Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970 (Utlåtande 1970:L3u54 l3u)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

Nr 54

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,
m. m., jämte motioner i ämnet.

Genom en den 3 april 1970 dagtecknad proposition, nr 118, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden
och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,

2) lag om betalningsföreläggande för fordringar på avgifter till huvudman
för allmän vatten- och avloppsanläggning.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till en ny lag om allmänna vatten- och
avloppsanläggningar. I likhet med nuvarande lag från år 1955 grundar sig
lagförslaget på offentligrättsliga regler. I fråga om taxa och avgifter innebär
förslaget att huvudmannen är skyldig att anta en taxa som anger vilka
avgifter som skall utgå för anläggningens brukande. Visst utrymme ges
för avtal mellan huvudman för va-anläggning och anläggningens brukare.
Avtal kan träffas om sådan va-fråga som inte regleras genom de allmänna
bestämmelser eller den taxa som huvudmannen har antagit.

Installationsbestämmelser, dvs. tekniska föreskrifter om hur va-installationer
och däri ingående ledningar skall vara beskaffade och utförda, meddelas
f. n. av de flesta huvudmän. I propositionen förordas att statens planverk
skall meddela bestämmelser för va-installationer enligt samma regler
som gäller i fråga om byggnadsbestämmelser.

Liksom beträffande installationsbestämmelser förekommer i stor omfattning
lokala föreskrifter, meddelade av huvudman, om installatörsrättigheter
och förbud för annan än auktoriserad installatör att utföra installationsarbeten.
Genom en denna dag beslutad proposition om ändringar i
byggnadsstadgan föreslås att möjlighet införs för planverket att med riksgiltighet
pröva frågor om kompetensen hos arbetsledare, vilka skall svara
för ledningen och tillsynen av större arbeten, däribland va-installationsarbeten
av mera väsentlig betydelse. Genomförs denna ändring, finns inte längre

1 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 saml. 3 avd. Nr 51

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 5å år 1970

behov av det nuvarande systemet med installatörsrättigheter. I föreliggande
proposition föreslås att huvudmannen inte skall få meddela föreskrift om
vem som har rätt att utföra installationsarbete.

Enligt förslaget skall det inrättas en central nämnd, statens va-nämnd,
med uppgift att pröva tvister mellan huvudman och fastighetsägare om vaförhållanden.
Talan mot nämndens beslut får fullföljas hos vattenöverdomstolen.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1970.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

Lagförslagen

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

1) Förslag
till
Lag

om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §

Med allmän vatten- och avloppsanläggning (allmän va-anläggning) avses
anläggning, som har till ändamål att bereda bostadshus eller annan bebyggelse
vattenförsörjning och avlopp och som drives av kommun eller,
om den drives av annan, förklarats för allmän enligt 31 §.

Den som driver allmän va-anläggning är anläggningens huvudman.

2 §

Behöver med hänsyn till den allmänna hälsovården vattenförsörjning
och avlopp för viss befintlig eller blivande bebyggelse ordnas i ett större sammanhang,
skall kommunen sörja för eller tillse, att allmän va-anläggning
kommer till stånd, så snart det kan ske.

Länsstyrelsen kan vid vite ålägga kommunen att fullgöra skyldighet enligt
första stycket.

3 §

Som ägare av fastighet anses vid tillämpningen av denna lag den som enligt
kommunalskattelagen (1928: 370) är skyldig att betala skatt för garantibelopp
för fastigheten.

Har huvudman för allmän va-anläggning träffat avtal med annan än
fastighetsägare om brukande av anläggningen, gäller för denne vad som
i lagen föreskrives om fastighetsägare.

När omständigheterna föranleder det tillämpas bestämmelse om fastighet
i denna lag på byggnad eller annan anläggning, som ej tillhör ägaren
till marken. Vad som i lagen föreskrives om ägare av fastighet skall därvid
gälla anläggningens ägare.

V erksamhetsområde

4 §

Allmän va-anläggnings verksamhetsområde är det område, inom vilket
vattenförsörjning och avlopp har ordnats eller skall ordnas genom anläggningen.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

Verksamhetsområdet skall vara fastställt till sina gränser. Det får ej
omfatta endast vissa av de fastigheter som ingår i sådan samfällighet för
va-frågor som bildats i särskild ordning.

5 §

Huvudman för allmän va-anläggning bestämmer anläggningens verksamhetsområde
med tillämpning av denna lag och föreskrift som meddelats
med stöd av lagen.

6 §

På begäran av kommun kan länsstyrelsen föreskriva att allmän va-anläggnings
verksamhetsområde skall omfatta sådan del av kommunen, för
vilken vattenförsörjning och avlopp ej kan med större fördel ordnas på
annat sätt. önskar huvudman, att verksamhetsområdet för hans va-anläggning
skall omfatta område som ingår eller avses ingå i verksamhetsområdet
för annan befintlig eller planerad allmän va-anläggning, skall länsstyrelsen,
om överenskommelse ej kan träffas, bestämma till vilken anläggning
området skall hänföras.

7 §

Huvudman för allmän va-anläggning skall meddela länsstyrelsen vad han
bestämt om anläggningens verksamhetsområde. Försummas det, kan länsstyrelsen
vid vite ålägga huvudmannen att fullgöra vad som åligger honom.

Uppgift om allmän va-anläggnings verksamhetsområde skall finnas tillgänglig
hos länsstyrelsen.

Brukningsrätt och avgiftsskyldighet

8 §

Huvudman för allmän va-anläggning är skyldig att låta ägare av fastighet
inom anläggningens verksamhetsområde bruka anläggningen, om fastigheten
behöver anordningar för vattenförsörjning och avlopp samt behovet
ej kan med större fördel tillgodoses på annat sätt. Huvudmannen är dock
berättigad till det anstånd med utförandet av de för brukandet nödvändiga
arbetena som behövs för att samordningen med andra arbeten ej skall
väsentligt försvåras.

9 §

Ägare av fastighet inom allmän va-anläggnings verksamhetsområde skall
betala avgifter till huvudmannen, om fastigheten behöver anordningar för
vattenförsörjning och avlopp samt behovet ej kan med större fördel tillgodoses
på annat sätt än genom anläggningen. För obebyggd fastighet, som
enligt stadsplan eller byggnadsplan är avsedd för bebyggande, skall, om ej
särskilda skäl föranleder annat, behovet av anordningar för vattenförsörjning
och avlopp bedömas som om fastigheten vore bebyggd enligt planen.

Avgiftsskyldighet inträder, när huvudmannen upprättat förbindelsepunkt
som anges i 13 § och underrättat fastighetsägaren därom.

10 §

Utöver vad som följer av 9 § har huvudman för allmän va-anläggning
rätt att av ägare till sådan fastighet inom stadsplan eller byggnadsplan som

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970 5

är avsedd för bebyggande taga ut avgift för avledande genom anläggningen
av vatten från gata, väg eller annan allmän plats inom planområdet.

Avgift får ej tagas ut innan åtgärder för avledandet blivit utförda.

11 §

Ny ägare av fastighet svarar ej gentemot huvudman för avgift som förfaller
till betalning före tillträdesdagen.

Anläggningen
12 §

Allmän va-anläggning skall utföras så att den allmänna hälsovårdens intresse
tillgodoses. Den skall vara försedd med de anordningar som kräves
för att den skall fylla sitt ändamål och tillgodose skäliga anspråk på säkerhet.
Behövs för viss bebyggelse anordningar endast för vattenförsörjning
eller endast för avlopp, skall anläggningen avpassas efter detta.

Allmän va-anläggning får ej inrättas i strid mot fastställd plan eller
bestämmelser för markens bebyggande eller så att ändamålsenlig bebyggelse
eller lämplig planläggning försvåras.

Så länge allmän va-anläggning behövs skall huvudmannen underhålla
anläggningen och i övrigt sörja för att den på tillfredsställande sätt fyller
sitt ändamål.

13 §

Det åligger huvudman för allmän va-anläggning att för varje fastighet
vars ägare skall bruka anläggningen bestämma punkt, där inkoppling av
fastighetens ledningar till anläggningen skall ske (förbindelsepunkt). Sådan
punkt skall, om ej särskilda skäl föranleder annat, vara belägen i fastighetens
omedelbara närhet. Uppgift om punktens läge skall lämnas fastighetsägaren
inom sådan tid som är skälig med hänsyn till dennes intresse
att kunna planera för fastighetens utnyttjande.

14 §

I allmän va-anläggning ingår sådana ledningar och andra anordningar
fram till förbindelsepunkterna som tillhör huvudmannen.

Rännsten, rännstensbrunn och ledning som förbinder sådan brunn med
allmän avloppsledning samt vägdike ingår ej i allmän va-anläggning.

Inlösen av va-anordningar m. m.

15 §

Finns för fastighet som avses i 9 § anordning för vattenförsörjning eller
avlopp som kan användas för den allmänna va-anläggningen, är ägaren av
anordningen skyldig att på begäran av huvudmannen låta den införlivas
med anläggningen mot skälig ersättning.

16 §

Anordning för vattenförsörjning eller avlopp, som blir onyttig till följd
av att allmän va-anläggning kommer till stånd eller utvidgas, skall ersättas
av huvudmannen i den mån det är skäligt med hänsyn till anordningens
art, ålder och skick, den fördel ägaren får av den allmänna va-anläggningen
och övriga omständigheter.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5b år 1970

Va-installation

17 §

Med va-installation förstås ledning som för fastighet dragits från förbindelsepunkt
samt anordning som förbundits med sådan ledning.

18 §

Regler om beskaffenhet av va-installation och utförande av installationsarbete
finns i byggnadsstadgan (1959: 612) och med stöd av stadgan meddelade
föreskrifter.

19 §

Huvudman får ej meddela föreskrift i fråga som avses i 18 § eller om
vem som har rätt att utföra installationsarbete.

20 §

När det behövs, får huvudman låta undersöka va-installation och dess
brukande.

Brukande av allmän va-anläggning
21 §

Allmän va-anläggning skall brukas så att olägenhet för huvudmannen
och annan såvitt möjligt undvikes.

22 §

Huvudman för allmän va-anläggning meddelar allmänna bestämmelser
för anläggningens brukande. Fastighetsägares möjlighet att utnyttja anläggningen
för dess ändamål får ej genom sådana bestämmelser oskäligt
begränsas eller försvåras.

23 §

Om huvudman ändrar allmänna bestämmelser, skall berörda fastighetsägare
skälig tid innan ändringen träder i kraft skriftligen underrättas om
ändringens innebörd och tidpunkten för ikraftträdandet. Motsvarande gäller
när huvudman i annat avseende ändrar förutsättningarna för va-anläggnings
brukande.

Avgifter och taxa

24 §

Avgifter som huvudman för allmän va-anläggning tager ut får ej överskrida
vad som behövs för att täcka nödvändiga kostnader för anläggningen.

25 §

Avgifter enligt 10 § får ej överskrida huvudmannens kostnad för att genom
anläggningen avleda vatten från gata, väg eller annan allmän plats
inom det område varom är fråga. I den mån omfattningen av platserna
uppenbarligen överstiger områdets eget behov, skall kostnaden bäras av
den som svarar för att platserna ställes i ordning och underhålles.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

26 §

Avgiftsskyldighet skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och
rättvis grund.

27 §

Avgift skall utgå enligt taxa som huvudman utformar i överensstämmelse
med de grunder som anges i 24—26 §§. Avgift kan utgå som engångsavgift
eller som periodiska avgifter.

Engångsavgift får ej sättas högre än att den svarar mot fastighetens andel
i kostnaden för den allmänna va-anläggningens utförande. Uppgår engångsavgift
till belopp som är betungande med hänsyn till fastighetens
ekonomiska bärkraft och övriga omständigheter, skall, om fastighetens
ägare begär det samt godtagbar säkerhet ställes, avgiften fördelas på årliga
inbetalningar under viss tid, högst tio år.

Avgift skall betalas vid anfordran. På obetalt belopp får skälig ränta
räknas från dagen för anfordran.

Avtal om va-frågor
28 §

Huvudman kan träffa avtal med fastighetsägare om sådan va-fråga som
ej regleras i allmänna bestämmelser eller taxa.

Skadeståndsskyldighet m. m.

29 §

Har huvudman eller fastighetsägare överskridit sin rätt eller åsidosatt
sin skyldighet i förhållande till den andre, skall han återställa vad som
rubbats eller fullgöra vad som eftersatts samt ersätta skadan.

Avstängning av vattentillförsel
30 §

Försummar fastighetsägare att betala avgift som avses i denna lag eller
att i annat väsentligt hänseende iakttaga vad som åligger honom och har
huvudmannen ej genom anmaning kunnat åstadkomma rättelse, får huvudmannen
stänga av vattentillförseln till fastigheten, om detta kan ske
utan att sanitär olägenhet uppkommer. Kostnad för avstängningsåtgärd får
påföras fastighetsägaren.

Särskilda bestämmelser om vissa va-anläggningar

31 §

Va-anläggning, som drives eller skall drivas av annan än kommun, kan
på ansökan av denne förklaras för allmän av länsstyrelsen, om det finns
behov av anläggningen från allmän hälsovårdssynpunkt eller från annan
allmän synpunkt.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

För bifall till ansökningen fordras att berörd kommun tillstyrkt denna
och att sökanden såväl i ekonomiskt avseende som i övrigt har förutsättningar
för att fullgöra uppgiften som huvudman för anläggningen.

Länsstyrelsen kan bestämma visst område, utöver vilket anläggningens
verksamhetsområde ej får utsträckas.

32 §

Har va-anläggning förklarats för allmän enligt 31 §, får kommun, inom
vars område anläggningen har sitt verksamhetsområde, utse tillsynsman
för anläggningen.

Tillsynsman har tillträde till alla delar av anläggningen. Han får granska
räkenskaper och övriga handlingar rörande denna. Han avger årligen berättelse
över sin tillsyn till kommunen.

Förhållande som påkallar ingripande av länsstyrelse, hälsovårdsnämnd
eller annan myndighet skall av tillsynsmannen anmälas till kommunen.

33 §

Kan med skäl antagas, att huvudman för va-anläggning som förklarats
för allmän enligt 31 § åsidosätter viss eller vissa fastigheters intressen eller
annars driver anläggningen på mindre lämpligt sätt, kan länsstyrelsen förordna
syssloman att i huvudmannens ställe och för hans räkning driva
anläggningen. Syssloman kan entledigas av länsstyrelsen, när förhållandena
föranleder det.

Syssloman har rätt till arvode av huvudmannen. Länsstyrelsen bestämmer
arvodets belopp.

Tystnadsplikt
34 §

Den som deltagit i undersökning enligt 20 § får ej obehörigen röja eller
nyttja yrkeshemlighet eller annat förhållande som han därvid fått kunskap
om. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter häremot dömes till
böter eller fängelse i högst ett år. Allmänt åtal får väckas endast om målsägande
anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

Prövning av va-frågor

35 §

Ärende, som enligt 2, 6, 7, 31 eller 33 § skall handläggas av länsstyrelse,
tages upp av länsstyrelsen i det län, där va-anläggningen har eller skall
ha sitt verksamhetsområde eller huvuddelen av detta.

Länsstyrelsen kan vid behov anlita sakkunnig. Den sakkunnige har rätt
till ersättning med belopp, som länsstyrelsen bestämmer. Huvudmannen
för den va-anläggning som ärendet rör betalar ersättningen. Om ärendet
ej avser befintlig eller planerad anläggning, betalas ersättningen av kommunen.

36 §

För prövning av mål som anges i 37 § finns statens va-nämnd. Denna
består av ordförande och fem andra ledamöter. Ordföranden skall vara lagfaren
och erfaren i domarvärv. Av de övriga ledamöterna skall en ha sak -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

kunskap och erfarenhet i va-tekniska frågor. Två ledamöter skall vara väl
förtrogna med förvaltning och skötsel av allmän va-anläggning. En ledamot
skall vara väl förtrogen med bostadsfastigheters va-förhållanden. En
ledamot skall vara väl förtrogen med va-förhållanden som avser annan bebyggelse
än bostäder. Ledamot skall vara myndig svensk medborgare.

I den utsträckning det behövs skall för ledamot finnas ersättare, som
uppfyller de för ledamoten föreskrivna behörighetskraven.

Ledamöter och ersättare förordnas av Konungen för viss tid.

Vid förberedande åtgärd, vid meddelande av beslut enligt 45 § samt vid
prövning av fråga om avvisning eller avskrivning av mål kan nämnden bestå
av ordföranden ensam.

37 §

Va-nämnden prövar mål angående inlösen eller ersättning enligt 15 eller
16 § samt mål som rör tvist mellan huvudman och fastighetsägare om

1. rätt att bruka allmän va-anläggning eller skyldighet att genom avgift
bidraga till kostnaderna för sådan anläggning,

2. tillämpning eller tolkning av allmänna bestämmelser eller taxa,

3. giltigheten, beståndet eller rätta innebörden av avtal mellan huvudman
och fastighetsägare,

4. villkor för brukande av allmän va-anläggning i den mån allmänna bestämmelser
och taxa ej är tillämpliga samt avtal ej kunnat träffas,

5. fordran på avgift till huvudman för allmän va-anläggning,

6. skadestånd eller annan påföljd enligt 29 eller 30 §,

7. annan va-fråga, som avses i denna lag.

38 §

Talan väckes hos va-nämnden genom ansökan, som skall vara skriftlig
och innehålla uppgift om parternas namn och hemvist, den berörda fastigheten
samt sökandens yrkande och grunderna för detta.

Uppfyller ansökan ej vad som föreskrives i första stycket, skall nämnden
förelägga sökanden att avhjälpa bristen inom viss tid. Efterkommes ej föreläggandet,
får ansökningen avvisas.

Återkallas ansökan, avskrives målet.

39 §

Om ej ansökningen omedelbart avvisas, skall va-nämnden bereda motparten
tillfälle att inom tid som nämnden utsätter skriftligen yttra sig över
den.

Vid behov skall nämnden föranstalta om ytterligare skriftväxling.

40 §

Va-nämnden skall hålla förhandling, om det ej är uppenbart att förhandling
ej behövs för frågans avgörande. Förhandling skall hållas på plats
som är välbelägen för parterna.

Underlåter sökanden att på kallelse infinna sig till förhandling, skall
målet avskrivas. Motparten kan vid vite föreläggas att inställa sig.

41 §

Va-nämnden skall klarlägga tvistefrågorna, vara verksam för att målet utredes
och söka förlika parterna.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970
42 §

Om det behövs för utredning i särskild fråga, kan nämnden eller, efter
förordnande av ordföranden, ledamot i nämnden verkställa besiktning på
platsen. Parterna skall på lämpligt sätt underrättas om tiden för besiktningen.

Lämnar part ej frivilligt tillfälle till besiktning eller till granskning av
handling som rör va-förhållandet och är av betydelse för tvisten, får nämnden
förelägga honom vite.

Vid behov kan nämnden anlita sakkunnig för särskild utredning. Den
sakkunnige har rätt till skälig ersättning av allmänna medel enligt nämndens
bestämmande.

43 §

Va-nämnden kan inkalla i saken insatt person för att höras i målet. Föreläggande
får meddelas honom att inställa sig vid vite. Ersättning för inställelsen
utgår av allmänna medel enligt bestämmelser som Konungen
meddelar.

44 §

I mål angående inlösen eller ersättning enligt 15 eller 16 § skall huvudmannen
svara för kostnaderna på ömse sidor vid va-nämnden. Dock skall
18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken äga motsvarande tillämpning.

I annat mål än som avses i första stycket kan part på begäran tillerkännas
ersättning av motparten för kostnad vid va-nämnden, om det finns
särskilda skäl för det.

45 §

Va-nämnden kan på begäran av part och efter att ha lämnat andra parten
tillfälle att yttra sig förordna om vad som skall gälla för tiden till dess
slutligt avgörande föreligger i målet. Beslut, varigenom sådant förordnande
meddelats, länder genast till efterrättelse som domstols lagakraftägande
dom men kan när som helst återkallas av nämnden.

46 §

Mot ledamot i va-nämnden gäller samma jäv som mot domare.

Rättegångsbalkens regler om omröstning i domstol med endast lagfarna
ledamöter äger motsvarande tillämpning på avgörande av va-nämnden. Ordföranden
skall dock säga sin mening först.

47 §

I va-nämndens beslut skall i den mån det är behövligt anges de skäl på
vilka beslutet grundas.

Om part kan föra talan mot beslutet skall i detta anges vad parten därvid
har att iakttaga.

Beslut skall meddelas snarast möjligt sedan utredningen avslutats.

Beslut tillställes part genom nämndens försorg.

48 §

Vid va-nämndens sammanträden och vid besiktning föres protokoll.

Bestämmelserna i 5 kap. rättegångsbalken om offentlighet vid domstol
gäller i tillämpliga delar.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

Nämnden är berättigad att för sina sammanträden förfoga över behövliga
lokaler i domstolsbyggnad eller annan allmän byggnad, som ej är för
tillfället upptagen för sitt huvudsakliga ändamål eller utgöres av gudstjänstlokal.
Uppkommer särskilda kostnader, skall de ersättas.

49 §

Skall inlaga, kallelse, föreläggande, beslut eller annan handling enligt
bestämmelse i denna lag eller eljest tillställas part, sker det genom delgivning.

Om beslut är sådant som avses i 47 § andra stycket, skall beslutet delges
part, som beslutet gått emot, på samma sätt som stämning i tvistemål.

Fullföljd av talan

50 §

Talan mot beslut av va-nämnden, som innebär avgörande av saken, föres
genom vad. Särskild vadeanmälan behövs ej.

Mot va-nämndens beslut, varigenom nämnden avvisat ansökan, avskrivit
mål, utlåtit sig om ersättning enligt 42 § tredje stycket eller 43 § eller
utlåtit sig i fråga som avses i 45 §, föres talan genom besvär. Mot annat av
nämnden meddelat beslut som ej innebär avgörande av saken får talan
föras endast i samband med sådan talan som avses i första stycket.

51 §

Talan mot va-nämndens beslut föres hos Svea hovrätt. Målet prövas av
hovrätten i dess sammansättning som vattenöverdomstol.

52 §

Beträffande rättegången i hovrätten gäller, med den avvikelse som följer
av 53 §, i tillämpliga delar vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om
tvistemål och om besvär.

53 §

Om ej annat föranledes av 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken skall huvudmannen
i mål om inlösen eller ersättning enligt 15 eller 16 § denna
lag alltid själv bära såväl sina egna kostnader som kostnad vilken åsamkas
motparten genom att huvudmannen fullföljt talan.

54 §

Bestämmelserna i 52 och 53 §§ gäller i tillämpliga delar rättegången i
högsta domstolen.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970. Genom lagen upphäves lagen
(1955: 314) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.

2. Den nya lagen äger motsvarande tillämpning på vatten- och avloppsanläggning,
som är eller förklarats för allmän enligt den äldre lagen. I
fråga om sådan anläggning gäller dock punkterna 3—6 nedan.

3. Huvudman skall före den 1 juli 1972 ha meddelat allmänna bestämmelser
och beslutat om taxa i enlighet med 22 och 27 §§ nya lagen samt ha

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

underrättat fastighetsägare om de allmänna bestämmelserna på sätt som
föreskrives i 23 § samma lag.

Till dess allmänna bestämmelser och taxa som avses i första stycket träder
i kraft skall föreskrifter, reglemente, taxa och liknande bestämmelser,
som meddelats med stöd av äldre författning, fortfarande tillämpas. Före
den 1 juli 1972 får ändring i taxa eller annan bestämmelse som avses här
vidtagas enligt äldre författning, om det är oundgängligen nödvändigt.

4. Avgiftsskyldighet som uppkommit för fastighet i enlighet med den äldre
lagen skall fortfarande bestå utan hinder av 9 § andra stycket nya lagen.
Huvudmannen skall före den 1 juli 1972 ha bestämt förbindelsepunkt för
fastigheten i enlighet med 13 § nya lagen.

5. Bestämmelse som huvudman meddelat med stöd av äldre författning
och som rör beskaffenheten av ledningar för vattenförsörjning och avlopp
med tillbehör eller utförandet av installationsarbeten skall tillämpas till dess
regler som avses i 18 § nya lagen trätt i kraft.

I den mån ej Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer förordnar
annat skall de regler om beskaffenheten av va-installation som avses
i 18 § nya lagen ej äga tillämpning beträffande installation, som före reglernas
ikraftträdande utförts i enlighet med äldre bestämmelser.

Vad huvudman bestämt om vem som har rätt att utföra installationsarbete
gäller icke efter den nya lagens ikraftträdande.

6. Huvudman skall före den 1 januari 1971 fullgöra vad som åligger honom
enligt 7 § nya lagen.

7. Mål eller ärende, som enligt den äldre lagen anhängiggjorts hos domstol
eller länsstyrelse före den nya lagens ikraftträdande men ej slutligen
avgjorts dessförinnan, handlägges i den ordning som gäller enligt den äldre
lagen.

8. Till utgången av år 1970 skall i stället för 49 § första stycket nya lagen
gälla följande.

Inlaga, kallelse, föreläggande, beslut eller annan handling, som enligt
bestämmelse i denna lag eller eljest skall tillställas part, delges honom genom
va-nämndens försorg. Begär part att själv få ombesörja delgivning,
får det dock anförtros honom, om det kan ske utan olägenhet. Delgivning
genom nämndens försorg sker i enlighet med vad som gäller om delgivning
i mål och ärenden vid domstol.

9. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift,
som ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

2) Förslag
till
Lag

om betalningsföreläggande för fordringar på avgifter till huvudman för
allmän vatten- och avloppsanläggning

Härigenom förordnas som följer.

1 §

För fordran på avgift till huvudman för allmän vatten- och avloppsanläggning
får huvudmannen söka betalningsföreläggande vid allmän underrätt
utan hinder av att tvist om anspråket skall prövas av statens va-nämnd.

2 §

Bestrider gäldenären ansökningen och hänskjutes målet med anledning
härav till rättegång, skall målet överlämnas till va-nämnden. Talan får
ej föras mot beslut om överlämnande. Har annan domstol än högsta domstolen
överlämnat målet, skall nämnden, om den finner sig icke vara behörig,
visa målet åter till den domstol som överlämnat det. Sedan nämnden
prövat frågan om återförvisning får frågan huruvida målet hör under
nämnden ej upptagas på nytt.

3 §

Talan i mål som enligt 2 § överlämnats till va-nämnden skall anses väckt
vid denna när ansökningen om betalningsföreläggande gjordes hos den allmänna
underrätten.

Har allmän underrätt i mål om betalningsföreläggande på ansökningen
tecknat bevis att utmätning får ske och vill gäldenären söka återvinning
skall han hos va-nämnden göra ansökan enligt 38 § lagen (1970: 000) om
allmänna vatten- och avloppsanläggningar inom tid som anges i 35 § första
stycket lagsökningslagen (1946: 808).

4 §

Beträffande förfarandet vid allmän underrätt i mål som avses i denna
lag gäller i övrigt i tillämpliga delar lagsökningslagen (1946: 808).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970 men tillämpas ej i fråga om mål
där ansökan om betalningsföreläggande gjorts före nämnda dag.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

Motionsyrkanden

I samband med propositionen har utskottet behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen

A. de likalydande motionerna I: 1189 av herr Hansson m. fl. och II: 1396
av herr Johansson i Norrköping m. fl., i vilka motioner hemställes

att riksdagen vid behandling av prop. nr 118/1970 måtte uttala dels att
den praxis i fråga om ny bebyggelse på förut bebyggd mark m. m. som utbildats
under de 15 år den nuvarande va-lagen varit i kraft bör få vara vägledande,
dels att oreducerad ny engångsavgift alltid bör få uttagas av ny
byggnad på förut bebyggd mark i de fall förutvarande bebyggelse blivit ansluten
till va-nätet utan erläggande av någon anslutnings- eller motsvarande
avgift eller mot endast obetydlig sådan, dels ock att för ny bebyggelse inom
område för vilket mer eller mindre genomgripande stadsplaneändringar genomförts
som regel bör erläggas nya engångsavgifter enligt gällande taxa;

B. de likalydande motionerna 1: 1190 av herr Olsson, Ernst, och herr Hansson
samt II: 1397 av herr Larsson i Luttra m. fl., i vilka motioner hemställes

”att riksdagen vid behandling av propositionen nr 118/1970 ville besluta
om de ändringar i det framlagda förslaget till lag om allmänna vatten- och
avloppsanläggningar som föranleds av de i denna motion redovisade synpunkterna”;
samt

C. de likalydande motionerna I: 1210 av herr Andersson, Ingvar, in. fl. och
II: 1418 av herr Wennerfors, i vilka motioner hemställes

”att riksdagen vid behandlingen av proposition nr 118 måtte besluta

1) om den uppdelning av ärendena på va-nämnd och fastighetsdomstol,
som angivits i motionen,

2) avslå förslaget till lag om betalningsföreläggande för fordringar på avgifter
till huvudman för allmän vatten- och avloppsanläggning,

3) att lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar skall träda i
kraft den 1 januari 1971”.

Inledning

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anför i propositionen
inledningsvis följande.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 14 maj 1964 tillkallades
den 15 maj samma år numera lagmannen Per-Erik Furst för att såsom sakkunnig
se över lagen (1955:314) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar
(VAL). I direktiven till utredningen angavs vissa frågor som särskilt

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

borde beaktas. Först påpekades att delade meningar rådde om räckvidden
av VAL:s bemyndigande för huvudman att meddela reglementariska föreskrifter
och därmed sammanhängande spörsmål. Rättsläget på detta område
borde klarläggas. Vidare angavs att ett inte oväsentligt utrymme torde
finnas för en avtalsmässig reglering av rättsförhållandet mellan huvudmannen
och brukarna vid sidan av den offentligrättsliga. Den närmare omfattningen
av rätten att träffa sådana avtal och frågan huruvida denna rätt
borde lagfästas skulle utredas. Utredningen borde också se till att de reglementariska
föreskrifterna inte lade hinder i vägen för strävandena att göra
vissa byggnormer enhetliga. Dessutom angavs att det borde undersökas bl. a.
i vad mån ett enhetligt förfarande i vatten- och avloppsärenden kunde åstadkommas,
om VAL:s avgiftsregler behövde jämkas samt om reglerna om servisledning
borde omarbetas.

Den 21 september 1964 förordnades direktören Bengt Petrelius och stadsjuristen
Erik Gustaf Westman att såsom experter biträda utredningsmannen.
Utredningen antog namnet 1964 års vatten- och avloppsutredning (vautredningen).

Utredningen avlämnade i december 1967 betänkandet Vatten och avlopp
(SOU 1967: 65). Betänkandet innehåller bl. a. förslag till ny lag om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar (va-lag). Förslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet
i detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av hovrätten över
Skåne och Blekinge, vattenöverdomstolen, länsstyrelserna i Stockholms,
Jönköpings, Malmöhus, Skaraborgs, Gävleborgs och Norrbottens län, socialstyrelsen,
statens institut för folkhälsan, statens planverk, statskontoret,
statens naturvårdsverk, kommerskollegium, statens institut för hantverk
och industri (SHI), näringsfrihetsombudsmannen (NO), expropriationsutredningen,
kommunalrättskommittén, byggindustrialiseringsutredningen
(BIU), styrelserna för Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet,
Svenska Kommunal-Tekniska Föreningen (SKTF), Svenska Vattenoch
Avloppsverksföreningen (VAV), Svenska Elverksföreningen, Hyresgästernas
Sparkasse- och Byggnadsföreningars Riksförbund (HSB), Svenska
Riksbyggen, Hyresgästernas Riksförbund, Föreningen Sveriges kommunala
förvaltningsjurister, Föreningen Sveriges Stadsarkitekter, Föreningen Sveriges
Städers Byggnadsinspektörer, Svenska Mejeriernas Riksförening
(SMR), Sveriges Slakteriförbund samt Länsingenjörers förening. Sveriges
Industriförbund, Sveriges Fastighetsägareförbund, Rörledningsfirmornas
Riksorganisation, Rörfirmornas Landsförbund, VVS-Tekniska Föreningen
och Svenska Byggnadsentreprenörföreningen har avgett ett gemensamt yttrande
som utarbetats av Näringslivets byggbestämmelseutredning (NBU).
Remissinstanserna har bifogat yttranden från ett stort antal myndigheter,
tjänstemän och sammanslutningar, bl. a. från handelskamrar, städer, kommuner,
kommunalförbund, länsläkare och länsarkitekter.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

VAV har utöver sitt remissyttrande ingett två skrivelser till Kungl. Maj :t
i lagstiftningsärendet.

Huvuddragen i gällande rätt

Utskottet hänvisar till propositionen s. 15—18.

Huvudinnehållet i utredningens förslag

Utskottet hänvisar till propositionen s. 18—-20.

Utredningens förslag och remissyttrandena

Utskottet hänvisar till propositionen s. 20—92.

Departementschefen

5.1 Inledande synpunkter

Före tillkomsten av VAL var va-frågorna reglerade i bl. a. hälsovårds-,
plan- och vattenlagstiftningen. Genom VAL bröts ut till särskild behandling
vissa frågor om kommunala och andra från allmän synpunkt särskilt betydelsefulla
va-anläggningar. Lagen innehåller bestämmelser bl. a. om skyldighet
för kommun att svara för tillkomsten av va-anläggningar, om anslutningsrätt
och anslutningstvång samt om kostnadsfördelning. Tillämpningsområdet
för lagen är inskränkt i flera avseenden. Sålunda tar den inte sikte
på mindre va-anläggningar. För sådana anläggningar finns f. n. inga andra
bestämmelser än reglerna om avloppssamfälligheter i 8 kap. VL. Vidare gäller
lagen huvudsakligen rättsförhållandet mellan den som driver anläggningen
och ägarna eller innehavarna av de fastigheter som är beroende av anläggningen.
Frågor som rör förhållandet till tredje man regleras i andra författningar.
Rätten att utnyttja vattentäkt, exempelvis, behandlas i VL och
frågor om avloppsutsläpp i miljöskyddslagen. HvS innehåller en rad bestämmelser,
som reglerar vatten- och avloppsfrågorna från sanitär synpunkt.

De erfarenheter som vunnits vid tillämpningen av VAL har gett upphov till
kritik mot lagen på ett flertal punkter. I anledning härav tillsattes 1964 års
va-utredning för att se över lagen. Enligt direktiven skulle utredningen ta
upp frågan om räckvidden av VAL:s bemyndigande för huvudman att meddela
reglementariska föreskrifter och överväga om det fanns utrymme för
en avtalsmässig reglering av rättsförhållandet mellan huvudmannen och
fastighetsägarna vid sidan av den offentligrättsliga. Vidare skulle undersökas

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

bl. a. i vad män ett enhetligt förfarande kunde åstadkommas i va-ärenden
och om VAL:s avgiftsregler behövde jämkas.

Utredningen lägger i sitt betänkande fram förslag till en ny lag om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar. Förslaget skiljer sig inte i några
mera väsentliga hänseenden från VAL när det gäller de grundläggande
reglerna om vad som är allmän va-anläggning, om hur allmän va-anläggning
skall utföras och om kommuns skyldighet att sörja för att allmän
va-anläggning kommer till stånd. Nyheterna i förslaget gäller främst rättsförhållandet
mellan huvudman för allmän va-anläggning och anläggningens
brukare. Utredningen, som framhäver de privaträttsliga inslagen i va-lagstiftningen,
föreslår att rättsförhållandet mellan huvudman och brukare
skall grundas på avtal om villkoren för rätt att bruka va-anläggningen.
Avtalen skall som underlag ha taxa för avgifter och s. k. allmänna bestämmelser
för andra villkor. Taxa och allmänna bestämmelser skall antas av
huvudmannen. När det gäller taxans utformning anges endast ett par huvudgrundsatser,
den ena byggd på principen att det sammanlagda avgiftsuttaget
inte får överskrida huvudmannens självkostnader, den andra på tanken
att avgiftsskyldigheten skall fördelas efter skälig och rättvis grund. För att
tillgodose önskemålet om ett enhetligt förfarande i va-ärenden föreslår utredningen
att det skall öppnas möjlighet till ett alternativt förfarande vid sidan
av prövningen hos länsstyrelse och allmän domstol. Under vissa förutsättningar
skall va-frågor kunna behandlas vid en särskild instans, statens
va-nämnd. Vidare lägger utredningen fram förslag på två områden som
tidigare inte reglerats i VAL, nämligen i fråga om installationsbestämmelser,
dvs. tekniska bestämmelser om hur va-installationer skall vara beskaffade
och utförda, och installatörsrättigheter, dvs. godkännande av person
som skall utföra kvalificerade installationsarbeten.

Utredningens förslag visar klart att VAL bör ändras på ett flertal punkter.
Den uppfattningen vinner också stöd i remissyttrandena. Såsom särskilt
betydelsefulla, inte minst med hänsyn till utvecklingen av det industrialiserade
byggandet, framstår frågorna om installationsbestämmelser
och om behörighet att utföra va-installationer. Nya bestämmelser om förfarandet
i va-ärenden behövs för att man skall få till stånd en ändamålsenlig
behandling av dessa ärenden. Även en råd betydelsefulla detaljregler behöver
ändras. De ändringar och kompletteringar av lagen som behövs är enligt
min mening av den omfattningen att det är motiverat att, som utredningen
föreslår, ersätta VAL med en ny lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.

Den nya lagen bör behandla i huvudsak samma ämnen som f. n. regleras
i VAL. Även om vissa skäl kan tala för en längre gående samordning än
hittills av lagstiftningen på va-området vill jag inte ta upp denna fråga nu.
Utredningen har, utan att gå in på närmare överväganden, berört ett par
frågor av betydelse för de allmänna va-anläggningarna, som inte behandlas

2 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 samt. 3 avd. Nr 54

18 Tredje lagutskottets utlåtande nr 54- år 1970

i VAL. Jag syftar dels på frågan om regler rörande samfällt utnyttjande
för flera kommuners räkning av större vattentäkter och dels på frågan
om behovet av nya bestämmelser om rätt att dra ledningar för vattenförsörjning
och avlopp över annans fastighet. Inte heller jag har för avsikt att
behandla dessa frågor i detta sammanhang. De torde f. ö. komma att övervägas
av två nu pågående utredningar, vattenlagsutredningen och utredningen
om ledningsrätt. Vad beträffar de mindre va-anläggningarna har
den 19 december 1969 beslutats remiss till lagrådet av förslag om en enhetlig
rättslig reglering genom utvidgning av tillämpningsområdet för lagen
(1966:700) om vissa gemensamhetsanläggningar. Jag återkommer
längre fram till vissa samordningsproblem som uppkommer i förhållandet
mellan denna lagstiftning och lagstiftningen om allmänna va-anläggningar.

5.2 Rättsförhållandet mellan huvudman och brukare

F. n. regleras rättsförhållandet mellan huvudman för allmän va-anläggning
och anläggningens brukare huvudsakligen genom offentligrättsliga
bestämmelser. För flertalet kommunala va-verk gäller sålunda vid sidan
av VAL särskilda reglementen, som har antagits av kommunernas fullmäktige
och som innehåller bestämmelser om brukarnas rättigheter och skyldigheter.
Utredningen tar i betänkandet upp frågan om en ökning av det
privaträttsliga inslaget i rättsförhållandet mellan huvudman och brukare
och påpekar att sådana inslag f. n. har mindre omfattning i fråga om vaverken
än när det gäller andra s. k. ledningsverk såsom gasverk och elverk.

Det bör enligt utredningen inte komma i fråga att ändra bestämmelserna i
VAL i den del de föreskriver skyldighet för kommun att i vissa fall svara
för att allmän va-anläggning kommer till stånd och bereda fastighet inom
verksamhetsområdet vattenförsörjning och avlopp. Vidare bör liksom hittills
gälla att ägare av fastighet, som har behov av vattenförsörjning och
avlopp, skall vara skyldig att betala avgift till huvudmannen. Dessa ställningstaganden
leder till att själva etablerandet av rättsförhållandet mellan
huvudman för va-verk samt enskilda fastighetsägare bör bibehålla sin
offentligrättsliga karaktär. Utredningen anser det emellertid önskvärt att
det sålunda uppkomna rättsförhållandet bekräftas och dess närmare innehåll
regleras genom ett privaträttsligt avtal. Detta avtal skall gälla villkoren
för rätt att bruka den allmänna va-anläggningen och betecknas vaavtal.
Tanken är att i va-avtal skall kunna fixeras exempelvis villkor om
avgift och vad som har samband därmed, om mätning av kvantiteten levererat
vatten, om återhållsamhet i fråga om konsumtion av vatten, om beskaffenheten
av det vatten som skall tillhandahållas och om vem som skall
anlägga och underhålla servisledning.

Utredningen föreslår vidare att nuvarande offentligrättsliga sanktioner
i form av böter och viten skall slopas. I stället föreslås regler om plikt för

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970 19

den som har åsidosatt sina skyldigheter att vidta rättelse och betala skadestånd
samt om rätt för huvudman att stänga av vattentillförseln.

Även enligt utredningens förslag kvarstår åtskilliga begränsningar i parternas
avtals- och handlingsfrihet också efter det att rättsförhållandet har
etablerats. Avtal får självfallet inte utformas så att det strider mot bestämmelser
i va-lagen eller annan författning. Vidare är vissa ämnen undantagna
från avtalsreglering. Detta gäller frågor om installationsbestämmelser
och installatör srättigheter. Eu annan begränsning i handlingsfriheten
är att rättsförhållandet inte får hävas på grund av parts avtalsbrott. Eftersom
en reglering av förhållandet mellan parterna måste ske även om dessa
inte kan komma överens om villkoren, har det vidare varit nödvändigt för
utredningen att komplettera lagens regler om avtal med en föreskrift, att
det i sådana situationer skall ankomma på huvudmannen att med ledning
av taxa och allmänna bestämmelser själv fastställa den avgift och de villkor
i övrigt, som skall gälla mellan parterna.

För egen del biträder jag utredningens uppfattning att lagen bör innehålla
vissa grundläggande regler av offentligrättslig karaktär, varigenom
huvudman för allmän va-anläggning åläggs att bereda fastigheter inom
verksamhetsområdet möjlighet att utnyttja anläggningen och fastigheterna
förpliktas att genom avgifter bidra till anläggningens finansiering. Detta
får till följd att det inte kan överlämnas åt parterna att fritt bestämma om
ett rättsförhållande dem emellan skall etableras eller inte. Den omständigheten
att själva uppkomsten av rättsförhållandet sålunda kommer att bygga
på tvång föranleder också att parterna inte kan ges obegränsad handlingsfrihet
när det gäller den närmare utformningen av de villkor som skall
gälla mellan dem. Huvudmannen bör inte få utnyttja situationen till att
betinga sig oskäliga förmåner, och han bör vidare vara skyldig att iaktta
den likställighetsprincip som är en grundläggande regel för kommunal verksamhet.
Med hänsyn härtill bör, såsom utredningen också föreslår, dels vissa
allmänna regler om parternas rättigheter och skyldigheter anges i lagen,
dels huvudmännen åläggas att upprätta taxa och allmänna bestämmelser
som skall vara normerande för regleringen av förhållandet till de enskilda
brukarna.

Ett system av angivet slag leder till att utrymmet för parternas avtalsfrihet
i realiteten blir mycket begränsat. I normalfallen torde förhållandet
mellan huvudmannen och brukaren helt komma att regleras genom de
allmänna regler som finns i lagen och i huvudmannens taxa och allmänna
bestämmelser. Möjligheterna att i dessa fall få till stånd en avvikande reglering
torde i allmänhet vara praktiskt taget obefintliga. För sådana fall
skulle ett va-avtal enbart komma att innebära en bekräftelse av att de allmänna
reglerna skall gälla. Det förefaller mot bakgrund härav onödigt att
kräva, att avtal alltid skall upprättas, och knyta rättsverkningarna till detta.
Samma resultat kan nås genom en föreskrift att taxa och allmänna bestäm -

20 Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

melser är bindande för parterna. En sådan lösning är rättstekniskt enklare
än den utredningen förordar, eftersom man därigenom undgår de problem
som uppstår när brukaren vägrar att godta de uppställda villkoren. Den
synes mig också ge en mera rättvisande bild av de faktiska förhållandena
än den av utredningen föreslagna ordningen. Något skäl att upprätthålla avtalskonstruktionen
av hänsyn till brukarnas intressen synes mig inte föreligga.
Jag vill erinra om att det enligt utredningsförslaget alltid skall finnas
möjlighet för huvudmannen att, om brukaren vägrar gå med på något villkor,
föreskriva att detta ändå skall gälla, som om det vore avtalat, eller i
efterhand införa villkoret genom en ändring i de allmänna bestämmelserna.

Av nu angivna skäl förordar jag att rättsförhållandet mellan huvudman
och brukare i princip skall grundas, förutom på lagens regler, på taxa och
allmänna bestämmelser, som upprättas av huvudmannen och som utan särskild
överenskommelse gäller mellan parterna.

Det nu sagda innebär inte att jag helt tar avstånd från tanken på privaträttsliga
avtal mellan huvudman och brukare. Sådana avtal kan ibland behövas
för att komplettera de regler som annars gäller. Beträffande frågor
som inte regleras av lag, allmänna bestämmelser eller taxor, bör det föreligga
avtalsfrihet. Om huvudmannen inskränker föreskrifterna i taxan och
de allmänna bestämmelserna, medför detta att området för avtalsfriheten utvidgas.
Huvudmannen får emellertid förutsättas besluta om taxa och allmänna
bestämmelser som är tillämpliga för flertalet brukare inom verksamhetsområdet,
och avtalsreglering torde därför företrädesvis bli aktuell när det
gäller industrier, sjukhus och andra liknande brukare. Det förefaller lämpligt
att sådana brukare får tillfälle till verkliga förhandlingar med huvudmannen
om regleringen av va-förhållandet, eftersom det ofta kan finnas behov
av särskilda föreskrifter om t. ex. vattentryck, vattenbeskaffenhet och
avioppsrening. Även avgiftsfrågorna kan kräva speciella överväganden för
denna kategori av brukare. Jag vill emellertid framhålla att huvudmannen
även vid förhandlingar om villkoren för dessa brukare måste iaktta de allmänna
principer om skälig och likvärdig behandling som jag tidigare har
antytt och får anledning att behandla närmare i det följande.

Skulle parlerna inte kunna komma överens vid förhandlingar om avtal
i frågor som inte behandlas i taxa eller allmänna bestämmelser bör de ha
möjlighet att vända sig till ett utomstående opartiskt organ för att få tvisten
avgjord. Jag kommer längre fram att föreslå att det inrättas en särskild
nämnd, statens va-nämnd, med uppgift att pröva tvister om va-frågor.
Förslaget innebär att en tvist av här åsyftad typ skall kunna hänskjutas
till nämnden för avgörande. I sista hand har f. ö. huvudmannen möjlighet
att lösa frågan genom att komplettera taxan eller de allmänna bestämmelserna
så att avtalsreglering blir överflödig.

I detta sammanhang vill jag framhålla att det, eftersom taxa och allmänna
bestämmelser i allmänhet kommer att omfatta fastigheter av flera

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

olika kategorier, kan vara av värde alt parterna klargör vad slags fastighet
det är fråga om i det enskilda fallet och vilka regler som alltså är tillämpliga.
Detta kan lämpligen ske i skriftlig form. En sådan handling får dock
ingen självständig rättslig betydelse utan är bara att betrakta som ett gemensamt
uttalande rörande tolkningen av taxan och de allmänna bestämmelserna.

Som jag nyss nämnde kan det ofta finnas anledning att sluta särskilt avtal
rörande industriers och andra storförbrukares va-förhållanden. Med anledning
av vad utredningen i övrigt anför om industriellt avloppsvatten vill jag
ytterligare nämna följande.

Genom den nya miljöskyddslagstiftningen, som trädde i kraft den 1 juli
1969, har de frågor som sammanhänger med avloppsvatten från industri
kommit i ett annat läge än vid den tidpunkt då utredningen lade fram sitt
förslag. Sålunda gäller numera regler om förprövning i fråga om utsläpp av
avloppsvatten såväl från bostäder och samhällen som från industrier, t
miljöskyddskungörelsen anges vissa slag av fabriker eller inrättningar som
inte får anläggas utan tillstånd eller dispens. I kungörelsen finns också bestämmelser
om att avloppsvatten av visst angivet slag från mark, byggnad
eller anläggning inte får släppas ut i vattendrag, sjö eller annat vattenområde
eller ledas till annan tillhörig avloppsanläggning utan tillstånd eller
dispens. Förprövningen äger rum vid koncessionsnämnden för miljöskydd
eller, efter dispens, vid naturvårdsverket eller i vissa fall vid länsstyrelse.

De hinder som tidigare har ansetts föreligga mot förprövning av frågor
om utsläpp från industri i samhälles avloppsnät har undanröjts genom den
nya lagstiftningen. Detta har lagtekniskt kommit till uttryck på så sätt att
bestämmelserna i 8: 36 YL om rätt för kommun att föreskriva villkor för
industriutsläppet och om prövning av villkoren hos länsstyrelsen har utgått.
Vidare har miljöskyddslagens 1 § utformats så, att lagen är tillämplig
på användning av mark, byggnad eller anläggning som, oavsett på vilket
sätt det sker, kan medföra förorening av vattendrag, sjö eller annat vattenområde,
om användningen inte utgör byggande i vatten.

Genom att förprövning sålunda efter den 1 juli 1969 kan äga rum beträffande
industriutsläpp i samhälles avloppsnät har den kritik som vid remissbehandlingen
har riktats mot utredningens uttalanden på denna punkt
blivit tillgodosedd.

5.3 Huvudmans och brukares inbördes skyldigheter

När det i 6 § VAL talas om anslutningsrätt och anslutningstvång anses
att anslutning kan föreligga så snart möjlighet till faktiskt nyttjande har
beretts fastighetsägaren genom att huvudmannen utfört allt vad på honom
ankommer. Den väsentliga innebörden för fastighetsägaren av en sådan anslutning
är att den medför avgiftsskyldighet och andra förpliktelser gent -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

emot huvudmannen. Fastighetsägaren är alltså inte skyldig att på grund av
bestämmelserna i VAL faktiskt koppla ihop fastigheten med den allmänna
va-anläggningens ledningsnät.

Utredningen anser att en ny va-lag, i likhet med vad som nu gäller, inte
bör innehålla några regler som ålägger fastighetsägare att åstadkomma f a ktisk
anslutning till allmän va-anläggning. Sådana regler har enligt
utredningen i första hand sin plats i hälsovårdslagstiftningen. Emellertid
kan enligt utredningen vissa va-tekniska problem uppstå i samband med att
huvudmannen genomför tekniska förbättringar, t. ex. inför duplikatsystem,
dvs. ett avloppssystem enligt vilket spillvatten och dagvatten avleds i skilda
ledningar. En sådan åtgärd skulle enligt utredningen förfela sin verkan om
inte brukarnas installationer rättades efter de nya förutsättningarna för
driften. Utredningen anser därför lämpligt att huvudmannen i allmänna bestämmelser
föreskriver skyldighet för brukare att medverka vid övergång
till duplikatsystem och tar in motsvarande klausul i de särskilda brukarnas
va-avtal. Innebörden i en sådan skyldighet skall vara att brukaren efter anmodan
av huvudmannen har att ändra sina avloppsanordningar så att dagoch
spillvatten genom separata ledningar tillförs resp. ledning i gatan.

Några remissinstanser framhåller att hälsovårdslagstiftningens regler inte
är tillräckliga för att åstadkomma alla de faktiska anslutningar som är
önskvärda från va-teknisk synpunkt. De anser därför att det i va-lagen bör
tas in bestämmelser om skyldighet för fastighetsägare att begagna sin rätt
att utnyttja allmän va-anläggning.

För egen del anser jag i likhet med utredningen att regler om faktisk anslutning,
som motiveras av intresset att förhindra sanitär olägenhet, hör
hemma i hälsovårdslagstiftningen. I vissa fall kan emellertid krav på faktisk
anslutning motiveras med va-tekniska synpunkter. Detta gäller särskilt
vid övergång till duplikatsystem. Med hänsyn härtill finns det anledning att
överväga särskilda regler som ger huvudmannen möjlighet att framtvinga
medverkan från fastighetsägarnas sida i sådana situationer. Frågan ställer
sig emellertid olika i skilda fall.

Till en början bör slås fast att den allmänna va-anläggningens tekniska
utförande inte bör påverka bedömningen av vilka fastigheter som skall vara
avgiftsskyldiga mot huvudmannen. Den omständigheten att huvudmannen
beslutar att anlägga duplikatsystem kan alltså i och för sig inte vara tillräcklig
anledning att en fastighet blir avgiftsskyldig. Om en fastighet inte är avgiftsskyldig,
kan det inte heller komma i fråga att ålägga dess ägare att
åstadkomma faktisk anslutning.

Vad härefter gäller de fastigheter som är avgiftsskyldiga vill jag först behandla
det fallet att anläggningen ursprungligen har utförts som separatsystem,
dvs. ett system enligt vilket endast spillvatten avleds. Då innebär övergången
till duplikatsystem endast att det tillskapas en möjlighet att ta hand
om dagvatten. Vid separatsystem torde ofta finnas föreskrifter om att fastig -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

hetsägare inte har rätt att leda in dagvatten i avloppsledningen. I så fall har
huvudmannen redan före den planerade övergången till duplikatsystem haft
att räkna med de av vissa remissinstanser omnämnda riskerna för inläckning
av dagvatten i den för spillvatten avsedda ledningen och för otillåtna inkopplingar.
Riskerna synes inte öka genom att anläggningen byggs ut till duplikatsystem.
De va-tekniska synpunkterna torde därför bli tillräckligt tillgodosedda
om det tidigare förbudet att leda in dagvatten i avloppsledningen görs
tillämpligt på spillvattenledningen. Risken för att fastighetsägare i strid mot
givna bestämmelser skulle göra sådana kopplingar att dagvatten kan ledas in
i spillvattenledningen kan inte vara tillräcklig anledning att införa tvingande
bestämmelser om faktisk anslutning.

I de fall anläggningen tidigare har varit utförd som ett kombinerat system,
dvs. ett system där spillvatten och dagvatten avleds i gemensam ledning,
synes frågan gestalta sig på ett annat sätt. För att klarlägga problemen bör
man skilja mellan fastigheter som faktiskt brukar va-anläggningens avloppsnät
och fastigheter som är avgiftsskyldiga men inte begagnar sig av
avloppsnätet. Det övervägande antalet fastigheter torde tillhöra den förstnämnda
gruppen. För dessa fastigheter torde i allmänhet gälla att de har
en sådan va-installation att spillvatten och dagvatten samlas upp i en gemensam
ledning inom fastigheten innan det tillförs va-anläggningens ledningsnät.
Som framgår av utredningens redogörelse skulle en fortsatt tillförsel
av dagvatten till spillvattenledningen i dessa fall kunna omintetgöra eller
minska effekten av duplikatsystemets tillkomst. I vissa fall medför en fortsatt
dagvattentillförsel till spillvattenledningen så allvarliga olägenheter att
del blir möjligt att med stöd av hälsovårdslagstiftningen tvinga fastighetsägaren
att utnyttja den nyanlagda dagvattenledningen. För dessa fall behövs
inga bestämmelser i va-lagen. Emellertid torde i många fall en fortsatt
dagvattentillförsel inte medföra så allvarliga olägenheter att hälsovårdsbestämmelserna
blir tillämpliga men väl orsaka fördyringar av va-verkets
drift eller kräva onödigt omfattande utbyggnader av reningsverk och andra
gemensamma anläggningar. Sådana fördyringar drabbar va-kollektivet i
dess helhet och kan eventuellt medföra att de fastigheter som faktiskt utnyttjar
va-anläggningens dagvattenledning drabbas av dubbla kostnader,
dels kostnaden för den egna anslutningen till dagvattenledningen, dels de
fördyringar som uppstår till följd av att andra fastigheter leder sitt dagvatten
till spillvattenledningen. I dessa fall behövs bestämmelser som hindrar
att vissa fastighetsägare under åberopande av tidigare bestämmelser och vaanslutningar
förhindrar eller försvårar en anpassning av den allmänna vaanläggningen
till en modernare och ändamålsenligare standard. Detta syfte
synes emellertid kunna uppnås genom att huvudmannen i samband med
omläggning till duplikatsystem i de allmänna bestämmelserna tar in förbud
mot vidare utsläpp av dagvatten i spillvattenledning. Fastighetsägaren måste
då vidta vissa åtgärder med sitt ledningssystem för att kunna rätta sig efter

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

förbudet. I allmänhet torde en faktisk anslutning till va-anläggningens dagvattenledning
vara den enda praktiskt möjliga lösningen. Ett förbud av angivet
slag kan därför antas medföra att ett stort antal faktiska anslutningar
till dagvattenledningen kommer till stånd. Föreskrifter om skyldighet för
fastighetsägare att begagna sig av dagvattenledningen i vidare utsträckning
än som följer av hälsovårdslagstiftningen skulle därför inte behövas såvitt
avser de fastigheter som faktiskt brukar ett kombinerat system. För de fastigheter
som har avstått från sin rätt att bruka det kombinerade systemet
och som inte kan åläggas att åstadkomma faktisk anslutning med stöd av
hälsovårdsbestämmelserna synes det inte finnas tillräckliga skäl att tillskapa
skyldighet att begagna anläggningen bara därför att huvudmannen
utför va-anläggningen på ett annat sätt.

Jag finner av nu angivna skäl att det saknas anledning att i va-lagen
införa regler om skyldighet för fastighetsägare att begagna sig av den allmänna
va-anläggningen eller ge huvudmannen rätt att i allmänna bestämmelser
föreskriva sådan skyldighet. Däremot anser jag att huvudman bör
ha rätt att i allmänna bestämmelser förordna att dagvatten inte får inledas
i spillvattenledning och att sådana föreskrifter bör få giltighet också mot
fastigheter som tidigare har haft rätt att göra sådan inledning.

Enligt min mening kan den i VAL begagnade termen ”anslutning”
ge upphov till missuppfattningar och onödiga tvister, vilket också har framhållits
av utredningen. Termens oegentlighet framstår än tydligare om
man, som jag avser att föreslå, inför möjlighet att ta ut avgifter för obebyggda
fastigheter. Jag föreslår därför att anslutningsbegreppet får utgå
ur lagen och ersättas med de av utredningen föreslagna begreppen skyldighet
för huvudman att låta fastighetsägare bruka anläggningen och skyldighet
för fastighetsägare att bidra till huvudmannens kostnader för anläggningen.

Någon kritik har inte riktats mot utredningens förslag att de allmänna
förutsättningarna för huvudmannens skyldighet att låta
fastighetsägare bruka anläggningen skall motsvara vad
som nu gäller för anslutningsrätt. Jag finner därför att va-lagen i denna
del bör få den av utredningen föreslagna innebörden.

Beträffande skyldigheten för fastighetsägare att bidra
till huvudmannens kostnader för anläggningen vill jag
framhålla följande.

Såvitt avser bebyggda fastigheter anser utredningen att fastighetsägare
skall vara skyldiga att bidra till kostnaderna för va-anläggningen, om det
kan konstateras att fastigheten har behov av vattenförsörjning eller avlopp
och behovet inte kan med större fördel tillgodoses på annat sätt. Avgiftsskyldighet
skall föreligga även om va-anläggningen inte begagnas. Jag
delar utredningens ståndpunkt. Även om fastighetsägaren avstår från att begagna
anläggningen bör han alltså kunna åläggas att betala avgifter för

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970 25

denna. Hans egen uppfattning om behovet att begagna va-anläggningen har
härvid inte någon betydelse. Vid bestämmande av avgifterna bör dock hänsyn
tas till att anläggningen inte utnyttjas.

Jag vill framhålla att frågan om fastighetsägarnas avgiftsskyldighet vid
utbyggnad av va-nätet med särskild dagvattenavledning skall bedömas med
hänsyn till fastighetens behov av anordning just för detta ändamål. Det
torde förekomma fall där en fastighet tar anses ha behov av anordning
för spillvattenavledning via allmän va-anläggning men där dagvattenavledningen
kan ske på annat sätt, t. ex. genom naturlig avrinning. Kretsen av
avgiftspliktiga fastigheter kan således bli olika för spillvattenledningen och
för dagvattenledningen. Detta torde också ofta återspeglas i ledningsnätets
utbyggnad så att duplikatsystem byggs ut endast inom en del av anläggningens
verksamhetsområde.

En av orsakerna till beslutet att se över va-lagstiftningen var att det hade
visat sig uppstå olägenheter för huvudmännen till följd av att avgifter enligt
VAL inte kan tas ut för obebyggda fastigheter. Utredningen anser att
sådan avgiftsskyldighet kan och bör införas, och denna uppfattning har
godtagits av praktiskt taget alla remissinstanser. Även jag anser att sådan
avgiftsskyldighet bör föreskrivas i va-lagen. Frågan om avgiftens storlek
för de obebyggda fastigheterna kan enligt min mening lösas inom ramen
för en allmän regel om fördelning av avgifterna efter skälig och rättvis
grund. I likhet med utredningen anser jag att endast sådana obebyggda
fastigheter som enligt stadsplan eller byggnadsplan är avsedda för bebyggande
bör vara avgiftspliktiga. Såsom några remissinstanser har anfört
kan det i vissa fall vara obilligt att ta ut avgifter även från fastigheter som
är avsedda för bebyggande. Denna synpunkt tillgodoses emellertid genom
det av utredningen föreslagna förbehållet att regeln skall gälla endast om
det inte finns skäl till annat.

5.4 Taxa och avgifter

VAL innehåller i 14—16 §§ regler rörande huvudmans debitering av vaavgifter.
I 14 § fastställs såsom övre gräns för det totala avgiftsuttaget
huvudmannens självkostnad, dvs. nödiga kostnader för utförande samt
underhåll och drift av va-anläggningen. Paragrafen innehåller vidare bestämmelser
om s. k. utvecklingskostnad och om kostnader för avledande
av vatten från allmänna platser inom område under stadsplan eller byggnadsplan.
I 15 § ges bestämmelser om fördelningen av avgifterna mellan
de anslutna fastigheterna. Huvudregeln är att avgifterna skall stå i skäligt
förhållande till fastigheternas större eller mindre nytta av den allmänna
va-anläggningen. Om kostnaderna för en viss fastighets anslutning
är avsevärt högre eller lägre än för övriga fastigheter på grund av särskilda
omständigheter såsom bebyggelsens lokalisering eller terrängförhållandena,
kan dock avgifterna anpassas med hänsyn därtill. Vidare kan kostnaderna

26 Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

för servisledningar och andra för en fastighet särskilt avsedda anordningar
alltid debiteras denna fastighet. Slutligen gäller att fastighet som
har anslutits endast för vattenförsörjning eller endast för avlopp inte får
betungas med kostnad som belöper på anordningar för det andra ändamålet.
I 16 § föreskrivs att avgift skall utgå enligt en av huvudmannen utformad
taxa. Taxan skall inte fastställas av länsstyrelse eller annan myndighet.
Avgiftsskyldigheten kan uppdelas att avse dels engångsavgift, dels
periodiska avgifter. Engångsavgift får inte sättas högre än vad som svarar
mot fastighetens andel i kostnaden för anläggningens utförande. Avgiften
kan under vissa förutsättningar fördelas på årliga inbetalningar under viss
tid, högst tio år.

Utredningen har, mot bakgrund av sitt betonande av det privaträttsliga
inslaget i rättsförhållandet mellan huvudman och brukare, övervägt att
helt slopa avgiftsreglerna i lagen. Härigenom skulle huvudman för va-verk
likställas med huvudman för andra ledningsverk, såsom gas-, el- och värmeverk,
för vilka lagregler saknas beträffande avgiftsfrågorna. Utredningen
har emellertid med tanke på bl. a. de va-anläggningar som har annan
huvudman än kommun ansett det lämpligt att en ny va-lag innehåller
vissa allmänna riktlinjer för avgiftssättningen. Utredningen föreslår därför
att det i lagen tas in bestämmelser om skyldighet för huvudman att
upprätta taxa samt regler om begränsning av avgiftsuttaget till nödvändiga
kostnader och om fördelning av avgiftsskyldigheten efter skälig och rättvis
grund.

Jag anser i likhet med utredningen att regler om avgiftsskyldighetens
omfattning bör finnas i den nya lagen. .Tåg har tidigare förklarat att jag i
högre grad än utredningen vill betona rättsförhållandets offentligrättsliga
karaktär. Med ett sådant synsätt ter det sig naturligt att i lagen ta in vissa
regler om avgifternas storlek och fördelning. Reglerna bör inte, som några
remissinstanser har föreslagit, begränsas till de anläggningar som har annan
än kommun till huvudman utan de bör gälla för alla typer av allmänna
va-anläggningar. Brukarna måste nämligen anses ha befogade anspråk på
att bli behandlade efter samma grundprinciper oavsett om va-verket har
kommunal eller annan huvudman.

Utredningens förslag innebär att avgiftsuttagets storlek liksom
i gällande lag maximeras till vad som motsvarar huvudmannens självkostnader
för anläggningen. Detta markeras genom uttrycket ”nödvändiga
kostnader”. Alla kostnader som har normalt samband med en affärsmässig
drift av anläggningen och som är motiverade från företagsekonomisk synpunkt
bör enligt utredningen godtas som nödvändiga. Utredningen framhåller
att huvudmannen skall vara skyldig att utöva kostnadskontroll och
att kostnad som är onödigt hög, t. ex. på grund av uppenbart bristfällig rationalisering
eller på grund av att andra än affärsmässiga hänsyn har tilllåtits
inverka, inte i sin helhet bör betraktas som nödvändig.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970 27

Enligt utredningen råder det tvekan om den rätta innebörden av VAL:s
självkostnadsprincip i förhållande till den allmänna kommunala självkostnadsprincipen.
Denna tvekan har aktualiserats genom en i kommunala sammanhang
diskuterad fråga om beräkning av s. k. internränta. För egen del
säger sig utredningen ha funnit att en mera strikt självkostnadsregel än
den allmänna kommunala i princip bör gälla för va-verks taxesättning.
Beträffande internräntefrågan anser utredningen, att va-verket bör gottskrivas
ränta på för investering avsedda överskottsmedel som verket har levererat
in till kommunens centrala kassa samt att kommunen bör få debitera
ränta på medel som har anvisats åt va-verket för investeringsändamål. Detta
skall dock gälla bara när medlen härrör från upplåning eller från kommunal
uppbörd av annat än avgifter från va-verkets brukare. Som skäl för en
annan och för va-verket oförmånligare ordning har ibland åberopats att
verket tillgodogör sig tjänster och förmåner av olika slag från kommunens
centrala organ. Utredningen anser att va-verket i princip bör kunna debiteras
ersättning för sådana tjänster och förmåner men att det bör vara
fråga om klart motiverade belopp. Vad beträffar frågan om kommun kan
betinga sig avgift av va-verket för att ledningar har nedlagts i gata anför
utredningen vissa fall då detta enligt dess mening inte bör få förekomma.
Den självkostnadsprincip som utredningen förordar avses inte medföra att
va-verkens ekonomi skali avsöndras från kommunens ekonomi i övrigt.

En av utredningens experter, stadsjuristen E. G. Westman, har i ett särskilt
yttrande uttalat att han inte anser att det finns tillräckliga skäl för att
ge självkostnadsprincipen i fråga om va-verk ett helt annat innehåll än då
det gäller elverk m. m. Som avgörande skäl mot den föreslagna ordningen
i fråga om ränteberäkning anför Westman att det i praktiken torde visa sig
ogörligt att skilja mellan de fall då räntegottgörelse åt kommun för investeringsmedel
är tillåten och de fall då den inte är det. Westman framhåller
också att de personkategorier som ytterst skall bära skattekollektivets och
va-kollektivets utgifter i stort sett sammanfaller eftersom skattebetalarna
regelmässigt utnyttjar den allmänna va-anläggningen.

De remissinstanser som har yttrat sig i denna del har i huvudsak inte
haft något att erinra mot utredningens grundläggande principer för beräkning
av taxa och avgifter. Vad beträffar den föreslagna självkostnadsregeln
har flertalet av dem som direkt berör denna fråga, under åberopande av
främst bokföringsmässiga svårigheter, instämt i Westmans yttrande. Vissa
av remissinstanserna har också anfört att utredningens förslag strider mot
kommunallagarna. De remissinstanser som närmast företräder va-verkens
intressen har däremot anslutit sig till utredningens förslag och till stöd härför
främst åberopat att förslaget minskar riskerna för att dubbelbetalning
tas ut från va-kollektivet, vilket nu förekommer i vissa fall. Vissa remissinstanser
har anfört att skäl synes tala för att upplåtelse av gatumark till de
ledningsdragande verken bör kunna beläggas med skälig avgift och att om

28 Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

så inte sker kommunen bör ha rätt att i rimlig grad gottskriva sig eventuellt
uppkommande överskott på verkens rörelse.

I likhet med utredningen anser jag att huvudmannen inte bör få ta ut
högre kostnader av brukarna än vad som motsvarar huvudmannens självkostnader
för anläggningen. En regel härom bör tas in i lagen. Jag vill framhålla
att en lagregel som maximerar avgifterna för allmän va-anläggnings
brukare är av begränsad praktisk betydelse när det gäller kommunala anläggningar,
eftersom dessa ofta i betydande grad finansieras med skattemedel.
Några regler om skattefinansieringens omfattning bör inte tas in i
lagen, utan det bör liksom hittills tillkomma de enskilda kommunerna att
själva avgöra denna fråga.

För den allmänna kommunala verksamheten gäller en självkostnadsprincip
som innebär att man så långt det är beräkningsmässigt och redovisningstekniskt
möjligt skall eftersträva en för brukarna rättvis avgiftssättning,
som inte ger utrymme för vinst. Den av utredningen föreslagna bestämmelsen
ger inte i och för sig underlag för tillämpning av någon annan
självkostnadsprincip. Utredningen har emellertid, genom uttalanden rörande
bl. a. internräntedebitering, velat ange att en mera preciserad och affärsmässigt
betonad självkostnadsregel än den allmänna kommunala bör gälla
för kommunala va-verks taxesättning. För egen del ställer jag mig tveksam
till om det är lämpligt att binda sig för en sådan affärsmässig självkostnadsregel
när det gäller va-verk. Hänsyn måste enligt min mening tas till att
dessa i hög grad tillgodoser allmännyttiga intressen. Brukarkollektivets omfattning
och sammansättning kan vidare förändras avsevärt från tid till
annan. Inte minst viktigt är att verksamheten i stor utsträckning finansieras
med skattemedel. Otvivelaktigt är det fördelaktigt att anknyta till en
ordning som kommunerna har ingående erfarenhet av. Kommunernas möjligheter
och förmåga att hantera de många komponenterna i en självkostnadsberäkning
så att avgiftsuttagen fyller rimliga krav på skälighet och
rättvisa behöver inte betvivlas. Med hänsyn till det anförda saknas anledning
att ange bestämda lösningar av olika detaljer i beräkningssätt eller
redovisningsmetoder. Inte heller är det nödvändigt att i lagtexten eller motiven
närmare precisera självkostnadsregelns innebörd.

Beträffande frågan om rätt för kommun att betinga sig ersättning av
va-verket för tjänster och förmåner av olika slag finner jag i likhet med utredningen
att sådan debitering kan vara befogad. Debitering bör emellertid
ske med fixerade belopp, som motsvarar skälig ersättning för en av kommunen
lämnad prestation eller nyttighet. Såvitt avser den speciella frågan
om avgift för upplåtelse av kommunal mark för ledningsdragning delar
jag utredningens mening att sådan avgift inte bör komma i fråga i de av
utredningen redovisade fallen när kommunen har förvärvat marken genom
avtal med markexploatör eller fått ersättning enligt bestämmelserna i BL.
Det torde f. ö. kunna ifrågasättas om kommun över huvud taget bör få

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

betinga sig avgift för att gatumark o. d. används för sådana allmänna ändamål
som det bär är fråga om. Om förekomsten av brunnar eller liknande
medför att gatuunderhållet fördyras bör givetvis ersättning kunna utgå
härför.

De av naturvårdsverket, länsstyrelsen i Skaraborgs län och SHI framförda
synpunkterna på vilka kostnader som skall få tas ut av brukarna föranleder
inget annat uttalande från min sida än att sådana kostnader för verkställt
undersökningsarbete och projektering som hänför sig till viss bestämd anläggning
bör kunna tas ut av anläggningens brukare, medan översiktliga
undersökningar och planeringsverksamhet bör bekostas av allmänna medel.

VAL innehåller i 14 § en speciell bestämmelse om förbud för huvudman
att ta ut s. k. utvecklingskostnader. Utredningen anser att bestämmelsen
kan undvaras i va-lagen utan att det blir någon saklig skillnad. Jag ansluter
mig till denna bedömning. Av den föreslagna självkostnadsregein
torde följa att det totala avgiftsuttaget från fastigheter som är anslutna till
en utvecklingsförberedd anläggning under tiden fram till dess att utvidgningen
kommer till stånd kan bestämmas högst till belopp som motsvarar de
kostnader fastigheten skulle ha haft om anläggningen inte hade varit utvecklingsförberedd.

Utredningen föreslår att nu gällande bestämmelser om fördelning
av avgiftsskyldigheten skall ersättas med en allmän regel om
fördelning efter skälig och rättvis grund. Remissinstanserna har i allmänhet
inte haft några erinringar mot detta förslag. Några remissinstanser har anfört
att det torde vara av värde att i lagtexten klart framhålla att avgifterna
kan varieras beroende på förekommande särskilda omständigheter i likhet
med vad som föreskrivs i 15 § andra stycket VAL.

Jag delar utredningens uppfatining att fördelningsreglerna kan göras
mindre omfattande i en ny va-lag. Den av utredningen föreslagna fördelningen
efter skälig och rättvis grund synes vara så pass vidsträckt att den
i och för sig innefattar de speciella fördelningsregler som finns i andra och
tredje styckena i 15 § VAL. Dessa behöver därför inte tas in i den nya lagen.
Den allmänna regeln bör också tolkas så att storförbrukare kan få tillgodoräknas
en lämpligt utformad mängdrabatt om det kan anses motiverat
med hänsyn till minskade kostnader per brukningsenhet e. d.

Utredningen föreslår inte någon motsvarighet till de i VAL intagna reglerna
om engångsavgifter. Enligt utredningen skall det emellertid även i fortsättningen
finnas möjlighet att erlägga sådan avgift genom delbetalningar.
En remissinstans har hemställt att rätten att få engångsavgift uppdelad
på delbetalningar skrivs in i lagen, eftersom den är mycket betydelsefull
för den enskilde brukaren. Jag delar denna bedömning och anser att
lagen bör innehålla en bestämmelse härom.

Utredningen diskuterar två speciella problem rörande engångsavgifterna,

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

dels frågan om i taxa bestämd engångsavgift kan ändras, dels frågan om
betydelsen av alL engångsavgift har erlagts när det blir aktuellt att verkställa
fastighetsreglering eller nybyggnad på fastighet.

Såvitt avser ändring av engångsavgift framhåller utredningen
att frågan i praktiken inskränker sig till att avse om engångsavgifter
kan höjas och att den tveksamhet som råder i denna fråga tydligen hänger
samman med att VAL föreskriver att fördelning av brukarnas avgifter skall
ske etter nytta. Som motiv för huvudmännen att höja engångsavgift pekar
utredningen på dels önskan att bibehålla avgiften vid oförändrat realvärde,
dels önskan att ta ut verkliga höjningar som beror på omläggning av finansieringssättet,
förbättringar av anläggningen eller allmänt sett fördyrade
anslutningskostnader. Enligt utredningen kommer frågan om huvudmans
bundenhet vid fastställd taxa i ett ändrat läge om va-lagen får den av utredningen
föreslagna lydelsen. Utredningen anser att måttliga höjningar
av engångsavgifterna bör godtas och att en sådan ordning inte står i strid
med de kommunala principerna för avgiftsuttag.

Flertalet remissinstanser har inte uttalat sig speciellt över vad utredningen
anför om engångsavgifterna. De som har uttalat sig i frågan om engångsavgifternas
höjning har emellertid varit kritiska mot utredningen.

För egen del anser jag i likhet med utredningen att det är helt klart att
en i taxa bestämd engångsavgift kan höjas om kostnaderna för anläggningen
stiger genom att nya anläggningsdelar såsom reningsverk e. d. tillkommer.
Hinder bör inte heller möta mot att höja engångsavgiften på grund av omläggning
av anläggningens finansiering. Även höjningar på grund av penningvärdeförsämring
bör kunna godtas. När det gäller verkningarna av
taxeändring beträffande engångsavgiften bör skillnad göras mellan sådana
fastigheter för vilka betalningsskyldigheten redan har fullgjorts och sådana
som ännu inte har betalat någon avgift när ändringen träder i kraft.
För den senare gruppen bör den nya taxan utan vidare bli tillämplig. I fråga
om den förra gruppen är en mera nyanserad bedömning påkallad. Om höjningen
orsakas av att någon ny anläggningsdel har tillkommit bör ytterligare
engångsavgift kunna Las ut av brukarna för den kostnad som föranleds
härav. Om huvudmannen vill ändra sättet för finansiering av anläggningen
bör däremot detta normalt inte medföra, att fastighetsägare som redan har
betalt tidigare föreskriven engångsavgift får betala tilläggsavgift. Sådan höjning
som betingas av penningvärdeförsämring får inte leda till sådant resultat.
Som ett specialfall då ytterligare engångsavgift bör få tas ut kan
nämnas det av utredningen behandlade fallet att en utvecklingsförberedd
anläggning i slutligt skick inte får den omfattning man från början hade
räknat med. Huvudmannen bör då kunna ta ut mellanskillnaden mellan
den faktiskt erlagda engångsavgiften och den engångsavgift som skulle ha
tagits ut om anläggningen från början hade dimensionerats för det antal
brukare den slutgiltigt får. I likhet med utredningen anser jag det vara

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

naturligt att taxan för periodiska avgifter skall få ändras med hänsyn till
förändringar i betingelserna för verksamheten.

Beträffande frågan om engångsavgiftens betydelse vid
omreglering av fastighetsindelningen och vid nybebyggelse framhåller
utredningen att det f. n. anses ovisst om huvudmannen kan ta ut ny engångsavgift
av ägare till nybildad tomt eller nyuppfört hus. Enligt utredningens
mening bör frågan om engångsavgifter för ny bebyggelse på förut
bebyggd mark bedömas främst från praktiska synpunkter och på basis av
huvudregeln att avgiftsskyldigheten skall fördelas mellan brukarna efter
skälig och rättvis grund. Utredningen anser därför att taxorna bör utformas
så att engångsavgifterna i huvudsak anknyts till bebyggelsen på fastigheten
och inte till tomten. När bebyggelsen försvinner kan det bli fråga om att ta
ut ny engångsavgift, eftersom den erlagda avgiften då kan betraktas som avskriven.
Det kan visserligen förekomma fall, då det skulle vara stötande att
ta ut ny engångsavgift vid nybyggnad utan hänsyn till den avgift, som har
betalats tidigare. Detta gäller t. ex. när byggnad har brunnit ned eller av
någon anledning rivits efter kort tid. Utredningen förutsätter emellertid
att huvudmännen i dessa fall kommer att ta hänsyn till fastighetsägarnas
anspråk på gottskrivning av del av den erlagda engångsavgiften.

Vissa av de remissinstanser som har uttalat sig om engångsavgifterna
vid fastighetsreglering eller nybebyggelse har anslutit sig till utredningens
förslag, medan andra har varit tveksamma och påpekat att förslaget i viss
mån strider mot den föreslagna möjligheten att ta ut engångsavgift för obebyggd
tomt.

Som jag tidigare har framhållit anser jag att den nya lagen bör ge möjlighet
att ta ut avgifter för obebyggda fastigheter inom planområden. Mot
denna bakgrund synes det oegentligt att knyta engångsavgiftens räckvidd
till bebyggelsen på fastigheten. Av vad utredningen själv anför framgår
f. ö. att en ordning som innebär att ny engångsavgift får tas ut vid nybyggnad
kan leda till godtyckliga resultat. Jag kan inte ansluta mig till utredningens
ståndpunkt att ny engångsavgift i regel skall få tas ut vid omreglering
av fastigheter eller nybebyggelse. Frågan om ytterligare engångsavgift
skall komma i fråga i sådana situationer bör enligt min mening bedömas
från fall till fall med ledning av den allmänna regeln om skälig och rättvis
fördelning.

Som framgår av vad jag tidigare har anfört har utredningen beträffande
kostnaderna för övergång till d u p 1 i kat system
anvisat ett system som i huvudsak innebär att fastighetsägarna själva bör
stå för sina egna kostnader för omläggningen när dessa blir av måttlig
omfattning men att det kan vara rimligt att va-kollektivet bestrider en skälig
del av kostnaderna om dessa blir större än vad som i allmänhet påräknas.
Huvudmannens kostnader för övergången bör enligt utredningen fördelas
enligt de allmänna principerna om rättvisa och skälighet. Jag ansluter
mig till vad utredningen sålunda har anfört.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

Några remissinstanser har tagit upp frågan om flera va-verk i
samma kom m u n från avgiftssynpunkt är att anse som en eller flera
anläggningar. Enligt min mening bör man så länge man har skild förvaltning
i princip beräkna avgifterna särskilt för varje va-verk. Det torde
emellertid vara mest förenligt med grundläggande principer för dagens
kommunala verksamhet att man eftersträvar att organisatoriskt och ekonomiskt
sammanföra all verksamhet av samma slag till en enhet. Det
bör härvid inte vara något som hindrar att verksamhetsområdet för kommunens
va-verksförvaltning kommer att omfatta två eller flera åtskilda
geografiska områden. Möjligheterna att genom sammanföring till ett vaverk
få enhetliga avgifter kan ha särskild betydelse för fall då kommuner
sammanläggs. Om stora skillnader råder i avgiftshänseende mellan olika
verk torde det emellertid ibland bli nödvändigt att åtminstone övergångsvis
använda sig av avgiftsdifferentieringar.

Från ett par håll har vid remissbehandlingen föreslagits att skyldigheten
att betala avgifter binds till fastigheten, så att avgifter kan tas
ut även av ny ägare till denna. VAL innehåller i 25 § en föreskrift att ny
ägare eller innehavare inte svarar för avgift, som förfaller till betalning
innan han skall tillträda fastigheten. Vid tillkomsten av denna bestämmelse
uttalade dåvarande departementschefen att en regel av motsatt innehåll,
såsom ägnad att medföra rättsosäkerhet, inte borde komma i fråga. Jag
har samma inställning. Olägenheterna för huvudmännen med den nuvarande
regeln torde f. ö. minska om det, såsom jag föreslår, blir möjligt att
ta ut avgift för obebyggda fastigheter. Skall engångsavgift delas upp på
flera delbetalningar får man förutsätta att huvudmännen garderar sig genom
krav på säkerhet och särskilda föreskrifter i de avtal som torde upprättas
i sådana fall. Med hänsyn till det nu anförda finner jag inte skäl att
i den nya lagen ta in föreskrifter som innebär att avgiftsskyldigheten binds
vid fastigheten. Även utan uttrycklig lagbestämmelse torde det vara klart
att erlagd engångsavgift får tillgodoräknas ny fastighetsägare.

De avgifter som skall utgå enligt va-lagen är till sin karaktär likartade
med ersättningar för gatumark. För sistnämnda ersättningar föreskrivs i
63 § BL att skälig ränta enligt stadens bestämmande skall betalas
på oguldet belopp redan från den dag då krav på ersättning har framställts.
Jag finner det lämpligt att införa motsvarande bestämmelse för vaavgifter
i den nya lagen.

5.5 Installationsbestämmelser

Enligt utredningen torde installationsbestämmelser, dvs. tekniska föreskrifter
om hur va-installationer och däri ingående ledningar med tillbehör
skall vara beskaffade och utförda, ha meddelats av de flesta huvudmän. Till
huvudmännens ledning har VAV utarbetat normalbestämmelser. Stöd för
att utfärda installationsbestämmelser har huvudmännen sökt i 12 § i nuva -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

rande VAL. Denna paragraf innehåller regler om vad som skall iakttas vid
brukande av allmän va-anläggning för ansluten fastighets behov och om
rätt för huvudmannen att meddela de närmare föreskrifter i detta hänseende
som behövs. Det är tveksamt om bemyndigandet för huvudmannen
att meddela föreskrifter omfattar installationsbestämmelser av den typ det
här är fråga om. Utredningen anser det angeläget att den oklarhet som sålunda
råder undanröjs.

Utredningen föreslår att huvudmännens befattning med att utarbeta och
utfärda installationsbestämmelser skall upphöra. I stället skall enligt förslaget
gemensamma sådana bestämmelser meddelas för hela landet av den
centrala planmyndigheten för byggnadsverksamheten, statens planverk. Bestämmelserna
föreslås bli utfärdade i samma ordning som gäller för byggnadsbestämmelser.
Förslaget innebär vidare att kontrollen över bestämmelsernas
efterlevnad, liksom när det gäller byggnadsbestämmelser, i första
hand skall ankomma på byggnadsnämnderna. För att de va-tekniska synpunkterna
skall bli vederbörligen beaktade förordar utredningen att VAV
tillförsäkras långtgående inflytande och medverkan vid tillkomsten av installationsbestämmelserna
och huvudmännen motsvarande inflytande och
medverkan vid deras tillämpning.

En av utredningens experter, direktören Bengt Petrelius, har i ett särskilt
yttrande kritiserat utredningens förslag i denna del. Eftersom såväl va-verk
som byggnadsnämnd skall ha ansvar för och befogenhet att kontrollera installationsbestämmelsernas
efterlevnad, medför förslaget enligt hans mening
olägenheter i form av dubbelarbete, överorganisation, merkostnader och
kompetenstvister. Han förordar att det uppdras åt en särskild va-installationsnämnd
att utarbeta enhetliga och bindande installationsbestämmelser,
vilka därefter fastställs av nämnden eller planverket, samt att det får ankomma
på huvudmännen att kontrollera efterlevnaden av dessa bestämmelser.

Under remissbehandlingen har från flera håll understrukits vikten av att
allmängiltiga installationsbestämmelser finns. Delade meningar råder endast
i fråga om den ordning i vilken bestämmelserna skall meddelas och deras
efterlevnad kontrolleras. En del remissinstanser har anslutit sig till den
uppfattning som Petrelius redovisar, medan andra har förordat utredningens
förslag.

Det råder enligt min mening inte något tvivel om behovet av tekniska bestämmelser
rörande beskaffenheten av installationsenheter och utförandet
av installationer. Sådana bestämmelser behövs framför allt för att förhindra
sanitära olägenheter av allvarligt slag och skador på person och egendom.
Ett gott belägg för att installationsbestämmelser behövs är att praktiskt
taget alla huvudmän har meddelat sådana bestämmelser, trots att det är
ytterst tveksamt om bestämmelserna har någon rättslig betydelse.

Utredningen anser att installationsbestämmelser bör meddelas av ett cen 3

Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 samt. 3 avd. Nr 54

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54- år 1970

tralt organ med giltighet för hela landet. Denna uppfattning delas allmänt
av remissinstanserna, och även jag ansluter mig till den. Jag vill i detta sammanhang
peka på de strävanden till rationalisering genom standardisering
av produkter och industrialisering av deras tillverkning som under senare år
har präglat utvecklingen på byggnadsområdet. Som ett led i dessa strävanden
har byggnadslagstiftningen förenklats. 1959 års byggnadsstadga tillkom i
detta syfte. Bestämmelserna har där så långt möjligt gjorts enhetliga för
hela landet. Specialregler för vissa orter eller vissa typer av bebyggelseområden
har undvikits, byggnadsärenden har decentraliserats till byggnadsnämnderna
och bestämmelser i detaljfrågor, särskilt sådana av teknisk
natur, har rensats ut ur stadgan. Tillämpningsbestämmelser meddelas nu av
planverket genom föreskrifter och anvisningar till BS. De formella möjligheterna
härtill har getts i 76 §. För att ytterligare främja rationaliseringen
inom byggnadsindustrin ändrades denna paragraf år 1967 bl. a. så att föreskrift
som planverket meddelar i fråga om tillämpningen av BS inte längre
skall behöva fastställas av Kungl. Maj :t för att bli gällande annat än när
frågan är av särskilt stor betydelse.

Det nära samband som otvivelaktigt råder mellan de va-tekniska och
byggnadstekniska inslagen inom byggnadsproduktionen talar starkt för att
bestämmelser för va-installationer bör meddelas av planverket enligt samma
regler som gäller i fråga om byggnadsbestämmelser i övrigt. Vad utredningen
har anfört i denna del har emellertid utsatts för åtskillig kritik
framför allt med hänsyn till de följdverkningar det får på det lokala planet.

Utredningens förslag innebär att den lokala kontrollen av att installationsbestämmelserna
efterlevs vid nybyggnadsverksamhet och därmed likartade
arbeten i första hand kommer att vila på byggnadsnämnderna. Det
har gjorts gällande att detta inte är någon lämplig ordning och att kontrollen
hellre bör anförtros åt va-verket eller att det bör överlåtas åt kommunen
att själv bestämma vem som skall handha kontrollen. För egen del finner
jag i hög grad önskvärt att övervakningen av byggnadsproduktionen så
långt som möjligt samlas hos en instans, som får svara för kontrollen av
att olika slag av föreskrifter blir vederbörligen beaktade. Jag är därför positivt
inställd till utredningens förslag. En särskild fördel med detta är f. ö.
att samma regler kommer att gälla vare sig byggnaden ligger inom allmän
va-anläggnings verksamhetsområde eller inte. De farhågor för komplikationer
som har kommit till uttryck i Petrelius’ reservation och de remissyttranden
som stöder den är enligt min mening överdrivna. Det får givetvis
förutsättas att byggnadsnämnderna, om de får till uppgift att handha byggkontrollen
över va-installationerna, anlitar särskild va-teknisk expertis för
detta ändamål, i den mån de inte själva förfogar över sådan expertis. Härvid
ligger det uppenbarligen nära till hands att anlita det lokala va-verket, vilket
i de allra flesta fall har kommunen som huvudman. Jag vill dock framhålla
att ett sådant förfarande inte är att betrakta som någon delegation av över -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970 35

vakningen, utan det primära ansvaret skulle även i ett sådant fall ligga hos
nämnden.

Jag har kommit till den uppfattningen att de betänkligheter som har anförts
mot utredningens förslag inte bör tillmätas avgörande betydelse. Jag
ansluter mig därför till förslaget och förordar att installationsbestämmelser
för va-installationer meddelas av planverket, vilket kan ske i den ordning
som föreskrivs i 76 § BS. Jag förutsätter att planverket vid utarbetandet
av bestämmelserna samråder med företrädare för berörda intressen,
såsom VAV och, om miljövårdsfrågor berörs, med naturvårdsverket, samt att
byggnadsnämnderna bedriver sin kontroll i nära samarbete med va-verken.

Byggnadsnämndens befogenhet att handha byggkontrollen över va-installationer
omfattar bara nybyggnadsarbeten och vissa andra arbeten som
kräver byggnadslov. Emellertid kan, så som BS f. n. är utformad, även
mycket betydande va-installationsarbeten förekomma utan att förhållandena
är sådana att byggnadslov behövs. Byggnadsnämndernas kontrollverksamhet
bör dock omfatta alla installationsarbeten av någon betydelse.
Efter samråd med chefen för civildepartementet vill jag förorda att det i
54 § BS upptagna kravet på byggnadslov utsträcks att gälla alla va-installationsarbeten
som är av mera väsentlig omfattning. Chefen för civildepartementet
avser att senare i vår lägga fram förslag till ändring i BS:s regler
om ansvarig arbetsledare — en fråga som jag strax återkommer till. De
ändringar i BS som föranleds av vad jag här har förordat kan lämpligen
tas upp i det sammanhanget.

Även om reglerna om byggnadslov utvidgas i enlighet med vad jag nu
har anfört kommer givetvis en hel del installationsarbeten, särskilt reparations-
och underhållsarbeten, att falla utanför. Installationsbestämmelser
som planverket meddelar med stöd av 76 § BS täcker emellertid även
arbeten som inte fordrar byggnadslov. Med hänsyn härtill finns det ingen anledning
att ge huvudmännen befogenhet att meddela några installationsbestämmelser.
En sådan befogenhet skulle f. ö. kunna medföra praktiska
komplikationer, exempelvis när planverket ändrar sina bestämmelser.

I fråga om de arbeten som inte kräver byggnadslov kommer någon automatisk
kontroll från byggnadsnämndens sida av att instaliationsbestämmelserna
följs inte att äga rum. Byggnadsnämnd får dock enligt 64 § BS besiktiga
även sådana arbeten. Enligt det lagförslag jag nu avser att lägga fram
skall vidare huvudmannen ha rätt att låta undersöka va-installation. Även
härigenom ges möjlighet till en viss kontroll av dessa arbeten. Ansvaret
för att installationsarbete blir utfört i enlighet med gällande föreskrifter
vilar på fastighetens ägare. Har föreskrifterna inte följts kan byggnadsnämnden
vidta åtgärder mot fastighetsägaren. Det torde vidare vara möjligt
för huvudmannen att ingripa med stöd av den lag jag föreslår, exempelvis
genom att stänga av vattentillförseln.

Lagen om va-anläggningar bör innehålla en erinran om att regler angå -

36 Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

ende va-installationer finns i BS. Vidare bör i lagen tas upp en bestämmelse
om att huvudman inte får meddela föreskrifter i detta ämne samt en regel
om rätt för huvudman att undersöka va-installation. 44 § 7 mom. BS
innehåller för närvarande bestämmelse om hur va-ledningar skall anordnas.
Bestämmelsen bör kompletteras så att den kommer att omfatta även med
sådana ledningar förbundna anordningar. Förslag härom kommer att läggas
fram av chefen för civildepartementet i samband med de tidigare nämnda
förslagen till ändringar i BS. Efter denna komplettering får av BS anses
framgå att va-installation skall vara godtagbar från den allmänna hälsovårdens
synpunkt och tillgodose skäliga anspråk på säkerhet, funktionsduglighet
och ändamålsenlighet.

Utredningen har ingående behandlat en rad frågor som närmast hänger
samman med utformningen av installationsbestämmelserna. Eftersom dessa
skall meddelas av planverket och till stora delar måste grundas på ytterligare,
noggranna tekniska överväganden anser jag mig inte böra ta närmare
ställning till dessa frågor här. Endast ett par principer vill jag beröra.

I prop. 1967: 100 angående riktlinjer för bostadspolitiken, m. m. anförde
chefen för inrikesdepartementet att byggnadsbestämmelserna borde ges
sådan form att de fyller sin uppgift utan att i onödan binda den tekniska
utvecklingen. Bestämmelserna borde därför ges i form av funktionskrav
på egenskaperna hos den färdiga produkten. Också byggnadsbestämmelser
som är tekniskt detaljerade ansågs kunna utformas som funktionskrav.
Det sålunda anförda torde bli vägledande även när det gäller installationsbestämmelserna
på va-området.

Den av utredningen behandlade frågan om typgodkännande har tilldragit
sig vissa remissmyndigheters uppmärksamhet. Utredningen förordar en
form av frivilligt typgodkännande. Verksamheten föreslås ankomma på
planverket som samordnande, central instans. Enligt utredningen bör verket
ha frihet att lägga ut uppgifter inom den typgodkännande verksamheten
på andra lämpliga organ. Bland remissinstanserna framförs olika uppfattningar.
Sålunda anser NO att typgodkännande verksamhet på grund
av konkurrenshämmande verkan inte bör få förekomma om det inte
är oundgängligen nödvändigt av säkerhetsskäl. VAV anser att den av
Petrelius föreslagna va-installationsnämnden bör få hand om verksamheten.
Planverket uppger sig inte ha tagit ställning till om typgodkännandet
skall vara obligatoriskt eller frivilligt men anser vissa skäl tala för ett begränsat
obligatorium för vissa från säkerhetssynpunkt viktiga varor.

Typgodkännandeverksamheten är av värde därigenom att den förenklar
den lokala granskningen av installationen. Den kan också bidra till en
önskvärd standardisering på området. Jag anser därför att regler om sådan
verksamhet bör kunna tas upp bland installationsbestämmelserna.
Verksamheten bör dock inte utformas så att den motverkar konkurrens

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5-4 år 1970

på marknaden. Bl. a. av detta skäl synes det mig inte lämpligt att f. n. införa
regler om obligatoriskt typgodkännande. Sådana regler förekommer f. ö.
inte beträffande byggnadsarbeten.

Det industrialiserade byggandet innebär att inte bara byggnadsdelar utan
också byggelement eller t. o. m. hela hus framställs i fabrik. Den behövliga
kontrollen kan i sådana fall med större fördel utföras i fabriken än på
byggplatsen. Detta gäller också va-installationer. Planverket har utarbetat
system för tillverkningskontroll genom fortlöpande driftskontroll och stickprovsmässig
opartisk kontroll på tillverkningsplatsen. Liksom typgodkännandeverksamheten
bör ett system för tillverkningskontroll kunna regleras
i installationsbestämmelserna.

5.6 Installatörsrättigheter

Enligt nu gällande ordning kan föreskrifter om installatörsrättigheter inte
meddelas med stöd av VAL. Lagen kan sålunda inte användas för att åstadkomma
rättsligt oangripliga förbud att anlita rörinstallatör utan sådana
rättigheter. Som framgått av den tidigare redogörelsen förekommer emellertid
i stor omfattning lokala föreskrifter om installatörsrättigheter och
förbud för annan än auktoriserad installatör att utföra installationsarbeten.

Utredningens förslag innebär att huvudman för allmän va-anläggning
skall få rätt att föreskriva att vissa va-installationsarbeten inte får utföras
av annan än den som har fått installatörsrättigheter. Sådana rättigheter
skall meddelas av huvudmannen. Som en nyhet föreslås att bestämmelser
om villkoren för att förvärva och inneha rättigheter skall bli enhetliga för
hela riket och meddelas centralt av planverket. Enligt förslaget skall huvudmannen
inte utan särskilt medgivande kunna ställa upp andra villkor än de
centralt fastställda.

Utredningens förslag har utsatts för åtskillig kritik. Vissa remissinstanser
har ansett det vara obehövligt med auktorisation på området. Ett flertal
andra instanser har ansett att rättigheterna bör tillerkännas giltighet för
hela landet och att de bör meddelas av ett centralt organ. De kritiska remissinstanserna
har bl. a. pekat på att både det nuvarande och det föreslagna
systemet innebär risk för konkurrensbegränsningseffekter och försvårar för
företag att bedriva verksamhet i flera kommuner.

Det huvudsakliga motivet för ett system med installatörsrättigheter är att
huvudmannen för en allmän va-anläggning därigenom får en viss garanti
för att installationer som skall förbindas med anläggningen utförs på ett
fackmässigt sätt, så att det inte uppstår risk för skador på denna. Det är av
stor allmän betydelse att sådana skador undviks. Detta ligger också i hög
grad i huvudmannens intresse, eftersom han ansvarar för att anläggningen
är funktionsduglig. Med hänsyn härtill synes det mig befogat att ställa upp
särskilda krav på kompetens hos den som skall svara för va-installationsarbeten,
åtminstone när det gäller arbeten av mera betydande omfattning.

38 Tredje lagutskottets utlåtande nr 54- år 1970

Det f. n. tillämpade systemet med installatörsrättigheter är emellertid förenat
med olägenheter, som bara delvis undanröjs genom utredningens förslag.
Sålunda innebär systemet vissa risker för ej önskvärda konkurrensbegränsningseffekter.
Vidare blir det allt vanligare att installationsföretag
driver verksamhet inom flera olika kommuner. Genom att auktorisation
meddelas av varje huvudman för hans verksamhetsområde skapas svårigheter
för sådana företag. Detta gäller även om handläggningen av auktorisationsfrågorna
binds genom centrala direktiv. Man kan nämligen inte
därigenom helt utesluta att praxis blir olika i olika kommuner. Än mindre
kan man undvika besvärande tidsutdräkt vid handläggningen av ärendena.
För installatörsrättigheter torde f. n. i princip krävas att installatören är
kompetent för alla slag av installationsarbeten. Detta är ägnat att motverka
en specialisering som i vissa fall skulle kunna medföra rationaliseringsvinster
vilka kunde komma de enskilda brukarna till godo.

Den kritik som sålunda kan riktas mot systemet med installatörsrättigheter
har gett mig anledning att överväga om inte de synpunkter som ligger
till grund för detta sj^stem kan tillgodoses på annat sätt. Det ligger härvid
nära till hands att anknyta till den ordning som gäller i fråga om byggnadsarbete.
Jag vill erinra om vad jag tidigare har anfört om att reglerna i BS
om byggnadslov bör utvidgas att omfatta alla va-installationsarbeten som
är av mera väsentlig omfattning.

Enligt 61 § BS skall arbete som avser bl. a. nybyggnad och ändring av
befintlig byggnad utföras under ledning och tillsyn av en av den byggande
utsedd och av byggnadsnämnden godkänd ansvarig arbetsledare, vilken
skall svara för att arbetet blir behörigen fullgjort. Byggnadsnämnden skall
enligt 64 § öva tillsyn över arbetet och företa erforderliga besiktningar. Statens
planverk har nyligen hemställt att det införs möjlighet för planverket
att med riksgiltighet pröva frågor om arbetsledares kompetens. Som jag
tidigare har nämnt avser chefen för civildepartementet att ta upp denna
fråga senare i vår. Han ämnar föreslå att BS ändras i enlighet med planverkets
hemställan.

Den förordade ändringen av reglerna angående byggnadslov får till resultat
att bestämmelserna i BS om ansvarig arbetsledare blir tillämpliga på
alla va-installationsarbeten av större betydelse. Detta ger en tillräcklig garanti
för ett korrekt utfört arbete och det finns då inte längre behov av
regler som förbehåller arbetena för i särskild ordning auktoriserade installatörer.
Genomförs planverkets förslag om riksgiltigt godkännande av ansvariga
arbetsledare, tillgodoses även de synpunkter som ligger till grund
för förslagen om riksgiltiga installatörsrättigheter. De nu berörda konsekvenserna
av en utvidgning av reglerna om byggnadslov ser jag som en väsentlig
fördel och de kan enligt min mening anföras som ett starkt skäl för
en sådan reform.

Bedömningen av frågan om en person skall godkännas som ansvarig ar -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

betsledare bör ske uteslutande med hänsyn till hans personliga kompetens
för uppgiften. Det bör inte vara något som hindrar att en arbetsledare godkänns
enbart för va-installationsarbeten eller enbart för andra slag av arbeten.
I den mån närmare bestämmelser rörande ansvariga arbetsledare på det
nu aktuella området behövs synes de mig lämpligen böra meddelas av planverket
i samma ordning som installationsbestämmelserna.

Även efter en utvidgning av reglerna om byggnadslov återstår, som jag
har påpekat vid behandlingen av frågan om installationsbestämmelser, en
hel del arbeten som inte kommer att kräva byggnadslov och där alltså inte
heller reglerna om ansvarig arbetsledare blir tillämpliga. Det kan därför
ifrågasättas om det i fråga om sådana arbeten finns anledning att ha ett
system med installatörsrättigheter. För egen del kan jag inte finna att de
skäl som kan åberopas till stöd för ett sådant system är tillräckligt starka
för att motväga de invändningar som, bl. a. från konkurrensbegränsningssynpunkt,
kan resas däremot. Det torde f. ö. under alla omständigheter
vara nödvändigt att undanta de enklaste slagen av reparations- och underhållsarbeten,
såsom byte av packningar och rengöring av vattenlås. Jag vill
också erinra om att, i den mån installationsbestämmelser bär meddelats,
brukaren ansvarar för att dessa bestämmelser följs. Även om det inte finns
några regler om skyldighet att anlita auktoriserad installatör ligger det därför
i brukarens intresse att arbetet blir korrekt utfört, och man torde kunna
räkna med att även servicearbeten och liknande i stor utsträckning kommer
att utföras av installatörer som har kompetens såsom ansvarig arbetsledare.

Under hänvisning till det nu anförda förordar jag att det nuvarande systemet
med installatörsrättigheter avvecklas och att det i lagen uttryckligen
anges att huvudman inte har rätt att föreskriva några särskilda inskränkningar
i fråga om vem som skall få utföra installationsarbete.

Auktorisation enligt den ordning som gäller i dag förutsätter i regel skyldighet
för rörinstallatören att stå allmänheten till tjänst och utföra begärda
arbeten. VAV har som ett viktigt skäl mot en ordning med riksrättigheter för
va-installatörer anfört att kravet på service och jourtjänst inte kan upprätthållas
annat än om huvudmannen får meddela auktorisation inom sitt eget
verksamhetsområde. Jag är medveten om att huvudmännen, om systemet
med installatörsrättigheter slopas, inte längre lar möjlighet att med hjälp
av auktorisationen kräva av installatörer att de står till allmänhetens förfogande
för att utföra behövliga arbeten. Den ökade konkurrensfrihet som
mitt förslag medför bör dock innebära en garanti för att servicen mot allmänheten
inte eftersätts. En lämplig ordning för att tillgodose behoven i
detta hänseende i större orter kan vara att företagen i branschen gemensamt
eller i samverkan med huvudmannen inrättar någon form av jourtjänst.
Enligt utredningen förekommer redan i dag ansatser till eu sådan ordning
på vissa håll. Skulle verksamheten inte naturligen ta sig sådan inriktning
bör huvudmannen kunna ta initiativet till behövlig samverkan eller också

40 Tredje lag tskottets utlåtande nr 54 år 1970

själv svara helt eller delvi för i vart fall sådana arbeten som behövs i nödsituationer.

Det nya systemet kan edföra viss kostnadsövervältring från sektorn för
nyinstallationer till sekto för reparationer. Mot en sådan utveckling finns
emellertid inte något att i vända. Den innebär bara att de verkliga kostnaderna
på reparationssidan som tidigare kan ha varit subventionerade från
nyinstallationssidan, kommer i dagen, ökar sålunda kostnaderna för reparationerna
bör emellertid kostnaderna för nyinstallationer minska i motsvarande
mån. Det torde f. ö. vara värdefullt om den nuvarande kopplingen
mellan de båda sidorna i möjligaste mån upphör. Som planverket framhåller
bör nyproducerande företag inte tvingas att svara för reparation av de
anläggningar som de har installerat.

5.7 Prövningsorgan

Frågor enligt VAL kan prövas antingen av länsstyrelse eller av allmän
domstol.

Bland ärenden som enligt VAL ankommer på länsstyrelses prövning kan
nämnas frågor om kommuns skyldighet att ordna allmän va-anläggning, om
allmän va-anläggnings verksamhetsområde i vissa fall, om skyldighet att
ansluta fastighet, om fastställelse av föreskrifter för brukare, om auktorisation
för va-anläggning med annan huvudman än kommun samt om förordnande
av syssloman för sådan anläggning. Vidare kan beslut, som bär
fattats av kommunal huvudman, komma under länsstyrelses prövning med
anledning av kommunala besvär. Sådana besvär kan röra allmänna taxefrågor
eller avgiftsdebitering som avser viss fastighet. De kan också gälla
huvudmans beslut att anta föreskrifter om villkor för brukande av allmän
va-anläggning. Samma fråga kan komma under länsstyrelsens bedömning
genom ett under ställningsförf ar ande enligt 12 § VAL.

Tvist i fråga som avses i VAL skall prövas av allmän underrätt, om inte
annat är föreskrivet. Tvisten skall tas upp av domstolen i den ort, där anläggningen
huvudsakligen har sitt verksamhetsområde. Bland frågor som
skall prövas av domstol kan nämnas tvister om ersättning enligt 8 och 9 §§
VAL för befintliga anordningar, som tas i anspråk för allmän va-anläggning
eller blir onyttiga genom tillkomsten av sådan anläggning. Domstol kan
vidare få pröva bl. a. tvister som rör brukares avgifter, frågor om skadestånd,
då huvudman eller brukare anser sig ha lidit skada till följd av att
andra parten har överträtt bestämmelser i avtal mellan dem samt frågor om
villkors giltighet, tolkning, skälighet och laglighet.

Kritik har riktats mot det gällande prövningssystemet bl. a. därför att
vissa ärendegrupper kan prövas av både länsstyrelse och domstol. Detta gäller
särskilt i fråga om taxa och avgifter. Om huvudmannen är kommun
kan själva taxebeslutet prövas av länsstyrelsen efter kommunala besvär. I
samma ordning kan beslut rörande avgift för viss brukare överprövas. Så -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

dan fråga kan emellertid också komma under domstols prövning i tvist
mellan huvudmannen och brukaren.

Trots de brister som utmärker det nuvarande systemet har utredningen
inte ansett sig böra föreslå några principiella förändringar i detta. Däremot
föreslår utredningen att det skall bli möjligt att använda ett alternativt förfarande.
Vissa va-mål skall kunna behandlas av en för hela landet gemensam
särskild nämnd, statens va-nämnd. Nämnden skall under vissa förutsättningar
kunna meddela för parterna bindande avgöranden, vilka inte
skall kunna överklagas. Den skall också kunna fungera som medlingsinstans
samt anlitas som sakkunnig remissinstans i va-frågor. Utredningen räknar
med att huvudmän och brukare kommer att utnyttja nämnden för att få
sina tvister lösta. På så sätt skulle ett enhetligt förfarande komma till stånd.

Förslaget om inrättande av en va-nämnd har mottagits positivt vid remissbehandlingen.
Det har framhållits att man härigenom får ett snabbt, smidigt
och billigt förfarande för handläggning av tvister i va-frågor. Den väsentligaste
invändningen hos remissinstanserna har varit att man genom att
inrätta va-nämnden får tre prövningsinstanser i stället för de nuvarande
två, vilket kan leda till motsatt effekt mot den avsedda.

För egen del anser jag att det är angeläget att man på detta område får
tillgång till ett ändamålsenligt prövningsförfarande. Detta är särskilt viktigt
av hänsyn till brukarna, eftersom dessa ofta befinner sig i underläge gentemot
huvudmannen. Prövningsreglerna bör vara utformade så att de underlättar
skapandet av en enhetlig praxis och så långt som möjligt undanröjer
de nuvarande svårigheterna för huvudman och brukare att avgöra vilken
prövningsinstans som är den rätta i det enskilda fallet. Utredningens förslag
ligger uppenbarligen i linje med dessa syften.

Enligt min mening är emellertid det föreslagna systemet behäftat med
vissa brister. Genom att nuvarande regler om prövning hos domstol och
länsstyrelse bibehålls leder förslaget till att man för tvister i va-frågor mellan
huvudman och brukare får tre prövningsinstanser i stället för nuvarande
två. Visserligen räknar utredningen med att parterna skall finna det förenligt
med sina intressen att anlita nämnden i uppkommande tvister. Reglerna
om nämndens behörighet är dock utformade på sådant sätt att det i
vissa fall blir omöjligt för nämnden att ta upp ett ärende till prövning eller
fullfölja det till ett avgörande besked. Sålunda kan nämnden besluta i en
tvist endast om parterna är ense om att överlämna målet till nämndens avgörande.
Vidare krävs enligt förslaget för att nämnden skall kunna meddela
beslut att majoriteten av ledamöterna förenar sig om en viss mening. Slutligen
framgår av utredningens motiv att det i princip inte är meningen att
nämnden skall meddela beslut som innefattar bindande föreskrifter för parterna.
Besluten skall utformas så att det lämnas åt parterna själva att genom
ändring i va-avtalet åstadkomma rättelse.

Mot bakgrund av det nu anförda anser jag att handläggningen av tvister i

42 Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

va-frågor mellan huvudman och brukare i princip bör ankomma på en
central nämnd av det slag utredningen föreslår. Nämnden bör dock få exklusiv
behörighet att som första instans avgöra sådana tvister och alltså överta
de uppgifter som f. n. ankommer på underrätten. Nämndens avgöranden bör
få samma verkan som domstols dom. Med hänsyn till att nämndens kompetens
inte blir beroende av parts samtycke bör det finnas möjlighet att
överklaga nämndens avgöranden, överprövningen bör förläggas till domstol.
För att ingen onödig tidsutdräkt skall uppstå bör dock talerätten avskäras
vid lämplig nivå.

Jag föreslår alltså att det inrättas en särskild central nämnd, kallad statens
va-nämnd, samt att det i lagen föreskrivs att tvister mellan huvudman
och fastighetsägare i frågor om tillämpningen av lagen skall prövas av denna
nämnd.

Vissa administrativa va-ärenden bör även i fortsättningen prövas av länsstyrelse.
Länsstyrelse kommer vidare liksom hittills att få pröva va-frågor
med anledning av kommunala besvär. Förslaget löser alltså inte i och för
sig de problem om gränsdragningen mellan olika organs behörighet som nu
föreligger. Vissa svårigheter bör dock kunna undanröjas. Jag viil härom
anföra följande.

Några ändringar bör inte göras i fråga om länsstyrelses behörighet att
pröva frågor om allmänförklaring av va-anläggning, som skall drivas av
annan än kommun, om skyldighet för kommun att se till att allmän va-anläggning
kommer till stånd, om omfattningen av allmän va-anläggnings
verksamhetsområde i vissa fall och om förordnande av syssloman att i huvudmannens
ställe och för hans räkning driva allmän va-anläggning. Däremot
anser jag inte att reglerna om länsstyrelses fastställelse av vissa föreskrifter
som huvudman meddelar bör bibehållas. Är huvudmannen kommun
kan beslut i sådan fråga — liksom exempelvis beslut i avgiftsfrågor — överklagas
genom kommunala besvär. Om fastställelseprövningen slopas, undanröjs
de olägenheter som det innebär att frågan om föreskrifter i vissa
fall kan komma att prövas enligt VAL och i andra enligt allmänna kommunala
besvärsregler.

Enligt gällande lag skall länsstyrelse pröva frågor om skyldighet för
huvudman och fastighetsägare att upprätta rättsförhållande mellan varandra,
medan tvister om avgifter och andra villkor prövas av domstol. Jag föreslår
att va-nämndens kompetens skall omfatta såväl frågor om rätt att bruka
allmän va-anläggning och skyldighet att genom avgift bidra till kostnaden
för sådan anläggning som frågor rörande avgifter och andra villkor. Härigenom
uppnås den fördelen att alla dessa frågor, som har ett intimt samband
med varandra, kommer att prövas i samma ordning. I fråga om nämndens
prövning av avgiftsfrågor vill jag framhålla, att skäligheten av avgift kan
prövas, t. ex. om brukare påstår att hans avgift har bestämts på ett sätt, som
inte överensstämmer med lagens regler om fördelning av avgiftsskyldigheten

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970 43

efter skälig och rättvis grund. Va-nämnden skall emellertid inte kunna göra
någon allmän prövning av taxa och allmänna bestämmelser, utan prövningen
skall alltid avse en viss eller vissa brukare. En allmän prövning skall däremot
liksom hittills ske hos länsstyrelse efter kommunala besvär med tilllämpning
av allmänna kommunalrättsliga regler. Även om va-nämndens avgörande
formellt är begränsat till den brukare som tvisten rör torde dock det
slutliga resultatet ofta bli detsamma som om en allmän prövning hade ägt
rum. Om nämndens beslut i en fråga rörande taxa eller allmänna bestämmelser
har allmän räckvidd kan det nämligen förutsättas att huvudmannen
ändrar taxan eller de allmänna bestämmelserna i överensstämmelse med
nämndens beslut, eftersom han annars riskerar att andra brukare drar motsvarande
fråga under nämndens prövning.

Utredningen har ansett, att tvist mellan huvudman och fastighetsägare,
om fastigheten ligger inom eller utom verksamhetsområdet, inte faller under
va-nämndens kompetens. Skälet härför är att sådan tvist anses i första hand
röra förhållandet mellan det allmänna och huvudmannen. Jag kan inte dela
denna uppfattning. Det ankommer visserligen på huvudmannen att bestämma
verksamhetsområdets omfattning och han kan inte åläggas att ta in en
viss fastighet i detta. Frågan om tolkningen av huvudmans beslut rörande
verksamhetsområdets omfattning bör dock prövas i rättslig ordning på samma
sätt som andra tvister, dvs. av va-nämnden.

Vissa ersättningsfrågor av närmast expropriationsrättslig art kan uppkomma
enligt VAL. Här åsyftas frågor om ersättning för anordningar, som
införlivas med allmän va-anläggning, eller för anordningar, som blir onyttiga
genom att allmän va-anläggning kommer till stånd. Motsvarande regler
bör finnas i den nya lagen. Vissa skäl kan synas tala för att tillämpningen
av dessa regler bör ske i samma ordning som avses skola gälla enligt
annan tvångslagstiftning, dvs. med fastighetsdomstol som första instans. Med
hänsyn till att värderingen skall avse va-tekniska anordningar anser jag
det dock lämpligt att även dessa tvister prövas av va-nämnden, som skall
ha särskild sakkunskap i va-frågor. Fastighetsdomstol kommer däremot att
få pröva vissa andra frågor rörande va-verk, nämligen sådana som avser
tillämpningen av miljöskyddslagen. Det kan exempelvis gälla påstådd luftförorening
från verket. Tvistar huvudman och tredje man, som även kan
vara brukare, om ersättning för föroreningar skall denna fråga tas upp av
fastighetsdomstol.

Om brukare försummar att betala va-avgifter till huvudmannen kan
denne ansöka om betalningsföreläggande vid allmän domstol för brukaren.
Den möjligheten bör stå öppen även i fortsättningen. Om ansökningen bestrids
skall enligt vanliga regler tvisten hänskjutas till rättegång. Även
en sådan tvist bör prövas av va-nämnden. Jag förordar därför -— med lagen
(1947:638) om betalningsföreläggande för vissa fordringar på arbetslön
som förebild — att det föreskrivs att sådana va-mål om betalningsföreläg -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

gande i vilka gäldenären bestritt ansökningen och målet med anledning
härav hänskjutits till rättegång skall överlämnas till va-nämnden för avgörande.

De regler jag föreslår om va-nämndens behörighet medför att nämnden
kan få pröva inte bara rent va-rättsliga frågor utan också exempelvis frågor
om ogiltighet av avtal, om skadeståndsskyldighet och andra frågor av
allmänrättslig art. Tvister av detta slag torde dock bli fåtaliga, och jag har
ingen anledning att undandra dem från nämndens prövning genom gränsdragningsregler
som med nödvändighet måste bli svåra att tillämpa.

Va-nämnden skall enligt mitt förslag i huvudsak kunna pröva bara tvister
mellan huvudman och brukare. Andra tvister i va-frågor skall tas upp av
allmän domstol. Som exempel på sådana tvister kan nämnas skadeståndskrav
som brukare framställer mot annan brukare samt tvist mellan brukare
och installatör rörande installation i brukarens fastighet.

Slutligen bör nämnas att även hälsovårdsnämnden har att ta befattning
med vissa va-frågor. Sålunda faller under nämndens kompetens bl. a. att
pröva om sanitär olägenhet uppkommer genom avstängning av vattentillförseln
från huvudmans sida. Hälsovårdsnämnden kan vidare genom åläggande
åstadkomma att fastigheter, till förhindrande av sanitär olägenhet,
faktiskt ansluts till allmän va-anläggning.

Enligt utredningens förslag skall va-nämndens beslut inte kunna överklagas.
Den ändrade ställning nämnden får enligt mitt förslag bör dock,
som jag tidigare har nämnt, föranleda att klagorätt till domstol införs. Jag
vill i detta sammanhang anföra att det med hänsyn till nämndens sakkunskap
på va-området kan antas att tyngdpunkten när det gäller de rent va-tekniska
avgörandena kommer att ligga hos nämnden samt att domstolens överprövning
i första hand kommer att ta sikte på de rättsliga frågorna.

Eftersom va-nämnden skall vara central för hela landet, bör detsamma
gälla den instans som skall överpröva nämndens avgöranden. Jag har stannat
för den lösningen att målen koncentreras till en fastighetsdomstol — lämpligen
Stockholms tingsrätt. Parternas intresse av snabba avgöranden talar
starkt för att det inte bör vara möjligt att överklaga fastighetsdomstolens beslut.
Visserligen skulle det kunna göras gällande att frågor av principiell
rättslig innebörd borde få fullföljas till högre rätt. Med hänsyn till svårigheten
att avskilja sådana frågor och till att tyngdpunkten när det gäller de
rent va-rättsliga bedömningarna bör ligga på va-nämnden har jag emellertid
kommit till den uppfattningen att någon möjlighet att fullfölja talan mot
fastighetsdomstolens beslut inte nu bör införas. Det kan emellertid finnas anledning
att överväga denna fråga på nytt i samband med att slutlig ställning
tas till frågan om fullföljd mot fastighetsdomstols avgöranden och om hovrätts
framtida utformning.

Enligt utredningens förslag skall va-nämnden bestå av ordförande och sex
andra ledamöter vilka jämte suppleanter utses av Kungl. Maj :t. Ordföranden

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

och två av de övriga ledamöterna skall vara lagfarna. Beträffande ordföranden
och en av nyssnämnda två ledamöter, vilken skall vara nämndens
vice ordförande, krävs dessutom att han innehar eller har innehaft domarämbete.
De tre lagfarna ledamöterna får inte utses bland personer, som
kan anses representera partsintressen. Nämndens övriga fyra ledamöter
skall däremot utses bland personer som kan anses företräda dessa intressen.
Två av dem skall ha anknytning till huvudmännen och två till brukarna.
Utredningen hänför brukarna till två huvudgrupper, nämligen dels de
som behöver vattenförsörjning och avlopp till bostäder och för annan detalj
förbrukning, dels de som behöver anlita den allmänna va-anläggningen
för industriella eller liknande ändamål. Av de två ledamöterna på brukarsidan
bör den ena representera detalj förbrukarna och den andra storförbrukarna.

I huvudsak kan jag ansluta mig till utredningens förslag att i nämnden
skall finnas juridisk sakkunskap samt ledamöter med goda insikter i huvudmännens
och brukarnas problem. Jag anser det emellertid inte påkallat
att ge nämnden ett så starkt inslag av intresserepresentation som utredningen
föreslår. Enligt min mening bör inga ledamöter utses som företrädare
för vissa partsintressen, utan i fråga om samtliga ledamöter bör
kvalifikationskraven utformas som krav på vissa insikter och erfarenheter.
Jag anser det vidare inte nödvändigt att mer än en jurist ingår i
nämnden. Däremot bör nämnden få ett starkare inslag av teknisk sakkunskap
än utredningen föreslår. Av nu angivna skäl föreslår jag att nämnden
skall bestå av ordförande och fem övriga ledamöter. Ordföranden bör
vara jurist med domarerfarenhet. En ledamot bör ha sakkunskap och erfarenhet
i va-tekniska frågor. Två ledamöter bör vara väl förtrogna med
förvaltning och skötsel av va-verk och två väl förtrogna med va-förhållanden
som avser resp. bostadsfastigheter och annan bebyggelse. Trots att
alltså inga ledamöter skall utses som representanter för berörda intressen
kan det vara lämpligt att organisationer som företräder dessa intressen
bereds tillfälle att framföra synpunkter på valet av ledamöter. Detta synes
mig kunna ske utan stöd av någon uttrycklig lagbestämmelse.

Förfarandet vid va-nämnden bör utformas i nära överensstämmelse med
de regler som gäller för hyresnämnd. På så sätt blir handläggningen domstolsliknande,
men den kommer att äga rum under något friare former än
en domstolsprocess. Liksom hyresnämnderna bör va-nämnden få vidsträckta
medlande funktioner. Med hänsyn till va-nämndens sammansättning
av experter på olika områden bör den vidare — såsom utredningen föreslår
—■ anlitas för att avge yttrande även i mål och ärenden om vattenförsörjning
och avlopp, vilka handläggs i annan ordning. I första hand torde länsstyrelserna
ha anledning att infordra yttranden i va-ärenden från nämnden.
En bestämmelse om skyldighet för nämnden att avge yttranden i vafrågor
bör tas in i nämndens instruktion.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

5.8 Samordning med annan lagstiftning

Som jag tidigare nämnt har den 19 december 1969 till lagrådet remitterats
förslag till ändringar i lagen om vissa gemensamhetsanläggningar
(LGA). Ändringarna innebär att LGA:s tillämpningsområde utvidgas så att
det blir möjligt att genom förrättning enligt lagen inrätta gemensam anläggning
för vattenförsörjning eller avlopp för två eller flera fastigheter.
Samtidigt föreslås att den möjlighet som f. n. finns enligt 8 kap. VL att
ordna avloppssamfällighet mellan enskilda fastigheter slopas utom i fall då
det är fråga om gemensam ledning för avlopps- och torrläggningsföretag.
8 kap. VL kommer härefter att innehålla regler endast om förhållandet mellan
allmänna va-anläggningar inbördes samt mellan sådan anläggning och
fastigheter som ligger utanför dess område.

Vattenöverdomstolen har i remissyttrande över förslaget till ändringi LGA
pekat på vissa problem som kan uppstå, om verksamhetsområdet för en allmän
va-anläggning utvidgas så att det kommer att innefatta en va-anläggning
tillkommen enligt LGA. Jag vill med anledning härav framhålla följande.

Den omständigheten att vissa fastigheter inom en allmän va-anläggnings
verksamhetsområde är delägare i en va-samfällighet enligt LGA bör inte
hindra att frågan om fastigheternas rätt att bruka den allmänna anläggningen
eller om deras avgiftsskyldighet till dennas huvudman tas upp och prövas.
Vid bedömningen av om fastigheternas va-behov med större fördel kan
tillgodoses på annat sätt än genom den allmänna va-anläggningen får man
ta hänsyn till den fördel de har av gemensamhetsanläggningen och de kostnader
som följer med denna. I och för sig är det inget som hindrar att en
prövning enligt va-lagen av frågan om de i samfälligheten ingående fastigheternas
skyldighet att bidra till den allmänna va-anläggningen leder til!
att vissa men inte alla dessa fastigheter åläggs sådan bidragsskyldighet.
Frågan om samfälligheten därefter skall bestå för de återstående fastigheterna
får prövas enligt reglerna i LGA. Om samfälligheten inte kan bestå,
kan även de övriga fastigheterna komma att anslutas till den allmänna vaanläggningen.

En samfällighet enligt LGA som sådan bör inte i något fall kunna få
ställning av brukare i förhållande till den allmänna va-anläggningen.

Om en samfällighet enligt LGA upplöses på grund av att de deltagande
fastigheterna ansluts till en allmän va-anläggning, torde den allmänna vaanläggningens
huvudman ofta kunna åläggas skyldighet att inlösa eller
ersätta samfällighetens anordningar enligt reglerna i va-lagen. Det kan tänkas
att en gemensamhetsanläggning, som ursprungligen har avsett både vatten
och avlopp, efter tillkomsten av en allmän va-anläggning kan bli överflödig
när det gäller det ena av dessa ändamål men stå kvar för det andra
ändamålet. Vad som anförts om gemensamhetsanläggningar enligt LGA sy -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

nes kunna tillämpas också på sådana avloppssamfälligheter mellan enskilda
fastigheter som kan ha bildats enligt 8 kap. YL i dess hittillsvarande lydelse.

Om en huvudman skulle bestämma verksamhetsområdet för allmän vaanläggning
på sådant sätt att det omfattar endast en del av de fastigheter
som är delägare i en samfällighet enligt LGA eller i en avloppssamfällighet
enligt 8 kap. VL blir problemen mer svårlösta. Jag anser det därför lämpligt
att i va-lagen ta in en föreskrift, som hindrar att verksamhetsområdet
bestäms på detta sätt. Bestämmelsen bör vara tillämplig på alla beslut som
fattas rörande verksamhetsområdets utsträckning.

Specialmotivering

Utskottet återger här sådana delar av specialmotiveringen till lagförslagen,
som är av särskilt intresse med hänsyn till de i ämnet väckta motionerna.

Utskottet hänvisar i övrigt till propositionen s. 123—167.

1. Förslaget till ny lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

9 §

Gällande rätt och utredningen. Enligt VAL inträder avgiftsskyldighet när
fastighet har anslutits till va-anläggningen. Utredningen, som anser att
begreppet anslutning bör slopas, föreslår en regel om att fastighetsägares
avgiftsskyldighet skall inträda när va-anläggningens ledningsnät har nått
fastighetens omedelbara närhet och huvudmannen har gjort vad på honom
ankommer för att anläggningen skall kunna brukas för fastigheten.
Detta torde motsvara vad som enligt gällande rätt ligger i begreppet anslutning.
För bebyggda fastigheter som skall utnyttja anläggningen bör
enligt utredningen de angivna förutsättningarna anses uppfyllda när servisledning
har utförts och fastighetens ledningssystem kopplats till denna.
I fråga om fastigheter som inte utnyttjar anläggningen bör huvudmannen
anses ha fullgjort sin skyldighet redan i och med att ledningsnätet har
dragits till fastighetens omedelbara närhet så att en tillkoppling lätt kan
ske.

Remissyttrandena. Flertalet remissinstanser har avstått från att framföra
några synpunkter på denna fråga. SKTF, byggnadskontoret i Halmstad
samt vatten- och avloppsnämnden i Göteborg anser att uttrycket ”fastighetens
omedelbara närhet” är oklart. Även VAV anser att tidpunkten då
avgift skall erläggas är oklar. Skyldigheten torde i princip inträda när

48 Tredje laguiskottets utlåtande nr 54 år 1970

huvudmannen har gjort vad på honom ankommer för att va-anläggningen
skall kunna brukas för fastigheterna. Enligt drätselkammaren och gatunämnden
i Malmö bör klargöras om avsikten är att avgift skall kunna tas
ut av senare ägare än den som ägde fastigheten när förutsättningarna för
avgiftsskyldighet inträdde. Vidare påpekas att frågan om vilken taxa som
skall tillämpas kan bereda problem dels när huvudmannen inte kräver avgift
redan när avgiftsskyldigheten inträder, dels när ytterligare avgift skall utkrävas
vid sanering eller utökning av befintlig byggnad. Liknande påpekande
görs av Föreningen Sveriges kommunala förvaltnings jurister, som dessutom
anför att den föreslagna regeln ger anledning till tveksamhet eftersom
dess formulering inte utesluter att brukare kan åläggas att betala periodiska
brukningsavgifter fr. o. m. den tidpunkt då de angivna förutsättningarna
föreligger.

Departementschefen. Jag föreslår i 12 § bestämmelser om skyldighet för
huvudman att upprätta förbindelsepunkt för varje fastighet som skall bruka
anläggningen. Fastighetsägarens avgiftsskyldighet bör lämpligen inträda
när sådan förbindelsepunkt har upprättats och fastighetsägaren har fått
underrättelse om punktens läge. Bestämmelse härom har tagits upp i 9 §
andra stycket. Frågan om avgiftsskyldighetens omfattning regleras inte
i denna paragraf. Den får bedömas från fall till fall enligt den allmänna
regel om fördelning av avgiftsskyldigheten efter skälig och rättvis grund
som jag har behandlat i den allmänna motiveringen. Att avgiftsskyldighet
kan föreligga för dagvattenavledning från allmänna platser redan innan
förbindelsepunkt upprättats framgår av 24 §.

10 §

I paragrafen behandlas frågan om de rättsverkningar som inträder när
fastighet byter ägare. Paragrafens första stycke ersätter 25 § andra stycket
VAL. Andra stycket motsvarar 16 § i utredningens förslag.

Gällande rätt. I 25 § VAL föreskrivs bl. a. att fastighetsägare svarar för
förpliktelse som enligt lagen åvilar fastigheten, om inte annat har avtalats,
samt att ny ägare eller innehavare inte svarar för avgift som förfaller till
betalning före tillträdesdagen.

Utredningen. Utredningens förslag innehåller inte någon direkt motsvarighet
till 25 § VAL. Detta sammanhänger med att rättsförhållandet mellan
parterna i princip skall regleras genom avtal. Däremot föreslår utredningen
i 16 § en särskild regel om skyldighet för brukare som överlåter sin fastighet
att underrätta huvudmannen härom. Till dess sådan underrättelse har
kommit huvudmannen till handa svarar den tidigare brukaren mot huvudmannen
enligt föreliggande va-avtal. Den praktiska innebörden av den

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5A år 1970 49

föreslagna paragrafen är enligt utredningen att frånträdande brukare, som
underlåter att underrätta eller låta underrätta huvudmannen, kan riskera
att få räkning på avgifter för tid efter frånträdandet. Sådan räkning blir
han då skyldig att betala. I vad mån han kan kräva tillbaka vad han erlägger
av den tillträdande brukaren, beror på vad hans avtal med denne
innehåller. Om brukare går i konkurs och konkursboet i hans ställe inträder
som brukare, bör underrättelseplikten anses gälla konkursboet. Underlåter
konkursboet att anmäla, att det har övertagit brukandet, riskerar det
att vattentillförseln stängs av, om den i konkurs försatte brukaren försummat
att betala avgift till va-verket. Har anmälan skett, kan avstängning
inte äga rum på grund av att konkursgäldenären lämnat avgifter till vaverket
obetalda. Huvudmannens fordran med anledning av att konkursgäldenären
häftar för obetalda avgifter blir, oavsett om underrättelse har
skett eller inte, en fordran i konkursen. Fordringar mot konkursboet för
tiden efter det boet har inträtt som brukare i gäldenärens ställe blir däremot
s. k. massafordringar. Huvudman skall enligt utredningens mening
inte ha rätt att betinga sig att nytillträdande brukare betalar tidigare brukares
obetalda avgifter.

Det sagda avser rättsförhållandet mellan brukare och huvudman. I avtal
mellan frånträdande och tillträdande brukare kan ha bestämts t. ex. att
den tillträdande skall betala den frånträdandes obetalda va-avgifter. En
sådan överenskommelse binder emellertid inte huvudmannen. Har den tillträdande
brukaren försummat att i rätt tid fullgöra sitt åtagande att betala
den frånträdandes avgifter, kan huvudmannen vända sig mot den frånträdande
med krav. Han är däremot förhindrad att söka tvinga fram betalning
från den nye brukaren genom att stänga av vattnet eller på annat sådant
sätt.

Remissyttrandena. Flera remissinstanser påpekar att utredningens förslag
förefaller vara oklart när det gäller betalningsansvaret under den tid som
kan förflyta mellan tillträdet och underrättelsen. Hit hör vice stadsjuristen
i Stockholm, drätselkammaren i Malmö, kommunalrättskommittén, styrelserna
för Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet samt
Föreningen Sveriges kommunala förvaltnings jurister. Flera av dessa remissorgan
anser det lämpligt att såväl köpare som säljare skall svara gentemot
huvudmannen för fastighetens skyldigheter. Styrelserna för stadsoch
kommunförbunden förordar att varje brukare skall svara för anslutningsavgiften
i vad den förfaller under hans innehavstid samt att frånträdande
brukare därjämte skall svara för belopp som förfallit till betalning,
innan underrättelse om frånträdandet kommit huvudmannen tillhanda.
HSB anser det tveksamt om den föreslagna regeln är motiverad och påpekar
att den kan medföra tvister mellan säljare och köpare eftersom underrättelse
till huvudmannen ofta kan komma att försummas eller för 4

Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 samt. 3 avd. Nr 54

50 Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

dröjas. Länsläkaren i Malmöhus län föreslår att underrättelse om ny ägare
skall ske genom lagfartsmyndighetens försorg.

Departementschefen. I första stycket av denna paragraf har intagits en
motsvarighet till VAL:s föreskrift om att ny ägare av fastighet inte svarar
för avgift som förfaller till betalning före den dag då han skall tillträda
fastigheten. Vem som skall betraktas som fastighetsägare framgår av 3 §.

Vad gäller de av utredningen i 16 § föreslagna bestämmelserna om skyldighet
att underrätta huvudman om fastighetsöverlåtelse och om verkan
av att denna skyldighet försummas synes mig sådana bestämmelser önskvärda
med hänsyn till huvudmannens intresse av att vid varje särskild tidpunkt
känna till vem som är betalningsskyldig på grund av fastighetsinnehav
och av att kunna få ut de avgifter som belöper på fastigheterna. Dessa
synpunkter talar emellertid för att huvudmannen bör underrättas även när
äganderätten till fastighet har övergått på annat sätt än genom överlåtelse.
Bestämmelserna i andra stycket av denna paragraf har utformats med hänsyn
härtill. De föreskriver inte uttryckligen någon underrättelseskyldighet.
Det syfte en sådan skyldighet skulle tjäna tillgodoses nämligen i lika hög
grad genom en regel om att den förre ägaren svarar för de med fastigheten
förenade förpliktelserna så länge huvudmannen inte har fått besked om
att äganderätten har övergått på annan. Med en sådan regel kommer det att
ligga i den frånträdandes intresse att lämna besked om äganderättsövergången
i så god tid att han inte riskerar att bli betalningsskyldig för belopp
som förfaller sedan han har frånträtt fastigheten. Med hänsyn härtill saknas
enligt min mening anledning att föreskriva skyldighet för lagfartsmyndigheten
att underrätta huvudmannen. Någon beaktansvärd risk för
att de föreslagna bestämmelserna skulle kunna medföra tvister mellan säljare
och köpare synes mig inte föreligga. För att den av flera remissinstanser
påtalade oklarheten beträffande betalningsansvaret för tid som kan förflyta
mellan tillträdet och underrättelsen skall undvikas, har paragrafen
emellertid formulerats så att det klart framgår att både den tidigare och
den nye ägaren svarar mot huvudmannen för skyldigheter som skall fullgöras
under denna tid. Om parterna inte har avtalat om annat i samband
med överlåtelse av fastigheten torde en säljare som har blivit tvungen att
betala huvudmannen i enlighet med den föreslagna regeln kunna återkräva
erlagt belopp av köparen.

12 och 13 §§.

Departementschefen. Det är enligt min mening angeläget att klarhet råder
om vad som ingår i allmän va-anläggning och om var gränsen går mellan
anläggningens ledningsnät och ledningar som hör till de enskilda fastigheterna.
Detta har betydelse exempelvis när det gäller att bedöma, om

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

huvudmannen har fullgjort sin skyldighet att anordna va-anläggning och
bereda fastighetsägare tillfälle att utnyttja anläggningen, eller att avgöra
vem som har ansvaret för att anordningar utförs och vidmakthålls i behörigt
skick. Kännedom om den allmänna va-anläggningens omfattning
krävs också för att man skall kunna beräkna huvudmannens kostnader för
anläggningen. Jag har kommit till den uppfattningen att man för att undanröja
den oklarhet i nu aktuellt hänseende som råder enligt gällande lag
och som sammanhänger med det där använda begreppet servisledning bör
införa regler, som ålägger huvudman att för varje fastighet fixera en bestämd
punkt, där gränsen går för den allmänna va-anläggningens ledningsnät
och där den enskilda fastighetens ledning skall ta vid. Regler om sådan
s. k. förbindelsepunkt har tagits upp i 12 §.

Förbindelsepunkt skall, om inte särskilda skäl föranleder annat, vara
belägen i fastighetens omedelbara närhet. I allmänhet torde det vara lämpligt
att förlägga den i eller intill fastighetsgränsen. Det bör emellertid vara
möjligt att i speciella fall förlägga förbindelsepunkten på längre avstånd
från fastigheten. Om exempelvis förhållandena är sådana att huvudmannen
enligt de principer som skall gälla för avgiftsfördelningen skulle ha rätt att
av viss brukare ta ut ersättning för de särskilda kostnader som fastighetens
anslutning föranleder, kan motsvarande resultat uppnås genom att förbindelsepunkten
förläggs på visst avstånd från fastigheten, varefter fastighetsägaren
själv får bekosta ledning från denna punkt fram till fastigheten.
Det bör inte vara något som hindrar att en förbindelsepunkt, om så anses
lämpligt, blir gemensam för två eller flera fastigheter. Förbindelsepunktens
läge bestäms av huvudmannen ensam, men det ligger i sakens natur
att han därvid i möjligaste mån hör ta hänsyn till fastighetsägarens önskemål.
Frågan om huvudmannen har iakttagit bestämmelserna i förevarande
paragraf kan komma under prövning exempelvis i tvist om avgiftsskyldighet
föreligger för fastigheten eller inte.

Som framgår av 9 § andra stycket är det en förutsättning för att avgiftsskyldighet
skall anses ha inträtt att förbindelsepunkt har blivit upprättad.

Eftersom det är viktigt för fastighetsägarens planering av fastighetens
bebyggande att han känner till förbindelsepunktens läge föreskrivs i paragrafen
att huvudmannen skall lämna besked härom i god tid.

Lagrå dsbehan dlingen

Utskottet återger här sådana delar av lagrådets uttalande som är av särskilt
intresse med hänsyn till de i ämnet väckta motionerna.

Utskottet hänvisar i övrigt till propositionen s. 188—199.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

Förslaget till lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

9 §

Lagrådet:

För att avgiftsskyldighet skall inträda bör fastighetsägaren — utöver meddelande
om förbindelsepunktens läge som kan ha lämnats honom enligt 12 §
— ha fått underrättelse om att förbindelsepunkten upprättats. I andra stycket
bör därför orden ”om punktens läge” utbytas mot ”därom”.

Förutom den avgiftsskyldighet som regleras i denna paragraf skall enligt
24 § i förslaget föreligga viss avgiftsskyldighet till täckande av kostnad för
att genom va-anläggningen avleda vatten från allmänna platser. Förefintligheten
av denna avgiftsskyldighet synes i överskådlighetens intresse böra anges
i förevarande avsnitt av lagen. Lagrådet förordar därför att innehållet i
24 § delvis överföres till en ny paragraf, som införes i detta avsnitt efter 9 §.
Den nya paragrafen kan förslagsvis få avfattningen, att huvudman utöver
vad som följer av 9 § har rätt att av ägare till sådan fastighet inom stadsplan
eller byggnadsplan som är avsedd för bebyggande taga ut avgift för avledande
genom anläggningen av vatten från gata, väg eller annan allmän plats
inom planområdet samt att avgift ej får tagas ut innan åtgärder för avledandet
vidtagits.

10 §

Lagrådet:

Enligt andra stycket skall, då fastighet övergått till ny ägare, den tidigare
ägaren jämte den nye gentemot huvudmannen svara för de skyldigheter som
för tiden från och med tillträdesdagen till dess huvudmannen underrättats
om äganderättsövergången åvilar fastighetsägaren. Med stadgandet torde
åsyftas avgift, som förfaller till betalning under den angivna tiden, vare sig
fråga är om periodisk avgift eller om engångsavgift. Något påtagligt behov
av denna avvikelse från grundsatsen att det är fastighetsägaren som svarar
för avgiftsskyldigheten har enligt lagrådets mening inte visats föreligga. Under
alla förhållanden kan det inte anses rimligt, att underlåtenhet att underrätta
huvudmannen om äganderättsövergången skall medföra så allvarlig
påföljd. Särskilt när det är fråga om engångsavgift kan det röra sig om betydande
belopp. Lagrådet hemställer därför att bestämmelsen får utgå.

17 §

Lagrådet:

Så som denna paragraf utformats i det remitterade förslaget uttrycker
den inte särskilt väl vad som är avsett, nämligen att statens planverk skall
meddela närmare bestämmelser om va-installation och om utförande av installationsarbete.
Lagrådet vill förorda, att paragrafen får det innehållet att

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970 53

regler om beskaffenhet av va-installation och utförande av installationsarbete
meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

35—54 §§

Justitieråden Kiben och Gyllensvärd:

Inrättandet av en central insLans, där tvistefrågor mellan va-anläggnings
huvudman och brukare kan bli föremål för en sakkunnig och snabb prövning,
är otvivelaktigt väl motiverat. Den föreslagna va-nämnden har emellertid
enligt vår mening fått alltför vidsträckt kompetens.

En central va-instans torde ha sin huvudsakliga betydelse för prövning
av lagligheten och skäligheten — i stort sett sammanfaller dessa begrepp
— av generella föreskrifter som huvudmannen meddelar rörande anläggningens
brukande (allmänna bestämmelser) och brukarnas avgiftsskyldighet
(taxa). Sådana frågor lämpar sig inte särskilt väl för domstolsprövning
i reguljär ordning, och det behöver därför inte möta några betänkligheter
att undantaga dem från domstolarnas kompetens. Enligt förslaget skall
emellertid va-nämnden ha exklusiv behörighet alt som första instans pröva
alla tvister som hänför sig till rättsförhållandet mellan huvudman och brukare.
Som typfall av sådana tvister nämnes i 35 § bl. a. tvister om giltigheten,
beståndet eller rätta innebörden av avtal mellan huvudman och fastighetsägare
samt tvister om skadestånd på grund av att endera parten
överskridit rätt eller åsidosatt skyldighet i förhållande till den andre. Tvister
av detta slag hör normalt till domstols prövning även om det gäller verksamhet
vars utövare har en mer eller mindre offentligrättsligt betonad monopolställning.
Som närliggande exempel kan anföras gas-, eleldricitetsoch
telefonväsen. Rättsförhållandet mellan huvudmannen för en allmän
va-anläggning och dess brukare kan visserligen sägas ha en speciell prägel
på grund av fastighetsägares skyldighet att — oberoende av om han själv
önskar anslutning — bidraga till kostnaderna för anläggningen så snart
vissa i lagen angivna förutsättningar föreligger. I allt väsentligt måste dock
sådana tvister som nyss angivits bedömas med tillämpning av samma
grundsatser som liknande tvister i kontraktsförhållanden i allmänhet. Med
hänsyn härtill anser vi oss inte kunna tillstyrka, att prövningen anförtros
en nämnd som inte har karaktär av domstol. Att nämndens avgöranden
skall kunna klandras vid Stockholms rådhusrätt (tingsrätt) såsom fastighetsdomstol
— i och för sig en egendomlig anordning med tanke på de
lokala förhållandenas betydelse i det enskilda fallet — är inte ägnat att
i någon högre grad minska betänkligheterna.

Den gränsdragning mellan va-nämndens och domstols kompetens, som
enligt vår mening bör komma til! stånd, torde lämpligen böra ske genom
särskilt angivande av de frågor som skall prövas av nämnden samt en bestämmelse
om domstolsprövning av andra i lagen behandlade frågor i den

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

mån de inte hör till länsstyrelsens prövning. I enlighet med vad vi förut
anfört bör till nämndens kompetensområde hänföras frågor om prövning
av allmänna bestämmelser och taxa. Dit torde också böra hänföras frågor
om villkor för utnyttjande av allmän va-anläggning i den mån allmänna
bestämmelser och taxa ej är tillämpliga samt avtal ej kunnat träffas (35 §

4). För dessa frågors hänförande till domstolsområdet kunde visserligen
tala, att rättigheter och skyldigheter för sådana brukare som inte är underkastade
de allmänna bestämmelserna och taxan — vanligen s. 1c. storförbrukare
— oftast torde komma att regleras genom avtal och att samma ordning
som skall gälla för prövning av spörsmål om tillämpning av sådant
avtal lämpligen borde gälla även i fall då det är fråga om att bedöma skäligheten
av villkor som huvudmannen ensidigt uppställt och som brukaren
inte vill acceptera. Ibland torde emellertid tvisten i första hand kunna avse
just frågan om de allmänna bestämmelserna resp. taxan är tillämpliga. Till
undvikande av kompetenskonflikter och onödig omgång synes det därför
lämpligast att nämnden får pröva frågor om villkoren för utnyttjande av
anläggningen i alla fall där avtal inte föreligger.

Tvister i andra va-frågor än de nu nämnda bör, om de inte hör till länsstyrelsens
prövning, enligt vår mening upptagas av domstol, närmare bestämt
av den lokala fastighetsdomstolen. Till domstolens kompetensområde
kommer då att hänföras bl. a. tvister om inlösen och ersättning enligt 14
och 15 §§ samt tvister om tillämpning av bestämmelserna i 8 och 9 §§ rörande
— med den nuvarande lagens terminologi — anslutningsrätt och anslutningstvång.
De förstnämnda bestämmelserna har närmast expropriationsrättslig
karaktär, och att deras tillämpning lägges i domstols hand får
därför anses naturligt. Beträffande tvister om anslutningsrätt och anslutningstvång,
som f. n. tillhör länsstyrelsens prövning, kan framhållas att
utredningen för sin del funnit, att de med hänsyn till frågornas natur principiellt
hör hemma under judiciell instans.

Med den av oss förordade kompetensregleringen kommer talan om åläggande
för fastighetsägare att utge förfallen avgift till huvudmannen att
tillhöra domstols prövning, och detta oavsett om avgiften debiterats enligt
taxa eller inte. Att va-målen enligt en särskild forumregel blir förlagda till
fastighetsdomstol synes ej föranleda några problem i fråga om möjligheten
att för avgiftens utfående anlita lagsökning eller betalningsföreläggande.
Förhållandet blir likartat beträffande arrendeavgift och hyra till följd av
JB-förslagets bestämmelser om fastighetsdomstol som forum för arrendeoch
hyrestvister. Här finns emellertid anledning att något beröra förhållandet
mellan domstolsprövningen och va-nämndens prövning av avgiftsfrågor.

Principen om va-nämndens exklusiva behörighet att pröva taxa eller
andra avgiftsnormer torde böra upprätthållas även vid krav på förfallna
avgifter. Om fastighetsägare vid domstol, där sådant krav framställes
mot honom, gör gällande att taxan eller de grunder efter vilka avgiften el -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970 55

jest beräknats inte står i överensstämmelse med lag, bör tillfälle alltså beredas
honom att före målets avgörande få denna fråga prövad av vanämnden.
Hans utsikter att med framgång bestrida kravet är emellertid
beroende av att nämndens beslut så till vida får retroaktiv verkan, att det
kommer att gälla även den förfallna avgiften. Utredningen har från sina utgångspunkter
— som innebar att avtal ansågs föreligga mellan huvudmannen
och brukaren, även om rättsförhållandet helt reglerades av taxa och
andra generella bestämmelser, och att nämndens behörighet att pröva viss
tvist förutsatte båda parters samtycke — framhållit att nämnden i allmänhet
inte borde låta sina ingripanden få retroaktiv karaktär. Någon generell
regel i detta hänseende kunde emellertid enligt utredningens mening inte
uppställas, utan frågan finge avgöras efter allmänna rättsgrundsatser från
fall till fall. Även från det remitterade förslagets utgångspunkter — och
såvitt nu är i fråga förordar vi ej något avsteg från dessa — torde man
i stort sett kunna ansluta sig till berörda uttalanden.

Enligt vad departementschefen uttalat bör va-nämndens prövning av
generella föreskrifter som huvudmannen meddelat — allmänna bestämmelser
eller taxa — omedelbart avse endast den eller de brukare som påkallat
prövningen. Den av oss förordade begränsningen i va-nämndens kompetens
ger inte anledning att i detta hänseende intaga någon annan ståndpunkt.
Om nämnden medger en avvikelse från meddelade föreskrifter och
grundar detta på överväganden av allmän räckvidd kan det, som departementschefen
vidare framhållit, förutsättas att huvudmannen ändrar de
allmänna bestämmelserna eller taxan i enlighet härmed. När så skett, bör
nämndens beslut inte längre anses ha någon självständig betydelse. Detsamma
gäller även eljest när de allmänna bestämmelserna eller taxan i
den del som varit föremål för nämndens prövning ersättes av nya generella
föreskrifter.

Om va-nämndens behörighet begränsas på det sätt som angivits i det
föregående, kommer nämnden att få en ställning nära motsvarande den
som statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström har enligt 1902 års
lag om elektriska anläggningar. Lika litet som i fråga om prisregleringsnämndens
beslut synes det finnas anledning att medge fullföljd av talan
mot va-nämndens beslut. Erforderliga bestämmelser om förfarandet vid
nämnden torde kunna meddelas i administrativ ordning.

Några specialregler för va-mål i fråga om förfarandet vid fastighetsdomstolen
synes inte vara erforderliga utom såvitt angår kostnader i mål
om tillämpning av 14 eller 15 § (jfr 48 § första stycket i det remitterade
förslaget). I mål vilkas avgörande kräver teknisk eller förvaltningsmässig
sakkunskap i fråga om va-anläggningar torde det ofta vara lämpligt att
domstolen inhämtar yttrande från va-nämnden. I fråga om rätt att fullfölja
talan mot fastighetsdomstolens dom bör vanliga regler gälla.

Beträffande utformningen i lagtext av regler med det sakliga innehåll
som angivits i det föregående vill vi föreslå följande.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

I 21 och 26 §§ upptages bestämmelser om rätt för fastighetsägare att påkalla
prövning av allmänna bestämmelser och taxa. I fråga om ordningen
för sådan prövning göres därvid hänvisning till 35 §, i vilken alla erforderliga
bestämmelser om va-nämnden samlas. Det anges särskilt, att det
beslut vari prövningen utmynnar gäller endast den fastighet för vilken
prövningen påkallats och endast så länge de allmänna bestämmelserna resp.
taxan inte ersatts av nya generella föreskrifter.

I 35 § anges först va-nämndens kompetensområde. I detta hänseende
stadgas, att nämnden verkställer i 21 och 26 §§ omnämnd prövning av allmänna
bestämmelser och taxa samt att det dessutom tillkommer nämnden
att, när huvudman eller fastighetsägare begär det, fastställa de villkor
som skall gälla för fastighets utnyttjande av allmän va-anläggning
i den mån allmänna bestämmelser och taxa ej är tillämpliga samt avtal ej
kunnat träffas. Därefter upptages bestämmelser om nämndens sammansättning,
motsvarande vad 40 § i det remitterade förslaget innehåller härom.
Det bör uttryckligen anges, att ledamot och ersättare förordnas för viss
tid. Ytterligare behöver stadgas endast att talan mot nämndens beslut ej får
föras samt att närmare bestämmelser om nämndens verksamhet meddelas
av Konungen.

Närmast efter 35 § upptages en paragraf av innehåll att tvist i fråga
som avses i förevarande lag och som ej tillhör länsstyrelses eller va-nämndens
prövning upptages av den fastighetsdomstol inom vars område vaanläggningen
har sitt verksamhetsområde eller huvuddelen av detta.

I en sista paragraf upptages erforderliga särbestämmelser om rättegångskostnader
i mål rörande tillämpning av 14 och 15 §§, i sak motsvarande
48 § första stycket i det remitterade förslaget med de avvikelser som
föranledes av att fastighetsdomstol blir första instans och att målet i vanlig
ordning skall kunna föras vidare till högre rätt.

Den föreslagna lagen om betalningsföreläggande för fordringar på avgifter
till huvudman för allmän va-anläggning blir överflödig.

Regeringsrådet Hjern och justitierådet Bergsten:

Vi finner ej anledning till erinran mot förslaget om inrättande av ett
centralt organ, statens va-nämnd, för prövning av va-frågor. Även i vad
angår va-nämndens sammansättning och kompetens anser vi det remitterade
förslaget kunna godtagas. I fråga om utformningen i övrigt av prövningssystemet
är emellertid vissa justeringar i förslaget önskvärda.

Enligt förslaget medges ej talan mot beslut, varigenom va-nämnden utlåtit
sig i fråga om interimistiskt förordnande enligt 49 §. Möjlighet för
part att anföra besvär över sådant beslut hos fastighetsdomstolen bör beredas
genom komplettering av 37 §.

I förslaget finns ej några bestämmelser om förfarandet vid fastighetsdomstolen
i besvärsmål. Denna fråga torde böra regleras på sätt motsva -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

rande vad som i 17 § tredje stycket lagen om hyresnämnder föreskrivits
angående besvär över hyresnämndens beslut.

Mot fastighetsdomstolens dom eller beslut skall enligt 39 § i förslaget
talan ej i något fall få föras. Av remissprotokollet framgår, att det är avsett
att frågan härom skall övervägas på nytt i samband med att slutlig ställning
tages til! frågan om fullföljd mot fastighetsdomstols avgöranden och
om hovrätts framtida utformning. Då va-nämndens kompetensområde omfattar
frågor, som kan vara av kvalificerad rättslig natur och avse betydande
värden, är det enligt vår mening riktigast att i avbidan på detta ställningstagande
avstå från den föreslagna fullföljdsbegränsningen, såvitt gäller
klander av va-nämndens beslut. Regeln om rättegångskostnad vid fastighetsdomstol
i 48 § första stycket tredje punkten skall vid beaktande härav avse
även kostnad i högre rätt.

Ledamot av va-nämnden och ersättare för honom skall enligt 40 § fjärde
stycket förordnas av Konungen. Det bör uttryckligen anges, att förordnandet
skall gälla för viss tid (jfr 19 § i va-utredningens förslag).

Sedan ansökan inkommit till nämnden, bör motparten få yttra sig. Om
ej ansökan omedelbart avvisas, bör sålunda motparten beredas tillfälle att
inom tid som nämnden utsätter inkomma med skriftligt yttrande. Vid behov
bör nämnden föranstalta om ytterligare skriftväxling. Bestämmelser
härom kan lämpligen ersätta vad som i förslaget upptagits i 43 § första
stycket.

I 45 § har givits vissa regler om åtgärder från nämndens sida för att
åvägabringa förlikning mellan parterna och om formen för förlikningsavtal.
Dessa regler är hämtade från lagen om hyresnämnder (10 §). De är där
betingade av att hyresnämnd har ställning bl. a. som organ för medling i
hyrestvister. I förevarande sammanhang passar bestämmelserna mindre
väl. Paragrafen bör därför utgå.

Vad som stadgas i 46 § kan lämpligen ersättas med bestämmelse, att
nämnden skall hålla förhandling, om det ej är uppenbart att förhandling
ej behövs för frågans avgörande, och att förhandling skall hållas på plats
som är välbelägen för parterna. Till paragrafen bör överflyttas de bestämmelser
om verkan av parts utevaro som i förslaget upptagits i 43 § andra
stycket. Härvid bör dock regeln om verkan av att sökandens motpart ej
kommer tillstädes ersättas med bestämmelse, att motparten kan vid vite
föreläggas att inställa sig. En föreskrift om att nämnden som alternativ till
vitesföreläggande kan avgöra frågan på föreliggande utredning kan föranleda
den uppfattningen, att nämnden skulle kunna tillämpa något slags
tredskoförfarande. Nämnden skall alltid enligt regeln i 44 § tillse att frågan
blir i erforderlig grad utredd. Vilken bevisverkan som kan tillmätas det
förhållandet att motparten uteblir från förhandling eller eljest underlåter
att medverka vid utredningen får bedömas från fall till fall.

Att såsom skett i första stycket av 51 § uppställa ett undantagslöst krav

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

på att va-nämndens beslut — även andra beslut än sådana som innebär
avgörande av saken — skall innehålla de skäl, på vilka beslutet grundas,
synes vara att gå för långt. Liksom i lagen om hyresnämnder (15 §) torde
den begränsningen böra göras, att skälen skall anges ”i den mån det är
behövligt”.

Vad angår dispositionen av bestämmelserna är placeringen av reglerna
om klander och besvär före det avsnitt som rör förfarandet vid va-nämnden
mindre följdriktig. En omgruppering bör ske så, att nämnda regler bry tes
ut för att bilda ett särskilt avsnitt, som kan få rubriken ”Klander och besvär”.
I detta avsnitt kan även ingå stadgandet i 48 § första stycket tredje
punkten om rättegångskostnad vid fastighetsdomstol, utvidgat på sätt som
angivits i det föregående.

Förslaget till lag om betalningsföreläggande för fordringar på avgifter
till huvudman för allmän vatten- och avloppsanläggning

Justitieråden Riben och Ggllensvård:

Som vi anfört vid 35—54 §§ förslaget till lag om allmänna vatten- och
avloppsanläggningar blir förevarande lag överflödig vid beaktande av vårt
förslag beträffande prövningen av va-frågor.

Regeringsrådet Hjern och justitierådet Bergsten:

Detta lagförslag föranleder från vår sida ingen erinran.

Departementschefen vid anmälan av lagrådets yttrande

Föredragande departementschefen anförde vid anmälan av lagrådets utlåtande
bl. a. följande.

Lagrådet anser inte att 17 § i det remitterade förslaget till lag om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar särskilt väl uttrycker vad som
är avsett och förordar därför att paragrafen får det innehållet att regler
om beskaffenhet av va-installation och utförande av installationsarbete
meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer. Jag
kan inte ansluta mig till detta förslag. Avsikten med paragrafen är endast
att erinra om att installationsbestämmelser är att hänföra till sådana
föreskrifter om byggnad och byggnadsarbete som finns i BS och de
bestämmelser som planverket meddelar med stöd av BS. Denna avsikt synes
mig tydligast komma till uttryck genom en direkt hänvisning till dessa föreskrifter.
Hänvisningen bör emellertid avse inte bara BS utan också föreskrifter
som meddelas med stöd av BS, och jag föreslår att paragrafen ändras
i enlighet härmed.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

Lagrådet har godtagit förslaget att inrätta en central instans, statens vanämnd,
med uppgift att pröva frågor om va-förhållanden mellan huvudman
och brukare. Inom lagrådet har emellertid meningarna varit delade
i fråga om den närmare utformningen av prövningssystemet. Två ledamöter
ansluter sig i huvudsak till det remitterade förslaget medan de två andra
ledamöterna anser att nämnden enligt detta får en alltför vidsträckt kompetens.

De två sistnämnda ledamöterna föreslår att va-nämndens prövning skall
inskränkas till att avse endast lagligheten och skäligheten av allmänna
bestämmelser och taxor samt villkoren för utnyttjandet av allmän va-anläggning
i den mån allmänna bestämmelser och taxa inte är tillämpliga samt
avtal inte har kunnat träffas. Övriga va-frågor som enligt det remitterade
förslaget skall prövas av va-nämnden — såsom frågor om inlösen och ersättning
enligt 14 och 15 §§ och om tillämpning av bestämmelserna i 8 och
9 §§ om brukningsrätt och avgiftsskyldighet — föreslås bli hänförda till
fastighetsdomstols kompetensområde.

Som framgått av utredningen i detta ärende kan va-frågor vara av invecklad
såväl teknisk som juridisk natur. Med hänsyn härtill har jag funnit det
nödvändigt att skapa en central instans som har stor juridisk och teknisk
kompetens på va-områdel. Det synes mig inte rationellt att begränsa behörigheten
för en instans med dessa kvalifikationer så att viktiga grupper
av va-frågor undandras dess prövning. Detta skulle medföra att vissa vafrågor
inte kom att bedömas med samma va-tekniska sakkunskap som
andra sådana frågor. Ett annat skäl till att jag bär förordat en nämnd med
vidsträckt behörighet har varit en strävan att undanröja de nuvarande
svårigheterna för huvudmän och brukare att avgöra vilken prövningsinstans
som är den rätta i det enskilda fallet. Det förslag om inskränkning av vanämndens
kompetens som två av lagrådets ledamöter för fram lider av
den svagheten att va-frågor skall prövas av tre olika myndigheter i första
instans — länsstyrelse, va-nämnden och fastighetsdomstol -— i stället för,
som jag föreslår, två, nämligen länsstyrelse och va-nämnd. Detta förslag
medför sålunda inte den förenkling i prövningssystemet som jag har eftersträvat.
Förslaget får också vissa mindre lämpliga konsekvenser, t. ex. att
taxefrågor skall kunna prövas av va-nämnden utan möjlighet till omprövning,
medan frågor om brukningsrätt och avgiftsskyldighet, vilka kan ha
intimt samband med taxefrågan, skall avgöras av fastighetsdomstol och
kunna fullföljas till högre instans. Jag kan av nu angivna skäl inte ansluta
mig till förslaget om inskränkning av va-nämndens behörighet.

Även om jag sålunda inte delar de nyss nämnda ledamöternas uppfattning
i huvudfrågan kan jag instämma i deras uttalande att flera av de måltyper
som enligt mitt förslag hänförs till nämndens kompetensområde normalt
prövas av domstol. Jag har varit väl medveten om detta när jag utformade
prövningsförfarandet och har därför förordat att nämnden får en domstols -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

liknande ställning. Detta har i förslaget tagit sig uttryck bl. a. i föreskriften
att ordföranden skall vara lagfaren och erfaren i domarvärv samt i reglerna
om förfarandet vid nämnden och om fullföljd av talan mot nämndens
avgöranden. De två ledamöter av lagrådet som i huvudsak ansluter sig
till departementsförslaget har riktat kritik mot att talan inte skall få föras
mot fastighetsdomstolens dom eller beslut. De föreslår att vanliga fullföljdsregler
skall gälla. Jag har viss förståelse för denna kritik eftersom va-nämndens
kompetensområde omfattar frågor som kan vara av kvalificerad civilrättslig
natur och avse betydande värden. De nyssnämnda ledamöternas
förslag innebär emellertid att va-frågor kan bli föremål för prövning i fyra
instanser. Detta är inte tillfredsställande med hänsyn till den tidsutdräkt
som kan vara förenad med en sådan ordning. Det är inte heller förenligt
med den ställning va-nämnden enligt min mening bör ha. De synpunkter
som ligger till grund för de nämnda ledamöternas förslag synes mig lämpligen
kunna tillgodoses på annat sätt, nämligen genom att va-nämndens
beslut får överklagas direkt till hovrätt mot vars avgöranden talan sedan
kan föras hos högsta domstolen. Härigenom uppnås den fördelen att vafrågor
kommer att kunna prövas i högst tre instanser. Lämpligen bör vamålen
i andra instans koncentreras till Svea hovrätt och prövas av hovrätten
i dess sammansättning som vattenöverdomstol. överprövningen kommer
då att ske vid en domstol med såväl juridiskt som tekniskt utbildade
ledamöter. Är frågan av rent juridisk natur kan domstolen bestå av endast
jurister. I annat fall kan ett eller två vattenrättsråd delta i prövningen.
Genom det angivna fullföljdssystemet nås även den fördelen att prövningen
i andra instans ankommer på en domstol som — i likhet med vanämnden
— har hela landet som jurisdiktionsområde.

Mot bakgrund av vad jag sålunda har anfört förordar jag att va-nämndens
avgöranden skall få överklagas till Svea hovrätt och prövas av hovrätten
i dess sammansättning som vattenöverdomstol. Rättsmedlet när det
gäller avgöranden av själva saken bör vara vad i stället för klandertalan.
Vad jag nu har föreslagit innebär inte någon ändring i förhållande till vad
jag vid remissen till lagrådet anförde om att tyngdpunkten beträffande
avgörandena av de rent va-tekniska frågorna kommer att ligga hos va-nämnden
med dess starka sakkunskap på va-området. Genomförs det angivna
förslaget föreligger enligt min mening inga som helst betänkligheter mot
att låta va-nämndens behörighet omfatta även frågor av kvalificerad rättslig
natur. Den föreslagna ordningen får emellertid bli föremål för nya överväganden
i ett senare skede då slutlig ställning skall tas till frågorna om fullföljd
mot fastighetsdomstols avgöranden och om hovrättsprocessens framtida
utformning.

Förslaget att Svea hovrätt i dess sammansättning som vattenöverdomstol
skall vara andra inslåns och högsta domstolen sista instans i va-mål
medför att särskilda bestämmelser om fullföljd av talan och rättegången
vid överrätt behövs. Sådana bestämmelser har tagits in i 50—54 §§.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

Beträffande övriga delar av lagförslaget anser jag mig kunna godta de
ändringar som lagrådet föreslår. Vissa ytterligare redaktionella ändringar
bör dessutom göras.

Utskottet hänvisar i övrigt till propositionen s. 200—203.

Motioner

I motionerna I: 1190 av herrar Ernst Olsson och Hansson samt II: 1397 av
herr Larsson i Luttra m. fl. berörs till en början de i 18—20 §§ i lagförslaget
upptagna bestämmelserna om installationer och de följder dessa kommer att
få på det lokala planet. Motionärerna erinrar vidare om att det i proposition
nr 64/1970 med förslag till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan framlagts
förslag till de ändringar i stadgan som följer av den föreslagna nya
lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Sålunda skall med
vissa undantag byggnadslov erfordras för sådan till nybyggnad ej hänförlig
ändring av byggnad, som innefattar inrättande av ledningar för vattenförsörjning
eller avlopp samt därmed förbundna anordningar, så ock mera
väsentlig ändring av befintlig sådan ledning eller anordning. Vidare har i
64 § byggnadsstadgan den ändringen föreslagils att, där byggnadsnämnden
så prövar erforderligt, bevis skall företes av sakkunnig person att kontroll
verkställts av ledningar för vattenförsörjning eller avlopp samt därmed förbundna
anordningar. Motionärerna erinrar om att departementschefen i
propositionen uttalat, att det torde vara naturligt att som sådan sakkunnig
person anlitas expertis vid det lokala va-verket, vilket i de allra flesta fall
har kommunen som huvudman. Genom ett sådant förfarande torde en smidig
övergång främjas vid tillämpningen av de nya bestämmelserna.

Enligt motionärernas mening kan dessa föreslagna bestämmelser icke anses
innefatta tillfredsställande garantier för att de olika installationsarbetena
utförs på det sätt som huvudmannen för den allmänna va-anläggningen
har rätt att kräva. Motionärerna föreslår därför i detta syfte vissa kompletterande
kontrollbestämmelser.

Sålunda föreslås, att i byggnadsstadgans 64 § införes den av 1964 års vautredning
förordade bestämmelsen att ”i fråga om byggnad, som är förbunden
med allmän va-anläggning, skall vid slutbesiktning företes bevis
från huvudmannen för anläggningen, att ledningar för vatten och avlopp
med tillbehör, som installerats inom byggnaden, undersökts på sätt huvudmannen
bestämt och befunnits överensstämma med gällande bestämmelser”.
Det är enligt motionärernas uppfattning väsentligt att beviset eller intyget
utfärdas av huvudmannen och att det alltid skall företes för installationer
anslutna till allmän va-anläggning. Med det i propositionen nr 64/
1970 förordade systemet kan föreligga betydande risker för att byggnadsnämnden
och huvudmannen för va-verket kan komma till olika uppfatt -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

ningar om verkställd installations beskaffenhet med därav följande komplikationer,
icke minst kostnadsmässigt, för fastighetsägaren. På sätt vautredningen
närmare utvecklat i betänkandet Vatten och avlopp (SOU 1967:
65, s. 141—142) kan också administrativa svårigheter i form av dubbelarbete
in. in. uppkomma, anser motionärerna.

Huvudmannen för den allmänna va-anläggningen bör enligt motionärernas
mening genom lagföreskrift tilläggas rätt att kräva anmälningsplikt för
sådant installationsarbete för vilket byggnadslov ej erfordras. Genom sådan
anmälan får huvudmannen för den allmänna va-anläggningen vidgad praktisk
möjlighet att kontrollera installationsarbetet redan i samband med dess
utförande. Motionärerna anser härjämte att krav bör kunna ställas, att ansvarig
arbetsledare skall finnas även för icke byggnadslovspliktigt arbete.

Motionärerna hänvisar härefter till att enligt punkt 5 tredje stycket i övergångsbestämmelserna
till den föreslagna lagen om allmänna vatten- och
avloppsanläggningar vad huvudman bestämt om vem som har rätt att utföra
installationsarbete icke gäller efter den nya lagens ikraftträdande eller
den 1 juli 1970. Däremot skall enligt samma punkt 5 första stycket bestämmelse
som huvudman meddelat med stöd av äldre författning och som rör
beskaffenheten hos ledningar för vattenförsörjning och avlopp med tillbehör
eller utförande av installationsarbeten tillämpas till dess regler som avses i
18 § nya lagen trätt i kraft. Enligt motionärernas mening bör detsamma gälla
även installatörsrättigheterna. Skulle dessa automatiskt upphöra den 1 juli
1970 torde uppstå en i detta avseende oreglerad mellanperiod fram till den
tidpunkt då nya installationsbestämmelser hunnit meddelas som med stöd
av byggnadsstadgan skall tillämpas av ansvarig arbetsledare, framhåller
motionärerna.

Förslaget om rätt för huvudmannen att under vissa förutsättningar uttaga
avgifter av obebyggd fastighet inom stads- eller byggnadsplan måste från kommunal
synpunkt hälsas med tillfredsställelse, anför motionärerna. Att avgiftsskyldighet
skall inträda först när huvudmannen upprättat förbindelsepunkt
och underrättat fastighetsägaren om punktens läge kan dock icke i
allo anses ändamålsenligt. Det torde icke vara rimligt att för obebyggda fastigheter
föreskriva en generell skyldighet för huvudmannen att verkställa
de ledningsdragningar som är erforderliga för upprättande av förbindelsepunkt.
Stadgandet om avgiftsskyldighetens inträdande bör enligt motionärerna
i stället utformas så, att denna skyldighet uppkommer när huvudmannen
meddelat fastighetsägaren att allmänna va-ledningar anlagts från vilka
huvudmannen är beredd att på begäran av fastighetsägaren utföra stickledningar
fram till förbindelsepunkt.

Vad slutligen beträffar avgiftsskyldigheten vid överlåtelse av fastighet
erinrar motionärerna om att 1964 års va-utredning föreslog, att den tidigare
ägaren jämte den nye gentemot huvudmannen skulle svara för de skyldigheter
som för tiden fr. o. m. tillträdesdagen till dess huvudmannen under -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

rättats om äganderättsövergången åvilar fastighetsägaren. Motsvarande föreskrift
återfanns också i det till lagrådet remitterade förslaget. På lagrådets
inrådan har dock denna särskilda bestämmelse fått utgå ur lagförslaget.

Enligt motionärernas mening talar starka praktiska skäl — bl. a. angelägenheten
av att huvudmannen för sin avgiftsdebitering i tid får besked om
äganderättsövergången — för att tidigare ägare skall kunna i viss omfattning
svara för avgiftsskyldigheten fram till den tidpunkt då vederbörlig underrättelse
till huvudmannen skett. Den påföljd som en underlåten underrättelse
medför för den tidigare ägaren kan lätt undvikas genom att huvudmannen
får meddelande om fastighetsöverlåtelsen, anför motionärerna avslutningsvis.

I motionerna I: 1189 av herr Hansson m. fl. och II: 1396 av herr Johansson
i Norrköping in. fl. erinras om att utredningen uttalat att frågan om engångsavgifter
för ny bebyggelse på förut bebyggd mark främst borde bedömas
från praktiska synpunkter och på basis av huvudregeln att avgiftsskyldigheten
skall fördelas mellan brukarna efter skälig och rättvis grund. Enligt
utredningen borde i princip äldre bebyggelses anslutningsrätt vara helt avskriven
om bebyggelsen rivs efter minst 50 år. Utredningen hade vidare påpekat
vilken ringa ekonomisk betydelse en sådan regel innefattade jämfört
med att anslutningsrätten ansågs vara av allframtids-karaktär. Departementschefen
har uttalat att han inte kan ansluta sig till utredningens ståndpunkt
utan att han, då den nya lagen bereder möjligheter att ta ut avgifter
för obebyggda fastigheter inom planområden, finner det oegentligt att knyta
engångsavgiftens räckvidd till bebyggelsen på fastigheten. Han anser därför
att frågan om engångsavgift för ny bebyggelse på förut bebyggd mark bör
”bedömas från fall till fall med ledning av den allmänna regeln om skälig
och rättvis fördelning”.

Motionärerna påpekar att under de 15 år som den nuvarande va-lagen
varit i kraft en viss praxis i nu avsedda ärenden utbildats. Den sägs visserligen
inte vara helt enhetlig men torde i flertalet fall vara grundad på den bestämmelse
härulinnan som innefattas i normalförslag till vatten- och avioppstaxor,
Svenska Vatten- och Avloppsverksföreningens publikation VAV
P 12 (§ 2 mom. 4).

Motionärerna säger sig förutse att departementschefens uttalande att berörda
frågor skall bedömas från fall till fall utan angivande av några närmare
riktlinjer för bedömningen kommer att vålla osäkerhet och ett stort antal
tvistemål innan rättstillämpningen hinner ge besked om hur lagen skall tilllämpas
i aktuella avseenden. Motionärerna finner det därför önskvärt att
det lämnas viss anvisning om hur lagen i detta avseende skall tolkas. Motionärerna
vill erinra om att kommunen icke har något fiskaliskt intresse av alt
få in största möjliga belopp i form av engångsavgifter. Huvudmannen är ju
alltid berättigad att helt täcka kostnaderna för va-anläggningen genom av -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

gifter från brukarna. Vad som icke uttages i form av engångsavgifter för ny
bebyggelse på förut bebyggd mark får alltså i stället uttagas i form av engångsavgifter
för ny exploatering eller i form av brukningsavgifter, framhåller
motionärerna. Frågan bör därför, som va-utredningen anfört, främst
bedömas från praktiska och rättvisesynpunkter. Motionärerna säger sig från
rättvisesynpunkt ha svårt att inse varför icke ny bebyggelse på förut bebyggd
mark bör bidraga till va-kostnaderna i samma mån som bebyggelse
inom nya exploateringsområden. De anser att den omständigheten att kommun
enligt den föreslagna nya va-lagen i viss utsträckning skall få ta avgifter
även av obebyggd tomtmark inom planområden inte utgör tillräckligt
skäl att helt avvisa va-utredningens förslag.

1 motionerna I: 1210 av herr Ingvar Andersson och II: 1418 av herr Wennerfors
behandlas förslaget att det skall inrättas en central nämnd, statens
va-nämnd, med uppgift att pröva tvister mellan huvudman och fastighetsägare
om va-förhållanden. Motionärerna påpekar att på sätt närmare redovisats
i förslaget va-nämnden kommer förutom frågor sammanhängande
med avgifter och taxor även att handlägga ärenden av huvudsakligen juridisk
karaktär, som det nu ankommer på allmän domstol att handlägga. Motionärerna
säger sig inte kunna godta en va-nämnd med så vidsträckt kompetens
som den i förslaget angivna. Enligt motionärernas förmenande bör vanämnden
allenast ha till uppgift att pröva frågor gällande avgifters storlek
och konstruktion, medan däremot andra frågor av mer eller mindre juridisk
karaktär bör hänföras till de nyinrättade fastighetsdomstolarna. Va-nämnden
bör emellertid föreläggas skyldighet att yttra sig till fastighetsdomstolen
i de fall domstolen finner erforderligt inhämta sakkunnigutlåtande från
nämnden.

Som närmare motivering för sitt ställningstagande anför motionärerna
att det enligt deras förmenande är en olycklig tendens under senare tids lagstiftning
att i stället för att förstärka de nuvarande domstolarnas ställning
i stället inrätta specialdomstolar med en från juridisk synpunkt föga tilltalande
karaktär. Genom inrättandet av centrala nämnder med lokalisering
i Stockholm gör man det enligt motionärerna svårt för enskilda sakägare
att kunna känna gemenskap med rättskipningen. Dessa torde icke heller ha
lätt att sätta sig in i alla de nya procedurfrågor, som krävs för anhängiggörande
av talan hos en dylik centralnämnd. Det torde också vara helt
omöjligt för den centrala nämnden att utan besök på platsen ta ställning till
lokala frågor. Den centrala nämnden torde emellertid inte ha någon större
möjlighet att resa omkring, annat än när det gäller kanske mycket stora
ärenden, och varje resa måste med hänsyn till nämndens sammansättning
vara förenad med administrativa bekymmer och stora kostnader för statsverket,
framhåller motionärerna. Enligt deras förmenande bör den nybildade
fastighetsdomstolen vara lämplig domstol för handläggande av alla tvister
som kan uppstå inom va-lagens verksamhetsområde, dock med undantag av

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5b år 1970

frågor av rent avgifts- eller taxemässig karaktär. Vid frågan om betalningsskyldighet
bör fastighetsdomstolen inhämta va-nämndens yttrande om
oklarhet föreligger, framhåller motionärerna.

Motionärerna anför vidare att genom att förlägga alla de tvistefrågor
som kan uppstå till följd av en va-anläggning utom rent taxemässiga till
fastighetsdomstolen vinner man för framtiden, sedan fastighetsdomstolarna
stabiliserats, en lokal anknytning till problemen bl. a. genom nämndemännen.
Härjämte sägs den fördelen uppnås att fastighetsdomstolen får mera
konkreta arbetsuppgifter än vad hittills varit fallet.

Motionärerna menar också att ett bibehållande av domstolsprövningen
också medför de uppenbara fördelarna att de nya enligt motionärerna tämligen
dubiösa besvärsvägarna kan slopas i förslaget och att ärenden gällande
betalningsförelägganden står kvar hos domstol med möjlighet för domstolen
att om så erfordras inhämta va-nämndens yttrande.

Slutligen föreslår motionärerna att — med hänsyn till den korta tid som
återstår till den 1 juli 1970 då lagen enligt förslaget skall träda i kraft —
dagen för ikraftträdande framflyttas till den 1 januari 1971.

Utskottet

Utskottet hänvisar beträffande propositionens huvudsakliga innehåll till
den i det föregående intagna redogörelsen (s. 1).

Utskottet har i samband med behandlingen av förevarande proposition
också behandlat propositionen nr 64 med förslag till kungörelse om ändring
i byggnadsstadgan. Denna proposition har följande huvudsakliga innehåll.

För byggnadsarbete skall enligt byggnadsstadgan i allmänhet finnas en
ansvarig arbetsledare, som skall vara godkänd av byggnadsnämnden. I propositionen
föreslås att också statens planverk får befogenhet att pröva sådan
arbetsledares kompetens. Förslaget, som medför att kompetensprövningen
kan ske centralt med giltighet för hela landet, syftar främst till att
främja ett industrialiserat byggande.

Vidare föreslås vissa ändringar i byggnadsstadgan som konsekvens av förevarande
proposition med förslag till ny lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.
Ändringarna innebär väsentligen att kravet på byggnadslov
utvidgas i fråga om vatten- och avloppsinstallationer.

Som framgår av utskottets utlåtande nr 55 har utskottet lämnat propositionen
nr 64 utan erinran.

I det följande behandlar utskottet de delar av den föreslagna va-lagstiftningen
som berörts i motioner. I samband härmed lämnas också en utförligare
redogörelse för vissa avsnitt i den föreslagna kungörelsen om ändring
i byggnadsstadgan.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 samt. 3 avd. Nr 54

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

Brukningsrätt och avgiftsskyldighet

Enligt 8 § i lagförslaget är huvudman för allmän va-anläggning skyldig
ätt låta ägare av fastighet inom anläggningens verksamhetsområde bruka
anläggningen, om fastigheten behöver anordningar för vattenförsörjning
och avlopp samt behovet ej kan med större fördel tillgodoses på annat sätt.
I 9" § stadgas att ägare av fastighet inom allmän va-anläggnings verksamhetsområde
skall betala avgifter till huvudmannen, om fastigheten behöver
anordningar för vattenförsörjning och avlopp samt behovet ej kan med
Större fördel tillgodoses på annat sätt än genom anläggningen. För obebyggd
fastighet, som enligt stadsplan eller byggnadsplan är avsedd för bebyggande,
skall, om ej särskilda skäl föranleder annat, behovet av anordningar
för vattenförsörjning och avlopp bedömas som om fastigheten vore
bebyggd enligt planen.

Fråga om augiftsskyldighetens inträde. Enligt 13 § i lagförslaget åligger
det huvudman för allmän va-anläggning att för varje fastighet, vars ägare
skall bruka anläggningen, bestämma punkt, där inkoppling av fastighetens
ledningar till anläggningen skall ske (förbindelsepunkt). Sådan punkt
skall, om ej särskilda skäl föranleder annat vara belägen i fastighetens
omedelbara närliet. Bestämmelsen har motiverats med att det är angeläget
att klarhet råder om vad som ingår i allmän va-anläggning och om
var gränsen går median anläggningens ledningsnät och ledningar som hör
till de enskilda fastigheterna. Enligt 9 § andra stycket i lagförslaget inträder
avgiftsskyldighet för fastighetsägare som har att bidra till huvudmannens
kostnader för va-anläggningar, när huvudmannan upprättat förbindelsepunkt
och underrättat fastighetsägaren därom. Bestämmelsen gäller
således också för sådan obebyggd fastighet, som enligt vad inledningsvis
anförts är avgiftsskyldig.

I motionerna I: 1190 av herrar Ernst Olsson och Hansson samt II: 1397
av herr Larsson i Luttra m. fl. anförs att förslaget att avgiftsskyldighet
skall inträda först när huvudmannen upprättat förbindelsepunkt och
underrättat fastighetsägaren därom inte i allo kan anses ändamålsenligt.
Det är enligt motionärerna inte rimligt att för obebyggda fastigheter föreskriva
en generell skyldighet för huvudmannen att verkställa de ledningsdragningar
som är erforderliga för upprättandet av förbindelsepunkt. Motionärerna
yrkar därför att riksdagen beslutar att stadgandet utformas så,
att avgiftsskyldigheten uppkommer när huvudmannen meddelat fastighetsägaren
att allmänna va-ledningar anlagts från vilka huvudmannen är beredd
att på begäran av fastighetsägaren utföra stickledningar fram till förbindelsepunkt.

Motionsförslaget synes innebära en uppmjukning av förutsättningarna
för avgiftsskyldighetens inträde i förhållande till va-utredningens förslag.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

Såsom framgår av den föregående redogörelsen (s. 47) innebar nämligen
detta att avgiftsskyldighet skulle inträda när va-anläggningens ledningsnät
nått fastighetens omedelbart närhet och huvudmannen gjort vad på
honom ankommer för att anläggningen skall kunna brukas för fastigheten.
Vid remissbehandlingen anfördes ingen annan kritik mot förslaget i detta
avseende än att ”fastighetens omedelbart närhet” ansågs oklart. Då det i
propositionen föreslås att avgiftsskyldigheten skall inträda då förbindelsepunkten
upprättats, innebär detta inte någon skillnad i sak gentemot utredningens
förslag, eftersom förbindelsepunkten skall, om inte särskilda skäl
föranleder annat, vara belägen i fastighetens omedelbart närhet. Att frångå
denna förutsättning för avgiftsskyldighetens inträde synes omotiverat
och bl. a. ägnat att leda till avsevärda tillämpningssvårigheter. Någon ökad
klarhet vinnes i vart fall inte. På grund av vad sålunda anförts ansluter sig
utskottet till departementschefens uppfattning att fastighetsägarens avgiftsskyldighet
lämpligen bör inträda när förbindelsepunkt har upprättats
och fastighetsägaren har fått underrättelse om punktens läge. Det i motionerna
I: 1190 och II: 1397 i detta hänseende framställda yrkandet bör därför
avslås.

Avgiftsskyldigheten vid överlåtelse av fastighet. Enligt 11 § i lagförslaget
svarar ny ägare av fastighet ej gentemot huvudman för avgift som förfaller
till betalning före tillträdesdagen. Motsvarande paragraf i det remitterade
förslaget liksom i va-utredningens förslag innehöll också ett andra
stycke. Häri stadgades att till dess huvudman underrättats om att fastighet,
för vilken föreligger avgiftsskyldighet enligt 9 §, fått ny ägare, den tidigare
ägaren jämte den nya skulle svara gentemot huvudmannen för de skyldigheter
som för tiden från och med tillträdesdagen åvilar fastighetens
ägare. På hemställan av lagrådet har emellertid bestämmelsen fått utgå.

I motionerna I: 1190 av herrar Ernst Olsson och Hansson samt II: 1397
av herr Larsson i Luttra m. fl. sägs starka praktiska skäl — bl. a. angelägenheten
av att huvudmannen för sin avgiftsdebitering i tid får besked om
äganderättsövergången — tala för att tidigare ägare skall kunna i viss omfattning
svara för avgiftsskyldigheten fram till den tidpunkt då vederbörlig
underrättelse till huvudmannen skett. Den påföljd som en underlåten
underrättelse medför för den tidigare ägaren kan enligt motionärerna lätt
undvikas genom att huvudmannen får meddelande om fastighetsöverlåtelsen.
Motionärerna yrkar att riksdagen beslutar om ändring i lagförslaget i
enlighet med det anförda.

Lagrådet anförde i sitt yttrande att med stadgandet i andra stycket av
ifrågavarande paragraf i det remitterade förslaget, torde åsyftas avgift, som
förfaller till betalning under den angivna tiden, vare sig fråga är om periodisk
avgift eller om engångsavgift. Enligt lagrådets mening hade något
påtagligt behov av denna avvikelse från grundsatsen att det är fastighetsägaren
som svarar för avgiftsskyldigheten inte visats föreligga. Under alla

5^ Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 samt. 3 avd. Nr 54

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

förhållanden kan det inte anses rimligt, att underlåtenhet att underrätta
huvudmannen om äganderättsövergången skall medföra så allvarlig påföljd,
framhöll lagrådet och pekade på att det, särskilt när det är fråga om
engångsavgift, kan röra sig om betydande belopp. Utskottet ansluter sig
till lagrådets sålunda uttalade uppfattning och har därför intet att erinra
mot att den i lagrådsremissen i förevarande hänseende upptagna bestämmelsen
fått utgå ur lagtexten.

Vad åter beträffar motionsyrkandet är detta inskränkt i förhållande till
ifrågavarande i det remitterade förslaget upptagna bestämmelse, vilken i
sin tur återfanns i va-utredningens på avtalsrättsliga grunder konstruerade
lagförslag. Sålunda skall enligt motionsförslaget den tidigare ägarens
ansvar för avgiftsskyldigheten fram till den tidpunkt, då vederbörlig underrättelse
till huvudmannen skett, endast gälla ”i viss omfattning”. Mot
bakgrund av att det föreliggande lagförslaget är grundat på offentligrättsliga
regler saknas enligt utskottets mening anledning att frångå den av
lagrådet nämnda grundsatsen och låta en underlåten anmälan om äganderättsövergång
medföra ansvar, om än i begränsad omfattning, för köparens
förpliktelser gentemot huvudmannen. Yrkandet i motionerna I: 1190 och
11: 1397 såvitt nu är i fråga bör därför avslås.

Bestämmelser om va-installation

Fråga om anmälningsplikt för va-installationer som ej fordrar byggnadslov.
Med va-installation förstås enligt 17 § i lagförslaget ledning som för
fastighet dragits från förbindelsepunkt samt anordning som förbundits med
sådan ledning. I 18 § föreskrivs att regler om beskaffenhet av va-installation
och utförande av installationsarbete finns i byggnadsstadgan och med
stöd av stadgan meddelade föreskrifter. I 19 § stadgas att huvudman ej får
meddela föreskrift i fråga som avses i 18 §. När det behövs får huvudman
enligt 20 § låta undersöka va-installation och dess brukande.

Innebörden av bestämmelserna i 18 § är att det uteslutande skall ankomma
på statens planverk att med stöd av 76 § BS meddela installationsbestämmelser,
d. v. s. föreskrifter om beskaffenhet och utförande av vainstallationer.
På det lokala planet kommer kontrollen av att installationsbestämmelserna
efterlevs vid nybyggnadsverksamhet och därmed likartade
arbeten att i första hand vila på byggnadsnämnderna. 1 propositionen nr 64
föreslås att det i 54 § 1 mom. BS upptagna kravet på byggnadslov såvitt
avser va-installationer, vilket krav f. n. bara avser de fall där installationen
ingår som ett led i nybyggnad, utvidgas så att det gäller också sådan
till nybyggnad ej hänförlig ändring av byggnad, som innefattar inrättande
av ledningar för vattenförsörjning eller avlopp samt därmed förbundna anordningar,
så ock mera väsentlig ändring av befintlig sådan ledning eller
anordning. En del installationsarbeten, särskilt reparations- och under -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

hållsarbeten, kommer således att falla utanför kravet på byggnadslov. I
2 mom. införs vidare en bestämmelse vari föreskrivs att, utan hinder av
vad i 1 mom. är stadgat, utan byggnadslov inrättande eller ändring må
ske av ledningar för vattenförsörjning eller avlopp samt därmed förbundna
anordningar i bostadsbyggnad med högst två lägenheter eller i därtill
hörande mindre byggnad av annat slag, såvida byggnaden eller byggnaderna
skall vara anslutna till egen anläggning för vattenförsörjning eller avlopp.
De installationsbestämmelser som planverket meddelar med stöd av
76 § BS täcker också arbeten som inte fordrar byggnadslov. I fråga om
sådana arbeten kommer visserligen någon automatisk kontroll från byggnadsnämndens
sida av att installationsbestämmelserna följs inte att äga
rum. Byggnadsnämnd får dock enligt 64 § BS besiktiga sådana arbeten. Vidare
har huvudmannen, som ovan nämnts, rätt att låta undersöka vainstallation,
varigenom också ges möjlighet till viss kontroll av dessa arbeten.

I motionerna I: 1190 av herrar Ernst Olsson och Hansson samt II: 1397
av herr Larsson i Luttra m. fl. hemställes att i lagen införs en bestämmelse
varigenom huvudmannen för den allmänna va-anläggningen tillägges
rätt att kräva anmälningsplikt för sådant installationsarbete som ej
erfordrar byggnadslov. Enligt motionärerna innefattar nämligen de bestämmelser
som föreslagits inte tillfredsställande garantier för att dylika
installationsarbeten utförs på ett sätt som huvudmannen för den allmänna
va-anläggningen har rätt att kräva. Genom sådan anmälan som föreslås
skulle huvudmannen för den allmänna va-anläggningen få vidgad praktisk
möjlighet att kontrollera installationsarbetet redan i samband med
dess utförande, framhåller motionärerna. De anser vidare att krav bör
kunna ställas om att ansvariga arbetsledare skall finnas även för icke byggnadslovspliktigt
arbete.

Såsom framgår av vad ovan anförts kommer det enligt de föreslagna
ändringarna i propositionen nr 64 att fordras byggnadslov för allt väsentligt
arbete i fråga om va-installationer, såväl nyinstallationer som ändring av
befintliga installationer. Det mest betydelsefulla undantaget föreligger beträffande
byggnad innehållande högst två lägenheter med egen separat anläggning
för vattenförsörjning eller avlopp. I detta fall finns ingen allmän
va-anläggning att ta hänsyn till och anmälningsplikt torde därför i praktiken
vara helt överflödig. Det må vidare beaktas att om anmälningsplikt
skulle införas för reparations- och underhållsarbeten kan ett omfattande
administrativt arbete med åtföljande kostnader väntas bli följden. Enligt
utskottets mening torde det också vara överflödigt med ansvariga arbetsledare
för nu ifrågavarande arbete. På grund av vad sålunda anförts bör
yrkandet i motionerna I: 1190 och II: 1397 rörande anmälningsplikt m. m.
för installationsarbete som ej fordrar byggnadslov inte vinna bifall.

Bevis av sakkunnig rörande va-installation. Med stöd av 64 § BS kan

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

byggnadsnämnden i samband med slutbesiktning av byggnad ålägga den
byggande att anlita sakkunnig person för visst granskningsarbete. Enligt
förslaget till ändring i byggnadsstadgan skall i nämnda paragraf intas en
föreskrift att, om byggnadsnämnden prövar det erforderligt, den byggande
vid slutbesiktning skall förete bevis av sakkunnig person att va-installation
blivit kontrollerad.

I motionerna I: 1190 samt II: 1397 sägs att icke heller nämnda bestämmelse
på ett tillfredsställande sätt tillgodoser huvudmannens intressen.
Motionärerna anser att det med det i propositionen förordade systemet kan
föreligga betydande risker för att byggnadsnämnden och huvudmannen för
va-verket kan komma till olika uppfattningar om verkställd installations
beskaffenhet med därav följande komplikationer för fastighetsägaren, icke
minst kostnadsmässigt. Också administrativa svårigheter i form av dubbelarbete
m. m. sägs kunna uppkomma. Motionärerna yrkar därför att riksdagen
hemställer att det i tillägg till 64 § BS föreskrivs att ”i fråga om
byggnad, som är förbunden med allmän va-anläggning, skall vid slutbesiktning
företes bevis från huvudmannen för anläggningen, att ledningar
för vatten och avlopp med tillbehör, som installerats inom byggnaden, undersökts
på sätt huvudmannen bestämt och befunnits överensstämma med
gällande bestämmelser”.

Lagförslaget innebär, som framgår av vad ovan anförts, att den lokala
kontrollen av att inslallationsbestämmelserna efterlevs vid nybyggnadsverksamhet
och därmed liknande arbeten vilar på byggnadsnämnderna.
Den huvudsakliga grunden härtill är att det ansetts önskvärt att övervakningen
av byggnadsproduktionen så långt som möjligt samlas hos en instans,
som får svara för kontrollen av att olika slag av föreskrifter blir
vederbörligen beaktade. Med hänsyn härtill är det enligt utskottets mening
följdriktigt att ansvaret för slutbesiktningen också skall åvila byggnadsnämnderna.
Det må framhållas att de centrala bestämmelser som reglerar
va-installations utförande är desamma oavsett vem som utför besiktningen.
Endast i mån av oklarheter och ofullständigheter i dessa synes de av motionärerna
befarade komplikationerna kunna uppkomma. Risken för dubbelarbete
synes i motsats till vad motionärerna anför bli mindre om besiktning
utförs enligt propositionens förslag. Detta innebär att byggnadsnämnd
där så befinns lämpligt kan låta utföra samtidig besiktning av
flera delar av en byggnad. Det må vidare påpekas att byggnadsnämnden
alltid kan utnyttja va-verket (huvudmannen) såsom besiktigande instans,
och propositionens förslag utgör därför inte hinder för att, om så befinns
lämpligt, arbeta på det sätt som motionärerna tänker sig. I sammanhanget
bör också möjligheterna till rationalisering beaktas. Genomförandet av föreslagen
indelning till större kommuner kommer att medföra att byggnadsnämnderna
blir bättre rustade och kan arbeta effektivare. Härigenom ökar
möjligheten till en mer rationell handläggning av byggnadsärenden genom

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

att man kan göra en sammanslagning av vissa förfaranden, som tidigare
i brist på personal och brist på specialister måste utföras separerade. De
rationaliseringsmöjligheter som kommunsammanslagningen sålunda medför
kan inte utnyttjas om motionärernas förslag om huvudmannen som enda
besiktigande organ skulle godtas.

På grund av vad sålunda anförts bör det i detta hänseende framställda
yrkandet i motionerna I: 1190 och II: 1397 avslås.

Avgifter och taxa

I 24 § i lagförslaget stadgas att avgifter som huvudman för allmän vaanläggning
tager ut ej får överskrida vad som behövs för att täcka nödvändiga
kostnader för anläggningen. I 25 § stadgas att avgifter för att genom
anläggningen avleda vatten från gata, väg eller annan allmän plats inom det
område varom är fråga inte får överskrida huvudmannens kostnad härför.
Enligt 26 § skall avgiftsskyldighet fördelas mellan fastigheterna efter skälig
och rättvis grund. I 27 § föreskrivs bl. a. att avgift skall utgå enligt taxa
som huvudman utformar i överensstämmelse med de grunder som angetts
i 24—26 §§, att avgift kan utgå som engångsavgift eller som periodiska avgifter
samt att engångsavgift ej får sättas högre än att den svarar mot fastighetens
andel i kostnaden för den allmänna va-anläggningens utförande.

Under lagstiftningsarbetet har frågan om engångsavgifters betydelse vid
omreglering av fastighetsindelningen och vid nybebyggelse varit föremål
för övervägande. Va-utredningen framhöll att det för närvarande anses
ovisst om huvudmannen kan ta ut ny engångsavgift av ägare till nybildad
tomt eller nyuppfört hus. Enligt utredningens mening borde frågan om engångsavgifter
för ny bebyggelse på förut bebyggd mark främst bedömas
från praktiska synpunkter och på basis av huvudregeln att av giftsskyldigheten
skall fördelas mellan brukarna efter skälig och rättvis grund. Utredningen
ansåg därför att taxorna borde utformas så, att engångsavgifterna i
huvudsak kom att anknytas till bebyggelsen på fastigheten och inte till tomten.
När bebyggelsen rivs, skulle det följaktligen kunna bli fråga om att ta
ut ny engångsavgift. Rivning av byggnader sker sällan förrän efter minst
femtio år. Mot bakgrund av de förändringar beträffande va-anläggningen,
dess kapacitet och utnyttjande, penningvärde, brukningsavgifter o. s. v. som
måste antas ha inträtt under en femtioårsperiod, skulle enligt utredningen
avskrivningen av engångsavgiften efter en sådan period framstå som väl
motiverad. Utredningen påpekade vidare att om nybildad tomt inom saneringsområde
skulle tillgodoräknas engångsavgift, som betalts för tomter
eller delar av tomter, vilka ingår i den nya tomten, så skulle detta innebära
ett administrativt mycket betungande arbete. Resultatet skulle dessutom
lätt och ofta kunna föranleda delade meningar och ge upphov till tvister.
Å andra sidan, framhöll utredningen, kan det förekomma fall, då det skulle

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

vara stötande om inte skälig hänsyn togs till den erlagda engångsavgiften,
t. ex. när byggnad brinner ned eller när den av någon anledning rivs efter
relativt kort tid. Utredningen ansåg sig kunna förutsätta att huvudmännen
i dessa fall kommer att ta hänsyn till fastighetsägarnas berättigade anspråk
på gottskrivning av engångsavgift, som ännu inte kan anses helt avskriven,
när det i de antydda situationerna blir fråga om att ta ut nya avgifter.

Vissa av de remissinstanser som uttalat sig om engångsavgifterna vid fastighetsreglering
eller nybebyggelse har anslutit sig till utredningens förslag,
medan andra har varit tveksamma och påpekat att förslaget i viss mån
strider mot den föreslagna möjligheten att ta ut engångsavgift för obebyggd
tomt.

Departementschefen erinrar om att den nya lagen enligt hans mening
bör ge möjlighet att ta ut avgifter för obebyggda fastigheter inom planområden.
Mot denna bakgrund synes det honom oegentligt att knyta engångsavgiftens
räckvidd till bebyggelsen på fastigheten. Han hänvisar vidare till
att utredningen själv anfört exempel på att en ordning som innebär att ny
engångsavgift får tas ut vid nybyggnad kan leda till godtyckliga resultat.
Departementschefen ansluter sig således inte till utredningens ståndpunkt
att ny engångsavgift i regel skall få las ut vid omreglering av fastigheter
eller nybebyggelse. Frågan om ytterligare engångsavgift skall komma i fråga
i sådana situationer bör enligt hans mening bedömas från fall till fall med
ledning av den allmänna regeln om skälig och rättvis fördelning.

I motionerna I: 1189 av herr Hansson in. fl. och II: 1396 av herr Johansson
i Norrköping m. fl. framhålls att den omständigheten att avgifter får
tas ut även av obebyggd tomtmark inom planområden inte utgör tillräckligt
skäl att helt avvisa va-utredningens förslag i förevarande hänseende.
Motionärerna uttrycker farhågor för att departementschefens uttalande att
bedömning får ske från fall till fall utan angivande av några riktlinjer för
bedömningen kommer att vålla osäkerhet och ge upphov till stort antal
tvistemål. Motionärerna anser det därför önskvärt att anvisning lämnas om
hur lagen skall tolkas. De erinrar om att det för nu ifrågavarande ärenden
under de 15 år, som den nuvarande va-lagen varit i kraft, utbildats en viss
praxis, som visserligen inte är helt enhetlig men i flertalet fall torde vara
grundad på en bestämmelse (§2 mom. 4) i det genom Svenska kommunaltekniska
föreningens (SKTF) försorg utarbetade normalförslaget till vatten-
och avloppstaxor. Med hänvisning till det anförda yrkar motionärerna
att xäksdagen uttalar dels att den praxis som utbildats i nu aktuella avseenden
bör få vara vägledande, dels att oreducerad ny engångsavgift alltid
bör få uttagas av ny byggnad på förut bebyggd mark i de fall då förutvarande
bebyggelse blivit ansluten till va-nätet utan erläggande av någon anslutnings-
eller motsvarande avgift eller mot endast obetydlig sådan, dels
ock att för ny bebyggelse inom område för vilket mer eller mindre genomgripande
stadsplaneändringar genomförts som regel bör erläggas nya engångsavgifter
enligt gällande taxa.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

Enligt utskottets mening hade det varit önskvärt att motiven till lagförslaget
innehållit vägledande anvisningar rörande engångsavgifters betydelse
vid omreglering av fastighetsindelningen och vid nybebyggelse. Frånvaron
härav kan som motionärerna framhållit vålla osäkerhet samt medföra risk
för ojämnhet i rättstillämpningen. Motionärerna föreslår att den praxis i
nu aktuella avseenden som utbildats under de år den nuvarande va-lagen
varit i kraft bör få vara vägledande. Enligt vad motionärerna själva anfört är
emellertid ifrågavarande praxis inte enhetlig. 1 allt väsentligt sägs den dock
vara grundad på § 2 mom. 4 i det genom SKTF:s försorg utarbetade normalförslaget
till vatten- och avloppstaxor. Enligt denna bestämmelse skall tillläggsavgift
motsvarande fastighetens ökade nytta erläggas om efter tiden
för anslutningen till vatten- och avloppsanläggningen på fastigheten företas
väsentlig ny-, till- eller ombyggnad eller om efter nämnda tid fastighetens
areal ökas. Sådan tilläggsavgift skall enligt bestämmelsen vidare beräknas
med hänsyn till tidigare erlagt vederlag samt till vad som kunnat påföras
fastighet enligt bestämmelser som gällde före den 1 juli 1955. Det är naturligtvis
viktigt att hålla i minnet att ifrågavarande bestämmelse är utformad
mot bakgrund av stadgandet i 15 § i 1955 års va-lag, vari föreskrivs att avgifterna
å de särskilda fastigheterna skall stå i skäligt förhållande till fastigheternas
större eller mindre nytta av den allmänna va-anläggningen.
Vissa av tankegångarna i bestämmelsen synes dock vara förenliga också
med det nu framlagda lagförslaget. Så får anses vara fallet i fråga om tillläggsavgifter
vid till- eller ombyggnad, intet synes vara att erinra mot att
man i rättstillämpningen låter sig vägleda i nämnda hänseenden av praxis
som utbildats på grundval av § 2 mom. 4 i normalförslaget. Det måste
emellertid beaktas att tillämpningen av fördelningsreglerna inte får leda
till att huvudmannen får ut mer än han haft i kostnader för va-anläggningen.

I detta sammanhang må också erinras om att engångsavgift inte får sättas
högre än att den svarar mot fastighetens andel i kostnaden för den allmänna
va-anläggningens utförande (27 §). Konsekvensen av detta stadgande synes
vara att om ny engångsavgift över huvud skall tas ut, detta bör vara beroende
på anläggningens förslitning och behovet av ersättningsarbeten på denna
och inte på bebyggelsen på de avgiftsskyldiga fastigheterna. Ny engångsavgift
bör i så fall tas ut av alla avgiftsskyldiga fastigheter, således även av dem
som har kvar den ursprungliga bebyggelsen och av dem som inte alls blivit
bebyggda.

Den omständigheten att förutvarande bebyggelse blivit ansluten till vanätet
utan erläggande av någon anslutnings- eller motsvarande avgift eller
mot endast obetydlig sådan kan enligt utskottets mening i och för sig inte
medföra att ”oreducerad ny engångsavgift” bör få uttagas för ny byggnad
på förut bebyggd mark, eftersom fastighetens andel i anläggningskostnaderna
kan ha uttagits genom brukningsavgifter. För den händelse avgift inte
erlagts för fastighetens andel i anläggningskostnaderna ligger det i sakens na -

Kartong. S. 76, rad 17. Står: sett
Rättat till: sätt

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

tur att huvudmannen är oförhindrad att ta ut avgiften. Detta kan givetvis
ske oberoende av om ny byggnad uppföres.

Vad slutligen beträffar motionärernas förslag om ny engångsavgift då
mer eller mindre genomgripande stadsplaneändringar genomförs, må framhållas
att det förekommer sådana ändringar av stadsplaner, som medför att
den tidigare fastighetsbi Idningen blir totalt omändrad. En sådan ombildning
av fastighetsindelningen torde medföra att ledningsnätet måste byggas om
samt att tidigare fastställda förbindelsepunkter blir otjänliga, varför nya
förbindelsepunkter måste fastställas för de nybildade fastigheterna. I sådana
fall talar enligt utskottets mening praktiska skäl för att engångsavgifter bör
erläggas enligt gällande taxa utan hänsynstagande till vad tidigare erlagts
för de fastigheter eller fastighetsdelar som ingår i dessa fastigheter.

Motionerna I: 1189 och II: 1396 torde få anses besvarade genom vad utskottet
sålunda anfört.

Va-nämndens kompetensområde samt förslaget till lag om betalningsföreläggande
för fordringar på avgifter till huvudman för allmän vatten- och avloppsanläggning Enligt

37 § i lagförslaget har va-nämnden att pröva mål angående inlösen
av va-anordningar m. m. samt mål som rör tvist mellan huvudman och fastighetsägare
om 1. rätt att bruka allmän va-anläggning eller skyldighet att
genom avgift bidraga till kostnaderna för sådan anläggning, 2. tillämpning
eller tolkning av allmänna bestämmelser eller taxa, 3. giltigheten, beståndet
eller rätta innebörden av avtal mellan huvudman och fastighetsägare, 4. villkor
för brukande av allmän va-anläggning i den mån allmänna bestämmelser
och taxa ej är tillämpliga samt avtal ej kunnat träffas, 5. fordran på avgift
till huvudman för allmän va-anläggning, 6. skadestånd eller annan påföljd
såsom avstängning av vattentillförsel, samt 7. annan va-fråga, som avses
i den föreslagna lagen.

Va-nämndens avgörande får överklagas i Svea hovrätt och prövas av hovrätten
i dess sammansättning som vattenöverdomstol. Från vatt enöver domstolen
kan frågorna föras vidare till högsta domstolen som sista instans.

Förslaget till lag om betalningsföreläggande för fordringar på avgifter till
huvudman för allmän vatten- och avloppsanläggning innebär att huvudman
får söka betalningsföreläggande vid allmän underrätt för dylik fordran utan
hinder av att tvist om anspråket skall prövas av statens va-nämnd (1 §).
Bestrider gäldenären ansökningen och hänskjutes målet med anledning härav
till rättegång, skall målet överlämnas till va-nämnden.

I motionerna I: 1210 av herr Ingvar Andersson och II: 1418 av herr Wennerfors
hemställes att riksdagen beslutar att ovan nämnda ärenden skall
uppdelas på va-nämnd och fastighetsdomstol, så att va-nämnden endast har
till uppgift att pröva frågor gällande avgifters storlek och konstruktion me -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

dan däremot andra frågor av mer eller mindre juridisk karaktär hänföres till
de nyinrättade fastighetsdomstolarna. Va-nämnden bör emellertid ha skyldighet
att yttra sig till fastighetsdomstolen i de fall domstolen finner erforderligt
inhämta sakkunnigutlåtande från nämnden, exempelvis vid fråga om
betalningsskyldighet. Vidare yrkas att riksdagen skall besluta avslå förslaget
till lag om betalningsföreläggande för fordringar på avgifter till huvudman
för allmän vatten- och avloppsanläggning. I motiveringen för yrkandena
anför motionärerna bl. a. att tendensen under senare tids lagstiftning
att i stället för att förstärka de nuvarande domstolarna inrätta specialdomstolar
är olycklig. Genom inrättandet av centrala nämnder med lokalisering
i Stockholm gör man det enligt motionärerna svårt för enskilda sakägare att
kunna känna gemenskap med rättskipningen samt att sätta sig in i alla de
nya procedurfrågor, som krävs för anhängiggörande av talan hos en sådan
centralnämnd. Om de nybildade fastighetsdomstolarna får handlägga alla
tvister som kan uppstå inom va-lagens verksamhetsområde, med undantag
av frågor av rent avgifts- eller taxemässig karaktär, skulle man enligt motionärerna
vinna en lokal anknytning till problemen bl. a. genom nämndemännen.
Härjämte skulle ett bibehållande av domstolsprövningen medföra
de uppenbara fördelarna att de föreslagna besvärsvägarna kan slopas och
att ärenden gällande betalningsförelägganden står kvar hos domstol med
möjlighet för domstolen att om så erfordras inhämta va-nämndens yttrande.

Som framgår av den föregående redogörelsen hade två av lagrådets ledamöter
föreslagit en fördelning av va-ärendena mellan va-nämnden och fastighetsdomstolarna
liknande den som kommit till uttryck i motionsförslaget.
Departementschefen erinrade i anledning härav om att utredningen i
ärendet visat att va-frågor kan vara av invecklad såväl teknisk som juridisk
natur. Med hänsyn härtill hade han funnit det nödvändigt att skapa en central
instans som har stor juridisk och teknisk kompetens på va-området.
Han ansåg det inte rationellt att begränsa behörigheten för en instans med
dessa kvalifikationer så att viktiga grupper av va-frågor kom att undandras
dess prövning. Detta skulle medföra att vissa va-frågor inte kom att bedömas
med samma va-tekniska sakkunskap som andra frågor. Departementschefen
påpekade vidare att ett annat skäl till att han förordat en nämnd med vidsträckt
behörighet hade varit en strävan att undanröja de nuvarande svårigheterna
för huvudmän och brukare att avgöra vilken prövningsinstans som
är den rätta i det enskilda fallet. Det förslag om inskränkning av va-nämndens
kompetens som ifrågavarande lagrådsledamöter fört fram led enligt
departementschefens uppfattning av den svagheten att va-frågor skall prövas
av tre olika myndigheter i första instans — länsstyrelse, va-nämnden och
fastighetsdomstol — i stället för, som departementschefen föreslagit, två,
nämligen länsstyrelse och va-nämnd. Förslaget skulle sålunda inte medföra
den förenkling i prövningssystemet som eftersträvats. Förslaget skulle också
få vissa mindre lämpliga konsekvenser, t. ex. att taxefrågor skall kunna prö -

Tred je lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

vas av va-nämnden utan möjlighet till omprövning, medan frågor om brukningsrätt
och avgiftsskyldighet, vilka kan ha intimt samband med taxefrågan,
skulle avgöras av fastighetsdomstol och kunna fullföljas till högre instans.
Av nu angivna skäl ansåg sig departementschefen inte kunna ansluta
sig till förslaget om inskränkning av va-nämndens behörighet. Utskottet delar
departementschefens uppfattning. I anledning av motionsförslaget vill
utskottet härutöver framhålla att, därest frågor om tolkning och tillämpning
av allmänna bestämmelser skulle ankomma på fastighetsdomstol och inte
på va-nämnden, det är troligt att domstolen i flertalet fall måste inhämta
sakkunnigutlåtande från nämnden. Härigenom tillvaratar man inte nämndens
sakkunskap på bästa sätt. Nämnden torde nämligen i sådana fall få
nästan lika mycket arbete som vid handläggning för frågans avgörande. I
praktiken skulle också fyra instanser i stället för tre kunna komma att ta
befattning med andra frågor än taxefrågor. Följden torde därför bli att
handläggningstiderna förlängs utan att någon ökad rättssäkerhet uppstår.
Vad rättssäkerhetsfrågorna beträffar har dessa enligt utskottets mening
tillgodosetts på ett tillfredsställande sätt genom att va-målen i andra instans
föreslås bli prövade av vattenöverdomstolen, vilken har såväl juridiskt som
tekniskt utbildade ledamöter och som dessutom besitter stor erfarenhet av
att behandla mål där frågor av juridisk och teknisk art griper in i varandra.
På grund av vad sålunda upptagits bör yrkandet i motionerna I: 1210 och
II: 1418 om fördelning av va-ärendena mellan va-nämnden och fastighetsdomstolarna
avslås.

Förslaget till lag om betalningsföreläggande för fordringar på avgifter
till huvudman är enligt utskottets uppfattning lämpligt och ändamålsenligt.
Yrkandet i nämnda motioner om att lagförslaget skall avslås bör därför inte
vinna bifall.

Övergångsbestämmelserna

Lagens ikraftträdande. Den nya lagen avses träda i kraft den 1 juli 1970
(punkt 1. i övergångsbestämmelserna).

I motionerna I: 1210 av herr Ingvar Andersson m. fl. och II: 1418 av herr
Wennerfors hemställes under punkt 3 att — med hänsyn till den korta tid
som återstår till den 1 juli i år — den nya lagen skall träda i kraft den 1
januari 1971.

Arbetet med en ny va-lagstiftning och därtill hörande nya va-installationsbestämmelser
har pågått förhållandevis lång tid. Enligt vad utskottet
erfarit är planverket berett att utge nya bestämmelser till den 1 juli 1970
för att därigenom tillmötesgå de önskemål som ställts från många olika håll
om att kunna arbeta efter enhetliga riktlinjer. Planverket har upplyst om
att de nya normerna klarlägger en del begrepp som tidigare varit tilltrasslade
samt att bestämmelserna dessutom i vissa fall medför ekonomiska för -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970 77

delar jämfört med tidigare praxis. Önskemålen om att åtminstone i projekteringsarbetet
få använda de nya normerna torde därför på många håll vara
stora. Eftersom planverket inte kan utge de nya normerna förrän den nya
lagstiftningen trätt i kraft, skulle det med hänsyn till det sagda vara olyckligt
om tiden för ikraftträdandet framflyttades till den 1 januari 1971. Planverket
har vidare upplyst om att fastställelse av de nya va-installationsbestämmelserna
kommer att innebära rättighet att använda dessa där så är
önskvärt. Genom en övergångstid, vars längd ännu inte är bestämd, men som
torde komma att röra sig åtminstone om något år, avser man att ge möjlighet
för dem som så önskar att arbeta även efter äldre normer eller tidigare
praxis. Med hänsyn härtill kan enligt utskottets mening några olägenheter
inte vara att förutse med att låta va-lagstiftningen träda i kraft den
1 juli 1970. Yrkandet härom i motionerna I: 1210 och II: 1418 bör därför
avslås.

Fråga om övergångsbestämmelser beträffande installatörsrättigheter. Enligt
nu gällande ordning kan föreskrifter om installatörsrättigheter inte meddelas
med stöd av VAL. Emellertid förekommer i stor omfattning lokala
föreskrifter om installatörsrättigheter och förbud för annan än auktoriserad
installatör att utföra installationsarbeten. I 19 § lagförslaget föreskrives
att huvudman inte får meddela föreskrift om vem som har rätt att utföra
installationsarbete. Enligt punkt 5 tredje stycket i övergångsbestämmelserna
gäller vidare icke vad huvudman tidigare bestämt om vem som har rätt att
utföra installationsarbete efter den nya lagens ikraftträdande. Samtidigt
härmed träder nämligen de ändringar i byggnadsstadgan i kraft, varigenom
föreskrifterna om byggnadslov och ansvarig arbetsledare kommer att gälla
för större va-arbete.

I motionerna I: 1190 av herrar Ernst Olsson och Hansson samt II: 1397
av herr Larsson i Luttra m. fl. påpekas att enligt punkt 5 första stycket i
övergångsbestämmelserna skall bestämmelse som huvudman meddelat med
stöd av äldre författning och som rör beskaffenheten av ledningar för vattenförsörjning
och avlopp med tillbehör eller utförandet av installationsarbeten
tillämpas till dess de regler trätt i kraft, vilka avses i 18 § nya lagen,
d. v. s. bestämmelser som planverket meddelar med stöd av byggnadsstadgan.
Motionärerna hemställer att riksdagen skall besluta att övergångsbestämmelse
av motsvarande innehåll också skall gälla installatörsrättigheterna.
Skulle dessa automatiskt upphöra den 1 juli 1970 torde enligt motionärerna
uppstå en i detta avseende oreglerad mellanperiod fram till den
tidpunkt då nya installationsbestämmelser hunnit meddelas som med stöd
av byggnadsstadgan skall tillämpas av ansvarig arbetsledare.

Grunden till bestämmelsen om att vad huvudman bestämt om vem som
har rätt att utföra installationsarbete inte skall gälla efter den nya lagens
ikraftträdande är att ändringarna i byggnadsstadgan, varigenom föreskrifterna
om byggnadslov och ansvarig arbetsledare kommer att gälla för större

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

va-arbeten, träder i kraft samtidigt. Därefter kommer således de nya reglerna
om ansvarig arbetsledare att garantera att installationer som skall
förbindas med va-anläggningen utförs på ett fackmässigt sätt beträffande
alla va-installationer av någon betydelse. Utskottet vill framhålla att byggnadsnämnden
naturligtvis kan godkänna en tidigare auktoriserad installatör
med erforderlig kompetens som arbetsledare för va-installationer.
Denne har härvid att följa de installationsbestämmelser, som planverket
enligt vad som framgår av redogörelsen under föregående rubrik kommer
att utge till den 1 juli 1970 eller de äldre normer eller den tidigare praxis
som kommer att medges under en övergångstid. Det behöver således inte
uppstå någon oreglerad mellanperiod då tillräcklig garanti för korrekt utförda
va-installationsarbeten skulle saknas. På grund av vad sålunda anförts
bör yrkandet i motionerna I: 1190 och II: 1397 rörande ifrågasatta
övergångsbestämmelser beträffande installatörsrättigheter inte vinna bifall.

I detta sammanhang vill utskottet framhålla att va-installationsarbeten,
som enligt den nya lagstiftningen skulle kräva byggnadslov men som påbörjats
före den 1 juli 1970, naturligtvis får fullbordas utan hinder av de
nya bestämmelserna om byggnadslov och ansvarig arbetsledare. Någon särskild
övergångsbestämmelse härom torde inte erfordras.

Övriga frågor

De delar av propositionen som inte berörts i det föregående föranleder
inte något uttalande från utskottets sida.

Utskottet hemställer

A. att riksdagen med avslag på motionerna I: 1190 och
II: 1397, såvitt avser frågan om avgiftsskyldighetens inträde,
antager 9 § i det vid propositionen nr 118 fogade förslaget
till lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar
(va-lag);

B. att riksdagen med avslag på motionerna I: 1190 och
11:1397, såvitt avser avgiftsskyldighet vid överlåtelse av
fastigheter, antager 11 § i förslaget till va-lag;

C. att riksdagen med avslag på motionerna I: 1190 och
II: 1397, såvitt avser anmälningsplikt till huvudman för installationsarbete
för vilket byggnadslov ej erfordras, antager
17—20 §§ i förslaget till va-lag;

D. att riksdagen med avslag på motionerna I: 1210 och
II: 1418, såvitt avser uppdelning av ärendena på va-nämnd
och fastighetsdomstol, antager 36—54 §§ i förslaget till valag; E.

att riksdagen med avslag på motionerna I: 1210 och
II: 1418, såvitt avser frågan om tidpunkten för va-lagens

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

ikraftträdande, antager punkt 1 i övergångsbestämmelserna
i förslaget till va-lag;

F. att riksdagen med avslag på motionerna I: 1190 och
II: 1397, såvitt avser övergångsbestämmelser beträffande
installatörsrättigheter, antar övergångsbestämmelserna i förslaget
till va-lag i de delar som ej omfattas av hemställan
under E;

G. att riksdagen antager förslaget till va-lag i de delar
som ej omfattas av hemställan under A—F;

H. att riksdagen med avslag på motionerna I: 1210 och
II: 1418, såvitt däri yrkas avslag på förslaget till lag om betalningsföreläggande
för fordringar på avgifter till huvudman
för allmän vatten- och avloppsanläggning, antager
detta lagförslag;

I. att motionerna I: 1189 och II: 1396 i vad de ej kan anses
besvarade genom vad utskottet ovan uttalat inte föranleder
någon riksdagens åtgärd; samt

J. att motionerna I: 1190 och II: 1397 i vad de ej kan anses
besvarade genom vad utskottet ovan anfört och hemställt
inte föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 21 maj 1970

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK GREBÄCK

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Göran Karlsson (s), Ebbe Ohlsson (m),
Nils-Eric Gustafsson (ep)*, Erik Jansson (s)*, Ernulf (fp)*, Skårman (fp),
fru Landberg (s) och herr Ame Carlsson (s);

från andra kammaren: herrar Grebäck (ep), Svenning (s), Ekström
(s), Hedin (m)*, fröken Anderson (s)*, herrar Hugosson (s)*, Josefson i
Arrie (ep) och Sellgren (fp).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

Reservation

Vid D i utskottets hemställan

beträffande frågan om va-nämndens kompetensområde av herrar Ebbe
Ohlsson (m), Ernulf (fp) och Hedin (m), vilka ansett

a) att det avsnitt av utlåtandet som börjar på s. 75 med orden ”Som
framgår” och som slutar på s. 76 med orden ”fastighetsdomstolarna avslås”
bort ha följande lydelse.

Som framgår av den föregående redogörelsen---(lika med utskottet)
---inskränkning av va-nämndens behörighet. Enligt utskottets

mening kan emellertid va-frågor knappast vara mera juridiskt och tekniskt
invecklade än en mängd andra mål som handläggs vid de allmänna domstolarna,
vattendomstolarna eller de nyinrättade fastighetsdomstolarna.
Därest någon av nämnda domstolar tillförts nu ifrågavarande ärenden torde
det därför kunna förutsättas att frågorna skulle få en från olika synpunkter
tillfredsställande prövning. Skulle något mål kräva särskild fackkunskap
kan givetvis antas att domstolen enligt gällande bestämmelser förordnar en
eller flera sakkunniga. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att det
sedan gammalt är en huvudregel i svensk processrätt att den fackkunskap
som erfordras för att belysa skilda frågor i rättegång inte skall tillföras rättegången
genom att en eller flera sakkunniga inträder som ledamöter i domstolen
utan i stället genom att de sakkunniga hörs inför domstolen enligt
de allmänna reglerna om bevisning. På detta sätt vinnes den fördelen, att de
sakkunnigas utsagor kan ställas under diskussion under rättegångsförhandlingarna
under parternas närvaro, varvid parterna även får tillfälle att
förebringa den motvisning de kan önska åberopa. En sådan ordning anses
allmänt ägnad att i regel åstadkomma ett säkrare bedömande än systemet
med särskilda sakkunniga som ledamöter i domstol. I likhet med ifrågavarande
lagrådsledamöter finner därför utskottet att starka skäl talar för att
va-nämndens prövning skall inskränkas till att avse endast lagligheten och
skäligheten av allmänna bestämmelser och taxor samt villkoren för utnyttjandet
av allmän va-anläggning i den mån allmänna bestämmelser och taxa
inte är tillämpliga samt avtal inte har kunnat träffas. Övriga frågor som enligt
lagförslaget avses bli prövade av va-nämnden — såsom frågor om inlösen
och ersättning enligt 15 och 16 §§ och om tillämpning av bestämmelserna
i 8 och 9 §§ om brukningsrätt och avgiftsskyldighet — bör anförtros åt domstol.
Det kan dock vara tveksamt vilka domstolar som närmast bör komma
i fråga. Mycket talar enligt utskottets mening för att vattendomstolarna bör
anförtros uppgifterna. En av den år 1968 tillsatta vattenlagsutredningens A7iktigaste
uppgifter är emellertid att lägga fram förslag till en ny organisationsform
enligt vilken tillståndsgivningen i fråga om vattenbyggnadsföretag skall

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1970

förläggas till administrativ myndighet. Vidare skall utredningen överväga ett
förslag om att behandlingen av de ersättningsfrågor som uppkommer i vattenmål
skall överföras till de särskilda fastighetsdomstolarna. Förläggs tillståndsgivningen
till administrativ myndighet och prövningen av ersättningsfrågorna
till fastighetsdomstol finns det, såsom framhålls i direktiven för utredningen,
efter eu sådan reform inte längre behov av vattendomstolar. Efter
genomförandet av den reform som sålunda förbereds, synes fastighetsdomstol
vara lämpligaste forum för nu ifrågavarande ärenden. Det må också framhållas
att vid den omorganisation som blir följden av nämnda reform kommer
antalet fastighetsdomstolar att bli större än vad nu är fallet, och man
torde kunna utgå ifrån att det kommer att finnas en eller flera fastighetsdomstolar
i varje län. Därest fastighetsdomstolarna då får hand om vaärendena
vinnes också den fördel som framhålles i motionerna I: 1210 och
II: 1418, nämligen en lokal anknytning till problemen genom bl. a. nämndemännen.
Utskottet förordar på grund av det anförda att frågan om va-nämndens
prövningsområde tas upp till nytt övervägande i samband med den omorganisation
som blir följden, om vattendomstolarnas arbetsuppgifter överförs
på fastighetsdomstolarna. I avvaktan på att så sker är dock utskottet
berett att för närvarande godtaga departementschefens förslag.
b) att utskottet bort hemställa

att riksdagen dels med avslag på motionerna I: 1210 och
II: 1418 såvitt avser uppdelning av ärendena på va-nämnd
och fastighetsdomstol antager 36—54 §§ i förslaget till valag,
dels i anledning av motionerna som sin mening ger
Kungl. Maj :t till känna vad utskottet anfört rörande vanämndens
kompetensområde.

MARCUS BOKTR. STHLM 1970 700032