Tredje lagutskottets utlåtande nr 60 år 1967 (Utlåtande 1967:L3u60 - höst l3u)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 60 år 1967

Nr 60

Utlåtande i anledning av motioner om enskild äganderätt till lägenhet
i flerfamiljsfastighet.

Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade
motioner, nr 71 i första kammaren av herr Holmberg m. fl. och nr 95 i andra kammaren
av herr Bohman m. fl.

I motionerna, som är likalydande, hemställs ”att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa om utredning angående möjligheterna att i vårt land införa
ett institut som gör enskild äganderätt till lägenheter i flerfamiljsfastighet möjlig”.

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till redogörelsen nedan.

Över motionerna har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver utlåtanden
inhämtats från bostadsstyrelsen och bostadsrättskommittén. På begäran av utskottet
har yttranden över motionerna dessutom avgivits av Sveriges fastighetsägareförbund
och Hyresgästernas riksförbund.

Frågans tidigare behandling m. m.

Inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga uttalade i samband med ett år
1928 avgivet förslag till bestämmelser om vissa bostadsföreningar (SOU 1928:16),
att äganderätt till en lägenhet visserligen skänker större trygghet i besittningen av
bostaden men att ett sådant system är förknippat med nackdelar. Erfarenheten från
vissa länder, där ett sådant system varit infört, visade enligt de sakkunniga att en
sådan ”våningsrätt” var föga uppskattad som grundval för kreditgivning. Där lån
skulle kunna erhållas, var det ställt utom tvekan, att lånevillkoren blev betydligt
strängare än eljest. En uppdelning av ansvaret för inteckningsgälden skulle, framhöll
de sakkunniga, verka försvagande på den samhörighetsvilja, som är en nödvändig
betingelse för ett lyckosamt fullföljande av en bostadsförenings ändamål. Föreningen
skulle inte heller med tillbörlig kraft kunna ingripa mot den som vanvårdar sin
lägenhet. De sakkunniga ansåg, att lägenheterna borde upplåtas med nyttjanderätt,
vilken borde omgärdas med sådant skydd, att den i största utsträckning medförde
samma fördelar som äganderätten.

Genom lagen den 25 april 1930 om bostadsrättsföreningar bildades en mellanform
mellan äganderätt och nyttjanderätt till lägenheter. Enligt lagen skall bostadssökande
som önskar förvärva lägenhet med bostadsrätt i en bostadsrättsförenings
hus vara medlem i föreningen och erlägga en efter vissa grunder bestämd kapitalinsats
— grundavgift — för lägenheten. Då förutsättningarna för upplåtelse av
bostadsrätt föreligger och sådan rätt upplåtits har medlemmen såsom bostadsrätts Bihang

till riksdagens protokoll 1967. 9 saml. 3 avd. Nr 60

Tredje lagutskottets utlåtande nr 60 år 1967

havare nyttjanderätt till lägenheten för obegränsad tid. Bostadsrättshavaren svarar
själv för det s. k. inre underhållet av lägenheten. Förvaltningen av föreningshuset
sker enligt kooperativa principer, dvs. till självkostnad och med medbestämmanderätt
för envar bostadsrättshavare. Kostnaderna för de löpande utgifterna uttas av
bostadsrättshavaren såsom årsavgift.

Vid 1958 års riksdag väcktes motioner (1:273 och 11:343), vari i första hand
yrkades utredning om möjligheterna att i svensk rätt införa ett rättsinstitut rörande
äganderätt till lägenheter och i andra hand huruvida syftet med motionerna kunde
nås genom revision av bostadsrättsinstitutet.

Över motionerna avgavs yttranden av Svea hovrätt, byggnadsstyrelsen, bostadsstyrelsen,
statens hyresråd, överståthållarämbetet, Svenska stadsförbundet, Sveriges
fastighetsägareförbund och Hyresgästernas riksförbund. Endast fastighetsägareförbundet
tillstyrkte motionerna.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 19 år 1958 anförde tredje lagutskottet
bl. a. följande.

Nästan alla remissinstanserna har avstyrkt motionerna. Ingen har dock bestritt
vad motionärerna anfört om det angelägna i att städernas saneringsproblem med
det snaraste löses. Häri instämmer även utskottet. Detta betyder emellertid icke att
utskottet anser, att en kraftig koncentration av bebyggelsen till stadskärnan i alla
lägen är den bästa lösningen. Befolkningens förflyttning från glesbygder till tätorter
är ett av vår tids mest utmärkande drag. Denna befolkningsförflyttning gör det till
ett oavvisligt krav att samhället erhåller resurser att ordna tätorternas bebyggelse
på ändamålsenligaste sätt. Det är sannolikt att det därvid även i framtiden kommer
att befinnas att en viss del av stadsbebyggelsen bör få en stark koncentration till
stadskärnan. Den snabba tekniska utvecklingen, särskilt på kommunikationsmedlens
område, pekar å andra sidan på behovet att erhålla en s p r i d n i n g av bebyggelsen
inom tätorten.

I varje fall i de områden där en stark koncentration av bebyggelsen är önskvärd
är det i regel nödvändigt att sanering och åtföljande nybebyggelse sker i etapper,
som omfattar betydligt mer än en eller annan tomt i ett kvarter. Utan att här taga
ställning till frågan huruvida saneringen bör ske i allmän eller enskild regi, har utskottet
kommit till den uppfattningen, att saneringsproblemets lösning knappast
skulle komma att främjas genom att i den svenska rätten införa ett institut som
innebär äganderätt till lägenheter, våningsrätt. Motionerna synes fästa väsentligt
avseende vid den psykologiska betydelsen av att varje våningsrättshavare
äger en lokaliserad del av huset och därmed
kan anse sig som fastighetsägare. I stort sett har dock fastighetsrätten utvecklats
i en riktning, som är motsatt den av motionärerna föreslagna, och således gått
från samfälligheter till var för sig avgränsade och lokaliserade enheter.

Våningsrätten skulle givetvis i så måtto vara av värde att den skulle ge sin innehavare
stor trygghet i innehavet av bostad eller lokal. Konstrueras våningsrätten i
enlighet med motionärernas förslag såsom äganderätt, måste den dock i övriga delägares
intresse förses med så många och långtgående inskränkningar, att den knappast
vore förtjänt av benämningen äganderätt. Alla fördelar, som kan vara förknippade
med institutet våningsrätt, synes redan föreligga inom bostadsrätten, vartill
f. ö. motsvarighet tydligen saknas inom den västtyska rätten. Motionärerna menar

Tredje lagutskottets utlåtande nr 60 år 1967

att våningsrätten skulle kunna intecknas för gäld. Denna möjlighet lär icke komma
att avlägsna behovet att även i framtiden kunna inteckna fastigheten som helhet.
Därmed skulle uppstå en ny form av gemensamma inteckningar. Att medverka till
en dylik utveckling torde emellertid vara att korsa de reformplaner som föreligger
på området. Användningen av gemensamma inteckningar har ansetts böra inskränkas
i stället för att utvidgas.

Gällande hyresregleringslagstiftning torde icke utan vidare bli tillämplig på den
föreslagna våningsrätten. För att förhindra icke önskvärd spekulation i våningsrätter
skulle det därför sannolikt visa sig nödvändigt att utvidga den provisoriska lagstiftning,
som hyresregleringen är, till ett nytt område. Av flera skäl synes emellertid
detta ej böra ske.

Beträffande det av motionärerna i andra hand framförda yrkandet har icke i
denna fråga vare sig i motionerna eller remissyttrandena förekommit något, som
utskottet finner ägnat att ge stöd åt förslaget om en revision av bostad srättsinstitutet.

Bostadsrättskommittén har enligt sina direktiv (1963 års riksdagsberättelse s. 63 ff)
till uppgift att företa en allmän översyn av bostadsrättslagen, varvid skall eftersträvas
en modernisering av lagbestämmelserna och en anpassning därav till nuvarande
förhållanden. Uppmärksamhet skall ägnas åt frågan hur erforderlig trygghet skall
skapas för bostadsrättshavarna och hur dessas förhållanden inbördes och till föreningen
lämpligen bör regleras.

Direktiven för kommittén berör inte den i motionerna avsedda frågan om enskild
äganderätt till lägenheter i flerfamiljsfastighet.

Under sitt arbete har emellertid kommittén, enligt vad den uppger, bl. a. tagit
del av ett i juni 1965 avgivet danskt betänkande, Betasnkning angående Ejerlejligheder
m.v., nr 395/1965, med förslag till en lag om ägandelägenheter. Enligt förslaget
skall lagen gälla bostadslägenheter men även affärslägenheter, kontor och sådana
lägenheter, som skall ägas särskilt. Ägaren av en ägandelägenhet skall vara
delägare i den egendom som alla ägarna av ägandelägenheterna skall ha gemensamt
samt tillhöra en särskild ägareförening. Varje ägandelägenhet skall vara en självständig
fast egendom, som skall kunna lagfaras och intecknas. För föreningens verksamhet,
årsredovisning och revision skall finnas särskilda av boligministeren utarbetade
normalstadgar, som skall användas, såvitt annat inte blivit fastslaget i stadgarna
och inskrivet i fastighetsboken. Förvärvas en lägenhet innan den är färdigställd,
skall förvärvaren vara bunden av därvid ingånget avtal endast om han före
avtalets slutande fått kännedom om kostnaderna för fastighetens uppförande och
om den plan, som upprättats beträffande finansieringen av företaget och dess drift.

Lagförslaget antogs år 1966. Lagen omfattar all nyproduktion med undantag för
fastigheter som uppförs för ”sociale boligforetagender”, dvs. den närmaste motsvarigheten
till våra allmännyttiga bostadsföretag.

Motionerna

Motionärerna framhåller att i en tid då stor kapitalbrist råder på bostadsmarknaden,
nya vägar bör sökas för att förbättra situationen. Ett led i strävandena att förse

Tredje lagutskottets utlåtande nr 60 år 1967

bostadsbyggandet med tillskott av kapital är enligt motionärerna att uppmuntra det
enskilda bostädssparandet. Vid sidan av bostadsrättslägenheter bör de bostadssökande
beredas nya möjligheter att med full äganderätt förvärva en egen bostad samtidigt
som de bör stimuleras till ett aktivt bostadssparande för sitt eget och samhällets
bästa. Härvid gäller det att få till stånd ett system som kan åtnjuta människors
förtroende genom att insatserna anpassas efter förmåga så att önskemålen
kan förverkligas inom rimlig tid.

Motionärerna lämnar härefter en redogörelse för rättsläget i vissa europeiska länder.
Motionärerna anför härom följande.

I Finland, Italien, Österrike och Västtyskland har lösningar av detta problem
utformats som innebär stora fördelar för både samhället och den enskilde. Man
har i dessa länder en enskild äganderätt icke endast till villor och radhus utan även
till bostadslägenheter. I Tyskland har återuppbyggnaden och saneringen efter världskriget
i hög grad underlättats genom ett rättsinstitut som där benämnes ”Wohnungseigentum”.
Detta rättsinstitut tillkom 1951 och har konstruerats som en särskild
form av samäganderätt till fastighet. Varje lägenhet ägs med full äganderätt
av en lägenhetsägare. Denna äganderätt är oupplösligt förbunden med en ideell
andel i de för gemensamt bruk i fastigheten ingående delarna såsom tomt, trappuppgång,
källare osv. Nämnda delar ägs således med samäganderätt av alla fastighetens
innehavare. Egnahemslägenhet kan säljas, belånas, testamenteras eller uthyras.
Denna bostadsart kan instiftas vid planeringen av ett hus liksom den kan
skapas i ett färdigbyggt hus, genom att lägenheterna säljs och egnahemslägenheter
upprättas.

Avsikten med denna form av bostadsägande är bl. a att ge även de stora skikten
lägre inkomsttagare möjlighet att förvärva en egnahemsbostad. I Västtyskland åtnjuter
sålunda lägre inkomsttagare betydande statliga och kommunala förmåner
vid anskaffande av egnahemslägenheter. För åtnjutande av förmånerna stipuleras
en viss högsta årsinkomst för ensamstående, vilken gräns höjes för varje familjemedlem.
För anskaffande av en lägenhet medges bottenlån på 35 å 40 procent av totalkostnaden
i någon kreditanstalt till dagsränta med årlig amortering på 1 å 2 procent.
För finansiering av återstoden vänder sig den lägenhetssökande till en bostadskreditkassa
(Bausparkasse). Från denna erhåller sökanden lån vars storlek är beroende
av hans egen insats. Räntan är oberoende av dagsräntan och i allmänhet mycket låg
med 5 procent som maximum men med en amortering av ca 7 procent. Dessutom
ger staten, delstaterna och kommunerna lån till mycket fördelaktiga villkor. Speciellt
förmånliga tilläggslån för familjer förekommer med räntor under 1 procent
liksom kompletteringslån på drygt 5 000 kronor för unga familjer. Sparandet till
en egen bostad uppmuntras genom premier som i förhållande till sparresultatet under
året kan uppgå till 25 å 35 procent beroende på familjestorleken, dock högst ca
550 kronor.

Av bestämmelserna för egnahemslägenheter i Västtyskland framgår att dessa ger
möjlighet till egendomsbildning och spridning av ägande även till de lägre inkomsttagarna.
Vid slutet av 1963 registrerade byggsparkassorna 4,8 miljoner sparare med
ett gemensamt sparkapital på 116 miljarder kronor.

Om ett rättsinstitut innebärande enskild äganderätt till lägenheter inrättades i
Sverige skulle detta enligt motionärerna medföra, att redan uppförda fastigheter
kunde omvandlas till egnahemslägenheter. Detta skulle ha stor betydelse, inte minst

Tredje lagutskottets utlåtande nr 60 år 1967

för de fastigheter för vilka s. k. allmännyttiga bostadsföretag står som ägare. Hyresgästerna
skulle kunna bli ägare av lägenheterna. Vården av lägenheterna skulle
därigenom underlättas, eftersom ansvaret för bostädernas goda skick faller på ägarna
själva. Samtidigt skulle, i fråga om enskilt och s. k. allmännyttigt ägda fastigheter,
statliga och kommunala lånemedel kunna frigöras och disponeras för andra
byggnadsobjekt.

Motionärerna framhåller härefter att ett sådant institut skulle kunna bli betydelsefullt
inte minst i centrala stadsområden. Anledningen härtill skulle vara den möjlighet
som öppnas för hyresgästerna i det äldre fastighetsbeståndet att inlösa sina
lägenheter, verkställa erforderlig upprustning samt därigenom förebygga rivning av
även för framtiden användbara fastigheter. Den betydande kapitalförstöring som
nu pågår i våra svenska städer skulle därmed kunna förebyggas.

Motionärerna betonar också att möjligheten till förvärv av våningslägenhet med
enskild äganderätt skulle kunna främja bostadssparandet. Bostadsförsörjningen skulle
därigenom kunna underlättas. Det är enligt motionärerna inte minst angeläget att
lägre inkomsttagare samt inkomstttagare i mellanskikten härigenom tillförsäkras
värdefulla möjligheter att ordna sin bostadsfråga. Dessa kategorier är nämligen de
vilka hårdast drabbats av den nuvarande desorganisationen.

Motionärerna framhåller avslutningsvis att varje åtgärd som kan förväntas medföra
en förbättring av den besvärande situationen på bostadsmarknaden måste hälsas
med tillfredsställelse. Enligt motionärernas uppfattning skulle införandet av ett institut
med enskild äganderätt till bostadslägenheter vara en sådan åtgärd. De föreslår
därför att en utredning tillsättes som bland annat har att göra en juridiskteknisk
översyn av de problem på fastighetsrättens område som aktualiseras av ett
sådant nytt institut för enskild äganderätt till bostäder.

Remissyttrandena

Bostadsstyrelsen och Hyresgästernas riksförbund avstyrker motionsyrkandet medan
Sveriges fastighetsägareförbund anser att den av motionärerna begärda utredningen
bör komma till stånd. Bostadsrättskommittén finner avsevärda svårigheter
uppstå om man vill foga in det aktuella rättsinstitutet i vårt rättssystem, och att
endast mycket begränsade fördelar skulle stå att vinna därmed.

I fråga om erfarenheter från utländska motsvarande system som det av motionärerna
föreslagna uppger Hyresgästernas riksförbund att systemet med ”aktielägenheter”
i Finland lett till en sådan spekulation på bostadsmarknaden med för konsumenterna
utomordentligt ogynnsamma verkningar, att långtgående begränsningar
i systemet måst tillgripas. Förbundet upplyser vidare att i Väst-Tyskland har det med
det förevarande rättsinstitutet förbundna subventionssystemet visat sig så tungrott
och statsfinansiellt betungande, att betydande förändringar genomförts eller signalerats
i bostadspolitiken. Effekten på nysparandet har dessutom visat sig obetydlig.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 60 år 1967

Bostadsrättskommittén gör en jämförelse mellan det föreslagna rättsinstitutet och
bostadsrättslagen. I fråga om innehållet i den sistnämnda lagen anför kommittén
följande.

Bostadsrättshavaren innehar sin lägenhet sålunda ej med enskild äganderätt utan
med en till tiden obegränsad nyttjanderätt. Denna rätt torde dock för bostadsrättshavaren
i stor utsträckning framstå som en med äganderätt närmast likvärdig förfoganderätt
över lägenheten. Eftersom en medlem ej kan uteslutas och ej heller kan
utträda ur en bostadsrättsförening så länge han innehar bostadsrätt, äger bostadsrättshavaren,
om han ex.vis vill disponera det kapital han insatt i föreningen, låta
bostadsrätten övergå å annan. Med övergång av bostadsrätt åsyftas dels familjerättsliga
fång av bostadsrätt på grund av ex.vis giftorätt, arv eller testamente, dels
överlåtelse av dylik rätt. Vad beträffar ersättning för bostadsrätt, som överlåts, utgår
— om man bortser från den av bostadsbristen föranledda särskilda kontrollagstiftningen,
1942 års lag om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt
m. m. — lagstiftningen från att en bostadsrättshavare skall äga rätt att ta ut den
ersättning som han kan erhålla för bostadsrätten, såvitt ej i föreningens stadgar
finns fastställt särskilda normer för beräknande av en bostadsrätts värde vid överlåtelsen.
Det förtjänar anmärkas att av det totala antalet bostadsrättslägenheter,
uppskattningsvis 400 000—425 000 lägenheter, ungefär 60—70 % tillhör föreningar
med bestämmelser angående normer för beräknande av bostadsrätts överlåtelsevärde.
Slutligen bör erinras om att enligt rättspraxis en bostadsrättshavare äger belåna sin
bostadsrätt samt att bostadsrättslagen innehåller vissa regler om bostadsrättshavares
rätt att hyra ut sin lägenhet.

Kommittén framhåller i anslutning härtill att den utformning som bostadsrättsinstitutet
fått i gällande lag vunnit allmän anslutning. Med hänsyn härtill och då
utformningen också synes bäst lämpad för en rationell bostadskooperativ verksamhet
kommer kommittén i sitt kommande betänkande inte att föreslå någon ändring i
bostadsrättsinstitutets allmänna uppbyggnad såvitt nu är i fråga.

Kommittén understryker även de möjligheter som föreligger att inom ramen för
bostadsrättslagstiftningen nå de syften som motionärerna avser med det föreslagna
institutet.

Bostadsstyrelsen uttalar att den faktiska rådigheten, som tillkommer lägenhetshavaren,
är ungefär av samma omfattning och karaktär i fråga om bostadsrätt som
beträffande ”Wohnungseigentum”. När det gäller den rättsliga rådigheten föreligger
i båda fallen såsom regel samma möjlighet att avyttra lägenheten men däremot
icke att belåna densamma. Inteckning i en bostadsrättslägenhet kan inte erhållas
utan endast beviljas för föreningens räkning i hela fastigheten. Bostadsrätten kan
emellertid pantförskrivas av innehavaren och utgöra säkerhet för lån, låt vara att
kreditinrättningarna ofta i dylika fall fordrar förstärkt säkerhet för sin kreditgivning.
En innehavare av ”Wohnungseigentum” kan däremot inteckna densamma och
långivaren kan med stöd av en sådan inteckning med viss förmånsrätt göra sig betald
ur lägenheten.

Bostadsstyrelsen anlägger härefter följande synpunkter i frågan.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 60 år 1967

Det torde vara synnerligen ovisst om och i vad mån de svenska kreditinstituten i
allmänhet skulle komma att godtaga särinteckningar i respektive lägenheter av såväl
säkerhetsskäl som ur administrativ synpunkt. Detta gäller givetvis i lika hög grad
vid en eventuell statlig långivning. Ur kreditgivarens synpunkt torde ett enda lån
mot säkerhet av inteckningar i hela fastigheten vara att föredraga framför ett stort
antal små lån mot säkerhet av särinteckningar.

Kreditgivaren torde i samband med lägenhetsöverlåtelse få pröva den nya ägarens
personliga förutsättningar att övertaga beviljat lån och uppfylla lånevillkoren.

Ett system med äganderätt till bostadslägenheter i enlighet med förslaget skulle
kunna medföra att enskilda intressenter kan bli ägare icke till någon enstaka lägenhet
utan till flera lägenheter, som sedan utnyttjas såsom uthyrningsobjekt och även kan
bli föremål för försäljning i vinstsyfte.

Bostadsstyrelsen har goda erfarenheter av den bostadsrättsform som finnes att
tillgå i vårt land och som bör kunna tillgodose motionärernas huvudsakliga önskemål.
Styrelsen anser inte behov föreligga av ytterligare ett rättsinstitut, som för
övrigt skulle kräva en genomgripande ändring av de för vårt lagfarts- och inteckningsväsende
gällande grunderna.

Bostadsrättskommittén förklarar sig vara tveksam om det verkligen föreligger
något behov av ett sådant institut vid sidan av bostadsrättsinstitutet. Det framstår
i vart fall som synnerligen diskutabelt om man, som motionärerna vill göra gällande,
genom ett sådant institut kan underlätta för lägre inkomsttagare samt inkomsttagare
i mellanskikten att ordna sin bostadsfråga. Kommittén ifrågasätter också om
det kan vara lämpligt att införa en lag om enskild äganderätt till lägenheter i flerfamiljsfastigheter,
såvitt därmed avses att möjliggöra att från det spekulationsfria,
allmännyttiga bostadsbeståndet överföra lägenheter till enskilda. Enligt kommitténs
mening synes ett sådant överförande knappast tänkbart utan att överförandet förbinds
med sådana villkor att lägenheternas karaktär av spekulationsfria bostäder
bibehålls.

Kommittén påpekar också att, om ett institut av det slag som motionärerna föreslagit
skall införas, detta fordrar betydande ändringar i den lagstiftning som reglerar
fastighetsväsendet. Kommittén inskränker sig till att påpeka att enligt det till
lagrådet den 11 februari 1966 remitterade förslaget till ny jordabalk andel i fastighet
över huvud taget ej skall kunna intecknas (s. 633).

Med hänsyn till kommitténs erfarenheter från bostadsrättsinstitutet framhåller
kommittén slutligen vikten av att om en lagstiftning om enskild äganderätt till bostäder
skall komma till stånd, denna måste uppta sådana bestämmelser att intressenterna
får möjligheter att rätt bedöma de företag som de skall finansiera.

Enligt Hyresgästernas riksförbund synes motionärernas förslag i princip inte skilja
sig från ett även i Sverige praktiserat förfarande att upplåta ideella andelar i äldre
fastigheter mot rätt att förfoga över en viss lägenhet. Systemet ansågs med hänsyn
till villkoren vara förenat med sådana brister, att hyresregleringskommittén på sin
tid ansåg sig böra föreslå särskild lagstiftning för att stävja missbruket — ”Lex Läggeberger”.
Motionärerna pekar på vilka orimliga resultat, som ett sådant förfarande
leder till, genom att hänvisa till ett fall i Stockholm. Bostadsbristen har enligt för -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 60 år 1967

bundet utnyttjats på så sätt att ägaren till en på tomträtt belägen fastighet i södra
förorterna försålt 1/24-del av tomträtten mot en köpesumma av kr. 50 000: — exklusive
inventarier. Denna andel motsvarar ett fastighetsvärde av kr. 1 200 000: —.
Fastighetens taxeringsvärde är emellertid enligt uppgift endast kr. 320 000: —. Köpesumman
är sålunda cirka fyra gånger taxeringsvärdet. Med angiven amortering
kommer det att ta 23 år innan köpeskillingen är erlagd och köparen får lagfart på
sin andel. Lagfart får icke sökas enbart på kontraktet och ingenting finns föreskrivet
om när säljaren skall utfärda köpebrev. Vid försäljning enligt kontraktet
riskerar köparen att inte få igen på långt när hela det erlagda beloppet och måste
dessutom lämna lägenheten. Skadeståndsbestämmelsen i avtalet är vidare orimligt
hård.

Att ge ytterligare spridning åt sådana företeelser på bostadsmarknaden genom införandet
av särskilt rättsinstitut härför torde enligt förbundet icke vara välbetänkt.

Förbundet framhåller avslutningsvis följande.

Praktiska synpunkter talar också för att det föreslagna rättsinstitutet är vida underlägset
hyres- och bostadsrätten. Ett samägande av föreslagen art måste leda till
en fördyring av boendet och en sämre service genom de komplicerade anordningar
som måste träffas beträffande fastighetens och gemensamma utrymmens underhåll,
uppvärmning m. m. Den som lyckats förvärva mera än hälften av lägenheterna kan
också vidta åtgärder som för övriga delägare och de i fastigheten boende ställer sig
sig utomordentligt oförmånliga utan att rättelse kan erhållas. De fördelar, som kan
uppnås vid stordrift i form av på sikt lägre driftskostnader, skulle icke kunna tillvaratagas.
Speciella komplikationer uppkommer då det gäller belåning, exekutiv
försäljning m. m. Det är icke heller visat att bostadssparandet skulle öka genom tillkomsten
av den föreslagna ordningen.

Fastighetsägareförbundet, som tillstyrker motionerna, anför följande.

I den mån bostadssökande inom kategorin småsparare, som efterfrågar bostad i
flerfamiljshus, stimuleras att i ökad omfattning inrikta sitt sparande på bostaden,
måste detta komma att medföra ett angeläget kapitaltillskott till bostadsbyggandet.
Mycket talar för att det i motionerna föreslagna rättsinstitutet kan komma att verksamt
bidraga till ökat bostadssparande. Äganderätt till bostaden borde vara ett mera
attraktivt sparmål än bostadsrätt, bl. a. därigenom att en ägare av bostad till skillnad
från en bostadsrättsinnehavare skulle få tillgodogöra sig värdet av objektet för
sin investering, då han belånar eller avyttrar detta.

Den sålunda förutsatta kapitalinvesteringen måste emellertid självfallet kompletteras
med kreditgivning. Det torde därför vara av avgörande betydelse huru kreditinstitutionerna
ställer sig till det föreslagna rättsinstitutet såsom kreditunderlag.
Med hänsyn därtill och då kreditgivarnas företrädare inte torde kunna bedöma
förslaget ur för dem relevanta synpunkter utan att den i motionerna skisserade utformningen
utarbetas mera i detalj, bör den av motionärerna begärda utredningen
enligt förbundets mening komma till stånd. När en sådan utredning ägt rum bör
förutsättningar föreligga att bedöma i vad mån det åsyftade institutet har en uppgift
att fylla.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 60 är 1967 9

Utskottet

I motionerna 1:71 av herr Holmberg m. fl. och 11:95 av herr Bohman m. fl. föreslås
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t skall hemställa om utredning angående
möjligheterna att i vårt land införa ett institut som gör enskild äganderätt till lägenhet
i flerfamiljsfastighet möjlig.

Motioner med enahanda syfte som de nu aktuella väcktes vid 1958 års riksdag. I
utlåtande häröver anförde utskottet bl. a. att de fördelar som kan vara förknippade
med ett institut, som innebär äganderätt till lägenhet, redan föreligger enligt bostadsrättslagen.
Vad som förekommit i detta ärende har inte givit utskottet anledning att
ändra uppfattning. Fastmer synes utomlands vunna erfarenheter av institut, liknande
det i motionerna föreslagna, ytterligare ha stärkt betänkligheterna mot att införa ett
sådant i vårt land. Även erfarenheterna av det här på sina håll praktiserade förfarandet
att upplåta ideell andel i fastighet mot rätt att förfoga över en viss lägenhet,
är i många fall nedslående. Inom bostadsrättskommittén pågår för närvarande en allmän
översyn, av bostadsrättslagen, och detta arbete kan förväntas undanröja sådana
olägenheter, som kan vära förenade med nu gällande bestämmelser på området. Med
hänsyn till vad nu sagts bör motionerna inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottet hemställer

att motionerna 1:71 och 11:95 icke föranleder någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 5 december 1967

På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson (fp), Göran Karlsson (s), Svante
Kristiansson (s), Knut Johansson (s), Ebbe Ohlsson (h), Nils-Eric Gustafsson (ep),
Torsten Elansson (s) och Ernulf (fp);

från andra kammaren: herrar Nyberg (fp), Svenning (s), Ekström i Iggesund
(s), Bengtson i Solna (h), From (fp), Hammarberg (s), Hugosson (s) och
Josef son i Arrie (ep).

Reservation

av herrar Ebbe Ohlsson (h) och Bengtson i Solna (h), vilka ansett
a) att det avsnitt under rubriken Utskottet, som börjar med orden ”Motioner med”
och som slutar med orden ”riksdagens åtgärd” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den i motionerna 1:71 och 11:95 uttalade uppfattningen att vid sidan
av bostadsrättslägenheter möjlighet bör finnas för bostadssökande att med full

Tredje lagutskottets utlåtande nr 60 år 1967

äganderätt förvärva lägenheter. Dessa skall vara oupplösligt förbundna med en
ideell andel i de för gemensamt bruk ingående delarna i fastigheten. Om en enskild
äganderätt till lägenhet i flerfamiljsfastighet införes skulle detta enligt utskottet medföra
att även lägre inkomsttagare finge möjlighet att förvärva och äga den lägenhet
i vilken de bor. Ett genomförande av förslaget skulle medföra att ett aktivt bostadssparande
stimulerades, vilket skulle komma såväl de bostadssökande som samhället
till godo.

Ett system som starkt påminner om det av motionärerna förordade förekommer i
begränsad omfattning i vårt land. Erfarenheterna är i allmänhet goda, men det har
också förekommit att gällande lagstiftning utnyttjats på ett otillbörligt sätt. Den utredning
angående de juridiska och tekniska problem, som aktualiseras genom motionerna,
synes även böra överväga hur sådana missförhållanden skall motverkas,
b) att utskottet bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionerna 1:71 och 11:95 i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställer om utredning angående möjligheterna
att införa ett institut som möjliggör enskild äganderätt till lägenheter
i flerfamiljsfastighet.