Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965 (Utlåtande 1965:L3u6 l3u)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

Nr 6

Utlåtande i anledning av väckta motioner dels om inrättande
av särskilda naturvårdsdomstolar, dels angående ersättningen
vid tvångsingripande enligt naturvårdslagen,
dels om allemansrätten.

Tredje lagutskottet har behandlat följande inom riksdagen väckta och till
lagutskott hänvisade motioner, nämligen

a) motionen II: 275 av herr Börjesson i Falköping m. fl., vari anhålles
»att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om snar utredning
i syfte att pröva möjligheterna att organisera särskilda naturvårdsdomstolar
för samtliga naturvårdsmål exempelvis genom utbyggnad och
ombildning av nuvarande vattendomstolsorganisation»;

b) likalydande motionerna 1:327 av herrar Eskilsson och Sveningsson
samt II: 398 av herr Petersson m. fl., i vilka hemställes

»att riksdagen för sin del måtte antaga följande

Förslag

till

Lag om ändring av 28 och 29 §§ naturvårdslagen den 11 december 1964

(nr 822)

Härigenom förordnas att 28 och 29 §§ naturvårdslagen den 11 december
1964 (nr 822) skola erhålla följande ändrade lydelse.

28 §.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1965. 9 samt. .‘i avd. Nr 6

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning där föreläggande
meddelats enligt 16 § andra stycket eller tillstånd enligt 19 § förenats
med föreskrifter.

Frågan huruvida rätt till ersättning föreligger skall bedömas med hänsyn
till den fastighetsindelning som gällde vid tiden för förordnandets meddelande.

29 §.

Har tillstånd som avses i 18 § vägrats eller förenats med föreskrifter och
kan till följd härav marken av ägaren användas allenast på sätt som står
i uppenbart missförhållande till dess värde, är ägaren berättigad till ersättning
av kronan för den skada han härigenom lider. Detsamma gäller om
innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till marken
som upplåtits före lagens ikraftträdande.

Frågan huruvida rätt till ersättning föreligger skall bedömas med hänsyn
till den fastighetsindelning som gällde vid tiden för lagens ikraftträdande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1965.»;

c) likalydande motionerna I: 243 av herrar Sveningsson och Isacson samt
II: 300 av herrar Nilsson i Bästekille och Hedin, i vilka hemställes »att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t föreslå att regleringen
av den s. k. allemansrätten måtte göras till föremål för utredning samt att
förslag härom skyndsamt förelägges riksdagen».

Beträffande motionernas fullständiga innehåll får utskottet, i den mån
redogörelse ej lämnas nedan, hänvisa till motionerna 11:275, 11:398 och
I: 243.

Inledning

Statsmakterna antog år 1963 riktlinjer för den framtida naturvårdspolitiken,
varvid beslöts en betydande utbyggnad av naturvårdsorganisationen
och en ökad ekonomisk insats från statens sida (prop. 71, JoU 11, rskr 139).
Vidare antogs år 1964 ny lagstiftning på naturvårdens område (prop. 148,
3 Lu 41, rskr 371). I samband därmed upphävdes naturskyddslagen, strandlagen
och vissa bestämmelser i byggnadslagen. De sålunda fattade besluten,
som grundades på naturvårdsutredningens betänkande Naturen och
samhället (SOU 1962: 36), innebär i huvudsak följande.

Enligt 1963 års beslut skall det vara en av samhällets viktigaste uppgifter
att jämsides med bevarandet av vetenskapligt och kulturellt värdefulla naturområden
tillgodose det från social synpunkt angelägna behovet av mark

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

för rekreation och friluftsliv. I sistnämnda hänseende har det ansetts högst
angeläget att effektivt upprätthålla den särskilda strandregleringen i enlighet
med strandlagens syfte, så att allmänhetens tillträde till landets kuster
och sjöstränder ej hindras av okontrollerad bebyggelse. Behovet av kvalificerat
områdesskydd tillgodoses enligt naturvårdslagen genom det från naturskyddslagen
överförda institutet nationalpark. För att möjliggöra säkerställande
av kulturellt eller socialt viktiga naturområden har vidare införts
ett nytt institut, kallat naturreservat. Beslut om bildande av naturreservat
meddelas av länsstyrelsen. För att åt allmänheten trygga tillgången till platser
för bad och friluftsliv kan länsstyrelsen förordna att visst strandområde
skall vara strandskyddsområde, inom vilket bebyggelsen kan kontrolleras
på huvudsakligen samma sätt som enligt strandlagen. Härjämte har möjlighet
öppnats till ingrepp mot andra anläggningar som inskränker allmänhetens
rörelsefrihet inom området.

Vid sidan av säkerställandet av naturområden är enligt 1963 års beslut
landskapsvården ett viktigt arbetsfält. Som angelägna uppgifter härvidlag
har betecknats viss kontroll av bebyggelsen och av olika arbetsföretag, särskilt
täktverksamheten och bilskrotningsföretagen, samt åtgärder i fråga
om utomhusreklamen och mot nedskräpningen. I dessa hänseenden innebär
naturvårdslagen följande. Till skydd för landskapsbilden har införts allmänt
tillståndstvång för täkt av sten, grus, sand och lera för annat ändamål
än markinnehavarens husbehov. Länsstyrelsen äger därjämte förordna om
lokalt tillståndstvång för byggnader, upplag och andra arbetsföretag. Också
beträffande reklamanordningar i naturen gäller i princip allmänt tillståndstvång.
Bestämmelserna mot nedskräpning i naturen har skärpts.

Naturvårdslagen innehåller slutligen ersättningsbestämmelser som i huvudsak
utformats efter mönster av motsvarande regler i naturskyddslagen,
strandlagen och byggnadslagen. Vid vägran av tillstånd till täkt, som är underkastad
det allmänna tillståndstvånget, skall i överensstämmelse med lagens
bestämmelser i övrigt om ersättning vid vägrad dispens markens värde
vid tiden för lagens ikraftträdande vara avgörande för ersättningsberäkningen.
1964 års riksdag har hemställt att ersättningsreglerna i vissa hänseenden
ytterligare skall övervägas. Ersättningsfrågor skall vid tvist avgöras
av expropriationsdomstol.

Vissa av naturvårdsutredningen behandlade allemansrättsliga frågor har
av 1964 års riksdag förutsatts bli ytterligare beredda inom statens naturvårdsnämnd.

Motionen 11:275

Naturvårdsorganisationen. Ansvaret för de samhälleliga åtgärderna på naturvårdens
område fördelas enligt 1963 års beslut på eu central instans, på
länsorgan och på kommunerna.

1* — Dihang till riksdagens protokoll 1965. 9 sand. 3 avd. Nr 6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

Som central naturvårdsinstans fungerar statens naturvårdsnämnd (instruktion
se SFS 417/63). Nämndens huvuduppgift är att under Kungl.
Maj :t ha överinseendet över naturvården i landet och verka för att denna
ordnas och utvecklas på ett ändamålsenligt sätt. Detta innebär bland annat,
att det åvilar nämnden att leda inventerings- och planeringsarbetet för att
utvälja naturvårdsobjekt samt att utfärda vägledande råd och anvisningar
om avsättande och förvaltning av naturområden. I nämndens uppgifter ingår
vidare att genom översiktlig planering samt råd och anvisningar verka
för att täktverksamheten ges en lämplig lokalisering och utformning. Även
i övrigt har nämnden att verka för att skyddet för landskapsbilden liksom
det särskilda strandskyddet får en ändamålsenlig tillämpning. En viktig
uppgift för nämnden är också att biträda länsstyrelserna i mera invecklade
juridiska och ekonomiska frågor, som kan uppkomma vid handläggningen
av naturvårdsärenden. Det åligger även nämnden att bevaka naturvårdens
intressen beträffande sådan exploateringsverksamhet i naturen som leds
av andra centrala myndigheter samt vid exploatering av vattenkraft. Nämnden
skall sålunda följa utvecklingen beträffande sådana arbetsföretag som
vattenkraftutbyggnad, vägbyggande och anläggande av flygfält, vilka kan
medföra bestående ändring av naturförhållandena, samt verka för att dylika
arbetsföretag planlägges och utföres med beaktande av deras inverkan på
naturen.

Enligt 1963 års beslut vilar ansvaret för det regionala naturvårdsarbetet
i dess helhet på länsstyrelsen i länet. På länsstyrelsen ankommer sålunda
de beslutsfunktioner inom naturvården, som ej förbehålls Kungl. Maj :t, samt
huvuddelen av den regionala inventerings- och planeringsverksamhet som
erfordras för att i praktiken omsätta de antagna riktlinjerna för naturvårdspolitiken.
Länsstyrelserna har förutsatts härvid erhålla medverkan av
de lokalorgan som har speciell kompetens beträffande vissa grenar av naturvårdsarbetet
eller som vid fullgörandet av sina uppgifter kommer i kontakt
med naturvårdsfrågorna. De viktigaste av dessa organ anses vara länsarkitekten,
landsantikvarien, överlantmätaren, skogsvårdsstyrelsen, domänverkets
lokalförvaltning och lantbruksnämnden. Det har ansetts angeläget
att lantbruksnämnderna — så långt gällande lagbestämmelser och andra
föreskrifter medger — i sin verksamhet med jordbrukets rationalisering
tillvaratar naturvårdsintressena. — Talan mot länsstyrelses beslut enligt
naturvårdslagen eller med stöd därav meddelade bestämmelser föres genom
besvär hos Konungen.

Stor vikt har fästs vid kommunernas medverkan i naturvårdsarbetet. Det
har ansetts väl motiverat att kommunerna engagerar sig ekonomiskt för att
skaffa sina invånare tillgång till naturområden för rekreation och friluftsliv!
Dét bär beteeknais som angeläget att kommunerna inom andra delar
åV natUrVåröéri,t!ekempelvis i fråga om strandskyddet och landskapsvården,
tar initiativ till åtgärder och på annat sätt medverkar.

''ö VA .Vrm t, ,\hv>

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

Enligt naturvårdslagens ersättningsregler, vilka närmare behandlas nedan
s. It f., skall ersättning kunna utgå till markägare och andra rättsinnehavare
i fall, då med stöd av lagen meddelade beslut eller föreskrifter medför mera
långt gående inskränkningar i förfoganderätten till marken. De viktigaste
anledningarna till sådana ersättningar väntas bli föreskrifter i samband
med beslut om avsättande av naturreservat eller naturminne, vägrat tillstånd
att inom strand- och landskapsskyddsområde uppföra byggnad eller
annan anläggning samt vägrat eller villkorat tillstånd till täkt. Medför föreskrifter
rörande naturreservat synnerligt men vid fastighets nyttjande, kan
ägaren fordra att fastigheten löses. Frågor om ersättning och inlösen skall,
om överenskommelse ej kan träffas, avgöras av expropriationsdomstol enligt
bestämmelser i 33—36 §§ naturvårdslagen. Expropriationsdomstol, varav
finnes en för varje domsaga eller stad med rådhusrätt, består av ordförande
och fyra ledamöter. Ordförande är ägodelningsdomaren i orten. Av
ledamöterna skall två vara särskilt utsedda expropriationstekniker och två
nämndemän i orten. I mål av mindre beskaffenhet är expropriationsdomstol
domför med, förutom ordförande och nämndemän, endast en expropriationstekniker.
I vissa fall är domstolen domför med ordföranden ensam.
Lämpligt antal expropriationstekniker förordnas av Konungen eller myndighet
som Konungen bestämmer för en tid av sex år i sänder för varje län,
varvid hälften skall ha erfarenhet i fråga om fastighetsvärdering inom tätort
och hälften beträffande dylik värdering på landet (14—16 §§ lagen den
12 maj 1917 om expropriation). Från expropriationsdomstol kan mål fullföljas
till hovrätt och högsta domstolen. — Organisatoriska frågor med avseende
på expropriationsförfarandet övervägs f. n. av expropriationsutredningen
(se årets riksdagsberättelse s. 43).

Vattendomstolarnas organisation och verksamhet. Vattenlagen den 28 juni
1918 (VL) innehåller i 11 kap. bestämmelser om domstolar och rättegång
i vattenmål. Vattenmål avgöres i första instans av vattendomstol. Sådan
domstol består av en vattenrättsdomare som ordförande samt som övriga
ledamöter två vattenrättsingenjörer och två vattenrättsnämndemän. I vissa
enklare mål är domstolen beslutför med vattenrättsdomaren och vattenrättsnämndemännen
samt endast en vattenrättsingenjör. Enligt kungörelse den
5 juni 1959 är vattendomstolarna i riket sex till antalet, nämligen övre
Norrbygdens vattendomstol med kansli i Luleå, Nedre Norrbygdens i Umeå,
Mellanbygdens i Östersund, österbygdens i Stockholm, Söderbygdens i
Växjö samt Västerbygdens i Vänersborg. Gränserna för de till varje domstol
hörande områdena, som anges i samma kungörelse, följer vattendelare
mellan olika vattensystem. Vattenöverdomstol är Svea hovrätt. I vattenöverdomstolen
ingår, förutom lagfarna ledamöter enligt rättegångsbalkens bestämmelser,
vattenrättsråd. Dessa skall, liksom vattenrältsingenjörerna,

6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

vara sakkunniga och erfarna i vattenfrågors tekniska behandling. Som sista
domstol i vattenmål dömer högsta domstolen.

I It kap. 17 § VL anges de mål som är att hänföra till vattenmål. Målen
uppdelas, efter sättet för deras anhängiggörande, i ansökningsmål, stämningsmål,
besvärsmål och underställningsmål. Ansökningsmålen utgör det
ojämförligt största antalet av de mål som förekommer vid en vattendomstol.
Till denna kategori hänföres sådana från naturvårdssynpunkt ofta betydelsefulla
mål som ansökan om prövning, huruvida och under vilka villkor
byggande i vatten må ske, rörande sättet och villkoren för vattenreglering
samt av fråga, under vilka villkor kloakvatten eller industriellt avloppsvatten
må utsläppas i vattendrag, sjö eller annat vattenområde.

Beträffande förfarandet i ett ansökningsmål gäller i stora drag följande.
Ansökan göres skriftligen i visst antal exemplar. Den skall vara åtföljd av
utredning rörande det planerade företagets beskaffenhet och verkningar i
olika avseenden. Efter eventuell komplettering av till prövning upptagen
ansökan utfärdar vattenrättsdomaren kungörelse om densamma. Kungörelsen
skall innehålla i lagen närmare angivna uppgifter och på visst bestämt
sätt tillkännagivas. Vidare skall meddelanden om kungörelsen utsändas
till sakägare och myndigheter enligt olika regler alltefter ansökningens
beskaffenhet. I kungörelsen utsättes viss tid, inom vilken erinringar mot
ansökningen skall framställas. Sedan erinringstiden utgått, skall sökanden
beredas tillfälle att yttra sig över inkomna skrifter. Om så erfordras, kan
vattenrättsdomaren förordna om ytterligare skriftväxling. År fråga om företag
av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet, kan sökanden
vara skyldig att, redan innan ansökningen inges till domstolen, träda i kontakt
med myndigheter och företrädare för motstående intressen, bl. a. länsstyrelsen
och kammarkollegiet, för att bereda dem tillfälle att på detta förberedande
stadium framföra synpunkter på det planerade företaget. Närmare
bestämmelser härom finns i kungörelse den 24 april 1953 angående
förberedelse av vissa företag enligt vattenlagen. I kungörelsen stadgas bl. a.
att under förberedelsen såvitt möjligt bör genom företagarens försorg inhämtas
upplysning om vilka större företag som förberedes eller eljest kan
antas komma i fråga för utförande i vattendraget med tillhörande vattensamlingsområden.
Vidare bör samråd äga rum med företrädarna för de till
vattendraget knutna viktigare intressena i syfte att främja en från allmän
synpunkt ändamålsenlig planering av olika åtgärder för utnyttjande av
vattendraget. Kammarkollegiet skall under förberedelsen föranstalta om sådan
utredning som kan anses erforderlig med hänsyn till företagets planering
från allmänna naturskyddssynpunkter. Det ankommer nämligen på
kammarkollegiet att enligt vad därom särskilt stadgas föra talan för bevakande
av det allmännas rätt och intressen i vattenmål och bevaka nämnda
intressen vid förberedelse enligt 1953 års kungörelse.

Sedan det förberedande förfarandet avslutats, eventuellt efter muntlig

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

förberedelse, utsattes målet till huvudförhandling. Denna äger i regel rum
på eller i närheten av den plats där vederbörande företag eller anläggning
finns eller skall utföras. Dom i målet kan i allmänhet meddelas först viss
tid efter huvudförhandlingen.

Vattendomstolarna har i doktrinen sagts fungera på en gång såsom tillståndsgivande
administrativ myndighet och domstol i tvister angaende allmän
och enskild rätt, i bägge fallen med ett utpräglat judiciellt förfarande.
Deras möjligheter att genom planläggning eller eljest leda utvecklingen i
stort är emellertid begränsade. I sitt av riksdagen godkända utlåtande ni
5/1961 s. 24 anförde utskottet härom följande.

Med nuvarande vattenrättsliga lagstiftning kan någon sådan allmän planläggning
av utbyggnaderna för vattenkraftändamål som från skilda hall
påkallats ej äga rum inom vattendomstolarnas ram. Vid ansökningar till
vattendomstolen om kraftutbyggnader har denna att bedöma dessa ansökningar
efter hand som de inkommer och har därför inga möjligheter att inverka
på uppläggningen i stort av kraftutbyggnadsverksamheten inom landet.
Däremot har givetvis vattendomstolarna--— vissa möjligheter till

en bedömning av utbyggnaderna inom ett visst vattendrag i så måtto att de
inom ramen för inkommande ansökningar och med beaktande i övrigt av
kända förhållanden inom ett visst vattendrag kan göra en begränsad samfälld
bedömning. Utskottet förutsätter, att domstolarna i största möjliga utsträckning
utnyttjar dessa möjligheter.

Lagstiftning om grannelagskoneession. I det förslag till ny jordabalk, som
lagberedningen avlämnade i september 1960, reglerar 3 kap. rättsförhållandet
mellan grannar. Förslaget bygger i denna del på lagberedningens år 1947
avgivna betänkande med förslag till vissa delar av en ny jordabalk. De föreslagna
bestämmelserna behandlar framför allt frågan om i vilken mån fastighet
får nyttjas på sådant sätt, att granne utsättes för s. k. immissioner i
form av buller, skakning, rök, gnistor, hetta, köld, stank eller annat dylikt.
Enligt lagberedningens förslag må fast egendom icke brukas på sådant sätt
att granne vållas immissioner utöver vad i orten är eller kan påräknas bli
vanligt, med mindre besväret likväl bör tålas med hänsyn till dess allmänna
förekomst under jämförliga förhållanden eller till dess ringa betydelse.
För industriell anläggning eller annan användning av fast egendom,
som kan för granne medföra störningar av angiven beskaffenhet, föreslås
att dispens från förbudsregeln skall kunna lämnas i form av eu koncession
att fortsätta den störande verksamheten. Sådan koncession skall enligt
förslaget meddelas av eu särskild nämnd. Lagberedningen har förutsatt att
närmare bestämmelser skall meddelas i en särskild lag om grannelagskoncession
och att frågan om detaljutformningen av en sådan lag skall bli föremål
för eu särskild utredning. Ett utkast till lag finnes fogat till 1947 års
betänkande.

För utredning angående utformningen av en koncessionslagstiftning be -

8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

träffande grannskapsstörande verksamhet tillkallades år 1963 enligt Kungl.
Maj :ts bemyndigande särskilda sakkunniga, vilka antagit benämningen
immissionssakkunniga. I direktiven framhålles bl. a. att 1956 års flygbullerutredning
i sitt år 1961 avgivna betänkande (SOU 1961:25) avstått från
att framlägga ett eget definitivt förslag till rättslig reglering av den speciella
form av immissioner som flygplansbuller utgör. I stället hade denna utredning
föreslagit att frågan upptoges till behandling gemensamt med frågan
om störningar på grund av andra immissioner. Utgångspunkten för de sakkunnigas
arbete skulle enligt de ursprungliga direktiven (se riksdagsberättelsen
år 1964 s. 68 ff.) vara en civilrättslig grannelagsreglering av i stort
sett den beskaffenhet som 3 kap. i lagberedningens förslag till jordabalk
uppvisar. Då det gäller koncessionslagstiftningens utformning borde ledning
hämtas i lagberedningens utkast från år 1947. Enligt sedermera utfärdade
tilläggsdirektiv (se årets riksdagsberättelse s. 57 ff.) bar de sakkunnigas
uppdrag vidgats till att avse en allmän utredning angående utformningen
av en lagstiftning om immissioner. Härvid skall bl. a. prövas möjligheterna
att införa ett system med koncessionstvång och kontroll i fråga om immissioner
av väsentlig betydelse från allmän synpunkt. Ledning bör härvid
hämtas bl. a. i de erfarenheter som i vårt land föreligger av motsvarande
problem på vattenföroreningarnas område. Spörsmålen om hur själva lagstiftningen
bör utformas och om hur man skall kunna åstadkomma en rationell
ordning för prövning av immissionsfrågor anses ba så nära samband
med varandra att de uppenbarligen bör prövas i ett sammanhang.
Oavsett vilken myndighet som blir koncessionsmyndighet gäller det enligt
direktiven att åstadkomma en lämplig samordning mellan denna och ett
flertal andra myndigheter, som har intressen att bevaka. Särskild uppmärksamhet
anses böra ägnas åt hälsovårdsmyndigheternas befogenheter. En begränsning,
som gäller även det sålunda vidgade uppdraget, anses ligga i
själva immissionsbegreppet. Härom sägs i direktiven följande.

Även om detta begrepp icke är fullt utbildat, står dock klart att det skall
vara fråga om sådana störningar som uppkommer genom användning av
fast egendom. Därav följer, att viktiga sidor av luftförorenings- och bullerproblemen
faller utanför uppdraget, t. ex. frågor om motorfordons konstruktion
och användning.

Beträffande koncessionsmyndigheten har statens luftvårdsnämnd och
immissionssakkunniga i gemensamt yttrande till andra lagutskottet över år
1964 väckta motioner om lagstiftning mot luftföroreningar (se 2 Eu 62/1964)
anfört följande.

Motionärerna gör avslutningsvis gällande, att det är nödvändigt alt för
Provning av frågor enligt den av dem tänkta »luftlagen» tillskapas »luftdomstolar»
som bör utgöra motsvarighet till våra vattendomstolar. Med anledning
härav må framhållas, att immissionssakkunniga funnit det ligga
nära till hands att i anslutning till spörsmålet, vilken myndighet som bör
bli koncessionsmyndighet, även behandla det större problemet, hur man

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965 9

över huvud skall kunna åstadkomma en rationell ordning för prövning av
frågor om immissioner, bl. a. sådana av luftföroreningskaraktär. Som motionärerna
antyder kan också på denna punkt en jämförelse med vattenlagstiftningen
vara belysande.

Ifrågavarande motioner avslogs av riksdagen under hänvisning till immissionssakkunnigas
vidgade uppdrag och luftvårdsnämndens tillkomst.

Annan lagstiftning. Frågor rörande naturvård, luftföroreningar och buller
beröres också av annan lagstiftning än som nu behandlats. Den reglering
av byggnadsverksamheten som sker med tillämpning av byggnadslagstiftningens
bestämmelser medger på olika sätt ett hänsynstagande till naturvårdens
intresse och utgör tillika ett viktigt och effektivt medel att förekomma
immissioner. Regleringen sker dels genom att markens användning
för byggnadsändamål i erforderlig omfattning föregås av planläggning, dels
i viss utsträckning genom en förhandsprövning av att byggnadsföretagen ej
strider mot gällande planer och meddelade föreskrifter och dels genom
tillsyn över byggnadsverksamheten. Den allmänna uppsikten över planläggningen
och byggnadsväsendet i riket ankommer på byggnadsstyrelsen.
Länsstyrelsen har att öva tillsyn över planläggningen och byggnadsväsendet
inom länet. Det närmaste inseendet över byggnadsverksamheten utövas av
byggnadsnämnden.

För planläggning enligt byggnadslagstiftningen gäller enligt 9 § byggnadsstadgan
bl. a. följande allmänna riktlinjer.

Planläggningen skall ske så, att den främjar en ur allmän synpunkt
lämplig utveckling inom det område, som planen skall avse. Tillbörlig hänsyn
skall tagas till förhållandena inom angränsande områden samt till den
allmänna samfärdselns, det militära försvarets, civilförsvarets och andra för
riket gemensamma behov. Även enskildas intressen skall tillbörligen beaktas.

Där ej särskilda förhållanden föranleder annat, skall mark avses för
det ändamål, vartill den är mest lämpad med hänsyn till läge, terräng- och
grundförhållanden samt övriga omständigheter. Till tätbebyggelse får ej
avses mark, som ur sundhetssynpunkt, med hänsyn till samfärdseln, möjligheterna
att ordna vattenförsörjning och avlopp, faran för vattenförorening
eller eljest ur allmän synpunkt ej är lämpad för sådan bebyggelse.
Områden med särskild naturskönhet eller säregna naturförhållanden, bebyggelse
med särskilt värde ur historisk eller kulturhistorisk synpunkt
eller ur skönhetssynpunkt samt områden som är lämpade och behövliga
för friluftsliv skall såvitt möjligt bevaras.

I byggnadslagstiftningens detaljbestämmelser om byggande och byggnadslov
(so byggnadstadgan 44 och 46 §§) återfinnes vissa föreskrifter om åtgärder
till förekommande av sanitär olägenhet och främjande av trevnad
och god hygien. Dessa bestämmelser är av intresse från bl. a. luftvårdsoch
bullersynpunkt.

Byggnadslagstiftningen innehåller också särskilda föreskrifter beträffan -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

de skylt och ljusanordning. I 52 § byggnadsstadgan meddelas sålunda
föreskrifter rörande utformningen av sådana anordningar. Inom område
med stads- eller byggnadsplan fordras jämlikt 54 § samma stadga byggnadslov
för uppsättande eller väsentlig ändring av skylt eller ljusanordning.
Enligt lagen om allmänna vägar fordras i viss utsträckning länsstyrelsens
tillstånd att utmed allmän väg utsätta reklamanordning.

I sammanhanget må nämnas att med stöd av allmänna ordningsstadgan
i vissa lokala ordningsstadgor intagits särskilda bestämmelser om affischering
och liknande reklam å eller invid allmän plats. I viss omfattning kan
härvid föreskrivas skyldighet att beträffande sådan åtgärd inhämta polismyndighetens
tillstånd. Den lokala ordningslagstiftningen kan också innehålla
bestämmelser som är av betydelse från immissionsförebyggande synpunkt.

Genom hälsovårdsstadgans bestämmelser om åtgärder mot sanitär olägenhet
har hälsovårdsmyndigheterna fått vidsträckta möjligheter att ingripa
mot immissioner av flera slag. Hälsovårdsnämnd skall sålunda enligt närmare
bestämmelser i 7 kap. tillse att erforderliga och skäliga åtgärder vidtages
för att motverka vattenförorening inom kommunen. Enligt 62 § skall
vidare anläggningar för industri, hantverk eller annan näring samt upplag
av varor eller avfall vara så anordnade och inrättade och skall så underhållas,
drivas och skötas, att de ej medför sanitär olägenhet. I 63 § stadgas
tillståndstvång för vissa angivna anläggningar och upplag, som till sin typ
visat sig vara särskilt ägnade att medföra sanitär olägenhet för grannskapet.
De får icke utan tillstånd av hälsovårdsnämnden anordnas eller
inrättas och ej heller så ändras att därav kan följa ökad sanitär olägenhet.
Enligt 64 § skall ansökan om tillstånd göras skriftligen, och rid ansökan
skall fogas uppgift om de anordningar som avses skola vidtagas för att
hindra sanitär olägenhet. Hälsovårdsstadgans kontrollbestämmelser innebär
att hälsovårdsnämnden äger meddela förelägganden och förbud som finnes
erforderliga för efterlevnaden av dessa regler. Förbud tills vidare mot verksamhet
rid anläggning för industri, hantverk eller annan näring får dock
beslutas endast om av nämnden anbefalld åtgärd till undanröjande av svår
sanitär olägenhet icke iakttagits inom förelagd tid.

Ett speciellt och särskilt farligt slag av immission — den joniserande
strålningen — regleras utförligt i atomenergi- och strålskgddslagstiftningen.
Bedömningen av de med atomreaktordrift förenade säkerhetsfrågorna åvilar
Kungl. Maj :t och vattendomstolarna. Kungl. Maj ris prövning, som vanligen
sker i samband med tillståndsprövningen enligt atomenergilagen, omfattar
alla frågor utom sådana som avser förorening genom utsläppande av avloppsvatten
från atomreaktoranläggningar. Dylika spörsmål prövas enligt
vattenlagen av vattendomstol. Enligt strålskyddslagen får vidare radiologiskt
arbete ej bedrivas utan strålskyddsmyndighetens tillstånd. Med radiologiskt
arbete förstås arbete med radioaktivt ämne, arbete vari brukas röntgenut -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965 11

rustning eller annan teknisk anordning, avsedd att utsända joniserande
strålning, och arbete vid anläggning för utvinning av atomenergi.

Vägtrafiklagstiftningen innehåller vissa föreskrifter mot luftförorening
och buller från motorfordon. Enligt 58 § första stycket vägtrafikförordningen
gäller sålunda att förare av motordrivet fordon skall behandla fordonet
så, att det icke åstadkommer onödigt buller. Han skall i görligaste mån
tillse att fordonet icke utsläpper rök eller gas i sådan mängd att olägenhet
därav uppstår. Gaser från förbränningsmotor får icke ges fritt avlopp.
Vid färd särskilt nattetid inom område med bostadsbebyggelse skall färdväg,
hastighet och färdsätt i övrigt anpassas så, att de som bor eller vistas
inom området icke onödigtvis störes. överträdelse av nämnda bestämmelser
straffas enligt 67 § andra stycket vägtrafikförordningen med böter, högst
trehundra kronor.

Motionen. Motionärerna anför i huvudsak följande. Den nya naturvårdslagen
innehåller bestämmelser om nationalparker, naturreservat och naturminnen,
skydd för växt- och djurarter, för friluftslivet, för landskapsbilden
och mot nedskräpning. Brott mot dessa bestämmelser beivras i särskild
ordning. Vattenlagen innehåller bestämmelser till skydd för naturvårdsintresset
vid vattenregleringar och avloppsföretag, vilkas tillämpning ankommer
på vattendomstolarna. Frågor om luftföroreningar behandlas tills
vidare huvudsakligen i hälsovårdsstadgan. Immissionssakkunniga kan
sannolikt förväntas föreslå en enhetlig lagstiftning om luftvård och bullerbekämpning,
eventuellt med särskilda luftvårdsdomstolar som motsvarighet
till vattendomstolarna. För att få en så samlad och sakkunnig bedömning
om möjligt av alla dessa naturvårdsfrågor bör nu övervägas att inrätta
särskilda naturvårdsdomstolar. Dessa skulle handlägga såväl allmänna
naturvårdsmål enligt naturvårdslagen, vatten- och luftvårdsmål samt
eventuellt också bullerfrågor. För ändamålet kunde exempelvis vattendomstolarna
utbyggas och ombyggas. Därmed skulle en enhetlig utveckling
främjas på hela naturvårdsområdet samtidigt som möjligheterna att
för rådgivning kontinuerligt utnyttja naturvårdsexpertis i domstolsprövningen
skulle underlättas.

Motionerna 1:327 och 11:398

Gällande bestämmelser. Naturvårdslagens bestämmelser om ersättning till
markägare för inskränkning i förfoganderätt till fastighet innebär i huvudsak
följande. I beslut om bildande av naturreservat kan föreskrivas de
inskränkningar i rätt att förfoga över fastighet som finnes nödiga för att
trygga ändamålet med reservatet. Sådan föreskrift kan innefatta förbud mot
exempelvis bebyggelse, uppförande av stängsel, täktverksamhet, uppodling,
2* — Bilmng till riksdagens protokoll 1965. 9 sand. 3 avd. Nr 6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

dikning, plantering, avverkning, jakt, fiske och användning av bekämpningsmedel
(8 §). Erfordras för tillgodoseende av reservatets ändamål att
vägar, parkeringsplatser, vandringsleder, raststugor, tältplatser, badplatser,
sanitära inrättningar eller liknande anordningar anlägges inom området
eller att däri företages gallring, röjning, slåtter, plantering, avspärrning
eller dylik åtgärd eller att allmänheten beredes tillträde till mark, där den
eljest ej skulle ägt att fritt färdas, kan länsstyrelsen förplikta ägaren att
tåla sådant intrång (9 §). Medför föreskrifter enligt 8 eller 9 § sådan inskränkning
i rätten att bebygga mark, att ägaren kan använda marken
allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare
värde, eller tillskyndas honom eljest genom sådana föreskrifter avsevärt
men, är han berättigad till ersättning av kronan för den skada han härigenom
lider (25 § första stycket). Innebär föreskrift enligt 8 § förbud att
vidtaga riss åtgärd utan länsstyrelsens tillstånd, får ersättning i anledning
av den föreskriften ej utgå med mindre tillstånd vägrats eller förenats med
särskilda villkor (25 § andra stycket).

För att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv
vid havet eller rid insjö eller vattendrag äger länsstyrelsen förordna
att visst strandområde skall vara strandskgddsoinråde (15 §). Inom sådant
område får i princip icke utan länsstyrelsens tillstånd helt ny byggnad
uppföras eller befintlig byggnad ändras för att tillgodose ett väsentligen annat
ändamål är det, vartill byggnaden tidigare varit använd, och ej heller utföras
grävnings- och andra förberedelsearbeten för bebyggelse som nu sagts.
Meddelas tillstånd, skall länsstyrelsen bestämma i vilken utsträckning
mark må tagas i anspråk såsom tomt för byggnaden (16 § första stycket).
Vill någon i annat fall utföra anläggning varigenom mark tages i anspråk
såsom tomt eller tillträdet till mark inom området, där allmänheten eljest
skulle ägt att fritt färdas, på annat sätt hindras eller försvåras, äger han
påkalla tillståndsprövning hos länsstyrelsen. Har sådan anläggning utförts
utan tillstånd eller i strid mot givet tillstånd och finnes den avsevärt
inskränka allmänhetens rörelsefrihet, kan länsstyrelsen förelägga ägaren
att vidtaga erforderliga återställningsåtgärder (16 § andra stycket).

Vidare får i princip täkt av sten, grus, sand eller lera för annat ändamål
än markinnehavarens husbehov icke ske utan länsstyrelsens tillstånd
(18 § första stycket). I samband med tillstånd kan länsstyrelsen meddela
sådana föreskrifter att företagets menliga inverkan på landskapsbilden
såvitt möjligt begränsas eller motverkas (18 § andra stycket). Finnes anledning
antaga att nybyggnad, upplag eller annat arbetsföretag av visst
slag, som ej omfattas av tillståndstvång enligt 18 §, skulle inom visst område
komma att i väsentlig mån skada landskapsbilden, äger länsstyrelsen
förordna att företag av det slaget icke må utföras inom området utan länsstyrelsens
tillstånd (19 § första stycket). I samband med tillstånd må
länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter att företagets menliga inverkan

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965 13

på landskapsbilden såvitt möjligt begränsas eller motverkas (19 § andra
stycket).

Har beträffande fastighet, som helt eller delvis omfattas av förordnande
enligt 15 eller 19 §, vägrats tillstånd som avses i 16 eller 19 § och kan till
följd härav fastigheten, till den del dess utnyttjande inom eller utom området
för förordnandet påverkas av att förfoganderätten sålunda inskränkts,
av ägaren användas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande
till värdet av nämnda del vid tiden för förordnandets meddelande, är ägaren
berättigad till ersättning av kronan för den skada han härigenom lider
(28 § första stycket). Vad i första stycket sägs äger motsvarande tillämpning
där föreläggande meddelats enligt 16 § andra stycket eller tillstånd
enligt 19 § förenats med föreskrifter (28 § andra stycket). Har tillstånd
som avses i 18 § vägrats eller förenats med föreskrifter och kan till följd härav
marken av ägaren användas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande
till dess värde vid tiden för naturvårdslagens ikraftträdande, är
ägaren berättigad till ersättning av kronan för den skada han härigenom
lider (29 §).

Vad som enligt de nu behandlade ersättningsbestämmelserna gäller om
markägare är tillämpligt också beträffande innehavare av sådan nyttjanderätt
eller annan särskild rätt till marken som upplåtits innan reservatföreskrifterna
meddelades eller tillståndstvånget infördes. Vid prövning
huruvida rätt till ersättning eller inlösen föreligger får vidare hänsyn ej
tagas till ändringar i fastighetsindelningen som skett efter det reservatföreskrifterna
meddelats eller tillståndstvånget införts. Föreskrift härom har
infogats i respektive paragrafer.

Slutligen gäller att vid tillämpning av 28 § naturvårdslagen med anledning
av förordnande enligt 21 § naturskyddslagen förordnandet skall anses
meddelat vid förstnämnda lags ikraftträdande (45 § tredje stycket).

Ur förarbetena m. m. Motionärernas lagförslag innebär ändring i 28 och
29 §§ endast såvitt gäller bestämmandet av det s. k. tidigare värdet. Den
följande redogörelsen begränsas därför till att avse den tidigare behandlingen
av nämnda fråga.

Enligt 28 § stadsplanelagen den 29 maj 1931 var stad skyldig lösa mark,
om i stadsplanen eller stomplan bestämts att marken skulle användas för
annat ändamål än enskilt bebyggande och markens ägare till följd därav
kunde nyttja marken endast på ett sätt som stod i uppenbart missförhållande
till markens värde. Vid remiss till lagrådet av förslag till byggnadslag
in. in. anförde föredragande departemenschefen beträffande nämnda stadgande
följande (se prop. 131/1947 s. 221 f.).

Syftet med denna bestämmelse är att skydda jordägare mot direkt förlust
på grund av de inskränkningar i ägares rätt att förfoga över sin mark
som följa av stadsplan och tomtindelning. Bestämmelsen kan emellertid

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

medföra att staden blir skyldig att lösa mark, även utan att dess avkastningsvärde
minskats på grund av sådan inskränkning i ägarens förfoganderätt.
Så kan exempelvis bli fallet, därest område, som i planen avsetts för
annat ändamål än enskilt bebyggande, stiger i värde till följd av planens
genomförande med avseende å närbelägen mark. I dylikt fall lärer ägaren
av området lätt kunna visa, att avkastningen av detsamma vid t. ex. jordbruksdrift
står i uppenbart missförhållande till det värde marken skulle
ha, om den finge tagas i anspråk för byggnadsändamål. Stad kan sålunda
enligt nu gällande bestämmelser på grund av en värdestegring, som helt
eller till huvudsaklig del inträffat till följd av stadens egna åtgärder, bli
skyldig att lösa mark, som staden icke har något behov av förrän i en framtid
och som av ägaren alltjämt kan utnyttjas på samma sätt som vid stadsplanens
antagande eller på annat lika ekonomiskt sätt. Detta kan icke vara
skäligt. Frågan om lösningsskyldighet föreligger synes därför böra prövas
med hänsyn till det värde som marken hade då stadsplanen antogs. — — -—
I enlighet med vad jag anfört vid 21 § avses med markens värde vid tiden
för planens antagande dåvarande realvärdet.

Departementschefens uttalande vid 21 § har följande lydelse (prop.
s. 179).

Därest lösningsskyldigheten, såsom jag nyss förordat, göres beroende av
om mark kan utnyttjas allenast på sätt, som står i uppenbart missförhållande
till det värde marken hade då planen fastställdes, och inlösen blir aktuell
först avsevärd tid därefter, inställer sig frågan, huruvida nämnda värde
skall bestämmas med utgångspunkt från penningvärdet vid tiden för
planens fastställande eller det eventuellt ändrade penningvärdet vid den
tidpunkt då lösensumman fastställes. Enligt min mening bör det senare
alternativet tillämpas, vilket innebär att med uttrycket markens värde vid
tiden för planens fastställande avses dåvarande realvärdet.

Enligt byggnadslagen den 30 juni 1947 gäller i enlighet med departementschefens
ståndpunktstagande, som biträddes av riksdagen, att fråga
om skyldighet för kommun eller samhälle att lösa eller ersätta mark, som
till följd av planläggning kan nyttjas allenast på sätt som står i uppenbart
missförhållande till markens värde, skall bedömas med utgångspunkt från
markens värde före planläggningen. Vid riksdagsbehandlingen motionsvis
framställda yrkanden om att sådan fråga skulle bedömas med hänsyn till
markens värde vid frågans avgörande avslogs av riksdagen (se 1 Lu 45/1947,
rskr 316/1947).

Strandlagen den 30 maj 1952 upptog i 3 § en bestämmelse av följande innehåll.
Medförde vägran av tillstånd till bebyggelse av fastighet, som helt
eller delvis omfattades av förordnande enligt lagens 1 §, att fastigheten,
till den del dess utnyttjande inom eller utom området för förordnandet påverkades
av att bebyggelserätten inskränkts, av ägaren kunde användas endast
på sätt som stod i uppenbart missförhållande till värdet av nämnda
del vid tiden för förordnandets meddelande, var ägaren berättigad till ersättning
av kronan för den skada han därigenom led. Vid förarbetena till

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

lagen diskuterades utförligt den principiella frågan, huruvida med det tidigare
värdet borde förstås värdet vid tidpunkten för förbudsläggningen eller
för avslagsbeslutets meddelande. Utskottet hänvisar till propositionen nr
187/1952 s. 112—114 (utredningen), 135—142 (remissinstanserna) och 149
—151 (departementschefen). De framförda synpunkterna kommer till uttryck
i tredje lagutskottets utlåtande nr 27/1952 (s. 20 f.) på följande sätt.

Det spörsmål beträffande ersättningsgrunderna, som under förarbetena
föranlett de livligaste meningsutbytena, avser principen om det »tidigare
värdet». Reservanten inom utredningen har ansett det vara naturligare, att
man såsom jämförelsevärde räknar med markens värde vid den tidpunkt
då ansökan om tillstånd till bebyggelse blivit slutligen avslagen, det
vill säga i det ögonblick då rätten till ersättning inträder. Samma ståndpunkt
har intagits i ett ganska stort antal remissyttranden ävensom i motionerna
I: 495 och II: 632 samt I: 497 och II: 634. Vid sitt ställningstagande
till denna fråga ha strandutredningen och departementschefen fäst avgörande
vikt vid att inom den allmänna byggnadslagstiftningen tillämpas
den grundsatsen, att värdestegring som uppkommer efter tidpunkten för
planläggning icke kommer i betraktande vid fastställande av gottgörelse
till följd av intrång genom planläggningen. Motivet för nämnda grundsats
är att det icke har ansetts rimligt, att markägaren får räkna sig till godo
värdestegring som beror på åtgärder, till vilka han ej själv har medverkat.
Enligt utskottets mening finns det ej anledning att frångå denna princip
för strandlagens vidkommande. Även om den stegring av markvärdet inom
ett enligt strandlagen förbudsbelagt område, som kan inträda efter förbudsläggningen,
ej betingas av själva förbudsläggningen, är det såsom departementschefen
anmärkt regelmässigt fråga om värdestegring, som
markägaren ej själv har åstadkommit utan som uppkommit med anledning
av den allmänna samhällsutvecklingen. Ett ytterligare skäl för tilllämpning
av den i propositionen förordade principen om det tidigare värdet
är, att den avskär markägaren från möjlighet att spekulera i markvärdestegring
genom att välja en ur markvärdesynpunkt gynnsam tidpunkt
för sin dispensansökan. Ur sträng rättvisesynpunkt torde vissa ojämnheter
knappast kunna undgås i tillämpningen. Det är emellertid uppenbarligen
icke möjligt att för denna i flera avseenden komplicerade värderingsfråga
finna normer, som till fullo kunna tillgodose såväl den enskildes rättvisekrav
som det allmännas berättigade intressen. Då det såsom betonats av
både utredningen och departementschefen under alla förhållanden är realvärdet
vid tiden för förbudsläggningen som skall läggas till grund vid skadeberäkningen,
synas i varje fall några särskilt stötande resultat ej behöva
befaras. — •--Med det anförda vill utskottet, under avstyrkande

av de inotionsvis framställda yrkandena, biträda propositionens förslag på
denna punkt.

Enligt en vid utlåtandet fogad reservation (se uti. s. 27) hade utskottets
yttrande såvitt nu är i fråga bort fr. o. in. orden »Enligt utskottets mening»
ha följande lydelse.

Enligt utskottets mening ligger denna fråga helt annorlunda till när det
gäller strandlagen. De åtgärder som i enlighet med denna lagstiftning genomföras
kunna knappast sägas bidraga till att höja värdet på den mark
som därav beröres.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

Någon rätt till ersättning inträder icke förrän i det ögonblick då en framställning
att trots förbud enligt strandlagen få bebygga mark blivit avslagen.
Vid detta förhållande synes det utskottet mest logiskt att man vid beräkningen
av det tidigare värdet tar hänsyn till markens värde i det ögonblick
då rätten till ersättning inträtt. Att däremot välja den tid då förbudet
lades synes icke tilltalande då det såsom framgår av det av reservanten inom
strandutredningen anförda exemplet kan komma alt medföra att en strandägare
förvägras att få del av ett stigande markvärde, som hans granne får
räkna sig till godo. Härtill kommer att markvärdena vid tidpunkten för
strandlagsförbudets utfärdande kunna förväntas vara nedpressade på grund
av byggnadsregleringen. Någon spekulation i markvärdestegring lär man
näppeligen kunna befara då här endast är fråga om mark för glesbebyggelse.

Utskottet hade enligt reservanterna jämväl bort hemställa om motsvarande
ändring i 3 §.

Även vid 1953 och 1954 års riksdagar yrkades i motioner sådan ändring
i 3 § strandlagen, att det tidigare värdet kom att avse värdet då förbudet
blivit definitivt genom att tillståndsansökan avslagits. Motionerna avslogs
emellertid av riksdagen (se utskottets av riksdagen godkända utlåtande
7/1953 och 8/1954).

I 7 § naturskyddslagen den 21 november 1952 stadgades bl. a. att, om
fridlysning såsom naturminne medförde sådan inskränkning i rätten att
bebygga mark, att ägaren kunde nyttja marken endast på sätt som stod i
uppenbart missförhållande till dess tidigare värde eller tillskyndades honom
avsevärt men på annat sätt, han var berättigad att av kronan erhålla
ersättning för skadan. Vidare ägde enligt 21 § länsstyrelsen till skydd för
landskapsbilden förordna om förbud mot fältverksamhet inom visst
område utan länsstyrelsens tillstånd. I samband med sådant tillstånd ägde
länsstyrelsen meddela föreskrifter till begränsande och motverkande av
företagets menliga inverkan på landskapsbilden. Tillskyndades på grund av
tillståndsvägran eller föreskrifter markens ägare eller annan rättsinnehavare
med avseende å fastigheten avsevärt men, var han berättigad till ersättning
av kronan för den skada han led.

Rörande utformningen av naturskyddslagens ersättningsbestämmelser,
vilka ej föranledde delade meningar vid riksdagsbehandlingen, uttalade
departementschefen vid 7 § bl. a. att det tydligen var önskvärt att överensstämmelse
så långt möjligt kunde åvägagringas mellan naturskyddslagen
och den lag om förbud mot bebyggelse inom vissa strandområden som då
var under förberedelse (prop. 188/1952 s. 44).

Beträffande grunderna för naturvårdslagens ersättningsbestämmelser
i nu aktuella delar anförde departementschefen (prop. 148/1964 s. 119 f.)
bl. a. följande.

Med hänsyn till den överensstämmelse, som i mycket råder mellan ingri -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

panden enligt naturvårdslagen och planläggning enligt byggnadslagstiftningen,
har det tett sig naturligt att, som även utredningen i huvudsak gjort,
utforma ersättningsbestämmelserna i nära anslutning till byggnadslagcns
regler om ersättning vid inskränkning i dispositionsrätten till mark inom
planområden. Enligt dessa regler gäller att markägaren, om han till följd
av inskränkningen kan nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart
missförhållande till dess tidigare värde, är berättigad till ersättning för den
skada han härigenom lider. Även om denna ersättningsnorm har sin huvudsakliga
tillämpning i fråga om inskränkning i bebyggelserätt, gäller den i
viss utsträckning även vid förhud att inrätta varuupplag, materialgård ellei
ljusanordning eller att företa schaktning, fyllning eller därmed jämförlig
åtgärd. Enligt min mening är denna ersättningsnorm — vilken upptagits även
i bl. a. strandlagen och naturskyddslagen — väl lämpad att införas som huvudregel
för de viktigare ersättningsfall som naturvårdslagen har att beakta.
Så har ock skett i 25, 28 och 29 §§ i departementsförslaget.

I de fall, där ett förordnande enligt naturvårdslagen innebär förbud att
vidta viss åtgärd utan länsstyrelsens tillstånd, bör ersättning inte kunna
påkallas förrän ansökan om tillstånd skett och blivit prövad. Det tidigare
värde, som enligt huvudregeln skall beaktas vid ersättningsberäkningen, bör
därvid hänföras till tiden för förordnandets meddelande och inte till tiden
för tillståndsprövningen. Dessa principer gäller redan nu enligt strandlagen
samt kommer i departementsförslaget till uttryck i 25 och 28 §§. Till den
lösning, som motsvarande spörsmål fått i 29 § beträffande täktregleringen,
återkommer jag längre fram.

Grundsatsen om ersättning vid uppenbart missförhållande mellan utnyttjandemöjlighet
och tidigare värde tillämpas på olika sätt i byggnadslagen
och i strandlagen. Enligt den förra beräknas ersättningen till skillnaden
mellan markens värde vid tiden för planfastställelsen och det lägre värde
marken har vid tiden för ersättningens bestämmande. Enligt strandlagen
beräknas däremot såväl markens värde med bebyggelserätt som dess värde
med de användningsmöjligheter, som kvarstår efter inskränkningen i sagda
rätt, efter värdet vid den tidpunkt då länsstyrelsen förordnade om tillståndstvång.
Utredningen ansluter sig härvidlag till byggnadslagen och har onekligen
visst fog härför. Med denna ståndpunkt skulle den värdestegring, som
mark inom ett förbudsområde kan undergå under tiden mellan förbudets
meddelande och tillståndsvägran, medföra motsvarande minskning av det
allmännas ersättningsskyldighet. Detta skulle emellertid sannolikt törmå
åtskilliga markägare att snarast efter tillståndstvångets införande begära
tillstånd till och, i händelse av avslag, fordra ersättning beträffande åtgärder
som eljest skulle aktualiseras först långt senare eller måhända inte alls.
Med hänsyn bland annat till denna olägenhet förordar jag att strandlagen i
förevarande hänseende får bli normgivande för tillämpningen av naturvårdslagen.
Detta innebär också att värdejämförelsen skall avse realvärdena
och att penningvärdesförändringar beaktas ända fram till tiden
för ersättningsberäkningen.

Av vad jag inledningsvis anförde torde ha framgått att del ingalunda
är självklart att ersättning över huvud taget skall utgå till den som hindras
alt på sin mark öppna eu för landskapsbilden skadlig grustäkt. 1 det närliggande
fallet alt någon enligt byggnadslagen hindras alt utnyttja sin
mark för tätbebyggelse utgår i princip ersättning endast om tätbebyggelsevärde
uppkommit innan byggnadslagen trädde i kraft, bör jämförelsen

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

lorde det vara betydelselöst att den hindrade markanvändningen i det ena
tallet gäller bebyggelse och i det andra fallet tillgodogörande av material
under markytan. Enligt min mening bör det vara en från både samhällets
och den enskildes synpunkt godtagbar lösning att låta även täktfallen omfattas
av huvudregeln om ersättning vid uppenbart missförhållande mellan
utnyttjandemöjlighet och tidigare värde samt att — enligt den förut
berörda principen om hänsynstagande till förhållandena vid tillståndstvångets
införande — hänföra sistnämnda värde till den tid då naturvårdslagen
träder i kraft. Det torde inte innebära alltför stora svårigheter att, även efter
en längre tids förlopp, anskaffa erforderlig utredning om detta värde. Bestämmelserna
i 29 g har utformats i enlighet med det nu sagda.

Utskottet yttrade i dessa hänseenden följande (se uti. 41/1964 s. 94 f.).

Enligt förslaget skall ersättning endast utgå, om markägare till följd av
lörbud mot bebyggelse eller liknande anläggning kan utnyttja sin mark
allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde.
För exempelvis sådana fall att föreskrifter enligt 8 eller 9 § vållat olägenhet
eller kostnad för jordbruket på fastighet utgår ersättning, om föreskrifterna
vållat sakägaren avsevärt men. Såsom framhålles i motionerna 1: 835 och
II: 1028 samt 1: 836 och II: 1026 blir sakägaren således skyldig att i viss
omfattning utan ersättning tåla intrång av angivet slag. De ingrepp som
med stöd av lagförslaget, särskilt 9 §, skall kunna göras i enskild förfoganderätt
företer enligt utskottets mening sådana likheter med tvångsförvärv i
allmänhet av särskild rätt till fastighet att den i sistnämnda motionspar
ifrågasatta anknytningen till expropriationslagens ersättningsregler onekligen
har vissa skäl för sig. Ä andra sidan kan av de allmänt godtagna principer
som kommer till uttryck i 1 § lagförslaget sägas följa att varje intrång
i enskild förfoganderätt ej kan vara ersättningsgillt. Med hänsyn härtill
anser sig utskottet ej böra lörorda någon ändring i nu behandlade ersättningsnorm.
I de fall ersättning skall utgå, bör denna emellertid alltid
kunna bestämmas så alt markägaren helt kompenseras för härutöver uppkommande
lörmögenhetslörlust. Detta möjliggöres redan med föreslagen
utformning av 25 § första stycket, 26 och 27 §§. I fall som avses i 25 §
andra stycket, 28 och 29 § g är förhållandet ett annat. Då förordnande enligt
lagförslaget innebär förbud att vidtaga viss åtgärd utan länsstyrelsens tillstånd,
får ersättning nämligen ej påkallas, förrän tillstånd till åtgärden
vägrats. Det tidigare värde som enligt huvudregeln skall beaktas vid ersättningens
beräkning skall enligt Kungi. Maj :ts förslag i överensstämmelse
med motsvarande bestämmelse i strandlagen hänföras till tiden för förordnandets
meddelande eller, beträffande sådan täktverksamhet som omfattas
av det generella tillståndstvånget, till tiden för lagens ikraftträdande. Departementschefen
har genom alt förorda strandlagens i stället för byggnadslagens
värderingsprinciper velat förebygga att markägare snarast efter
tillståndstvångets intörande begär tillstånd och, i händelse av avslag, fordrar
ersättning beträffande åtgärder som eljest skulle aktualiseras långt
senare eller kanske inte alls. Enligt utskottets mening kan en sådan utveckling
väntas bli en följd även av Kungl. Maj :ts förslag. Enligt strandlagens
värderingsprinciper skall markens värde med såväl bebyggelserätt som de
begränsade användningsmöjligheter som kvarstår efter inskränkningarna
i samma rätt beräknas efter värdet vid den tidpunkt, då länsstyrelsen
förordnade om tillståndstvång. Värdejämförelserna avser härvid realvärdena,
och förändringar i penningvärdet beaktas ända fram till ersättnings -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

beräkningen. Tillämpad exempelvis på täktregleringen kommer denna värderingsprincip
på sätt utvecklas i motionerna I: 836 och II: 1026 uppenbarligen
att leda till att efter en övergångstid ersättningar för vägrad täktverksamhet
icke på något sätt motsvarar den verkliga förmögenhetsförlusten,
särskilt om jämförelse sker med sakägare, som erhåller täkttillstånd. Fog
finnes sålunda för den i motionerna 1:834 och II: 1027 samt 1:836 och
II: 1026 hävdade meningen att en med sådana ersättningsregler förenad
täktreglering kommer att drabba de enskilda sakägarna slumpvis och uppfattas
som orättvis. En sådan verkan synes åtminstone i någon mån kunna
undvikas om det tidigare värdet på sätt i motionerna 1:605 och 11:728
föreslagits beträffande strandlagen och nu förordas i motionerna 1: 834
och II: 1027 vid ersättningsberäkningen hänföres till tiden för det beslut,
varå anspråket på ersättning grundas. Utskottet anser att de ändringar
som erfordras för en sådan värdering bör vidtagas i 25, 28, 29 och 45 §§.

De av utskottet förordade ändringarna i Kungl. Maj :ts förslag innebar
sådan avfattning av 28 och 29 §§ som föreslås i de nu vid 1965 års riksdag
väckta motionerna.

Enligt en vid utlåtandet fogad reservation (s. 116 f.) borde utskottets yttrande
i citerade delar haft denna lydelse.

Såsom tidigare framhållits, överensstämmer de allmänna grunderna för
ersättningsreglerna med vad som redan gäller enligt byggnadslagen och
strandlagen. Ersättning skall sålunda endast utgå, om markägare till följd
av förbud mot bebyggelse eller liknande anläggning kan utnyttja sin mark
allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde.
För exempelvis sådana fall att föreskrifter enligt 8 eller 9 § vållat olägenhet
eller kostnad för jordbruket på fastigheten utgår ersättning, om föreskrifterna
vållat avsevärt men. Markägaren blir således skyldig att i viss
omfattning utan ersättning tåla intrång av angivet slag. I de fall, där ett
förordnande enligt naturvårdslagen innebär förbud att vidta viss åtgärd
utan länsstyrelsens tillstånd, skall ersättning ej kunna påkallas, förrän
ansökan om tillstånd skett och blivit prövad. Det tidigare värde, som enligt
huvudregeln skall beaktas vid ersättningsberäkningen, skall därvid hänföras
till tiden för förordnandets meddelande. Detta gäller såväl markens
värde med oinskränkt förfoganderätt som värdet med de begränsade användningsmöjligheter
som kvarstår efter inskränkningarna i samma rätt.
Värdejämförelserna skall avse realvärdena och förändringar i penningvärdet
skall beaktas ända fram till ersättningsberäkningen. Även täktfallen omfattas
av huvudregeln om ersättning vid uppenbart missförhållande mellan
utnyttjandemöjlighet och tidigare värde, varvid detta värde — i överensstämmelse
med nyss angivna grunder för värdeberäkningen — skall hänföras till
den tidpunkt då naturvårdslagen träder i kraft.

De sålunda angivna ersättningsnormerna har godtagits för de likartade
fall, då förfoganderätt till fastighet inskränkes genom tillämpning av naturskyddslagen,
byggnadslagen och strandlagen. Det kan enligt utskottets
mening förväntas att samma normer vid tillämpningen av naturvårdslagen
kommer alt medge en rimlig avvägning mellan det allmännas och den
enskilde markägarens intressen. Med hänsyn härtill och mot bakgrund av
den ovan förordade översynen av ersättningsbestämmelserna finner utskottet
alt Kungl. Maj :ts förslag i förevarande hänseende bör antagas av riksdagen.
Utskottet avstyrker därför bifall till de ändringsyrkanden som, så -

20 Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

vitt nu är i fråga, innefattas i motionerna I: 834 och II: 1027 samt I: 836
och II: 1026.

I reservationen hemställes om bifall till det genom propositionen framlagda
förslaget, såvitt avsåg 25, 28 och 29 §§ samt 45 § tredje stycket naturvårdslagen.
Riksdagen beslöt i enlighet med reservationen.

Motionerna. I motionerna anföres huvudsakligen följande. Om naturvårdslagens
syften skall kunna fullföljas, kan självfallet ingripande åtgärder
även av tvångsnatur ibland vara påkallade gentemot enskilda markägare.
Detta förutsätter emellertid att markägarna gottgöres för de skador och förluster
som uppkommer genom dylika åtgärder. Enligt svensk rättsuppfattning
skall en lagstiftnings konsekvenser drabba alla medborgare lika. På denna
punkt motsvarar naturvårdslagen inte rimliga anspråk. Den eller de markägare
som drabbas av något av de i lagen stipulerade ingreppen får — genom
att ersättning för uppkomna förluster ofta icke utgår eller begränsas till
lägre belopp än gällande marknadsvärden — ett väsentligt sämre förmögenhetsläge
än ägare av närliggande mark som, måhända av en tillfällighet,
undgått motsvarande ingrepp. De ur markägarens synvinkel mest ingripande
bestämmelserna är lagens 7—9, 15, 16, 18 och 19 §§. I den mån åtgärder
som avses med dessa lagrum erfordras för att tillgodose lagstiftningens syfte
borde det vara självklart att det allmänna tar konsekvenserna därav och
tillser att full ersättning utges för de ekonomiska skadeverkningar som
tvångsingripandet kan medföra. Särskild kritik riktas mot 29 §. Bestämmelsen
innebär att ett exempelvis år 1974 vägrat tillstånd till grustäkt endast
berättigar till ersättning med det realvärde som marken hade tio år tidigare.
Lagen drabbar i detta hänseende olika täkttagare olika. Markägare
som kan utverka täkttillstånd kan uppenbarligen tillgodogöra sig det fulla
marknadsvärdet, vare sig han säljer täkten eller utnyttjar densamma, medan
däremot hans granne, som vägrats tillstånd, får sin ersättning bestämd
efter väsentligt lägre värden.

Motionerna 1:243 och 11:300

Frågans tidigare behandling. Frågan om den s. k. allemansrättens omfattning
och innebörd har på senare tid aktualiserats i olika sammanhang. Utförliga
redogörelser härutinnan har lämnats i utskottets utlåtanden nr 30/
1961 och 41/1964 (s. 48—78). Under hänvisning till nämnda redogörelser
inskränker sig utskottet nu till följande framställning.

I motioner vid 1961 års riksdag hemställdes om utredning angående allemansrätten.
Motionerna behandlades av utskottet i ovannämnda utlåtande
nr 30/1961. I detta utlåtande, som godkändes av riksdagen, konstaterade utskottet
bl. a. att allemansrätten, sådan den nu existerar, kan sägas ha ur -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965 21

åldrig hävd. Medan rätten att färdas och uppehålla sig på annans område
tidigare haft sitt huvudsakliga värde för den lokala samfärdseln, hade den
genom samhällsutvecklingen kommit att på ett helt annat sätt innebära en
omistlig tillgång för hela vårt folk. Utskottet framhöll som sin uppfattning
att de befogenheter som nu kan anses rättmätigt tillkomma allmänheten ej
i någon mån borde beskäras genom ny lagstiftning. Beträffande lämpligheten
och möjligheten av en civilrättslig reglering av allemansrätten fann utskottet
att civilrättsliga bestämmelser i syfte att stävja missbruk av allemansrätten
knappast skulle vara mer ägnade än givna straffstadganden att
upprätthålla allmänhetens respekt för reglerna. Utskottet var ej heller övertygat
om att det var möjligt att i cn ny lagstiftning skapa så mycket större
klarhet i förhållandet mellan jordägare och allmänhet, att en lagstiftning av
denna anledning kunde anses påkallad. Det ansågs också möta svårigheter
att få till stånd entydiga bestämmelser med giltighet för alla de skiftande
förhållanden som kan möta på olika håll i landet. Beträffande vissa särskilda
former av friluftslivet, såsom utnyttjande av annans mark för tältning,
parkering av fordon och förtöjning av båtar, fann utskottet emellertid behovet
av regler för fastställande av hur långt allmänhetens rättigheter sträcker
sig mera påtagligt. Eftersom naturvårdsutredningen i remissyttrande
över motionerna förklarat sig ha för avsikt att behandla allemansrättsliga
problem av bl. a. nu angiven beskaffenhet, ansåg utskottet någon åtgärd i
saken för det dåvarande ej vara påkallad. Utskottet, som hemställde att
motionerna och utlåtandet måtte överlämnas till naturvårdsutredningen,
framhöll avslutningsvis att utskottet ej velat förringa värdet av ett gott
förhållande mellan markägarna och friluftsfolket. En positiv inställning
från jordägarnas sida gentemot den allmänhet, som söker avkoppling och
kontakt med naturen på deras marker, var enligt utskottet inte minst ett
friluftsfolkets eget intresse. Friluftsfolkets egen inställning, dess förståelse
för naturens värden och för markägarens intressen, var kanske den viktigaste
förutsättningen för uppnående av tillfredsställande förhållanden på
friluftslivets område. Det stora flertalet av dem som söker sig ut i skog och
mark hade säkerligen en sådan inställning. Stora möjligheter ansågs föreligga
att genom upplysning och propaganda påverka dem som ej hörde till
nämnda kategori. Den upplysningsverksamhet som bedrevs genom skolor
och olika organisationer samt på annat sätt måste därför, fann utskottet,
anses vara av utomordentligt värde.

Naturvårdsutredningen hemställde i sitt betänkande att frågan om allmänhetens
rättigheter och skyldigheter på annans mark efter remissbehandling
av utredningens förslag skulle skyndsamt vidare beredas i syfte att
åvägabringa cn lagstiftning i ämnet. Utredningen sade sig vara väl medveten
om de svårigheter av skilda slag som är förknippade med lagstiftning
rörande allemansrättsliga frågor. Utredningen ansåg det icke ingå i dess

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

uppdrag att verkställa en undersökning av den omfattning som erfordras
för utarbetande av konkreta förslag till lagregler. Vissa riktlinjer för en
lösning av olika allemansrättsliga frågor föreslogs av utredningen.

Utredningen framförde vissa allmänna synpunkter på lagstiftningsfrågan
av i huvudsak följande innehåll. Allmänhetens rättigheter och skyldigheter
på annans mark har grundläggande betydelse för utformningen av ett
aktivt naturvårdsprogram i våra dagar. Frågan måste ses mot bakgrunden
av den utveckling som nu sker och som innebär att människorna i allt större
utsträckning söker rekreation i naturen. Den stigande levnadsstandarden
och den ökande fritiden främjar denna utveckling. I samma riktning verkar
utbyggnaden av vägnätet och kommunikationernas utveckling i övrigt. Den
oavbrutet expanderande motorismen till lands och till sjöss skapar nya möjligheter
till friluftsliv men också nya problem i förhållandet mellan å ena
sidan den rekreationssökande allmänheten och å andra sidan markägarna.
Samma sak gäller campingrörelsen som på sitt sätt har avgörande betydelse
för friluftslivet. Under angivna förhållanden är det icke tillfredsställande
att den viktiga frågan om de envar tillkommande rättigheterna och skyldigheterna
på annans mark är högst ofullständigt reglerad i gällande lagstiftning.
Rådande praxis på området vilar i väsentliga delar helt på sedvanerättslig
grund. De direkta lagregler man har att lita till i centrala frågor
består närmast av vissa straffbestämmelser beträffande åtgärder som ej är
tillåtna på annans mark. Dessa straffbestämmelser har utformats långt innan
den moderna utvecklingen på friluftslivets område kunnat förutses.
Även om sedvanan i betydande utsträckning är stadgad och allmänt erkänd
råder därför i den praktiska verksamheten ute på fältet ovisshet i många
fall om rättigheternas och skyldigheternas omfattning och närmare innebörd.
Oklarhet om innebörden i gällande rätt kan leda till fastigheter och
irritation. Avsaknaden av positivt utformade regler på området framstår
därför i dagens läge som en stor brist. Sådana regler anses önskvärda också
i ett annat avseende, nämligen då det gäller att genom upplysning och propaganda
främja ett föredömligt uppträdande från allmänhetens sida på
annans mark. Utredningen anförde avslutningsvis.

Med hänsyn till det anförda föreligger enligt utredningens mening ett
trängande behov av att närmare precisera den praktiska innebörden i allmänhetens
rättigheter och skyldigheter på annans mark. Härtill torde knappast
krävas någon ingående rättshistorisk belysning av hithörande problem.
Den historiska bakgrunden är känd i stora drag och detaljerna saknar i
och för sig intresse för utformningen av tidsenliga regler på området, eftersom
den tekniska utvecklingen och samhällsutvecklingen i övrigt medfört
en radikal ändring av förutsättningarna för bedömningen. Vad man behöver
är närmast några enkla regler till ledning för gränsdragningen mellan den
rekreationssökande allmänhetens och markägarnas intressen i de viktigaste
och vanligast förekommande fallen där allmänheten utnyttjar annans mark
för friluftsliv. Det gäller att i dessa fall fastslå vad som är skäligt och rimligt
i förhållandet mellan en markägare och en friluftsmänniska utifrån den

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

självklara utgångspunkten att båda är lojala och ansvarskännande människor.
Sådana regler måste visserligen bli allmänt hållna i åtskilliga avseenden,
varigenom de får mera rådgivande än tvingande karaktär. Därigenom
kommer givetvis inte alla problem att bli lösta. Men trots detta ligger ett resultat
inom räckhåll som innebär en stor vinst, nämligen av lagstiftaren
sanktionerade enhetliga normer för handlandet i den praktiska verksamheten.
Därmed får man också ett gott underlag för upplysningsverksamheten
på ett område som av åtskilliga tecken att döma fångar allmänhetens intresse
i hög grad. I dagens läge är det mera angeläget att ge den alldeles ojämförligt
största gruppen friluftsmänniskor och markägare — de ansvarskännande
människorna — en handlingsnorm på förevarande område än att
söka förutse och beivra tänkbara avvikelser från denna norm i undantagsfall.
Rådande oklarhet om allmänhetens rättigheter och skyldigheter på annans
mark kan leda till att även lojala och ansvarskännande människor
oavsiktligt vidtar åtgärder som saknar täckning i gällande rätt.

De remissyttranden som avgivits över utredningens förslag innehåller såvitt
angår de allemansrättsliga spörsmålen bl. a. följande.

Ett stort antal remissinstanser instämmer i utredningens hemställan att
frågan om allmänhetens rättigheter och skyldigheter på annans mark
skyndsamt vidare beredes i syfte att åvägabringa en lagstiftning i ämnet.
Dit hör domänstyrelsen, skogsstyrelsen, skogsvårdsstyrelserna i Stockholms,
Uppsala, Östergötlands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs och Norrbottens
län, lantmäteristyrelsen, överlantmätarna i Gotlands, Malmöhus, Hallands,
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands och
Norrbottens län, riksantikvarieämbetet, lantbruksstyrelsen, lantbruksnämnnerna
och hushållningssällskapen i Jönköpings, Blekinge samt Göteborgs
och Bohus län, Älvsborgs läns norra område, Västmanlands, Kopparbergs
och Jämtlands län, lantbruksnämnden i Östergötlands län, kammarkollegiet,
hovrätten för Västra Sverige, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i
Stockholms, Gotlands, Blekinge, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands och
Kopparbergs län, Norrbottens läns landsting, drätselkammaren i Luleå,
Svenska naturskyddsföreningen, LO, Svenska stadsförbundet, Sveriges lantbruksförbund,
RLF, Sveriges skogsägareförbund, Sveriges skogsägares riksförbund,
STP, Sveriges riksidrottsförbund, Skid- och friluftsfrämjandet,
Svenska fjällklubben, KSSS, Cykel- och mopedfrämjandet, MSI), Jägarnas
riksförbund, Svenska vägföreningen, Svenska teknologföreningen och Nordiska
museet. På flera håll beklagas att utredningen icke ansett sig böra
framlägga förslag i ämnet. Vissa remissinstanser, bland dem överlantmätaren
i Västmanlands län, Sveriges lantbruksförbund, RLF, Sveriges skogsägareförbund
och Sveriges skogsägares riksförbund, anser att förslaget till
naturvårdslag bort vila i avbidan på lagstiftning om allemansrätten.

Utredningens ifrågavarande hemställan avstyrkes av hovrätten över Skåne
och Blekinge, länsarkitekten i Kronobergs län samt länsstyrelserna i
Gävleborgs och Jämtlands län. Eu tveksam inställning till förslaget redovi -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

sas av byggnadsstyrelsen, fiskeristyrelsen, länsstyrelserna i Jönköpings
samt Västerbottens län, överlantmätarna i Jönköpings och Älvsborgs län,
länsarkitekten i Gävleborgs län samt landsantikvarien i Dorås.

I remissvaren framföres vissa allmänna synpunkter på utredningens
uttalanden och skisserade lagbestämmelser. De remissinstanser
som tillstyrkt lagstiftning delar i regel utredningens uppfattning om det
angelägna behovet av en fullständigare reglering av frågan om de envar tillkommande
rättigheterna och skyldigheterna på annans mark. Denna frågas
grundläggande betydelse för naturvårdsprogrammets utformning framhålles
sålunda av bl. a. lantmäteristyrelsen, överlantmätarna i Gotlands, Malmöbus
samt Göteborgs och Bohus lön, länsstyrelsen i Kopparbergs län, länsarkitekten
i Jämtlands län, Sveriges skogsägareförbund och Sveriges skogsägares
riksförbund. Vad särskilt gäller strandskydd^ finner hovrätten för
Västra Sverige det framstå som ett säreget och föga tillfredsställande förhållande,
att en sådan betydelsefull rättslig reglering som bestämmelserna
om strandskydd skulle vila på principer, varom oklarhet råder i så väsentliga
avseenden som fallet är i fråga om allemansrätten. Samma mening har
överlantmätaren i Västmanlands län. Överståthållarämbetet finner att den
föreslagna regleringen skulle ge bättre underlag för bedömningen i ersättningsfrågor
av graden av intrång i markägares rätt. RLF anser det vara
principiellt oriktigt att grunda jordägarnas rätt till ersättning för intrång
av olika slag på de uttalanden om allemansrättens innebörd, som kommit
till uttryck genom utredningens ställningstagande. Det faktiska förhållandet
med det av utredningen valda systemet blir, menar RLF, att man kommer
att grunda allmänhetens rättigheter visavi jordägarna på den innebörd
av allemansrätten, för vilken utredningen gjort sig till tolk, utan att först
ha klarlagt den reella bakgrunden.

Att utvecklingen kräver klarare regler på förevarande område för att förebygga
tvistigheter och irritation mellan den rekreationssökande allmänheten
och markägarna betonas på flera håll, bl. a. av skogsvårdsstyrelserna
i Uppsala och Norrbottens län, överlantmätarna i Malmöhus, Skaraborgs
och Västerbottens län, hushållningssällskapen och lantbruksnämnderna i
Kronobergs, Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Skaraborgs och Västmanlands län, landsfogden i
Blekinge län, Svenska naturskyddsföreningen, Svenska turistföreningen,
Skid- och friluftsfrämjandet, Svenska fjällklubben och Kungl. Svenska Segelsällskapet.
Enligt hovrätten för Västra Sverige ger talrika i betänkandet
redovisade uttalanden vid handen att den rådande oklarheten i fråga om
rättsreglernas innehåll medför olägenheter vid de naturvårdande myndigheternas
arbete och försvårar folkupplysningen på området. Det är vidare
tydligt, anför hovrätten, att bristen på klara principer också eljest är ägnad
att vålla irritation och konflikter mellan fastighetsägare och allmänhet.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

Sveriges skogsägares riksförbund finner det böra vara angeläget också för
fritidsutredningen att få klarhet i allemansrätten.

Landsfogden i Gävleborgs län framhåller att frågan om allemansrätten
är av väsentlig betydelse för tillämpningen av bestämmelserna i 24 kap.
strafflagen. Landsfogden erinrar om att gällande bestämmelser tillkommit
vid en tidpunkt, då allmänhetens utnyttjande av annans mark icke på långt
när var lika intensivt som numera är fallet. Det anses därför ofrånkomligt
att reglerna om allemansrätten överses och förtydligas, eftersom rådande
ovisshet om gränserna för denna rätt medför åtskilliga problem vid rättstillämpningen.
Överlantmätaren i Örebro län uttalar att man torde ha att
räkna med en betydande rättsosäkerhet i hithörande frågor, innan allemansrättens
innebörd närmare fixerats i lag.

Av de remissinstanser som är negativa till lagstiftning på området anser
hovrätten över Skåne och Blekinge att allmänhetens rättigheter pa annans
mark icke bör positivt preciseras i lag utan liksom hittills indirekt framgå
av olika bestämmelser om jordägarens befogenheter. Ett behov att precisera
allmänhetens skyldigheter kan enligt hovrättens mening väl föreligga men
ej närmast från civilrättsliga utan snarare från politirättsliga synpunkter.
Friluftslivets utveckling på senare tid har, anser hovrätten, framkallat ett
behov av förbättrade regler till skydd för naturen och för att tillgodose ordningssynpunkter
och motverka sanitär olägenhet. Det förra syltet bör emellertid
fyllas av naturvårdslagen och det senare av den allmänna ordningsstadgan
och hälsovårdsstadgan med därtill anknytande lokala författningar.
Sin principiella inställning utvecklar hovrätten på följande sätt.

Hovrätten vill erinra om att man med uttrycket allemansrätt brukar beteckna
de befogenheter som tillkommer envar att beträda annans mark, att
utnyttja annans vattenområde och att tillgodogöra sig vissa naturalster. Begreppet
allemansrätt har emellertid icke någon klar och precis innebörd;
det är icke fråga om befogenheter som är till sin omfattning angivna i direkta
lagstadganden. Vad som åsyftas med allemansrätt är snarare en sammanfattning
av befogenheter som indirekt framgår av spridda lagstadganden
om åverkan, om tagande av olovlig väg, om jakt, fiske, flottning etc.
och som i övrigt väsentligen är grundade på sedvanerätt. Betydelsefullt är
dock att i princip en rätt för var och en att fritt utnyttja land och vatten, så
länge han icke gör intrång på de rättigheter som uttryckligen tillerkänts annan,
sedan gammalt har varit erkänd i vårt land. Till skillnad trån vad som
har ansetts självfallet i andra länder, där äganderättsföreställningarna går
tillbaka på feodala tänkesätt, har hos oss markägaren icke ansetts ha en så
absolut rådighet över sin egendom att han enbart genom förbud kan utestänga
andra därifrån. Allemansrätten kan alltsa sägas vara negativt bestämd
genom de lagregler av olika slag som syftar till att trygga de praktiska
möjligheterna för jordägaren att i olika hänseenden utnyttja sin egendom
och! å andra sidan, till att ur allmänna synpunkter begränsa hans rådighet
över egendomen. Allemansrätten är sålunda vad som blir över åt envar,
sedan lagen på olika sätt preciserat de i äganderätten ingående befogenheterna.

Denna principiella uppfattning av allemansrättens innebörd kommer till

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

uttryck i tredje lagutskottets utlåtande nr 30 till 1961 års riksdag. Utskottet
säger där att samhället genom att skapa rättsligt skydd för olika befogenheter
tillkommande ett subjekt såsom ägare av fast egendom och genom att
stadga inskränkningar i givna befogenheter har från tid till annan bestämt
jordäganderättens innehåll och gränser. »Alle mans» rätt till mark och
vatten och till de nyttigheter naturen frambragt har härvid fått vika för
äganderättsbegreppet. Ehuru reglerna om äganderättens utsträckning varierat,
anser utskottet begreppet aldrig ha haft en så vid innebörd att allmänheten
varit betagen de befogenheter som den nu har i förhållande till jordägaren.
Utskottet framhåller att de befogenheter som nu kan anses rättmätigt
tillkomma allmänheten ej bör i någon mån beskäras genom ny lagstiftning.

Utredningens önskemål om en närmare precisering i lag av allmänhetens
rättigheter och skyldigheter på annans mark står i viss mån i motsättning
mot den nu angivna principiella uppfattningen av allemansrätten. En sådan
precisering synes snarare utgå från föreställningen om en absolut äganderätt.
Icke minst då det gäller rätten att plocka bär och svamp eller eljest
tillgodogöra sig naturalster har den principiella uppfattningen av lagens innebörd
betydelse. Det nuvarande rättsläget är att envar kan tillgodogöra sig
sådana nyttigheter, därför att det icke uttryckligen är förbjudet. Med utredningens
principuppfattning skulle man komma till motsatt resultat; vad
som ej uttryckligen tillerkänts envar tillkommer då jordägaren.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför följande.

Medges må, att det från vissa utgångspunkter (se sexempelvis s. 178—179)
kan synas i och för sig önskvärt att allemansrätten lagfästes på sätt i betänkandet
ifrågasatts. Att behovet av en sådan reglering är »trängande»
kan däremot knappast vitsordas. Sålunda är det diskutabelt om utredningen
har rätt i sin förmodan (s. 179) att det är mera angeläget att ge de ansvarskännande
människorna en handlingsnorm än att söka förutse och
beivra tänkbara avvikelser från normen. De flesta människor torde nämligen
ha ganska klart för sig hur ett försiktigt och hänsynsfullt utnyttjande
av allemansrätten bör ske. Okunnigheten på området avser väl närmast var
gränserna härför går. Något legitimt behov av att utnyttja gränsen till det
yttersta torde emellertid knappast någonsin föreligga. Det finns alltså fog
för uppfattningen, att lagstiftaren i detta sammanhang i stället bör befatta
sig med de mindre nogräknade, vilket skulle leda till slutsatsen att regleringen
som hittills bör vara straffrättslig. En annan sak är att gällande bestämmelser
måhända är i behov av en översyn och modernisering. Med hänsyn
till de oändligt mångskiftande intressen som allemansrätten berör torde
vidare en närmare fixering därav i lag vara tämligen omöjlig, om kodifieringen
skall bli av något värde. Det finns åtminstone all anledning —
med hänsyn till den snabba utveckling friluftslivet just nu undergår — att
undvika en låsning av positionerna innan sedvanorna på området hunnit
åtminstone någorlunda stadga sig.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län avstyrker utredningens hemställan under
framhållande av att de ifrågavarande spörsmålen torde kunna ytterligare
begrundas av fritidsutredningen.

Bland de remissinstanser som ställt sig tveksamma till den ifrågasatta
lagstiftningen har byggnadsstyrelsen redovisat sin principiella inställning
sålunda.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

Byggnadsstyrelsen är för sin del väl medveten om att det nutida friluftslivet
i många fall innebär att den gamla sedvanerättsliga friheten att
vistas i skog och mark kommit att utnyttjas i sådan omfattning och under
sådana former att intressekonflikter med markägare och ortsbefolkning
ibland måste uppstå. För sådana fall är det angeläget att det inbördes
förhållandet mellan de berörda parterna regleras på ett sådant sätt att
olägenheter och skada kan undvikas. Styrelsen finner de av utredningen
rekommenderade riktlinjerna för lösning av hithörande problem i och
för sig ändamålsenligt avvägda. Styrelsen är däremot tveksam om hur
långt en reglering i lag av dessa problem är möjlig eller ens önskvärd. Allemansrätten
är utan tvivel av sådant omistligt värde, icke minst mot bakgrunden
av den nu pågående samhällsutvecklingen, att en lagstiftning på
detta område måste ske med utomordentligt stor försiktighet.

Även om osäkerheten i allemansrättens tillämpning icke synes påtagligt
större än osäkerheten i tillämpningen av många positivt utformade lagregler,
säger sig överlantmätaren i Jönköpings län, ändå ha velat tillstyrka
varje försök att minska denna osäkerhet, om det kunde ske på ett klarläggande
sätt som inte medförde några olämpliga konsekvenser. Det kan dock
enligt överlantmätarens mening ifrågasättas, om naturvården är betjänt
av en sådan betoning av var mans rätt som av allmänheten torde komma
att intolkas i de föreslagna positivt utformade reglerna. Överlantmätaren
finner det i allmänhet förhålla sig så att i lag givna rättigheter ofta utnyttjas
till det yttersta, varvid med rättigheterna förbundna hänsyn och skyldigheter
lätt åsidosättes. Ett bibehållande av vår stadgade och allmänt erkända
sedvanerätt, såsom nu begränsad av skyddsbestämmelser, förmodas
därför vara psykologiskt riktigare med omtanke om naturen.

Länsarkitekten i Gävleborgs län yttrar bl. a.

Man kan dela utredningens uppfattning om, att det i dagens läge föreligger
ett trängande behov av att närmare precisera den praktiska innebörden
av allmänhetens rättigheter och skyldigheter på annans mark. Huruvida
detta skall ske genom ett försök att konstruera detaljerade lagregler
i ämnet synes dock tveksamt. Utredningens vällovliga försök i sådan riktning
synes snarast påvisa svårigheterna härför. Det torde vara uppenbart
att en lagtext måste hållas i rätt allmängiltig form, varför det i allt fall
kräves särskilda tillämpningsföreskrifter till denna i syfte att klarlägga de
mångskiftande situationer som under olika betingelser kan uppkomma vid
reglering av vad som är tillåtet och icke tillåtet.

Efter en erinran om tredje lagutskottets tvekan om möjligheterna att
i en ny lagstiftning skapa så mycket större klarhet i förhållandet mellan
jordägaren och allmänheten, alt en lagstiftning av den anledningen borde
anses påkallad, fortsätter länsarkitekten.

I princip synes angeläget att man i stället långt mer än hittills söker
göra dessa spörsmål till en fråga om medborgerlig uppfostran. Detta gäller
därför inte minst i fråga om ungdomen, som inom ramen för skolundervisningen
bör på ett praktiskt sätt instrueras alt på ett hänsynsfullt och
värdigt sätt uppträda i och umgås med naturen. Den allmänna kulturnivån
i vårt land borde måhända vara mogen för alt man mer än bil -

28 Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

tills bör lita till den enskildes egna omdöme än att hänvisa till vad som
i lag är tillåtet eller förbjudet.

Den tveksamhet som uttalats inför den ifrågasatta lagstiftningen grundar
sig i en del fall på farhågor för att lagstiftningen kan leda till inskränkning
i allmänhetens nuvarande rättigheter på annans mark. Länstyrelsen
i Jönköpings län anför sålunda.

Allemansrätten utgör en betydande tillgång genom de möjligheter den
bereder oss alla att umgås med naturen. Det ligger i sakens natur att ett
sådant institut som allemansrätten måste ha en i viss mån svävande
innebörd. Även om en kodifiering av allemansrätten rimligen endast kan
avse ett minimum ur såväl markägares som naturkonsumenters synpunkt
kommer reglerna ändå alltid att uppfattas som ett maximum av det motstående
intresset, varigenom konfliktanledningarna säkerligen icke minskas.
Det utgör i och för sig ett konkret värde att allemansrätten i stort
sett endast grundar sig på gammal hävd och att dess innehåll är bestämt
genom sedvanerätt. Det finns därför anledning befara, att den av naturvårdsutredningen
föreslagna kodifieringen kommer att medföra en begränsning
av de befogenheter, som sedvanerätten nu anses medge.

Även vissa remissinstanser, som är positiva till lagstiftning, understryker
vikten av att allmänhetens rättigheter ej inskränkes. Uttalanden av denna
innebörd göres — i några fall under hänvisning till vad tredje lagutskottet
anfört härom — av bl. a. hovrätten för Västra Sverige, Skaraborgs läns
hushållningssällskap, länsstyrelserna i Västmanlands och Kopparbergs län
samt LO. Enligt nämnda hovrätts mening torde utskottets uttalande ge
uttryck åt en utbredd folkmening rörande de aktuella rättsfrågorna.

Naturvårdsutredningen förslag till riktlinjer för en civilrättslig reglering
av allemansrätten redovisas å s. 53—60 i utskottets utlåtande nr 41/1964.
En redogörelse för remissyttrandena i motsvarande del återfinnes å s. 65—•
78 i samma utlåtande.

I fristående motioner vid 1963 års riksdag hemställdes om utredning rörande
allemansrättens omfattning och innebörd. På hemställan av tredje
lagutskottet (uti. 37/1963) avslog riksdagen motionerna under hänvisning
till att frågan om en sådan utredning var föremål för Kungl. Maj :ts prövning
i samband med den då pågående behandlingen av naturvårdsutredningens
betänkande. Vidare hemställdes i motioner, som väcktes i anledning
av propositionen nr 71/1963, om skyndsam utredning av frågan om allmänhetens
rättigheter och skyldigheter på annans mark. Motionerna avstyrktes
av jordbruksutskottet (uti. 11/1963) under hänvisning till att spörsmålen
rörande lagstiftningen på naturvårdsområdet komme att behandlas i annat
sammanhang och att därvid bl. a. i anledning av nämnda fristående motioner
frågan om utredning rörande allemansrättens omfattning och innebörd
torde komma att upptas till närmare behandling. Riksdagen avslog motio -

nerna.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

I motioner vid vårsessionen med 196å års riksdag hemställdes om sådan
ändring av instruktionen för statens naturvårdsnämnd att det av instruktionen
framgår, att nämnden som en av sina väsentligaste uppgifter skall ha
att bedriva sådan upplysning och propaganda om allemansrätten att utövandet
av denna sker under beaktande av i motionerna angiven tolkning
av allemansrätten. Jordbruksutskottet fann emellertid i utlåtande nr 19/1964
spörsmålet icke vara av den natur att det borde föranleda något riksdagens
ställningstagande och hemställde om avslag på motionerna. Riksdagen biföll
utskottets hemställan.

I de i anledning av propositionen 148/1964 väckta motionerna I: 828 och
II: 1019 hemställdes bl. a. om skyndsam utredning om den s. k. allemansrätten.
Motionärerna ansåg att utvecklingen på längre sikt krävde en allmän
översyn och precisering av de sedvanerättsregler som bildar allemansrätten.
Icke minst de nya formerna för fritidsvistelse i naturen, såsom färd
med bilar, snabbgående motorbåtar, snövesslor och vattenskidor, ansågs
medföra svårigheter att tolka allemansrättens grundsatser. En särskild utredning
i ämnet borde enligt motionärernas mening snarast komma till
stånd.

Utskottet yttrade härom följande (uti. 41/1964 s. 99).

I motionerna I: 828 och II: 1019 har yrkats utredning av allemansrätten.
Med anledning härav vill utskottet till en början understryka sin tidigare
uttalade uppfattning att de befogenheter, som nu kan anses rättmätigt tillkomma
allmänheten på annans mark, icke i någon mån bör beskäras genom
lagstiitning. I det föregående har utförligt redogjorts för naturvårdsutredningens
förslag till civilrättslig reglering av allemansrättsliga frågor och
remissyttrandena däröver. Av denna redogörelse framgår enligt utskottets
mening klart, vilka svårigheter som är förenade med en sådan reglering.
Utredningens hemställan om lagstiftningsåtgärder har emellertid icke föranlett
någon Kung!. Maj :ts åtgärd och utskottet anser ej heller att någon
ny utredning i syfte att åvägabringa civilrättsliga regler på området i dagens
läge är påkallad. Vad i ärendet förekommit ger emellertid belägg för att behov
föreligger av eu entydig tolkning av allemansrättens innebörd. Del synes
angeläget att ta till vara de möjligheter som finns att förebygga motsättningar
mellan markägare och den rekreationssökande allmänheten på grund
av oriktig uppfattning om allemansrätten. Såsom motionärerna berört, bidrar
bl. a. de nya formerna för fritidsvistelse i naturen till uppkomsten av
dylika konfliktsituationer. En i lämpliga former bedriven upplysnings- och
propogandaverksamhet är enligt utskottets mening i dagens läge den bästa
metoden att förbättra förhållandena på området. Det är självfallet av stor
vikt att en sådan verksamhet kan bedrivas på grundval av en riktig uttydning
av allemansrätten. Motionärernas förslag att i detta syfte tillsätta en
särskild utredning är således förtjänt av beaktande. Enligt utskottets mening
får det dock förutsättas att naturvårdsnämnden tar till vara de möjligheter
som finns alt bl. a. genom utnyttjande av i detta ärende redovisat
material skapa större klarhet i allemansrättsliga frågor. Det torde jämväl
få förutsättas att nämnden tar initiativ till den ytterligare utredning i ämnet
som må finnas erforderlig. På grund av det sagda finner utskottet alt
någon riksdagens åtgärd i saken f. n. ej är påkallad.

Utskottets hemställan om avslag på motionerna bifölls av riksdagen.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

Motionerna. Motionärerna påpekar att frågan om en reglering av allemansrätten
ej behandlats i propositionen nr 148/1964. Det erinras om att
motioner i ämnet väcktes i anledning av propositionen. Dessa motioner blev
enligt motionärerna avvisade av tredje lagutskottet utan motivering. Vi
måste alltså konstatera, anför motionärerna, att riksdagen antagit en naturvårdslag
som i flera avseenden ökar allmänhetens rörelsefrihet på annans
mark utan att ange vilka rättigheter och skyldigheter som därvid åligger
allmänheten. I motionerna uttalas vidare.

Det är att förvänta att utvecklingen ganska snabbt går mot att allt fler
människor söker sig ut i naturen, en utveckling som i och för sig är värd
att hälsa med tillfredsställelse av oss alla. Men i längden blir det dock ohållbart
att inte i lag föreskriva vissa regler för vad som är förbjudet eller tilllåtet
vid vistelse på annans mark. Även om det här finns en sedvanerätt,
som i många avseenden är acceptabel ur båda parters synpunkt, är det i
andra avseenden tveksamt vad som är eller bör vara tillåtet eller förbjudet.

För såväl markägarna som friluftsfolket är det önskvärt att sådana regler
kan uppställas att ett i möjligaste mån friktionsfritt förhållande mellan
berörda parter kan skapas.

Utskottet

Statsmakterna antog år 1963 riktlinjer för den framtida naturvårdspolitiken.
Vidare antogs år 1964 ny naturvårdslag. I samband med behandlingen
av lagstiftningsärendet avslog riksdagen motioner om utredning rörande
den s. k. allemansrätten. I förevarande motioner yrkas i olika avseenden
ändring i de sålunda fattade besluten.

Motionen II: 275 avser ändringar beträffande de beslutande organen i
naturvårdsärenden. Enligt gällande bestämmelser ankommer på länsstyrelsen
de beslutsfunktioner inom naturvården vilka ej förbehållits Kungl.
Maj :t. Detta innebär att länsstyrelsen bl. a. har att besluta om bildande av
naturreservat och fridlysning av naturminne, att meddela vissa föreskrifter
till skydd för växt- och djurarter, för friluftslivet och för landskapsbilden
samt att meddela föreläggande om iordningställande av nedskräpad plats.
Om avsättande av kronans mark till nationalpark beslutar Kungl. Maj :t
efter riksdagens medgivande. Ersättning i anledning av åtgärd enligt naturvårdslagen
bestämmes vid tvist av expropriationsdomstol. Motionärerna
anser att allmänna naturvårdsmål — varmed torde avses samtliga ärenden
av angivet slag — liksom vattenmål samt luftvårds- och bullerfrågor bör
avgöras av särskilda naturvårdsdomstolar. I motionen hemställes om utredning
i ämnet.

Enligt utskottets mening innebär den föreslagna överflyttningen av beslutanderätten
i naturvårdsfrågor, om den genomföres, ingripande förändringar
i den naturvårdsorganisation som enhälligt beslutats av riksdagen
liksom i naturvårdslagens bestämmelser. Den nya ordningen för naturvårdsfrågors
avgörande har varit gällande endast kort tid. Behovet från natur -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

vårdssynpunkt av en reform i av motionärerna önskad riktning kan således
ännu ej bedömas. Vidare kommer expropriationsutredningen att överväga
möjligheterna att tillföra expropriationsdomstolarna expertis bl. a. på naturvårdens
område. Slutligen utreder immissionssakkunniga frågan om en
samlad bedömning av de med naturvården nära sammanhängande spörsmålen
om vattenvård och immissioner, vilket begrepp omfattar både luftföroreningar
och buller. Vissa av de problem som avses med motionen kommer
således att behandlas och prövas av pågående utredningar. Vid angivna
förhållanden finner utskottet skäl ej föreligga att tillsätta en särskild utredning
i enlighet med motionärernas förslag. Utskottet anser således att
någon riksdagens åtgärd i anledning av motionen ej erfordras.

I motionerna I: 327 och 11: 398 riktas kritik mot naturvårdslagens ersättningsbestämmelser.
De allmänna grunderna för dessa stadganden överensstämmer
med vad som gäller enligt byggnadslagen och tidigare gällt enligt
strandlagen och naturskyddslagen. Ersättning skall sålunda endast utgå,
om markägare till följd av förbud mot bebyggelse eller liknande anläggning
kan utnyttja sin mark allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande
till dess tidigare värde eller eljest genom inskränkning i förfoganderätt
vållas avsevärt men. I de fall, där förordnande enligt naturvårdslagen innebär
förbud att vidta viss åtgärd utan länsstyrelsens tillstånd, får ersättning
ej påkallas, förrän ansökan om tillstånd skett och blivit prövad. Det tidigare
värde, som enligt huvudregeln skall beaktas vid ersättningsberäkningen,
skall därvid hänföras till tiden för förordnandets meddelande. Detta
gäller såväl markens värde med av sådant förordnande oinskränkt förfoganderätt
som värdet med de begränsade användningsmöjligheter som
kvarstår efter inskränkningarna i samma rätt. Även täktfallen omfattas
av huvudregeln om ersättning vid uppenbart missförhållande mellan utnyttjandemöjlighet
och tidigare värde, varvid detta värde i överensstämmelse
med nyss angivna grunder för värdeberäkningen — skall hänföras
till den tidpunkt då naturvårdslagen trätt i kraft. Riksdagen har ansett att
dessa ersättningsnormer, som godtagits i likartad lagstiftning, kan väntas
medge eu rimlig avvägning mellan det allmännas och den enskilde markägarens
intressen.

Motionärerna hemställer att riksdagen för sin del skall anta ett i motionerna
framlagt förslag till lag om ändring i vissa ersättningsbestämmelser.
Förslaget innebär att i dispensfallen beräkningen av det tidigare värdet
skall hänföras till tiden för det beslut, varå anspråk på ersättning grundas.
Förslag om en sådan beräkningsgrund har emellertid ogillats av riksdagen
i samband med behandlingen av naturvårdslagstiftningen. Därvid har riksdagen
under hänvisning till naturvårdslagens delvis nya karaktär ansett
det önskvärt att uppmärksamheten från början inriktas på att snarast söka
avhjälpa de brister som till förfång för allmänna eller enskilda intressen
kan finnas däri. Riksdagen har därför hemställt att lagens tillämpning från

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1065

början följs och iakttagelserna redovisas på sådant sätt att betryggande
underlag för bedömandet av lagens verkningar kan erhållas. Frågor om
andringar i ersättningsbestämmelserna bör enligt utskottets mening bedömas
mot bakgrund av sådan utredning. Med hänsyn till den korta tid
lagen varit i kralt kan något dylikt underlag för bedömande av motionärernas
förslag uppenbarligen ej föreligga. Ej heller kan det antas att sådana
menliga erfarenheter av lagstiftningen redan vunnits, att omedelbar
lagändring av förordat slag är påkallad. På grund härav anser utskottet
att motionerna ej bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Slutligen begärs i motionerna 1: 243 och II: 300 utredning av frågan om
reglering av allemansrätten.

Av den föregående redogörelsen framgår att allemansrätten omfattar befogenheter,
vilka delvis indirekt framgår av skilda lagstadganden, bl. a. om
åverkan, tagande av olovlig väg, jakt, fiske eller flottning, och som i övrigt
grundas på sedvanerätt. Med anledning av motionärernas uttalanden må
till en början framhållas att naturvårdslagen icke utvidgar allmänhetens
befogenheter i nämnt hänseende utan syftar till deras bevarande. Såsom
utskottet i andra sammanhang framhållit bör de befogenheter som nu kan
anses rättmätigt tillkomma allmänheten ej heller beskäras genom ny lagstiftning.
I utskottets utlåtande nr 41/1964 har utförligt redogjorts för de
av naturvardsutredningen framlagda riktlinjerna för en civilrättslig reglering
av allemansrättsliga frågor och remissyttrandena däröver. Av denna
redogörelse framgår klart, vilka svårigheter som bl. a. från nyssnämnda
synpunkt är förenade med en sådan lagstiftning. Utredningens förslag om
skyndsamma åtgärder i syfte att åvägabringa en lagstiftning i ämnet har ej
föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd, och 1964 års riksdag har avslagit
motioner om en utredning beträffande allemansrätten. Utskottet finner skäl
ej föreligga för ett ändrat ståndpunktstagande i denna fråga. Som motionärerna
funnit är det givetvis angeläget att ta till vara de möjligheter som
finns att förebygga motsättningar mellan markägare och den rekreationssökande
allmänheten på grund av oriktig uppfattning om allemansrätten.
Utskottet är emellertid alltjämt av den uppfattningen att en i lämpliga former
bedriven upplysnings- och propagandaverksamhet i dagens läge är den
bästa metoden att förbättra förhållandena på området. Utskottet vill särskilt
understryka att frågan om en utredning, som syftar till ett klarläggande
av allemansrättens innebörd, enligt 1964 års ställningstagande hålles
öppen. Det har sålunda förutsatts att statens naturvårdsnämnd tar till vara
de möjligheter som finns att skapa större klarhet i allemansrättsliga frågor
och att nämnden tar initiativ till den ytterligare utredning i ämnet som må
finnas erforderlig. Utskottet anser med hänsyn härtill att någon riksdagens
åtgärd i anledning av motionerna ej erfordras.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, nämligen

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

a) 11:275,

b) I: 327 och II: 398 samt

c) 1:243 och II: 300,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 2 mars 1965

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Ebbe Ohlsson, Knut Johansson,
Erik Jansson, Nils-Eric Gustafsson, Åkesson, Herbert Larsson
och Torsten Hansson*;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, fru
Torbrink, herrar Grebäck, Persson i Tandö, Johansson i öckerö och Carlshamre.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

vid b) i utskottets hemställan

av herrar Alexanderson, Ebbe Ohlsson, Nils-Eric Gustafsson, Åkesson, Nyberg,
Grebäck och Carlshamre, vilka ansett

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 31 med »Förslag
om en sådan beräkningsgrund» och slutar å s. 32 med »någon riksdagens
åtgärd» bort ha följande lydelse:

»Ett av utskottet framlagt förslag om en sådan värderingsgrund har visserligen
ogillats av riksdagen i samband med behandlingen av naturvårdslagstiftningen.
De skäl som av utskottet anförts till stöd för nämnda förslag
och som nu jämväl åberopas av motionärerna får emellertid alltjämt anses
bärande. Härtill kommer att de nya bestämmelserna varit gällande så kort
tid att de med all sannolikhet ännu ej tillämpats. Vid angivna förhållanden
biträder utskottet motionärernas förslag om ändring i 28 och 29 §§ naturvårdslagen.
Motsvarande ändringar bör vidtagas i 25 och 45 §§ samma lag.
De nya bestämmelserna bör träda i kraft snarast möjligt och äga tillämpning
jämväl på beslut som meddelats före ikraftträdandet.»
dels att utskottet vid b) bort hemställa,

»att riksdagen i anledning av motionerna I: 327 och
II: 398 måtte för sin del antaga följande

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1965

Förslag

till

Lag

om ändring i naturvårdslagen den 11 december 1964 (nr 822)

Härigenom förordnas att 25, 28, 29 och 45 §§ naturvårdslagen den 11
december 1964 (nr 822) skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Medföra föreskrifter

Frågan huruvida

(Föreslagen lydelse)

innan föreskrifterna meddelades.

Innebär föreskrift enligt 8 § förbud
att vidtaga viss åtgärd utan
länsstyrelsens tillstånd, må ersättning
i anledning av den föreskriften
ej utgå med mindre tillstånd vägrats
eller förenats med särskilda villkor.
Ersättning skall härvid beräknas
efter markens värde vid tiden för
det beslut, varå anspråk på ersättning
grundas.

föreskrifternas meddelande.

25 §.

28 §.

Vad i------med föreskrifter.

Frågan huruvida----— — förordnandets meddelande.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 dr 1965

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

29 §.

Har tillstånd som avses i 18 §
vägrats eller förenats med föreskrifter
och kan till följd härav marken
av ägaren användas allenast på sätt
som står i uppenbart missförhållande
till dess värde vid tiden för
denna lags ikraftträdande, är ägaren
berättigad till ersättning av kronan
för den skada han härigenom
lider. Detsamma gäller om innehavare
av sådan nyttjanderätt eller annan
särskild rätt till marken som
upplåtits före lagens ikraftträdande.

Frågan huruvida-------]

Har tillstånd som avses i 18 §
vägrats eller förenats med föreskrifter
och kan till följd härav marken
av ägaren användas allenast på sätt
som står i uppenbart missförhållande
till dess värde, är ägaren berättigad
till ersättning av kronan
för den skada han härigenom lider.
Detsamma gäller om innehavare av
sådan nyttjanderätt eller annan särskild
rätt till marken som upplåtits
före lagens ikraftträdande.

''ens ikraftträdande.

45 §.

I fråga---—--för förordnandet.

Beträffande rätt —-----fortfarande gälla.

Vid tillämpning av 28 § nya lagen
med anledning av förordnande enligt
21 § naturskyddslagen skall
förordnandet anses meddelat vid
nya lagens ikraftträdande.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och äger
tillämpning jämväl på beslut som meddelats före ikraftträdandet.»

ESSELTE AB. STHLM SS
B14S89