Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år W66 (Utlåtande 1966:L3u53 - höst l3u)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år W66

Nr 53

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till hotellförordning jämte i ämnet väckt motion.

Genom en den 29 april 1966 dagtecknad proposition, nr 124, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden velat inhämta riksdagens yttrande över vid propositionen
fogade förslag till hotellförordning.

Propositionens huvudsakliga innehåll

1917 års stadga angående hotell- och pensionatrörelse föreslås bli ersatt av
en hotellförordning. Som ett led i det år 1959 påbörjade arbetet med förenkling
av byggnadslagstiftningen överförs den nuvarande hotellstadgans byggnadstekniska
bestämmelser, som främst avser brandskydd, till byggnadsstyrelsens
anvisningar till byggnadsstadgan. Frågor om hotells beskaffenhet
med hänsyn till brandskydd och hälsovård prövas av byggnadsnämnden i
ärende om byggnadslov för hotellet samt av brandsyneförrättare och hälsovårdsnämnd
under rörelsens gång.

Enligt förslaget fordras liksom f. n. tillstånd att driva hotell- eller pensionatrörelse
som är avsedd att samtidigt ta emot minst nio gäster eller som
omfattar minst fem gästrum. Rörelse som är avsedd huvudsakligen för
uthyrning av stadigvarande bostad omfattas inte av förordningen. Däremot
blir den tillämplig på vissa rörelser som f. n. inte anses som hotell- eller
pensionatrörelse. Tillståndsprövningen avser sökandens personliga förutsättningar
att driva rörelsen på ett sätt som inte medför fara för allmän
ordning och säkerhet. Tillståndsmyndighet blir polismyndigheten. Den har
att kontrollera ordningen i hotell och pensionat.

Det nuvarande systemet för hotellgästers inskrivning samt för polisens
möjligheter att vid behov få kännedom om hotellgäster behålls i princip men
förenklas. Bl. a. innebär detta att bestämmelserna blir lika för medborgare i
alla de nordiska länderna.

Förordningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1967.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 3 avd. Nr 53

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1966

Författningsförslaget

Det vid propositionen fogade författningsförslaget har följande lydelse.

Förslag

till

Hotellförordning

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelse
1 §■

Med hotell- eller pensionatrörelse avses i denna förordning yrkesmässig
verksamhet med ändamål att tillhandahålla tillfällig möblerad bostad. Förordningen
är ej tillämplig när bostad tillhandahålles som ett led i verksamhet
för vård, tillsyn, utbildning eller uppfostran.

Med hotell eller pensionat avses i förordningen byggnad eller lägenhet,
vari hotell- eller pensionatrörelse drives.

Tillstånd m. m.

2 §■

Hotell- eller pensionatrörelse, som är avsedd att samtidigt mottaga minst
nio gäster eller som omfattar minst fem gästrum, får drivas endast av den
som har tillstånd av polismyndigheten i orten. Tillstånd meddelas för hotelleller
pensionatrörelse i viss byggnad eller lägenhet.

Tillstånd skall meddelas, om det icke finnes anledning antaga att den
som söker tillståndet skall driva rörelsen så att fara för allmän ordning och
säkerhet uppkommer. Tillstånd får ej meddelas den som är omyndig eller
i konkurstillstånd.

3 §.

Drives hotell- eller pensionatrörelse för vilken tillstånd fordras enligt 2 §
av bolag, förening eller annan samfällighet, skall föreståndare finnas för
rörelsen. Föreståndare får utses även av tillståndshavare som är enskild
person. Polismyndigheten äger ålägga sådan tillståndshavare att utse föreståndare,
om särskilda skäl föreligga.

Föreståndare skall vara godkänd av polismyndigheten. Utsedd föreståndare
skall godkännas om han ej är omyndig samt det icke finnes anled -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1966

ning antaga att lian skall utöva rörelsen så att fara för allmän ordning och
säkerhet uppkommer.

Godkänd föreståndare ansvarar i tillståndshavarens ställe för att rörelsen
utövas enligt föreskrifterna i denna förordning.

4 §•

För tillståndshavare, som själv förestår rörelsen, och för föreståndare
skall finnas ersättare. I fråga om ersättare äga bestämmelserna i 3 § andra
och tredje styckena motsvarande tillämpning.

5 §•

Ansökan om tillstånd att driva hotell- eller pensionatrörelse skall vara
skriftlig och åtföljas av

a) uppgift om sökandens fullständiga namn, firma och postadress samt,
om sökanden tidigare haft annat släktnamn, detta;

b) för sökande, som är enskild person, uppgift om födelsetid och yrke
eller titel samt bevis att han ej är omyndig eller i konkurstillstånd;

c) uppgift om fullständigt namn, födelsetid och yrke eller titel för den
som utsetts till föreståndare eller ersättare samt bevis att han ej är omyndig;

d) uppgift om belägenheten av den byggnad eller lägenhet där rörelsen
avses skola drivas, det största antal gäster som skall kunna mottagas samtidigt
och det största antal gästrum som rörelsen skall omfatta;

e) om byggnadslov meddelats för hotellet eller pensionatet, handlingar
som visa att så skett.

Beviljas tillstånd skall skriftligt bevis utfärdas. Har byggnadslov ej meddelats
och är ej uppenbart att det icke behöves, skall beviset innehålla
erinran om att byggnadslov kan fordras. Finnes ej godkänd ersättare eller,
i fall när föreståndare skall finnas enligt 3 §, godkänd föreståndare, skall
i beviset anges att tillståndet icke får utnyttjas förrän ersättare eller föreståndare
utsetts och godkänts. Avskrift av beviset skall tillställas byggnadsnämnden,
brandchefen och hälsovårdsnämnden.

Om godkännande av föreståndare eller ersättare skall skriftligt bevis
utfärdas.

6 §.

Om tillståndshavare avlider, försättes i konkurs eller förklaras omyndig,
får rörelsen fortsättas under högst ett år. Fortsättes rörelsen, skall föreståndare
enligt 3 § finnas för denna.

Om godkänd föreståndare ej redan finnes, skall inom två månader från
dödsfallet, första borgenärssammanträdet eller omyndighetsförklaringen
1*-—Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 saml. 3 avd. Nr 53

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1966

ansökan göras om godkännande av föreståndare. Godkännes icke föreståndaren,
skall polismyndigheten lämna den som driver rörelsen tillfälle att
inom viss tid ansöka om godkännande av annan föreståndare. Godkännes
ej heller den andre föreståndaren, anses tillståndet ha upphört att gälla
tre veckor efter det att beslut i ärendet vann laga kraft.

Göres ej ansökan som avses i andra stycket inom föreskriven tid, anses
tillståndet för rörelsen ha upphört att gälla den dag då tiden utgick.

7 §•

Avgår eller avlider föreståndare som skall finnas enligt 3 § eller ersättare
eller återkallas godkännande av föreståndare eller ersättare, skall ansökan
om godkännande av ny föreståndare eller ersättare göras inom två månader.
Göres ej ansökan inom denna tid eller godkännes icke föreståndaren eller
ersättaren, äga bestämmelserna i 6 § andra och tredje styckena motsvarande
tillämpning.

8 §•

Upphör rörelsen, skall tillståndshavaren skriftligen anmäla det hos polismyndigheten.
Detsamma gäller om tillståndshavaren icke vill utnyttja tillståndet
eller hinder mot att börja rörelsen uppkommer. Polismyndigheten
skall återkalla tillståndet och underrätta byggnadsnämnden, brandchefen
och hälsovårdsnämnden härom.

Polismyndigheten skall föra register över de hotell- och pensionatrörelser
för vilka tillstånd meddelats. I registret skola göras anteckningar om
de beslut polismyndigheten meddelar i fråga om rörelsen. Rikspolisstyrelsen
bestämmer i övrigt hur registret skall föras.

Ordning och säkerhet

10 §.

Hotell- eller pensionatrörelse skall drivas så att den icke föranleder fara
för allmän ordning och säkerhet.

11 §•

Den som driver hotell- eller pensionatrörelse med tillstånd enligt 2 § skall
tillse aU elektrisk anläggning i hotellet eller pensionatet en gång varje år

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1966

undersökes av sakkunnig person. Bristfälligheter som anmärkas vid sådan
undersökning skola avhjälpas så snart det kan ske. Intyg om undersökning
och om avhjälpta bristfälligheter skall anskaffas och förvaras.

12 §.

Utrymnings vägar i hotell eller pensionat, där rörelse drives med tillstånd
enligt 2 §, skola anges genom tydliga markeringar. Sådan markering skall
vara lätt synlig från dörren till varje gästrum.

Gästkontroll

13 §.

Gäst skall vid ankomsten till hotell eller pensionat, där rörelse drives
med tillstånd enligt 2 §, avfordras uppgift om fullständigt namn, yrke eller
titel, födelsetid, hemort och medborgarskap eller nationalitet. Sådana uppgifter
skola förvaras i form av en gästförteckning, vari även skola antecknas
dagen för gästens ankomst och dagen för hans avflyttning.

Polismyndigheten äger förordna att från hotell- eller pensionatrörelse
i viss ort eller från viss rörelse anmälan skall göras till polismyndigheten
om svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk gäst på sätt och inom tid som
polismyndigheten bestämmer. Avser förordnandet rörelse för vilken tillstånd
ej meddelats enligt 2 §, gälla bestämmelserna i första stycket för
rörelsen.

Om ytterligare uppgifter som skola avfordras annan utländsk gäst och
om anmälan till polismyndigheten i fråga om sådan gäst gälla bestämmelserna
i utlänningskungörelsen den 4 juni 1954 (nr 457). Sådana uppgifter
skola antecknas i gästförteckningen.

14 §.

Vägrar gäst att lämna uppgift enligt 13 § eller finnes anledning antaga
att uppgift som han lämnat är oriktig, skall anmälan därom ofördröj ligen
göras hos polismyndigheten.

15 §.

Gästförteckning skall föras noggrant och på anfordran hållas tillgänglig
för polismyndigheten. Den skall förvaras under minst tio år från dagen för
den anteckning som senast införts. Förteckning för rörelse som upphör
skall lämnas till polismyndigheten.

För gästförteckning och för anmälan enligt 13 § andra stycket skall användas
blankett enligt formulär som rikspolisstyrelsen fastställer. Blanketter
tillhandahållas av polismyndigheten.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1966

Ansvarsbestämmelser m. m.

16 §.

Till böter dömes den som

a) utan tillstånd driver hotell- eller pensionatrörelse som avses i 2 §;

b) driver hotell- eller pensionatrörelse utan godkänd föreståndare, när
sådan skall finnas, eller utan godkänd ersättare.

17 §.

Till böter eller, om omständigheterna äro försvårande, fängelse i högst
sex månader dömes

a) den som underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet enligt 13 §
andra stycket eller 14 § eller som vid fullgörande av sådan anmälningsskyldighet
lämnar oriktig uppgift;

b) gäst som i fall som avses i 13 § första eller andra stycket lämnar oriktig
uppgift;

om gärningen ej är belagd med straff i brottsbalken.

18 §.

Till böter, högst femhundra kronor, dömes den som underlåter att

a) fullgöra anmälningsskyldighet enligt 8 §;

b) enligt 11 § föranstalta om undersökning eller anskaffa eller förvara
intyg;

c) enligt 13 § avfordra gäst uppgift, förvara den i gästförteckning eller
göra anteckningar däri;

d) iakttaga bestämmelserna om gästförteckning i 15 § första stycket.

19 §.

Är tillståndshavare icke lämplig att driva rörelsen av den anledningen att
han upprepade gånger funnits skyldig till brott mot denna förordning eller
åsidosatt annan bestämmelse som gäller för rörelsen och trots anmaning
underlåtit att vidtaga rättelse inom skälig tid eller av annan anledning, skall
polismyndigheten återkalla tillståndet.

Är godkänd föreståndare eller ersättare icke lämplig att förestå rörelsen
av den anledningen att han upprepade gånger funnits skyldig till brott mot
denna stadga eller åsidosatt annan bestämmelse som gäller för rörelsen
och trots anmaning underlåtit att vidtaga rättelse inom skälig tid eller av
annan anledning, skall polismyndigheten återkalla godkännandet eller, om
särskilda skäl föreligga, återkalla tillståndet för rörelsen.

Innan tillstånd eller godkännande återkallas, skall den som beröres av
återkallelsen beredas tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan olägenhet.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1966 7

20 §.

Om det är nödvändigt för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet,
äger polismyndigheten vid vite förbjuda hotell- eller pensionatrörelse, för
vilken icke fordras tillstånd.

21 §.

För att tillse att bestämmelserna i denna förordning iakttagas äger polismyndigheten
tillträde till hotell och pensionat.

22 §.

Talan mot polismyndighetens beslut enligt denna förordning föres hos
länsstyrelsen genom besvär.

Talan mot länsstyrelsens beslut föres hos Konungen genom besvär.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1967, då stadgan den 8 juni
1917 (nr 474) angående hotell- och pensionatrörelse skall upphöra att gälla.

Tillstånd enligt stadgan att driva hotell- eller pensionatrörelse gäller som
tillstånd enligt förordningen. Tillstånd som enligt 3 § i stadgan meddelats
föreståndare för hotell- eller pensionatrörelse, vilken drives av bolag, förening
eller annan samfällighet, anses som tillstånd för bolaget, föreningen
eller samfälligheten och som godkännande av föreståndaren.

Drives vid förordningens ikraftträdande rörelse för vilken fordras tillstånd
enligt förordningen och har tillstånd icke behövts enligt stadgan, får
rörelsen fortsättas till utgången av juni 1967 utan tillstånd. Sökes tillstånd
dessförinnan, får rörelsen fortsättas även därefter till dess tillståndsärendet
avgjorts slutligt.

Skall enligt förordningen ersättare för tillståndshavare eller föreståndare
finnas i hotell- eller pensionatrörelse som drives vid förordningens ikraftträdande,
får rörelsen fortsättas till utgången av juni 1967 utan ersättare.
Sökes godkännande av ersättare dessförinnan, får rörelsen fortsättas även
därefter till dess ärendet om godkännande av ersättare avgjorts slutligt.

Ärende om hotell- eller pensionatrörelse, vilket före förordningens ikraftträdande
anhängiggjorts hos länsstyrelse som första instans men icke slutligt
avgjorts av länsstyrelsen före ikraftträdandet, skall överlämnas till
polismyndigheten för vidare handläggning enligt förordningen.

Liggare och kortregister, som avses i 2 § 2 mom. tredje stycket stadgan,
eller avskrift därav skall länsstyrelsen sända till polismyndigheten.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till bestämmelse
som ersatts genom bestämmelse i förordningen, skall den nya bestämmelsen
tillämpas.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1966

Motion

I samband med propositionen har utskottet behandlat en i anledning av
densamma inom riksdagens andra kammare väckt motion, nr 931, av herr
Björk i Göteborg.

I motionen hemställes »att vederbörande utskott vid behandlingen av propositionen
nr 124 måtte beakta motionens synpunkter».

De synpunkter som framförs i motionen är i huvudsak följande.

Motionären anför i fråga om gästkontrollen beträffande svenska gäster
att ambitionen bör vara att reducera uppgiftsskyldigheten till ett nödvändigt
minimum, sannolikt omfattande namn, födelsetid och hemort. Han
anser det svårbegripligt varför hänsyn till nordisk samordning skall framtvinga
krav på uppgift om medborgarskap även för svenska gäster och förklarar
att det inte borde vara praktiskt omöjligt att finna en ordning, varigenom
svenska gäster befrias från denna skyldighet. Motionären påpekar
vidare att formuleringen medborgarskap eller nationalitet är oklar och svårtolkad
och ifrågasätter vilken funktion kravet på uppgift om yrke eller titel
numera fyller. Om preciseringar av sistnämnda slag anses önskvärda kan
det enligt hans mening diskuteras om inte angivande av yrke är tillräckligt.

I fortsättningen anför motionären bl. a. att enligt departementschefens
uttalande i anslutning till 2 § i förordningen den som dömts för våldsbrott,
sedlighetsbrott, tillgrepps- eller förskingringsbrott i allmänhet bör vägras
tillstånd att driva hotellrörelse. Tolkad efter ordalydelsen anses denna kommentar
innebära att var och en som i sin ungdom dömts för något av de
nämnda brotten riskerar att för all framtid avstängas från möjligheten att
starta hotell- eller pensionatsrörelse. Motionären finner en mer nyanserad
kommentar vara önskvärd.

I anslutning till 10 § framhåller motionären att »fara för allmän ordning
och säkerhet» enligt departementschefens uttalande bl. a. inbegriper fara
för samhällsfarlig asocialitet. Med hänsyn till de vaga kriterier som uppställs
i lagen om samhällsfarlig anses det dock föreligga risk att stadgandet
försvårar bostadsproblemen även för grupper med måttligt asociala
tendenser. En liknande oklarhet anser motionären återfinnas i departementschefens
motivuttalanden till 2 § i författningsförslaget.

Propositionens tillkomst

Utskottet hänvisar till propositionen s. 9—11.

Gällande bestämmelser

Utskottet hänvisar till propositionen s. 12—16.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1966

Behov av en hotellförfattning

Vad beträffar turistutredningens förslag m. m. hänvisar utskottet till
propositionen s. 17—33.

Föredraganden

Inledning

Den gällande hotellstadgan kom till år 1917 och ändrades genomgripande
år 1932. Behov av nya bestämmelser om hotell förelåg redan när 1948 års
turistutredning tillsattes. Utredningen föreslog i sitt betänkande år 1951 en
helt ny hotellförfattning men någon sådan har inte kommit till stånd. Reformbehovet
har blivit än mer framträdande efter tillkomsten av en ny
hälsovårdsstadga år 1958, ny byggnadsstadga år 1959 samt ny brandlag och
brandstadga år 1962. I byggnadsstyrelsen pågår sedan en tid arbete med
särskilda, på byggnadsstadgan grundade anvisningar för hotell. Anvisningarna
beräknas bli färdiga under år 1966, och en översyn av hotellstadgan
har därför nu bedömts nödvändig. Mot denna bakgrund har i inrikesdepartementet
upprättats en promemoria angående ny lagstiftning om hotell och
pensionat. Promemorian, som är dagtecknad den 4 januari 1965, har remissbehandlats.
I yttranden över promemorian har från både myndigheter och
branschorganisationer vitsordats behovet av ny lagstiftning på detta område.
Jag ansluter mig till denna uppfattning och anser att det nu bör förutsättningslöst
prövas vilka särskilda författningsbestämmelser som behövs
i fråga om hotell och hotellrörelse. Jag vill förutskicka att denna prövning
måste innefatta författningstekniska överväganden samt att det därför blir
nödvändigt att i viss utsträckning gemensamt behandla frågor om behovet
av bestämmelser i skilda ämnen och om dessa bestämmelsers lämpligaste
placering i författningsmaterialet.

1917 års hotellstadga kan sägas ha i huvudsak fyra olika ändamål, nämligen
att skydda hotellgästerna och hotellpersonalen mot brandfara, att
skydda dem mot sanitär olägenhet, att sörja för god ordning i hotell samt
att underlätta polisens spaningsarbete. De tre förstnämnda ändamålen tillgodoses
enligt hotellstadgan i samband med att hotellrörelsen påbörjas genom
att myndigheterna kontrollerar byggnaden eller lokalen och den som
ämnar driva rörelsen. Under rörelsens gång kontrolleras enligt hotellstadgan
brandskyddet. För att tillgodose spaningsintresset finns i stadgan föreskrifter
som gör det möjligt för polisen att få kännedom om hotellgästerna.

Skydd mot brand och sanitär olägenhet

Huvuddelen av den gällande hotellstadgan består av bestämmelser om
brandskydd. De är av övervägande byggnadsteknisk art. I fråga om skyddet
mot sanitär olägenhet saknas däremot helt byggnadstekniska bestämmelser

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1966

i hotellstadgan. Den föreskriver härom bara att de sanitära förhållandena
skall vara tillfredsställande. Något utförligare bestämmelser i detta ämne
finns i hälsovårdsstadgan, men den upptar inte uttömmande byggnadstekniska
bestämmelser om skydd mot sanitär olägenhet i hotell.

Byggnad stekniska bestämmelser, som avser skydd mot brandfara och
sanitär olägenhet i byggnad i allmänhet, finns i byggnadsstadgan. De omfattar
även byggnader och lokaler som är avsedda för hotell eller pensionat.
Vid tillkomsten av 1959 års byggnadsstadga ansågs huvudparten av de byggnadsbestäminelser
som avser brandförsvar och hälsovård vara av så utpräglat
teknisk karaktär och byggnadstekniken på detta område underkastad
så snabba förändringar med hänsyn till utvecklingen att bestämmelserna
borde få sin plats i byggnadsstyrelsens anvisningar i stället för i författning.
I 1960 års anvisningar från byggnadsstyrelsen finns i enlighet härmed utförliga
sådana bestämmelser, vilka avser även hotellbyggnader. Härtill
kommer de blivande särskilda hotellanvisningarna.

Turistutredningen föreslog att alla erforderliga byggnadstekniska bestämmelser
om hotell skulle föras över till byggnadsstadgan och byggnadsstyrelsens
anvisningar. Detta tillstyrktes av ett stort antal remissinstanser,
däribland byggnadsstyrelsen och 1951 års byggnadsutredning vars förslag
ligger till grund för 1959 års byggnadsstadga. Samma ståndpunkt intas i
departementspromemorian och biträds i så gott som alla yttrandena över
den.

överförandet av hotellstadgans byggnadstekniska bestämmelser till byggnadsstyrelsens
anvisningar är ett led i de strävanden att förenkla byggnadslagstiftningen
som påbörjades i och med 1959 års byggnadsstadga och som
bl. a. innebär att byggnadsbestämmelser efter hand skall utmönstras ur
olika författningar i den mån det är möjligt. Byggnadsstyrelsens arbete med
särskilda anvisningar om hotell är en följd av de principer som ligger till
grund för byggnadsstadgan och har påbörjats oberoende av arbetet med en
ny hotellförfattning. Redan 1960 års anvisningar till byggnadsstadgan innehåller
åtskilligt som inte stämmer överens med hotellstadgans bestämmelser
eftersom dessa blivit föråldrade. Bl. a. gäller detta den brandtekniska klassindelningen,
som byggnadsstyrelsen behandlat i sin framställning år 1960.

Byggnadsstyrelsens nämnda hotellanvisningar föreligger nu i utkast. Enligt
vad jag inhämtat täcker de, tillsammans med byggnadsstadgans och
hälsovårdsstadgans bestämmelser, med några få undantag, som jag återkommer
till, allt det som f. n. föreskrivs i hotellstadgan om hur byggnad
och lokal för hotell skall vara beskaffade. Något hinder föreligger inte att i
anvisningar från byggnadsstyrelsen behandla även ämnen som reglerats på
annat ställe än i de egentliga byggförfattningarna (prop. 1959:168 s. 270).
I enlighet härmed innehåller det nämnda utkastet även motsvarigheter till
hotellstadgans bestämmelser om belysning samt alarm- och brandsläckningsanordningar.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1966

Som framgår av departementspromemorian gäller bestämmelserna i byggnadsstadgan
— och därmed anvisningarna till den — uppförande och anordnande
av hotell oavsett om några planbestämmelser fastställts för området.
Det förutsätts dock att tillstånd för hotellrörelsen enligt hotellstadgan
fordras. I praktiken innebär detta att byggnadslov krävs och att byggnadsbestämmelserna
gäller för alla hotellbyggnader eller hotellokaler med mer
än fyra gästrum. Från denna synpunkt är det således inte något hinder mot
att flytta hotellstadgans byggnadsbestämmelser till byggnadsstyrelsens anvisningar.
I några remissyttranden påpekas emellertid att dessa anvisningar,
till skillnad mot hotellstadgans brandskyddsbestämmelser, inte har bindande
karaktär. Jag vill med anledning härav framhålla att de grundläggande
byggnadsbestämmelserna i 43 och 44 §§ byggnadsstadgan är bindande för de
myndigheter som beviljar byggnadslov och för de byggande. Vidare uttalades
vid byggnadsstadgans tillkomst (prop. 1959:168 s. 168) att huvudparten
av de regler som anses böra gälla för byggandet kunde utformas som råd och
anvisningar. Några andra bindande byggnadsföreskrifter om brandskydd än
de som finns i byggnadsstadgans nyssnämnda paragrafer har inte heller utfärdats.
För andra byggnader än hotell, exempelvis samlingslokaler och
varuhus, där brandskyddet har väl så stor betydelse, har 1960 års anvisningar
till byggnadsstadgan, vilka inte är bindande, kunnat tillämpas utan
olägenhet. På samma sätt regleras redan f. n. vad som med hänsyn till
hälsovården i hotell behövs i byggnadshänseende genom de icke bindande
anvisningarna från år 1960. I dessa anvisningar har byggnadsstyrelsen f. ö.
uttalat att de bör tillämpas så ensartat som möjligt och inte frångås utan
särskilda skäl. Skulle det visa sig att anvisningarna frångås på ett sådant
sätt att den enhetlighet som är önskvärd för ett rationellt byggande äventyras,
kommer styrelsen att föreslå Kungl. Maj :t att utnyttja sin befogenhet
enligt byggnadsstadgan att fastställa bindande föreskrifter.

Jag anser på grund av det anförda att möjligheterna att bevaka att brandskydd
och hälsovård i hotell tillgodoses i samband med att sådant byggs
eller anordnas inte minskas om hotellstadgans byggnadsbestämmelser förs
över till byggnadsstyrelsens anvisningar, även om dessa inte är bindande.
En sådan reform utgör ett led i arbetet på att förenkla byggnadslagstiftningen
och gör det lättare att anpassa byggnadsåtgärderna efter den tekniska
utvecklingen. De särskilda anvisningar för hotell som nu utarbetas i
byggnadsstyrelsen avses inte fullständigt reglera hotell utan kommer att
innehålla hänvisningar till styrelsens övriga anvisningar vilka är tillämpliga
även på andra byggnader. Ett vid remissbehandlingen framfört önskemål
om samling av alla hotellbestämmelser på ett ställe kan därför inte
tillgodoses utan dubblering av de byggnadstekniska bestämmelserna, något
som synes mindre lämpligt.

Några föreskrifter om fortlöpande besiktning av hotellrörelse från liälsovårdssynpunkt
finns inte i hotellstadgan. Tillsyn av de sanitära förhållan2*—
Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 3 avd. Nr 53

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1966

dena sker enligt hälsovårdsstadgan. Sedan hotellrörelse tagits i bruk kontrolleras
enligt hotellstadgan brandskyddet en gång om året genom dels
besiktning av polismyndigheten, ofta med biträde av brandmyndigheten,
dels särskild sakkunnigbesiktning av elektriska ledningar med tillhörande
anordningar. Till brandskyddskontrollen kan också hänföras hotellstadgans
bestämmelser om sotning.

Jag anser att hälsovårdskontrollen som hittills bör ske under hälsovårdsnämndens
ansvar. Det synes mig angeläget att med tillämpning på hotellen
understryka vad som anfördes vid hälsovårdsstadgans tillkomst om att
hälsovårdsnämnd är skyldig att öva tillsyn även utanför hälsovårdstätort.
Allteftersom hälsovårdsinspektörer anställs i kommunerna — något som
koinmunblockssamarbetet och tillkomsten av större kommuner kommer att
underlätta — kommer möjligheterna till sådan tillsyn att förbättras. Några
särskilda bestämmelser i en hotellförfattning om den fortlöpande hälsovårdskontrollen
anser jag således inte behövas.

I departementspromemorian föreslås att den fortlöpande tillsynen av
brandskyddet skall ske enligt brandlagstiftningens bestämmelser om brandsyn
och sotning. Förslaget lämnas utan erinran i de flesta remissyttrandena.
Jag vill till en början slå fast att det i fortsättningen inte bör ankomma på
polisen att fortlöpande kontrollera brandskyddet. I fråga om brandskyddet
är det utan vidare klart att hotellstadgans bestämmelser om sotning, som är
föråldrade, helt kan ersättas av brandstadgans och de kommunala brandordningarnas
bestämmelser, vilka redan f. n. gäller för hotell. Brandsyn sker
f. n. till följd av brandstadgan och statens brandinspektions anvisningar en
gång om året i alla hotell. Den brandsyn som förrättas av brandchefer eller
andra brandbefäl inbegriper viss kontroll av elektriska installationer. I
några yttranden hävdas emellertid att hotellstadgans bestämmelse om särskild
sakkunnigbesiktning av elektriska anläggningar bör behållas. Av yttrandena
drar jag slutsatsen att sådan besiktning inte kan undvaras. Kontrollen
av elektriska anläggningar i hotell avser också att skydda hotellgästerna
och personalen mot olyckshändelser till följd av bristfällig isolering,
kortslutning o. d. På grund härav anser jag det nödvändigt att behålla
den ifrågavarande bestämmelsen i en hotellförfattning, även om denna i
övrigt inte innehåller några brandskyddsbestämmelser.

I några yttranden, bl. a. statens brandinspektions, anses vissa i 8, 19 och
20 §§ hotellstadgan upptagna brandskyddsbestämmelser böra behållas i en
hotellförfattning. Förbunden i 8 § andra stycket, 19 § tredje stycket och 20 §
fjärde stycket mot förvaring av lättantändliga eller vid utrymning hinderliga
föremål på vissa platser gäller enligt brandlagen och brandstadgan i
alla byggnader. Överträdelse av sådana förbud medför i allmänhet inte
straff utan rättelse genom brandsyneföreläggande. Att i fråga om hotell
frångå denna ordning anser jag inte motiverat. Det i 20 § femte stycket
givna förbudet mot att handha vissa apparater så att brandfara uppkom -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1966

mer gäller redan enligt brandlagen och behövs därför inte hellei i en hotellförfattning.
Bestämmelser om förvaring av brandfarliga vätskor finns numera
i förordningen den 1 december 1961 (nr 568) om brandfarliga varor och
någon motsvarighet till 20 § sjätte stycket hotellstadgan behöver därför inte
behållas.

Jag anser således att föreskrifter i en särskild hotellförfattning inte behövs
i fråga om brandskydds- och hälsovårdskontroll i hotell i samband
med hotellverksamhetens början eller under verksamhetens gång utom i
fråga om besiktning av elektriska anläggningar.

Ordning och säkerhet

Den nuvarande hotellstadgan kräver att den som vill driva hotellrörelse
gjort sig känd för redbarhet och ordentlighet samt i övrigt är lämplig. I
turistutredningens förslag och departementspromemorian samt i remissyttrandena
anses krav av denna art alltjämt böra uppställas.

God ordning i hotell har som framhålls i departementspromemorian betydelse
för bl. a. hotellgästernas trygghet till liv och hälsa. Åtskilliga ordningsföreskrifter
som behövs för hotell har i själva verket till syfte att
främja brandskydd och hälsovård. I dessa hänseenden bör ordningsintressena
enligt min mening tillgodoses enligt brand- och hälsovårdslagstiftningen,
på de sätt som jag redogjort för i det föregående. Fullständig garanti för att
bestämmelserna i denna lagstiftning efterlevs i den mån det ankommer på
hotellinnehavaren eller hotellföreståndare kan självfallet inte vinnas. Väsentlig
säkerhet härvidlag kan dock uppnås med en ordning som innebär
att hotellverksamhet får utövas endast av ansvarskännande och ordentliga
personer.

God ordning fordras även i det hänseendet att hotell inte får bli tillhåll
för kriminellt belastade eller andra asociala individer. Det är ett samhällsintresse
att hotell inte drivs på ett sätt som underlättar för sådana element
att leva i anonymitet. God ordning i hotell måste upprätthållas också som
ett medel att förhindra prostitution. Det bör således av den som driver eller
förestår hotell fordras att han utövar viss kontroll över gästerna. Även av
nu anförda skäl måste enligt min mening fordras ansvarskänsla och ordentlighet
av den som driver eller förestår hotellrörelse.

För hotellverksamhet är kännetecknande att gästrummen är tillgängliga
för hotellvärden och dennes personal. Med hänsyn härtill är det, som antytts
i några remissyttranden, ett ordnings- och säkerhetsintresse att det
finns möjlighet att hindra personer som kan antas vara mindre nogräknade
från att driva eller förestå hotellrörelse. För den oförvitlige hotellvärden
torde det inte vara någon allvarlig olägenhet att underkasta sig den kontroll
som är nödvändig från dessa synpunkter.

Jag finner således att intresset av ordning och säkerhet i hotell medför
att vissa krav fortfarande måste ställas på hotellvärdens person. Som anförs

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1966

i departementspromemorian har bestämmelser härom sin plats i en särskild
hotellförfattning. Vid utformningen av bestämmelserna bör beaktas att de
inte verkar konkurrenshindrande.

Gästkontroll

Jag övergår nu till att behandla den gästkontroll som innebär att hotellvärden
avfordrar gästerna vissa personuppgifter vilka på olika sätt hålls
tillgängliga för polisen, överensstämmande föreskrifter i hotellstadgan och
utlänningskungörelsen innebär att hotellgäster avfordras uppgift om namn,
yrke eller titel, födelsetid och hemort. Utlänningskungörelsens bestämmelser
är självfallet inte tillämpliga på svensk medborgare men inte heller på utlänning
som är medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge. Är hotellgästen
utlänning, skall han avfordras uppgift om medborgarskap, den ort
där han senast uppehållit sig och vid avresa vart han närmast ämnar bege
sig. Detta föreskrivs för medborgare i de nordiska länderna i hotellstadgan
och för övriga utlänningar i utlänningskungörelsen. Utlänningskungörelsens
bestämmelser, som avser inte bara hotell utan all bostadsupplåtelse,
har till syfte att underlätta den s. k. inre utlänningskontrollen. Till följd
härav skall andra utlänningar än medborgare i de nordiska länderna avfordras
uppgifter också om inresedag och om tillstånd att vistas i Sverige,
Danmark, Finland eller Norge. Utlänningskontrollen innebär också att bostadsupplåtaren,
i detta sammanhang hotellvärden, inom ett dygn skall till
polisen anmäla utlänningens ankomst och överlämna de uppgifter som avfordrats
denne. I fråga om svensk samt dansk, finsk, isländsk eller norsk
hotellgäst regleras motsvarande anmälningsskyldighet för hotellvärd i hotellstadgan.
Skyldigheten inträder först efter särskilt förordnande av länsstyrelsen
beträffande hotell på viss ort eller visst eller vissa hotell.

Departementspromemorian utgår från att de nuvarande bestämmelserna
om gästkontrollen skall bestå i huvudsak oförändrade. Eftersom utlänningskungörelsen
inte kan reglera kontrollen av svenska hotellgäster anses behov
av en särskild hotellförfattning föreligga även i detta hänseende.

Polisens behov av att kunna utöva gästkontroll var ett av skälen för
tillkomsten av 1917 års hotellstadga och har vid promemorians remissbehandling
inte varit föremål för delade meningar. Jag anser att det i framtiden
liksom hittills är av stor betydelse för polisens spaningsverksamhet
att uppgifter finns att tillgå om vilka personer som vid en viss tidpunkt
bor eller bott på ett hotell. Från denna synpunkt bör gästkontrollen omfatta
alla gäster, oavsett om de är resande eller ej och oavsett nationalitet. Det är
därför nödvändigt att ålägga hotellvärdarna att avfordra gästerna sådana
uppgifter om deras identitet m. m. som behövs för spaningsändamål. Vidare
behövs föreskrifter som ger polisen tillgång till uppgifterna.

I en del remissyttranden över promemorian framställs önskemål om förenkling
av anmälningsförfarandet. Härmed avses skyldigheten enligt ut -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 196G

länningskungörelsen för bostadsupplåtare, även hotellvärdar, att lämna
polisen uppgifter om utomnordiska personer. Denna uppgiftsskyldighet är
som jag nämnt tidigare avsedd att underlätta den inre utlänningskontrollen
i allmänhet men tillgodoser också polisens spaningsintresse. Önskemålet om
förenkling måste i detta avseende enligt min mening därför prövas i samband
med utlänningskontrollen. Den övervägs f. n. av utlänningsutredningen,
och jag är därför inte beredd att i detta sammanhang föreslå någon ändring
i fråga om den hotellgästkontroll som sker enligt utlänningskungörelsens
bestämmelser om bostadsupplåtares skyldigheter. Inte heller det vid
remissbehandlingen framkomna önskemålet om enhetliga nordiska regler
för gästkontrollen bör prövas förrän utlänningsutredningens förslag framlagts.

Jag kan instämma i den vid remissbehandlingen uttalade uppfattningen
att de nuvarande svenska bestämmelserna om gästkontrollen är svåröverskådliga.
En viss förenkling kan enligt min mening ske genom att bestämmelserna
för svenska hotellgäster blir desamma som för hotellgäster från de
övriga nordiska länderna. Vidare bör dessa kategorier inte avfordras andra
gästuppgifter än sådana som enligt utlänningskungörelsen skall avfordras
även utlänningar från utomnordiska länder. Dessa förenklingar kan ske
genom att i nuvarande bestämmelser görs några smärre ändringar som inte
i nämnvärd mån minskar polisens möjligheter att utnyttja gästkontrollen
för spaningsändamål.

Eftersom vissa av de bestämmelser som enligt den föregående framställningen
behövs för gästkontrollen skall gälla även svenska medborgare,
kan denna inte regleras uteslutande i utlänningskungörelsen utan måste tas
upp också i en särskild hotellförfattning. I denna kan bestämmelserna om
gästkontroll göras tillämpliga på alla hotellgäster samt i fråga om ytterligare
bestämmelser för utomnordiska utlänningar hänvisas till utlänningskungörelsen.

Polisens hotellbesiktning

Bestämmelsen i 30 § i gällande hotellstadga om årlig besiktning genom
polismyndigheten avser endast kontroll av brandskyddet i hotell. Paragrafen
kan således inte läggas till grund för kontroll av ordningen i hotell med
avseende på hotellvärdens person eller gästerna. En befogenhet för polisen
att kontrollera hotell kan möjligen grundas på vissa bestämmelser i hotellstadgans
avdelning IV. Enligt 38 § är det sålunda straffbart att driva hotellrörelse
utan tillstånd. Den som driver tillståndsrörelse kan enligt 46 § skiljas
från rörelsens fortsatta utövande om han finnes inte vidare vara lämplig.
Om det är nödvändigt för att upprätthålla allmän ordning, säkerhet eller
sedlighet kan förbud att utöva rörelsen meddelas. Det kan därför vara nödvändigt
att kontrollera att villkoren för tillstånd följs, dvs. hur många
gästrum som finns samt hur många och vilka gäster som tas emot.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1966

Bestämmelser av nämnd art, som avser förseelser vid utövande av hotellrörelse,
i förening med polisens allmänna skyldighet enligt polisinstruktionen
att upprätthålla allmän ordning och säkerhet får anses innebära rätt och
plikt för polisen att företa erforderliga inspektioner av hotell ehuru med de
inskränkningar som följer av lagbestämmelser om husrannsakan, vilka jag
återkommer till. I några remissyttranden anses att en hotellförfattning bör
innehålla en särskild föreskrift om nämnda inspektioner. Jag vill framhålla
att en fortlöpande kontroll genom polisen — en kontroll som enligt vad jag
nämnt förut inte bör omfatta brandskydd och hälsovård — inte behövs i
fråga om alla hotell. Välskötta rörelser synes sålunda inte behöva kontrolleras
av polisen annat än på förekommen anledning och alltså inte fortlöpande.
Polisens resurser bör i stället koncentreras på de hotell där det finns
anledning anta att ordningen är bristfällig. Jag anser av dessa skäl inte
lämpligt med en särskild föreskrift om regelbunden hotellbesiktning av
polisen.

Den som utövar hälsovårdskontroll äger enligt 82 § hälsovårdsstadgan
tillträde till bostad och lokal. Enligt 25 § brandstadgan äger brandsyneförrättare
på samma sätt tillträde. I båda fallen gäller att tillsyn skall utföras
på sådant sätt att minsta möjliga olägenhet vållas allmänheten. För
hotell torde detta i allmänhet få anses innebära att hälsovårdskontroll och
brandsyn i gästrum bör ske när hotellgästen inte störs därav. En hotellgästs
vägran att omedelbart ställa rummet till förfogande för sådan tillsyn får därför
oftast respekteras.

Den kontroll av ordningen som enligt det förut anförda ankommer på
polisen torde i de flesta fall avse att anträffa hotellgästerna. Kontrollen
måste därför ske vid en tid, ofta på natten, när de kan väntas befinna sig i
det förhyrda rummet, samt omedelbart för att hindra att en gäst avlägsnar
sig och undandrar sig kontroll. Vägrar hotellgäst att i sådana fall öppna för
polisen, får tillträde f. n. beredas endast enligt reglerna om husrannsakan
i 28 kap. rättegångsbalken och 18 § lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om
straff för varusmuggling. Såvitt avser hotell innebär dessa regler i huvudsak
följande. För utredning om brott förövats får husrannsakan företas om
fängelse kan följa pa brottet. Är brottet ringare får husrannsakan för samma
ändamål ske endast i hotellrum, som brukar utgöra tillhåll för förbrytare
eller samhällsfarliga asociala personer. För eftersökande av den som skall
gripas, anhållas eller häktas eller hämtas till förhör eller till inställelse vid
domstol får husrannsakan företas oberoende av brottets svårhetsgrad. Sådan
husrannsakan får beslutas av polisman, övrig husrannsakan skall beslutas
av undersökningsledare, åklagare eller domstol. Är fara i dröjsmål får dock
polisman besluta även i sådant fall.

De sålunda gällande bestämmelserna synes mig tillräckliga för de allra
flesta fall då polisen kan behöva omedelbart tillträde till hotellokaler. Det
bör inte komma i fråga att utvidga tillämpningsområdet för reglerna om

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år li)C>6

husrannsakan så atl den får företas i hotell för utredning om alla brott även
av ringa svårhetsgrad. I den mån särskilda villkor ställs upp för rätten att
driva hotellrörelse bör emellertid sörjas för att myndigheterna kan kontrollera
att dessa villkor uppfylls. Atl uraktlåtenhet härvidlag utgör ett brott,
som kan medföra endast bötesstraff och för vars utredande husrannsakan
inte får ske, hör inte utgöra något hinder. Polisen hör således genom en
särskild föreskrift tillförsäkras tillträdesrätt exempelvis för att kontrollera
antalet gästrum eller gäster eller att hotellvärden fullgör sina skyldigheter
med avseende på gästkontrollen. En sådan föreskrift har sin rätta plats i en
särskild hotellförfattning.

Klassificering av hotellrörelscr m. m.

Någon av offentlig myndighet företagen klassificering av hotell efter
storlek eller standard förekommer inte i vårt land. Även en verksamhet som
avser att i endast ett eller några få rum tillhandahålla bostad mot betalning
betecknas i gällande stadga som hotell- eller pensionatrörelse. Och varje
sådan rörelse får drivas under vilket namn som helst. Både turistutredningen
och departementspromemorian tar avstånd från en officiell klassificering
av hotellen efter standard. De flesta remissinstanser, både myndigheter
och branschorganisationer, har anslutit sig till denna uppfattning.
Som skäl anförs dels svårigheterna att i författning precisera de faktorer
som skulle ligga till grund för klassificering, dels den omfattande kontroll
som skulle behövas. Av yttrandena från en del branschorganisationer framgår
att deras egna åtgärder för att sprida kännedom om standarden i olika
hotell är tillräckliga från konsumentupplysningssynpunkt.

I frågorna om rätten att använda beteckningen hotell och om namnprövning
är meningarna mera delade. Turistutredningen ansåg att beteckningen
hotell borde förbehållas de rörelser för vilka tillstånd fordras och att
namnprövning borde införas samt fick stöd av flertalet remissinstanser som
yttrade sig i dessa frågor. I departementspromemorian anförs emellertid att
turistutredningens förslag inte bör genomföras. I yttrandena över promemorian
är meningarna mera delade i fråga om rätten att använda beteckningen
hotell. Branschorganisationerna och en länsstyrelse delar turistutredningens
mening, kommerskollegium, en länsstyrelse och ytterligare några
remissinstanser följer promemorian medan flertalet inte yttrar sig. Namnprövningen
har endast en förespråkare.

Jag anser att samhället bör öva inflytande på hotellens standard i den mån
det behövs med hänsyn till trygghet för liv, hälsa och egendom och till vissa
grundläggande krav på god ordning. Av min föregående framställning framgår
hur jag i stort anser att samhället bör fullgöra dessa uppgifter och vilka
slags bestämmelser som behövs härför.

Även om de fordringar samhället sålunda ställer på hotell är uppfyllda,
kan självfallet skötseln och standarden i övrigt växla högst avsevärt mellan

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1966

»lika hotell, önskemålen hos skilda kategorier hotellgäster i fråga om standard
och rumspriser måste uppenbarligen tillgodoses. Jag anser emellertid,
i likhet med den i stort sett samstämmiga meningen i denna fråga under
dess hittillsvarande behandling, inte lämpligt att samhället tar på sig ansvar
gentemot hotellgästerna när det gäller standarden i denna mening. Här liksom
på andra områden av näringslivet bör i stället konsumenternas intressen
tillgodoses genom en sund konkurrens. Någon officiell klassificering av
hotell bör således inte införas. På de skäl som anförs i departementspromemorian
vill jag inte heller föreslå någon sådan officiell klassificering, som
skulle bli en följd av prövning och godkännande av olika namn på hotell,
eller någon reglering av rätten att använda beteckningen hotell.

Tillämpningsområdet för en hotellförfattning

Vad beträffar turistutredningens förslag m. m. hänvisar utskottet till
propositionen s. 43—49.

Föredraganden

Enligt den gällande hotellstadgan är hotell- eller pensionatrörelse sådan
verksamhet som avser att åt resande eller andra mot betalning tillhandahålla
möblerad bostad, vare sig ensamt eller i förening med förplägnad. Även
den minsta rörelse som uppfyller dessa förutsättningar utgör hotell eller
pensionat. Hotellstadgans flesta bestämmelser är dock inte tillämpliga på
de minsta rörelserna. Turistutredningen föreslår i huvudsak samma kriterier
på hotell- eller pensionatrörelse som de nu gällande, och i yttrandena över
dess förslag diskuteras bara några smärre utvidgningar. I departementspromemorian
behålls det nuvarande och av turistutredningen föreslagna kriteriet
att bostaden skall vara möblerad. Vidare föreslås i likhet med utredningen
att verksamheten skall vara yrkesmässig. Nytt i promemorieförslaget
är det även i 24 § hälsovårdsstadgan upptagna kriteriet att bostaden är tillfällig.
Vid remissbehandlingen har anförts att den sålunda föreslagna definitionen
på hotell är svårtolkad. Ett stort antal exempel på tolkningssvårigheter
anförs i yttrandena.

Avgörande för de här behandlade frågorna är enligt min uppfattning de
särskilda intressen som skall tillgodoses med en lagstiftning på förevarande
område.

Till en början vill jag då erinra om att intresset av brandskydd i hotell
som jag föreslagit tidigare inte bör tillgodoses i en särskild hotellförfattning
utan i annan lagstiftning. Som jag nämnt i redogörelsen för gällande bestämmelser
anknyter emellertid vissa brandskyddsbestämmelser i byggnadsstadgan,
byggnadsstyrelsens anvisningar till denna och statens brandinspektions
anvisningar angående brandsyn till begreppet hotell eller pensionat.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1966 li)

Framför allt är det betydelsefullt alt byggnadsbestäinmelserna gäller utanför
planlagt oinråde i fråga om vissa hotell. En utvidgning eller minskning av
vad som innefattas i begreppet hotell eller pensionat kan således återverka
bl. a. på skyldigheten att söka byggnadslov. Eftersom emellertid brandskyddet
inte skall tillgodoses enligt hotellförfattningen anser jag att det inte
finns anledning att i detta hänseende utforma den med hänsyn till önskemål
om att göra byggnadsbestäinmelserna tillämpliga i ökad utsträckning.

I fråga om hälsovårdsintresset saknar frågan om hotellförfattningens tilllämpningsområde
betydelse, eftersom bestämmelserna i 24 § hälsovårdsstadgan
avser inte bara hotell och pensionat utan också resanderum, vandrarhem
och annan dylik lokal, vari tillfällig bostad yrkesmässigt tillhandahålls
allmänheten.

Rent allmänt gäller att den som ämnar hyra bostad själv får ta reda på
vad han önskar veta om hyresvärden och om eventuella grannar och medhyresgäster.
Det är inte en samhällsuppgift att utöva någon auktorisation
i dessa hänseenden. För tillfälliga bostäder som det i regel är fråga om i
hotell gör sig speciella synpunkter gällande. Hyresgästen kan i allmänhet
inte i förväg förvissa sig om förhållandena i hotellet. Han är tvärtom enligt
sakens natur oftast nödsakad att beställa rum genom överenskommelse per
telefon eller post eller genom rumsförmedling. På grund härav bör han tillförsäkras
en möjlighet att räkna med att åtminstone vissa elementära krav
på ordning och säkerhet är uppfyllda.

Intresset att underlätta polisens spaningsverksamhet avser i detta sammanhang
framför allt gäster, som inte bor länge på samma hotell.

De intressen som skall tillgodoses föranleder mig på grund av det anförda
att i likhet med departementspromemorian förorda att endast verksamhet
med ändamål att tillhandahålla tillfällig bostad regleras i en särskild hotellförfattning.
I några remissyttranden har befarats svårigheter att avgöra
vad som är tillfällig bostad. Jag vill härtill framhålla att samma uttryck
förekommer i 24 § hälsovårdsstadgan för att ge uttryck åt det särskilda
behovet av sanitära åtgärder i bostäder som byter inneboende ofta. Som
tillfälliga bör enligt min mening inte anses t. ex. upplåtelser till studerande
per termin. I tveksamma fall bör till hotell- eller pensionatrörelse inte hänföras
upplåtelser för tid som är längre än de längsta normalt förekommande
semestertiderna, dvs. i stort sett upplåtelser för längre tid än en månad.
Avgörande bör vara den art av upplåtelser som rörelsen med hänsyn till
omständigheterna får anses huvudsakligen vara avsedd för.

Hyresregleringslagen gäller inte bostadsupplåtelse i sådan hotell- eller pensionatrörelse
för vilken fordras myndighets tillstånd. I några remissyttranden
nämns att hotellstadgan ibland används av hyresvärdar som vill undandra
sig hyreskontroll. Detta har varit möjligt bl. a. därför att stadgan inte
är begränsad till att avse tillfälliga bostadsupplåtelser. I den mån tillstånd
fordras för rätten att driva hotellrörelse — en fråga som jag behandlar i det

20 Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1966

följande — åligger det självfallet tillståndsmyndigheten att i tillståndsärendet
pröva om det verkligen är fråga om sådan rörelse. Även i ärende
hos hyresregleringsmyndigheterna torde enligt vad som framhålls i yttrandena
en sådan prövning kunna ske i viss utsträckning. Har tillstånd för
rörelsen grundats på uppgifter om att den varit avsedd för tillfälliga rumsupplåtelser,
torde man inte vara bunden härav om det t. ex. i ärende om
hyresreglering visas att rörelsen faktiskt bedrivs så att rum hyrs ut för
mera stadigvarande bosättning. Den av mig föreslagna begränsningen till
upplåtelse av tillfällig bostad synes sålunda ägnad att avsevärt öka möjligheterna
att komma till rätta med obehöriga försök att undandra bostäder
från hyreskontroll.

Både i gällande hotellstadga och i de föreliggande förslagen förutsätts att
den bostad som upplåts skall vara möblerad. Kravet på möblering har emellertid
i promeinorieförslaget satts lägre än i gällande stadga så som den
tolkats. Innebörden härav blir framför allt att det stora antalet vandrarhem
som finns i vårt land blir att anse som hotellrörelser. I denna del har förslaget
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av alla remissinstanser utom
Svenska turistföreningen, som driver de flesta vandrarhemmen.

För tillgodoseende av ordningsintressena i samband med den bostadsupplåtelse
det här är fråga om saknar det enligt min mening i och för sig
betydelse om bostaden är möblerad eller inte. Så som begreppet möblerad
uttunnats i promeinorieförslaget skulle det lika gärna kunna slopas helt.
Det upptas f. ö. inte i 24 § hälsovårdsstadgan. Det synes mig emellertid
angeläget att inte avlägsna sig från de kriterier som i verkligheten gäller för
det alldeles övervägande antalet rörelser som det här är fråga om. Eftersom
det inte möter hinder att behålla kriteriet möblerad med den i promemorian
rekommenderade vidsträckta innebörden anser jag mig inte böra förorda
någon ändring på denna punkt.

Frågan om vandrarhemmens ställning bör självfallet inte lösas med utgångspunkt
i möbleringen. Som Svenska turistföreningen anfört är vandrarhemmen
av många olika typer. Redan i föreningens huvudmannaskap får
anses ligga en viss garanti för ordentlig skötsel. Jag anser emellertid att
de i många fall har sådan likhet med sedvanlig hotellrörelse att de inte bör
undantas från en hotellförfattnings tillämplighet. Att de flesta vandrarhem
är öppna endast sommartid utgör inte i och för sig skäl till annan bedömning.
I vad mån storleken får betydelse för tillämpligheten behandlar jag i
det följande för alla typer av hotellrörelser.

Det nuvarande kriteriet att bostad upplåts mot betalning utbyts i de föreliggande
törslagen mot alt upplåtelsen skall vara yrkesmässig. Syftet med
denna ändring är att från hotellbestämmelserna undanta dels verksamhet
som inte drivs affärsmässigt, dels enstaka bostadsupplåtelser och upplåtelser
för vissa kategorier, t. ex. anställda i visst företag.

De bestämmelser som avser att tillgodose ordningsintressena bör enligt

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 ur VJC>C>

min mening inte göras tillämpliga på enstaka upplåtelser av tillfällig bostad
mot betalning. Exempel härpå är att privatpersoner i en ort vid särskilda
tillfällen, t. ex. kongresser, hyr ut rum i sina bostäder. Inte heller gör de
angivna ordningsintressena sig gällande i samband med semesterhem och
liknande anläggningar som ett företag driver för sina anställda eller sommarkolonier
som drivs av ungdomsorganisationer. Först när uthyrningen
sker mera planmässigt och vid flera tillfällen till olika hyresgäster behövs
den nämnda ordningskontrollen. Exempel härpå är uthyrning av s. k. resanderum.
Från ordningssynpunkt saknar det däremot betydelse om verksamheten
utgör bostadsupplåtarens huvudsysselsättning eller får anses som
en bisyssla. I och för sig saknar det också betydelse att verksamheten bedrivs
endast vissa delar av året, t. ex. under sommarsäsongen. Hyrs privatrum ut
genom förmedling av ett hotell eller av särskild turist- eller rumsförmedling,
är det likväl i allmänhet rummets hyresvärd som svarar för ordningen där.
Det är hans sätt att utöva verksamheten som bör avgöra rörelsens art.

Den verksamhet som således bör omfattas av ordningsbestämmelserna
beskrivs lämpligen med uttrycket yrkesmässig. De tolkningssvårigheter som
anförts vid remissbehandlingen torde med hänsyn till vad jag anfört inte
behöva bli alltför stora.

En verksamhet av det slag som jag nu har beskrivit kan drivas med bara
ett eller några få rum. Även den minsta rörelse blir således hotell- eller pensionatrörelse,
liksom i den gällande hotellstadgan. Frågan om i vilken utsträckning
författningsbestämmelser på förevarande område framdeles också
bör gälla för de minsta rörelserna hänger nära samman med frågan om
tillståndstvång för rätten att driva hotell- eller pensionatrörelse. Denna
fråga återkommer jag till senare.

Bostadsupplåtelse som utgör endast ett moment i sådan verksamhet som
vård, tillsyn, utbildning eller uppfostran omfattas f. n. inte av begreppet
hotell- och pensionatrörelse. Någon ändring härvidlag föreslås inte i departementspromemorian.
I många fall gäller det verksamheter som kontrolleras
av statlig eller kommunal myndighet, t. ex. sjukhem, elevhem, ungdomsvårdsskolor.
För dem behövs självfallet inte dessutom den kontroll
som en hotellförfattning skall möjliggöra. Vid remissbehandlingen har anmärkts
att vissa inrättningar av denna art i praktiken inte kunnat hänföras
till någon av de angivna typerna. Exempel härpå är vilohem och konvalescenthem.
S. k. patienthotell i anslutning till sjukhus kan också räknas hit.
Även om bostadsupplåtelsen i dessa fall är tillfällig och yrkesmässig synes
de ordningsintressen som motiverar särskilda hotellbestämmelser inte vara
särskilt framträdande. Ju närmare anknytningen är till den vårdande eller
undervisande delen i verksamheten, desto mindre skäl finns att anse denna
som hotell- eller pensionatrörelse. Om rörelsen inte blir underkastad tillsyn
av de myndigheter som utövar tillsyn på sjukvårdens område, bör den hänföras
till hotellrörclse, när villkoren i övrigt härför är uppfyllda. Vad som

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1966

anförs i departementspromemorian om konvalescenthem synes mig här
kunna tjäna till ledning vid bedömningen av gränsfall.

Tillståndstvång för hotellrörelse

Utskottet hänvisar i fråga om turistutredningens förslag m. m. till propositionen
s. 54—59.

Föredraganden

I det föregående har jag föreslagit att brandskydd och hälsovård i hotell
skall tillgodoses bl. a. genom byggnadslagstiftningen. Det innebär att kontroll
av hotellbyggnader och hotellokaler sker genom den förprövning som
sker i ärende om byggnadslov. Till denna del av hotellkontrollen återkommer
jag.

En särskild hotellförfattning bör som jag nämnt förut innehålla de bestämmelser
som behövs för att tillgodose vissa krav på ordning och säkerhet
i hotell. Den kontroll som fordras härför avser främst den person som driver
hotellrörelse samt hotellgästerna. Även i vissa andra hänseenden har jag
funnit en kontroll behövlig. Kontrollen kan i princip ordnas på skilda sätt.
När det gäller hotellvärden kan den ske innan rörelsen påbörjas. Man får då
en ordning med tillståndstvång. Kontrollen kan också begränsas till övervakning,
regelbunden eller sporadisk, av de rörelser som drivs. För att kontrollmyndigheten
skall få kännedom om rörelserna blir det i så fall nödvändigt
med anmälningsskyldighet. En kombination av de olika kontrollsystemen
kan också tänkas.

Kontrollen av hotellgästerna kan självfallet endast ske fortlöpande. Hur
den bör anordnas har jag redogjort för tidigare. Till därmed sammanhängande
frågor om hotelliggare återkommer jag i samband med detaljerna
i en hotellförfattning. Den kontroll som bör ske genom besiktning av polisen
har jag också behandlat förut. I fortsättningen av detta avsnitt ämnar jag
behandla endast frågorna om tillstånd och anmälan.

Enligt 1917 års hotellstadga fordras tillstånd för rätten att driva hotelleller
pensionatrörelse, som har minst fem gästrum eller är avsedd att ta emot
minst nio gäster samtidigt. En tidigare gällande skyldighet att anmäla igångsättning
av mindre hotell- och pensionatrörelser till polisen upphävdes år
1954 i samband med tillkomsten av den nya utlänningslagstiftningen. Även
de små rörelserna, för vilka inte behövs tillstånd, utgör enligt hotellstadgan
hotell- eller pensionatrörelser. Detta har emellertid inte någon större praktisk
betydelse, eftersom flertalet bestämmelser i stadgan inte är tillämpliga på
dem. Bestämmelserna i 4 och 34 §§ om utländsk resande samt i 46 § andra
stycket om vitesförbud mot utövande av rörelse omfattar dock även de små
rörelserna.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1966

Både i turistutredningens förslag och i departementspromemorian föreslås
att systemet med tillståndstvång skall bestå för de större rörelserna. I båda
förordas också skyldighet att anmäla igångsättning av de små rörelserna.
Turistutredningen anser vidare att endast tillståndsrörelserna bör hänföras
till hotell- eller pensionatrörelse, medan promemorian i detta avseende behåller
rådande ordning. I promemorian anförs som skäl för tillståndstvång
i huvudsak endast de ordnings- och säkerhetsintressen som påkallar förhandsprövning
av den som ämnar driva hotellrörelse. Vid remissbehandlingen
av promemorian har erinran mot systemet med tillståndstvång gjorts
endast av kommerskollegium och Svenska stadsförbundet.

Jag har i ett tidigare avsnitt av min framställning kommit fram till att
i den allmänna ordningens och säkerhetens intresse vissa särskilda krav
måste ställas på den som driver eller förestår hotellrörelse. De allmänna och
enskilda intressen som motiverar dessa krav har enligt min mening betydande
styrka. Det synes mig därför tveksamt om det är tillräckligt med ett
kontrollsystem som innebär endast att samhället genom sina myndigheter
i efterhand kan ingripa mot bristfälligt skötta hotellrörelser. Som framhålls
i något yttrande är det betydligt svårare att komma till rätta med missföihållanden
sedan en hotellrörelse väl börjat drivas.

Redan vid hotellstadgans tillkomst (se prop. 1917: 80 s. 25) stod det klart
att tillståndstvång skulle innebära en väsentlig inskränkning i näringsfriheten.
Föredragande departementschefen framhöll emellertid att avsikten
inte var att på något sätt hindra välfrejdade och laglydiga personer att forsörja
sig genom att driva hotellrörelse utan endast att utestänga dem vilkas
verksamhet på detta område kunde sägas utgöra en fara för allmän ordning,
säkerhet och sedlighet. Allmän enighet rådde om behovet av tillståndstvång.
Departementschefen fann att en inskränkning i näringsfriheten här var påkallad
och skulle medföra fördelar, under det att några olägenheter därav
knappast behövde befaras för lojala näringsidkare. Med hänsyn till vad jag
nyss anfört anser jag, i enlighet med föreliggande utredningsförslag som
de flesta remissinstanserna godtagit, att övervägande skäl alltjämt talar för
att tillståndstvånget behålls.

Vid tillkomsten av 1917 års hotellstadga stod det klart att tillstånd inte
kunde fordras för de minsta rörelserna. Samma inställning ligger till grund
för de båda föreliggande utredningsförslagen. Vid remissbehandlingen av
departementspromemorian har endast några få remissinstanser förordat tillståndstvång
för alla hotellrörelser.

Frågan om storleken av de hotellrörelser för vilka tillstånd skall fordras
hänger nära samman med promemorieförslaget om att återinföra anmälningsskyldighet
för de rörelser som inte omfattas av tillståndstvånget. Detta
förslag har behandlats endast av några få remissinstanser. De tre länsstyrelser
som yttrat sig häröver har avstyrkt en anmälningsskyldighet för de minsta
rörelserna. I detta hänseende är jag ense med dessa länsstyrelser. Den i

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1966

några yttranden föreslagna lösningen med tillståndstvång för vissa rörelser,
anmälningsskyldighet för andra och frihet för de minsta innebär att två
storleksgränser behöver dras. Av remissyttrandena framgår att följden
härav skulle bli så många gränsdragningsproblem att systemet skulle bli
alldeles för invecklat och medföra rättsosäkerhet. Jag förordar därför att
det nuvarande systemet behålls, dvs. tillståndstvång för vissa rörelser men
ingen anmälningsskyldighet.

Kraven på hotellvärdens person bör vara lika stränga i stora och små rörelser.
Detta behöver emellertid inte nödvändigt innebära att kontrollen
utlormas så att tillstånd fordras för dem alla. De skäl som anförts mot anmälningsskyldighet
för de små rörelserna utgör i än högre grad skäl mot tillståndstvång
för dem. Jag anser därför att det inte är anledning att sänka
gränsen för tillståndstvångets inträde från den nuvarande med fem rum eller
nio gäster till exempelvis tre rum eller fem gäster. Å andra sidan finner jag
det inte motiverat att höja gränsen till åtta rum eller tio gäster så som föreslagits
i promemorian. Dess förslag hänger nämligen samman med förslaget
om anmälningsskyldighet för de mindre rörelserna, vilket jag inte anslutit
mig till. Vid den avvägning som mot denna bakgrund kan göras saknas det
enligt min mening skäl att gå ifrån den nuvarande gränsen för tillståndstvångets
inträde, när gränsen skall sättas med hänsyn till det här behandlade
ordningsintresset.

Tillståndskravet har betydelse för tillämpligheten i vissa fall av byggnadsstadgan
och byggnadsstyrelsens anvisningar. Från byggnadsstyrelsen har
jag inhämtat att byggnadsanvisningarna för hotell inte lämpligen kan avse
mindre hotellrörelser än dem som har fem rum samt att anvisningarna måste
göras utförligare för hotell med mer än åtta rum. Redan enligt 32 § i den
nuvarande hotellstadgan görs en liknande skillnad mellan hotell av olika
storlek, och från byggnadsstyrelsen har upplysts att det inte medför någon
olägenhet med en motsvarande uppdelning i byggnadsanvisningarna för
hotell. Jag finner på grund härav att det med hänsyn till förhållandet mellan
byggnadslagstiftningen och en ny hotellförfattning inte möter något hinder
att behålla den nuvarande gränsen för tillstånd, dvs. fem rum eller nio
gäster.

På grund av det anförda föreslår jag att den gällande gränsen för tillståndsskyldighetens
inträde behålls.

Skyldigheten att avfordra gäster personuppgifter och anteckna dem på
sådant sätt att de kan hållas tillgängliga för polisen bör inte åligga de minsta
rörelserna om det inte förordnas för speciella fall. Skyldigheten bör som
hittills gälla endast för tillstandsrörelserna. Bestämmelser om polismyndighetens
tillträdesrätt och om förbud att driva rörelse bör omfatta även rörelser
som är så små att de inte fordrar tillstånd.

Mitt förslag innebär sålunda att även de minsta rörelserna som hittills
i författningen betecknas som hotell- eller pensionatrörelser samt att för -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1966

fattningsbestämmelscrna inte görs tillämpliga i samma man på större och
mindre rörelser.

Tillslåndsmyndighct

Vad beträffar tidigare utredningar in. in. hänvisar utskottet till propositionen
s. 63—69.

Före draganden

För att anordna hotell eller pensionat fordras f. n. i allmänhet dels byggnadsnämndens
lov i fråga om byggnaden eller lokalen, dels länsstyrelsens
tillstånd att däri driva hotell- eller pcnsionatrörelse. Länsstyrelsens prövning
omfattar inte bara sökandens person utan även byggnadens eller lokalens
beskaffenhet. I sistnämnda hänseende utgör länsstyrelseprövningen således
en överprövning av byggnadslovet. Denna ordning är en följd bl. a. av att
byggnadstekniska bestämmelser om hotell och pensionat från början varit
upptagna i hotell stadgan.

För att på detta område fullfölja arbetet med att förenkla byggnadslagstiftningen
har i departementspromemorian föreslagits att alla byggnadsbestämmelser
om hotell inryms i byggnadslagstiftningen och byggnadsstyrelsens
anvisningar till byggnadsstadgan. Detta förslag har jag biträtt. I promemorian
föreslås vidare att den byggnadstekniska prövningen skall uteslutande
göras enligt byggnadslagstiftningen och byggnadsanvisningarna,
dvs. av byggnadsnämnden i ärende om byggnadslov. Den tillståndsprövning
som behövs med hänsyn till ordningsintressena skall enligt promemorian
handhas av polismyndigheten. Vid remissbehandlingen har förslaget att helt
förlägga prövningen av hotellbyggnadens beskaffenhet till byggnadsnämnden
tilldragit sig huvudintresset. Ett betydande antal remissinstanser anför att
byggnadsnämnderna och de kommunala befattningshavare, som de kan
anlita, i många kommuner inte är kompetenta att avgöra de byggnadstekniska
frågor som angår brandskydd och hälsovård i hotell. I dessa remissyttranden
föreslås därför olika åtgärder för att säkerställa en sakkunnig
prövning, nämligen skyldighet för byggnadsnämnden att i byggnadslovsärendet
inhämta yttrande från olika statliga länsorgan, skyldighet att underställa
byggnadslovsbeslutet länsstyrelsens prövning samt behållande av
länsstyrelsen som tillståndsinyndighet i fråga om hotellbyggnadens eller
hotellokalens beskaffenhet.

De nämnda farhågorna är inte helt ogrundade. I en del kommuner saknar
byggnadsnämnderna tillgång till den tekniska sakkunskap som behövs. Detta
är emellertid en olägenhet som gäller inte bara de byggnadsärenden som
avser hotellbyggnader utan också ärenden angående andra byggnader. Den
mindre tillfredsställande prövning av ärenden om byggnadslov för hotell

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1966

som omvittnas i en del remissyttranden kan sannolikt delvis förklaras av att
byggnadsnämnderna i dessa fall ansett sig inte behöva vidta särskilda åtgärder
för att skaffa sig tillgång till teknisk sakkunskap eftersom länsstyrelsen
i vart fall haft att pröva även de byggnadstekniska frågorna i ärendet
om hotellrörelsetillstånd. Som framhålls i ett yttrande finns det emellertid
anledning att räkna med att byggnadsnämnderna gör vad de kan för att
förse sig med erforderlig sakkunskap om deras ansvar ökas. Möjligheterna
härtill blir större i samma mån som samarbetet i kommunblock byggs ut
och större kommuner bildas.

Även utanför byggnadsnämnden finns befattningshavare som skall anlitas
som sakkunniga i byggnadsärenden, nämligen brandchef och hälsovårdsinspektör.
Som påpekas i en del remissyttranden saknar dessa befattningshavare
på sina håll den tekniska sakkunskap som behövs. Den nya brandlagstiftningen
och det ökade interkommunala samarbetet har emellertid
medfört att brandchefer heltidsanställts i avsevärd utsträckning. Sådana
brandchefer besitter tillräcklig sakkunskap för att kunna biträda byggnadsnämnderna
i hotellbyggnadsärenden. Reformen på brandförsvarets område
innebär också förbättrad utbildning av de deltidsanställda brandcheferna.
På hälsovårdens område medför det kommunala samarbetet och tillkomsten
av större kommuner på liknande sätt att allt flera kvalificerade
hälsovårdsinspektörer anställs.

För att byggnadsnämnderna rätt skall kunna fullgöra sina uppgifter fordras
emellertid också att de verkligen utnyttjar den sakkunskap som finns
inom kommunen. Att nämnden anlitar sina egna befattningshavare är självfallet,
men det är också viktigt att brand- och hälsovårdsmyndigheterna bereds
tillfälle att medverka på ett tidigt stadium. Det är anledning att något
behandla samrådet mellan de kommunala myndigheterna innan den vid remissbehandlingen
väckta frågan om skyldighet att inhämta yttrande av
länsorgan tas upp.

Redan i samband med tillkomsten av 1958 års hälsovårdsstadga (prop.
1958: R 46 s. 112—113) framhölls vikten av att byggnadsnämnden så tidigt
som möjligt i ett byggnadsärende inhämtar hälsovårdsnämndens yttrande.
Inte minst från allmänhetens synpunkt ansågs det bättre att hälsovårdsnämnden
bereds möjlighet att förebygga förhållanden som kan orsaka sanitär
olägenhet än att nämnden i efterhand skall söka komma till rätta med
olägenheten. Enligt 1 § byggnadsstadgan åligger det byggnadsnämnden att
samarbeta med övriga myndigheter vilkas verksamhet berör nämndens arbetsområden
eller vilkas bedömanden är av betydelse för nämndens verksamhet.
Av förarbetena till denna bestämmelse (SOU 1957: 21 s. 202, prop.
1959: 168 s. 163, 184, 196, 302) kan utläsas att det ansetts ofrånkomligt
att vederbörande föredragande i byggnadsnämnden ser till att nämnden
får kännedom om bl. a. brandchefens och hälsovårdstjänstemannens synpunkter
på frågor inom deras verksamhetsområden. Vid tillkomsten av

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1966

1962 års brandlagstiftning anfördes härom (prop. 1962:12 s. 142) att det
visserligen kunde inträffa att brandchefen saknade byggnadsteknisk utbildning
men att detta inte borde utgöra anledning för byggnadsnämnden att
underlåta samråd med brandchefen. En sådan brandchef har nämligen
möjlighet att vända sig till högre brandteknisk sakkunskap.

Jag vill här tillägga alt byggnadsnämnd i ärende om byggnadslov för hotell
eller pensionat bör bereda polismyndigheten tillfälle att yttra sig, exempelvis
om den tilltänkta rörelsens belägenhet från ordningssynpunkt.

Vid byggnadsstadgans tillkomst (prop. 1959: 168 s. 196) ansågs att författningsbestämmelser
om byggnadsnämnds samråd med de länsmyndigheter,
som har med byggnadsväsendet att skaffa, t. ex. länsarkitekt, inte
skulle få någon större betydelse i praktiken. Föredragande departementschefen
utgick nämligen från att byggnadsnämnden alltid skulle komma att
tillmötesgå önskemål från sådana myndigheter att få framlägga sina synpunkter
för nämnden. På detta sätt kan således det i några remissyttranden
framställda önskemålet om utnyttjande av länsorganens sakkunskap tillgodoses
utan författningsbestämmelser om remisskyldighet, vilka skulle stå
i strid mot byggnadsstadgans bestämmelser om byggnadsnämndens verksamhet.

Jag vill i enlighet med vad som anfördes vid hälsovårdsstadgans tillkomst
(prop. 1958: B 46 s. 114), men med mera generell giltighet på förevarande
område, understryka vikten av att byggnadsnämnden inte ger dispens från
bestämmelser och anvisningar om hotell utan samråd med de sakkunniga
organen.

Att sådant samråd som jag här har beskrivit verkligen kommer till stånd
är enligt min mening en avgörande förutsättning för att byggnadsfrågorna
angående hotell skall föras över till handläggning av endast byggnadsnämnderna.
Beslut om beviljat byggnadslov för ett hotell kan inte överklagas av
företrädare för brand- och hälsovårdsintressena. Skulle byggnadsnämnden
åsidosätta eller försumma dessa intressen — vilket flera remissinstanser befarar
-—- kan brand- och hälsovårdsmyndigheterna emellertid ingripa med förelägganden
i efterhand enligt brandlagen och hälsovårdsstadgan. Med hänsyn
till den byggandes rättssäkerhet gäller den principen att ett av byggnadsnämnd
godkänt byggnadssätt inte bör ändras genom sådana förelägganden.
Såvitt gäller brandsyneförelägganden har emellertid ansetts (prop. 1962: 12
s. 142) att principens tillämpning förutsätter att brandteknisk sakkunskap
beretts tillfälle att i samband med byggnadsnämndens granskning särskilt
ta till vara brandsäkerhetsintresset. Byggnadsnämnden bör således inte försätta
den byggande i den situationen att han efter byggnadslovet kan bli
ålagd att utföra dyrbara ändringsåtgärder som kunde ha förebyggts genom
tidigt samråd med sakkunskap på brand- eller hälsovårdsområdet.

Farhågor beträffande byggnadsnämndernas kompetens yppades vid tillkomsten
av förordningen den 1 december 1961 (nr 568) om brandfarliga

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1966

varor (se prop. 1961: 173 s. 59, 63). Dessa farhågor ansågs emellertid överdrivna
och hindrade inte att byggnadsnämnderna gjordes till tillståndsmyndigheter
i ärenden om bl. a. förvaring, hantering och försäljning av olja och
andra brandfarliga varor.

Det förhållandet att bestämmelser om hotellbyggnader och hotellokaler
finns både i hotellstadgan och i byggnadsstadgan jämte anvisningarna till
denna har sannolikt i någon mån bidragit till sådan mindre tillfredsställande
handläggning av liotellbyggnadsärendcn som nämnts vid remissbehandlingen.
Om som jag föreslår alla byggnadstekniska bestämmelser om hotell
samlas i byggnadsstyrelsens anvisningar -— till yttermera visso i moderniserad
form — och sålunda införlivas med det komplex av bestämmelser som
ständigt tillämpas inom byggnadsverksamhetens alla områden, kan man
säkerligen räkna med att byggnadsnämndernas arbete med hotellärendena
kommer att underlättas. Föreskrifter och anvisningar om hotell kommer
inte att uppfattas som en genom speciallagstiftning föreskriven skärpning
på en del av byggnadsnämndens verksamhetsområde.

Det anförda har lett mig till uppfattningen att det för framtiden finns
tillräckliga förutsättningar att i enlighet med promemorieförslaget överlåta
den byggnadstekniska prövningen av hotellbyggnader och hotellokaler på
byggnadsnämnderna.

Härefter återstår frågan vilken myndighet som bör meddela tillstånd att
driva hotellrörelse. Prövningen skall enligt promemorieförslaget avse ordning
och säkerhet och främst inriktas på sökandens personliga lämplighet.
Förslaget innebär att det nuvarande provisoriet med länsstyrelsen som tillståndsmyndighet
ersätts med den även av domstolskommittén och polisberedningen
förordade ordningen att polismyndigheten beviljar tillstånd. Vid
remissbehandlingen har kommunförbunden uttalat sig för att någon kommunal
myndighet blir tillståndsmyndighet. I några yttranden anses att länsstyrelsen
bör ha denna funktion. De flesta remissinstanserna tillstyrker eller
lämnar utan erinran förslaget att polismyndigheten blir tillståndsmyndighet.

Rätten att driva hotellrörelse skall inte vara beroende av någon behovsprövning.
Endast sökandens person skall prövas. I dessa hänseenden föreligger
överensstämmelse med vad som gäller om rätten att utöva vissa andra
slag av näringar där sökandens personliga förhållanden har betydelse. För
att utröna sökandens personliga förhållanden behövs tillgång bl. a. till polisens
register. På grund av det anförda och vad som nämnts i promemorian
anser jag inte nödvändigt eller lämpligt att byggnadsnämnden eller annat
kommunalt organ blir tillståndsmyndighet. I valet mellan polismyndighet
och länsstyrelse förordar jag polismyndigheten. Polischefernas kvalifikationer
och besvärsrätten borgar för fullgod rättssäkerhet.

Med anledning av vad som anförts i vissa remissyttranden om kompetensgränser
mellan byggnadsnämnden och polismyndigheten vill jag framhålla
att det inte bör ankomma på polismyndigheten att pröva om hotell är så

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1966

.beläget och inrättat att utrymnings- och brandsläckningsanordningarna är
betryggande. Har genom byggnadslov fastslagits att en byggnad eller lokal
får användas som hotell, bör polismyndigheten inte med åberopande av dess
läge eller beskaffenhet kunna hindra att byggnaden eller lokalen används
för nämnda ändamål. En annan sak är att det ankommer på polismyndigheten
att pröva om en viss person på grund av olämplighet bör vägras eller
förbjudas att driva hotellrörelse i byggnaden eller lokalen.

Mot denna bakgrund synes den enskilde själv böra avgöra om han vill
söka byggnadslov före hotellrörelsetillstånd eller tvärtom. Polismyndigheten
bör som en serviceåtgärd underrätta sökande om att han kan vara skyldig
att söka byggnadslov.

Besiktningskostnad

Vad beträffar gällande bestämmelser m. m. hänvisas till propositionen
s. 74—76.

F öre dragan den

Med den ordning jag föreslagit i fråga om anordnande och drift av hotellrörelse
kommer en viss besiktning att utövas av byggnadsnämnden. Kostnadsfrågorna
bör därvid behandlas enligt bestämmelserna i byggnadslagstiftningen.
Brandsyn och hälsovårdskontroll sker utan kostnad för den
enskilde. Detsamma gäller den kontroll som polisen har att utöva i fråga om
hotellrörelser. I det föregående har jag funnit det nödvändigt att behålla den
nuvarande regelbundet återkommande besiktningen av elektriska anläggningar
i hotell. Vad jag anfört därvid ger vid handen att besiktningarna skall
utföras av särskild sakkunnig på detta område. Ifrågavarande fackmän är
enskilda företagare och ersättning måste således utges till dem för varje särskild
förrättning. För sådan ersättning bör alltjämt den svara som driver
hotellrörelsen.

Specialmotivering

I anledning av vad som anförts i den i ämnet väckta motionen må här
återges föredragandens uttalanden i anslutning till författningsförslagets
2, 10 och 13 §§. 2 § anger för vilka rörelser tillstånd fordras och villkoren
för tillstånd. 10 § stadgar att hotell- eller pensionatsrörelse skall drivas så
att den icke föranleder fara för allmän ordning och säkerhet. I 13 § meddelas
bestämmelser angående gästkontroll.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1966

2 §•

Föredraganden. En gränsdragning sådan som den förevarande medför som
framgår av remissyttrandena självfallet vissa tolkningssvårigheter. Vissa
av dem är lösta i departementspromemorian och jag ansluter mig till vad som
anförs där. I övrigt anser jag att antalet sängplatser, i form av fasta eller fristående
sängar, i första hand måste ligga till grund för bedömningen av det
antal gäster gästrummen och rörelsen är avsedd för. Att extrasängar finns
och ibland ställs till förfogande, exempelvis för barn, bör inte påverka bedömningen.
Visar det sig däremot under verksamhetens gång att sådana
sängplatser regelmässigt ställs till förfogande, kan det vara anledning att ompröva
tillståndsfrågan. Paragrafens lydelse ger vid handen att tillstånd kan
fordras även om inte alla gästrum är avsedda som tillfällig bostad. Det blir
i fall då rum hyrs ut till fasta gäster nödvändigt att med ledning av 1 § bedöma
om rörelsen som helhet är en verksamhet med ändamål att tillhandahålla
tillfällig bostad. I fråga om omöblerade rum kan jag, under erinran
om vad jag förut nämnt därom, ansluta mig till polismyndigheten i Malmö.
I fråga om s. k. uppackningsrum torde möbleringen och den faktiska användningen
i varje särskilt fall få avgöra om det skall anses som gästrum.

Tillstånd avser rörelse i viss byggnad eller hotellägenhet. Självfallet kan
ett tillstånd meddelas för en rörelse i flera byggnader eller lägenheter.

Av andra stycket, som behandlar villkoren för tillstånd, framgår att
tillstånd skall meddelas om det inte finns anledning anta att sökanden skall
driva rörelsen så att fara för allmän ordning och säkerhet uppstår. Prövningen
av hur sökanden kan antas komma att driva rörelsen görs av polismyndigheten.
Vid utredningen bör användas tillgängliga polisregister, som
ger upplysning om sökandens vandel. Den som dömts för våldsbrott, sedlighetsbrott
eller tillgrepps- eller förskingringsbrott bör i allmänhet vägras
tillstånd. Detsamma gäller den som dömts för olovlig försäljning av rusdrycker
eller narkotika eller som är samhällsfarligt asocial. Även andra
former av brottslighet eller asocialitet kan ge fog för antagandet att sökanden
kommer att driva hotellrörelse på ett sätt som medför fara för allmän
ordning och säkerhet. Är sökanden juridisk person kan det i undantagsfall
vara anledning att undersöka den eller de fysiska personer som står
bakom.

Även andra källor till upplysning om sökanden kan användas. Är sökanden
känd för att i annan verksamhet tredskas med att efterkomma myndigheternas
förelägganden att vidta sådana åtgärder som behövs för allmän
ordning och säkerhet, exempelvis till skydd för annans liv eller hälsa, kan
tillstånd vägras honom. Upplysningar av denna art bör givetvis beaktas även
när sökanden är juridisk person.

Prövningen skall inte omfatta behovet av den tillämnade hotell- eller pensionatrörelsen.
Inte heller skall sökandens utbildning eller ekonomiska
möjligheter att driva rörelsen prövas.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1966
10 §.

Paragrafen är tillämplig även på rörelse för vilken tillstånd inte behövs.
Fara för allmän ordning och säkerhet inbegriper fara för all slags brottslighet,
även sedlighetsbrott (jfr prop. 1964:128 s. 70), och för samhällsfarlig
asocialitet.

13 §.

Paragrafen är tillämplig på alla hotellgäster oavsett ålder, egenskap av
resande och nationalitet. I fråga om de uppgifter som skall avfordras gäst
föreligger följande avvikelser från 1917 års hotellstadga. Uppgift om födelsetid
skall avfordras även svensk gäst; den gällande stadgan innehåller bara
en rekommendation härom. Uppgift om nationalitet eller medborgarskap
skall avfordras också svensk gäst. Gällande stadga förutsätter att det alltid
på annat sätt kan konstateras att gästen är utlänning. Så torde numera knappast
vara fallet. Denna utvidgade uppgiftsskyldighet kan inte anses besvärande
för svenska gäster. Uppgift om födelseort fordras inte till skillnad mot
vad som gäller enligt 1917 års stadga. Uppgift härom behöver inte avkrävas
enligt utlänningskungörelsen. Spaningsintresset synes inte kräva att födelseorten
uppges. Den ort där gästen senast uppehållit sig behöver f. n. inte uppges
av svensk gäst. Medborgare i de övriga nordiska länderna har här befriats
från att lämna denna uppgift. Detsamma gäller uppgift om vart gäst
närmast ämnar bege sig när han lämnar hotellet. Genom de gjorda avvikelserna
från gällande hotellstadga blir bestämmelserna enhetliga för hotellgäster
från alla de nordiska länderna.

De uppgifter som enligt förevarande paragraf skall avfordras hotellgäst
skall också enligt utlänningskungörelsen avfordras utlänning som inte är
medborgare i något av de nordiska länderna. Beträffande sådan utländsk
hotellgäst gäller därutöver vad som föreskrivs i utlänningskungörelsen i
fråga om bostadsupplåtelse. Sådan gäst skall alltså också avfordras de i
47 § 1 mom. utlänningskungörelsen uppräknade uppgifterna om dagen för
inresa, den ort där han senast uppehållit sig och vistelsetillstånd.

Det har inte ansetts behöva utsägas särskilt att uppgifter om den som står
under annans vårdnad eller förmynderskap får avfordras vårdnadshavaren
eller förmyndaren.

Andra stycket är tillämpligt på alla sådana rörelser som avses i förordningen.
Förordnande enligt andra stycket bör meddelas endast i särskilda
fall, såsom då rikets säkerhet, utredning eller spaning vid svår brottslighet
eller särskilda förhållanden i gränsorter gör det nödvändigt. Det ankommer
på rikspolisstyrelsen att vid behov ange riktlinjer härför. Anmälningsskyldigheten
enligt utlänningskungörelsen avser inte den som inte fyllt sexton
år. Samma begränsning bör polismyndigheten kunna föreskriva i sitt förordnande.
Anmälningsskyldighet i fråga om gäster i hotellrörelser bereder inga
större svårigheter, eftersom uppgifterna enligt första stycket redan finns i

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1966

gästförteckningen. För de små rörelserna förutsätts för att en anmälningsskyldighet
skall kunna åläggas den som driver rörelsen att han är skyldig avfordra
gästerna de uppgifter som behövs, dvs. i allmänhet de uppgifter som
anges i första stycket. Nämnda skyldighet följer enligt andra stycket andra
punkten av förordnandet. För de ej tillståndskrävande rörelserna innebär
förordnandet att anmälningsskyldigheten blir förenad med skyldighet att
föra gästförteckning. Som jag strax kommer till kan de formulär som behövs
utformas så att detta inte innebär något nämnvärt besvär för den som driver
rörelsen.

De angivna reglerna gör det möjligt att ha en blankett för alla gästkategorier,
så anordnad att de uppgifter som skall avfordras endast medborgare
i annat än nordiskt land antecknas efter de uppgifter som skall avfordras
alla gäster. Blanketterna kan förvaras så att de bildar en gästförteckning,
som bör ersätta den hotelliggare som avses i 34 § gällande stadga. I den
män anmälan om gäster skall göras till polismyndigheten —- enligt 49 §
utlänningskungörelsen alltid i fråga om gäst från annat än nordiskt land
och efter förordnande enligt andra stycket i fråga om annan gäst — kan
genomslagskopia göras av blanketten. Det bör vara möjligt att anordna blanketter
som kan användas för uppgifter om deltagare i gruppresor. På rikspolisstyrelsen
bör ankomma att, med beaktande av vad som föreskrivs om
anmälan enligt utlänningskungörelsen, bestämma formulär till blanketter
för gästförteckning och närmare reglera hur anmälningsskyldighet skall
fullgöras.

De uppgifter, som avses i tredje stycket och som skall lämnas enligt utlänningskungörelsen,
skall som framgår av lydelsen föras in i gästförteckning
endast om sådan skall föras.

Utskottet

Den gällande hotellstadgan kom till år 1917. Den ändrades genomgripande
år 1932 men den har likväl sedan många år tillbaka ansetts vara i behov av
en omarbetning. Reformbehovet har blivit än mer framträdande efter tillkomsten
av en ny hälsovårdsstadga år 1958, ny byggnadsstadga år 1959 samt
ny brandlag och brandstadga år 1962. I förevarande proposition begärs riksdagens
yttrande över förslag till en helt ny hotellförordning.

Förslaget innebär bl. a. följande. Huvuddelen av hotellstadgan består av
bestämmelser om brandskydd. De är av övervägande byggnadsteknisk art.
Förslaget till ny förordning saknar helt dylika bestämmelser. Hotellstadgans
by§§nadstekniska bestämmelser förs i stället över till byggnadsstyrelsens
anvisningar till byggnadsstadgan. Den fortlöpande tillsynen över brandskyddet
avses skola ske enligt brandlagstiftningens bestämmelser om brandsyn
och sotning. Förslaget saknar även bestämmelser om skydd mot sanitär
olägenhet. Föreskrifter härom utöver dem som finns i byggnads- och hälso -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 ur 7.966 153

vårdslagstiftningen har ej ansetts vara erforderliga. Frågor om hotells
beskaffenhet med hänsyn till brandskydd och hälsovård skall sålunda i
fortsättningen prövas av byggnadsnämnden i ärende om byggnadslov för
hotellet samt av brandsynelorrättare och hälsovårdsnämnd under rörelsens
gång.

Med hotell- eller pensionalsrörelse avses i förslaget yrkesmässig verksamhet
med ändamål att tillhandahålla tillfällig möblerad bostad. Rörelse
som är avsedd huvudsakligen för uthyrning av stadigvarande hostad omfattas
sålunda inte av förordningen. Däremot blir den tillämplig på vissa
rörelser som f. n. inte anses som hotell- eller pensionatsrörelse. Hit hör bl. a.
vandrarhemmen. Liksom f. n. skall fordras tillstånd att driva hotell eller
pensionatsrörelse, som är avsedd att samtidigt ta emot minst nio gäster eller
som omfattar minst fem gästrum. Tillståndsprövningen, som skall avse
endast sökandens person, flyttas över från länsstyrelserna till polismyndigheterna.
Tillstånd skall meddelas om det inte finns anledning anta, att den
som söker tillstånd skall driva rörelsen så att fara för allmän ordning och
säkerhet uppkommer (2 §). I 10 § föreskrivs att hotell- eller pensionatsrörelse
skall drivas så att den icke föranleder fara av nämnt slag. Bestämmelserna
om gästkontroll ändras och förenklas i viss utsträckning. Ändringarna
innebär hl. a. att bestämmelserna blir lika för medborgare i alla
de nordiska länderna (13 §).

I motionen 11:931 hemställs att vissa däri anförda synpunkter måtte
beaktas. Dessa innebär i huvudsak följande. Föredragandens uttalande i
motiven till 2 § därom att den som dömts för våldsbrott, sedlighetsbrott eller
tillgrepps- eller förskingringsbrott i allmänhet bör vägras tillstånd att driva
hotell- eller pensionatsrörelse synes innebära att var och en som dömts för
något av de nämnda brotten riskerar att för all framtid avstängas från möjligheten
att starta sådan rörelse. Uttalandet i anslutning till 10 § av innebörd
att fara för allmän ordning och säkerhet inbegriper bl. a. fara för samhällsfarlig
asocialitet befaras vidare med hänsyn till de vaga kriterier som uppställts
i lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet i onödan försvåra
bostadsproblemen även för personer med måttligt asociala tendenser. I fråga
om gästkontrollen finner motionären det svårbegripligt varför hänsynen till
nordisk samordning skall framtvinga krav på uppgift om medborgarskap
även för svenska gäster. Han påpekar även att formuleringen »medborgarskap
eller nationalitet» är oklar och svårtolkad samt ifrågasätter huruvida
kravet på uppgift om yrke eller titel fyller någon uppgift.

Som departementschefen anfört är det ett ordnings- och säkerhetsintresse
att det finns möjlighet att hindra personer som kan antas vara mindre nogräknade
från att driva eller förestå hotellrörelse. Upplysningar om exempelvis
tidigare brottslighet spelar självfallet en stor roll för bedömande av
en sökandes pålitlighet och lämplighet för sådan verksamhet. Vid prövningen
bör emellertid hänsyn tas till samtliga omständigheter i det särskilda

34 Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1966

fallet. Det bör sålunda, om omständigheterna i övrigt talar för att tillstånd
bör meddelas, vara möjligt att bortse från exempelvis en enstaka ringare
förseelse och i viss män även från mera allvarliga brott, som ligger långt
tillbaka i tiden. Det av motionären åsyftade uttalandet i anslutning till 2 §
i förslaget till förordning låter sig väl förena med vad utskottet nu anfört.
Någon egentlig motsättning mellan vad departementschefen uttalat och den
uppfattning motionären synes ha torde därför icke föreligga.

Stadgandet i 10 § avser att förebygga att hotellrörelse drivs så att fara för
bl. a. samhällsfarlig asocialitet uppkommer. Vad som förstås härmed får
bedömas mot bakgrunden av 1964 års lag om åtgärder mot samhällsfarlig
asocialitet. Denna lag ger möjligheter till ingripande då någon underlåter
att efter förmåga söka försörja sig hederligt samt för ett sådant asocialt liv
att uppenbar fara föreligger för allmän ordning och säkerhet. Det har inte
ansetts vara möjligt att i lagtext åstadkomma en precisering av de olika fall
då ingripande får ske. Motiven till lagen ger emellertid viss ledning för
bedömning av frågan vad som skall avses med samhällsfarlig asocialitet.
Hit hör bl. a. vissa former av prostitution. Av stadgandet i 10 § följer att den
som driver eller förestår hotell har att utöva viss kontroll över gästerna. Kan
det antas att gäst kommer alt utnyttja hotell på ett sätt, som medför fara för
samhällsfarlig asocialitet, torde vederbörande böra nekas tillträde. Saknas
skäl till sådant antagande torde i allmänhet hotellrum få hyras ut, även om
personen i fråga i och för sig är att anse som »samhällsfarligt asocial». Det
synes inte vara anledning att på förhand anta annat än att förordningen i
den aktuella delen kommer att tillämpas på ett tillfredsställande sätt.

I förslagets 13 § föreskrivs att gäst vid ankomsten till hotell eller pensionat,
där rörelse drivs med tillstånd, skall avfordras uppgift bl. a. om yrke
eller titel samt medborgarskap eller nationalitet. Utskottet ifrågasätter i
likhet med motionären huruvida uppgifter om titel eller yrke har någon
nämnvärd betydelse för polisens spaningsverksamhet. De flesta hotellgäster
torde å andra sidan finna kravet på uppgifter i detta hänseende föga betungande.
Frågan har samband även med önskemålet om likformighet med
den uppgiftsskyldighet som åvilar bostadsupplåtare på grund av föreskrifter
i utlänningskungörelsen. Utskottet finner därför inte skäl föreslå någon
ändring på denna punkt. Vad gäller föreskriften om uppgift beträffande
medborgarskap eller nationalitet torde denna vara att förstå så att för den
som har medborgarskap i något land uppgiften skall avse detta medborgarskap.
För den som saknar medborgarskap, d. v. s. är statslös, skall uppgiften
avse nationalitet. Viss tveksamhet kan givetvis uppkomma beträffande personer
med dubbelt medborgarskap eller statslösa, som har anknytning till
flera länder. Anledning att meddela särskilda föreskrifter beträffande sådana
tämligen sällsynta fall synes dock inte föreligga. Att kravet på uppgift om
medborgarskap eller nationalitet fått omfatta även svenska gäster torde ha
sin bakgrund bl. a. i att hotellpersonalen enligt utlänningskungörelsen har

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53 år 1!)66 35

att avfordra vissa utländska gäster en del särskilda uppgifter. Utförandet av
detta åliggande synes förutsätta att samtliga gästers medborgarskap eller
nationalitet klarläggs. Utskottet finner därför ej skäl att på denna punkt
föreslå någon ändring.

Ej heller utskottets granskning i övrigt av förslaget har givit anledning
till erinran.

Utskottet får på grund av vad sålunda anförts hemställa,

a) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anmäla
att riksdagen icke funnit anledning till erinran mot det
vid propositionen nr 124 fogade författningsförslaget; samt

b) att motionen II: 931 i vad den ej kan anses besvarad
genom vad utskottet ovan anfört och hemställt icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 november 1966

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Svante Kristiansson,
Ebbe Ohlsson*, Erik Jansson*, Nils-Eric Gustafsson, Åkesson och Torsten
Hansson;

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Nyberg*, fru Torbrink,
herrar Persson i Tandö, Johansson i öckerö, Bengtson i Solna, fröken
Anderson i Lerum och herr Larsson i Borrby.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.