Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1963 (Utlåtande 1963:L3u5 l3u)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1963

Nr 5

Utlåtande i anledning av motioner om skyldighet för bilförare att
utsätta reflekterande varning strianglar på körbanan.

Tredje lagutskottet har behandlat tre i riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen dels en i andra kammaren av herr
Jansson i Benestad, nr 208, dels ock två likalydande, nr 456 i första kammaren
av herr Holmberg och nr 667 i andra kammaren av herr Bengtson
i Solna m. fl.

I motionen 11:208 har hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om utfärdande snarast av bestämmelser som innebär
skyldighet för alla bilförare att medföra och vid parkering i mörker på körbanan
utanför tättbebyggt område utsätta reflekterande varningstrianglar».

I motionerna I: 456 och II: 667 har hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utfärdande snarast av förordning om
skyldighet för alla bilförare att medföra och vid parkering i mörker på
körbanan utanför tättbebyggt samhälle utsätta reflekterande varningstrianglar».

Beträffande de skäl motionärerna åberopat får utskottet, i den mån redogörelse
därför icke lämnas i det följande, hänvisa till motionerna 11:208
och I: 456.

Gällande bestämmelser

Huvudreglerna om stannande och uppställning av fordon är meddelade i
49 § vägtrafikförordningen den 28 september 1951. I paragrafens 1 mom.
stadgas, att fordon inte får stannas eller uppställas på väg på sådan plats
eller sådant sätt, att fara uppstår för person eller egendom eller trafiken
onödigtvis hindras eller störes, samt att stannande och uppställning såvitt
möjligt skall ske på vänstra sidan av vägen. I 2 mom. föreskrives bl. a., att
stannande eller uppställning på väg inte utan att trafikförhållandena det
föranleder får äga rum på motorväg annorstädes än på parkeringsplats
och inte heller i skarp kurva eller nära sådan eller på backkrön eller i närheten
därav eller på annan plats, där sikten är skymd. Vidare föreskrives
att, om fordon på grund av motorfel eller av annan sådan orsak blivit
stående på plats som nu nämnts, det åligger föraren att snarast avlägsna
fordonet från körbanan.

Beträffande belysning på fordon, som under mörker är uppställt på väg,
Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 sand. 3 avd. Nr 5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1963

har föreskrift meddelats i 51 § nämnda förordning. I föreskriften, som inte
gäller det fall då fordonet uppställts på parkeringsplats och inte heller då
tillfredsställande vägbelysning är anordnad, angives i huvudsak, att fordonet
skall vara försett med belysnings- och reflexanordning i enlighet
med vad som är föreskrivet, då fordonet föres under mörker på väg. Bestämmelsen
innebär för bil väsentligen, att två framlyktor eller särskilda
parkeringslyktor och vidare två röda baklyktor skall vara tända samt att
bilen skall vara försedd med två på samma höjd anbragta reflexanordningar,
som återkastar rött sken bakåt.

Historik

Bestämmelsen om belysning på fordon, som under mörker uppställts på
väg, fick sin nuvarande lydelse år 1955. Till grund för den då genomförda
ändringen låg det av 1953 års trafiksäkerhetsutredning år 1954 framlagda
betänkandet. Vid remissbehandlingen av detta erinrade Kungliga automobilklubben,
att Förenta Nationernas ekonomiska kommission för Europa
(ECE) framfört förslag om portabelt varningsmärke med reflexanordning
att medföras i lastbilar. Klubben ansåg för sin del lämpligt med en bestämmelse
om att alla bilar, traktorer och motorredskap skulle vara utrustade
med ett sådant märke eller annan jämförbar signalanordning, t. ex.
uppställningsbar lykta med blinkande ljus och tillräcklig lystid.

I propositionen nr 172 till 1955 års riksdag, som grundade sig på förenämnda
betänkande, följde emellertid föredragande departementschefen
inte förslaget, enär detta och andra under remissbehandlingen väckta förslag
enligt hans förmenande fordrade för sitt förverkligande undersökningar
och överväganden, som icke lämpligen kunde komma till stånd i sammanhanget.

Vid 1959 års riksdag begärdes i motioner utredning syftande till skyldighet
att med reflekterande förvarningstecken utmärka motorfordon, som
i mörker är uppställt på väg utanför tättbebyggt område. Vid remissbehandlingen
avstyrktes motionsyrkandet av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och statens trafiksäkerhetsråd men tillstyrktes av övriga remissinstanser,
nämligen Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande (NTF),
Kungliga automobilklubben (KAK), Motormännens riksförbund (M), Motorförarnas
helnykterhetsförbund (MHF) och Folkrörelsernas motorförbund
(Fomo). Ingen av remissinstanserna ifrågasatte värdet från trafiksäkerhetssynpunkt
av förvarningstecken i de av motionärerna åsyftade
fallen. Endast NTF, MHF och Fomo anslöt sig emellertid till önskemålet
om skyldighet att medföra och använda sådana. KAK och M motsatte sig
visserligen icke utredningsyrkandet men förklarade sig tveksamma i fråga
om tvingande bestämmelser. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt trafiksäkerhetsrådet
gav uttryck för uppfattningen, att man i första hand

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1963

borde inrikta sig på att hindra att fordon lämnas kvar på vägarna. Trafiksäkerhetsrådet
menade, att redan de gällande bestämmelserna, om de efterlevs,
bör göra olycksriskerna ganska små. Väg- och vattenbyggnadsstyre -sen framlade liknande synpunkter. Andra lagutskottet anförde i sitt av
riksdagen godkända utlåtande nr 13 bland annat, att ansträngningarna att
minska antalet olyckor vid påkörning i mörker av stillastående fordon
i första hand borde inriktas på att förmå fordonsförarna att iaktta skyldigheten
att föra bort fordonen från körbanan. Utskottet var icke berett
tillstyrka en utredning med syfte att förvarningstecken skulle bli obligatoriska
beträffande alla slag av motorfordon. Utskottet fann emellertid
att en fortlöpande undersökning av mörkerolyckorna måhanda skulle visa,
att skäl fanns att införa skyldighet att under mörker utmarka vissa slag av
fordon på det sätt motionärerna tänkt sig. Avskrift av riksdagens skrivelse
i anledning av utskottets utlåtande överlämnades av Kungl. Maj:t till statens
trafiksäkerhetsråd med uppdrag att i samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
företaga den av riksdagen förordade undersökningen.

Trafiksäkerhetsrådet har införskaffat och bearbetat statistiskt material
beträffande mörkerolyckorna. Arbetet härmed fortgår.

Motioner i ämnet väcktes ånyo vid 1961 års riksdag. I sitt utlåtande nr
68 uttalade andra lagutskottet, efter att ha redogjort för vad som under
de senaste åren vidtagits i avsikt att minska mörkerolyckorna, följande:

Trots dessa åtgärder inträffar fortfarande många olyckor, som har sin
grund däri att fordonsförare vid färd under mörker icke i hd varseblir
ett framförvarande stillastående fordon. Anledningarna därtill kan vara
att detparkerade fordonets baklyse inte fungerar eller att baklyktor och
reflexer skymmes av personer, som uppehåller sig bakom fordonet, eller
av last som fallit ner på vägen. Vidare kan fordonet ha tvingats stanna,
t. ex. på grund av motorfel, strax bakom en kui^a eller ett backkrön utan
möjlighet för föraren att — såsom vägtrafikförordningen föreskriver -föra fordonet av körbanan. I sådana fall skulle enligt utskottets mening
någon form av förvarningsmarkering verksamt bidraga till att minska riskerna
för påkörningsolyckor, enär den bakomvarande trafikanten därigenom
får bättre möjlighet att verkställa inbromsning eller omkornmg. För
lösning av frågan om den lämpligaste utformningen av ett sådant tecken
samt villkoren och sättet för dess uppställande fordras viss utredning. Enligt
utskottets åsikt bör en sådan utan tidsutdrakt komma till stånd och
lämpligen genomföras i samarbete med de nordiska länderna for att överensstämmande
bestämmelser på detta område skall kunna tillskapas.

Utskottets hemställan, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj .t
som sin mening giva till känna vad utskottet anfört angående fö^arnande
tecken för i mörker uppställt fordon, bifölls av riksdagen.

Kungl Maj.t har den 15 december 1961 förordnat, att skrivelsen skulle
överlämnas till de svenska ledamöterna av Nordisk vägtrafikkommitté för
att tagas i beaktande vid fullgörandet av ledamöternas uppdrag.

I ett interpellationssvar i första kammaren den 12 december 1962 an -

4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1963

gående åtgärder mot mörkerolyckor vid vägtrafik anförde kommunikationsministern,
att Nordiska vägtrafikkommittén icke ansett sig böra taga
mera definitiv ställning till frågan om varningsmärken, innan en dansk
expertutredning i ämnet framlagt sitt betänkande, samt att kommittén har
att beakta vad som på området sker inom den europeiska transportministerkonferensen,
där en expertgrupp har spörsmålet på dagordningen för
nasta sammanträde. Kommunikationsministern förklarade sig beredd att
hemställa hos kommittén, att den söker få fram ett förslag så snabbt som
möjligt. Han ansåg, att man borde avvakta resultatet av den samnordiska
prövningen, innan den svenska riksdagen företar en ensidig aktion.
o De danska experterna har nyligen avlämnat sin utredning. De har i utlåtandet
förklarat, att enligt deras mening utmärkning av fordon i vissa
fall kan förhindra olyckor. Experterna bär härvid särskilt nämnt havererade
bilar, som blir stående så att de icke uppmärksammas i tid. Enligt
utlåtandet kan emellertid införandet av en regel om skyldighet att använda
varningstriangel medföra olägenheter. Experterna nämner att olyckor
kan inträffa, om tvåhjuliga fordon kör över varningsmärken. Vidare
kan efter svåra sammanstötningar icke någon ha möjlighet att genast sätta
ut varningstriangel. Därtill kommer att man icke bör hysa alltför stora
förväntningar om att ett lagstadgande skulle åtlydas i så stor utsträckning
att det blir effektivt. Majoriteten har därför avböjt införande av en regel
som föreskriver att fordonsförare skall medföra och använda varningstriangel.
De har i stället förordat en mer allmänt hållen bestämmelse av innebord,
att den som stannat olämpligt skall vidtaga nödvändiga åtgärder
för att undvika olycka. En av experterna har dock föreslagit, att lastbilar
med en totalvikt av minst 3,5 ton skall medföra varningstriangel och att
regler om dess användning skall utfärdas.

Motionerna

Motionärerna, vilka i allt väsentligt framför samma skäl, anför bland
annat, att liknande bestämmelse, som den nu åsyftade, gäller i Amerikas
förenta stater och i ett flertal europeiska länder samt att erfarenheterna
harav överallt varit goda. I Sverige användes reflekterande varningstrianglar
av polisen och arméns bilförare. Enligt motionärerna kan ej de danska
experternas utlåtande anses avgörande för ställningstagandet i Sverige.
Skillnaden i terrangförhållanden är avsevärd mellan länderna, vartill kommer
att mörkerperioderna i stora delar av Sverige är längre än i Danmark
Det ar vidare osäkerhet om enighet i frågan kan uppnås i Nordiska vägtrafikkommittén.
Motionärerna påpekar, att i Sverige ungefär tre gånger
så många mörkerolyckor sker genom kollision med stillastående som mellan
motande fordon. Då skyldighet att utmärka i mörker uppställda fordon
med varningssignal effektivt skulle nedbringa antalet mörkerolyckor, finner
motionärerna det ej försvarligt att längre uppskjuta lagstiftning i frågan.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1963 5

Utskottet

Enligt gällande regler är det förbjudet att ha motorfordon stående på
väg, där tillfredsställande vägbelysning saknas, om inte fordonet har tända
parkeringslyktor fram och bak. Fordonet skall vidare alltid vara försett
med röda reflexanordningar baktill. Dessa bestämmelser, som fick sin nuvarande
utformning 1955, har till ändamål att minska riskerna för påkörning
av stillastående fordon under mörker.

Motionärerna anser stadgandena otillräckliga. Ytterligare säkerhet kan
vinnas om skyldighet införes att utmärka i mörker uppställd bil med förvarningsmärke.
I motionerna framhålles de goda erfarenheter man har från
åtskilliga länder, där sådan markering är obligatorisk. Motionärerna anser
därför att bestämmelser om användning av varningstrianglar bör utfärdas.

Av den tidigare redogörelsen framgår att den av motionärerna väckta
frågan förut behandlats i riksdagen. I enlighet med beslut av 1959 års
riksdag har således statens trafiksäkerhetsråd fortlöpande följt utvecklingen
av mörkerolyckorna. Vidare har efter beslut av 1961 års riksdag
Kungl. Maj :t uppdragit åt de svenska ledamöterna av Nordisk vägtrafikkommitté
att utreda spörsmålet om utformning och användning av varningstrianglar
eller annan förvarningsmarkering. Med kommitténs ställningstagande
i denna fråga har likväl fått anstå i avbidan på bl. a. ett utlåtande
från dansk expertis, vilket nu föreligger. Enligt utskottets mening bör resultatet
av den nordiska kommitténs utredning avvaktas, innan slutlig
ståndpunkt tages från svensk sida i denna fråga. Utskottet förutsätter att
kommittén utan större tidsutdräkt slutför detta arbete och att spörsmålet
redovisas i anslutning härtill. Ehuru utskottet vill framhålla angelägenheten
av att icke någon åtgärd lämnas oprövad, som är ägnad att öka trafiksäkerheten,
anser utskottet med hänsyn till det sagda att någon riksdagens
åtgärd icke är påkallad i anledning av motionerna.

På sålunda anförda skäl får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, II: 208 samt 1: 456 och II: 667,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 20 februari 1963

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Lindahl*, Ebbe Ohlsson,
Kristiansson, Knut Johansson*, Georg Carlsson, Åkesson och Wirmark;

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Nyberg, Wachtmeister,
fru Torbrink, herrar Johansson i öckerö, Sundelin*, Svanberg och
Mattsson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.