Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967 (Utlåtande 1967:L3u54 - höst l3u)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

Nr 54

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förköpslag m. m. jämte motioner i ämnet,
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 30 maj 1916 (nr 156)
om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast
egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag, m. m.,
till den del propositionen ännu icke behandlats av
riksdagen, dels motioner om samhälleligt ägande
av mark som förutsättning för stadsplaneläggning.

Genom en den 31 mars 1967 dagteclcnad proposition, nr 90, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och av lagrådets protokoll föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) förköpslag;

2) lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 57 § och 4 kap. 10 § lagen
den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom;

3) förordning om ändrad lydelse av 5 § stämpelskatteförordningen den
21 maj 1964 (nr 303).

Kungl. Maj :t har vidare genom en den 31 mars 1967 dagtecknad proposition,
nr 121, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och av lagrådets protokoll, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i
vissa bolag,

2) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1925 (nr 221) om bulvanförhållande
i fråga om fast egendom,

3) lag om ändring i jordförvärvslagen den 14 maj 1965 (nr 290),

4) lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314).

I anledning av sistnämnda proposition, nr 121, som hänvisats till lagutskott
och behandlats av tredje lagutskottet, har riksdagen den 25 maj
i år

dels beslutat att till höstsessionen med innevarande års riksdag uppskjuta
behandlingen av propositionen i vad avser de ändringar som sammanhänger
med lagstiftningen om kommunal förköpsrätt, dels ock — med

1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 3 avd. Nr 51

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

förklaring att riksdagen icke för närvarande kunnat taga ställning till propositionen
i dess helhet — för sin del antagit de framlagda lagförslagen
med de ändringar däri, som föranletts av att riksdagen icke till prövning
kunnat upptaga de delar av förslaget som är betingade av lagstiftningen
om kommunal förköpsrätt.

Huvudsakligt innehåll i propositionen om förköpsrätt

I propositionen om förköpsrätt föreslås att kommun skall ha förköpsrätt
vid försäljning som omfattar sådan mark som med hänsyn till den
framtida utvecklingen behövs för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande
anordning. Förslaget innebär att kommunen får förvärva den egendom
som köpet avser från säljaren på de villkor som avtalats mellan denne
och köparen. Syftet med den föreslagna lagen är att förbättra kommunernas
möjligheter att på ett tidigt stadium förvärva mark som behövs för
samhällsutvecklingen och därigenom åstadkomma en dämpning av prisutvecklingen
i fråga om sådan mark.

Om säljare eller köpare bestrider förköpsrätt måste kommunen söka tillstånd
till förköpet hos Kungl. Maj :t. Härvid prövas om marken behövs för
tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordningar. Är så inte fallet
skall tillstånd vägras. Tillstånd skall vägras också i vissa andra fall, t. ex. om
det med hänsyn till förhållandet mellan säljare och köpare eller till villkoren
för eller omständigheterna vid köpet framstår som obilligt att förköp sker.

I vissa fall får förköpsrätt inte utövas, t. ex. om försäljningen avser fastighet
med en areal som understiger 3 000 in2 och ett taxeringsvärde som är
lägre än 200 000 kronor eller om staten är säljare eller köpare eller om försäljningen
äger rum mellan nära släktingar.

När förköp sker kan köpevillkoren i vissa fall jämkas på talan av kommunen.
Kommunen skall ersätta säljaren för dennes förlust på grund av
jämkningen. Så snart förköp fullbordats skall kommunen ersätta köparen
för dennes utlägg i samband med köpet och för nödvändiga kostnader som
han lagt ned på fastigheten.

I fråga om tomträttslagstiftningen innebär propositionen att minimitiden
för avgäldsperioderna i fråga om tomträtt som upplåts för bostadsändamål
förkortas från 20 år till 10 år. Syftet med ändringen är att skapa bättre förutsättningar
för det allmänna att tillgodogöra sig värdestegringen på mark.

Den föreslagna lagstiftningen avses träda i kraft den 1 januari 1968.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

Lagförslag

A. De vid propositionen nr 90 om förköpsrätt fogade lagförslagen har
följande lydelse.

Förslag

till

Förköpslag

Härigenom för ordnas som följer.

1 §•

Kommun har förköpsrätt enligt denna lag vid försäljning omfattande
sådan fast egendom som med hänsyn till den framtida utvecklingen kräves
för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning.

2 §•

Förköpsrätt får utövas, om sådan egendom som avses i 1 § helt eller delvis
är belägen inom kommunens eget område eller inom det kommunblock
som kommunen eller dess huvuddel tillhör. Om egendomen helt eller delvis
är belägen i annan kommun, får förköpsrätt utövas endast om denna kommun
samtycker till förköpet.

3 §•

Förköpsrätt får ej utövas, om

1. den sålda fastigheten eller, när försäljningen avser flera fastigheter,
varje fastighet har en ägovidd som understiger 3 000 kvadratmeter och ett
värde som är lägre än 200 000 kronor,

2. staten är säljare och försäljningen icke sker enligt lagen den 4 januari
1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall
samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt,

3. staten eller landstingskommun är köpare,

4. köparen är säljarens make och ej heller om köparen eller, när makar
förvärvar gemensamt, endera av dem är säljarens eller också, om denne är
gift, hans makes avkomling, adoptivbarn, syskon eller adoptivbarns eller
syskons avkomling,

5. försäljningen sker på exekutiv auktion,

6. försäljningen avser endast andel av fastighet samt köparen redan äger
annan andel i fastigheten och denna andel förvärvats på annat sätt än genom
gåva.

Första stycket 1 äger motsvarande tillämpning, om försäljningen avser
del av fastighet. Frågan huruvida förköpsrätt får utövas skall därvid bedömas
som om köpet avsett den odelade fastigheten. Sökes lagfart innan förköpsrätt
utövas, bedömes frågan i stället med hänsyn till delen, om denna är
utbruten, eller, när försäljningen avser område av fastighet, tillstånd till avstyckning
meddelats.

Som värde gäller taxeringsvärdet på fastigheten eller den taxeringsenhet,

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

i vilken fastigheten ingår, året före det år då försäljningen skedde. Sökes
lagfart innan förköpsrätt utövas, gäller i stället taxeringsvärdet året före det
år då lagfart sökes eller, om särskilt taxeringsvärde icke finns för det året,
det värde som lägges till grund för bestämmandet av stämpelskatten.

Förköp i strid med bestämmelserna i denna paragraf är utan verkan.

4 §.

Har ägare av fast egendom skriftligen erbjudit den kommun där egendomen
är belägen att till bestämt pris och på i övrigt angivna villkor förvärva
egendomen och vill kommunen antaga erbjudandet, åligger det kommunen
att underrätta säljaren om detta inom tre månader. Om detta ej skett eller
om kommunen avvisat erbjudandet, får förköp med anledning av försäljning
av egendomen, som äger rum inom två år efter erbjudandet, ske endast om
priset är lägre eller villkoren för försäljningen tillsammantagna är avsevärt
ogynnsammare för ägaren än de som gällde för erbjudandet till kommunen.

Har kommun förklarat sig avstå från att utöva förköpsrätt i fråga om en
tillämnad försäljning inom dess område, får förköp ej ske med anledning av
försäljningen.

5 §•

Förköpsrätten innebär att kommunen får förvärva den egendom köpet avser
från säljaren på de villkor som avtalats mellan denne och köparen. Kommunens
förvärv kallas förköp.

Säljaren är skyldig att på anmodan av kommunen upplysa om de bestämmelser
som gäller för försäljningen och som icke framgår av köpehandlingen.
Bestämmelse som kommunen varken ägde eller bort äga kännedom om
när förköpsrätten utövades får göras gällande mot kommunen endast om
särskilda skäl föreligger.

Villkor som avtalats mellan säljaren och köparen får jämkas, om det är
oundgängligt med hänsyn till arten av köparens åtagande gentemot säljaren.
Kommunen skall ersätta säljaren för dennes förlust på grund av jämkningen.

Väcker kommunen ej talan om jämkning inom tre månader från det förköpet
fullbordades, är rätten till talan förlorad. Om kommunen när förköpet
utövades ej ägde kännedom om den bestämmelse som föranleder jämkningen
räknas tiden dock från den dag då det blev avgjort att bestämmelsen får
göras gällande mot kommunen. 6

6 §.

Lös egendom som ingår i förköpet skall undantagas från detta, om köparen
yrkar det. På yrkande av kommunen skall lös egendom undantagas, om
egendomen utan olägenhet kan skiljas från återstoden. Undantages egendom,
skall köparen betala så mycket av köpeskillingen som belöper på det
som undantages och kommunen betala återstoden. Väcker ej köparen eller
kommunen talan om undantagande inom tre månader från det förköpet
fullbordades, är rätten till talan förlorad.

Talan av köparen om undantagande av lös egendom från förköpet väckes
mot kommunen. Talan av kommunen väckes mot köparen. Rätten skall underrätta
säljaren om rättegången. Denne äger föra talan i målet såvitt angår
hans rätt. Bifalles talan om undantagande, skall rätten fastställa vad köparen
och kommunen har att betala till säljaren.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5b år 1967

7 §•

Förköpsrätten utövas genom att kommun inom tid som anges i andra
stycket underrättar säljare och köpare om beslut att utöva förköpsrätt samt
anmäler detta beslut till inskrivningsdomaren med företeende av bevis om
underrättelserna. Avser beslutet fastighet inom annan kommuns område,
gäller vad som sagts om underrättelse till säljare och köpare också den andra
kommunen. Beslutet skall antecknas i fastighetsboken för varje fastighet
som ingår i försäljningen.

Förköpsrätten skall utövas sist på den inskrivningsdag som infaller närmast
efter tre månader från det lagfart söktes på köparens förvärv eller, om
förvärvstiilstånd fordras enligt jordförvärvslagen den 14 maj 1965 (nr 290)
eller lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar i rätten att
förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag, från det tillstånd
söktes. Om säljaren eller köparen, med överlämnande av styrkt avskrift av
köpehandlingen, innan lagfart eller tillstånd sökts, anmäler försäljningen
till den eller de kommuner där den fasta egendomen är belägen, räknas tiden
i stället från det kommunen mottog sådan anmälan. Var avskrift av köpehandlingen
ej bifogad ansökan eller anmälan, räknas tiden först från det
kommunen mottog sådan handling.

Utövas förköpsrätten ej inom föreskriven tid, är förköpsrätten förlorad.

8 §.

Talan mot kommuns beslut om förköp prövas som om beslutet gällt förvärv
efter frivillig överlåtelse.

9 §•

Kommun som utövat förköpsrätt är skyldig att söka tillstånd till förköpet,
om säljaren eller köparen bestrider förköpsrätten på sätt och inom tid som
anges i andra stycket. Frågan om tillstånd till förköp prövas av Konungen.
Tillstånd skall vägras, om

1. egendom som avses i 1 § ej ingår i försäljningen eller ingår däri men
ej är belägen inom kommunens eget område eller inom kommunblock som
anges i 2 §,

2. enligt 4 § första stycket förköp ej får ske,

3. det är obilligt att förköp sker med hänsyn till förhållandet mellan säljare
och köpare eller villkoren för eller omständigheterna vid försäljningen.

Bestridande enligt första stycket anmäles hos inskrivningsdomaren för
anteckning i fastighetsboken sist på den inskrivningsdag som infaller närmast
efter en månad från det förköpsrätten utövades. Inskrivningsdomaren
skall ofördröj ligen underrätta kommunen om bestridandet. Kommunens ansökan
om tillstånd till förköpet skall ha inkommit till Konungen inom en
månad från det bestridandet antecknades. Sökes tillstånd ej i rätt tid, är
förköpet utan verkan.

När en kommun utövar förköpsrätt i fråga om egendom i annan kommun,
äger den kommun där egendomen är belägen påkalla att Konungen prövar
frågan om tillstånd till förköpet. Ansökan om sådan prövning skall ha inkommit
till Konungen, inom en månad från det förköpsrätten utövades.
Tillstånd till förköpet skall vägras, om förköpsrätt ej får utövas enligt 2 §.

10 §.

Sedan kommunens beslut om förköp vunnit laga kraft samt tillstånd
till förköpet givits eller tiden för bestridande av förköpsrätten enligt 9 §

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

första stycket eller för ansökan enligt 9 § tredje stycket utgått utan att bestridande
anmälts eller ansökan gjorts, är förköpet fullbordat.

11 §•

När förköp fullbordats, anses egendomen ha övergått från säljaren till
kommunen vid tidpunkten för försäljningen genom frivillig överlåtelse på
de villkor som avses i 5 §. Därvid skall dock följande iakttagas.

Har köparen innan förköpet fullbordades fullgjort åtagande som grundar
sig på köpet, får kommunen tillgodoräkna sig detta i förhållande till säljaren.

Sedan förköpsrätt utövats, får säljaren icke med verkan mot kommunen
häva köpet under åberopande av att köparen brustit i något åtagande som
skulle ha fullgjorts före den tidpunkt då förköpet fullbordades.

Vid tillämpning beträffande förköp av vad som gäller om rätt för köpare
av fast egendom att häva köpet, fordra avdrag på köpeskillingen eller
kräva ersättning för skada skall frågan om köparens goda tro och vad denne
förutsatt vid köpet utöver köpehandlingens innehåll hänföras till kommunen
och bedömas med hänsyn till tidpunkten för förköpsrättens utövande.

12 §.

Köp av fast egendom är för sin giltighet beroende av att förköp ej sker.
Är frågan om förköp ännu ej avgjord, skall beträffande lagfart sådant hinder
anses möta som avses i 10 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42) angående
lagfart å fång till fast egendom.

Har lagfart beviljats i strid med första stycket, är förköpsrätten förlorad.
Har förköp skett, är det utan verkan. Motsvarande gäller när förvärvstillstånd
meddelats i strid med 2 § andra stycket jordförvärvslagen eller i strid
med 5 § andra stycket lagen om vissa inskränkningar i rätten att förvärva
fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag.

När förköpet fullbordats, skall köparen till kommunen överlämna de
handlingar angående fastigheten som köparen innehar och som är av betydelse
för kommunen såsom ägare av fastigheten.

13 §.

När förköpet fullbordats, skall kommunen ersätta köparen för vad denne
enligt åtagande i köpeavtalet fullgjort före fullbordandet och för nödvändig
kostnad i samband med köpet. På belopp som kommunen på grund härav
har att utge skall kommunen betala sex procent ränta. Kommunen skall
dessutom ersätta köparen för nödvändig kostnad som nedlagts på egendomen
utöver vad som skäligen motsvarar värdet av den avkastning som köparen
erhållit.

Har köparen avverkat skog annat än till husbehov eller avhänt egendomen
annat än dess vanliga avkastning, äger kommunen erhålla ersättning
härför. Detsamma gäller om köparen skadat egendomen eller eljest föranlett
att den minskat i värde, om och i den mån det med hänsyn till förfarandets
beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan anses skäligt.

14 §.

Tvist om fråga som avses i 5 § andra eller tredje stycket, 6 § eller 13 §
upptages av rätten i den ort där den fasta egendomen är. Ligger egendomen
under flera domstolar, upptages tvisten av den rätt under vilken huvuddelen
ligger.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

I mål som avses i första stycket skall kommunen svara för å ömse sidor
uppkomna kostnader i underrätten, i den mån annat ej föranledes av 18 kap.
6 och 8 §§ rättegångsbalken. Beträffande skyldigheten att svara för kostnad
i högre rätt gäller, med tillämpning i övrigt av 18 kap. rättegångsbalken, att
kommunen, om annat ej föranledes av 18 kap. 6 och 8 §§ samma balk, alltid
själv skall bära såväl sina egna kostnader som kostnad som åsamkas motpart
genom att kommunen fullföljt talan.

15 §.

Har underrättelse enligt 4 § första stycket eller enligt 7 § första stycket
av kommunen avlämnats i rekommenderat brev på postanstalt inom landet
för befordran till mottagarens vanliga adress, anses kommunen ha fullgjort
vad som ankommer på kommunen.

Ligger egendomen inom skilda inskrivningsdomares områden anses anmälan
enligt 7 eller 9 § gjord först när anmälan skett till samtliga inskrivningsdomare.

16 §.

Bestämmelserna i 1—15 §§ om försäljning av fast egendom äger motsvarande
tillämpning, när sådan egendom går i byte.

17 §.

Närmare bestämmelser för tillämpningen av denna lag, meddelas av
Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968. Lagen äger icke tillämpning
på köp eller byte som skett före ikraftträdandet. Vad som enligt 3 § första
stycket 6 gäller för det fall att andel förvärvats genom gåva avser icke andelsförvärv
genom gåva som fullbordats före ikraftträdandet.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 kap. 57 § och 4 kap. 10 § lagen den 14 juni
1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom

Härigenom förordnas, att 2 kap. 57 § och 4 kap. 10 § lagen den 14 juni
1907 om nyttjanderätt till fast egendom1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 KAP.

57 §.

Sker försäljning-----—----särskilt stadgat.

Motsvarande sätt--—----— — — i byte.

Arrendatorn äger icke förköpsrätt
om kommun förvärvar fastigheten
genom förköp enligt förköpslagen
den 1967 (nr ).

4 KAP.

10 §

Avgälden skall utgå med oförändrat
belopp under vissa tidsperioder,
med rätt för såväl fastighetsägaren
som tomträttshavaren att
under näst sista året av varje period
väcka talan angående omprövning
av avgäldens belopp för nästföljande
period. Sker det ej, skall avgälden
under den perioden utgå med
samma belopp som förut, där ej
före den i första punkten angivna
fristens utgång annat avtalats. Om
ej längre tid överenskommes, utgör
varje period tjugu år, den första
räknad från upplåtelsen eller den
senare dag som däri angivits.

Upplåtes tomträtt väsentligen för
annat ändamål än bostadsbebyggelse,
må därvid överenskommas kortare
tidsperioder än i första stycket
sägs, dock minst tio år.

Avgälden skall utgå med oförändrat
belopp under vissa tidsperioder,
med rätt för såväl fastighetsägaren
som tomträttshavaren att
under näst sista året av varje period
väcka talan angående omprövning
av avgäldens belopp för nästföljande
period. Sker det ej, skall
avgälden under den perioden utgå
med samma belopp som förut, där ej
före den i första punkten angivna
fristens utgång annat avtalats. Om
ej längre tid överenskommes, utgör
varje period tio år, den första räknad
från upplåtelsen eller den senare
dag som däri angivits.

1 Senaste lydelse av 2 kap. 57 § se 1943:883 och av 4 kap. 10 § se 1953:415.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

I fråga om tomträtt som upplåtits före lagens ikraftträdande äger äldre
lag fortfarande tillämpning. Fastighetsägaren och tomträttshavaren äger
dock överenskomma, att period som anges i 4 kap. 10 § första stycket får
understiga tjugu men ej tio år. Angående sådan överenskommelse gäller 4
kap. 21 §.

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 5 § stämpelskatteförordningen
den 21 maj 1964 (nr 308)

Härigenom förordnas, att 5 § stämpelskatteförordningen den 21 maj 1964
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Överlåtes köp--------avse inskrivning.

Överlåtes fång-------— första fånget.

Har skatt — —--— — —---— 42 § 2 mom.

Begäran om — —-----— — denna handling.

Tredje stycket äger motsvarande
tillämpning vid förvärv genom förköp
enligt förköpslagen den
1967 (nr ).

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5b år 1967

B. De vid propositionen nr 121 fogade lagförslagen -—- såvitt nu är i fråga
— är av följande lydelse.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier

i vissa bolag

Härigenom förordnas, att 5 § lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa
bolag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 §•

Ansökan om

Göres ej-----

Sökes tillstånd — -—■
Över länsstyrelses —
Närmare föreskrifter
Är i-------

--- eljest avvisas.

Angår ansökan som avses i första
styeket förvärv av fast egendom genom
köp eller byte, får ansökningen
ej prövas, innan det blivit slutligt
avgjort huruvida förköp enligt förköpslagen
den 1967

(nr ) äger rum. Vad nu sagts
äger ej tillämpning, om det är uppenbart
att förköpsrätt icke föreligger.

— stycket utgått.

---— till Konungen.

---är stadgad.

---—• — av Konungen.

— fast egendom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968 men äger ej tillämpning
på ansökan som avser köp eller byte som skett före ikraftträdandet.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

Förslag

till

Lag

om ändring i jordförvärvslagen den 14 maj 1965 (nr 290)

Härigenom förordnas att 2 § jordförvärvslagen den 14 maj 1965 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 §.

Har förvärvstillstånd -------eljest avvisas.

Ansökan om tillstånd att förvärva
fast egendom genom köp eller byte
får ej prövas, innan det blivit slutligt
avgjort huruvida förköp enligt
förköpslagen den 1967 (nr

) äger rum. Vad nu sagts äger ej
tillämpning, om det är uppenbart att
förköpsrätt icke föreligger.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968 men äger ej tillämpning
på ansökan som avser köp eller byte som skett före ikraftträdandet.

Motioner

I samband med propositionen om förköpsrätt har utskottet behandlat
tio i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen

I. de likalydande motionerna I: 839 av herrar Bengtson och Dahlén samt
II: 1046 av herrar Ohlin och Hedlund, i vilka motioner hemställs

»att riksdagen vid sin behandling av Kungl. Maj :ts proposition nr 90
måtte

1. besluta att även statens markförsäljningar skall omfattas av den
kommunala förköpsrätten;

2. besluta att begreppet ägovidd i 3 § i förköpslagen endast skall avse
markarealen;

3. besluta att i 7 § förköpslagen införes en formulering av innebörd att
säljaren och köparen i samband med underrättelsen om kommunens beslut
att utöva förköpsrätt erinras om deras bestridanderätt enligt 9 §;

4. besluta de ändringar i förköpslagstiftningen som föranledes av de i
motionen anförda synpunkterna rörande 9 §, 13 § och 15 §;

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

att utskottet måtte utarbeta erforderliga ändringar i lagtexten»;

II. de likalydande motionerna I: 840 av herr Holmberg m. fl. och II; 1043
av herr Bohman in. fl., i vilka motioner hemställs

»att riksdagen måtte avslå det i Kungl. Maj :ts proposition nr 90 framlagda
förslaget till förköpslag»;

III. de likalydande motionerna I: 841 av herr Larsson, Thorsten, in. fl.
och II: 1044 av herr Grebäck m.fl. i vilka motioner hemställs

»att riksdagen — därest den skulle bifalla Kungl. Maj :ts proposition nr
90 angående förköpslag in. in. — måtte besluta att lantbruksnämnd skall
yttra sig över varje kommunalt markförvärv»; samt

IV. de likalydande motionerna I: 842 av herr Werner och II: 1045 av herr
Nilsson i Gävle m. fl., i vilka motioner hemställs

»att riksdagen — med bifall i övrigt till Kungl. Maj :ts proposition nr 90
— måtte besluta,

att stycke ett i § 5 får följande lydelse:

Förköpsrätten innebär att kommunen får förvärva den egendom köpet
avser från säljaren på villkor som för orten kan anses skäligt. Vid oenighet
härom hänskjutes markprisets skälighet till prövning av länsstyrelsens
marknämnd. Kommunens förvärv kallas förköp.»;

V. de likalydande motionerna 1:862 av herr Pettersson, Arne och herr
Augustsson samt II: 1067 av herrar Henrikson och Svenning, i vilka motioner
hemställs

att riksdagen vid sin behandling av proposition nr 90 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning i syfte att åstadkomma
en effektiv kontroll över markprisutvecklingen.

För innehållet i nämnda motioner redogöres nedan under de särskilda
avsnitt som har samband med motionerna.

Utöver nyssnämnda motioner har utskottet behandlat två fristående motioner,
nämligen 1:236 av herr Werner och 11:304 av herr Nilsson i Gävle
in. fl. I motionerna yrkas

»att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om förslag
till sådan lagstiftning att samhälleligt ägande av marken göres till
förutsättning för att stadsplaneläggning av densamma skall kunna ske».

I dessa fristående motioner, som väckts sedan markvärdekommittén publicerat
sitt betänkande men före den ifrågavarande propositionen om förköpsrätt,
riktas kritik mot kommitténs ställningstaganden på åtskilliga punkter.
Motionärerna anför till stöd för sitt yrkande avslutningsvis följande.

Utan att här ta avgjord ställning mot kommitténs olika förslag, vilka måhända
efter justeringar samt under vissa betingelser skulle kunna innebära
någon fördel för kommunerna, vill vi på nytt resa frågan om betydligt radikalare
tillvägagångssätt för lösandet av de samhälleliga markfrågorna. Sålunda
finner vi ofrånkomligt med en så betydande ändring av gällande lag -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

stiftning att samhället ges möjlighet att bestämma över markdisponering
och bebyggelseutveckling. Denna möjlighet kan skapas genom att samhälleligt
ägande av marken göres till förutsättning för att stadsplaneläggning av
densamma skall kunna ske. Om endast kommunalt och statligt ägd mark
kan stadsplaneläggas blir den privata markspekulationens möjligheter på
ett avgörande sätt beskurna. Privat mark, tänkbar för bebyggelse, måste i
så fall förr eller senare avyttras till det allmänna. Möjligheterna till spekulationsvinster
på markaffärer blir då radikalt beskurna.

Utskottet övergår härefter till att lämna en redogörelse för vissa avsnitt
ur prop. nr 90 om förköpsrätt.

Markfrågan

Såvitt gäller tidigare förslag och reformer, den översiktliga redogörelsen
för kommitténs förslag, frågan om samhällsingripande mot oförtjänt markvärdestegring
samt remissyttranden i dessa delar hänvisas till prop. nr 90
s. 13—24.

Departementschefen

Den starka expansion som kännetecknar samhällsbyggandet i åtskilliga
tätorter eller tätortsregioner för med sig att marken i dessa områden
i ökande utsträckning får ändrad användning. Mark som förut använts
för jordbruk eller skogsbruk behövs för bebyggelse av skilda slag, för trafikleder
eller liknande anordningar eller för fritidsändamål. Även mark
som redan är bebyggd får ändrad användning. Förut bebyggda områden
friläggs i viss utsträckning för att tillgodose trafikens krav på ökade utrymmen.
Av särskild betydelse är den fortgående omdaningen av tätorternas
centrala delar.

Genom den ändrade användningen av marken stiger avkastningen av det
kapital som marken utgör. Eftersom markens värde är beroende av den avkastning
marken ger eller väntas ge, sker en successiv värdeökning beträffande
mark av det slag som nu angetts. Självfallet ligger det i och för sig
inte något osunt i en sådan prisutveckling. Den är ett uttryck för en förskjutning
i relationen mellan olika markområdens ekonomiska värde och
bidrar i sin mån till att marken kommer till ändamålsenlig användning.
Erfarenhetsmässigt kan emellertid en utveckling av detta slag lätt föra med
sig en alltför stark stegring av markpriserna. Kommittén har analyserat de
faktorer som påverkar prisbildningen på mark, de olägenheter som blivit en
följd av prisutvecklingen och skälen för ett samhällsingripande. I likhet med
flertalet remissinstanser kan jag i allt väsentligt instämma i kommitténs uttalanden.
Jag vill endast tillägga att utvecklingen på fastighetsmarknaden
gett upphov till en osund spekulation i värdestegringsvinster som ofördel -

14 Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

aktigt påverkat hela kapitalmarknaden. Som framhållits under remissbehandlingen
kan följden av alltför höga markpriser bli inte bara höjda
bostadskostnader utan också en försämrad bostadsmiljö. Från samhällssynpunkt
kan det inte heller vara likgiltigt vem markvärdestegringen tillfaller.
Det gäller härvid inte bara en rättvisefråga, dvs. att hindra eller motverka
att enskilda tillförs oförtjänta förmögenhetsvärden, utan minst lika
mycket att genom indragning av värdestegringen till samhället ge detta
resurser för det fortsatta samhällsbyggandet.

Att markvärdestegringens problem inte lämpligen kan inom ramen för
rådande samhällsystcm lösas genom en enda generell metod, varigenom
värdeökningen förs över till det allmänna, torde ha klargjorts genom tidigare
företagna undersökningar på området. Resultatet av markvärdekommitténs
arbete bör ses som en bekräftelse härpå. Häri ligger emellertid inte
att samhället skulle vara hänvisat till att godta den oförtjänta markvärdestegringen
som något med samhällsutvecklingen förenat, oundvikligt ont.
Det är i stället fråga om att ge ansträngningarna en mera realistisk inriktning.

För att kommunerna skall kunna fullgöra sina uppgifter inom samhällsbyggandet
måste de förvärva mark och säkerställa att den görs tillgänglig
för tätbebyggelse till skäliga priser. Till väsentlig del sker markförvärven
genom frivilliga uppgörelser. Särskilda medel står emellertid kommunerna
till buds för att tillgodose markbehovet, i första hand den i byggnadslagen
givna rätten att lösa mark, främst zonexpropriation, samt möjligheterna att
erhålla expropriation för tätbebyggelse. Viss prövning av priset på mark
kan vidare utövas inom ramen för den statliga bostadslånegivningen och
hyresregleringslagstiftningen. I de fall då kommuner inom expanderande
områden lyckats att genom en aktiv markförvärvspolitik skapa tillfredsställande
markberedskap har detta haft en gynnsam inverkan på markprisutvecklingen.
Av skilda anledningar har kommunerna emellertid ofta
haft svårt att i god tid försäkra sig om tillräckliga markreserver. Detta
har, som kommittén framhållit, i sin tur gett upphov till nödlösningar som
ogynnsamt påverkat markprisutvecklingen och även haft negativa verkningar
både för bebyggelseplaneringen och bostadsförsörjningen.

Kommitténs uppfattning att samhället bör ingripa med ytterligare åtgärder
i syfte att stärka kommunernas möjligheter att genom eget markinnehav
få ett avgörande inflytande på fastighetsmarknaden delas av det
alldeles övervägande antalet remissinstanser. Några har emellertid ansett
att kommunerna med de medel som för närvarande står till förfogande har
tillräckligt inflytande över prisbildningen på tätbebyggelsemarken. För egen
del tvekar jag inte om att ytterligare åtgärder från samhällets sida på detta
område är påkallade.

Kommittén föreslår flera mindre genomgripande reformer som i samverkan
antas komma att erbjuda en godtagbar lösning av markvärdesteg -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

ringens problem. Reformerna anges ha som huvudsyfte att dämpa markprisstegringen
men avses också — inom ramen för detta huvudsyfte —
tillgodose önskemålet att dra in oförtjänt värdestegring till det allmänna.
Förslagen bärs upp av det markpolitiska syftet att förbättra balansen mellan
tillgång och efterfrågan på bebyggelsemark. Detta syfte avser man att uppnå
genom att utbudet av sådan mark ökas och konkurrensen om marken
minskas. Förslagen tar till stor del sikte på att vidga kommunernas möjligheter
att föra en aktiv markpolitik.

Remissinstanserna har i allmänhet anslutit sig till såväl kommitténs sätt
att angripa markvärdestegringens problem genom partiella reformer som
dess bedömning av syftet med reformerna och dessas inriktning. För egen
del vill jag som en särskild fördel framhålla att man med de metoder som
kommittén anvisat får möjligheter att samordna samhällsingripandet mot
oförtjänt markvärdestegring med andra mark- och bostadspolitiska strävanden.
För såväl bebyggelseplaneringen som bostadsförsörjningen är det
av största betydelse att kommunerna får resurser att föra en aktiv och framsynt
markpolitik. Genom kommitténs förslag till åtgärder mot oförtjänt
markvärdestegring kan ingripandena inordnas i eller eljest samordnas med
den kommunala verksamheten på mark- och bostadsområdet.

Kommittén har i anslutning till den allmänna målsättningen föreslagit
åtgärder på skilda områden. Sålunda föreligger förslag till lagstiftning om
kommunal förköpsrätt. Avsikten är att denna skall skapa gynnsammare
förutsättningar för kommunala markförvärv. Vidare föreslås vissa ändringar
i tomträttslagstiftningen, varigenom ökade möjligheter skapas för
att behålla marken i kommunal ägo. För att undanröja vissa av skattelagstiftningen
föranledda verkningar på utbudet av mark föreslår kommittén
vidare ändringar i bestämmelserna om beskattning av realisationsvinster
och jordstyckningsrörelse.

Reformer inom de av kommittén angivna områdena är enligt min mening
ägnade att tillgodose de syften som ett samhällsingripande enligt vad jag
tidigare anfört bör inriktas på. I det följande behandlas enbart frågorna
om kommunal förköpsrätt och ändringar i tomträttslagstiftningen. Som jag
inledningsvis nämnt bereds de skatterättsliga frågorna inom finansdepartementet
och de kommer att anmälas senare av chefen för finansdepartementet.

Kommunal förköpsrätt

Beträffande bestämmelser om statens och arrendators förköpsrätt m. in.,
utländsk lagstiftning om förköpsrätt samt kommuns befogenhet att förvärva
mark genom frivilliga köp och genom expropriation hänvisas till prop. s.
27—33.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

Behovet av en kommunal företrädesrätt till mark m. m.

I fråga om kommitténs uttalanden i frågan, en skiljaktig mening samt
remissyttrandena i frågan hänvisas till prop. s. 33—41.

Departementschefen

Kommitténs förslag att införa en kommunal förköpsrätt vid fastighetsförsäljningar
syftar i första hand till att förbättra kommunernas möjlighet
att på ett tidigt stadium förvärva mark som behövs för samhällsutvecklingen.
Enligt kommitténs mening kan en generellt utformad förköpsrätt
för kommunerna antas bidra till att minska konkurrensen om bebyggelsemarken
och därmed också dämpa markvärdestegringen.

Det övervägande antalet remissinstanser ansluter sig till kommitténs bedömning
och anser att en kommunal förköpsrätt är ett värdefullt markpolitiskt
instrument, som kommer att bidra till att kommunerna bättre kan
göra sig gällande på fastighetsmarknaden. I fråga om den föreslagna lagstiftningens
prisdämpande effekt är meningarna delade. De remissinstanser
som ställer sig positiva till förslaget anser i allmänhet att en sådan effekt bör
kunna uppnås åtminstone på längre sikt. I den kritik som framförs mot förslaget
uttalas däremot farhågor för att förköpsrätten tvärtom kan komma
att leda till prisstegringar, genom att enskilda markköpare kan föranledas
att erbjuda mycket högre priser i syfte att förmå kommunerna att avstå
från att utöva förköpsrätten. Risken för att förköpsinstitutet skall föranleda
en splittrad prisbildning på bebyggelsemark påtalas också i flera remissyttranden.
Övriga invändningar mot förslaget tar främst sikte på olägenheterna
för fastighetsomsättningen och för enskilda säljare och köpare
och det ifrågasätts om en kommunal förköpsrätt kan antas få sådan betydelse
som markpolitiskt medel att de med institutet förenade olägenheterna
uppvägs.

För egen del anser jag att en kommunal förköpsrätt erbjuder vissa bestämda
fördelar som ett medel i den kommunala markförvärvspolitiken vid
sidan av förvärv genom frivilliga försäljningar och genom expropriation.
Kommunerna får tillfälle att följa vad som händer på fastighetsmarknaden
och kan försäkra sig om sådan för bebyggelseutvecklingen värdefull mark
som av en eller annan anledning inte kan förvärvas genom vanliga köp.
Denna senare förvärvsform blir naturligen ändå den normala men den kan
på ett fördelaktigt sätt kompletteras genom ett förköpsinstitut. Förköpet
skiljer sig från förvärv genom expropriation därigenom att förvärvet alltid
sker först när ägaren är beredd att avhända sig marken och till ett pris
som parterna själva kommit överens om. Inslaget av tvångsmoment är således
betydligt mera begränsat vid förköp än vid expropriation och förköps -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

möjligheten kan i åtskilliga fall leda till att ett tidsödande och dyrbart expropriationsförfarande
undviks.

Kommunerna kan genom förköpsinstitutet få information på ett mycket
tidigt stadium om försäljningar av sådan mark som kan komma i fråga för
tätbebyggelse. I anslutning härtill kan kommunerna i god tid överväga det
framtida markbehovet. Betydelsen av att kommunerna lägger ett långsiktigt
perspektiv på markförvärvspolitiken har understrukits från många håll. Det
kan från denna utgångspunkt enligt min mening ifrågasättas om inte förköpsinstitutet
kan få sin kanske största betydelse genom att tjäna som informationskälla
i kommunernas strävan att föra en framsynt markförvärvspolitik.

Den av kommittén åsyftade dämpningen av markprisernas utveckling
kan få verklig effekt bara om de kommunala markförvärven sker innan
värdestegringen på grund av förväntan om tätbebyggelse sätter in.

Det är emellertid inte bara långsiktighet i markpolitiken som är nödvändig
för att ett förköpsinstitut skall kunna få den inverkan på markprisutvecklingen
som är åsyftad. Den kommunala markpolitiken måste dessutom
drivas på sådant sätt att kommunen ställer för tätbebyggelse iordningställd
mark till förfogande i tillräcklig omfattning. I annat fall uppstår
risk för prisuppdrivande konkurrens om råmarken.

Farhågorna att förköpsrätten skall medföra en splittrad prisbildning på
mark är enligt min mening överdrivna. Om kommunen beslutar att utöva
förköpsrätt beträffande en eller flera fastigheter inom visst område, kan
detta givetvis tas som uttryck för att kommunen räknar med att området
kan komma att behövas för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande
anordningar. Förköp kan med hänsyn härtill i det enskilda fallet leda till
prisstegringar. I detta avseende skiljer sig emellertid förköpet inte från sådana
kommunala markförvärv som sker på grundval av frivilliga uppgörelser.
De prisstegringar, som förväntan om marks användning för tätbebyggelse
för med sig, bör som nyss antyddes motverkas genom att kommunerna
förvärvar marken på ett mycket tidigt stadium.

Det skall dock inte bestridas att förköpsinstitutet såsom det utformats
av kommittén kan få viss ogynnsam inverkan på markprisutvecklingen.
Jag syftar på bestämmelserna i 6 § kommittéförslaget. Dessa bestämmelser
innebär att kommunen särskilt skall fatta beslut huruvida förköpsrätt
kommer att utövas inom kommunens område. Kommunen kan därvid begränsa
utövningen till viss del av kommunen. Det finns risk för att beslut
av denna natur kan leda till omotiverad splittring i prisbildningen på mark
med olyckliga konsekvenser såväl för den enskilde som för samhällsplaneringen.
Enligt min mening bör därför förköpsinstitutet i princip ha generell
giltighet. I den mån man vill undanta mark från tillämpningen bör
man ta sikte på vissa kategorier av fastigheter och inte på mark inom lokalt
avgränsade delar av kommunernas områden. Jag återkommer till denna
fråga senare.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 3 avd. Nr 54

18 Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

En lagstiftning om förköpsrätt medför med nödvändighet viss belastning
för fastighetsomsättningen och kreditgivningen därigenom att köp
måste hållas svävande under den tid kommunen behöver för att ta ställning
till förköpsfrågan. Detta bör dock inte i och för sig hindra att en kommunal
förköpsrätt införs. Förköpsinstitutet bör emellertid utformas så att de fastighetsförsäljningar
som generellt sett är utan större intresse för kommunerna
lämnas utanför förköpsrätten. Belastningen för fastighetsomsättningen
kan också i viss utsträckning begränsas om förköpsförfarandet i
förekommande fall samordnas med tillståndsprövningen enligt annan lagstiftning.
Även dessa frågor behandlas senare.

Det ligger i sakens natur att en legal förköpsrätt griper in i enskildas
intressen. En säljare av fast egendom kan av skilda skäl ha intresse av att
försäljningen sker till den ursprunglige köparen, och denne, som går miste
om sitt fastighetsförvärv, kan få svårt att genom annat förvärv bli lika väl
tillgodosedd som genom det ursprungliga förvärvet. Vid avvägningen mellan
säljarens och köparens nu antydda intresse samt det allmänna intresset
att tillförsäkra kommunerna ökat inflytande över fastighetsmarknaden,
bör det allmänna intresset väga över men givetvis är det angeläget att
de enskildas intressen blir tillgodosedda så långt det är möjligt utan att
lagstiftningens effektivitet äventyras. Jag återkommer härtill.

I den allmänna debatten har förköpsinstitutet kritiserats för att det inte
skulle vara tillräckligt effektivt. Det skulle sålunda vara ganska enkelt
för markägare att hindra kommunerna att utöva sin förköpsrätt. Förköpsrätten
skulle med hänsyn härtill inte ha något berättigande. Lagförslaget
borde i effektivitetens intresse byggas ut med nya tvångsmoment av skilda
slag, exempelvis någon form av prövning av köpeskillingens skälighet. Denna
kritik är enligt min mening inte träffande därför att den utgår från att
förköp skulle tilläggas funktioner som är främmande för ett sådant institut.
Förköpsinstitutet har som jag tidigare framhållit sitt värde som ett
komplement till möjligheten att förvärva mark genom vanliga köp. Institutet
kommer till sin rätt, om det utformas på sådant sätt att förfarandet
blir enkelt, snabbt och billigt. Det bör ge kommunen en lagfäst rätt att få
del av de utbud av fast egendom som med hänsyn till samhällsbyggandet
kan vara av intresse för kommunen. Om kommunen vill förvärva egendomen
bör det fortsatta förfarandet helst vara i det närmaste lika enkelt som
vid frivilligt köp. Så blir inte fallet om rättsinstitutet kompletteras med nya
tvångsmoment. Förköpsinstitutet kan ändå aldrig ersätta expropriationsförfarandet.
Om ett behövligt markförvärv inte kan ske genom vanligt köp
eller genom utövande av förköpsrätt, bör expropriationsförfarandet anlitas.
I den mån detta senare förfarande är behäftat med brister och olägenheter
av skilda slag bör man — hellre än att utrusta förköpsrätten med något för
densamma främmande tvångsmoment — inrikta sig på att förbättra expropriationslagstiftningen.
En effektivisering av expropriationsinstitutet
sker ju också successivt.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

Sammanfattningsvis anser jag att det föreligger ett klart uttalat behov
av den föreslagna lagstiftningen. En kommunal förköpsrätt bör tillmätas
stort värde som markpolitiskt instrument, och de betänkligheter som anförts
mot institutet kan inte anses vara av den art att de hindrar att lagstiftningen
genomförs.

Jag vill i detta sammanhang ytterligare påpeka att en kommunal förköpsrätt
för att tjäna det avsedda ändamålet måste utövas inom ramen för
en aktiv och framsynt markpolitik och att utövningen i det enskilda fallet
måste vara motiverad utifrån en realistisk markpolitisk bedömning. Finansieringsproblemen
torde härvid tvinga kommunerna att handla med en
viss försiktighet. Frågan om förstärkning av kommunernas ekonomiska
resurser på detta område tas upp i annat sammanhang.

Motioner

I fråga om behovet av kommunal förköpsrätt till mark samt beträffande
vissa närstående frågor anföres bl. a. följande i motionerna.

I: 839 och II: 1046

Motionärerna tillstyrker i princip lagbestämmelser om kommunal förköpsrätt
inom de i propositionen föreslagna områdena. Motionärerna framhåller
att förköpsinstitutet ger kommunerna information om fastighetsmarknaden
och legala möjligheter att genomföra önskvärda och motiverade
markförvärv även i de fall egendomen försålts till annan. Jämfört med ett
tidsödande expropriationsförfarande är fördelarna med förköp uppenbara.
Sannolikt, säger motionärerna, torde utövande av förköpsrätt i många fall
komma att ersätta expropriation. Motionärerna framhåller vidare att förköpsrätt
innebär ett betydligt mindre kännbart ingrepp för säljaren än
expropriation. Denne kan ju själv avgöra tidpunkten för försäljningen, priset
och köpevillkoren i övrigt. Behovet och värdet av en kommunal förköpsrätt
bör emellertid enligt motionärerna inte överdrivas. Från alla synpunkter
är frivilliga markförvärvsuppgörelser att föredra och bör därför eftersträvas.
I vissa fall torde expropriation bli ofrånkomlig.

Motionärerna uttalar vidare att genom förköpsrätten ges kommunerna
ökad möjlighet att förvärva mark som är bäst lämpad för framtida bebyggelse,
varigenom kommunernas möjligheter att utbjuda välbelägen och
färdigplanerad mark ökar. Motionärerna understryker i sammanhanget,
att denna liksom andra reformer i syfte att underlätta den kommunala
markpolitiken inte får leda till att kommunerna vid utbudet av den planlagda
marken gynnar vissa företagsformer på de andras bekostnad. Motionärerna
anser, att kommunerna i ökad utsträckning bör utnyttja sin ställning
som markägare och marköverlåtare i syfte att åstadkomma en förbättrad
konkurrens om byggande och förvaltning.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

Slutligen framhåller motionärerna att en grundläggande förutsättning för
en aktiv kommunal markpolitik samt för att de juridiska hjälpmedlen att
föra en sådan politik effektivt skall kunna utnyttjas är att kommunerna bl. a.
har tillräckliga ekonomiska resurser. Utan tillräckliga sådana är en förköpslagstiftning
föga meningsfull.

I: 8M och II: 10''i3

Motionärerna anser sig inte kunna dela uppfattningen att kommunala
markförvärv är en nödvändig förutsättning för att kommunerna skall kunna
fullgöra sina mark- och bostadspolitiska uppgifter. Köp eller expropriation
av mark och fastigheter från kommunerna måste närmast betraktas som ett
komplement till övriga kommunala mark- och fastighetspolitiska ingripanden.
De kommunala initiativen och resurserna bör enligt motionärerna
främst inriktas på planläggningsarbetet. Det kommunala planmonopolet bör
utnyttjas på sådant sätt att mark- och fastighetsägare inte själva genom
ovisshet om de kommunala intentionerna spekulerar i stora förväntningsvärden.
Den markvärdesstegring som bebyggelsemarken på vissa håll tar åt
sig har nämligen ofta visat sig kunna hänföras till brister i kommunernas
planering. Däremot torde det vara relativt sällsynt att markägare eller bebyggelseintressenter
visar sig ovilliga att genomföra planlagd bebyggelse i
den mån moderna byggnads- och stadsplaner upprättats. I de fall planlagd
bebyggelse inte kommit till stånd inom rimlig tid föreligger f. ö. redan nu
enligt gällande rätt utomordentligt goda möjligheter till tvångsinlösen av
marken.

Motionärerna anser sig därför inte kunna finna att man ur denna synpunkt
måste utvidga de kommunala förvärvsmöjligheterna. De anser för
övrigt att för långt drivna kommunala markköp kan leda till en snedvridning
av planeringen genom att fresta kommunen till detaljplanering av den kommunalägda
marken på bekostnad av den översiktliga planeringen och detaljplaneringen
av andra icke kommunägda områden. Motionärerna fortsätter:

Men även om man anser att kommunal äganderätt till marken skulle
medföra fördelar för bebyggelseutvecklingen kan man ifrågasätta om en
förköpsrätt av det slag som nu föreslås är ändamålsenlig ur denna synpunkt.
Markanskaffning i en kommun måste ske efter en viss plan med
hänsyn till de kommunala önskemålen om bebyggelsens framtida utveckling.
Enligt förköpslagen blir emelertid markköpen först möjliga när ägaren från
sina utgångspunkter finner för gott att avyttra sin egendom. Det kan lika
gärna inträffa sextio som ett år efter det att en kommun planlagt ett förvärv.
Möjligheterna att utnyttja förköpsrätten blir således beroende av tillfälligheter,
vilket minskar dess tänkta fördelar ur samhällsplaneringens
synpunkt.

Inte heller när det gäller syftet att dämpa prisutvecklingen torde den föreslagna
lagstiftningen vara ändamålsenlig. Som bland annat framgår av remissbehandlingen
är förköpsrättens verkningar på fastighetsprisbildningen
ytterst svårbedömbara. Det kan i vissa fall uppstå risk att priserna skjuter

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

i höjden av den anledningen att köpare önskar förvärva viss mark och för
att vara garderade mot förköp erlägger en högre köpeskilling än de eljest
skulle ha gjort. I andra områden kan en viss prispress åstadkommas. I propositionen
medges också, att förköpsinstitutet såsom det utformats av
markvärdekommittén — innebärande att kommunen kan begränsa förköpsrätten
till visst område —- kan få en ogynnsam verkan på markpriserna och
leda till en omotiverad splittring av prisutvecklingen. Denna olägenhet menar
man emellertid skall undanröjas genom att för köpsrätten gives generell
giltighet. Splittringen i prisbildningen lär emellertid icke kunna undvikas
härigenom. Redan den omständigheten att förköpsrätt börjat tilllämpas
på en fastighetsförsäljning inom visst område och inte på försäljningar
inom andra områden är ägnad att ge i stort sett samma verkningar
som om kommunen på förhand upplyst om vilka områden som skulle bli
underkastade förköp.

I motionen framhålles vidare att den allvarligaste invändningen mot förslaget
ligger på det principiella planet. Det erinras om att i propositionen
anges t. o. in. att anspråken på den sannolikhetsbevisning som kommunen
har att prestera för att få inträda genom förköp inte får sättas alltför högt.
Allmänna befolkningsprognoser, bostadsbyggnadsprogram eller industriutvecklingsplaner
är sålunda tillräckliga att hänvisa till för att motivera att
marken behövs för framtida tätbebyggelse och därmed sammanhängande
anordningar. Inte heller tidsmomentet utgör någon begränsning. Propositionen
talar om en utveckling som »med tillräcklig grad av sannolikhet kan
överblickas för avsevärd tid framåt». I dessa fall bör förköp beviljas även
om det kommer att dröja lång tid innan ändringar i markens användning
blir aktuella. Någon reell begränsning av förköpet utöver areal och värdekravet
är det sålunda icke fråga om. Medan i expropriationslagen i överensstämmelse
med gängse rättsgrundsatser uppställes fasta normer rörande
de fall då kommunen genom tvångsförvärv må övertaga enskild mark, ger
sålunda den nu föreslagna förköpsrätten kommunerna en så gott som obegränsad
generell rätt att inträda i de fastighetsköp som förekommer i kommunen.

Förslaget innebär sammanfattningsvis enligt motionärerna ett oacceptabelt
ingrepp i avtalsfrihet och äganderätt. En betydlig rättsosäkerhet uppges
kunna bli följden, framför allt kännbar för köpare av fastigheter. Motionärerna
hemställer därför att propositionen avslås.

1: 842 och II: 1045

Motionärerna erinrar bl. a. om markvärdekommitténs konstaterande att
oförtjänt markvärdestegring väsentligen är en effekt av samhällets utveckling
och att värdestegringen orsakar beaktansvärda utgifter för både den
enskilde och samhället. Även kortsiktiga kapitalplaceringar i bebyggelsemark
har stundom, framhåller motionärerna, visat sig lönande. Vidare
framhålls att markägaren ofta har något av en monopolställning som är

22 Tredje lagutskottets utlåtande nr 54- år 1967

av stor betydelse för prisbildningen. Det faktamaterial som återfinnes i såväl
kommitténs utredning som i propositionen ger enligt motionärerna anledning
till betydligt kraftigare åtgärder än de föreslagna. Således ifrågasätter
de om det inte vore till fördel för kommunerna och samhället i sin helhet
att effektivisera expropriationslagstiftningen på sådant sätt att expropriation
kan genomföras betydligt enklare, snabbare och billigare. Detta krav
framstår desto mera ofrånkomligt mot bakgrunden av remissinstansernas
framförda kritik mot förslaget och att förköpsrätten endast kan betraktas
som ett komplement till expropriationslagstiftningen.

Förslaget om förköpsrätt ger enligt motionärerna inte heller något skydd
mot att inte uppkomna markvärdestegringar även i fortsättningen hamnar
hos markägarna. Kommunerna är enligt förslaget hänvisade att använda
förköpsrätten först när den enskilde säljer marken och då till det pris säljaren
begär. Det är svårt att förstå, säger motionärerna, att en sådan generositet
gentemot mark- och fastighetsägare på något avgörande sätt kan
förhindra fortsatt spekulation eller att markvärdestegringen kan komma
samhället till godo. Vidare kan starkt ifrågasättas om de inskränkningar
av förköpsrätten, som undantar alla fastigheter som understiger 3 000 in2
och har lägre taxeringsvärde än 200 000 kronor, inte kommer att försvåra
den samhällsplanering som kan anses erforderlig inom ett tätorts- eller cityområde.
Samma hinder synes oss kunna uppkomma enligt 3 § punkt 4 rörande
vissa fall av släktköp. Ytligt betraktat kan självfallet skäl anföras
för att fastighet i första hand och vid försäljning skall tillförsäkras eu nära
anförvant. Det kan emellertid ifrågasättas huruvida detta betraktelsesätt
är relevant i dessa avseenden. En ur samhällskollektivitetssynpunkt ofrånkomlig
planering kan med dessa undantag förhindras eller starkt försvåras.

Motionärerna riktar vidare kritik mot innehållet i 5 § första stycket av
innebörd att kommunen får förvärva den egendom köpet avser från säljaren
på de villkor som avtalats mellan denne och köparen. På grunder som
närmare redovisas under 5 § i specialmotiveringen anser motionärerna att
en prövning av markprisets skälighet lämpligen bör kunna ske genom en
av länsstyrelsen tillsatt marknämnd.

Motionärerna erinrar slutligen om att förslaget till förköpslag ingår som
en del i det av Ivungl. Maj :t framlagda mark- och bostadspolitiska programmet.
Som en del av detta program anser motionärerna det behäftat med
stora svagheter och knappast fylla den roll man kunnat förvänta i detta
avseende. Trots den redovisade kritiska granskningen av förslaget, anser
motionärerna likväl en förköpslag vara motiverad med de ändringar som
framställs i motionen.

1: 862 och II: 1067

Motionärerna anför att, eftersom förköpslagen ej kommer att medge någon
prisförhandling mellan kommun och säljare, kommunernas betalnings -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

förmåga kommer att få stor betydelse. Någon prisdämpande effekt har därmed
ej åstadkommits. Motionärerna fortsätter.

Fråga är om inte ytterligare åtgärder bör övervägas för att komma till
rätta med markprisstegringarna. Det förefaller angeläget att överväga en
allmän prisreglering på mark, i första hand inom tätortsregionerna. Prisregleringen
bör ta sikte på en så långt möjligt utjämnad prissättning regionalt
men förutsättes även ta rimlig hänsyn till de verkliga kostnader som
kan redovisas för skilda markområden.

Expropriationslagens bestämmelser beträffande grunderna för värdering
är föremål för överväganden inom expropriationsutredningen. Enligt vårt
förmenande är det av vikt att förslag i denna fråga snarast möjligt föreläggs
riksdagen. Nuvarande bestämmelser synes nämligen ge ett mycket stort
utrymme för oförtjänta markvärdestegringsvinster genom att de »förväntningsvärden»,
som den framtida markanvändningen skapar, bildar underlag
vid markvärderingarna. Dessa värden är så gott som alltid ett resultat
av samhällets åtgärder och bör därför ej påverka markprissättningen.

Med stöd av det anförda hemställs om utredning i syfte att åstadkomma
en effektiv kontroll över markprisutvecklingen.

Utformningen av förköpsrätten

Beträffande kommitténs ställningstaganden, skiljaktiga meningar och remissyttranden
hänvisas till propositionen nr 90

s. 45—49 beträffande frågor om begränsning genom anknytning till kommunallagens
kompetensregler eller till expropriationsgrunderna eller genom
uteslutning av vissa kategorier av fastigheter,

s. 49—50 beträffande frågan om rätt för kommunen att avstå från förköpsrätten
för hela kommunområdet eller för del av detta,

s. 50—53 beträffande frågan om begränsning av förköpsrätten till kommunens
eget område,

s. 53—58 beträffande statens och kyrkans markförsäljningar,
s. 58 beträffande frågan om statens och landstingskommuns fastighetsförvärv,
annan kommuns försäljning eller förvärv av mark m. in.,

s. 59—60 beträffande frågan om släktköp, andelsförvärv och andra fall av
intressegemenskap mellan säljare och köpare, den s. k. obillighetsregeln,
s. 61—63 beträffande förköpets innebörd,

s. 63—66 beträffande förfarandet i samband med utövande av förköpsrätt,

s. 66—71 beträffande den rättsliga prövningen, samt
s. 71—72 beträffande frågor om förköpsrätt vid försäljning av flera fastigheter
eller vid försäljning av fastighet och lös egendom.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

Tillämpningsområde

Departementschefen

Den fråga som träder i förgrunden när det gäller utformningen av en
kommunal förköpsrätt är naturligtvis hur tillämpningsområdet bör bestämmas
i skilda hänseenden. Kommittén föreslår en förköpsrätt av generell
natur. Detta innebär emellertid inte att tillämpningsområdet för rättsinstitutet
skulle vara helt obegränsat. Förköpsrätten syftar i första hand till att
ge kommunerna bättre möjligheter att förvärva mark för tätbebyggelse och
en viss begränsning bör således föreligga med hänsyn till ändamålet med
markförvärvet. Det är också nödvändigt att tillse att inte viktiga allmänna
och enskilda intressen träds för nära.

När det gäller begränsning av förköpsrätten med hänsyn till ändamålet
med förvärvet hänvisar kommittén till den självklara begränsning i användningen
av förköpsrätten som följer av de kommunala kompetensreglerna.
Häri ligger att en kommun i princip inte får utöva förköpsrätt annat
än för att tillgodose ett allmänt, till kommunen knutet intresse. I övrigt
innebär kommitténs förslag att det skall tillkomma varje kommun att
själv avgöra om och i vad mån förköpsrätt skall kunna utövas inom kommunområdet.
Enligt kommittéförslaget skall kommun sålunda på förhand
besluta om förköpsrätt över huvud taget skall kunna utövas inom kommunen
och om utövningen i sådant fall skall vara begränsad till viss del eller
vissa delar av kommunområdet. Kommittén är inte enig i detta ställningstagande.
Två reservanter vill ha en snävare och klarare begränsning av tilllämpningsområdet
än som följer av de kommunala kompetensreglerna och
anser att detta kan vinnas genom att förköpsrätten anknyts till expropriationsgrunderna.
Reservanterna motsätter sig också att kommun skulle få
begränsa förköpsrättens utövning till viss del eller vissa delar av kommunområdet.

Under remissbehandlingen av kommitténs betänkande har problem som
hänger samman med förköpsrättens tillämpningsområde tilldragit sig betydande
uppmärksamhet och förslaget har blivit utsatt för ganska stark
kritik. Det övervägande antalet remissinstanser anser sålunda mindre lämpligt
att låta den kommunala kompetensen bestämma gränsen för förköpsrättens
tillämpningsområde utan vill i stället på ett eller annat sätt anknyta
tillämpningen till expropriationsgrunderna. Från många håll förordas dessutom
att ytterligare generella begränsningar görs i tillämpningsområdet
bl. a. genom att man från förköpsrätten utesluter vissa kategorier av fastigheter
som regelmässigt kan antas vara av mindre intresse från kommunal
synpunkt. Förslaget att kommun själv skulle kunna begränsa tillämpningsområdet
har mött invändningar från flera remissinstanser.

Innan jag går närmare in på frågan om hur förköpsrättens tillämpnings -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

område lämpligen bör bestämmas, vill jag anföra vissa allmänna synpunkter.
En självklar utgångspunkt vid bedömningen måste vara att tillämpningsområdet
för förköpsrätten inte får begränsas på sådant sätt och med sådana
metoder att dess syfte förfelas. Som förut anförts avses förköpsrätten
tjäna som medel för kommunerna att på ett tidigt stadium förvärva sådan
mark som behövs för samhällsutvecklingen. I första hand kommer obebyggd
och glesbebyggd mark som lämpar sig för framtida tätbebyggelse i
fråga, men också sådan mark som behövs för city- och bostadssanering är
av intresse i sammanhanget. En begränsning av tillämpningsområdet för
förköpsrätten är inte godtagbar, om den innebär att mark av nu anförd
beskaffenhet undantas i större utsträckning. Vidare måste beaktas att man
måste undvika begränsningsregler som ger upphov till ett omständligt och
kostsamt förfarande för kommunerna. Skälet härtill är främst att förköpsrätten
har ett berättigande som ett medel i kommunernas markförvärvspolitik
bara om förköpsförfarandet blir väsentligt enklare att tillämpa än expropriationsförfarandet.

Kommittén har betonat att förköpsrätten, om den utövas på rätt sätt,
utgör ett väsentligt mindre intrång i enskildas rättsförhållanden än expropriation.
Kommittén hänvisar härvid till att säljaren genom försäljningen
visat sin vilja att göra sig av med fastigheten till det pris kommunen är
skyldig att betala om förköp sker. Också för köparens del är enligt kommittén
intrånget relativt ringa, eftersom denne när förköpsrätten utövas
normalt ännu ej etablerat sig på fastigheten och dessutom bör ha goda möjligheter
till ett acceptabelt ersättningsförvärv. I enskilda fall kan dock ett
förköp ställa sig olägligt för såväl säljare som köpare eller endera av dem.
Ekonomiska synpunkter kan spela in, men parternas intresse av att försäljningen
genomförs kan ofta vara av annan än rent ekonomisk natur.
Bl. a. med hänsyn härtill bör förköpsförfarandet omges med bestämda rättssäkerhetsgarantier.
Man bör därvid eftersträva att tillgodose rättssäkerheten
inom förköpsinstitutet i om möjligt samma grad som enligt expropriationslagstiftningen.

Otvivelaktigt kommer förköpsrätten att medföra en viss belastning på
fastighetsomsättningen. Försäljningar av fast egendom måste hållas svävande
under den tid som en kommun behöver för att ta ställning i förköpsfrågan.
Parterna kommer att belastas också genom att de i en eller
annan form måste underställa kommunen förvärven. Som kommittén anmärkt
är denna effekt inte bara av ondo. Belastningen på fastighetsomsättningen
kommer att i större eller mindre utsträckning begränsa efterfrågan
på mark och därmed bidra till den eftersträvade dämpningen av
markprisstegringen. Som förut anförts är det emellertid betydande kategorier
av fastigheter som helt faller utanför kommunens intresseområde. Jag
syftar på områden där markanvändningen inte kommer att ändras inom
överskådlig tid. Hit hör i stor utsträckning mark som används och för fram -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

tiden skall användas för jordbruk och skogsbruk, villa- och egnahemsbebyggelse
samt mark för fritidsstugor. Utanför kommunernas intresseområde
torde i regel också falla sådana bostads- och industriområden beträffande
vilka några mera betydande ombyggnadsbehov inte kan väntas uppkomma
under överskådlig framtid. För dessa och liknande kategorier av fastigheter
skulle den belastning som för köpsrätten innebär inte tjäna något rimligt
syfte. I sammanhanget måste beaktas att förköpsrätten föranleder administrativt
besvär inte bara för parterna utan också för kommunerna själva
och för de myndigheter som kommer att beröras av förköpsrätten. I den
mån nu antydda kategorier av fastigheter kan undantas från förköpsrättens
tillämpningsområde utan att syftet med institutet träds för när, vinnes därför
betydande fördelar.

Utformningen av förköpsinstitutet bör ske med utgångspunkt från dessa
allmänna bedömanden. Fråga uppstår därvid huruvida kommunallagstiftningens
regler om den kommunala kompetensen när det gäller att förvärva
fast egendom kan anses utgöra en lämplig gräns också för förköpsrättens
tillämpningsområde.

Enligt 3 § kommunallagen äger kommun sj älv vårda sina angelägenheter,
om inte handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer annan.
Den begränsning av förköpsrätten som skulle följa av denna bestämmelse
anses av reservanterna och flertalet remissinstanser ge kommunerna
en alltför vidsträckt förvärvsrätt. Kommitténs majoritet menar däremot att
området för fastighetsköp som faller inom ramen för den kommunala kompetensen
i själva verket inte är mycket större än området för kommuns expropriationsrätt.

Det anförda belyser på sitt sätt det nuvarande svåröverskådliga rättstillståndet
när det gäller gränserna för den kommunala kompetensen. Jag vill
i detta sammanhang erinra om att kommunalrättskommittén har i uppdrag
att göra en översyn av reglerna om borgerlig primärkommuns kompetens.
I utredningsdirektiven anfördes bl. a. att tillämpningen av de kommunala
kompetensreglerna när det gäller markförvärv bör uppmärksammas. Enligt
min mening är de nuvarande gränserna för den kommunala kompetensen
alltför ovissa och svårbestämbara för att kunna utgöra en av grundpelarna
i en lagstiftning om kommunal förköpsrätt. En sådan lösning tillgodoser
inte de rättssäkerhetskrav som enligt vad jag nyss anförde bör vara vägledande
vid utformningen av förköpsinstitutet. De fördelar som kan vara
förenade med denna gränsdragning när det gäller att uppnå ett enkelt och
snabbt förfarande bör enligt min mening inte tillmätas avgörande betydelse
och kan såsom närmare skall framgå av det följande vinnas på annat sätt.

Det av reservanterna och många remissinstanser framförda förslaget att
anknyta förköpsrätten till expropriationsgrunderna innebär att förköpsrätten
begränsas till sådana förvärv som tillgodoser ändamål, för vilka kommun
kan få tillstånd till expropriation. Härvid är i första hand expropria -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

tion för tätbebyggelse enligt 1 § 16 expropriationslagen av intresse. Enligt
denna bestämmelse kan kommun få tillstånd till expropriation för att säkerställa
att mark på skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse och
därmed sammanhängande anordningar eller för att eljest i kommuns ägo
överföra mark som inte är tätbebyggd för upplåtelse med tomträtt. Bestämmelsen
tillkom år 1949 och grundar sig på ett av markutredningen framlagt
förslag till ändring i expropriationslagen i syfte att ge kommun rätt att expropriera
mark för tätbebyggelse. Utredningens förslag var emellertid mera
långtgående än den regel som kom att inflyta i expropriationslagen. De skilda
alternativ angående expropriationsrättens omfattning som diskuterades i
det sammanhanget är belysande för bedömningen av den nu aktuella frågan.

Markutredningen föreslog att tillstånd till expropriation skulle få ges för
att i kommuns ägo överföra mark som med hänsyn till kommunens framtida
utveckling erfordras för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordningar.
Frågan om kommunens behov att förvärva visst markområde
borde enligt utredningens mening bedömas i första hand från synpunkten
av en ändamålsenlig utveckling av kommunen. Om det kunde göras sannolikt
att området behövdes för kommunens framtida utveckling, borde kommunen
få tillstånd till expropriation. Därvid borde man inte ställa alltför
stora anspråk på den sannolikhetsbevisning som kommunen hade att prestera.
Om bebyggelsen utvecklades i sådan riktning att markområdet kunde
komma att behövas för tätbebyggelse och det var antagligt att utvecklingen
skulle fortgå i samma riktning, ansåg utredningen att en framställning om
expropriation borde beviljas. Markägaren borde inte heller tillåtas hindra
expropriation genom att förklara sig villig att själv svara för bebyggelsen.

Under beredningen i departementet blev utredningens förslag modifierat
i vissa avseenden. Enligt det förslag som antogs av 1949 års riksdag får fastighet
exproprieras för tätbebyggelseändamål i första hand bara om det behövs
för att säkerställa att mark på skäliga villkor är tillgänglig för tätbebyggelse
och därmed sammanhängande anordningar. En vidsträcktare expropriationsrätt
föreligger emellertid, om tvångsförvärvet syftar till att marken
skall upplåtas med tomträtt. Enligt föredragande departementschefen
bör kommunen få expropriera mark först och främst, när markägaren över
huvud taget inte går med på att marken exploateras för tätbebyggelse. Vidare
bör expropriation få ske för att kommun skall kunna genom konkurrens
på tomtmarknaden få till stånd rimliga priser. Oberoende av hur den
aktuella tomtmarknaden gestaltar sig bör dessutom expropriationsrätt föreligga,
om marken skall upplåtas med tomträtt. I samtliga fall måste en tillfyllestgörande
utredning visa att marken behövs för tätbebyggelseändamål.

Av det anförda torde framgå att expropriation för tätbebyggelse enligt 1 §
första stycket 16 expropriationslagen i första hand är avsedd att tillgodose
ett någorlunda aktuellt markbehov. När det gäller mark som inte är avsedd
att upplåtas med tomträtt, krävs att marken inte annars på skäliga villkor

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

blir tillgänglig för tätbebyggelse. Om förköpsrätten anknyts till expropriationsgrunderna
kommer således dessa begränsningar att gälla.

I fråga om markförvärv inom saneringsområden skulle en anknytning till
expropriationslagstiftningen medföra att förköpsrätten bl. a. kommer att
begränsas av bestämmelsen om zonexpropriation i 44 § byggnadslagen. Zonexpropriation
kan beviljas beträffande område som är i behov av genomgripande
ombyggnad såvida denna inte lämpligen kan ske annat än i ett
sammanhang. En förutsättning för zonexpropriation är vidare att fråga
väckts om antagande eller ändring av stadsplan för området.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att det ingår i expropriationsutredningens
arbetsuppgifter att överse expropriationslagstiftningen i belysning
av erfarenheterna under de år som förflutit sedan 1949 års lagändring.

Som jag anfört tidigare är ett av huvudsyftena med en kommunal förköpsrätt
att underlätta för kommunerna att i mycket god tid, dvs. innan
några mera betydande prisstegringstendenser med anledning av förväntningar
om tätbebyggelse slagit igenom, förvärva mark som utbjuds på öppna
marknaden och ligger inom kommunens intresseområde. Det rör sig alltså
här om förvärv på relativt lång sikt, låt vara att förköpsrätten också bör
kunna utnyttjas för att tillgodose mera aktuella och näraliggande markbehov.
Härav följer att kravet på aktualitet i fråga om markbehov inte gärna
kan upprätthållas lika strängt inom en förköpslagstiftning som inom den
nuvarande expropriationslagstiftningen. Om så blev fallet skulle otvivelaktigt
den prisdämpande effekt som eftersträvas med förköpsrätten i betydande
utsträckning utebli.

Det nu anförda visar att den begränsning av förköpsrättens tillämpningsområde,
som skulle följa av reglerna om den kommunala kompetensen inte
kan ersättas genom att förköpslagstiftningen anknyts till expropriationsgrunderna.
Enligt min mening bör en annan lösning väljas. Förköpsrättens
tillämpningsområde bör ges en allmän begränsning genom en särskild regel
som är avpassad med hänsyn till lagstiftningens syfte.

Vid bestämmandet av denna allmänna begränsning anser jag markutredningens
nyss redovisade överväganden vara av värde. Vad utredningen anfört
till stöd för att ge kommun rätt att expropriera mark för tätbebyggelse
stämmer väl överens med den markpolitiska bedömning som ligger till
grund för förslaget om kommunal förköpsrätt. Utredningen föreslog som
nämnts att expropriationsrätt skulle föreligga i fråga om sådan fast egendom
som med hänsyn till kommunens framtida utveckling erfordras för
tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar. En regel med ett
sådant innehåll är enligt min mening lämplig som allmän begränsning av
förköpsrätten. Jag föreslår därför att i 1 § tas upp en bestämmelse av i huvudsak
detta innehåll.

Vid prövningen av om förutsättning föreligger att utöva förköpsrätt med

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

hänsyn till denna bestämmelse skall inriktningen av den kommande samhällsutvecklingen
och behovet av mark för olika ändamål bedömas. Är det
fråga om ett område beträffande vilket generalplan upprättats och antagits
av vederbörande kommunala organ och är den aktuella marken enligt planen
avsatt för bostads- eller industribebyggelse eller sådana ändamål
som trafikleder, allmänna platser, fritidsområden m. m. bör förutsättning
för att utöva förköpsrätt i allmänhet föreligga. Bedömningen bör utfalla på
samma sätt om området i antagen regionplan avsatts för angivna ändamål.
Skulle stadsplan eller byggnadsplan för området vara under utarbetande
bör detta förhållande kunna utgöra tillräcklig grund för kommunen att få
förköpsrätt till den mark som planen är avsedd att omfatta. Även om planläggningsarbetet
ej fortskridit så långt att vare sig general- eller regionplan
upprättats eller förslag till detaljplan föreligger, bör förköpsrätt kunna utövas
om marken med hänsyn till belägenheten och kommunens utveckling
kan antas behövas för ifrågavarande ändamål. Anspråken på den sannolikhetsbevisning
som kommunen har att prestera för att få inträda genom
förköp bör inte få sättas alltför högt. Ett påstående som inte är underbyggt
av någon utredning att viss mark krävs för tätbebyggelse är å andra sidan
givetvis inte tillräckligt. Lämpligt underlag för bedömningen i sådana fall
då varken översiktliga eller detaljerade planer föreligger kan vara t. ex.
befolkningsprognoser, bostadsbyggnadsprogram eller industriutvecklingsplaner.

Det finns inte någon anledning att utöver vad som ligger i det sagda begränsa
förköpsrätten med hänsyn till den tid som kan komma att förflyta
till dess marken skall exploateras. Om utvecklingen med tillräcklig grad av
sannolikhet kan överblickas för avsevärd tid framåt, bör förköp kunna få
ske även om det kommer att dröja lång tid innan ändringen i markens användning
blir aktuell.

Med den nu föreslagna allmänna begränsningen av förköpsrättens tilllämpningsområde
kommer förköpsrätt att i huvudsak föreligga i fråga om
obebyggd eller glesbebyggd mark i anslutning till expanderande tätorter
samt beträffande saneringsområden och andra områden där behov att omdana
bebyggelsen gör sig gällande. Utanför förköpsrätten faller däremot sådan
mark beträffande vilken någon förändring av användningen inte kan
förväntas. Uppenbarligen är det ett mycket stort antal fastigheter beträffande
vilka förköp således inte kommer i fråga.

Prövningen av om en fastighet i det enskilda fallet omfattas av förköpsrätten
enligt begränsningsregeln i 1 § blir med nödvändighet svår och
beroende av flera olika svårbedömda omständigheter som varierar från fall
till fall. Med hänsyn härtill måste tillämpningen av regeln i sista hand anförtros
ett offentligt organ och ges formen av överprövning i det enskilda
fallet av kommuns beslut att utöva förköpsrätt. Jag återkommer senare
till den betydelsefulla frågan hur denna prövning skall vara anordnad.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

I förevarande sammanhang är det emellertid av intresse att slå fast att regeln
i 1 § inte helt befriar de fastigheter beträffande vilka förköpsrätt inte
skall gälla från den belastning som förköpsrätten kan sägas innebära.
Kommunen kommer själv att primärt ta ställning till förköpsfrågan och
den enskilde bör sedan ha rätt till överprövning av kommunens beslut.
Behovet av att begränsa förköpsrätten på sådant sätt att belastningen kommer
att omfatta ett mindre antal fastigheter kvarstår alltså oberoende av
regeln i 1 §.

Under remissbehandlingen har från flera håll framhållits att en begränsning
av förköpsrätten till vissa kategorier av fastigheter skulle vara av värde.
För att syftet med en sådan begränsning skall kunna uppnås, bör reglerna
vara schablonmässiga och helst så enkla att tillämpa att någon myndighetsprövning
inte skall behöva komma till stånd.

Den under remissbehandlingen väckta tanken att från förköpsrätten undanta
fastigheter med en areal som understiger viss gräns är från sist anförda
synpunkt tilltalande. Den bebyggda marken är vanligen uppdelad i
byggnadstomter med begränsad tomtyta. En sådan regel skulle därför i stort
sett begränsa förköpsrätten till den obebyggda eller glesbebyggda marken.
Genom en arealregel av angivet slag skulle ett mycket betydande antal fastigheter
som kommunen normalt saknar intresse att förvärva automatiskt
ställas utanför förköpsrätten. Emellertid bör uppenbarligen inte all bebyggd
mark tas undan. I synnerhet inom områden med saneringsmogen
bebyggelse kan, som jag tidigare anfört, en kommunal förköpsrätt vara av
värde i vissa fall då förutsättningar för zonexpropriation inte föreligger. En
arealregel skulle därför behöva modifieras så att fastigheter av sistnämnda
slag omfattas av förköpsrätten. Inom saneringsområden i stadskärnorna är
markvärdena vanligen relativt höga till följd av den medgivna eller väntade
bebyggelserättens omfattning. Om arealregeln kompletteras med en bestämmelse
som anger visst högsta värde för att fastighet skall vara fri från förköpsrätt
synes de fastigheter som från förevarande synpunkt kan vara av
intresse för kommunen i allmänhet kunna införas under förköpsrätten. När
det gäller att närmare ange de areal- och värdegränser som med utgångspunkt
från det anförda bör väljas, har jag stannat för en areal av 3 000
m2 och ett taxeringsvärde av 200 000 kr. Förköpsrätt föreslås således inte
få utövas beträffande fastigheter, som har en areal under 3 000 m2 och ett
taxeringsvärde under 200 000 kr. Tillämpningen av en sådan värderegel
torde emellertid i åtskilliga fall förhindras av att taxeringsvärde inte åsatts
den sålda fastigheten. Särskilt gäller detta nybildade fastigheter som ännu
ej undergått taxering. Till denna fråga får jag återkomma i specialmotiveringen.

Den nu förordade kombinerade areal- och värderegeln innebär naturligtvis
att man i viss utsträckning utesluter från förköpsrättens tillämpningsområde
sådana fastigheter som kommunerna har intresse av. Detta är emel -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

lertid enligt min mening en uppoffring som måste göras för att förköpsinstitutet
skall kunna ges en från andra synpunkter acceptabel utformning.
En högst betydande, kanske övervägande del av fastighetsomsättningen angår
sådana kategorier av fastigheter som genom regeln utesluts från förköpsrätten.
Vinningen härav är stor för både enskilda och myndigheter, och
det kan inte göras gällande att förköpsrättsinstitutet genom denna begränsning
i någon väsentlig grad förlorar i effektivitet som ett marlcpolitiskt medel
för kommunerna. Regelns stora värde ligger främst i att de uteslutna kategorierna
av fastigheter blir så klart avgränsade att det i alla normala fall
bör stå klart för var och en om en viss fastighet omfattas av förköpsrätten
eller ej och parterna kan därigenom omedelbart rätta sitt handlande efter
regeln.

Areal- och värderegeln är inriktad på att från förköpsrättens tillämpningsområde
schablonmässigt utesluta den bebyggda mark som kommunerna i
allmänhet saknar intresse av att förvärva och som f. ö. ofta inte skulle
kunna förvärvas genom förköp, eftersom ett kommunalt beslut härom skulle
kunna angripas under åberopande av bestämmelsen i 1 §. Det finns en
annan, ej obetydlig kategori fastigheter som enligt kommitténs förslag —
i likhet med den bebyggda marken — formellt ligger inom tillämpningsområdet
för förköpsrätten men där förköp normalt ändå inte kan ske.
Jag syftar på sådan mark som används för jordbruk eller skogsbruk och
som för framtiden inte är avsedd för annat brukningsändamål. Som kommittén
funnit kan man inte genom någon schablonregel skilja denna mark
från sådan mark som kommer att behövas för tätbebyggelse och därmed
sammanhängande anordningar. Det torde därför vara ofrånkomligt att man
måste belasta all jordbruks- och skogsbruksmark med förköpsrätt trots att
utrymme som regel inte finns för förköp när brukningsändamålet inte kan
antas komma att ändras ens på längre sikt. Jag föreslår dock vissa anordningar
som kommer att innebära en lättnad för fastighetsomsättningen även
inom denna sektor. Jag återkommer till den frågan vid behandlingen av samordningen
av förfarandet enligt förköpslagen med tillståndsprövningen enligt
jordförvärvslagen.

Kommittéförslaget innehåller i 6 § en bestämmelse som innebär att tillämpningen
av förköpslagen skall vara beroende av att kommunen beslutar härom
och bringar sitt beslut till allmänhetens kännedom. Majoriteten har vidare
föreslagit en bestämmelse som ger kommunerna möjlighet att inskränka
förköpsrätten till vissa områden inom kommunen. De föreslagna reglerna
syftar till att minska den administrativa börda som en vidsträckt förköpsrätt
för med sig.

Under remissbehandlingen har kritik framförts mot förslaget att förköpslagens
tillämpning skall vara beroende av kommunens beslut. Det har framhållits
att en begränsning av förköpsrätten till vissa kommuner kan medföra
olägenheter i form av risk för splittrad prisbildning samt olämpligt lo -

32 Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

kaliserad bebyggelse. Principiella betänkligheter har också uttalats mot att
ge kommunerna möjlighet att bestämma vilka fastigheter som skall vara underkastade
förköpsrätten.

De invändningar som framförts under remissbehandlingen saknar inte
fog. Den kategorimässiga begränsning av förköpsrätten som jag föreslår synes
minska den administrativa belastningen för kommunerna på ett effektivare
sätt än den av kommittén föreslagna anordningen. I själva verket
torde departementsförslaget betyda att mer än hälften av alla fastighetsköp
hålls utanför förköpsrätten. Jag anser med hänsyn till det anförda att
de av kommittén i förevarande hänseende föreslagna begränsningarna inte
bör genomföras. Departementsförslaget innehåller därför inte några bestämmelser
som svarar mot 6 § i förslaget.

Kommittéförslaget innehåller i 1 § en begränsning av förköpsrätten till
kommunens eget område men enligt 4 § kan kommun genom förköp förvärva
mark till förmån för annan kommun. Sistnämnda lösning motiveras
med att ett visst behov föreligger för kommunerna att innan de planerade
större kommunerna bildats kunna utöva förköpsrätt till mark utom
kommunens eget område. Kommittén föreslår vidare att förköpsrätt skall
kunna utövas till förmån för landstingskommun.

Förslaget att begränsa förköpsrätten till kommunens eget område har
inte mött några erinringar under remissbehandlingen.

I sak instämmer jag väsentligen i den bedömning som ligger bakom kommittéförslaget.
Förköpsrätten bör således i första hand omfatta fastigheter
inom kommunens eget område men bör också kunna tillgodose markbehov
i annan kommun inom det område som enligt fastställd plan skall bilda en
större kommun under förutsättning att detta kan ske i samförstånd med
sistnämnda kommun.

Däremot anser jag det inte påkallat att öppna möjlighet för landstingskommuner
att förvärva mark med hjälp av kommunal förköpsrätt. Landstingen
har hittills inte tillagts sådana uppgifter inom bostadsförsörjningen
eller bebyggelseplaneringen att det är motiverat att ge dem förköpsrätt.

I Stor-Stockholin föreligger speciella förhållanden i detta avseende. Utredning
pågår rörande ett samgående mellan Stockholms stad och Stockholms
läns landsting till ett storlandsting. Dettas uppgifter är bl. a. regionplanering,
samordning av och stöd åt kommunernas bostadsbyggande samt
den kollektiva trafiken. För utbyggnad och drift av ett kollektivt trafiksystem
i Stor-Stockholm har staden och landstinget redan bildat ett kommunalförbund.
Tanken är att detta förbund successivt skall tillföras de uppgifter
som sedermera skall tillkomma storlandstinget.

Enligt min mening är det f. n. inte nödvändigt att vid utformningen
av en lagstiftning om kommunal förköpsrätt särskilt beakta de speciella
förhållandena i Stor-Stockholm men i den mån kommunalförbundet eller

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967 33

storlandstinget tillförs uppgifter inom bostadsförsörjningens eller bebyggelseplaneringens
område bör en härtill avpassad utvidgning av förköpsrätten
övervägas.

Kommitténs lösning av fragan hur förköpsrätt utom kommuns eget område
tekniskt skall anordnas har föranlett viss kritik under remissbehandlingen.
För egen del anser jag att den formella utvidgning av den kommunala
kompetensen som kommittéförslaget innefattar om möjligt bör undvikas.
Konstruktionen med förköpsrätt till förmån för annan kommun ger
också upphov till komplikationer vid utformningen av bestämmelserna om
förfarandet vid utövandet av förköpsrätt.

På grund av nu redovisade överväganden har i 2 § i departementsförslaget
upptagits en bestämmelse om att förköpsrätten kan direkt utövas också
i annan kommun inom samma kommunblock under förutsättning att
sistnämnda kommun samtyckt därtill. Någon motsvarighet till bestämmelserna
i 4 § kommittéförslaget har inte tagits upp. Jag återkommer i annat
sammanhang till frågan om hur förfarandet bör ordnas för utövande av förköpsrätt
utanför kommunområdet.

Fn väsentlig fråga är i vilken omfattning försäljning av mark i allmän
ägo samt förvärv av mark från det allmännas sida skall beröras av förköpsrätten.
Sedan länge har i olika sammanhang uppmärksammats frågan
hur man på ett lämpligt sätt skall inordna statens och kyrkans markförsäljningar
i det fortgående samhällsbyggandet. Markpolitiska utredningen
har sökt kartlägga kommunernas behov av statlig och kyrklig jord för samhällsbyggandet
och har kommit till att behovet kan antas uppgå till ca 1 500
ha årligen under den kommande tjugoårsperioden. Utredningen uttalar vidare
att det för ett flertal expansiva städer torde vara av avgörande betydelse
för möjligheterna till ett planenligt samhällsbyggande att viss statlig
eller kyrklig mark blir disponibel för städerna.

Det anförda visar den stora betydelsen av att kommunernas markbehov
på lämpligt sätt tillgodoses vid statliga och kyrkliga markförsäljningar.
Markpolitiska utredningen framlägger i sitt betänkande skilda förslag i
syfte att förbättra handläggningsförfarandet vid försäljningarna. Jag kan
självfallet inte här ta någon ställning till förslagen. Det bör emellertid enligt
min mening vara fullt möjligt att på grundval av dessa vidta sådana
åtgärder att kommunernas intressen blir väl tillgodosedda. Såsom framgått
av vad jag anfört tidigare tillerkänns f. ö. kommunerna redan nu en faktisk
förtur vid statliga markförsäljningar.

Mot bakgrunden av vad jag nu sagt kan det ifrågasättas om det finns något
större behov av att tillerkänna kommunerna förköpsrätt vid försäljning
av mark i allmän ägo. Kommunernas önskemål att få förvärva marken
måste — såsom framhållits av åtskilliga remissinstanser — under handläggningen
av ett försälj ningsärende vägas mot andra från samhällssynpunkt
viktiga konkurrerande intressen. Jag kan därför inte biträda mark 3

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 3 avd. Nr 34

34 Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

värdekommitténs förslag att förköpsrätten skall omfatta även statens markförsäljningar.

I likhet med kommittén anser jag att det saknas anledning att behandla
försäljningar av kyrklig jord på annat sätt än övriga fastighetsförsäljningar.
Förköp bör alltså kunna ske.

Ett särskilt problem föreligger beträffande den kyrkliga jord — uppskattningsvis
en femtedel av all kyrklig jord — som anslagits av staten och
som anses civilrättsligt tillhöra staten. Försäljningar av denna jord sker enligt
kyrkliga försäljningslagen. Eftersom det i detta sammanhang är av
mindre betydelse vem marken civilrättsligt tillhör än hur försäljningsförfarandet
är anordnat, anser jag att även kyrklig jord som anslagits av staten
bör vara underkastad förköpsrätten.

Min ståndpunkt när det gäller statens och kyrkans markförsäljningar kan
alltså sammanfattas så att förköpsrätt inte får utövas, om staten är säljare
och försäljningen inte sker enligt kyrkliga försäljningslagen men att i övrigt
förköpsrätt föreligger.

När det gäller statens och landstingskommuns markförvärv har kommittén
uttalat den uppfattningen att det inte torde vara lämpligt att i kommunens
hand lägga ens en formell möjlighet att omintetgöra en överlåtelse till
staten eller landstingskommun av mark för visst ändamål. Beträffande annan
kommuns försäljning eller förvärv av mark anser kommittén naturligt
att varje kommun får företräde inom det egna området.

Jag kan helt ansluta mig till vad kommittén anfört i denna del. Jag föreslår
därför att undantag görs från förköpsrätten beträffande statens och
landstingskommuns markköp men däremot inte för borgerlig eller kyrklig
primärkommuns eller andra därmed jämställda offentligrättsliga subjekts
försäljningar eller köp av mark.

Vid överlåtelse av fast egendom mellan släktingar är det i vissa fall
motiverat att utforma förköpsrätten så att förköp ej kan äga rum. Också
i vissa andra fall bör hänsynen till enskilda intressen föranleda undantag
från förköpsrätten.

Kommittén har föreslagit att överlåtelser av fast egendom mellan släktingar
i vissa fall skall vara helt undantagna från förköpsrätten. Undantag
av detta slag förekommer både i lagen om arrendators förköpsrätt och i
jordförvärvslagen. I kommitténs förslag är emellertid släktskapskretsen
snävare bestämd än i de båda nyssnämnda lagarna. Släktskapsförhållande
mellan säljare och köpare skall dock kunna beaktas också i andra fall
och få till följd att kommunen inte tillåts utöva förköpsrätt. I dessa fall
blir emellertid frågan om förköp får ske beroende på en prövning i det
enskilda fallet efter skälighet. I förslaget hänförs dessa situationer under
den s. 1c. obillighetsregeln i 2 § andra stycket. Denna regel avser även
fall av helt annan beskaffenhet där ett utövande av förköpsrätten kan te
sig obilligt. Jag återkommer till den regeln i det följande.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5b år 1967

Förslaget att undanta vissa släktköp från förköpsrätten har vunnit stark
anslutning bland remissinstanserna. I några yttranden vänder man sig
dock mot tanken att bestämma släktkretsen snävare på detta område än
som skett i jordförvärvslagen.

Det är principiellt i tre avseenden som släktkretsen i jordförvärvslagen
är vidare än kretsen enligt förslaget. För det första undantas i jordförvärvslagen
överlåtelser till syskon eller syskons avkomling. För det andra
undantas överlåtelser inte bara till adoptivbarn utan också till adoptivbarns
avkomling. För det tredje jämställs släktskapsförhållande till säljaren
med släktskapsförhållande till dennes make, om han är gift. Enligt
min mening talar billighetsskäl för att även dessa fall av släktskap bör tas
undan. Därtill kommer önskvärdheten av att i förevarande hänseende ha
överensstämmande regler i jordförvärvslagen och i förköpslagen. I övervägande
antalet fall är nämligen de förvärv som omfattas av förköpsrätten
också underkastade tillståndsplikt enligt jordförvärvslagen. Man uppnår
därför en inte obetydlig förenkling om undantagsfallen så långt det går
blir desamma i de båda lagarna. Jag föreslår därför att regeln om släktköp
i förköpslagen utformas i överensstämmelse med motsvarande regel i jordiorvärvslagen.

I 1 § 10 jordförvärvslagen görs undantag från tillståndsplikten beträffande
överlåtelse av andel i fastighet till någon som redan äger till samma
taxeringsenhet hörande andel i denna. Motsvarande undantag bör — i
enlighet med vad som begärts i några remissyttranden — göras i förköpslagen.
Undantaget får betydelse främst vid försäljningar mellan dödsbodelägare
som skiftat fast egendom mellan sig i ideella andelar. Endast
undantagsvis skulle en kommun över huvud taget vara betjänt av förköpsrätt
i fall av denna beskaffenhet.

Obillighetsregeln i 2 § andra stycket kommittéförslaget innebär att förköpsrätt
inte får utövas om det med hänsyn till förhållandet mellan säljare
och köpare eller villkoren för eller omständigheterna vid köpet framstår
såsom obilligt att förköpsrätten görs gällande. Regeln har i allmänhet
tillstyrkts av remissinstanserna. Även enligt min uppfattning är regeln
motiverad. Den torde få stor betydelse genom att den ger möjlighet
att efter omständigheterna i det enskilda fallet göra undantag från förköpsrätten,
när ett kullkastande av det tillämnade köpet skulle verka stötande.
Det ligger i sakens natur att den närmare bestämningen av tilllämpningsområdet
för regeln måste överlämnas till rättstillämpande myndighet.
De situationer när fråga om tillämpning av regeln kan uppkomma
är så mångskiftande att de inte nu kan överblickas. Några typfall skall
dock beröras här.

Ett utövande av förköpsrätt kan vara obilligt av det skälet att en personlig
gemenskap föreligger mellan säljare och köpare även utanför

36 Tredje lagutskottets utlåtande nr 5b år 1967

släldköpsregelns tillämpningsområde. Ett exempel är att en fastighetsägare
säljer sin egendom till någon som under längre tid sammanbott med
honom eller någon som vårdat honom under hans ålderdom. Gemenskapen
mellan säljare och köpare kan också vara av ekonomisk natur. En fastighetsöverlåtelse
kan t. ex. ske inom en koncern i rationaliseringssyfte eller
mellan samarbetande företag som ett led i en strukturomvandling. Överlåtelser
av detta slag bör inte kunna hindras eller göras om intet genom
att kommun utövar förköpsrätt. Säljaren eller köparen kan också var för
sig ha ett speciellt och mycket starkt intresse av att ett visst köp kommer
till stånd. Ett företag önskar t. ex. överlåta tomtmark till anställda eller
mark till en idrottsförening för anläggande av en idrottsplats eller liknande.
En köpare är kanske i starkt behov av att komplettera tidigare markinnehav.
Detta kan exempelvis gälla ett expanderande industriföretag som
behöver mark för utbyggnad av en industrianläggning.

En särskild kategori av obillighetsfall hänger samman med förköpets
innebörd. Eftersom förköpsrätten berättigar kommunen att förvärva fastigheten
till det pris köparen utfäst sig att betala, bör förköp i princip
bara få ske när priset bestämts efter marknadsmässiga grunder. I många
av de förut nämnda situationerna och även i andra fall kan säljaren ha
ett intresse av att i syfte att gynna köparen bestämma priset till ett lägre
belopp än som kunnat tas ut vid en marknadsmässig försäljning. I sådana
fall skulle ett utövande av förköpsrätten uppenbarligen vara oskäligt.
Det måste emellertid betonas att redan det förhållandet att köparen gjort
en god affär naturligtvis inte motiverar att kommunen hindras från att
utöva förköpsrätten. Det är först när det av omständigheterna framgår att
parterna åsyftat att i särskild grad gynna köparen som ett undantag från
förköpsrätten kan vara motiverat.

Ibland kan det vara så att köparen även i ett rent affärsmässigt avtal
åtagit sig förpliktelser av personlig natur eller av sådan art att kommunen
inte kan uppfylla villkoren. Det är inte avsikten att detta utan vidare skall
få medföra att ett utövande av förköpsrätten anses obilligt. Kommunen har
i sådant fall rätt att få ltöpevillkoren jämkade och säljaren får kompenseras
genom att den särskilda förpliktelsen omvandlas till ett rent ekonomiskt
åtagande.

Ett särskilt fall då obillighetsregeln blir tillämplig kan uppkomma när
en fastighetsförsäljning omfattar flera fastigheter och ett förköp är motiverat
endast beträffande någon eller några av dem. Jag återkommer till
denna fråga.

Motioner

I fråga om den allmänna begränsningen au tillämpningsområdet framhålles
i motionerna I: 840 och II: 1043 att bestämmelsen enligt i lagförslagets
1 §, som skall begränsa förköpsrättens tillämpning, har en formu -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967 37

lering som är mycket lik den i första stycket 1 § p. 16 i expropriationslagen.
Från samhällsbyggnadssynpunkt är avvikelsen enligt motionärernas mening
ovan överflödig. Det något mindre restriktiva kravet på aktualitet i fråga
om markbehovet som enligt propositionen skulle möjliggöras genom bestämmelsen
i lagförslaget torde från denna synpunkt få liten betydelse i praktiken.
Åtskilliga expropriationsansökningar som bifallits hos Kungl. Maj :t
och sålunda erhållit expropriationstillstånd har avsett och omfattat mark
som inte bedömts bli föremål för exploatering förrän om ca 10 år eller därefter.
Den i propositionen uttalade farhågan, att den prisdämpande effekten
i betydande utsträckning skulle utebli om kravet på aktualitet beträffande
markbehovet upprätthålles i samma grad inom en förköpslagstiftning
som inom den nuvarande expropriationslagstiftningen synes dem därför
överdriven.

Motionärerna anser emellertid att avvikelsen från expropriationslagens
motsvarande bestämmelse har ringa praktisk betydelse, och de motsätter sig
därför inte förslaget i denna del.

I samma motioner hävdas att det inte kan vara befogat att staten och
kyrkan då det gäller förköpsrätten beredes en undantagsställning i förhållande
till enskilda markägare vid förverkligandet av den kommunala markpolitiken.
Det kanske väsentligaste värdet av att statens och kyrkans mark
omfattas av kommunal förköpsrätt består enligt motionärerna däri att statsmakterna
därmed klart manifesterar vikten av samarbete för att lösa kommunernas
markproblem. Självfallet är det dock av största betydelse att
kommunerna begagnar förköpsrätten på sådant sätt att tillbörlig hänsyn
tas till de intressen statliga myndigheter har att tillvarata. Motionärerna föreslår
därför att inte bara kyrkans utan även statens markförsäljningar omfattas
av den kommunala förköpsrätten.

Beträffande en i motionerna behandlad fråga om arealregeln hänvisas till
§ 3 i specialmotiveringen.

Förköpets innebörd

Departementschefen

När det gäller den rättsliga innebörden av den kommunala förköpsrätten
står flera möjligheter öppna. Som framgått av den inledande framställningen
representerar lagarna om arrendators förköpsrätt och kronans förköpsrätt
samt lagberedningens förslag till jordabalk en utväg att konstruera
rättsinstitutet. Kommittén har anlagt en annan principiell syn på förköpsrättens
utformning. Skillnaden består i att de tidigare förköpslagarna och
jordabalksförslaget beskrev förköpsrätten som en mot köparen riktad lösningsrätt
till sådan i köpet ingående fast egendom som är belastad med för -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

köpsrätt, medan kommittén i sina motiv betecknar förköpsrätten som en
rätt för kommunen att tvångsvis inträda som part i köpeavtalet i köparens
ställe.

Tanken att utforma förköpsrätten på ett sätt som avviker från mönstret
i lagen om arrendators förköpsrätt diskuteras av lagberedningen i motiven
till 1947 års jordabalksförslag (SOU 1947:38 s. 253). En förköpsrätt kan,
uttalar beredningen, konstrueras som ett förköparens övertagande av köpet
och hans inträde som kontrahent i avtalet i den ursprunglige köparens ställe.
Med en sådan konstruktion blir den ursprunglige köparen i princip skild
från affären och ersatt av den förköpsberättigade. Denne träder i direkt förhållande
till säljaren och övertar köparens rättigheter och förpliktelser gentemot
honom. Med detta betraktelsesätt kan köparens ställning närmast betecknas
som en villkorlig äganderätt intill dess frågan om förköp blivit avgjord.

Enligt lagberedningens mening skulle det knappast möta något hinder att
konstruera förköpsrätten på detta sätt. Från vissa synpunkter skulle en sådan
konstruktion möjligen te sig ändamålsenlig. Beträffande arrendators
förköpsrätt ansåg sig emellertid beredningen inte böra avvika från grundtankarna
i gällande rätt. Beredningen ansåg därför lämpligast att anlägga
samma betraktelsesätt också i fråga om den konventionella förköpsrätten.

När det gäller en kommunal förköpsrätt anser jag, i likhet med kommittén,
att avsevärda fördelar står att vinna om den principiellt utformas
som en rätt för kommun att träda i köparens ställe. Köpevillkoren mellan
säljaren och köparen blir härigenom inte bara normerande för kommunens
förvärv utan omedelbart tillämpliga mellan kommunen och säljaren. Köparens
rätt kan sägas bli beroende av att förköpsrätt inte utövas inom den
frist som kommun kan behöva för att fatta beslut i förköpsfrågan. Hans
förfoganden över fastigheten innan förköpsfrågan blivit slutligt avgjord
blir i princip utan verkan om förköp kommer till stånd. När förköpet fullbordats
utträder köparen ur rättsförhållandet till säljaren. I princip upphör
därmed hans rättigheter och förpliktelser enligt avtalet. Har köparen helt
eller delvis fullgjort sina förpliktelser mot säljaren enligt avtalet bör kommunen
äga tillgodoräkna sig dessa.

För säljaren medför kommunens inträde ingen annan ändring än att kommunen
därefter är kontrahent i avtalet i stället för köparen. Normalt innebär
detta inte någon ändring i säljarens rättsliga ställning. Som kommittén
framhållit kan ett köpevillkor emellertid vara av den art att det inte kan
krävas att det skall fullgöras av kommunen. Villkoret måste då jämkas. Den
ändring i säljarens situation som följer härav bör kompenseras genom att
säljaren får rätt till ersättning av kommunen. I övrigt är säljarens situation
oförändrad. Köpeavtalets bestämmelser angående t. ex. betalningsterminer
eller tillträdesdag rubbas således inte för säljarens del av en förköpsrätt med
den här angivna konstruktionen.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

Beträffande köparens rättsställning i förköpssituationen har kommittén
utgått från att köparen inte bör ha rätt till ersättning för att fastigheten
frångår honom. Jag delar denna uppfattning. I den mån han enligt avtalet
med säljaren fullgjort prestationer som kommunen äger tillgodoräkna sig
i förhållande till säljaren skall han emellertid vara berättigad till ersättning
av kommunen. Detsamma gäller som kommittén framhållit de nödvändiga
utlägg han kan ha haft i samband med köpeavtalets slutande. Köparens
rättsställning kan också påverkas av att han uppburit avkastning från fastigheten
eller haft omkostnader för denna. Fastigheten kan också ha försämrats
eller förbättrats genom köparens åtgärder. Till dessa frågor återkommer
jag i specialmotiveringen.

Förfarandet

Departementschefen

Förfarandet vid utövande av förköpsrätt bör utformas så att fastighetsägarna
stimuleras att vid tillämnade försäljningar av fast egendom först
bereda den förköpsberättigade kommunen tillfälle att förvärva egendomen
i vanlig ordning. Jag har förut framhållit att förköpsrätten väsentligen får
betydelse för kommunerna som ett komplement till de frivilliga markförvärven.
Köp av fast egendom i vanlig ordning måste under alla förhållanden
bli det huvudsakliga medlet i den kommunala markpolitiken. Det är
också för alla parter fördelaktigast, om kommunernas markförvärv kan ske
på den allmänna marknaden utan att tvångsmedel tillgrips.

Kommittén har uttalat att ett hembudsförfarande är ägnat att påverka
fastighetsägarna i nyss nämnd riktning. Jag delar denna uppfattning. Hembudsförfarandet
innebär stora fördelar både för kommunerna och för de
enskilda. Den kommun till vilken hembudet riktas får tillfälle att på förhand
ta ställning till om det föreligger något kommunalt intresse av att
förvärva fastigheten på de villkor som fastighetsägaren tänkt sig och för
säljarens del har hembudet den väsentliga fördelen att fastigheten temporärt
befrias från förköpsrätten, om kommunen inte godtar hembudet. Med
hänsyn härtill är det troligt att hembudsförfarandet kommer att bli vanligt
och att mycket av den belastning som förköpsrätten annars skulle
utgöra för såväl myndigheterna som fastighetsmarknaden därigenom kommer
att bortfalla. I detta sammanhang bör kanske också understrykas betydelsen
av att kommunen genom hembudsförfarandet på ett tidigt stadium
får kännedom om att en fastighetsägare är intresserad av att avyttra
sin egendom. Även om kommunen inte vill godta de villkor som angetts i
liembudet, bör detta dock ofta kunna utgöra grundval för fortsatta förhandlingar
mellan kommunen och fastighetsägaren. Jag återkommer i specialmotiveringen
till frågan om hembudsregelns närmare utformning.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

Hembudet har den verkan att säljaren, om hembudet inte godtas av kommunen,
fritt kan sälja fastigheten under viss tid. Förutsättningen är dock
att försäljningen sker på villkor som inte är förmånligare för köparen än
dem som skulle ha gällt för kommunen om den antagit hembudet. En sådan
inskränkning i verkan av hembudet är uppenbarligen nödvändig, eftersom
kommunens intresse av att förvärva den hembjudna fastigheten naturligen
är beroende av de villkor som fastighetsägaren anger. I många fall måste
emellertid läget vara det att kommunen över huvud taget inte är intresserad
av den hembjudna fastigheten. Detta kan bero på att ett kommunalt förvärv
av fastigheten inte alls är motiverat eller att kommunen inte vill motsätta sig
en tillämnad försäljning till annan part, exempelvis en industri som vill lokalisera
sin verksamhet till orten. I sådana fall kan det ibland vara ändamålsenligt
att kommunen förklarar sig helt avstå från att utöva förköpsrätt
beträffande viss försäljning. Jag anser att denna utväg i klarhetens intresse
bör regleras i förköpslagen. De närmare detaljerna angående det nu skisserade
förfarandet behandlas i specialmotiveringen.

Jag övergår nu till frågan hur förfarandet i övrigt vid utövandet av förköpsrätt
bör vara anordnat. Kommittéförslaget innebär i denna del i huvudsak
följande. Varje försäljning av fast egendom skall av säljaren eller köparen
anmälas till den förköpsberättigade kommunen inom tre månader efter
förvärvet. Försäljningen blir ogiltig, om tidsfristen försummas. Efter anmälan
har kommunen i sin tur viss tid på sig att utöva förköpsrätten, dvs.
att fatta beslut om åtgärden, underrätta säljare och köpare samt instämma
köparen till domstol. Förköp har fullbordats när domstolens dom på bifall
till förköpstalan vunnit laga kraft och kommunen fullgjort sin betalningsskyldighet.
Spörsmålet vilka åtgärder kommunen har att iaktta vid utövande
av förköpsrätten är nära förknippat med hur den rättsliga prövningen av
bl. a. förutsättningarna för förköpets tillkomst anordnas. Jag avser därför
att behandla nämnda spörsmål först i samband med frågan om den rättsliga
prövningen. I detta sammanhang kommer att diskuteras endast den del av
förfarandet som syftar till att sätta kommunen i stånd att utnyttja sin förköpsrätt.

Under remissbehandlingen har kommitténs förslag i förevarande avseende
blivit utsatt för viss kritik. Denna riktar sig väsentligen mot den föreslagna
påföljden vid underlåtenhet att i tid anmäla förvärv till vederbörande
kommun, nämligen att förvärvet blir ogiltigt. Kritiken har naturligtvis visst
fog. Det kan inte förnekas att påföljder av detta slag innebär en fara från
rättssäkerhetssynpunkt. Ett ringa förbiseende från en parts sida kan i det
enskilda fallet få ytterst kännbara verkningar. Dessa verkningar måste anses
särskilt obilliga i det fall att köpeavtalet avser en fastighet som kommunen
inte har något intresse av att förvärva. En ogiltighetssanktion bör
därför inte tillgripas annat än om den är starkt motiverad från allmän synpunkt.
Men det måste samtidigt erkännas att den föreslagna ordningen på

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

ett mycket effektivt sätt tillgodoser det av kommittén starkt understrukna
önskemålet att förköpsfrågan bringas till ett avgörande snarast möjligt efter
förvärvet. Denna synpunkt bör även enligt min mening vara vägledande.
Jag anser dock att den kan tillgodoses på annat sätt.

För egen del anser jag att kommitténs förslag är förenat med nackdelar
från främst två utgångspunkter. För det första är för köpsrätten enligt kommittéförslaget
i princip generell. Om man bortser från att kommunerna
själva kan införa begränsningar i förköpsrättens tillämpningsområde, riktar
sig förköpsrätten formellt mot snart sagt alla fastighetsförsäljningar. I praktiken
kan emellertid förköp komma i fråga bara i relativt få fall. Anmälningsskyldigheten
och den därmed förenade ogiltighetspåföljden kommer
alltså att enligt kommittéförslaget avse ett mycket stort antal försäljningar
beträffande vilka sådana ingrepp inte är motiverade. Som jämförelse kan
nämnas att jordförvärvslagen innehåller en motsvarande ogiltighetsregel,
men i det fallet skall varje enskilt förvärv underkastas tillståndsprövning.
För det andra är förfarandet enligt kommittéförslaget mindre lämpligt såvitt
avser förvärv som faller under jordförvärvslagen. För sådana förvärv
kommer en dubbel anmälningsskyldighet att föreligga och parallella tidsfrister
att löpa. Vidare är det fullt möjligt att ett förvärv drabbas av ogiltighet
enligt regler i den ena lagen, trots att prövning pågår eller redan genomförts
enligt den andra lagen. En sådan ordning är så mycket mindre
ändamålsenlig som prövningen hos kommun och lantbruksnämnd har så
starka beröringspunkter att en samordning under alla förhållanden måste
äga rum.

Den kategorimässiga begränsning av förköpsrätten som följer av den av
mig föreslagna arealregeln medför att de nu anförda argumenten får begränsad
räckvidd. Genom arealregeln undantas ett mycket betydande antal
fastighetsförvärv helt från förköpsrättens tillämpningsområde. Detta innebär
å ena sidan att den kritik mot förslaget som bygger på att anmälningsskyldigheten
och ogiltighetspåföljden inte är motiverad i fråga om vissa förvärv
i viss mån förlorar i tyngd. Å andra sidan gör sig behovet av en effektiv samordning
med tillståndsprövningen enligt jordförvärvslagen gällande med så
mycket större styrka. I själva verket torde arealregeln innebära att förköpsrätten
till alldeles övervägande del kommer att omfatta sådana fastigheter
som är underkastade tillståndsplikt enligt jordförvärvslagen.

Med hänsyn till det sist sagda anser jag ofrånkomligt att den kommunala
förköpsrätten anpassas till jordförvärvslagstiftningen och att förfarandet
enligt de ifrågavarande rättsinstituten samordnas mycket nära. Om detta
sker kan anmälningsskyldighet och ogiltighetspåföljd enligt förköpslagen
undvaras, såvitt avser de till ståndspliktiga förvärven. Förfarandet behöver
i själva verket inte te sig annorlunda för den enskilde än det gör redan nu
enligt jordförvärvslagen. Det blir sedan ett särskilt spörsmål hur förköpsförfarandet
bör anordnas för sådana förvärv som inte är underkastade tillståndsplikt
enligt jordförvärvslagen.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5t år 1967

Som kommittén anfört bör en samordning av förfarandet enligt förköpslagen
och jordförvärvslagen utgå från det förhållandet att kommunala markförvärv
inte är underkastade tillståndsprövning enligt jordförvärvslagen.
Prövningen huruvida förköp kan komma i fråga bör sättas in innan frågan
om förvärvstillstånd avgörs. Jag föreslår att förfarandet i stora drag anordnas
på följande sätt.

Sedan ansökan om förvärvstillstånd inkommit till lantbruksnämnden, ankommer
det på denna att omedelbart underrätta den kommun där fastigheten
är belägen om förvärvet. Den frist inom vilken kommunen har att
vidta åtgärder för att få förköp till stånd räknas från ansökan om förvärvstillstånd.
Lantbruksnämnden får inte ta slutlig ställning i tillståndsärendet
förrän det blivit avgjort om förköpsrätt skall utövas. Äger förköp rum kan
ärendet avskrivas hos nämnden, eftersom det tillämnade förvärvet då över
huvud taget inte kommer till stånd. Avser ansökan till lantbruksnämnden
s. k. förhandstillstånd, dvs. tillstånd innan någon överlåtelse skett, får tillstånd
inte ges om kommunen anmäler intresse av att förvärva fastigheten.

Den föreslagna skyldigheten för lantbruksnämnden att remittera ansökningar
om förvärvstillstånd till den förköpsberättigade kommunen kommer
inte att i nämnvärd grad tynga förfarandet hos nämnden. Redan nu måste
vederbörande kommun ofta höras i ärendet. För den enskilde kan nämndens
beslut bli något fördröjt genom samordningen. Nackdelen härav uppvägs
emellertid mer än väl av att ett bifall till ansökan innebär att också förköpsfrågan
blivit avgjord. I sammanhanget måste emellertid beaktas att en
mängd tillståndsärenden — hos flertalet lantbruksnämnder säkert det dominerande
antalet — rör förvärv beträffande vilka förköp inte alls är aktuellt.
Lantbruksnämnderna bör därför ges befogenhet att i vissa fall underlåta
remiss till kommun. Sådan rätt bör föreligga om det är uppenbart att
förköpsrätt inte kommer att utövas. I dessa fall kan nämnden alltså ge tillstånd
utan att först höra kommunen. Kommunerna kan härigenom också
avlastas administrativt bestyr. Genom ett informellt samarbete mellan kommunerna
och lantbruksnämnderna torde det vara möjligt att åstadkomma
en sådan ordning att kommunernas befattning med förvärvsärenden kan
begränsas i stor utsträckning utan att förköpsrätten blir mindre effektiv
som medel i markpolitiken. Det bör emellertid starkt betonas att vederbörande
kommun självfallet inte får förbigås, om det finns anledning anta att
kommunen kan ha intresse av att förvärva marken.

Den föreslagna anordningen bör som jag redan antytt ses i sammanhang
med arealregeln. Genom dessa bestämmelser kommer kommunerna att behöva
ta befattning huvudsakligen bara med sådana försäljningar som kan
vara av något intresse från markpolitisk synpunkt. För fastighetsmarknaden
är fördelarna härav betydande. Belastningen på fastighetsomsättningen
blir inte större än som motiveras av det syfte som bär upp förköpslagstiftningen.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

Samordningen av förfarandet enligt förköpslagen med tillståndsprövningen
enligt 1916 års lag bör anordnas på i huvudsak samma sätt som förut
skisserats. Jag återkommer till denna fråga i specialmotiveringen.

Det återstår nu att ta ställning till förfarandet beträffande sådana förvärv
som inte är underkastade tillståndsplikt enligt jordförvärvslagen eller
1916 års lag och som ej undantas från förköpsrätten genom arealregeln. Det
gäller då större och mera värdefulla fastighetsobjekt som inte är taxerade
som jordbruksfastigheter. För detta slag av förvärv anser jag inte motiverat
att ålägga parterna att göra anmälan till kommunen. Tillräcklig grad av
effektivitet torde uppnås, om möjlighet öppnas för säljare och köpare att
efter frivillig anmälan till kommunen åstadkomma att tidsfristen för utövande
av förköpsrätt börjar löpa. I sista hand bör det ankomma på inskrivningsdomaren
att i anledning av lagfartsansökan underrätta den förköpsberättigade
kommunen om förvärvet.

Som jag tidigare har framhållit innebär förköpsrätten med den av mig
föreslagna konstruktionen att köparen har en villkorlig äganderätt till fastigheten
till dess förköpsfrågan blivit slutligt avgjord. Hinder bör följaktligen
föreligga mot lagfart för köparen under denna tid. Jag föreslår därför
i likhet med kommittén en bestämmelse om att lagfartsansökan skall förklaras
vilande enligt 10 § lagfartsförordningen om frågan om kommunalt
förköp inte är avgjord. Om lagfart likväl meddelas, får detta den verkan
att förköpsrätten går förlorad.

Den ökning av inskrivningsdomarens arbetsuppgifter som förköpsrätten
ofrånkomligen medför blir med den utformning förköpsrätten sålunda erhållit
av måttlig omfattning. Flertalet lagfartsansökningar kommer på
grund av arealregeln samt bestämmelserna om samordning med tillståndsprövningen
enligt jordförvärvslagen och 1916 års lag att falla utanför förköpsrätten.
Prövningen om så är fallet kan i allmänhet ske utan mera ingående
utredning. I fråga om övriga lagfartsansökningar har inskrivningsdomaren
att pröva huruvida kommunens frist att utöva förköpsrätt utgått.
Om detta är fallet kan lagfart beviljas. Har tidsfristen inte utgått eller har
kommunens beslut att utöva förköpsrätt ännu inte blivit definitivt, skall
lagfartsansökan förklaras vilande. Om fristen ännu inte börjat löpa, skall
ansökan likaledes förklaras vilande varjämte inskrivningsdomaren har att
underrätta kommunen om ansökningen.

Motioner

I motionerna I: 839 och II: 1046 yrkas ändring beträffande underrättelseförfarandet
från kommunens sida. Utskottet hänvisar till 15 § i specialmotiveringen.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

Den rättsliga prövningen

Departementschefen

Spörsmålet hur den rättsliga prövningen skall anordnas enligt förköpslagen
är av komplicerad natur. Svårigheterna beror på att lagförslaget
förutsätter hänsynstaganden till mycket skiftande intressen. Sålunda måste
kommunernas krav på att få förvärva den mark som med hänsyn till den
framtida utvecklingen behövs för tätbebyggelse vägas mot enskildas anspråk
på att inte onödigtvis stängas ute från fastighetsmarknaden. Samhällsintresset
och därmed kravet på lagstiftningens effektivitet som markpolitiskt
medel måste vinna tillbörligt beaktande vid utformningen av prövningsförfarandet.
Som jag förut framhållit är det emellertid också viktigt
att rättssäkerhetsintresset tillgodoses. Detta intresse är särskilt framträdande
i vissa frågor. Jag syftar framför allt på de tvistefrågor som kan
uppkomma vid den ekonomiska uppgörelsen mellan kommunen å ena samt
säljare och köpare å andra sidan men också på tillämpningen av de särskilda
undantagsbestämmelser, särskilt obillighetsregeln, som uppställts i
syfte att tillgodose speciella enskilda intressen som i vissa situationer ansetts
inte böra få vika för den kommunala förköpsrätten.

Det är givet att en enda form för den rättsliga prövningen inte kan lämpa
sig lika väl för alla tillämpningsfrågor. I själva verket torde det vara ofrånkomligt
att tillhandahålla flera prövningsförfaranden. En sådan lösning har
kommittén stannat för genom att föreslå att vissa frågor skall prövas kommunalbesvärsvägen
och andra vid de allmänna domstolarna. Detta dubbla
prövningsförfarande har emellertid uppenbara nackdelar, eftersom det kan
leda till att det slutliga avgörandet i förköpsfrågan blir svävande under lång
tid till men för såväl lagstiftningens effektivitet sett från kommunal synpunkt
som rättsskyddsintresset.

Jag vill i detta sammanhang understryka att det är av avgörande betydelse
att prövningsförfarandet inte ges en sådan form att det kommer att
utgöra en belastning för kommunerna vid det praktiska utövandet av förköpsrätten.
Förköpsrätten kan nämligen, såsom förut anförts, bli av betydelse
som markpolitiskt medel endast om förköpet som förvärvsform blir
väsentligt enklare, snabbare och billigare att tillämpa än expropriationsförfarandet.
Här inställer sig frågan om det kan anses behövligt med en obligatorisk
rättslig prövning i samtliga förköpsärenden. Kommittémajoriteten
har inte ansett det nödvändigt såvitt avser sådana tillämpningsfrågor som
enligt förslaget skall prövas i kommunalbesvärsväg men har däremot utformat
domstolsprövningen som ett obligatorium. Reservanterna anser nödvändigt
med en rättslig överprövning av förutsättningarna för förköpsrättens
utövande i varje enskilt fall. En sådan obligatorisk överprövning kan
enligt min mening undvaras. Härigenom står mycket att vinna i förenklings -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

väg och olägenheterna med ett prövningsförfarande hos skilda myndigheter
behöver inte bli så framträdande. Jag anser också att rättssäkerhetsintresset
ändå kan bli tillräckligt beaktat. Jag återkommer till frågan i det följande.

De tvistefrågor som kan uppkomma vid den ekonomiska uppgörelsen mellan
kommunen samt säljaren och köparen är av sådan beskaffenhet att
möjlighet till domstolsmässig prövning svårligen kan undvaras. Någon tvekan
råder därför inte om att prövningen av dessa frågor, såsom kommittén
föreslagit, bör ske vid allmän domstol.

Bland övriga frågor som kan uppkomma i förköpsärenden bär de som
anknyter till de rättsliga förutsättningarna för utövande av förköpsrätt
största betydelsen. Det är framför allt regeln om att förköpsrätt föreligger
vid försäljning av sådan fast egendom som med hänsyn till den framtida
utvecklingen krävs för tätbebyggelse och därmed sammanhängande
anordningar som kan ge anledning till tvister. Denna regel förutsätter lämplighetsavgöranden
där samhällsintresset står i förgrunden. Den rättstillämpning
som vanligtvis ankommer på de allmänna domstolarna är av helt annan
beskaffenhet. Enligt min mening skulle en prövning vid domstol därför
inte vara lämplig i detta fall. Jag vill med anledning av den tanke som
framförts av reservanterna erinra om att expropriationsdomstolen i regel
inte har som uppgift att pröva huruvida förutsättningar för expropriation
föreligger. Tillstånd till expropriation beviljas av Kungl. Maj :t, varefter
expropriationsdomstolen har att pröva uppkommande ersättningsfrågor.
Jag anser mot bakgrunden av det anförda att det är uteslutet att som reservanterna
närmast tänkt sig förlägga den nu aktuella prövningen till
domstolarna. Prövningen bör i stället ske inom förvaltningens ram.

När det gäller frågan hur en förvaltningsmässig prövning av de allmänna
förutsättningarna för utövande av förköpsrätten skall ordnas vill jag fästa
uppmärksamheten på två enligt min mening väsentliga synpunkter. Den
ena är att kommunens behov av att genom förköp förvärva viss fast egendom
måste kunna bedömas allsidigt av prövningsmyndigheten. Ändamålsenligheten
av det kommunala förköpsbeslutet måste sålunda kunna sättas
i fråga utan varje begränsning av prövningens räckvidd. I annat fall får inte
bestämmelsen om den allmänna begränsningen av förköpsrättens tillämpningsområde
den innebörd som är åsyftad. Prövningsförfarandet bör vidare
utformas under hänsynstagande till att vid prövningen av förköpsfrågor
samhällsintresset träder i förgrunden. Förköpsrätten är avsedd att bli ett
viktigt medel i den kommunala markpolitiken. Kommunernas möjligheter
att förverkliga sina markpolitiska strävanden kommer därför att påverkas
av hur förköpsfrågorna bedöms. Den slutliga förvaltningsmässiga prövningen
av frågor av denna beskaffenhet brukar vara förbehållen Kungl. Maj :t.

Båda de nu anförda synpunkterna talar starkt emot att den ifrågavarande
prövningen inordnas i kommunalbesvärsinstitutet. Kommunalbesvär avgörs

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

ju i sista instans av regeringsrätten och prövningen har i huvudsak karaktären
av en laglighetsprövning. Ändamålsenligheten i ett kommunalt beslut
prövas i princip inte efter kommunalbesvär.

Mot bakgrunden av vad som nu anförts kunde det synas ändamålsenligt
att tillåta en överprövning av det kommunala beslutet genom vanliga förvaltningsbesvär,
således besvär som inte följer kommunallagarnas bestämmelser.
En sådan ordning skulle emellertid ge förköpsbesluten en särställning
i jämförelse med andra kommunala beslut om fastighetsförvärv. Detta
är olämpligt och anordningen skulle även vara svår att förena med den
kommunala organisationen. Över huvud taget är det mindre lämpligt att utforma
prövningsförfarandet som en överprövning av det kommunala beslutet,
eftersom man vid en sådan bedömning i princip inte kan beakta andra
omständigheter än sådana som kommunen tagit eller i varje fall bort ta
hänsyn till. Som av det följande skall framgå talar emellertid starka skäl för
att i den förvaltningsmässiga prövningen inrymma även sådana moment
som kommunen inte har anledning eller ens möjlighet att uppmärksamma.

Mot bakgrunden av det anförda förordar jag att den rättsliga prövningen
av frågan huruvida förköpsrätten får utövas med hänsyn till den allmänna
begränsningen av förköpsrättens tillämpningsområde anordnas som en från
det kommunalrättsliga besvärsförfarandet helt fristående tillståndsprövning
och att denna förläggs till Kungl. Maj :t i statsrådet. Förfarandet blir
härigenom i huvudsak detsamma som för ärenden om tillstånd till expropriation
enligt expropriationslagen. Härigenom erhålls en allsidig prövning
av förköpsfrågan samtidigt som kommunernas och de enskildas anspråk
på snabbhet vid avgörandet kan tillgodoses. Också rättssäkerhetens krav
tillgodoses. Rättsskyddet blir ju detsamma i förköpsärenden som i expropriationsärenden.

Enligt expropriationslagen är expropriationstillstånd praktiskt taget alltid
erforderligt. När det gäller kommunal förköpsrätt torde det i åtskilliga
fall inträffa att kommunens behov av marken för tätbebyggelse inte ifrågasätts
av köparen eller säljaren. En obligatorisk tillståndsprövning skulle i
sådana fall innebära en onödig påbyggnad av förköpsinstitutet och motverka
kommunernas och de enskildas intresse av ett snabbt avgörande av
förköpsfrågan. Jag föreslår därför att tillståndsprövningen sätts in bara om
säljare eller köpare sätter sig emot att förköp kommer till stånd.

Enligt vad jag tidigare har föreslagit skall kommun kunna utöva förköpsrätt
även i fråga om fast egendom utanför det egna området. Detta förutsätter
dock att marken är belägen i kommun inom samma kommunblock
och markkommunen samtycker till förköpet. De speciella förutsättningar
som således gäller vid förköp utom kommunens eget område bör på yrkande
av markkommunen kunna underkastas prövning. Det är mest ändamålsenligt
att också denna prövning äger rum hos Kungl. Maj :t. Jag föreslår
därför en bestämmelse att frågan om tillstånd till förköp i sådana fall

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

skall tas upp till prövning efter ansökan av markkommunen. Om det därvid
visar sig att markkomunen ej samtyckt till förköpet, får tillstånd till detta
inte ges av Kungl. Maj :t.

När det gäller prövningen av frågan om det med hänsyn till förhållandet
mellan säljare och köpare eller villkoren för eller omständigheterna vid köpet
framstår som obilligt att förköpsrätt utövas — således tillämpning av
obillighetsregeln — innebär kommittémajoritetens förslag att kommunen
själv i första hand skall ta ställning till dessa frågor med rätt för den enskilde
köparen eller säljaren att anföra kommunalbesvär. Förslaget har under
remissbehandlingen utsatts för stark kritik. Åtskilliga remissinstanser
har förordat att prövningen i stället förläggs till domstol. Med den av mig
föreslagna ordningen med prövning hos Kungl. Maj :t av frågan om tillstånd
till förköp bör emellertid övervägas om inte också obillighetsfrågorna
kan inordnas i tillståndsprövningen.

Den prövning angående tillstånd till expropriation som enligt expropriationslagen
skall äga rum hos Kungl. Maj :t innefattar bl. a. att expropriationsrätt
inte skall meddelas beträffande område, vars avstående medför
större olägenhet än som är nödvändigt. I övrigt skall tillses att ändamålet
utan oskälig kostnad för den exproprierande kan vinnas med minsta olägenhet
för annan En avvägning mellan det allmännas behov och olägenheterna
för enskilda skall således äga rum vid prövning av fråga om tillstånd
till expropriation. Tillämpningen av obillighetsregeln är av principiellt
samma natur som den bedömning som sålunda sker hos Kungl. Maj :t i
expropriationsärendena.

Vidare är att märka att om prövningen av obillighetsfrågan förläggs till
domstol skulle följden bli att det allmännas behov av mark prövas för sig
hos Kungl. Maj :t medan enskildas häremot stridande intressen prövas av
domstol. Det torde knappast vara möjligt att göra en tillfredsställande avvägning
mellan dessa intressen med en sådan uppdelning.

Pa grund av vad salunda anförts förordar jag att också prövningen av
obillighetsfrågan inordnas i tillståndsprövningen hos Kungl. Maj:t. Härigenom
vinns också den mycket väsentliga fördelen att frågan om kommunens
rätt att utöva förköpsrätt blir slutligt avgjord i ett sammanhang. Den
enda fråga som återstår, nämligen hembudsfrågan, dvs. frågan om ett köp
skett på oförmånligare villkor än som gällt för ett tidigare av kommunen
avvisat hembud, synes nämligen även den kunna utan olägenhet prövas av
Kungl. Maj :t.

Om den rättsliga prövningen ordnas på detta sätt innebär det att det
kommunala beslutet att utöva förköpsrätt blir beroende av om köparen eller
Stiljaren inom viss tid bestrider att förköpsrätt föreligger. Destrider ingen
av dem förköpsrätten är frågan om kommunens rätt att utöva förköp slutligt
nvgjord. Sa snart ett bestridande sker far det ankomma på kommunen
att söka tillstånd till förköpet hos Kungl. Maj :t. Ansökan bör ske inom viss

48 Tredje lagutskottets utlåtande nr 5b år 1967

frist och underlåtenhet att i tid söka tillstånd bör leda till att frågan om
förköpsrätt förfaller. Om kommunen däremot ansöker om tillstånd, blir
kommunens beslut gällande om tillstånd till förköp lämnas av Kungl. Maj :t.

Beträffande förfarandet i övrigt bör i stort sett gälla motsvarande regler
som i fråga om expropriation. Det bör ankomma på kommunen att förebringa
den utredning som fordras, och den som bestritt att förköpsrätten
utövas bör få tillfälle att yttra sig.

Vad därefter gäller de frågor som skall prövas av domstol så kan prövningen
göras antingen obligatorisk eller beroende på parts yrkande. Lagarna
om arrendators förköpsrätt och om kronans förköpsrätt bygger —
liksom lagberedningens förslag till avtalad förköpsrätt — på ett obligatoriskt
domstolsförfarande. Även kommitténs förslag innebär att kommun
sedan beslut att utöva förköpsrätt fattats alltid måste väcka talan vid domstol.
Annars går förköpsrätten förlorad. I flertalet fall torde emellertid
situationen vara den att kommunen kan träffa uppgörelse med säljaren
och köparen utom rätta. Detta gäller både köpevillkoren och ersättning i
anledning av kommunens inträde. Att kommunen i ett sådant läge inte
skulle kunna utöva förköpsrätten utan att väcka talan är otillfredsställande.
Med den ståndpunkt jag tagit beträffande själva utformningen av
förköpsrätten är f. ö. en obligatorisk domstolsprövning mindre angelägen
eftersom förköpsrätten innebär en rätt till inträde på köparsidan i fastighetsförsäljningen.
Villkoren för förköpet blir därmed i princip desamma
som för försäljningen. Endast vid oenighet mellan parterna behöver villkoren
för förköpet fastställas i särskild ordning. Även sättet för tillståndsprövningen
hos Kungl. Maj :t medför att en obligatorisk domstolsprövning
kan undvaras. Som förut nämnts blir nämligen frågan huruvida förköp får
ske slutligt avgjord senast i och med att Kungl. Maj:t ger tillstånd till
förköpet.

Enligt expropriationslagen är domstolsförfarande obligatoriskt. Det är
emellertid att märka att en expropriation kan inverka på tredje nians rättsställning
på ett sätt som saknar varje motsvarighet i förköpsinstitutet. I
princip har förköpet inte andra sakrättsliga verkningar än ett vanligt fastighetsköp.
Dessa frågor belyses ytterligare i specialmotiveringen. Med
hänsyn till det nu anförda förordar jag att domstolsprövning av frågor
angående den ekonomiska uppgörelsen mellan kommunen å ena samt säljare
och köpare å andra sidan skall komma till stånd endast i sådana fall
där tvist uppstår mellan parterna.

Kommittéförslaget innebär att förköpsrätten utövas genom att kommunen
inom viss tidsfrist fattar beslut om att utöva förköpsrätten, underrättar
säljare och köpare samt väcker talan om förköp. Förköpet är enligt
förslaget fullbordat när domen vunnit laga kraft och kommunen fullgjort
sin betalningsskyldighet. En sådan reglering är självfallet inte tänkbar om
domstolsprövningen inte är obligatorisk. Jag föreslår i stället ett förfarande
med i huvudsak följande utformning.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

Kommunens förköp bör anses fullbordat redan när förköpsbeslutet vunnit
laga kraft och tidsfristen för säljaren och köparen att bestrida förköpsrätten
löpt ut. Om försköpsrätten bestrids bör förköpet anses fullbordat
när Kungl. Maj :t gett tillstånd till förköp. I och med att förköpet
fullbordats bör kommunen anses ha inträtt i köpeavtalet i köparens ställe.
Kommunen har därefter att i princip fullgöra köparens skyldigheter. Därvid
bör dock gälla att prestationsskyldighet inte föreligger för kommunen
beträffande sådant villkor som sedermera undergår jämkning. Talan om
jämkning av köpevillkor bör emellertid inte kunna hållas svävande under
någon längre tid. En tidsfrist bör därför uppställas för kommunen att
väcka talan om jämkning av köpevillkor. Dessa och andra frågor som
hänger samman med uppgörelsen mellan kommunen samt säljare och köpare
behandlas närmare i specialmotiveringen.

Den rättsliga prövning som nu diskuterats avser dels frågan huruvida
förköpsrätt får utövas med hänsyn till den allmänna begränsningen i förköpsrätten
samt obillighets- och hembudsreglerna, dels frågor om jämkning
i köpevillkor och ersättning till köpare eller säljare. Det återstår slutligen
att behandla den rättsliga prövningen av om förköp får ske med hänsyn till
de skilda absoluta hinder mot förköpsrätt som jag har föreslagit. Det gäller
här tillämpningen av bl. a. arealregeln och bestämmelsen om släktköp.
Prövningen av dessa frågor kommer i praktiken att handhas av inskrivningsdomaren.
I undantagsfall kan emellertid en domstolsmässig prövning
behövas. Den mest naturliga lösningen synes vara att förköpet automatiskt
blir utan verkan, om ett absolut hinder föreligger mot utövande av förköpsrätt.
I ett sådant fall behåller avtalet mellan säljare och köpare sin giltighet
trots förköpet. En tvist mellan köparen och kommunen huruvida ett
förköp skett i strid mot något absolut hinder mot utövande av förköpsrätt
blir därmed att behandla som en vanlig tvist om äganderätten till fast
egendom.

Särskilda frågor

Departementschefen

Vad som hittills har anförts angående utformningen i skilda hänseenden
av förköpsinstitutet har tagit sikte på det fallet att överlåtelsen innefattar
en enda fastighet. Om köpet gäller ytterligare fast egendom eller fast egendom
och lös egendom inställer sig vissa särskilda frågor som nu skall behandlas.

Den lösning som valdes i lagen om kronans förköpsrätt och i jordabalksförslaget
bygger på att förköpsrätt föreligger beträffande något av de objekt
som ingår i ett köp. Med rätten att lösa detta objekt förenas sedan en skyldighet
att under vissa förutsättningar lösa också annan egendom som ingår
i köpet. Om inte all egendom skall lösas, fördelas köpeskillingen mellan
köparen och den lösningsberättigade enligt särskilda bestämmelser.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 3 avd. Nr 54

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

Med den utformning av förköpsrätten som jag föreslagit kommer den nu
diskuterade frågan i ett annat läge. Förslaget bygger som redan framhållits
på principen att kommunen vid utövande av förköpsrätten övertar köpet och
att köparen därmed utträder ur sitt rättsförhållande till säljaren. Ett konsekvent
genomförande av denna grundtanke i sådana fall när överlåtelsen
avser flera fastigheter eller fastighet jämte lös egendom skulle leda till att
kommunen inträder i fråga om all egendom som ingått i köpet, förutsatt
att detta omfattade någon fastighet som föll inom tillämpningsområdet för
förköpsrätten. I det följande skall belysas, hur långt det är möjligt och lämpligt
att låta denna princip gälla.

När en köpare förvärvar flera fastigheter från samme säljare eller ett fastighetsköp
omfattar både fast och lös egendom, är det självfallet i allmänhet
inte en tillfällighet att samtliga objekt tas upp i ett och samma köp. De
skilda objekten har vanligen sådant inbördes samband för köparen eller
säljaren eller för båda att en gemensam försäljning är mest ändamålsenlig.
Om man i ett sådant fall ändrar köpet så att något objekt får utgå,
kommer man ofta i konflikt med de förutsättningar som parterna utgått
från vid köpslutet. Vid köp av detta slag torde det alltså generellt kunna
sägas vara från köparens och säljarens synpunkt lämpligare att kommunen
inträder beträffande samtliga objekt än att en fördelning sker mellan kommunen
och köparen. Från kommunens synpunkt kan däremot läget ofta
vara ett annat. Endast viss eller vissa fastigheter eller kanske bara en del
av en fastighet är till äventyrs av intresse för kommunen. I ett sådant fall
kunde det vara lämpligast för kommunen att få välja ut de objekt som tillgodoser
detta intresse.

Ytterligare en synpunkt måste emellertid beaktas i sammanhanget. Om
förköpet skall begränsas till endast en del av de objekt som ingår i en fastighetsförsäljning,
måste köpeskillingen naturligtvis jämkas i motsvarande
mån. Risk föreligger också för att inte heller köpevillkoren i övrigt utan
vidare kan ligga till grund för förköpet. Uppgörelsen mellan de inblandade
parterna försvåras alltså om förköpet får en mera begränsad omfattning än
köpet. Detta är en olägenhet även för kommunen. Det kan vidare vara svårare
för kommunen att bedöma konsekvenserna av ett förköpsbeslut, om
kommunen måste räkna med att ett eller flera objekt kanske inte skall omfattas
av förköpet. Priset på den genom förköpet förvärvade fastigheten blir
ju beroende på hur de olika objekten värderas, och resultatet av en sådan
värdering torde vara svår att överblicka i förväg. Det kan sålunda åtminstone
i vissa fall vara ett intresse också för kommunen att förköpet får gälla
all egendom som säljs.

Dessa överväganden leder enligt min mening till att förköp vid försäljning
av flera fastigheter eller av fastighet och lös egendom åtminstone primärt
bör omfatta all egendom som säljs. Om en begränsning av förköpet till
en del av den sålda egendomen är nödvändig i det enskilda fallet, bör den

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

få komma till stånd först om någon av parterna tar initiativ därtill sedan
förköpsbeslutet fattats. Frågan i vad mån sådan initiativrätt bör föreligga
ställer sig olika för fast egendom och för lös egendom.

Vad som nyss anfördes om sambandet mellan skilda objekt som ingår
i samma köp torde i särskild grad gälla när köpet avser flera fastigheter.
Om man först ser saken från kommunens synpunkt kan visserligen en
regel, att förköpet obligatoriskt skall omfatta all den sålda fasta egendomen
och således inte enbart den eller de fastigheter som i första hand är av intresse
för kommunen, medföra att kommunen får dra på sig ett onödigt
stort kapitalutlägg. Å andra sidan bör det som regel inte vara några svårigheter
för en kommun att finna köpare till sådan del av den fasta egendomen
som kommunen inte önskar behålla. Det bör också anmärkas att ett tillgodoseende
av kommunens intresse av att få begränsa sitt förvärv till enbart
sådan mark som kommunen har behov av skulle leda till att man borde
tillåta att förköpet fick avse bara en del av en försåld fastighet. Uppenbarligen
bör en sådan väg inte beträdas när det gäller förköpsrätten. Det
anförda talar för att kommunen inte bör tillåtas att begränsa förköpet till
någon eller några fastigheter när försäljningen omfattar flera fastigheter.

Från köparens synpunkt är situationen i viss mån en annan. Som regel
torde köparen sakna intresse av att behålla sådan fast egendom som återstår
sedan kommunen utövat förköpsrätt i fråga om den mark som kan
komma i fråga för tätbebyggelse. Så är dock inte alltid fallet. En villatomt
och ett exploateringsområde kan exempelvis ha sålts i ett sammanhang och
köparen kan ha ett i och för sig berättigat intresse att få behålla tomten
även om kommunen utövar förköpsrätt beträffande exploateringsområdet.
För sådant fall skulle det i och för sig vara tilltalande att kunna ta undan
viss fastighet från förköpet. Fall av detta slag karakteriseras tydligen av
att köparen har intresse av att förvärva fastigheterna var för sig. Under
sådana förhållanden bör det ligga nära till hands för parterna att träffa
separata köpeavtal för varje fastighet. I det anförda exemplet kan villatomten
genom en sådan åtgärd normalt sett föras utanför förköpsrättens
tillämpningsområde med stöd av arealregeln. Som kommer att framgå av
det följande finns dessutom viss möjlighet att vid tillämpningen av obillighetsregeln
ta hänsyn till köparens intresse i förevarande fall.

Det finns ett avgörande skäl mot att tillåta att förköpet får begränsas till
någon eller några fastigheter, när försäljningen omfattar flera fastigheter.
En sådan rätt skulle nämligen dels komplicera prövningsförfarandet hos
Kungl. Maj :t i hög grad, dels försvåra uppgörelsen mellan parterna sedan
tillståndsfrågan prövats. Frågan om förköpsrättens omfattning skulle få
hållas svävande under lång tid och ett särskilt förfarande måste anordnas
för fördelning av köpeskillingen. Ett sådant förfarande skulle svårligen
kunna inpassas i den föreslagna anordningen med domstolsprövning bara
i de fall då överenskommelse inte kan träffas mellan parterna.

4-j- Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 3 avd. Nr 54

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

Med hänsyn till det anförda föreslår jag den lösningen att ett förköp
alltid skall oinfatta all den fasta egendom som ingår i den försäljning vid
vilken förköpsrätten utövas. Vid tillståndsprövningen hos Kungl. Maj :t
skall i enlighet härmed den sålda fasta egendomen betraktas som en enhet
och prövningen således gå ut på att ge tillstånd beträffande allt eller att
inte alls ge tillstånd.

Om köparen i något speciellt fall skulle ha ett starkt personligt eller ekonomiskt
intresse av att köpet genomförs, kan detta — även om intresset är
knutet endast till en av flera överlåtna fastigheter — innebära att det framstår
som obilligt att förköp sker. Är så fallet skall tillstånd vägras enligt
obillighetsregeln. Kommunens förköpsrätt går då om intet beträffande samtliga
fastigheter. För att gardera sig häremot kan kommunen ha anledning
att innan Kungl. Maj :t prövat tillståndsfrågan erbjuda köparen att få förvärva
den eller de fastigheter beträffande vilka han har ett befogat intresse
att hindra att förköpsrätt utövas. Genom överenskommelse kan samma
resultat uppnås som om köparen hade en laglig rätt att få ta undan viss
fastighet från förköpet.

Jag övergår nu till att behandla frågan i vad mån lös egendom bör lå
tas undan från förköpet. En sådan rätt är lättare att infoga i förköpsförfarandet
än när det gäller fast egendom. Detta beror framför allt på att
frågan om den lösa egendomen över huvud taget inte berörs av tillståndsprövningen
hos Kungl. Maj:t. Det finns också särskilda skäl som talar för
att behandla den lösa egendomen på annat sätt än den fasta egendomen.
Om kommunen skulle vara ovillkorligen skyldig att överta all lös egendom
som ingår i en fastighetsför sälj ning, kan det uppkomma en tendens att inrymma
lös egendom i köpen i större utsträckning än som annars skulle ha
varit fallet. Ett sådant förfarande skulle otvivelaktigt göra det svårare för
kommunen att utöva sin förköpsrätt. Jag anser därför att det bör föreligga
en rätt för kommunen att kunna frånsäga sig lös egendom som ingår i köpet.
Denna rätt bör dock inte avse sådan lös egendom som har ett nära
samband med den fasta egendomen. En lämplig avgränsning synes vara att
kommunen får rätt att frånsäga sig sådan lös egendom som utan olägenhet
kan skiljas från fastigheten. Å andra sidan bör köparen ha rätt att få behålla
sådan lös egendom som han har intresse av att förvärva oberoende avom
den fasta egendomen frångår honom genom förköp. Jag föreslår en lösning
av detta spörsmål enligt de angivna riktlinjerna.

Förslaget innebär att man inte gör någon skillnad mellan lösören, rörelse
och annan lös egendom. Inte heller dras någon gräns mellan egendom som
har fysisk anknytning till fastigheten och annan egendom. Avgörande för
kommunens skyldighet att överta lös egendom blir i stället om egendomen
inte utan olägenhet kan skiljas från fastigheten. Så kan vara fallet därför
att egendomen är speciellt avsedd för den fastighet som det är fråga om
eller direkt bygger på fastigheten, exempelvis en grustäktsrörelse, men

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

också i andra fall när egendomens värde är beroende av att den överlåts
tillsammans med fastigheten. Om t. ex. en fastighet ägs av en fysisk person
och denne dessutom är ägare av aktierna i ett aktiebolag som driver en
rörelse där fastigheten utnyttjats, torde således aktierna vid en försäljning
tillsammans med fastigheterna ofta ej kunna utan olägenhet skiljas från
fastigheten.

I specialmotiveringen kommer jag att närmare behandla den situation
som uppstår när kommunen begär att lös egendom skall tas undan från förköpet.
Även när det gäller förfarandet vid undantagande av lös egendom
hänvisas till specialmotiveringen.

Motioner

I motionerna I: 839 och II: 1046 yrkas att Kungl. Maj:t vid tillämpningen
av obillighetsregeln även bör beakta ett erbjudande från köparen till kommunen
om uppdelning av egendomen. Utskottet hänvisar i denna del till
specialmotiveringen nedan beträffande 9 §.

Ändring i tomträttslagstiftningen

Beträffande grunderna för tomträttsinstitutet, m. m., kommitténs ställningstaganden
samt remissyttranden och departementschefens uttalanden
hänvisar utskottet till propositionen s. 101—119.

Specialmotivering

Den följande framställningen avser endast de bestämmelser som med
hänsyn till motionernas innehåll ansetts böra särskilt belysas. I övrigt hänvisas
till propositionen s. 120—159.

Förslaget till förköpslag

3 §

Departementschefen

Första stycket 1 innehåller den i den allmänna motiveringen behandlade
s. k. arealregeln. Om försäljningen avser bara en fastighet innebär regeln att
förköpsrätt inte får utövas om fastigheten har mindre areal än 3 000 m2 och
lägre taxeringsvärde än 200 000 kr. Avser en försäljning flera fastigheter,
får förköpsrätten utövas om någon av fastigheterna har en ägovidd som är
minst 3 000 m2 eller ett taxeringsvärde som är lägst 200 000 kr. Förköpet gäl -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

ler då alla fastigheterna även om en eller flera av de övriga skulle ha varit
förköpsfria, om de sålts för sig.

Det nu sagda syftar på det fall att försäljningen avser en eller flera för sig
bestående fastigheter. Om i försäljningen ingår område av fastighet och området
ej utbrutits till en särskild fastighet, blir situationen en annan. Gjordes
arealregeln direkt tillämplig på området, skulle lagstiftningen alltför
lätt kunna kringgås eftersom en försäljning av en större fastighet kunde
uppdelas i särskilda försäljningar av så små områden att försäljningarna
blev förköpsfria. Arealregeln bör därför utformas på sådant sätt att den blir
tillämplig bara på för sig bestående fastigheter. Detta uppnås lämpligast på
det sättet att arealregeln görs tillämplig på hela den fastighet varav området
utgör del. Om således en försäljning av hela fastigheten skulle ha varit förköpsfri
blir också försäljningen av området fri. Områdets egen areal eller
dess eget värde saknar betydelse med en sådan utformning av arealregeln.
Motsvarande regel bör gälla även när överlåtelsen avser andel av fastighet. I
departementsförslaget kommer det anförda till uttryck på så sätt att i andra
stycket anges att regeln i första stycket 1 äger motsvarande tillämpning om
försäljningen avser del av fastighet men att vid denna tillämpning frågan
huruvida förköpsrätt får utövas skall bedömas som om köpet avsett den
odelade fastigheten. Med del av fastighet avses område av fastighet och fastighet
med undantag av område samt andel av fastighet.

Med en fastighets ägovidd avses bara dess enskilda ägovidd. I ägovidden
inräknas också vattenområde. Beträffande fastigheter som har en så begränsad
ägovidd som 3 000 m2 eller däromkring torde tvekan mera sällan behöva
råda om den exakta ägovidden. Skulle ovisshet någon gång föreligga om
huruvida en försåld fastighets areal understiger 3 000 m2, får frågan lösas
genom att utlåtande inhämtas från lantmätare. I sista hand får ett sådant
utlåtande grundas på arealmätning av fastigheten.

Motioner

I motionerna I: 839 och II: 1046 framhålles att i fastighetsregistret anges
vanligen endast landarealens omfattning. Inte heller anges vilka fastigheter
som är standardtomter. Detta innebär att inskrivningsdomarna i framtiden
vid praktiskt taget varje fastighetsför sälj ning skulle behöva kontrollera
fastighetens omfattning hos lantmäterimyndigheten. För många fastigheter
råder också stor osäkerhet om omfattningen av det vattenområde som ingår
i fastigheten. Därtill kommer att t. ex. fritidstomter ofta kan bestå av en
mycket liten landareal och ett stort vattenområde.

Motionärerna framhåller vidare att, när en kommun önskar utnyttja förköpsmöjligheten
för att kunna exploatera mark för tätbebyggelse, storleken

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

av eventuella vattenområden som hör till de aktuella fastigheterna knappast
kan vara av intresse. För vissa egnahemsägare kan också den föreslagna
utformningen av lagen innebära att förköpsrätten skulle kunna användas
trots att själva tomtmarken har mycket liten omfattning.

Motionärerna föreslår, att begreppet ägovidd i paragrafen endast skall
omfatta markarealen.

5 §•

Departementschefen

Utskottet hänvisar till allmänna motiveringen s. 18.

Motioner

I motionerna I: 842 och II: 1045 tas frågan upp om en prövning av skäligheten
av det avtalade markpriset. Motionärerna anför följande.

§ 5 första stycket innebär att kommunen får förvärva den egendom köpet
avser från säljaren på de villkor som avtalats mellan denne och köparen.
Man kan inte komma ifrån att denna lagtext ger utrymme för s. k. skenköp.
Under alla förhållanden ger styckets utformning möjligheter till en otillbörlig
höjning av försäljningspriset, vilket senare kan komma att drabba
kommunen när denna gör sin förköpsrätt gällande. Häremot bör enligt vår
mening skapas möjligheter för ett tillvägagångssätt efter i princip samma
linjer som anges i förslaget till instiftandet av hyresdomstolar vid fall då
enighet mellan parterna ej kan träffas rörande hyresprisets storlek. I detta
fall bör lämpligen en prövning av markprisets skälighet kunna ske genom
en av länsstyrelsen tillsatt marknämnd. Vid sådan prövning bör utgångspunkten
vara det pris säljaren erlagt samt kostnaderna för markinnehavet
inklusive en genomsnittlig förräntning på det nedlagda kapitalet.

Motionärerna hemställer att 5 § första stycket får följande lydelse:

7 §•

Departementschefen

Enligt kommittéförslaget ålåg det kommun som beslutat att utöva förköpsrätt
att väcka talan om förköpet vid domstol. Stämningsansökan skulle
inges inom viss tidsfrist vid äventyr att förköpsrätten annars gick förlorad.
Talans väckande var alltså det väsentliga momentet vid utövande av förköpsrätt.
Eftersom något obligatoriskt domstolsförfarande inte skall förekomma
enligt departementsförslaget, blir förfarandet ett annat än vad
kommittéförslaget innebär. Med departementsförslagets utformning av förköpsrätten
knyts de avgörande rättsverkningarna i stället till kommunens

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

beslut att utöva förköpsrätt. Beslutet kommer att inverka på rättsläget inte
bara för säljare och köpare utan även för tredje man. Med hänsyn härtill
är det ändamålsenligt att beslutet ges publicitet i den form som normalt
utnyttjas beträffande förfoganden över fast egendom, nämligen genom en
anteckning i fastighetsboken. Det bör därför åligga kommunen att anmäla
förköpsbeslutet till vederbörande inskrivningsdomare för anteckning
i fastighetsboken. Anteckning bör göras för varje fastighet som ingår i försäljningen.
Om försäljningen avser fastigheter inom skilda inskrivningsavdelningars
områden, bör varje berörd inskrivningsdomare underrättas.

Kommun som beslutat att utöva förköpsrätt bör också vara skyldig att
ofördröjligen underrätta säljaren och köparen om beslutet. Om sättet för
underrättelsen stadgas i 15 §. Om förköpsbeslutet avser fastighet inom annan
kommuns område, bör även den andra kommunen underrättas på samma
sätt.

Jag föreslår att anmälan till inskrivningsdomaren och de nu nämnda underrättelserna
görs till ett led i själva utövandet av förköpsrätten och att
kommunen åläggs att för inskrivningsdomaren förete bevis om underrättelserna
i samband med att förköpsbeslutet anmäls för anteckning i fastighetsboken.
Härigenom blir det möjligt att låta tidsfristen för påkallande av
prövning av förköpsfrågan hos Kungl. Maj :t börja löpa från den dag då anteckning
om kommunens förköpsbeslut görs i fastighetsboken. Jag återkommer
till denna fråga i anslutning till 9 §.

Motioner

Beträffande motionerna I: 839 och II: 1046 hänvisas till redogörelsen
under 9 §.

Departementschefen

Det förtjänar att understrykas att förköpstillståndet inte kan begränsas
till viss del av såld fastighet eller till viss eller vissa fastigheter vid en försäljning
av flera fastigheter. Tillstånd måste gälla allt eller intet. Detta
hindrar emellertid inte att en uppdelning av den försålda egendomen mellan
kommunen och köparen ändå kan åstadkommas. Vid tillämpningen av obillighetsregeln
kan — som redan utvecklats i den allmänna motiveringen —
Kungl. Maj :t beakta en överenskommelse mellan kommunen och köparen
om fördelning av egendomen mellan dem. En sådan överenskommelse innebär
att kommunen genom förköpet förvärvar all den försålda egendomen
och att köparen från kommunen förvärvar den del som enligt överenskom -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

melsen skall tillfalla honom, överenskommelsen blir juridiskt bindande mot
kommunen bara om den uppfyller formreglerna för överlåtelse av fast egendom.

När det gäller förfarandet i samband med tillståndsprövningen vill jag
först erinra om att förköpsrätten enligt 7 § utövas genom att kommunen
och antecknas i fastighetsboken måste den vara åtföljd av bevis om att
ren och köparen om förköpsbeslutet. För att anmälan skall kunna tas upp
beslutar om förköp samt anmäler beslutet till inskrivningsdomaren för anteckning
i fastighetsboken. Dessförinnan skall kommunen underrätta säljaunderrättelseskyldigheten
fullgjorts. Den tidsfrist som skall gälla för säljare
och köpare att anmäla bestridande av förköpsrätten kan med denna
anordning räknas från det förköpsrätten utövades, dvs. den inskrivningsdag
då kommunens anmälan om förköpet togs upp och antecknades i fastighetsboken.

Förfarandet med anmälan till inskrivningsdomaren och anteckning i
fastighetsboken vid förköpsrättens utövande underlättar för inskrivningsdomaren
att i lagfartsärenden få upplysning huruvida förköpsrätt föreligger
i anledning av viss försäljning. För att ytterligare tillvarata de fördelar
som det innebär om fastighetsboken innehåller uppgift i dessa avseenden,
föreskrivs i andra stycket att också anmälan om bestridande skall inges till
inskrivningsdomaren och antecknas i fastighetsboken. Med ett sådant förfarande
kan tidsfristen för kommun att söka tillstånd till förköp räknas
från det bestridande anmäldes, dvs. den inskrivningsdag då anmälan togs
upp och antecknades i fastighetsboken.

Längden av den tidsfrist som skall gälla för säljare eller köpare att inkomma
med anmälan om bestridande måste självfallet bestämmas så att
säljaren och köparen får viss betänketid. Det är å andra sidan av vikt både
för kommunen och de enskilda att förköpsfrågan avgörs så snabbt som möjligt.
Med hänsyn härtill och till att anmälan kan utformas ytterst kortfattat
och inte behöver innehålla någon närmare redogörelse för grunderna för
bestridandet, anser jag fristen kunna sättas till en månad. Eftersom bestridandet
skall antecknas i fastighetsboken bör fristen emellertid utgå på
den inskrivningsdag som infaller näst efter en månad från det förköpsrätten
utövades.

Som jag tidigare anfört skall kommunens frist att söka tillstånd till förköp
räknas från det bestridandet antecknades i fastighetsboken. Också
denna tidsfrist anser jag kunna bestämmas till en månad. Om kommunen
inte söker tillstånd inom fristen är förköpet utan verkan.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

Motioner

I motionerna I: 839 och II: 1046 behandlas först propositionsförslaget om
kommuns skyldighet att söka tillstånd till förköpet om säljaren eller köparen
bestrider förköpsrätten inom en månad. Den lösning som föreslås synes
enligt motionärerna väl tillgodose rättssäkerhetskravet. En förutsättning är
dock att köparen och säljaren blir tillfredsställande informerade om sin
bestridanderätt. Därför bör i 7 § en formulering införas av innebörd att säljaren
och köparen i samband med underrättelsen om kommunens beslut att
utöva förköpsrätt erinras om innehållet i 9 §. Det erinras om att markvärdekommittén
hade infört en sådan bestämmelse i sitt lagförslag.

Motionärerna berör vidare förslaget om att förköpstillståndet inte kan
begränsas till viss del av såld fastighet eller till viss eller vissa fastigheter
vid en försäljning av flera fastigheter. Det erinras om att en uppdelning av
den försålda egendomen mellan kommunen och köparen ändå skall kunna
ske. Vid tillämpningen av obillighetsregeln skall nämligen Kungl. Maj :t
kunna beakta en överenskommelse om fördelning av egendomen mellan
dessa. En sådan överenskommelse innebär att kommunen genom förköpet
förvärvar all den försålda egendomen och att köparen från kommunen förvärvar
den del som enligt överenskommelsen skall tillfalla honom.

I samband med förköpsrätts utövande torde enligt motionärerna fall uppkomma
då endast en mindre del av den försålda marken kommer att användas
för tätbebyggelsens utveckling. För att reducera förköpsrättens användning
på områden som den ej är avsedd för anser motionärerna att
Kungl. Maj :t vid tillämpningen av obillighetsregeln även bör beakta ett erbjudande
från köparen till kommunen om uppdelning av egendomen. Motionärerna
föreslår att en formulering härom införes i specialmotiveringen.

13 §.

Departementschefen

När det gäller kommunens ersättningsskyldighet mot köparen på grund
av förköpet bör köparen för det första erhålla gottgörelse för vad han enligt
åtagande i köpeavtalet fullgjort före förköpets fullbordande. Detta motiveras
redan därav att kommunen enligt 11 § andra stycket får tillgodoräkna
sig fullgörelsen gentemot säljaren. Vidare bör gottgörelse utgå för de
nödvändiga utlägg som köparen haft i samband med köpeavtalets slutande,
t. ex. för egna resor och för anlitande av juridisk och teknisk expertis. Hit
hör också vad köparen kan ha betalat i stämpelskatt vid sökande av lagfart
på förvärvet, i den mån kommunen får avräkna beloppet när kommunen
söker lagfart på sitt förvärv. I denna fråga hänvisas till motiven till
ändringen i stämpelskatteförordningen. Kommunen bör vidare vara skyldig
att betala ränta på belopp som kommunen utger till köparen. Bestäm -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

melser i de nu nämnda hänseendena tas upp i första stycket första och
andra punkterna.

Motioner

I motionerna 1:839 och II: 1046 kritiseras innehållet i paragrafen därför
att man inte angivit från vilken tidpunkt ränta skall räknas på de belopp
med vilka kommunen skall ersätta köparen för hans kostnader i samband
med köpet. Enligt motionärernas mening bör det vara naturligt att
räntan räknas från den dag kostnaden uppstått. Motionärerna föreslår att
detta uttryckligen anges i lagen.

15 §.

Departementschefen

Om egendom hembjudits kommunen enligt 4 § första stycket måste kommunen
inom viss tid meddela att hembudet antas. Om så inte sker, får förköp
ske i anledning av försäljning av egendomen endast under särskilda
förutsättningar.

Enligt 7 § utövas förköpsrätten genom att kommunen beslutar om förköp,
underrättar säljare, köpare och i förekommande fall markkommunen om
beslutet samt anmäler detta till inskrivningsdomaren med företeende av
bevis om underrättelserna. Utövas inte förköpsrätten inom tid som anges
i 7 § är förköpsrätten förlorad.

Som framgår av det anförda är viktiga rättsverkningar för kommunen
anknutna till dessa underrättelser. Det kan därför ifrågasättas, om inte
underrättelserna borde delges mottagaren. Det är emellertid av betydelse
för kommunen att dess underrättelseskyldighet kan fullgöras snabbt och
enkelt och i övrigt på sådant sätt att tvister om underrättelseskyldigheten
kan undvikas. Krav på delgivning skulle avsevärt komplicera och fördröja
förfarandet och skulle lätt kunna medföra att förköpsrätten går förlorad.
Delgivning synes inte heller nödvändig från rättssäkerhetssynpunkt, eftersom
säljare och köpare i de här avsedda situationerna är inställda på att
eu underrättelse från kommunen kan komma att tillställas dem inom viss
tidsfrist. Kommunen bör därför anses ha fullgjort vad som ankommer på
kommunen om underrättelse blivit avlämnad på postanstalt i rekommenderat
brev till mottagarens vanliga adress. En bestämmelse härom tas upp
i förevarande paragraf.

Motioner

Motionärerna i motionerna I: 839 och II: 1046 vänder sig mot förslaget
att kommun skall anses ha fullgjort vad som ankommer på kommunen,
om de i paragrafen nämnda underrättelserna avlämnats i rekommenderat

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

brev på postanstalt inom landet för befordran till mottagarens vanliga
adress. Denna regel innebär enligt motionärerna betydande risker för rättsförluster
för säljare och köpare. Dels kan det vara högst osäkert vad som
skall anses vara en persons »vanliga adress», dels kan adressaten vara bortrest.

Motionärerna framhåller att det från rättssäkerhetssynpunkt är väsentligt
att delgivningsskyldigheten lägges på inskrivningsdomaren. Tidsfristerna
bör räknas från den dag då adressaten fått del av kommuns beslut.
Bestämmelserna för bestridande m. m. bör anges i delgivningen. För att
undvika rättsförluster för kommunen föreslås delgivningsförfarandet i
detta fall kompletteras med regler om kungörelse av delgivningen för den
händelse adressaten skulle hålla sig oanträffbar för att undgå delgivningen.

Förslaget till ändring i jordförvärvslagen
Departementschefen

Som redan har berörts i den allmänna motiveringen innebär departementsförslaget
att kommunens prövning av förköpsfrågan samordnas med
tillståndsprövningen enligt jordförvärvslagen. Beträffande de närmare detaljerna
i det tänkta förfarandet får jag anföra följande.

Om man bortser från att kommunen på förhand kan ha tagit ställning i
förköpsfrågan genom att förkasta hembud eller lämna hembud obesvarat
eller avstå från att utöva förköpsrätt beträffande en tillämnad försäljning
eller inte utnyttja förköpsrätten efter frivillig anmälan av försäljning förutsätts
att prövningen normalt inleds med att förvärvaren söker förvärvstillstånd
enligt jordförvärvslagen hos lantbruksnämnden. Som framgår av
7 § andra stycket i förslaget till förköpslag räknas den tid inom vilken
kommunen har att utöva förköpsrätt i allmänhet från det ansökan om förvärvstillstånd
inges. För att kommunen skall sättas i stånd att överväga förköpsfrågan
bör lantbruksnämnden åläggas att ofördröj ligen underrätta
kommunen om tillståndsansökan och översända avskrift av fångeshandlingen.
Nämnden har därefter att avvakta kommunens ställningstagande.
Avstår kommunen uttryckligen från att utöva förköpsrätten eller går tiden
för kommunen ut utan att förköpsrätten utövas, har lantbruksnämnden att
fortsätta handläggningen av tillståndsärendet. Om däremot kommunen fattar
beslut om förköp, måste lantbruksnämnden avvakta det slutliga avgörandet
av förköpsfrågan. Blir förköpet fullbordat enligt bestämmelserna i 10 §
i förslaget till förköpslag, kan ansökan om förvärvstillstånd avskrivas från
vidare handläggning, eftersom det med ansökan åsyftade förvärvet är undanröjt
genom förköpet och kommunens förvärv inte är underkastat tillståndsplikt
enligt jordförvärvslagen. Det kan emellertid också inträffa att
kommunens beslut om förköp inte leder till något förvärv. Beslutet kan så -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

lunda bli undanröjt genom kommunala besvär. Det kan också hända att
kommunen avstår från att söka tillstånd till förköpet när bestridande skett.
Slutligen kan Kungl. Maj :t avslå en sådan ansökan. I dessa fall har lantbruksnämnden
att fortsätta handläggningen av ärendet om förvärvstillstånd
enligt jordförvärvslagen.

Den föreslagna samordningen bygger som synes på att kommunens prövning
av förköpsfrågan äger rum innan prövningen enligt jordförvärvslagen
sätter in. Jag föreslår därför att en regel införs i jordförvärvslagen av innebörd
att ansökan om tillstånd att förvärva fast egendom genom köp eller
byte inte får tas upp till prövning innan det blivit slutligt avgjort huruvida
kommunalt förköp äger rum. Regeln synes lämpligen kunna införas som ett
andra stycke i 2 §.

Som redan antytts i den allmänna motiveringen är det inte nödvändigt
eller ens önskvärt att lantbruksnämnden underrättar vederbörande kommun
om samtliga ansökningar om förvärvstillstånd. Det kan nämligen ofta
vara uppenbart att förköpsrätt inte kommer att utövas beträffande det ifrågavarande
förvärvet. Den nyss behandlade regeln bör därför kompletteras
med en bestämmelse som innebär att prövningen av tillståndsärendet inte
skall uppskjutas om det är uppenbart att förköpsrätt inte kommer att utövas.
Som jag har anfört i den allmänna motiveringen kan ett informellt
samarbete mellan kommunerna och lantbruksnämnderna ge utrymme åt en
vidsträckt tillämpning av denna tilläggsregel. I sammanhanget bör erinras
om att förslaget till förköpslag i 12 § andra stycket innehåller en bestämmelse
av innebörd att förköpsrätt inte får utövas sedan förvärvstillstånd meddelats.
I och med att tillståndet lämnats är alltså även förköpsfrågan slutligt
avgjord.

Den inledningsvis lämnade redogörelsen för det föreslagna samordnade
prövningsförfarandet bygger på att fångeshandling inges till lantbruksnämnden
samtidigt som förvärvstillstånd söks. Detta är emellertid inte alltid fallet.
Ansökan om förvärvstillstånd kan sålunda avse framtida fång (s. k. förhandstillstånd).
Sådant tillstånd kan sökas av den som avser att förvärva
fastighet som är underkastad tillståndsplikt. Fastighetsägaren måste dock
samtycka till ansökningen. Inte heller förhandstillstånd bör meddelas utan
att förköpsfrågan avgjorts. Saken kompliceras emellertid av att kommunen
i ett fall av denna art inte kan utöva förköpsrätt, eftersom förköp förutsätter
att en försäljning ägt rum. Jag föreslår därför den ordningen att lantbruksnämnd
remitterar ansökan om förhandstillstånd till kommunen för
yttrande. I ett sådant fall börjar naturligtvis inte någon frist att löpa för
kommunen. Om kommunen bär intresse av att utöva förköpsrätt vid den
framtida försäljningen och alltså i sitt yttrande till lantbruksnämnden motsätter
sig att förhandstillstånd meddelas, får ansökan därom inte bifallas.
Detta följer av den föreslagna regeln i 2 § andra stycket jordförvärvslagen.
Självfallet kan förhandstillstånd ges utan att kommunen bereds tillfälle att

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

yttra sig, om det är uppenbart att förköpsrätt inte kommer att utövas om
den ifrågavarande fastigheten säljs.

En likartad situation uppstår om en förvärvare av fastighet söker förvärvstillstånd
utan att förete fångeshandlingen. Sedan lantbruksnämnden
infordrat fångeshandlingen bör det ankomma på nämnden att tillställa kommunen
avskrift av handlingen. Av bestämmelsen i 7 § andra stycket sista
punkten i förslaget till förköpslag följer att i det nu behandlade fallet den
frist inom vilken kommunen har att utöva förköpsrätt börjar att löpa först
från det kommunen mottog handlingen.

Lantbruksnämndens underrättelse till kommunen om ansökan om förvärvstillstånd
bör innehålla uppgift om den dag då ansökningen inkom till
nämnden samt huruvida köpehandling var bifogad ansökningen. Dessa
uppgifter fordras för att kommunen skall kunna bedöma vilken tid som står
till förfogande för utövande av förköpsrätten.

Om prövningen av ett tillståndsärende på grund av förordnande enligt
16 § jordförvärvslagen (jfr 7—9 §§ jordförvärvskungörelsen den 14 maj
1965, nr 292) ankommer på lantbruksstyrelsen eller Kungl. Maj:t, bör det
likväl åligga nämnden att innan den vidarebefordrar ärendet företa den förberedande
handläggning som behövs för att ett avgörande i förköpsfrågan
skall komma till stånd. Om förköp sker, skall ärendet självfallet inte underställas
den högre instansen. Anser nämnden uppenbart att förköpsrätt inte
föreligger, har nämnden att överlämna ärendet till högre instans utan att
först underrätta kommunen.

Behövliga bestämmelser om lantbruksnämnds underrättelseskyldighet
och om det samordnade prövningsförfarandet i övrigt torde få meddelas av
Kungl. Maj :t.

Motioner

I motionerna I: 841 och II: 1044 anföres bl. a. följande.

Medan det i propositionen finns förslag om lantbruksnämndens skyldighet
att remittera ansökningar om förvärvstillstånd till den förköpsberättigade
kommunen framläggs inte förslag om hur samordningen skall ske i de
fall då förköpsförfarande inte tillämpas. Även i fortsättningen kommer ju
huvudparten av kommunernas markförvärv att ske genom vanliga köp utan
användning av förköpsförfarandet. Av propositionen framgår inte på vilket
sätt lantbruksnämnderna skall ges möjlighet att yttra sig över sådana kommunala
markköp.

Enligt gällande jordförvärvslag fordras ej förvärvstillstånd om kommun
är förvärvare. I förarbetena till jordförvärvslagen förutsätts att kommun
inte utnyttjar sin förvärvsfrihet utan att samråda med lantbruksnämnden
eller efteråt i görlig mån tillmötesgår nämndens eventuella önskemål angående
disponerandet av egendomen.

För att lantbruksnämnden på ett ändamålsenligt sätt skall kunna göra
erforderliga jordpolitiska bedömningar är det nödvändigt att den har en
god överblick över marksituationen. Om kommunerna i framtiden skall

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5b år 1967

kunna föra en mera aktiv markpolitik än tidigare och skaffa sig större
markreserver, vilket framför allt kommer att ske genom vanliga köp, är det
av vikt att lantbruksnämnderna får möjlighet att yttra sig över alla kommunala
markförvärv. Ur jordpolitisk synpunkt skulle det vara att föredraga
att prövningen rörande förutsättningarna att utöva kommunal förköpsrätt
vad beträffar jordbruksfastigheter samordnas med prövningen enligt jordförvärvslagen.
Även om det inte skulle befinnas möjligt att ge lantbruksnämnden
en sådan avgörande befogenhet, finner vi det angeläget att inga
kommunala markförvärv sker utan att lantbruksnämnden beretts tillfälle
yttra sig över ärendet. Därmed torde man uppnå den eftersträvade samordningen
mellan förköpsrätten och jordförvärvslagstiftningen.

Med hänvisning till det anförda hemställer motionärerna att riksdagen
vid bifall till propositionen måtte besluta att lantbruksnämnd skall yttra
sig över varje kommunalt markförvärv.

Lagrådets yttrande m. m.

I fråga om lagrådets yttrande samt departementschefens yttrande däröver
hänvisas till prop. s. 174—181.

Här må endast nämnas att lagrådet inte uttalade sig särskilt i frågan om
kommunens rätt att avlämna vissa underrättelser i rekommenderat brev.

U tskottet

I propositionen nr 90 föreslås att kommun skall ha förköpsrätt vid försäljning
som omfattar sådan mark som med hänsyn till den framtida utvecklingen
behövs för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning.
Förslaget innebär att kommunen får förvärva den egendom som köpet
avser från säljaren på de villkor som avtalats mellan denne och köparen.

Förköpsrätt föreslås få utövas om egendomen helt eller delvis är belägen
inom kommunens eget område eller inom det kommunblock som kommunen
eller dess huvuddel tillhör. Är egendomen helt eller delvis belägen i
annan kommun, får förköpsrätt utövas endast om denna kommun samtycker
till förköpet.

Syftet med den föreslagna lagen är att förbättra kommunernas möjligheter
att på ett tidigt stadium förvärva mark som behövs för samhällsutvecklingen
och därigenom åstadkomma en dämpning av prisutvecklingen i
fråga om sådan mark.

Enligt förslaget har förfarandet i stora drag utformats på följande sätt.
Kommunen underrättas i de vanligaste fallen om en försäljning av lantbruksnämnd
då tillstånd enligt jordförvärvslagen begärs eller av inskrivningsdomaren
då lagfart sökes. Säljaren eller köparen kan också, innan lag -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

fart eller tillstånd sökts, anmäla försäljningen till kommunen. Förköpsrätten
utövas sedan genom att kommunen inom viss tid underrättar säljare
och köpare om beslutet att utöva förköpsrätt samt anmäler detta beslut till
inskrivningsdomaren. Om säljare eller köpare bestrider förköpsrätt inom
en kortare tid måste kommunen söka tillstånd till förköpet hos Kungl.
Maj :t. Härvid prövas om marken behövs för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande
anordningar. Är så inte fallet skall tillstånd vägras. Tillstånd
skall vägras också i vissa andra fall, t. ex. om det med hänsyn till
förhållandet mellan säljare och köpare eller till villkoren för eller omständigheterna
vid köpet framstår som obilligt att förköp sker.

Förköpet anses fullbordat bl. a. sedan kommunens beslut om förköp vunnit
laga kraft samt tillstånd till förköpet givits eller tiden för bestridande
utgått utan att bestridande anmälts.

Särskilda regler om hembud har givits innebärande att fastighetsägaren
har möjlighet att erbjuda den kommun där egendomen är belägen att till bestämt
pris och på i övrigt angivna villkor förvärva egendomen med den verkan,
om erbjudandet inte antages, att förköpsrätt i princip inte får utövas
inom två år vid försäljning till samma eller högre pris.

I motsats till vad markvärdekommittén föreslog har förköpsinstitutet utformats
så att redan i lagen undantas de fastighetsförsäljningar som generellt
sett anses vara utan större intresse för kommunerna. Sålunda får förköpsrätt
inte utövas om försäljningen avser fastighet med eu areal som
understiger 3 000 m2 och ett taxeringsvärde som är lägre än 200 000 kronor.
Förköpsrätt får inte heller utövas om exempelvis staten är säljare eller
köpare eller om försäljningen äger rum mellan nära släktingar.

När förköp sker kan köpevillkoren enligt förslaget i vissa fall jämkas på
talan av kommunen. Kommunen skall ersätta säljaren för dennes förlust
på grund av jämkningen. Så snart förköp fulbordats skall kommunen ersätta
köparen för dennes utlägg i samband med köpet och för nödvändiga
kostnader som har lagts ned på fastigheten.

Enligt förslaget prövas frågan huruvida förköpsrätt får utövas med hänsyn
till den allmänna begränsningen i förköpsrätten samt obillighets- och
hembudsreglerna av Kungl. Maj :t. Tvister i fråga om jämkning i köpevillkoren
och ersättning till köpare och säljare behandlas av allmän domstol.
Prövning av frågan om förköp får ske med hänsyn till de i lagen föreslagna
absoluta hindren, exempelvis arealregeln och bestämmelsen om släktköp,
kommer i praktiken att handhas av inskrivningsdomaren. I undantagsfall
kan dock en domstolsmässig prövning förekomma i sådana fall.

För att skapa bättre förutsättningar för det allmänna att i fråga om tomträttsmark
tillgodogöra sig värdestegringen föreslås vidare i propositionen att
maximitiden för avgäldsperioderna beträffande tomträtt för bostadsändamål
förkortas från 20 till 10 år.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

I propositionen föreslås slutligen vissa ändringar i 2 kap. 57 § nyttjanderättslagen
och i stämpelskatteförordningen.

Riksdagen beslöt under vårsessionen att till höstsessionen uppskjuta behandlingen
av de delar av propositionen nr 121 som sammanhänger med
lagstiftningen om kommunal förköpsrätt. Dessa delar, som avser ändringar
i 1916 års lag om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom
eller gruva eller aktier i vissa bolag och i jordförvärvslagen, upptas nu till
behandling.

I motionerna 1: 840 av herr Holmberg in. fl. och II: 1043 av herr Bohman
m. fl. hemställes att riksdagen avslår propositionen om förköpsrätt. Till
stöd för yrkandet anför motionärerna bl. a. följande. De kommunala initiativen
och resurserna bör främst inriktas på planläggningsarbetet genom utnyttjande
av det kommunala planmonopolet. Härutöver har kommunerna
för att tillgodose sina intressen på området möjligheter att förvärva mark
genom byggnadslagens och expropriationslagens regler om tvångsförvärv.
Någon ytterligare lagstiftning erfordras inte. Men även om kommunal äganderätt
till marken skulle kunna medföra fördelar för bebyggelseutvecklingen
ifrågasätts om förköpsinstitutet sådant det föreslagits är ändamålsenligt.
Till en början blir möjligheterna att utnyttja förköpsrätten beroende av en
sådan tillfällighet som när fastighetsägaren finner för gott avyttra marken.
Vidare kan bl. a. den omständigheten, att förköpsrätt börjat tillämpas på en
fastighetsförsäljning inom visst område och inte på försäljningar inom andra
områden, leda till splittring i prisbildningen. Den allvarligaste invändningen
ligger dock på det principiella planet. I motsats till expropriationslagens
fasta normer i de fall kommun genom tvångförvärv får överta enskild
mark föreligger enligt förköpsinstitutet ingen annan reell begränsning
av förköpet än i fråga om areal och värde. Det föreligger således en i det
närmaste obegränsad generell rätt att inträda i de fastighetsförsäljningar
som förekommer i kommuner. Enligt motionärerna innebär förslaget hl. a.
därför ett oacceptabelt ingrepp i avtalsfrihet och äganderätt.

Enligt motionerna I: 842 av herr Werner och II: 1045 av herr Nilsson i
Gävle in. fl. ifrågasätts om inte förevarande problem bäst löses genom att
expropriationslagstiftningen effektiviseras så att expropriation kan genomföras
betydligt enklare, snabbare och billigare. Det nu framlagda förslaget
är enligt motionärerna inte tillräckligt genomgripande för att förhindra tomtspekulation.
Förslaget är alltför generöst mot markägarna, eftersom kommunerna
är hänvisade att använda förköpsrätten först när den enskilde
säljer marken och då till det pris säljaren begär. Vidare torde arealregeln
och undantaget från förköp beträffande vissa anförvanter försvåra erforderlig
planering. Propositionen godtas dock under förutsättning att lagen
kompletteras med en bestämmelse att kommunen endast skall behöva betala
ett för orten skäligt pris.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

I de fristående motionerna I: 236 och II: 304, vilka motioner väcktes av
nyssnämnda motionärer innan propositionen nr 90 förelädes riksdagen, yrkas
mot bakgrund av markvärdekommitténs förslag att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställer om förslag till sådan lagstiftning att samhälleligt
ägande av mark göres till förutsättning för att stadsplaneläggning
av marken skall kunna ske.

Som ett medel i den kommunala markförvärvspolitiken torde enligt utskottets
mening den föreslagna förköpsrätten erbjuda vissa bestämda fördelar
vid sidan av förvärv genom frivilliga försäljningar och genom expropriation.
Såsom departementschefen anför torde kommunerna genom
förköpsinstitutet få tillfälle att följa vad som händer på fastighetsmarknaden
och kan försäkra sig om sådan för bebyggelseutvecklingen värdefull
mark som inte kan förvärvas på nyssnämnda sätt. Vidare får kommunen
information på ett mycket tidigt stadium om för kommunen i sammanhanget
intressanta projekt och får härigenom möjlighet att föra en framsynt
markförvärvspolitik. På det sättet torde förutsättningar skapas för att
åstadkomma en dämpning av prisutvecklingen på området. Som departementschefen
framhåller torde det dock härför vara nödvändigt att den kommunala
markpolitiken drivs på sådant sätt att kommunen verkligen förvärvar
mark på ett mycket tidigt stadium och ställer för tätbebyggelse iordningställd
mark till förfogande i tillräcklig omfattning.

I förhållande till expropriation har också förköpsinstitutet avsevärda
fördelar. Inslaget av tvångsmoment är sålunda betydligt mera begränsat.
Vidare är förslaget utformat på sådant sätt att det blir enkelt, snabbt och
billigt. Förköpsmöjligheten kan därför leda till att ett tidsödande och dyrbart
expropriationsförfarande undviks.

Från effektivitetssynpunkt är emellertid förslaget behäftat med svagheten
att kommunen får förvärva fastigheten först när ägaren är beredd
att avhända sig marken och till det pris som köpare och säljare kommit
överens om. Dessa båda moment ligger mellertid i själva institutets natur.
Enligt utskottet bör förköpsinstitutet inte utrustas med några för ett
sådant institut främmande moment i syfte att reducera dessa nackdelar.
Vill kommunen förvärva fastigheten har kommunen ändå möjlighet att
göra detta genom expropriation.

Mot bakgrund av bl. a. dessa synpunkter tillstyrker utskottet förslaget
till förköpslag. Ställningstagandet medför att motionerna I: 840 och II: 1043
bör avslås samt att motionerna I: 236 och II: 304 inte bör föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Eftersom förköpslagen inte medger någon prisförhandling mellan kommun
och säljare ifrågasätts i motionerna 1:862 av herr Arne Pettersson
och II: 1067 av herrar Henriksson och Svenning om den föreslagna lagen
kan medverka till en dämpning av prisutvecklingen beträffande bebyggelsemarken.
Motionärerna anser det angeläget att överväga en allmän

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

prisreglering på mark, i första hand inom tätortsregionerna. Prisregleringen
bör ta sikte på en så långt möjligt utjämnad prissättning regionalt
men den förutsättes även ta rimlig hänsyn till de verkliga kostnader som
kan redovisas för skilda markområden. Motionärerna, som i sammanhanget
framhåller önskvärdheten av att riksdagen snarast föreläggs förslag
beträffande värderingsgrunderna i fråga om expropriation, hemställer
om skyndsam utredning i syfte att åstadkomma en effektiv kontroll
över markprisutvecklingen.

Markvärdekommittén har haft till uppgift att utreda frågan om åtgärder
i syfte att, annorledes än genom expropriation, motverka prisstegringen
på mark och förhindra oförtjänta värdestegringsvinster. Frågan har således
nyligen utretts och lett till att förevarande proposition om förköpsrätt
förelagts riksdagen. Riksdagen har också förelagts en på markvärdekommitténs
förslag grundad proposition angående ändrade bestämmelser
om skatt på realisationsvinst vid försäljning av fast egendom. Vidare utreder
expropriationsutredningen frågan om expropriationsgrunderna samt
värderingsreglerna. Utredningen har därvid till uppgift att inom ramen
för expropriationsinstitutet söka finna regler som möjliggör indragning
till samhället av oförtjänt markvärdestegring. Delbetänkande från utredningen
är att vänta nästa år. Vid nu angivna förhållanden synes skäl inte
föreligga att tillsätta en ny utredning på området. Motionerna bör därför
inte föranleda någon riksdagens åtgärd. De frågor som hänger samman med
markprisutvecklingen bör dock följas med uppmärksamhet.

Utskottet övergår härefter till behandling av de särskilda avsnitt i propositionen
om förköpsrätt, som omfattas av motionsyrkandena. Kungl.
Maj :ts förslag och departementschefens uttalanden föranleder härutöver
inte något yttrande från utskottets sida. Utskottet tillstyrker också propositionen
nr 121, i vad den uppskjutits till höstsessionen för behandling
i detta sammanhang.

3 § första stycket 1. Förköpsrätt får enligt förevarande punkt inte utövas
om den sålda fastigheten eller, när försäljningen avser flera fastigheter,
varje fastighet har en ägovidd som understiger 3 000 kvadratmeter
och ett värde som är lägre än 200 000 kronor. Enligt motiven skall i ägovidden
inräknas också vattenområde.

I motionerna I: 839 av herrar Bengtson och Dahlén och II: 1046 av herrar
Ohlin och Hedlund anför motionärerna att i fastighetsregistret vanligen
anges endast landarealens omfattning. Inte heller anges vilka fastigheter
som är strandtomter. Detta innebär enligt motionärerna att inskrivningsdomaren
vid praktiskt taget varje fastighetsförsäljning skulle
behöva kontrollera fastighetens omfattning hos lantmäterimyndigheten.
För många fastigheter råder också stor osäkerhet om omfattningen av
det vattenområde som ingår i fastigheten. Därtill kommer, framhåller
motionärerna, att t. ex. fritidstomter ofta kan bestå av en mycket liten land -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54- år 1967

areal och ett stort vattenområde. Motionärerna säger vidare att, när en
kommun önskar utnyttja förköpsmöjligheten för att kunna exploatera mark
för tätbebyggelse, storleken av eventuella vattenområden som hör till de aktuella
fastigheterna knappast kan vara av intresse. För vissa egnahemsägare
kan också den föreslagna utformningen av lagen innebära att förköpsrätten
skulle kunna användas trots att själva tomtmarken har mycket
liten omfattning. Motionärerna föreslår att begreppet ägovidd i 3 § endast
skall omfatta markarealen.

Enligt propositionen får förköpsrätt inte utövas beträffande de. fastigheter
som undantas genom areal- och värderegeln. Inskrivningsdomaren
belastas härigenom med ett ökat kontrollarbete. Han måste i varje lagfartsärende
kontrollera om fastigheten är av sådan beskaffenhet att den
kan bli föremål för förköpsrätt. Det är därför angeläget att finna regler
som är arbetsbesparande för inskrivningsdomaren men ändå fyller sin
funktion på ett tillfredsställande sätt. Fråga uppkommer då om förslaget
i propositionen är ägnat att tillgodose detta syfte, eller om annan lösning
står till buds.

Enligt vad utskottet erfarit är arealredovisningen i jord- och fastighetsi’egistret,
vars uppgifter ligger till grund för arealuppgifterna i fastighetsböckerna,
ofta ofullständig när det gäller vattenområde som ingår i fastighet.
Vanligen torde endast mindre bäckar och tjärnar inom fastighetsområdet
vara inräknade i arealen medan däremot vattenområden i större sjöar
eller älvar i allmänhet inte ingår däri. Vad nu sagts gäller emellertid inte
undantagslöst. Det förekommer sålunda att arealuppgifterna omfattar också
fastighetens vattenområden i större sjöar o. d. Ofullständigheten i detta
avseende kan givetvis vålla olägenheter vid tillämpningen av arealregeln.
Olägenheterna kan emellertid knappast undanröjas genom att begreppet
ägovidd anges omfatta endast markarealen. I denna ingår nämligen som
nämnts inte sällan smärre vattenområden och ibland även större. Inskrivningsdomaren
skulle således inte heller med en sådan regel med säkerhet
kunna fastställa fastighetens omfattning enbart med hjälp av registrets eller
fastighetsbokens uppgifter.

Eftersom ett av huvudsyftena med förslaget är att förfarandet skall gå
snabbt bör enligt utskottets mening något tidsödande moment inte heller vara
förknippat med inskrivningsdomarens kontrollarbete. Han bör utan vidare
kunna utgå från den areal som finns angiven i fastighetsboken. Finns anledning
antaga att uppgiften inte är aktuell eller är felaktig av någon för inskrivningsdomaren
känd omständighet eller om uppgift saknas helt om
arealen — exempelvis i fråga om mantalssatta jordbruksfastigheter — har
inskrivningsdomaren att inhämta uppgiften om arealen från jord- eller fastighetsregistret.
Saknas uppgift även där bör arealmätning utföras.

Den varierande praxis som enligt vad i nästföregående stycke anförts råder
i fråga om markarealens beräkning medför givetvis att en fastighet, i

Tredje lagutskottets utlåtande nr Öb år 1967

vilken vattenområde inräknats, kan komma att bli föremål för förköpsrätt
medan en motsvarande fastighet, där sådant område nndantagits, faller
utanför förköpsrätten. Sådana gränsfall torde dock bli sällsynta. Från rättssäkerhetssynpunkt
torde frågan också vara av mindre betydelse, eftersom
kommunen oavsett fastighetens storlek i sista hand kan utnyttja sin möjlighet
till expropriation.

Det ovan föreslagna förfarandet hos inskrivningsdomaren är närmast av
ordningskaraktär och bör lämpligen komma till uttryck i de tillämpningsföreskrifter
Kungl. Maj :t avser att utfärda.

Eftersom större vattenområden ofta inte ingår i de registrerade arealuppgifterna
innebär den av utskottet rekommenderade utvägen viss avvikelse
från uttalandena i propositionen. Någon ändring i förevarande lagtext synes
dock ej erforderlig.

Vad utskottet sålunda anfört torde böra ges Kungl. Maj :t till känna.

3 § första stycket 2. I propositionen föreslås att förköpsrätt inte får utövas,
om staten är säljare och försäljningen inte sker enligt lagen angående
tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av
sådan jord under tomträtt.

Motionärerna i motionerna 1:839 och 11:1046 anser det inte vara befogat
att staten och kyrkan bereds en undantagsställning i fråga om förköpsrätten.
Enligt motionärerna består det kanske väsentligaste värdet av
att statens och kyrkans mark omfattas av förköpsrätten däri att statsmakterna
på så sätt klart manifesterar vikten av samarbete för att lösa kommunens
markproblem. Det föreslås därför att inte bara kyrkans utan även
statens markförsäljning omfattas av den kommunala förköpsrätten.

Utskottet vill till en början erinra om att riksdagen redan år 1963 uttalade
att praxis vid statliga marköverlåtelser torde innebära dels att kommunerna
tillerkänns en faktisk förtur i förhållande till andra köpare, dels att
prissättningen sker under skäligt hänsynstagande till de bostadspolitiska
målen. Efter detta uttalande har vissa åtgärder vidtagits i linje med uttalandets
syfte. Sålunda antog riksdagen under vårsessionen (JoU 1967:23) ett
propositionsförslag, enligt vilket Kungl. Maj :t medges att tills vidare inom
angivna värdegränser dels sälja viss staten och allmänna arvsfonden tillhörig
fast egendom, dels bemyndiga vissa myndigheter att sälja sådan egendom.
Kungl. Maj :t medgavs också rätt att fr. o. m. den 1 januari 1968 utan
riksdagens samtycke i varje särskilt fall och utan begränsning till värdet
sälja staten tillhörig mark till kommun för samhällsbyggnadsändamål. Vidare
antogs förslaget att en statskommunal marknämnd inrättas från
nämnda tidpunkt med uppgift att på grundval av expropriationslagens värderingsregler
avgöra frågor om pris och övriga villkor för marköverlåtelser
när kommunen och den markförvaltande myndigheten inte kan enas härom.

Genom riksdagens sålunda i år gjorda ställningstaganden blir enligt ut 5

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 3 avd. Nr 54

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

skottets mening kommunernas intressen väl tillgodosedda i samband med
statliga markförsäljningar även utan att förköpsrätten göres tillämplig på
sådana försäljningar. Med hänsyn härtill bör motionerna i denna del inte föranleda
någon riksdagens åtgärd utan utskottet tillstyrker förslaget i propositionen
i denna del. Detta innebär att förköpsrätt inte får utövas om staten
är säljare medan sådan rätt får begagnas beträffande all kyrklig jord vare
sig den civilrättsligt tillhör staten eller ej.

5 §. Enligt denna paragraf innebär förköpsrätten att kommunen får förvärva
den egendom köpet avser från säljaren på de villkor som avtalats
mellan denne och köparen.

I motionerna I: 842 och II: 1045 göres gällande att bestämmelsen lämnar
utrymme för skenköp. Under alla förhållanden ger regeln möjlighet till en
otillbörlig höjning av försäljningspriset. För att förhindra detta bör kommunen
få förvärva marken på villkor som för orten kan anses skäliga. Vid
oenighet skall frågan om markprisets skälighet kunna hänskjutas till prövning
av en av länsstyrelsen tillsatt marknämnd.

Nu nämnda synpunkter torde enligt utskottet inte vara bärande därför
att de utgår från att förköp skulle tilläggas en funktion som är främmande
för ett sådant institut. För köpsinstitutet tillskapas ju som ett komplement
till möjligheten att förvärva mark genom vanliga köp och bör således inte
skilja sig därifrån i någon större utsträckning. I sådant fall förfelas syftet
med institutet, nämligen att det skall vara enkelt, snabbt och billigt. Med
hänsyn härtill bör motionerna ej föranleda någon riksdagens åtgärd.

9 §. På i propositionen närmare anförda skäl har föreslagits att ett förköp
alltid skall omfatta all den fasta egendom som ingår i den försäljning
vid vilken förköpsrätten utövas. Tillstånd till förköp kan därför inte begränsas
till viss del av såld fastighet eller till viss eller vissa fastigheter.

I motionerna I: 839 och II: 1046 anförs att fall torde uppkomma i samband
med förköpsrättens tillämpning då endast en mindre del av den försålda
egendomen kommer att användas för tätbebyggelsens utveckling. För
att reducera förköpsrättens användning på områden som den inte är avsedd
för anser motionärerna att Kungl. Maj :t vid tillämpningen av obillighetsregeln
bör beakta ett erbjudande från köparen till kommunen om uppdelning
av den försålda egendomen.

Enligt vad departementschefen anför i motiven (s. 99) kan Kungl. Maj :t
beakta köparens personliga eller ekonomiska intresse av att få förvärva viss
del av den överlåtna egendomen. Är köparens intresse tillräckligt starkt kan
förköp vägras på grund av obillighetsregeln i 9 §, och kommunens förköpsrätt
går då om intet beträffande samtliga fastigheter. För att gardera sig
häremot kan kommunen ha anledning att innan Kungl. Maj :t prövat tillståndsfrågan
erbjuda köparen att få förvärva den eller de fastigheter, beträffande
vilka han har ett befogat intresse. I specialmotiveringen (s. 141)
erinras ytterligare om att Kungl. Maj :t vid tillämpningen kan beakta en

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967 71

överenskommelse mellan kommunen och köparen om fördelning av egendom
mellan dem.

Yad motionärerna hemställt torde ligga i linje med vad departementschefen
sålunda uttalat. Om köparen har ett starkt befogat personligt eller
ekonomiskt intresse att behålla viss del av den försålda egendomen och han
sålunda medger kommunen att på skäliga villkor få förvärva återstoden, bör
nämligen redan en vägran från kommunens sida att träffa överenskommelse
om en fördelning beaktas vid tillämpningen av obillighetsregeln. Syftet
med motionerna i denna del får härigenom anses tillgodosett.

13 §. I förevarande paragraf har en räntebestämmelse intagits i anledning
av den däri givna föreskriften att kommunen skall ersätta köparen
för vad denne enligt åtagande i köpeavtalet fullgjort före fullbordandet och
för nödvändig kostnad i samband med köpet. På belopp som kan komma
att utgå till följd härav skall kommunen betala sex procent ränta. Ränta
skall dock inte erläggas å ersättning för kostnader, som efter köpet nedlagts
på egendomen, då dessa i första hand bör bestridas med avkastningsmedel.

I motionerna I: 839 och II: 1046 kritiseras räntebestämmelsen på den
grunden att i lagtexten ej angivits från vilken tidpunkt ränta skall beräknas
på de belopp med vilka kommunen skall ersätta köparen för hans kostnader
i samband med köpet. Motionärerna anser att räntan skall räknas från den
dag kostnaden uppstått och att detta bör uttryckligen anges i lagtexten.

Vad först gäller det fall att köparen till säljaren erlagt köpeskillingen
eller del därav innan förköpet fullbordats, så får kommunen enligt 11 §
andra stycket tillgodoräkna sig betalningen. I stället är köparen berättigad
till ersättning av kommunen för vad han fullgjort jämte sex procent ränta
på beloppet. Det torde ligga i sakens natur att köparens rätt till ränta omfattar
tiden från det betalningen erlades till säljaren. Samma räntebestämmelse
gäller som nämnts för det fall att köparen har anspråk på ersättning
för utlägg i samband med förvärvet. Även i detta fall skall ränta således
beräknas från den dag kostnaden uppstod. Det torde inte vara erforderligt
att låta det sagda komma till uttryck i lagtexten.

15 § (tillika 7 och 9 §§). Om fastighetsägare skriftligen erbjudit den
kommun där egendomen är belägen att på angivna villkor förvärva egendomen
och om kommunen vill anta erbjudandet har kommunen enligt 4 §
första stycket att underrätta säljaren om detta inom tre månader. Har detta
inte skett eller om kommunen avvisat erbjudandet, får förköp med anledning
av försäljningen ske endast under vissa i paragrafen närmare angivna
förutsättningar. Enligt 7 § första stycket gäller att förköpsrätten i andra
fall utövas genom att kommunen inom den tid, inom vilken förköpsrätt
skall utövas, underrättar säljare och köpare och i visst fall annan kommun
om sitt beslut att utöva förköpsrätt samt anmäler beslutet till inskrivningsdomaren.
Bevis om underrättelserna skall därvid företes. Förköpsrätten

72 Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

skall enligt andra stycket i samma paragraf utövas sist på den inskrivningsdag
som infaller närmast efter tre månader från det lagfart söktes på
köparens förvärv eller, om förvärvstillstånd erfordras enligt jordförvärvslagen
eller lagen om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom
m. m., från det tillstånd söktes. Om försäljningen anmäls till vederbörande
kommun innan lagfart eller tillstånd sökts räknas tiden i princip
från det kommunen mottog sådan anmälan. Slutligen är enligt 9 § kommun
som utövat förköpsrätt skyldig att söka tillstånd till förköpet om säljaren
eller köparen bestrider förköpsrätten. För att bestridandet skall få rättslig
verkan erfordras att detta anmäles hos inskrivningsdomaren för anteckning
i fastighetsboken sist på den inskrivningsdag som infaller närmast
efter en månad från det förköpsrätten utövades.

Har underrättelse från kommunen enligt 4 § första stycket eller enligt
7 § första stycket av kommunen avlämnats i rekommenderat brev på postanstalt
inom landet för befordran till mottagarens vanliga adress, anses
kommunen enligt 15 § ha fullgjort vad som ankommer på kommunen.

I motionerna I: 839 och II: 1046 föreslås sådan ändring av förslaget att
underrättelserna från kommunen skall delges säljare och köpare genom
inskrivningsdomarens försorg. Tidsfristen för bestridandet skall räknas
från den dag adressaten fått del av kommunens beslut. För det fall att
adressaten skulle hålla sig oanträffbar föreslås kompletterande regler om
kungörelsedelgivning.

I propositionen har ifrågasatts om inte underrättelserna borde delges
mottagaren. Departementschefen har emellertid ansett att det främst är av
betydelse att underrättelseskyldigheten kan fullgöras snabbt och enkelt.
Krav på delgivning skulle också avsevärt komplicera och fördröja förfarandet
och skulle lätt kunna medföra att förköpsrätten går förlorad. På
grund av bl. a. dessa skäl och då säljare och köpare måste anses vara inställda
på att en underrättelse från kommunen skulle komma att tillställas
dem inom viss tidsfrist har departementschefen funnit det vara tillräckligt
att kommunerna ålägges att sända underrättelserna i rekommenderat brev.

Enligt utskottets mening medför ett sådant förfarande i de flesta fall inga
nackdelar, utan säljaren och köparen får underrättelsen i sådan tid att de
har möjlighet att utnyttja sin bestridanderätt. I vissa fall kan dock systemet
medföra rättsförluster. Är exempelvis köparen bortrest under den tid rätten
till bestridande föreligger kan förköpet bli fullbordat innan han får kännedom
om underrättelsen, och kommunen äger träda i köparens ställe. Det
kan inte heller sägas att köpare och säljare alltid är beredda på att en underrättelse
skall komma från kommunen. Det kan väl tänkas att säljare och
köpare är okunniga om lagens existens eller innehållet i denna eller att de
ansett det klart, att något intresse från kommunens sida inte skulle föreligga.
Det föreslagna förfarandet kan slutligen leda till tvist vid tolkningen
av en persons »vanliga adress». Det kan i det enskilda fallet vara högst

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

osäkert vilken adress detta är och den kan dessutom undergå förändringar.
En felbedömning från kommunens sida i detta avseende skulle även kunna
leda till förköpsrättens förlust.

Utskottet vill i sammanhanget också erinra om förslaget angående ny
hyreslagstiftning i vad det innehåller bestämmelser vid tvist om förlängning
av hyresavtal. Enligt 49 § skall hyresvärden skriftligen meddela hyresgästen
att denne, om han inte går med på att flytta, har att inom viss tid
efter det han fått del av meddelandet hänskjuta tvisten till hyresnämnden.
Träffas inte den som söks för uppsägning i sitt hemvist får uppsägningen
sändas i rekommenderat brev under hans vanliga adress, men meddelandet
skall också lämnas till husliållsmedlem eller kontorsanställd. Om inte någon
sådan person påträffas kan alltså hyresvärden inte få fristen för hänskjutande
till hyresnämnd av frågan om rätt till förlängning att börja löpa.
Enligt utskottets mening föreligger lika starka skäl att bereda en fastighetsägare
i ett förköpsärende samma rättsskydd som en hyresgäst bär berättigat
anspråk på i nämnda hyressituation.

På grund av de angivna synpunkterna anser utskottet att underrättelserna
bör delges säljare och köpare samt att tiden för bestridande bör räknas
från delgivningsdagen. Härigenom vinnes även, att den delgivne själv kan
räkna ut tiden för anmälan om bestridande, vilket icke är fallet med den
i propositionen föreslagna metoden.

Såsom motionärerna anför torde delgivningsskyldigheten lämpligen böra
åläggas inskrivningsdomaren. Domstolarna har i fråga om delgivning en
betydande erfarenhet som på så sätt kan utnyttjas.

Lämpligen bör de bestämmelser som finns i rättegångsbalken beträffande
delgivning av stämning i tvistemål komma i tillämpliga delar till användning
också vid delgivning av kommunens beslut om förköp. En hänvisning
till dessa delgivningsbestämmelser bör därför intas i lagtexten. Härigenom
kommer de allmänna reglerna om delgivning för det fall, att vederbörande
inte anträffas, att bli tillämpliga. Delgivning genom kungörelse
eller motsvarande förfarande enligt reglerna i 33 kap. 12 § rättegångsbalken
får dock, om den som söks har känt hemvist, tillgripas endast om anledning
förekommer till antagande att den sökte avvikit eller eljest håller sig
undan (33 kap. 13 §). Bestämmelserna om kungörelsedelgivning torde vara
erforderliga för att tillgodose kommunens berättigade anspråk att förfarandet
inte onödigtvis fördröjs i det fall någon håller sig oanträffbar för att
undvika delgivning.

Den tidsfrist som skall gälla för säljare och köpare att anmäla bestridande
av förköpsrätten räknas enligt departementsförslaget som nämnts från
det förköpsrätten utövades, dvs. den inskrivningsdag då kommunens anmälan
om förköpet togs upp och antecknades i fastighetsboken. Med det av
utskottet föreslagna delgivningssystemet kommer tidsfristen att räknas från
den tidpunkt då delgivning skedde. Härigenom kommer förköpet inte att

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

som enligt propositionen kunna vara fullbordat inom en enda föreskriven
tidsfrist efter det förköpet utövades, utan förköpet kommer att vara fullbordat
först då tiden för bestridande av förköpsrätten utgått för både säljare
och köpare och i förekommande fall flera säljare och köpare. Om delgivning
sker olika dagar med parterna kommer varierande tidsfrister således
att löpa.

Såsom enligt departementsförslaget bör inskrivningsdomaren anteckna
kommunens förköpsbeslut i fastighetsboken. I anledning av utskottets förslag
bör han dessutom åläggas att anteckna dagen för delgivningen, när
sådan skett. Slutligen bör, såsom föreslagits i propositionen, bestridandet
antecknas. Bestridande föreslås få med rättslig verkan ske senast å den
inskrivningsdag som infaller närmast efter en månad från delgivningen.
Genom dessa anteckningar i fastighetsboken får man lätt kännedom om den
tidpunkt som är av betydelse för frågan om förköpet fullbordats eller inte.
Systemet medför emellertid att kommunen, särskilt när det är fråga om
flera säljare och köpare, kan tvingas hålla sig noga underrättad om den
tidpunkt då delgivning skett med samtliga berörda. För att minska kommunens
besvär härvidlag torde i tillämpningsföreskrifterna kunna intas en
bestämmelse av innebörd att inskrivningsdomaren lämnar kommunen ett
meddelande, när alla parter delgetts.

För att systemet inte skall medföra onödig tidsutdräkt bör inskrivningsdomaren
åläggas skyldighet att ofördröj ligen efter det kommunen lämnat
sitt meddelande om att utöva förköpsrätt och den aktuella inskrivningsdagen
är inne skicka delgivningsförsändelserna till säljare och köpare.

Om egendomen ligger inom skilda inskrivningsdomares områden kan anmälan
om förköpsbeslut komma att göras till flera inskrivningsdomare.
Motsvarande gäller beträffande anmälan om bestridande från säljare eller
köpare. På grund härav har i 15 § andra stycket stadgats att, om egendomen
ligger inom skilda inskrivningsavdelningars områden, anmälan skall i dessa
fall anses gjord först när anmälan skett hos samtliga inskrivningsdomare.

Av 7 § första stycket, med den av utskottet föreslagna utformningen,
jämfört med nyssnämnda stadgande följer att, i det fall kommunen gör en
anmälan om att utöva förköpsrätt till flera inskrivningsdomare, varje inskrivningsdomare
har att ombesörja delgivningen till säljare och köpare.
På så sätt kan olika tidsfrister för bestridandet komma att löpa. Har en
köpare eller säljare delgetts underrättelsen från en inskrivningsdomare vid
en viss tidpunkt och från annan inskrivningsdomare vid en senare tidpunkt
bör han ha rätt att räkna tidsfristen från den dag delgivning sist skedde.
Denna rätt bör komma till uttryck genom ett särskilt tillägg i 15 § andra
stycket av innebörd att tidsfristen för bestridandet skall räknas från den
dag delgivning sist skedde. Detta innebär dock inte att exempelvis säljaren
skulle vara berättigad att utnyttja den eventuellt längre tidsfrist köparen

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

kan lia, eller vice versa. Varierande tidsfrister kommer sålunda att — liksom
i normalfallet då egendomen är belägen inom ett enda inskrivningsområde
— att kunna löpa i förhållande mellan köpare och säljare.

Beträffande underrättelse från kommunen till säljare, när denne erbjudit
kommunen att förvärva fastigheten (4 §) eller då kommunen underrättar
annan kommun om förköpsbeslutet (7 §), föreligger enligt utskottets mening
från rättssäkerhetssynpunkt ingen anledning att föreskriva delgivningsskyldighet.
I förstnämnda fall har ju säljaren själv trätt i förbindelse
med kommunen och i det andra fallet finns ju alltid någon i kommunens
tjänst som mottager försändelser.

Utskottets ställningstaganden innebär i sak bifall till motionerna I: 839
och II: 1046, såvitt gäller underrättelse till köpare och säljare enligt 7 §.

I motionerna föreslås vidare att i 7 § införes eu föreskrift av innebörd att
säljaren och köparen i samband med underrättelsen om kommuns beslut att
utöva förköpsrätt erinras om sin rätt till bestridande och de regler som
gäller härför.

Enligt utskottets mening är det angeläget att köpare och säljare blir underrättade
på sätt föreslagits i motionerna. Utskottet har emellertid erfarit
att en föreskrift, att kommunen i underrättelsen till säljare och köpare skall
erinra om innehållet i 9 § beträffande bestridanderätten, är avsedd att tas
in bland de tillämpningsföreskrifter som kommer att meddelas av Kungl.
Maj :t. Vid bifall till vad utskottet här ovan föreslagit bör denna erinran givetvis
fogas till underrättelsen från inskrivningsdomaren. Vid sådant förhållande
torde syftet med motionerna i denna del vara tillgodosett.

Fråga om lantbruksnämnds yttrande vid kommunala markförvärv. Utskottet
vill till en början erinra om att det enligt jordförvärvslagen inte
fordras förvärvstillstånd om stad, landskommun, köping, municipalsamhälle
eller kommunalförbund är förvärvare. Det sagda kommer att gälla vare sig
förköpslagen är tillämplig eller inte på förvärvet.

I motionerna I: 841 av herr Thorsten Larsson m. fl. och II: 1044 av herr
Grebäck m. fl. framhålles att lantbruksnämnd måste ha en god överblick
över marksituationen för att på ett ändamålsenligt sätt kunna göra erforderliga
jordpolitiska bedömningar. Om kommunerna i framtiden skall kunna
föra en mera aktiv markpolitik än tidigare och skaffa sig större markreserver,
vilket bedöms ske framför allt genom vanliga köp, är det av vikt
att lantbruksnämnderna får möjlighet att yttra sig över alla kommunala
markförvärv. Från jordbrukspolitik synpunkt skulle det enligt motionärerna
vara att föredra att prövningen av förutsättningarna att utöva kommunal
förköpsrätt vad beträffar jordbruksfastigheter samordnas med prövningen
enligt jordförvärvslagen. Även om det inte skulle befinnas möjligt
att ge lantbruksnämnden en sådan avgörande befogenhet, föreslår motionä -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

rerna att inga kommunala markförvärv får ske utan att lantbruksnämnden
beretts tillfälle yttra sig över ärendet.

Enligt departementschefen torde arealregeln innebära att förköpsrätten till
alldeles övervägande del kommer att omfatta sådana fastigheter som är underkastade
tillståndsplikt enligt jordförvärvslagen. Departementschefen har
därför anpassat den kommunala förköpsrätten till jordförvärvslagstiftningen
och samordnat förfarandet enligt båda rättsinstituten. Detta tar sig
enligt propositionen bl. a. uttryck däri, att, sedan ansökan om förvärvstillstånd
inkommit till lantbruksnämnden, denna har att omedelbart underrätta
den kommun där fastigheten är belägen om förvärvet. Om det är uppenbart
att förköpsrätt inte kommer att utövas, har dock lantbruksnämnden
fått befogenhet att underlåta remiss. Utskottet har intet att erinra mot
det föreslagna samordningsförfarandet, som medför den fördelen att lantbruksnämnden
genom sin kännedom om ärendet kan på ett tidigt stadium
ta kontakt med kommunen för samråd i frågan.

Vad härefter gäller sådana förvärv av jordbruksmark som kommunen
gör på annat sätt än genom att utnyttja förköpsinstitutet föreligger i jordförvärvslagstiftningen
ingen skyldighet för kommunen att underrätta lantbruksnämnden.
Såsom riksdagen senast år 1965 vid behandlingen av jordförvärvslagen
uttalade får det dock förutsättas att kommunen inte begagnar
sin förvärvsfrihet utan att först samråda med lantbruksnämnden eller efteråt
i görlig mån tillmötesgå nämndens eventuella önskemål om disponerandet
av egendomen. Utskottet, som understryker vikten av uttalandet, anser sig
mot bakgrunden av detta ha anledning antaga, även om kommunerna inte
åläggs skyldighet att underrätta lantbruksnämnden, att frågorna skall i
största möjliga utsträckning kunna lösas i samförstånd mellan lantbruksnämnd
och kommun. Med hänsyn härtill bör motionerna I: 841 och II: 1044
inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

A. att riksdagen avslår yrkandet i motionerna I: 840 och
II: 1043 om avslag på propositionen nr 90 såvitt avser
förköpslagen;

B. att riksdagen med avslag på motionerna I: 839 och
II: 1046, såvitt däri yrkats ändring i det genom propositionen
nr 90 framlagda förslaget om förköpsrätt beträffande
3 § första stycket 2. i fråga om statens markförsäljningar,
antager lagförslaget i denna del;

C. att riksdagen med avslag på motionerna 1: 842 och
II: 1045, såvitt däri yrkats ändring i det genom propositionen
nr 90 framlagda förslaget om förköpsrätt beträffande
5 § i fråga om förköpsrättens innebörd, måtte anta lagförslaget
i denna del;

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

D. att riksdagen i anledning av motionerna 1: 839 och
II: 1046 för sin del antager i fråga om kommuns underrättelseskyldighet
Kungl. Maj :ts förslag i 7, 9 och 15 §§
i förköpslagen med den ändringen att paragraferna erhåller
följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse.

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

7 §•

Förköpsrätten utövas genom att
kommun inom tid som anges i andra
stycket underrättar säljare och
köpare om beslut att utöva förköpsrätt
samt anmäler detta beslut till
inskrivningsdomaren med företeende
av bevis om underrättelserna. Avser
beslutet fastighet inom annan
kommuns område, gäller vad som
sagts om underrättelse till säljare
och köpare också den andra kommunen.
Beslutet skall antecknas i
fastighetsboken för varje fastighet
som ingår i försäljningen.

Förköpsrätten skall--

Utövas förköpsrätten —

Förköpsrätten utövas genom att
kommun anmäler sitt beslut att utöva
förköpsrätt till inskrivningsdomaren.
Avser beslutet fastighet inom
annan kommuns område, skall kommunen
underrätta den andra kommunen
om beslutet och i samband
med anmälan till inskrivningsdomaren
förete bevis om underrättelsen.
Inskrivningsdomaren skall
ofördröjligen på sätt sägs i 15 § första
stycket delge säljare och köpare
kommunens beslut. Inskrivningsdomaren
skall vidare i fastighetsboken
anteckna dels beslutet för varje fastighet
som ingår i försäljningen och
dels, sedan delgivning skett, dagen
härför.

---sådan handling.

■---förköpsrätten förlorad.

Kommun som-------

Bestridande enligt första stycket
anmäles hos inskrivningsdomaren
för anteckning i fastighetsboken sist
på den inskrivningsdag som infaller
närmast efter en månad från det
förköpsrätten utövades. Inskrivningsdomaren
skall ofördröjligen
underrätta kommunen om bestridandet.
Kommunens ansökan om
tillstånd till förköpet skall ha inkommit
till Konungen inom en månad

— vid försäljningen.

Bestridande enligt första stycket
anmäles hos inskrivningsdomaren
för anteckning i fastighetsboken
sist på den inskrivningsdag som infaller
närmast efter en månad från
det delgivning skedde. Inskrivningsdomaren
skall ofördröjligen underrätta
kommunen om bestridandet.
Kommunens ansökan om tillstånd
till förköpet skall ha inkommit till
Konungen inom en månad från det

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

(Kungl. Maj:ts förslag)

från det bestridandet antecknades.
Sökes tillstånd ej i rätt tid, är förköpet
utan verkan.

När en

(Utskottets förslag)

bestridandet antecknades. Sökes tillstånd
ej i rätt tid, är förköpet ntan
verkan.

enligt 2

Har underrättelse enligt 4 § första
stycket eller enligt 7 § första stycket
av kommunen avlämnats i rekommenderat
brev på postanstalt
inom landet för befordran till mottagarens
vanliga adress, anses kommunen
ha fullgjort vad som ankommer
på kommunen.

Ligger egendomen inom skilda inskrivningsdomares
områden anses
anmälan enligt 7 eller 9 § gjord först
när anmälan skett till samtliga inskrivningsdomare.

Har underrättelse enligt 4 § första
stycket eller enligt 7 § första stycket
andra punkten av kommunen
avlämnats i rekommenderat brev på
postanstalt inom landet för befordran
till mottagarens vanliga adress,
anses kommunen ha fullgjort vad
som ankommer på kommunen. Beträffande
delgivning enligt 7 § första
stycket tredje punkten skall gälla
vad i rättegångsbalken stadgas om
delgivning av stämning i tvistemål.

Ligger egendomen inom skilda inskrivningsdomares
områden anses
anmälan enligt 7 eller 9 § gjord först
när anmälan skett till samtliga inskrivningsdomare
och skall tid varom
sägs i 9 § andra stycket första
punkten räknas från den dag delgivning
sist skedde.

E. att riksdagen antager de genom propositionen nr 90
om förköpsrätt framlagda lagförslagen i övrigt;

F. att riksdagen i anledning av motionerna 1:839 och
II: 1046 ger Kungl. Maj :t till känna vad utskottet anfört
beträffande förfarandet hois inskrivningsdomaren vid kontroll
av fastighetens areal;

G. att motionerna 1:862 och II: 1067 med yrkande om
utredning rörande markprisutvecklingen icke föranleder
någon riksdagens åtgärd;

H. att följande motioner, nämligen

a) I: 236 och II: 304,

b) I: 839 och II: 1046,

c) I: 841 och II: 1044 samt

d) I: 842 och II: 1045,

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

i den män de ej kan anses besvarade genom vad utskottet
ovan anfört och hemställt, icke föranleder någon riksdagens
åtgärd;

I. att riksdagen antager de genom propositionen nr 121
framlagda lagförslagen, i vad de sammanhänger med lagstiftningen
om kommunal förköpsrätt.

Stockholm den 14 november 1967

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson (fp), Göran Karlsson*
(s), Svante Kristiansson (s), Knut Johansson (s), Lidgard (h), fru Landberg*
(s), herrar Ernulf* (fp) och Fälldin (ep);

från andra kammaren: herrar Levin* (s), Grebäck (ep), Tobé (fp),
Svenning* (s), Ekström i Iggesund (s), Bengtson i Solna (h), From (fp)
och Hammarberg (s).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer

I. Beträffande A. i utskottets hemställan

av herrar Lidgard (h) och Bengtson (h) i Solna, vilka ansett
a) att utskottet bort uttala följande:

I propositionen---(lika med utskottet)---kunna ske.

De kommunala initiativen och resurserna bör främst inriktas på planläggningsarbetet
genom utnyttjande av det kommunala planinstitutet. Härutöver
har kommunerna för att tillgodose allmänna intressen möjligheter
att förvärva mark dels på fria marknaden, dels ock genom byggnadslagens
och expropriationslagens regler om tvångsförvärv. Någon ytterligare
lagstiftning erfordras inte. Men även om gällande lagstiftning inte skulle
anses i alla hänseenden till fyllest för att främja bebyggelseutvecklingen,
anser utskottet att förköpsinstitutet, sådant det föreslagits i propositionen,
inte är ändamålsenligt. Till en början blir möjligheterna att utnyttja
förköpsrätten beroende av en sådan tillfällighet som när fastighetsägare
finner lämpligt avyttra marken. Härigenom kan tillämpningen av förköpsrätten
inom visst område och inte inom andra områden leda till
splittring i prisbildningen. Den kommunala förköpsrätten lägger också

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

besvärande och fördyrande band på fastighetsmarknaden och medför faktiska
olägenheter för fastighetshandeln. Den allvarligaste invändningen ligger
dock på det principiella planet. I motsats till expropriationslagens fasta
normer i de fall kommun genom tvångsförvärv äger överta enskild mark,
föreligger enligt förköpsinstitutet ingen annan reell begränsning av förköpet
än i fråga om areal och värde. Det medger således en i det närmaste
obegränsad generell rätt att inträda i förekommande fastighetsförsäljningar.
Förslaget innebär därför ett oacceptabelt ingrepp i avtalsfrihet och
äganderätt.

Propositionen såvitt den avser förköpsrätt samt de därav föranledda ändringarna
i propositionen nr 121 bör därför avslås. Mot vad departementschefen
föreslagit beträffande avgäldsperioderna i fråga om tomträtt för
bostadsändamål har dock utskottet ingen erinran. I anledning av utskottets
sålunda gjorda ställningstaganden bör övriga motionsyrkanden ej
föranleda någon riksdagens åtgärd,
b) att utskottet bort hemställa,

a) att riksdagen i anledning av motionerna I: 840 och
II: 1043 måtte avslå dels propositionen nr 90, utom beträffande
de föreslagna ändringarna i fråga om avgäldsperioderna
för tomträtt, dels ock propositionen nr 121 såvitt nu
är i fråga,

b) att följande motioner, nämligen

1. I: 236 och II: 304,

2. I: 839 och II: 1046,

3. I: 841 och II: 1044,

4. I: 842 och II: 1045 samt

5. I: 862 och II: 1067,

icke föranleder någon riksdagens åtgärd.

II. Beträffande B. i utskottets hemställan

av herrar Alexanderson (fp), Ernulf (fp), Fälldin (ep), Grebäck (ep) och
From (fp), vilka ansett

a) att utskottets utlåtande vid § 3 första stycket 2. i fråga om statens
markförsäljningar bort ha följande lydelse:

I propositionen--— (lika med utskottet) —---tomträtt.

Då förköpsrätten i princip innebär en rätt för kommunen att träda i köparens
ställe kan det ur principiell synpunkt icke föreligga något hinder att
göra den tillämplig då staten är säljare. Detta var också innebörden av
markvärdekommitténs förslag. Propositionsförslaget har på denna punkt
motiverats med att kommunernas intressen i dylika fall ändock blir väl tillgodosedda
genom föreskrifter av olika slag. Enligt utskottets mening finns
dock icke tillräckliga garantier härför, och erfarenheten torde visa att dylika
markförsäljningar kommit till stånd utan att kommunen fått tillfälle

Tredje lagutskottets utlåtande nr 54 år 1967

att framföra sina önskemål eller ens haft vetskap om den aktuella markförsäljningen.
Det skulle därför vara av värde att statens mark omfattas av
kommunal förköpsrätt, framför allt bestående däri att statsmakterna på så
sätt klart manifesterar vikten av samarbete för att lösa kommunernas markproblem.
Självfallet är det dock av största betydelse att kommunerna begagnar
förköpsrätten på sådant sätt att tillbörlig hänsyn tas till de intressen
statliga myndigheter har att tillvarata. Med bifall till motionerna I: 839 och
II: 1046 i denna del föreslås på grund av det anförda att även statens markförsäljningar
omfattas av förköpsrätten. Undantaget från förköp enligt lagförslaget
beträffande sådana försäljningar bör därför utgå.

b) att utskottet vid B. bort hemställa,

att riksdagen för sin del, med bifall till motionerna I: 839
och II: 1046, antager det genom propositionen nr 90 framlagda
lagförslaget med den ändringen att 3 § första stycket
2. utgår ur lagtexten och att den därpå följande punktnumreringen
i anledning härav ändras.

III. Beträffande D. i utskottets hemställan

av herrar Svante Kristiansson (s), Knut Johansson (s), Ekström i Iggesund
(s) och Hammarberg (s), vilka ansett

a) att utskottets utlåtande vid 15 § (tillika 7 och 9 §§) i fråga om kommuns
underrättelseskyldighet bort ha följande lydelse:

Om fastighetsägare---(lika med utskottet)---om kungörelse delgivning.

Utskottet delar departementschefen uppfattning om betydelsen för kommunen
att dess underrättelseskyldighet kan fullgöras snabbt och enkelt.
Det är därför angeläget att förfarandet inte tynges med en delgivningsskyldighet
för kommunen. Sådan borde inte heller vara nödvändig från rättssäkerhetssynpunkt,
eftersom säljare och köpare regelmässigt är inställda
på att en underrättelse från kommunen kan komma att tillställas dem inom
viss tid. Genom en lagstadgad delgivningsskyldighet går man också miste
om den med propositionsförslaget förenade fördelen att en enda, lätt iakttagbar
tidsfrist löper från den dag förköpsrätten utövades till dess tiden för
bestridandet utgått.

b) att utskottet vid D. bort hemställa,

att riksdagen med avslag å motionerna I: 839 och II: 1046
såvitt nu är i fråga för sin del antager det genom propositionen
nr 90 framlagda förslaget till förköpslag såvitt gäller
7, 9 och 15 §§.

IV. Beträffande G. i utskottets hemställan

av herr Svenning (s).

MARCUS BOKTR. STHLM 1967 670032