vid länsstyrelsens prövning visa
sig att tredje mans, t. ex. inteckningshavares, rätt uppenbart är i fara, skall
fastställelse självfallet inte ske.

Det har från några håll gjorts gällande att svårigheterna att med e rforderlig
grad av noggrannhet bestämma delaktigheten
skulle vara helt eller i det närmaste oöverstigliga. Ehuru även jag
inser att stora svårigheter understundom kan föreligga, kan jag likväl inte
dela den anförda uppfattningen. Redan nu förekommer uppskattning avfiskes
värde i flera olika sammanhang. Att fullt exakta värden därvid inte
alltid kan uppnås ligger i själva fiskets natur. Den värdering som vid bildande
av fiskevårdsområde kommer i fråga är dock såtillvida enklare än flertalet
övriga fall av fiskevärdering som den i förevarande fall kan inskränka sig
till en jämförelse de olika fiskena emellan. Någon uppskattning i absoluta
värden erfordras således inte.

En annan väsentlig skillnad består också mellan den uppskattning avfiskets
värde som sker exempelvis enligt jorddelningslagen, vattenlagen eller
lagen den 1 december 1950 om ersättning för mistad fiskerätt, å ena,
samt förevarande lagstiftning å andra sidan. Den uppskattning som sker

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

med stöd av de tre förstnämnda lagarna avser nämligen i princip förhållanden
som avses bli för framtiden orubbliga medan fiskevårdsområde, som
inrättas endast för viss bestämd tid — låt vara med möjlighet till förlängning
— inte medför någon rubbning i bestående äganderättsförhållanden.
Vid ändrade förhållanden skall vidare inom fiskevårdsområde finnas
möjlighet att utan större omgång få till stånd jämkning av delaktighetstal.
Det bör därför vara motiverat att i allmänhet tillämpa en uppskattning
efter schematiska principer.

De förhållanden varunder fisket utövas växlar starkt. Det är därför inte
vare sig lämpligt eller möjligt att i lagen närmare ange hur uppskattningen
i varje särskilt fall skall ske. Uppskattningsmetoden får i viss mån avpassas
efter de föreliggande förhållandena därvid riktmärket alltid bör vara
att med så enkla och billiga medel som möjligt beräkna jämförelsevärden
för skilda delägares fisken.

I departementspromemorian har ett försök gjorts att anvisa olika tillvägagångssätt
för uppskattningen. Alla de där anvisade metoderna kan i och
för sig vara användbara. Uppskattning som grundar sig på vattenarealen är
för det övervägande flertalet fall säkerligen det enklaste och torde i allmänhet
leda till rättvisande resultat. I praktiken tillämpas allmänt denna metod
vid bestämmande av delaktigheten inom jaktvårdsområde. I lagförslaget
har därför intagits föreskriften att uppskattningen skall, om inte särskilda
skäl till annan beräkningsgrund föreligger, grunda sig på omfattningen
av varje delägares vattenområde. Har fisket under senare tid undergått
laga skifte kan detta vara ett särskilt skäl att i stället följa den värdering
som därvid skett.

Ett annat sådant skäl att frångå arealprincipen kan föreligga om fislctillgången
till följd av exempelvis väsentligt olika vattendjup eller strömförhållanden
någonstädes uppenbarligen avviker från genomsnittet. Uppskattning
som grundar sig på värdering av fiskets avkastning
bör göras endast i undantagsfall, t. ex. då fråga är om verkligt yrkesfiske
och arealprincipen kan antagas ge ett inte rättvisande utslag.

Motion

I motionen 11: 658 framhålles att man beträffande fiske, som ej är samfällt,
endast i undantagsfall torde kunna grunda beräkningen av delaktigheten
på omfattningen av de skilda delägarnas vattenområde. Huvudregeln
bör i stället vara alt delaktigheten grundas på uppskattning av samma slag
som vid laga skifte av fiske enligt jorddelningslagen. — Med anledning av
lagförslagets (8 § första stycket) bestämmelse att delägarna själva kan besluta
om delaktigheten om de är ense, framhålles i samma motion, att ett
sådant beslut bör dokumenteras i en skriftlig handling och att förrättningsmannen
bör tillse att överenskommelsen ej länder någon delägare eller tredje
man till uppenbart förfång.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 3 and. Nr 8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

Utskottet

Ett led i strävandet att reformera 1913 års lag utgör propositionens regler
om delaktighetens bestämmande, vilka förenklats. I departementschefens
ovan återgivna anförande har redovisats skälen härför. Även utskottet är på
det klara med att en schematisk regel åtminstone som huvudregel här är
nödvändig, om lagen skall få någon praktisk betydelse. Detta innebär att
utskottet ställer sig avvisande till tanken i motionen II: 658 att i föreliggande
situation tillämpa jorddelningslagens regler om uppskattning vid laga
skifte av fiske.

Av departementschefens anförande får man den uppfattningen att han
räknat med att principen om delaktighetsbestämning grundande sig på vattenarealerna
skulle kunna användas i flertalet fall. Uppskattning av fiskets
värde genom avkastningsberäkning skulle således bli undantag. Även om
det självfallet är svårt att med någon större grad av bestämdhet uttala sig
härom, förmodar dock utskottet, att den i lagtexten förutsatta situationen,
då »särskilda skäl till annan beräkningsgrund föreligga» (8 § andra stycket),
kommer att visa sig relativt vanlig. Det är en allmän erfarenhet, att
det i många fiskevatten finns platser eller områden där fisket är betydligt
bättre än på andra. Det skulle enligt utskottets uppfattning vara oriktigt
om den fiskerättsägare eller by som inom sina gränser har en sådan fångstplats
icke vid delaktighetens bestämmande fick särskilt tillgodoräkna sig
denna förmån. De av utskottet nu åsyftade situationerna torde i allmänhet
vara sådana att »särskilda skäl till annan beräkningsgrund» uppenbarligen
föreligger. — Med detta tillägg beträffande motiveringen anser sig utskottet
kunna godtaga lagrummet i den form det erhållit i propositionen. I

I motionen har framhållits vissa synpunkter på det fall då delägarna är
ense om hur delaktigheten skall bestämmas. Lagtexten innehåller för detta
fall icke något krav att överenskommelsen skall erhålla skriftlig form. Med
hänsyn till de betydelsefulla verkningar som i detta och andra fall knutits
till den omständigheten att delägarna är ense är det naturligtvis av vikt att
detta förhållande blir på ett tillfredsställande sätt dokumenterat. För flertalet
fall torde det enklaste och säkraste sättet härför vara att delägarna
undertecknar en skriftlig förening. Det synes böra övervägas att i tillämpningsbestämmelserna
intaga en föreskrift härom. Med anledning av vad i
motionen vidare sägs i denna del vill utskottet uttala, att det självfallet utan
särskilt stadgande åligger såväl förrättningsmannen som länsstyrelsen att
tillse att icke delägare eller tredje man förnärmas i sin rätt.

Utskottet tillstyrker således propositionen men avstyrker motionen.

4. Initiativrätten

Departementschefen

Spörsmålet om behörighet att påkalla bildande av fiskevårdsområde sammanhänger
nära med frågorna om lagstiftningens syfte. Detta har i lagförslaget
angivits vara »ordnande av fiskeförhållandena samt främjande av

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960 Öl

fiskerättsägarnas gemensamma intressen». Med denna utgångspunkt är det
klart att initiativrätt bör tillkomma delägare. Detta har inte heller under
frågans tidigare behandling ifrågasatts från något håll. Sådan rätt bör tillkomma
varjedelägare.

Åtskillig diskussion har däremot förekommit i frågan om initiativrätt
därjämte bör tillkomma annan än delägare. Under tidigare skeden av frågans
behandling framförde ett stort antal remissinstanser förslag om initiativrättens
utvidgning i skilda hänseenden. Sedan lagens syfte i departementspromemorian
preciserats i huvudsaklig överensstämmelse med vad
jag nyss angav och initiativrätten samtidigt begränsats till delägarna har
detta i allmänhet godtagits av remissinstanserna. De som har annan mening
hänvisar i allmänhet till det förhållandet att även där ett latent intresse
föreligger behövs det många gånger en påstötning utifrån för att
någonting skall bli gjort. Delägarna drar sig av lojalitet eller andra hänsyn
för att påkalla en åtgärd som kanske alla inte är eniga om. Initiativrätt
borde därför ges åt något organ för det allmänna såsom länsstyrelse, fiskeriintendent,
hushållningssällskap eller större fiskarorganisation.

Därest avsikten med den mera omfattande initiativrätten är att man därigenom
lättare skall kunna få fiskevårdsområde till stånd i sådana fall då
delägarna själva av någon anledning inte vill framträda offentligt, anser
jag att det inte finns någon anledning att i lagstiftningen särskilt beakta
en dylik inställning. — Initiativrätten beträffande jaktvårdsområde och gemensamhetsfiske
är begränsad till delägare. Om initiativrätten beträffande
fiskevårdsområde utvidgas att omfatta utomstående, kan man rimligtvis
räkna med att det kommer att bildas flera fiskevårdsområden än vad som
eljest blev fallet. Ur allmän synpunkt skulle detta säkerligen många gånger
vara av värde. Man skulle t. ex. på det sättet kanske komma till rätta med
fall av uppenbar vanskötsel av fiske. Som jag tidigare sagt är det emellertid
inte meningen att den nya lagen såsom självständigt syfte skall ersätta eller
komplettera fiskerättslagens vanskötselbestämmelser.

Även om kraven på anslutning från delägarnas sida inte sättes alltför lågt,
föreligger enligt min mening alltid risken att ett fiskevårdsområde, som
bildats på initiativ av någon utomstående, för delägarna kommer att framstå
såsom något som påtvingats dem utifrån, med de menliga följder detta
kan komma att få för den fortsatta verksamheten.

.lag anser det därför inte förenligt med den nya lagens syfte att utvidga
initiativrätten till någon utanför delägarnas egen krets.

5. Förutsättningar för fiskevårdsområdes bildande

Lagen om gemensamlietsfiske

1913 års lag intager den ståndpunkten att gemensamlietsfiske såtillvida
är en delägarnas egen angelägenhet, att utomstående ej erhållit initiativrätt
och viss anslutning bland delägarna måste föreligga, innan gemensamhetsfiske
kan komma till stånd. Dessutom gäller såsom en allmän förutsättning,
att fiskevattnets gränser och omfattning samt förhållandena i övrigt skall

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

vara av den beskaffenhet att sådant fiske »finnes böra inrättas» (14 §). Det
ankommer på länsstyrelsen att pröva huruvida sistnämnda förutsättning är
för handen.

Kravet på viss anslutning bland delägarna är strängare för »skiftat fiskevatten»
än för oskiftat. För fiskevatten, som i sin helhet är o s k i f t a t,
fordras enkel majoritet i såväl huvudtal som delaktighet, medan för annat
fiskevatten fordras två tredjedels majoritet likaledes i såväl huvudtal som
delaktighet (11 §).

Lagstiftningen om jaktvårdsområden

För bildande av jaktvårdsområde kräves beslut av delägarna. För att giltigt
beslut skall föreligga skall den mening som önskar att jaktvårdsområde
bildas utgöra minst fyra femtedelar av antalet fastighetsägare och samtidigt
representera minst fyra femtedelar av den mark varom fråga är. Frånvarande
delägare anses motsätta sig förslaget. Beslutet skall för fastställelse
underställas länsstyrelsen. Därest fastställelse sker, skall den avse delägarnas
beslut i oförändrad form.

Palmquists förslag 1943

I fråga om de allmänna förutsättningarna för bildande av fiskevårdsområde
framhölls i 1943 års betänkande, att vad som särskilt försvårat tillkomsten
av gemensamhetsfisken vore kravet på att beslut därom skulle fattas
av viss majoritet bland samtliga delägare i fiskevattnet, varvid övervikten
skulle avse såväl delägarnas rösttal som deras antal. Erforderlig majoritet
hade, enligt vad utredningsmannen uppgav, stundom icke kunnat ernås
därför att ett antal delägare av bristande intresse för fisket eller av annan
orsak överhuvud taget uteblivit från det förrättningssammanträde, då
beslut skolat fattas.

Enligt utredningsmannens mening skulle kravet på viss majoritet i allmänhet
komma att hindra nybildning av sådana sammanslutningar som här
avses, önskade man helt eliminera ett dylikt hinder, syntes det mest effektiva
vara att överflytta beslutanderätten i fråga om själva bildandet av sammanslutningen
från delägarna till myndighet. En sådan åtgärd borde givetvis
vidtas endast om starka skäl talade därför. Det finge nämligen icke förbises,
att det här vore fråga om ett ingrepp i privata rättigheter, där av ålder
de enskilda ansetts själva böra besluta. Å andra sidan kunde framhållas, att
det allmänna beträffande en så viktig livsmedelstillgång som fisken måste
förbehålla sig vissa avgöranden framför allt i syfte att förhindra att ett fiskevatten
vanvårdades så att det icke lämnade den avkastning, som vid en
rationell fiskevård vore möjlig.

Utredningsmannen fann att avgörande principiella betänkligheter knappast
kunde resas mot att frågan om inrättande av fiskevårdsområde åtminstone
i vissa fall finge avgöras av myndighet. Tvärtom skulle ur fiskevårdssynpunkt
en sådan anordning få anses förenad med betydande fördelar.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

Utredningsmannen behandlade härefter frågan huruvida beslutanderätten
borde tillkomma domstol eller länsstyrelse och stannade
därvid för det sistnämnda alternativet.

Fiskerättskommitténs förslag 1947

I enlighet med den ståndpunkt fiskerättskommittén intagit i frågan om
den föreslagna lagstiftningens syfte biträdde kommittén utredningsmannens
förslag, att bildandet av fiskevårdsområde i vissa fall borde kunna beslutas
av myndighet, oaktat en majoritet bland fiskevattensdelägarna uttalat
sig däremot. I likhet med utredningsmannen ansåg emellertid kommittén, att
myndighet icke borde meddela beslut i sådant hänseende utan att särskilda
skäl därtill förelåg.

I frågan om vilken myndighet som skulle handha det allmännas beslutanderätt
anslöt sig kommittén till Palmquists förslag.

Föredragande departementschefen 1950 i anledning av fiskerättskommitténs
förslag

Departementschefen anförde1 efter att först ha berört sådana situationer,
där särskilda förvaltningar för hela flodsystem kunde tändas vara motiverade.

Vidare böra möjligen särskilda regler meddelas om fiskevårdsområde i
vatten med oskiftat fiske. I fråga om dylikt vatten, där en rättslig
gemenskap redan föreligger, möta uppenbarligen mindre betänkligheter än
eljest mot att även mot flertalets vilja genomföra en viss reglering i rättvisans
och fiskevårdens intresse. Möjligheten därtill skulle få avsevärd betydelse,
enär större delen av landets enskilda fiskevatten lära vara oskiftade.
— I övriga fall borde då frågan om inrättande av en samorganisation
för fiskevården och fiskets tillgodogörande i ett visst vatten kunna i princip
överlämnas till fiskerättsägarnas avgörande. Det synes mig tveksamt
om det i dessa fall verkligen kan anses påkallat, att fiskevårdsområde skall
kunna inrättas trots att det bestritts av en majoritet bland delägarna i fiskevattnet.
De syften kommittén velat främja med bestämmelserna om rätt till
dylikt tvångsingripande torde åtminstone delvis kunna tillgodoses i annan
ordning. Vanskötsel av fiske lär sålunda i åtskilliga fall kunna beivras redan
med hjälp av de allmänna bestämmelser i detta ämne som kommittén
föreslagit och som jag ämnar förorda till antagande. I viss omfattning kan
för övrigt sådan vanskötsel motverkas också genom administrativa föreskrifter,
utfärdade med stöd av fiskeristadgan. Vad angår behovet att i förekommande
fall trygga rätten till sådant fiske som sedvanemässigt bedrivits
utan stöd av strandäganderätt samt att kunna bereda befolkningen på viss
ort nödig möjlighet till husbehovsfiske, kan det förtjäna undersökas, om
Såvitt nu kan bedömas synas mig nämligen övervägande skäl tala för att
icke eu godtagbar lösning kan åstadkommas t. ex. genom statsförvärv av
fiskerättigheter och upplåtelser av tillstånd till fiske å kronoegendomar.
inrättande av fiskevårdsområde i princip bör ifrågakomma endast för att
främja delägarnas gemensamma intressen och reglera förhållandet mellan
dem.

Departementschefen framhöll därefter, att vad han anfört icke innebar,
att han ansåg lika stränga krav på anslutning bland delägarna böra upp 1

Prop. nr 60/1950 s. 96 f.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

ställas för bildande av fiskevårdsområde som nu gällde i fråga om inrättande
av gemensamhetsfiske. Snarast syntes det böra övervägas, om icke kommitténs
förslag på denna punkt borde något uppmjukas. Det torde stundom
kunna inträffa, att en majoritet efter huvudtalet stod emot en minoritet
som förfogade över större delen av fisket i vattenområdet. Med hänsyn till
dylika fall kunde det ifrågasättas, om icke rätt att besluta om inrättande av
fiskevårdsområde borde föreligga så snart ansökan därom biträtts eller lämnats
utan erinran antingen av flertalet delägare eller av en
majoritet beräknad efter delaktighet. Möjligen borde
majoriteten i båda fallen vara på visst sätt kvalificerad.

Fiskeristyrelsens förslag 1956

Enligt fiskeristyrelsens mening var det berättigat att uppställa jämförelsevis
små krav på anslutning från delägarnas sida i fråga om beslutet
om bildande av fiskeområdet men genom krav på kvalificerad majoritet
för åtgärder av mera ingripande art söka tillse att tillräcklig hänsyn togs
till delägarnas vilja. Styrelsen diskuterade därefter närmare vilka förutsättningar
som borde uppställas vid bildande av fiskevårdsområde av oskiftat
fiske.

Sammanfattningsvis uttalade styrelsen att den fann övervägande skäl
tala för att i ett oskiftat fiskevatten varje delägare
skulle ha möjlighet att framtvinga fiskeområde —-med den reservation som låg i den förut angivna förutsättningen
att vederbörande myndighet ansåg det lämpligt att
fiskevårdsområde kom till stånd.

Då det gällde att i övrigt avgöra hur stor majoritet som
skulle vara nödvändig för att få till stånd fiskeområde där fisket
ej var i sin helhet oskiftat uttalade styrelsen, att i enlighet med vad de^-partementschefen anfört en uppmjukning av fiskerättskommitténs krav
på anslutning från halva antalet delägare kunde diskuteras. Det kunde
stundom inträffa, att en majoritet efter huvudtalet stod emot en majoritet
som efter andelstal förfogade över större delen av fisket i området.
Det syntes motiverat, att — såsom departementschefen antytt — även en
majoritet efter delaktigheten fick möjlighet att framtvinga ett fiskeområde.
Departementschefen hade emellertid även uttalat, att majoriteten möjligen
i båda fallen borde vara på visst sätt kvalificerad. En dylik kvalificering
kunde tänkas ske på två sätt. Antingen kunde man i båda fallen öka fordran
på majoritetens storlek, t. ex. till två tredjedelar. Eller också kunde
man föreskriva, att en enkel majoritet efter den ena grunden skall vara
tillräcklig endast om den innefattade en viss mindre del, t. ex. en tredjedel,
enligt den andra beräkningsgrunden. Enligt styrelsens mening syntes emellertid
någon kvalificering av majoriteten knappast erforderlig, utan den
lämpliga avvägningen av frågan, hur stora krav som borde ställas på ägar -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

nas samtycke, syntes vara att antingen en enkel majoritet efter huvudtalet
eller eu enkel majoritet efter delaktigheten enade sig om att ett fiskeområde
skulle komma till stånd. För särskilda situationer borde emellertid en
mera kvalificerad majoritet krävas.

Det allmännas beslutanderätt ansåg fiskeristyrelsen i likhet
med fiskerättskommittén böra tillkomma länsstyrelse och ej domstol.

Om betänkligheter kunnat anföras mot kommittéförslaget på denna punkt,
medför fiskeristyrelsens förslag att betänkligheterna åtminstone i ett hänseende
minskat i styrka, nämligen därigenom att någon provning aldrig
skall ske av den vanskliga frågan, huruvida fiskevattnet vant föremal tor
den av kommittén angivna kvalificerade vanskötseln eller eljest särskilt skal
för en tvångsreglering föreligger. Göres länsstyrelsen till proyningsmyndighet,
innebär detta i praktiken, att, därest fiskeristyrelsens förslag betralfande
förutsättningarna för bildande av fiskeområde i oskiftat vatten vinner
bifall, handläggningen av ärenden enligt 24 § fiskerättslagen kommer att
överflyttas från domstol till länsstyrelse. Häremot torde dock ingen särskild
erinran kunna göras. Länsstyrelsen kan jämlikt 1913 års lag faststalla liknande
föreskrifter som enligt 24 § fiskerättslagen.

Remissyttranden över fiskeristyrelsens förslag

Fiskeristyrelsens förslag att beslut om bildande av fiskeområde
skall fattas av myndighet och att denna myndighet bör vara
länsstyrelsen vann nästan enhällig anslutning från remissinstanserna.

Beträffande det krav på anslutning från delägares sida,
som borde fordras för att länsstyrelse skulle äga fatta beslut om bildande
av fiskeområde, uttalades delade meningar bland remissinstanserna. De
flesta tillstyrkte dock fiskeristyrelsens förslag eller lämnade det utan erinran.

En närmare redogörelse för remissyttrandena återfinnes i propositionen
å s. 85 ff.

Departementspromemorian 1957

I promemorian framhölls, att bildandet av ett fiskevårdsområde i många
fall kunde medföra kännbara ingrepp i den enskildes rätt. Det var därför
angeläget att ansvaret därför anförtroddes en högt kvalificerad myndighet.
Genom den ytterligare organisatoriska påbyggnad som fiskevårdsområdet
erhållit i promemorians lagutkast tedde det sig än mera angeläget att
så skedde. Då länsstyrelserna torde vara väl skickade att handha denna
uppgift och denna uppfattning nu delades av nästan alla remissinstanserna,
saknades anledning att undersöka de tidigare föreslagna alternativa lösningarna
av denna fråga.

I fråga om vilka krav på anslutning från delägarnas
sida, som borde ställas för fiskevårdsområdes bildande, kunde de förslag
som framkommit från remissinstanserna sammanföras i ej mindre an sex
olika grupper. Målet för lagstiftningen borde vara, att fiskevårdsområden
skulle kunna bildas å ena sidan under enklare former och på mindre stränga
villkor än som nu krävdes för gemensamhetsfisken men å andra sidan med

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

minsta möjliga intrång i den enskildes rätt och intressen. Några av remissinstanserna
hade velat skärpa, medan andra velat lätta på de villkor som
ansetts böra uppställas. Fiskeristyrelsens förslag syntes emellertid på det
hela taget innebära en lycklig avvägning av dessa båda motstridiga synpunkter,
varför dess förslag syntes böra vara vägledande.

På en punkt i fiskeristyrelsens förslag skedde dock en jämkning (utkastet
5 § andra stycket sista punkten). I promemorian anfördes härom.

Pet kan väntas bli en tämligen vanlig situation att ett fiskevårdsområde
lämpligen bör omfatta en sjö, vars fiske är skiftat mellan
de byar som ligger runt sjön, medan fisket inom
varje by är samfällt. Vid bildande av fiskevårdsområde i dylikt
fall skall reglerna för skiftat fiske följas. Enligt fiskeristyrelsens förslag
kan därvid den situationen inträffa att delägarna i en by påtvingas ett
fiskevårdsområde, trots att icke en enda delägare röstat därför. Det får anses
rimligt att det måttfulla krav på anslutning som uppställts beträffande
samfällt vatten, nämligen samtycke från minst en delägare inom skifteslaget,
även i den nyss behandlade situationen blir uppfyllt, i följd varav
samtycke från minst en delägare inom varje skifteslag med samfällt fiske
torde böra krävas.

Remissyttranden över departementspromemorian
Någon invändning framställdes ej mot förslaget att beslutanderätte
n i fråga om fiskevårdsområdes bildande skulle tillkomma länsstyrelsen.

Starkt delade meningar kom däremot till uttryck i frågan vilka krav
på anslutning från delägarnas sida som skulle fordras för
att fiskevårdsområde skulle få komma till stånd. I allmänhet återkom de
förslag och synpunkter som kom till uttryck i yttrandena över fiskeristyrelsens
förslag. Av dem som yttrat sig ansåg några att kraven på anslutning var
för stränga medan andra ansåg att kraven borde skärpas ytterligare eller
att fiskevårdsområdes bildande borde kringgärdas med vtterligare garantier.

En närmare redogörelse för remissyttrandena återfinnes i propositionen
å s. 92 ff.

De partem en tschefen

Fiskevårdsområde avses skola bli en delägarnas egen angelägenhet och
initiativrätten har i konsekvens därmed begränsats till delägarna.

Flera skäl talar emellertid för att frågan om fiskevårdsområdes inrättande
och fastställandet av fiskevårdsområdes stadgar inte helt lägges i händerna
på delägarna. Möjligheten inom fiskevårdsområde för en majoritet att fatta
för minoriteten bindande beslut liksom möjligheten att delägarnas beslut
blir bindande för framtida ägare av delägares fastighet är å ena sidan nödvändiga
förutsättningar för att den nya organisationsformen skall kunna
fungera på ett effektivt sätt, men rymmer å andra sidan risk för majoritetsmissbruk
och att tredje mans rätt eller det allmännas intresse äventyras.
Detta förhållande utgör enligt min mening det starkaste skälet för att

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

det slutliga ansvaret för fiskevårdsområdes bildande
bör anförtros åt myndighet. Vid bildande av fiskevårdsområde,
särskilt större sådana, kan ifrågakomma avgöranden, till vars lämplighet den
enskilde delägaren kan ha svårt att taga ställning. Även detta utgör ett skäl
att låta fiskevårdsområdes bildande beslutas av myndighet under förutsättning
att den ifrågavarande myndigheten besitter för uppgiften erforderliga
kvalifikationer. Om detta har rått allmän enighet.

Under de tidigare remissbehandlingarna har däremot förekommit delade
meningar om uppgiften bör anförtros domstol eller administrativ
myndighet. Under den sista remissbehandlingen har ingen opposition
mött förslaget att den beslutande myndigheten bör vara länsstyrelsen.

Omsorgen om enskilds rätt liksom andra goda skäl, vilka här inte behöver
upprepas, kan anföras för att fastställelsemyndigheten bör vara den allmänna
underrätten eller ägodelningsrätten i orten. Vad som för mig varit avgörande,
när jag likväl inte förordar denna utväg, har varit att domstol inte
bör belastas med en uppgift av så övervägande administrativ karaktär som
den förevarande, vilken länsstyrelserna torde vara väl skickade att handha.
Genom den befattning som länsstyrelserna redan nu tar med ärenden angående
fiske enligt ett flertal författningar, torde länsstyrelserna dessutom
ha en helt annan möjlighet till allmän överblick över fiskets villkor och behov
i en viss ort än vad en domstol i allmänhet kan tänkas äga. Jag erinrar
om att länsstyrelse varken äger eller föreslås skola äga taga befattning med
tvist om fiskets natur eller omfattning.

Länsstyrelses beslut om bildande av fiskevårdsområde skall föregås av en
prövning av dels lagenligheten av delägarnas beslut och — i förekommande
fall — föregången förrättning dels åtgärdens allmänna lämplighet.

Lämplighetsprövningen skall avse såväl själva bildandet som
sådant som stadgarnas olika bestämmelser. Med hänsyn till de mycket växlande
förhållanden varunder fiske bedrives, anser jag det inte vare sig möjligt
eller lämpligt att mera i detalj söka ange vilka omständigheter som skall
beaktas vid denna lämplighetsprövning. Självfallet bör dock fiskevårdsområde
inrättas endast i sådana fall där det — med hänsyn till vattenområdets
och fiskets beskaffenhet och omfattning samt förhållandena i övrigt — finnes
anledning att antaga att det av lagen uppställda syftet — ordnande av
fiskeförhållandena och främjande av fiskerättsägarnas gemensamma intressen
—- kommer att förverkligas. Härav följer även att det inte är erforderligt
att — i enlighet med några remissinstansers förslag — såsom en särskild
förutsättning uppställa kravet att inte någon delägare genom fiskevårdsområdes
bildande lider förfång. I samband med fastställelsen skall länsstyrelsen
pröva om förfång föreligger och vilken hänsyn som skall tagas till
en invändning härom. Givetvis kan det i delta sammanhang inte anses som
förfång om en delägare i ett oskiftat fiske ålägges att inskränka sitt eget
fiskande till vad som svarar mot hans andel däri eller om, i syfte att höja
värdet av fiskets avkastning, vissa fredningsåtgärder genomföres. Med hänsyn
till den föreslagna lagstiftningens förutsättningar bör det inte heller

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

anses såsom förfång om ett enskilt fiskes ägare, som genom överdrivet fiskande
eller olämpliga fångstmetoder skadar fisket för sina grannar, ålägges
viss begränsning i utövningen av sitt fiske. — I ett speciellt avseende har dock
möjligheten av förfång särskilt beaktats i den föreslagna lagen. Det har sålunda
befunnits erforderligt att inte utan fiskerättshavarens samtycke medge
upplåtelse — ens delägare emellan — av fiske, som innehas av yrkesfiskare
eller annan för vilken fisket är av väsentlig betydelse för hans försörjning.
Jag återkommer härtill i samband med frågan om förutsättningarna
för upplåtelse av fiske inom fiskevårdsområde.

Enigheten bland remissorganen om behovet av en lagstiftning om fiskevårdsområden
har varit nästan fullständig. I ett mycket stort antal frågor råder
också fullständig eller nästan fullständig enighet om sättet för frågans
lösning. I några av de viktigaste frågorna har emellertid meningarna varit
starkt delade och särskilt gäller det den kanske viktigaste av dem alla, nämligen
kravet på anslutning från delägarna för att fiskevårdsområde
skall kunna komma till stånd. Kravet har
i allmänhet också ställts olika, beroende på om fråga varit om samfällt eller
inte samfällt fiske.

När fråga är om i sin helhet samfällt (»oskift» enligt 1913 års
lag) fiske kräver 1913 års lag anslutning av en majoritet i såväl antal
som delaktighet. Enligt Palmquist och fiskerättskommittén var någon bestämd
anslutning från delägarnas sida inte nödvändig; i regel borde dock
halva antalet samtycka. Enligt fiskeristyrelsen och departementspromemorian
skulle det för detta fall räcka med en delägares begäran. Såväl 1913
års lag som 1956 och 1957 års i denna del sammanstämmande förslag har
vunnit flera anhängare bland remissinstanserna. Andra förslag som från
deras sida nämnts har varit krav på anslutning bland en majoritet efter
delaktigheten eller också majoritet i antingen antal eller delaktighet. Sistnämnda
förslag härrör från Värmlands läns hushållningssällskap.

När fråga åter är om fiske som inte är i sin helhet samfällt
kräver 1913 års lag anslutning från två tredjedels majoritet i såväl antal
som delaktighet. Palmquist och fiskerättskommittén behandlade dessa fisken
på samma sätt som de i sin helhet samfällda, medan i fiskeristyrelsens
och departementspromemorians förslag krävdes majoritet i endera antal
eller delaktighet. En skiljaktighet förelåg såtillvida mellan dessa båda förslag
att enligt promemorian — i det fall ett i sin helhet inte samfällt fiske
inom sig rymde ett eller flera samfällda fisken — samtycke alltid krävdes
från minst en delägare i varje sådant samfällt fiske. Samtliga nämnda förslag
har vunnit anhängare bland remissinstanserna. Andra förslag som
från deras sida framförts har varit: anslutning från enkel majoritet i delaktighet,
enkel majoritet i huvudtal för varje ingående samfällt fiske, enkel
majoritet i såväl antal som delaktighet samt slutligen — i likhet med jaktlagen
— fyra femtedels majoritet i såväl antal som delaktighet.

Tredje lagutskottets utlåtande nr S år 1960

Jag upptar först till besvarande spörsmålet om man i fråga om kravet på
anslutning bland delägarna bör stadga skilda regler för fiskevårdsområde
som bildas av i sin helhet samfällt fiske och andra. I denna fråga har de
båda sista utredningarna liksom flertalet remissinstanser gjort en bestämd
åtskillnad mellan samfällt och inte samfällt fiske. Med tanke på den djupgående
skillnad i rättsligt avseende som består mellan de båda kategorierna
är det förståeligt, att man också i förevarande hänseende behandlat de båda
slagen av fiske olika. Ur praktisk synpunkt lär det däremot knappast finnas
större anledning att i nu förevarande hänseende särskilt betona denna
skillnad. De tre första utredningarna har alla utgått ifrån att en lagstiftning
om fiskevårdsoinråden skulle helt ersätta den nu bestående möjligheten
för varje delägare i samfällt fiske att med åberopande av 2 4 § fiskerättslagen
erhålla rättens föreskrift, hur fisket skall nyttjas. På
grund av en ganska utbredd opinion bland de remissinstanser som yttrade
sig över fiskeristyrelsens förslag föreslogs i departementspromemorian
att den ifrågavarande bestämmelsen i fiskerättslagen skulle stå kvar — härtill
återkommer jag i den speciella motiveringen till ändringarna av 24 § fiskerättslagen.
Förslaget motiverades med att denna paragraf finge anses ha
en inte oviktig uppgift att fylla i sådana fall där det av någon anledning inte
gick att bilda fiskevårdsområde eller, i de fall där oenigheten gällde endast
någon detalj, bildande av fiskevårdsområde framstod som en onödig omgång.
I remissyttrandena över departementspromemorian har knappast förekommit
någon opposition mot detta förslag. Även om 24 § fiskerättslagen med
rätta kritiserats såsom otillräcklig, anser även jag det vara välgrundat att
bibehålla bestämmelsen, närmast med tanke på »enkla» fall. Dock föreslår
jag, vilket skall närmare utvecklas i den speciella motiveringen, att rättens
befattning med förevarande frågor överflyttas till länsstyrelsen. — Bibehålies
24 § fiskerättslagen i huvudsak oförändrad bortfaller emellertid ett av de
viktigaste skälen för att på begäran av endast en delägare inrätta fiskevårdsområde.
För egen del anser jag dessutom att det finns anledning att räkna
med att det inom ett fiskevårdsområde, som kommer till stånd på ansökan
av endast en delägare, i många fall kommer att bli svårt att från de övrigas
sida mobilisera det intresse som är nödvändigt för att fiskevårdsområdet
som organisation skall kunna fungera.

Eftersom fisket, t. cx. i en medelstor sjö, ofta är skiftat mellan byarna men
oskiftat inom varje by, kan det beräknas bli ganska vanligt, att fiskevårdsområde
kommer att utgöras av fiske som inte är i sin helhet oskiftat men
där de olika ingående fiskena var för sig är oskiftade. Då den skillnad som
den föreslagna lagen i vissa fall måste göra mellan samfällt och inte samfällt
fiske bestämts så, att till kategorien samfällt fiske hänförts endast i sin
helhet oskiftat eller eljest för två eller flera fastigheter samfällt fiske, blir
det många gånger en tillfällighet som avgör om ett visst fiske vid en tilllämpning
av den nya lagen kommer att hänföras till den ena eller andra
kategorien.

Enligt min mening finns det därför inte anledning att för samfällt och inte

60 Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

samfällt fiske ha olika regler i andra fall än då detta ter sig oundgängligen
nödvändigt. I fråga om kravet på anslutning från delägarnas sida för fiskevårdsområdes
bildande synes detta inte vara förhållandet.

Nästa fråga blir vilket krav på anslutning från delägarnas
sida som i allmänhet bör fordras. Vid besvarandet
har man enligt min mening att beakta, å ena sidan, att de som äger fiskerätt
i samma vatten, oavsett om fisket är samfällt eller inte, befinner sig i en
gemenskap där ömsesidig hänsyn är en nödvändig förutsättning för ett rationellt
bedrivet fiske. Envar kan därför med fog kräva att hänsyn tages till
hans rätt. Det torde knappast finnas någon praktisk möjlighet att ordna den
härför erforderliga samverkan i annan form än genom inrättande av samfälligheter.
— Jag bortser därvid från det specialfall som regleras av 24 §
första stycket fiskerättslagen. — Nämnda synpunkter talar för att kravet på
anslutning sättes lågt. Å andra sidan måste en organisation med det nämnda
ändamålet bygga på delägarnas egen medverkan. För att den skall kunna
fungera med effektivitet och säkerhet kräves därför att den omfattas med
intresse och förtroende bland så många delägare som möjligt. Detla talar
för att kravet på anslutning sättes högt. Vid en avvägning mellan dessa
båda synpunkter talar till förmån för den förstnämnda även det betydande
allmänna intresset av att åstadkomma en bättre organiserad fiskevård.

De anförda synpunkterna synes leda till att viss anslutning bör föreligga
i fråga om såväl antal delägare som delaktighetstal. Skulle majoritet i båda
dessa avseenden krävas, uppstår emellertid risk för att ett i och för sig
önskvärt fiskevårdsområde icke kan bildas trots att en mycket stor majoritet
föreligger, i vissa fall efter huvudtalet och i andra efter delaktighet.
Jag har därför stannat vid att förorda en av fiskeristyrelsen diskuterad lösning
enligt vilken anslutning, som innebär en enkel majoritet efter den
ena beräkningsgrunden, skall vara tillräcklig om den tillika innefattar en
tredjedel efter den andra grunden.

Den sålunda föreslagna regeln kan understundom tänkas medföra att
het oskiftat, kan komma till stand, trots att inte någon anslutning från i
fiskevårdsområde, vari ingår oskiftat fiske men där fisket inte är i sin helområdet
ingående oskiftat fiske överhuvudtaget föreligger. Såsom ursprungligen
framhållits av Norrbottens läns hushållningssällskap, synes det vara
ett rimligt krav att samtycke skall föreligga från åtminstone någon från
varje oskiftat fiske. Nämnda hushållningssällskaps förslag upptogs i departementspromemorian
och skulle enligt denna gälla inte blott varje särskilt,
oskiftat fiske utan även andra samfällda fisken. Förslaget har i allmänhet
godtagits utan erinran. Några remissinstanser, bl. a. kammarkollegiet och
fiskeristyrelsen, har dock påpekat att den föreslagna bestämmelsen kan
komma att utgöra ett betydande hinder för lagens tillämpning. Kammarkollegiet
föreslår att man skall kunna bortse från bestämmelsen, när särskilda
skäl föreligger. För egen del sympatiserar jag med förslaget så som det
urspiungligen framfördes. Däremot anser jag det knappast motiverat att,

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

såsom skett i promemorian, utsträcka den ifrågasatta förmånen för oskiftade
fisken också till andra samfällda fisken. I dessa, där samfälligheten i
allmänhet torde grunda sig på servitut, är delägarna ofta kanske inte mer
än två. Dessa bör då inte tillåtas att inlägga sitt veto mot ett ifrågasatt fiskevårdsområde.
Huvudregeln har alltså modifierats med tanke på nu skildrade
fall.

Motioner

Flera av de motionärer som behandlar frågan om förutsättningarna för
fiskevårdsområdes bildande önskar ytterligare skärpa dessa förutsättningar.
Endast i de likalydande motionerna I: 531 och II: 660 yrkas att förutsättningarna
skall göras mindre stränga än i propositionen. Sistnämnda motionspar
behandlar emellertid ett specialfall och är därför av begränsad räckvidd.

Gemensamt för motionerna I: 532, II: 656 och II: 658 är önskemålet att kravet
på anslutning från delägarnas sida för att fiskevårdsområde skall komma
till stånd alltid bör vara enkel majoritet räknat efter såväl huvudtal som
delaktighet. I motionen II: 658 kräves därjämte att, för den händelse fiskevårdsområdet
kommer att bestå av fiske som ej är i sin helhet samfällt, anslutning
skall i likhet med 1913 års lag föreligga från delägare som företräder
mer än två tredjedelar räknat efter såväl huvudtal som delaktighet. Ingår
i dylikt fiskevårdsområde ett eller flera delområden med oskiftat fiske
bör inom varje sådant fiske föreligga enkel majoritet efter såväl huvudtal som
delaktighet. Vidare kräves i samtliga nu nämnda tre motioner att genom
fiskevårdsområdes bildande ej uppkommer förfång för någon delägare (»förfång
av någon betydelse» i motionerna I: 532 och II: 656 samt »uppenbart
förfång» i motionen 11:658). I

I motionerna I: 530 och II: 659 uttalas betänkligheter mot de föreslagna
kraven på anslutning. Motionärerna har intet yrkande på denna punkt men
betonar att det är angeläget att utvecklingen på området följes med uppmärksamhet.
Motionärerna anför.

Det kan enligt vår mening ifrågasättas om (propositionens) förhållandevis
lågt satta krav på anslutning kan garantera intresse och förtroende från
delägarna i önskvärd utsträckning. För bildande av gemensamhetsfiske
krävs majoritet från delägarna i såväl antal som delaktighet. Det kunde
enligt vår mening vara skäl att även för fiskevårdsområde kräva anslutning
av lägst enkel majoritet efter båda beräkningsgrunderna. Å andra sidan har
ansetts att anslutningskravet dock inte bör sättas så högt, att syftet med
den förordade lagstiftningen motverkas. I sista hand skall enligt förslaget
länsstyrelsen ha ansvaret för fiskevårdsområdes bildande. Länsstyrelsens
beslut skall föregås av prövning av såväl lagenligheten som lämpligheten av
åtgärden. Del bör kunna förutsättas, att länsstyrelsen härvid i första hand
beaktar, att majoritetsmissbruk inte förekommer vid bildande av fiskevårds -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 dr 1960

område. Vi vill dock understryka angelägenheten av att Kungl. Maj :t med
uppmärksamhet följer utvecklingen i nämnda avseende och vidtager de åtgärder,
som kan befinnas nödvändiga för förhindrande av majoritetsmissbruk.

I motionerna 1: 531 och 11: 660 upptages ett spörsmål som har betydelse
särskilt för Stockholms skärgård. Under hänvisning till vad i propositionen
sägs om fiskevårdsområden, som kan komma att bestå av det till allenast
en fastighet hörande fisket (s. 33 f), föreslår motionärerna att kraven på
anslutning från delägarnas sida sänkes så, att fiskevårdsområde i sådana
fall skall bildas om anslutning föreligger från delägare som företräder en
majoritet efter huvudtalet eller delaktigheten.

Utskottet

En av de frågor som livligast diskuterats under förarbetena har varit förutsättningarna
för fiskevårdsområdes bildande och då särskilt vilka krav
på anslutning från delägarnas sida som bör uppställas.

Delade meningar råder ej längre om att fiskevårdsområde skall vara en
delägarnas egen angelägenhet och att i konsekvens härmed viss anslutning
från deras sida bör fordras. Likaså råder enighet om att frågan om bildande
bör vara föremål för lämplighetsprövning av myndighet och att denna
bör vara länsstyrelse. Frågan om kravet på anslutning blir
i sista hand en avvägning mellan den enskilde fiskerättsägarens intresse av
att bibehållas vid sin en gång förvärvade rätt och övriga delägares intresse
av rättvisa i fiskeförhållandena, största möjliga avkastning och en ordnad
fiskevård. I propositionen har härvidlag den enskildes intresse beaktats i
betydligt högre grad än i något av utredningsförslagen. I motionerna 1:532,
11: 656 och II: 658 föreslås att man i än högre grad än som skett i propositionen
skall beakta den enskildes intresse. Om man godtager förslaget i
motionen II: 658 ställer man sig i denna fråga på samma linje som 1913
års lag; detsamma gäller beträffande motionerna I: 532 och II: 656 i fråga
om det oskiftade fisket. Att huvuddelen av det enskilda fisket är oskiftat
har flera gånger framhållits.

En av angreppspunkterna — och sannolikt den betydelsefullaste — på
1913 års lag har varit just det förhållandet att lagens krav på anslutning är
för stränga. Självfallet skall den enskildes intresse att bibehållas vid sin
rätt icke förringas, men utskottet erinrar om vad utskottet ovan (under
rubriken Behovet av ny lagstiftning etc.) uttalat om den intressegemenskap
som består mellan fiskerättsägarna i ett vatten och behovet att åstadkomma
eu samorganisation mellan dem. Dessa synpunkter leder till att kravet på
anslutning måste sättas lägre än i 1913 års lag, om icke också den nya lagen
skall bli en lag endast på papperet. Risken för majoritetsmissbruk blir
enligt det föreliggande lagförslaget obetydlig. Genom att det alltid skall föreligga
viss anslutning räknat efter både huvudtal och delaktighet, blir det

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

ej möjligt för en eller annan »stor» fiskerättsägare att påtvinga de »mindre»
delägarna ett av dessa icke önskat fiskevårdsområde. Är det däremot de
»små» och i fråga om antalet övervägande delägarna, som önskar att fiskevårdsområdet
skall komma till stånd, kan de genomdriva sin vilja endast
om deras sammanlagda delaktighet uppgår till en tredjedel av den totala.
Utskottet anser att propositionens krav på anslutning för det övervägande
antalet fall innebär en god avvägning mellan den enskildes och gemenskapens
intressen.

Det sagda innebär ej att utskottet motsätter sig, att man i enlighet med
önskemålet i motionerna I: 530 och II: 659 understryker angelägenheten
av att Kungl. Maj:t med uppmärksamhet följer utvecklingen på föreliggande
område och vidtager de åtgärder, som kan befinnas nödvändiga till förhindrande
av majoritetsmissbruk. Sistnämnda uttalande vill utskottet därför
för sin del gärna instämma i.

I motionerna I: 532 och II: 656 samt II: 658 yrkas, att lagtexten kompletteras
med en bestämmelse av huvudsakligt innehåll att fiskevårdsområde
ej får komma till stånd om någon delägare därigenom tillskyndas förfång.
— Det skall icke bestridas, att tillkomsten av fiskevårdsområde för
en eller annan fiskerättshavare under kortare eller längre tid kan komma
att innebära visst förfång. Emellertid bör i sammanhanget beaktas följande.
Beslut inom fiskevårdsområde av mera ingripande slag — såsom angående
upplåtelse, tillskott m. m. — kräver kvalificerad majoritet. Alla beslut
som innebär bestämmande eller ändring av stadgar skall underställas länsstyrelsens
prövning. Denna prövning skall avse både beslutets lagenlighet
och lämplighet. 1913 års lag innehåller icke någon generell bestämmelse av
det slag motionärerna påyrkar. Däremot finnes motsvarande bestämmelser
i 1913 års lag för speciella situationer (exv. 21 § tredje stycket, 23 och 28
§§). — Vid ett fiskevårdsområdes bildande vet man ofta icke vilka åtgärder
som kommer att beslutas inom organisationen. Det blir därför för både den
enskilde delägaren och länsstyrelsen som skall pröva invändningen om förfång
en svår, ja ofta omöjlig uppgift att i samband med bildandet taga
ståndpunkt härvidlag. Även beträffande ett visst beslut kan det mången
gång vara vanskligt att avgöra, om det för den enskilde skall anses som
förfång eller ej. Om en majoritet bland delägarna i syfte att främja kräftfisket
i en sjö beslutar att något kräftfiske icke skall bedrivas under ett år,
kan detta med visst fog betecknas som förfång för enskilda delägare, samtidigt
som det ur lagstiftarens synpunkt saknas skäl att icke skänka lagens
stöd åt ett dylikt beslut. Om man i lagtexten inför en mer eller mindre kategorisk
bestämmelse att frihet från förfång alltid skall föreligga, inför man
i denna lagstiftning ett nytt moment, som säkerligen skulle hindra tillkomsten
av många fiskevårdsområden, samtidigt som en sådan bestämmelse för
den enskilde mången gång skulle bli av osäkert värde. Utskottet avstyrker
således införandet av eu dylik bestämmelse.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

Det framgår av såväl propositionen som motionerna I: 531 och II: 660
att särskilda svårigheter föreligger, när det gäller förvaltningen av vissa
skärgårdsfisken. Var och en av de fastigheter det här gäller består
av en skärgård eller grupp av Öar, holmar och grund med tillhörande vatten-
och fiskerätt. Dessa fastigheter är i jordeboken upptagna såsom särskilda
fiskelägenheter. De saknar i regel fast bosättning. Fastigheterna har i
allmänhet under mitten av 1800-talet av kronan försålts till bönder i angränsande,
bebodda delar av skärgården men har därvid icke sammanlagts
med köparnas övriga fasta egendom. Genom arvskiften och försäljningar
har antalet delägare vuxit betydligt. Andelarna är ofta mycket små. Sålunda
uppges att lagfart i flera fall meddelats å —-— och ännu mindre an 18

000

delar. Det är för utskottet känt att en icke önskvärd handel med dylika
mycket små fastighetsdelar förekommit i ej obetydlig utsträckning.

Så som kraven på anslutning för att fiskevårdsområde skall komma till
stånd utformats i propositionen finns det anledning att räkna med, att fiskevårdsområden
i de speciella fall varom nu är tal endast undantagsvis kan
komma till stånd. Å andra sidan är det både från allmän synpunkt och
med tanke på skärgårdsbefolkningens intressen just i dessa fall särskilt
angeläget att kunna bilda fiskevårdsområde. Detta syfte torde man i enlighet
med motionärernas förslag kunna nå genom att kräva anslutning
från en enkel majoritet, räknat efter huvudtal eller delaktighet och därvid
således avstå från den eljest föreskrivna anslutningen i både huvudtal
och delaktighet. Då det saknas anledning att utsträcka denna specialregel
till de särskilt skattlagda fiskena (enligt kammarkollegiets terminologi »i
jordeboken upptagen särskild fiskelägenhet», se prop. sid. 172) överhuvudtaget,
synes den böra begränsas till sådana fall, där fiskevårdsområdet bildas
av endast en fastighets fiske och detta fiske ej ensamt för sig utgör en
fastighet. Till fastigheten skall således höra både fiske och »grund».

Utskottets ställningstagande innebär att motionerna 1:531 och 11:660
tillstyrkes, medan övriga motioner avstyrkes. Propositionen tillstyrkes med
det tillägg som föranledes av motionerna I: 531 och II: 660.

6. Rösträtten
Departementschefen

Eftersom lagförslaget utgår ifrån att fiskevårdsområde skall vara en delägarnas
egen angelägenhet och myndigheternas befattning därmed är sekundär
i förhållande till delägarnas beslutanderätt, kan man utgå ifrån att
rösträttens utformning kanske mer än något annat kommer att vara avgörande
för de förhoppningar och det förtroende varmed den nya lagen
kommer att mötas.

I förevar ande avsnitt ämnar jag behandla frågan om rösträttens
utformning i allmänhet. I andra avsnitt har jag behandlat och
kommer att behandla de speciella omröstningsregler som ansetts vara på -

Tredje lagutskottets utlåtande nr S ur 1960

kallade i särskilt viktiga frågor, sådana som kravet på anslutning bland
delägare för fiskevårdsområdes bildande, rätten att påkalla prövning av
förlängning av tiden för fiskevårdsområdes bestånd, beslut om upplåtelse,
skyldigheten att lämna tillskott, bestämmande av delaktigheten annorlunda
än efter delägarnas andelar eller genom förrättning samt användningen av
avkastning för fiskevårdsområdets räkning i vissa fall. De rösträttsregler
som behandlas i detta avsnitt avser därför reglerna för omröstning i alla
andra fall än de nu särskilt nämnda och skall gälla både vid förrättning och
annat sammanträde med delägarna.

Vid utformningen av bestämmelser i ämnet har man att välja mellan
att tillerkänna varje delägare en röst (huvudtalsregeln) eller att för varje
delägare bestämma ett rösttal, vars storlek beror av hans delaktighet (delaktighetsregeln).
Vardera regeln kan modifieras till förmån för den andra.
En modifikation kan utformas så att den gäller för alla slag av beslut eller
endast vissa.

Omröstning i allmänhet skall enligt 1913 års lag ske efter delaktigheten
med den begränsningen att ingen får rösta för mer än en tredjedel av det
vid omröstningen företrädda röstetalet. Även Palmquist förutsatte i sitt
förslag röstning efter delaktighet. De senare förslagen har däremot alla utgått
ifrån röstning efter huvudtalet. Förslaget motiverades av fiskerättskommitlén
med att man önskade skapa en ordning där varje delägare oavsett
omfattningen av sin fiskerätt ägde ett verkligt inflytande. Båda principerna
är företrädda bland remissinstanserna. Andra regler som föreslå
gits har varit att omröstning skall ske efter huvudtalet, om inte eu — pa
ett eller annat sätt — kvalificerad majoritet beslutar om röstning efter
delaktighet. Härtill kommer de många förslag som går ut på att man vid
omröstning efter huvudtal bör begränsa rösträtten för delägare med små
andelar.

Det kan inte bli annat än ofruktbart att närma sig frågan om röstning efter
huvndtal eller delaktighet utifrån abstrakta rättvisesynpunkter. Huvudtalsprincipen
gynnar uppenbarligen delägare med små andelar, liksom delaktighetsprincipen
gynnar delägare med stora andelar. Båda kategoriernas
intressen är emellertid i och för sig lika beaktansvärda. Syftet med den
nya lagstiftningen och därmed också med reglerna på förevarande område
är att främja fisket och åstadkomma rättvisa mellan fiskerättsägarna. Förutsättningarna
härför är emellertid olika på skilda håll. Röstning efter delaktighet
skulle sålunda i Norrland som regel leda till att de vid fiskeplatserna
boende delägarna skulle komma i minoritet; majoriteten skulle ofta
komma att innehas av kronan och de stora skogsbolagen. Tillämpad i Stockholms
skärgård skulle samma princip som regel medföra att den bofasta
befolkningen skulle komma i majoritet, medan minoriteten skulle komma
att utgöras av sommarstugeägare, vilka ofta överväger i antal men i rc-gcl
äger endast mycket små andelar i fisket. Detta dilemma har man i lagstiftningen
om jaktvårdsområden genom en lagändring 1951 löst så, att
lagens omröstningsregler inte gjorts tvingande men innehåller en rekom 5

Bihang till riksdagens protokoll 19G0. 9 samt. 3 and. Nr 8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

mendation om röstning efter huvudtalet. Före denna lagändring innehöll
jaktlagen inte några bestämmelser om rösträtten i allmänhet, vilket medförde
att jaktvårdsområdenas stadgar i allmänhet lät rösträtten grunda sig
på delaktighetsprincipen. I praktiken synes dock stadgarnas föreskrifter
på denna punkt inte ha följts, utan röstning har i regel skett efter huvudtalet.
Enligt Svenska jägareförbundets nuvarande normalstadgar för jaktvårdsområde,
vilka stadgar i allmänhet följs vid jaktvårdsområdes bildande,
skall röstning ske efter delaktighet med viss begränsning för delägare
med särskilt stora andelar. Jägareförbundets riksjaktvårdskonsulent, som
tillika är sekreterare i 1949 års jaktutredning, har upplyst att, även där stadgarna
föreskriver röstning efter delaktighet, denna föreskrift nu liksom
tidigare dock sällan tillämpas i praktiken.

Med hänsyn till den i förhållande till jaktvårdsområdena mera fullständiga
organisation som föreslås beträffande fiskevårdsområdena, anser jag
att det inte gärna kan ifrågakomma att i likhet med den ursprungliga hdelsen
av jaktlagen lämna frågan om rösträtten i allmänhet inom fiskevårdsområde
utanför regleringen. De blivande delägarna kan med skäl kräva
att inte behöva sväva i okunnighet om hur en så väsentlig del av organisationen
kommer att verka.

Den lösning av rösträtten på grundval av lmvudtalsregeln som förordas
av såväl 1947 som 1956 och 1957 års utredningar har som nämnts mött både
instämmanden och kritik. Den övervägande delen av kritiken har emellertid
inte gällt huvudtalsregeln såsom grundprincip utan har inneburit krav
på modifikationer av huvudtalsregeln för sådana särskilda situationer, där
principen kan tänkas få konsekvenser som inte ter sig önskvärda.

Fisket i rinnande vatten och i övrigt närmast stränderna — vilket fiske
det här främst är fråga om — betraktas i allt större utsträckning lika mycket
som en ideell som en ekonomisk angelägenhet. Vid tillkomsten av gällande
omröstningsbestämmelser för jaktvårdsområden uttalade dåvarande
departementschefen, statsrådet Sträng, att även om det med visst fog kunde
sägas att jaktvårdsområdena bestod av fastigheter och inte av personer, de
dock inte kunde jämföras med sådana sammanslutningar av ekonomisk
natur, där röstning efter delaktighet tedde sig naturligast. Även om det
icke-ekonomiska inslaget är mera framträdande i fråga om jakten än fisket,
synes det dock berättigat att tillämpa det återgivna uttalandet även på
sådant fiske varom här är fråga.

Förutom att vara enkel i tillämpningen har huvudtalsprincipen fördelen
att ge varje delägare lika stort inflytande som envar av de övriga. Att döma
av erfarenheterna från såväl fiskevårdsföreningarna som jaktvårdsområdena
röstar man i praktiken nästan alltid enligt huvudtalsprincipen. På nu
angivna skäl har jag kommit till den uppfattningen att röstning
efter huvudtal för det flesta antalet fall bättre än röstning efter
delaktighet är ägnad att främja de syften som den föreslagna lagen är avsedd
att tillgodose. Den bör därför utgöra den grundregel, varpå rösträtten
i allmänhet inom fiskevårdsområde bör vila.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

Frågan inställer sig då om den sålunda antagna principen bör gälla oinskränkt
eller i något avseende modifieras. Trots att jag givit min
anslutning till principen om röstning efter huvudtal, kan jag självfallet inte
underlåta att i viss mån beakta den kritik som både på det principiella
planet och i fråga om detalj spörsmål riktats mot de tidigare förslagen om
röstning efter huvudtalet.

En av utgångspunkterna för den föreslagna lagstiftningen har varit att
äganderättsförhållandena till fisket inte skall rubbas. Trots att den föreslagna
lagen givetvis skall förses med alla de vedertagna kontrollanordningar
som kan anses erforderliga, förhåller det sig säkerligen ändå så att det,
vilken omröstningsprincip man än väljer, inte torde vara möjligt att helt
avlägsna möjligheten av majoritetsmissbruk. Om nu erforderlig anslutning
bland delägarna finnes för att bilda ett fiskevårdsområde men endast under
förutsättning att röstning där sker efter delaktighet, finns det enligt min
mening anledning att i särskilda lägen respektera en dylik uppfattning.
Såsom framhållits av ett stort antal remissinstanser kan den situation,
varom jag här talar, understundom komma att inträffa då fisket i fiskevårdsområde
äges av dels ett antal lantbrukare och fiskare, dels ett större
antal på annan ort bosatta personer, vilkas totala fiskerätt är obetydlig och
tillagts fastigheter, vilka i regel bildats genom avstyckning och inte brukas
för fast bosättning. Oaktat sistnämnda kategori fiskerättsägare — för enkelhetens
skull kallade sommarstugeägare — äger en andel i fisket som
är avsevärt mindre än de övrigas, skulle de vid röstning efter huvudtalet
likväl utgöra majoritet, medan de som äger största delen av fisket och är
bosatta i närheten av fiskeplatserna och har fiske som verkligt näringsfång
kommer i minoritet. De som tidigare förordat röstning efter huvudtalet
har tänkt sig att man skall undgå sådana inte önskvärda följder av
huvudtalsregeln på i huvudsak tre olika sätt. Särskilt viktiga beslut —
t. ex. om bildande av fiskevårdsområde, upplåtelse eller tillskottsskyldighet
— skulle sålunda understundom fordra viss anslutning, räknat efter delaktighet.
Länsstyrelsen såsom fastställande myndighet skulle vidare vid
stadgarnas fastställande beakta att ingen delägare vederfors något orättmätigt
intrång. Slutligen skulle varje delägare genom möjligheten att anföra
besvär kunna påräkna rättelse av beslut som kränkt hans enskilda
rätt.

Även om nu nämnda korrektiv i och för sig är ägnade att minska risken
för majoritetsmissbruk, bör naturligtvis detta syfte om möjligt tillgodoses
redan vid de allmänna rösträttsreglernas utformning. Ett stort antal förslag
i detta ämne har framlagts av remissinstanserna. Gemensamt för åtskilliga
av förslagen har varit att man på ett eller annat sätt velat reducera
det inflytande, som vid en tillämpning av huvudtalsregeln skulle komma
att utövas av innehavare av små andelar i fisket.

I och för sig anser jag det inte vara oförenligt med den nya lagens syfte
att man till förmån för den bofasta befolkningen på något sätt inskränker
det inflytande, som kan komma att utövas av sommarstugeägarna. I all -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1060

mänhet har man tänkt sig att begränsningen i rösträtten skulle drabba
ägare av sådan fastighet med fiskerätt, där fastighetsbildningen
skett genom avstyckning eller, får det antagas, motsvarande
fastighetsbildningsinstitut i äldre lag. De som föreslagit en röstreduktion
efter denna linje tycks emellertid ha förbisett alt »sommarstugeägares- och
»avstyckningsägare» alls inte är identiska begrepp. Likaväl som en typisk
jordbruksegendom med ett betydande fiske kan vara en »avstyckning», kan
en sommarstugefastighet utgöras av i mantal satt jord, som ju icke skulle
drabbas av reduktionen. Om man trots detta skulle godtaga tanken att
lägga fastighetens karaktär av »avstyckning» till grund för gränsdragningen,
uppkommer frågan på vilket sätt en reduktionsregel bör utformas. Att såsom
föreslagits beröva alla »avstyckningsägare» eller alla sådana med
mycket små andelar all rösträtt anser jag vara helt uteslutet. Det har också
föreslagits att avstyckningsägaren skulle avge en röst gemensamt med
stamfastighetens ägare. För att lösa därvid uppkommande problem har
man hänvisat till samäganderättslagen. Denna är emellertid inte tillämplig
och det är inte heller lämpligt att ändra lagen enbart med tanke på dessa
situationer. Hur man lagtekniskt än förfar måste det vidare med nu angivna
utgångspunkt uppstå mycket stora svårigheter i de fall då en fastighet
bildats av mark från mer än en stamfastighet. — En tänkbar lösning
av problemet med sommarstugeägarna vore att på ett eller annat sätt
reducera röstvärdet för den som inte är mantalsskriven å den fastighet för
vilken han röstar. Delta alternativ kompliceras emellertid bland annat av
svårigheten hur man då i röstningshänseende skall behandla de juridiska
personerna, eftersom det naturligtvis inte kan ifrågakonnna att för dem
genomgående tillämpa en dylik reduktion. Svårigheter skulle även uppstå
i fråga om de särskilt skattlagda fiskena och andra fastigheter med fiske
där det över huvud taget inte förekommer någon bosättning.

Jag anser att frågan om »sommarstugeägarnas» rösträtt i analogi med
vad som gäller enligt jaktlagen bäst löses så att vid omröstning i allmänhet
varje delägare skall äga en röst, därest inte annan röstregel — t. ex.
delaktighetsregeln — föreskrivits i stadgarna. Innehållet i dessa bestämmes
i sista hand av länsstyrelsen, som dock i väsentliga avseenden är bunden
av delägarnas mening. Skall sålunda rösträtten enligt det stadgeförslag,
vartill delägarna tagit ställning i samband med frågan om fiskevårdsområdets
bildande, ordnas på visst sätt, är länsstyrelsen bunden härav, såvitt
stadgebestämmelsen ej kommer i strid med det allmänna lämplighetskravet
i 6 §, något som man väl — med tanke på det sätt varpå förutsättningarna
för fiskevårdsområdes bildande nu utformats — knappast behöver räkna
med som ett praktiskt fall. Anser sig länsstyrelsen ej kunna godtaga bestämmelsen,
har länsstyrelsen att välja mellan att vägra fastställelse eller
att återförvisa ärendet till förrättningsmannen.

Slutligen ämnar jag något beröra en annan fråga som lämpligen bör behandlas
i detta avsnitt. I fiskeristyrelsens betänkande och departementspromemorian
har intagits bestämmelser, som innebär att i de fall lagen

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 11)60

kräver enighet bland delägarna eller anslutning från viss del av dem eller
av delaktighetstalet, därmed i allmänhet skulle avses inte alla delägare
eller hela delaktighetstalet utan de vid omröstningen närvarande delägarna,
respektive det därvid företrädda delaktighetstalet. En sådan regel, vilken
kan leda till resultat som ur rättssäkerhetens synpunkt inte är önskvärda,
anser jag inte vara påkallad av praktiska hänsyn. Däremot har jag
inte funnit anledning att föreslå några begränsningar i rätten att rösta genom
ombud.

Lagrådet (i yttrande över ,9 § i förslaget till lag om fiskevårdsområden)

Enligt tredje stycket må annan beräkningsgrund för rösträtten bestämmas,
därest samtliga delägare äro ense därom. En härmed lilcalydande bestämmelse
fanns i 7 § sista stycket av promemorieförfattarens utkast, men
den hade där en helt annan innebörd på grund av den i 8 § tillagda föreskriften
att vid bedömande huruvida vid omröstning enhällighet eller erforderlig
anslutning av delägare förelåge ej skulle medräknas delägare som
underläte att deltaga i omröstningen. Då denna tilläggsföreskrift borttagits
och enhällighet alltså erfordras ej blott bland de närvarande utan bland
samtliga delägare, utsäger den i det remitterade förslaget upptagna bestämmelsen
ej annat än vad som är självklart och bör därför utgå. Det kan
emellertid ifrågasättas att i dess ställe bör upptagas en regel om att viss majoritet
erfordras för att bestämma annan beräkningsgrund för rösträtten
än den i första stycket stadgade beräkningen efter huvudtalet.

I andra paragrafer uppställas speciella omröstningsregler för särskilt vikliga
frågor, i 6 § i fråga om kravet på anslutning bland delägare för sammanslutningens
bildande, i 12 § i fråga om skyldigheten att lämna tillskott
o. s. v. I alla icke särskilt reglerade fall gäller den i 9 § första stycket angivna
huvudregeln om majoritet efter huvudtalet, där ej annorlunda föreskrivits
i stadgarna. För antagande och ändring av stadgar är ingen särskild
regel given, utan därför förutsättes majoritetsbeslut efter huvudtalet.
Att lagen det oaktat räknar med möjligheten att i stadgarna kan komma att
upptagas en annan huvudregel än lagens i fråga om röstberäkningen beror
på bestämmelserna i 6 § om sammanslutningens bildande. Härför erfordras
samtycke antingen från delägare, som företräda mer än hälften av delaktighetstalet
och tillika utgöra minst eu tredjedel av antalet delägare, eller från
delägare, som företräda mer än en tredjedel av delaktighetstalet och tillika
utgöra minst hälften av antalet delägare. En majoritet efter delaktighetstalet
har därför i vissa fall möjlighet att förhindra sammanslutningens bildande
och kan då som villkor för sin medverkan till bildandet uppställa att
i stadgarna införes en annan röstberäkningsregel än lagens. Tydligen äro
dock möjligheterna härtill små. Till förebyggande av orättvisa resultat synes
det påkallat att i någon mån bereda en kvalificerad majoritet möjlighet
att fastställa avvikelser från huvudregeln i 9 §. Lagrådet hemställer därför,
att i paragrafens tredje stycke upptagas bestämmelser, att delägarna vid
fiskevårdssamfällighetens bildande må besluta annan beräkningsgrund för

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

rösträttens utövande, om anslutning härtill föreligger i den omfattning som
i 6 § första stycket sägs, samt att eljest särskild beräkningsgrund för rösträtten
må bestämmas endast om samtliga delägare äro ense därom. Då härigenom
skulle regleras förhållandena både vid stadgarnas fastställande och
vid senare beslut i frågan, bör omnämnandet av avvikelse i stadgarna utgå
ur första stycket.

De partemen t sch ef eu

Vad lagrådet i denna del föreslagit har av departementschefen beaktats i
del slutliga lagförslaget.

Motioner

Icke någon av motionerna innehåller något yrkande om ändring av propositionen
i denna del. I motionerna I: 530 och II: 659 uttalas dock vissa betänkligheter.
Trots att i propositionen vissa modifikationer gjorts i principen
om röstning efter huvudtalet, kan man enligt nämnda motioner icke
utesluta risken för majoritetsmissbruk till skada särskilt för den bofasta
befolkningen. I likhet med vad samma motionärer uttalat i frågan om förutsättningarna
för fiskevårdsområdes bildande anser de att även detta spörsmål
av Kungl. Maj :t i framtiden bör följas med särskild uppmärksamhet.

Utskottet

Frågan efter vilka grunder rösträtten inom fiskevårdsområde i allmänhet
skall utövas hör till de ämnen som särskilt livligt debatterats under förslagets
tidigare behandling. Icke någon av motionerna innehåller något yrkande
i denna del. Även utskottet anser att frågan om rösträtten nu erhållit en
såvitt kan bedömas tillfredsställande lösning. Med anledning av uttalandet
i motionerna I: 530 och II: 659 vill utskottet framhålla att i denna fråga
liksom eljest gäller vad utskottet inledningsvis (under rubriken Behovet av
ny lagstiftning etc) uttalat om nödvändigheten att tillämpningen av den nya
lagstiftningen följes med största uppmärksamhet.

Utskottet har ej förbisett att i de fall röstning skall ske efter huvudtalet
den möjligheten icke kan uteslutas att lagstiftarens avsikter kringgås genom
att en viss fastighetsägares rösträtt uppdelas på flera. Det torde vara i
det närmaste ogörligt att konstruera lagen så att sådant missbruk helt hindras.
Visar det sig vid länsstyrelsens prövning av exempelvis frågan om bildande
av fiskevårdsområde att i lagen föreskriven anslutning åstadkommits
på antytt sätt och enbart i syfte att nå just detta resultat, kan länsstyrelsen
Aåsserligen icke ogiltigförklara den gjorda uppdelningen, därest
laga former därvid iakttagits. Länsstyrelsen kan dock ej gärna underlåta
att vid den prövning av fiskevårdsområdcts allmänna lämplighet som länsstyrelsen
alltid har att göra taga särskild hänsyn till förhållanden sådana
som de nu angivna.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

7. Nödvändigheten av förrättning

Departementschefen

Är delägarna inte ense skall bildande av såväl gemensamhetsfiske som
jaktvårdsområde i princip föregås av förrättning. Enligt Palmquist, fiskerättskommittén
och fiskeristyrelsen skall förrättning hållas endast om länsstyrelsen
som fastställande myndighet finner detta erforderligt. På grund
av kritiken häremot föreslogs i departementspromemorian att förrättning,
utom i det nämnda fallet, alltid skulle äga rum, då uppskattning av fisket
måste ske, vilket innebar att förrättning — bortsett från de fall då enighet
förelåg — skulle vara obligatorisk då fiskevårdsområde bildades av fiske,
som inte var i sin helhet oskiftat. På grund av den kritik som även efter det
sista förslaget förekommit anser jag att man bör undersöka om det inte är
lämpligt att gå vidare i riktning mot att göra förrättning i princip obligatorisk.
Det gäller här att väga olägenheterna, främst förrättningskostnaderna,
mot fördelarna, främst den ökade rättssäkerheten. I de fall där det måste
framstå som uppenbart att en ansökan om bildande av fiskevårdsområde
inte kan bifallas, bör självfallet förrättning inte äga rum. Detsamma bör
kunna gälla om delägarna är ense och ansökningshandlingarna är så fullständiga
att de lämnar möjlighet för länsstyrelsen att göra en allsidig prövning.
Detta fall kan beräknas bli vanligt då fiskevårdsföreningar önskar ombilda
sig till fiskevårdsområden. I andra fall, d. v. s. framför allt då enighet bland
delägarna inte föreligger, anser jag det vara ett väsentligt rättssäkerhetsintresse
att fiskevårdsområde inte kommer till stånd utan att saken först
behandlats vid en förrättning. Delägarna får då tillfälle att dels genom förrättningsmannen
erhålla kännedom om gällande bestämmelser, dels vid
sammanträde dryfta ämnet i hela dess vidd.

Lagtexten har därför givits den utformningen att fiskevårdsområdes bildande
i princip skall föregås av förrättning.

8. Förutsättningarna för upplåtelse av fiske inom fiskevårdsområde
Lagen om gemensamhetsfiske

Enligt 1913 års lag kan rätt till fiske upplåtas på arrende mot delägares
vilja genom majoritetsbeslut av övriga delägare. Lagens krav på majoritet
erbjuder viss likhet med vad som fordras för gemensamhetsfiskes inrättande,
dock tages vid omröstning för beslut om upplåtelse hänsyn endast till delaktigheten.
Lagen kräver sålunda för beslut om upplåtelse på arrende av
fiskevatten, som är i sin helhet oskiftat, mer än hälften och i fråga om annat
fiskevatten minst två tredjedelar av samtliga delägares rösttal. Därutöver
fordras emellertid att beslutet fastställes av länsstyrelsen. Fastställelse
kan vägras endast om beslutet ej tillkommit i laga ordning (17 §). Lagen
lämnar ej utrymme för prövning av beslutets lämplighet. Någon minoritetsgaranti
utöver vad nu nämnts innehåller ej lagen för detta fall. Ej heller
innehåller lagen någon bestämmelse om upplåtelse annorledes än på arren -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

de t. ex. genom försäljning av fiskekort eller genom andra s. k. särtillstånd.
Lagen anvisar även den möjligheten att delägarna nyttjar gemensamhetsfisket
var för sig enligt av länsstyrelsen fastställd plan. Av intresse är att delägare
därvid ej får tilläggas rätt att fiska i annan delägares fiskevatten utan
dennes samtycke (21 § tredje stycket).

Palmquists förslag 1943

1943 års förslag upptog en bestämmelse, att stadgarna för fiskevårdsområdet
fick innehålla att fisket, helt eller delvis, kunde upplåtas på arrende
samt att särtillstånd till fiske kunde beviljas inom fiskevårdsområdet. I stadgarna
fick ej föreskrivas att fiske skulle upplåtas på arrende med mindre
förslag därom biträtts av delägare som företrädde beträffande fiskevatten
som vore i sin helhet oskiftat mer än hälften och i fråga om annat fiskevatten
minst 2/3 av samtliga delägares rösttal. Beviljande av särtillstånd
skulle däremot icke kräva kvalificerad majoritet. Anledningen härtill angavs
vara att den som erhållit särtillstånd endast fick rätt att utöva visst
fiske utan att i motsats till en arrendator utesluta fiskevattensägarna från
möjlighet att fortfarande bedriva fiske i vattnet. Utredningsmannen påpekade,
att dylika upplåtelser brukade förekomma i fiskevårdsföreningar.
Från 1913 års lag överflyttades bestämmelsen att delägare ej kunde tilläggas
rätt att fiska i annan delägares enskilda fiskevatten utan den senares
samtycke.

Remissyttranden över Palmquists förslag

I några remissyttranden uttalades, att samma krav på kvalificerad majoritet
bland delägarna som föreslagits för beslut om utarrendering av fiske
borde gälla med avseende å beslut om upplåtelse av särtillstånd för fiske.

Fiskerättskommitténs förslag 1947

Fiskerättskonnnittén förordade att omröstning i allmänhet skulle utövas
efter huvudtalet. I fråga om beslut om upplåtelse ansåg kommittén det dock
motiverat att göra vissa avsteg från denna princip. Kommittén anförde i
förevarande del.

Omröstningen bör härvid enligt kommitténs uppfattning icke ske efter huvudtalet
utan efter d e la ktigheten i fiskevårdsområdet. Det synes tillräckligt
att endast ta hänsyn till de i omröstningen deltagande. Framhållas
må, att om icke annat föreskrives i stadgarna, obegränsad röstning med fullmakt
skall kunna äga rum. Med hänsyn till de nämnda frågornas stora vikt
böi som legel kvalificerad majoritet (minst 2/3 av de i omröstningen
bör härvid enligt kommitténs uppfattning icke ske efter huvudtalet
utan efter delaktigheten i fiskevårdsområdet. Det synes tillräckligt
att endast ta hänsyn till de i omröstningen deltagande. Framhållas må, att
om icke annat föreskrives i stadgarna, obegränsad röstning med fullmakt
skall kunna äga rum. Med hänsyn till de nämnda frågornas stora vikt bör
som regel kvalificerad majoritet (minst 2/3 av de i omröstningen
deltagande delägarnas rösttal efter delaktigheten) fordras för besluts
fattande. Denna regel har dock ej ansetts böra gälla ovillkorligt. I vissa

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

fall kan fiskevårdsområde komma att bildas i huvudsakligt syfte att åstadkomma
utarrendering av fiskevattnet eller att skapa ett s. k. kortfiskevatten.
För att icke delägarna skola kunna förhindra att detta syfte vinnes föreslår
kommittén att länsstyrelsen skall kunna i visst fall förordn
a om utarrendering och upplåtelse av särtillstå nd,
även om föreskriven majoritet bland delägarna icke föreligger, försåvitt
nämligen länsstyrelsen med hänsyn till syftet med fiskevårdsområdets bildande
finner sådant påkallat. Naturligt är, att denna möjlighet hör tillgripas
endast i trängande undantagsfall.

Föredragande departementschefen i proposition nr 60/1950 (s. 97)
i anledning av fiskerättskommitténs förslag

Departementschefen sade sig anse det tveksamt om länsstyrelsen borde
ha befogenhet att besluta om sådan tvångsupplåtelse som kommittén föreslagit.

Fiskerislyrelsens förslag 1956

Fiskeristyrelsen ansåg anledning saknas att i denna fråga göra någon
åtskillnad mellan olika slag av upplåtelser. Vare sig upplåtelsen skedde med
ensamrätt eller ej, med eller utan avgift, syntes — liksom enligt 24 § fiskerättslagen
— samma krav på samtycke från delägarna böra uppställas. Upplåtelser
genom särtillstånd kunde ju företagas i så stor utsträckning, att de
sammanlagt omfattade så gott som allt fisket. Härtill kom, att gränsen mellan
utarrendering och andra upplåtelser var flytande.

Alldeles oavsett den ståndpunkt, som intogs till frågan om rösträtten inom
ett fiskeområde i allmänhet skulle utövas efter huvudtal eller delaktighet,
ansåg fiskeristyrelsen i likhet med fiskerättskommittén, att vid avgörande
av frågor, huruvida utarrendering eller annan upplåtelse skulle äga rum,
röstning borde ske efter delaktigheten. Att här låta omröstning
ske efter huvudtalet var med hänsyn till frågornas stora ekonomiska
betydelse ej rimligt.

Beträffande frågan i vad mån majoriteten skulle vara
kvalificerad ansåg fiskeristyrelsen i motsats till fiskerättskommittén
anledning saknas att frångå den i 1913 års lag uppställda principiella regeln
för vatten som i sin helhet var o s k i f t a t. Beträffande sådant vatten borde
sålunda enkel majoritet vara tillräcklig.

I övriga fall borde åtminstone i regel fordras två tredjedels
majoritet i enlighet med 1913 års lag och fiskerättskommitténs
förslag. Emellertid var till sistnämnda fall hänförliga även de fall då ingen
delägare ägde någon bestämd lott men å andra sidan ej heller hade andel i
hela vattnet. En sjö hörde exempelvis till två eller flera skifteslag, men vattnet
var ej skiftat inom de olika skifteslagen. Utgjorde vart och ett av dessa
skifteslag ett fiskeområde för sig, skulle utarrendering av hela sjön kunna
ske, om det funnes enkel majoritet inom varje skifteslag.
Samma förutsättning syntes då böra gälla, om hela sjön utgjorde ett enda
fiskeområde. En regel härom borde därför i detta fall uppställas såsom ett

74 Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

alternativ till regeln om två tredjedels majoritet inom fiskeområdet i dess
helhet.

Vid tillämpningen av de nu förordade majoritetsreglerna syntes man böra
använda den princip, som föreslagits i fråga om anslutning bland delägarna
för inrättande av fiskeområde i skiftat vatten, nämligen att medräkna
endast delaktighetstal som företräddes av de i omröstningen deltagande
delägarna. Delägare som lämnats tillfälle deltaga i beslutets fattande men
ej låtit sig avhöra borde sålunda anses ha nedlagt sin röst. Detta överensstämde
med fiskerättskommitténs förslag på denna punkt.

Den av fiskerättskommittén föreslagna möjligheten för den
beslutande myndigheten att oberoende av delägarnas
vilja besluta om upplåtelse av fiskerätt borde enligt
fiskeristyrelsens mening icke genomföras. En dylik möjlighet var
säkerligen att anse som ett alltför långtgående ingrepp i delägarnas bestämmanderätt.
Behovet av en sådan befogenhet för myndigheten minskade avsevärt,
om man liksom fiskeristyrelsen men i motsats till fiskerättskommittén
intog den ståndpunkten att en lagstiftning av ifrågavarande slag skulle
tillgodose endast delägarnas gemensamma bästa och reglera förhållandet
mellan dem.

I anslutning till de båda tidigare utredningarnas förslag att i enlighet med
21 § tredje stycket 1913 års lag delägare ej fick tilläggas rätt
att fiska i annan delägares enskilda fiskevatten uttalade
fiskeristyrelsen, att om inom ett fiskeområde en delägare tillerkändes
rätt att fiska i annan delägares vatten, fick detta anses innebära, att
fiskerätt där uppläts till den förstnämnde. För en sådan delupplåtelse gällde
de i 11 § av fiskeristyrelsens lagförslag upptagna reglerna. Ansågs fisket i
ett fiskeområde med oskiftat vatten böra ordnas så att vattnet uppdelades i
lotter mellan delägarna, syntes intet hinder finnas för att, om så ansågs ur
fiskerisynpunkt lämpligt, låta flera delägare samfällt nyttja en och samma
lott. En sådan anordning kunde förordas särskilt då det fanns en viss grupp
av delägare med allenast obetydliga andelstal. Med hänsyn till vad nu anförts
upptog fiskeristyrelsen i sitt förslag ej något stadgande, motsvarande
21 § tredje stycket 1913 års lag.

Fiskeristyrelsen erinrade om att i vissa remissyttranden över fiskerättskommitténs
förslag hade uttalats, att bestämmelser borde införas därom att
därest fråga om utarrendering uppkom, företräde
skulle lämnas åt det yrkesmässiga fisket. Den meningen
saknade säkerligen icke heller anhängare att om upplåtelse av fiskerätt
ansags böra ske, fritidsfiskets intressen genom lagbestämmelser
borde tillgodoses på ett eller annat sätt (jfr 3 § KK den 8 juni 1951 ang.
förvaltningen av kronans fisken jämte tillämpningsföreskrifter). Fiskeristyrelsen
fann emellertid att delägarnas bestämmanderätt icke borde bindas genom
föreskrifter av sådan art. Så långt möjligt är borde sådana bestämmelser
undvikas, som kunde vara ägnade att försvåra tillkomsten av fiskeområden.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1!)60

Med hänsyn till den vikt frågan om upplåtelse av fisket hade borde denna
fråga avgöras redan i samband med fiskeområdets bildande.

Som en särskild fråga upptog fiskeristyrelsen spörsmålet i vad mån n y 1tjanderättshavares
samtycke borde krävas för att fiskeområdet
skulle få upplåta fiske som omfattades av nyttjanderätten. Något krav på
dylikt samtycke fanns ej i 1913 års lag, bortsett från upplåtelser som skett
innan lagen trädde i kraft. Någon anledning att i lagen om fiskeområde frångå
denna princip syntes ej föreligga. Ett undantag syntes dock påkallat, nämligen
därest det av fiskeristyrelsen den 1 december 1953 framlagda förslaget
till lag om vissa upplåtelser av fiskerätt in. in. vann bifall.1 Med den
privilegierade ställning i form av minimitid för upplåtelsen, optionsrätt
in. in., som i detta förslag ansetts böra tillkomma där avsedda upplåtelser,
syntes det mindre väl förenligt, att sådan nyttjanderättshavare skulle nödgas
avstå sin nyttjanderätt till person åt vilken fiskeområdet såsom sådant upplåtit
fiskerätt. I tredje stycket av 11 § i styrelsens förslag till lag om fiskeområden
hade därför upptagits en föreskrift att beslut av fiskeområde om
upplåtelse ej fick meddelas beträffande fiske, som liclt eller delvis innehades
med sådan nyttjanderätt som avsågs i nämnda lag, såframt ej nyttjanderättsbavaren
lämnat sitt samtycke.

Inrättande av gemensamhetsfiske innebar ej i och för sig någon inskränkning
i den rätt att upplåta fiskerätt som den
enskilde delägaren kunde ha. Någon anledning att frångå denna
regel beträffande fiskeområde syntes ej föreligga. Styrelsen ansåg därför
någon motsvarighet ej erforderlig till den i 13 § 3 mom. jaktlagen upptagna
bestämmelsen, att fastighetsägare ej må förvägras att till annan upplåta
jakträtt inom jaktvårdsområde, om upplåtelsen icke befinnes olämplig med
hänsyn till jaktvården eller eljest länder övriga fastighetsägare till avsevärt
men. Hinder mötte emellertid icke att i stadgarna föreskriva de inskränkningar
i rätten för delägarna att upplåta sin fiskerätt som med hänsyn till
särskilda förhållanden kunde finnas behövliga. — Självfallet var den, som
fått nyttjanderätt till sig upplåten, bunden av de bestämmelser som fastställts
för fiskeområdets verksamhet.

Riksdagsmannen F. I. Bo o, som i egenskap av sakkunnig biträtt fiskeristyrelsen,
avgav i fråga om förutsättningarna för upplåtelse genom
särtillstånd ett särskilt yttrande. Däri anfördes bl. a.

Det gamla självhushållningssystemet bland den jordbrukande befolkningen
har numera ersatts med mer specialiserad näringsutövning och varuutbyte.
Med denna omställning har även det gamla husbehovsfisket i
stora delar av landet förlorat i betydelse. Den moderna jordbrukaren har
inte råd att ödsla effektiv arbetstid på en så oekonomisk sysselsättning. I
den mån fiske fortfarande bedrives är det i allmänhet som hobby, givetvis
med undantag för värdefullt fiske såsom kräft- och laxfangst m. m., oftast
bedrivet endast under en kort säsong.

Samhällsutvecklingen har för andra stora folkgrupper även gett mer
fritid och behov att fylla denna med rekreationsbetonad sysselsättning.

1i Numera lagen den 27 juni 1957 om fiskearrenden.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

Fiitidsfisket är därvid en av de stora möjligheterna. Fiskeutövningen är
dock ofta begränsad genom den enskilda äganderätten och de invecklade
äganderättsförhållandena i de flesta insjöarna. De fiskevårdsföreningar som
hittills inrättats säljer visserligen på sina håll fiskekort åt utomstående och
med gott resultat, men i många fall är de snarast monopolföreningar, tillkomna
för att trygga fiskemöjligheterna åt en mycket begränsad krets av
medlemmar.

En ny lagstiftning på detta område borde inriktas på eu lösning av här
berörda problem med hänsynstagande till den förändrade situation samhällsutvecklingen
skapat. Föreliggande utredningsförslag har inte gått till
botten med dessa spörsmål, utan stannat vid att föreslå vissa regler för delägarnas
samverkan.

Fiskeristyrelsens förslag innebär att för all upplåtelse skall erfordras samtycke
från delägare med mer än hälften av delaktigheten i fiskevattnet, oavsett
om upplåtelsen avser hel utarrendering med ''avstående av all fiskerätt
för delägarna eller den mycket begränsade upplåtelse som kan ske till fritidsfiskare
genom s. k. fiskekort. Enligt min mening borde tiden vara inne
att redan nu gå ett steg längre till lösning av ovan skisserade, av samhällsutvecklingen
betingade problem genom att öppna möjligheter även för ett
mindre delägartal att besluta begränsade upplåtelser. I oskiftat vatten
borde sålunda minst hälften av delägarna om de
tillika företräda minst en tredjedel av delaktighetstalet
och i annat vatten hälften av delaktig hetst alet,
vara tillräckligt för att besluta begränsad upplåtelse
med s. k. fiskekort. Arten och graden av upplåtelse kan
därvid regleras i varje särskilt fall och från tid till annan.

Det är ju i dylika fall inte fråga om avhändande av den egna fiskerätten,
utan endast en utvidgning av nyttjandet, som inte behöver leda till förfång
för delägarna. Genom förbättrad fiskevård kan resultatet i stället bli till avsevärd
fördel för fisket. Här föreslagna regler skulle också ge större möjligheter
till att göra nu outnyttjade vatten tillgängliga för den fiskeintresserade
men icke vattenägande allmänheten.

Remissyttranden över fiskeristyrelsens förslag

Fiskeristyrelsens förslag angående förutsättningarna för beslut om upplåtelse
av fiske godtogs i allmänhet av remissinstanserna. Några ansåg dock
att för liten hänsyn tagits till ägare av små andelar. Krav framställdes därför,
att för upplåtelse skulle krävas majoritet jämväl efter huvudtalet.

En närmare redogörelse för remissyttrandena återfinnes ås. 126 ff. i propositionen.

Departementspromemorian 1957

Det var enligt departementspromemorian sannolikt, att de bestämmelser,
som reglerade förutsättningarna för upplåtelse, för den berörda allmänheten
i många fall kom att framstå såsom särskilt ingripande i den enskilda handlingsfriheten.
Möjligheten att mot en eller flera delägares bestridande
framtvinga ett beslut om upplåtelse var emellertid av avgörande betydelse
för att syftet med den föreslagna lagstiftningen skulle kunna förverkligas.
Frågan blev därför i utpräglad grad en avvägningsfråga mellan
fiskevårdsintresset och rättssäkerhetsintresset. Fiskeristyrelsens förslag svn -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1060

tes vara ägnat att väl tillgodose båda synpunkterna, samtidigt som en alltför
långt gående detaljreglering undvikits.

I likhet med frågan om förutsättningarna för fiskevårdsområdes bildande
kunde beträffande förutsättningarna för upplåtelse bland remissinstanserna
urskiljas ej mindre än sex alternativ. Några hade velat skärpa
villkoren medan andra velat genom liberalare regler underlätta möjligheten
att besluta om upplåtelse. Det förslag som framförts av hushållningssällskapet
i Södermanlands län innebar sålunda att villkoren för dylikt beslut skulle
bli väsentligt strängare t. o. in. än de som f. n. gällde enligt 1913 års lag.

I promemorian uttalades därefter, att det däremot icke ansetts motiverat
att, såsom föreslagits av hovrätten för Västra Sverige, införa en sådan allmän
vetorätt, som nu fanns i 21 § tredje stycket 1913 års lag och avsåg det fall
att en delägare tillädes rätt att nyttja en annan delägares enskilda fiske.
Om man accepterade det syfte som uppställts för den föreslagna lagstiftningen,
behövde några betänkligheter knappast föreligga mot att ersätta berörda
bestämmelse i 21 § tredje stycket 1913 års lag med en möjlighet för
fiskevårdsområdet att även utan samtycke av en delägare besluta att annan
delägare skulle få fiska i den förstnämndes fiskevatten. Eftersom fiskevårdsområdets
vatten borde ses som en enhet, kunde det t. ex. i ett fall vara lämpligt
att utarrendera en del av detta och inom återstående vattenområde fördela
fiskeplatserna mellan delägarna. I ett annat fall kanske det var ändamålsenligt
att fiskeplatserna cirkulerade mellan delägarna. Fördelningar sådana
som dessa underlättades i hög grad, om man kunde verkställa dem oberoende
av den enskilda fiskerätten. Om förutsättningarna för sadan fördelning
bestämdes på liknande sätt som förutsättningarna för beslut om egentlig
upplåtelse, innebar detta en lösning av problemet som syntes motsvara
rimliga krav på rättssäkerhet och effektivitet. Härvid borde särskilt beaktas
det nyss redovisade förslaget om vetorätt för yrkesfiskare och därmed jämställda.
Fiskeristyrelsen hade emellertid ansett att bestämmelserna om upplåtelse
utan vidare skulle bli tillämpliga även på nu avsedda åtgärder. Såsom
lagberedningen syntes vilja hävda, torde emellertid fiskeristyrelsens ifiagavarande
ståndpunkt innebära, att man åt begreppet upplåtelse gav en annan
innebörd än den hävdvunna. För att undanröja alla tolkningssvårigheter
hade därför i promemorians lagutkast intagits en lagregel (14 § fjärde stycket)
av innebörd att lagens bestämmelser om upplåtelse även skulle gälla
det fall då en delägare tillädes rätt att nyttja annan delägares enskilda fiske.

Skulle det trots de i promemorian föreslagna ändringarna i fiskeristyrelsens
förslag visa sig alt lagens regler icke var tillräckliga för att skydda en
minoritets behöriga intressen, kunde dessa beaktas vid prövningen hos länsstyrelsen.

Remissyttranden över departementspromemorian

Frågan under vilka villkor upplåtelse skulle få ske tilldrog sig även nu
stort intresse från remissinstansernas sida. Några tillstyrkte uttryckligen

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1060

promemorians förslag medan flertalet lämnade förslaget utan erinran. Några
önskade skärpa kraven medan andra uttryckte motsatt åsikt.

En närmare redogörelse för remissyttrandena återfinnes ås. 133 ff. i propositionen.

Departementschefen

\ill en delägare i ett oskiftat fiske till annan än delägare genom särskilt
avtal upplåta sin andel i fisket, får han göra detta endast med samtycke av
fiertalet övriga delägare (24 § andra stycket fiskerättslagen). I lagen saknas
möjlighet att genom majoritetsbeslut arrendera ut ett oskiftat fiske i dess
helhet eller att där bedriva försäljning av fiskekort. Inrättas det oskiftade
fisket som gemensamhetsfiske enligt 1913 års lag, kan dock utarrendering
ske, om en majoritet räknat efter delaktigheten lämnar sin anslutning.
Ingår i gemensamlietsfisket fiske, som ej är oskiftat, kräver lagen i stället
två tredjedels majoritet. Om möjlighet finns att inom den nämnda lagens
ram genom majoritetsbeslut upplåta fiskerätt genom försäljning av fiskekort
är tveksamt. Lagen omnämner i varje fall inte denna eventualitet. Inte
heller finns möjlighet att genom majoritetsbeslut tillerkänna en delägare
rätt att fiska inom en annan delägares fiskevatten.

Alla tidigare utredningar är sinsemellan ense om både att upplåtelse

total eller partiell — skall kunna ske efter majoritetsbeslut och att den erforderliga
majoriteten bör räknas inte efter huvudtalet utan efter delaktigheten.
Palmquist föreslog enkel majoritet, om fiskevårdsområdet utgjordes
av i sin helhet oskiftat fiske men eljest två tredjedels majoritet. Vid upplåtelse
av särtillstånd skulle dock enkel majoritet vara tillräcklig. _ Fiske rättskommittén

föreslog genomgående två tredjedels majoritet. I fråga om
särtillstånd skulle dock den fastställande myndigheten i undantagsfall kunna
besluta utan hänsyn till vad delägarna beslutat. — Fiskeristyrelsen föreslog
liksom Palmquist enkel majoritet om fisket var i sin helhet oskiftat men
eljest två tredjedels majoritet, dock att, om fiskevårdsområde utgjordes av
två eller flera samfällda fisken, erforderlig majoritet även förelåg om en enkel
majoritet inom varje ingående samfällt fiske kunde uppbringas. Dessutom
föreslogs vetorätt för fiskearrendator enligt fiskearrendelagen i fråga
om fiske, som brukades av honom. En av de särskilt tillkallade sakkunniga
var skiljaktig och ansåg att mindre stränga krav på anslutning borde ställas
i fråga om beslut om upplåtelse av särtillstånd. — I departementspromemorian
slutligen föreslogs för huvudfallet i likhet med vad fiskeristyrelsen förordat
enkel majoritet då fisket var i sin helhet oskiftat och eljest två tredjedels
majoritet; dock skulle om i fiskevårdsområdet ingick ett eller flera samfällda
fisken för varje sådant fiske krävas enkel majoritet men för området
i övrigt två tredjedels majoritet. Vetorätt föreslogs för yrkesfiskare och därmed
likställda, dock i allmänhet endast när fråga var om fiskerätt i icke
samfällt fiske.

Under den sista remissbehandlingen, som avsåg promemorians förslag,
har starkt delade meningar framförts. Flertalet har dock tillstyrkt prome -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 ur WHO

morians förslag eller lämnat det utan erinran. Några har tillstyrkt fiskeristyrelsens
förslag. Andra åter har föreslagit att upplåtelse över huvud taget
inte skall kunna ske genom majoritetsbeslut. Ytterligare andra förslag har
varit: tre fjärdedels majoritet efter delaktighet, majoritet i såväl huvudtal
som delaktighet samt sådan majoritet för endast oskiftat fiske men två tredjedels
majoritet enligt båda grunderna i fråga om annat fiske. -— Från remissinstansernas
sida har vidare framförts krav att beslut om upplåtelse antingen
inte alls skall få medföra intrång för delägare eller — i andra yttranden
—- för yrkesfiskare, husbehovsfiskare och jämställda eller — i ett
yttrande — att ersättning skall utgå för intrång. Det har också väckts förslag
att yrkesfiskare skall erhålla företrädesrätt vid upplåtelse.

Det skall inte bestridas att möjligheten att mot en minoritets vilja helt eller
delvis upplåta fisket inom ett fiskevårdsområde understundom kan komma
att uppfattas som ett betydande intrång. Likaväl är jag övertygad om att
denna möjlighet måste finnas och att syftet med lagen till stor del skulle
förfelas om den togs bort. Jag erinrar om att redan 1913 års lagstiftare
ansett sig inte kunna undvara möjligheten till upplåtelse genom majoritetsbeslut.
Förhållandet är ofta det att antalet fiskerättshavare är oproportionerligt
stort i förhållande till fiskets storlek. I vissa fall är kanske situationen
den att av annan anledning en ändamålsenlig fiskevård eller ett rationellt
utnyttjande av fisket inte kan ske vid gemensam drift. I andra fall återigen
är kanske läget det att en stor men inte enhällig opinion bland fiskerättshavarna
kring en sjö med ett relativt rikt fiske önskar, utan att avstå
från den egna fiskerätten, kunna sälja fiskekort. En avsides liggande by kan
ju därigenom få inkomster inte blott av själva fiskekortsförsäljningen ulan
även av den turistström som därav kan bli följden.

Med tanke på de konsekvenser ett majoritetsbeslut om upplåtelse kan få
bör givetvis största möjliga hänsyn tas till minoritetens önskemål. Jag anser
att de båda motstående intressena bäst avvägs om man därvid följer den
lösning som beträffande huvudprincipen är gemensam för såväl 1913 års
lag som 1943, 1956 och 1957 års utredningar i ämnet, och som innebär att
beslut om upplåtelse bör kräva majoritet räknat efter delaktighet och att
majoriteten, när fråga är om fiskevårdsområde som i sin helhet utgöres av
samfällt fiske, bör vara enkel men eljest kvalificerad genom att omfatta två
tredjedelar av delaktiglietstalet. Såsom jag närmare utvecklat i avsnittet om
rösträtten kommer detta enligt förevarande förslag att innebära, att majoriteten
skall föreligga inte enbart bland de vid omröstningen närvarande
utan bland samtliga delägare.

Av samma anledning som jag i fråga om förutsättningarna för fiskevårdsområdes
bildande ansett alt särskild hänsyn bör tagas till varje oskiftat
fiske som ingår i ett fiskevårdsområde, bör så ske också vid upplåtelse. Således
bör enligt min mening för varje ingående oskiftat fiske krävas att anslutning
föreligger från delägare företrädande minst hälften av fiskets hela
delaktighetstal. Regeln om två tredjedels majoritet kommer sålunda i regel
endast att gälla för fiske som utgör särskild fastighet eller från samfällig -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

het utbruten del därav. Utgöres fiskevårdsområdet i sin helhet av oskiftade
fisken kommer alltså regeln om två tredjedels majoritet att sakna tillämplighet.
Det har påpekats att denna tillämpning av regeln om två tredjedels
majoritet ger vetorätt åt ägaren av ett icke oskiftat fiske, som jämte ett
oskiftat fiske utgör ett fiskevårdsområde. Detta är riktigt och eftersom delägarna
i det oskiftade fisket inte bör kunna på egen hand besluta om upplåtelse
av en del av fiskevårdsområdet synes det lämpligaste då vara att söka
begränsa fiskevårdsområdet till att omfatta endast det oskiftade fisket. Det
anförda exemplet utgör ett sådant gränsfall som aldrig kan undvikas och är
därför inte ägnat att rubba de uppdragna riktlinjerna. — I motsats till promemorian
men i konsekvens med vad jag uttalat på tal om förutsättningar
för bildande av fiskevårdsområde, vari ingår oskiftade delområden, bör de särskilda
regler som gäller för dessa inte utsträckas till samfällda fisken i
allmänhet utan begränsas till oskiftade fisken, vilket också torde ha varit de
ursprungliga förslagsställarnas mening.

Det kan understundom föreligga ett behov att upplåta endast en del av
det fiske som ingår i ett fiskevårdsområde och låta fiskevårdsområdets delägare
efter sin delaktighet fiska i den återstående delen. För sådana och
liknande situationer, vilka inte i gällande rätt kan lösas genom majoritetsbeslut,
bör möjlighet finnas att tillerkänna en delägare rätt att nyttja annan
delägares fiske. Såsom föreslagits i 1956 och 1957 års förslag bör reglerna
om upplåtelse gälla även sådana fall. En regel härom föreslås i 11 § andra
stycket.

I likhet med tidigare förslag innehåller inte heller föreliggande förslag
uttryckliga bestämmelser om möjlighet för den enskilde delägaren i fiskevårdsområdet
att till annan upplåta sin fiskerätt. Domänstyrelsen har ansett
detta vara en brist och påpekar att det kan vara praktiskt exempelvis för kronan
att såsom delägare kunna upplåta sin fiskerätt till fiskevårdsområdet.

Är det fiske som ingår i ett fiskevårdsområde inte i sin helhet upplåtet,
möter intet hinder för den enskilde delägaren att till annan — och således
även till fiskevårdsområdet — upplåta sin fiskerätt. Detta i motsats till vad
som gäller för delägare i oskiftat fiske enligt 24 § andra stycket fiskerättslagen.
Den som sålunda härleder sin rätt från en delägare i fiskevårdsområde
får dock givetvis inte därigenom annan eller bättre rätt än den upplåtaren-delägaren
ägde. Det av domänstyrelsen ifrågasatta förfarandet anser
jag vara att rekommendera. Frågan synes emellertid inte kräva någon särskild
reglering i lag.

På de skäl som anförts i departementspromemorian synes yrkesfiskare
och annan för vilken fisket är av väsentlig betydelse för hans försörjning,
böra tillerkännas vetorätt i fråga om upplåtelse från fiskevårdsområdets
sida av fiske, som fiskaren med ensamrätt antingen äger eller på grund av
servitut eller nyttjanderättsavtal brukar. Vad nu sagts bör utan särskilt
stadgande härom gälla även då flera fiskare med stöd av samäganderätt
eller på grund av upplåtelse med ensamrätt gemensamt brukar ett fiske. Vetorätt
bör också föreligga för den som tillhör någon av nämnda fiskareka -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

tegorier om, efter det att fiskevårdsområde bildats, fråga uppkommer om
utarrendering av en sådan del av områdets fiske, som tillagts fiskaren vid
en tidigare fördelning delägarna emellan.

Uttrycken »yrkesfiskare» och fiske som eljest för utövaren är »av väsentlig
betydelse för hans försörjning» anknyter till liknande uttryck i 1 §
fiskearrendelagen. Vid riksdagsbehandlingen av denna lag påpekades av
tredje lagutskottet, då det gällde tolkningen av lagens uttryck »yrkesfiske
eller oek annat fiske av väsentlig betydelse för arrendatorns försörjning»,
att det var angeläget att lagen inte gavs en alltför vidsträckt tolkning utan
begränsades till att avse fiske, som verkligen kunde sägas mera varaktigt
vara av väsentlig betydelse för arrendatorns försörjning. Vad sålunda och
i övrigt vid lagens tillkomst uttalats om tolkningen av uttrycken »yrkesfiske»
och »väsentlig betydelse» för utövarnas försörjning är enligt min
uppfattning i motsvarande mån tillämpligt även för nu förevarande fall.

Motioner

Gemensamt för motionerna I: 530 och II: 659, I: 532 och II: 656, I: 533 och
II: 657 samt II: 658 är att man anser att propositionens bestämmelser om
upplåtelse av fiskerätt inom ett fiskevårdsområde är alltför liberala. I motionerna
I: 533 och II: 657, där avslag yrkas på propositionen i dess helhet,
uttalas följande.

Förslaget är vidare så utformat, att en minoritet delägare i ett fiskevårdsområde
kan tvingas att helt avstå från varje fiske på eget vatten på grund
av upplåtelse eller fridlysning och i stället hänvisas till fiske å andra vatten
inom området. Det kan även medföra, att en majoritet av knappaste slag
driver igenom en total utarrendering, som berövar delägarna varje möilighet
till fortsatt fiske.

Det största avståndet från propositionen bland dem som icke helt avstyrkt
densamma representeras i denna del av motionen II: 658. Där föreslås
att »full upplåtelse av hela eller del av» fiskevårdsområdet skall få ske
endast om delägarna är ense därom. I andra fall bör krävas samma anslutning
som för att fiskevårdsområde skall komma till stånd, vilket för motionärernas
del innebär krav på majoritet i såväl huvudtal som delaktighet.
Är fisket i sin helhet oskiftat skall det räcka med enkel majoritet, eljest
skall krävas två tredjedels majoritet. Inom varje oskiftat delområde
bör dock föreligga enkel majoritet efter såväl huvudtal som delaktighet. I
samma motion föreslås dessutom att den i propositionen (11 §) upptagna
vetorätten för yrkesfiskare och därmed likställda skall utvidgas att gälla
också till förmån för delägare i oskiftat fiske.

I motionerna I: 530 och II: 659 föreslås också att man utvidgar den nyss
nämnda vetorätten. Eftersom upplåtelse av fiskerätt är ett betydande intrång
i den enskilde delägarens rätt bör vetorätten, som i propositionen gäller
till förmån för yrkesfiskare och annan delägare, för vilken fisket är av
väsentlig betydelse för hans försörjning, utvidgas att gälla till förmån för
(i Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 3 and. Nr 8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

»delägare, som själv vill utnyttja sitt fiske som husbehovsfiske eller eljest
som tillskott till sin försörjning».

I motionerna I: 532 och II: 656 påpekas att det kan bli vanligt att majoriteten
efter delaktighet i ett fiskevårdsområde innehaves av andra fiskerättsägare
än de som är bofasta vid fiskevattnet. Då det emellertid får anses angeläget
att just den vid fiskevattnet boende befolkningen icke skall behöva
riskera att mista den faktiska rådigheten över fisket, bör vid beslut om upplåtelse
alltid krävas — förutom den i propositionen intagna majoriteten efter
delaktighet — viss anslutning också efter huvudtalet. Denna bör för oskiftat
fiske vara enkel men eljest utgöra två tredjedelar av antalet delägare.
I likhet med de närmast förut nämnda motionerna föreslås även i motionerna
1:532 och 11:656, att vetorätten bör utvidgas. Denna bör sålunda
gälla alla fiskerättsägare, som utnyttjar fisket som husbehovsfiske eller
eljest som tillskott till sin försörjning, om upplåtelsen kommer att medföra
försämring av någon betydelse i delägarens möjlighet att fiska.

Utskottet

Trots att möjligheterna att få till stånd upplåtelse av ett fiske genom
majoritetsbeslut enligt gällande rätt är i vissa avseenden begränsade, är det
dock anmärkningsvärt att möjlighet härtill infördes redan i 1913 års lag.
I propositionen utvidgas dessa möjligheter dels genom att fiske skall kunna
upplåtas även på annat sätt än genom utarrendering, t. ex. genom försäljning
av fiskekort, berättigande till fiske i begränsad omfattning, dels genom
att man erhåller möjligheter att göra omfördelning av delägarnas egna
lotter. Samtidigt har emellertid i propositionen vissa restriktioner införts
beträffande möjligheterna att få till stånd beslut om upplåtelse, i så måtto
att vetorätt mot dylika beslut i vissa situationer tillerkänts yrkesfiskare och
därmed likställda.

Utskottet är i princip ense med departementschefen om att möjlighet bör
finnas att genom majoritetsbeslut få till stånd upplåtelse av allt eller visst
fiske inom fiskevårdsområde. Denna möjlighet kan dock med den utformning
den erhållit i departementschefens förslag leda till konsekvenser som utskottet
betraktar som icke önskvärda. Förslaget innebär nämligen att fiskerättsägare,
som ej är yrkesfiskare eller bedriver fiske i sådan utsträckning
att fisket för honom är av väsentlig betydelse för hans försörjning, d. v. s.
i realiteten bl. a. huvudparten av landets bondebefolkning i den mån den
äger fiskerätt, kan löpa fara att bli helt utestängd från möjligheten att
nyttja sitt eget fiske. Det enda skyddet för den enskildes rätt som därvid
finnes är den prövning av beslutet om upplåtelse som kan ske dels i samband
med fastställelse av stadgar, som förutsättes skola innehålla bestämmelse
om upplåtelse skall få förekomma eller icke, dels vid överklagande
(enligt 30 §) av det särskilda upplåtelsebeslutet.

Utskottet vill icke bestrida att det i gemenskapens intresse understundom

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

kan vara påkallat att kunna besluta om upplåtelse inom den ganska vida
ram som propositionen anger. Man kanske ej heller behöver räkna med att
det i något större antal fall skall inträffa att den som själv utnyttjar sin
fiskerätt såsom ett icke alldeles obetydligt tillskott till sin försörjning kommer
alt berövas denna sin rätt. Eftersom lagen doek ej upptager några absoluta
garantier för att eu sådan händelse icke skall inträffa, föreligger det
enligt utskottet vissa risker för att blotta möjligheten härtill kommer att
verka avskräckande på dem som eljest skulle ha velat få fiskevårdsområde
till stånd. Utskottet anser således att man skulle främja icke blott den enskildes
rättssäkerhet utan även intresset för att bilda fiskevårdsområden,
om den nya lagen kompletterades med eu garantibestämmelse av antytt
slag. Utskottet har övervägt att i angivet syfte öka kravet på anslutning för
sådana beslut varom här är fråga. Utskottet har dock kommit till den uppfattningen
att de föreslagna omröstningsbestämmelserna i och för sig är godtagbara
och att syftet med den av utskottet önskade kompletteringen bäst
tillgodoses genom att den i 11 § första stycket upptagna vetorätten utvidgas.

Vetorätten bör enligt utskottets mening gälla till förmån för alla sådana
delägare för vilka fisket är av betydelse för deras försörjning. Vetorätten
bör dock icke omfatta upplåtelse, som genom försäljning av fiskekort och
liknande särtillstånd sker av samfällt fiske. Har samfällt fiske genom bildande
av fiskevårdsområde uppdelats mellan delägarna i särskilda lotter,
bör dock dessa i förevarande hänseende jämställas med skiftat fiske. Genom
den utformning av vetorätten som utskottet föreslår utvidgas denna i
två hänseenden. För det första utvidgas kretsen av vetoberättigade från
yrkesfiskare och annan för vilken fisket är »av väsentlig betydelse för hans
försörjning» till alla delägare utom den för vilken fisket saknar betydelse
för hans försörjning. För det andra utvidgas vetorätten från att avse totalupplåtelse
av skiftat (eller därmed jämställt) fiske till att avse även dels
totalupplåtelse av samfällt fiske, dels partiell upplåtelse av skiftat (eller
därmed jämställt) fiske. Vid beslut om upplåtelse genom fiskekort i oskiftat
fiske kommer således i regel någon vetorätt ej att föreligga.

Frågan i vilka fall fisket skall anses sakna betydelse för delägarens försörjning
kan naturligtvis föranleda gränsdragningsproblem. Detsamma kan
dock sägas om den utformning vetorätten erhållit i propositionen, som i sin
tur på denna punkt bygger på eu från fiskearrcndelagen hämtad förebild.
— Utskottet anser för sin del att icke alltför stora krav bör ställas på omfattningen
av det fiske som en delägare bedriver för att det skall anses vara
av betydelse för hans försörjning. Även för den som icke stadigvarande är
bosatt på den ort där han har fiskerätt, kan fisket vara av sådan betydelse.
Den som icke alls utnyttjar sin fiskerätt eller fiskar endast en eller annan
gång under året kan naturligtvis icke göra gällande att fisket är av betydelse
för hans försörjning. Utskottet har grundad anledning förmoda att det vid
bestämmelsens tillämpning skall visa sig möjligt alt följa en enhetlig och
ur skilda synpunkter godtagbar linje.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

Utskottet tillstyrker således propositionen med en i anledning av motionerna
I: 530 och II: 659, I: 532 och II: 656 samt II: 658 gjord ändring, som
innebär att den i 11 § lagen om fiskevårdsområden omförmälda vetorätten
utvidgas.

9. Skyldighet att lämna tillskott och avstå från inkomst
Lagen om gemensamhetsfiske

Delägare i gemensamhetsfiske kan åläggas att till det gemensamma ändamålet
lämna tillskott i pengar, varor eller arbete. Ingen kan dock åläggas sådan
skyldighet, därest han ej biträtt beslut därom (28 §).

De inkomster som genom arrendeavgifter tillföres organisationen skall
fördelas mellan delägarna efter vars och ens delaktighet, därest icke beslutas
att avgifterna skall användas till åtgärder för fiskets främjande. I princip
får ej mer än hälften av influtna arrendeavgifter användas på sistnämnda
sätt. Om alla delägare är ense får dock en större del av dessa inkomster
användas till fiskefrämjande åtgärder.

Departementschefen

De bestämmelser som i 1913 års lag finns om möjlighet att genom majoritetsbeslut
förplikta delägare att lämna tillskott kan sägas sakna
egentlig praktisk betydelse. Palmquist och fiskerättskommittén ansåg att
frågan om tillskottsskyldigheten kunde regleras i de av länsstyrelsen fastställda
stadgarna. Några bestämmelser i lag föreslogs inte. I de båda sista
utredningsförslagen har däremot tillskottsskyldigheten reglerats i själva
lagen och därvid har i båda förslagen stadgats att beslut i frågan skall
kräva anslutning från en majoritet i både huvudtal och delaktighet. I fiskeristyrelsens
förslag stadgas dessutom, att den som inte fiskar inte skall
kunna åläggas tillskott. Denna bestämmelse avlägsnades i promemorieförslaget.
I detta återfinns däremot en bestämmelse, som tidigare torde ha ansetts
som självklar och innebär att tillskottsskyldigheten skall fördelas efter
delaktigheten och att endast enhälliga delägare kan besluta om annan fördelning.

Fiskevårdsområdet är inte i första hand en organisation för ekonomisk
verksamhet. Dess främsta syfte är att på ett rättvist sätt ordna fiskeförhållandena
för delägarna. Inom fiskevårdsområdets ram skall emellertid
även främjas delägarnas gemensamma intressen. Båda dessa syften, som
naturligtvis ofta sammanfaller, kan men behöver inte alltid medföra behov
av medel för verksamhetens bedrivande. Det skulle därför vara inkonsekvent
att inte utrusta organisationen med möjlighet att genom majoritetsbeslut
avkräva delägarna erforderliga tillskott. Detta har också allmänt accepterats
av remissinstanserna. I likhet med vad som uttalats i de båda sista
utredningsförslagen anser jag det vara lämpligt att för beslut i sådan fråga
kräva majoritet i såväl huvudtal som delaktighet. Beslut att inom fiskevårdsområde
tillskott över huvud taget skall kunna uttagas får anses vara
sådant som angiver grunderna för områdets förvaltning. Det är därför av

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

beskaffenhet att böra ingå i stadgarna och blir därigenom också underkastat
länsstyrelsens granskning. I tillämpningsbestämmelser till lagen bör angivas
att vid fastställelse av stadgar skall tillses att dessa innehåller dels
besked huruvida tillskott får uttagas eller inte, dels i förekommande fall de
begränsningar i tillskottsskyldigheten som i det särskilda fallet kan tänkas
bli erforderliga. Inom ramen för vad stadgarna angiver kan sedan fattas
konkreta beslut om tillskott. Då fiskevårdsområdet givetvis måste svara för
finansieringen av de åtgärder, som beslutas av området, bör enligt min
mening samma krav på majoritet gälla för beslut, vars genomförande bedömes
kräva uttaxering, som för direkta beslut om tillskottsskyldighet. Härigenom
tvingas styrelsen och delägarna att taga ställning till om en föreslagen
åtgärd kan finansieras med redan tillgängliga medel eller påfordrar
tillskott från delägarna. Genomföres en sådan regel, bör styrelsen äga befogenhet
att uttaxera och av delägarna indriva medel som erfordras för betalning
av klar och förfallen gäld, som området ådragit sig. — Att som från
några håll föreslagits från tillskottsskyldigheten utesluta delägare som inte
bedriver något fiske anser jag av såväl principiella som praktiska skäl inte
böra ifrågakomma.

Den föreslagna lagen rubbar i likhet med 1913 års lag inte äganderätten
till fisket. I konsekvens härmed bör sådana fiskevårdsområdets inkomst
e r, som inte genom beslut av delägarna användes för fiskevårdsområdets
behov eller fonderas för dess räkning, fördelas bland delägarna i förhållande
till envars delaktighet. I 1913 års lag föreskrives viss begränsning
i delägarnas möjlighet att genom majoritetsbeslut förfoga över inkomster
för gemensamt ändamål. Sålunda skall alltid minst hälften av influtna
arrendeinkomster fördelas bland delägarna. Motsvarighet till denna
begränsning i delägarnas beslutanderätt har med vissa variationer förekommit
i alla de tidigare förslagen. Bland remissinstanserna är det endast ett
fåtal som föreslår att delägarna skall äga att besluta fritt.

Även jag anser det vara lämpligt med en motsvarighet till den i 1913 års
lag stadgade begränsningen i beslutanderätten. Inkomster från försäljning
av fiskekort eller andra mindre omfattande upplåtelser kan dock i allmänhet
beräknas motsvaras av betydande utgifter för diverse fiskevårdande åtgärder,
varför det knappast synes lämpligt att i dylika fall begränsa beslutanderätten.
Har däremot allt fiske utarrenderats torde behovet av sådana
åtgärder från fiskevårdsområdets sida i allmänhet vara mindre. För
sådana fall synes det därför vara motiverat att tillse att varje delägare tillförsäkras
rätten till utdelning av en bestämd del av arrendeinkomsten. I enlighet
med dessa principer har 13 § i lagförslaget utformats.

10. Tiden för fiskevårdsområdes bestånd
Lagen om gcmensamhetsfiske

Gemensamlictsfiske skall i enlighet med vad delägarna därom beslutar inrättas
för ett bestämt antal år, minst tio och högst tjugufem (1 § andra
stycket). Lagen saknar bestämmelser om förlängning av tiden.

Tredje lagutskottets utlåtande nr S år 1960

Departementschefen

En av de mera betydande bristerna i 1913 års lag har ansetts vara att
lagen saknar bestämmelser om förlängning av tiden för ett gemensamhelsfiskes
bestånd. Då den för området bestämda tiden gått tillända, måste därför,
om delägarna önskar bibehålla gemensamhetsfisket, hela den omständliga
tillblivelseproceduren upprepas.

Att fiskcvårdsområde skall kunna inrättas tills vidare har inte från något
håll föreslagits. Alla utredningsförslag och praktiskt taget alla remissinstanser
är däremot ense om att förorda möjlighet till automatisk förlängning
av tiden för ett fiskevårdsområdes bestånd. Jag finner förslaget välgrundat.
— Om bestämmelsen skall få någon större praktisk betydelse, är
det emellertid nödvändigt att automatiken inte kan brytas av en helt obetydlig
minoritet. Kraven på denna bör å andra sidan, som i promemorian
framhålles, inte sättas alltför högt. I överensstämmelse med de tre sista
utredningsförslagen föreslår jag att härför skall krävas anslutning från
delägare, företrädande minst en tiondel av fiskevårdsområdets delaktighetstal.
— Förlängningen synes på de skäl som anförts av Kalmar läns södra
hushållningssällskap, inom vars verksamhetsområde nästan alla existerande
gemensamhetsfisken är belägna, böra bestämmas till samma tid för
vilket fiskevårdsområdet senast bildats.

It. Stadgarna

Lagen om gemensamhetsfiske

1913 års lag saknar bestämmelser om stadgar. Länsstyrelsens fastställelsebeslut
omfattar emellertid icke blott frågan om geinensamhetsfiskes inrättande
utan även åtskilliga andra för gemensamhetsfisket väsentliga frågor
såsom tiden för geinensamhetsfiskes bestånd (15 §), frågan om fisket skall
upplåtas på arrende (17 §) eller brukas av delägarna var för sig enligt plan
(22 §) samt huru delägarna skall kallas till sammanträde (27 §). Fastställelsebeslutet
kommer således i dessa avseenden att tjäna samma ändamål
som stadgar.

Departementschefen

Bestämmelser hur gemensamhetsfiske skall nyttjas och förvaltas skall
i viss utsträckning meddelas i det beslut varigenom sådant fiske inrättas.
Detta har allmänt ansetts vara eu olämplig ordning och alla utredningsförslag
är eniga om att bestämmelser i detta ämne bör inrymmas i stadgar,
som utfärdas eller fastställes av länsstyrelsen.

I fråga om stadgarnas innehåll har det diskuterats, huruvida
stadgarna bör vara fullständiga i den meningen att de bör innehålla samtliga
de bestämmelser som gäller för fiskevårdsområdet, eller om stadgarna
endast bör ange de huvudsakligaste grunderna för fiskets utövande och områdets
förvaltning. Jag ansluter mig därvid till den mening som uttalats i
promemorian, vilket innebär att stadgarna inte i den meningen bör vara

Tredje lagutskottets utlåtande nr S år 1!)G0

fullständiga att icke också andra bestämmelser, som delägarna inom lagens
och stadgarnas ram beslutat, är giltiga.

I de tidigare förslagen har i själva lagtexten tämligen utförligt angivits
vad stadgarna skall innehålla. Mest fullständig i detta hänseende är departementspromemorian.
För min del anser jag dock inte att det är nödvändigt
att i lagtexten införa en förteckning över de olika ämnen som stadgarna
bör reglera. Det torde vara uppenbart att behovet av reglering genom
stadgar starkt växlar i de enskilda fallen. Det är därför enligt min mening
tillräckligt att i lagen anges att stadgarna skall angiva fiskevårdsområdets
omfattning samt grunderna för fiskets utövande och områdets förvaltning.
Därav torde då också förstås att alla sådana viktigare frågor som i lagen
ägnats särskild behandling, såsom bestämmandet av delaktigheten och rösträtten,
förutsättningarna för upplåtelse och tillskott samt fördelningen av
inkomster i förekommande fall bör regleras i stadgarna. Den närmare detaljreglering
som till ledning för berörda myndigheter kan vara påkallad
anser jag böra ha sin plats i tillämpningsföreskrifterna till lagen.

Spörsmålet huruvida sökanden eller länsstyrelsen skall bära ansvaret
för att fullständigt förslag till stadgar förelägges delägarna
för yttrande bär livligt diskuterats under frågans tidigare behandling.
Jag har i förevarande förslag infört en ordning för förfarandet vid
fiskevårdsområdes bildande som på flera punkter avviker från tidigaie förslag.
Härtill återkommer jag i den speciella motiveringen till 15 22 §§. Mitt

förslag innebär i korthet att utredningen av äganderätts- och fiskerättsförhållanden,
inhämtandet av delägarnas mening och den ytterligare förberedelse,
som erfordras som underlag för länsstyrelsens fastställelseprövning, i
sin helhet anförtrotts åt förrättningsmannen.

Det ter sig då naturligt att denne också får bära ansvaret för att stadgeförslag
upprättas och förelägges delägarna innan dessa tar ställning till frågan
om fiskevårdsområdet bör bildas. Härigenom tillgodoses både praktiska
och rättsliga synpunkter på ett enligt min mening tillfredsställande sätt.

12. Kostnaderna

Lagen om gemensamhetsfiske

Förrättningsmannens och gode männens rese- och traktaincntskostnader
vid förrättning enligt 1913 års lag ersättes av allmänna medel (kungörelse
den 4 december 1931, nr 403). Övriga kostnader, som uppkommer vid ett gemensamhetsfiskes
inrättande, skall förskjutas av sökanden, som också bär
att svara för dessa kostnaders slutliga gäldande för den händelse gemensamhetsfiske
ej kommer till stånd; eljest skall kostnaden fördelas mellan delägarna
i förhållande till envars delaktighet (39 §).

Lagstiftningen om jaklvårdsområden

Enligt lagstiftningen om jaktvårdsområden gäldas ersättning till förrättningsman,
varom länsstyrelsen beslutar, samt kostnader för kungörelser och

88 Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

dylikt av länsstyrelsen med medel ur jaktvårdsfonden, om framställning därom
göres (42 § jaktstadgan). Jaktvårdsf onden, som förvaltas av statskontoret,
bildas av de jaktvårdsavgifter som varje jägare i allmänhet är skvldig att
erlägga.

Palmquists förslag 1943

Utredningsmannen föreslog, att alla kostnader för förrättningsmanneus
och gode männens resor och traktamentsersättning ävensom för länsstyrelsens
kungörelser skulle gäldas av allmänna medel.

Fiskerättskommitténs förslag 1947

Kommittén ansåg att kostnaderna för förrättning borde gäldas av allmänna
medel.

Fiskeristyrelsens förslag 1956

Enligt fiskeristyrelsens mening borde kostnaderna för bildande av fiskeområde
i princip bäras av delägarna själva. Med hänsyn till det betydande
allmänna intresset av att dylika sammanslutningar kom till stånd borde
dock kostnaden för erforderliga sammanträden och kungörelser bäras av
det allmänna, likaså kostnaden för sådan utredning av exempelvis lantmäteriteknisk
art, som länsstyrelsen fann behövlig.

Departementspromemorian 1957

Vad fiskeristyrelsen uttalat i kostnadsfrågan syntes enligt promemorian
vara väl förenligt med den föreslagna lagstiftningens syfte. Styrelsen hade
emellertid underlåtit att låta grundsatsen inflyta i lagtexten. Såsom åtskilliga
av remissinstanserna framhållit skulle det självfallet vara av stort
värde, om det redan i lagen fastslogs, att vissa kostnader under alla förhållanden
kom att bestridas av allmänna medel. Emellertid var det omöjligt
att ens tillnärmelsevis uppskatta det totala beloppet av ifrågavarande
kostnader. Denna omständighet liksom det förhållandet att frågan om bidrag
av allmänna medel icke gärna kunde sägas vara en förutsättning för
att den föreslagna lagstiftningen skulle kunna genomföras och vinna praktisk
tillämpning, fick anses utgöra tillräcklig grund för ett beslut att icke i
själva lagen reglera omfattningen eller principerna för statens ekonomiska
medverkan, en tankegång varåt även fiskeristyrelsen om än indirekt givit
uttryck. Frågan om statsbidrag syntes i stället böra bestämmas av de erfarenheter
lagens praktiska tillämpning kunde komma att lämna.

På en punkt talade emellertid både rättssäkerhet och billighet för att
redan i lagen en reglering av det allmännas bidragsskyldighet skedde. Därest
ansökan om bildande av fiskevårdsområde hos den fastställande myndigheten
föranledde avslag, kunde detta antagas endast sällan ha sin grund
i något förhållande, varför sökanden kunde lastas. Då det, som flera gånger
framhållits, också var ett allmänt intresse att fiskevårdsområden bildades,
hade i utkastets 31 § föreslagits att i händelse av avslag kostnad för för -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

rättning och sådan utredning, som erfordrades för att klarlägga äganderättsförhållandena,
alltid skulle stanna på statsverket. Utan uttryckligt
stadgande syntes härav framgå att härmed endast avsågs kostnad, som
hänförde sig till förrättningsmannen eller utredning som denne eller den
fastställande myndigheten verkställt eller låtit verkställa. Ett stadgande av
motsvarande innehåll återfanns i 39 § 1913 års lag.

Remissyttranden över departementspromemorian

Länsstyrelsen i Blekinge län framhöll att det var ett betydande samhällsintresse,
att fiskevårdsområden, där förutsättningar fanns, verkligen också
kom till stånd utan alltför stora uppoffringar av delägarna själva. Värmlands
läns hushållningssällskap gav uttryck för liknande uppfattning.

Hallands län hushållningssällskap ansåg, att samtliga förrättningskostnader
borde bestridas av allmänna medel.

Fiskeriintendenten i mellersta distriktet anförde.

Det är värdefullt att i förslaget klart utsagts att kostnader, som kunna
uppstå vid försök till bildande av fiskevårdsområde, som ej kommer till
stånd, skall bestridas av kronan. Det kommer i många fall att medföra att
den tveksamhet ur ekonomisk synpunkt, som kan föreligga inför bildande
av fiskevårdsområde elimineras. Det vore emellertid önskvärt att det även
utsädes att förrättningskostnader av mer betydande omfattning, som lantmäteriförrättning
eller gradering eller annan beräkning av värdenormer
för det blivande fiskeområdet, kunde bekostas av det allmänna. Det skulle
väsentligt underlätta tillkomsten.

Kammarkollegiet påpekade, att lagförslaget ej besvarade frågan huruvida
sökanden eller det nybildade fiskevårdsområdet skulle bära de kostnader,
som ej bestreds av statsverket. Spörsmålet syntes böra regleras i lagen. Kollegiet
ansåg det vidare ägnat att inge betänkligheter med den föreslagna regeln
att statsverket alltid skulle svara för kostnaderna för förrättning och
vissa utredningskostnader i händelse ansökan om bildande av fiskevårdsområde
lämnades utan bifall. Bestämmelsen kunde komma att medföra att
det allmänna fick svara för kostnaderna för omfattande lantmäteriutredningar
som tillkommit på enskilt initiativ.

Till kammarkollegiets uppfattning i sistnämnda spörsmål anslöt sig hovrätten
för Västra Sverige och länsstyrelsen i Norrbottens län, som befarade
att den föreslagna bestämmelsen kunde komma att animera till ansökningar
jämväl i sådana fall då det redan från början stod klart för sökanden att
förutsättningar för bildande av fiskevårdsområde ej var för banden. Länsstyrelsen
föreslog, att det överlämnades åt länsstyrelsen såsom fastställande
myndighet att i varje särskilt fall bedöma, vem som skulle gälda kostnaderna.

Departementschefen

Frågan bur kostnaderna för fiskevårdsområdets bildande skall fördelas
är väsentlig för den betydelse som den nya lagen kommer alt få. Jag har
flera gånger framhållit alt fiskevårdsområde är en delägarnas egen angelä -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

genhet. De bör då också själva i princip svara för kostnaderna. Detta överensstämmer
också med 1913 års lag. Även utredningarna synes ha utgått
från samma uppfattning.

Det är emellertid samtidigt ett allmänt intresse att fiskevårdsområden
kommer till stånd. Detta talar för att det allmänna bör bidraga till kostnadernas
täckande. Denna synpunkt gör sig särskilt gällande, när svårigheten
att beräkna kostnadernas storlek förmår en delägare, som eljest har
goda skal att begära fiskevårdsområde, att avstå därifrån. Samma motiv som
föranleder det allmänna att medverka vid täckande av kostnaderna för laga
skifte eller tillkomsten av jaktvårdsområde talar enligt min mening för att
så bör ske även vid bildande av fiskevårdsområde.

Jag har undersökt möjligheten att, i likhet med vad som sker med de
bidrag som från jaktvårdsfonden utgår till bildande av jaktvårdsområden,
kunna täcka det allmännas bidrag till bildande av fiskevårdsområden utan
att kostnaden belastar riksstaten. En sådan möjlighet erbjuder de s. k. fiskeavgifterna
enligt 2 kap. 10 § och 8 kap. 34 § vattenlagen.

Fiskeavgifterna fastställes av vattendomstol. Avgifter enligt 2 kap. 10 §
vattenlagen erlägges av ägaren till sådan reglerings- eller kraftverksanläggning
som medför en inte obetydlig ändring i de naturliga vattenståndsförhållandena
eller hindrar eller försvårar fiskens framkomst. Avgiften utgår
så länge byggnaden består och skall användas »till befrämjande av fisket
inom landet». Avgifterna enligt 8 kap. 34 § vattenlagen användes för samma
ändamål och erlägges av ägare till anläggning, varifrån utsläppes industriellt
avloppsvatten, som kan antagas medföra men för fiske. Om fiskeavgifternas
närmare användning bestämmer Kungl. Maj :t. Jag får i övrigt hänvisa
till nyssnämnda lagrum samt kungörelsen den 2 oktober 1953 angående
indrivningen och användningen av vissa med anledning av företag i vatten
utgående avgifter. Då nämnda lagrum i Aattenlagen år 1954 erhöll sin nuvarande
lydelse förekom diskussion om fiskeavgifternas användning. Föredragande
departementschefen, statsrådet Zetterberg, framhöll sålunda att
det syntes ändamålsenligt att frågan om avgifternas användning inte närmare
reglerades i lagen men uttalade som sin uppfattning, att det inte borde
föreligga något hinder mot att avgifterna användes till befrämjande av
icke blott, såsom dittills, sötvattensfisket utan även kust- och havsfisket.
— I motioner hemställdes att avgifterna i större utsträckning än tidigare
användes för lokala åtgärder i de direkt berörda bygderna men till främjande
av kust- och havsfisket endast i den mån angelägna lokala åtgärder
inte därigenom eftersattes i nyss nämnda bygder. Tredje lagutskottet uttalade
i sitt av riksdagen sedermera godkända utlåtande (nr 2/1954, riksdagens
skrivelse nr 97/1954) att utskottet intet hade att erinra mot att avgifterna
användes för att främja även kust- och havsfisket, dock endast i
den mån detta avsåg vandringsfisk samt framhöll, att man vid bedömningen
av stödåtgärder åt fisket borde betrakta fisket i vattendragen samt fisket
vid kusten och i havet som en enhet. Mest angeläget var skyddet för vandringsfisken.
Dessutom erfordrades emellertid åtgärder för att bevara det

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

stationära fisket i vattendragen oeh sjöarna. Vid fördelningen av medel till
de lokala åtgärderna föreföll det rimligt att de bygder, från vilka avgifterna
influtit, tillgodosågs i första hand.

Jag har tidigare flera gånger framhållit att samtidigt som bildande av
fiskevårdsområden i första hand sker i delägarnas intresse, det också är
ett betydande allmänt intresse att så sker. Att främja bildandet av fiskevårdsområden
får således samtidigt anses vara att »befrämja fisket inom
landet», vilket är fiskeavgifternas syfte. Enligt min mening bör det därför
inte föreligga något hinder att fiskeavgifterna, vid sidan av de ändamål som
därigenom hittills tillgodosetts, även användes till bestridande av kostnader
för bildande av fiskevårdsområden. Frågan synes nu lika litet som 1954
vara av beskaffenhet att kräva särskild reglering i lag. Jag förutsätter
emellertid att det allmännas bidrag kommer att utgå efter ingående prövning
av behovet i varje särskilt fall och att bidrag till större delen av kostnaden
för visst fiskevårdsområdes bildande i regel inte skall utgå.

Jag vill i detta sammanhang inte underlåta att påpeka att frågan om det
allmännas stöd åt fiskevårdsområdena i vissa delar av landet kan komma
i ett för fiskevårdsområdena gynnsammare läge, om fiskeristyrelsens inledningsvis
omnämnda betänkande med förslag till lokala fiskevårdsavgifter
leder till av styrelsen föreslagna åtgärder.

Motioner

I motionerna I: 530 och II: 659 föreslås att ekonomiskt bidrag till liskevårdsområdes
bildande bör utgå efter frikostigare principer än som föreslagits
i propositionen. Motionärerna anför bl. a.

Bildande av fiskevårdsområde synes i regel komma att medföra avsevärda
kostnader. Man torde få utgå från att förrättning i allmänhet måste hållas
och att utredningar om fastighetsförhållandena måste verkställas av
lantmäterisakkunnig. Kostnaderna härför liksom för andra åtgärder kan
uppgå till sådana belopp, att enskilda fiskerättsägare avskräckes från initiativ
till bildande av fiskevårdsområde. Vederbörande måste ju alltid även
taga med i beräkningen, att en del kostnadskrävande förarbeten måste utföras,
även om beslut om bildande av fiskevårdsområde inte kan uppnås.

I propositionen uttalar departementschefen, att något hinder inte bör föreligga
för att de s. k. fiskeavgifterna användes till bestridande av kostnader
för bildande av fiskevårdsområde, men förutsätter, att det allmännas bidrag
kommer att utgå efter ingående prövning i varje särskilt fall och att bidrag
till större delen av kostnaden för visst fiskevårdsområdes bildande i regel
inte skall utgå. Dessa grunder synes oss alltför restriktiva för tillgodoseende
av lagstiftningens syfte. Det bör erinras om alt vid bildande av jaktvårdsområde
ersättning till förrättningsman samt kostnader för kungörelser och
dylikt gäldas av länsstyrelsen med medel ur jaktvårdsfonden, om framställning
därom göres. Utredningsmannen Palnujuist liksom fiskerättskoinmittén
föreslog, att förrättningskostnaderna in. m. för fiskevårdsområdes
bildande skulle gäldas av allmänna medel. Det synes oss vara lämpligt, att
kostnaderna för bildande av fiskevårdsområde gäldas till minst hälften av
allmänna medel. Om eu ansökan om bildande av fiskevårdsområde avslas,
är det__såsom även uttalas i departementspromemorian — rimligt, att det

92 Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

allmänna och icke den enskilde sökanden drabbas av kostnaden härför.
Dessa frågor bör skyndsamt prövas och förslag i nämnda syfte föreläggas
riksdagen.

Utskottet

Det är naturligtvis svårt att göra någon beräkning av hur många fiskevårdsområden
som kommer att bildas under en viss tidsperiod. Ännu svårare
är det att beräkna kostnaderna för denna verksamhet. Utskottet anser
det därför icke vara lämpligt att i lag fastställa att dessa kostnader eller en
viss del därav under alla förhållanden skall betalas av statsmedel. På de
skäl departementschefen åberopat bör dock bidrag till verksamheten utgå
av allmänna medel. Mot förslaget att därvid taga i anspråk vattenlagens
s. k. fiskeavgifter har utskottet icke någon erinran. Konkurrensen om dessa
pengar är visserligen stor, men man har samtidigt anledning att räkna med
att de inflytande avgifterna i samband med den fortsatta vattenutbyggnaden
kommer att öka. Utskottet anser att bildande av fiskevårdsområden är
av så stor allmän och enskild betydelse att anspråk på bidrag för detta
ändamål bör givas relativt hög prioritet vid avvägningen av olika anspråk.

Bidrag till kostnaderna skall kunna utgå oavsett om en ansökan om bildande
av fiskevårdsområde bifalles eller avslås. I båda fallen kan kostnaderna
bli betydande. Utskottet liyser starka sympatier för departementspromemorians
förslag att bidrag under alla förhållanden bör utgå i de fall
det begärda fiskevårdsområdet icke kommer till stånd. Sökanden, som i
detta fall får betala kostnaderna, får ju i regel antagas ha handlat i ett lov\ärt
uppsåt. För honom är det ju dessutom ofta så gott som omöjligt att
kunna förutse utgången av ärendet. För att icke de ekonomiska konsekvenserna
skall avskräcka intresserade personer till dylika åtgärder, bör de därför
som regel kunna räkna med att få åtminstone huvuddelen av kostnaderna
täckta av allmänna medel. En bestämmelse härom i lagtexten kan
dock tänkas leda till missbruk, varför utskottet godtager lagtextens utformning.
Utskottet förutsätter dock därvid att vad utskottet ovan uttalat i denna
fråga skall beaktas vid bidragsanspråkens prövning.

Utskottet tillstyrker således propositionen, vilket innebär att motionsyrkandet
avstyrkes.

VII. Specialmotivering
1. Förslaget till lag om fiskevårdsområden

1 §■

I 1 § anges lagens syfte och tillämpningsområde. 1 § motsvaras närmast
av 1 § första stycket första punkten och 42 § i 1913 års lag, 31 § i 1947 års
förslag samt 1 § i såväl 1956 som 1957 års förslag.

Vid en jämförelse med 1913 års lag kommer den nya lagens tillämpnings -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

område att i ett väsentligt avseende utvidgas. Det gäller de särskilt
skattlagda fiskena eller s. k. jordeboksfiskena. Vissa av dessa är
nämligen undantagna från 1913 års lags tillämpningsområde men de föreslås
nu utan undantag bli omfattade av den nya lagen.

Enligt 42 § 1913 års lag skall den rätt, vilken tillkommer ägare av fiske,
varmed äganderätt till grunden inte är förenad och som avser fångst av allenast
visst eller vissa fiskslag, inte beröras av gemensamhetsfiskes inrättande.
Det framgår av lagens förarbeten att något behov av ändring i gällande lagstiftning
i fråga om dessa fisken vid lagens tillkomst inte ansågs föreligga.
Enligt Palmquist hade det emellertid uppgivits, att det för ordnande av fiskevården
i vissa vatten var av betydelse att kunna medta jämväl skattlagda
fisken, och förslaget utgick därför från att ett fiskevårdsområde skulle
kunna omfatta även sådana fisken.

Förslaget avstyrktes av kammarkollegiet, som yttrade.

Dylika fisken hava genom skattläggningen bildats för just utnyttjandet
av fisket i fråga, som utgör det väsentliga av fastigheten. Dylik fiskefastighet
äger ofta betydande värde och är ej sällan det enda eller för allt fall det mest
betydande fisket inom »området». Dess medtagande tvångsvis i fiskevårdsområde
skulle beröva dess ägare möjligheten att vidare självständigt bruka
sin förvärvade fastighet — annat än eventuellt såsom arrendator av fiskevårds området.

---Undantaget i 42 § gällande lag om gemensamhetsfiske har

anknutits till bestämmelserna i 1895 års lag om vad till fast egendom är att
hänföra, 5 §, att såsom fast egendom anses »i jordeboken upptaget fiskeri,
varmed äganderätt till grunden ej är förenad», varjämte tillagts »och som avser
fångst av allenast visst eller vissa fiskslag». Emellertid synas motiven
i 1907 års betänkande med förslag till lag om fiskeriområden m. in. i vad avser
förslagets 25 § — som motsvarar 42 § gällande lag — angiva, att där
avsåges i jordeboken upptagna särskilt skattlagda fisken i allmänhet. Men
sådana fisken omfatta även andra än de, som avses i 5 § av 1895 års lag,
nämligen fisken med vilka äro förenade rätt till land (Öar och holmar) samt

grund.---Vidare är att märka, att särskilt skattlagt fiske kan omfatta

alla vid detsamma förekommande fiskslag. Det lärer få anses, att nu uppgivna
slag av särskilt skattlagda fisken — alltså de, vilka utgöra fast egendom
oavsett bestämmelserna i 1895 års lags 5 § samt de vilka omfatta all slags
fisk —■ böra likställas med de, vilka formellt falla under 42 § gällande lag
om gemensamhetsfiske. Rätteligen bör det heta »i jordeboken upptagen särskild
fiskelägenhet».

Fiskerätt skommittén intog samma ståndpunkt som 1943 års förslag. Kommittén
utgick sålunda från att ägare av särskilt skattlagt fiske skulle i alla
de hänseenden varom här var fråga, vara likställd med annan fastighetsägare.

Kammarkollegiet vidhöll sin ståndpunkt och yttrade.

Kollegiet får fortfarande eflerlysa en tillräckligt vägande motivering för
de skattlagda fiskenas allmänna intvingande i fiskevårdsområde. Ur de synpunkter,
kollegiet anlagt på frågan, bör sådant tvång vara möjligt endast iör
det fall att förutsättningarna för bildande av fiskevårdsområde tvångsvis aro
för handen, d. v. s. när fiskevatlnet uppenbart vanvårdas. Dessutom måste
krävas att det fiskevårdande syftet uppenbarligen icke kan tillgodoses med
mindre det skattlagda fisket ingår i fiskevårdsområdet. Vare sig ett skatt -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

lagt fiske med eller mot ägarens önskan ingår i ett fiskevårdsområde, synes
det skattlagda fisket ej böra få utarrenderas utan ägarens samtycke eller
särtillstånd till fiske inom detsamma upplåtas under annan förutsättning.

Även domänstgrelsen framförde allvarliga betänkligheter mot att jämväl
särskilt skattlagda fisken skulle kunna mot ägarens bestridande medtagas
i fiskevårdsområde; styrelsen åberopade härvid vad kammarkollegiet yttrat
i anledning av 1943 års förslag.

Fiskeris tyr elsen ansåg i likhet med fiskerättskommittén, att skattlagt fiske
(»i jordeboken upptagen särskild fiskelägenhet») borde kunna på samma
villkor som annat fiske inbegripas i fiskeområde. Styrelsen tilläde, att på
vissa håll de skattlagda ålfiskena var av så ringa storlek att de inte kunde
lationellt utnyttjas vart för sig med numera begagnade stora redskap.

I yttrande över fiskeristyrelsens förslag framhöll kammarkollegiet att förutsättningarna
för dess tidigare bedömande av frågan nu i viss mån ändrats.
Kollegiet ställde sig fortfarande skeptiskt till förslaget men avstyrkte
å andra sidan icke detsamma. Kollegiet yttrade.

I 1950 års fiskelagstiftning har införts den i förhållande till tidigare rätt
nya principen att ingen skillnad göres mellan sådant fiske, som stöder sig
på skattläggning eller annan särskild rättsgrund och sådant fiske, som grundar
sig på strandäganderätt. Med hänsyn härtill vill kollegiet icke avstyrka
att särskilt skattlagda fisken skall kunna mot ägarens bestridande medtagas
i fiskevårdsområde. Kollegiet vill emellertid understryka att i åtskilliga fall
ett indragande av fiskerierna i fiskevårdsområde torde vålla komplikationer,
exempelvis när det gäller ålfiskena vid Listerlandet i Blekinge eller
laxfiskena i Norrland. Svårlösta frågor om dylika fiskeriers sökområde
in. in. synes kunna uppkomma och måhända leda till onödiga motsättningar
och processer. Då dessa fisken otta kräver avsevärda driftsinvesteringar,
medför ett osäkerhetstillstånd stora nackdelar. Kollegiet förutsätter att
dylika förhållanden kommer att beaktas av länsstyrelserna vid prövning
jämlikt 8 § av lämpligheten att bilda fiskevårdsområde. — I varje fall synes
elt fiskeri av berörda slag böra tillerkännas vetorätt mot upplåtelse enligt
11 § å fiskeriets område. Anledning torde icke föreligga att giva nyttjanderättshavare,
som omförmäles i sista stycket av sistnämnda paragraf, eu
bättre ställning än den ägaren av ett jordeboksfiskeri erhåller. I detta sammanhang
vill kollegiet framhålla att när det gäller ett jordeboksfiskeri eller
annat fiske, som kräver investeringar, redan en i lag given möjlighet till bildande
av fiskevårdsområde kan vålla osäkerhet och tvekan inför ekonomiska
åtaganden. Skall en lagstiftning av föreslaget innehåll komma till stånd
synes därför vissa riktlinjer för lämplighetsprövningen, ägnade att skapa
trygghet i berört avseende, böra på ett eller annat’ sätt markeras.

Enligt departementspromemorian hade tillräckliga skäl inte förebragts
för att från lagens tillämpning undantaga de särskilt skattlagda fiskena. I
promemorian erinrades om att den föreslagna vetorätten för yrkesfiskare
och likställda beträffande upplåtelse ofta syntes kunna åberopas av innehavare
av skattlagt fiske.

Departementschefen. Enligt min mening finns det ingen anledning att i
detta sammanhang göra skillnad mellan jordeboksfisken och andra av ålder

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

bestående fisken. Till stöd härför torde jag få åberopa de uttalanden som i
denna fråga gjorts i prop. 1956: 127 (s. 34 f., 52 f.). Även för de särskilt
skattlagda fiskena torde ofta den samverkan och organisation som fiskevårdsområdet
erbjuder kunna vara till gagn. Lagens allmänna lämplighetskrav
i förening med yrkesfiskares och likställds vetorätt mot upplåtelse
synes mig utgöra en betryggande garanti för att lagens syfte även i dessa
fall skall kunna förverkligas. I lagförslaget har därför icke införts något
undantag liknande det som enligt 1913 års lag gäller för särskilt skattlagda
fisken.

1 förhållande till departementspromemorians förslag innefattar föreliggande
förslag också i ett annat avseende en utvidgning av lagens tillämpningsområde.
Departementspromemorian avsåg fiske som var i sin helhet
samfällt eller eljest tillhörigt två eller flera fastigheter, vilka inte var i
samma ägares hand. Därigenom kom att från promemorians förslag undantagas
bl. a. fiske som tillhör eller utgör en fastighet
med flera ägare. Dylikt fiske torde nämligen som regel inte vara att
anse som oskiftat. Promemorians uttryckssätt, som tillkommit på förslag
av lagberedningen, var avsett som ett förtydligande av fiskeristyrelsens förslag.
Såsom i den allmänna motiveringen närmare utvecklats får det anses
föreligga ett behov att kunna bilda fiskevårdsområden också där fisket utgör
endast en fastighet eller tillydenhet till endast en fastighet och delägarna är
två eller flera. Genom att lagen sålunda göres i princip tillämplig på alla slag
av gemensamma enskilda fisken saknas anledning att i lagtexten uppräkna
de olika kategorierna. Den förutsättning som ligger i att delägarna skall
vara minst två får anses tillräckligt tydligt angiven av flertalsformerna
»fiskerättsägarnas» och »delägarna». Förslaget föranleder i denna del en
följdändring i 19 § samäganderättslagen.

Den nya lagen avser inte att lägga hinder i vägen för bildande av fiskevårdsområde
som avser endast visst slags fiske, t. ex. fiske med
visst slags redskap eller efter viss fiskart. Enligt fiskeristyrelsens mening
har i varje fall den senare möjligheten inte förelegat inom geniensamhet sfiske.

Motioner. I motionerna 1: 531 och II: 660 beröres vissa spörsmål som äger
samband med bildande av fiskevårdsområde av särskilt skattlagt fiske. Motionerna
har av utskottet behandlats ovan under rubriken Förutsättningar
för fiskevårdsområdes bildande.

3 §■

3 § motsvaras närmast i 1913 års lag av 31 § 2 mom. andra och tredje
styckena, i 1947 års förslag av 47 § 2. andra stycket, i 1956 års förslag av
22 § 2. andra stycket samt i 1957 års förslag av 2 § 2. andra stycket. —
Paragrafen utgör liksom de båda sista styckena i föregående paragraf ett
undantag från den i sistnämnda paragrafs första stycke uttalade principen

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

att fiskevårdsområdets delägare utgöres av ägarna till fisket. I paragrafen
regleras spörsmålet i vilken utsträckning den som grundar fiskerätt på arrende
eller annan nyttjanderätt kan föra talan för fisket.

1913 års lag låter — om intet annat avtalats — arrendator i allmänhet
i likhet med boställshavare som själv brukar bostället föra talan för fisket.
Arrendatorns rätt härvidlag är dock såtillvida inskränkt, att upplåtarens
samtycke alltid fordras för giltigheten av beslut om gemensamhetsfiskes
bildande och vissa andra, särskilt nämnda avgöranden av mera ingripande
slag. I övrigt gäller för arrendator liksom för nämnda boställshavare att
rätten att företräda fisket i ett antal i lagen angivna hänseenden tillkommer
ägaren och brukaren var för sig. Har upplåtelsen skett av offentlig
myndighet är arrendatorn vid lagens tillämpning i allo jämställd med boställshavare
som själv brukar bostället.

Detta 1913 års lags tämligen invecklade schema återfinnes även i de tidigare
förslagen. Fiskeristgrelsen föreslog att såsom delägare, ehuru med
vissa inskränkningar i fråga om viktigare avgöranden, skulle anses innehavare
av fiskerätt, som föreligger enligt arrendeavtal. Lagberedningen,
som fann detta innebära att ställning av delägare skulle tillkomma endast
arrendator i nyttjanderättslagens mening, föreslog att den avsedda befogenheten
utsträcktes till envar som på grund av upplåtelse, avseende tid
överstigande ett år, hade fiskerätt inom området. — I departementspromemorian
angavs den avsedda kategorien såsom arrendatorer, vars arrendetid
översteg ett år. Härtill anmärker kammarkollegiet att den föreslagna
förmånligare ställningen för vissa nyttjanderättsliavare bör begränsas till sådana
som har ensamrätt till fisket. Tillämpningssvårigheter kunde eljest befaras
uppstå. Vidare framhåller kollegiet att det inte synes föreligga tillräckliga
skäl att, såsom föreslagits, ge arrendatorer, som grundar sin rätt
på upplåtelse av offentlig myndighet, en förmånligare ställning än andra
arrendatorer. Lagberedningen anser att det i promemorian använda uttryckssättet
kan ge anledning till tvekan och därför bör förtvdligas.

Departementschefen. Det har inte rått någon meningsmotsättning om
principen att den som äger nyttja ett fiske också skall ha rätt att föra talan
därför inom fiskevårdsområde och vid dess bildande. Ä andra sidan är
det uppenbart att inte varje innehavare av nyttjanderätt till fiske gärna kan
göra anspråk på denna gynnade ställning. Jag anser sålunda att det inte
finns anledning att tillerkänna sådan ställning åt andra än dem som för
längre tid än ett år fått ensamrätt till en fastighets hela fiske eller — om
detta blott till en del ingår i fiskevårdsområdet — till hela denna del. Samtidigt
måste naturligtvis även ägarens intresse beaktas. En avvägning mellan
detta och brukarens intresse i förening med kravet på en enkel regel synes
mig leda till att ägaren och brukaren gemensamt bör få företräda fisket när
det gäller att taga ställning till sådana ingripande frågor som fiskevårdsomrades
bildande, ändring och upplösning eller antagande eller ändring av
stadgar. Är ägare och brukare därvid av olika mening synes avgörandet böra
tillkomma ägaren. Som samlingsbeteckning för dessa slags frågor har i lag -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

texten använts uttryckssättet »fråga, där det slutliga avgörandet tillkommer
länsstyrelsen». I andra frågor anser jag det riktigast att brukaren får
ensam företräda fisket.

I den nya lagtexten har i överensstämmelse med dess allmänt dispositiva
natur inte medtagits någon motsvarighet till erinringen i 1913 års lag
att ägare och brukare har möjlighet att överenskomma om annan ordning
för lösande av förevarande spörsmål.

I enlighet med kammarkollegiets förslag har den förenklingen vidtagits
att någon åtskillnad inte gjorts mellan fiske som utarrenderas av offentlig
myndighet och av annan upplåtare.

Motion. I motionen 11: 658 föreslås att den i paragrafen upptagna likställigheten
mellan ägare och brukare bör ifrågakoinma endast i de fall då
upplåtelsen avser fem år eller längre tid.

Utskottet. Till förmån för motionen talar alt genom dess förslag viss anknytning
skulle ske till fiskearrendelagen (3 §). Eftersom denna endast
avser yrkesfiske och därmed jämställt fiske och en dylik begränsning här
ej är avsedd, skulle emellertid anknytningen till fiskearrendelagen bli ofullständig.
Om en fiskerättsägare för längre tid än ett år utarrenderat allt sitt
fiske, är det enligt propositionen meningen att arrendatorn och icke fiskerättsägaren
skall deltaga i beslut om fiskets förvaltning. Beträffande återigen
frågor, där det slutliga avgörandet tillkommer länsstyrelsen, såsom
fiskevårdsområdes bildande eller upplösning eller principbeslut om upplåtelse
och tillskott och annat beslut som kräver stadgeändring, skall sista
ordet tillkomma ägaren. Denna fördelning mellan ägarens och arrendatorns
inflytande finner utskottet vara väl avvägd.

Utskottet erinrar i sammanhanget att lagförslaget med tanke på dess allmänt
dispositiva natur icke utesluter att en ägare exempelvis i arrendeavtalet
förbehåller sig den rätt som enligt 3 § eljest skulle tillkomma arrendatorn.

Utskottet tillstyrker således propositionen och avstyrker motionen.

* §■

Utskottet. Det kan mången gång vara önskvärt att kunna bilda fiskevårdsområde
av fisket i en sjö, som sträcker sig på ömse sidor om en länsgräns.
I motsats till 1913 års lag (41 §) behandlas ej denna situation i lagförslaget.
Utskottet förutsätter att frågan blir närmare reglerad i tillämpningsbcstämmelserna.

16 §.

Paragrafen saknar motsvarighet i 1913 års lag. 1 sammanhanget bör emellertid
observeras att »statens fiskeritjänsteman» i regel skall förordnas till
förrättningsman enligt nämnda lag. — I de tidigare förslagen motsvaras

7 liihang till riksdagens protokoll 1960. 9 saml. 3 avd. Nr S

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

paragrafen i 1947 års förslag av 33 § tredje stycket andra punkten (statens
fiskeritjänsteman), i 1956 års förslag av 5 § andra stycket (fiskeriintendenten)
och i 1957 års förslag av 10 § andra stycket (fiskeriintendenten och
hushållningssällskapets fiskerikonsulent).

I yttranden över fiskeristyrelsens förslag förordade länsstyrelsen i Gotlands
län, hushållningssällskapen i Uppsala, Gotlands, Västernorrlands, Jämtlands
och Norrbottens län, Svenska fiskevårdsförbundet och Malmöhus läns insjöfiskareförening
att som obligatorisk remissinstans vid sidan av fiskeriintendenterna
skulle insättas jämväl hushållningssällskaps fiskerikonsulent.
Motiveringen var i allmänhet att det fick anses vara av värde att utredningsmaterialet
— bortsett från de fall då fiskerikonsulent själv varit förrättningsman
— kunde kompletteras med den stora lokalkännedom som
fiskerikonsulent kunde beräknas besitta. — Ett ytterligare motiv härför utgjorde
enligt promemorian den omständigheten att fiskerikonsulenterna
enligt förslaget inte skulle äga initiativrätt. Ett av rikets hushållningssällskap
(i Göteborgs och Bohus län) saknade såväl fiskerikonsulent som fiskerinämnd.
Det ansågs dock inte nödvändigt att i lagtexten särskilt framhålla, att
hushållningssällskap kunde sakna fiskerikonsulent.

Västerbottens läns hushållningssällskap och Svenska insjöfiskarenas centralförbund
anser i yttranden över promemorian att hushållningssällskaps
fiskerinämnd i stället för dess fiskerikonsulent bör anges som remissinstans.

Departementschefen. Jag anser inte att anledning föreligger att vidtaga
ändring i promemorians förslag. I paragrafen anges inte i vilket skede av
förfarandet yttrande bör inhämtas. Därest förrättningsmannen inte är sakkunnig
i fiskefrågor torde han ofta komma att under hand samråda med
fiskeritjänsteman redan under förrättningen. I regel torde det emellertid
vara lämpligast att formellt yttrande inhämtas först sedan förrättningen
är avslutad. Å andra sidan kan fall tänkas där yttranden, som avgives innan
förrättningsman förordnats, kan göra det möjligt för länsstyrelsen att
avslå en uppenbart ogrundad ansökan och därigenom inbespara eljest onödiga
förrättningskostnader. Det bör under alla förhållanden tillses att samma
remissorgan om möjligt inte besväras med mera än ett yttrande i samma
ärende.

Motion. I motionen II: 658 uttalas att yttrande alltid bör inhämtas jämväl
av hushållningssällskapets fiskerinämnd, där fiskerikonsulent för övrigt är
sekreterare.

Utskottet. Utskottet anser att de fördelar som skulle vara att vinna på att
göra hushållningssällskaps fiskerinämnd till obligatorisk remissinstans icke
är så stora att de skulle uppväga den fördröjning av ärendena som därav
skulle följa. Däremot står det naturligtvis alltid länsstyrelsen och de obligatoriska
remissinstanserna fritt att begära yttrande även från nämnden. Det
torde kunna förutsättas att nämndens yttrande inhämtas i alla ärenden av
principiell eller mera omfattande beskaffenhet.

Motionen avstyrkes.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

2. Förslaget till lag angående ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596)
om rätt till fiske

24 §.

Första stycket av24§ liar i sina huvudsakliga delar överförts från
10 § i 1896 års fiskelag. Fiskerättskommittén föreslog i sitt förslag till ny
fiskelag, vari bestämmelserna om fiskevårdsområde ingick som en del, alt
man skulle slopa den del av 10 § i 1896 års lag, som innefattade möjlighet
för delägare i oskiftat fiske att, då delägarna inte kunde enas, genom hänvändelse
till domstol erhålla föreskrifter för fiskets bedrivande. — Eftersom
den del av kommitténs förslag som gällde fiskevårdsområdena lämnades åt
sidan vid tillkomsten av 1950 års fiskerättslag, föreslog föredragande departementschefen
i propositionen till nämnda lag att i avbidan på att frågan
om fiskevårdsområden löstes, möjligheten för domstol att meddela föreskrifter
om fiske i oskiftat vatten borde bibehållas.

Fiskeristyrelsen föreslog i likhet med fiskerättskommittén, att möjligheten
att med domstols medverkan erhålla föreskrifter för oskiftat fiske skulle
avlägsnas i samband med lagstiftningen om fiskevårdsområden. Jag erinrar
i detta sammanhang om att styrelsen föreslog att fiskevårdsområde i
vatten med oskiftat fiske skulle kunna inrättas även om det inte yrkats av
mer än en delägare.

I remissyttrandena över fiskeiustyrelsens förslag uttalades från flera håll
att ifrågavarande bestämmelse i en eller annan form borde kvarstå. Man
åberopade därvid att stadgandet kunde komma att visa sig behövligt i sådana
fall då det av någon anledning inte gick att bilda fiskevårdsområde,
eller då oenigheten gällde endast en detalj och bildandet av ett fiskevårdsområde
framstod såsom en onödig omgång.

Länsstyrelsen i Norrbottens lön anförde sålunda.

Fall torde kunna förekomma, då enighet om fisket ej kan uppnås och
där förutsättningar för att bilda fiskeområde ej föreligger. Möjlighet att
kunna hänvända sig till myndighet, bör därför alltjämt i en sådan belägenhet
stå öppen för vederbörande. Med hänsyn till att frågan om bildande av
fiskeområde först bör bedömas och då denna provning tillagts länsstyrelsen,
synes nu ifrågavarande uppgift böra överflyttas från domstol till länsstyrelse.

Fiskeriintendenten i övre norra distriktet framhöll att ifrågavarande bestämmelse
behövdes framför allt för fiskets ordnande i lappmarken ovan
odlingsgränsen. Räckvidden av bestämmelsen borde utvidgas att avse också
vatten, vari flera skifteslag ägde fiskerätt.

Länsstyrelsen i Västmanlands län framhöll att stadgandet ej torde bli
överflödigt genom tillkomsten av en lag om fiskevårdsområde och anförde
vidare.

Om i visst fall reglerande föreskrifter erfordras men de i 8 § angivna
förutsättningarna för bildande av fiskevårdsområde ej är för handen, bör
delägare ej vara betagen möjligheten att vända sig till domstol. Stadgandet
synes visserligen sällan ha tillämpats i praktiken men har gammal hävd
i lagstiftningen och står i god överensstämmelse med gällande rättsregler

100

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

på närbesläktade områden. Då tvister om fiskerättens omfattning under
alla förhållanden måste avgöras av domstol, ligger det nära till hands att
domstolen i samband därmed även skall kunna meddela föreskrifter av administrativ
art rörande fiskets bedrivande. Enligt länsstyrelsens mening bör
stadgandet i fråga därför bibehållas.

Bland övriga remissinstanser som förordade att bestämmelsen kvarstod
oförändrad märktes länsstyrelserna i Södermanlands och Östergötlands län,
fiskeriintendenten i mellersta distriktet, hushållningssällskapen i Uppsala,
Södermanlands, Gotlands, Västmanlands och Norrbottens län samt Malmöhus
läns insjöfiskareförening och Svenska ostkustfiskarenas centralförbund.

I departementspromemorian föreslogs med hänsyn till den betydande opinion
som förelåg bland remissinstanserna att 24 § första stycket fiskerättslagen
skulle kvarstå oförändrad till sitt sakliga innehåll.

I remissyttrandena över departementspromemorian framställdes i allmänhet
inte någon erinran mot förslaget att bibehålla 24 § fiskerättslagen oförändrad.
Bestämmelsens bibehållande tillstyrktes uttryckligen av fiskeriintendenten
i mellersta distriktet, hushållningssällskapet i Uppsala län samt
Uppsala låns mälarfiskareförening.

Lantmäteristyrelsen, som tillstyrkt en omarbetning av lagens bestämmelser
om förrättning, vilket förslag departementschefen i allt väsentligt tagit
fasta på, ansåg att dess förslag i denna del öppnade möjligheter att i förfarandet
enkelt inordna meddelande av föreskrifter för nyttjande av oskiftat
fiske i de fall bildandet av fiskevårdsområde framstod såsom en för långt
gående åtgärd. Vid sådant förhållande ansåg lantmäteristyrelsen att bestämmelsen
i 24 § fiskerättslagen om domstols medverkan för alt erhålla föreskrifter
för oskiftat fiske kunde utgå.

Departementschefen. I det nu framlagda förslaget till lag om fiskevårdsområde
har förutsättningarna för bildande av sådant område i fall, där
fisket är oskiftat eller eljest samfällt, betydligt skärpts i förhållande till de
tidigare förslagen. För mig framstår därför som en nödvändighet alt möjligheten
kvarstår för envar delägare att med stöd av 24 § första stycket
fiskerättslagen genom hänvändelse till myndighet erhålla föreskrifter om
samfällt fiskes nyttjande. Bestämmelsen har såsom länsstyrelsen i Västmanlands
län påpekar gammal hävd i fiskelagstiftningen, och den omständigheten
att domstols medverkan sällan påkallas behöver naturligtvis inte
innebära att stadgandet är betydelselöst. Tvärtom tror jag att redan dess
existens har en viss betydelse när det gäller att förhindra alltför påtagligt
missbruk av rätt till samfällt fiske. Därtill kommer att stadgandet, trots
den kritik som tidigare riktats mot detsamma, likväl har förtjänsten att
erbjuda ett enkelt förfarande som lätt kan anpassas efter skilda förhållanden.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har väckt tanken att överflytta
domstolens befogenheter på länsstyrelse. Enligt min uppfattning är ifrågavarande
ärenden av mer administrativ än judiciell karaktär. Tvist om

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960 101

fiskerätt kan för övrigt inte avgöras inom ramen för det i 24 § omnämnda
förfarandet.

Länsstyrelserna handlägger redan nu ett flertal olika ärenden som berör
fisket. Jag behöver blott hänvisa till de talrika bestämmelser härom som finns
i fiskerättslagen, fiskeristadgan och 1913 års lag om gemensamhetsfiske.
Även enligt den nu föreslagna lagen om fiskevårdsområde föreslås att handläggningen
av ärenden om bildande av sådant område skall ankomma på
länsstyrelserna. Det torde sålunda inte vara något tvivel om att länsstyrelserna
är sakligt mycket väl kvalificerade att handlägga också sådana ärenden,
som avses i 24 § fiskerättslagen. — Även från en annan synpunkt har den
ifrågasatta överflyttningen sitt givna värde. Eftersom det är min förhoppning
att fiskevårdsområden skall komma till stånd i betydligt större omfattning
än vad fallet varit med gemensamhetsfiskena, kan det tänkas att
fråga understundom väckes samtidigt om bildande av fiskevårdsområde och
meddelande av föreskrifter enligt 24 § fiskerättslagen. Delägare i oskiftat
fiske, som önskar få fiskevårdsområde till stånd men inte är övertygad om
att den härför erforderliga majoriteten kommer att uppnås, önskar kanske
i andra hand påkalla åtgärder enligt 24 § fiskerättslagen. För dylika fall är
det både av praktiska skäl och till förhindrande av kompetenskonflikter
myndigheter emellan motiverat med en överflyttning. — Jag föreslår därför
att domstols befattning med förevarande ärenden överflyttas på länsstyrelse.
— Den föreslagna ändringen bör medföra en följdändring i 35 § fiskerättslagen.

Den ändring som föreslås i paragrafens tredje stycke är av
redaktionell natur och föranledd av förslaget om lag om fiskevårdsområde.

Motion. I motionen 11: 658 avstyrkes förslaget att domstols nuvarande
befattning med meddelande av föreskrifter för fiskes nyttjande enligt 24 §
fiskerättslagen skall överflyttas till länsstyrelse. Motionärerna anser att
häradsrätterna genom sin sammansättning bättre än länsstyrelserna är skickade
att avgöra tvistefrågor av förevarande slag. Ej sällan föreligger samtidigt
till bedömande tvistiga äganderättsfrågor.

Utskottet. Det torde vara en vedertagen uppfattning att förvaltningsuppgifter,
som ej äger ett mycket nära samband med den dömande verksamheten,
bör i största möjliga utsträckning överflyttas från domstolarna till
förvaltningsmyndigheterna. Meddelande av föreskrifter enligt 24 § första
stycket fiskerättslagen huru samfällt fiske skall nyttjas kan knappast sägas
vara ett ärende som äger närmare samband med den dömande verksamheten.
Ärenden av detta slag är sällsynta. Även om häradsrätt — också rådhusrätt
är behörig myndighet — genom sin sammansättning kan tänkas
besitta viss sakkunskap på området, kan det icke råda tvivel om att länsstyrelserna
i jämförelse med de allmänna underrätterna allmänt taget besitter
större erfarenhet och rutin i fråga om handläggning av fiskefrågor.
Särskilt genom sin befattning med meddelande av lokala bestämmelser om

102

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

fiskets vård och bedrivande enligt 14 § fiskeristadgan torde länsstyrelserna
äga mycket god överblick över fiskets villkor och behov. Genom att den nu
föreslagna lagen om fiskevårdsområden upptager länsstyrelsen som beslutande
myndighet, och de spörsmål som vid tillämpningen av nämnda lag
kräver sin lösning många gånger är desamma som i ärenden enligt 24 g
första stycket fiskerättslagen, ligger häri ytterligare ett skäl att flytta över
handläggningen av sistnämnda frågor till länsstyrelserna.

Utskottet tillstyrker således propositionen och avstyrker motionen.

VIII. Utskottets motivering. Sammanfattning

Utskottet har ovan (s. 38, 44, 50, 62, 70, 82, 92, 97, 98, 101) under olika
avsnitt redovisat sin uppfattning om motionerna och vissa delar av propositionen.
Efterföljande innehållsförteckning ger upplysning om innehållet
i de särskilda avsnitten. Övriga delar av propositionen lämnas av utskottet
utan erinran.

IX. Utskottets hemställan

Utskottet hemställer,

A. att riksdagen — med bifall till motionerna I: 531 och
II: 660 samt med förklaring att riksdagen i anledning av
motionerna I: 530 och II: 659, I: 532 och II: 656 samt II: 658
funnit vissa ändringar böra göras i förslaget till lag om fiskevårdsområden
— måtte -— med avslag å motionerna I:
533 och II: 657 i vad därigenom yrkats avslag å propositionen
— för sin del antaga de vid propositionen fogade lagförslagen
med de ändringarna att 6 och 11 §§ lagen om
fiskevårdsområden erhåller följande lydelse.

Kungl. Maj:ts förslag

6 §•

Fiskevårdsområde må----

Äro de i första stycket angivna förutsättningarna
uppfyllda, skall fiskevårdsområdet
bildas, om det befinnes
lämpligt med hänsyn till vattenområdets
och fiskets beskaffenhet och omfattning
samt förhållandena i övrigt.

Utskottets förslag

— -—--sådant fiske.

Hör fisket till allenast en fastighet
och utgör det ej ensamt för sig en
fastighet, må dock fiskevårdsområde
bildas, om samtycke därtill lämnas av
mer ån halva antalet delägare eller
av delägare, vilka företräda mer än
hälften av delaktighetstalet.

Äro de i första eller andra styckena
angivna förutsättningarna uppfyllda,
skall fiskevårdsområdet bildas, om

103

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

Kungl. Maj.ts förslag

Är delägare yrkesfiskare eller är
fisket eljest av väsentlig betydelse för
hans försörjning, må utan hans samtycke
upplåtelse ej ske av fiske, som
han med ensamrätt äger eller brukar,
eller av fiske, vilket tidigare såsom
särskild lott tilldelats honom.

Vad i-— —--------

Utskottets förslag

det befinnes lämpligt med hänsyn till
vattenområdets och fiskets beskaffenhet
och omfattning samt förhållandena
i övrigt.

§•

Utan delägares samtycke må upplåtelse
ej ske av delägarens hela fiske
eller eljest av fiske, som han med
ensamrätt äger eller brukar eller såsom
särskild lott tilldelats honom.
Vad nu sagts gäller dock ej, då fisket
saknar betydelse för delägarens försörjning.

—-------—--sådan rätt.

B. att motionerna

1) I: 530 och II: 659;

2) I: 532 och II: 656;

3) I: 533 och II: 657;

4) 11:658,

i den mån de icke besvarats genom vad utskottet ovan anfört
och hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 29 mars 1960

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl*, Göran Karlsson,
Ebbe Ohlsson, Åke Larsson, Herbert Larsson, Ernst Olsson och Gunnar Pettersson; från

andra kammaren: herr Levin, fru Torbrink, herrar Andersson i
Hyggestad, Persson i Tandö, Nyberg, Wachtmeister, Grebäck och Turesson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

104

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

Reservation

av herrar Ebbe Ohlsson och Turesson, vilka
dels anfört följande:

»Delaktighetens bestämmande

Enligt 8 § andra stycket i förslaget till lag om fiskevård sområden skall
delaktigheten, om ej särskilda skäl till annan beräkningsgrund föreligger,
grundas på omfattningen av de olika vattenområdena.

I likhet med departementschefen anser vi att man bör eftersträva att med
så enkla medel som möjligt beräkna delaktighetstalen för de olika delägarnas
fisken. På grund härav bör icke komma i fråga att — såsom yrkats i
motionen II: 658 — vid delaktighetens bestämmande tillämpa en uppskattning
av det slag som enligt jorddelningslagen skall förekomma vid laga
skifte av fiske.

Strävan att förenkla beräkningarna får dock icke drivas så långt, att
därigenom uppkommer uppenbara orättvisor. Ett av lagstiftningens syften
är ju just att åstadkomma rättvisa mellan fiskerättshavarna. Enligt välmening
skulle fara för allvarliga orättvisor uppkomma, därest delaktigheten
normalt grundas på arealerna. Det är — såsom även utskottet uttalat
• en allmän erfarenhet, vilken i flera sammanhang omvittnats även av
fiskeristyrelsen, att fisket i ett vatten är bättre på vissa platser än på andra.
I varje fall då det gäller insjöar torde det endast i undantagsfall inträffa,
att fiskeförhållandena är likartade i alla delar av sjön.

Av det anförda följer enligt vår mening att en uppskattning, som grundas
på arealerna, endast i undantagsfall kommer att ge ett rättvisande resultat.
Detta bör komma till uttryck även i lagtexten.

I de fall då undantagsregeln om uppskattning grundad på areal ej kan
komma i fråga bör delaktigheten enligt vår mening grundas på en bedömning
av på fiskets värde inverkande förhållanden. Förutom arealen kan
härvid komma i beaktande ström-, botten-, vegetations- och djupförhållanden,
förekomsten av lekplatser för fisken, grund där fisken har sin gång
m. fl. förhållanden, vilka enligt vad som är känt påverkar fiskeförhållandena
i det aktuella fiskevattnet. Bedömningen behöver icke kräva mer ingående
undersökningar och beräkningar utan bör i regel kunna ske på grundval
av redan kända och säkerligen oftast ostridiga förhållanden. Även om resultatet
av en sådan bedömning kan sägas bli i viss mån skönsmässigt, talar
dock all sannolikhet för att det kommer att bli mer rättvist än en uppskattning
grundad enbart på areal.

En ändring av 8 § andra stycket i enlighet med det anförda skulle enligt
vår mening vara ägnad att undanröja vissa av de farhågor, som kan komma
att försvåra bildandet av fiskevårdsområden. Ändringen innebär i själ -va verket ej annat än att det som i departementschefens förslag är huvudre -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960 105

gel göres till undantag och det som i samma förslag utgör undantag göres
t ill huvudregel.

Enligt 8 § första stycket äger delägarna i fiskevårdsområde själva bestämma
om delaktigheten då de är ense.

Bestämmandet av delaktigheten är en mycket viktig sak då det gäller
fiskevårdsområde. Beslutet har sakrättslig verkan och binder alltså även
framtida ägare så länge fiskevårdsområdet består. Det är därför av vikt att
en frivillig överenskommelse om delaktigheten på lämpligt sätt dokumenteras.
Detta bör enligt vår mening lämpligen ske genom att överenskommelsen
intages i en av delägarna undertecknad skriftlig handling. Genom kravet
på skriftlighet vinnes även ökade garantier för att överenskommelsen fattats
efter moget övervägande. Kravet på skriftlig form bör icke inskrivas i
lillämpningskungörelsen utan komma till uttryck i lagen.

Exempel på fall där skriftlig förening föreskrives finnes bl. a. i 34 § lagen
om enskilda vägar, 28 § lagen om ägofred och 7 kap. 3 § jorddelningslagen.

Servitutshavares rösträtt

Enligt 2 § andra stycket förslaget till lag om fiskevårdsområden skall innehavare
av servitut innefattande rätt till en fastighets hela fiske i fastighetsägarens
ställe anses som delägare i fiskevårdsområde. Häremot synes
intet var a att invända. I 2 § tredje stycket stadgas emellertid, att motsvarande
skall gälla även om servitut innefattar rätt till blott en del av en fastighets
fiske. Härav följer alt i senare fallet såväl fastighetsägaren som servitutshavaren
är att anse som delägare i fiskevårdsområdet.

Av de anförda reglerna följer att en fastighetsägare genom upplåtelser av
ett eller flera servitut, de må vara hur obetydliga som helst, kan utan medverkan
eller kontroll av någon myndighet åstadkomma att rösträtt för fastighetens
fiske kommer att utövas av flera personer, vilka i normalfallet
komma att äga envar en röst.

Som jämförelse kan nämnas, att om en fastighet äges av flera personer
med samäganderätt dessa äger allenast en röst tillhopa (9 § andra stycket,
andra punkten).

Vissa skäl talar onekligen för att servitutshavare skall likställas med ägare.
De föreslagna reglerna kan dock leda till missbruk. Ägaren av en fastighet
med omfattande fiske kan på angivet sätt påverka majoritetsförhållandena
inom ett fiskevårdsområde utan att — såvitt kan bedömas — några
möjligheter att ingripa föreligger. Endast i undantagsfall torde kunna komma
i fråga att beteckna upplåtelserna som skenupplåtelser och på grund
därav bortse från dem.

Av nu anförda skäl borde frågan om servitutshavares rätt enligt vår mening
ha gjorts till föremål för ytterligare överväganden. I avbidan på sådana
överväganden från Kungl. Maj:t bör enligt vår mening endast innehavare

106

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1060

av servitut, som innefattar rätt att med uteslutande av fiskets ägare utnyttja
fisket, anses som delägare i fiskevårdsområde (2 § andra stycket).

Förutsättningarna för upplåtelse

Enligt 10 § första stycket i förslaget till lag om fiskevårdsområden kräves
för upplåtelse i fall då fisket är i sin helhet samfällt samtycke från delägare
med mer än hälften av delaktighetstalet. I fall då fisket är skiftat kräves enligt
andra stycket samtycke från delägare med mer än två tredjedelar av
delaktighetstalet.

Stadgandena i 10 § bör enligt vår mening ses i samband med 6 §, som
reglerar kraven på anslutning vid bildandet av fiskevårdsområde. Kraven
på samtycke vid upplåtelse kan göras mindre stränga om kraven på anslutning
vid bildandet äro stränga. Med den utformning kraven på anslutning
vid bildandet fått anser vi det nödvändigt att skärpa kraven på samtycke
vid upplåtelse. Att ändra på kraven för anslutning vid bildandet skulle vara
mindre lämpligt, enär det därigenom blir svårare att få fiskevårdsområden
till stånd. Vi anser sålunda att av nu nämnda båda paragrafer endast 10 §
bör ändras. Genom den av utskottet föreslagna utvidgningen av vetorätten
enligt 11 § kommer antalet fall då 10 § kan leda till icke önskvärda resultat
att minska. Kvar står dock alla de fall då fisket »saknar betydelse för delägarens
försörjning». Även i dessa fall kan dock fisket ur ägarens synpunkt
ofta ha ett icke obetydligt värde.

Kraven på samtycke bör vara desamma vare sig fisket är samfällt eller ej;
detta särskilt med tanke på att ett fiskevårdsområde ofta kan komma att
bestå av delområden där fisket är samfällt. I samtliga fall bör krävas samtycke
från delägare med mer än två tredjedelar av delaktighetstalet.

Till skillnad från 6 § uppställer 10 § inga krav med avseende å det antal
delägare som skall samtycka till upplåtelse. Detta kan få till följd, att ett
fåtal delägare med stora andelar i ett fiskevårdsområde, mot övriga delägares
bestridande kan genomdriva en upplåtelse av allt fisket inom fiskevårdsområdet
eller viss del därav. Ägare av små avstyckningar, t. ex. bostadstomter,
kan därvid helt berövas sitt fiske. Det finns så mycket större anledning
att kräva samtycke även från visst antal delägare som rösträtten efter delaktighet
icke är på något sätt begränsad. Fall kan således förekomma då
ett fiskevårdsområde visserligen omfattar många delägare men en eller ett
par av dem äger majoritet räknat efter delaktigheten. Till jämförelse må
hänvisas till exv. 4 § 3 mom. bysamfällighetslagen och 32 § lagen om häradsallmänningar,
som stadgar begränsning i rösträtten vid röstning efter
delaktighet.»

dels ock ansett att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

»Utskottet hemställer,

A. att riksdagen — med bifall till motionerna I: 531 och
11:660 samt med förklaring att riksdagen i anledning av
motionerna I: 530 och II: 659, I: 532 och II: 656 samt II: 658
funnit vissa ändringar böra göras i förslaget till lag om fis -

107

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

kevårdsområden — måtte — med avslag å motionerna I:
533 och II: 657 i vad därigenom yrkats avslag å propositionen
— för sin del antaga de vid propositionen fogade lagförslagen
med de ändringarna att 2, 6, 8, 10 och 11 §§ lagen
om fiskevårdsområden erhåller följande lydelse.

Kungl. Maj.ts förslag Utskottets förslag

Fiskevårdsområdets delägare — -— -

Ägare av —------— — —

Innefattar servitut rätt till allenast
en del av den besvärade fastighetens
fiske, skall i fråga om den delen vad
i andra stycket sägs äga motsvarande
tillämpning.

Fiskevårdsområden må---- -—

Äro de i första stycket angivna förutsättningarna
uppfyllda, skall fiskevårdsområdet
bildas, om det befinnes
lämpligt med hänsyn till vattenområdets
och fiskets beskaffenhet
och omfattning samt förhållandena i
övrigt.

För varje delägare skall bestämmas
hans delaktighet i fiskevårdsområdet.
Delägarna äga själva bestämma
därom då de äro ense. I annat
fall skall delaktigheten bestämmas,
för samfällt fiske med bestämda andelar
efter delägarens andel däri och
i övrigt genom uppskattning.

Beträffande fiske, som ej är samfällt,
skall uppskattningen, om ej särskilda
skäl till annan beräkningsgrund
föreligga, grunda sig på omfattningen
av de skilda vattenområdena.

-------— ■— — i området.

- —---- — — som delägare.

§•

— — sådant fiske.

Hör fisket — — — (lika med utskottsmajoriteten)
— -— — av delaktighetstalet.

Äro de---- (lika med utskotts majoriteten)

— — — i övrigt.

§•

För varje delägare skall bestämmas
hans delaktighet i fiskevårdsområdet.
Delägarna äga genom skriftlig
överenskommelse själva bestämma
därom då de äro ense. I annat
fall skall delaktigheten bestämmas,
för samfällt fiske med bestämda andelar
efter delägarens andel däri och
i övrigt genom uppskattning.

Beträffande fiske, som ej är samfällt,
skall uppskattningen grundas
på en bedömning av värdet och omfattningen
av varje delägares fiske
eller, därest någon väsentlig olikhet
mellan olika delägares fisken ej föreligger,
på omfattningen av de skilda
vattenområdena.

108

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

Kungl. Maj:ts förslag

10 §.

Är fisket inom fiskevårdsområde i
sin helhet samfällt för två eller flera
fastigheter, må upplåtelse av fiske ske
endast om delägare med mer än hälften
av delaktighetstalet samtycka därtill.

Är fisket ej så beskaffat som i
första stycket sägs, må upplåtelse ske
endast om delägare med mer än två
tredjedelar av delaktighetstalet samtycka
därtill. Omfattar fiskevårdsområdet
ett eller flera vart för sig
oskiftade fisken, skall i stället beträffande
varje sådant fiske gälla vad
i första stycket är stadgat.

Utskottets förslag

Upplåtelse av fiske må ske endast
om delägare som företräda mer ån
två tredjedelar av delaktighetstalet
och tillika utgöra mer än två tredjedelar
av hela antalet delägare samtycka
därtill.

11 §•

Är delägare yrkesfiskare eller är Utan delägares--— (lika med

fisket eljest av väsentlig betydelse för utskottsmajoriteten)---deläga hans

försörjning, må utan hans sam- rens försörjning.

tycke upplåtelse ej ske av fiske, som

han med ensamrätt äger eller brukar,

eller av fiske, vilket tidigare såsom

särskild lott tilldelats honom.

Vad i --—--—--■— — — —---sådan rätt.

B. att riksdagen vid bifall till utskottets förslag till ändrad
lydelse av 2 § i förslaget till lag om fiskevårdsområden
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att frågan om
servitutshavares ställning enligt den föreslagna lagen måtte
göras till föremål för ytterligare utredning.

C. att motionerna

1) I: 530 och 11:659;

2) I: 532 och II: 656;

3) I: 533 och II: 657;

4) 11:658,

i den mån de icke besvarats genom vad utskottet ovan anfört
och hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.»

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960 109

Innehållsförteckning

I. Propositionen............................................ 1

II. Motioner ................................................ 11

III. Propositionens huvudsakliga innehåll .................... 14

IV. Propositionens tillkomsthistoria ........................ 15

V. Gällande rätt i huvuddrag

1. Vissa bestämmelser i lagarna den 1 december 1950 om
gräns mot allmänt vattenområde och om rätt till fiske

m. .................................................. 10

2. Vissa bestämmelser i fiskeristadgan .................. 18

3. Delning av fiske enligt jorddelningslagen 18

4. Lagen den 30 juni 1913 om gemensamhetsfiske.......... 18

VI. Huvuddragen av den föreslagna lagstiftningen

1. Behovet av ny lagstiftning. Syfte och omfattning 22

2. Namnfrågan .......................................... 41

3. Delaktighetens bestämmande .......................... 45

4. Initiativrätten ........................................ 50

5. Förutsättningar för fiskevårdsområdes bildande ........ 51

6. Rösträtten............................................ 64

7. Nödvändigheten av förrättning........................ 71

8. Förutsättningarna för upplåtelse av fiske inom fiske- 71

vårdsområde ........................................

9. Skyldighet att lämna tillskott och avstå från inkomst 84

10. Tiden för fiskevårdsområdes bestånd .................. 85

11. Stadgarna ............................................ 86

12. Kostnaderna .......................................... 87

VII. Specialmotivering

1. Förslaget till lag om fiske vårdsområden ................ 92

2. Förslaget till lag angående ändring i fiskerättslagen 99

VIII. Utskottets motivering. Sammanfattning 102

IX. Utskottets hemställan.................................... 102

Reservation ............................................*04

(500545 Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag