Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 (Utlåtande 1952:L3u7 l3u)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

Nr 7.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till lag om sammanföring av samfälld
vägmark med angränsande fastighet m. m.

Genom en den 18 januari 1952 dagtecknad proposition, nr 40, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade
förslag till

l) Lag

om sammanför ing av samfälld vägmark med angränsande fastighet m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Denna lag äger tillämpning på mark, vilken vid lantmäteri- eller mätningsförrättning
undantagits till väg för gemensamt behov, så ock på annan
vägmark, som är samfälld för två eller flera fastigheter.

Vad i lagen stadgas om vägmark skall äga motsvarande tillämpning på
mark avsedd till avloppsdike ävensom på bäck och annat dylikt mindre vattendrag.

2 §.

I denna lag förstås med fastighet vad som enligt gällande bestämmelser
skall redovisas i fastighetsregister såsom särskild fastighet.

Med ägare av fastighet jämställes den, som innehar fastighet under ständig
besittningsrätt eller såsom fideikommiss.

Om sammanföring.

3 §.

Vägmark må sammanföras med angränsande fastighet, såframt behov av
marken ej föreligger vare sig till väg eller för annat gemensamt ändamål
eller ock sådant behov blir tillgodosett utan att vägmärken bibehålies såsom
samfälld. Gränsar vägmärken till område, vilket utgör gemensam ägolott

1 Iiihang till riksdagens protokoll 7952. 9 samt. 3 avd. Nr 7.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

för två eller flera fastigheter eller avsatts till gemensamhetsskog eller vid
lantmäteri- eller mätningsförrättning lämnats oskiftat utan att hava undanlagits
för gemensamt ändamål, må vägmärken sammanföras med de fastigheter
som äga del i området genom att tilläggas detta.

Sammanföring må ej avse vägmark, varom sägs i 20 §.

Vägmark, som skall redovisas i fastighetsregister fört enligt de för stad
meddelade bestämmelserna, må ej sammanföras med fastighet, som skall
upptagas i annat register, och ej heller med fastighet, som hör till annan
församling än vägmärken. Annan vägmark må sammanföras allenast med
fastighet, som hör till samma socken och samma förvaltningsområde som
vägmärken. Med tomt må ej sammanföras vägmark, som ej ingår i tomtindelning.

4 §•

Sammanföring må ske endast i den mån därigenom lämpligare fastighetsindelning
vinnes eller fastighetsindelningens överensstämmelse med fastställd
generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller tomtindelning främjas. Är
vägmärken så belägen att den kan sammanföras med mer än en fastighet,
skall sammanföring verkställas så att lämpligast möjliga fastighetsindelning
erhålles.

Besväras vägmärken av servitut, må sammanföring ej äga rum, med
mindre innehavaren av servitutet lämnar medgivande därtill eller det är
uppenbart, att sammanföringen icke kan lända till förfång för den fastighet,
till vars förmån servitutet gäller.

5 §.

Fråga om sammanföring prövas vid lantmäteriförrättning. Rätt att påkalla
sådan förrättning tillkommer ägaren av fastighet, till vilken vägmärken
gränsar.

Förrätlningen verkställes, i fråga om vägmark i stad eller i samhälle
eller annan ort på landet där fastighetsregister såsom för stad skall föras,
av den som på grund av tjänst eller förordnande är behörig att där förrätta
avstyckningar samt eljest av distriktslantmätaren i det lantmäteridistrikt,
där vägmärken är belägen.

Ansökning om sammanföringsförrättning göres skriftligen, om förrättningen
skall verkställas av lantmätare, hos denne och eljest hos byggnadsnämnden,
som överlämnar ansökningen till förrättningsmannen. I ansökningen
skola angivas sökandens fastighet och den vägmark, om vars sammanföring
är fråga. Redovisas vägmärken i fastighetsregister fört enligt de
för stad meddelade bestämmelserna, bör samfällighetens beteckning på registerkartan
angivas; eljest bör hänvisas till karta och beskrivning som upprättats
vid jorddelningsförrättning.

Gränsar annan fastighet än sökandens till den vägmark, som avses i ansökningen,
bör uppgift lämnas om fastighetens beteckning samt ägarens
namn och adress. Är fråga om väg, som är eller tidigare varit allmän, eller

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

ingår vägmärken i samfällighet, för vilken finnes känd styrelse eller annan
förvaltare, skall detta angivas i ansökningen. Finnes ej känd styrelse eller
förvaltare för samfälligheten, böra i ansökningen uppgivas de fastigheter
som äga del i samfälligheten samt fastighetsägarnas namn och adresser eller,
om vägmärken är samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare,
en av fastigheterna med i orten boende ägare samt dennes namn och adress.
I ansökningen bör ock uppgivas servitutsinnehavare, vilkens rätt må vara
beroende av förrättningen, jämte hans adress.

6 §.

Innan förrättning företages, skall förrättningsmannen utfärda kungörelse
om tid och ställe för första sammanträdet. Kungörelsen skall minst fjorton
dagar förut uppläsas i kyrkan för den eller de församlingar, där den vägmark
och de fastigheter som beröras av förrättningen äro belägna, samt,
där särskilda förhållanden därtill föranleda, införas i en eller flera av ortens
tidningar. Härjämte skall förrättningsmannen minst fjorton dagar före sammanträdet
för befordran med posten avlämna tjänsteskrivelser med kallelse
till sammanträdet till envar, vilken enligt senaste mantalslängd eller eljest tillgängliga
uppgifter är ägare till fastighet som har del i samfälligheten. Finnes
känd styrelse eller annan förvaltare för samfälligheten, erfordras allenast
kallelse till ledamot av styrelsen eller till förvaltaren; och vare denne, där
han ej äger att själv föra talan för samfälligheten, delägarna ansvarig för
att kallelsen tillställes någon, som äger behörighet härtill, eller, om sådan
ej finnes, kommer till delägarnas kännedom. Finnes ej känd styrelse eller
förvaltare, och är vägmärken samfälld för flera än tio fastigheter med skilda
ägare, må kallelsen sändas till en av delägarna att vara för dem alla tillgänglig.
Delgives kallelse på sistnämnda sätt, skall uppgift om vilken delägare
kallelsen tillställts intagas i kungörelsen om förrättningen, och skall kungörelsen
anslås i socken- eller rådstugan eller på annan lämplig plats inom
kommunen.

Inom tid som i första stycket sägs skall förrättningsmannen ock avsända
kallelse dels till sökanden, dels till ägaren av annan fastighet än sökandens,
därest fastigheten angränsar den med ansökningen avsedda vägmärken, dels
till ägaren av fastighet som gränsar till annan än i ansökningen avsedd del
av samfälligheten, därest förrättningsmannen avser att väcka fråga om delens
sammanföring med fastigheten, dels ock till de i ansökningen uppgivna
eller för förrättningsmannen eljest kända innehavare av servitut, vilkas rätt
må vara beroende av förrättningen.

I kungörelse och kallelse, som i denna paragraf avses, böra angivas den
vägmark ansökningen avser ävensom sökandens namn och den fastighet,
med vilken vägmärken enligt ansökningen skall sammanföras. Därjämte
skola sakägare anmanas att vid sammanträdet förete tillgängliga åtkomsthandlingar
samt kartor och lantmäterihandlingar, som därvid kunna lända
till upplysning. Vidare skall erinras därom, att vid förrättningen fråga må
väckas om sammanföring av vägmark, som ingår i samfälligheten, med an -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

nan fastighet än sökandens. Härutöver skall i kungörelsen och kallelse till
ägare av fastighet som har del i samfälligheten eller till ledamot av styrelse
för eller till förvaltare av samfälligheten angivas vad delägare i densamma
har att iakttaga, därest han önskar framställa ersättningsanspråk, varom i 10
§ sägs, varjämte kallelse till ägare av fastighet, vilken beröres av fråga om
sammanföring som förrättningsmannen avser att väcka, skall innehålla meddelande
härom.

Särskild underrättelse om tid och ställe för första sammanträdet skall
minst fjorton dagar förut av förrättningsmannen avsändas, därest vägmärken
ingår eller tidigare ingått i allmän väg, till väghållaren i orten samt,
därest vägmärken är belägen i stad eller inom ort, där skyldighet att söka
byggnadslov eljest föreligger, till byggnadsnämnden.

Är sakägare, som i andra stycket sägs, å okänd ort eller så fjärran,
att han ej kan bevaka sin rätt vid förrättningen, och är icke någon förordnad
eller eljest veterligen behörig att för honom tala och svara, åligge förrättningsmannen
att för förordnande av god man för sakägaren göra sådan anmälan,
som avses i 18 kap. 4 § föräldrabalken.

7 §•

Uteblir annan än sökanden från lagligen kungjord förrättning, vare det ej
hinder för förrättningens företagande.

Uteblir sökanden utan att hava anmält laga förfall eller visar sig, att sökanden
ej äger påkalla förrättning om sammanföring, och uppkommer ej enligt
9 § första stycket fråga om sammanföring av vägmark med annan fastighet
än sökandens, inställes förrättningen och ersätte sökanden alla i ärendet
uppkomna kostnader.

Därest samtliga sakägare infinna sig, må förrättningen företagas utan
hinder av att kungörande och kallelse ej verkställts i den ordning, som i
6 § sägs.

8 §.

Vid förrättningen skola de för laga skifte i 2 kap. 4 och 9—11 §§ ävensom
3 kap. 4 § första och andra styckena samt 6—9 §§ lagen om delning
av jord å landet meddelade föreskrifterna i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
Avser sammanföringen vägmark i stad eller i samhälle eller annan
ort på landet där fastighetsregister såsom för stad skall föras, skall tillika
iakttagas vad i 5 kap. 2 § sista stycket lagen om fastighetsbildning i stad
stadgas.

Därest förrättning uppskjutes från ett sammanträde till annat, skall, där
ej vid det förra tillkännagivits tid och ställe för det senare, förrättningsmannen
därom i god tid genom tjänsteskrivelser eller på annat sätt, varom
överenskommelse träffats vid sammanträde, underrätta dem, som inställt
sig vid förrättningen.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

9 §•

Gränsar i samfälligheten ingående vägmark förutom till sökandens fastighet
jämväl till annan fastighet och begär senast vid första sammanträdet
denna fastighets ägare sammanföring, må frågan härom omedelbart prövas
vid förrättningen.

Förrättningsmannen må ock vid första sammanträdet väcka fråga om
sammanföring av vägmark ingående i samfälligheten. Sålunda väckt fråga
må omedelbart prövas, om ägaren av den fastighet, med vilken vägmärken
avses att sammanföras, blivit kallad eller ändock är tillstädes, men skall
eljest uppskjutas till nytt sammanträde, till vilket förrättningsmannen har
att i god tid kalla ägaren.

Sammanföring av vägmark med fastighet, vars ägare icke påkallar eller
medgiver sammanföringen, må ske endast såframt densamma ej länder till
olägenhet för ägaren och må icke avse mark, som ingår i tomtindelning.

10 §.

Delägare i samfälligheten vare berättigad till ersättning för sin andel i
vägmärken av ägaren till den fastighet, med vilken marken sammanföres.
Yrkande härom skall dock, vid påföljd att delägaren eljest går förlustig sin
rätt, framställas innan utlåtande, varom i 14 § sägs, blivit meddelat.

Ersättningens storlek bestämmes, där överenskommelse ej träffas, av förrättningsmannen,
som i härför erforderlig omfattning skall utreda och i
protokollet anteckna de fastigheter som äga del i samfälligheten, den andel
som tillkommer envar av dem samt fastigheternas ägare. Vid ersättningens
bestämmande skall ej medräknas värdet av den förbättring vägmärken
må hava vunnit genom arbete eller kostnad, som nedlagts av ägare till den
fastighet, med vilken vägmärken sammanföres.

Ersättningen skall gäldas inom tre månader från det beslut om sammanföringen
vunnit laga kraft.

11 §•

Yppas tvist om äganderätten till vägmärken och har frågan betydelse för
förrättningens behöriga verkställande, skall den underställas ägodelningsrättens
prövning. I underställt mål skola föreskrifterna i 21 kap. lagen om
delning av jord å landet rörande underställning enligt 3 kap. 12 § samma
lag äga motsvarande tillämpning.

12 §.

Finnes nödigt att gräns för samfälligheten bestämmes, må sammanföringsförrättnmgen
ej avslutas förrän gränsen blivit i laga ordning bestämd. Gränsbestämningen
må i den mån så kan ske företagas till gemensam handläggning
med sammanföringsförrättningen.

Är fråga om sammanföring av vägmark som ingår i tomtindelning och
fordras tomtmätning för bedömande huruvida sammanföringen främjar

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

tomtindelningens genomförande, skall sammanföringsförrättningen vila till
dess tomtmätning skett. Är fråga väckt om ändring i tomtindelning av betydelse
för sammanföringen, skall förrättningen ock vila till dess frågan
slutligen avgjorts.

13 §.

Den vägmark, om vars sammanföring fråga är, skall med den noggrannhet
omständigheterna påkalla och, om så finnes lämpligt, med ledning av
befintligt kartmaterial av förrättningsmannen utmärkas på karta.

14 §.

Förrättningsmannen skall meddela utlåtande med besked, huruvida sammanföring
skall äga rum eller icke. Beslutas sammanföring, skall utlåtandet
tillika, med hänvisning till karta och därå tecknad beskrivning, angiva
huru sammanföringen skall ske ävensom, där ersättning enligt 10 § skall
utgå, innehålla bestämmelse om det belopp, som tillkommer varje ersättningsberättigad,
jämte erinran om den tid, inom vilken ersättningen skall
gäldas. Utlåtandet skall städse innehålla besked rörande fördelningen av förrättningskostnaden.

15 §.

Sedan gränser, som tillkommit genom sammanföringen, blivit, i den mån
så finnes erforderligt, utstakade och utmärkta samt alla till förrättningen
hörande frågor i övrigt blivit avgjorda, skall förrättningen avslutas å sammanträde
med sakägarna eller annorledes å dag, som vid sammanträde angivits
eller om vilken sakägare, som inställt sig vid förrättningen, underrättats
genom tjänsteskrivelser eller på annat sätt, varom överenskommelse
träffats vid sammanträde. Vid avslutandet skall tillkännagivas vad som
skall iakttagas för fullföljd av talan mot förrättningen.

Inom femton dagar från det förrättningen blivit avslutad skall ett exemplar
av förrättningshandlingarna utgivas eller med posten avsändas till
den av sakägarna, som dessa eller, där de ej åsämjas, förrättningsmannen
utser att förvara handlingarna. Hos den utsedde äge envar sakägare rätt att
granska handlingarna och taga avskrift av dem.

16 §.

Talan mot sammanföringsförrättning må föras hos ägodelningsrätten genom
besvär, som skola ingivas till ägodelningsdomaren inom trettio dagar
från den dag, då förrättningen blivit avslutad. Avser förrättningen vägmark
belägen i stad eller inom ort, där skyldighet att söka byggnadslov eljest föreligger,
må byggnadsnämnden föra talan mot förrättningen.

Förrättningsmannen skall inom tid som nyss sagts insända förrättningsakten
till fastighetsregisterföraren. Hava besvär anförts, skall ägodelnings -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

domaren ofördröj ligen och sist inom sex dagar härom underrätta registerföraren
samt infordra förrättningsakten från denne. I fråga om förfarandet
i målet och talan mot däri meddelat beslut gälle i tillämpliga delar vad beträffande
avslutad jorddelningsförrättning är stadgat.

Har jäv mot förrättningsmannen ogillats, skall beträffande fullföljd av
talan vad för sådant fall är stadgat i lagen om delning av jord å landet äga
motsvarande tillämpning.

17 §.

Då beslut om sammanföring vunnit laga kraft, ingår vägmärken i den
eller de fastigheter, varmed den sammanförts, fri från all rätt, som dittills
besvärat den. Sådan rätt skall orubbad gälla i återstoden av den besvärade
egendomen.

Sedan sammanföring skett, må talan om bättre rätt till den sammanförda
vägmärken ej föras.

18 §.

Har sakägare före förrättningens avslutande framställt begäran därom,
vare förrättningsmannen skyldig att inom fyrtiofem dagar från det förrättningen
vunnit laga kraft emot stadgad ersättning till honom utgiva eller
med posten avsända ett exemplar av kartan med därå tecknat bevis om lagakraf
tvinnandet.

19 §.

Kostnaden för förrättningen skall gäldas av sökanden. Har fråga väckts
om sammanföring jämväl med annan fastighet än sökandens, skall kostnaden
gäldas av fastighetsägarna eller någon av dem efter ty prövas skäligt.

Om inlösen.

20 §.

Vägmark, som enligt fastställd generalplan i stad eller i samhälle eller
annan ort på landet, där byggnadslagens bestämmelser för stad skola äga
motsvarande tillämpning, eller enligt stadsplan är avsedd till trafikled eller
annan allmän plats, äger kommunen eller samhället inlösa, såframt sådant
förhållande, som enligt 3 § första stycket utgör förutsättning för sammanföring,
föreligger.

I fråga om inlösen skall i tillämpliga delar gälla vad i denna lag stadgas
om sammanföring. Vid bestämmande av yrkad ersättning för vägmark skall
jämväl föreskriften i 143 § byggnadslagen äga motsvarande tillämpning.
Fråga om sammanföring av vägmark, ingående i den av inlösningsförrättningcn
berörda samfälligheten, må vid förrättningen väckas i den ordning
9 § stadgar.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

Då beslut om inlösen av vägmark vunnit laga kraft, skall vägmärken anses
vara avstyckad och vare den fri från all rätt, som dittills besvärat den.
Sådan rätt skall orubbad gälla i återstoden av den besvärade egendomen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1952.

2) Lag

angående säkerhet för utbekommande av viss ersättning enligt lagen
om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet in. m.

Härigenom förordnas som följer.

Har vid förrättning enligt lagen om sammanföring av samfälld vägmark
med angränsande fastighet m. m. blivit bestämt, att ägare av fastighet, med
vilken mark sammanförts, skall gälda ersättning för marken, äge den ersättningsberättigade,
där hans fordran ej stått inne längre än ett år efter förfallodagen,
att ur fastigheten, ändå att den kommit i annans hand, njuta
betalning med enahanda förmånsrätt, som enligt 17 kap. 6 § handelsbalken
tillkommer enskild ränteägare för avgäld av fast egendom.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1952.

3) Lag

om ändrad lydelse av 8 § förordningen den IG juni 1875 (nr 42)
angående lagfart å fång till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 8 § förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart
å fång till fast egendom1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

8 §.

Sökes lagfart —---------blivit lagfaret.

Har det fång, varmed lagfaras skall,
skett i enlighet med gällande författningar
om jords eller lägenhets avstående
för allmänt behov eller om
rätt i vissa fall för nyttj anderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt

1 Senaste lydelse, se SFS 1918: 570.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

upplåtet område eller om ändring eller
utrivning av vattenverk eller enligt
vattenlagen, vare för lagfarts beviljande
ej av nöden att med föregående
fång lagfares, eller att åtkomst
styrkes, på sätt i 7 § är föreskrivet.

upplåtet område eller om ändring eller
utrivning av vattenverk eller enligt
vattenlagen eller lagen om sammanföring
av samfälld vågmark med
angränsande fastighet m. m., vare för
lagfarts beviljande ej av nöden att
med föregående fång lagfares, eller
att åtkomst styrkes, på sätt i 7 § är
föreskrivet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1952.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen
framlagda lagförslagen, får utskottet i den mån redogörelse därför ej lämnas
här nedan hänvisa till propositionen.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Huvudsyftet med den genom propositionen framlagda lagstiftningen är att
skapa lämpliga former för att sådan samfälld vägmark, som ej längre erfordras
för något gemensamt behov, skall kunna tillföras fastighets enskilda
ägovälde. Den i lagstiftningen upptagna formen härför är sammanföring.
Detta institut innebär, att vägmärken sammanföres med angränsande fastighet,
i vilken den därefter ingår. Efter sammanföringen skall vägmärken vara
fri från inteckningar och andra gravationer, som dittills besvärat den, och i
stället svara för samma gravationer och inteckningar som den fastighet, med
vilken den sammanförts. Delägare i vägmärken är berättigad till ersättning
för sin andel i densamma, om han framställer anspråk därpå. Fråga om
sammanföring skall prövas vid lantmäteriförrättning. Förfarandet vid denna
är i flera hänseenden enklare än det vid förrättning enligt jorddelningslagen.

För vägmark, som enligt vissa byggnadsreglerande planer är avsedd till
trafikled eller annan allmän plats, föreslås ett särskilt institut, inlösen. Rätt
att inlösa sådan mark tillkommer vederbörande kommun eller samhälle. Den
inlösta vägmärken skall anses avstyckad och vara fri från inteckningar och
andra gravationer, som dittills besvärat den. I övrigt skall i fråga om inlösen
i allt väsentligt gälla bestämmelser av samma innehåll som för sammanföring.

Vad som stadgas om vägmark skall äga motsvarande tillämpning på mark
avsedd till avloppsdike ävensom på häck och annat dylikt mindre vattendrag.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

Inledning.

I skrivelse den 21 april 1936, nr 172, har riksdagen anhållit, att Kungl.
Maj :t ville låta verkställa en förutsättningslös utredning rörande frågan om
åtgärder för att möjliggöra att mark, som använts till vägar, vilka blivit
nedlagda, emedan de ej längre varit behövliga som allmänna vägar eller som
enskilda utfartsvägar, måtte kunna på enklare och billigare sätt än för det
dåvarande förvärvas av ägarna till de fastigheter, som gränsade intill vägmärken.

Utredning i ämnet har härefter verkställts inom justitiedepartementet och
redovisats i en i oktober 1938 föreliggande promemoria angående lagstiftning
om sammanföring med fastighet av vägmark (Justitiedepartementets promemorior
1938: 2). Vid promemorian funnos fogade förslag till dels lag om
sammanföring med fastighet av väg m. m. och dels lag om säkerhet för utbekommande
av ersättning enligt lagen om sammanföring med fastighet av
väg m. m.

Över promemorian ha, efter remiss, yttranden år 1938 avgivits av ägodelningsdomarna
i Södertörns, Östersysslets, Västernärkes, Hedemora, Västerbergslags,
Västra Hälsinglands, Hammarkinds, Stegeborgs och Skärkinds,
Skövde, Åse, Viste, Barne och Laske, Borås samt Jämtlands västra domsagor,
av ägodelningsdomarna i Stockholm, Trosa, Norrköping, Västervik,
Malmö, Hälsingborg, Trelleborg, Halmstad, Göteborg, Karlstad, Kristinehamn,
Örebro, Västerås, Sala, Sundsvall och Östersund, av lantmäteristyrelsen,
samtliga länsstyrelser samt av föreningen Sveriges häradshövdingar,
föreningen Sveriges stadsdomare, Svenska vägstyrelsernas förbund, Svenska
vägföreningen och Svenska stadsförbundet. Lantmäteristyrelsen har vid sitt
utlåtande fogat yttranden från samtliga överlantmätare, av vilka flertalet
överlämnat yttranden från lantmätare i länet. Några länsstyrelser ha inhämtat
yttranden från länsarkitekt, vägingenjör, vägstyrelse m. fl.

År 1942 överlämnades ärendet till fastighetsbildningssakkunniga. Med
skrivelse den 15 november 1950 ha de sakkunniga — under förklaring att
de i ärendet samrått med lantmäteristyrelsen, därvid enighet uppnåtts på
alla punkter — avgivit promemoria med förslag till lag om sammanföring
med fastighet av samfälld vägmark m. in.

Utlåtande över fastighetsbildningssakkunnigas promemoria har efter remiss
avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som förklarat sig icke ha
funnit anledning framställa någon erinran mot det framlagda förslaget.

Departementschefen.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anför i propositionen
bl.a. följande:

»Förekomsten av samfälligheter, som ursprungligen avsatts för att tillgodose
behovet av väg men som ej längre erfordras för detta ändamål, för -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

anleder ofta nog oregelbundenheter i fastighetsindelningen. På sätt framgår
av de i ärendet företagna utredningarna äro olägenheterna härav påtagliga.
Det är därför i hög grad önskvärt, att dylika samfälligheter återföras i fastighetsindelningen
genom att förenas med angränsande fastigheter.

Då det gäller att bedöma, huruvida i detta syfte krävas särskilda lagstiftningsåtgärder,
är att beakta, att redan gällande fastighetsbildningslagstiftning
erbjuder vissa möjligheter att återföra vägmark i fastighetsindelningen.
I detta hänseende kan pekas på instituten laga skifte och ägoutbyte.
En annan möjlighet är att vägmärken överlåtes och därefter avstyckas och
sammanlägges med angränsande fastighet. I sistnämnda fall möta emellertid,
åtminstone då det är ett stort antal delägare i samfälligheten, ofta svårigheter
att få till stånd en överlåtelse. Och om laga skifte och ägoutbyte
gäller -— frånsett att dessa institut äro så utformade att de i fall som de
förevarande stundom ej kunna leda till en lämplig fastighetsindelning -—
att förfarandet är omständligt och i förhållande till vägmärkens värde i
regel alltför kostsamt. I ärendet har också allmänt vitsordats att behov av
särskild lagstiftning föreligger. Någon ändring häri torde ej ha skett efter
remissbehandlingen av 1938 års promemoria. Visserligen ha under år 1951
på förslag av fastighetsbildningssakkunniga vidtagits ändringar av reglerna
i 8 kap. jorddelningslagen om ägoutbyte. Efter dessa ändringar torde i större
utsträckning än tidigare genom detta institut kunna ernås en lämplig fastighetsindelning
i nu avsedda fall, men den olägenheten kvarstår dock att
ägoutbyte, särskilt då det gäller samfälligheter, innefattar ett tämligen omfattande
och tungrott förfarande. Jag finner det sålunda tydligt, att det
föreligger behov av lagstiftning i ämnet.

Riktpunkten för en sådan lagstiftning bör vara att skapa en form, genom
vilken mark varom här är fråga kan på lämpligt .sätt föras in i fastighetsindelningen
utan att arbetet och kostnaderna bli oproportionerligt stora i
förhållande till markens som regel ringa värde. Självfallet få dock strävandena
efter enkelhet ej leda till att rättssäkerhetskravet icke blir tillbörligen
beaktat.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att lagstiftningens tillämpningsområde
bör begränsas till sådan mark som är samfälld för två eller flera fastigheter.
Svårigheterna att uppnå en lösning på någon av de vägar som nu
stå till buds äga nämligen avseende i stort sett endast på samfälld mark.

Den nyss angivna riktpunkten för lagstiftningen föranleder, att densamma
bör avse allenast sådan mark, vilken i det alldeles övervägande antalet
fall har obetydligt värde. Med hänsyn härtill anser jag liksom de sakkunniga
att endast mark avsedd till väg och dike, varmed bör jämställas även
å- och bäckfåror, bör inbegripas under lagstiftningen. Med de sakkunnigas
lösning, alt från sammanföringsinstitutets tillämpningsområde undantaga
mark, som enligt vissa planer skall ingå i trafikled eller annan allmän
plats, och för sådan mark skapa en särskild form, varigenom kommunen
eller samhället äger inlösa marken, synes hinder icke möta att göra lagstiftningen
utan undantag tillämplig såväl på landet som i stad. Att jag av

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

andra skäl dock endast med viss tvekan kan godtaga det föreslagna inlösningsinstitutet
skall jag beröra längre fram.

Självfallet skall cn allmän förutsättning för att de föreslagna instituten
skola vinna tillämpning vara att marken är onyttig för såväl avsett ändamål
som annan gemensam användning.

Såsom förut nämnts innebär sammanföringsinstitutet enligt
förslaget att den sammanförda vägmärken skall anses ingå i den fastighet,
med vilken den sammanföres, samt att den efter sammanföringen skall
vara fri från inteckningar och andra gravationer, som tidigare åvilat den, och
i stället svara för samma inteckningar och gravationer som den fastighet,
med vilken den sammanförts. Mot vad sålunda föreslagits har jag i princip
intet att erinra.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att delägare i samfälligheten alltid
skall äga rätt att erhålla ersättning för sin andel i den mark som frångår
samfälligheten. Likaså delar jag förslagets ståndpunkt att ersättning skall
utgå endast till delägare, som framställt anspråk därpå, samt att utgående
ersättning skall tillfalla delägaren och ej innehavare av inteckning i dennes
fastighet. Däremot finner jag den upptagna preklusionsregeln att ersättningsyrkande
skall framställas vid första sammanträdet vid äventyr att förrättningsmannen
eljest icke är pliktig att upptaga yrkandet till prövning
vara alltför vag. Valet synes då stå mellan att antingen såsom i 1938 års förslag
ha en till första sammanträdet knuten absolut preklusionstid eller ock
medge delägare rätt att begära ersättning under hela tiden medan förrättningen
pågår. Självfallet är det ur synpunkten att få ett enkelt förfarande
önskvärt med den i 1938 års förslag upptagna korta preklusionstiden. Denna
skulle väl för sådana fall varom nu är fråga kunna godtagas om det vid
utfärdande av kungörelse och kallelser till förrättningen vore klart vilken
mark förrättningen skall omfatta. Men nu innebär förslaget —- något som
jag strax skall återkomma till — att vid första sammanträdet fråga skall
kunna väckas om utsträckning av förrättningen till annan mark än den
som avses med den ursprungliga ansökningen. Med hänsyn härtill kan en
regel att ersättningsanspråk skall framställas senast vid första sammanträdet
icke anses bereda delägarna önskvärt rådrum för att avgöra vilken ståndpunkt
de skola intaga i ersättningsfrågan. Jag finner därför, att hänsynen
till delägarna kräver en mindre snäv preldusionsregel. Ersättningsanspråk
bör således kunna framställas intill dess att förrättningsmannen avgiver
sitt utlåtande.

önskvärdheten av att i ett sammanhang få hela den samfällda vägmärken
sammanförd med angränsande fastigheter är uppenbar. Sakkunnigförslaget
innehåller också möjlighet att utsträcka förrättningen på föranledande såväl
av annan fastighetsägare än sökanden som av förrättningsmannen. På förrättningsmannens
initiativ skall sammanföring kunna ske även mot den
berörde fastighetsägarens bestridande, om sammanföringen icke skulle lända
honom till skada. Jag anser övervägande skäl tala för att detta förslag genomföres.
En ur fastighetsindelningssynpunkt önskvärd sammanföring bör näm -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

ligen icke kunna hindras av att ägaren till en fastighet, som gränsar till vägmärken,
utan bärande skäl motsätter sig sammanföring med sin fastighet.
För att man så fort som möjligt skall få förrättningens omfattning bestämd,
bör såsom de sakkunniga föreslagit fråga om utsträckning av förrättningen
väckas senast vid första sammanträdet.

Förfarandet har i förslaget utformats i huvudsaklig överensstämmelse med
jorddelningslagens regler. De betydelsefullaste avvikelserna äro att vid sammanföringsförrättning
gode män aldrig skola biträda samt att förrättningen
ej skall undergå fastställelseprövning. Häremot har jag intet att erinra.

I fråga om tidpunkten för rättsverkningarnas inträde ha de sakkunniga
föreslagit den ur principiell synpunkt betydelsefulla nyheten att verkningarna
utom i visst avseende knytas icke till förrättningens lagakraftvinnande
utan till den registrering som vid en senare tidpunkt skall göras i anledning
av lagakraftvinnandet. Den bakom förslaget liggande tanken att fastighetsregistret
alltid skall utvisa den gällande fastighetsindelningen synes i och
för sig värd att allvarligt övervägas. Denna fråga torde emellertid böra prövas
först i ett större sammanhang. Jag anser därför att, i överensstämmelse
med eljest gällande grundsatser, dessa förrättningars rättsverkningar böra
inträda redan i och med lagakraftvinnandet.

Det föreslagna institutet inlösen innebär att den inlösta vägmärken
skall anses avstyckad samt vara fri från inteckningar och andra gravationer
som tidigare åvilat den. I fråga om inlöseninstitutet skall i allt
väsentligt gälla vad som föreslagits beträffande sammanföring. Detta innebär
bl. a. att ersättning ej utgår med mindre delägare i vägmärken framställer
anspråk därpå; ersättningen tillfaller delägaren och ej innehavare av
inteckning som belastar hans fastighet. Som tidigare nämnts skall inlöseninstitutet
vinna tillämpning å mark, som enligt vissa byggnadsreglerande
planer skall ingå i trafikled eller annan allmän plats. Att märka är att i
dessa fall lösningsrätt redan föreligger för kommunen på grund av stadganden
i byggnadslagen. Enligt denna lag skall i fråga om förfarandet
expropriationslagens regler gälla, vilket bl. a. innebär, att innehavare av
inteckning erhåller den del av löseslcillingen som belöper på inteckningen.
Vilken form av inlösen, som kommer att tillämpas, blir helt beroende på
kommunens val. Av det nu anförda framgår att inteckningshavarnas ställning
blir olika beroende på vilken väg för inlösen som väljes. Tydligt är att
mot en sådan ordning invändningar kunna göras. Med hänsyn till vägmärkens
som regel ringa värde torde emellertid den anförda omständigheten i
praktiken vara utan nämnvärd betydelse. Då härtill kommer, att förfarandet
enligt byggnadslagen är omständligt och kostsamt samt att det föreligger
behov av en enklare ordning i de fall varom nu är fråga, anser jag mig
kunna biträda de sakkunnigas förslag på denna punkt.»

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

Lagrådet.

Beträffande 1 § i förslaget till lag om sammanföring av samfälld vägmark

med angränsande fastighet m. m.:

»Jämlikt 1 § andra stycket skall vad i lagen stadgas om vägmark äga
motsvarande tillämpning på mark avsedd till avloppsdike ävensom på naturligt
vattendrag.----Med ifrågavarande stadgande torde åsyftas alle nast

mindre vattendrag. Denna begränsning har emellertid icke kommit
till uttryck i lagtexten och följer ej heller av det i 3 § angivna villkoret,
att område för att kunna sammanföras med fastighet skall vara onyttigt
för delägarna. Så som detta villkor närmare utformats innefattar det i
många fall icke hinder mot lagens tillämpning å vattendrag, exempelvis
forsar, med stort ekonomiskt värde. Att i dylika fall sammanföring icke
hör kunna ske synes uppenbart. Med hänsyn härtill torde det vara erforderligt,
att i förevarande stadgande uttrycket ''naturligt vattendrag’ ersättes
av ett uttryck med mera begränsad räckvidd, förslagsvis ''bäck och annat
dylikt mindre vattendrag’.»

Beträffande 4 § förslaget till samma lag:

»Lagförslaget innebär bland annat, att då beslut om sammanföring eller
inlösen vunnit laga kraft, den vägmark, som avses i beslutet, skall vid sammanföring
ingå i den eller de fastigheter, med vilka den sammanförts, och
vid inlösen anses såsom avstyckad fastighet. I båda fallen skall marken därefter
vara fri från all rätt, som dittills besvärat densamma, och sådan rätt
skall orubbad gälla i återstoden av besvärad egendom. Belastas de fastigheter,
till vilka vägmärken förut hörde, av servitut, skulle alltså detta enligt
nämnda regel komma att upphöra beträffande vägmärken, så snart sammanföring
eller inlösen fullbordats. Mot en sådan ordning är intet att invända,
såvitt servitutet redan tidigare var onyttigt eller det eljest är utan
egentlig betydelse för servitutshavaren, att marken undantages från servitutets
utövning, men betänkligheter möta mot att tillåta ett sådant ingrepp i
servitutshavarens rätt, därest förfång därigenom tillskyndas honom och han
ej samtycker till åtgärden. Detta kan framför allt inträffa i sådana fall, då
servit.utets begagnande är lokaliserat just till den ifrågavarande marken såsom
vid servitut, innebärande rätt att använda marken till utfartsväg för
viss fastighet eller att hålla en kraft- eller avloppsledning på området eller att
där hämta vatten. Nämnda förhållande har också beaktats under förarbetena
till förslaget. Fastighetsbildningssakkunniga ha sålunda framhållit, att ett
dylikt förhållande måste betraktas såsom ett uttryck för att behov av gemensam
användning av marken kunde föreligga och medföra att förrättningsmannen
ägnade denna fråga särskild uppmärksamhet. Förslagets mening
får därför antagas vara, att sammanföring icke bör tillåtas, därest servitutshavares
rätt ej kan på annat sätt tillvaratagas, exempelvis genom förflyttning
av servitutet eller därigenom att ägaren till den fastighet, med
vilken marken sammanföres, ikläder sig ansvar för servitutet på sådant

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

sätt, att inteckning till säkerhet för servitutets bestånd kan meddelas i hans
fastighet. Detta förutsätter emellertid en så extensiv tolkning av bestämmelsen
i 3 § första stycket, att den näppeligen är försvarlig. Bevarandet av
ett vägmärken belastande servitut, då dess utövning äventyras genom en
sammanföring, kan nämligen icke gärna betraktas såsom en omständighet,
som gör marken erforderlig för ett delägarnas gemensamma behov. Så kan
svårligen anses vara fallet exempelvis i fråga om ett väg- eller dikesservitut,
som tillförsäkrats ett hemman i annat skifteslag, eller ett till förmån för
en främmande fastighet gällande servitut att hålla kraftledning på marken.
Att sammanföring eller inlösen, som skulle lända till förfång för innehavare
av servitut, icke får genomföras utan dennes samtycke synes dessutom vara
en så betydelsefull grundsats, att den bör komma till klart uttryck i lagen.»

Beträffande 9 § i förslaget till samma lag.

»Förrättningsmannen har enligt förslaget fått befogenhet att under vissa
förutsättningar på eget initiativ tvångsvis genomföra sammanföring i större
omfattning än som föranledes av framställda yrkanden. Denna befogenhet
omfattar dels sammanföring med fastighet, vars ägare begärt sådan åtgärd,
av större del av den i samfälligheten ingående vägmärken än som avses i
yrkandet dels ock sammanföring av vägmark från samfälligheten med fastighet,
vars ägare icke alls framställt begäran om sammanföring. Grunden
till dessa stadganden är, att man velat främja en lämplig fastighetsindelning
och förebygga den olägenheten i fråga om fastighetsredovisningen och
därmed sammanhängande förhållanden, som skulle uppkomma om spridda
delar av onyttig vägmark sammanfördes med angränsande fastigheter, medan
däremellan liggande stycken av sådan mark förbleve samfällda.

Vad beträffar den första delen av initiativrätten möta inga egentliga betänkligheter,
såvitt densamma, såsom departementschefen utvecklat, utövas
med tillbörlig aktsamhet, så att förrättningen icke utsträckes att omfatta
stora delar av samfälligheten, som vederbörande ej önskar inlösa.----

I fråga om förrättningsmannens befogenhet att sammanföra mark med
fastighet, vars ägare icke önskar förvärva någon del av samfälligheten, ställer
sig däremot saken mera tveksam. Då emellertid både den ersättning för
marken, som fastighetsägaren kan komma att få erlägga, och beloppet av
den på honom belöpande delen av förrättningskostnaden i regel torde bliva
förhållandevis obetydliga, anser sig lagrådet kunna godtaga förslaget, dock

med de begränsningar som i det följande beröras.---Enligt förslaget

må sådan sammanföring ske endast såframt densamma ej länder till skada
för ägaren. Då åt ordet ''skada’ här torde böra givas en räckvidd, som går
längre än vad man vanligen inlägger däri, vill lagrådet föreslå, att det utbytes
mot ordet ''olägenhet''.

Vad förut sagts därom, att för vägmark utgående ersättning kan väntas
i regel uppgå till ett jämförelsevis obetydligt belopp, äger icke tillämpning
på tomtindelad mark. Det värde, som även ett mindre område sådan mark
representerar, torde ofta belöpa sig till ett icke ringa belopp. Redan av denna

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

anledning kan ifrågasättas skäligheten av att tvångsvis verkställa sammanföring.
Härtill kommer emellertid ett annat viktigt skäl, nämligen att förslaget
i denna del icke står i god överensstämmelse med vad som enligt
byggnadslagen gäller för det fall, att enligt tomtindelning särskilda delar av
tomt äro i olika ägares hand. Någon skyldighet föreligger nämligen icke för
någon av delägarna i tomten att lösa den eller de delar därav, som ägas
av annan. Frågan har i stället lösts så, att rätt till inlösen tillerkänts delägare
med företrädesrätt för ägaren av den värdefullaste tomtdelen samt, om
ingen av delägarna inom tid, som utsatts i lagen, begagnat sig av denna rätt,
samhället fått rättighet att inlösa tomten. Från dessa principer skulle enligt
förslaget göras avsteg, när det gäller i tomt ingående vägmark. Genomförande
av förslaget i denna del skulle alltså kunna få till följd, att regler
av helt olika innehåll bleve tillämpliga i fråga om skilda delar av samma

tomt. Detta synes mindre lämpligt.---Med hänsyn härtill och till vad

förut sagts om de sannolikt ganska höga ersättningsbeloppen synas övervägande
skäl tala för att tomtindelad mark icke må kunna sammanföras med
fastighet mot ägarens vilja. Lagrådet får därför förorda ett stadgande av
innehåll att sammanföring av vägmark med fastighet, vars ägare icke påkallar
eller medgiver sammanföring, icke må avse mark, som ingår i tomtindelning.
Denna bestämmelse torde lämpligen böra upptagas i sista stycket
av förevarande paragraf. Härigenom avses naturligtvis ej att göra någon
begränsning i förrättningsmannens befogenhet att i anledning av framställt
yrkande om sammanföring göra de jämkningar av gränserna för det önskade
området, som betingas av en ändamålsenlig fastighetsindelning.»

Beträffande 20 § i förslaget till samma lag:

»Fastighetsbildningssakkunniga ha i sin motivering till bestämmelserna
om inlösen framhållit, att kommun eller samhälle, som fått inlösa visst område,
hade att söka lagfart å den inlösta vägmärken. För att underlätta för
kommunen eller samhället att erhålla lagfart på området synes, i likhet
med vad som skedde exempelvis vid införandet av ensittarlagen, sådant
tillägg böra göras i 8 § andra stycket lagfartsförordningen, att det för lagfarts
beviljande i förevarande fall ej är av nöden att med föregående fång
lagfares, eller att åtkomst styrkes, på sätt i 7 § sagda förordning är föreskrivet.
»

Utskottet.

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot de genom propositionen
framlagda lagförslagen och får därför hemställa,

att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.

Stockholm den 4 mars 1952.

På tredje lagutskottets vägnar:
ÅKE HOLMBÄCK.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Holmbäck, Carl Eriksson, Albert Hermansson,
Lars Andersson, Eskilsson, Ivar Nilzon och Boo;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Ericsson i Sörsjön,
Holm, Åhman, von Seth, Jansson i Aspeboda, Nyberg och Andersson i Ryggestad.

2 llihnng till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 3 avd. Nr 7.