Tredje lagutskottets utlåtande nr 56 år 1969 (Utlåtande 1969:L3u56 - höst l3u)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 56 år 1969

Nr 56

Utlåtande i anledning av motioner om viss varudeklaration på
t vättmedelsförpackningar.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 349 i första kammaren av fru Hultell och
nr 40/ i andra kammaren av fru Sundberg och fru Mogård.

I motionerna, som är likalydande, hemställes

»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om föreskrifter
som ålägger fabrikanter av tvätt- och rengöringsmedel att på förpackningen
deklarera halten av fosfater».

Övei motionerna har utskottet på sätt föreskrives i § 46 riksdagsordningen
inhämtat utlåtande från statens naturvårdsverk. På begäran av utskottet
har yttranden därjämte avgivits av statens institut för konsumentfrågor,
Sveriges kemiska industrikontor (kemikontoret) och Kooperativa förbundet.

Motionerna

I motionerna fi-amhålls att igenväxandet av våra sjöar och vattendrag
beror på det allt rikligare utsläppet av närsalter. Naturvårdsverkets målsättning
att förstörda vattendrag på sikt skall återställas i sitt ursprungliga
skick säges vara kanske alltför optimistisk men likväl visa på att vi på alla
sätt skall försöka bevara och förbättra kvaliteten på våra vattendrag.

Motionärerna anför vidare att det ökade utsläppet av fosfater förutom
igenväxning även åstadkommer att den naturliga balansen förändras och
att vattendragens möjligheter till självrening starkt försämras. En fortsatt
utbyggnad av reningsverk med fullständig rening är nödvändig och torde
också bli verklighet främst i de mest tätbefolkade områdena. Enligt mälarutredningen
släpps i Mälaren ut en fosformängd på upp till 7 kg per har
och år.

Från estetisk synpunkt liksom från rekreationssynpunkt är igenväxningen
även av de minsta vattendragen att djupt beklaga framhåller motionärerna
och de erinrar om att antalet sjöar, som är tjänliga till bad, blir
allt färre. Andra länder säges redan ha beaktat faran med alltför hög fosforhalt
i tvättmedel och, enligt motionärerna, genom lagstiftning genomdrivit
en övergång till s. k. mjuka tensider och lägre fosforhalt i tillåtna tvättmedel.
Även i vårt land, fortsätter motionärerna, måste åtgärder vidtagas
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 saml. 3 avd. Nr 56

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr JO är 1969

för att minska närsaltutsläppet vilket till ca 50 % säges härstamma från
tvätt- och rengöringsmedel.

Motionärerna anser att man, förutom en snabb utbyggnad av fullständiga
reningsverk, måste satsa på ökad information om närsaltsproblemen. Som
ett led i denna bör ingå upplysning om i vilken grad vi förbrukar fosforhaltiga
tvättmedel. Enligt motionärerna kan detta lämpligen ske genom att
alla förpackningar av tvätt- och rengöringsmedel klart deklarerar produktens
halt av närsalter. En sådan deklaration skulle sannolikt medföra ökad
efterfrågan på mindre miljöfarliga tvättmedel framhåller motionärerna och
de föreslår att Kungl. Maj :t låter utfärda föreskrifter om att fabrikanter
av tvätt- och rengöringsmedel på förpackningen skall deklarera halten av
fosfater enligt fastställt deklarationsunderlag.

Detergentkomimttén m. m.

Under hösten 1965 bildades på initiativ av dåvarande statens vatteninspektion
en kommitté för att klarlägga de moderna tvättmedlens roll ur
vattenvårdssynpunkt samt att verka för en utveckling mot produkter som
är lämpliga från vattenskyddssynpunkt. I kommittén, benämnd detergentkommittén,
ingår nu representanter för naturvårdsverket, de större tillverkarna
och råvaruleverantörerna av tvättmedel, Institutet för Vatten- och
Luftvårdsforskning samt vissa andra vetenskapliga institutioner. Arbetet
inom kommittén har koncentrerats till två huvudfrågor nämligen dels den
ytaktiva komponenten (tensiden) i tvättmedlen, dels halten fosfater. Tensiden
är den substans som tillsammans med alkalier utövar tvättverkan.
Den sänker vattnets ytspänning så att det snabbare väter igenom tvättgodset
och lösgör smutsen. Tensiden kan vara tvål eller syntetisk produkt.
Tensiderna säges vara mjuka om de är biologiskt nedbrytbara. Fosfaternas
huvudsakliga uppgift vid tvättprocessen är att hålla pH (vattnets surhetsgrad)
vid en lämplig nivå samt att avhärda vattnet och hålla vattnets
hårdhetsbildare i lösning. Vidare anses fosfaterna ha en viss dispergerande
effekt på smutsen. I fråga om tvättmedlens sammansättning i övrigt hänvisas
till bilaga a s. 15f.

I ett den 14 mars 1969 daterat remissvar till allmänna beredningsutskottet
i anledning av motioner till årets riksdag om åtgärder för att minska
fosfathalten i tvättmedel (se följande avsnitt) har statens naturvårdsverk
anfört följande om det arbete som bedrivits på området.

På kontinenten har frågan om tensidens sammansättning tidigare uppmärksammats
beroende på de synnerligen besvärande skumningar som uppkommit
i vattendragen exempelvis i de tyska floderna. I Sverige är det dock
störningar i de kommunala reningsverken som varit mest framträdande.
För att motverka nämnda olägenheter samt för att förhindra att ytaktiva
ämnen tillförs våra vattendrag har Kemikontoret efter överläggningar med
naturvårdsverket i skrivelse den 13 december 1967 lämnat utfästelse om

Tredje lagutskottets utlåtande nr 56 år 1969

en successiv övergång till biologiskt nedbrytbara tensider före den 1 juli
1969. Utfästelsen gällde de större tvättmedelsfabrikanterna inom landet,
men till denna utfästelse kan förväntas ansluta sig samtliga företag inom
Kemikontorets medlemskrets, som tillverkar tvätt- och rengöringsmedel
innehållande nämnda tensider. Utfästelsen är dock begränsad till anjonaktiva
medel.

Det är emellertid fosforfrågan som här i landet är det stora problemet ur
vattenvårdssynpunkt. Fosfattillförseln via avloppsvatten har under senare
år stigit högst avsevärt. Att denna ökning väsentligen beror på tillkomsten
av fosfathaltiga tvättmedel är uppenbart. De nuvarande höga fosfatutsläppen
har visat sig kunna ge upphov till kraftiga igenväxningar av sjöar och
vattendrag. Frågan om att ersätta fosfaterna i tvättmedel med andra ur
vattenvårdssypunkt lämpligare produkter har därför tagits upp i kommittén.
Arbetet har härvid kommit att koncentreras på en organisk komplexbildare,
NTA (nitrilotriättiksyra), som bl. a. används inom textilindustrin
i färgningsprocesserna. För att söka klarlägga om NTA besitter några
ur miljövårdssynpunkt ogynnsamma egenskaper har mycket omfattande
undersökningar utförts. Resultaten redovisades för naturvårdsverket den 30
januari 1968. Av vad som hittills framkommit har några egentliga negativa
effekter av NTA inte kunnat påvisas. Det har emellertid funnits motiverat
att innan naturvårdsverket vill rekommendera en övergång till NTA som
ersättningsmedel för fosfaterna i tvättmedel fältförsök med NTA kommer
till stånd. Dessa försök har påbörjats men är ännu inte slutförda. Det kan
emellertid nämnas att NTA-haltiga tvättmedel redan nu marknadsföres i
landet. Det finns också syntetiska tvättmedel i marknaden som trots att de
är NTA-fria håller mycket låga fosfathalter.

Här må nämnas att de besvärande förhållandena i de tyska floderna medförde
att man redan år 1962 i Västtyskland införde bestämmelser — Verordnung
uber die Abbaubarkeit vom Detergentien in Wasch- und Reinigungsmitteln
— vari användningen av icke biologiskt nedbrytbara tensider
förbjöds från och med den 1 oktober 1964. Liksom Kemikontorets utfästelse
gäller emellertid den tyska lagstiftningen — som följdes av frivilliga
överenskommelser mellan myndigheter och tvättmedelstillverkare i bl. a.
England och USA — endast anjonaktiva substanser, vilka vid den tidpunkten
dominerade tvättmedelsmarknaden. Numera har de nonjonaktiva
tensiderna ökat sin marknadsandel så att de kan antas vara i paritet med
de anjonaktiva. Naturvårdsverket framhåller (se bilaga a s. 23) att av de
nonjonaktiva produkternas sammansättning att döma synes det i flera fall
röra sig om biologiskt nedbrytbara ämnen, men det är angeläget att detta
kan följas upp.

Fosforfrågan synes utomlands inte ha rönt samma uppmärksamhet som
här i landet. Detergentkommitténs arbete på området började med alt
Kemikontoret sände en rundskrivelse till systerorganisationerna i Europa.
Av svaren framgick att i intet land hade frågan om minskning eller utbyte
av fosfater i tvättmedlen varit på tal. Ej heller i USA hade denna frågeställning
tagits upp på allvar mellan fabrikanter och myndigheter. År 1967
1* — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 saml. 3 avd. Nr 56

Tredje lagutskottets utlåtande nr 56 år 1969

tillsattes där en kommitté »Industry — Government Task Force on Eutrophication»,
som tog upp motsvarande problematik.

Tidigare riksdagsbehandling m. m.

Allmänna beredningsutskottet behandlade vid 1967 års riksdag motioner
med yrkande om intensifierad forskning om närsalttillförseln till vattendrag
samt avgiftsbeläggning av kraftigt fosforförorenande tvättmedel (utlåtande
nr 22 år 1967). Utskottet fann att ytterligare kännedom om närsalterna
och deras inverkan på växtligheten i vattendrag måste vinnas exempelvis
genom den ökade forskningen härom, innan frågan om avgiftsbeläggning
av kraftigt fosforförorenande tvättmedel rätteligen kunde bedömas. Utskottet
avstyrkte motionerna, som inte föranledde någon riksdagens åtgärd.

I ett interpellationssvar den 16 maj 1967 angående tvättmedlens skadeverkningar
i vattendragen uttalade jordbruksministern bl. a. att resultaten
av då pågående undersökningar och vattenvårdsmyndigheternas ställningstaganden
till dessa borde avvaktas, innan ytterligare åtgärder övervägdes.
Jordbruksministern framhöll att man varit för tolerant beträffande användningen
av kemiska hjälpmedel och att större ansvar borde läggas på tillverkarna.
Vidare ansåg jordbruksministern att åtgärder i form av bättre
reningsverk var nödvändiga men att man inte kunde låta staten eller kommunerna
ombesörja reningsåtgärderna och acceptera tvättmedlen utan att
även industrin borde känna sitt ansvar och medverka till bättre lösningar.

I motionerna I: 889 och II: 1008 vid årets riksdag hemställdes om utredning
och åtgärder för att minska fosforhalten i tvättmedel. Efter att ha
inhämtat yttranden över motionerna från statens naturvårdsverk (redovisat
i föregående avsnitt) och statens institut för konsumentfrågor uttalade
allmänna beredningsutskottet bl. a. följande i sitt av riksdagen godtagna
utlåtande nr JO.

Enligt vad utskottet inhämtat har vid fortsatta överläggningar mellan
naturvårdsverket och Sveriges kemiska industrikontor framkommit att fabrikanter
och importörer är beredda att sänka den i tvättmedlen ingående
fosfathalten med 15 %, varigenom denna kommer att uppgå till knappt
30 %.

Utskottet anser det angeläget att de igångsatta fältförsöken med NTAhaltiga
tvättmedel slutföres och att — om några negativa effekter inte
kunnat påvisas — resultaten därav liksom information om eljest fosforfria
tvättmedel sprids på sådant sätt att de verkligen uppmärksammas av konsumenterna.
Såsom motionärerna framhåller bör en ökad forskning —
såväl statlig som enskild — främjas.

Mot bakgrunden av svårigheterna att genom rening av avloppsvatten komma
till rätta med den allt större fosforföroreningen i avloppsvatten anser
utskottet det allvarligt böra övervägas att — så snart tillförlitliga forskningsresultat
visar alt andra fullgoda tvätt- och diskmedel kan framställas
—- lagstifta om en begränsning av den tillåtna fosfathalten.

Utskottet anser emellertid att resultaten av pågående fältförsök bör av -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 56 år 1969

vaktas innan åtgärder vidtages och hemställer därför att de likalydande
motionerna 1:889 och 11:1008 icke föranleder någon riksdagens åtgärd.

Remissvaren

Remissorganen är ense om att det är angeläget att åtgärder vidtas för att
nedbringa tillförseln av fosfater och andra närsalter till våra vattendrag.
Däremot yppas tveksamhet i fråga om det värde som den i motionerna föreslagna
åtgärden kan ha härvidlag. Statens naturvårdsverk och Sveriges kemiska
industrikontor anser att en deklaration av fosfatinnehållet i tvättmedel
skulle sakna större betydelse från naturvårdssynpunkt. Kooperativa
förbundet finner den av motionärerna föreslagna skyldigheten att ange
fosfathalten i tvättmedel vara ett logiskt inslag i den önskvärda informationen
om närsaltsproblemen. Förbundet har därför i princip ingen invändning
mot att sådana föreskrifter utfärdas men framhåller att sannolikt
endast begränsade effekter är att vänta av den tänkta åtgärden. Statens
institut för konsumentfrågor anser att om det inte skulle gå att få till stånd
en frivillig varudeklaration finns det enligt institutet anledning överväga att
ge någon myndighet befogenhet att påbjuda innehållsdeklaration för tvätt-,
disk- och rengöringsmedel, vari bl. a. fosfatinnehållet skulle redovisas.

För att komma till rätta med fosfatproblemet måste, enligt naturvårdsverkets
uppfattning, bl. a. krav ställas på komplettering av reningsverken
med effektiva anordningar för fosfatreduktion vid alla de områden där
närsaltfrågan är aktuell. Utöver detta bör ansträngningar även inriktas på
en begränsning och nedtrappning av fosfathalten i tvätt- och rengöringsmedel.
Verket anser det dock tveksamt huruvida detta befrämjas av det
i motionerna angivna förfarandet. Verket påpekar att det givetvis inte är
halten fosfat som är av betydelse i detta sammanhang utan fosfatmängden
i tvättluten. Denna är avhängig av doseringen som varierar med tvättmedelstyp,
vattnets hårdhet etc. Fn fosfathaltdeklaration kan därför bli vilseledande
om inte samtidigt även doseringen fastställes. Verket säger sig
för att kunna följa utvecklingen inom denna bransch för sin del ha
uttalat önskemål om redovisning av den årliga disk-, tvätt- och rengöringsmedelsförbrukningen
med noggrann specificering till art och mängd av de
i medlen ingående komponenterna t. ex. tensider, fosfater, perborater, silikater
osv. Denna fråga är under övervägande inom detergentkommittén, där
naturvårdsverket är representerat. På sikt torde, enligt verkets mening, en
begränsning av fosfattillförseln bäst tillgodoses genom åtgärder från ansvariga
myndigheters sida. Verket framhåller att den enskilde konsumenten
bör ha rätt att göra sitt val av tvättmedel med hänsyn till pris och tvätteffekt.
Medlets verkningar på vattendragen bör bevakas av myndigheterna.
Verket har tagit upp frågan om begränsning och nedtrappning av fosfaterna
i disk-, tvätt- och rengöringsmedel och avser att i detergentkommittén söka

Tredje lagutskottets utlåtande nr 56 år 1969

lösa denna fråga. Verket erinrar om att överenskommelse tidigare träffats
om införande av biologiskt nedbrytbara tensider.

Kemikontoret förklarar sig inte kunna vitsorda tvättmedelsfosfaternas
uppgivna andel i den stigande närsalttillförseln (50 %). Detta tal säges vara
avsevärt för högt och synes enligt kemikontoret närmast syfta på ett försök
till uppskattning av andelen av fosfaterna i de kommunala avloppsvattnen.
Kemikontoret påpekar också att påståendet i motionerna att man i andra
länder genom lagstiftning genomdrivit en övergång till lägre fosfathalt i
tvättmedel är felaktigt. Här tycks en — ej ovanlig — sammanblandning
mellan tensid- och fosfatproblemen ha skett. Kemikontoret anför att det
i och för sig är riktigt att man i enstaka europeiska länder genom lagstiftning
föreskrivit att enbart s. k. mjuka anjon-tensider får användas i de tvättmedel
som distribueras i resp. land. En dylik övergång till mjuka tensider
har ju i vårt land åstadkommits utan lagstiftning genom den överenskommelse
mellan naturvårdsverket och tillverkarna som träffats inom detergentkommittén.
Den har emellertid intet att göra med tvättmedlens fosfatinnehåll.
Några lagstiftningsingripanden i sistnämnda avseende har enligt
Kemikontoret veterligen icke förekommit i något land.

Kemikontoret anför att fosfatutsläppet till sjöar och vattendrag numera
är så stort att det även utan tvättmedelsfosfaterna är tillräckligt för att
resultera i den pågående igenväxningen. I vart fall gäller detta — där närsaltsproblemet
är störst — runt våra tätorter och i tättbefolkade delar av
landet. Kemikontoret anser att om man vill ha en effektiv lösning av detta
problem måste det därför angripas genom förbättrad avloppsrening. En
komplettering av reningsverkan med närsaltsfällning, som eliminerar nära
nog alla fosfater i avloppsvattnet — oavsett ursprung — och också i andra
avseenden höjer verkens reningsförmåga och eliminerar andra, i enskilda
fall tillväxtbefrämjande faktorer, är följaktligen oundgänglig, framhåller
Kemikontoret, som därför instämmer i motionärernas önskemål om en snabb
utbyggnad av sådana fullständiga reningsverk.

Kemikontoret delar också uppfattningen att en ökad information om närsal
t sproblematiken bör komma till stånd samt ansluter sig till önskemålet
om en bättre kunskap om vår förbrukning av fosfathaltiga tvättmedel.
Detta önskemål torde inom kort tillgodoses. Inom detergentkommittén har
nämligen konstituerats en särskild arbetsgrupp, som skall framlägga förslag
beträffande deklarationsmetodik för alla i tvättmedlen ingående ingredienser.
Avsikten är, att en dylik deklaration sedermera årligen skall avges
till naturvårdsverket från (större) tillverkare och importörer. På basis av
denna information skall sedan verket vidta de åtgärder som kan finnas
påkallade. I en sådan saklig upplysning har emellertid den av motionärerna
föreslagna deklarationsplikten ingen funktion att fylla, anser Kemikontoret.

Kemikontoret hänvisar till att det i landet redan säljs tvåltvättmedel i
vilka fosfatinnehållet är synnerligen obetydligt. Produkter, i vilka större

Tredje lagutskottets utlåtande nr 56 år 1969

delen av fosfatinnehållet är ersatt med en annan komplexbildare, NTA,
marknadsföres också. Enligt Kemikontoret torde numera de allra flesta konsumenter
vara klart medvetna om dessa förhållanden bl. a. genom företagens
annonsering och de ofta förekommande redaktionella artiklarna.
De konsumenter som medvetet vill använda fosfatfattiga tvättmedel vet
således redan vad de skall efterfråga och har också möjlighet att tillfredsställa
sitt önskemål.

Enligt Kemikontorets mening vore det direkt olyckligt om konsumenterna
— enligt motionärernas intentioner — skulle bibringas uppfattningen att
miljövänligheten hos ett tvättmedel utan vidare kan mätas med fosfatinnehållet
i procentenheter. En isolerad sådan deklaration skulle vara meningslös.
Man måste nämligen här beakta tvättmedlets totalkomposition. I likhet
med naturvårdsverket understryker Kemikontoret vidare att det naturligtvis
är fosfathalten i tvättluten — och därmed avloppsvattnet — som är avgörande.
Eftersom tvättmedelsdoseringarna varierar bl. a. beroende på totalkompositionen
hos olika tvättmedel och dessutom är beroende av vattenhårdhet,
smutsighetsgrad etc. vore det utomordentligt komplicerat eller
helt omöjligt att ge en i detta avseende verkligt informativ deklaration på
tvättmedelspaketen, framhåller Kemikontoret.

Kemikontoret anför avslutningsvis att en mera fullständig innehållsdeklaration
för en mycket sakkunnig läsare naturligtvis skulle kunna ge
eu antydan om ett tvättmedels större eller mindre miljövänlighet och lämplighet
i övrigt. Det kan emellertid utan vidare påstås att antalet så kvalificerade
konsumenter torde vara begränsat anser Kemikontoret och framhåller
att en generell deklarationsskyldighet skulle samtidigt för tillverkarna
vara förknippad med praktiska svårigheter. Den skulle t. ex. kunna
fördröja den utveckling av produkterna som ständigt sker — och som förutsätter
större eller mindre kompositionsändringar — eller förorsaka kasseringar
av stora kvantiteter förpackningar och därmed kostnader för företagen/konsumenterna,
som inte står i rimlig proportion till »vinsten» med
åtgärden.

Kooperativa förbundet säger sig ha ägnat betydande uppmärksamhet åt
frågan om gödning av vattendrag och sjöar genom tvättmedlens fosfatinnehåll.
Sålunda har ett omfattande forskningsarbete bedrivits vid förbundets
tvättmedelsfabrik i syfte att konstruera ett fosfatfattigt, syntetiskt tvättmedel.
En sådan produkt, där huvuddelen av fosfatet ersatts med en annan
substans (NTA), kom ut i handeln i början av 1968. Ytterligare en produkt,
där motsvarande konvertering av fosfatet skett, började distribueras under
senare delen av samma år. Detta forsknings- och utvecklingsarbete fortsätter,
ty även om det står klart att en reducering eller eliminering av fosfatet
i tvättmedlen endast betyder en dellösning av det totala fosfatproblemet,
finner förbundet det angeläget att sådana åtgärder vidtas, som relativt
snabbt kan medföra praktisk nytta.

2* — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 saml. 3 avd. Nr 56

Tredje lagutskottets utlåtande nr 56 år 1969

Förbundet finner den av motionärerna föreslagna skyldigheten för fabrikanterna
att på tvättmedelsförpackningarna ange fosfathalten i respektive
tvättmedel vara ett logiskt inslag i den önskvärda informationen om närsaltsproblematiken
och har således i princip ingen invändning mot att
sådana föreskrifter utfärdas. Förbundet framhåller dock nödvändigheten
av att om sådana föreskrifter utfärdas dessa utformas så att angivelserna
blir enhetliga med hänsyn till såväl innehåll som utformning och så att de
är tillämpliga på såväl inhemska som importerade tvättmedel. Det är nämligen
enligt förbundets uppfattning angeläget att möjligheterna för mindre
lojala fabrikanter att i detta sammanhang vinna konkurrensfördelar på
de lojalas bekostnad undanröjes.

Förbundet påpekar också att enligt dess uppfattning endast begränsade
effekter i avsedd riktning är sannolika som följd av den föreslagna angivelsen
av fosfathalten. Denna uppfattning baserar sig på de erfarenheter som
gjorts inom förbundet vid försäljningen av tvättmedel. Sålunda har förbundet
sedan ca tio år tillbaka salufört ett fosfatfattigt tvättmedel av
»modern» typ (Blenda). Detta har fått ett betydande reklamstöd särskilt
under introduktionsperioden. Efter en viss initialframgång registrerades
ett starkt vikande intresse från konsumenternas sida. Konsumentinstitutet
rapporterade för några år sedan starkt positiva resultat för Blenda vid
jämförelse med då aktuella syntetiska produkter. Liknande försök har
gjorts vid ytterligare ett par tillfällen med lika förmånliga resultat för
tvålmedel och pressen har i stort uppslagna artiklar redovisat dessa resultat.
Trots detta har tvålmedlens andel av konsumenternas totala tvättmedelsförbrukning
icke ökat utan den står stilla vid några få procent eller
tenderar att avta. Det syntetiska och fosfatfattiga Tend Maskintvätt med
NTA har under 1968 fått en ca 50-procentig andel av den totala Tendvolymen.
Förbundet finner på grundval av dessa erfarenheter det rimligt
att anta, att även om ett betydande antal konsumenter omfattar vattenvårdsproblemen
med intresse, torde produkter, som är fosfatfattiga men
inte motsvarar konsumenternas krav ur tvätteknisk synpunkt, knappast
komma till en sådan användning att det har väsentlig betydelse. Förbundet
understryker betydelsen av effektiva åtgärder för att lösa vattenföroreningarnas
problem. Härvid är det enligt styrelsens uppfattning angeläget att
i första hand satsa på utbyggnaden av reningsverk för höggradig rening,
då endast en del av problemet kan lösas genom att begränsa närsaltstillförseln
i avloppsvattnet, och på forskning och utveckling av vattenvänliga
tvättmedel, som också fyller konsumenternas krav på tvätteffekt. Vidare
bör möjligheterna att med hjälp av ökad information vägleda konsumenterna
vid val av tvätt- och rengöringsmedel ytterligare utvecklas. Detta
arbete säges bedrivas med all kraft inom förbundet och detta förklarar sig
också berett att på allt sätt medverka i organisationers och myndigheters
verksamhet på området. Skulle det i detta arbete visa sig att önskvärda

Tredje lagutskottets utlåtande nr 56 år 1969

resultat förutsätter lagstiftning, bör sådan enligt förbundets mening införas.

Konsumentinstitutet påpekar att det sedan ett antal år energiskt pläderat
för en minskning av fosfatinnehållet. För att uppnå detta har i första hand
rekommenderats användandet av en kombination av syndet- och tvåltvättmedel,
som skulle reducera fosfatmängden vid tvätt till en tredjedel jämfört
med begagnandet av enbart syndetmedel. Institutet har vidare hävdat
att det borde vara möjligt att vidareutveckla tvåltvättmedlen så att man ej
behövde kombinationen utan finge ett fullgott tvättmedel, som hade lägre
fosfathalt än nuvarande syntetiska medel.

Då allmänheten numera börjar få uppmärksamheten inriktad på fosfatproblemet
bör givetvis en redovisning av fosfathalten på tvättmedelspaketen
kunna bli en faktor, som leder till att man väljer mindre fosfathaltiga
medel, fiamhåller institutet. Institutet erinrar om den överenskommelse
om övergång till mjuka tensider som uppnåtts på frivillighetens väg och
ifrågasätter om det inte är möjligt att också få en frivillig överenskommelse
om en deklaration av fosfathalten i form av VDN Varufakta.

Institutet anför att det för tvättmedel och blötningsmedel för närvarande
finns tvättråd och blötningsråd utarbetade av varudeklarationsnämnden.
Avsikten därmed är att få en samordning mellan tvättmärkningen på textilier
och redovisningen på tvätt- och blötningsmedlen så att t. ex. om en
textilvara är försedd med VDN-uppgiften »mild fintvält 25 °» lämpligt tvättmedel
kan väljas. Förutom anvisning om dosering och vilka metoder medlet
är lämpligt för lämnas i dessa råd även information om huruvida medlet
innehåller optiskt vitmedel samt blekmedel. Dessa tvätt- och blötningsråd
har enligt institutet visat sig mycket värdefulla ur textilvårdssynpunkt
och numera är praktiskt taget alla på marknaden vanliga tvätt- och blötningsmedel
försedda med dessa varudeklarationsnämndens råd. Varudeklarationsnämnden
har emellertid ansett det angeläget att komplettera dessa
råd med Varufakta om tvättmedel och har därför sedan en tid tillbaka
en arbetsgrupp, vars uppgift det är att utarbeta normer härför. Avsikten
är att bl. a. fosfatinnehållet skall redovisas i dessa varufakta.

Med hänsyn till att det torde vara aktuellt att även deklarera andra
beståndsdelar i tvättmedel och med hänsyn till de goda resultaten av tvättråden
föreslår institutet att man avvaktar arbetsgruppens resultat och ser
om en frivillig varudeklaration på detta viktiga område kan komma till
stånd. Skulle detta ej lyckas, finns anledning överväga att ge någon myndighet
befogenhet att påbjuda innehållsdeklaration för tvätt-, disk- och rengöringsmedel,
varvid det bör ankomma på myndigheten att besluta, vilka
beståndsdelar som skall deklareras.

Promemoria angående tvättmedlen som miljöproblem

Efter det att remissvaren avgivits har inom naturvårdsverket upprättats
en promemoria angående tvättmedlen som miljöproblem. I promemorian,

Tredje lagutskottets utlåtande nr 56 år 1969

som är daterad den 19 september 1969, behandlas följande frågor, nämligen

1. uppföljning av tvättmedelsbranschen, 2. minskning av fosfaterna ur avloppsvattnet
genom reningsåtgärder, 3. minskning av fosfater i tvättmedel
utan utbyte av komplexbildare, 4. utbyte av plyfosfat mot andra chelerande
ämnen, 5. övergång till mjuka tensider, 6. behovet av informationsverksamhet
ur miljösynpunkt. Utskottet anser det vara av värde att promemorian
bringas till kännedom i riksdagen, varför den bifogas till utlåtandet
som bilaga a.

Utredning rörande kontrollen av miljöfarliga produkter m. m.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande har den 11 april 1969 särskilda
sakkunniga tillkallats för att utreda organisationen av ett informationssystem
dels på miljövårdsområdet, dels i fråga om gifter och andra preparat
som kan vara skadliga från hälso- och miljösynpunkt.

Genom beslut den 23 maj 1969 har uppdraget utvidgats till att omfatta
även frågan hur kontrollen av miljöfarliga produkter bör anordnas.

I direktiven anför föredragande statsrådet bl. a. följande:

Den utvidgade utredningen bör omfatta granskning av de bestämmelser
rörande kontroll av miljöfarliga produkter som finns f. n. Därvid bör närmare
undersökas vilka produkter som inte omfattas av gällande lagstif tning
samt i vilka avseenden denna i övrigt inte medger en effektiv kontroll från
milj övårdssynpunkt.

Efter en sådan kartläggning bör de sakkunniga pröva i vilken utsträckning
och på vilka sätt lagstiftningsområdet bör utvidgas. En viktig fråga är
hur det ämnesområde som lagstittningen bör omfatta skall avgränsas. Ett
problem härvidlag är att antalet produkter som berörs är stort och att de
praktiska svårigheterna att upprätthålla en effektiv kontroll därför blir betydande.
Vidare bör uppmärksammas att livsmedelslagstiftningen f. n. ses
över av särskilda sakkunniga.

En huvudlinje för lagstiftningen bör vara att den som importerar eller har
i landet tillverkar en produkt som kan misstänkas ha miljöfarliga egenskaper
eller som innehåller ämnen med ofullständiga kända effekter skall kunna
åläggas att redovisa vilka ämnen som ingår i produkten och i princip
svara för att denna inte vid normal användning och destruktion får skadliga
verkningar från milj övårdssynpunkt. Med en sådan inriktning kan lagstiftningen
väntas stimulera till en mera miljömedveten produktutveckling. Man
kan emellertid inte räkna med att alla produkter som behövs i samhället
skall kunna befrias från miljöskadliga ämnen. Målet bör i sådana fall vara
att så långt möjligt säkerställa en användning och destruktion som överensstämmer
med tidsenliga miljövårdskrav.

Utskottet

I motionerna påpekas att det allt rikligare utsläppet av närsalter i sjöar
och vattendrag leder till igenväxning och att det ökade utsläppet av fosfater
därtill medför förändringar i den naturliga balansen och en försämring av
möjligheterna till självrening. Motionärerna framhåller att man utom en

Tredje lagutskottets utlåtande nr 56 år 1969

snabb utbyggnad av fullständiga reningsverk också måste satsa på en ökad
information om närsaltproblematiken. Som ett led i denna föreslås i motionerna,
att riksdagen hos Kungl. Maj :t hemställer om föreskrifter, som
ålägger fabrikanter av tvätt- och rengöringsmedel att på förpackningen deklarera
halten av fosfater. En sådan deklaration skulle enligt motionärernas
mening sannolikt medföra ökad efterfrågan på mindre miljöfarliga tvättmedel.

Det är obestridligen angeläget att åtgärder vidtas för att nedbringa tillförseln
av fosfater och andra närsalter till våra vattendrag. Främst torde
detta — såsom också motionärerna synes mena — kunna åstadkommas genom
komplettering av reningsverken med effektiva anordningar för fosfatreduktion
vid alla de områden där närsaltfrågan är aktuell. Naturligtvis bör
härutöver ansträngningar också inriktas på begränsning och minskning av
fosfathalten i tvätt- och rengöringsmedel.

Utskottet anser emellertid i likhet med naturvårdsverket och Kemikontoret
att det är tveksamt om deklaration av fosfathalten skulle få någon större
betydelse från naturvårdssynpunkt. Naturligtvis är det inte enbart halten
fosfat som är av betydelse i detta sammanhang utan främst fosfatmängden
i tvättluten. Denna är avhängig av doseringen som i sin tur varierar med
totalkompositionen hos tvättmedlet, vattnets hårdhet, tvättens smutsighetsgrad
m. m. Med hänsyn härtill torde det — som Kemikontoret påpekat —
vara ytterst komplicerat att åstadkomma en deklaration, som kan väntas
leda till åsyftat resultat i miljövänlig riktning.

Naturvårdsverket framhåller att en begränsning av fosfattillförseln bäst
tillgodoses genom åtgärder från ansvariga myndigheters sida. Utskottet delar
denna uppfattning. Naturvårdsverket avser att inom deter gen tkommittén
söka lösa frågan om begränsning och minskning av fosfaterna i disk-, tvättoch
rengöringsmedel. Det finns därför enligt utskottets mening anledning
förvänta att man på denna väg skall kunna nå en överenskommelse liksom
man tidigare träffat överenskommelse om införande av biologiskt nedbrytbara
tensider.

Vid övervägande av motionsförslaget måste också beaktas att — som
framgår av naturvårdsverkets vid utlåtandet fogade promemoria — problemet
med reduktion av fosfathalten i tvättmedlen inte är slutligt löst. Detta
torde för övrigt vara en av anledningarna till att några lagstiftningsingripanden
för att genomdriva övergång till lägre fosfathalt såvitt bekant hittills
inte förekommit i något land. Omfattande forsknings- och utvecklingsarbete
pågår emellertid hos tvättmedelstillverkarna. Det finns därför anledning
att räkna med att nya och från miljövårdssynpunkt bättre produkter
skall komma fram. Detta produktutvecklingsarbete kan naturligtvis antas
bli påskyndat om konsumenterna genom ökade kunskaper om närsaltproblematiken
i större utsträckning efterfrågar mindre miljöfarliga produkter.
I informationen om närsaltproblemen kan därför den föreslagna skyldig -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 56 år 1969

heten att deklarera fosfathalten anses vara ett önskvärt inslag. Av konsumentinstitutets
remissvar framgår att varudeklarationsnämnden tillsatt en
arbetsgrupp som har till uppgift att utarbeta normer för varufakta om
tvättmedel. I dessa varufakta avses fosfatinnehållet bli redovisat. I sammanhanget
må påpekas att tvättmedlen ju också har andra beståndsdelar,
som är av betydelse från naturvårdssynpunkt. Även dessa beståndsdelar avses
bli deklarerade. Enligt utskottets mening bör man avvakta resultatet av
varudeklarationsnämndens arbete med att söka åstadkomma en frivillig
varudeklaration innan obligatorisk innehållsdeklaration påbjuds.

Utskottet vill slutligen erinra om att problemen med miljöfarliga beståndsdelar
i tvättmedlen synes falla inom ramen för det utredningsuppdrag som
givits åt den nyligen tillsatta utredningen rörande kontroll av miljöfarliga
produkter m. m. Också i detta sammanhang kan alltså frågan om begränsning
och minskning av fosfaterna i tvättmedlen förväntas bli angripen.

På grund av vad sålunda anförts bör motionerna enligt utskottets mening
inte bifallas.

Utskottet hemställer

att motionerna 1:349 och 11:401 inte föranleder någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 11 november 1969

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK GREBÄCK

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Göran Karlsson (s), Svante Kristiansson
(s), Åkesson (fp), Ebbe Ohlsson (m), Ernulf (fp), Hansson (s), fru
Landberg (s)* och herr Nils Nilsson (ep)*;

från andra kammaren: herrar Grebäck (ep), Svenning (s), Ekström
(s)*, Hedin (m), fröken Anderson (s), herrar Hammarberg (s), Josefson i
Arrie (ep) och Sellgren (fp).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 56 år 1969

Bilaga a

Statens naturvårdsverks promemoria av den 19 september 1969
angående tvättmedlen som miljöproblem

Bakgrund

I början på 1960-talet blev det alltmer uppenbart, vilken dominerande roll
som närsalter spelade för vattenföroreningssituationen i våra vattenområden.
En tilltagande övergödning med ökad algproduktion och igenväxning
som följd (eutrofiering) gjorde sig gällande och blev påtaglig i nästan alla
vattenområden, som belastades med kommunalt avloppsvatten. Sedan länge
hade forskare varnat för följderna av de närsalttillskott som erhölls genom
den pågående urbaniseringen i förening med ökad hygienisk standard (badrum,
vattenldosett etc.). I början på 1960-talet framkom också kvantitativa
belägg för den betydelse som ökad algproduktion hade för syrgasbalansen i
vissa vattensystem. Sålunda kunde dåvarande laboratorn L. Karlgren visa
att de genom närsalttillskotten bildade planktonmassorna för sin nedbrytning
krävde en syremängd, som flerfaldigt översteg avloppsvattnets primära
syrebehov. Detta ledde till att existerande reningsmetoder för kommunalt
avloppsvatten kom under debatt och arbete påbörjades för att finna tekniskt-ekonomiska
lösningar att ur avloppsvatten eliminera fosfater, som
spelar en dominerande roll ur eutrofieringssynpunkt.

Jämsides härmed visade undersökningsresultat en ökning av fosfatmängden
i avloppsvatten från tidigare 1,6 g fosfor (P) per person och dygn till
inemot 4 g i mitten på 1960-talet. En då pågående utredning av statens institut
för byggnadsforskning — där en uppdelning kunnat göras mellan klosettvatten
och avloppsvatten från kök, badrum och tvättstuga — pekade på
att denna ökning till övervägande del var att hänföra till det ökade bruket
av fosfathaltiga tvättmedel. Tidigare använda tvåltvättmedel trängdes under
1950-talet till stor del ut av så kallade syntetiska produkter, vilka innehöll
hög halt av polyfosfater.

Dessutom hade frågan om biologiskt nedbrytbara tensider blivit aktuell.
Med tensid menas den ytaktiva komponent, som har den egentliga aktiva
tvättverkan. Redan år 1962 infördes i Västtyskland bestämmelser »Verordnung
iiber die Abbaubarkeit vom Detergentien in Wasch- und Reinigungsmitteln»,
vari användningen av icke biologiskt nedbrytbara tensider förbjöds
från och med 1 oktober 1964. Lagen innehåller definition på begreppet
biologisk nedbrytbarhet. Genom denna lagstiftning, som föranleddes av
utomordentligt svåra skumningsbesvär i reningsverk och recipienter jämte
anrikning i grundvatten, framtvingades en övergång till biologiskt nedbryt -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 56 år 1969

bara tensider. Det är dock att märka att den tyska lagstiftningen, som följdes
av frivilliga överenskommelser mellan myndigheter och tvättmedelstillverkare
i bl. a. England och USA, endast gällde anjonaktiva substanser,
vilka vid den tidpunkten dominerade tvättmedelsmarknaden.

Detergentkommitténs tillkomst

Mot bakgrunden av det sagda fann dåvarande statens vatteninspektion
anledning att genom Sveriges Kemiska Industrikontor taga kontakt med de
svenska tillverkarna av tvättmedel och tvättmedelsråvaror. Vid ett första
möte i december 1965 presenterades problematiken. Enligt vatteninspektionens
bedömning var utan tvekan fosfatinnehållet i tvättmedlen det mest
betydelsefulla problemet ur vattenvårdssynpunkt. Frågan om minskning eller
ersättning av polyfosfaterna måste därför ges prioritet, men av flera skäl
var också frågan om övergång till biologiskt nedbrytbara tensider angelägen.
För att skapa underlag för en lösning av de med tvättmedel förbundna
vattenföroreningsproblemen tillsattes en arbetsgrupp som från början benämndes
Kemikontorets tensidkommitté, senare detergentkommitté. I denna
ingick representanter för industriförbundet, tvättmedelsproducenterna,
tillverkare av tvättmedelsråvaror samt vatteninspektionen. Kommittén som
haft karaktär av kontaktorgan mellan fabrikanter och myndigheter har
adjungerat forskare och andra personer, som kunnat lämna bidrag i olika
frågeställningar.

Arbetet började med att Kemikontoret sände en rundskrivelse till systerorganisationerna
i Europa. Av inkomna svar framgick att i några fall frågan
om mjuka och hårda tensider hade aktualiserats men i intet land hade den
för vår del mest akuta frågan, nämligen om minskning eller utbyte av polyfosfater,
varit på tal. Ej heller i USA hade denna frågeställning tagits upp
på allvar mellan fabrikanter och myndigheter. År 1967 tillsattes där en kommitté,
»Industry-Government Task Force on Eutrophication», som tog upp
motsvarande problematik. Den svenska kommittén fick sålunda börja praktiskt
taget från nolläge.

De huvudfrågor som tagits upp till övervägande inom kommittén är följande: 1.

Uppföljning av tvättmedelsbranschen

2. Reduktion av fosfater i kommunala reningsverk

3. Minskning av polyfosfater i tvättmedel

4. Ersättningsmedel för polyfosfater i tvättmedel

5. övergång till biologiskt nedbrytbara tensider

6. Behovet av informationsverksamhet

Uppföljning av tvättmedelsbranschen

Före 1920 skedde tvätt med tvål och såpa. Dessa preparat tillverkades i
huvudsak i liten skala men under 1920-talet började tvål tillverkas i större

Tredje lagutskottets utlåtande nr 56 år 1969

skala samt förpackas i konsumentförpackningar. Ungefär samtidigt introducerades
det första fabriksblandade tvåltvättmedlet som förutom tvål innehöll
soda och blekmedel på den svenska marknaden. Detta och liknande
preparat hade till stor del övertagit marknaden i slutet av 30-talet. Syntetiska
vittvättmedel introducerades i början av 50-talet och har nu tagit huvudparten
av tvättmedelsmarknaden.

Statens pris- och kartellnämnd har i april 1969 redovisat den svenska
tvättmedelsmarknaden i »Redogörelse över konkurrensförhållanden och
kostnadsstruktur inom tvättmedelsmarknaden». Av utredningen framgår att
den totala konsumtionen av tvätt-, disk- och andra rengöringsmedel på svntetisk-
och tvålbas uppgick år 1967 till 87 201 ton. 1959 var konsumtionen
60 944 ton — en ökning under perioden med 43 procent. De syntetiska medlen
ökade markant på bekostnad av tvåltvättmedlen. Produktionen av syntetiska
tvätt-, disk- och andra rengöringsmedel ökade med drygt ''70 procent
under perioden 1959—1967 medan tvålprodukterna minskade med cirka 75
procent. Tvålmedlens andel av marknaden var år 1967 mindre än 10 procent.
De båda inhemska tillverkarna Helios (Kooperativa förbundet) och
Sunlight (Unilever) dominerar marknaden (cirka 80 procent). Proctor &
Gamble ökade sin marknadsandel då en ny produkt introducerades år 1966.
Då återkom också tyska Henkel på marknaden. Ett svenskt företag, Glykocid,
har under senare år lanserat syntetiskt tvättmedel med låg fosfathalt.

De vittvättmedel som finns på marknaden i dag har i stort sett följande
sammansättning

Tensider

Tripolyfosfat

NTA

Soda

Silikat

Natriumsulfat

Perborat

CMC

Vitmedel

7—20 7»
10—40 %
0—20 %
0—20 %
0—10 %
5—20 %
0—35 %
0— 3 %
0,1—0,7%

Dessutom kan medlen innehålla varierande mängd enzym, korrosionsinhibitorer,
vatten, färg, parfym m. m.

Tensider är den substans som tillsammans med alkalier utövar tvättverkan.
Den sänker vattnets ytspänning så att det snabbare väter igenom
tvättgodset och lösgör smutsen. Tensiden kan vara tvål eller syntetisk produkt.
Tvål har den nackdelen att den särskilt i hårt vatten bildar kalktvålar,
som fälls ut på tvättgodset. Av de syntetiska tensiderna finns det ett stort
antal att välja mellan. De kan efter sin kemiska sammansättning indelas
i anjonaktiva, nonjonaktiva, katjonalctiva samt amfolyter, varav det är de
två förstnänmnda kategorierna som nästan uteslutande kommer till använd -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 56 år 1969

ning i tvättmedel. Tidigare användes framför allt anjonaktiva tensider på
tetrapropylenbensensulfonatbas i tvättmedlen men de har nu ersatts av
andra anjonaktiva produkter som är biologiskt nedbrytbara. Dessutom har
de nonjonaktiva tensiderna under senare år ökat markant.

Natriumtripolyfosfat ingår med ca 30—35 procent i våra
vanligaste vittvättmedel. Fosfaternas huvudsakliga uppgift vid tvättprocessen
är att hålla pH i tvättvattnet vid en lämplig nivå samt att avhärda
vattnet och hålla vattnets hårdhetsbildare i lösning. Vidare anses fosfaterna
ha viss dispergerande effekt på smutsen. De tvåltvättmedel som finns
i marknaden innehåller cirka 5—8 procent fosfat. I dessa hjälper tvålen
till med att höja pH och avhärda vattnet. En mindre del tripolyfosfat
kan vid spraytorkning omvandlas till pyrofosfat. Dess komplexbildande
förmåga vad beträffar kalk är lägre än för tripolyfosfat.

Sodans uppgift är att höja vattnets alkalitet.

Silikatfö reningar ingår ofta i tvättmedlen som metasilikat,
disilikat och vattenglas. Deras uppgift är att förhindra korrosion på koppar
och aluminium samt att tjänstgöra som tvättalkali.

Natriumsulfat ingår i tvättmedel i stort sett som utfyllnadsmaterial
för att ge medlet en tillfredställande konsistens.

Per bo råtets uppgift är att bleka tvättgodset. Det är stabiliserat och
utövar sin verkan först vid över 60 grader. Dess andel i de flesta vittvättmedel
har ökat alltmer de senaste åren och utgör för närvarande cirka
20—25 procent.

C M C eller carboxymetylcellulosa är en cellulosaförening som ökar tvättmedlets
smutsbärande förmåga och hindrar således smutspartiklarna att
falla tillbaka på tvättgodset.

Optiska vitmedel ingår i tvättmedlen för att ögat skall uppfatta
den rena tvätten som vitare. Den består av komplicerade organiska föreningar
som avsätter sig på fibrerna och får det ultravioletta ljuset att
fluorescera. Halten vitmedel har under de senaste 20 åren ökat med ca 100
procent och är för närvarande cirka 0,1—0,3 procent.

Enzymer är proteinföreningar och är som sådana känsliga för hög
alkalitet, hög temperatur och lång lagring. De enzymer som finns i vissa
tvättmedel är proteaser och spjälkar sålunda äggviteämnen.

Förtvätt- och blötläggningsmedel saknar perborat och har i många fall
mycket hög fosfathalt, upp till 65 procent. De innehåller dessutom ofta
enzymer, som vid förtvätt- och blötläggning bäst kan utöva sin smutsupplösande
verkan.

Självfallet måste det ur vattenvårdssynpunlct vara angeläget att kunna
följa förändringar av de tvättmedelskomponenter som kan ha någon miljöpåverkan
såsom tensider, perborater, silikater, fosfater, korrosionsinhibitorer
in. fl. Frågan om en årlig redovisning av dessa ämnen har berörts
flera gånger inom kommittén och en subgrupp har tillsatts för att närmare

Tredje lagutskottets utlåtande nr 56 år 1969

penetrera och framlägga förslag i frågan. Även om uppgifterna lämnas
under sekretesskydd inrymmer uppenbarligen en sådan redovisning känsliga
marknadsfrågor. Dessutom blir det nödvändigt att redovisning lämnas inte
blott av tillverkare utan även av importörer vilket ställer krav på ökade
resurser hos naturvårdsverket. I viss mån kan ett sådant redovisningsförfarande
också sägas föregripa den utredning angående miljöfarliga produkter
för vilka chefen för jordbruksdepartementet tillkallat sakkunniga.
Redovisningsfrågan har dock avancerat så långt att förslag kan förväntas
föreligga vid kommitténs nästa sammanträde innevarande månad.

I detta sammanhang kan framhållas att naturvårdsverket i viss utsträckning
blivit informerat om kommande produktförändringar, som varit
av betydelse ur miljösynpunkt. Av sekretesskäl kan dessa upplysningar inte
offentliggöras.

Minskning av fosfaterna ur avloppsvattnet genom reningsåtgärder

Då nära hälften av fosfaterna i avloppsvattnet för närvarande är att hänföra
till humanfosfor uppkommer givetvis frågeställningar huruvida vattenvårdskrav
skall inriktas på nedtrappning av fosfaterna i tvättmedel eller
på reduktion i avloppsreningsverken. För en åtgärd mot tvättmedlen talar
det förhållandet att en stor del av befolkningen icke är anslutet till kommunalt
reningsverk och att anslutning icke kan förväntas inom glesbebyggelseområden.
Uppskattningsvis torde 20—25 procent av befolkningen härigenom
beräknas bli undandragen sådan anslutning. Nämnas kan dock att
vissa nya metoder för rening av avloppsvatten från mindre bebyggelseenheter
och enstaka hushåll även omfattar fosfatreduktion, varigenom
tyngden av detta argument kan minska. Vid kommitténs tillkomst var
reningstekniken för reduktion av fosfater icke särskilt väl utvecklad, vilket
också talade för minskning av tvättmedelsfosfater. Även om man skulle
kunna räkna med en mycket långtgående reduktion av fosfater i reningsverk
reduceras verkan av sådana åtgärder av pågående urbanisering med
i vissa områden raskt ökat befolkningstal. Härigenom kommer även resthalter
av fosfat i avloppsvattnet att vara betydelsefulla. En reduktion av
den primära fosfortillförseln med tvättmedel är därför angelägen. Åtgärder
för minskning av tvättmedelsfosfater måste också antagas kunna ske snabbare
än utbyggnad av avloppsreningsverken.

Fördelen med att sätta in åtgärder på reningsverkssidan är att detta ger
en betydligt större reduktion av avloppsvattnets totalfosforhalt. Nu tillgängliga
metoder medger en reningseffekt av mer än 90 procent. Så långtgående
fosforreduktion är nödvändig i ett stort antal vattenområden. Det framstår
som en av de allra angelägnaste uppgifterna på vattenvårdsområdet att få
kemisk fällning genomförd i dessa regioner. Detta gäller inte bara inlandsvattnen
utan också i stor utsträckning kustområdena.

Det är sålunda angeläget att åtgärderna inriktas på fosfatreduktion både

18 Tredje lagutskottets utlåtande nr 56 år 1969

i tvättmedlen och i avloppsreningsverken. Effekten av olika åtgärder visas
i bilaga a: 1, som är grundad på schematiska beräkningar för Uppland.

Omfattande utredningsarbete har under senare år pågått för att finna
lämplig reningsmetod för avlägsnande av fosfater ur avloppsvatten. Det
står nu klart att för att få en hög reduktion av fosfathalten, över 90 procents
reduktion, måste ett separat kemiskt fällningssteg tillgripas. Så kallad
simultanfällning, dvs. fällningskemikalier tillsättes avloppsvattnet omedelbart
före luftningsbassängerna i reningsverket, skulle snabbare kunna
genomföras vid befintliga verk men ger icke önskad effekt. För närvarande
finnes 13 reningsverk med kemisk fällning medan 139 är under projektering
eller utbyggnad. Utvecklingen på detta område är glädjande nog
snabb och kan förväntas accelerera ytterligare särskilt med den utformning
det statliga bidragssystemet till kommunala reningsanläggningar fått.
Sålunda planeras samtliga Mälarkommuner inklusive Stockholms stad ha
genomfört kemisk fällning inom en femårsperiod och kommunerna runt
Vättern före år 1972.

Tekniskt föreligger knappast några hinder att genomföra fosfatreduktion
i stor skala. Vissa svårigheter med slamhanteringen kan uppkomma vid
större anläggningar. Kostnaderna för fosfatreduktion som separat steg ligger
i storleksordningen 15—20 kronor per person och år vid ett reningsverk
med anslutning av 20 000 personekvivalenter. Vid mindre verk stiger kostnaderna
inemot det dubbla. I detta sammanhang kan anföras att kostnaderna
för reduktion av den fosformängd som tvättmedelsfosfaten motsvarar
i många fall blir marginell och kan beräknas till 15 procent. I de
fall kravet på reduktion av organisk substans i avloppsvattnet inte är särskilt
framträdande t. ex. i vissa kustområden bör kemisk fällning sättas
före biologisk behandling. Utöver fosfatreduktion har kemisk rening nämligen
också vissa andra fördelar ur vattenvårdssynpunkt.

I dagens läge måste kemisk rening ses som en reningsmetod med mycket
hög prioritet.

Minskning av fosfater i tvättmedel utan utbyte av komplexbildare

Den fråga man omedelbart ställer sig är om man med bibehållen tvätteffekt
kan minska fosfathalten i tvättmedlen. Som tidigare nämnts har
fosfaterna huvudsakligen till uppgift att avhärda vattnet. I stortvätterier
kan detta ske genom att vattnet först får passera ett särskilt avhärdningsfilter.
Härefter kan man använda fosfatfria eller nästan helt fosfatfria
tvättmedel. För närvarande är avhärdning inte attraktivt för enskilda annat
än när vattnet är mycket hårt. Intressant vore emellertid att få den totala
samhällsekonomiska aspekten på att införa central avhärdning i vattenverken
i stället för att som nu låta konsumenterna själva avhärda med
tvättmedel.

De större tillverkarna hävdar att fosfathalten icke kan sänkas nämnvärt

Tredje lagutskottets utlåtande nr 56 år 1969

i de syntetiska tvättmedlen, om man inte ersätter den med andra chelerare
(komplexbildare), och stöder sig därvid på gjorda undersökningar. Vid
detergentkommitténs sammanträde med generaldirektören Paulsson den
10 april 1969 utlovade dock två av de större tillverkarna (Sunlight och
Proctor & Gamble) att sänka fosfathalten i sina produkter med i genomsnitt
cirka 15 procent. Detta innebar en måttlig sänkning i vittvättmedlen
från cirka 35 procent till 30 procent, som nu uppges genomförd. Som senare
berörs hade Helios redan 1968 marknadsfört NTA-haltiga tvättmedel, där
fosfathalten reducerats med två tredjedelar.

Tidigare hade diskuterats frågan om att marknadsföra produkter med
olika fosfathalt i olika regioner, beroende på vattnets hårdhet inom regionen.
Det ansågs dock av distributionstekniska skäl omöjligt att genomföra
en sådan uppdelning i skilda hårdhetsområden.

Ett företag saluför som tidigare nämnts ett syntetiskt tvättmedel med
låg fosfathalt (cirka 7 procent). Konsumentinstitutet anger för detta medel
väsentligt lägre tvätteffekt som enligt institutets mening kanske inte bara
sammanhänger med avsaknaden av perborater utan också på den låga
fosfathalten.

Det bör understrykas att en sänkning av fosfathalten i och för sig är
ointressant ur vattenvårdssynpunkt om doseringen per kg tvättgods måste
ökas i motsvarande grad för att nå önskad tvätteffekt. Resultatet härav
blir endast en ökad tvättmedelsförbrukning med större miljöpåverkan.
Fosfathaiten i tvättmedlet är därför inte ett relevant uttryck för dess miljövänlighet
utan i så fall bör hellre doserad mängd fosfater per kg tvättgods
angivas. Om denna angivelse skall vara meningsfull bör den grundas på
noggrant specificerade tvättbetingelser. För närvarande saknas sådana testmetoder
men frågan är under bearbetning i varudeklarationsnämnden. I
övrigt kan i fosfatdeklarationsfrågan hänvisas till naturvårdsverkets yttrande
till riksdagens tredje lagutskott den 14 mars 1969.

En väg som för närvarande förefaller lovande för att minska fosfatförbrukningen
vid hushållstvätt är den av konsumentinstitutet lanserade så
kallade syndet-tvålmetoden. Den innebär att man använder ett syntetiskt
medel (syndet) till förtvätt och därefter ett tvåltvättmedel till huvudtvätten.
Genom att förtvätta i syntetiskt tvättmedel överföres ungefär hälften av det
tillsatta medlet till huvudtvätten med det vatten som finns kvar i tvättgodset.
Fosfaterna och tensiderna häri är tillräckliga för att tillsammans
med tvåltvättmedlet ge god tvätteffekt. Förtvätt är inte nödvändig om tvättgodset
bara är lätt smutsat. Då finns möjlighet att direkt i huvudtvätten
tillsätta en liten mängd syndetmedel tillsammans med tvålmedlet. Möjligheter
att tillverka sådana blandprodukter torde föreligga. Metoden har dock
hittills endast testats för vittvätt.

Vid ovannämnda förfarande sker avhärdningen med hjälp av tvålar som
frigör fosfaterna från denna uppgift. Syndeterna och de små mängder fos -

20 Tredje lagutskottets utlåtande nr 56 år 1969

fater som finns kvar förbättrar tvätteffekten vid låg temperatur innan
tvålen löser sig och dispergerar kalktvålarna dvs. håller dessa svävande så
att dessa inte faller tillbaka på tvättgodset. Syndeterna tjänstgör också som
skumdämpare och hindrar överlöddring.

Försöken som konsumentinstitutet har genomfört med denna metod uppvisar
ett något bättre tvättresultat i såväl hårt som mjukt vatten än vid
användandet enbart av syndetmedel. Dessutom uppges kostnaden vid detta
förfarande bli något lägre. Den ur vattenvårdssynpunkt stora fördelen vid
detta tvättförfarande är att mängden fosfat per kg tvättgods reduceras med
ungefär två tredjedelar. Närmare redovisning härför finns i Råd och Rön
nr 6/69.

Utbyte av polijfosfat mot andra chelerande ämnen

För en komponent i ett tvättmedel kan ställas krav

att den inte medför några hälsorisker (toxiska eller allergiska effekter)

att den inte medför någon nämnvärd försämrad tvätteffekt eller skador
på tvättgods

att den inte medför några negativa effekter ur miljövårdssynpunkt vare
sig vid utsläpp i recipient eller indirekt genom nedsättning av reningseffekten
i avloppsreningsverk

att den inte medför någon skadlig inverkan på tvättmaskin eller rörsystem
samt

att den finns tillgänglig till överkomligt pris.

Självfallet är det endast miljösynpunkten som ligger inom naturvårdsverkets
kompetensområde, men det är uppenbart att förändring av en
komponent ur miljösynpunkt kan inverka negativt i andra avseenden.
Därest tvättmedelsfabrikanterna lagstiftningsvägen — att i lag reglera användningen
av miljöfarliga produkter har aktualiserats genom tidigare
nämnda utredning — skulle åläggas att utbyta fosfaterna mot annan produkt
måste visst ansvar tagas för hela produktsammansättningen. Detta
utgör ett icke oviktigt skäl till att frågan helst bör lösas i samråd med
tvättmedelsföretagen.

Även om endast miljöaspekter lägges på ett komponentutbyte rymmer
detta en svår problematik. Man bör hålla i minnet att om ett miljöfarligt
ämne skall ersättas med ett annat måste stor visshet föreligga att det senare
inte kan medföra större eller lika stora olägenheter. En hög ambitionsnivå
i detta avseende kan därför verka fördröjande på utbytet av den farliga
produkten. Om krav t. ex. ställes på uppföljningen genom direkta fältförsök
kan sådana bli mycket tidsödande då genom växlande biologiska
och hydrologiska faktorer ofta flera årscyklar av undersökningar erfordras
innan säkerhet kan vinnas att de långsamma förändringar, varom här ofta
är fråga, kan fastställas.

Bland de ämnen som kunde tänkas ersätta polyfosfaterna, i varje fall

Tredje lagutskottets utlåtande nr 56 år 1969

till stor del, kom redan tidigt NTA (nitrilotriacetat) in i blickpunkten. Då
produkten hade viss användning inom industrin fanns den kommersiellt
tillgänglig. Dessutom pågick utvecklingsarbete för att införa NTA i tvättmedlen
av tvättekniska skäl. Med hänsyn till NTA:s kemiska karaktär och
dess chelerande egenskaper som bland annat använts inom algodlingstekniken
för att göra nödvändiga mikroelement mera tillgängliga för algtillväxten
rådde enighet inom kommittén att ämnet i fråga borde underkastas
en noggrann prövning. Härtill bidrog givetvis också den aspekten
att tvättmedelskemikalier får en utomordentligt stor spridning och tillföres
därigenom nästan alla våra vattenområden. Docent H. Bouveng vid institutet
för vatten- och luftvårdsforskning framlade ett omfattande undersökningsprogram
för utredning av den biologiska nedbrytbarheten hos NTA,
inverkan på alger och andra vattenlevande organismer, inverkan på bottensediment,
inverkan på fällningsförfarande i reningsverk m. m.

Kemikontoret gjorde en hemställan till IVL att institutet måtte taga upp
forskning på detta område. Ungefär samtidigt inkom från docenten C. Forsberg
vid växtfysiologiska institutionen i Uppsala begäran om anslag till undersökningar
av NTA:s nedbrytning i akvatiska system m. m. Sedan vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens va-byrå ställt vissa medel till förfogande till
ovannämnda undersökningar inleddes arbetet med att Bouveng gjorde en
resa till USA för att kontakta myndigheterna, fabrikanter och branschorganisationer.
Det stod härvid klart att ur miljösynpunkt grundläggande data
beträffande NTA saknades och att t. o. m. en analysmetod för NTA-bestämning
måste framtagas innan NTA-undersökningarna kunde påbörjas. Sedan
alla NTA-undersökningar utom fältundersökningarna avslutats utan att påtagligt
negativa effekter redovisats, överlämnade Kemikontoret materialet
till naturvårdsverket för dess bedömning. Utöver tidigare berörda undersökningar
redovisades också resultaten av genetiska undersökningar som utförts
vid sidan härom.

Tvättmedelsproblemen behandlades i vattenvårdsrådet den 30 januari
1968, varefter naturvårdsverket med beaktande av vad som härvid framkom
avgav yttrande till Kemikontoret, varur må citeras:

»Vid vattenvårdsrådets sammanträde behandlades också frågan om lämpligheten
av att ur vattenvårdssynpunkt ersätta polyfosfater i tvättmedel
med NTA (nitrilotriättiksyra). Rådet uttalade en klar positiv inställning till
att få ut NTA-haltiga tvättmedel i marknaden inom vissa försöksområden
där en noggrann uppföljning kan ske. För egen del skulle verket helst se att
undersökningen kunde bedrivas inom områden där övergången till NTAhaltiga
tvättmedel vore mera allmän. Naturvårdsverket vill föreslå att även
denna fråga diskuteras i detergentkommittén såväl beträffande uppläggning
som finansiering.»

Detergentkommittén tillsatte en arbetsgrupp, som skulle utreda de faktiska
förutsättningarna för en sådan NTA-test. Som lämpliga områden be -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 56 år 1969

dömdes recipienterna för Nässjö-Eksjö-områdena, då deras status ansågs
ganska väl belagda genom tidigare undersökningar. En intensivundersökning
påbörjades också under sommaren 1968, som förberedelse för kommande
NTA-undersökningar. Vid bearbetningen av detta primärmaterial
framkom emellertid svårförklarliga data, som i och för sig skulle fordra mycket
stora undersökningsinsatser. Planerna att använda områdena för NTAtest
måste därför tyvärr uppges. Svårigheter förelåg för att finna ett annat
vattenområde, som var tillräckligt noga undersökt och som helst var mindre
och mera slutet än de tidigare nämnda. Vid dessa överväganden måste dessutom
hänsyn tagas till att Helios lanserat ett NTA-haltigt tvättmedel på
marknaden i betydande omfattning.

Då planer tog form att använda NTA-haltigt tvättmedel i ett stortvätteri i
Rimbo erbjöds härigenom möjligheter till vissa fältundersökningar, som
också påbörjats och skall fortgå ännu någon tid. Endast begränsad erfarenhet
torde dock erhållas vid dessa undersökningar. Risk finnes därför att
naturvårdsverket måste fatta slutligt beslut i NT A-frågan utan att helt adekvata
fältförsök kunnat genomföras.

Ansvaret för att ytterligare NTA-haltiga medel icke lanserats på marknaden
faller på naturvårdsverket. Om naturvårdsverket vill rekommendera
NTA så har Sunlight förklarat sig villigt att marknadsföra ett sådant tvättmedel,
som varit produktionstekniskt förberett. Den försiktighet som naturvårdsverket
iakttagit i denna fråga styrks emellertid av de synpunkter som
så sent som innevarande sommar framkom vid överläggningar inom den av
OECD tillsatta ad hoc-expertgruppen för problematiken om eutrofiering av
sjöar och vattendrag. Enligt erhållen information från den svenske delegaten,
byrådirektör L. Karlgren, upptogs till diskussion bl. a. frågan huruvida
gruppen skulle avge rekommendation om lämpliga ersättningsmedel för
polyfosfater för att därigenom stimulera till en i sig själv meningsfull och
angelägen minskning av fosfattillförseln till vattnen. Gruppen var enig om att
sådana rekommendationer ej kunde ges och ansåg beträffande NTA i detta
sammanhang, att detta ämne enligt nuvarande kunskaper måste betraktas
med stor tveksamhet, mycket beroende på dess opålitliga nedbrytbarhet och
risken för att det kan ha oönskade produktionsbiologiska verkningar i vattnen.

Som framgår av konsumentinstitutets undersökningar, redovisade i Råd
och Rön 6/69, råder alltjämt tekniska begränsningar för NTA-haltiga tvättmedel.
Produkter med NTA har sålunda en aning lägre tvätteffekt och dessutom
föreligger viss risk för skador på tvättmaskiner.

I fackpressen har ett annat ersättningsmedel för polyfosfat omnämnts. En
amerikansk forskare sägs ha nått lyckade residtat med ett stärkelsederivat
som builder i tvättmedel. Produkten synes vara en joniserad stärkelsepolyelektrolyt
och säges helt kunna ersätta fosfaterna. Då den uppges vara helt
nedbrytbar skulle den inte medföra något föroreningsproblem. I kostnadsliänseende
ligger den mellan NTA och fosfaterna. Produkten har emellertid

Tredje lagutskottets utlåtande nr 56 år 1969 23

betraktats med viss skepsis här i landet och det står i varje fall klart att
den ännu så länge endast befinner sig på experimentstadiet.

Som ersättningsmedel står för närvarande endast NTA till buds. Påpekas
bör att polyfosfaterna icke helt utan endast till cirka 70 procent kan bytas
ut mot NTA i vittvättmedel för hushållsbruk. Det bör också observeras att
NTA i motsats till polyfosfater ej kan avlägsnas vid kemisk rening av avloppsvattnet.

Övergång till mjuka tensider

Övergång från hårda till mjuka tensider var en av de huvudfrågor som
kommittén ställdes inför.

De på kontinenten synnerligen besvärande skumningar som uppkommit
i vattendragen har ej varit framträdande hos oss även om en tendens till
ökad skumning kunnat förmärkas i vissa vattendrag. Mera påtaglig skumbildning
hade emellertid iakttagits i avloppsreningsverkens luftningsbassänger.
Eftersom huvuddelen av de tidigare i bruk varande tensiderna dessutom
var mycket resistenta gentemot bakterieangrepp skedde ofta en mycket
ofullständig nedbrytning i konventionella höggradiga reningsverk. Den
organiska restsubstans som avleddes från dylika reningsverk bestod till icke
oväsentlig del av dessa svårnedbrytbara tensider. För att komma till rätta
med nämnda problem ansågs en övergång till biologiskt nedbrytbara (mjuka)
tensider angelägen.

I skrivelse till Kemikontoret den 26 oktober 1967 poängterade naturvårdsverket
angelägenheten av att de s. k. hårda tensiderna bytes ut mot mjuka.
Som svar härpå lämnade Kemikontoret den 12 december 1967 utfästelse om
en successiv övergång till biologiskt nedbrytbara tensider före den 1 juli
1969. Utfästelsen, som gällde de större tvättmedelsfabrikanterna i landet,
begränsades dock till anjonaktiva medel. Verket har senare genom enkätskrivelse
förvissat sig om att även övriga tillverkare och importörer av tvättmedel
ansluter sig till nämnda utfästelse. Orsaken till att utfästelsen icke
omfattar de nonjonaktiva tensiderna är avsaknad av lämpliga analysmetoder
för att bestämma nedbrytbarheten hos dessa.

Vid tiden för utfästelsen utgjorde de nonjonaktiva en mindre del av tensiderna
i tvättmedlen men de har betydligt ökat sin marknadsandel så att
de nu kan antas vara i paritet med de anjonaktiva. Av de nonjonaktiva produkternas
sammansättning att döma synes det i flera fall röra sig om biologiskt
nedbrytbara ämnen, men det är angeläget att detta kan följas upp.

Frågan om övergång till biologiskt nedbrytbara tensider har således delvis
lösts men ännu återstår frågan om de nonjonaktiva tensiderna.

Behovet av informationsverksamhet ur miljösynpunkt

Mot bakgrunden av den besvärliga problematik som här redovisats samt
den debatt som förts beträffande tvättmedel har naturvårdsverket ansett
angeläget att upplysningsverksamhet bedrives för att lämna en objektiv in -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 56 år 1969

formation i tvättmedelsfrågan. Vid detergenkommitténs sammanträde med
generaldirektören Paulsson i november 1968 berördes dessa frågor och beslöts
att en subgrupp skulle tillsättas för att utarbeta förslag till lämpliga
informationsvägar.

Allmänheten borde lämpligen få information genom en film och en sådan
planeras påbörjas och färdigställas detta år. Andra grupper såsom fackfolk
och aktiva miljövårdare skulle lämpligen kunna nås av ett informativt kompendium
i dessa frågor. Av skilda anledningar har arbetet härmed fördröjts.

Pågående aktiviteter och återstående problem

Som framgår av ovanstående pågår olika arbeten för att lösa tvättmedlens
miljöproblem.

Sammanfattningsvis kan beträffande arbetet med reducering av fosfaterna
anföras att två vägar kan väljas —- om man bortser från tvåltvättmedel
med de begränsningar dessa kan ha för konsumenten. Antingen kan
en direkt minskning ske utan ersättningsmedel eller kan polyfosfaterna ersättas
av andra chelerare. Något helt invändningsfritt ersättningsmedel finnes
icke i dag, men måhända kan NTA visa sig infria förväntningarna. NTAundersökningar
pågår f. n. och planeras fortsätta ännu någon tid, eventuellt
efter komplettering med ytterligare undersökningar.

En minskning utan tillsats av annan chelerare ter sig säkrare ur vattenvårdssynpunkt.
Härvid står f. n. endast till buds konsumentinstitutets förut
beskrivna metod med syndet-tvål, om man inte vill godta en försämrad tvätteffekt.

Frågan om fosfatreduktion är således icke slutligt löst, men då omfattande
forsknings- och utredningsarbete pågår hos tvättmedelstillverkarna finns
anledning att räkna med att nya och ur miljövårdssynpunkt bättre produkter
skall komma fram.

Bland de frågor som måste följas upp märks vidare utvecklingen för de
nonjonaktiva tensiderna och för maskindiskmedlen, vilka får allt större
betydelse genom att antalet diskmaskiner starkt ökar.

Arbetet med informationsverksamheten har resulterat i att en film kan
föreligga före årsskiftet.

Avslutningsvis må framhållas att eutrofieringen av våra vattenområden
är ett utomordentligt svårt problemkomplex där hänsyn måste tagas till såväl
varierande geografiska, geologiska, meteorologiska och hydrologiska
grundförutsättningar som olika slag av förorening från samhälle, industri
och jordbruk. Komplexet har visat sig innehålla så många frågeställningar
att naturvårdsverket har för avsikt att under hösten tillsätta en arbetsgrupp
med experter från skilda håll, som ställer frågorna i ett vidare perspektiv
och samordnar de olika aktiviteter som kan anses påkallade.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 56 år 1969

Bilaga a: 1

VATTENDRAGENS P-BELASTNING.
BERÄKNINGSEXEMPEL FRÅN MELLANSVENSKT OMRÅDE.

PROCENTUELL
AVLASTNING,
r 0

200 -t

AVL.VATTEN OBEH.

AVSLAMNiNG

BIOL. RENING

P-FRIA TVÄTTMEDEL

P-REDUKTION

(90%)

P-FRIA TVÄTTv
MEDEL OCH
n P-REDUKT.

ODL. MARK

SKOG