Tredje lagutskottets utlåtande nr 5.
1
Nr 5.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om upphävande av
bestämmelserna i normalbrandordningarna om visst
avstånd mellan stack och byggnad.
Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 99 i första kammaren av herrar De
Geer och Isaksson och nr 64 i andra kammaren av herr Dickson m. fl. I
motionerna, vilka äro likalydande, hemställes, »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte begära, att det bringas till länsstyrelsernas kännedom,
att bestämmelserna i normalbrandordningarna beträffande visst minimiavstånd
mellan halmstack och byggnad skola utgå».
Beträffande motiveringen för motionärernas hemställan får utskottet
hänvisa till motionerna.
Frågans tidigare behandling i riksdagen m. m.
Gällande bestämmelser om rikets brandförsvar finnas i brandlagen den
15 juli 1944- och brandstadgan av samma dag. I brandlagen givas de grundläggande
reglerna rörande kommunernas och de enskilda medborgarnas
skyldigheter med avseende å brandförsvaret, och i brandstadgan återfinnas
de föreskrifter, som mer i detalj utföra brandlagens bestämmelser. Enligt
brandstadgan skall för varje kommun finnas en brandordning, som skall
upptaga bestämmelser, vilka utöver vad i allmän lag eller i brandstadgan
eller eljest i vederbörlig ordning föreskrivits äro erforderliga för ordnande
av ortens brandförsvar. Brandordning antages av stadsfullmäktige, respektive
kommunalfullmäktige. Beslut om antagande av brandordning skall
underställas länsstyrelsens prövning. Beslut, som sålunda underställes,
skall av länsstyrelsen antingen oförändrat fastställas eller ogillas.
Till ledning för kommunerna vid upprättande av brandordningar har
riksbrandinspektören med biträde av särskilda sakkunniga utarbetat tre normalbrandordningar
(SOU 1945: 18—20), varav en (SOU 1945: 18) är avsedd
för städer, köpingar och municipalsamhällen samt två äro avsedda för landsbygden.
Av de för landsbygden upprättade normalbrandordningarna avser
den ena (SOU 1945:20) kommuner, där skogsbrandförsvaret ordnats för
sig, och den andra (SOU 1945: 19) kommuner, där bygdebrandförsvaret
och skogsbrandförsvaret äro samordnade. Då förhållandena inom de olika
kommunerna äro mycket skiftande ha i normalbrandordningarna upptagits
olika alternativ, avsedda för kommuner av olika storleksordning och tätbebyggelse.
1—Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 9 avd. Nr 5.
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 5.
De i motionerna berörda bestämmelserna i normalbrandordningarna om
avståndet mellan stack och byggnad upptagas i 37 § (SOU 1945: 18) respektive
37 § (SOU 1945: 19) och 38 § (SOU 1945: 20) och ha i samtliga fall,
såvitt nu är i fråga, följande lydelse:
Ej må någon så handhava eld eller eldfarligt föremål, att brand därav
lätt kan uppstå.
Det är sålunda förbjudet bland annat
att anbringa stack av otröskad gröda, halm eller hö på närmare avstånd
än 12 meter från stall, ladugård, loge eller byggnad med eldstad.
I två vid 1946 års riksdag väckta motioner yrkades, att frågan om landsbygdens
brandväsen skulle tagas upp till förnyad översyn i syfte att åvägabringa
en mindre betungande organisation samt att generellt uppskov med
brandordnings antagande skulle ges åt alla landskommuner tills riksdagen
fattat nytt beslut i frågan. Motionerna avslogos av riksdagen.
Frågan om avståndet mellan stack och byggnad återkom vid 1947 års
riksdag genom fyra motioner, vari motionärerna vände sig mot ovannämnda
i normalbrandordningen för landskommuner upptagna bestämmelse. Första
lagutskottet, som behandlade motionerna, inhämtade yttranden från
bland andra länsstyrelsen i Malmöhus län, riksbrandinspektören och Landsbygdens
brandförsäkringsbolags förening.
Yttrandet från länsstyrelsen i Malmöhus län innehöll uppgift, att inom
skånelänen införts stadgande om avstånd mellan stack och byggnad av
följande lydelse:
Det är sålunda förbjudet bland annat att anbringa stack av otröskad
gröda, halm eller hö på närmare avstånd än tolv meter från stall, ladugård,
loge eller därmed sammanbyggd byggnad eller byggnad med eldstad, vilket
avstånd dock må, där särskilda skäl föreligga, för stack av otröskad gröda
under tiden augusti—oktober månader minskas intill sex meter.
Riksbrandinspektören anförde i sitt yttrande — efter att hava erinrat
om de brandsäkerhetsföreskrifter, som jämte bestämmelsen om avstånd
mellan stack och byggnad upptagits i 38 respektive 37 § normalbrandordningarna
för landskommuner -— bland annat följande.
Mot dessa förbud ha såvitt riksbrandinspektören har sig bekant icke
gjorts några invändningar i vidare mån än vad gäller förbudet att upplägga
stack närmare byggnad än 12 meter, och härvid ha invändningarna
inskränkt sig till en önskan att vilja minska avståndets storlek. Man torde
nog allmänt ha accepterat, att stack skall ligga på visst avstånd, men man
anser, att 12 meters avstånd skulle vara onödigt betungande ur ekonomisk
synpunkt. Många gånger är bestämmelsen på grund av rent lokala skäl
omöjlig att följa.
Att ett visst avstånd skall finnas torde få anses självklart. Tillgänglig
statistik över antalet byggnader, som antänts av en brinnande grannbyggnad
vid olika avstånd, visar bestämt på avståndens betydelse. En sammanställning,
som gjorts för några år sedan över eldsvådor vid lantbruksrisker
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 5.
i Skåne, vilka eldsvådor uppkommit genom brinnande grannrisk, gav följande
resultat, nämligen att av byggnaderna hade
43,4 % legat på 0—6 meters avstånd från primärbranden
17,9 % | » | » 6—9 |
|
| » | » |
15,4 % | » | » 9—15 | » | 2> | » |
|
5,1 % |
| » 15—18 | » | » | » | » |
4,6 % | » | » 18—22,5 | » | » | » | » |
4,3 % | » | » 22,5—30 | » | » | » | » |
3,7 % | » | » 30—45 | » | » | » | » |
3,4 % |
| » 45—90 | » | » | » | » |
2,2 % | » | » 90 och flera |
| » | » |
100,o %
Bedömes värdet av avstånden med stöd av ovanstående statistik, skulle
rent teoretiskt 61,3 % av eldsvådorna uteblivit, om avståndet varit 9 meter
eller mera, och genom enkel interpolation skulle man erhålla, att 69,o %
uteblivit, om avståndet varit 12 meter och 76,7 % om avståndet ökades till
15 m. Vid större avstånd än 15 meter sjunker procenttalet för antal bränder,
antända från grannrisk, mycket snabbt, så att vid 25 meters avstånd de uteblivna
eldsvådorna kunna sättas till i runt tal 87 %. Ur såväl brandskyddssom
försäkringsteknisk synpunkt är det sålunda ett önskemål att ha åtminstone
25 meters avstånd mellan byggnader och följaktligen även mellan
stack och byggnad. Ju mer man minskar på detta avstånd, desto större
är risken för konflagration, vilken risk stiger oproportionerligt hastigt ju
mindre avstånden bliva.
Riksbrandinspektören förordade, att bestämmelsen i normalbrandordningarna
skulle erhålla samma lydelse som i de av länsstyrelserna i Malmöhus
och Kristianstads län fastställda brandordningarna, samt tillstyrkte
därjämte ytterligare uppmjukning genom tillägg av följande bestämmelse:
Där hinder uppstår att lägga stack på 12 meters avstånd från nämnda
byggnader på grund av tomt-, mark- eller byggnadsförhållanden, kan brandchef
eller brandsynenämnd lämna tillstånd till stacks uppläggande på mindre
avstånd än vad nu sagts. Detta avstånd får dock ej understiga 9 meter.
Erfordras i undantagsfall ett mindre avstånd än 9 meter skall länsstyrelse
lämna bifall därtill.
Beträffande yttrandena över de 1947 väckta motionerna må i övrigt hänvisas
till första lagutskottets i anledning av motionerna avgivna utlåtande
nr 39.
I nämnda utlåtande anförde första lagutskottet såvitt här är i fråga bland
annat:
I samtliga nu förevarande motioner har riktats kritik mot den i normalbrandordningarna
för landskommuner upptagna bestämmelsen om förbud
mot att anbringa stack av otröskad gröda, halm eller hö på närmare avstånd
än 12 meter från stall, ladugård, loge eller byggnad med eldstad.
Det ligger i sakens natur, att det ur brandskyddssynpunkt är av stor vikt
att avståndet mellan stack och byggnad icke är alltför litet. Av de till utskottet
avgivna yttrandena framgår också, att åtskilliga försäkringsinrätt
-
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 5.
ningar redan före den nya brandlagstiftningens tillkomst genom att bland
försäkringsvillkoren intaga bestämmelser om visst minsta avstånd mellan
stack och byggad beaktat det faromoment, som i närheten av byggnader
upplagda stackar utgöra.
I allmänhet torde det medföra större besvär och kostnad för ägaren att
placera en stack på ett ur brandsäkerhetssynpunkt betryggande avstånd
från byggnad än att anbringa den i omedelbar närhet av byggnaden. Det
är emellertid icke endast arbetet med uppläggandet av en stack på längre
avstånd utan även det ökade arbetet vid tillgodogörandet av densamma,
som ur jordbruksekonomisk synpunkt medför olägenhet. Om icke någon
bestämmelse i ämnet finnes i brandordningen eller i de försäkringsvillkor
som gälla för ett visst fall, har ägaren därför att väga de jordbruksekonomiska
intressena mot brandskyddssynpunkterna. Han kan då i kortsynt
optimism komma att underskatta brandfaran och lägga stacken på kortare
avstånd än som kan anses betryggande. Den enskildes privatekonomiska intresse
får dock icke vara avgörande, utan frågan måste liksom då det gäller
brandskyddsfrågor i allmänhet ses även ur nationalekonomiska och andra
allmänna synpunkter. En avvägning måste uppenbarligen ske mellan å ena
sidan brandskyddets krav samt å andra sidan kommunernas och fastighetsägarnas
intresse av en rimlig och smidig tillämpning av brandlagstiftningen.
Härvid kan knappast råda någon tvekan om att det som regel måste
anses lämpligt att upprätthålla visst minimiavstånd mellan stack och
byggnad.
Frågan blir då huru stort detta avstånd skall vara och om det i normalbrandordningarna
angivna avståndet av 12 meter kan anses lämpligt. Det
är uppenbart att nämnda avstånd icke medför någon säkerhet för att
brand icke kan spridas och att det med hänsyn till lokala förhållanden
mången gång måste vara önskvärt att stack lägges på ännu längre avstånd
från byggnad. Utskottet anser dock att 12-metersavståndet innebär en för
normalfallen lämplig avvägning. I flertalet av de till utskottet avgivna yttrandena
har också givits uttryck åt den uppfattningen, att denna avståndsbestämmelse
vore värdefull ur brandskyddssynpunkt och att den därför icke
borde slopas. Den av riksbrandinspektören åberopade statistiken synes också
giva belägg för riktigheten av en sådan uppfattning. Beträffande stack av
otröskad gröda har emellertid i de flesta yttrandena, däribland det av riksbrandinspektören
avgivna, förordats en uppmjukning av bestämmelsen i
enlighet med vad som i allmänhet skett i de av länsstyrelserna i Malmöhus
och Kristianstads län fastställda brandordningarna. Denna uppmjukning
innebär, att för sådan stack avståndet må, där särskilda skäl föreligga, under
tiden augusti—oktober minskas intill sex meter.
Enligt utskottets mening är en dylik lindring av bestämmelsen välgrundad.
Därigenom torde jordbrukarna kunna beredas en icke oväsentlig
lättnad under den tid, då knappheten på arbetskraft inom jordbruket är
mest kännbar, samtidigt som olägenheterna ur brandskyddssynpunkt torde
vara mindre framträdande. Det kan dock övervägas, om icke den angivna
tiden utan olägenhet ur brandskyddssynpunkt skulle kunna utsträckas med
ytterligare en månad.
Riksbrandinspektören har ansett, att en ytterligare uppmjukning skulle
kunna göras. En generell minskning av avståndet borde visserligen icke
medgivas, men där på grund av mark- eller byggnadsförhållanden hinder
förelåge att lägga upp stack på 12 meters avstånd, borde efter prövning i
varje särskilt fall dispens från bestämmelsen kunna meddelas av brand
-
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 5.
chef eller brandsynenämnd. Avståndet finge dock enligt riksbrandinspektörens
mening icke understiga 9 meter, såvida icke länsstyrelsen lämnat
tillstånd därtill.
Utskottet anser det vara önskvärt, att det öppnas möjlighet till dispens
från 12-metersbestämmelsen i de fall, då på grund av nyssnämnda förhållanden
hinder möter att följa densamma. Det kan vara föremål för tvekan,
om dispensprövningen bör helt läggas i lokal myndighets hand eller i vissa
fall bör tillkomma länsstyrelsen. Det förslag som framlagts av riksbrandinspektören
synes emellertid innebära en god lösning, och utskottet vill uttala
sin anslutning till detta.
Ehuru utskottet hyser den uppfattningen att den i normalbrandordningarna
upptagna bestämmelsen om avstånd mellan stack och byggnad i angivna
avseenden skulle kunna uppmjukas, anser sig utskottet dock icke
böra föreslå riksdagen att till Kungl. Maj :t rikta någon framställning om
att en bestämmelse av det innehåll, som utskottet här angivit som lämpligt,
bör erhålla allmän giltighet. Det torde nämligen icke finnas anledning
att i princip göra skillnad mellan denna och andra likartade brandskyddsbestämmelser
i normalbrandordningarna. Vad utskottet anfört om bestämmelsen
synes emellertid — på samma sätt som normalbrandordningarna —
vara ägnat att tjäna till ledning för kommunerna vid upprättandet av brandordningar,
liksom ock för länsstyrelserna vid faststälielseprövningen. Utskottet
anser det därför vara önskvärt att länsstyrelserna genom Kungl.
Maj :ts försorg erhålla kännedom om de synpunkter utskottet anfört beträffande
berörda bestämmelse.
I skrivelse den 10 juni 1947 (nr 295) anhöll riksdagen, under hänvisning
till utlåtandet, hos Kungl. Maj :t, att Kungl. Maj :t ville låta bringa
till länsstyrelsernas kännedom vad utskottet i utlåtandet anfört rörande
bestämmelsen i normalbrandordningarna om avsånd mellan stack och
byggnad.
Sedan Kungl. Maj:t genom beslut den 20 juni 1947 anbefallt riksbrandinspektören
att under hänsynstagande till innehållet i nämnda riksdagens
skrivelse vidtaga de åtgärder som därav föranleddes, anmodade riksbrandinspektören
genom skrivelse den 5 juli 1947 länsstyrelserna att beakta vad
som anförts i utlåtandet. I samma skrivelse har riksbrandinspektören förklarat,
att länsstyrelserna borde ägna uppmärksamhet åt förevarande fråga
vid fastställande av brandordningar, varemot någon ändring av redan fastställda
brandordningar enligt riksbrandinspektörens mening icke syntes
vara nödvändig.
Frågan om avståndet mellan stack och byggnad har prövats i ett av
Kungl. Maj:t genom resolution den 7 november 1947 avgjort besvärsärende.
1 detta ärende hade ett brandförbund, bestående av vissa socknar i Skåne,
antagit en brandordning, som stadgade, bland annat, att det vore förbjudet
att anbringa stack av otröskad gröda, halm eller hö på närmare avstånd än
6 meter från byggnad där det ej funnes eldstad och 12 meter från byggnad
med eldstad. Beslutet underställdes länsstyrelsens prövning. Länsstyrelsen
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 5.
förklarade att nämnda bestämmelse i brandordningen icke stode i överensstämmelse
med 11 § brandlagen, som föreskreve att ägare av byggnad, upplag
eller annan anläggning vore skyldig att vidtaga nödiga åtgärder till förebyggande
och bekämpande av brand, i den mån de ej medförde oskälig
kostnad. Länsstyrelsen fann därför att fastställelse icke kunde meddelas.
Brandförbundet överklagade länsstyrelsens beslut. I sin resolution den 7
november 1947 yttrade Kungl. Maj :t bland annat följande:
Ur brandskyddssynpunkt får anses erforderligt, att brandordningen innehåller
förbud att anbringa stack av otröskad gröda, halm eller hö på närmare
avstånd än 12 meter från stall, ladugård, loge eller därmed sammanbyggd
byggnad eller byggnad med eldstad, dock att under månaderna
augusti—november stack av otröskad gröda må anbringas på ett avstånd
icke understigande 6 meter från sådan bebyggelse. Från angivna förbud
bör möjlighet till andra eftergifter icke beredas än att avståndet må, där
mark- eller byggnadsförhållanden eller andra särskilda omständigheter det
föranleda, minskas intill 9 meter efter medgivande av brandsynenämnden
och under 9 meter efter medgivande av länsstyrelsen.
Med denna motivering fastställde Kungl. Maj:t länsstyrelsens beslut.
Motioner i förevarande ämne väcktes även vid 1948 års riksdag, varvid
hemställdes om åtgärder »i syfte att upphäva vad riksdagsbeslutet 1947
föranlett i fråga om bestämmelser i brandordningarna, så att 12-metersgränsen
i fråga om halmstackars placering utgår».
I sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 16, avstyrkte första lagutskottet
bifall till desamma och hänvisade därvid i huvudsak till sina föregående
år gjorda uttalanden.
Vid ärendets behandling i kamrarna godkände första kammaren utlåtandet,
varemot andra kammaren biföll ett under överläggningen framställt
yrkande att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om förslag
till sådana ändrade bestämmelser i de nu gällande brandordningarna
att bestämmelserna om visst avstånd mellan halmstack och byggnad måtte
utgå.
Frågan återkom vid 1949 års riksdag genom motioner, i vilka hemställdes,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära att det bringades till
länsstyrelsernas kännedom att bestämmelserna i normalbrandordningarna
beträffande visst minimiavstånd mellan hamstack och byggnad skulle utgå.
Första lagutskottet, som behandlade motionerna, inhämtade yttranden
från riksbrandinspektören och Landsbygdens försäkringsbolags förening.
Riksbrandinspektören anförde:
I fråga om halmstacks avstånd till byggnad ha normalbrandordningarnas
anvisningar om 12 meter såsom ett minimum följts i övervägande antalet
brandordningar — i Skåne dock i något modifierad form. Länsstyrelsen i
Malmöhus län har nämligen ändrat punkten rörande ifrågavarande avstånd
på det sättet, att, där särskilda skäl föreligga, stack av otröskad gröda
under tiden augusti—oktober finge läggas intill 6 meter från byggnad.
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr 5.
I till riksbrandinspektören från Kopparbergs län inkomna fastställda
brandordningar, till antalet 36, finnes 12-metersavståndet angivet i 19 men
saknas i 17.
Vidkommande Östergötlands län ha i alla till riksbrandinspektören inkomna
123 fastställda brandordningar 12-metersavståndet beaktats utom i
en. I dessa brandordningar har emellertid gjorts ett tillägg, enligt vilket
dispens kan sökas hos länsstyrelsen.
I Södermanlands län ha normalbrandordningarnas anvisningar följts i
samtliga 64 fastställda brandordningar, som förvaras hos riksbrandinspektören.
I fem av dessa brandordningar har emellertid möjlighet till dispens
medgivits.
Enligt uppgift från Södermanlands läns brandförsäkringsbolag har bolaget
alltsedan år 1941 sökt förmå försäkringstagarna att flytta ut sina halmstackar
från byggnaderna, och dessa försök ha också i hög grad krönts med
framgång, vilket till stor del beror på att bolaget tillämpar högre premier
beträffande byggnad, där halmstack ligger på närmare avstånd än 12 meter
från byggnaden.
Nyssnämnda bolag anser sig under åren 1939—1948 ha undgått förluster
på cirka 1,8 miljoner kronor på grund av att de brinnande halmstackarna
legat 12—20 meter från byggnaderna.
Förenämnda försäkringsbolag har vidare uppgivit, att under åren 1939—
1945 skador för cirka 700 000 kronor uppstått på lantgårdars ekonomibyggnader
på grund av antända halmstackar, som legat invid eller endast
några få meter från byggnaderna. Från övriga län torde någon liknande
statistik icke kunna erhållas. Riksbrandinspektören får dock erinra om de
uppgifter ur dagspressen, som riksbrandinspektören citerade i sitt yttrande
den 6 maj 1946 till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
i anledning av en vid 1946 års riksdag framställd interpellation angående
generella lättnader beträffande i normalbrandordningen föreslagna bestämmelser
rörande minimiavstånd vid placering av halmstack, så att stack av
otröskad gröda, halm eller hö skulle få anbringas å minst 6 meters avstånd
från byggnad. Dessa tidningsnotiser omnämnde åtta eldsvådor under tiden
13—27 april 1946, då ladugårdar och andra byggnader antänts från brinnande
halmstackar, samt dessutom två eldsvådor då branden förorsakats
av halm, som nedrivits från halmtak och därefter antänts genom barns lek
med eld. Endast i två fall kunde elden begränsas till halmen, i de övriga
brunno även byggnaderna. Därvid uppstodo skador för cirka 250 000 kronor
— under 14 dagar.
Av berörda statistik torde framgå såsom ostridigt, att ett visst ej alltför
litet avstånd mellan halmstack och byggnad är nödvändigt för att byggnaden
skall kunna skyddas, om halmstack brinner.
Efter alt ha redogjort för innehållet i Kungl. Maj :ts resolution den 7
november 1947 fortsätter riksbrandinspektören:
Riksbrandinspektören har alltsedan den 7 november 1947 alltid hänvisat
till innehållet i ovannämnda Kungl. Maj:ts resolution, då förslag till brandordning
underställts riksbrandinspektören för yttrande även i sådana fall,
då brandordningsförslaget följt normalbrandordningens formulering. I
många fall ha emellertid kommunerna själva beslutat vidhålla den ursprungliga
formuleringen enligt normalbrandordningen. I en hd del fall har däremot
en redan fastställd brandordning ändrats och bringats i överensstäm
-
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 5.
melse med den av Kungl. Maj :t angivna formuleringen. Så har t. ex. under
senaste tiden skett i ett antal brandordningar, som inkommit till riksbrandinspektören
från Malmöhus och Värmlands län.
Föreningen erinrar inledningsvis om sitt år 1947 till utskottet avgivna,
i utlåtandet nr 39 för samma år redovisade yttrande samt anför härefter:
Sedan nämnda yttrande avgavs har i enlighet med 1947 års riksdags beslut
möjlighet beretts till vissa eftergifter i fråga om normalbrandordningarnas
ursprungligen kategoriska förbud mot anbringande av stack inom 12
meter från vissa byggnader. Det är ostridigt att driftsekonomiska olägenheter
alltjämt kunna yppa sig vid bestämmelsernas efterlevnad, men en avvägning
måste ske med hänsyn till brandskyddssynpunkterna. De påtalade
bestämmelserna innebära, redan de, en sådan avvägning, och ur brandskyddssynpunkt
måste dessa bestämmelser anses utgöra minimikrav.
I anslutning till de nu föreliggande motionerna vill föreningen särskilt
betona, att de åberopade brandskyddssynpunkterna synas vara av sådan
samhällelig vikt och betydelse, att''det allmänna även i fortsättningen hör
lämna sin medverkan för tillgodoseendet av ett rimligt brandskyddsintresse
på ifrågavarande område.
Första lagutskottet anförde i sitt utlåtande, nr 25, bland annat följande:
Normalbrandordningarna innebära allenast förslag och anvisningar för
arbetet med upprättande av brandordningar. Beslutanderätten i fråga om
dessas innehåll tillkommer kommunernas beslutande organ och länsstyrelserna
samt, om besvär anföras, i sista hand Kungl. Maj :t. 1947 års riksdagsbeslut
i ämnet medförde, att länsstyrelserna erhöllo del av vissa av
utskottet anförda synpunkter i frågan om avståndet mellan stack och byggnad.
Vad utskottet anfört har kommit att på samma sätt som normalbrandordningarna
tjäna till vägledning för utformningen av brandordningar.
Dylik vägledning föreligger slutligen i det ställningstagande till frågan om
avståndet mellan stack och byggnad, som innefattas i Kungl. Maj :ts ovannämnda
resolution den 7 november 1947.
I sitt 1947 avgivna utlåtande kunde utskottet fastslå, att upprätthållandet
av ett visst avstånd mellan stack och byggnad är påkallat ur brandskyddssynpunkt.
Vad som framkommit genom den innevarande år införskaffade
utredningen har ytterligare bestyrkt detta. Brandskyddssynpunkterna
kunna emellertid i förevarande hänseende stå i strid med vad som
är lämpligt ur synpunkten av rationell jordbruksdrift. En skälig avvägning
mellan dessa båda intressen är erforderlig; utskottets år 1947 gjorda uttalanden
åsyftade att skapa en sådan avvägning.
Erfarenheterna från tiden efter 1947 års riksdagsbeslut ha icke givit vid
handen annat än att den av utskottet förordade lösningen är lämplig.
Kungl. Maj :ts ovannämnda resolution den 7 november 1947 innebär, att
utskottets ståndpunkt i stort sett godtagits i praxis; dock går Kungl. Maj:t
i resolutionen något längre än utskottet i tillgodoseende av de jordbruksekonomiska
driftsintressena. Medan utskottet ansett sig kunna förorda
dispens allenast där hinder att iakttaga 12-metersavståndet uppstår på
grund av tomt-, mark- eller byggnadsförhållanden, har i resolutionen uttalats
att avståndet, efter inhämtande av tillstånd, finge minskas, där
mark- eller byggnadsförhållanden eller andra särskilda omständigheter det
föranledde. Att medgiva ytterligare avsteg från 12-metersregeln torde icke
vara försvarligt.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 5. 9
Såsom framgår av riksbrandinspektörens ovan intagna yttrande över
förevarande motioner, ha ett avsevärt antal brandordningar upptagit bestämmelser
i förevarande ämne i enlighet med vad utskottet förordat år
1947. De brandordningar, som innehålla den i normalbrandordningen för
landskommuner föreslagna ovillkorliga 12-metersregeln, kunna, när så finnes
påkallat, ändras till överensstämmelse med utskottets rekommendationer.
I den mån brandordningarna upptaga de av utskottet förordade
bestämmelserna finnas avsevärda möjligheter att åstadkomma en efter de
individuella förhållandena lämpad lösning i varje särskilt fall. Inom utskottet
har framhållits, att de med uppläggande av stackar förenade brandriskerna
i allmänhet äro mindre vid smärre jordbruk. Denna synpunkt
torde kunna beaktas vid tillämpningen av de av utskottet förordade
dispensbestämmelserna.
Utskottet är medvetet om att vissa svårigheter i tillämpningen icke
kunna undvikas. Lantbrukarna begagna sig icke heller alltid av de möjligheter,
som stå till buds, att erhålla lättnader i berörda hänseende. Man
lärer böra räkna med att överträdelser av bestämmelserna ske i viss utsträckning.
Genom samarbete mellan de lokala brandskyddsorganen, brandförsäkringsgivarna
och de berörda enskilda parterna torde emellertid dessa
svårigheter kunna i väsentlig mån undanröjas.
På grund av det anförda finner sig utskottet icke kunna förorda åtgärder
för att tillgodose motionernas syften.
Två reservanter i utskottet ansågo, att utskottet bort förorda att bestämmelse
om visst avstånd mellan stack och byggnad icke intoges i brandordningarna
för landskommuner samt att detta borde på samma sätt som utskottets
år 1947 gjorda uttalanden bringas till länsstyrelsernas kännedom.
Vid ärendets behandling i kamrarna godkände första kammaren utlåtandet,
varemot andra kammaren biföll reservationen.
Utskottet.
Före tillkomsten av de brandordningar, som upprättats efter mönstret
av 1945 års normalbrandordningar, torde i varje fall för den rena landsbygdens
del icke bestämmelser funnits om ett visst minimiavstånd mellan stackar
och byggnader. Regler om ett mera effektivt brandskydd infördes för
den rena landsbygdens del (om undantag göres för skogsförhållanden) överhuvud
först genom 1944 års brandlag och samma års brandstadga men
föreskrifter om minimiavstånd mellan stackar och byggnader ha icke underställts
riksdagen vare sig 1944 eller senare. De stadganden om minimiavstånd
mellan stack och byggnad som på grundval av 1945 års normalbrandordningar
infördes i brandordningar för kommuner, väckte genast
motstånd bland jordbrukarna. De visade sig opraktiska och hinderliga; i
många fall mötte det på grund av bristande utrymme svårigheter att tilllämpa
dem. Vid samtliga riksdagar efter 1946 ha också molioner väckts
som syftat till borttagande eller uppmjukning av grundsatsen om tolv meters
avstånd mellan stackar och byggnader. Dessa motioner ledde redan
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 saml. •'') avd. Nr 5.
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 5.
1947 till visst resultat —- särskilt genom de ovan angivna uttalandena att
under månaderna augusti—november stackar finge uppläggas på ett avstånd
av sex meter från bebyggelse — men den grundsats om minimiavstånd,
som uttryckts i normalbrandordningarna, upprätthålles i övrigt, där
icke den enskilde lyckas erhålla dispens.
Även med de uppmjukningar av tolvmeter sregeln, som ägt rum, äro emellertid
de nya reglerna till avsevärt hinder för jordbrukarna. På många ställen
är det fortfarande icke möjligt för dem att upplägga stackarna på det
avstånd från byggnaderna, som fordras. Vid tröskningen kan det erfordras
ökad manuell eller maskinell arbetskraft. För jordbrukarna ter det sig vidare
främmande att behöva söka dispens hos brandsynenämnden eller eventuellt
hos länsstyrelsen för att få lägga sina stackar på platser, där de tidigare
legat under årtionden. Antalet av dem, som bryta mot bestämmelserna,
torde därför vara synnerligen stort.
Utskottet vill icke förneka att det kan vara av värde för att undvika
brandrisk, att stackarna förläggas relativt långt från byggnader. De överträdelser
av bestämmelserna, som äga rum, förminska emellertid högst
avsevärt den betydelse, som reglerna i brandordningarna om minimiavstånd
kunna äga. Då dessutom uppenbarligen samhället icke bör ge föreskrifter,
vilka sakna förankring i uppfattningen hos ett stort antal medborgare och
av denna grund eller andra skäl överträdas i betydande mån, anser utskottet
att för framtiden stadganden om minimiavstånd mellan stackar och
byggnader icke böra meddelas för landsbygden. Det bör i stället ankomma
på brandstodsbolagen att i de fall de anse erforderligt uppställa såsom villkor
för beviljande av brandförsäkringar utan premieförhöjning att stackar
icke läggas för nära bebyggelsen. På grund av den stora omfattning, brandförsäkringsväsendet
numera äger, når man genom dylika villkor på ett vida
smidigare sätt de fördelar ur brandskyddssynpunkt, vilka man avsett att
vinna genom brandordningarnas stela föreskrifter att stackar skola förläggas
på visst minimiavstånd från byggnader.
Städer och stadsliknande samhällen omfatta ofta områden av ren landsbygdskaraktär,
och synpunkter liknande dem, som ovan angivits, göra sig
därför gällande även beträffande brandordningar för städer, köpingar och
municipalsamhällen. Utskottet anser sig emellertid i fråga om dylika brandordningar
icke böra föreslå någon ändring i vad som för närvarande gäller.
För att nå den förändring beträffande utfärdandet av regler om minimiavstånd
mellan stackar och byggnader, som utskottet ovan angivit, anser
utskottet det tillräckligt, att riksdagen anhåller hos Kungl. Maj :t om att
stadgandena om visst minimiavstånd mellan stackar och byggnader avlägsnas
ur normalbrandordningarna för landsbygden. Utskottet håller nämligen
för visst, att om bestämmelserna om minimiavstånd avlägsnas ur normalbrandordningarna
för landsbygden, stadfästelse icke kommer att vägras på
av landsbygdskommuner antagna förslag till brandordningar på grund av
11
Tredje lagutskottets utlåtande nr 5.
att förslagen sakna regler om dylikt avstånd. Utskottet håller likaledes för
visst att stadfästelse icke kommer att vägras på sådana av landsbygdskommuner
antagna förslag till ändringar av äldre brandordningar, varigenom
föreskrives att bestämmelser i dessa om visst minimiavstånd skola utgå.
Däremot anser utskottet, att kommunerna böra ha frihet att fortfarande,
om de så önska, antaga brandordningar, i vilka bestämmelser om visst minimiavstånd
finnas. Någon begäran om inskränkning av denna frihet vill
utskottet därför icke framställa.
Med stöd av vad ovan angivits föreslår utskottet alltså,
att riksdagen ville i anledning av förevarande motioner,
1:99 och 11:64, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att
Kungl. Maj :t ville föranstalta om sådan översyn av de på
uppdrag av statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
utarbetade och i Statens offentliga utredningar
(1945: 19—20) offentliggjorda normalbrandordningarna för
landskommuner att den i 37 § resp. 38 § angivna bestämmelsen
om förbud att anbringa stack av otröskad gröda,
halm eller hö på närmare avstånd än 12 meter från stall,
ladugård, loge eller byggnad med eldstad utgår.
Stockholm den 24 februari 1950.
På tredje lagutskottets vägnar:
ÅKE HOLMBÄCK.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Holmbäck, Nils A. Larsson, Hermansson*,
Werner, Eskilsson, Grym*, Boo och Ivar Nilzon;
från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Ericsson i Sörsjön,
Andersson i Dunker, Holm, Åhman, Fagerholm, Johansson i Torp och
Häckner.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
av herr Häckner.
Reservation