Tredje lagutskottets utlåtande nr 72 år 1968 (Utlåtande 1968:L3u72 - höst l3u)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 72 år 1968

Nr 72

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 19 maj 19ri''i
(nr 219) om djurskydd.

Genom en den 8 november 1968 dagtecknad proposition, nr 170, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl.
Maj:t, under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden
och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag angående ändring i lagen den 19 maj 1944
(nr 219) om djurskydd.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att det i djurskyddslagen förs in en bestämmelse
som ger länsstyrelse möjlighet att i vissa fall förbjuda den som vanvårdar
djur att för viss tid eller tills vidare handha djur. Är den försumlige ägare
av djuret, skall länsstyrelsen dessutom kunna ålägga honom att avhända
sig djuret och förbjuda honom att skaffa nytt djur. Beslut om förbud eller
åläggande föreslås kunna meddelas endast i särskilt kvalificerade fall. I
första hand avses de fall då någon har underlåtit att efterkomma sådan föreskrift
om djurs vård eller behandling som hälsovårdsnämnd eller länsstyrelse
har meddelat honom och som är av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt.

Om djur ägare inte iakttar åläggande att avhända sig djur eller förbud att
anskaffa djur, skall länsstyrelsen enligt förslaget ha rätt att förordna att
djuret skall omhändertas genom polismyndighetens försorg på den försumliges
bekostnad för försäljning eller dödande. Vidare föreslås bötesstraff för
den som bryter mot förbud att handha djur. Vid bestämmande av straff för
djurägare skall hänsyn tas till den förlust som han kan ha lidit genom att
hans djur har omhändertagits.

Lagförslaget

Det vid propositionen fogade lagförslaget har följande lydelse.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 3 avd. Nr 72

Tredje lagutskottets utlåtande nr 72 år 1968

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 19 maj 1944 (nr 219) om djurskydd

Härigenom förordnas, dels att 14 § 2 mom. samt 17—19 och 21 §§ lagen
den 19 maj 1944 om djurskydd1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
anges, dels att till 14 § skall fogas ett nytt moment, 4 mom., av nedan angiven
lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

14 §.

2 mom. Åsidosätter någon---

För avhjälpande av missförhållande
i avseende å djurskyddet äger
länsstyrelsen samma befogenheter
som enligt första stycket tillkommer
hälsovårdsnämnden.

— hos länsstyrelsen.

Föreligga sådana omständigheter
att förbud enligt 4 mom. andra stycket
kan komma i fråga, skall hälsovårdsnämnden
göra anmälan därom
till länsstyrelsen.

4 mom. För avhjälpande av missförhållande
med avseende å djurskyddet
äger länsstyrelsen samma
befogenheter som enligt 2 mom. första
stycket tillkommer hälsovårdsnämnden.

Underlåter någon att efterkomma
av hälsovårdsnämnd eller länsstyrelse
meddelad föreskrift, som avses i
2 mom. första stycket och som är av
väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt,
eller föreligger i annat fall
missförhållande av allvarlig natur i
fråga om djurs vård eller behandling,
äger länsstyrelsen meddela den försumlige
förbud att handhava djur eller
visst slag av djur. Är den försumlige
ägare av djuret eller djuren, äger
länsstyrelsen dessutom meddela honom
åläggande att avhända sig djuret
eller djuren och förbud att anskaffa
djur eller visst slag av djur.
Förbud enligt detta stycke skall avse
viss tid eller gälla tills vidare.

Länsstyrelsens beslut skall lända
till omedelbar efterrättelse, om ej
annorlunda förordnas.

1 Senaste lydelse av 14 § 2 mom. och 21 § se 1965:728 samt av 17—19 §§ se 1946:865.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 72 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Är djur utsatt för djurplågeri och
sker ej på tillsägelse av polismyndigheten
rättelse, äger denna omhändertaga
djuret samt, där sådant med
hänsyn till kostnaden för djurets
vård eller andra omständigheter finnes
nödvändigt, efter värdering låta
försälja eller döda det.

I fråga om åtgärd som i 17 § sägs
gålle i tillämpliga delar vad i rättegångsbalken
är stadgat om beslag;
dock skall, om ej rätten utsatt annan
tid, åtal för djurplågeriet väckas
inom en vecka från det åtqärden vidtogs.

Närmare bestämmelser angående
förfarandet, när djur omhändertages,
meddelas av Konungen.

§•

Är djur utsatt för djurplågeri och
sker ej rättelse på tillsägelse av polismyndigheten,
hälsovårdsnämnden eller
länsstyrelsen, äger länsstyrelsen
förordna att djuret skall omhändertagas
genom polismyndighetens försorg.
Om sådant omhändertagande
må länsstyrelsen även förordna, därest
djurägare ej iakttager åläggande
att avhända sig djur eller förbud att
anskaffa djur. Länsstyrelsens beslut
skall lända till omedelbar efterrättelse,
om ej annorlunda förordnas.

Det ankommer på polismyndigheten
att efter värdering låta sälja eller
döda djur som omhändertagits. I fall
som avses i första stycket första
punkten må polismyndigheten i stället
föranstalta om vård av djuret tills
vidare.

Närmare bestämmelser angående
förfarandet, när djur omhändertages,
meddelas av Konungen.

§•

Sedan djur omhändertagits, må
ägaren ej förfoga över det utan tillstånd
av polismyndigheten.

19 §.

Kostnad som--------

Har talan väckts om ansvar för
djurplågeri skall domstolen vid målets
avgörande pröva, huruvida
nämnda kostnad skall till statsverket
återgäldas av åklagaren eller av den
tilltalade. Ej må åklagaren därtill
förpliktas i annat fall än då den åtgärd
som föranlett kostnaden blivit
av honom utan skäl vidtagen eller
fastställd.

— allmänna medel.

Dömes någon i fall som avses i
17 § första stycket första punkten
för djurplågeriet, skall kostnaden
återgäldas av denne. I fall som avses
i samma stycke andra punkten skall
kostnaden återgäldas av den åläggandet
eller förbudet gäller. I övrigt
skall kostnaden stanna å statsverket.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 72 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Har djuret av polismyndigheten
försålts, skall polismyndigheten, i
avbi dan på domstolens beslut i kostnadsfrågan,
av försäljningssumman
innehålla ett belopp som svarar mot
vad av allmänna medel förskjutits.

Den som bryter mot vad i 8 a, 9,
10, 11 eller 12 § stadgas eller åsidosätter
honom åvilande skyldighet enligt
15 § första stycket eller underlåter
att fullgöra vad honom åligger enligt
20 § andra stycket, dömes till
dagsböter.

Om straff

Har omhändertaget djur sålts genom
polismyndighetens försorg, må
kostnad, som skall återgäldas av
ägaren, uttagas ur köpeskillingen. Är
i fall som avses i 17 § första stycket
första punkten åtal för djurplågeriet
väckt mot ägaren när köpeskillingen
inflyter, skall polismyndigheten, i
avbidan på domstolens prövning i
ansvarsfrågan, av köpeskillingen innehålla
ett belopp som svarar mot
kostnaden.

Den som bryter mot vad i 8 a, 9,
10, 11 eller 12 § stadgas eller överträder
sådant förbud att handhava djur
som meddelats enligt 14 § 4 mom.
andra stycket eller åsidosätter honom
åvilande skyldighet enligt 15 §
första stycket eller underlåter att
fullgöra vad honom åligger enligt
20 § andra stycket, dömes till böter.
Dömes djurägare för överträdande
av förbud att handhava djur, skall
vid straffets bestämmande hänsyn
tagas till den förlust djurägaren lidit
genom att hans djur omhändertagits.

--i brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

Är djur vid lagens ikraftträdande omhändertaget enligt äldre lag, ager
denna alltjämt tillämpning beträffande omhändertagandet och kostnaden
därför.

Inledning

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anför i propositionen
inledningsvis följande.

Lagen den 19 maj 1944 (nr 219) om djurskydd (den s. k. djurskyddslagen)
avser vård och behandling av husdjur och andra djur som hålls i
fångenskap. Lagen innehåller dels vissa allmänna bestämmelser om hur
sådana djur skall behandlas och vårdas, dels föreskrifter av mer speciell
karaktär om vad som skall iakttas i samband med en del särskilda förfaranden
med djur. Det har i första hand lagts på hälsovårdsnämnden i orten

Tredje lagutskottets utlåtande nr 72 år 1968

att öva tillsyn över att bestämmelserna efterlevs. Nämnden har sålunda befogenhet
att vid vite förelägga den som åsidosätter vissa bestämmelser i lagen
att iaktta föreskrift som den meddelar. Om sådan föreskrift inte följs, får
nämnden själv låta verkställa nödvändig åtgärd på den försumliges bekostnad.
Samma befogenheter tillkommer länsstyrelsen. Polismyndigheten har i
vissa fall rätt att omhänderta djur som är utsatt för djurplågeri och att, om
det anses nödvändigt, sälja eller döda det.

Bestämmelse om straff för djurplågeri finns intagen i 16 kap. 13 § brottsbalken.
Bestämmelsen avser alla slag av djur, således inte bara sådana som
omfattas av djurskyddslagen.

Det har i olika sammanhang gjorts gällande att det i praktiken inte räcker
med de möjligheter som djurskyddslagen ger samhällets organ att ingripa
till förekommande av allvarliga fall av djurplågeri eller fortgående
vanvård av djur. Synpunkter av det slaget framfördes sålunda vid en interpellationsdebatt
i riksdagens andra kammare i april 1967. Jag förklarade
därvid att det fanns anledning att ta upp frågan till förnyat övervägande.
Riksdagens justitieombudsman har senare i en framställning den 10 augusti
1967 till Kungl. Maj :t framhållit, att det borde vara möjligt att i allvarliga
fall av djurplågeri förbjuda den som inte tar rättelse av andra åtgärder att
för framtiden handha djur (se JO:s ämbetsberättelse 1968 s. 136). 1968 års
riksdag har uttalat sig i samma riktning vid behandlingen av motionerna
1:86 och 194 samt II: 120 och 255 (3LU 1968: 20, rskr 110).

Med anledning av den kritik som har riktats mot de nuvarande bestämmelsernas
effektivitet har inom justitiedepartementet i mars 1968 upprättats
en promemoria angående hithörande frågor (Stencil Ju 1968: 7). Promemorian
mynnar ut i ett förslag om att en bestämmelse om möjlighet att
meddela förbud att handha djur förs in i djurskyddslagen.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av riksåklagaren
(RÅ), Göta hovrätt, rikspolisstyrelsen, lantbruksstyrelsen, veterinärstyrelsen
(efter hörande av länsveterinärerna), länsstyrelserna i Uppsala, Malmöhus,
Värmlands och Västerbottens län (efter hörande av några hälsovårdsnämnder
i länen), föreningarna Sveriges häradshövdingar och stadsdomare,
Sveriges länspolischefer samt Sveriges polismästare, Riksförbundet Landsbygdens
folk (RLF), Hushållningssällskapens förbund, Sveriges lantbruksförbund,
Sveriges veterinärförbund, Svenska djurskyddsföreningen, Nordiska
djurskyddsföreningen och Föreningen Djurens vänner i Stockholm.

Huvuddragen av gällande bestämmelser

Utskottet hänvisar till propositionen s. 6—8.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 72 år 1968

Tidigare behandling av frågan om förbud att handha djur

Utskottet hänvisar till propositionen s. 8—11.

Förbudsfrågans reglering i Danmark och Norge
Utskottet hänvisar till propositionen s. 11—12.

Departementspromemorian

Utskottet hänvisar till propositionen s. 12—14.

Remissyttrandena

Utskottet hänvisar till propositionen s. 15—17.

Departementschefen

Genom 1944 års djurskyddslag fick vi — vid sidan av den allmänna strafflagstiftningens
bestämmelse om straffansvar för djurplågeri — för första
gången en allmän reglering av frågor om vård och behandling av husdjur
och andra djur i fångenskap. Djurskyddslagen innehåller bl. a. vissa allmänna
bestämmelser om hur sådana djur skall behandlas. Om dessa bestämmelser
åsidosätts på sådant sätt att djur kan sägas otillbörligen ha utsatts
för lidande, blir bestämmelsen om ansvar för djurplågeri i 16 kap. 13 §
brottsbalken tillämplig. För kontroll av att djurskyddslagens allmänna bestämmelser
efterlevs har ett administrativt övervakningssystem anordnats.
Enligt 14 § djurskyddslagen ankommer det i första hand på hälsovårdsnämnden
i orten att utöva denna kontroll. Nämnden har rätt att använda vissa
tvångsmedel för att åstadkomma rättelse av missförhållanden. Nämnden kan
sålunda enligt 14 § 2 mom. meddela en försumlig djurvårdare vissa föreskrifter
om vad han har att iaktta. Därvid kan vitesföreläggande begagnas
som påtryckningsmedel. Underlåter någon att vidta föreskriven åtgärd, kan
nämnden låta verkställa åtgärden på den försumliges bekostnad. De nu
nämnda befogenheterna tillkommer också länsstyrelsen. Vidare kan nämnas
att polismyndighet enligt 17 § i vissa fall kan omhänderta samt sälja
eller döda djur som är utsatt för djurplågeri.

Djurskyddslagens betämmelser torde i flertalet fall erbjuda tillräckliga

Tredje lagutskottets utlåtande nr 72 år 1968

möjligheter att komma till rätta med förekommande missförhållanden och
att skona djur, som har utsatts för djurplågeri, från fortsatt lidande. Erfarenheten
har emellertid visat att det kan förekomma fall då en person trots
upprepade ingripanden från tillsynsmyndigheterna och trots fällande straffdomar
för djurplågeri fortsätter att handha djur på ett sätt som står i uppenbar
strid med djurskyddslagens föreskrifter. Både i det betänkande av
år 1938 som lag till grund för djurskyddslagen och i det betänkande av år
1961 som föregick 1965 års ändringar i lagen föreslogs bestämmelser, som
skulle göra det möjligt att under vissa förutsättningar förbjuda den som
hade gjort sig skyldig till djurplågeri att i fortsättningen handha djur. Dessa
förslag ledde emellertid inte till någon lagstiftningsåtgärd.

Frågan om att införa en förbudsbestämmelse har nu aktualiserats på nytt.
I en promemoria, som har upprättats inom justitiedepartementet, föreslås
att det i djur skyddslagstiftningen förs in en bestämmelse som gör det möjligt
att meddela förbud för viss person att handha djur. Enligt promemorian
kräver den principiella utgångspunkten för djurskyddslagen att missförhållanden
av den art som har framkommit i ett av JO behandlat fall så långt
som möjligt skall kunna motarbetas och förhindras. De förslag till förbudsbestämmelse
som diskuterades vid djurskyddslagens tillkomst och i samband
med 1965 års ändringar av lagen innebar, att domstol under viss förutsättning
skulle kunna förbjuda den som hade funnits skyldig till djurplågeri
att sköta, köra, slakta eller eljest syssla med djur. Det förslag som behandlades
vid djurskyddslagens tillkomst omfattade också förbud att äga
djur. Mot förslagen framfördes betänkligheter både av principiell och av
praktisk natur. Med hänsyn till denna kritik mot de tidigare förslagen förordas
i promemorian en annan konstruktion av förbudsbestämmelsen. Sålunda
föreslås att det inte skall ankomma på domstol utan på administrativ
myndighet, i första hand hälsovårdsnämnd, att besluta om förbud. Vidare
föreslås att man överger tanken på anknytning till djurplågeribrott och i
stället gör det möjligt att lägga mera allmänna kriterier till grund för ett
förbud.

Enligt promemorian är det angeläget att i främsta rummet kunna inskrida
med en förbudsbestämmelse vid fall av fortgående vanvård av djur.
Sådan vanvård torde regelmässigt avse husdjur och andra djur som hålls i
fångenskap. I promemorian anförs att det därför ter sig naturligt att begränsa
bestämmelsens räckvidd till sådana djur. I enlighet härmed föreslås
att den nya bestämmelsen inarbetas i djurskyddslagen.

Vid remissbehandlingen av 1938 års djurskyddsbetänkande avstyrktes
den då föreslagna förbudsbestämmelsen. 1961 års förslag tillstyrktes däremot
av flertalet remissinstanser. Trots detta var jag inte, när lagstiftningen
reviderades år 1965, beredd att förorda ett förbud av angivet slag. Jag framhöll
att det tedde sig uppenbart att det i vissa fall skulle vara värdefullt från
djurskyddssynpunkt att ha en möjlighet att beröva en person rätten att

Tredje lagutskottets utlåtande nr 72 år 1968

handha djur (prop. 1965: 138 s. 25). Mitt ställningstagande mot ett förbud
var föranlett av både principiella och praktiska skäl. Jag underströk särskilt
att, även om det på andra områden fanns företeelser som i någon mån
påminde om den då föreslagna förbudsbestämmelsen, man tydligen ändå
här stod inför något som i stort sett var främmande för vår rättsordning.
Jag betonade också att ett förbud under vissa omständigheter skulle kunna
begränsa en persons försörjningsmöjligheter och frihet i andra avseenden
mycket kännbart och att det var ofrånkomligt att verkningarna skulle komma
att drabba ojämnt. Jag pekade vidare på svårigheterna att avgränsa de
konkreta förbuden så att orimligheter undveks och på de problem som kontrollen
av meddelade förbud kunde erbjuda. 1965 års riksdag anslöt sig till
min bedömning och fann det i allt fall inte då påkallat med någon åtgärd
i saken från riksdagens sida.

Att döma av de remissyttranden som har avgetts över den nu föreliggande
promemorian har sedan remissbehandlingen av 1961 års förslag en ytterligare
förskjutning av opinionen skett till förmån för en förbudsbestämmelse.
Endast två remissinstanser, RLF och Sveriges lantbruksförbund, intar nu
en avvisande hållning. Några uttrycker tveksamhet, dock utan att avstyrka
förslaget. Det alldeles övervägande antalet remissinstanser är emellertid positivt
inställda till tanken att införa en förbudsbestämmelse. Det kan särskilt
anmärkas, att landets samtliga länsveterinärer liksom de hälsovårdsnämnder
som har yttrat sig i frågan vitsordar behovet av en sådan föreskrift.

Det är givet att de invändningar som i 1965 års lagstiftningsärende framfördes
mot en förbudsbestämmelse inte har förlorat sin giltighet. De är dock
inte av den karaktären att de under alla omständigheter behöver stå i vägen
för en sådan justering av djur skyddslagstiftningen varom nu är fråga. En
avvägning måste med andra ord göras mellan å ena sidan behovet av en sådan
reform och å andra sidan tyngden i de skäl som kan anföras mot en
reglering av denna typ.

Enligt min mening har behovet att effektivisera djurskyddslagstiftningen
i denna punkt framträtt allt tydligare under de senaste åren. Detta intryck
har ytterligare befästs efter remissbehandlingen av departementspromemorian,
främst genom yttranden från länsveterinärhåll, vilka ger vid handen
att de medel som myndigheterna f. n. disponerar för att tillgodose djurskyddsintressena
inte är tillräckliga. Jag har därför kommit till den uppfattningen
att man trots de tidigare betänkligheterna nu bör öka möjligheterna
för samhället att ingripa mot den som underlåter att rätta sig efter föreskrifter
som har meddelats i djurskyddssyfte och som med hög grad av
sannolikhet kan antas komma att göra sig skyldig till vanvård av djur. Jag
anser därför att det bör införas en bestämmelse som gör det möjligt att förebygga
sådan vanvård genom förbud i vissa fall för person att handha djur.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 72 år 1968 9

Beträffande innehållet i en reglering av sådan innebörd vill jag anföra
följ ande.

Promemorieförslaget att beslut om förbud skall fattas i administrativ ordning
har godtagits av så gott som samtliga remissinstanser. Vid frågans behandling
år 1965 framhöll jag att ett administrativt förfarande enligt min
mening var att föredra framför alternativet att förlägga beslutanderätten till
domstol. Jag tänkte därvid bl. a. på att ett administrativt förfarande möjliggör
ingripande på ett tidigare stadium. Jag är fortfarande av samma uppfattning
och förordar därför, liksom departementspromemorian, att förbudet
skall meddelas i administrativ ordning.

I promemorian förordas att det i första hand skall ankomma på hälsovårdsnämnd
att avgöra förbudsfrågan. Flertalet av de remissinstanser som
har yttrat sig i saken anser dock att beslutanderätten bör förbehållas länsstyrelsen.
Jag ansluter mig till sistnämnda uppfattning. Som påpekats under
remissbehandlingen kan för den enskilde betydelsefulla rättssäkerhetsfrågor
aktualiseras i samband med ett förbud. Det är uppenbart att länsstyrelserna
är bättre rustade än hälsovårdsnämnderna att bedöma sådana frågor.
Intresset av en i möjligaste mån enhetlig tillämpning talar också mot att
sprida beslutsfunktionen på ett så stort antal myndigheter som hälsovårdsnämnderna
utgör. Jag förordar alltså att beslutanderätten i dessa ärenden
förbehålls länsstyrelserna. Till förfarandet inför länsstyrelsen återkommer
jag senare.

I enlighet med vad som har anförts i promemorian bör förbudsbestämmelsen
göras tillämplig endast på sådana djur som avses i djurskyddslagen,
dvs. husdjur och andra djur som hålls i fångenskap. Redan syftet med bestämmelsen
— att förebygga upprepad van vård av djur — gör en sådan begränsning
av tillämpningsområdet naturlig. Därtill kommer att det i fråga
om andra djur sannolikt skulle möta stora svårigheter både att bestämma
det närmare innehållet i ett förbud och att kontrollera efterlevnaden av det.
Som har uttalats i promemorian är det därför naturligt att anknyta förbudsbestämmelsen
till djurskyddslagen.

I frågan om vilka åtgärder eller försummelser som skall kunna föranleda
förbud föreslås i promemorian, att i princip samma omständigheter som kan
föranleda föreskrift enligt 14 § 2 mom. djurskyddslagen skall kunna medföra
ett förbud. I likhet med en så gott som enhällig remissopinion ansluter
jag mig till detta förslag.

Med hänsyn till de avsevärda ingrepp i den drabbades försörjningsmöjligheter
som ett förbud kan innebära och de verkningar i övrigt som detta kan
få för den enskilde bör -— som också har framhållits i promemorian -—- förbud
få tillgripas endast i särskilt kvalificerade fall. Detta bör komma till
uttryck i lagregleringen i fråga. Därvid bör gälla att förbud i regel
skall få tillgripas först sedan vederbörande har underlåtit att efter -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 72 år 1968

komma tidigare meddelad föreskrift, som är av väsentlig betydelse från
djurskyddssynpunkt. Även om andra vägar inte har prövats dessförinnan,
bör förbud dessutom kunna meddelas när konstaterade missförhållanden i
fråga om djurens vård och behandling är av allvarlig natur. I sistnämnda
fall bör krävas att omständigheterna är sådana att det framstår som utsiktslöst
att söka åstadkomma rättelse på annat sätt. Sistnämnda krav får anses
följa av de allmänna grundsatser som gäller i fråga om tvångsåtgärder, nämligen
att strängare medel får användas endast i den mån mindre ingripande
åtgärder ej kan påräknas leda till åsyftat resultat, och behöver därför inte
uttyckligen anges i lagtexten.

Vid bedömningen om förbud skall meddelas bör hänsyn tas såväl till de
yttre förhållandena som till djurhållarens subjektiva inställning. När fråga
är om personer som medvetet underlåter att sörja för vården av sina djur,
trots att de har ekonomiska och andra förutsättningar därför, finns uppenbarligen
mindre skäl att visa återhållsamhet än när fråga är om vad som
brukar kallas den tysta vanvården, nämligen fall som har sin grund i att
djurhållaren till följd av hög ålder, sjuklighet eller annat saknar både insikt
om djurens belägenhet och förmåga att sköta dem på ett tillfredsställande
sätt. Det är givetvis ytterst angeläget att länsstyrelserna i sådana fall går
fram med särskild försiktighet och i första hand söker utnyttja de former
av hjälp och bistånd som kan stå till buds.

Enligt promemorieförslaget skall ett förbud innebära att en försumlig
djurvårdare förbjuds att, för alltid eller för viss tid, själv handha djur. I den
föreslagna lagtexten anges inte några olika former av handhavande. I promemorian
sägs vidare att endast den som själv har gjort sig skyldig till vanvård
vid handhavande av dj ur skall kunna drabbas av förbud.

Det sist nämnda uttalandet i promemorian har föranlett kritik från
några remissinstanser. Dessa framhåller, att det i vissa situationer kan
finnas anledning att rikta ett förbud mot en djurägare som indirekt förorsakar
van vård, t. ex. genom att inte tillhandahålla en anställd djurskötare
tillräckligt med foder åt djuren. Att i sådana och liknande fall rikta
förbudet mot djurskötaren är till föga nytta från djurskyddssynpunkt.

För min del vill jag instämma i dessa remissinstansers synpunkter. Det
torde inte alltid vara möjligt att nå åsyftat resultat med ett förbud som
avser endast handhavande av djur. Enligt min mening bör det därför finnas
möjlighet att också ålägga en försumlig djurägare att avhända sig
djur som han äger och förbjuda honom att anskaffa djur av samma slag.
Denna möjlighet att ingripa mot en djurägare bör användas endast i kombination
med förbud att handha djur.

Jag vill också understryka att ett beslut om ingripande i någon av de
föreslagna formerna inte bör ges ett vidare innehåll än vad förhållandena
i de särskilda fallen motiverar och vad som krävs för att nå syftet med
åtgärden. Regelmässigt bör övervägas om inte beslutet kan begränsas till

Tredje lagutskottets utlåtande nr 72 år 1968 11

visst eller vissa djurslag. Det kan antas att ingripandena i praktiken
vanligen kommer att inskränkas på detta sätt. Det bör också vara möjligt
att begränsa ett förbud att handha djur till visst slag av handhavande,
även om det inte förefaller sannolikt att en begränsning av den typen kan
bli aktuell annat än i undantagsfall. I vissa situationer kan det enligt min
mening också vara befogat att ge ett beslut sådan innebörd att det utgör
hinder endast mot att hålla djur utöver ett visst angivet antal.

Som uttalas i promemorian bör förbud i allmänhet ges bestämd giltighetstid.
Jag delar också uppfattningen i promemorian att man kan avstå
från att i lagtexten bestämma någon minimi- och maximitid för sådana
förbud. För egen del anser jag dock att kortare tid än ett år och längre
tid än fem år inte bör tillämpas annat än undantagsvis. Förbud bör också
kunna meddelas med giltighet tills vidare. Ett förbud bör givetvis kunna återkallas,
om ändrade förhållanden ger anledning därtill. Enligt min mening
bör förbud inte kunna utfärdas för alltid.

En bestämmelse av det innehåll som nu har angetts bör tas in i 14 §
djurskyddslagen som ett nytt moment, betecknat 4 mom. Till detta bör
lämpligen föras nuvarande andra stycket i 14 § 2 mom. Härigenom kommer
länsstyrelsernas befogenhet beträffande kontrollen och efterlevnaden
av djurskyddslagens allmänna bestämmelser att finnas samlade i detta
moment.

Beträffande länsstyrelsens beslut i förevarande ärenden bör gälla att
det skall lända till omedelbar efterrättelse om ej annorlunda förordnas.
En föreskrift härom bör tas in som ett tredje stycke i 14 § 4 mom.

För att länsstyrelsen skall få kännedom om de fall, då en tillämpning
av bestämmelsen om förbud eller åläggande kan komma i fråga, bör skyldighet
att anmäla dessa fall till länsstyrelsen åvila hälsovårdsnämnderna.
En föreskrift härom bör föras in i 14 § 2 mom.

Med hänsyn till den allmänna standarden på djur skyddsområdet i vårt
land och de andra medel som står till myndigheternas förfogande för att
komma till rätta med vanvård av djur torde man kunna utgå från att
den föreslagna bestämmelsen skall behöva tillämpas endast tämligen sällan.
Det finns därför anledning förmoda, att de praktiska svårigheterna
att kontrollera efterlevnaden av förbud inte skall bli alltför framträdande.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att meddela föreskrifter om hur
denna kontroll skall anordnas. Kontrollen synes lämpligen böra utövas av
hälsovårdsnämnderna genom deras tillsyningsmän. När länsstyrelse har
meddelat ett förbud, bör den meddela hälsovårdsnämnden i den ort där
den förbudet gäller är bosatt. Underlåter denne att rätta sig efter förbudet,
bör länsstyrelsen skyndsamt underrättas därom. Flyttar han till annan
ort, bör länsstyrelsen få besked också därom, så att kontrolluppgiften
kan flyttas över till hälsovårdsnämnden i den nya bosättningsorten. Någon
central registrering av utfärdade förbud anser jag inte vara motiverad.

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 72 år 1968

När en person åläggs att avhända sig djur, bör länsstyrelsen — om det
från djur skyddssynpunkt framstår som försvarligt — samtidigt föreskriva
en tidsfrist, inom vilken djurägaren har att göra sig av med djuren. Underlåter
han att göra detta inom den utsatta fristen eller är förhållandena
sådana att han omedelbart bör skiljas från befattning med djuren, måste
tvångsåtgärder kunna tillgripas. I departementspromemorian, vari föreslås
förbud endast mot handhavande av djur, har inte föreslagits några
bestämmelser om vilka åtgärder som skall kunna tillgripas mot djurägare
som inte iakttar sådant förbud. Där hävdas att det måste anses utgöra en
konsekvens av förbudet att beslutsmyndigheten också äger tillse att det
efterlevs. Under remissbehandlingen har emellertid framhållits att bestämmelser
om hur myndigheterna skall förfara i sådana situationer inte
kan undvaras.

Som jag tidigare har nämnt ger 17 § djurskyddslagen polismyndighet
befogenhet att i vissa fall omhänderta djur. Som förutsättning gäller
att djuret är utsatt för djurplågeri och att rättelse inte sker på tillsägelse
av polismyndigheten. Omhändertaget djur får försäljas eller dödas av
polismyndigheten, om det finnes nödvändigt med hänsyn till kostnaden
för djurets vård eller andra omständigheter. Denna bestämmelse kan givetvis
i vissa fall utnyttjas för att tvinga fram efterlevnad av ett förbudsbeslut
eller beslut om skyldighet för en person att avhända sig djur. Emellertid
måste tvångsåtgärder i det syftet kunna vidtas mot djurägare också
när de nyss angivna villkoren för omhändertagande inte är uppfyllda.

Enligt min mening bör underlåtenhet att efterkomma åläggande för en
djurägare att avhända sig djur föranleda att djuren omhändertas genom
det allmännas försorg. Detsamma gäller om djur förvärvas i strid med
förbud att anskaffa djur. Självfallet kan inte komma i fråga ett omhändertagande
på längre sikt, utan ändamålet kan endast vara att djuren
slutligen skall antingen säljas eller dödas. Något hinder bör därvid inte
föreligga för ägaren att själv sluta försäljningsavtal efter det att djuren
har omhändertagits. Jag återkommer i det följande till vissa frågor som
uppkommer i sådant fall.

Med hänsyn till de vittgående ekonomiska konsekvenser som ett beslut
om omhändertagande kan få bör det enligt min mening ankomma på länsstyrelsen
att besluta härom. Jag förordar därför att till 17 § fogas ett
andra stycke som ger länsstyrelsen befogenhet att i förevarande fall förordna
om omhändertagande. Länsstyrelses förordnande om omhändertagande
bör verkställas av polismyndigheten i enlighet med de bestämmelser
som 17 § nu innehåller. Det bör ankomma på polismyndigheten att efter
värdering låta sälja eller döda omhändertaget djur. I det nu föreslagna
andra stycket i 17 § bör tas in en bestämmelse härom. Vid omhändertagandet
av djur bör polismyndigheten ha att iaktta bestämmelserna i kungörelsen
den 17 november 1944 angående förfarandet vid polismyndig -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 72 år 1968

hets omhändertagande av djur in. m. Det innebär bl. a. att veterinärbesiktning
alltid skall ske. Finner veterinären att djuret bör dödas, skall det
värderas av honom och en för ändamålet tillkallad trovärdig person, som
är sakkunnig beträffande djur av det aktuella slaget. För besiktning och
värdering får i stället för veterinär anlitas annan kunnig och trovärdig
person, om djuret uppenbarligen är av ringa värde.

Beslut om omhändertagande enligt den nu föreslagna bestämmelsen bör
kunna meddelas endast beträffande djur, som ägaren är skyldig att avhända
sig eller som han har anskaffat i strid med förbud. Om t. ex. en
anställd djurskötare eller annan person, som har annans djur om hand,
inte iakttar förbud att handha djur, bör något omhändertagande av djuren
inte kunna ske enbart av den anledningen. Däremot finns det givetvis
möjlighet att enligt 14 § 2 mom. meddela ägaren föreskrift av innebörd
att han skall se till att djurens vård inte handhas av den mot vilken
förbudet har riktats. Underlåter ägaren att iaktta sådan föreskrift,
torde hans försummelse i detta hänseende i vissa fall kunna betraktas
som så allvarlig att han bör åläggas att avhända sig djuren och förbjudas
att anskaffa nya. I särskilt allvarliga situationer bör sådant beslut kunna
meddelas direkt utan föregående föreskrift.

Bestämmelsen i 18 § första stycket djurskyddslagen att rättegångsbalkens
regler om beslag i tillämpliga delar gäller i fråga om åtgärd enligt 17 § bör
inte avse omhändertagande, som sker med stöd av den nu föreslagna bestämmelsen
i ett andra stycke av 17 §. Detta föranleder en mindre ändring
av 18 §.

Omhändertagande och annan åtgärd enligt det föreslagna andra stycket
i 17 § bör verkställas på bekostnad av den åläggandet eller förbudet gäller.
Kostnaderna skall förskjutas av allmänna medel liksom nu är fallet med
kostnader för omhändertagande enligt 17 § första stycket. Har omhändertaget
djur sålts, bör kostnaden få tas ut ur köpeskillingen. Bestämmelse härom
bör ges i ett nytt stycke i 19 §. Bestämmelsen bör anses gälla även när
försäljning har skett till slakt. I den mån den betalningsskyldige inte godvilligt
betalar kostnad som inte har kunnat tas ut ur köpeskillingen, får civil
talan väckas mot honom vid allmän domstol. Om kostnaderna inte betalas,
kan statsverkets fordran i stället avskrivas i enlighet med bestämmelserna
i avskrivningskungörelsen den 17 december 1965 (nr 921).

I samband med nu berört tillägg till 19 § bör vissa ändringar göras i paragrafen.
Särskilt bör därvid nämnas den föreskrift i andra stycket som innebär
att åklagare i vissa fall kan förpliktas återgälda statsverket kostnad
som har förskjutits av allmänna medel. Eftersom åklagarväsendet och polisväsendet
numera är åtskilda i organisatoriskt hänseende, har åklagare inte
längre att fatta beslut om åtgärd enligt 17 §. Föreskriften fyller därför inte
längre någon funktion och bör utgå.

Som jag nämnde tidigare kan det inte komma i fråga att omhänderta djur

Tredje lagutskottets utlåtande nr 72 år 1968

genom det allmännas försorg annat än för begränsad tid. Är omhändertaget
djur i sådant skick att det bör dödas, bör detta självfallet ske snarast möjligt.
I annat fall måste omhändertagandet bestå till dess försäljning kommer
till stånd. Polismyndigheten bör fritt få bestämma hur omhändertagandet
praktiskt skall ordnas och på vilket sätt försäljningen skall ske. I princip
bör det efter omhändertagandet stå ägaren fritt att själv sälja eller på annat
sätt avhända sig djuret, innan försäljning genom polismyndighetens försorg
har kommit till stånd. Det bör emellertid finnas möjlighet att hindra försök
från ägarens sida att genom uppenbar skenöverlåtelse kringgå ett meddelat
beslut, exempelvis genom försäljning av djuret till hemmavarande familjemedlem.
Ägaren bör inte få avhända sig djuret efter omhändertagandet annat
än efter särskilt tillstånd, som lämpligen kan meddelas av polismyndigheten.
Genom en sådan ordning skulle man också få viss möjlighet att
se till att ägaren inte träffar avtal beträffande djuret som skulle få till följd
att samhället förlorade annars föreliggande möjlighet att gottgöra sig för
de kostnader som omhändertagandet har föranlett. Jag föreslår därför att
det som ett tredje stycke i 17 § tas in en bestämmelse om att ägaren inte utan
tillstånd av polismyndigheten får förfoga över djur som har omhändertagits
enligt andra stycket. Någon motsvarande bestämmelse torde inte behövas för
omhändertagande enligt första stycket. För sådant omhändertagande skall
rättegångsbalkens regler om beslag gälla i tillämpliga delar (18 §).

Syftet med den kontroll över att meddelade förbud och ålägganden iakttas
som jag tidigare har talat om liksom med de ingripanden av tvångskaraktär
som jag har föreslagit är givetvis att så långt som möjligt förhindra att djur
ägs eller handhas i strid med vad länsstyrelsen har beslutat. Det torde emellertid
inte vara möjligt att helt förebygga överträdelser av sådana beslut.
Enligt promemorieförslaget bör det inte komma i fråga att föreskriva straff
för sådana överträdelser. Några remissinstanser har menat att en straffsanktion
är nödvändig, om regleringen skall få avsedd verkan.

Enligt min uppfattning bör man i första hand sträva efter att ge de särskilda
besluten sådant innehåll, att det blir möjligt att på effektivt sätt se
till att de blir åtlydda. Jag anser vidare att risken att bli tvångsvis skild från
djuren i flertalet fall får större avhållande effekt än ett straffhot. På grund
härav är jag inte beredd att förorda någon straffsanktion av angivet slag.
Som förut har sagts skall djur emellertid inte kunna omhändertas i de fall,
då den som har förbjudits att handha djur inte själv är ägare till de djur
som avses med förbudet. För dessa fall bör det finnas någon annan form av
reaktion mot underlåtenhet att iaktta meddelat förbud än straff. Lämpligen
bör länsstyrelsen ha rätt att föreskriva vite i samband med att den förbjuder
annan än ägaren att handha djur. Jag förordar att en bestämmelse härom
tas in i 14 § 4 mom.

Jag vill slutligen något beröra förfarandet i ärenden angående förbud att

Tredje lagutskottets utlåtande nr 72 år 1968 15

handha djur eller åläggande för djur ägare att avhända sig djur och förbud
att anskaffa sådana. Med hänsyn till att allvarliga inskränkningar i den enskildes
handlingsfrihet och förvärvsverksamhet kan komma i fråga i dessa
ärenden, är det uppenbarligen av vikt att ärendena handläggs på ett sätt
som uppfyller höga anspråk på rättssäkerhet. Det bör sålunda inte komma
i fråga att meddela beslut utan att den som ingripandet avser har haft tillfälle
att skriftligen eller muntligen yttra sig i ärendet. Muntligt förhör bör
hållas med honom, om han begär det. Länsstyrelsen bör givetvis vara oförhindrad
att anordna förhör även utan sådan begäran. När fråga har uppkommit
om förbud mot annan än djur ägaren, bör tillfälle beredas även denne
att yttra sig. Han kan härigenom på ett tidigt stadium få kännedom om
den ifrågasatta åtgärden och på eget initiativ vidta åtgärd för att undanröja
fortsatt risk för djurplågeri. För att få tillräckligt underlag för sitt beslut
torde länsstyrelsen ej sällan ha anledning att besiktiga de djur varom är fråga.
Några uttryckliga bestämmelser i djurskyddslagen angående utredningsförfarandet
torde emellertid inte behövas, eftersom det torde vara tillräckligt
med de handläggningsbestämmelser som finns i länsstyrelseinstruktionen
den 30 maj 1958 (nr 333) samt vedertagen förvaltningsrättslig praxis i ärenden
som gäller enskilds rätt. Jag vill i sammanhanget erinra om att en allmän
lagstiftning om förvaltningsförfarandet är under övervägande (jfr SOU
1968:27).

Enligt nuvarande ordning prövas besvär mot länsstyrelsens beslut i ärenden
om föreskrift eller tillstånd enligt djurskyddslagen av regeringsrätten.
Motsvarande ordning bör gälla beträffande talan mot länsstyrelses beslut om
förbud eller åläggande enligt 14 § 4 mom. och om omhändertagande av djur
enligt 17 § andra stycket. En uttrycklig bestämmelse härom bör tas in i regeringsrättslagen.
Jag avser att senare i dag anmäla förslag härom.

De förordade ändringarna i djurskyddslagen bör träda i kraft den 1 januari
1969.

Lagrådsbehandlingen

Lagrådet har ansett att den i lagrådsremissen föreslagna möjligheten att
förelägga vite bör ersättas av en bestämmelse om straff för den som bryter
mot förbud att handha djur. Lagrådet har vidare föreslagit att samtliga fall
av omhändertagande av djur enligt 17 § skall behandlas i den ordning som
följer av det remitterade förslaget. En sådan ändring medför dels vissa
följdändringar i 18 och 19 §§, dels en ny övergångsbestämmelse.

Lagrådets förslag har beaktats vid den slutliga utformningen av lagförslaget.

Utskottet hänvisar i övrigt till propositionen s. 32—38.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 72 år 1968

Utskottet

Utskottets granskning av lagförslaget har inte gett anledning till erinran.
Utskottet får därför hemställa

att riksdagen bifaller propositionen nr 170.

Stockholm den 3 december 1968

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexander son (fp), Göran Karlsson
(s), Svante Kristiansson (s), Knut Johansson (s), Ebbe Ohlsson (h), NilsEric
Gustafsson (ep), Åkesson (fp) och fru Landberg (s);

från andra kammaren: herrar Levin (s), Nyberg (fp), fru Torbrink
(s), herrar Grebäck (ep), Tobé (fp), fröken Anderson i Lerum (s), fru Ekroth
(s) och herr Krönmarlc (h).

MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680032