Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966 (Utlåtande 1966:L3u57 - höst l3u)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

Nr 57

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om vissa gemensamhetsanläggningar m. in., i
vad propositionen hänvisats till lagutskott och behandlats
av tredje lagutskottet, jämte i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 30 september 1966 dagtecknad proposition, nr 128, vilken
såvitt avser lag om vissa gemensamhetsanläggningar och lag om förmånsrätt
för fordringar enligt samma lag hänvisats till lagutskott och i övrigt
till bankoutskottet, har Kungl. Maj :t under åberopande av propositionen
bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll föreslagit riksdagen, såvitt
nu är i fråga, att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om vissa gemensamhetsanläggningar och

2) lag om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar.

Propositionen har i angivna delar behandlats av tredje lagutskottet.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar
med syfte att reglera frågor om samverkan mellan fastigheter för
utförande, underhåll och drift av anläggningar, som är av stadigvarande
betydelse för fastigheterna. Som exempel anges i förslaget parkeringsanläggningar,
förbindelseleder, gårdsutrymmen, lekplatser, anordningar till skydd
mot grundvatten, ledningar, värmeanläggningar och tvättstugor.

Meningen är, att det skall bli möjligt att skapa ett i princip oupplösligt
samband mellan anläggningen och de anslutna fastigheterna. En sådan
fastighet får alltså inte överlåtas eller ens säljas exekutivt utan att
delaktigheten i anläggningen följer med. I första hand avses, att ett frivilligt
samgående skall få starkare rättsverkningar än f. n. I vissa fall skall
fastighet dock kunna anslutas även utan ägarens samtycke. Utrymme för
anläggningen skall också under vissa förutsättningar kunna tas i anspråk
tvångsvis. Förslaget innehåller vidare närmare bestämmelser om de berörda
fastighetsägarnas inbördes rättigheter och skyldigheter i övrigt.

För prövning av att förutsättningarna för att inrätta en gemensamhetsanläggning
föreligger föreslås en förrättningsform, som i åtskilliga hänseenden
påminner om förrättningar enligt lagstiftningen om fastighetsbild 1

Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 3 avd. Nr 57

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

ning och om enskilda vägar. Byggnadsnämnden får ett avgörande inflytande
på frågan om anläggningen skall komma till stånd.

När det gäller bedrivandet av den gemensamma verksamheten organiseras
fastighetsägarna i en samfällighet. Reglerna för den har utformats
efter mönster av de bestämmelser som gäller liknande sammanslutningar
enligt t. ex. vattenlagen och lagen om enskilda vägar. Flera betydelsefulla
förenklingar föreslås emellertid.

För att få medel till verksamheten skall samfälligheten ha rätt att taxera
ut bidrag från delägarna. Samfälligheten skall i viss omfattning äga åtnjuta
förmånsrätt för fordran på bidrag före inteckningar i delägarnas
fastigheter. Reglerna härom är sammanförda i en särskild förmånsrättslag.
De nya bestämmelserna föranleder följdändringar i lagstiftningen om banker
och vissa andra kreditinrättningar.

I detta sammanhang föreslås också regler för lån från sparbanker och
jordbrukets kreditkassor mot säkerhet av företagsinteckning. Förslaget är
föranlett av den nya lagstiftningen om företagsinteckning.

Samtliga förslag avses träda i kraft den 1 januari 1967.

Motioner

Utskottet har i samband med propositionen behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen

A. likalydande motionerna I: 766 av herr Alexanderson m.fl. och II: 940
av herr Tobé m.fl., i vilka motioner hemställs

I. att riksdagen måtte i anledning av proposition nr 128 för sin del besluta A.

att 1 § första stycket andra punkten i lagförslaget skall erhålla lydelsen
»Lagen gäller dock ej anläggning, vars inrättande gemensamt för två
eller flera fastigheter kan enligt särskilda bestämmelser prövas av domstol
eller annan myndighet»,

B. att 17 § i lagförslaget utformas i enlighet med 17 § i lagrådets förslag
samt att i följd härav även bestämmelserna i 21 § om byggnadsnämndens
talerätt utformas i enlighet med lagrådets förslag till 21 §, samt

C. att i 19 § intages en bestämmelse i enlighet med 19 § andra stycket i
lagrådets förslag om rätt till kostnadsersättning för sakägare mot vilken
riktas anspråk om upplåtelse av utrymme för anläggning,

II. att vederbörande utskott måtte utarbeta erforderlig författningstext,
däribland erforderlig redaktionell justering i 18 § och eventuellt även andra
lagrum, samt

III. att riksdagen måtte understryka behovet av kompetent och välutbildad
förrättningspersonal samt uttala att en snar översyn av lagen är
önskvärd.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1 !)(>(>

B. likalydande motionerna 1:767 av herr Jansson, Erik, och 11:938 av
herr Hammarberg, i vilka motioner på närmare angivna skäl förordas »att
det allmännas intresse av alt en gemensamhetsanläggning kommer till stånd
skall få inverkan på bedömningen av frågan om synnerlig vikt» och »att
förrättningsmännen får skyldighet att inhämta byggnadsnämndens åsikt om
vilka fastigheter för vilka det ur allmän synpunkt kan vara av synnerlig
vikt att bli anslutna», samt hemställs att »dels ovanstående synpunkter beaktas
vid behandlingen av propositionen, dels ock att vederbörande utskott
närmare utformar de ändringar i lagtexten som kan erfordras».

C. likalydande motionerna 1:768 av herr Åkerlund m.fl. och 11:939 av
herr Ringaby m.fl., vilka motioner hänvisats till lagutskott och behandlats
av tredje lagutskottet i motsvarande delar som propositionen och i
vilka hemställs »att riksdagen, med avslag å Kungl. Maj :ts proposition
nr 128, i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte uttala att nytt förslag till lag
om gemensamhetsanläggningar måtte, med beaktande av de i motionen
framförda synpunkterna, framläggas i samband med kommande förslag om
ny jordabalk».

Beträffande skälen för motionärernas yrkanden hänvisas, i den mån
redogörelse ej lämnas nedan, till motionerna 1:767, 11:939 och 11:940.

Lagförslagen

De vid propositionen fogade lagförslagen, såvitt nu är i fråga, har följande
lydelse

1) Förslag
till
Lag

om vissa gemensamhetsanläggningar
Härigenom förordnas som följer.

Grundläggande bestämmelser
1 §•

Efter prövning vid förrättning enligt denna lag kan inrättas för två
eller flera fastigheter gemensam anläggning av stadigvarande betydelse för
dem, såsom parkeringsanläggning, förbindelseled, gårdsutrymme, lekplats,
anordning till skydd mot grundvatten, ledning, värmeanläggning eller tvätt -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

stuga (gemensamhetsanläggning). Lagen gäller dock ej anläggning för vattenförsörjning
eller avlopp och ej heller anläggning, vars inrättande gemensamt
för två eller flera fastigheter kan enligt särskilda bestämmelser
prövas av domstol eller annan myndighet.

Lagens bestämmelser om fastighet äga motsvarande tillämpning på
tomträtt, som är inskriven, och på sådan rätt till ofri tomt i stad som utgör
fast egendom. Som ägare anses innehavaren av rättigheten. I fråga
om upplåtelse av utrymme för anläggning och ersättning med anledning
därav likställes område, som ej ingår i fastighetsindelningen, med fastighet.
Den som innehar fastighet med fideikommissrätt eller eljest utan vederlag
besitter fastighet på grund av testamentariskt förordnande utan att
äganderätten tillkommer någon anses vid lagens tillämpning som fastighetens
ägare.

2 §•

I gemensamhetsanläggning deltaga de fastigheter vilkas ägare äro ense
därom.

Fastighet inom stadsplan eller byggnadsplan skall deltaga oberoende av
ägarens samtycke, om ägaren till annan fastighet, som är belägen inom
sådant område och skall deltaga, yrkar det och anläggningen är av synnerlig
vikt för ändamålsenligt utnyttjande av vardera fastigheten. Fastighet
inom stadsplan eller byggnadsplan skall vidare deltaga, om ägaren yrkar
det och anläggningen är av synnerlig vikt för fastighetens ändamålsenliga
utnyttjande.

Föreligga enligt vad ovan sagts förutsättningar för inrättande av gemensamhetsanläggning
för två eller flera fastigheter, kan ägaren till annan
fastighet få denna ansluten till anläggningen, om ökad kostnad eller annan
olägenhet, som är av betydelse, icke därigenom uppstår för någon av de
andra fastigheterna.

3 §•

För gemensamhetsanläggning behövligt utrymme skall vid förrättningen
bestämmas i fastighet för vilken anläggningen är avsedd eller i annan
fastighet och är därigenom att anse som upplåtet för anläggningen. Utrymmet
får tagas i anspråk utan hinder av den rätt till fastigheten som kan
tillkomma annan.

Utan fastighetsägarens medgivande får annat utrymme ej bestämmas än
som fordras med hänsyn till sådan fastighet som kan anslutas enligt 2 §
andra stycket och ej heller utrymme tagas i anspråk i fastighet som därigenom
skulle åsamkas betydande olägenhet, utan att anläggningen behöves
för bebyggelse, som är av större omfattning eller eljest av väsentlig
betydelse från allmän synpunkt, och anläggningen icke kan utföras på
annat sätt utan att kostnaden ökas avsevärt.

Det i andra stycket föreskrivna kravet på medgivande från fastighetsägaren
gäller även innehavare av annan särskild rätt till fastigheten än
rätt för fordran i den mån hans rätt beröres av upplåtelsen.

4 §•

För upplåtelse i fastighet av utrymme för gemensamhetsanläggning samt
för annat intrång, som orsakas fastigheten genom anläggningens utförande
eller begagnande, skall ersättning utgå till fastighetens ägare. Motsvarande
rätt till ersättning tillkommer innehavare av annan särskild rätt till

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 är 1966 5

fastigheten än rätt för fordran. Även annan skada som genom upplåtelsen
uppkommer för ägaren eller för innehavaren av rättigheten skall ersättas.

5 §■

De fastigheter för vilka gemensamhelsanläggning inrättas utgöra en
samfällighet för anläggningens utförande, underhåll och drift.

Fastighet tillkommande rätt till anläggningen, rätten i samfälligheten
däri inbegripen, hör till fastigheten.

6 §•

Gemensamhetsanläggning skall förläggas och utföras på sådant sätt att
dess ändamål kan vinnas med minsta intrång och olägenhet utan oskälig
kostnad. Åtgärd för att underlätta framtida tillbyggnad eller ökat utnyttjande
av anläggningen får vidtagas, om åtgärden föranleder endast ringa
ökning av kostnaden.

Anläggning får ej inrättas i strid mot fastställd plan eller bestämmelser
för markens bebyggande eller så att ändamålsenlig bebyggelse eller lämplig
planläggning försvåras.

7 §•

Kostnaderna för gemensamhetsanläggnings utförande, underhåll och drift
skola fördelas mellan ägarna till de fastigheter, som äro anslutna till anläggningen,
efter andelstal, bestämda enligt vad som är skäligt med hänsyn
till det behov som beräknas bli tillgodosett för varje fastighet genom
anläggningen. Andelstalet för varje fastighet fastställes vid förrättningen.
Kan genom mätning eller på liknande sätt bestämmas i vilken omfattning
anläggningen under viss tid utnyttjats för varje fastighet, äger dock samfälligheten,
om särskilda skäl icke föranleda annat, besluta att underhållsoch
driftskostnader som belöpa på nämnda tid skola fördelas efter varje
fastighets utnyttjande av anläggningen.

Vid förrättningen skall bestämmas i vad mån bidrag till kostnaderna
skall kunna utgå ur de anslutna fastigheterna med sådan förmånsrätt som
avses i lagen den 1966 (nr ) om förmånsrätt för fordringar

enligt denna lag. Sådan förmånsrätt får fastställas att i varje ansluten
fastighet gälla intill belopp, som motsvarar den ökning av fastighetens värde
anslutningen beräknas medföra, dock högst vad som belöper på fastigheten
av den beräknade kostnaden för anläggningens utförande och längst under
den tid anläggningen med sedvanligt underhåll kan antagas bevara sitt värde
väsentligen oförminskat.

Övergår fastighet till ny ägare, svarar denne, utom i fall som anges i
26 § första stycket, icke för bidrag som förfallit till betalning före den
bestämda tillträdesdagen eller, om han inropat fastigheten på exekutiv auktion,
före försäljningsdagen.

8 §•

Gemensamhetsanläggning skall brukas i överensstämmelse med sitt ändamål
och de närmare förskrifter som meddelas för att vinna detta. Kan
anläggning ej helt tillgodose de anslutna fastigheternas behov, skall begränsning
av deras rätt att utnyttja anläggningen bestämmas efter andelstalen.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

9 §•

Därest rörande fastighet träffas överenskommelse om eller lämnas medgivande
till åtgärd som avses i denna lag, skall avgörandet vid förrättningen
grundas härpå. Vad nu sagts gäller dock ej i den mån åtgärden strider
mot beslut i fråga som avses i 17 § andra stycket eller bestämmelse i 7 §
andra stycket åsidosättes och ej heller i det fall att fastigheten häftar för
fordran eller annan rättighet, såvida innehavare av sådan fordran eller
rättighet icke samtycker till åtgärden eller denna är väsentligen utan betydelse
för hans rätt.

Förrättning

10 §.

Framställning om förrättning göres av ägaren till fastighet, som uppges
vara i behov av den med framställningen avsedda anläggningen, eller av
byggnadsnämnden.

Vid förrättningen får talan föras av ägaren till fastighet, som saken kan
angå. I fråga om fastighet, i vilken utrymme för anläggningen kan bli upplåtet,
äger även innehavare av annan särskild rätt till fastigheten än rätt
för fordran föra talan i den mån hans rätt beröres.

11 §•

Framställning om förrättning göres skriftligen hos länsstyrelsen i det
län där fastighet, som saken kan angå, är belägen.

I framställningen skall anges den anläggning som avses bli inrättad.

Är det uppenbart, att framställningen icke kan upptagas till prövning,
skall den omedelbart avvisas.

12 §.

Avvisas ej framställning om förrättning, förordnar länsstyrelsen förrättningsman.

Till förrättningsman utses person, som äger den kunskap och erfarenhet
som uppdraget kräver samt även i övrigt är lämplig till detta.

13 §.

Om förrättningsmannen finner, att medverkan av gode män behöves,
eller om sakägare påkallar sådan medverkan och oskäligt dröjsmål icke
föranledes därav, skall förrättningsmannen biträdas av två gode män.
Dessa utses av förrättningsmannen bland dem som äro valda till nämndemän,
ägodelningsnämndemän eller gode män vid lantmäteriförrättningar.
Gode männen behöva dock ej deltaga i handläggningen beträffande fråga
av förberedande natur eller i åtgärd under förrättningen, för vilken deras
medverkan uppenbart saknar betydelse.

Deltaga gode män, äga bestämmelserna i det följande om förrättningsman
motsvarande tillämpning på honom jämte gode männen, om annat ej
framgår.

Bestämmes att gode män skola medverka, rubbas icke därigenom vad
som dessförinnan beslutats eller verkställts under förrättningen.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 dr 19GG
14 §.

Förrättningsmannen skall utreda vilka som äro sakägare och i förrättningsprotokollet
anteckna dem och de förhållanden på vilka deras ställning som
sakägare grundas.

15 §.

Förrättningen sker vid sammanträde med sakägarna. Åtgärder av förberedande
art få dock vidtagas och beslut meddelas i annan ordning än
vid sammanträde. Förekomma ej stridiga intressen i saken eller är det
uppenbart att anläggningen icke kan tillåtas, fordras ej sammanträde.

Vid sammanträde skola sakägarna erhålla tillfälle att utveckla sin talan
och förebringa utredning, som är av betydelse för de vid sammanträdet
behandlade frågorna.

Sammanträde hålles där fastigheterna äro belägna men får, när det
kan ske utan olägenhet, hållas på annan plats.

16 §.

Förrättningsmannen skall söka åstadkomma överenskommelse mellan
sakägarna. Sådan överenskommelse skall upprättas skriftligen samt undertecknas
av sakägarna och bestyrkas av förrättningsmannen. Den skall
fogas vid förrättningsprotokollet.

17 §.

Föreligga från andra synpunkter än som avses i 6 § andra stycket förutsättningar
för att inrätta gemensamhetsanläggning, skall förrättningsmannen,
innan saken slutligen prövas, hänskjuta ärendet till byggnadsnämnden
för prövning enligt angivna lagrum. Förrättningsmannen skall
därvid lämna byggnadsnämnden uppgift om de fastigheter för vilka anläggningen
är avsedd samt sådan beskrivning av anläggningen med angivande
av läge, storlek och beskaffenhet i övrigt som fordras för nämndens
bedömande.

Finner byggnadsnämnden, att hinder mot anläggningen ej möter enligt
6 § andra stycket, skall nämnden lämna medgivande till anläggningen.
Även om denna strider mot plan eller bestämmelser för markens bebyggande,
får sådant medgivande lämnas, när särskilda skäl föreligga och byggnadsnämnden
äger medge avvikelse från planen eller bestämmelserna enligt
vad som i allmänhet gäller.

Talan mot beslut, varigenom byggnadsnämnden vägrat medgivande till
anläggningen eller vid sådant medgivande fogat villkor som innefattar avvikelse
från förrättningsmannens förslag, föres hos länsstyrelsen genom
besvär. Länsstyrelsen äger icke mot byggnadsnämndens mening medge
anläggningen i strid mot fastställd generalplan eller stadsplan.

18 §.

Har medgivande enligt 17 § helt eller delvis vägrats eller möter annat
hinder mot anläggningens inrättande, skall förrättningsmannen så snart
det kan ske besluta att inställa förrättningen. Föreligga förutsättningar
för att inrätta anläggningen, skall saken avgöras genom anläggningsbeslut.

I anläggningsbeslut skall anges

1. anläggningens läge, storlek och huvudsakliga beskaffenhet i övrigt;

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

2. de fastigheter för vilka anläggningen är gemensam;

3. utrymme som upplåtes för anläggningen;

4. ersättning för upplåtelse av utrymme och för annat intrång genom
anläggningens utförande eller begagnande;

5. ersättning för annan skada som genom upplåtelsen uppkommer för
ägaren till fastigheten eller innehavare av annan särskild rätt till denna
än rätt för fordran;

6. varje ansluten fastighets andelstal;

7. det belopp för vilket förmånsrätt får åtnjutas i varje fastighet och
den tid under vilken det får ske;

8. för den händelse anläggningen skall vara av begränsad varaktighet,
den tid under vilken den skall bestå;

9. om med anläggningens utförande skall kunna anstå mer än fem år
från den dag beslutet vinner laga kraft, den tid inom vilken anläggningen
senast skall vara utförd.

19 §.

Förrättningsmannen och särskilt tillkallad sakkunnig äga erhålla ersättning,
innefattande skäligt arvode och gottgörelse för behövliga kostnader.
Gode männen äga erhålla ersättning enligt de bestämmelser som gälla för
gode män vid lantmäteriförrättningar. Ersättningarna utom arvode till förrättningsmannen
skola när det påfordras utges i förskott av den som gjort
framställning om förrättningen.

Förrättningskostnaderna skola, om anläggningsbeslut meddelas, bäras
av ägarna till de anslutna fastigheterna efter varje fastighets andelstal.
Inställes förrättning, skola kostnaderna betalas av den som gjort framställning
om förrättningen eller, om byggnadsnämnden påkallat förrättningen,
av kommunen. När det är skäligt på grund av särskilda omständigheter,
få kostnaderna dock fördelas på annat sätt.

Beslut i fråga som avses i denna paragraf meddelas i samband med anläggningsbeslutet
eller beslutet om förrättningens inställande. Beträffande
förskott kan beslut meddelas även under förrättningen.

20 §.

Bestämmelserna i 2 kap. 2 g första stycket, 4, 8, 9 och 11 §§, 3 kap. 1 §,
2 § första stycket och andra stycket första punkten, 3 och 4 §§, 6 § första
stycket, 8, 9 och 13 §§, 16 kap. 2 § samt 18 kap. 3 § första stycket lagen
den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet äga motsvarande
tillämpning på förrättning enligt denna lag.

Utöver den rätt som enligt 2 kap. 11g lagen om delning av jord å landet
tillkommer förrättningsmän och sakkunniga äga dessa, i den mån det behöves
för förrättningens utförande, erhålla tillträde till byggnad, som beröres
av förrättningen.

Om anläggningsbeslut eller beslut om förrättningens inställande icke
meddelas vid sammanträde, skall det meddelas på tid och plats som tillkännagivits
vid sammanträde eller varom sakägarna underrättats skriftligen
eller i annan ordning som bestämts vid sammanträde. Detsamma
gäller beslut, beträffande vilket besvärstiden räknas från dagen för beslutets
meddelande. Beslutet skall innehålla underrättelse om vad som skall
iakttagas för fullföljd av talan. Om anläggningsbeslut skall förrättningsmannen
omedelbart underrätta byggnadsnämnden.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år l!)6f>

21 §.

Talan mot beslut, som meddelats av förrättningsman, iöres genom besvär
hos den ägodelningsrätt inom vars domkrets fastigheterna äro belägna
eller, om fastigheterna ligga inom skilda domkretsar, hos den av ägodelningsrätterna
inom vars domkrets huvuddelen ligger. Mot beslut, varigenom
jäv mot förrättningsman ogillats, föres dock talan hos ägodelningsdomaren.
Klagande skall inkomma med besvärsinlaga till ägodclningsdomaren
inom trettio dagar från den dag då anläggningsbeslutet eller beslutet
om förrättningens inställande meddelades eller, när under förrättningen
meddelats beslut, varigenom jäv mot förrättningsman ogillats eller sakkunnig
tillkallats eller fråga om förskjutande av ersättning till förrättningsman
eller sakkunnig prövats, från den dag då detta beslut meddelades.

Byggnadsnämnden äger föra talan mot anläggningsbeslut på den grund
att beslutet strider mot avgörande i fråga som avses i 17 § andra stycket.

I fråga om förfarandet i målet och talan mot beslut som meddelas i detta
gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet beträffande avslutad
jorddelningsförrättning eller, om talan avser beslut om ogillande av jäv
mot förrättningsman, bestämmelserna i 21 kap. 29 § andra stycket och
50 § lagen om delning av jord å landet. Mot ägodelningsrätts beslut i dit
fullföljd fråga om tillkallande av sakkunnig får talan ej föras.

Samfällighet

22 §.

Samfällighet förvaltas av fastighetsägarna efter vad de gemensamt bestämma.

När fastighetsägare begär det, skola fastighetsägarna genom beslut på
sådan samfällighetsstämma som anges nedan utse styrelse för handhavande
av samfällighetens angelägenheter samt antaga firma, under vilken
verksamheten skall bedrivas, ävensom bestämma den ort där styrelsen
skall ha sitt säte. Styrelsen skall bestå av en eller flera ledamöter. Firman
skall uttrycka samfällighetens ändamål och vara lämplig i övrigt samt
tydligt skilja sig från andra förut anmälda eller registrerade firmor. Styrelsens
säte skall förläggas till ort inom det län där fastigheterna eller
huvuddelen av dem är belägen. Beslutet skall anmälas till länsstyrelsen
i det län där samfällighetens styrelse skall ha sitt säte. Vid anmälan skall
fogas styrkt avskrift av det stämmoprotokoll som upptager beslutet samt
av anläggningsbeslutet jämte bevis, att detta vunnit laga kraft eller ändå
skall lända till efterrättelse. När anmälan behörigen skett, kan samfälligheten
förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter. Endast styrelsen äger
därefter företräda samfälligheten i förhållande till tredje man. Beträffande
samfälligheten gälla i övrigt bestämmelserna i 23—34 §§.

23 §.

Fastighetsägarna äga skilja styrelseledamot från hans uppdrag före utgången
av den tid för vilken han blivit utsedd. Skiljande från styrelseuppdrag,
val av ny styrelseledamot och annan ändring i förhållande som
tidigare anmälts skola anmälas till länsstyrelsen.

Styrelsen äger utse särskild firmatecknare, om fastighetsägarna ej beslutat
annat. Bemyndigande att teckna firma kan av styrelsen återkallas

10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

när som helst. Styrelsen skall till länsstyrelsen anmäla särskilt utsedd
firmatecknare och återkallelse av bemyndigande att teckna firma.

24 §.

Det åligger styrelsen att i överensstämmelse med fastighetsägarnas beslut,
i den mån dessa icke strida mot lag eller mot anläggningsbeslutet,
utöva de befogenheter som tillkomma samfälligheten i förhållande till fastighetsägarna,
ombesörja arbete som fordras för samfälligheten, tillse att
de förmåner som samfälligheten har till uppgift att bereda fastighetsägarna
komma dessa till godo utan att någon fastighetsägare missgynnas, uttaga
fastighetsägarnas bidrag, låta föra samfällighetens räkenskaper enligt vad
som i allmänhet gäller om bokföring och i övrigt handha samfällighetens
angelägenheter.

Som styrelsens beslut gäller den mening om vilken de flesta röstande
förena sig vid sammanträde. Vid lika röstetal avgöres val genom lottning
och gäller i andra frågor den mening som biträdes av ordföranden vid
sammanträdet.

Styrelseledamot äger ej taga befattning med angelägenhet, vari han äger
ett väsentligt intresse som strider mot samfällighetens.

25 §.

Om fastighetsägarna ej besluta annat, uttaxeras deras bidrag genom att
styrelsen årligen upprättar och på samfällighetsstämma ger fastighetsägarna
del av debiteringslängd, upptagande det belopp som skall uttaxeras, vad
därav belöper på varje fastighetsägare och tiden för inbetalningen.

Förslå ej tillgängliga medel till betalning av klar och förfallen skuld för
vilken samfälligheten svarar, åligger det styrelsen att ofördröj ligen upprätta
och på stämma ge fastighetsägarna del av särskild debiteringslängd samt
att omedelbart uttaga vad som fordras.

Försumma styrelsens ledamöter vad som åligger dem enligt andra stycket,
äro de solidariskt ansvariga för skulden. Är försummelsen uppenbar,
skall länsstyrelsen på borgenärens yrkande förordna syssloman att debitera
och uttaga erforderligt belopp. Även om sådan försummelse ej föreligger,
skall syssloman förordnas när det fordras för att förmånsrätt för skulden
enligt lagen om förmånsrätt för fordringar enligt denna lag skall kunna
göras gällande. Om förmånsrätt kunnat göras gällande på borgenärens föranstaltande,
får bidrag som utgått med förmånsrätt ej sammanblandas med
andra tillgångar i samfälligheten eller tagas i mät för annan borgenärs
fordran. Syssloman äger av samfälligheten uppbära arvode, som bestämmes
av länsstyrelsen.

26 §.

Kan bidrag, som påförts ägare till fastighet enligt 25 §, ej uttagas hos
honom, fördelas bristen mellan övriga fastighetsägare i förhållande till deras
inbördes bidragsskyldighet. För brist från fastighet, som övergått till ny
ägare annorledes än genom försäljning på exekutiv auktion, är dock den
nye ägaren ansvarig före ägarna till övriga fastigheter, om bidraget förfallit
till betalning inom ett år före den bestämda tillträdesdagen och icke kan
utgå med förmånsrätt i fastigheten enligt lagen om förmånsrätt för fordringar
enligt denna lag. Bristen fördelas genom ny debiteringslängd. Inbetalas
bidraget senare helt eller delvis från den fastighet, vars ägare det påförts
i debiteringslängd enligt 25 §, skall det influtna beloppet tillgodoräknas

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 är 1966

ägarna till de fastigheter, från vilka bristen täckts, i förhållande till vad
som nlgått från varje fastighet.

Anser fastighetsägare att uttaxering eller fördelning ej överensstämmer
med lag eller med beslut som fattats med stöd därav, äger han väcka talan
om rättelse inom fyra veckor från den dag då dehiteringslängden framlades
på stämma.

Om rätten ej i samband med talan som avses i andra stycket förordnar
annat, får debiterat och till betalning förfallet belopp uttagas enligt utsökningslagens
bestämmelser om fordran för vilken betalningsskyldighet ålagts
genom dom som äger laga kraft.

27 §.

Fastighetsägares rätt att deltaga i handhavandet av samfällighetens angelägenheter
utövas på samfällighetsstämma.

Den som underlåtit att i rätt tid fullgöra sin bidragsskyldighet får deltaga
i förhandlingarna men äger ej rösträtt, innan han fullgjort vad han
eftersatt.

Fastighetsägare eller annan får icke, själv eller genom ombud eller som
ombud, deltaga i behandling av angelägenhet, vari han äger ett väsentligt
intresse som strider mot samfällighetens.

28 §.

Fastighetsägarna kallas till samfällighetsstämma av styrelsen. I kallelse
skall anges vilka ärenden som skola behandlas samt tid och plats för stämman.
Kallelse skall ske i så god tid före stämman att fastighetsägarna erhålla
skäligt rådrum.

Finnes ej styrelse eller underlåter styrelsen att utfärda kallelse till stämma
i enlighet med vad som kan ha bestämts därom, skall länsstyrelsen på
anmälan av fastighetsägare utlysa stämman. Om minst en femtedel av samtliga
röstberättigade fastighetsägare, med uppgift om de ärenden som skola
behandlas, hos styrelsen påfordrar att stämma hålles, skall styrelsen inom
en vecka utfärda kallelse. Sker det ej, skall länsstyrelsen på anmälan av
fastighetsägare utlysa stämma.

På fastighetsägares begäran skall förrättningsmannen i samband med
förrättningens slutförande hålla sammanträde med fastighetsägarna för
utseende av styrelse. Sådant sammanträde anses som stämma. Beslut som
fattas därvid gäller dock endast under förutsättning att anläggningsbeslutet
vinner laga kraft eller ändå skall lända till efterrättelse.

29 §.

Varje röstberättigad fastighetsägare, som själv eller genom ombud är
närvarande på samfällighetsstämma, äger rösträtt i förhållande till det för
hans fastighet bestämda andelstalet. Dock får ej någons röstetal överstiga
en femtedel av det sammanlagda röstetalet för samtliga på stämman närvarande
röstberättigade fastighetsägare.

Som stämmans beslut gäller den mening som erhållit det högsta röstetalet
utom i fall för vilka fastighetsägarna bestämt annat. Vid lika röstetal
avgöres val genom lottning och gäller i andra frågor den mening som
biträdes av de flesta röstande eller, vid lika antal röstande, av stämmans
ordförande.

Över beslut som fattas på stämma skall genom styrelsens försorg föras
protokoll, vilket skall hållas tillgängligt för fastighetsägarna senast två
veckor efter stämman.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

30 §.

Styrelsen är skyldig att på samfällighetsstämma lämna de upplysningar
om samfällighetens verksamhet som fastighetsägare begär och som kunna
vara av betydelse för fastighetsägarna.

Oavsett om för samfälligheten meddelats särskilda bestämmelser angående
revision, äger fastighetsägare, som hos styrelsen påkallar granskning
av samfällighetens böcker, räkenskaper eller andra handlingar, få del av
dessa på lämpligt sätt.

31 §.

Anser styrelseledamot eller fastighetsägare, att beslut som fattats på samfällighetsstämma
icke tillkommit i behörig ordning eller eljest strider mot
lag eller mot anläggningsbeslutet, äger han vid rätten föra talan mot stämmobeslutet.
Grundas talan på att beslutet icke tillkommit i behörig ordning
eller att det eljest kränker endast fastighetsägares rätt, skall talan väckas
inom fyra veckor från beslutets dag vid påföljd att beslutet eljest är gällande.

När talan väckts, äger rätten förordna att beslutet tills vidare ej får verkställas.

Dom, varigenom stämmobeslut upphävts eller ändrats, gäller även för
fastighetsägare som ej fört talan.

32 §.

Angående skyldighet för styrelseledamot eller annan som ägt företräda
samfälligheten eller revisor eller fastighetsägare att ersätta skada, som han
tillskyndat samfälligheten, fastighetsägare eller tredje man, samt angående
talan om sådan ersättning äger vad som för motsvarande fall är föreskrivet
i fråga om ekonomisk förening tillämpning.

33 §.

Skall styrelse utses men har det ej skett eller har styrelseledamot avgått
eller hans uppdrag i annat fall upphört och är styrelsen ej ändock beslutför,
äger länsstyrelsen, på yrkande av någon vilkens rätt är beroende av att
behörig styrelse finnes, förordna syssloman att antingen ensam eller jämte
de styrelseledamöter som kunna finnas handha samfällighetens angelägenheter
och företräda samfälligheten såsom styrelse.

Handhas samfällighetens angelägenheter på sådant sätt att anläggningen
icke kan utnyttjas i den omfattning anläggningsbeslutet anger, äger länsstyrelsen
på begäran av fastighetsägare förordna syssloman att omhänderha
förvaltningen. Sådant förordnande får meddelas endast om fastighetsägaren
visar att stämmobeslut påkallats i syfte att åstadkomma rättelse
utan att sådan likväl kommit till stånd inom skälig tid. Underlåtes åtgärd,
som fordras för att undvika betydande skada eller olägenhet, kan likväl
syssloman förordnas omedelbart, om stämmobeslut ej kan avvaktas med
hänsyn till sakens brådskande beskaffenhet.

Syssloman äger av samfälligheten uppbära arvode, som bestämmes av
länsstyrelsen.

34 §.

Kallelse och annat meddelande anses ha kommit till fastighetsägares
kännedom, om handlingen avlämnats på posten i betalt brev, ställt till
fastighetsägarens vanliga adress eller till hans fastighet om annan adress
ej är känd.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 är 1966

Verkställighet in. in.

35 §.

Beslut, soin meddelats av förrättningsman och som vunnit laga kraft,
tar med iakttagande av bestämmelserna i del följande verkställas såsom
lagakraftvunnen dom.

Ha besvär anförts mot anläggningsbeslut, äger rätten förordna, att beslutet
utan hinder av den förda talan skall lända till efterrättelse från dag,
som rätten bestämmer med iakttagande av att fastighetsägare eller annan
vars rätt beröres får skäligt rådrum. Sådant förordnande får meddelas
endast på yrkande av någon som ställer betryggande säkerhet för den ersättning,
som kan komma att bestämmas utöver vad anläggningsbeslutet
föreskriver, jämte ränta samt för det skadestånd, som han kan bli skyldig
att utge, om beslutet ändras på annat sätt.

Förordnande enligt andra stycket får meddelas utan huvudförhandling.
Innan förordnande meddelas, skola sakägarna erhålla tillfälle att yttra sig.
Rätten skall i samband med målets avgörande pröva, om förordnandet alltjämt
skall bestå. Talan mot ägodelningsrätts beslut under rättegången i fråga
som avses här föres särskilt. Mot hovrätts beslut i fråga angående förordnande
enligt andra stycket får talan ej föras.

36 §.

Ersättning enligt 4 § skall erläggas inom tre månader efter det att anläggningsbeslutet
vann laga kraft. Har enligt 35 § andra stycket törordnats,
att anläggningsbeslut skall lända till efterrättelse utan hinder av förd talan,
skall den däri bestämda ersättningen erläggas inom tre månader efter
det att förordnandet vann laga kraft. Om ersättningen slutligt bestämmes
till högre belopp, gäller om erläggande av det överskjutande beloppet vad
som är föreskrivet i första punkten här ovan. Erlägges ersättning efter tid
som nu angivits eller, om tillträde skett tidigare, efter tiden härför, skall
därjämte utges sex procent årlig ränta, i förra fallet från den bestämda
tidens utgång och i senare fallet från tillträdesdagen. Ersättning, ränta
däri inbegripen, utges till den ersättningsberättigade, om annat ej följer
av andra stycket nedan.

Om fastighet på vilken anläggningen skall inrättas häftar för fordran,
skall förrättningsmannen eller, när anläggningsbeslutet meddelats av domstol,
denna förordna att sådan ersättning som enligt 4 § utgår för upplåtelse
av utrymme till anläggningen och annat intrång genom anläggningens utförande
eller begagnande jämte ränta skall nedsättas hos länsstyrelsen för
fördelning. Detta gäller dock icke, om ersättningens utbetalande till den
därtill berättigade medgivits av samtliga fordringshavare eller är väsentligen
utan betydelse för dem. I fråga om ordningen för och verkan av fördelningen
äga bestämmelserna om upplåtelse av nyttjanderätt eller servitutsrätt
enligt lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation motsvarande
tillämpning. Har förordnande om nedsättning meddelats men fördelning
ännu ej skett, utgör förordnandet ej hinder mot utbetalning till den ersättningsberättigade,
om medgivanden från fordringshavarna företetts hos
länsstyrelsen.

Innan ersättning till fullo erlagts i föreskriven ordning, får upplåtet utrymme
ej tillträdas utan medgivande av den vilkens rätt beröres. Har enligt
35 § andra stycket förordnats, att anläggningsbeslut skall lända till efter -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

rättelse utan hinder av förd talan, fordras för tillträde att den i detta beslut
bestämda ersättningen erlägges. Vad sålunda erlagts får sedermera ej återkrävas.

37 §.

Har inom ett år efter det att anläggningsbeslutet vunnit laga kraft ersättningen
för upplåtet utrymme ej till fullo erlagts i föreskriven ordning och
har ej heller någon som i beslutet tillerkänts sådan ersättning begärt verkställighet
av beslutet i denna del, är beslutet förfallet.

Anläggningsbeslutet är likaledes förfallet, om anläggningen ej utförts
inom fem år efter det att beslutet vunnit laga kraft eller inom den längre
tid som bestämts i anläggningsbeslutet. Vid förrättning, som begärts före
tidens utgång, får dock anstånd med anläggningens utförande medges för
ytterligare högst fem år. Tid för talan mot beslut i fråga som avses här
räknas från dagen för beslutet.

Erlagd ersättning får ej återkrävas på den grund att anläggningsbeslutet
förfallit till följd av bestämmelse här ovan.

38 §.

Angående anläggningsbeslut, som vunnit laga kraft eller som ändå skall
lända till efterrättelse, skall anteckning göras i fastighetsboken för varje
fastighet som beröres av beslutet. Har beslutet förfallit eller av annan anledning
upphört att gälla, skall även detta på anmälan antecknas.

Verkan av ändrade förhållanden

39 §.

Inträda, sedan anläggningsbeslut vunnit laga kraft, ändrade förhållanden
av beskaffenhet att i väsentlig mån inverka på fråga, som avgjorts genom
beslutet, kan frågan prövas vid ny förrättning.

Vid den nya förrättningen får vid bedömande av fråga om fastighets
fortsatta anslutning till anläggningen eller om minskning av fastighets andelstal
hänsyn ej tagas till sådan ändring av fastighetens bebyggelse eller
användning som kan antagas ha skett i syfte att erhålla utträde eller nedsättning
av fastigheten åvilande bidragsskyldighet.

År vid den nya förrättningen endast fråga om ändring, som icke påverkar
bebyggelsens utformning eller markanvändningen i övrigt, får frågan avgöras
utan att byggnadsnämndens medgivande enligt 17 § inhämtas.

40 §.

Beslutas ändring angående vilka fastigheter som skola vara anslutna
till anläggning och är den till anläggningen knutna samfälligheten sådan
att den kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter, skall prövas, huruvida
den skall bestå med den jämkning som ändringen medför eller om den
skall upplösas.

41 §.

Anslutes fastighet till befintlig anläggning, är fastighetens ägare enligt vad
som bestämmes vid förrättningen skyldig att, lika med övriga fastighetsägare,
efter andelstal bidraga till betalningen av samfällighetens förbindelser
i den mån dessa icke överstiga värdet av anläggningen och tillgångarna i
samfälligheten. Är värdet högre än beloppet av samfällighetens förbindelser,

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 är 1966

är fastighetens ägare skyldig att till övriga fastighetsägare utge på fastigheten
belöpande andel av skillnaden. Vid prövningen skall anläggningens
värde uppskattas med hänsyn till kostnaden för anläggningens utförande
efter skäligt avdrag för förslitning och minskad användbarhet.

Första stycket äger motsvarande tillämpning, om andelstalet för fastighet
som redan är ansluten höjes.

42 §.

Förklaras fastighet ej längre skola vara ansluten till anläggning, skall
fastighetens ägare enligt vad som bestämmes vid förrättningen befrias från
skyldighet att tillsammans med övriga fastighetsägare efter andelstal bidraga
till betalningen av samfällighetens förbindelser till den del dessa icke
överstiga värdet av anläggningen och tillgångarna i samfälligheten. I den
mån samfällighetens förbindelser överstiga nämnda värde eller om brist uppkommer
genom att bidrag till dessa eller i första punkten avsedda förbindelser
ej kunna uttagas hos annan fastighetsägare, har ägaren till fastigheten
dock även efter det att dess anslutning till anläggningen upphört samma
betalningsansvar som dessförinnan. Är värdet av anläggningen och tillgångarna
i samfälligheten högre än samfällighetens förbindelser, är fastighetens
ägare berättigad att erhålla på fastigheten belöpande andel av skillnaden.
Vid tillämpningen av detta stycke skall anläggningens värde uppskattas enligt
bestämmelserna i 41 §.

Sker utdebitering hos ägare till fastighet, som ej längre är ansluten till
anläggningen, skall han kallas till stämma vid vilken debiteringslängden
framlägges. Beträffande honom gälla de på ägare till ansluten fastighet tilllämpliga
bestämmelserna i fråga om behörighet att klandra uttaxeringen och
förpliktelse att erlägga debiterat belopp.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning, om andelstalet
för fastighet som redan är ansluten sänkes.

43 §.

Förutom i fall som avses i 40 § skall samfällighet upplösas, om anläggningsbeslutet
förfallit eller tiden för anläggningens bestånd utgått eller förordnande
meddelats om att anläggningen skall upphöra.

Samfällighet, som är sådan att den kan förvärva rättigheter och ikläda sig
skyldigheter, får ej upplösas, innan all dess skuld blivit betald eller de medel
som fordras för betalningen blivit nedsatta i förvar hos länsstyrelsen. Om
tillgångarna överstiga skulderna vid samfällighetens upplösning, skall överskottet
enligt beslut på samfällighetsstämma skiftas mellan fastighetsägarna
efter vad som finnes skäligt. Skiftas samfällighetens tillgångar, innan all
skuld blivit betald eller nedsättning skett, svara fastighetsägarna för skulden
solidariskt såsom för egen skuld. I samband med samfällighetens upplösning
får kallelse sökas på dess okända borgenärer. Därvid äga de i förordningen
den 4 mars 1862 (nr 10 s. 1) om tioårig preskription och om
kallelse å okända borgenärer meddelade bestämmelserna om sådan kallelse
motsvarande tillämpning.

När samfällighet som avses i andra stycket upplösts, skall fastighetsägare
eller annan som haft att ombesörja skifte anmäla detta till länsstyrelsen och
lämna denna styrkt avskrift av skifteshandlingen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Vid tillämpning av 2 § jämställes avstyckningsplan med byggnadsplan,

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

2) Förslag
till
Lag

om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa
gemens amhetsanläggningar

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Har ägare till fastighet påförts bidrag till samfällighet enligt 25 eller
26 § lagen den 1966 (nr ) om vissa gemensamhetsanlägg ningar,

äger samfälligheten, när anläggningsbeslutet vunnit laga kraft, ur
fastigheten i vems hand den än är njuta betalning för bidraget med samma
förmånsrätt som enligt 17 kap. 6 § handelsbalken tillkommer enskild
ränteägare för avgäld av fast egendom, i den mån bidraget faller inom det
belopp och förmånsrätten göres gällande inom den tid som fastställts i anläggningsbeslutet.
Har ägaren påförts flera bidrag och överstiga dessa sammanlagt
nämnda belopp, äger tidigare påfört bidrag företräde framför senare
påfört. Förmånsrätten skall anses ha gjorts gällande inom den i anläggningsbeslutet
angivna tiden, såframt yrkande om förmånsrätt framställts
vid exekutiv försäljning av fastigheten i anledning av utmätning, som
skett före tidens utgång, eller under konkurs på grund av ansökan, som
gjorts dessförinnan.

2 §•

Har samfälligheten upptagit lån eller eljest iklätt sig förbindelse, skall
med styrelsens samtycke borgenären på yrkande antecknas som innehavare
av fordringen i fastighetsboken för varje i samfälligheten ingående fastighet,
dock högst till belopp, för vilket samfälligheten får åtnjuta förmånsrätt
enligt 1 §. Därefter får såvitt avser belopp, som svarar mot fordringen,
samfällighetens förmånsrätt göras gällande endast av syssloman, som enligt
lagen om vissa gemensamhetsanläggningar på borgenärens begäran
förordnats att uttaga medel till betalning av klar och förfallen skuld. Förmånsrätt
får ej åtnjutas till större andel av det i anläggningsbeslutet medgivna
beloppet i var och en av fastigheterna än som motsvarar vad som
belöper på fastigheten av fordringens belopp. Efter medgivande av borgenären
får förmånsrätt göras gällande utan hinder av att syssloman ej förordnats
enligt vad nu sagts.

För flera borgenärer får anteckning ej ske till högre sammanlagt belopp
i varje fastighet än som fastställts i anläggningsbeslutet. Yrkas sådan anteckning
av flera borgenärer samtidigt, njuta de lika rätt.

3 §•

Har vid försäljning av fastighet på exekutiv auktion yrkats betalning
med förmånsrätt för bidrag, skall när auktionen vunnit laga kraft det belopp
intill vilket förmånsrätt får åtnjutas i fastigheten minskas med bidragets
belopp. Efter anmälan av auktionsförrättaren skall inskrivningsdomaren
göra anteckning därom i fastighetsboken.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år W66

Samfällighetens styrelse äger med samtycke av den som är antecknad
i fastighetsboken som borgenär besluta, att det belopp intill vilket förmånsrätt
får åtnjutas skall minskas med en viss, för alla fastigheter lika
stor andel, minst en femtedel, av det ursprungliga beloppet för varje fastighet.
Sedan anteckning om sådant beslut på begäran av styrelsen gjorts i
fastighetsboken, gäller minskningen i fråga om bidrag som påföres därefter.

4 §•

Lagens bestämmelser om fastighet äga motsvarande tillämpning på
tomträtt som är inskriven och på sådan rätt till ofri tomt i stad som utgör
fast egendom. Såvitt angår tomträtt gäller dock förmånsrätten efter
den förmånsrätt som tillkommer jordägaren för avgäld.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Inledning

Departementschefen anför inledningsvis följande.

Under de senaste årtiondenas bebyggelseutveckling har i allt större omfattning
inrättats vissa anläggningar, som är avsedda att tjäna flera fastigheter
gemensamt, såsom parkeringsanläggningar, utfartsvägar inom byggnadskvarter,
gårdsutrymmen, lekplatser, ledningar och värmeanläggningar.
Behovet av samverkan har uppkommit såväl vid exploatering av obebyggda
områden som vid sanering av bebyggelsen i tätorternas centrala delar. Det
har aktualiserats av den stadsbyggnadstekniska utvecklingen över huvud
och framför allt av de numera höga kraven på rationellt utnyttjande av tillgänglig
mark. Av väsentlig betydelse är också, att stora kostnadsbesparingar
ofta kan vinnas genom samverkan. Det anses emellertid, att gällande
lagstiftning inte tillfredsställande löser de olika problem som uppkommer
vid ett samgående av detta slag. Det allmänna har inte något ansvar
för att de ifrågavarande anläggningarna inrättas och vidmakthålls såsom
förhållandet är med exempelvis gator och andra allmänna platser. Anläggningarna
faller även utanför tillämpningsområdet för den speciallagstiftning
som gäller på vissa områden, såsom vattenlagens bestämmelser om
vattenreglerings- och dikningssamfälligheter, lagstiftningen om enskilda
vägar m. fl.

Behovet av särskilda bestämmelser bär under senare år uppmärksammats
i flera sammanhang. Lagberedningen har sålunda behandlat frågan
dels preliminärt i en promemoria år 1952, som sändes ut på remiss, och
dels i sitt år 1960 avgivna förslag till jordabalk m. m. (SOU 1960: 24—26).
Sistnämnda förslag innehåller i 22 kap. bestämmelser om samfällighetsrätt
och samfällighetsavtal. De tar uteslutande sikte på frivilliga överenskommelser
om samverkan mellan fastigheter. Bestämmelserna har upptagits i
19 kap. i det reviderade förslag till jordabalk som avlämnades av jordabalksutredningen
år 1963 (SOU 1963:55). Jag avser att inom kort anmäla ett

2 Bihang till riksdagens protokoll 1066. 9 samt 3 and. Nr 57

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

förslag på grundval av detta. Ämnet har vid skilda tillfällen behandlats även
från bl. a. saneringssynpunkt i samband med reformarbetet på byggnadslagstiftningens
område. Frågor om samverkan mellan fastigheter har sålunda
berörts i anslutning till andra utredningsuppdrag av 1942 års stadsplaneutredning
i betänkande år 1945 (SOU 1945: 15), av bostadssociala utredningen
i betänkande år 1947 (SOU 1947: 26), av byggnadsstyrelsen och bostadsstyrelsen
i gemensamt betänkande år 1954 (SOU 1954:31) och av
1951 års byggnadsutredning i betänkande år 1957 (SOU 1957:21). 1 den
män förslag till bestämmelser framlagts i dessa sammanhang har bestämmelserna
till skillnad från de av lagberedningen föreslagna även innehållit
möjlighet alt tvinga fastighetsägare att ansluta sig till en gemensamhetsanläggning.
Förslagen har inte lett till lagstiftning.

Frågan om gemensamhetsanläggningar togs på nytt upp av byggnadsstyrelsen,
Iantmäteristyrelsen, byggnadsutredningen, 1954 års fastighetsbildningskommitté
och Svenska stadsförbundet i gemensam framställning den
13 juni 1958 till chefen för kommunikationsdepartementet om utredning
av vissa frågor inom byggnadslagstiftningen och angränsande rättsområden.
I framställningen påpekades behovet av lagstiftning angående vissa,
särskilt inom stadsplaneområden aktuella frågor om servitut och annan
markupplåtelse liksom angående sådana gemensamma anläggningar som
anordnas på annat sätt än genom kommuns försorg, t. ex. gemensam gård,
lekplats, parkeringsplats och värmecentral. Näringslivets byggnadsdelegation
och Sveriges fastighetsägareförbund anförde i gemensam skrivelse den
28 juli 1958 vissa synpunkter i ämnet och förklarade sig instämma i syftet
med framställningen. Ivungl. Maj :t beslöt den 19 december 1958, att skrivelserna
skulle överlämnas till fastighetsbildningskommittén för att behandlas
i samband med dess uppdrag att utreda frågan om ny fastighetsbildningslagstiftning
och därmed sammanhängande spörsmål. Kommittén fann lämpligt
att i ett särskilt avsnitt av utredningsarbetet behandla problemen angående
gemensamhetsanläggningarna och avgav år 1963 betänkande i ämnet
med förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar m. m. (SOU 1963:
23). Av kommittén utarbetade förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar
och till lag om förmånsrätt för fordringar enligt nyssnämnda lag
torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

Yttranden över betänkandet har efter remiss avgivits av Svea hovrätt,
hovrätten över Skåne och Blekinge, överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Stockholms, Östergötlands, Göteborgs och Bohus, Örebro samt Västernorr -lands län, bankinspektionen, bostadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
Iantmäteristyrelsen, statens institut för byggnadsforskning, vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, lagberedningen, expropriationsutredningen,
parkeringskommittén, 1962 års fritidsutredning, Svenska stadsförbundet,
Svenska kommunförbundet, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska bostads -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 ur 1960

kreditkassan, Sveriges allmänna hypoteksbank, Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund, Hyresgästernas riksförbund,
Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens folk, Svenska kommunaltekniska
föreningen, Sveriges lantmätareförening, Svenska arkitekters
riksförbund, Föreningen Sveriges stadsarkitekter, Svenska väg- och vattenbyggares
riksförbund, Svenska teknologföreningen, Sveriges allmännyttiga
bostadsföretag (SABO), Svenska riksbyggen, Hyresgästernas sparkasse- och
byggnadsföreningars riksförbund u. p. a. (HSB:s riksförbund), Handelskamrarnas
nämnd, Sveriges advokatsamfund och Föreningen för samhällsplanering.
Näringslivets byggnadsdelegation, som också beretts tillfälle att
yttra sig, har avstått därifrån under hänvisning till vad vissa andra remissinstanser
anfört.

Av överståthållarämbetet har överlämnats yttrande från stadskollegiet i
Stockholm, av länsstyrelsen i Stockholms län yttranden från länsarkitekten,
överlantmätaren, vägförvaltningen, länsingenjören i Stockholms och Gotlands
län samt Stockholms stads och läns bostadsnämnd, av länsstyrelsen i
Östergötlands län yttranden från överlantmätaren, länsbostadsnämnden,
länsläkaren, länsingenjören och byggnadsnämnden i Norrköping, av länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län yttranden från överlantmätaren, länsarkitekten,
stadskollegiet i Göteborg, drätselkammaren i Uddevalla samt
kommunalnämnderna i Partille och Södra Sotenäs kommuner, av länsstyrelsen
i Örebro län yttranden från länsarkitekten, överlantmätaren samt
byggnadsnämnderna i Örebro och Karlskoga, av länsstyrelsen i Västernorrlands
län yttranden från länsarkitekten, överlantmätaren, vägförvaltningen,
stadsfullmäktige i Härnösand och Sundsvall, kommunalfullmäktige i Njurunda
kommun samt kommunalnämnden i Själevads kommun, av lantbruksstyrelsen
yttranden från lantbruksnämnderna och hushållningssällskapen
i Stockholms län och stad samt i Södermanlands, Malmöhus, Hallands,
Göteborgs och Bohus ävensom Västerbottens län samt av lantmäteristyrelsen
yttranden från överlantmätarna i 22 län.

Jag anhåller nu att få ta upp frågan om lagstiftning rörande vissa gemensamhetsanläggningar
till behandling.

Möjligheter enligt gällande rätt att genomföra samverkan mellan fastigheter

Utskottet hänvisar i denna del till propositionen s. 30—37.

Allmän motivering

I propositionen redogöres för huvudgrunderna i fastighetsbildningskommitténs
förslag och remissyttrandena däröver å s. 37—91. Utskottet hänvisar
till propositionen i dessa delar.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

Departementschefen

Allmänt

Våra dagars bebyggelseutveckling präglas i åtskilliga hänseenden av nya
värderingar både i fråga om markens användning för skilda ändamål och
beträffande sättet att realisera dessa ändamål. Framför allt ställer tätbebyggelsen
ökade krav på att tillgänglig mark utnyttjas rationellt. Detta medför
ökat behov av planläggning och av större möjligheter att få fastställda
planer snabbt genomförda. Även inom glesbebyggelse framtvingar näringslivets
strukturomvandling och befolkningsomflyttningen från landsbygd till
tätorter en förändrad syn på frågan, hur fastighetsbeståndet bör vara beskaffat
för att utnyttjas på bästa sätt.

Ett utmärkande drag i utvecklingen är, att fastigheterna i högre eller
lägre grad blir beroende av varandra och av tillgången till nyttigheter, som
inte står till buds inom de egna gränserna. En strävan till samverkan över
fastighetsgränserna gör sig gällande som medför behov av fasta anläggningar
för gemensamt bruk vid sidan av de anordningar som inrättas genom
kommunens försorg, såsom gator, andra allmänna platser, allmänna
vatten- och avloppsanläggningar m. fl. Sådana gemensamhetsanläggningar
som nu är i fråga utgör inte någon nyhet utan har förekommit sedan
gammalt både i städerna och på landsbygden. Intresset av gemensamhetsanläggningar
har emellertid på senare tid blivit starkare än tidigare och
kommit att inriktas på ändamål som tidigare mera sällan tillgodosågs genom
samgående. Företeelsen torde få ses som en följd av den stadsbyggnadstekniska
utvecklingen över huvud och framför allt de ökade kraven på
rationellt utnyttjande av tillgänglig mark. Genom samverkan kan också
vinnas betydande kostnadsbesparingar.

Behovet av samverkan gör sig gällande både vid nyexploatering av obebyggd
mark och vid sanering av redan bebyggda områden framför allt i
städer och andra tätorter. En viktig grupp av gemensamhetsanläggningar
inom tätbebyggelse betingas av biltrafikens utveckling. Inom byggnadskvarteren
behövs ofta gemensamma utfarter från de särskilda tomterna
till gatunätet liksom förbindelser mellan tomterna inbördes. Vidare är
parkeringsproblemet särskilt aktuellt. Efterfrågan på uppställningsplatser
för bilar har stigit i en utsträckning som inte på långt när motsvaras av
tillgången på parkeringsplatser och garage. Parkeringsfrågan utreds för närvarande
i hela sin vidd genom den år 1960 tillsatta parkeringskommittén
men bör uppmärksammas även i förevarande sammanhang. Ett annat betydelsefullt
ändamål som kan vara ägnat att främjas genom samverkan
är anordnande av lekplatser för barnen. Behovet av sådana platser avskilda
från utrymmen för trafik och parkering kan göra det nödvändigt
med anläggningar som är gemensamma för flera fastigheter. Andra be -

‘21

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 ur 1

hov som lämpligen kan tillgodoses genom samverkan är gårdsutrymmen
för olika ändamål, såsom för mattpiskning, vädring av kläder eller vila
och rekreation eller för att främja goda ljusförhållanden eller liknande
önskemål.

Även ledningar av olika slag är ofta till nytta för liera fastigheter samtidigt.
Gemensamma ledningar för vattenförsörjning, avlopp, elektricitet
och liknande ändamål förekommer sedan länge. De är i regel anordnade
genom det allmännas försorg. På senare tid har emellertid i stor utsträckning
tillkommit gemensamma ledningar även i enskild regi. Tunnlar
(kulvertar) för ledningar av olika slag anordnas också genom samgående
mellan flera fastigheter. De förläggs ofta till utrymmet under gata. Vanliga
gemensamma anläggningar är vidare sådana för värme och varmvatten.
Andra exempel utgör tvättstugor, basluanläggningar, ventilationssystem och
kylanläggningar. Där bebyggelse sker under grundvattennivån uppkommer
särskilda problem i den mån källarlokaler eller andra djupt liggande utrymmen
inte kan hållas torra genom permanent bortpumpning av grundvatten,
dag- eller dräneringsvatten. Anordningar för att isolera sådana utrymmen
från vattnet utförs ofta gemensamt för flera fastigheter.

Vid sidan av nu nämnda typer, vilka så gott som uteslutande är hänförliga
till tätbebyggelse, kan nämnas sådana till landsbygden hänförliga anläggningar
som lagrings- och torkutrymmen, maskincentraler m. m. för jordbruket,
liksom elektriska anläggningar, badhus och bryggor.

Gemensamhetsanläggningar av de slag jag nu hav nämnt är av stor praktisk
och ekonomisk betydelse. Det är därför angeläget att rättsordningen
innehåller för sådana anläggningar lämpade regler, vilka motsvarar de krav
som skäligen bör uppställas för att tillgodose allmänna och enskilda intressen.
Som framgår av kommitténs framställning torde gällande rätt på
detta område inte uppfylla sådana krav. Detta synes ha lett till att gemensamhetsanläggningar
inte har kommit till stånd i önskvärd omfattning och
till att i den mån anläggningar har inrättats tillämpningssvårigheter och
risk för rättsförluster har uppkommit. Enligt kommittén föreligger ett
starkt behov av nya, mera tidsenliga regler, avsedda att lösa de särskilda
problem som uppkommer vid samverkan av här ifrågavarande slag. Denna
uppfattning har vunnit allmän anslutning under remissbehandlingen och
jag vill också för egen del ansluta mig därtill.

Den av kommittén föreslagna regleringen synes i väsentliga delar innefatta
en realistisk avvägning mellan allmänna och enskilda intressen på detta
område. Förslaget har också bemötts övervägande positivt under remissbehandlingen,
och kommitténs lösningar av huvudfrågorna har godtagits
av det stora flertalet remissinstanser. Jag anser förslaget väl ägnat att
läggas till grund för lagstiftning.

I några remissyttranden har anförts betänkligheter mot att en lagstiftning
om gemensamhetsanläggningar genomförs före tillkomsten av en ny

22 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

jordabalk. Jag kan inte dela denna uppfattning. Nu förevarande förslag hai
utarbetats fristående från jordabalksförlaget och tillgodoser ett starkt behov.
Önskemål om att lagstiftningen kommer till stånd utan dröjsmål har också
framförts av åtskilliga remissinstanser. Jag anser det därför inte tillrådligt
att avvakta jordabalksförslagets genomförande. Inte heller av hänsyn till
nya regler om fastighetsbildning eller om parkering finner jag ett uppskov
påkallat. Jag ansluter mig vidare till kommitténs uppfattning, att varken
ändringar i byggnadslagstiftningen eller jämkningar i andra offentligrättsliga
regler, som är av betydelse för inrättande av gemensamhetsanläggningar,
behöver ske i detta sammanhang. Till de problem angående gemensamma
utfarter som bär behandlats av fastighetsbildningskommittén i betänkandet
»Nya medel för plangenomförande» (SOU 1963: 78) och som bär berörts i
några remissyttranden över det nu aktuella betänkandet får jag anledning
återkomma i annat sammanhang.

I fråga om lagstiftningens föremål synes till en början allmän
enighet råda om att den nya regleringen inte skall avse vare sig sådana
anläggningar som det allmänna bär ansvaret för eller sådana som omfattas
av redan gällande speciallagstiftning. Däremot råder delade meningar i frågan,
om en ny lagstiftning skall som kommittén har föreslagit göras tillämplig
på alla slag av gemensamhetsanläggningar i övrigt eller om den skall begränsas
till vissa särskilt angivna typer. I några remissyttranden har sålunda
ifrågasatts, om inte lagstiftningen borde inskränkas till ett fåtal anläggningstyper,
för vilka en reglering framstår som särskilt angelägen.

Vid bedömande av denna fråga måste beaktas, att flertalet typer av anläggningar
som förekommer inom tätorterna redan nu torde betraktas som
mer eller mindre oumbärliga för stora delar av bebyggelsen där. Tanken
att generellt utsträcka det allmännas ekonomiska ansvar till gemensamhetsanläggningar
av nu förevarande slag är enligt min mening inte realistisk.
Även om utvecklingen skulle leda till ökade kommunala åtaganden rörande
vissa anläggningstyper, synes en lagstiftning av nu ifrågavarande karaktär
inte kunna undvaras inom överskådlig tid. När det gäller att närmare bestämma
tillämpningsområdet möter betydande svårigheter att göra en angelägenhetsgradering
av skilda anläggningstyper och användningsområden.
De anläggningar som kommer i fråga är nämligen av skiftande slag och behovet
varierar med hänsyn både till ändamålet och till de berörda fastigheternas
läge, beskaffenhet och användning. Det snabba tekniska framåtskridandet
kan på kort tid medföra helt nya typer av anläggningar och
samtidigt ändrade värderingar i fråga om sådana som redan finns. Som
exempel kan nämnas anläggningar för fritidsverksamhet. Sådana anses
numera erforderliga i en helt annan utsträckning än för endast några år
sedan. Om tillämpningsområdet begränsas till vissa särskilt angivna typer
av anläggningar, får man räkna med att utvecklingen kommer att föranleda
behov av tid efter annan återkommande lagändringar. Jag anser därför att

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år Hd! t i

någon inskränkning i det av kommittén föreslagna tillämpningsområdet
inte bör ske. Det bakom nyssnämnda remisskritik liggande intresset att eu
anläggning inte blir underkastad mera långtgående regler än som är nödvändigt
synes kunna tillgodoses genom en differentiering av bestämmelserna
på lämpligt sätt. Jag vill också erinra om de ytterligare möjligheter till
samverkan som skapas genom det nya institutet samfällighetsrätt enligt det
förslag till jordabalk som jag inom kort kommer att anmäla för remiss till
lagrådet.

Även kommitténs ståndpunkt att inte föreslå någon inskränkning i lagstiftningens
regionala tillämplighet har med endast få undantag godtagits
av remissinstanserna. Att lagstiftningen skall vara tillämplig inom tätbebyggelse
kan det inte råda någon tvekan om. Ett visst behov av lagregler
torde som kommittén anfört finnas även för områden med glesbebyggelse,
låt vara att det inte är lika starkt där som inom tätbebyggelse. Att intressegemenskapen
mellan fastigheterna i allmänhet är mindre framträdande i
glesbygderna har beaktats genom att reglerna där föreslås bli mindre långtgående.
Förslaget innebär sålunda, att anläggningar utom detaljplaneområden
skall kunna inrättas endast efter frivillig överenskommelse. Härigenom
reduceras avsevärt betydelsen av de invändningar som grundas på att
jordbrukets anläggningar fullgör helt andra funktioner än övriga hithörande
typer och att reglerna för dem bör medge eu smidigare anpassning
till ändrad produktionsinriktning än kommittéförslaget möjliggör. Att märka
är vidare, att förslaget även i denna del har tillstyrkts av det övervägande
antalet remissinstanser, av vilka flera uttryckligen har framhållit betydelsen
av ett starkt sakrättsskydd även för gemensamhetsanläggningar inom
jordbruket. Med hänsyn härtill finner jag det inte lämpligt att från lagstiftningens
tillämpning utestänga någon kategori av fastighetsägare som
önskar en gemenskap med de rättsverkningar, främst i sakrättsligt hänsenende,
som förslaget innebär. Inte heller anser jag de erinringar bärande soin
tar sikte på att förslaget skulle på ett olämpligt sätt föregripa erforderlig
planläggning. Jag vill här hänvisa till de vidsträckta möjligheter förslaget
ger samhället att förhindra anläggningar som är olämpliga från allmän
synpunkt.

I fråga om lagstiftningens föremål vill jag i övrigt peka på det av kommittén
föreslagna kravet, att anläggningen skall vara av stadigvarande betydelse
för två eller flera fastigheter. De ändamål anläggningarna är avsedda
att tjäna sammanfaller väsentligen med dem som nu utmärker servitutet
och som enligt lagberedningens förslag till jordabalk skall kunna tillgodoses
genom servitut eller det nya institutet samfällighetsrätt. Även för dessa
rättigheter liksom vissa andra därmed jämförliga särskilda rättigheter är
utmärkande att de skall tjäna ändamål av stadigvarande betydelse för fast
egendom. Av särskilt intresse i detta sammanhang är den av lagberedningen
föreslagna samfällighetsrätten. Som redan har framgått sammanfal -

24 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

ler tillämpningsområdet för samfällighetsrätten i jordabalksförslaget till väsentliga
delar med tillämpningsområdet för den nu ifrågavarande lagstiftningen
om gemensamhetsanläggningar. Vissa skiljaktigheter föreligger dock
mellan de båda förslagen. Främst märks, att jordabalksförslaget avser enbart
frivillig samverkan och sålunda har uteslutande privaträttslig karaktär.
Kommitténs förslag är visserligen också av privaträttslig natur men har
dessutom vissa offentligrättsliga inslag, framför allt genom det inflytande
som tillerkänns byggnadsnämnden. Lagberedningens samfällighetsinstitut
förutsätter inte för sin tillämpning någon objektiv materiell prövning genom
något det allmännas organ. Delaktigheten i företaget kan därför inte garanteras
ligga med bästa rätt i de anslutna fastigheterna utan får det förmånsrättsläge
som i varje särskilt fall kan tillkomma den på grund av inskrivning.
I dessa hänseenden erbjuder kommitténs förslag en mera omfattande
och långtgående reglering. Nämnda skiljaktigheter förlänar de båda
instituten olika karaktär. Fastän de till stor del är avsedda att tjäna samma
syften torde de komma att behövas vid sidan av varandra. Flertalet
skiljaktigheter mellan förslagen i delar där överensstämmelse bör kunna
råda, såsom i fråga om de associationsrättsliga bestämmelserna om samfällighet,
kan elimineras. Jag finner det därför inte behöva befaras att
rättsreglerna, såsom uttalats i vissa yttranden, blir alltför komplicerade
och svåra att överblicka genom att två regelkomplex kommer att gälla vid
sidan av varandra.

Såvitt angår lagstiftningens allmänna karaktär har flertalet remissinstanser
biträtt kommitténs förslag till en övervägande privaträttslig
reglering.

Från några håll har under remissbehandlingen emellertid anförts, att behovet
av sådana anläggningar som förslaget avser bör tillgodoses genom det
offentligas försorg. Även om det inte kan uteslutas att förutsättningar för
ett vidgat kommunalt engagemang kan vara för handen i några fall, är
enligt min mening tiden inte mogen för en lagstiftning som generellt ålägger
kommunerna att ombesörja eller ekonomiskt svara för gemensamhetsanläggningar
av hithörande slag. En sådan lagstiftning torde inte heller vara
påkallad från den synpunkten att anläggningarna annars inte kan förväntas
komma till stånd i tillräcklig omfattning eller med nöjaktig garanti för den
fortsatta verksamheten. Farhågor i denna riktning vinner inte stöd i erfarenheterna
från den samverkan som redan bedrivs utan stöd av särskilda
regler eller från tillämpningen av gällande samverkansregler inom speciallagstiftningen
på vissa närbesläktade områden. Visserligen medför den föreslagna
lagstiftningen i många fall betydligt större krav på delägarna än som
nu vanligen ställs i fråga om deras ekonomiska ansvar. Riskerna för rättsförluster
kan emellertid som framgår av kommitténs förslag motverkas genom
särskilda anordningar. Jag vill därför även i denna del biträda kommitténs
ståndpunkt.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 dr 1!)C>6

Förslagets utformning på privatråttslig grund innebär emellertid inte, att
viktiga allmänna intressen lämnas utan beaktande. Som jag redan har
nämnt utmärks förslaget av vissa offentligrätlsliga drag. Jag vill också helt
allmänt ansluta mig till tanken, alt fråga om inrättandet av eu gemensamhetsanläggning
prövas vid särskild förrättning efter en noggrann avvägning
mellan allmänna och enskilda intressen. Det gäller att tillgodose de enskilda
fastighetsägarnas behov av samgående på sådant sätt att det är
förenligt med viktiga allmänna intressen. Denna inriktning hos förslaget
motsägs inte av den betydelse förslaget kan få som medel att genomföra
bebyggelseplanering och därmed även sanering av äldre byggnadsbestånd.
Förslagets betydelse för saneringsändamål bör dock inte överskattas. Endast
i begränsad omfattning torde nämligen saneringssyftet kunna tillgodoses
enbart genom inrättande av gemensamhetsanläggning. Däremot
kan pekas på de stora fördelar som förslaget medför såtillvida som det
allmännas insatser i åtskilliga fall kan avsevärt inskränkas, t. ex. genom
att markinlösen enligt 45 § byggnadslagen kan undvikas. Kommunens
resurser kan därigenom komma andra angelägna ändamål till godo. Men
även för den enskilde torde anslutning till en gemensamhetsanläggning
oftast framstå som ett gynnsamt alternativ till tvångsinlösen från det
allmännas sida.

I några yttranden har vidare påpekats risken för en övervältring från
kommunerna på de enskilda fastighetsägarna av ansvaret för vissa gemensamhetsanläggningar.
En sådan övervältring skulle kunna ske t. ex. genom
att stadsplanerna utformas med mycket stora byggnadskvarter och endast
ett fåtal gator, så att det blir nödvändigt med ett större nät av enskilda förbindelseleder
inom kvarteren än som är normalt. Härtill vill jag framhålla,
att en sådan plan kan vara mindre väl förenlig med byggnadslagstiftningen
och att därför vid fastställelseprövningen särskild uppmärksamhet bör
ägnas åt berörda frågeställning. Att tendenser i angivna riktning framträder
kan inte uteslutas, och fastighetsägarna inom området kan därför
ibland få särskild anledning att bevaka sina intressen. Varken detta förhållande
eller den omständigheten att prövningen i ärende om planfastställelse
kan bli mera maktpåliggande bör enligt min mening förhindra
förslagets genomförande. Ofta träffas för övrigt avtal mellan markägaren
och kommunen om exploateringen i de här aktuella fallen.

Någon anledning att för närvarande utöver kommitténs förslag ge det
allmänna medel att tvångsvis genomdriva sådana gemensamhetsanläggningar
som de enskilda skall bära det fulla ekonomiska ansvaret för anser
jag inte föreligga. I den mån en lösning efter de av kommittén uppdragna
riktlinjerna visar sig otillräcklig står expropriation eller inlösen enligt
byggnadslagen till buds.

Beträffande den lagtekniska utformningen ansluter jag mig
till kommitténs ståndpunkt att erforderliga bestämmelser bör upptas i en ny

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

fristående lag. Jag finner det också lämpligt att frågorna om förmånsrätt
för fordran på bidrag från de till en gemensamhetsanläggning anslutna fastigheterna
skiljs ut från övriga bestämmelser och behandlas i en lag för sig i
överensstämmelse med vad som tidigare har skett i liknande lagstiftningsfrågor.

Den sakrättsliga konstruktionen

Av kommitténs utredning och remissbehandlingen framgår att avsaknaden
av sakrättslig anknytning mellan en gemensamhetsanläggning och de
därtill anslutna fastigheterna utgör en av bristerna i gällande rätt. Garantier
bör därför skapas för att anläggningen står till de berörda fastigheternas
förfogande så länge behov föreligger. Kommitténs förslag innebär också, att
den sakrättsliga anknytningen får sådan styrka att sambandet mellan anläggningen
och de anslutna fastigheterna inte kan brytas annat än om en
objektiv prövning visar att tillräckliga skäl inte längre finns för gemenskapens
upprätthållande. Detta möjliggörs genom att anläggningens inrättande
sker på grundval av prövning och beslut vid förrättning av därtill förordnad
förrättningsman. Rätten till utrymme för den gemensamma anläggningen
får liksom andra servitutsrättigheter som tillskapas genom förrättning,
t. ex. jorddelningsservitut och rätt till enskild väg, bästa rätt i den fastighet
på vilken anläggningen är belägen. Varje ansluten fastighets delaktighet
i den gemensamma anläggningen med därtill knutna rättigheter och
skyldigheter är vidare enligt den föreslagna lagen förenad med äganderätten
till fastigheten och kvarstår sålunda även efter fastighetens försäljning på
exekutiv auktion. Till denna regel ansluter sig särskilda bestämmelser om
att de bidrag till företaget som åvilar delägarna i samfällighet, vilken är
organiserad som juridisk person, häftar vid resp. fastigheter med förmånsrätt
enligt 17 kap. 6 § handelsbalken, dvs. med rätt framför inteckningar.
Dessa sakrättsliga verkningar ger varje delägare trygghet för att
den krets av fastigheter som bildar det ekonomiska underlaget för anläggningen
i princip står kvar för framtiden. Därmed elimineras bl. a.
risken för en oförutsedd ökning av bidragsskyldigheten. Tillgången till
den gemensamma anläggningen är i förening med en sådan stark sakrättslig
anknytning ägnad att stärka delägarnas möjligheter att utnyttja
sina fastigheter som kreditobjekt. Eftersom fastigheterna kan förutsättas
i allmänhet stiga i värde genom anläggningens inrättande, skapas utrymme
för kredit som i regel åtminstone motsvarar kostnaderna för uppförande
av den gemensamma anläggningen. Med en sådan lösning av det
sakrättsliga problemet förenar förslaget vissa regler till skydd för den
som bär begränsad rätt till fastigheten. Det krävs sålunda antingen att de
förpliktelser som en anslutning medför är väsentligen utan betydelse för
sådan rättshavares rätt eller att han godkänner anslutningen. Förslaget

Tredje lagutskottets utlåtande nr ~>7 år 1966 27

upptar därjämte regler om publicitet angående gemensamhetsbildningen
genom anteckning i fastighetsboken. Spekulanter på fastigheterna och tilltänkta
långivare får därigenom erforderliga upplysningar för sin prövning
av fastighetens värde som överlåtelse- eller kreditobjekt.

Flertalet remissinstanser har biträtt kommitténs förslag i dessa delar. De
invändningar som har kommit till uttryck i remissyttrandena går främst ut
på att risk föreligger för att det gemensamma företaget missköts eller att anläggningen
till följd av den snabba tekniska utvecklingen blir föråldrad och
oekonomisk. Farhågor av detta slag bör emellertid inte överdrivas och de
motsägs också av erfarenheterna från samverkan på angränsande specialreglerade
områden. Visserligen kan sådana anläggningar som det nu är
fråga om många gånger bli betydligt mera kapitalkrävande än t. ex. en
gemensam väg, men de risker som kan följa därav torde ha blivit tillbörligt
beaktade genom särskilda bestämmelser till skydd för delägarminoriteten.
Jag vill också erinra om de möjligheter som finns till omprövning av
företaget vid ny förrättning, när ändrade förhållanden inträder. Helt torde
väl de anmärkta riskerna inte kunna undvikas. En viss mindre risk måste
emellertid enligt min mening godtas med hänsyn till de väsentliga fördelar
från allmän och enskild synpunkt som normalt står att vinna med ett
samgående i hithörande angelägenheter. Jag ansluter mig därför liksom
flertalet remissinstanser till kommitténs förslag i denna del.

I några yttranden förordas sådan differentiering av sakrättsskyddet att
mindre komplicerade fall, där i regel frivillig uppgörelse kan nås, får följa
enklare regler, utformade lämpligen i överensstämmelse med jordabalksförslaget.
Genom inskrivning eller genom förbehåll vid överlåtelse skulle
för dessa fall en begränsad sakrättslig verkan kunna åstadkommas utan förrättning.
En sådan ordning skulle emellertid innebära, att man fick två
system av väsentligt olika innehåll både i fråga om de materiellträttsliga
reglerna och beträffande reglerna om förfarandet. Detta synes göra lagstiftningen
onödigt komplicerad. Jag vill också påpeka att en förrättning
i okomplicerade fall kan genomföras både snabbt och enkelt. Enligt min
mening finns därför inte skäl att komplettera kommitténs förslag med särskilda
regler för nyssnämnda fall. När frivillig överenskommelse kan träffas
och en begränsad sakrättsverkan anses till fyllest torde för övrigt det
samfällighetsinstitut som jag ämnar föreslå i jordabalken med fördel kunna
användas.

Behovet av tvångsregler

Det är självfallet önskvärt, att inrättandet av en gemensamhetsanläggning
grundas på en överenskommelse mellan alla berörda fastighetsägare.
Med hänsyn till de många olika intressen som kan göra sig gällande här
måste man emellertid räkna med att fullständig samstämmighet inte kan

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 dr 1966

uppnås i alla lägen, där ett samgående objektivt sett ter sig fördelaktigt
för alla berörda parter. Det synes olägligt om en från allmän synpunkt
ändamålsenlig bebyggelseutveckling skulle hindras endast därför att någon
fastighetsägare av oförstånd eller av mer eller mindre ovidkommande
skäl motsätter sig ett samgående som är till nytta både för honom själv
och för andra. Bestämmelser torde därför böra införas som gör det möjligt
att i vissa fall inrätta en gemensamhetsanläggning även när enighet
inte kan uppnås. Tvångsregler av detta slag bör emellertid inte gå längre
än som fordras för att de skall tillgodose enskilda intressen. De skall således
inte syfta till att främja önskemål från det allmännas sida som går
därutöver. Något det allmännas organ eller annan utomstående skall t. ex.
inte kunna framtvinga en anläggning som vissa enskilda fastighetsägare
ensamma skall svara för. En tvångsreglering bör för att vara effektiv avse
både möjligheten att ta i anspråk utrymme som fordras för en gemensamhetsanläggning
och möjligheten att ansluta en fastighet till anläggningen.

I det förra hänseendet har kommittén föreslagit regier enligt vilka en servitutsrätt
skall kunna upplåtas för att säkra erforderligt utrymme för anläggningen.
Sådana regler har motsvarighet i gällande speciallagstiftning på
angränsande områden och är behövliga även här. I likhet med flertalet remissinstanser
ansluter jag mig i huvudsak till kommitténs förslag i denna
del. Frågan om en fastighets anslutning mot ägarens bestridande bör som
kommittén och flertalet remissinstanser förordat bedömas med hänsyn till
anläggningens betydelse för fastigheten. Anslutningsfrågan bör vidare lösas
enhetligt för samtliga anläggningstyper. En differentiering av regeln
med hänsyn till varje särskild typs angelägenhetsgrad synes varken behövlig
eller möjlig. Av vad jag tidigare anfört torde framgå, att jag avvisar
tanken på ett kommunalt ansvar för dessa gemensamhetsanläggningar
som ett generellt alternativ till tvångsregler av förevarande slag.

Kommittén har föreslagit en begränsning av tvångsanslutningsreglernas
tillämplighet till områden med stadsplan eller bvggnadsplan. Mot denna begränsning
har i några jitranden framförts invändningen, att den är för snäv
med hänsyn till att detaljplanläggningen för närvarande inte hinns med
inom alla områden, innan behovet av gemensamhetsanläggningar inträder.
Inom glesbebyggelse torde emellertid behovet av ett samgående endast sällan
vara så framträdande att en fastighetsägare bör kunna tvinga in en annan
i en gemensamhet som avses här. En begränsning synes därför erforderlig.
Att, som föreslås i några yttranden, därvid anknyta till begreppet
tätbebyggelse torde emellertid ge en alltför oklar gränsdragning i
detta sammanhang, eftersom begreppet tätbebyggelse är knutet just till
nödvändigheten av särskilda anordningar för att tillgodose gemensamma behov.
Den av kommittén föreslagna och av flertalet remissinstanser godtagna
lösningen att anknyta till stadsplan eller bvggnadsplan synes däremot

Tredje lagutskottets tillåtande nr 57 år 196(1

innebära en både sakligt tillfredsställande och klar avgränsning, som jag vill
ansluta mig till.

Kommittén har vidare föreslagit, att tvångsanslutning inte lår ske utan
att förslag därom framställs eller biträds av ägare till annan fastighet,
som skall anslutas till anläggningen. På denna punkt råder delade meningar
bland remissinstanserna. I några yttranden åberopas behovet av rättsskydd
för den enskilde till stöd för krav på majoritet av berörda fastighetsägare
för att en tvångsanslutning skall få ske. Jag vill bär liksom flera remissinstanser
erinra om de av kommittén påpekade svårigheterna att fullt
godtagbart ange hur en majoritet skall beräknas. Vidare kan ett majoritetskrav
lätt leda till att de sakliga skälen för en tvångsanslutning blir undanskymda
och i stället vunnen majoritet uppfattas som avgörande. För den
enskildes rättsskydd torde det vara av större vikt att en objektiv prövning
sker av de materiella villkoren för tvångsanslutning. Jag biträder därför i
likhet med flertalet remissorgan kommitténs förslag i denna del. Däremot
kan jag, som redan torde ha framgått, inte ansluta mig till det i några yttranden
framförda önskemålet, att en tvångsanslutning skall kunna ske utan
att någon av de övriga fastighetsägarna önskar det. En sådan bestämmelse
skulle komma i strid med den övervägande privaträttsliga karaktär reglerna
bör äga.

Prövningsförfarandet

De sakrättsliga verkningar som enligt det förut sagda bör följa med en
gemensamhetsanläggning liksom möjligheterna till tvångsanslutning förutsätter
en prövning genom myndighet. I likhet med kommittén och flertalet
remissinstanser anser jag att denna prövning bör ske vid en offentlig förrättning
i överensstämmelse med vad som nu gäller på angränsande områden.
Denna prövningsform torde vara den lämpligaste även för hithörande
frågor. I några remissyttranden uttalas dock farhågor för att tillräckligt
antal förrättningsmän med erforderlig kompetens inte skall stå till förfogande.
Dessa farhågor torde vara överdrivna. Som förrättningsmän kommer
i första hand i fråga lantmätare, mätningsmän och andra som är förordnade
för fastighetsbildningsåtgärder. De har i regel förvärvat omfattande
erfarenhet från andra liknande förrättningar, t. ex. enligt lagen om
enskilda vägar, och torde snart bli förtrogna med de nya problem som den
nu ifrågavarande lagstiftningen medför. Jag ansluter mig därför till kommitténs
förslag. Jag anser också liksom kommittén, att samtliga uppkommande
frågor av privaträttslig natur bör prövas vid förrättningen och att
inte några spörsmål, t. ex. om upplåtelse av utrymme för anläggningen
eller om ersättning för sådan upplåtelse, skall hänskjutas till expropriationsdomstol
eller annan instans. Den i förslaget upptagna möjligheten att
föra talan mot förrättningen hos ägodelningsrätten innebär en ytterligare

30 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

garanti för att rättssäkerhetssynpunkterna blir beaktade. Inte heller vill
jag förorda att, som ifrågasatts under remissbehandlingen, reglerna differentieras
så att frivilliga överenskommelser kan få åsyftad sakrättsverkan
utan förrättning men efter fastställelse av inskrivningsdomaren.

Att jag således helt biträder kommittéförslaget i förevarande del hindrar
inte att jag anser, att den kritik som har förts fram vid remissbehandlingen
bör beaktas så långt möjligt inom ramen för förslaget. I enlighet med vad
lantmäteristyrelsen anfört bör sålunda för att stärka förrättningsmännens
kompetens råd och anvisningar utarbetas och kurser anordnas. Det torde
kunna förväntas, att en enkel och praktisk förrättningsmetodik utvecklas
allteftersom erfarenheter vinns.

Enligt kommittéförslaget får byggnadsnämnden ett bestämmande inflytande
på förrättningen såtillvida att den kan hindra att den sökta anläggningen
kommer till stånd. Däremot kan den inte framtvinga en anläggning.
Denna ståndpunkt har godtagits av flertalet remissorgan. Även jag anser angeläget
att byggnadsnämnden i egenskap av företrädare för kommunens bebyggelsepolitiska
strävanden erhåller ett starkt inflytande på prövningen.
De möjligheter byggnadslagstiftningen tillhandahåller är som kommittén
närmare har utvecklat inte till fyllest.

Från en del håll bär dock gjorts gällande, att byggnadsnämnden tilldelas
en alltför passiv roll. Det har också under remissbehandlingen anförts,
att byggnadsnämndens ställning enligt förslaget är alltför stark. I samband
därmed har bl. a. sagts, att nämnden på vissa orter saknar kompetent
personal för att bedöma hithörande frågor. Jag finner för min del
att kommitténs avvägning på denna punkt bör godtas. Gemensamhetsanläggning
bör inte kunna framtvingas mot alla berörda fastighetsägares
vilja. Inte heller finns det skäl att generellt inskränka nämndens inflytande
eller att begränsa dess medbestämmanderätt till vissa planområden
eller till anläggningar utanför jordbruk, skogsbruk eller därmed jämförlig
näring. Med en sådan begränsning skulle nämndens möjligheter att påverka
bebyggelseutvecklingen bli alltför beskurna. En senare planläggning
skulle kunna föregripas och strävandena att åstadkomma en från
allmän synpunkt lämplig tätbebyggelse skulle kunna motverkas.

I överensstämmelse med vad som har framhållits i några remissyttranden
vill jag betona vikten av att prövningen samordnas med planläggningsarbetet.
Det är sålunda av betydelse, att man vid utformning av sådan detaljplan
som förutsätter inrättande av gemensamhetsanläggning beaktar
möjligheterna att få planen genomförd inom skälig tid även såvitt det gäller
denna anläggning. Redan vid planläggningsarbetet bör därför undersökas
vilka förutsättningar som finns för anläggningens inrättande. En sådan
samordning kan ske utan stöd av lagbestämmelser. En sammankoppling
även i formellt hänseende torde däremot f. n. inte kunna ske, eftersom

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1!)(i(l 31

en sådan ordning skulle komma i konflikt med viktiga allmänna principer
i byggnadslagstiftningen.

Under remissbehandlingen har också berörts frågan om samordning mellan
inrättandet av gemensamhetsanläggning och fastighetsbildningen. Behovet
av en ifrågasatt anläggning hänför sig ofta inte till den gällande fastighetsindelningen
utan till en planerad sådan. Självfallet måste i sådant
fall hänsyn tas till den planerade ändringen av fastighetsindelningen. Även
en sådan samordning kan enligt min mening ske utan särskilda lagregler.
Förrättningar för gemensamhetsanläggningens inrättande och för fastighetsbildningen
bör kunna genomföras parallellt, ofta av samma förrättningsman.
Att införa regler om formell sammankoppling av förrättningarna
möter däremot med nuvarande fastighctsbildningslagstiftning stora
svårigheter. Frågan kan komma i ett annat läge, om en ny fastighetsbildningslagstiftning
medför att fastighetsbildning till skillnad från vad som
nu gäller alltid skall ske vid förrättning. Jag är inte beredd att nu förorda
en ändring av förslaget på denna punkt. Inte heller anser jag mig i nuvarande
läge kunna biträda ett under remissbehandlingen framfört förslag,
att beslut om inrättande av gemensamhetsanläggning skall kunna göras
beroende av att viss ändrad fastighetsindelning kommer till stånd.

Förvaltningsformer

För omhänderhavande av en gemensamhetsanläggning har kommittén
föreslagit två alternativa förvaltningsformer — huvudmannaförvaltning
och samfällighetsbildning. Av dessa är den senare formen den vanliga inom
speciallagstiftningen. Erfarenheterna från närbesläktade rättsområden av
denna förvaltningsform är goda. Den bör också med en lämplig differentiering
av reglerna i huvudsaklig överensstämmelse med de av kommittén
givna riktlinjerna kunna i önskvärd mån anpassas till de skiftande behov
som här kan uppkomma i olika fall. I likhet med flertalet remissinstanser
ansluter jag mig därför i huvudsak till kommitténs förslag angående samfällighetsbildning.

Med huvudmannaalternativet har kommittén velat för frivilligfallen tillhandahålla
en lösning som medger de berörda fastighetsägarna stor valfrihet
när det gäller att närmare anordna förvaltningen. Åtminstone för
okomplicerade fall innebär denna form för andra deltagande parter än
huvudmannen normalt inte annan kontinuerlig medverkan än att de fullgör
sin bidragsskyldighet mot huvudmannen. Även i denna del har förslaget
lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. I åtskilliga remissyttranden
har dock framförts starka erinringar mot huvudmannaalternativet.

För att mer än en förvaltningsform skall anses påkallad bör enligt min

32 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

mening fordras, att det beträttande olika slags gemensamhetsanläggningar
kan föreligga skilda behov och önskemål av sådan styrka att de motiverar
väsentligt skilda förvaltningsformer. Det av mig biträdda förslaget till samfällighetsbildning
öppnar emellertid möjlighet att anordna förvaltning genom
samfällighet på sådant sätt, att det i praktiken nära nog överensstämmer
med huvudmannaalternativet. Styrelsen för samfälligheten kan sålunda
bestå av en enda person och möjlighet finns att besluta att stämma
skall hållas med flera års mellanrum. Ordningen behöver alltså inte bli
särskilt betungande. Ännu friare är möjligheterna att anordna förvaltning
genom samfällighet, om denna inte ges karaktär av juridisk person. Samfällighetsinstitutet
synes därför i erforderlig omfattning kunna tillgodose
behovet av smidiga regler i förevarande hänseende.

En olikhet mot samfällighetsalternativet som kan böra beaktas är, att
vid huvudmannaförvaltning anläggningen tillhör enbart huvudmannens fastighet,
medan den vid samfällighetsbildning tillhör samtliga anslutna fastigheter.
Denna olikhet synes dock ej ha någon större praktisk betydelse
med hänsyn till den starka sakrättsliga anknytning som enligt kommitténs
förslag skall gälla även vid huvudmannaalternativet. De anslutna fastigheternas
kreditvärden torde sålunda inte påverkas av om den ena eller
andra formen kommer till användning. Från denna synpunkt står alltså
inte någon fördel att vinna med huvudmannaförvaltning.

Avtal om förvaltning genom huvudman innebär, att fastighetsägarnas
rättigheter och skyldigheter i detalj blir fastlagda från början och i princip
blir oförändrade under hela tiden för företagets bestånd. Kommittéförslaget
uppställer stränga förutsättningar för att avtalet skall få upphävas eller
ändras. Det kan emellertid ifrågasättas om fördelarna av att samverkansfrågorna
sålunda blir slutgiltigt reglerade redan vid företagets igångsättande
uppväger de olägenheter som följer av svårigheterna att få en ändring
till stånd, när ändrade förutsättningar har inträtt. Eftersom avtalet påverkar
fastigheternas kreditvärden, kan dessa olägenheter också drabba
inteckningshavare och likställda rättsägare. Den osäkerhet som sålunda är
förenad med huvudmannainstitutet torde vara ägnad att minska dess praktiska
betydelse. Även i andra hänseenden anses olägenheter följa med huvudmannaformen.
Kommittéförslaget erbjuder en viss garanti för företagets
skötsel genom möjligheten att få syssloman förordnad för förvaltningen.
Värdet härav kan emellertid bli tämligen skenbart till följd av svårigheter
för sysslomannen att få medel till företaget och arvode för sitt uppdrag.
Dessa svårigheter, som blir särskilt framträdande i händelse av huvudmannens
konkurs, kan medföra obenägenhet att åta sig uppdrag som
syssloman. Särskilda problem uppkommer vidare vid omprövning av avtalet
om förvaltning genom huvudman, framför allt om det blir nödvändigt
att övergå från sådan förvaltning till samfällighetsbildning. För sådant
fall fordras vissa regler om skyldighet för samfälligheten att utge er -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1956

:$3

sättning till huvudmannen med anledning av anläggningens övertagande
från denne. Dessa bestämmelser synes komplicerade och kan befaras ge
anledning till svårbedömda tvister. Konsekvenserna av alt anläggningen
upphör att vara tillbehör till huvudmannens fastighet och i stället blir
tillbehör till de i samfälligheten ingående fastigheterna kan också vara
svåra att överblicka. Anläggningens övergång kan också medföra förändringar
i finansieringsmöjligheterna, exempelvis genom uppsägning av löpande
lån för räntehöjning eller annan förändring av villkoren.

En under remissbehandlingen påpekad fördel som skulle kunna vinnas
genom huvudmannaförvaltning är att därmed kan förenas möjlighet för
kommun att inträda som huvudman även när kommunen inte äger någon
av de berörda fastigheterna. En sådan ordning torde emellertid inte böra
komma i fråga, eftersom den skulle strida mot det privaträttsliga syftet
med den ifrågavarande lagstiftningen och dessutom nödvändiggöra avsteg
från dess regler om sakrättsliga verkningar.

Med hänsyn till att några nämnvärda fördelar sålunda inte står att vinna
med alternativet huvudmannaförvaltning anser jag att lagstiftningen
inte bör betungas med denna form vid sidan av samfällighetsbildning. Som
jag antytt kan fastighetsägarna dock inom samfällighetsbildningens ram
träffa överenskommelse som i praktiken ger nära nog samma resultat som
huvudmannaförvaltning. En sådan överenskommelse kan naturligtvis också
innebära, att en kommun ombesörjer förvaltningen och detta även om kommunen
inte äger någon av de berörda fastigheterna.

Jag finner inte behov föreligga att, som föreslagits i ett remissyttrande,
införa en särskild beteckning för samfällighet enligt den nya lagen.

Finansieringsfrågan

För sådan samverkan som avses här krävs att erforderliga medel kan
anskaffas till anläggningens utförande och övriga med företaget förenade
kostnader. Kommittéförslaget ger därför i överensstämmelse med samfällighetslagstiftningen
på angränsande områden samfälligheten rätt att uttaxera
erforderliga medel från delägarna. Samfälligheten äger också inom
ramen för sina uppgifter ta upp lån och ingå andra förbindelser. Det ankommer
i sista hand på delägarna att infria dessa. Av betydelse är självfallet
att betryggande säkerhet kan skapas för att delägarna fullgör sin
skyldighet att betala förfallna bidrag.

Kommittéförslaget innebär inte bara att delägarna skall svara personligen
för sin bidragsskyldighet utan också att fullgörandet av denna skyldighet
säkerställs genom pant- och förmånsrätt i de anslutna fastigheterna
enligt 17 kap. 6 § handelsbalken, dvs. med rätt framför inteckningar. Förslaget
att de anslutna fastigheterna skall tjäna som säkerhet för bidragsskyldigheten
har knappast föranlett några invändningar. Däremot har det

3 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 saml. 3 avd. Nr 57

34 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

sätt på vilket problemet lösts i förslaget blivit utsatt för stark kritik på sina
håll. De allra flesta remissinstanserna och bland dem samtliga de företrädare
för fastighetskreditinrättningar som yttrat sig har dock i allt väsentligt
biträtt förslaget.

Som alternativ till kommitténs förslag framförs en ordning med vanlig
inteckningssäkerhet. Sådan säkerhet kan utnyttjas genom att varje delägare
överlämnar inteckning i sin fastighet till samfälligheten och denna
i sin tur använder inteckningen som säkerhet för lån hos tredje man. Separatbelåning
kan också tänkas ske sålunda, att varje delägare själv tar
lån mot inteckning och därefter överlämnar de upplånade medlen till samfälligheten.
Båda dessa tillvägagångssätt står till buds utan att särskilda
lagregler i ämnet fordras. En förutsättning är dock i normala fall, att de
anslutna fastigheternas kreditvärden har ökats genom anläggningens tillkomst.
Säkerhet genom inteckningar kan i princip alltid komma till användning,
när delägarna är ense om att tillhandahålla sådan i tillräcklig omfattning.
Företrädesvis torde detta tillvägagångssätt bli aktuellt vid exploatering
av obebyggd mark som från början är i en ägares hand. I andra fall kan
det möta svårigheter att få garantier för att inteckningssäkerhet tillhandahålls
i erforderlig omfattning. Som kommittén antytt är det över huvud
inte möjligt att skapa effektiva sanktioner vid delägares underlåtenhet att
lämna sådan säkerhet. Inte heller kan någon form av tvångsinteckning tillgripas,
eftersom det skulle nödvändiggöra djupgående ingrepp i centrala
regler inom intecknings- och utsökningsrätten och kräva ett omfattande
utredningsarbete, något som inte kan komma i fråga i detta jämförelsevis
begränsade sammanhang. Det synes därför inte återstå annat än att pröva
utvägen med särskild förmånsrätt framför intecknad gäld i enlighet med
kommitténs förslag.

De principiella invändningar som har gjorts mot denna lösning får vägas
mot behovet av en effektiv reglering. I detta hänseende är situationen enligt
min mening sådan att ändamålet med den föreslagna lagstiftningen inte
kan vinnas utan att de särskilda fastigheternas bidragsskyldighet säkerställs
med en pant- och förmånsrätt i fastigheterna framför inteckningar.
En från något håll framförd tanke på att i stället utnyttja kommunal kredit
eller borgen synes i nuvarande läge inte genomförbar. Vidare uppfyller
den av kommittén föreslagna ordningen enligt min mening de krav som
rimligen kan ställas på hänsyn till inteckningshavare och andra rättsägare.
Förmånsrätten har sålunda begränsats dels till ett på visst sätt bestämt
högsta belopp för varje ansluten fastighet och dels till att gälla en viss
längsta tid. Beloppet är så bestämt att den nedflyttning i förmånsrättsläge
som drabbar redan beviljade inteckningar kompenseras av den värdeökning
som gemensamhetsanläggningen kan beräknas medföra för de anslutna
fastigheterna. Tiden är så avpassad att nämnda värdeökning kan beräknas
bestå under hela denna tid. Genom dessa begränsningar och den publicitet

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 är HHiti 35

som föreslås i form av anteckning i fastighetsboken torde tillbörlig hänsyn
till innehavare av begränsad rätt till fastigheten vara iakttagen.

Mot förslaget har invänts, att det skulle väsentligt avvika från systematiken
i gällande förmånsrättsordning och alt det med hänsyn till pågående
omarbetning av förinånsrätlsreglerna i 17 kap. handelsbalken inte bör genomföras
nu. Härtill vill jag säga, att den föreslagna förmånsrätten ej är
uttryck för någon ny princip utan är av samma slag som den som nu tillkommer
vissa fordringar och andra förmåner enligt 17 kap. 6 § första stycket
handelsbalken. Den synes utan svårighet kunna inpassas i gällande
systematik. Den ifrågavarande lagstiftningen är avsedd att tillgodose ett
starkt praktiskt behov och kan inte anstå i väntan på den pågående översynen
av förmånsrättsordningen. Med smärre jämkningar i kommittéförslaget
— till vilka jag återkommer i specialmotiveringen — torde förmånsrättskonstruktionen
även kunna utan svårighet samordnas med gällande
utsökningsrättsliga bestämmelser.

Vad angår den under remissbehandlingen anmärkta risken för att de
kalkyler som läggs till grund för bestämmandet av gränserna för förmånsrättens
utövning visar sig felaktiga vill jag erinra om vad jag tidigare sagt
med anledning av de olägenheter som har ansetts följa av förslagets sakrättsliga
verkningar över huvud.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört ansluter jag mig i allt väsentligt till
den av kommittén föreslagna regleringen av förmånsrätten. Vissa jämkningar
synes dock böra ske. När det gäller begränsningen till visst högsta
belopp har kommittén föreslagit, att för varje ansluten fastighet gränsen
skall bestämmas till vad som belöper på fastigheten av den beräknade kostnaden
för anläggningens utförande. Jag är ense med kommittén om en
sådan begränsning. Men i likhet med några remissinstanser anser jag, att regeln
hör kompletteras med en föreskrift om att beloppet inte i något fall
får överstiga den beräknade ökningen av fastighetens värde.

Någon ytterligare begränsning av förmånsrätten, så att den skulle få
avse enbart kostnader för anläggningens utförande, torde inte vara påkallad
av hänsyn till inteckningshavarnas säkerhet. En sådan ytterligare
begränsning torde inte heller vara praktiskt genomförbar. På denna punkt
ansluter jag mig till kommittén.

Under remissbehandlingen har också påtalats olägenheterna av att maximibeloppet
består oförändrat under förmånsrättens hela giltighetstid. Jag
vill instämma i de synpunkter som därvid har anförts om angelägenheten av
att gränsen för förmånsrättens utövning inte görs mera vidsträckt än nödvändigt.
I den mån behovet av förmånsrätten minskar eller bortfaller genom
inbetalningar av bidrag till företaget bör motsvarande kreditutrymme
kunna av fastighetsägaren utnyttjas för andra ändamål. Även för inteckningshavarna
är den av kommittén föreslagna ordningen till nackdel, i det
att deras säkerhet kommer i sämre läge än nödvändigt. Förhållandet kan

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

leda till att fastigheten vid exekutiv auktion måste säljas till det lägre pris
som bestäms med utgångspunkt från att förmånsrättsbeloppet till fullo
motsvaras av gäld. En försäljning skulle därför kunna leda till en oskälig
vinst för köparen på inteckningshavarnas eller — om köpesumman förslår
till deras förnöjande — säljarens bekostnad.

Olika metoder för att komma till rätta med problemet har diskuterats i
remissyttrandena. En metod bygger på en i förväg gjord uppdelning av förmånsrättsbeloppet
i årliga avbetalningar och leder således till successiv
minskning i överensstämmelse med t. ex. lagen den 14 juni 1929 (nr 164)
om kronans förmånsrätt för avdikningslån. Denna metod tillåter emellertid
inte att förmånsrättsbeloppet minskas i takt med den ekonomiska utvecklingen
inom samfälligheten. Den har vidare den olägenheten att den inte
medger samfällighetens borgenärer att med utnyttjande av förmånsrätten
ta ut hela fordringsbeloppet på en gång. Ett annat system går ut på att förmånsrättsbeloppet
minskas successivt enligt en fastställd avskrivningsplan.
En sådan ordning förefaller alltför stel och torde ofta medföra behov av
omprövning vid ny förrättning. En begränsning slutligen till endast ett år,
som också har föreslagits på något håll, kan som kommittén har framhållit
inte komma i fråga.

En framkomlig väg synes emellertid vara att samfälligheten får möjlighet
att låta förmånsrätten upphöra etappvis, varom anmälan görs för varje
gång hos inskrivningsdomaren. Den enskilda delägaren blir visserligen
med en sådan ordning bunden av majoritetens uppfattning men torde ha
goda möjligheter att påverka de övriga delägarna åtminstone i sådana fall
då samfällighetens kreditbehov minskar väsentligt. Att majoriteten här blir
bestämmande står i överensstämmelse med vad som gäller i andra frågor.
För att förmånsrätten skall få avlyftas bör fordras, att åtgärden inte avser
bara småbelopp eller vidtas i strid mot grundprinciperna i den föreslagna
förmånsrättslagen. Vissa förutsättningar bör därför uppställas för att ett
beslut om avveckling skall få giltighet och föranleda anteckning i fastighetsboken.
Till dessa detaljfrågor vill jag återkomma i specialmotiveringen.

Specialmotivering

Den följande framställningen avser i huvudsak endast de bestämmelser
som med hänsyn till motionerna ansetts böra särskilt belysas. Paragrafnumren
hänför sig till propositionsförslaget.

Förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar

1 §

Kommittén anför bl. a. å s. 110, rörande lagens tillämplighet beträffande
vatten- och avloppsanläggningar.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 är 1960 ''51

I fråga om vallen- och avloppsanläggningar erinrar kommittén om att
det vid tillkomsten av 1955 års lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar
rådde delade meningar om lagens tillämpningsområde och att lagen
kom att omfatta i huvudsak endast de större anläggningar som omhänderhas
av kommun eller också av annan, om anläggningen med hänsyn till bebyggelsens
omfattning, de sanitära förhållandena och omständigheterna i
övrigt prövas vara av väsentlig betydelse från allmän synpunkt. Vad angår
sådana gemensamma anläggningar för vatten och avlopp som faller utanför
tillämpningsområdet för 1955 års lag anser kommittén det visserligen i
och för sig önskvärt att anläggningarna blir föremål för en rättslig reglering.
Det måste emellertid enligt kommittén beaktas, att statsmakterna ganska
nyligen har funnit tillräckliga skäl för att särskild lagstiftning beträffande
anläggningar av denna typ saknas och att det därefter inte synes ha framkommit
något som föranleder ändring i denna ståndpunkt. Ett förslag som omfattar
även vissa slags vatten- och avloppsanläggningar skulle vidare, menar
kommittén, komma i konflikt med bestämmelser på centrala vattenrättsliga
områden. Alldeles bortsett från de olägenheter som kunde uppstå därigenom
skulle vatten- och avloppsanläggningarnas hänförande till förslaget under
alla omständigheter nödvändiggöra ett omfattande utredningsarbete i vattenrättsligt
avseende, som knappast kan komma i fråga i detta sammanhang.
Med hänsyn till det anförda avstår kommittén från att i detta sammanhang
reglera sådana gemensamma vatten- och avloppsanläggningar
som faller utanför 1955 års lag. I den mån servisledningar eller andra komplement
inte anses tillhöra en vatten- och avloppsanläggning, bör däremot
enligt kommittén hinder inte möta mot en samverkan enligt förslagets regler.

Ett flertal remissmyndigheter — bland dem Svea hovrätt, länsstyrelsen i
Stockholms län, lantmäteristyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, lagberedningen,
Sveriges lantmätareförening, Svenska väg- och vattenbyggares
riksförbund och Svenska teknologföreningen —- påpekar behovet av lagreglering
i fråga om sådana anläggningar för vattenförsörjning och avlopp som
inte är reglerade i 1955 års lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar
(s. 116). Lantmäteristyrelsen anser de skäl som kommittén har anfört
för att frågor rörande gemensamma vatten- och avloppsanläggningar inte
skall kunna regleras av den nu föreslagna lagen inte övertygande. Så är
fallet beträffande uttalandena, att konflikt skulle uppstå med bestämmelser
på centrala vattenrättsliga områden och att ett omfattande utredningsarbete
i vattenrättsligt avseende skulle nödvändiggöras. De vatten- och
avloppsanläggningar som lämpligen bör tas med i nu förevarande sammanhang
aktualiserar knappast andra vattenrättsliga frågekomplex än dem
som bör ha beaktats vid 1955 års lagstiftning. Vid tillkomsten av denna
lagstiftning ansågs en avsevärd risk föreligga för felbedömningar och därmed
för felinvesteringar i sådana anläggningar inom glesbygden. Med hänsyn
härtill ansågs lagreformen böra begränsas till att gälla i huvudsak endast
de större anläggningarna. Sedan mitten av 1950-talet har väsentligt ändrade
utvecklingstendenser framträtt beträffande bebyggelsen på landsbygden.
Härtill har främst bidragit den starkt ökande efterfrågan på fritids -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

bostäder. Med hänsyn till omfattningen av fritidsbebyggelsen och eftersom
ett kommunalt engagemang otvivelaktigt många gånger kan vara förenat
med betydande svårigheter synes mycket kunna vinnas genom införande av
privaträttsliga regler av nu förevarande beskaffenhet.

I flertalet av nyssnämnda yttranden förordas likaledes, att det under lagstiftningsfrågans
vidare behandling övervägs att utvidga den föreslagna
lagen till att omfatta även de nu ifrågavarande vatten- och avloppsanläggningarna.
Länsstyrelsen i Stockholms län anser sig dock med hänsyn till
de av kommittén redovisade synpunkterna inte böra framställa något direkt
yrkande i denna riktning men föreslår att frågan blir föremål för vidare
utredning. Inte heller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser sig kunna ta
ställning till frågan, om en lösning bör ske genom komplettering av 1955
års lag — vilket enligt styrelsen måhända ligger närmast till hands — eller
genom utvidgning av den nu föreslagna lagen eller på annat sätt. Styrelsen
säger sig vilja förorda att frågan om en reglering av de mindre gemensamhetsanläggningarna
för vatten och avlopp ytterligare övervägs i lämpligt
sammanhang och om möjligt inom en inte alltför lång tid. Länsingenjören
i Östergötlands län anser, att avsaknaden av bestämmelser av ifrågavarande
slag inte har någon större betydelse men att om så skulle bli fallet frågan
måhända bör lösas genom ändring i speciallagarna för vattenfrågor.

Departementschefen (s. 121) anför i berörda frågor följande.

Vad därefter gäller avgränsningen gentemot redan specialreglerade anläggningar
ansluter jag mig till den utformning kommittén har gett regeln
i andra stycket. Beträffande sådana enskilda vatten- och avloppsanläggningar
som inte omfattas av lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar
torde ytterligare erfarenheter böra avvaktas innan frågan om deras anordnande
blir löst genom enhetlig lagstiftning. En sådan kräver särskilda överväganden.
Det fordras sålunda en ingående undersökning, om de nu aktuella
bestämmelserna om gemensamhetsanläggningar i och för sig är lämpade
även för dessa anläggningar och på vilket sätt bestämmelserna kan
inpassas i det vattenrättsliga regelsystemet. Ett utredningsarbete av detta
slag skulle på ett olyckligt sätt fördröja genomförandet av nu föreliggande
förslag.

Åtskilliga remissinstanser anser det önskvärt att flera o 1 i 1ca anläggningar
skall kunna inrättas vid en och samma
förrättning (s. 168). Till denna grupp hör lantmäteristyrelsen, överlantmätaren
i Värmlands län, Svenska stadsförbundet och Sveriges lantmätareförening,
vilka också förutsätter att sådan gemensam handläggning
kan ske enligt förslaget. Sveriges fastighetsägareförbund, Svenska kommunaltekniska
föreningen och Svenska teknologföreningen anser ifrågavarande
möjlighet böra komma till klart uttryck i lagtexten.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1!)(i(!

Departementschefen (s. 170) framhåller att dessa önskemål är väl beaktansvärda
men särskilda bestämmelser om sådan gemensam handläggning
skulle enligt hans mening komplicera lagtexten ntan att så mycket
skulle kunna vinnas därmed. Hinder föreligger inte mot att behandla flera
anläggningsprojekt gemensamt när detta är ändamålsenligt, fastän det får
ske vid formellt skilda förrättningar. Det är självfallet tvärtom lämpligt
att förrättningar som berör samma fastigheter handläggs parallellt av samma
förrättningsman. Om förhållandena är sådana att en anläggning utgör
en nödvändig förutsättning för en annan, torde anläggningarna ofta kunna
betraktas som en enda anläggning. Det är t. ex. fallet när en parkeringsanläggning
kräver anslutande tillfart. Departementschefen anser sig sålunda
inte beredd att i detta sammanhang föreslå särskilda regler om kumulation
av förrättningar.

2 §

Departementschefen (s. 131). Som jag har anfört i den allmänna motiveringen
är det självfallet önskvärt, att inrättandet av en gemensamhetsanläggning
grundas på överenskommelse mellan berörda fastighetsägare.
Den föreslagna lagen har också främst till ändamål att främja frivillig samverkan.
För samgående på frivillig väg är det i princip tillräckligt att gemensamhetsanläggningen
uppfyller de krav som ställs i 1 §. Som jag
har sagt bör det emellertid också finnas möjlighet att tvångsvis ansluta
en fastighet till en gemensamhetsanläggning. För en sådan anslutning
bör krävas starka skäl. En betydande skärpning av villkoren enligt 1 §
bör därför göras för sådant fall. Kommittén har i huvudbestämmelsen
om tvångsanslutning — första stycket i paragrafen — föreslagit, att anläggningen
skall vara av synnerlig vikt för den ifrågavarande fastighetens
ändamålsenliga utnyttjande. Detta villkor ansluter sig nära till motsvarande
krav i 10 § första stycket lagen om enskilda vägar. Det har godtagits av flertalet
remissinstanser, och jag finner mig också kunna godta det. Om den
närmare innebörden har kommittén utvecklat vissa synpunkter, som enligt
min mening bör vara vägledande för tillämpningen. Jag anser det alltså liksom
kommittén riktigt, att man i princip bör kräva både att fastigheten har
ett verkligt behov av den nyttighet som avses med anläggningen och att
samgåendet medför en väsentlig besparing av kostnaderna för att tillgodose
detta behov. Eftersom kravet på synnerlig vikt förekommer även i lagen om
enskilda vägar, kan vid tillämpningen erhållas viss ledning av den praxis
som har utbildats i anslutning till nämnda lag. Med hänsyn till att den föreslagna
lagstiftningen omfattar anläggningar av mycket skiftande slag blir
det emellertid också nödvändigt att i tillämpningen ge förutsättningen för
tvångsanslutning en differentierad innebörd. Detta betingas även av andra
faktorer. Möjligheterna att tvångsvis genomföra samverkan torde sålunda
i allmänhet vara mera gynnsamma beträffande obebyggd mark än när det

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1066

gäller redan bebyggda fastigheter. För att en sådan fri prövning skall kunna
godtas måste under alla omständigheter fordras en betryggande marginal
mot felkalkyler. Att detta iakttas är av särskild vikt för att förhindra, att en
fastighet påtvingas en anslutning vars ekonomiska konsekvenser den inte
kan bära. Däremot är den tillfälliga ägarens ekonomi i princip ovidkommande.
Skulle utredningen ge anledning till antagande att ägaren inte kan bidra
till det gemensamma företaget, kan det dock även vara skäl att ompröva
uppgjorda kalkyler.

Om den mark som berörs av det gemensamma företaget har blivit föremål
för planläggning, måste planen beaktas. En fastställd plan kan sålunda påverka
bedömandet av frågorna, på vilket sätt en fastighet bör utnyttjas och
vilket behov av tillgång till gemensamhetsanläggning fastigheten har. Ibland
kan planen också mera direkt ange eller åtminstone förutsätta en anläggning
med viss lokalisering och utformning. Att planläggningen på detta sätt får
ett starkt inflytande på gemensamhetsbildningar är enligt min mening
angeläget och gör den nu aktuella lagstiftningen till ett betydelsefullt medel
för plangenomförande. De möjligheter som härigenom erbjuds för en plans
realiserande måste beaktas vid själva planläggningsarbetet.

Detta minskar emellertid inte betydelsen av förrättningsmannens prövning,
vilken bör vara formellt fristående i förhållande till planläggningsförfarandet.
En fastställd plans verkan bör liksom annars i huvudsak vara begränsad
till att hindra bebyggelse som är olämplig från allmän synpunkt.
Planens fastställande erbjuder därför inte någon säkerhet för att den medgivna
bebyggelserätten blir fullt utnyttjad. Mot bakgrund härav synes det
för närvarande inte möjligt att tillgodose de i några remissyttranden framförda
önskemålen, att det alltid bör utgöra en garanti för en gemensamhetsanläggnings
tillkomst att anläggningen har medgivits eller förutsatts i planen.
För att så skall kunna ske måste gemensamhetsbildningen såväl materiellt
som formellt inordnas i planläggningsproceduren. Detta kräver en
omdaning av byggnadslagstiftningen, som inte kan komma i fråga i detta
sammanhang.

Av det sagda följer, att det inte finns anledning att som har ifrågasatts i
något remissyttrande föreskriva skyldighet för byggnadsnämnden att i
planärende av hithörande slag utfärda kallelser i vidare mån än som gäller
för närvarande.

Enligt vad jag har anfört i den allmänna motiveringen ansluter jag
mig till kommitténs förslag att begränsa tillämpningsområdet för bestämmelserna
om tvångsanslutning till fastigheter inom stadsplan och byggnadsplan.
Denna begränsning har i ett remissyttrande föranlett tvekan, om regeln
bör gälla utan modifikationer även när endast en del av fastigheten
ligger inom detaljplaneområdet. Med hänsyn bl. a. till att en gemensamhetsanläggning
skall inrättas för fastigheter enligt gällande fastighetsindelning
bör enligt min mening ett sådant fall i princip inte föranleda något avsteg

Tredje lagutskottets utlåtande nr .57 år

från regelns tillämpning på fastigheten i dess helhet. Vid prövningen av
anslutningsfrågan får givetvis hänsyn las till den helydelse för fastigheten
i dess helhet som den inom planområdet belägna delen har.

Under remissbehandlingen har yrkats, att med fastställd stadsplan skall
likställas av ålder gällande stadsplan. Härtill vill jag nämna, att bestämmelsen
i 79 § första stycket andra punkten stadsplanelagen den 29 maj 1931
—- vilket lagrum alltjämt gäller enligt 159 § byggnadslagen — torde innebära
att nu ifrågavarande lagstiftning blir tillämplig på sådan stadsplan
som består av ålder.

Kommittén har ägnat stor uppmärksamhet åt frågan, om en anläggning
i vissa fall bör ges sådan omfattning att den kan tjäna även fastigheter, för
vilka behovet kan väntas bli aktuellt först om någon tid. Att behovet av en
gemensamhetsanläggning uppkommer samtidigt för alla fastigheter som
lämpligen bör anslutas därtill är ingalunda säkert. Regeln i paragrafens
första stycke medger emellertid inte att en fastighet tvångsansluts utan att
kravet på synnerlig vikt är uppfyllt redan vid tiden för prövningen. Särskilda
regler krävs för att man med sikte på framtiden skall kunna tillvarata
fördelarna av en lämplig överdimensionering.

Kommittén har föreslagit en bestämmelse i andra stycket som möjliggör,
att en fastighet kan tvångsanslutas även när anläggningen kan väntas
inom nära förestående tid bli av synnerlig vikt för fastighetens ändamålsenliga
utnyttjande. Därutöver fordras enligt kommittéförslaget att anläggningen
inte utan avsevärd merkostnad eller olägenhet kan utbyggas annat
än i ett sammanhang. Detta förslag har med enstaka undantag godtagits
av remissinstanserna. Den överdimensionering av anläggningen som blir
en följd av att till densamma ansluts även sådana fastigheter som nu
nämnts kan enligt min mening inte anses gå längre än som är nödvändigt
och rimligt. Jag biträder därför kommitténs förslag i denna del.

Att utsträcka möjligheten till tvångsanslutning även till fastigheter, om
vilka inte ens kan sägas att anläggningen blir av synnerlig vikt inom nära
förestående tid, ter sig mera tveksamt. För sådana fall ligger tanken på en
successiv utbyggnad, som beslutas vid ny förrättning med stöd av 39 § i förslaget,
i allmänhet närmare till hands. Om det står utom tvivel att en omedelbar
anslutning under alla förhållanden kommer att bli till avsevärd nytta
för en fastighet, synes man emellertid inte böra avstå från fördelarna av
en överdimensionering som täcker även den fastighetens behov. En förutsättning
bör dock vara, att den omedelbara anslutningen inte medför en
oskälig belastning för fastigheten. Kommitténs förslag innehåller en bestämmelse
om anslutning även i detta fall. Bestämmelsen innebär, att
tvångsanslutning av en fastighet skall kunna ske, om den är till uppenbar
fördel för fastigheten och därav föranledd kostnad inte är oskäligt betungande
med hänsyn till fastighetens ekonomiska bärkraft. Förslaget har godtagits
av flertalet remissinstanser. Jag vill också ansluta mig till en sådan be -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

stämmelse. Även här bör en första förutsättning vara, att anläggningen inte
utan avsevärd merkostnad eller olägenhet kan byggas ut annat än i ett sammanhang.
Dessutom bör som kommittén också menar kravet på anläggningens
betydelse för fastigheten sättas ännu högre än i de tidigare behandlade
fallen. Det är emellertid tveksamt om den av kommittén föreslagna lagtexten
ger tydligt uttryck för en sådan skärpning. Det av kommittén föreslagna
kravet på uppenbar fördel kan som påpekas i ett remissyttrande uppfattas
som ett lägre krav än det som ligger i det för de tidigare behandlade fallen
föreskrivna villkoret om synnerlig vikt för fastigheten. Ett klarare uttryck
för vad som avses torde erhållas med en lydelse, enligt vilken det är uppenbart
att anslutningen senare blir av synnerlig vikt för fastigheten. Jag förordar
en jämkning av lydelsen i enlighet härmed.

Enligt tredje stycket i kommitténs förslag fordras ytterligare för tvångsanslutning,
att ägaren till åtminstone någon fastighet som skall ingå i företaget
önskar åtgärden. I ett remissyttrande har förordats en skärpning av
denna bestämmelse så, att förslaget om anslutning måste ha framställts
eller biträtts av ägare till fastighet för vars ändamålsenliga utnyttjande anläggningen
är av synnerlig vikt. En sådan skärpning är enligt min mening
onödigt långtgående och bör inte ske. Det bör vara tillräckligt, att den fastighet
vars ägare framställer eller biträder förslag om annan fastighets tvångsanslutning
kan anslutas med stöd av 17 § tredje stycket, dvs. enligt egen
önskan. För tydlighets skull vill jag framhålla, att den nu behandlade regeln
inte utgör hinder mot att en fastighet med ägarens samtycke ansluts enligt
första eller andra stycket utan annan fastighetsägares medverkan.

Det i kommittéförslagets tredje stycke föreskrivna villkoret är gemensamt
för första och andra styckenas fall. Det synes vara att föredra att detta betydelsefulla
villkor kommer till uttryck redan i första stycket, så att samtliga
förutsättningar för det där behandlade huvudfallet av tvångsanslutning
kan utläsas direkt av första stycket. Andra stycket får därmed tydligare karaktär
av undantagsregel. Som ett tredje stycke följer därefter hänvisningen
i kommittéförslagets fjärde stycke. I enlighet härmed har 2 § utformats i
departementsförslaget. Vissa redaktionella jämkningar har samtidigt företagits.

Med anledning av vad som har anförts i ett remissyttrande vill jag slutligen
påpeka, att den föreslagna lagstiftningen avses kunna bli tillämplig
inte bara på anläggningar som utförs med stöd av de nya reglerna utan
även på anläggningar som har tillkommit i annan ordning. Självfallet betyder
detta inte, att fastighetsägare, som ingått överenskommelse om en
äldre anläggning, alltid måste finna sig i att hans fastighet ansluts enligt
lagen eller att nya fastigheter kommer att ingå i gemenskapen.

Lagrådet anför (s. 339) följande.

I överensstämmelse med vad lagrådet anfört vid lagens rubrik förordar

Tredje lagutskottets utlåtande nr .77 år 1966

lagrådet, att paragrafen måtte inledas med ett första stycke, däri anges att
gemensamhetsanläggning må efter prövning vid förrättning inrättas lör
fastigheter, vilkas ägare är ense därom eller för vilka skyldighet att det
taga följer av bestämmelserna nedan i paragrafen.

Enligt första stycket i det remitterade förslaget gäller, att tvångsanslutning
får påkallas icke blott av ägare till fastighet, som kan bli tvångsansluten,
utan även av fastighetsägare, som på egen önskan äger få sin fastighet
ansluten enligt 17 § tredje stycket. Förutsättning för anslutning i
sistnämnda fall är, att anslutningen icke kan antagas medföra ökad kostnad
eller annan olägenhet av betydelse för övriga fastigheter som skall ingå i
företaget. Intet krav ställes på att anläggningen skall vara av synnerlig
vikt för ändamålsenligt utnyttjande av fastigheten; det räcker att anläggningen
är av sådan betydelse för denna som avses i 1 § första stycket.
Ej heller fordras att fastigheten är belägen inom område med stadsplan
eller byggnadsplan. Av första stycket i förevarande paragraf synes
vidare framgå, att gemensamhetsanläggning kan komma till stånd
även om endast en av fastigheterna kan tvångsanslutas. Den angivna
regleringen medför, att fastighetsägare, som vill få en gemensamhetsanläggning
till stånd med anslutning av hans fastighet, ehuru anläggningen icke
är av synnerlig vikt för denna, kan vinna sitt syfte, sa snart någon enda
fastighet finns som kan tvångsanslutas enligt denna paragraf. En sådan
ordning är icke tillfredsställande. För en fastighet, som kan anslutas enligt
17 § tredje stycket, kan behovet av anläggningen vara förhållandevis ringa,
och på grund härav och med hänsyn till de i 6 § föreslagna reglerna om
skyldighet att deltaga i kostnaderna för anläggningens utförande, underhåll
och drift kan ägaren i många fall deltaga utan risk att belastas med kännbara
kostnader. Den tvångsanslutna fastighetens ägare kan då tvingas att
ensam svara för huvudparten av kostnaderna. Det skydd för denne fastighetsägare,
som ligger i kravet att anläggningen skall vara av synnerlig
vikt för hans fastighet, synes i detta fall icke tillräckligt. Den föreslagna
regleringen torde för övrigt icke vara nödvändig. Det torde sällan förekomma,
att en gemensamhetsanläggning är särskilt angelägen, om den är av synnerlig
vikt för blott en fastighet. Och är anläggningen av sådan vikt för två
eller flera fastigheter, torde i regel kunna påräknas, att yrkande om tvångsanslutning
framställes av ägare till fastighet, som kan tvångsanslutas. Lagrådet
förordar på grund härav, att gemensamhetsanläggning icke skall kunna
komma till stånd tvångsvis, om icke minst två fastigheter kan tvångsanslutas,
samt att behörighet att påkalla tvångsanslutning icke skall tillkomma
annan än den, vilkens egen fastighet kan tvångsanslutas.

Vid bifall till vad lagrådet sålunda hemställt kan förslagets bestämmelser
i första stycket upptagas i ett nytt andra stycke med innehåll att fastighet
inom område med stadsplan eller byggnadsplan är skyldig att deltaga i
gemensamhetsanläggning, om ägaren till annan fastighet inom sådant om -

44 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

råde yrkar det samt anläggningen är av synnerlig vikt för ändamålsenligt
utnyttjande av vardera fastigheten.

Förslaget uppställer jämförelsevis stränga villkor för tvångsanslutning
av fastighet; det kräves att anläggningen skall vara av synnerlig vikt
för ändamålsenligt utnyttjande av fastigheten. Helt naturligt gäller som
huvudregel, att detta villkor skall vara uppfyllt redan vid tidpunkten för
anläggningens tillkomst. Från denna regel stadgar emellertid förslaget
vissa undantag. Sålunda skall i vissa fall, då en överdimensionering av anläggningen
anses önskvärd för att tillgodose ett för vissa fastigheter förutsett
men ännu ej inträtt behov av anläggningen, anslutning av sådan
fastighet kunna framtvingas, fastän anläggningen först framdeles blir av
synnerlig vikt för fastigheten. Förslaget ger härvid skilda regler för det fall
att villkoret om synnerlig vikt kan antagas bli uppfyllt inom nära förestående
tid och det fall att så först senare blir förhållandet.

Det är naturligtvis från ekonomisk synpunkt ofta önskvärt, att en gemensamhetsanläggning
redan från början kan dimensioneras så, att den utan
tillbyggnad förmår betjäna även de fastigheter, vilka med en större grad
av säkerhet kan antagas framdeles få behov av anläggningen. Om ägaren
till sådan fastighet själv anser det med sina intressen förenligt att omedelbart
ansluta fastigheten till anläggningen, bör därför hinder häremot ej
uppställas. En regel om tvångsanslutning i dylika fall synes däremot förenad
med stora vanskligheter. Förslaget bygger ju på den principen, att en
anslutning till företaget skall medföra en förmån för fastigheten av minst
sådan storlek att den uppväger de kostnader för företaget som kommer att
åvila fastigheten. Emellertid kan, åtminstone för en tid, belastningen på fastigheten
bli större än värdeökningen, om fastigheten ingår i företaget, ehuru
den ännu ej har något behov av anläggningen. Då kostnaderna ej till fullo
motsvaras av någon ökning av belåningsunderlaget, kan särskilda svårigheter
uppstå att finansiera den på fastigheten belöpande kostnaden för
anläggningens utförande. Den möjligheten kan ej heller uteslutas, att anläggningen
ej såsom antagits kommer att bli av synnerlig vikt för fastighetens
ändamålsenliga utnyttjande; på sätt i ett remissyttrande framhållits
kan så tänkas bli fallet särskilt i tider med en snabb teknisk utveckling.
Anslutningen till anläggningen skulle i sådant fall kunna medföra
en avsevärd förlust för fastighetens ägare och innebära risk för inteckningshavarna.
Och vad särskilt angår driftskostnaderna för anläggningen
måste det som regel framstå som obilligt att belasta en fastighet därmed
för en längre tid, under vilken den ej har någon nytta av anläggningen.

De vanskligheter som sålunda är förbundna med en tvångsanslutning av
fastighet innan något behov av anläggningen inträtt för fastigheten är självfallet
större ju mer avlägsen tidpunkten härför beräknas vara. Enligt lagrådets
mening är dessa vanskligheter i de fall, när anslutningen ej ens inom
en nära förestående tid kan antagas bli av synnerlig vikt för fastigheten, så

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 är WGG

betydande att mot fastighetsägarens vilja en anslutning ej bör kunna framtvingas.
Tvekan kan däremot råda beträffande de fall, när anslutningen
kan antagas bli av synnerlig vikt inom den närmaste framtiden, k örsiktigheten
synes dock bjuda, att ej heller i dessa fall framtvinga en anslutning
— som ju kan bli till skada för fastighetens ägare — med mindre behovet
är så aktuellt alt fastigheten redan i och med anläggningens inrättande kan
sägas ha avsedd nytta av densamma. För sist angivna fall — vilka att döma
av förslagets motivering ansetts hänförliga under undantagsstadgandet i paragrafens
andra stycke — fordras emellertid icke någon särregel. I dessa
fall får huvudregeln i första stycket anses tillämplig; denna måste nämligen
anses ha den innebörden att, om behov att utnyttja anläggningen visserligen
ännu icke inträtt men är att förvänta inom kort, anläggningen redan
vid sin tillkomst är av synnerlig vikt för fastigheten och anslutningsskyldighet
således föreligger.

Med hänsyn till det anförda förordar lagrådet, att andra stycket i det remitterade
förslaget utgår.

I ett tredje stycke i paragrafen bör såsom angivits vid lagens rubrik upptagas
en motsvarighet till regeln i 17 § tredje stycket första punkten i det
remitterade förslaget om förutsättningarna för att en fastighet på önskan
av dess ägare skall vinna anslutning till en anläggning.

I anledning av lagrådets uttalanden i förevarande hänseenden uttalar
departementschefen följande (s. 384).

Som lagrådet förordat bör 2 § omfatta även fall av frivillig samverkan
mellan fastighetsägare. Paragrafen torde böra inledas med en regel härom.
Därefter bör regleras det fall av tvångsanslutning som innebär att en fastighet
kan anslutas till anläggningen utan ägarens samtycke. Slutligen bör
upptas det fallet att någon vill få sin fastighet ansluten oavsett om övriga
deltagande fastigheters ägare går med på det. I fråga om möjligheterna till
tvångsanslutning i förstnämnda fall har lagrådet förordat vissa begränsningar
i förhållande till det remitterade förslaget. Jag delar lagrådets uppfattning,
att en gemensamhetsanläggning sällan kan betraktas som särskilt
angelägen, om den är av synnerlig vikt för bara en fastighet. Det av lagrådet
förordade kravet på att anläggningen skall vara av sådan vikt för minst två
fastigheter innebär ett något ökat skydd för den enskilde utan att fördenskull
verkligt önskvärda anläggningar torde behöva hindras. Det kan också
vara ett rimligt krav att yrkande om fastighets tvångsanslutning får framställas
endast av ägaren till sådan fastighet som kan anslutas tvångsvis.
Huvudregeln om tvångsanslutning bör därför utformas i huvudsak enligt
lagrådets förslag. Med denna ändrade avfattning bör införas en kompletterande
föreskrift, som ger klart uttryck åt att, som jag anförde i lagrådsremissen,
fastighet inom stadsplan eller byggnadsplan skall med ägarens
samtycke kunna utan annan fastighetsägares medverkan anslutas, om anläggningen
är av synnerlig vikt för fastighetens ändamålsenliga utnyttjande.

46 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

Tilläggsregeln torde kunna utformas så, att fastighet inom stadsplan eller
byggnadsplan skall delta, om ägaren yrkar det och anläggningen är av synnerlig
vikt för fastighetens ändamålsenliga utnyttjande.

När det gäller överdimensioneringsfallet bör reglerna utformas så att angelägna
överdimensioneringar inte motverkas. I fråga om det fall då en anläggning
inte blir av synnerlig vikt för en fastighet förrän efter avsevärd
tid kan emellertid en tvångsanslutning av fastigheten stundom te sig vansklig.
Med hänsyn till vad lagrådet utvecklat härom anser jag mig kunna frånträda
min tidigare intagna ståndpunkt i denna del. Blir kravet på synnerlig
vikt uppfyllt för en fastighet inom den närmaste framtiden, är det däremot
fullt rimligt att ansluta fastigheten redan från början, även om ägaren inte
samtycker till åtgärden. Det torde här exempelvis bli fråga om fall, då eif
flertal fastigheter skall exploateras i ett sammanhang men byggnaderna färdigställs
i etapper inom några års förlopp. Även den fastighet som blir bebyggd
sist bör då kunna tvångsanslutas till en anläggning, som är avsedd
för samtliga fastigheter, redan i samband med att den första etappen färdigställs.
Skyldigheten att redan från början bidra till åtminstone anläggningskostnaden
uppvägs här av den särskilda besparing som vinns genom att
anläggningen på en gång byggs ut till hela sin kapacitet. Med hänsyn till att
frågan huruvida synnerlig vikt föreligger måste bedömas inte enbart efter
dagsläget utan på längre sikt anser jag det emellertid knappast behövligt
med en uttrycklig bestämmelse om anslutning i detta fall. Jag biträder därför
lagrådets förslag att paragrafens andra stycke utgår.

3 §

Kommittén (s. 138) föreslår som huvudregel i paragrafens andra stycke,
att utrymme inte får upplåtas så, att därigenom kan antas uppkomma betydande
olägenhet för fastighet som avses med upplåtelsen. Kommittén anför
i anslutning härtill följande.

Att olägenheten skall vara betydande innebär enligt kommittén, att markägaren
bör få acceptera ett intrång, som håller sig inom rimliga gränser.
Vidare framhåller kommittén, att olägenheten skall vara en omedelbar
följd av anläggningens inrättande. Ordet »därigenom:» markerar, att kausalsammanhang
fordras mellan upplåtelsen och intrånget. Om fastighetsägarens
rådighet begränsas till följd av något annat förhållande, t. ex.
ingripande av hälsovårdsnämnd eller av detaljplan eller dess genomförande,
är regeln inte tillämplig. Vad särskilt beträffar planfallet framgår
av planen vilka inskränkningar som skall gälla i fråga om bebyggelse
eller användning. Om inrättandet av en anläggning på visst sätt äger stöd
i planen, saknar förrättningsmannen enligt kommittén anledning att själv
i sak pröva om företagets verkningar bör tillåtas. Hans bedömande kan
då inskränkas till att konstatera att de begränsningar i ägarens rådighel
som följer av planen inte blir överskridna.

Tredje lagutskottets utlåtande nr ål år 1 !)!><>

Bestämmelsen innebär vidare, att endast skadeverkningar som drabbar
den fastighet på vilken anläggningen, skall inrättas eller vars mark annars
fordras för densamma skall beaktas. Att även ta hänsyn till anläggningens
verkningar på andra fastigheter skulle medföra särskilda komplikationer
och som regel inte heller motsvara samma starka behov som en skyddsregel
till förmån för de av anläggningen mera omedelbart berörda fastigheterna.
Utomstående fastighets intressen tillgodoses i viss utsträckning för
övrigt genom regeln i 5 § om sättet för anläggningens förläggande och utförande.
I den mån ytterligare behov av rättsskydd i något fall skulle
uppkomma kan talan härom föras vid domstol på grund av allmänna
grannelagsrättsliga principer.

En spärregel enligt det anförda innebär enligt kommittén i de flesta
fall en rimlig avgränsning av det men som en anläggning bör tillåtas
medföra. I vissa situationer kan regeln emellertid tänkas förhindra även
verkligt angelägna gemensamhetsföretag, för vilka ingen annan lösning
står till buds än en sådan som innefattar ett långtgående ingrepp. Hänsynen
till allmänna och enskilda intressen kan här motivera ett starkare ingrepp
än nyssnämnda regel medger. Detta gäller särskilt vissa saneringsfall,
då saneringsmogen fastighet är till hinder för företagets genomförande
i önskad utsträckning. Även om en gemensamhetsanläggning på fastigheten
praktiskt taget skulle utplåna dennas bebyggelse, kan det i vissa
situationer vara motiverat att fastighetsägarens intresse får vika. I åtskilliga
sådana fall kan spärregeln leda till att man nödgas avstå från
den lämpligaste lokaliseringen av anläggningen. Hänsynen till en saneringsmogen
byggnad kan sålunda medföra att en ytterst angelägen gemensamhetsanläggning
antingen inte kan komma till stånd eller också måste
lokaliseras på ett sätt som föranleder betydligt högre kostnader för företaget.
Att detta inte innebär en ändamålsenlig reglering är enligt kommittén
uppenbart. En undantagsregel krävs därför. För att ett ingrepp
skall få ske med vidsträcktare verkningar än som är tillåtna enligt huvudregeln
bör enligt kommittén ytterligare krävas att ett starkt allmänt intresse
talar för att anläggningen kommer till utförande. Detta är särskilt
motiverat, om ingreppet kan leda till att en byggnad totalt utplånas och
fastigheten efter upplåtelsen inte lämpligen kan utnyttjas för vare sig
det ursprungliga ändamålet eller annat ändamål. Det bör enligt kommitténs
mening i allmänhet vara fråga om en anläggning som är avsedd för
en mera omfattande bebyggelse och som motsvarar ett verkligt angeläget
behov för denna. Men även i vissa andra situationer kan det allmännas
intresse göra sig gällande, t. ex. när sådan bebyggelse av något mindre
omfång som har behov av anläggningen är av betydelse för vissa särskilda
samhällsfunktioner, tillgodoseendet av trafiksäkerheten, brandskyddet etc.

För nu nämnda situationer föreslår kommittén en undantagsbestämmelse,
enligt vilken upplåtelse av utrymme för anläggningen får ske trots

48 • Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

att betydande olägenhet kan antas uppkomma, om företaget prövas erforderligt
för bebyggelse som är av större omfattning eller eljest av betydelse
från allmän synpunkt. Dessutom fordras, att anläggningen inte
kan utan avsevärd ökning av kostnaderna utföras på sätt som medför
mindre olägenhet än nu har sagts. Genom denna undantagsregel bör det
enligt kommittén vara möjligt att komma till rätta med ifrågavarande
saneringsproblem i alla sådana situationer då problemet över huvud lämpligen
bör lösas i detta sammanhang. Att mera generellt på detta sätt utnyttja
en lagstiftning om gemensamhetsanläggningar i saneringssyfte är
däremot enligt kommittén inte lämpligt. I stället bör andra utvägar användas,
t. ex. expropriation eller ändrad tomtindelning.

Departementschefen anför bl. a. följande (s. 144).

Kommittén har som huvudvillkor för upplåtelse uppställt, att därigenom
inte kan antas uppkomma betydande olägenhet för fastigheten. Detta villkor
synes innefatta en lämplig begränsning och har också godtagits av flertalet
remissinstanser. Jag biträder förslaget i denna del.

Flertalet remissinstanser delar också kommitténs mening, att denna regel
inte kan göras helt undantagslös. När det gäller anläggningar för sådan
bebyggelse till vilken starka allmänna intressen hänför sig — antingen därför
att den är mera omfattande eller därför att den skall tillgodose viktiga
allmänna funktioner — vill det också synas som om ett ovillkorligt
hävdande av huvudregeln skapar alltför små möjligheter att åstadkomma
en ändamålsenlig bebyggelseutveckling. Om i ett sådant fall omständigheterna
dessutom är sådana att den ifrågasatta lösningen är den praktiskt
sett enda utvägen, torde den enskilde rättsägarens intressen böra vika. Jag
ansluter mig därför i princip till kommitténs förslag även såvitt det medger
upplåtelse i en sådan situation. För att tydligare utmärka, att det allmänna
intresset i dessa undantagsfall måste vara av en betydande styrka
förordar jag den jämkningen av den av kommittén föreslagna lydelsen i
andra stycket att, frånsett det fall då företaget krävs för bebyggelse av
större omfattning, företaget skall fordras för annan bebyggelse av väsentlig
betydelse från allmän synpunkt.

Kommittén (s. 137) avvisar tanken på att tillerkänna markägaren rätt att
påkalla att hela fastigheten inlöses, dvs. en rätt motsvarande den som tillkommer
honom enligt 12 § första stycket expropriationslagen och 24 §
lagen den 30 juni 1943 om allmänna vägar. En sådan lösning är enligt
kommittén förenad med åtskilliga olägenheter. Den rimmar dessutom illa
med det förhållandet att nämnda bestämmelse i expropriationslagen inte är
tillämplig i fråga om inlösen enligt byggnadslagen av mark som ingår i
stadsplan (141 § första stycket byggnadslagen). Även själva behovet av en
sådan inlösenregel kan enligt kommittén starkt ifrågasättas, eftersom markägaren
erhåller gottgörelse för inte bara den rättighet han upplåter utan

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1066

även annat intrång på fastigheten liksom för personlig skada till följd av
upplåtelsen. Detsamma gäller innehavare av begränsad sakrätt i fastigheten.

Kommitténs avvisande hållning till tanken att låta markägaren i vissa fall
påkalla totalinlösen av fastigheten kritiseras i några yttranden (s. 143). Hovrätten
över Skåne och Blekinge menar att, om fastigheten blir praktiskt
taget oanvändbar för annat ändamål, det torde bli omöjligt att sälja den.
Även om fastighetsägaren får ersättning för ekonomisk förlust kvarstår
en uppenbar olägenhet för honom, om man tvingar honom att behålla äganderätten
till en fastighet som han varken kan använda eller sälja. Hovrätten
vill därför med tanke på sådana fall då fastighet på grund av upplåtelse av
utrymme för gemensamhetsanläggning tillskyndas betydande olägenhet förorda
en motsvarighet till inlösenreglerna i 12 § första stycket expropriationslagen
och 24 § lagen om allmänna vägar. Regler av detta slag förordas också
av lagberedningen. Beredningen finner det vara ovisst om den föreslagna lagstiftningen
innehåller garantier motsvarande dem som har motiverat att
stadgandet i 12 § första stycket expropriationslagen inte har gjorts tillämpligt
på inlösen enligt byggnadslagen. Även expropriationsutredningen ifrågasätter
om den föreslagna lagstiftningen inte bör innehålla motsvarighet
till nämnda stadganden och åberopar därvid, att befogenheten att tvångsvis
ta i anspråk utrymme enligt förslaget inte är begränsad till områden
som omfattas av byggnadslagens inlösenregler. Uppkommande olägenheter
är — i den mån de över huvud kan förutses — stundom av sådan art att
de svårligen kan kompenseras genom en penningersättning. Expropriationsutredningen
förklarar sig emellertid vara medveten om att införandet av
bestämmelser av antytt innehåll skulle komma att måhända avsevärt komplicera
lagstiftningen. Med hänsyn till frågans betydelse bör hithörande
problem likväl uppmärksammas under det fortsatta lagstiftningsarbetet.
Parkeringskommittén anser motiveringen till förslaget i denna de! inte vara
helt övertygande och ifrågasätter, om marklösen inte bör kunna påfordras
i undantagsfall. Eu liknande uppfattning framförs av överlantmätaren i
Värmlands län. Svenska försäkringsbolags riksförbund finner det rimligt
att möjlighet öppnas till inlösen av fastighet, som har upplåtits i större omfattning.
I samma riktning uttalar sig Sveriges fastighetsägareförbund, som
framhåller att en totalinlösen av marken visserligen skulle i ekonomiskt
hänseende bli mera betungande för företaget men att, om intrånget i
övrigt är betydande, även den ersättning som enligt förslaget skall utges
till markägaren måste bli avsevärd.

Departementschefen (s. 147) anför i inlösenfrågan följande.

Den här förut behandlade undantagsregeln om möjlighet att ta i anspråk
utrymme även när betydande olägenhet kan antas uppkomma för fastigheten
aktualiserar den av kommittén och flera remissinstanser diskuterade

4 Bihang till riksdagens protokoll 1066. 9 saml. 3 avd. Nr 57

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

frågan, om fastighetsägare bör få rätt att påkalla inlösen, när fastigheten
drabbas av ett mera betydande intrång. En bestämmelse härom kan motiveras
av att det är oskäligt att tvinga en fastighetsägare att behålla en fastighet,
som i fortsättningen får väsentligt inskränkt användning. Bestämmelser
om rätt för fastighetsägare att påkalla inlösen av fastighet, när ett
ingrepp föranleder synnerligt men vid fastighetens nyttjande, finns på åtskilliga
håll i lagstiftningen. Sådan rätt föreligger sålunda enligt 12 § första
stycket expropriationslagen och 9 kap. vattenlagen. Vidare finns bestämmelser
härom i t. ex. 24 § lagen om allmänna vägar och 26 § naturvårdslagen.
Även byggnadslagen innehåller vissa bestämmelser om lösningsplikt
(21 och 48 §§). Som regel kommer lösningsplikten enligt de nämnda bestämmelserna
att åvila det allmänna eller också enskilda subjekt med betydande
resurser. I nu förevarande sammanhang är förhållandena andra.
En lösningsplikt här skulle åvila enskilda fastighetsägare i skiftande ekonomiska
förhållanden. Den kan bli väsentligt mera betungande än som svarar
mot deras behov av utrymme och som står i proportion till företaget.
Svåra överväganden med hänsyn till enskilda intressen på ömse sidor blir
nödvändiga. Detta gör det mycket tveksamt om en bestämmelse om lösningsplikt
bör införas. Härtill kommer att en sådan regel torde få praktisk
betydelse endast inom områden med stadsplan eller byggnadsplan. Endast
där torde nämligen komma i fråga att tillämpa undantagsregeln om att
utrymme för en gemensamhetsanläggning får tas i anspråk trots att betydande
olägenhet uppkommer. Vidare är det huvudsakligen endast där som
det kommer i fråga att ta i anspråk utrymme mot fastighetsägarens bestridande.
Till jämförelse kan nämnas, att den som äger mark som är avsedd
för enskilt bebyggande men som blir underkastad bebyggelseinskränkning
genom planläggning saknar rätt att påkalla inlösen av marken. Sådan inskränkning
kan ske t. ex. genom en planbestämmelse, som förbjuder att marken
bebyggs så att det hindrar tillkomsten av en gemensamhetsanläggning.
När det gäller inlösen enligt byggnadslagen av mark inom stadsplan saknas
också rätt att påkalla utvidgning av ianspråktagandet till att omfatta återstoden
av fastighet. Enligt 141 § byggnadslagen är nämligen 12 § första stycket
expropriationslagen inte tillämpligt inom stadsplan. Skälet härtill är att planen
antas medge en ändamålsenlig användning av all mark inom stadsplaneområdet
och att i regel även vad som kan återstå av fastighet efter
expropriation kan få sådan användning att den inte blir onyttig. I fråga om
en gemensamhetsanläggning som har stöd i stadsplan skulle alltså införandet
av en lösningsplikt för delägarna i det gemensamma företaget komma i
strid med nyssnämnda princip. Inom byggnadsplan saknas regler om inlösen.
De skäl som uppbär bestämmelsen i 141 § byggnadslagen bör emellertid
äga motsvarande betydelse beträffande anläggning som har stöd i byggnadsplan.
Vad nu sagts om anläggning som har stöd i stadsplan eller byggnadsplan
kan visserligen inte anföras i fråga om en anläggning som inte

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

är förutsatt i planen. Det torde dock kunna antas att, om en anläggning
inom planområdet fordrar stort utrymme eller i övrigt kan föranleda betydande
olägenhet för den berörda fastigheten, den i allmänhet har blivit uppmärksammad
i planen. Om detta likväl inte har skett, bör förrättningsmannens
bedömande enligt förevarande paragraf och byggnadsnämndens prövning
utgöra ett godtagbart skydd för fastighetsägarens berättigade intressen.
Med hänsyn till det sagda bör enligt min mening inte f. n. införas
någon bestämmelse om rätt att påkalla inlösen av fastighet eller fastighetsdel.

Såvitt gäller frågan om begränsning i möjligheten att göra upplåtelser
med hänsyn till tidigare upplåtna särskilda rättigheter till fastigheten,
förordar lagrådet (s. 342) en avvikelse från det remitterade förslaget.
Lagrådet uttalar följande.

I sistnämnda hänseende må anföras att, när tvångsupplåtelse skall ske
mot fastighetsägaren, den utan vidare skall gälla även mot innehavare av
särskild rätt till fastigheten. Förutom fastighetens ägare kan då innehavare
av särskild rätt till fastigheten, dock ej innehavare av rätt för fordran, enligt
8 § föra talan vid förrättningen och därvid göra gällande exempelvis att
förutsättning för tvångsupplåtelse ej föreligger. Fastighetsägaren och, med
angivna undantag, innehavare av särskild rätt till fastigheten är således likställda.
Är åter fråga om frivillig upplåtelse, synes enligt 3 § medgivande
krävas blott av fastighetsägaren. Kommer överenskommelse med denne om
upplåtelse till stånd, får det med stöd härav tillkomna förrättningsbeslutet
verkan även mot innehavare av annan särskild rätt till fastigheten än rätt
för fordran. Innehavare av sådan rätt torde vid förrättningen väl äga föra
talan om ersättning, men han kan ej förhindra en av fastighetsägaren medgiven
upplåtelse. Detta skall gälla, även om de eljest stadgade villkoren för
tvångsupplåtelse ej föreligger. Enligt lagrådets mening är det otillfredsställande,
att innehavare av annan särskild rätt till fastigheten än rätt för fordran
sålunda göres beroende av fastighetsägarens förfogande. Lagrådet hemställer
därför, att förevarande paragraf ges sådan avfattning att därav framgår,
att frivillig upplåtelse förutsätter medgivande av, utom fastighetsägaren,
även innehavare av annan särskild rätt till fastigheten än rätt för fordran.

Departementschefen (s. 385) förklarar i anledning av lagrådets uttalande
att paragrafen borde omarbetas i huvudsaklig överensstämmelse med vad
lagrådet föreslagit. Härigenom klarläggs, att frivillig upplåtelse av utrymme
kan ske oavsett om betydande olägenhet för fastigheten kan antas uppkomma
därigenom. Den av lagrådet förordade regeln, att frivillig upplåtelse
förutsätter medgivande även av innehavare av annan särskild rätt till fas -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

tigheten än rätt för fordran, torde liksom den föreslagna regeln om rätt
att föra talan böra begränsas till sådana fall då den särskilda rättigheten
berörs av upplåtelsen.

12 §

Under denna paragraf, som innehåller bestämmelser om förordnande av
förrättningsman, intages här från den allmänna motiveringen i propositionen
uttalanden av remissmyndigheter och departementschefen i frågan om
behovet av ytterligare vägledning för förrättningsmänncns
verksamhet.

Remissyttranden (s. 80):

För att de angelägna och ekonomiskt betydelsefulla problem som kan
uppkomma vid förrättningarna skall få så goda lösningar som möjligt och
för att förrättningsverksamheten skall kunna bedrivas rationellt och med
betryggande säkerhet torde det enligt lantmäteristyrelsen vara erforderligt,
att vissa föreskrifter eller i varje fall råd och anvisningar utfärdas till ledning
för förrättningsmännen. Detta framhålls som speciellt önskvärt i fråga
om förfarande och värderingsfrågor. Vidare är det enligt styrelsen angeläget,
att förrättningsmännen hos ett centralt organ kan få tillgång till service
i olika avseenden, t. ex. beträffande frågor som kräver speciell sakkunskap.
Eftersom den föreslagna lagen är att anse som ett viktigt komplement till
fastighetsbildningsinstituten enligt gällande lagstiftning, är lantmäteristyrelsen
beredd att medverka beträffande utarbetandet av erforderliga råd och
anvisningar, önskvärdheten av kompletterande anvisningar till förrättningsmännen
framhålls även av överlantmätarna i Blekinge och Kristianstads
län, Svenska kommunaltekniska föreningen, Svenska väg- och vattenbyggares
riksförbund, Svenska teknologföreningen och SABO.

Departementschefen (s. 102) uttalar att — för att stärka förrättningsmännens
kompetens — råd och anvisningar bör utarbetas samt kurser anordnas.
Det torde enligt departementschefen kunna förväntas, att en enkel
och praktisk förrättningsmetodik utvecklas allteftersom erfarenheter vinns.

13 §

Denna paragraf innehåller bestämmelser om biträde av gode män
vid förrättning.

Kommittén (s. 176). Kommittén anser det önskvärt, att lekmannainflytandet
får visst utrymme vid förrättningsprövningen. I överensstämmelse
med vad som gäller på vissa andra områden föreslås därför, att förrättningsinstansen
i vissa fall skall kunna förstärkas med två gode män. Som
sådana skall anlitas de som är valda att tjänstgöra som gode män vid förrättningar
för fastighetsbildning. Därigenom vinns, att värdefulla erfarenheter
från ett närbesläktat rättsområde kommer förrättningsprövningen till
godo, samtidigt som särskilda regler och val av gode män kan undvaras.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

Medverkan av gode män är enligt kommittén inte påkallad eller ens
ändamålsenlig vid alla förrättningar eller i alla skeden av förrättningen.
Gode männens deltagande bör inriktas på de materiellträttsliga frågorna
och särskilt de verkligt tvistiga spörsmålen. Att dra upp en klar gräns för
deras medverkan går dock inte. Kommittén har valt att lösa frågan efter
mera allmänna riktlinjer. Avgörande bör enligt kommittén i första hand
vara, om deltagandet påkallas av förrättningsmannen eller av sakägare.
Är det förrättningsmannen som anser det erforderligt med gode män, bör
de tillkallas utan ytterligare villkor. Att ge även sakägare en oinskränkt
rätt att påfordra gode mäns deltagande anser kommittén däremot inte
möjligt. Förslaget innehåller, att sakägare inte kan påkalla gode mäns
biträde, om oskäligt dröjsmål skulle föranledas därav. Vidare får sakägare
inte påfordra medverkan av gode män beträffande frågor av förberedande
natur eller sådan åtgärd under förrättningen beträffande vilken det är
uppenbart att deras medverkan skulle sakna betydelse.

I andra stycket förklaras,- att vad som sägs om förrättningsman i det
följande skall, när gode män deltar, äga motsvarande tillämpning på dem.
Om det först under förrättningens gång bestäms att gode män skall medverka,
rubbas inte därigenom vad som har beslutats eller verkställts dessförinnan
under förrättningen. Föreskrift därom upptas i ett tredje stycke.

Remissyttrandena (s. 177). Överlantmätaren i Östergötlands län anser,
att gode männen bör i överensstämmelse med vad som gäller enligt lagen
om enskilda vägar kunna utses även bland nämndemän och ägodelningsnämndemän.
Svenska försäkringsbolags riksförbund förordar, att gode männen
får utses med beaktande av det enskilda ärendets beskaffenhet utan begränsning
till viss krets av personer.

I fråga om villkoret att oskäligt dröjsmål inte får föranledas av gode
mäns medverkan påpekar Svea hovrätt, att motsvarighet därtill saknas i
exempelvis 2 kap. 1 § jorddelningslagen och 20 § lagen om enskilda vägar.
Hovrätten menar, att det aldrig torde behöva föranleda större omgång att
tillkalla gode män. Villkoret bör därför enligt hovrätten utgå. Av samma
mening är överlantmåtaren i Jönköpings län.

Sveriges fastighetsägareförbund anser, att av sakägarna framförda förslag
till gode män inte bör frångås utan att särskilda skäl föranleder därtill.
I varje fall synes det förbundet kunna föreskrivas, att förrättningsmannen
vid utseendet av gode män skall ta skälig hänsyn till önskemål
av sakägare. Hyresgästernas riksförbund anser en lämpligare ordning
än den av kommittén föreslagna vara att förrättningsmannen biträdes av
två personer, som med hänsyn till ärendets karaktär utses av byggnadsnämnden.

Departementschefen (s. 177). Enighet synes råda om att gode män skall
kunna biträda vid förrättningen. Jag finner också en sådan ordning lämplig.
Kommittén har föreslagit, att gode männen skall utses bland dem som är

54 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

valda att tjänstgöra som godemän vid förrättningar för fastighetsbildning.
Detta har av ett par remissinstanser ansetts innebära en för snäv begränsning
av den krets ur vilken gode männen kan tas. Kommittén har inte närmare
angivit skälen för sin begränsning, som avviker från motsvarande reglering
i lagen om enskilda vägar. Att som föreslås i ett yttrande avstå från
all begränsning av personkretsen är enligt min mening att gå för långt med
tanke på de krav som måste ställas på gode männen i fråga om både insikter
och vana att tjänstgöra som förrättningsman. Däremot torde såsom förordas
i ett annat yttrande kretsen böra utvidgas till att omfatta även nämndemän
och ägodelningsnämndemän. Därigenom vinns överensstämmelse med lagen
om enskilda vägar och större säkerhet för att en förrättning inte blir fördröjd
till följd av brist på lämpliga gode män. I likhet med kommittén anser
jag det lämpligt att gode männen utses av förrättningsmannen och inte av
t. ex. byggnadsnämnden, vilket har föreslagits i ett remissyttrande. För att
handläggningen skall kunna fortgå så smidigt som möjligt bör förrättningsmannen
vara fri i sitt val av gode män. Detta hindrar dock inte att han såvitt
möjligt tar hänsyn till sakägarnas önskemål.

Liksom kommittén anser jag att gode män bör medverka så snart förrättningsmannen
finner att det behövs. Kommittéförslaget innehåller också
rätt för sakägare att påkalla biträde av gode män. Två undantag gäller
dock. Det ena är att förrättningsmannen skall kunna avvisa ett yrkande
om biträde av gode män, om oskäligt dröjsmål föranleds därav. Mot detta
undantag har under remissbehandlingen gjorts invändning från ett par
håll. För egen del finner jag en skyldighet för förrättningsmannen att i alla
lägen tillkalla gode män på sakägares begäran kunna föra för långt. Man
bör inte bortse från risken att eu sådan begäran kan oskäligt fördröja förrättningen.
För att undvika sådana olägenheter finner jag mig böra godta
kommitténs förslag på denna punkt. Det är dock tydligt att bestämmelsen
måste tillämpas med försiktighet. I regel torde en framställning om biträde
av gode män inte behöva föranleda dröj smål med förrättningen annat än
när den görs under eller helt kort före ett sammanträde. Men även om dröjsmål
sålunda förorsakas, är det ingalunda säkert att det kan betraktas som
oskäligt. För att så skall vara fallet måste i allmänhet ett klart illojalt
syfte antas föreligga. Det andra undantaget, som avser frågor av förberedande
natur eller åtgärder för vilka medverkan av gode män uppenbart
saknar betydelse, har inte föranlett erinran under remissbehandlingen.
Jag biträder förslaget även i denna del. Regeln torde dock böra gälla också
för det fall att förrättningsmannen tagit initiativ till medverkan av gode
män. Jag förordar, att lydelsen jämkas i enlighet härmed.

Även i övrigt ansluter jag mig till vad kommittén har föreslagit i förevarande
paragraf.

Lagrådet (s. 345). Enligt förevarande paragraf — i lagrådets paragraflöljd
13 § — skall i vissa fall gode män medverka vid förrättning. Till god

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år tt)C>(> 55

man skall kunna utses bl. a. den som är vald till god man vid förrättningar
för fastighetsbildning. Härmed torde avses gode män, som valts enligt
6 kap. 4 § lagen om fastighetsbildning i stad eller 2 kap. 6 § lagen om
delning av jord å landet. I 18 § första stycket innehåller det remitterade
förslaget hl. a., att gode män skall erhålla ersättning enligt de bestämmelser
som gäller för gode män vid förrättningar för fastighetsbildning. Vad
som härmed åsyftas torde vara bestämmelserna i kungörelsen den 30 november
1962 angående ersättning till gode män vid lantmäteriförrättningar.
Lagrådet hemställer med hänsyn till det anförda, att uttrycket
förrättningar för fastighetsbildning i förevarande paragraf utbytes mot
ordet lantmäteriförrättningar. Motsvarande ändring bör göras i 18 §.

I första stycket sista punkten sägs, att gode män icke skall deltaga i handläggningen
beträffande fråga av förberedande natur eller åtgärd under törrättningen,
för vilken deras medverkan uppenbart saknar betydelse. Avfattningen
kan anses giva vid handen, att hinder skall föreligga mot gode mäns
deltagande i sådan handläggning och att gode män, som biträder vid ett
sammanträde, alltså skall avträda, om handläggning av sagda slag skulle
äga rum. Detta torde ej vara avsett. Lagrådet hemställer, att ordet skola
ersättes med behöva.

Lagrådet föreslår härutöver vissa redaktionella jämkningar.

17 §

Enligt 14 § kommittéförslaget skall förrättningsmannen göra en förbedande
utredning om förutsättningarna för den sökta anläggningen och om
han inte finner hinder möta mot företaget hänskjuta ärendet till byggnadsnämnden.
I 15 § samma förslag meddelas bestämmelser om byggnadsnämndens
prövning.

Kommittén (s. 183). Den första uppgiften under förfarandet bör vara att
få till stånd en preliminär inventering av skilda yrkanden och uppslag till
lösningar. I enlighet härmed stadgas i 14 § första stycket, att förrättningsmannen
skall efter överläggning med sakägarna utreda förutsättningarna
för inrättande av den sökta anläggningen. Denna undersökning skall i första
hand avse en fullständig kartläggning av de olika faktorer som kan inverka
på bedömandet enligt förslagets allmänna materiella regler. Förrättningsmannen
har emellertid skyldighet att under utredningsarbetet få belyst
även det material som har betydelse för byggnadsnämndens vetorätt. Om i
god tid sådana hinder mot företaget beaktas som kan komma att uppställas
av byggnadsnämnden, kan förrättningsmannen och saltägarna vinna
avsevärda besparingar i fråga om tid och kostnader genom att förbereda
alternativa lösningar.

Enligt kommitténs mening är det av största vikt, att den preliminära utredningen
sker i nära samverkan med sakägarna. Överläggningar med dessa
anges i lagtexten som en obligatorisk skyldighet för förrättningsmannen.
Några närmare regler om det sätt på vilket sakägarnas deltagande bör an -

56 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

ordnas meddelas inte utöver den allmänna föreskriften i 12 § om förhandlingsordningen
vid sammanträde. Förrättningsmannen har således stor
frihet att gestalta sättet för sakägarnas medverkan efter vad som i det enskilda
fallet är ändamålsenligt.

Förrättningsmannens utredning kan, erinrar kommittén, ge till resultat
antingen att han anser hinder föreligga mot anläggningens inrättande eller
att han finner anläggningen böra komma till stånd. I det förstnämnda fallet
skall han enligt 16 § första stycket inställa förrättningen så snart det kan
ske. Förutsättning är dock, att hinder föreligger enligt förslagets inledande
allmänna bestämmelser. Föreligger däremot hinder enbart av anledning,
som det tillkommer byggnadsnämnden att beakta, bör förrättningsmannen
inte äga inställa förrättningen utan nämndens hörande och mot
dess uppfattning. Även om han i regel kan förutsättas ha god kännedom
om de aktuella planläggningsfrågorna och liknande frågor, kan inte bortses
från möjligheten, att han och byggnadsnämnden har skilda uppfattningar
i konkreta frågor. Skulle det visa sig, att förrättningsmannen anser
hinder mot företaget möta från plansynpunkt men att byggnadsnämnden
har motsatt åsikt, är det inte rimligt att förrättningsmannen kan förhindra
en anläggning som bör tillåtas med hänsyn till de inledande materiella
reglerna i förslaget.

Om förrättningsmannen anser anläggningen böra komma till stånd, skall
han sammanfatta och redovisa utredningens resultat. Har sakägarna träffat
överenskommelse i uppkommande frågor, bör förrättningsmannen redovisa
denna (jfr 17 §). I annat fall skall han framlägga sitt eget bedömande
i saken. Syftet med redovisningen är att ge byggnadsnämnden erforderligt
underlag för dess prövning. Kommittén anser lämpligt att utredningsresultatet
i allmänhet får karaktären av ett regelrätt förslag om anläggningens
inrättande, i vilket intas även de närmare villkor som enligt
lagstiftningen skall fastställas för företaget. I 14 § andra stycket föreskrivs
därför att, om hinder mot företaget inte föreligger enligt de tidigare
bestämmelserna i förslaget, förrättningsmannen har att hänskjuta ärendet
till byggnadsnämnden för inhämtande av medgivande enligt 15 § och
att därvid överlämna förslag till företagets anordnande. Sådant förslag kan
enligt kommittén innehålla antingen en bestämd utformning av företaget
eller också alternativa lösningar.

I fråga om de krav som bör ställas på innehållet i förrättningsmannens
förslag bör enligt kommittén den naturliga utgångspunkten vara, att förslaget
skall innehålla så mycket som fordras för att byggnadsnämnden
skall kunna ta ståndpunkt till det. Att utredningen skall vara fullständig
är visserligen av betydelse för det fortsatta förrättningsförfarandet men bör
inte föranleda, att det avgivna förslaget redovisar även sådana rent privaträtlsliga
frågeställningar — t. ex. bidragsskyldighetens fördelning —
som saknar betydelse för nämndens bedömning. Inte heller synes det på -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år

kallat att kräva en beskrivning av byggnadstekniska eller liknande detaljer
i fråga om anläggningar, för vilkas utförande byggnadslov fordras. Väl
kan det i många fall vara lämpligt att frågan om byggnadslov prövas i
samband med nämndens bedömande enligt de bär föreslagna reglerna, och
under förutsättning att utredningen är fullständig i båda dessa hänseenden
möter inte heller hinder alt ärendena upptas till behandling samtidigt.
Härigenom undgås den risk som annars kan föreligga, nämligen att byggnadsnämnden
vägrar byggnadslov sedan den en gång lämnat sitt medgivande
till anläggningen enligt nu ifrågavarande lagstiftning. I andra
situationer kan det emellertid befinnas mindre lämpligt att belasta utredningen
rörande samverkansfrågorna med detaljerade byggnadstekniska
undersökningar. Kommittén finner sig med hänsyn till de i hög grad skiftande
fall som kan uppkomma inte böra förorda några lagbestämmelser om
gemensam behandling vid byggnadsnämnden av båda ärendena. På grund
av det anförda förordar kommittén i fråga om innehållet av förrättningsmannens
förslag endast föreskriften, att förslaget skall innehålla uppgift
om de fastigheter för vilka anläggningen är avsedd samt sådan beskrivning
av anläggningen med hänsyn till läge, storlek och beskaffenhet i övrigt
som kan anses erforderlig för nämndens bedömande.

Kravet på förslag till byggnadsnämnden anses inte behöva upprätthållas,
när förrättningsmannen själv bedömer läget så att nämnden kommer
att vägra medgivande. Till bestämmelserna i andra stycket fogas ett stadgande
med denna innebörd. Där förutsättningar för byggnadsnämndens
medgivande enligt förrättningsmannens mening saknas, bör det enligt kommittén
vara tillräckligt, att han till nämnden överlämnar utredningsresultatet
i befintligt skick och därvid på lämpligt sätt klargör anledningen
till sitt ställningstagande. Skulle nämnden i något fall ha annan mening
än förrättningsmannen, bör denne dock vara skyldig att på anmaning
av nämnden upprätta vederbörligt förslag.

Byggnadsnämndens uppgift bör enligt kommittén vara att i fråga om
det föreslagna anläggningsföretaget bevaka de synpunkter nämnden vanligen
har att anlägga. I första hand skall nämnden tillse, att företaget inte
kommer i strid med gällande byggnadslagstiftning och med stöd därav
fastställda planer eller meddelade bestämmelser om bebyggelsen inom det
berörda området. Av särskild betydelse är härvid stadsplan eller byggnadsplan.
Att en anläggning står i överensstämmelse med gällande detaljplan
är emellertid inte tillräckligt. Ofta är planen nämligen föråldrad och föremål
för omarbetning som ännu inte resulterat i planändring. Det kan då
inte vara rimligt att lämna den fortgående utvecklingen utan beaktande.
Även när det är fråga om tätbebyggelse på ännu inte planlagd mark fordras
ett bevakande från det allmännas sida av att anläggningsföretaget utformas
på ändamålsenligt sätt. Kommittén föreslår som huvudregel i 15 §
första stycket, att om anläggningens inrättande inte strider mot fastställd

58 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

plan eller bestämmelser, som gäller för markens bebyggande, och inte
heller annars föranleder från allmän synpunkt olämplig bebyggelse eller
markanvändning i övrigt, byggnadsnämnden skall lämna medgivande till
företaget.

Självfallet är det, anför kommittén vidare, önskvärt att byggnadsnämndens
prövning enligt förevarande förslag så långt möjligt samordnas med
den prövning som skall ske enligt byggnadslagstiftningen av byggnadsnämnden
eller annan byggnadsreglerande myndighet. Det måste vara angeläget
att förhindra att exempelvis en anläggning tillåts enligt förevarande
paragraf men byggnadslov senare vägras. Att obligatoriskt sammankoppla
de båda prövningarna bör emellertid enligt kommittén inte komma i fråga.
För att vinna överensstämmelse med de krav som gäller enligt byggnadslagstiftningen
anser kommittén förslaget böra kompletteras med en motsvarighet
till de dispensmöjligheter som föreligger enligt nämnda lagstiftning.
I 15 § första stycket föreslås sålunda en bestämmelse, att om företaget
strider mot fastställd plan eller byggnadsreglerande bestämmelser,
byggnadsnämnden kan lämna medgivande, när särskilda skäl är därtill.
Sådana särskilda skäl föreligger enligt kommittén när dispens från något
i byggnadslagstiftningen upptaget förbud har meddelats av byggnadsnämnden
eller annan myndighet, t. ex. länsstyrelsen. I tveksamma situationer kan
det ofta vara lämpligt att nämnden avvaktar slutligt avgörande om dispens.
Annars kan nämnden genom samråd med den andra myndigheten i allmänhet
få tillräckligt underlag för att självständigt pröva dispensfrågan.

Om de angivna förutsättningarna inte är uppfyllda, skall byggnadsnämnden
vägra medgivande. Hinder föreligger inte att förbinda ett medgivande
med inskränkande villkor. Denna möjlighet torde kunna bli av
praktisk betydelse för att vinna tid. Förrättningsmannen behöver då inte
göra upp och till nämnden överlämna ett nytt förslag. Det förutsätts dock,
att villkorligt medgivande kommer till användning bara i sådana fall då
utsikter till undanröjande av det påtalade hindret verkligen föreligger.
För att förvissa sig härom kan det ofta vara lämpligt att nämnden samråder
med förrättningsmannen, innan den meddelar sitt beslut.

Kommittén anser det erforderligt med särskilda regler om rätt att överklaga
byggnadsnämndens beslut. Bestämmelserna om det kommunala besvärsinstitutets
inskränkning till särskilda besvärsgrunder blir härigenom
inte tillämpliga. Omprövning bör kunna ske av avgörandet i hela dess vidd.
En oinskränkt möjlighet till fullföljd kan emellertid föranleda vissa olägenheter.
De dubbla besvärsvägar som blir följden av att såväl byggnadsnämndens
som förrättningsmannens beslut kan överklagas är sålunda ägnade att i
viss mån komplicera och fördröja prövningsförfarandet. Enligt kommittén
kan det inte möta betänkligheter att avskära besvärsrätten, när nämnden
har lämnat ett medgivande, som helt överensstämmer med förslaget. Om
nämnden däremot har vägrat att lämna medgivande, utgör detta ett absolut

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 19(1(1

hinder mot den föreslagna gemensamhetsanläggningen. Det kan då inte
komma i fråga att avskära besvärsrätt för rättsägare, som avgörandet
går emot. Detsamma bör gälla ett medgivande, som bar förbundits med
inskränkande villkor innebärande avvikelse från förrättningsmannens förslag.
Enligt det anförda stadgas i andra stycket av 15 §, att talan mot
byggnadsnämnds beslut får föras, om nämnden har vägrat medgivande till
företaget eller vid sådant medgivande fogat villkor som innefattar avvikelse
från förrättningsmannens förslag.

I överensstämmelse med byggnadslagstiftningens regler föreslår kommittén,
att besvär över byggnadsnämndens beslut skall anföras hos länsstyrelsen.
Särskilda regler om besvärstid är enligt kommittén inte erforderliga.
Besvärstiden är därmed normalt tre veckor, räknat från det klaganden
fick del av beslutet. Kommittén hänvisar här till lagen den 4 juni
1954 (nr 355) om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut.
Kommittén menar, att besvär över länsstyrelsens beslut bör anföras hos
Kungl. Maj :t, men föreslår inte någon bestämmelse härom.

Även länsstyrelsen har befogenhet att när särskilda skäl är därtill lämna
medgivande, trots att företaget strider mot fastställd plan eller bestämmelser
som gäller för markens bebyggande. För att så skall få ske krävs
enligt kommittén i princip att vederbörande myndighet enligt byggnadslagstiftningen
har meddelat dispens från gällande förbud eller i allt fall att
sådan dispens kan med säkerhet påräknas. En kompletterande regel anses
emellertid påkallad med tanke på ett speciellt fall. 1 syfte att säkerställa
kommunernas s. k. planmonopol upptar 71 § 1 mom. andra stycket byggnadsstadgan
en föreskrift, enligt vilken klagan inte får föras över byggnadsnämnds
beslut varigenom medgivande till avvikelse från fastställd
generalplan eller stadsplan har vägrats, vederbörande dock obetaget att
söka medgivande till åtgärden hos Kungl. Maj :t. För att samordna den föreslagna
lagen med byggnadslagstiftningen när det gäller skyddet för det
kommunala planmonopolet inför kommittén i paragrafens andra stycke
en motsvarighet till nämndens vetorätt enligt byggnadsstadgan. Den föreslagna
bestämmelsen lyder, att i den mån byggnadsnämndens beslut grundats
på att företaget skulle strida mot fastställd generalplan eller stadsplan,
länsstyrelsen inte får med frångående av byggnadsnämndens mening
medge företaget. Stadgandet hindrar inte under alla omständigheter
länsstyrelsen från att ändra överklagade beslutet. Om länsstyrelsen finner
skäl till viss ändring, som byggnadsnämnden i avgivet yttrande samtycker
till, kan det inte anses att länsstyrelsen frångår byggnadsnämndens
mening. Kommittén erinrar vidare om att nämndens vetorätt är begränsad
till länsstyrelsens handläggning. Det möter inte hinder för Kungl. Maj :t
vid prövning av länsstyrelsens beslut att medge ett företag, som strider
mot fastställd generalplan eller stadsplan, trots att byggnadsnämnden
inte har velat lämna något medgivande. I denna del överensstämmer förslaget
med 71 § byggnadsstadgan.

60 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

Remissyttranden (s. 186). Som nämnts i anslutning till 12 § anser lagberedningen,
att den där upptagna möjligheten att handlägga förrättning
utan sammanträde, när stridiga intressen inte förekommer, formellt strider
mot 14 § första stycket, enligt vilket förrättningsmannens utredning
skall ske efter överläggning med sakägarna.

Stadskollegiet i Göteborg och byggnadsnämnden i Örebro ifrågasätter,
om det inte med hänsyn till önskvärdheten av en aktiv kommunal markpolitik
och därmed följande behov av insyn i och inflytande på prisbildningen
på mark kan vara lämpligt att kommunens fastighetsförvaltande
organ hörs av förrättningsmannen angående ersättningar för markupplåtelser
oavsett om kommunen är sakägare eller inte.

I fråga om skyldigheten att inhämta byggnadsnämnds
medgivande och utformningen av nämndens vetorätt
godtas förslaget av flertalet remissorgan.

Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar sålunda att, fastän byggnadsnämndens
prövning kan medföra viss tungroddhet i förfarandet, fördelen
med en kommunal medverkan genom byggnadsnämnden är tillräckligt betydelsefull
för att motivera en bestämmelse om skyldighet att inhämta
nämndens medgivande.

Sveriges fastighetsägareförbund finner det i någon mån tveksamt om
en förhandsprövning av byggnadsnämnden fordras men framhåller vissa
fördelar med den föreslagna ordningen. Förbundet har kommit till att
en prövning på förhand av byggnadsnämnden skulle kunna vara av värde
för fastighetsägare, för vilka ett besked från byggnadsnämnden enligt 15 §
skulle komma att utgöra ett slags klarsignal. För att bestämmelserna i 15 §
skall fylla sin funktion torde man emellertid böra utgå ifrån att bvggnadsnämndens
medgivande enligt detta lagrum bör kunna uppfattas som
ett förhandsbesked att byggnadslov kommer att lämnas till företaget, i den
mån detta står i huvudsaklig överensstämmelse med förrättningsmannens
enligt 14 § upprättade förslag. Medgivande enligt 15 § bör då, menar förbundet,
också kunna utgöra ett förhandsbesked om att hinder inte heller
kommer att föreligga med hänsyn till möjligen uppkommande frågor om
fastighetsbildning. Även överlantmätaren i Gävleborgs län anser att det,
när byggnadsnämnden lämnar medgivande, under alla omständigheter bör
vara fullt klarlagt, att hinder inte senare uppkommer i sådant avseende som
byggnadsnämnden eller annan myndighet har att pröva. Bl. a. bör, menar
överlantmätaren, länsstyrelsens dispens ha inhämtats, när sådan fordras.
Stadskollegiet i Göteborg framhåller att, eftersom byggnadsnämndens medgivande
till en gemensamhetsanläggning i realiteten kommer att utgöra ett
förhandsbesked om eventuellt erforderligt byggnadslov, det synes nödvändigt
att nämndens bedömningar i de båda fallen samordnas. Enligt byggnadsstyrelsen
kan en omständlig och tidsödande procedur bli följden av
besvär över såväl byggnadsnämndens som förrättningsmannens beslut. Sty -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 ur 1066 (31

relsen delar dock kommitténs uppfattning, att det inte torde vara möjligt
att slopa någon av dessa processvägar.

Svenska riksbyggen menar, att kommitténs synpunkter i kommentaren
till 15 § bör tillämpas med försiktighet. De slutliga anvisningarna till byggnadsnämnden
bör utformas så, att nämnden för sitt slutliga ställningstagande
ändå bör vara beroende av samfällighetens möjligheter att finansiellt
och förvaltningsmässigt genomföra utbyggnaden.

En avvisande hållning mot den föreslagna ordningen för byggnadsnämndens
medverkan kommer till synes i lantmäteristyrelsens yttrande.
Enligt styrelsen talar starka skäl för att förrättningsmannens ansvar beträffande
bevakningen av allmänintressena vid förrättningen bör vara av
samma karaktär som vid en fastighetsbildningsförrättning. Ett ärende av
det slag som avses i lagförslagets 15 § första stycket första punkten bör i
vart fall inte behöva hänskjutas till byggnadsnämnden. En dubbelprövning
skulle innebära ett tungt förfarande och medföra risk för förseningar. Bedömningen
av huruvida en begärd fastighetsbildning strider mot plan eller
bestämmelser angående markens bebyggande och användning eller eljest
kan föranleda från allmän synpunkt olämplig bebyggelse eller markanvändning
har ju i princip vid fastighetsbildningsförrättning ansetts kunna
anförtros förrättningsmannen. Denne samråder därvid normalt med byggnadsnämnden
och, om så av särskilda skäl synes erforderligt, länets planmyndigheter.
Dessutom underrättas byggnadsnämnden obligatoriskt om
förrättningssammanträdena och har stora möjligheter att där göra sina
synpunkter och erinringar gällande. Ett likartat förfaringssätt bör vara
det ändamålsenligaste i fråga om förrättning för gemensamhetsanläggning.
Därjämte utgör nämndens byggnadslovsprövning en särskild garanti för
att de synpunkter nämnden har att företräda blir beaktade. Ofta torde dock
denna prövning, som avser även detaljerna i utförandet, inte kunna utan
olägenheter samordnas tidsmässigt med en prövning enligt förslagets 15 §.
Om det likväl skulle anses att en anordning med medgivande av byggnadsnämnden
bör lagfästas, bör enligt styrelsen beaktas att en dubbelprövning
på sätt kommittén har föreslagit synes mera befogad när ett företag strider
mot plan eller bestämmelser av angiven art än i övriga fall. Den särskilda
prövningen som i sådant fall måste ske, kan nämligen i ej oväsentlig mån
vara beroende av frågor om ändring av plan eller upprättande av ny plan
för det aktuella området. Företag av gemensamhetskaraktär på landsbygden
torde många gånger vara av den natur att i samband med deras inrättande
erforderliga anläggningar och anordningar kan åstadkommas utan att
plantekniska frågor och därmed sammanhängande problem uppkommer.
Det måste då anses oegentligt, att byggnadsnämnden skall lämna sitt medgivande.
En begränsning av de fall då byggnadsnämndens medgivande
fordras bör sålunda i allt fall ske. Styrelsen anser att begränsningen bör
ske till det i 15 § första stycket andra punkten berörda fallet, när företaget

62 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 7966

strider mot plan eller vissa bestämmelser. Lantmäteristyrelsens uppfattning
delas i allt väsentligt av överlantmätarna i Stockholms, Jönköpings,
Kronobergs, Malmöhus, Värmlands, Jämtlands och Norrbottens län, Riksförbundet
landsbygdens folk, Svenska kommunaltekniska föreningen, Sveriges
lantmätareförening och Svenska teknologföreningen.

HSB:s riksförbund föreslår en bestämmelse, att remiss av anläggningsförslag
till byggnadsnämnd inte behöver ske, om förrättningsmannen finner
det vara uppenbart att några invändningar från plansynpunkt inte kan
anföras mot anläggningens inrättande. Även överlantmätaren i Malmöhus
län menar, att reglerna om byggnadsnämndens prövning bör väsentligt uppmjukas.
Han anser det i allt fall inte nödvändigt att nämnden skall förpröva
sådan gemensamhetsanläggning för vars utförande byggnadslov inte fordras.
Liknande synpunkter anför överlantmätarna i Östergötlands och Jönköpings
län samt Svenska kommunaltekniska föreningen. Sveriges lantbruksförbund
påpekar, att byggnadsnämnden för närvarande inte har någon befattning
med jordbrukets anläggningar utanför planlagda områden, och
anser det därför obefogat att här införa en skyldighet att beträffande jordbruksföretag
inhämta nämndens godkännande.

Handelskamrarnas nämnd framhåller, att sökande till byggnadslov har
ett på äganderätt eller dispositionsrätt grundat anspråk på att erhålla
byggnadslov, om laga hinder däremot inte möter. Visserligen kan byggnadsnämnden
genom byggnadsförbud förhindra markens utnyttjande enligt
gällande stadsplan, men de fall då byggnadsförbud får tillgripas är noggrant
preciserade i lagstiftningen, och genom tidsbegränsande regler har
också garantier uppställts till skydd för den enskildes rätt. Lagförslaget innebär
i sistnämnda hänseenden ett avsteg från hittillsvarande rättsprinciper,
som är så vittsyftande att det inte kan godtas. Självfallet kan en gemensamhetsanläggning
inte få komma till stånd, om den befinnes strida
mot gällande detaljplanering. Det bör därför ankomma på vederbörande
förrättningsman att konstatera, att så inte är fallet. Om det kan anses tillräckligt
med ett sådant konstaterande eller om frågan bör underställas
byggnadsnämndens prövning lämnas därhän. Men om byggnadsnämnden,
trots att anläggningen inte strider mot fastställda planer eller bestämmelser,
anser den »ur allmän synpunkt olämplig», bör detta inte få medföra
att nämnden vägrar medgivande till företaget i annan ordning än som i
allmänhet gäller i fråga om byggnadslov. Prövningen bör sålunda ha karaktär
av hinderslöshetsprövning. Finner byggnadsnämnden därvid att gällande
detaljplan bör ändras och byggnadsförbud utfärdas, bör också detta
ske i den ordning byggnadslagstiftningen föreskriver. Handelskamrarnas
nämnd förordar, att förslagets 15 § utformas i överensstämmelse därmed.

Liknande synpunkter anför Svea hovrätt och lagberedningen, som framhåller
att någon allmän prövningsrätt utöver vad som följer av byggnadslagstiftningen
inte bör tillkomma byggnadsnämnden.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 ur 1 !)(>(> (S3

Atl byggnadsnämnden, om företaget strider mot plan eller bebyggelsereglerande
bestämmelser, skall få lämna medgiv a n de när s ii rski Id
a skäl är därtill, kritiseras av Svea hovrätt, länsstyrelsen och överlantmätaren
i Östergötlands län, länsstyrelsen och överlantmätaren i Göteborgs
och Iiohus län, överlantmätarna i Jönköpings, Värmlands och Gävleborgs
län samt lagberedningen. De anser att i detta fall medgivande bör ankomma
på eller frågan underställas myndighet, som är behörig att företa
motsvarande prövning enligt byggnadslagstiftningen. Föreningen Sveriges
stadsarkitekter uttalar, att stadgandet förefaller omotiverat och att, om
kommitténs avsikt skulle vara att just för gemensamhetsanläggningar tillförsäkra
nämnden rätt att frångå stadsplanen i vidsträcktare avseenden än
byggnadslagen förutsätter, föreskrift därom bör meddelas genom ändring
i byggnadslagstiftningen.

Lagberedningen erinrar om byggnadsstadgans föreskrifter i 57 § att, om
åtgärd för vilken byggnadslov söks enligt bestämmelse i lag eller författning
dessutom är beroende på tillstånd av annan myndighet, byggnadsnämnden
skall hänvisa vederbörande att söka sådant tillstånd. Vidare har
nämnden i vissa fall att liänvända sig till länsstyrelsen för att erhålla för
prövningen erforderliga upplysningar. Behov av dessa bestämmelser finns
uppenbart även enligt förslaget.

Länsarkitekten i Örebro län anser det önskvärt att samfällighet kan bilda
fristående tomt. Lagförslaget bör därför även medföra ändring i fastighetsbildningslagen
och byggnadslagen på så sätt att tomt skall kunna bildas
utan belägenhet vid gata och utan att vara avsedd för bebyggande. Överlantmätaren
i Gävleborgs län ifrågasätter, om det i 33 § byggnadsstadgan
uppställda kravet att varje i tomtindelning ingående fastighet skall ha erforderlig
förbindelse med gata anses fyllt genom att tomterna ges utfart
via en tänkt gemensam väg inom kvarteret. På liknande sätt kan fråga uppkomma
om tillämpning av bestämmelsen om väg i 19 kap. 12 § första
stycket jorddelningslagen när det gäller avstyckning av tomtplats inom
byggnadsplan. Sådana frågor fordrar enligt överlantmätaren en närmare utredning.
Även byggnadsnämnden i Karlskoga menar, att byggnadslagen
och fastighetsbildningslagen saknar de mot förevarande lagförslag svarande
föreskrifter som skulle kunna göra det till fullo användbart. Skall t. ex.
gemensamhetsanläggningar av skilda slag genomföras helt i överensstämmelse
med bestående stadsplan och fastighetsindelning torde enligt byggnadsnämnden
svårigheter i många fall kunna uppstå för anläggningarnas
rationella utformning, bl. a. på grund av att byggnad för sådant ändamål
inte kan uppföras över tomtgräns.

Länsläkaren i Östergötlands län föreslår föreskrift om att byggnadsnämnd
skall inhämta hälsovårdsnämnds yttrande, innan medgivande till
företaget lämnas.

Den i 15 § andra stycket andra punkten intagna bestämmelsen om viss

64 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

begränsning av länsstyrelsens prövningsrätt kritiseras
av Handelskamrarnas nämnd. Nämnden kan inte acceptera, att länsstyrelsen
inte skulle äga pröva besvär över ett av byggnadsnämnden vägrat medgivande
till en gemensamhetsanläggning i de fall då nämnden gör gällande
att företaget skulle strida mot fastställd generalplan eller stadsplan. Den
omständigheten att 71 § 1 mom. andra stycket byggnadsstadgan innehåller
en föreskrift om att klagan inte får föras över byggnadsnämnds beslut, varigenom
medgivande till avvikelse från fastställd generalplan eller stadsplan
har vägrats, kan sålunda inte åberopas i förevarande sammanhang. Riktigheten
av byggnadsnämndens motivering måste kunna prövas.

Överlantmätaren i Gotlands län anser bestämmelsen rimligen böra gälla
även fastställd byggnadsplan, även om formuleringen därigenom kommer
att avvika från föreskriften i 71 § 1 mom. andra stycket byggnadsstadgan.

Departementschefen (s. 191). Kommitténs förslag innebär, att förrättningsmannen
i en första etapp skall utreda förutsättningarna för den sökta
anläggningen. Ändamålet med denna utredning är närmast att den skall
tjäna som underlag för byggnadsnämndens prövning. Enligt förslaget krävs
nämligen för att en anläggning skall få komma till stånd, att byggnadsnämnden
lämnar sitt medgivande till företaget. Leder utredningen till att
förrättningsmannen anser hinder föreligga mot anläggningen, skall han inställa
förrättningen så snart det kan ske. Bestämmelse därom finns i 16 §
första stycket andra punkten i kommitténs förslag. Men anser han att
anläggningen bör komma till stånd, skall han enligt 14 § andra stycket
överlämna ärendet till byggnadsnämnden för prövning. Denna prövning
sker i princip från de synpunkter byggnadsnämnden vanligen har att anlägga
med hänsyn till byggnadslagstiftningen och utfärdade bestämmelser
angående bebyggelsen inom det berörda området. Om byggnadsnämnden
finner, att anläggningens inrättande inte strider mot fastställd plan eller
meddelade bestämmelser för markens bebyggande och inte heller annars
föranleder bebyggelse eller markanvändning i övrigt som är olämplig från
allmän synpunkt, skall byggnadsnämnden enligt 15 § första stycket lämna
medgivande till anläggningen. Även om denna strider mot plan eller bestämmelser
som nyss har nämnts, kan medgivande lämnas när särskilda
skäl föreligger. Denna ordning för frågans behandling förutsätter, att förrättningsmannens
preliminära utredning innehåller så mycket som fordras
för att byggnadsnämnden skall kunna företa sin prövning. Kommittén har
ansett det lämpligt att förrättningsmannens utredning utmynnar i ett förslag
till företagets anordnande. Detta förslag skall enligt föreskrift i 14 §
andra stycket innehålla uppgift på de fastigheter som anläggningen är avsedd
för och sådan beskrivning av anläggningen till läge, storlek och beskaffenhet
i övrigt som kan anses erforderlig för nämndens bedömande.
Anser förrättningsmannen, att förutsättningar saknas för byggnadsnämn -

Tredje lagutskottets utlåtande nr f>7 år 1966

dens medgivande, behöver lian dock inte upprätta sådant förslag utan kan
överlämna sin utredning i det skick han finner lämpligt. Ilan måste dock
under alla förhållanden hänskjuta frågan till byggnadsnämndens prövning
så snart ban inte finner hinder föreligga enligt bestämmelserna i förslagets
inledande paragrafer eller bestämmelserna för frivilligfallen i 17 §.

Vägrar byggnadsnämnden helt eller delvis medgivande till anläggningen,
skall förrättningsmannen efter omständigheterna inställa förrättningen eller
lämna nytt förslag till byggnadsnämnden. Lämnar byggnadsnämnden medgivande
utan villkor, skall förrättningsmannen på grundval av medgivandet
företa slutlig prövning av frågan om anläggningens inrättande och meddela
beslut därom. Sådant beslut benämns i förslaget anläggningsbeslut och
skall ha visst innehåll enligt bestämmelser i 16 §.

Den av kommittén sålunda föreslagna ordningen för ärendets prövning
har godtagits av flertalet remissinstanser. I åtskilliga remissyttranden har
emellertid invänts, att den är onödigt omständlig genom den särskilda prövning
som skall ske hos byggnadsnämnden. Det har därvid anförts, att det
liksom vid fastighetsbildningsförrättningar och andra liknande förrättningar
borde räcka med förrättningsmannens prövning även i de hänseenden
byggnadsnämnden skall bevaka. Nämndens intressen anses kunna bli
tillräckligt beaktade genom att nämnden liksom vid andra förrättningar
får tillfälle att framföra sina synpunkter under förrättningens gång och
dessutom äger besvärsrätt. I synnerhet den omständigheten att byggnadsnämndens
beslut om vägrat medgivande får överklagas enligt bestämmelse
i 15 § andra stycket anses kunna föranleda fördröjning av ärendets handläggning
och därmed stora olägenheter, eftersom ett snabbt förfarande
ofta är påkallat i dessa sammanhang.

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen anser jag det angeläget
att byggnadsnämnden får ett starkt inflytande på prövningen av hithörande
ärenden. Detta krav är enligt min mening till fullo uppfyllt genom den av
kommittén föreslagna ordningen för byggnadsnämndens medverkan. Jag
vill hålla med remisskritiken om att önskemålen att förhindra anläggningar
som strider mot det allmännas intresse av en lämplig utformning av bebyggelsen
och en ändamålsenlig markanvändning över huvud i viss utsträckning
kan tillgodoses genom de möjligheter till kontroll byggnadslagstiftningen
erbjuder. Kravet på byggnadslov kan väl anses innefatta ett
effektivt skydd för det allmännas intresse i många fall, eftersom åtskilliga
gemensamhetsanläggningar torde vara hänförliga till byggnader i byggnadslagstiftningens
mening. Men den planpolitiska kontrollen kommer enligt
min mening att med en sådan ordning insättas på ett alltför sent stadium.
Detta medför risk för att det ofta omfattande och kostsamma förrättningsarbetet
inte leder till åsyftat resultat därför att erforderligt byggnadslov
för anläggningen senare vägras. Med anledning härav torde, såsom
också kommittén har menat, byggnadsnämndens medverkan böra påkallas

5 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 3 and. Nr 57

66 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

redan i samband med förrättningen och samordnas med förrättningsprövningen
på sådant sätt att förrättningsresultatet kommer att stå i överensstämmelse
med nämndens ståndpunkt. Att ge byggnadsnämnden samma
ställning som vid fastighetsbildningsförrättningar är enligt min mening inte
tillräckligt i förevarande sammanhang. Från nämnden bör kunna krävas
ett besked i sådana former att någorlunda säker garanti erhålls för att
nämnden vid den efterföljande prövningen angående byggnadslov ställer sig
positiv till företaget. Alla anläggningar är visserligen inte av den karaktär
att byggnadslov krävs, men antalet torde vara tillräckligt stort för att motivera
en ordning som i praktiken innebär att byggnadsnämndens beslut
kan uppfattas som ett förhandsbesked om att byggnadslov kommer att meddelas.
Full säkerhet i detta hänseende kan dock inte erhållas. Den utredning
som underställs byggnadsnämndens prövning behöver nämligen inte
vara så fullständig och detaljerad som fordras i ett ärende om byggnadslov.
Att ställa lika höga krav på den preliminära utredning som det här
är fråga om skulle i många fall fördyra och fördröja förfarandet avsevärt.
Förhållandena torde vara alltför skiftande för att ett allmänt krav på
fullständighet i nämnda hänseende skall anses motiverat. Av dessa skäl
bör inte heller som det har förordats från något håll under remissbehandlingen
byggnadsnämndens prövning enligt förevarande förslag fastare
samordnas med prövningen angående byggnadslov eller därav påkallade
ändringar i byggnadslagstiftningen göras.

Mot en närmare samordning mellan förslaget och byggnadslagstiftningen
talar även att det här är fråga om delvis andra problem än som behandlas i
nämnda lagstiftning. Till en början kan erinras om det redan berörda förhållandet
att en gemensamhetsanläggning inte alltid kräver byggnadslov.
Men även när sådant fordras är det i första hand inte fråga om själva utförandet
av anläggningen utan om det förstadium som gemensamhetsbildningens
konstituerande innebär. Byggnadsnämndens prövning enligt förslaget
uppbärs därför inte alltid av samma syfte som byggnadslagstiftningens
bestämmelser. Som exempel kan nämnas, att en vägran att lämna medgivande
till en gemensamhetsanläggning kan grundas på andra allmänna
synpunkter än sådana som utgör giltig anledning att avslå ansökan om
byggnadslov. Här är närmast fråga om ett fritt bedömande av företagets
förenlighet med det allmännas intresse i bebyggelsesammanhang, sådant det
kommer till uttryck inte bara i fastställda planer utan även i kommunens
bebyggelsepolitiska strävanden över huvud. Särskilda regler fordras därför
som i formellt avseende bör hållas åtskilda från byggnadslagstiftningen.

Å andra sidan anser jag att en samordning i materiellt hänseende självfallet
bör åstadkommas så långt möjligt. Vid tillämpning av den av kommittén
föreslagna dispensregeln bör i väsentliga delar gälla de av kommittén
angivna riktlinjerna för bedömandet av frågan, huruvida särskilda skäl talar
för ett medgivande. Eftersom nämndens uppgift är att bevaka allmänna

Tredje lagutskottets utlåtande nr ål år 10(16 07

synpunkter på bebyggelseutformning och markanvändning över huvud,
måste i bedömandet också anses ingå ett hänsynstagande till att gemensamhetsanläggningens
utförande enligt särskilda bestämmelser är beroende på
tillstånd av annan myndighet. Det kan därför vara lämpligt, alt nämnden
samråder med sådan myndighet eller avvaktar dess heslut i vederbörlig ordning.
Någon motsvarighet till bestämmelserna i 57 § byggnadsstadgan torde
inte behöva införas i förslaget. Utan stöd av särskild föreskrift synes byggnadsnämnden
också böra inhämta yttrande från hälsovårdsnämnden, när
det finnes lämpligt.

I enlighet med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen bör bestämmelsen
om byggnadsnämndens prövning inte begränsas till vissa områden
eller till bebyggelse eller anläggningar av visst slag. Jag är inte heller
beredd att i enlighet med vad som har förordats från några håll under remissbehandlingen
föreslå eu begränsning sålunda, att kravet på nämndens
medgivande inte skall gälla andra fall än sådana då anläggningen strider mot
plan eller bebyggelsereglerande bestämmelser.

På grund av det anförda finner jag mig kunna godta de av kommittén
föreslagna bestämmelserna i 14 § andra stycket om förrättningsmannens
skyldighet att inhämta byggnadsnämndens medgivande och formerna härför
liksom också — låt vara med viss modifikation — bestämmelserna i 15 §
första stycket angående omfattningen av nämndens vetorätt. Den i kommitténs
förslag upptagna dispensregeln ger byggnadsnämnden möjlighet att
lämna medgivande även när motsvarande dispens enligt byggnadslagstiftningen
ankommer på Kungl. Maj :t eller länsstyrelsen. Som påpekas i flera
remissyttranden, får detta anses mindre lämpligt. Bestämmelsen bör därför
begränsas till de fall då nämnden har dispensrätt även annars. I övriga situationer
bör dispens sökas hos vederbörande myndighet enligt vanliga regler.
Vidare vill jag med anledning av vad som har anförts i ett remissyttrande
påpeka, att nämnden inte har att bedöma en samfällighets ekonomiska möjligheter
att genomföra företaget i vidare mån än att nämnden bör tillse att
anläggningen är försvarlig från samhällsekonomisk synpunkt. Det närmare
bedömandet tillhör förrättningsmannens prövning.

Vad närmare angår den utredning genom förrättningsmannens försorg
som skall föregå byggnadsnämndens prövning kan jag i allt väsentligt ansluta
mig till vad kommittén anfört härom i sitt betänkande (s. 162—164).

Som kommittén har framhållit är det av betydelse att förrättningsmannen
håller nära kontakt med sakägarna och bedriver förrättningen huvudsakligen
i form av förhandlingar med dessa. Enligt 12 § skall också förrättningen
som regel ske vid sammanträde med sakägarna. Som förut berörts
fordras dock inte sammanträde i alla situationer. Enligt 12 § kan
sammanträde sålunda undvaras bl. a. när stridiga intressen inte förekommer
i saken. Med hänsyn härtill hör den av kommittén i 14 § första stycket
föreslagna lydelsen, enligt vilken förrättningsmannens utredning skall ske

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

efter överläggning med sakägarna, jämkas. För bättre överensstämmelse
med 12 § förordar jag, att 14 § första stycket får den lydelsen att förrättningsmannen
skall utreda förutsättningarna för att inrätta den sökta anläggningen
och därvid i lämplig omfattning överlägga med sakägarna.

I ett remissyttrande har förordats, att förrättningsmannen skall från kommunens
fastighetsförvaltande organ inhämta upplysningar till grund för bestämmandet
av ersättning enligt 4 §. Jag finner inte anledning att meddela
särskild föreskrift härom. Förrättningsmannen har frihet att här liksom
i andra hänseenden utnyttja alla de upplysningskällor som står till buds.

Av den föregående redogörelsen framgår, att förrättningsmannen efter
sin preliminära utredning skall inställa förrättningen så snart det kan ske,
om han finner hinder möta mot företaget. I annat fall skall han enligt 14 §
andra stycket hänskjuta ärendet till byggnadsnämnden. Bestämmelsen om
att han skall inställa förrättningen är i kommitténs förslag intagen i 16 §,
där den finns som andra punkt i första stycket. Anledningen till denna placering
torde vara att kommittén har velat i 16 § samla alla bestämmelser om
förrättningsmannens avgöranden i huvudsaken. Enligt min mening är det
dock naturligare att 14 § lämnar besked om vad förrättningsmannen skall
göra, om han redan efter sin preliminära utredning anser hinder möta mot
förrättningen. Det synes nämligen vara en fördel att där få besked om vad
förrättningsmannen skall vidta för åtgärd både när han anser hinder möta
mot förrättningen och när han anser att så inte är fallet. Jag förordar därför,
att nyssnämnda bestämmelse i 16 § flyttas till 14 § andra stycket. I enlighet
härmed upptar departementsförslaget som första punkt i andra stycket
av 14 § bestämmelsen, att om hinder mot anläggningens inrättande möter
enligt bestämmelserna i det föregående eller i 17 § — dvs. i frivilligfallen
— förrättningen skall inställas så snart det kan ske. Som andra punkt
följer därefter bestämmelsen, att förrättningsmannen i annat fall skall hänskjuta
ärendet till byggnadsnämnden för prövning enligt 15 § och därvid
lämna förslag till anläggningens anordnande.

Tredje punkten är oförändrad i sak. Enligt fjärde punkten i kommitténs
förslag kan förrättningsmannen underlåta att uppgöra särskilt förslag, om
enligt hans mening förutsättningar saknas för byggnadsnämndens medgivande.
För att undvika att bestämmelsen inger föreställningen att ärendet
i sådant fall över huvud inte behöver hänskjutas till byggnadsnämnden har
ordet uppgöra ersatts med ordet lämna. I övrigt har vissa redaktionella jämkningar
skett.

Beträffande innehållet i 15 § vill jag utöver vad jag har anfört i det föregående
uttala, att jag i sak ansluter mig till kommitténs förslag i 15 § andra
stycket angående talan mot byggnadsnämndens beslut. Jag biträder även
vad kommittén har anfört om behovet av inskränkning i länsstyrelsens
prövningsbefogenhet, när anläggningen strider mot fastställd generalplan eller
stadsplan, för att överensstämmelse skall vinnas med 71 § 1 mom. andra

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1 !)(>(! 09

stycket byggnadsstadgan. Den av kommittén föreslagna lydelsen av andra
punkten ger emellertid intryck av alt länsstyrelsens prövningsrätt är begränsad
så snart byggnadsnämnden funnit anläggningen strida mot fastställd
generalplan eller stadsplan. Detta är dock inte meningen. Inskränkningen
bör innebära endast att länsstyrelsen inte äger mot nämndens mening
medge anläggningens inrättande i strid mot planen. Jag förordar, att lydelsen
jämkas i enlighet härmed. Jag anser det inte böra komma i fråga att nu
utvidga bestämmelsen till att omfatta även byggnadsplan.

I anslutning till 15 § har några remissinstanser framfört önskemål om
vissa följdändringar i byggnadslagstiftningen och reglerna om fastighetsbildning.
Behovet av en mera genomförd samordning med förstnämnda lagstiftning
bör enligt min mening prövas i samband med eu allmän översyn
av byggnadslagen och byggnadsstadgan. I samband med den pågående fastighetsbildningsreformen
kan vissa frågor böra tas upp som har anknytning
till detta reformarbete. Även med oförändrade regler på dessa områden kan
man nöjaktigt komma till rätta med uppkommande svårigheter. Det i 33 §
byggnadsstadgan uppställda kravet, att varje i tomtindelning ingående fastighet
skall ha erforderlig förbindelse med gata, torde få anses uppfyllt, om
en gemensam utfartsväg anordnas inom kvarteret. I själva verket förhåller
det sig så att just nämnda föreskrift i byggnadsstadgan ofta utgör ett avgörande
skäl för att en sådan väg bör inrättas. Kravet att styckningsdel skall
äga rätt till nödiga vägar får likaså anses uppfyllt, om inom stadsplan väg
inrättas gemensamt för fastighet motsvarande styckningsdelen och andra
fastigheter. Som förut har framhållits är förslaget inte tillämpligt på väg
utom stadsplan. Där gäller i stället lagen om enskilda vägar. Vad slutligen
angår de svårigheter som har antagits uppkomma genom förbudet mot byggande
över tomtgräns vill jag framhålla att det i princip torde saknas anledning
att åsidosätta detta förbud vid gemensamhetsanläggning lika väl som
beträffande annan byggnad. Även om det således bör eftersträvas, att en
inom byggnadskvarter planerad anläggning i dess helhet förläggs inom en
enda tomt, torde man inte kunna undvara en möjlighet att låta anläggningen
sträcka sig över flera tomters områden när speciella omständigheter föreliaser.
Vad nu sagts får anses äga motsvarande tillämpning på andra förbudsregler
i byggnadslagstiftningen.

Lagrådet (s. 345). I 14 § första stycket stadgas, att förrättningsmannen
skall utreda förutsättningarna för den sökta anläggningen och därvid i
lämplig omfattning överlägga med sakägarna. Att detta skall gälla torde
vara klart även utan uttrycklig bestämmelse. Sakägarnas rätt att yttra sig
i samband med förrättningsmannens utredning torde för övrigt framgå
redan av 12 § andra stycket i förslaget. Lagrådet hemställer, att första
stycket i 14 § utgår.

Vad i 14 § andra stycket upptages om inställande av förrättning bör över -

70 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

flyttas till 16 § — enligt lagrådets paragrafföljd 18 § — vilken reglerar förrättnings
avslutande i Övriga fall.

Genom förevarande båda lagrum har byggnadsnämnden tillagts befogenhet
att med bindande verkan för förrättningsmannen bestämma, att gemensamhetsanläggning
ej må inrättas. Som förutsättning för denna byggnadsnämndens
vetorätt gäller, att byggnadsnämnden finner anläggningen strida
mot fastställd plan eller bestämmelser för markens bebyggande eller i
övrigt föranleda bebyggelse eller markanvändning som är olämplig från allmän
synpunkt. Förslaget i denna del innebär — utom att prövningen från
viss synpunkt utbrytes till behandling i särskild ordning — att när fråga
är om gemensamhetsanläggning planmyndigheternas prövningsrätt utsträckes
utöver vad som eljest gäller enligt byggnadslagstiftningen. Sålunda skall
enligt förslaget även anläggning inom sådana områden på landsbygden, där
byggnadslov eljest som regel ej kräves, inordnas under planmyndigheternas
kontroll. Vidare skall prövningsrätten omfatta jämväl sådana anläggningar
som ej är hänförliga till byggnader i byggnadslagstiftningens mening. Och
slutligen innebär förslaget, att byggnadsnämnden ges befogenhet att avgöra
frågan om en gemensamhetsanläggnings inrättande ej endast från de synpunkter
nämnden har att anlägga enligt byggnadslagstiftningen utan även
från ett mera allmänt betraktelsesätt eller mot bakgrunden av — som det
heter i lagtexten — huruvida anläggningen föranleder bebyggelse eller markanvändning
som är olämplig från allmän synpunkt.

Vad sålunda i remissen förordats överensstämmer i allt väsentligt med
fastighetsbildningskommitténs förslag i ämnet. Till stöd för sitt förslag
framhöll kommittén egentligen endast, att byggnadsnämnden såsom företrädare
för det allmännas intresse med avseende å markens användning
borde tillerkännas ett avgörande inflytande på frågor om gemensamhetsanläggningars
inrättande. Förutom allmänna uttalanden av denna innebörd
anförde kommittén icke några särskilda skäl för att i fråga om just gemensamhetsanläggningar
byggnadsnämndens prövningsrätt borde få ett
mer vidsträckt tillämpningsområde och vara mer vittsyftande än enligt
byggnadslagstiftningen. Även föredragande departementschefen betonar
vikten av att byggnadsnämnden erhåller ett starkt inflytande på prövningen
av frågor om gemensamhetsanläggningar samt framhåller, att denna prövning
icke alltid uppbures av samma syfte som byggnadslagstiftningens bestämmelser,
varför särskilda regler vid sidan av dessa vore erforderliga.
Några skäl i sak för den föreslagna, i förhållande till byggnadslagstiftningen
mera vidsträckta prövningsrätten lämnas dock ej. Några sådana skäl torde
det också vara svårt att finna. Ett sådant skäl skulle kunna tänkas vara,
att en gemensamhetsanläggning skulle i högre grad än en för en enda fastighet
avsedd anläggning öva inflytande på blivande markanvändning och
bebyggelse. Bärkraften av detta skäl, som under förarbetena icke närmare
belysts, är dock enligt lagrådets åsikt icke sådan att den motiverar den
föreslagna särbehandlingen av gemensamhetsanläggningar. Har förslaget

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1DGG

däremot sin grund i att den inarkpolitiska kontrollen över huvud anses
behöva skärpas, bör därför erforderliga bestämmelser införas i byggnadslagstiftningen
och ej i en speciallagstiftning för elt särskilt slag av byggnadsföretag.
Härtill kommer, att byggnadsnämndens prövningsrätt, i den
män den går utöver byggnadslagstiftningens regler, i förslagets lagtext är
mycket vagt utformad. Någon säker ledning för prövningsrättens närmare
innebörd lämnas ej heller i motiven. Departementschefen anför, att det
här är »närmast fråga om ett fritt bedömande av företagets förenlighet
med det allmännas intresse i bebyggelsesammanhang, sådant det kommer
till uttryck inte bara i fastställda planer utan även i kommunens bebyggelsepolitiska
strävanden över huvud». I ett annat sammanhang antydes,
att nämnden bör tillse att anläggningen är försvarlig från samhällsekonomisk
synpunkt. Även efter dessa och övriga uttalanden av departementschefen
kvarstår intrycket, att lagregeln är oklar till sin innebörd och därmed
ägnad att föranleda rättsosäkerhet.

Såsom förut nämnts innebär förslaget vidare, att den byggnadsnämnden
anförtrodda prövningen skall ingå som ett led i förrättningsförfarandet.
Skälet till denna ordning är, att den planpolitiska kontrollen skall kunna
ske på ett så tidigt stadium som möjligt, så att kostnader och arbete icke
nedlägges på ett projekt, som senare visar sig från plansynpunkt icke kunna
genomföras. Detta skäl är beaktansvärt; det bör självfallet i görligaste
mån undvikas, att en myndighet vid sin prövning finner ett företag böra
komma till stånd, medan en annan myndighet senare finner hinder mot
genomförande möta. Allvarliga olägenheter är emellertid förbundna med
den föreslagna samordningen av den judiciella och den planpolitiska prövningen.
Till en början märkes, att det måste bli mycket svårt att draga en
klar skiljelinje mellan förrättningsmannens och byggnadsnämndens kompetens.
Som exempel må nämnas, att förrättningsmannen har att pröva förutsättningen
för tvångsanslutning av fastighet — huruvida gemensamhetsanläggningen
är av synnerlig vikt för ändamålsenligt utnyttjande av fastigheten
— men att frågan om en gemensamlietsanläggnings betydelse för en
fastighet självfallet måste komma under bedömning även vid avgörandet
av anläggningens tillåtlighet från plansynpunkt. Vidare må framhållas, att
den särskilda prövningen av byggnadsnämnden är ägnad att föranleda betydande
omgång och tidsutdräkt; under tiden innan frågan om gemensamhetsanläggningens
tillåtlighet avgjorts genom beslut som vunnit laga
kraft måste förrättningen vila. Beslut av byggnadsnämnden kan överklagas
till länsstyrelsen och därifrån till Kungl Maj :t. Motsvarande olägenheter
inträffar ånyo, om talan mot förrättningen fullföljes, vilket kan ske i
första hand till ägodelningsrätten och därifrån till hovrätten och högsta
domstolen. Kompetenskonflikterna avser då domstolen och byggnadsnämnden.
Och för domstolen gäller samma regler som för förrättningsmannen i
fråga om skyldighet att underställa ärendet byggnadsnämndens prövning.
Detta innebär, att domstol — eller efter återförvisning förrättningsmannen

72 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

— i många fall är förhindrad att vidtaga ändring i meddelat anläggningsbeslut
utan att frågan ånyo prövas av byggnadsnämnden och eventuellt av
högre instanser. Om en fastighetsägare söker ändring i ett anläggningsbeslut
med yrkande att hans fastighet ej skall tvångsanslutas till anläggningen,
torde sålunda hans talan — frånsett det fall att domstolen finner någon
anläggning över huvud ej böra komma till stånd — ej kunna vinna bifall
med mindre nämnden i nytt beslut lämnat samtycke till den genom fastighetens
uteslutning ändrade anläggningen samt detta beslut vunnit laga kraft.
Och motsvarande torde gälla, om ägare av viss fastighet fullföljer talan
med yrkande att annan fastighet skall tvångsanslutas. Ett förslag, som innebär
en sådan processuell oformlighet, anser sig lagrådet icke kunna tillstyrka.

Självfallet bör eljest tillämpad planpolitisk kontroll gälla även i fråga
om gemensamhetsanläggningar. Om man ej, på grund av därmed förenade
olägenheter, vill låta med prövningen från plansynpunkt helt anstå till dess
byggnadslov sökes, synes icke någon annan utväg stå till buds än att efter
mönster av jorddelningslagstiftningen låta frågan om anläggningens tilllåtlighet
från plansynpunkt i första hand prövas av de organ som handhar
prövningen i övrigt av frågan om anläggningens inrättande. Denna väg har
anvisats av lantmäteristyrelsen och ett flertal andra remissinstanser. Någon
fara för att planmyndigheternas synpunkter med en sådan ordning icke skulle
bli i tillbörlig grad beaktade synes ej föreligga. Naturligtvis skulle det åligga
förrättningsmannen att före ärendets avgörande inhämta yttrande från
byggnadsnämnden, och det kan förutsättas att detta endast i undantagsfall
komme att frångås. Vidare skulle nämnden ha behörighet att överklaga
beslut om gemensamhetsanläggningens inrättande. Och självfallet skulle
avgörandet vid den judiciella prövningen ej vara formellt bindande för den
slutliga bedömningen vid sökande av byggnadslov i enlighet med bestämmelserna
i byggnadslagen. Genom en lösning efter dessa linjer skulle enligt
lagrådets mening i stort sett vinnas samma fördelar som enligt det remitterade
förslaget, medan de med det senare förbundna olägenheterna väsentligen
skulle undvikas.

På grund av det anförda får lagrådet föreslå, att bland de grundläggande
bestämmelserna upptages ett stadgande av innebörd att gemensamhetsanläggning
icke må inrättas utan planpolitisk prövning. Denna prövning
bör — i anslutning till vad som gäller enligt 15 § av förslaget — i
första hand gå ut på att gemensamhetsanläggning ej får inrättas i strid
mot fastställd plan eller bestämmelser för markens bebyggande. Men vidare
bör prövningen taga sikte på att anläggningen ej försvårar en ändamålsenlig
bebyggelse eller lämplig planläggning; i princip överensstämmer en sådan
prövning med vad som gäller enligt 19 kap. 13 § jorddelningslagen. Stadgandet,
som torde infogas i 6 § enligt lagrådets paragrafföljd, bör alltså uppta -

Tredje lagutskottets utlåtande nr ål år 1066

ga, att gemensamhetsanläggning ej må inrättas i strid mot fastställd plan
eller bestämmelser för markens bebyggande eller så att ändamålsenlig bebyggelse
eller lämplig planläggning försvåras. Vidare bör i en särskild paragraf,
lämpligen 17 § enligt lagrådets paragrafföljd, stadgas skyldighet för
förrättningsmannen att inhämta yttrande från byggnadsnämnden. Sådan
skyldighet bör finnas, när från andra än planpolitiska synpunkter förutsättningar
föreligger för att inrätta en anläggning. I samma paragraf bör föreskrifter,
nära anslutande sig till dem som upptages i 14 § i det remitterade
förslaget, meddelas om de uppgifter förrättningsmannen har att lämna byggnadsnämnden,
när yttrande inhämtas. Slutligen bör i den paragraf som reglerar
rätten att föra talan mot förrättningsmannens beslut — 21 § i lagrådets
paragrafföljd — stadgas rätt för byggnadsnämnden att föra talan mot
anläggningsbeslut för prövning av frågan huruvida reglerna om planpolitisk
kontroll iakttagits.

Efter lagrådets uttalanden anför departementschefen följande (s. 386).

När det gäller de i 74 och 15 §§ upptagna bestämmelserna om byggnadsnämndens
medverkan — enligt lagrådets paragrafföljd 17 § — har lagrådet
kritiserat förslaget både på grund av att nämndens prövningsrätt utsträcks
utöver vad som annars gäller enligt byggnadslagstiftningen och på grund
av att olägenheter anses förbundna med den föreslagna samordningen av
den judiciella och den planpolitiska prövningen.

Om jag till en början bortser från skillnaden mellan en formell beslutanderätt
för byggnadsnämnden och en rätt för nämnden att enbart yttra sig
kan jag inte se någon avgörande olikhet mellan det remitterade förslaget
och den ordning som gäller t. ex. enligt 19 kap. 13 § lagen om delning av jord
å landet eller 4 § andra stycket lagen om enskilda vägar. Den bevakning av
planpolitiska synpunkter som byggnadsnämnden företar vid förrättning
enligt sistnämnda lagar är sålunda inte heller begränsad till en liinderslöshetsprövning
av den art som den vilken föregår beviljande av byggnadslov,
utan den har liksom här ett vidare syfte. Beträffande förutsättningarna för
att en gemensamhetsanläggning skall tillåtas med hänsyn till allmänna intressen
anser jag de i remissen gjorda uttalandena alltjämt vägledande.
Att någon inskränkning ej skett till tätbebyggelse eller till anläggningar,
som är att anse som byggnader i byggnadslagstiftningens mening, beror på
angelägenheten av att inte en senare planläggning föregrips eller motverkas.
Har en gemensamhetsbildning ägt rum, kan den erfarenhetsmässigt liksom
servitutsbildning i många fall hindra eller försvåra genomförandet av en
sådan planläggning och en lämplig tätbebyggelse. Den oklarhet som enligt
lagrådet utmärker förslaget är enligt min mening i allt fall inte större än
den som kan föreligga med avseende på motsvarande regler inom andra områden,
t. ex. nyssnämnda bestämmelser i jorddelningslagen och lagen om
enskilda vägar. Med hänsyn till de skiftande förhållandena torde det knap -

74 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

past vara möjligt att mera konkret än som skett i förslaget bestämma det
område inom vilket det allmännas intresse skall tillgodoses. Att även samhällsekonomiska
synpunkter skall beaktas vid överväganden i planfrågor
anser jag uppenbart.

Som jag förut framhållit, är det angeläget, att byggnadsnämnden får
ett starkt både reellt och formellt inflytande över det sätt på vilket gemensamhetsbildningar
sker. En rätt för nämnden att framföra synpunkter
vid förrättningen eller att avge yttrande till förrättningsmannen är enligt
min mening inte till fyllest. De olägenheter som enligt lagrådet är förenade
med den föreslagna samordningen av den judiciella och den planpolitiska
prövningen synes överdrivna. Någon egentlig kompetenskonflikt
mellan förrättningsmannen och byggnadsnämnden behöver knappast riskeras,
eftersom vardera av dem har det avgörande inflytandet inom sitt
område. Att förrättningen får vila i avvaktan på byggnadsnämndens prövning
torde normalt inte behöva medföra någon mera avsevärd tidsutdräkt.
Risken för överklagande av nämndens avgöranden lärer inte heller böra
tillmätas alltför stor vikt i detta hänseende.

Av det anförda framgår, att jag i princip inte är beredd att frångå min
tidigare intagna ståndpunkt i fråga om vetorätt för byggnadsnämnden. I
själva verket kan denna anordning även för den enskilde fastighetsägaren
bli mera fördelaktig än den av lagrådet förordade. Ett medgivande av
nämnden får nämligen en stark faktisk verkan i det senare byggnadslovsärendet
och torde i praktiken -— såvitt gäller de förhållanden som prövats
i det tidigare ärendet — innebära en garanti för att byggnadslov meddelas.
Men framför allt ter sig vetorätten i förevarande situation som ett smidigare
och för den enskilde mindre betungande medel för bebyggelsepolitisk
kontroll ån de mera omfattande nybyggnadsförbud som det allmänna
säkerligen skulle anse sig böra tillgripa i annat fall. Jag vill emellertid
inte motsätta mig lagrådets förslag att uttryckssättet i den materiella
regeln om byggnadsnämndens prövning bringas i närmare överensstämmelse
med vad som gäller i liknande sammanhang och att regeln förs över
till det avsnitt som innehåller grundläggande bestämmelser, enligt lagrådets
paragrafföljd 6 § andra stycket. Vid den omarbetning av lagtexten
som blir nödvändig på grund härav bör vissa förenklingar kunna göras,
särskilt genom att kravet på upprättande av ett formellt förslag av förrättningsmannen
efterges. Även utan bestämmelser om sådant särskilt förslag
och om befrielse i visst fall från skyldighet att upprätta detta torde man
kunna räkna med att förrättningsmannen på lämpligt sätt konkretiserar
frågeställningarna, när han hänskjuter ärendet till byggnadsnämnden. Som
följd härav synes även den i 16 § första stycket i det remitterade förslaget
föreskrivna valrätten för förrättningsmannen mellan att inställa förrättningen
och att lämna nytt förslag till nämnden böra slopas.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966 75

19 §

1 paragrafen, meddelas bestämmelser om förrättningskostnad
e r.

Kommittén (s. 208). Den av länsstyrelsen utsedde förrättningsmannen
bör enligt kommittén erhålla skälig ersättning av sakägarna för sitt arbete
med uppdragets fullgörande och för resekostnader och andra utlägg. Detsamma
bör gälla den som anlitas som sakkunnig vid förrättningen.

I fråga om gode män anser kommittén lämpligt att ersättning utgår enligt
de bestämmelser som gäller för gode män vid förrättningar för fastighetsbildning.

Övriga kostnader kan avse utredning, som har införskaffats av förrättningsmannen,
eller kallelser eller annat som fordras för att förrättningen
skall kunna genomföras, allt i den mån de inte täcks av den ersättning som
tillkommer förrättningsmannen. Enligt kommittén skall även dessa kostnader
betalas av sakägarna.

I enlighet med det anförda föreslår kommittén regler om i vilka fall sakägarna
skall svara för förrättningskostnad. Motsättningsvis följer av dessa
regler, att sakägare liksom i allmänhet vid förrättningar av jämförbar karaktär
inte är berättigad till ersättning för sådana kostnader som han själv
har haft för utredning eller arbete med talans väckande eller utförande.
Behovet av en regel om rätt till sådan ersättning blir, menar kommittén,
mindre framträdande med hänsyn till att erforderliga utredningar enligt
förslaget skall verkställas genom förrättningsmannens försorg. En bestämmelse
av detta slag skulle för övrigt enligt kommittén kunna medföra
frestelse för sakägarna att i alltför stor omfattning själva föranstalta om
utredningar, vilket skulle medföra risk för kraftig stegring av förrättningskostnaderna.

Från denna princip skulle enligt kommittén möjligen kunna göras undantag
för sådan sakägare som representerar fastighet för anläggningens inrymmande.
Eftersom upplåtelse av utrymme har karaktär av expropriation,
är det inte otänkbart att i överensstämmelse med expropriationslagen tillerkänna
sådan sakägare ersättning för kostnaderna i denna del. Men om fastigheten
samtidigt skall vara ansluten till det gemensamma företaget, uppkommer
enligt kommittén svårigheter att i kostnadshänseende skilja mellan
frågan om upplåtelsen och övriga frågor vid förrättningen. En rätt till
ersättning för kostnaderna skulle för övrigt, menar kommittén, inte kunna
få annat än begränsad tillämpning och egentligen komma att avse endast
utredningskostnader för ersättning enligt 4 §. När det gäller anläggningens
lokalisering och upplåtelsens omfattning uppstår kostnader även för övriga
sakägare, och en rätt till kostnadsersättning för ägare till fastighet, varifrån
upplåtelsen sker, skulle kunna på ett otillbörligt sätt gynna denne. Men även
i fråga om storleken av ersättning enligt 4 § är situationen mindre jämför -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

bär med expropriation än med vissa andra fall av tvångsingripande, där den
enskilde inte är berättigad till ersättning för sina kostnader. Kommittén
påpekar särskilt, att de tvångsmöjligheter som föreligger enligt förslaget
kan utnyttjas inte bara mot den ersättningsberättigade utan även mot ersättningsskyldig,
vilkens fastighet ansluts mot hans bestridande. Det synes
kommittén inte tillfredsställande att göra skillnad mellan dessa båda.

Remissyttranden (s. 210):

Att sakägarnas egna kostnader för utredning och utförande
av talan vid förrättningen inte skall ersättas enligt förslaget kritiseras i
några yttranden. Mot kommitténs uttalande, att situationen här är mindre
jämförbar med expropriation än med vissa andra fall av tvångsingripande
där den enskilde inte är berättigad till ersättning för sina kostnader, vänder
sig Svea hovrätt och anför, att situationen tvärtom är mycket nära jämförbar
med vanliga typer av expropriation. Ägaren till fastighet, från vilken utrymme
kan komma att tas i anspråk, lär inte kunna åtnöjas med den utredning
som förrättningsmannen kan förebringa utan måste i allmänhet vara
verksam för att införskaffa utredning såväl för bedömande av frågan om
utrymme bör tas i anspråk från hans fastighet som angående vilken ersättning
som i sådant fall bör utgå. I allt fall får part, som fullföljer talan mot
förrättningsmannens beslut, i rättegången själv i stor utsträckning svara för
utredningen. Hela förfarandet kan lätt snedvridas om inte erforderlig utredning
förebringas redan vid förrättningen. Både ägaren till fastigheten och
innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt bör enligt hovrätten
vara berättigade till ersättning för kostnader som uppkommit för dem vid
förrättningen. Svårigheterna att särskilja dessa kostnader från andra kostnader
i anledning av förrättningen bör inte överskattas. Det av kommittén
åberopade skälet att en sådan reglering är orättvis mot övriga sakägare, är
enligt hovrättens mening inte bärande.

Även hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller önskvärdheten av att
den som, utan att själv få någon nytta av en gemensamhetsanläggning,
tvingas upplåta utrymme åt sådan tillerkänns rätt att av samfälligheten erhålla
ersättning för kostnader vid förfarandet och förordar en regel motsvarande
67 § expropriationslagen. Av samma uppfattning är lagberedningen,
Sveriges fastighetsägareförbund och Svenska väg- och vattenbyggares
riksförbund. I fråga om kostnader för utredning angående ersättning enligt
4 § anser även expropriationsutredningen, att en regel som inte under några
omständigheter medger kostnadsersättning stundom kan leda till stötande
resultat.

överlantmätaren i Örebro län förordar också en bestämmelse motsvarande
67 § expropriationslagen. Viss skälighetsprövning bör dock kunna ske i
fråga om ersättning till anlitat biträde. Svenska teknologföreningen under -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år l!)(i(>

stryker, att tvångsupplåtelse enligt förslaget är ett så kraftigt ingrepp i den
enskilda äganderätten att fastighetsägaren med fog kan göra gällande att
han inte skall behöva belastas med kostnader för att kunna bevaka sina intressen.
Det bör därför speciellt i sådana fall ankomma på förrättningsmannen
att göra en så allsidig och grundlig utredning som möjligt. Även Stockholms
läns och stads hushållningssällskap menar, att det knappast är skäligt
att en fastighetsägare skall behöva betala hela kostnaden för sådana utredningar
som han i viss mån blivit tvingad att utföra. Huvuddelen eller förslagsvis
75 procent bör betalas av den gemensamma anläggningens intressenter.

Departementschefen (s. 212):

Skyldigheten att utge ersättning för förrättningskostnad begränsas enligt
kommitténs förslag till i första hand ersättningar till förrättningsmän
och sakkunniga samt till kostnader för kallelser och annat som fordras
för förrättningen. Att kostnader av detta slag skall ersättas av sakägarna
har vid remissbehandlingen inte föranlett någon invändning. Däremot har
i åtskilliga remissyttranden förordats, att även vissa sakägare skall äga
rätt till ersättning för kostnader med anledning av förrättningen. Sådan
rätt anses sålunda böra tillkomma sakägare, som representerar fastighet
i vilken utrymme önskas upplåtet.

Vissa skäl synes väl tala för att sådan sakägare får rätt till ersättning
för nedlagda kostnader. Detta gäller i synnerhet när fastigheten inte skall
anslutas till gemensamhetsanläggningen. Situationen har då vissa likheter
med expropriation. Det förefaller emellertid inkonsekvent att sådan
sakägare skall äga rätt till kostnadsersättning men den som blir föremål
för anspråk på tvångsanslutning enligt 2 § inte skall äga samma rätt. I
fråga om sådan fastighet som även skall anslutas till företaget uppkommer
svårigheter att urskilja den del av kostnaden som belöper på upplåtelsen.
För flertalet fall torde inte heller finnas behov av en kostnadsregel,
eftersom förrättningsarbetet i princip har karaktär av officialutredning
genom förrättningsmannens försorg.

Med hänsyn till det anförda är jag inte beredd att här frångå den vid
liknande förrättningar gällande principen, att sakägare inte äger rätt till
ersättning för kostnader vid förrättningen.

Lagrådet (s. 350):

Jämlikt 3 § kan under vissa förutsättningar för gemensamhetsanläggning
erforderligt utrymme tagas i anspråk emot ägarens vilja. Enligt expropriationslagstiftningen
gäller, att den som tvingas avstå mark är berättigad att,
åtminstone i första instans, erhålla gottgörelse för sina kostnader för tillvaratagande
av sin rätt till ersättning för marken. Den föreslagna tvångs -

78 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

rätten för tillgodoseende av gemensamhetsanläggnings behov av utrymme
är snarlik rätten till ianspråktagande enligt expropriationslagstiftningen.
Tillräcklig anledning att låta den mot vilken tvångsrätten riktas i kostnadshänseende
intaga en helt annan ställning än expropriat torde ej föreligga;
avgörande betydelse torde icke kunna tillerkännas det förhållandet
att förrättningsmannen ex officio skall söka införskaffa utredning i ärendet.
I fråga om gemensamhetsanläggningar avgöres emellertid, i motsats
till vad som är fallet vid expropriation enligt expropriationslagen, frågan
om tvångsrätt över huvud får tillgripas vid samma förfarande som spörsmålet
om ersättningens storlek. Då det torde vara svårt att särskilja kostnaderna
för de båda frågorna, torde rätten till gottgörelse för kostnader
böra avse båda leden. Vidare måste den, mot vilken anspråk på upplåtelse
av utrymme riktas utan att anspråket vinner bifall, likställas med den som
ålägges att upplåta utrymme. Vad nu sagts bör gälla även när fråga är om
upplåtelse av utrymme i fastighet som skall ingå i anläggningen; ersättningen
bör dock självfallet ej avse andra kostnader än sådana som hänföra
sig till själva ianspråktagandet.

Enligt remissprotokollet skulle det förefalla inkonsekvent, att nu avsedda
sakägare skulle äga rätt till kostnadsersättning men icke den som bleve
föremål för anspråk på tvångsanslutning till anläggningen. En viss principiell
skillnad förefinnes dock mellan de båda grupperna; de förra utgöres
ju av sakägare som i egenskap av upplåtare står utanför den intressegemenskap
som anläggningen skall tjäna.

På grund av det anförda får lagrådet föreslå en regel av innehåll att sakägare,
mot vilken riktas anspråk på upplåtelse av utrymme för anläggning,
är i den mån ej annat föranledes av vad i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken
stadgas berättigad till ersättning för sina kostnader i anledning härav.

Departementschefen (s. 387).

Vad lagrådet i anslutning till 18 § i det remitterade förslaget — enligt
lagrådets paragrafföljd 19 § föreslagit om rätt för sakägare till ersättning
för egna kostnader vid förrättningen kan jag inte biträda. Införandet
av en sådan rätt ter sig mindre angeläget med hänsyn till förrättningens
karaktär av officialförfarande och skulle, som jag förut påpekat, också
leda till vissa inkonsekvenser. Man bör här följa den allmänna principen
i förrättningssammanhang — även när det är fråga om tvångsförvärv av
rätt till mark — nämligen att sakägare inte har rätt till ersättning för sina
kostnader.

I fråga om de kostnadsbestämmelser som avses skola tillämpas
vid ägodelningsrätten och i överinstanserna må följande
avsnitt ur propositionen redovisas.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966
Kommittén (s. 219):

I fråga om förfarandet vid ägodelningsrätten och talan mot dess beslut
skall enligt tredje stycket i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat
angående klagan över avslutat laga skifte. Detta innebär att vissa regler
i 21 kap. jorddelningslagen blir tillämpliga. Vidare kommer på grund av
hänvisning i 21 kap. 1 § tredje stycket nämnda lag rättegångsbalkens bestämmelser
i vissa delar att tillämpas.

Remissyttranden (s. 220):

Svea hovrätt påpekar, att genom hänvisning till jorddelningslagens bestämmelser
bl. a. allmänna bestämmelser om ersättning för rättegångskostnad
blir tillämpliga i rättegången. Hovrätten ifrågasätter, om inte ägare till
fastighet, från vilken utrymme upplåtits, liksom också innehavare av nyttjanderätt
eller annan särskild rätt till fastigheten bör — efter mönster från
expropriationslagstiftningen — oavsett utgången som huvudregel erhålla
ersättning för sina kostnader i anledning av upplåtelsen. Av samma mening
är hovrätten över Skåne och Blekinge och lagberedningen.

Departementschefen (s. 221):

Vad slutligen angår frågan om ersättning för kostnader i målet vid ägodelningsrätten
och i överinstanserna innebär kommittéförslaget, att sakägare
får sådan ersättning enligt allmänna regler om rättegångskostnad.
Någon skillnad görs inte mellan å ena sidan ägaren och innehavare av
begränsade rättigheter till fastighet, som blir föremål för upplåtelse av utrymme,
och å andra sidan övriga sakägare. I sistnämnda hänseende råder
överensstämmelse med den ståndpunkt jag har tagit till regleringen i 18 §
om kostnader med anledning av förrättningen.

36 §

Kommittén (s. 258):

I fråga om sättet för ersättningens betalning bör enligt
kommittén erforderliga regler utformas med hänsyn till bestämmelserna
om själva ersättningsskyldigheten. Enligt dessa tillkommer rätt till ersättning
för upplåtet utrymme omedelbart, förutom ägaren till den fastighet
varifrån upplåtelsen sker, endast innehavare av nyttjanderätt, servitut eller
annan särskild rätt till fastigheten men inte innehavare av sakrättsligt
skyddad fordringsrätt. Sådan innehavare är i stället hänvisad till gottgörelse
ur den ersättning som tillkommer markägaren. I fråga om uppdelning

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

av utgående ersättningar mellan den omedelbart berättigade samt innehavare
av fordringsinteckningar och därmed jämställda bör enligt kommittén
vanliga expropriationsrättsliga principer tjäna som utgångspunkt för
regleringen.

Nedsättning av ersättningsbeloppet hos länsstyrelsen är enligt
kommittén motiverat endast när innehavare av fordringar kan lida förlust
genom att ingreppet minskar fastighetens värde så, att fordringshavarna
kan antas inte med säkerhet få betalt för sina fordringar vid exekution. Är
situationen sådan att samtliga fordringshavare önskar behålla sin betalningsrätt
i fastigheten eller kan det annars på objektiva skäl konstateras,
att någon förlustrisk inte uppkommer, finns inte anledning att tvinga vederbörande
att ta emot betalning. En betalning före förfallotiden kan nämligen
i många fall medföra nackdelar för borgenären. Därtill kommer, att
nedsättning och fördelning hos länsstyrelsen alltid innebär en mera omständlig
procedur än betalning direkt.

Kommittén anser sig därför inte kunna godta ett system med obligatorisk
nedsättning. Att som frågan är löst i 20 och 21 §§ lagen om allmänna
vägar låta de ersättningsskyldiga på eget ansvar pröva i vilka fall värdeminskning
kan antas uppstå och nedsättning därför bör företas är enligt
kommittén inte heller tänkbart på förevarande område. Enligt lagen om
allmänna vägar är den ersättningsskyldige pliktig att ersätta förlust för
fordringshavarna till följd av att nedsättning inte skett. Ansvaret för en
felbedömning kan med en sådan ordning bli mycket tyngande för de anslutna
fastighetsägarna. Kommittén finner mest ändamålsenligt att överlämna
prövningen åt förrättningsmannen. Häftar fastigheten på grund av
inteckning eller på annan grund för fordran, skall förrättningsmannen därför
enligt paragrafens andra stycke förordna att ersättning, som inte utgör
gottgörelse för personlig skada, jämte ränta skall betalas genom beloppets
nedsättande hos länsstyrelsen för fördelning. Detta skall dock inte gälla, om
samtliga fordringshavare medger att ersättningen betalas ut till den därtill
berättigade eller utbetalningen är väsentligen utan betydelse för dem. När
anläggningsbeslutet meddelas av domstol, ankommer motsvarande prövning
på denna. Belopp, som enligt det sagda inte skall nedsättas, utbetalas
enligt första stycket direkt till den ersättningsberättigade. Kommittén har
genom lagtextens avfattning velat utmärka, att direktbetalning skall vara
huvudregel och företas så snart förrättningsmannen inte meddelat förordnande
av annan innebörd.

Departementschefen (s. 261):

I fråga om det sätt på vilket ersättningen skall betalas bör huvudregeln
lämpligen ta sikte på den situation som blir den vanligaste och som medger
den enklaste lösningen. Med hänsyn till att upplåtelse enligt huvudregeln

Tredje lagutskottets utlåtande nr Öl är 1966

i 3 § skall ske så att betydande olägenhet inte uppkommer, torde nedsättning
i flertalet fall inte vara sakligt motiverad. Man synes därför böra undvika
den omgång som nedsättningsförfarandet innebär och de olägenheter
som det medför för borgenärerna genom att dessa måste ta emot förtidsbetalning.
Jag biträder därför den av kommittén föreslagna och av remissinstanserna
med endast ett undantag godtagna ordningen, att direktbetalning
skall vara huvudregel. Nedsättning skall alltså förutsätta ett särskilt
beslut därom. Sådant skall meddelas sedan det beträffande skuldbelastad
fastighet bär konstaterats, att upplåtelsen medför risk för att fastighetens
kreditvärde försämras. Denna oskadlighetsprövning synes böra ske efter
samma riktlinjer som vid överenskommelse enligt 17 §. Anledning torde
saknas att som förordats i ett par remissyttranden uppställa strängare krav
bär än enligt nyssnämnda paragraf. Inte heller anser jag det påkallat att till
skillnad från vad som gäller i andra liknande sammanhang fordra oskadlighetsprövning
även när fordringshavarna har lämnat medgivanden till att ersättningen
får betalas ut till den eller de ersättningsberättigade. År en inteckning
gällande även i annan fastighet, som dessutom besväras av inteckningar
med sämre rätt, torde oskadlighetsprövning inte behöva ske med hänsyn
särskilt till den rätt som tillkommer dessa särinteckningshavare.

Lagrådet (s. 361):

Enligt andra stycket behöver nedsättning icke äga rum, om ersättningens
utbetalande till den därtill berättigade är väsentligen utan betydelse för
fordringshavarna. Departementschefen har i anslutning till denna regel uttalat,
att beslut om nedsättning skulle meddelas sedan det beträffande
skuldbelastad fastighet hade konstaterats att upplåtelsen medförde risk för
att fastighetens kreditvärde försämrades. Enligt lagrådets mening är med
detta uttalande icke uttömmande angivet i vilka fall nedsättning skall ske.
Lagrådet anser, att den angivna regeln bör givas den innebörden att nedsättning
skall äga rum ej endast när utredningen ger vid handen att risk
av betydelse för inteckningshavarna föreligger utan även när det icke blivit
klarlagt att någon sådan risk ej föreligger.

38 §

Paragrafen föreskriver anteckning i fastighetsboken om anläggningsbeslut.
(Propositionen s. 264—265.)

Kommittén. Med hänsyn främst till de ifrågavarande anläggningarnas
ofta avsevärda betydelse ur fastighetskreditens synvinkel anser kommittén
ofrånkomligt, att behovet av publicitet tillgodoses genom att anläggningsbeslutet
blir antecknat i fastighetsbok. Uppgift om beslutet kommer
då också att inflyta i gravationsbevis. En bestämmelse om anteckning i fastighetsboken
föreslås därför i förevarande paragraf.

6 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 3 and. Xr 57

82 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

Sådan anteckning bör enligt kommittén inte få ske, förrän den eftersträvade
sakrättsliga effekten verkligen inträder. Bestämmelsen förutsätter
därför, att anläggningsbeslutet vunnit laga kraft eller ändå får verkställas.

Remissyttrandena: Lagberedningen påpekar, att någon inskrivning inte
kommer att ske enligt förslaget, när fastighet utträder, men att det bör stå
fastighetens ägare fritt att inge beslut enligt 42 § till inskrivningsdomaren
för erforderliga anteckningar.

Överlantmätaren i Älvsborgs län anser det oklart, om något exemplar av
förrättningshandlingarna kommer att tillföras inskrivningsdomarens arkiv.

överlantmätarna i Kronobergs, Örebro, Kopparbergs och Gävleborgs län
samt Svenska kommunaltekniska föreningen anser, att gemensamhetsbildning
bör antecknas även i fastighetsregister. Åsikten delas av lantmäteristyrelsen,
som emellertid anser sig inte f. n. böra framlägga förslag i ämnet
utan hänvisar till pågående utredning angående fastighetsregister.

Departementschefen. I likhet med remissinstanserna biträder jag kommitténs
förslag, att anteckning skall göras i fastighetsboken om anläggningsbeslut.
Bestämmelsen innebär, att anteckning skall ske om varje anläggningsbeslut,
således både det ursprungligen meddelade och nytt sådant
som kan tillkomma senare med anledning av förändring i de anslutna fastigheternas
krets eller av väsentligt ändrade förhållanden i övrigt. Därigenom
kommer således anteckning att ske även i det fall som berörts i ett
remissyttrande, nämligen att en fastighet utträder ur samfälligheten.

Om anläggningsbeslut förfaller eller det av annan anledning upphör att
gälla, bör på anmälan göras anteckning i fastighetsboken även om detta. Jag
förordar att en särskild bestämmelse tillfogas härom.

Närmare bestämmelser om sådana anteckningar bör utfärdas av Kungl.
Maj :t.

Motionerna

I: 766 och 11: 940

Motionärerna framhåller inledningsvis att samhällsutvecklingen medfört
ett ökat behov av sådana för flera fastigheter gemensamma anläggningar,
som avses med den nya lagen om gemensamhetsanläggningar. Genom denna
underlättas anordnandet av sådana anläggningar i hög grad. Visserligen
medför lagförslaget att vissa nya åtgärder med tvångsmoment kan komma
att tillgripas mot enskilda fastighetsägare. Dessa tvångsmoment måste
dock accepteras mot bakgrund av förslagets allmänna samhällsnytta. Mo -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1960 83

tionärerna tillstyrker därför i princip all förslaget läggs till grund för lagstiftning.

Motionärerna understryker dock att risk kan föreligga att lagen på sina
håll kan komma att medföra viss övervältring av ansvaret för anläggningar
av allmänt intresse från kommunerna till enskilda rättssubjekt. Det är givet
att kommunerna även i fortsättningen måste ha ett vittgående ansvar för
sådana anläggningar som t. ex. trafikleder och parkeringsanordningar. Motionärerna
förordar därför att lagens verkningar härvidlag följes med uppmärksamhet.

Även om motionärerna sålunda i stort accepterar lagförslaget har de vissa
erinringar på följande punkter. Motionärerna anför.

Enligt lagförslaget skall lagen icke vara tillämplig på anläggning
för vattenförsörjning och avlopp. Detta anser vi vara mindre
tillfredsställande. Ett stort antal vatten- och avloppsanläggningar står
utanför tillämpningsområdet för 1955 års VA-lag. Det torde icke sällan uppstå
situationer — särskilt i samband med exploatering av markområden för
fritidsbebyggelse — där det vore önskvärt att lagen kunde tillämpas för
vattenförsörjnings- och avloppsändamål. Sådana ändamål torde för närvarande
huvudsakligen tillfredsställas genom att kommunen i samband med
fastställande av byggnadsplan ålägger markexploatören att ordna vattenförsörjning
och avlopp. Frivilliga avtal med fastighetsägare förekommer
också. Anläggningarna kan sedan överlåtas på tomtplatsägarna eller av dem
bildad intresseförening. Servitutsvägen kan de olika fastigheternas rätt tillgodoses.
Emellertid ger nuvarande lagstiftning inte någon möjlighet att till
de olika fastigheterna binda en skyldighet att i fortsättningen bidra till drift,
underhåll och förnyelse av vatten- och avloppsanläggningarna. Inte heller
går det nu att tvångsvis ansluta fastigheter till en sådan samfällighet. Det
vore en klar fördel om lagen kunde göras tillämplig även på anläggningar av
ifrågavarande slag.

Det förtjänar att understrykas att även departementschefen varit medveten
om detta behov men låtit frågan falla med hänvisning till att enligt
hans mening ytterligare erfarenheter och överväganden är nödvändiga innan
denna fråga löses genom lagstiftning. Vi kan för vår del inte dela departementschefens
uppfattning härvidlag, utan anser att en rättslig reglering
av vattenförsörjnings- och avloppsfrågorna bör ske i samband med den
nya lagen om gemensamhetsanläggningar. Det bör understrykas att sedan
denna fråga diskuterades i samband med tillkomsten av 1955 års lag om
vatten- och avloppsanläggningar — varvid de av oss åsyftade mindre vatten-
och avloppsanläggningarna undantogs från lagens tillämpningsområde
— har nya synpunkter framkommit som motiverar en rättslig reglering
också av detta slag av gemensamhetsanläggningar. Vi syftar härvid främst
på den under senare år alltmer tilltagande fritidsbebyggelsen — ibland omfattande
hundratals tomtplatser. Även fastighetsbildningskommittén har uttryckt
att det är önskvärt att ifrågavarande anläggningar blir föremål för
rättslig reglering men undantar dem i alla fall från att omfattas av lagförslaget
med i stort sett samma motivering som departementschefen.

Enligt vår mening löses spörsmålet enklast på så vis att orden »anläggning
för vattenförsörjning eller avlopp och ej heller» i sista meningen i 1 §
första stycket utgår.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

Den medverkan och det inflytande som byggnadsnämnden enligt
propositionen skall ha i samband med bildandet av gemensamhetsanläggningar
har enligt motionärerna inte fått en tillfredsställande utformning.
Enligt 17 § lagförslaget skall förrättningsmannen i regel innan saken slutligen
prövas hänskjuta ärendet till byggnadsnämndens prövning. Byggnadsnämnden
har att ta ställning till om anläggningens inrättande står i strid
mot fastställd plan eller bestämmelser för markens bebyggande eller försvårar
ändamålsenlig bebyggelse eller lämplig planläggning. Byggnadsnämnden
sättes härigenom in som en mellankommande instans, vars beslut vid besvär
kan överprövas i särskild ordning. Förfarandet skiljer sig från vad som
gäller enligt fastighetsbildningslagstiftningen där också intim kontakt måste
hållas med byggnadsnämnden. Nämnden får där ett avgörande inflytande
genom att den får tillfälle att bevaka varje förrättning där planintresse föreligger.
Denna anordning har visat sig fungera tillfredsställande.

Den föreslagna konstruktionen medför enligt motionärerna svårigheter i
samordningen mellan den judiciella prövningen -— som i första instans
verkställes av förrättningsmannen — och den planpolitiska —- som görs av
byggnadsnämnden i första instans. Såsom lagrådet har anmärkt blir det
svårt att dra upp klara skiljelinjer mellan förrättningsmannens och byggnadsnämndens
kompetens. Lagrådet har lämnat ett belysande exempel på
detta.

Motionärerna framhåller vidare att risk finns för för stor omgång och
tidsutdräkt samt fortsätter.

Förrättningen kan icke fullföljas innan lagakraftvunnet beslut föreligger.
Byggnadsnämndens beslut överklagas i administrativ ordning hos länsstyrelse
och Kungl. Maj :t. I fall av sådant överklagande måste förrättningen
vila. Särskilt för en fastighetsägare som motsätter sig en föreslagen
gemensamhetsanläggning kan det vara frestande att på detta sätt förhala
ärendet. Förrättningsmannens beslut däremot överklagas hos ägodelningsrätt,
hovrätt och högsta domstolen. Även vid överprövningen kan
kompetenskonflikter uppstå. Lagrådet har sagt sig icke kunna tillstyrka
ett förslag som innebär en sådan processuell omformlighet.

Lagrådet går i stället på den lösning som föreslagits av lantmäteristyrelsen
och ett flertal andra remissinstanser. Denna väg innebär att man — efter
mönster från jorddelningslagstiftningen — lägger planprövningen på de organ
som har att pröva själva anläggningens inrättande. Därvid har förrättningsmannen
att inhämta byggnadsnämndens yttrande. Det kan förutsättas
att byggnadsnämnden får rätt att överklaga beslut om inrättande av gemensamhetsanläggning.
Ett stadgande om planpolitisk prövning skulle införas
i lagen.

Detta förfarande stämmer i princip väl med vad som gäller enligt 19 kap.
13 § jorddelningslagen och motsvarande regler i fastighetsbildningslagen för
stad.

Departementschefen anser själv att någon avgörande materiell olikhet
inte föreligger mellan hans förslag och det förfarande som gäller enligt
jorddelningslagen 19 kap. 13 §. Man kan då enligt vår mening fråga sig

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

varför etl nytt förfarande skall behöva införas i stället för att tillämpa
det förfarande som ligger närmast till liands och som dessutom medlör
mindre omgång och tidsutdräkt.

Vi vill därför förorda att lagen på denna punkt utformas så som lagrådet
föreslagit.

Motionärerna framhåller härefter att enligt 19 § i lagförslaget skall töirättningskostnaderna,
om anläggningsbeslut meddelas, bäras av
ägarna till de anslutna fastigheterna efter varje fastighets andelstal. Varje
sakägare skall bära sin utredningskostnad. En sakägare är alltså icke
berättigad till ersättning för kostnader för egen utredning eller eget arbete
med talans väckande och utförande. Motionärerna anför i anslutning
härtill följande.

Inte ens en sakägare som representerar fastighet på vilkens område anläggningen
inrymmes och som icke är ansluten till densamma har rätt
till ersättning för de utredningskostnader han kan ha haft. Upplåtelse av
utrymme för gemensamhetsanläggning har karaktär av expropriation. Det
hade därför enligt vår mening varit rimligt om sakägare — i överensstämmelse
med expropriationslagen — hade fått ersättning för sina utredningskostnader.
Kommittén var också inne på dessa tankegångar men avvisade
dem med hänsyn till att det enligt kommitténs mening skulle bli besvärligt
att i kostnadshänseende göra skillnad mellan frågan om upplåtelsen och
andra frågor i samband med förrättningen för vilka kostnader uppstår
också för övriga sakägare. Ett antal remissinstanser — däribland Svea hovrätt
och hovrätten över Skåne och Blekinge samt lagberedningen - har ansett
att ersättning bör utgå till sakägare som tvingas upplåta mark för
gemensamhetsanläggning. Svea hovrätt finner att de argument som kommittén
anfört mot en sådan ordning inte bör överskattas eller icke är
bärande. Bl. a. hovrätten över Skåne och Blekinge samt lagberedningen
föreslår att ersättning skall utgå enligt en regel motsvarande 67 § expropriationslagen.

Även lagrådet är av liknande mening. Lagrådet anser att den föreslagna
tvångsregeln för tillgodoseende av gemensamhetsanläggningens behov av
utrymme är snarlik rätten till ianspråktagande enligt expropriationslagstiftningen.
Tillräcklig anledning att låta den mot vilken tvångsrätten riktas
i kostnadshänseende intaga en helt annan ställning än expropriat torde
ej föreligga. Lagrådet utvecklar ytterligare sin argumentation samt föreslår
en regel av innebörd, att sakägare mot vilken riktas anspråk på
upplåtelse av utrymme för anläggning är — i den mån ej annat föranledes
av stadgandena i rättegångsbalken 18 kap. 6 och 8 §§ — berättigad till ersättning
för sina kostnader i anledning härav.

Vi kan i allt väsentligt dela de åsikter som härvidlag framförts av bl. a.
lagrådet och förordar att regeln utformas enligt lagrådets och ej propositionens
förslag.

I fråga om den i 3 § tredje stycket intagna bestämmelsen om medgivande
från innehavare av särskild rätt, i den mån hans
rätt berörs av gemensamhetsanläggning, framhåller motionärerna att den
utformning som tredje stycket nu fått kan föranleda den tolkningen att
medgivande av innehavare av sådan särskild rätt skulle erfordras även

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

om han icke åsamkades någon olägenhet. Enligt motionärernas mening borde
medgivande av särskild rättsinnehavare erfordras blott när denne åsamkas
olägenhet.

I anslutning till departementschefens uttalande (s. 170) om att det väl
kan tänkas att man parallellt handlägger förrättningar för olika gemensamhetsanläggningar,
som har beröring med varandra, men att det inte
skulle vara medgivet att i en förrättning meddela beslut för mer än en
anläggning, anför motionärerna följande. I praktiken kan det mycket väl
tänkas att förrättningen börjar på grund av en framställning, som har en
vidsträckt omfattning, men att man under handläggningen finner det lämpligt
och möjligt att uppdela anläggningen i flera. Det borde då enligt vår
uppfattning finnas möjlighet att uppdela förrättningen i flera
utan att behöva börja om från början igen.

I 36 § andra stycket stadgas att nedsättning för fördelning mellan
fordringsägare skall ske av ersättning som utgår till fastighet på vilken
anläggning skall inrättas. Det förefaller motionärerna egendomligt att
inte även ersättning till annan fastighet, exempelvis för förlorad eller inskränkt
servitutsrätt, skall nedsättas.

Enligt motionärerna kan, då en anläggning skall göras på en främmande
fastighet, mycket väl uppkomma sådana situationer som i expropriationslagen
regleras i 12 §, d. v. s. ömsesidig utvidgning av expropriation.
Det kan enligt deras mening finnas behov av sådana regler
även i en lagstiftning om gemensamhetsanläggningar.

Vad motionärerna anför om verkan och tolkning av 3 § tredje stycket,
förrättningsförfarandet, 36 § andra stycket och behovet av regler om utvidgning
av inlösen föranleder ej nu några direkta ändringsförslag från
motionärerna. De uppger sig ha blott önskat påvisa att förevarande lagstiftning,
trots det osedvanligt grundliga förberedelsearbetet, kan behöva överses
sedan den fått verka en tid.

Slutligen tillfogar motionärerna att den nya lagstiftningen ställer stora
krav på förrättningsmännens kompetens och utbildning.
Motionärerna understryker vikten av att kurser o. d. anordnas för
förrättningsmännen.

I: 767 och II: 938

I anslutning till bestämmelserna i 2 § i lagen om gemensamhetsanläggningar
framhåller motionärerna att lagstiftningen har den allmänna karaktären
av övervägande privaträttslig reglering. Därför skall uttrycket
»synnerlig vikt» i första hand förstås så att tvångsansluten fastighet dels

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

skall ha ett verkligt behov av gemensamhetsanläggningen, dels får ekonomiska
fördelar som icke är obetydliga. Motionärerna erinrar om att det i

motiven till paragrafen klart utsagts, att en fastställd stadsplan kan tå stor
betydelse för frågan om »synnerlig vikt» föreligger eller mte. Det bor
alltså vara möjligt att vid upprättande av nya detaljplaner räkna med att
dessa skall kunna genomföras med ett visst användande av gemensamlietslagens
tvångsregler. Den omständigheten att en plan utformats så att den
förutsätter en gemensamhetsanläggning kan alltså få en avsevärd betydelse
för frågan om »synnerlig vikt». Motionärerna fortsätter.

Alla vet vi emellertid att detaljplanläggningen i detta land släpar efter
och detta gäller inte minst inom saneringsområden. Planläggningen bar ju,
bl. a. på grund av bostadsbristen, mest varit koncentrerad på nyexploaterade
områden. Detta har bidragit till att bostadsstandarden inom s. k. saneringsområden
på sina ställen ytterligare försämrats, ntan att man därför
överallt behöver ta till uttrycket »förslumning». Det är troligen heller inte
möjligt för planläggningsorganen att inom överskådlig tid vinna kapplöpningen
med den fortgående försämringen av standarden inom saneringsområdena,
d. v. s. hinna med att göra nya stadsplaner inom alla områden

som kan behöva saneras.

Med hänsyn till vad som nu sagts synes det inte oberättigat att tilltora
frågan om »synnerlig vikt» ännu en bedömningsgrund. Att man därvid
närmast tänker på saneringsområdena är naturligt eftersom det är välbekant,
att låg utrymmesstandard ofta råder inom äldre bostadskvarter
med avseende på gemensamma anläggningar, exempelvis lekplatser och biluppställningsplatser.
I många fall skulle en sa enkel saneringsåtgärd som
borttagande av gårdsstaket och en samordning av uppställningsplatser kunna
medföra en betydande förbättring av boendestandarden inom slutna,
äldre bostadskvarter.

Det förordas, att 2 § utformas så, att det framgår att det allmännas
intresse av att en gemensamhetsanläggning kommer till stånd skall
få inverkan på bedömningen av frågan om »synnerlig vikt». Då det närmast
torde ankomma på byggnadsnämnden att bedöma allmänintresset
synes det lämpligt, att förrättningsmännen får skyldighet att inhämta
byggnadsnämndens åsikt om vilka fastigheter för vilka det ur allmän synpunkt
kan vara av synnerlig vikt att bli anslutna. Den nämnda skyldigheten
synes kunna inskrivas i 17 §. En sådan ändring skulle något bredda
byggnadsnämndens inflytande, som enligt propositionens lagtextförslag
(17 § jämförd med 6 §) närmast inskränker sig till en kontroll av att anläggning
»____ej inrättas i strid mot fastställd plan eller bestämmelser

för markens bebyggande eller så att ändamålsenlig bebyggelse eller lämplig
planläggning försvåras.»

Det ökade inflytande som byggnadsnämnden skulle erhålla genom den
förordade ändringen kan enligt motionärerna knappast vara stridande mot
rättssäkerheten. Som förut antytts är det ofta å ena sidan fråga om relativt
små ekonomiska insatser från fastighetsägaren medan å andra sidan
en ganska enkel gemensamhetsanläggning kan medföra betydande vinster
— som kanske inte direkt kan mätas i pengar — men som ändå är av

88 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 7966

synnerlig vikt för både den enskilde och det allmänna, nämligen förbättrad
miljö och boendestandard samt ökad trevnad. Motionärerna säger avslutningsvis
att man kan utgå ifran att den nya lagen — som verkligen är
efterlängtad — kommer att utnyttjas och tillämpas under förtroendefullt
samarbete mellan ansvarskännande parter: fastighetsägare, byggnadsnämnd
och förrättningsmän.

I: 768 och II: 939

Motionärerna anför inledningsvis följande i fråga om förslaget till gemensamhetsanläggningar.

Ehuru lagförslaget i första hand säges syfta till att underlätta och skapa
en bättre rättslig grund för frivilligt samgående mellan enskilda fastighetsägare
innefattar förslaget likväl så långtgående och ingripande regler
om tvångsvis anslutning i gemensamhetsföretag av enskilda fastighetsägare,
att förslaget inte kan sägas vara en övervägande privaträttslig reglering.
I själva verket kan förslaget sägas vilja tillskapa en helt ny form av
expropriationsrätt där en enskild fastighetsägare kan tvinga sina grannar
att avstå fast egendom och att deltaga ekonomiskt i gemensamhetsanläggningar
av de mest skilda slag. Vidare innebär förslaget att byggnadsnämnderna
skall få vittgående befogenheter i fråga om gemensamhetsanläggningarnas
tillkomst och utformning.

Sedan motionärerna framhållit att förslaget under remissbehandlingen
blivit föremål för åtskillig kritik, bl. a. från Svea hovrätt, lagberedningen
och handelskamrarnas nämnd, samt hävdat att lagberedningens allmänna
kritik av förslaget bör tillmätas särskild betydelse bl. a. med hänsyn till att
beredningen är sysselsatt med översyn av förmånsrättsordningen, anföres
följande.

Remissinstansernas kritik riktar sig särskilt mot tvångsmomenten i
förslaget. Även om ett visst mått av tvång torde vara ofrånkomligt för att
uppnå syftet med lagstiftningen, kan inte accepteras att en gemensamhetsanläggning
skall kunna framtvingas om blott en fastighetsägare är positivt
inställd. En så vittgående lagstiftning kan enligt vår uppfattning inte
godtagas. För en tvångsanslutning måste krävas något slag av majoritet
bland de berörda fastighetsägarna. Härom anför departementschefen (prop.
s. 101), att det är svårt att finna ett godtagbart system för hur en majoritet
skall beräknas och att ett majoritetskrav lätt leder till att de sakliga skälen
lör en tvångsanslutning bli undanskymda. Däremot finner departementschefen
att tvångsanslutning inte får ske såvida inte någon av fastighetsägarna
önskar detta. Skälet härför vore, att en sådan bestämmelse skulle
komma i strid med den övervägande privaträttsliga karaktär reglerna bör
ha. Vi har svårt att förstå, att kravet på en enda fastighetsägares positiva inställning
till genomförandet av en gemensamhetsanläggning är till fyllest
för att lagstiftningen skall få karaktär av övervägande privaträttslig reglering.
Naturligtvis behöver och får de sakliga skälen för en tvångsanslutning
inte bli undanskymda genom att en majoritetsregel dessutom tillskapas.

De kommunala befogenheterna tar sig enligt förslaget uttryck framför
allt i det inflytande på tillkomsten av gemensamhetsanläggningar och deras

Tredje lagutskottets utlåtande nr Öl är l''J60 89

utformning som byggnadsnämnderna avses få. Enligt 10 § i lagförslaget
kan framställning om förrättning göras av byggnadsnämnd. Enligt 0 § 2 st.
jfrd med 17 § 2 st. har byggnadsnämnderna tillagts eu nära nog fri prövningsrätt,
då det gäller tillkomsten av gemensamhetsanläggningar.

Enligt vår mening rimmar inte de vidsträckta befogenheter, som här tilllägges
byggnadsnämnderna med de privaträttsliga syften förslaget har att
tillgodose. Den ovan nämnda fria prövningsrätten, som tillkommer byggnadsnämnderna,
utgör enligt vår uppfattning ett klart avsteg från hittillsvarande
rättsprinciper på byggnadslagstiftningens område. Denna lagstiftnings
grundtanke får anses vara att sökande till byggnadslov har ett rättsanspråk
att erhålla byggnadslov, om laga hinder däremot inte möter. Visserligen
kan byggnadsnämnderna genom byggnadsförbud förhindra markens
utnyttjande enligt gällande stadsplan, men de fall då byggnadsförbud får
tillgripas är noggrant preciserade i lagstiftningen, och genom tidsbegränsade
regler har också garantier uppställts till skydd för den enskildes rätt.
Häremot står i förevarande förslag byggnadsnämndernas fria prövningsrätt.

I den mån gällande föreskrifter i byggnadslagstiftningen inte skulle anses
vara till fyllest för tillvaratagande av det allmännas intresse i förevarande
fall får enligt vår uppfattning denna lagstiftning kompletteras. Departementschefens
hänvisning till enskilda intressen för den föreslagna ordningen
är inte övertygande.

Motionärerna framhåller härefter att bl. a. den omständigheten att ingripandet
även avser fastigheter för vilka anläggningen inte medför någon
nytta gör det angeläget att de föreslagna tvångsmedlen kommer i fråga
endast då det är oundgängligen erforderligt och om den enskilde hålls
helt skadeslös. Dessa förutsättningar tillgodoses enligt motionärerna inte i
förslaget. Sålunda kan fastighetsägare inte påkalla inlösen av fastigheten,
även om den genom förrättningen blir praktiskt taget värdelös och omöjlig
att sälja.

Ett åberopande av allmänt intresse för genomförande av gemensamhetsanläggningar
finner motionärerna principiellt felaktigt. Härigenom förtas
förslagets avsedda karaktär av övervägande privaträttslig reglering. För tillgodoseende
av det allmännas intressen bör de härför avsedda instituten
anlitas, såsom expropriation, ändrad tomtindelning m. in.

Motionärerna framhåller vidare att om det verkligen föreligger ett allmänt
intresse, så får det antagas att det allmänna också använder de tvångsmöjligheter,
som står till buds genom t. ex. expropriationslagen. Motionärerna
vill även peka på det förhållandet att en fastighetsägare, på vars mark
gemensamhetsanläggning skall inrymmas, inte skall kunna få sina kostnader
vid förrättningar ersatta. Detta gäller t. o. in. när hans egen fastighet
ej skall delta i anläggningen.

Motionärerna framhåller avslutningsvis följande.

För att främja tillkomsten av gemensamhetsanläggningar fordras även
enligt vår mening ett visst mått av tvång. I det nu föreliggande förslaget

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

har emellertid detta tvång fått en sådan styrka att man kan tala om en
ny form för expropriation. Allvarlig remisskritik har också riktats häremot,
och erinringar har gjorts även i andra avseende utan att dessa beaktats i
propositionen. Förslaget bör därför bl. a. av rättssäkerhetsskäl bli föremål
för omarbetning. En sådan omarbetning bör ske i sådan takt att en
samordning av kommande förslag till jordabalk, innefattande ett kapitel
om samfällighetsrätt, kan av riksdagen behandlas gemensamt med lagstiftning
om gemensamhetsanläggningar.

Utskottet

Genom förevarande proposition framläggs förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar
och lag om förmånsrätt för fordringar enligt
samma lag. Samtidigt föreslås bl. a. följdändringar i lagstiftningen om
banker och vissa andra kreditinrättningar. Tredje lagutskottet har för behandling
tilldelats de två förstnämnda lagförslagen.

Under senare år har behovet av särskilda bestämmelser om gemensamhetsanläggningar
uppmärksammats i flera sammanhang. Sålunda har lagberedningen
behandlat frågan dels i en promemoria år 1952 och dels i sitt
år 1960 avgivna förslag till jordabalk m. m. (SOU 1960:24—26). Sistnämnda
förslag tar emellertid uteslutande sikte på frivilliga överenskommelser
om samverkan mellan fastigheter. Bestämmelserna har upptagits
i det reviderade förslag till jordabalk som avlämnades av jordabalksutredningen
år 1963. Departementschefen avser att lägga fram förslag i ämnet
inom ramen för jordabalksförslaget. Fråga om samverkan mellan fastigheter
har också vid skilda tillfällen behandlats från bl. a. saneringssynpunkt
i samband med reformarbetet på byggnadslagstiftningens område.
De härvid i betänkanden framlagda förslagen, som även innehållit moment
av tvångsmässig innebörd, har inte lett till lagstiftning.

Även inom riksdagen har frågan varit föremål för uppmärksamhet. Sålunda
uttalade tredje lagutskottet år 1959 i sitt av riksdagen godkända utlåtande
nr 26 rörande förslaget till ändrad byggnadslagstiftning att det
förelåg ett mycket starkt behov av bestämmelser, som gjorde det möjligt
att gemensamt för ett eller flera kvarter anordna vissa gemensamma anläggningar.
Utskottet framhöll att det inte torde vara någon tvekan om att
lagstiftningen här företedde en brist som med det snaraste måste fyllas.

Syftet med det ifrågavarande förslaget till lag om vissa gemensamhetsanläggningar,
som grundar sig på fastighetsbildningskommitténs i ämnet
framlagda förslag (SOU 1963: 23), är att få till stånd en reglering av sådana
frågor om samverkan mellan två eller flera fastigheter, som avser utförande,
underhåll och drift av vissa anläggningar av stadigvarande betydelse.
Som exempel anges i förslaget parkeringsanläggningar, förbindelseleder,
gårdsutrymmen, lekplatser, anordningar till skydd mot grundvatten,

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 ur 1966

ledningar, värmeanläggningar och tvättstugor. Enligt de huvudprinciper, pa
vilka förslaget vilar, avses att inrättande av anläggning i törsta hand hör
grundas på överenskommelse mellan de berörda fastighetsägarna. Kan
enighet inte uppnås föreligger vissa möjligheter till tvångsanslutning. Utrymme
för anläggningen skall också under vissa förutsättningar kunna tas
i anspråk tvångsvis. Anläggningen skall vara sakrättsligt knuten till de fastigheter,
för vilka den är gemensam, och den skall, liksom de rättigheter
och skyldigheter som följer med den, vara oupplösligt törbunden med fastigheterna
så länge anläggningen består. En fastighet far således inte övei -låtas eller ens säljas exekutivt utan att delaktigheten i anläggningen följer
med.

För prövning av frågor om inrättande av en gemensamhetsanläggning
föreslås en förrättningsform, som i åtskilliga hänseenden påminner om förrättningar
enligt lagstiftningen om fastighetsbildning och om enskilda vägar.
Byggnadsnämnden, som i sammanhanget beaktar planpolitiska synpunkter,
får ett avsevärt inflytande på frågan om anläggningen skall komma
till stånd.

När det gäller bedrivandet av den gemensamma verksamheten organiseras
fastighetsägarna i en samfällighet. Reglerna för den har utformats efter
mönster av de bestämmelser som gäller liknande sammanslutningar enligt
t. ex. vattenlagen och lagen om enskilda vägar.

För att få medel till verksamheten föreslås samfälligheten få rätt att uttaxera
bidrag från delägarna. Samfälligheten skall i viss omfattning äga
åtnjuta förmånsrätt för fordran på bidrag före inteckningar i delägarnas
fastigheter. Reglerna härom är sammanförda i den nämnda, särskilda förmånsrättslagen.

I motionerna 1: 768 och II: 939 hemställs om avslag å propositionen samt
riksdagens uttalande att nytt förslag i ämnet måtte framläggas i samband
med kommande förslag om ny jordabalk. Till stöd för yrkandet anför motionärerna
bl. a. följande. Trots förslagets syfte att underlätta och skapa
en bättre rättslig grund för frivilligt samgående mellan enskilda fastighetsägare
innefattar förslaget så långtgående och ingripande regler om tvångsvis
anslutning i gemensamlietsföretag av enskilda fastighetsägare att förslaget
inte kan anses vara en övervägande privaträttslig reglering. I själva
verket tillskapas genom förslaget en helt ny form av expropriationsrätt,
som dock saknar så viktiga inslag som regler om inlösen och ersättning till
sakägare för kostnader vid förrättning ävensom bestämmelser om majoritetsbeslut
för tvångsanslutning. Det i propositionen åberopade allmänintresset
för genomförande av gemensamhetsanläggning är enligt motionärerna
principiellt felaktigt. För tillgodoseende av sådant intresse bör härför
avsedda institut såsom expropriation och ändrad tomtindelning anlitas.
Byggnadsnämnderna uppges vidare få alltför vittgående befogenheter i fråga
om anläggningarnas tillkomst och utformning. Den fria prövningsrätt,

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

som tillägges nämnderna, utgör ett klart avsteg från hittillsvarande rättsprinciper
på byggnadslagstiftningens område. I den mån gällande föreskrifter
på detta område inte anses till fyllest för tillvaratagande av samhällsintresset
bör denna lagstiftning kompletteras.

Utskottet vill till en början erinra om att till följd av den snabbt fortskridande
utvecklingen på de byggnads- och trafiktekniska områdena behovet
av samverkan under senare år har gjort sig gällande både vid nyexploatering
av obebyggd mark och vid sanering av redan bebyggda områden.
Kraven på ett rationellt markutnyttjande och strävandena att genom
samverkan minska kostnaderna för såväl enskilda som för kommunerna
understryker ytterligare behovet. Detta framträder särskilt inom de större
tätorterna men har även sin obestridliga betydelse inom de mindre orterna.

Eftersom gemensamhetsanläggningar av de slag som omfattas av lagförslaget
är av stor praktisk och ekonomisk betydelse är det angeläget att rättsordningen
innehåller för sådana anläggningar lämpade regler, som motsvarar
de krav som skäligen bör uppställas för att tillgodose allmänna och
enskilda intressen. Gällande rätt torde emellertid inte uppfylla sådana
krav på området.

Enligt nuvarande ordning kan gemensamhetsanläggningar komma till
stånd genom avtal mellan intresserade fastighetsägare. I den mån frivillig
överenskommelse inte kan uppnås är emellertid möjligheten till samverkan
stängd. Men även om överenskommelser kan träffas medför nuvarande
ordning vissa olägenheter. En med stöd av avtalet uppförd anläggning är
sålunda i regel tillbehör till den fastighet på vilken den är belägen och kan
inte utan vidare användas som säkerhet för andra lån än sådana som upptas
av nämnda fastighets ägare själv. Avtal av dylikt slag får i princip inte
heller verkan mot ny ägare till en i företaget ingående fastighet utan åtagande
av denne. Viss sakrättslig verkan genom inteckning kan emellertid
erhållas genom servituts- eller nyttjanderättsavtal. Eftersom nyttjanderättsavtalets
användbarhet i stadsbebyggelse är inskränkt genom föreskriften
att avtalet i regel inte är bindande för längre tid än 25 år har i praktiken
servitutsavtal i stället tillgripits. Sådant avtal har den fördelen att
rätten att utnyttja en med stöd av servitutsavtalet uppförd anläggning på
annans mark blir tillbehör till den härskande fastigheten. Servitutsavtalets
rättsverkningar är emellertid begränsade bl. a. i så måtto att möjligheterna
att ålägga den tjänande fastighetens ägare positiva prestationer är mycket
små och att regler för att lösa det inbördes förhållandet mellan flera
servitutsberättigade saknas. Beträffande servitut som bildas vid jorddelningsförrättning
framträder enligt gällande rätt i huvudsak samma svårigheter
som vid avtalsservitut. Ej heller tomtindelning eller samfällighetsbildning
enligt bysamfällighetslagen erbjuder godtagbara lösningar. Vad
slutligen angår tomträttsinstitutet, som i praktiken visat sig i vissa fall
kunna erbjuda en användbar lösning, är dess tillämpningsområde begränsat

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år l!t(>6 93

till i princip sådana fastigheter som tillhör kronan eller kommun eller eljest
är i allmän ägo.

Det nn framlagda förslaget om gemensamhetsanläggningar sammanfaller
till väsentliga delar med tillämpningsområdet för den i anslutning
till jordabalk sreformen föreslagna samfällighetsrätten. Vissa skiljaktigheter
föreligger dock. Sålunda avser sistnämnda förslag endast frivillig
samverkan, varför tvångsregler saknas. Förslaget om gemensamhetsanläggningar
har i motsats till jordabalksförslaget vissa offentligrättsliga inslag,
framför allt genom det inflytande som tillerkänns byggnadsnämnden. Samfällighetsrätten
förutsätter inte för sin tillämpning någon objektiv materiell
prövning genom något det allmännas organ. Delaktigheten blir vidare
inte såsom enligt propositionsförslaget oupplösligt förbunden med de anslutna
fastigheterna utan får det förmånsrättsläge som i varje särskilt fall
kan tillkomma den på grund av inskrivning.

Det nu anförda ger sålunda vid handen att en rättslig reglering på området
är erforderlig även om förslag i fråga om frivillig samfällighetsrätt
inom en relativt snar framtid kommer att föreläggas riksdagen. Oaktat det
aktuella propositionsförslaget om gemensamhetsanläggningar får till vissa
delar anses svårtillgängligt och sannolikt kommer att bereda vissa svårigheter
i tillämpningen, synes förslaget ägnat att i huvudsak fylla de brister
som vidlåder gällande rätt i förevarande hänseende. Det med lagförslaget
förenade tvångsmässiga inslaget i en i princip privaträttslig lagstiftning
måste enligt utskottet accepteras mot bakgrunden av förslagets allmänna
samhällsnytta. Skäl föreligger icke att avvakta jordabalksförslaget. Förslaget
bör därför som förutsatts träda i kraft den 1 januari 1967.

Enligt utskottets mening måste dock den framtida tillämpningen av lagen
noga uppmärksammas särskilt i vissa nedan av utskottet närmare behandlade
frågor. Utskottet vill i detta sammanhang peka på risken — genom
ändrad stadsplanemetodik — för övervältring på fastighetsägarna av
visst ansvar för anläggningar, som hittills brukat bekostas av det allmänna,
t. ex. lekplatser och vissa trafikleder. Departementschefen har också antytt
att tendenser i sådan riktning inte kan uteslutas och att fastighetsägarna
därför ibland kan få särskild anledning att bevaka sina intressen.

Vad härefter gäller förslaget till lag om förmånsrätt för fordringar enligt
förevarande lag om vissa gemensamhetsanläggningar så innebär detta förslag
att delägarna inte bara skall svara personligen för sin bidragsskyldighet
utan också att fullgörandet av denna skyldighet säkerställs genom pantoch
förmånsrätt i de anslutna fastigheterna enligt 17 kap. 6 § handelsbalken,
dvs. med rätt framför inteckningar. Förslaget att de anslutna fastigheterna
skall tjäna som säkerhet för bidragsskyldigheten föranleder ingen
invändning. Däremot har det sätt på vilket vissa problem lösts i förslaget
utsatts för stark kritik, inte bara av lagrådet utan även av lagberedningen,
som för närvarande är sysselsatt med att reformera reglerna om förmåns -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

rätt i 17 kap. handelsbalken. Inte heller utskottet anser sig ha blivit övertygat
om att lagen fått den lämpligaste utformningen. Med hänsyn härtill
torde utvecklingen på området böra följas med uppmärksamhet och vid behov
leda till revidering.

Mot bakgrund av det sagda tillstyrker utskottet — med avstyrkande av
motionerna I: 768 och II: 939 i motsvarande delar — bifall till propositionsförslagen
om lag om vissa gemensamhetsanläggningar och lag om förmånsrätt
för fordringar enligt samma lag.

Utskottet övergår härefter till behandling av de särskilda avsnitt i förslaget
om gemensamhetsanläggningar som omfattas av motionsyrkanden
eller som ändå ansetts böra beröras. Kungl. Maj :ts förslag och departementschefens
uttalanden i propositionen föranleder därutöver inte något yttrande
från utskottets sida.

1 §. Från lagens tillämpningsområde undantas alla anläggningar för
vattenförsörjning och avlopp. Större anläggningar, som omhänderhas av
kommunen eller eljest förklarats för allmänna, faller under 1955 års lag om
allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Någon rättslig reglering av motsvarande
slag finns inte beträffande mindre vatten- och avloppsanläggningar.
Frågan prövades i samband med införandet av 1955 års lag men i ämnet
framlagt förslag föll på den grunden att en avsevärd risk för felbedömningar
ansågs föreligga i fråga om dessa anläggningar.

I motionerna I: 766 och 11:940 yrkas sådan ändring av paragrafen att
lagen om gemensamhetsanläggningar kommer att omfatta även de mindre
vatten- och avloppsanläggningarna.

Såsom motionärerna framhåller har fritidsbebyggelsen alltmer ökat i
omfattning och kan i särskilda fall bestå av hundratals tomtplatser. För
fritidsbebyggelse torde vatten- och avloppsfrågorna för närvarande ofta
lösas på så sätt att kommunen i samband med fastställande av byggnadsplan
ålägger markexploatören att ordna vattenförsörjning och avlopp. Frivilliga
avtal mellan fastighetsägare förekommer också. Anläggningarna kan
sedan överlåtas på ägarna eller av dem bildad intresseförening. Genom
stiftande av servitut kan de olika fastigheternas rätt tillgodoses. Nuvarande
lagstiftning medger emellertid inte att med de berörda fastigheterna förenas
en skyldighet att i fortsättningen bidra till drift, underhåll och förnyelse
av vatten- och avloppsanläggningarna. Det är inte heller möjligt att
tvångsvis ansluta fastigheter till sådan anläggning.

Med hänsyn till den starkt expanderande fritidsbebyggelsen och de problem
beträffande vatten och avlopp som följer därmed är det enligt utskottets
mening angeläget att förevarande spörsmål snarast möjligt får
en tillfredsställande lösning. Fastighetsbildningskommittén ansåg det också
i och för sig önskvärt att anläggningarna blev föremål för en rättslig
reglering men avstod från att pröva frågan under hänvisning till statsmakternas
ställningstagande i samband med införandet av vatten- och

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 ur 1966

avloppslagen och det förhållandet all ett förslag i ämnet kunde komma
i konflikt med centrala vattenrältsliga områden, vilket i sin tur skulle
nödvändiggöra ett omfattande utredningsarbete. Det hinder som tidigare
ansetts ligga däri att risk för felbedömningar i fråga om de mindre anläggningarna
kunde föreligga i de särskilda fallen torde enligt utskottets
mening inte kunna åberopas om det i nu föreliggande lagstiftning föieslagna
offentliga prövningsförfarandet göres tillämpligt. Utskottet är emellertid
inte berett att i detta sammanhang ta ställning till den närmare utformningen
av lagregler i ämnet. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att
snarast möjligt utreda frågan. Vad sålunda anförts torde böra ges Kungl.
Maj :t till känna.

Av paragrafen framgår att gemensamhetsanläggningar enligt ifrågavarande
lag inrättas efter prövning vid förrättning. Normalt kommer en
sådan att avse en enda anläggning. Enligt departementschefen föreligger
dock inte hinder mot att behandla flera anläggningsprojekt gemensamt när
detta är ändamålsenligt, fastän det får ske vid formellt skilda förrättningar.
Motionärerna i motionerna I: 766 och II: 940 påpekar i anledning härav att
det i praktiken mycket väl kan tänkas att förrättningen börjar på grund
av en framställning med vidsträckt omfattning men att det under handläggningen
visar sig lämpligt och möjligt att få anläggningen uppdelad i
flera. Enligt motionärernas uppfattning borde det finnas möjlighet att
uppdela förrättningen i flera utan att man tvingas påbörja en ny sådan.

Av vad departementschefen anfört framgår, att i vissa fall anläggningar
kan ha så nära samband med varandra att de kan betraktas som en enda
anläggning och därför behandlas vid samma förrättning. Det i motionerna
berörda fallet synes avse det förhållandet, att en sådan förrättning som
ursprungligen avser ett omfattande projekt senare, t. ex. pa grund av att
förutsättningarna för anslutning eller delaktighet befinnes variera beträffande
olika delar av projektet, bör uppdelas på flera. Enligt utskottets mening
synes det vara helt i enlighet med grunderna för lagstiftningen att så
sker.

2 §. I förevarande paragraf återfinnes lagens regler om tvångsanslutning.
Enligt dessa skall fastighet inom stadsplan eller byggnadsplan delta i gemensamhetsanläggningar
oberoende av ägarens samtycke, om ägaren till
annan fastighet, som är belägen inom sådant område och som skall delta,
yrkar det och anläggningen är av synnerlig vikt för ändamålsenligt utnyttjande
av vardera fastigheten. Vidare äger fastighet inom nämnda planområden
delta om ägaren påkallar det och anläggningen är av synnerlig
vikt för fastighetens ändamålsenliga utnyttjande.

I motionerna 1:767 och 11:938 framhålls att detaljplaneringen släpar
efter inte minst vad gäller saneringsområdena. Detta har bidragit till att
bostadsstandarden inom sådana områden på sina ställen ytterligare för -

96 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

sämrats. Inom överskådlig tid torde man inte heller få fram stadsplaner
tillräckligt snabbt inom områden som behöver upprustas. Motionärerna vill
därför att även det allmännas intresse av att en gemensamhetsanläggning
kommer till stånd skall få inverkan på bedömningen av frågan om »synnerlig
vikt». Då det närmast ankommer på byggnadsnämnden att bedöma
allmänintresset föreslås att förrättningsmännen får skyldighet att inhämta
by&Snaclsnämndens åsikt om vilka fastigheter det från allmän synpunkt
kan vara av synnerlig vikt att få anslutna. Motionärerna har närmast i tankarna
fastigheter i sådana äldre bostadskvarter, som utmärks av låg utrymmesstandard
beträffande exempelvis lekplatser och biluppställningsplatser.
I många fall skulle enligt motionärerna en så enkel saneringsåtgärd
som borttagande av gårdsstaket och samordning av uppställningsplatser
kunna medföra en betydande förbättring.

Enligt departementschefen skall tvångsregler av förevarande slag inte
gå längre än som fordras för att de skall tillgodose enskilda intressen.
De skall således inte syfta till att främja önskemål från det allmännas sida
som går därutöver. Något det allmännas organ eller annan utomstående
skall t. ex. inte kunna framtvinga en anläggning som vissa enskilda fastighetsägare
ensamma skall svara för. Förslagets utformning på privaträttslig
grund innebär emellertid inte att viktiga allmänna intressen lämnas
utan beaktande. Sålunda tillerkännes exempelvis, såsom nedan beröres,
byggnadsnämnden ett avsevärt inflytande. Vidare skall vid den offentliga
förrättningen de enskilda fastighetsägarnas behov av samgående tillgodoses
på sådant sätt att det är förenligt med allmänna intressen. Denna
inriktning hos förslaget överensstämmer också med den betydelse förslaget
kan få som medel att genomföra bebyggelseplanering och därmed även sanering
av äldre byggnadsbestånd.

Utskottet vill vidare erinra om departementschefens uttalande om att,
därest fastighet som berörs av det gemensamma företaget blivit föremål
för planläggning, planen måste beaktas. En sådan plan kan på så sätt
påverka bedömandet av frågorna på vilket sätt en fastighet bör utnyttjas
och vilket behov av tillgång till gemensamhetsanläggning fastigheten har.
Ibland kan planen också mera direkt ange eller åtminstone förutsätta
en anläggning med viss lokalisering och utformning.

Det offentligrättsliga inslaget i förevarande lagstiftning är sålunda
markerat på flera sätt. Enligt utskottets mening bör det också komma till
uttryck vid förrättningen i form av ett förtroendefullt samspel mellan
förrättningsman, byggnadsnämnd och sakägare i syfte att nå en från allmän
synpunkt så tillfredsställande utformning av anläggningen som möjligt.
De i motionerna anförda synpunkterna torde härvid, eftersom sådana
av motionärerna ifrågasatta åtgärder oftast är ur objektiv synvinkel till
väsentlig nytta för såväl det privata som det allmänna intresset, kunna
beaktas i erforderlig omfattning. Genom den initiativrätt som tillagts bygg -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 är 1966

nadsnämnden enligt 10 § har nämnden möjlighet att redan på ett tidigt
stadium få sina synpunkter härvidlag framförda. Nämnden kan givetvis
också sedan under förrättningen eller vid sin behandling av ärendet enligt
17 § framföra sina önskemål om tillgodoseende av förevarande allmänna
intresse genom alt exempelvis förbinda sitt medgivande med särskilda villkor.

3 §. Paragrafen innehåller bestämmelser om upplåtelse av utrymme för
gemensamhetsanläggning. Upplåtelsen sker inte med äganderätt utan med
en begränsad rätt av servitutskaraktär. Utan medgivande från fastighetsägaren
får annat utrymme inte bestämmas än som fordras med hänsyn
till sådan fastighet som kan anslutas enligt bestämmelserna om anslutning
i 2 § andra stycket och ej heller utrymme tas i anspråk i fastighet som
därigenom skulle åsamkas betydande olägenhet. Oaktat upplåtelsen medför
sådan olägenhet får utrymme ianspråktas om anläggningen behövs för bebyggelse
som är av större omfattning eller eljest av väsentlig betydelse
från allmän synpunkt och anläggningen inte kan utföras på annat sätt
utan att kostnaden ökas avsevärt. Det föreskrivna kravet på medgivande
från fastighetsägaren gäller enligt paragrafens tredje stycke även innehavare
av annan särskild rätt till fastigheten än rätt för fordran i den mån
hans rätt berörs av upplåtelsen.

Enligt motionerna I: 766 och 11:940 skulle den utformning som tredje
stycket fått kunna föranleda den tolkningen att medgivande av innehavare
av ifrågavarande särskilda rätt skulle erfordras även om han inte åsamkades
någon olägenhet.

Genom begränsningen i tredje stycket till sådana fall då den särskilda
rättigheten berörs av upplåtelsen bortfaller kravet på medgivande från sådana
rättsinnehavare som helt saknar beröring med upplåtelsen, exempelvis
på den grunden att upplåtelsen är lokaliserad till ett för rättsinnehavaren
ovidkommande område. För övriga rättsinnehavare liksom för fastighetsägare,
vilka är skyldiga att i princip tåla att utrymme tas i anspråk även
om de förorsakas olägenhet, krävs medgivande av ägare och rättsinnehavare
först när olägenheten är att anse som betydande och förutsättningar
för tillämpning av undantagsreglerna ej är förhanden. Motionerna I: 766
och II: 940 får härigenom anses besvarade i denna del.

Den berörda undantagsregeln om möjlighet att ta i anspråk utrymme
även när betydande olägenhet kan antas uppkomma för fastigheten har
under ärendets behandling i kommittén och hos Kungl. Maj :t aktualiserat
frågan om fastighetsägare bör få rätt att påkalla inlösen, när fastigheten
drabbas av ett mera betydande intrång. I motionerna I: 766 och
II: 940 samt I: 768 och II: 939 har också avsaknaden av inlösenregler
framhållits som en brist i lagförslaget.

Enligt departementschefen skulle en lösningsplikt här för enskilda fastighetsägare,
vilka befinner sig i skiftande ekonomiska förhållanden, bli

7 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 3 aud. Nr 57

98 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

väsentligt mera betungande än som svarar mot deras behov av utrymme
och som står i proportion till företaget. Svåra överväganden med hänsyn
till enskilda intressen på ömse sidor skulle bli nödvändiga. Departementschefen
framhåller vidare att inlösenregler också saknas på likartade rättsområden.
Sålunda saknar den som äger mark som är avsedd för enskilt
bebyggande men som blir underkastad bebyggelseinskränkning genom
planläggning rätt att påkalla inlösen av marken. Sådan inskränkning torde
kunna ske t. ex. genom en planbestämmelse, som förbjuder att marken
bebyggs så att det hindrar tillkomsten av en gemensamhetsanläggning. När
det gäller inlösen enligt byggnadslagen av mark inom stadsplan saknas
också rätt att påkalla utvidgning av ianspråktagandet till att omfatta återstoden
av fastighet. Inlösenregler saknas vidare inom byggnadsplan. Å
andra sidan finns inom den tvångsrättsliga lagstiftningen åtskilliga exempel
på regler av innebörd att tvinga exploatören att inlösa en fastighet som
i fortsättningen får väsentligt inskränkt användning. Här kan hänvisas till
expropriationslagen, vattenlagen, lagen om allmänna vägar och naturvårdslagen.
Även byggnadslagen innehåller vissa bestämmelser om lösningsplikt
(21 och 48 §§). Till stöd för att motsvarande bestämmelser borde
införas även i förevarande lag om gemensamhetsanläggningar, som ju
innehåller bestämmelser om att även en utanför företaget stående fastighetsägare
kan mot sin vilja tvingas avstå mark, kan anföras bl. a. det
förhållandet att uppkommande olägenheter kan — i den mån de över
huvud är möjliga att förutse — vara av sådan art att de svårligen kan
kompenseras genom en penningersättning. Införes inlösenregler i förevarande
lagstiftning må dock framhållas att särskilda regler måste övervägas
i fråga om bl. a. äganderättsövergång, fastighetsbildning och nedsättning.

Departementschefen har vid sina överväganden funnit att någon bestämmelse
om rätt att påkalla inlösen av fastighet eller fastighetsdel inte
f. n. bör införas. Utskottet ansluter sig till denna uppfattning men understryker
mot bakgrund av det ovan anförda vikten av att utvecklingen på
området följs med uppmärksamhet.

9 §. I enlighet med lagrådets förslag till utformning av förevarande paragraf
föreslår utskottet en ändring i propositionsförslaget av redaktionell
natur.

12 §. Förevarande lagstiftning ställer stora krav på förrättningsmännens
kompetens och utbildning. I likhet med motionärerna i motionerna
1:766 och 11:940 vill utskottet därför understryka vikten av att kurser
anordnas i erforderlig omfattning. Såsom lantmäteristyrelsen anfört med
instämmande av departementschefen bör även råd och anvisningar utarbetas.

13 §. Under vissa förutsättningar skall förrättningsmannen biträdas av
två gode män. Dessa utses av förrättningsmannen bland dem som är valda

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 är 196G

till nämndemän, ägodelningsnämndemän eller gode män vid lantmäteriförrätlningar.
För att handläggningen skall fortgå så smidigt som möjligt
har förrättningsmannen ansetts höra vara obunden i sitt val av gode män.
Utskottet vill dock understryka vikten av att förrättningsmannen i möjligaste
mån tar hänsyn till sakägares önskemål.

17 §. Genom förevarande lagrum har byggnadsnämnden tillagts befogenhet
att med bindande verkan för förrättningsmannen bestämma, att gemensamhetsanläggning
inte får inrättas. Som förutsättning för denna byggnadsnämndens
vetorätt gäller att nämnden finner att anläggningen strider mot
fastställd plan eller bestämmelser för markens bebyggande eller att ändamålsenlig
bebyggelse eller lämplig planläggning försvåras. Möter ej hinder
mot anläggningen i berörda hänseenden skall nämnden lämna sitt
medgivande till anläggningen. Sådant medgivande får också lämnas när
särskilda skäl föreligger och nämnden äger medge avvikelse från planen
eller bestämmelserna enligt vad som i allmänhet gäller.

I motionerna I: 766 och II: 940 föreslås att byggnadsnämnden inte skall
avge ett särskilt beslut utan i stället ett yttrande i fråga om den planpolitiska
prövningen. Motionärerna framhåller att propositionsförslaget i denna
del medför svårigheter inte bara i samordningen mellan den judiciella
och den planpolitiska prövningen utan även i fråga om ett tillgodoseende
av kravet på klara skiljelinjer mellan förrättningsmannens och byggnadsnämndens
kompetens. Vidare föreligger risk för stor omgång och tidsutdräkt
genom att byggnadsnämndens beslut kan överklagas i administrativ
ordning hos länsstyrelse och Kungl. Maj :t, under vilken tid förrättningen
vilar. Motionärerna erinrar också om att lagrådet med belysande exempel
påvisat olägenheten härav och sagt sig inte kunna tillstyrka ett förslag som
innebär en sådan processuell oformlighet som det föreliggande förslaget
såvitt nu är i fråga. Nämndens intresse anses enligt motionärerna kunna
bli tillräckligt beaktade genom att nämnden avger yttrande i den planpolitiska
frågan och dessutom äger besvärsrätt.

Såsom departementschefen framhåller är det angeläget att byggnadsnämnden
i sin egenskap av företrädare för kommunens bebyggelsepolitiska
strävanden får ett starkt inflytande på prövningen av hithörande ärenden.
Det torde därför inte vara till fyllest med en rätt för nämnden att
framföra synpunkter vid förrättningen eller att avge yttrande till förrättningsmannen.
Till en början bör framhållas som angeläget att nämnden
avger ett besked i sådana former att någorlunda säker garanti erhålls för
att nämnden vid den efterföljande prövningen om byggnadslov ställer sig
positiv till företaget beträffande de förhållanden som prövats. Detta är av
vital betydelse för den enskilde fastighetsägaren. Vad härefter gäller den i
motionerna påtalade kompetenskonflikten mellan förrättningsmannen och
byggnadsnämnden så behöver en sådan knappast befaras eftersom vardera
av dem har det avgörande inflytandet inom sitt område. Risken för att en

100 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

sakägare överklagar nämndens avgöranden i förhalande syfte lär inte
heller böra tillmätas alltför stor vikt i detta hänseende. Besvärsrätten enligt
förslaget är nämligen inskränkt till det fall då nämnden vägrat medgivande
eller fogat till medgivandet villkor som innefattar avvikelse från
förrättningsmannens förslag. Vid nu angivna förhållanden tillstyrker utskottet
propositionen såvitt gäller byggnadsnämndens befogenheter. Motionsyrkandena
avstyrks i motsvarande del.

I fråga om byggnadsnämndens möjligheter att i övrigt tillgodose det allmännas
intresse hänvisas till vad utskottet anfört under 2 §.

19 §. I förevarande lagrum återfinns regler om i vilka fält sakägarna
skall svara för förrättningskostnad. Motsättningsvis följer av dessa bestämmelser
att sakägare inte är berättigad till ersättning för sådana kostnader
som han själv haft för utredning eller arbete med talans väckande
eller utförande. Detta gäller såväl för fastighetsägare som deltar i anläggningen
som för ägare till helt utomstående fastighet, vars mark ianspråktas
för anläggningen.

I motionerna I: 766 och II: 940 yrkas att lagförslaget kompletteras med
en regel av innebörd att sakägare mot vilken riktas anspråk på upplåtelse
av utrymme för anläggning skall vara — i den mån ej annat föranleds
av stadgandena i rättegångsbalken 18 kap. 6 och 8 §§ — berättigad till ersättning
för sina kostnader i anledning härav. Till stöd för yrkandet åberopar
motionärerna främst den omständigheten att upplåtelse av utrymme
för gemensamhetsanläggning har karaktär av expropriation och att det
därför är rimligt att sakägare kan få ersättning för nedlagda, egna kostnader
för tillvaratagande av sin rätt vid förrättningen.

Enligt expropriationslagstiftningen gäller att den som tvingas avstå
mark är berättigad att, åtminstone i första instans, få ersättning för nyssnämnda
kostnader. Eftersom den föreslagna tvångsrätten för tillgodoseende
av gemensamhetsanläggnings behov av utrymme har viss likhet med motsvarande
rätt enligt expropriationslagen talar vissa skäl för att åtminstone
sakägare, som representerar fastighet i vilken utrymme önskas upplåtet
men som inte skall anslutas till anläggningen, borde vara berättigad till
ersättning för nedlagda kostnader. Såsom departementschefen framhåller
förefaller det emellertid inkonsekvent att sådan sakägare skall äga rätt
till ersättning men inte den som tvångsansluts enligt 2 §. Det borde också
i fråga om sådan fastighet som sist nämnts uppkomma svårigheter att
urskilja den del av kostnaden som belöper på upplåtelsen. Vidare torde det
ofta inte finnas behov av en kostnadsregel eftersom förrättningsmannen
i tjänsten verkställer erforderliga utredningar. Vid bifall till motionerna
är risken också påtaglig för onödiga utredningar medförande stegring av
förrättningskostnaderna.

Med hänsyn till det sålunda anförda ansluter sig utskottet till propositionen
i denna del och avstyrker därför förevarande motionsyrkande.

101

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1066

36 §. För upplåtelse i fastighet av utrymme för gemensamhetsanläggning
samt för annat intrång, som orsakas fastigheten genom anläggningens
utförande eller begagnande, skall enligt 4 § ersättning utgå till fastighetens
ägare. Motsvarande rätt till ersättning tillkommer enligt samma lagrum
innehavare av annan särskild rätt till fastigheten än rätt för fordran. Om
fastighet på vilken anläggningen skall inrättas häftar för fordran skall
förrättningsmannen förordna att sådan ersättning skall med vissa undantag
nedsättas hos länsstyrelsen för fördelning (36 § andra stycket). I fråga
om ordningen för och verkan av fördelningen äger bestämmelserna om upplåtelse
av nyttjanderätt eller servitutsrätt enligt expropriationslagen motsvarande
tillämpning.

I motionerna 1:766 och 11:940 framhålls såsom otillfredsställande att
lagen inte medger tolkningen att ersättning till annan fastighet, exempelvis
för förlorad eller inskränkt servitutsrätt, skall nedsättas.

Enligt expropriationslagstiftningen gäller att fordringsinteckningshavare
inte har något självständigt anspråk mot den exproprierande utan får nöja
sig med att få del av expropriationsersättningen för fastigheten. För andra
särskilda rättigheter skall dock i regel ersättning utgå oberoende av ersättningen
för fastigheten. Om denna regel skulle tillämpas utan undantag
skulle dock därav kunna följa att t. ex. en servitutsrätt, som hade sämre
rätt än en inteckning, blev fullt ersatt, medan fastighetens genom servitutet
förminskade värde inte förslog till betalning av inteckningen. En sådan
situation har därför i expropriationslagen (57 § andra stycket) reglerats
på så sätt att fordringsägaren får, i den mån det krävs för att fullt gälda
hans fordran, betalning som om fastigheten inte vore besvärad av nämnda
rätt, och ersättningen för rättigheten minskas i motsvarande mån. Detta
innebär att ersättning till fastighet, som inte berörs av ianspråktagandet i
vidare mån än att exempelvis en servitutsrätt går förlorad, inte kommer
att nedsättas till förmån för inteckningshavare i denna fastighet. Motsvarande
gäller på grund av ovan berörda hänvisning även enligt lagen om
vissa gemensamhetsanläggningar. Givetvis kan nu nämnda förfarande leda
till att inteckningshavare i den utomstående, i servitutsfrågan härskande
fastigheten blir lidande på så sätt att ersättning i första hand utgår till
fordringsägare i den fastighet på vilken anläggningen inrättas. Frågan om
ökat skydd för dessa förstnämnda inteckningshavare torde dock, eftersom
motsvarande förhållande gäller även inom expropriationslagstiftningen,
icke böra upptas till närmare överväganden annat än i ett vidare sammanhang.
Genom det anförda får förevarande motioner i denna del anses vara
besvarade.

38 §. Med hänsyn till främst de ifrågavarande anläggningarnas ofta avsevärda
betydelse ur fastighetskreditens synvinkel har i paragrafen föreskrivits
att anläggningsbeslut skall antecknas i fastighetsbok. Skäl torde

102

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

även kunna anföras till förmån för uppfattningen att anteckning också
bör ske så snart förrättningsman utsetts. För en spekulant på fastighet
som beröres av en tilltänkt anläggning vore det självfallet av värde att få
ett besked härom. Å andra sidan kan ytterligare fastigheter komma med i
bilden sedan förrättningsman utsetts och denne skulle då vid varje sådant
tillfälle lämna meddelande till inskrivningsdomaren. Frågan bör enligt
utskottets mening följas med uppmärksamhet.

På grund av det sålunda anförda får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte avslå motionerna 1:768 och II:
939, såvitt däri yrkats avslag på förevarande förslag till
lag om vissa gemensamhetsanläggningar och lag om förmånsrätt
för fordringar enligt samma lag;

B. att riksdagen, med förklaring att förevarande proposition
såvitt nu är i fråga icke kunnat oförändrad bifallas,
måtte med avslag å motionerna

a) I: 766 och II: 940 samt

b) I: 767 och II: 938,

såvitt däri yrkats ändring i lagen om gemensamhetsanläggningar,
för sin del antaga de genom propositionen framlagda
förslagen till lag om vissa gemensamhetsanläggningar
och lag om förmånsrätt för fordringar enligt samma lag
med den ändringen att 9 § i förstnämnda lag erhåller följande
såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag)

Därest rörande fastighet träffas
överenskommelse om eller lämnas
medgivande till åtgärd som avses i
denna lag, skall avgörandet vid förrättningen
grundas härpå. Vad nu
sagts gäller dock ej i den mån åtgärden
strider mot beslut i fråga som
avses i 17 § andra stycket eller
bestämmelse i 7 § andra stycket
åsidosättes och ej heller i det fall
att fastigheten häftar för fordran
eller annan rättighet, såvida innehavare
av sådan fordran eller rättighet
icke samtycker till åtgärden
eller denna är väsentligen utan betydelse
för hans rätt.

(Utskottets förslag)

Därest rörande fastighet träffas
överenskommelse om eller lämnas
medgivande till åtgärd som avses i
denna lag, skall avgörandet vid förrättningen
grundas härpå. Vad nu
sagts gäller dock ej i den mån åtgärden
strider mot beslut i fråga
som avses i 17 § andra stycket eller
bestämmelse i 7 § andra stycket
åsidosättes och ej heller i det fall
att fastigheten häftar för fordran
eller annan rättighet, såvida icke
innehavare av sådan fordran eller
rättighet samtycker till åtgärden eller
denna är väsentligen utan betydelse
för hans rätt;

103

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1066

C. att riksdagen, måtte i anledning av motionerna I: 766
och II: 940 i skrivelse giva Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
ovan anfört i fråga om de mindre vatten- och avloppsanläggningarna;
samt

I). att följande motioner, nämligen

1. I: 766 och II: 940,

2. I: 767 och II: 938, samt

3. 1:768 och 11:939, såvitt nu är i fråga,

i vad de ej kan anses besvarade genom vad utskottet ovan
anfört och hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 6 december 1966

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Svante Kristiansson,
Erik Jansson, Herbert Larsson, Lidgard, Torsten Hansson, Ernulf och
Ferdinand Nilsson;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg*, fru
Torbrink, herrar Grebäck, Bengtson i Solna, Tobé och Hammarberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer

Vid A i utskottets hemställan

I. av herrar Lidgard och Bengtson i Solna, vilka ansett
a) att utskottets utlåtande från och med det avsnitt som börjar på s.
93 med »Det nu anförda» och slutar på s. 94 med »samma lag» bort ha
följande lydelse:

Vad sålunda anförts visar att en rättslig reglering på området erfordras.
För att nå det syfte som avses med lagstiftningen om gemensamhetsanläggningar
anser också utskottet att ett visst mått av tvång är ofrånkomligt.
Utskottet anser emellertid i likhet med nu ifrågavarande motionärer
att lagförslaget innefattar så långtgående och ingripande tvångsåtgärder
mot enskilda fastighetsägare att det i nuvarande utformning inte kan godtagas.
Förslaget har också vid remissbehandlingen utsatts för åtskillig kritik
bl. a. av Svea hovrätt och lagberedningen.

104 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

Lagberedningen anser sålunda att behovet av samverkan i avsevärd mån
kan tillgodoses genom institutet samfällighetsrätt i 22 kap. av lagberedningens
förslag till jordabalk. Lagberedningen framhåller bl. a.

Fastighetsbildningskommitténs förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar
går mycket längre och öppnar möjligheter att i tätorterna
tvångsansluta fastigheter till gemensamhetsföretag. Detta är otvivelaktigt
ett svårbemästrat område. Lhuru kommittén på ett målmedvetet sätt sökt
övervinna svårigheterna, måste lagberedningen helt allmänt konstatera, att
lorslaget ej verkar övertygande. Beredningen vill framhålla, att förslaget
omfattar små och stora anläggningar utan egentlig åtskillnad i vidare mån
än att förvaltningsformerna erbjuder vissa möjligheter till variationer. Bei
edningen vill framställa fragan, om man icke beträffande smärre anläggningar
borde kunna reda sig utan tvångsåtgärder. Beträffande stora anläggningar
tramstår åter tvångsingripanden som betänkliga, åtminstone
så som kommittén utformat sina förslag. Det förefaller också som om kommittén
gått alltför lätt förbi de stora praktiska besvärligheter som måste
vara förenade med den föreslagna ordningen.

Bei edningen anser även alt det i lagtekniskt hänseende synes nödvändigt
att jordabalkens regler blir primära och speciallagstiftningen kompletterande.
Utskottet delar denna uppfattning.

Utskottet kan inte acceptera det i propositionen framförda förslaget att
en gemensamhetsanläggning skall kunna framtvingas om blott en enda av
flera fastighetsägare är positivt inställd. Enligt utskottets uppfattning måste
för en tvångsanslutning något slag av majoritet bland de berörda fastighetsägarna
krävas.

De principiellt mest ingripande tvångsåtgärderna innefattas emellertid
i förslagets tredje paragraf, enligt vilken för en gemensamhetsanläggning
får tas i anspråk utrymme även i fastighet som icke själv får nytta av anläggningen.
Enligt andra stycket av nämnda paragraf må visserligen utrymme
inte tagas i anspråk i fastighet »som därigenom skulle åsamkas
betydande olägenhet», men därtill fogas den undantagsbestämmelsen att om
anläggningen »behövs för bebyggelse, som är av större omfattning eller
eljest av väsentlig betydelse från allmän synpunkt» så kan tvångsupplåtelse
ändock krävas.

Utskottet vill inte bestrida att något slags tvångsförfarande stundom kan
vara befogat för att ta i anspråk utanför anläggningen befintlig mark. Den
omständigheten bl. a. att ingripandet avser fastigheter för vilka anläggningen
inte medför någon nytta gör det angeläget att sådana tvångsmedel kommer
i fråga endast då så är oundgängligen erforderligt och om den enskilde
hålles helt skadeslös. Dessa önskemål tillgodoses icke enligt förslaget. Visserligen
skall fastighetens ägare bli berättigad till ersättning för upplåtelse
och utrymme och för annat intrång som orsakas av anläggningens uppförande
och begagnande, men däremot kan fastighetsägaren icke påkalla
inlösen av fastigheten även om den genom förrättningen blir praktiskt

105

Tredje lagutskottets utlåtande nr 67 år 1966

taget oanvändbar för annat ändamål och på så sätt omöjlig att sälja. Utskottet
anser att tillbörligt rättsskydd icke berelts den enskilde så länge
inlösenrätt saknas.

Enligt 10 § kan framställning om förrättning göras av byggnadsnämnden.
Utskottet vill ifrågasätta om byggnadsnämnden bör få denna rätt med
hänsyn till att nämnden icke deltar i den slutliga kostnaden med någon del.
Med den auktoritet byggnadsnämnden besitter kan nämndens initiativ lätt
få en offentligrättslig prägel och därigenom inge berörda fastighetsägare
den uppfattningen att förrättningen göres enbart för att tillgodose ett allmänt
samhälleligt intresse med i huvudsak bortseende från den enskilde
fastighetsägarens och hans hyresgästers behov. En enskild fastighetsägare
kan då ha svårt att hävda sina egna intressen. Utskottet anser att de vidsträckta
befogenheter som tillagts byggnadsnämnderna rimmar illa med de
privaträttsliga syften förslaget har att tillgodose.

Då utskottet även har att behandla förslaget till lag om förmånsrätt för
fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar vill utskottet
erinra om att lagberedningen — som för närvarande är sysselsatt med
översyn av förmånsrättsordningen — riktat stark kritik mot förslaget. Beredningen
anser bl. a.:

Förslaget är utomordentligt ingripande och bryter med alla hittills tilllämpade
regler. Att över huvud införa en ny förmånsrätt med den föreslagna
prioriteten är vanskligt. Så mycket betänkligare är saken, när förslaget
är så lösligt och så svajande till sina verkningar som här är fallet.
Härtill kommer, att det virrvarr som nu utmärker 17 kap. 6 § HB jämte
därtill anslutande lagar bort utredas och ordnas innan saken ytterligare
förvärras. Den nya förmånsrätten är i sak vida riskablare för inteckningshavare
o. a. än de nuvarande mera blygsamma rättigheter som njuter sagda
förmånsställning.

Utskottet delar den i motionerna I: 768 och II: 939 framförda kritiken
mot föreliggande lagförslag om gemensamhetsanläggningar och anser liksom
motionärerna att förslaget inte kan godkännas i föreliggande skick.
Bl. a. av rättssäkerhetsskäl bör förslaget bli föremål för omarbetning. En
sådan omarbetning bör ske i sådan takt att en samordning av kommande
förslag till jordabalk, innefattande ett kapitel om samfällighetsrätt, kan
behandlas gemensamt med lagstiftningen om gemensamhetsanläggningar
eller i varje fall i sådan ordning att nämnda samordningsbehov vederbörligen
beaktas. Propositionen såvitt nu är i fråga bör sålunda avslås.

Av det anförda framgår att utskottet i förevarande sammanhang inte har
anledning att i sak behandla övriga motioner, vilka avser ändringar i
Ivungl. Maj :ts nu föreliggande förslag.

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna I: 768 och
II: 939 och med avslag på propositionen nr 128, såvitt nu
är i fråga, i skrivelse till Ivungl. Maj :t hemställa att nytt

106

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

förslag till lag om gemensamhetsanläggningar m. m. måtte,
med beaktande av vad utskottet anfört, framläggas på sätt
ovan närmare berörts i anslutning till kommande förslag
om ny jordabalk.

Vid B i utskottets hemställan

II. av herrar Alexanderson, Ernulf och Tobé, vilka i fråga om byggnadsnämndens
befogenheter, (17 §) in. m., ansett

a) att utskottets utlåtande från och med det avsnitt som börjar på s.
99 med »Såsom departementschefen» och slutar på s. 100 med »motsvarande
del» bort ha följande lydelse:

Propositionsförslaget om gemensamhetsanläggningar innebär att byggnadsnämndens
prövningsrätt utsträckes utöver vad som eljest gäller enligt
byggnadslagstiftningen. Sålunda skall även anläggning inom sådana områden
på landsbygden, där byggnadslov eljest som regel inte krävs, inordnas
under planmyndighetens kontroll. Vidare skall prövningsrätten omfatta
också sådana anläggningar som inte är hänförliga till byggnad i byggnadslagstiftningens
mening. Från principiell synpunkt är det föga tillfredsställande
att byggnadsnämndens befogenheter vidgas genom införande av regler
i förevarande sammanhang. Om ändring anses böra ske på området, bör
erforderliga bestämmelser införas i byggnadslagstiftningen.

Det framlagda förslaget medför vidare risk för konflikter i fråga om
förrättningsmannens och byggnadsnämndens kompetens. Som exempel kan
nämnas att förrättningsmannen har att pröva förutsättningen för tvångsanslutning
av fastighet under det att frågan om en gemensamhetsanläggnings
betydelse för en fastighet måste komma under bedömning även vid
avgörandet av anläggningens tillåtlighet från plansynpunkt. Såsom motionärerna
framhåller är den särskilda prövningen av byggnadsnämnden även
ägnad att föranleda omgång och tidsutdräkt, eftersom förrättningsmannen
inte kan meddela sitt beslut förrän byggnadsnämndens beslut i fråga om
anläggningens tillåtlighet vunnit laga kraft. Och besvär mot nämndens beslut
kan föras ända upp till Kungl. Maj :t i de fall byggnadsnämnden vägrat
medgivande till anläggningen eller vid sådant medgivande fogat villkor
som innefattar avvikelse från förrättningsmannens förslag. Möjligheten till
kommunalbesvär torde också stå öppen. Motsvarande olägenheter kan uppkomma
om talan mot förrättningen fullföljs till ägodelningsrätt och eventuellt
vidare till hovrätt och högsta domstolen. För domstolen gäller nämligen
samma regler som för förrättningsmannen i fråga om skyldighet att
underställa ärendet byggnadsnämndens prövning i den mån annan lösning
ifrågasättes än vad byggnadsnämnden förut medgivit. Detta innebär att
domstolen — eller efter återförvisning förrättningsmannen —■ i många fall
är förhindrad att vidta ändring i meddelat anläggningsbeslut utan att frå -

107

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

gan ånyo prövas av byggnadsnämnden och eventuellt högre administrativa
instanser.

Med hänsyn till de sålunda med förslaget från såväl principiell som processuell
synpunkt förenade olägenheterna bör en annan ordning väljas.
Lämpligen bör efter mönster från jorddelningslagens 19 kap. 13 § införas
bestämmelser av innehåll att frågan om anläggningars tillåtlighet från plansynpunkt
skall prövas av det organ som handhar prövningen i övrigt av
frågan om anläggningens inrättande, d. v. s. i detta fall förrättningsmannen.
Som lagrådet framhåller torde någon fara för att planmyndigheternas
synpunkter med en sådan ordning inte skulle tillbörligt beaktas ej föreligga.
Ytterligare garantier i detta avseende erbjuder reglerna om byggnadslovstvång.
För att tillgodose nämndens synpunkter bör bestämmelser införas
om att nämnden skall underrättas om första sammanträdet, vilket
föranleder eu komplettering av lagtexten i 20 § lagen om vissa gemensamhetsanläggningar,
och att förrättningsmannen har att före ärendets avgörande
inhämta yttrande från nämnden. Utskottets förslag föranleder
följdändringar i 9 §, 18 § första stycket, 21 § andra stycket och 39 § tredje
stycket nyssnämnda lag.

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna 1: 766 och II: 940,
såvitt nu är i fråga, måtte för sin del antaga förslaget till
lag om vissa gemensamhetsanläggningar med sådana ändringar
att nedanstående paragrafer erhåller följande såsom
utskottets förslag betecknade lydelse.

(Kungl. Maj.ts förslag)

Därest rörande fastighet träffas
överenskommelse om eller lämnas
medgivande till åtgärd som avses i
denna lag, skall avgörandet vid förrättningen
grundas härpå. Vad nu
sagts gäller dock ej i den mån åtgärden
strider mot beslut i fråga
som avses i 17 § andra stycket eller
bestämmelse i 7 § andra stycket åsidosättes
och ej heller i det fall att fastigheten
häftar för fordran eller annan
rättighet, såvida innehavare av
sådan fordran eller rättighet icke
samtycker till åtgärden eller denna
är väsentligen utan betydelse för
hans rätt.

(Utskottets förslag)

§•

Därest rörande fastighet träffas
överenskommelse om eller lämnas
medgivande till åtgärd som avses i
denna lag, skall avgörandet vid förrättningen
grundas härpå. Vad nu
sagts skall dock ej gälla i den mån
bestämmelse i 6 § andra stycket eller
7 § andra stycket åsidosättes och ej
heller i det fall att fastigheten häftar
för fordran eller annan rättighet,
såvida icke innehavare av sådan
fordran eller rättighet samtycker
till åtgärden eller denna är väsentligen
utan betydelse för hans rätt.

108

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

17 §.

Föreligga från andra synpunkter
än som avses i 6 § andra stycket
förutsättningar för att inrätta gemensamhetsanläggning,
skall förråttningsmannen,
innan saken slutligen
prövas, hänskjuta ärendet till
byggnadsnämnden för prövning enligt
angivna lagrum. Förrättningsmannen
skall därvid lämna byggnadsnämnden
uppgift om de fastigheter
för vilka anläggningen är avsedd
samt sådan beskrivning av anläggningen
med angivande av läge,
storlek och beskaffenhet i övrigt
som fordras för nämndens bedömande.

Finner byggnadsnämnden, att
hinder mot anläggningen ej möter
enligt 6 § andra stycket, skall nämnden
lämna medgivande till anläggningen.
Även om denna strider mot
plan eller bestämmelser för markens
bebyggande, får sådant medgivande
lämnas, när särskilda skäl föreligga
och byggnadsnämnden äger medge
avvikelse från planen eller bestämmelserna
enligt vad som i allmänhet
gäller.

Talan mot beslut, varigenom byggnadsnämnden
vägrat medgivande
till anläggningen eller vid sådant
medgivande fogat villkor som innefattar
avvikelse från förrättningsmannens
förslag, föres hos länsstyrelsen
genom besvär. Länsstyrelsen
äger icke mot byggnadsnämndens
mening medge anläggningen i strid
mot fastställd generalplan eller
stadsplan.

Föreligga från andra synpunkter
än som avses i 6 § andra stycket
förutsättningar för att inrätta gemensamhetsanläggning,
skall förrättningsmannen,
innan saken slutligen
prövas, inhämta yttrande från
byggnadsnämnden huruvida med
hänsyn till bestämmelserna i angivna
lagrum hinder finnes mot anläggningens
inrättande.

Förrättningsmannen skall därvid
lämna byggnadsnämnden uppgift om
de fastigheter för vilka anläggningen
är avsedd samt sådan beskrivning
av anläggningen med angivande av
läge, storlek och beskaffenhet i övrigt
som fordras för nämndens bedömande.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 ur 1966

109

(Kungl. Maj-.ts förslag)

Har medgivande enligt 17 § helt
eller delvis vägrats eller möter annat
hinder mot anläggningens inrättande,
skall förrättningsmannen
så snart det kan ske besluta att inställa
förrättningen. Föreligga förutsättningar
för att inrätta anläggningen,
skall saken avgöras genom
anläggningsbeslut.

I anläggningsbeslut —--—--

(Utskottets förslag)

§•

Möter binder mot anläggningens
inrättande, skall förrättningsmannen
så snart det kan ske besluta att
inställa förrättningen. Föreligga förutsättningar
för att inrätta anläggningen,
skall saken avgöras genom
anläggningsbeslut.

— vara utförd.

20 §.

Bestämmelserna i 2 kap. 2 § första
stycket, 4, 8, 9 och 11 §§, 3 kap.

/ §, 2 § första stycket och andra
stycket första punkten, 3 och 4 §§,

6 § första stycket, 8, 9 och 13 §§, 16
kap. 2 § samt 18 kap. 3 § första
stycket lagen den 18 juni 1926 (nr
326) om delning av jord å landet
äga motsvarande tillämpning på förrättning
enligt denna lag.

Utöver den —- -— ----av förrättningen.

Om anläggningsbeslut---— —■ -— underrätta byggnadsnämnden.

Bestämmelserna i 2 kap. 2 § första
stycket, 4, 8, 9 och 11 §§, 3 kap.
/—4 §§, 6 § första stycket, 8, 9 och
13 §§, 16 kap. 2 § samt 18 kap. 3 §
första stycket lagen den 18 juni
1926 (nr 326) om delning av jord å
landet äga motsvarande tillämpning
på förrättning enligt denna lag.

21 §.

Talan mot------beslut

Byggnadsnämnden äger föra talan
mot anläggningsbeslut på den
grund att beslutet strider mot avgörande
i fråga som avses i 17 § andra
stycket.

I fråga------------

meddelades.

Byggnadsnämnden äger föra talan
mot anläggningsbeslut på den
grund att bestämmelsen i 6 § andra
stycket åsidosatts.

- ej föras.

39 §.

Inträda, sedan-----— ny förrättning.

Vid den--— —--åvilande bidragsskyldighet.

Är vid den nya förrättningen en- Är vid den nya förrättningen endast
fråga om ändring, som icke på- dast fråga om ändring, som icke
verkar bebyggelsens utformning el- påverkar bebyggelsens utformning
ler markanvändningen i övrigt, får eller markanvändningen i övrigt, får

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

frågan avgöras utan att byggnads- frågan avgöras utan att yttrande innämndens
medgivande enligt 17 § hämtas från byggnadsnämnden,
inhämtas.

III. av herrar Alexanderson, Ernulf, Ferdinand Nilsson, Grebäck och
Tobé samt — i andra hand — av herrar Lidgard och Bengtson i Solna, vilka
i fråga om ersättning till sakägare för nedlagda kostnader vid förrättningen
(19 §) ansett

a) att utskottets utlåtande från och med det avsnitt som börjar på s.
100 med »Enligt expropriationslagstiftningen» och slutar med »förevarande
motionsyrkande» bort ha följande lydelse:

Enligt expropriationslagstiftningen gäller att den som tvingas avstå mark
är berättigad att, åtminstone i första instans, erhålla gottgörelse för sina
kostnader för tillvaratagande av sin rätt till ersättning för marken. Då den
föreslagna tvångsrätten för tillgodoseende av gemensamhetsanläggnings behov
av utrymme är snarlik rätten till ianspråktagande enligt expropriationslagstiftningen
bör motsvarande regler som finns i denna lagstiftning
införas i lagen om vissa gemensamhetsanläggningar. Det bör i sammanhanget
också framhållas att likartade bestämmelser finns i vattenlagen att
tillämpa redan vid syneförrättning för exempelvis vattenreglering. Sålunda
är annan sakägare än delägare enligt 10 kap. 79 § tredje stycket vattenlagen
berättigad till ersättning för tillvaratagande av sin rätt till skadeersättning
i målet eller eljest för bevakande av sin rätt vid sådan förrättning.

Någon anledning att frånkänna sakägaren rätt till ersättning på den
grunden att förrättningsmannen ex officio skall söka införskaffa utredning
i ärendet anser utskottet inte föreligga.

Utskottet ansluter sig vidare till vad lagrådet förordat därom att ersättning
skall utgå även för tillvaratagandet av sakägares rätt i frågan om tvångsrätt
över huvud får tillgripas. Såsom lagrådet vidare framhållit måste den,
mot vilken anspråk på upplåtelse av utrymme riktas utan att anspråket
vinner bifall, likställas med den som åläggs att upplåta utrymme. Vad nu
sagts bör gälla även när fråga är om upplåtelse av utrymme i fastighet som
skall ingå i anläggningen. Ersättningen bör dock självfallet ej avse andra
kostnader än sådana som hänföra sig till frågan om själva ianspråktagandet.

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna I: 766 och II: 940
i denna del måtte för sin del antaga förslaget till lag om
vissa gemensamhetsanläggningar med sådan ändring att
19 § erhåller följande såsom utskottets förslag betecknade
lydelse:

Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år VJtiti
(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

19 §•

Förrättningsmannen och---—--om förrättningen.

Sakägare, mot vilken riktas anspråk
på upplåtelse av utrymme för
anläggning, är i den mån ej annat
förantedes av vad i 18 kap. 6 och 8
§§ rättegångsbalken stadgas berättigad
till ersättning för sina kostnader
i anledning härav.

Förrättningskostnaderna och kostnad
som avses i andra stycket skola,
om anläggningsbeslut meddelas,
bäras av ägarna till de anslutna fas -

Förrättningskostnaderna skola,
om anläggningsbeslut meddelas, bäras
av ägarna till de anslutna fastigheterna
efter varje fastighets andelstal.
Inställes förrättning, skola kostnaderna
betalas av den som gjort
framställning om förrättningen eller,
om byggnadsnämnden påkallat förrättningen,
av kommunen. När det
är skäligt på grund av särskilda omständigheter,
få kostnaderna dock
fördelas på annat sätt.

tigheterna efter varje fastighets andelstal.
Inställes förrättning, skola
kostnaderna betalas av den som gjort
framställning om förrättningen eller,
om byggnadsnämnden påkallat
förrättningen, av kommunen. När
det finnes skäligt på grund av särskilda
omständigheter, få kostna -

derna dock fördelas på annat sätt.
Beslut i ■— —----under förrättningen.

IV. av herrar Ferdinand Nilsson och Grebäck, vilka i fråga om ikraftträdandebestämmelser
för de lagförslag varom här är fråga ansett
a) att utskottet bort uttala följande:

I remiss till lagrådet den 11 februari 1966 av förslag till ny jordabalk
betonar justitieministern sambandet mellan blivande lagstiftning om samfällighetsrätt
och andra lagstiftningsfrågor som därmed har samband. Uppenbart
är att ett bedömande av nu föreliggande ärende i samband med
en blivande jordabalk framstår som naturligt. Emellertid är behovet av en
lagstiftning på området redan nu av sådan praktisk betydelse särskilt för
nya bebyggelseområden i större eller mindre samhällen liksom vid sanering
av äldre att beslut i ärendet icke bör fördröjas.

Föreliggande lagförslag är dock i flera hänseenden behäftat med uppenbara
brister. Lagråd och lagberedning har starkt kritiserat delar därav.
Även i förevarande utlåtande påtalas att vissa delar är svårtillgängliga och
att svårigheter torde föreligga att praktiskt tillämpa vissa lagens bestämmelser.
Utskottet anser sig också beträffande olika avsnitt böra framhålla
nödvändigheten att med uppmärksamhet följa lagens tillämpning och praktiska
konsekvenser. En översyn av denna lag inom en nära framtid synes

112 Tredje lagutskottets utlåtande nr 57 år 1966

helt ligga i linje med utskottets sätt att bedöma den. En sådan översyn med
stöd av vunna erfarenheter och utvecklingen på närliggande lagstiftningsområden
tryggas bäst genom att såsom på andra och betydelsefulla områden
skett lagen beslutas få giltighet för viss tid, varefter ett förbättrat lagförslag
kan framkomma. Det framstår såsom lämpligt att tidpunkten härför
förlägges till den tid då förslag till ny jordabalk skall föreligga. Enligt
vad som inhämtas torde detta kunna beräknas ske inom en tidrymd av
ungefär tre år.

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte för sin del — vid bifall till förslaget
till lag om vissa gemensamhetsanläggningar och lag
om förmånsrätt för fordringar enligt samma lag — vidtaga
sådan ändring att ikraftträdandebestämmelsen för
vardera lagen får följande lydelse:

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967 och gäller till och med den
30 juni 1970.

MARCUS BOKTR. STHLM 1966 660032