Tredje lagutskottets utlåtande nr 46 år 1969 (Utlåtande 1969:L3u46 - höst l3u)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 46 år 1969

Nr 46

Ltlåtande i anledning av motion om vidgat straffansvar vid djurplågeri.

Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare
väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 934 av herr Werner m. fl.

I motionen hemställes

att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte anhålla om förslag till sådan ändring
av brottsbalkens kap. 16 § 13 som med utgångspunkt från vad i motionen
anförts efter utredning synes lämplig.

Över motionen har utskottet på sätt föreskrives i § 46 riksdagsordningen
inhämtat utlåtanden från riksåklagaren, Svea hovrätt och veterinärstyrelsen.
På begäran av utskottet har yttranden därjämte avgivits av Föreningen Sveriges
häradshövdingar och stadsdomare och Sveriges djurskyddsföreningars
riksförbund.

Djurplågeriparagrafen m. m.

Straff för djurplågeri infördes i svensk rätt först genom en förordning
den 21 december 1857 angående ansvar för misshandling av djur. Enligt
denna förordning skulle den som i behandling av egna eller andras kreatur
visade uppenbar grymhet straffas med böter från fem till och med etthundra
riksdaler riksmynt. Förordningen var alltså inte tillämplig beträffande
andra djur än husdjur. Stadgandet upptogs oförändrat i 18 kap. 16 §
1864 års strafflag. Genom lag den 20 juni 1890 höjdes straffmaximum till
500 kronors böter och genom lag den 20 juni 1900 erhöll paragrafen ett tilllägg
enligt vilket straffet, därest omständigheterna var synnerligen försvårande,
skulle kunna bestämmas till fängelse i högst sex månader. För att
misshandel av varje slag av djur skulle vara straffbelagd ersattes genom
lag den 12 juli 1907 uttrycket »egna eller andras kreatur» med ordet »djur».
Efter senare ändringar upptog bestämmelsen fram till år 1945 som brottsbeskrivning
att någon i behandling av djur visat uppenbar grymhet genom
misshandel, överansträngning, vanvård eller annorledes. Brottsbeskrivningen
anknöt alltså till det av gärningsmannen ådagalagda sinnelaget. Straffet för
djurplågeri var i normalfall böter. Var djurplågeriet av svår beskaffenhet
eller var omständigheterna eljest försvårande, kunde dock dömas till fängelse
i högst sex månader.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 3 avd. Nr 46

Tredje lagutskottets utlåtande nr 46 år 1969

Samtidigt med att lagen den 19 maj 1944 om djurskydd trädde i kraft den
1 januari 1945 erhöll bestämmelsen mot djurplågeri, då i 11 kap. 13 § strafflagen,
den avfattning den hade då strafflagen med utgången av år 1964 upphörde
att gälla. Från strafflagen överfördes sedan bestämmelsen utan ändring
i sak till 16 kap. 13 § brottsbalken. Enligt djurplågeriparagrafens lydelse
under denna tid förelåg djurplågeri om någon genom misshandel, överansträngning,
vanvård eller annorledes utsatte djur för otillbörligt lidande.
Brottsbeskrivningen anknöts således direkt till effekten, lidandet. Straffbar
var alltså den som utsatte djur för »otillbörligt» lidande. Straffet var böter
eller fängelse i högst två år. (Det må anmärkas att stadgandet i strafflagen
inte angav begränsningen av fängelsestraffet till två år. En sådan begränsning
följde emellertid av allmänna regler.)

Genom lagändring, som trätt i kraft den 1 juli 1966, har gärningsbeskrivningen
i djurplågeriparagrafen omformulerats i skärpande riktning. Numera
skall sålunda dömas för djurplågeri till böter eller fängelse i högst två år, om
någon genom misshandel, överansträngning eller vanvård eller på annat sätt
otillbörligen utsätter djur för lidande. Begreppet otillbörlighet hänförs alltså
till den åtgärd som gett upphov till djurets lidande i stället för att — som
tidigare — anknyta till lidandet. Gärningsmannens sinnelag och avsikten
med den påtalade gärningen antogs härigenom komma att få ökat beaktande.
För att djurplågeribrott skall anses föreligga krävs enligt huvudregeln i
1 kap. 2 § första stycket brottsbalken, att gärningen är uppsåtlig. Gärningsmannen
skall alltså ha insett, att djuret åsamkades lidande. Det är emellertid
till fyllest med s. k. eventuellt uppsåt. Ådagalagd likgiltighet för djurets
vård kan för den skull bli föremål för straff.

Straffbestämmelsen om djurplågeri är grundläggande för den rättsliga
regleringen av djurskyddet. Beträffande lagstiftningen i övrigt på djurskyddets
område hänvisas till en översiktlig redogörelse i utskottets utlåtande
nr 17 i år.

Kort om rekvisiten uppsåt och oaktsamhet

Rekvisiten för att ett brott skall anses föreligga indelas i objektiva och
subjektiva. Såsom subjektiva rekvisit räknas uppsåt och oaktsamhet. Som
ovan antytts föreskrivs i 1 kap. 2 § första stycket brottsbalken att i balken
beskriven gärning skall, om ej annat sägs, anses som brott endast då den begås
uppsåtligen. I ganska många av brottsbeskrivningarna i brottsbalken
förekommer emellertid att oaktsamhet uppställs som subjektivt rekvisit.

Brottsbalken innehåller inte någon definition av begreppet uppsåt. Genom
vissa rättsfall torde emellertid innebörden av begreppet uppsåt i svensk
straffrätt vara tämligen väl bestämt.

Att en handling begås uppsåtligen är ungefärligen likabetydande med att
den begås med vett och vilja. En mera distinkt bestämning av begreppet upp -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 46 år 1969

såt kräver emellertid, att man skiljer mellan tre former av uppsåt, nämligen
direkt, indirekt och eventuellt uppsåt.

Direkt uppsåt, även kallat dolus directus, till viss effekt föreligger, om
effekten är just den som gärningsmannen vill uppnå genom sin handling.
Om någon önskar annans död emedan han är förbittrad på honom och därför
dödar honom, har han orsakat döden med direkt uppsåt. Sådant uppsåt
föreligger emellertid också, när gärningsmannen betraktar effekten såsom
genomgångsled till den effekt han önskar uppnå, t. ex. i det fallet att någon
dödar en anhörig för att få ärva denne. När i brottsbalken användes uttrycket
»för att» uppställes därmed ett krav på direkt uppsåt. Enligt modernt
språkbruk betecknar orden avsikt och syfte direkt uppsåt.

Indirekt uppsåt, även kallat dolus indirectus, till viss effekt föreligger, om
gärningsmannen inser att effekten är nödvändigt förbunden med hans handling
utan att den därför är vad han vill uppnå genom denna eller ett genomgångsled
därtill. Ett skolexempel på indirekt uppsåt är det fallet, att någon
för att få ut en livförsäkring tagen på en flygpassagerares liv bringar flygmaskinen
att störta så att alla ombordvarande omkommer. Till den ifrågavarande
passagerarens död har han direkt uppsåt, emedan dennes död för
honom framstår som ett genomgångsled till vad han vill uppnå, nämligen
att utfå försäkringen, men om han inser att de andra måste omkomma, har
han indirekt uppsåt till deras död. Det förekommer i brottsbalken aldrig ett
uppsåtsrekvisit som kan uppfyllas endast genom indirekt uppsåt. Det kräves
antingen direkt uppsåt eller också är, och det är det vanliga, uppsåt i vilken
som helst av de tre uppsåtsformerna tillräckligt.

Eventuellt uppsåt, även kallat dolus eventualis, till viss effekt föreligger,
om gärningsmannen inser aLt effekten är möjlig (ehuru icke nödvändigt förbunden
med handlingen) och det tillika kan hållas för visst att han skulle
ha handlat som han gjort även om han insett att effekten skulle inträffa. Det
kräves alltså, att han inser att det föreligger en risk för effekten, men detta
är icke tillräckligt. Man skall dessutom om honom våga påstå, att han är så
hänsynslös att han skulle ha handlat som han gjort även om han vetat att
risken skulle förverkligas. Ett exempel på dolus eventualis är det fallet, att
någon lägger ut gift för att döda råttor, att grannens hund äter därav och
dör och alt den som lade ut giftet insåg risken härför men skulle ha lagt ut
giftet även om han varit säker på att en hund skulle komma att förtära giftet
och do därav.

Vad här sagts om uppsåt beträffande effekt har motsvarande tillämpning
beträffande gärningsomständigheterna. Även dessa, nämligen i den mån de
hör till rekvisiten i brottsbeskrivningen, skall vara täckta av uppsåt. Beträffande
gärningsomständigheterna föreligger dolus directus, om gärningsmannen
känner dem. I detta avseende blir det ingen skillnad mellan dolus
directus och dolus indirectus. För att dolus eventualis skall föreligga kräves,
att gärningsmannen misstänker att gärningsomständigheterna föreligger

4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 46 år 1969

och att han skulle ha handlat som han gjorde även om han varit viss om att
de förelegat.

Såsom dolus eventualis här bestämts, är begreppets räckvidd starkt begränsad.
Det är givet, att en domstol måste ha starka skäl för att våga hålla
för visst att den tilltalade skulle ha handlat som han gjorde även om han varit
viss om effektens inträffande eller omständighetens förhandenvaro.

Inte heller begreppet oaktsamhet, även kallat culpa, definieras i brottsbalken.
Med oaktsamhet förstås en avvikelse från vad som anses såsom ett
riktigt eller åtminstone godtagbart beteende eller, när oaktsamhetskravet
såsom t. ex. vid brottet häleriförseelse har avseende allenast på gärningsmannens
insikt, en avvikelse från riktig insikt. Det fordras dessutom, att det
kan begäras av gärningsmannen att han i den situation som förelåg handlade
riktigt eller åtminstone godtagbart eller att han hade den rätta insikten.

Vid bedömningen av om oaktsamhet föreligger har man, liksom vid tolkningen
av andra uttryck som förekommer i lagtext, att utgå från gängse uppfattning
eller språkbruk bland omdömesgillt folk. I ganska stor utsträckning
ger emellertid lag eller myndighets föreskrift anvisning om vad som är
ett riktigt beteende, och detsamma gör tekniken eller det faktiskt brukliga
tillvägagångssättet bland kunniga och ansvarsmedvetna människor i en situation
av ifrågavarande slag. Bedömarens eget omdöme om vad som är aktsarnt
eller oaktsamt har emellertid ett visst spelrum. I själva uttrycket oaktsamhet
eller motsvarande uttryck ligger en uppmaning till och ett bemyndigande
för domstolen att vid culpabedömningen taga hänsyn till vad som är
erforderligt i fråga om aktsamhet. Ibland framhåller lagen att culpa är brist
på erforderlig aktsamhet.

Hänsyn skall emellertid tagas till den ifrågavarande individens möjligheter
att handla riktigt. Fysiska defekter, såsom dålig syn eller hörsel eller svaga
kroppskrafter, och även intellektuell undermålighet beaktas i princip, men
den ursäktande verkan av sådan omständighet är starkt begränsad därav,
att det anses culpöst att någon försatt sig i en situation som han, enligt vad
han borde ha förstått, icke behärskade.

När enligt brottsbeskrivningen en effekt skall ha orsakats culpöst, skall
den culpösa handlingen ha varit culpös i förhållande till effekten. Detta innebär
emellertid icke, att effekten måste ha varit en sannolik följd av handlingen
eller att den handlande på grund av risken för just denna effekt bort
avhålla sig från handlingen. Det är tillräckligt, att den culpöst handlande
hade anledning att taga risken för effekten i beräkning. Att köra bil med
alltför hög fart är oaktsamt på grund av risk för mångahanda olyckor som
kan uppkomma därav.

Å andra sidan kräves, för att en effekt skall anses culpöst orsakad, att
gärningsmannen hade anledning att taga risken för effekten i beräkning.
Delta har betydelse vid uppsåtlig misshandel, som har döden till följd ehuru
denna utgång icke är läckt av gärningsmannens uppsåt. Att misshandla an -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 46 år 1969 5

nan strider mot elementära regler för uppförande, och man kunde därför
•vara frestad att antaga att om misshandeln orsakar döden den misshandlande
alltid skulle, förutom för misshandel, vara att fälla till ansvar för vållande
tih annans död. Så är emellertid icke fallet. Misshandeln skall vara culpös
1 forhållande till döden, och detta innebär, i enlighet med det nyss sagda, att
den misshandlande skall ha haft anledning att taga risken för den dödliga
utgången i beräkning. Det våld han förövade kan vara så ringa, att det endast
på grund av särskilt oturliga omständigheter eller på grund av någon dold
svaghet hos den misshandlade fick döden till följd.

Förarbetena till 1966 ars ändring i djurplågeriparagrafen

Till grund för 1966 års ändring i 16 kap. 13 § brottsbalken låg djurskyddsutredningens
betänkande Djurplågeri, vetenskapliga djurförsök samt djurskyddsordning
(SOU 1961: 45).

Vid behandlingen av frågan om en skärpning av straffbestämmelserna
mot djurplågeri (s. 21 f) tog utredningsmannen i sin framställning sikte på
bestämmelserna i 11 kap. 13 § strafflagen vilka ännu gällde, när hans betänkande
avgavs. För egen del höll utredningsmannen före att judikaturen
\äl inte i och för sig gav anledning till en ändring i dessa bestämmelser.
Emellertid ansåg han att det å andra sidan inte kunde förnekas, att avfattningen
gav anledning till erinringar. Uttrycket »otillbörligt lidande» ledde
enligt hans mening språkligt sett till antagande, att ordet »otillbörligt»
skulle hänföras till den som utsätts för lidandet. Begreppet otillbörlighet
syntes honom i stället böra hänföras till den åtgärd som gett upphov
till lidandet. Enligt utredningsmannen kunde detta lämpligen i lagtexten uttryckas
så att den som otillbörligen utsätter djur för lidande skall dömas för
djurplågeri. Om det matt av lidande, som i de olika fallen skall föreligga
för att i förening med den otillbörliga åtgärden medföra straffansvar, kunde
självfallet råda olika meningar. Allmänt syntes böra gälla att den smärta,
för vilken djuret blivit utsatt, haft en icke obetydlig intensitet och varaktighet.

Sedan betänkandet remissbehandlats tog chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Kling, upp innehållet i detta till behandling i proposition nr 138
vid 1965 års riksdag. Beträffande den ifrågasatta ändringen av djurplågeriparagrafen
anförde han följande.

Vad gäller brottsbeskrivningen innebär ändringsförslaget att straff för
djurplågeri skall drabba den »som, genom misshandel, överansträngning,
vanvård eller annorledes, otillbörligen utsätter djur för lidande». Mot
detta förslag har vid remissbehandlingen riktats viss kritik av närmast
formell art. Dessutom har några remissinstanser anmält tvivel på att omformuleringen
av gärningsbeskrivningen kan påskynda utvecklingen i rikt -

6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 46 år 1969

ning mot en önskvärd strängare bedömning av djurplågerifallen. Majoriteten
av remissinstanserna tillstyrker emellertid förslaget.

För egen del har jag blivit övertygad om att stadgandet om straff för
djurplågeri för närvarande tillämpas alltför restriktivt och att det därför är
motiverat att förtydliga stadgandet så att det ger ett mera lättillgängligt
uttryck för det avsedda innehållet. Detta kan ske genom en omformulering
i den riktning som utredningsmannen har förordat. Den kritik av formell
art som vid remissbehandlingen har framförts mot förslaget väger enligt
min mening inte särskilt tungt. Jag föreslår därför att brottsbeskrivningen
ändras så att djurplågeri anges föreligga, om någon, genom misshandel,
överansträngning eller vanvård eller på annat sätt, otillbörligen utsätter
djur för lidande.

I anledning av förslaget om ändring av djurplågeriparagrafen väcktes en
motion (II: 906) vari framhölls att ordet otillbörligen, såsom det placerats i
departementschefens förslag, kunde ge upphov till tolkningssvarigheter och
förhindra utvecklingen i riktning mot en önskvärd strängare bedömning av
djurplågerifallen. Med hänsyn härtill föreslogs att författningstexten skulle
utformas så att den som genom misshandel, överansträngning eller vanvård
eller otillbörligen på annat sätt utsätter djur för lidande skall straffas för
djurplågeri.

Tredje lagutskottet yttrade i sitt av riksdagen godtagna utlåtande (1965:
31).

I gällande lagtext har otillbörligheten anknutits till effekten av gärningsmannens
handling, nämligen djurets lidande. Mot en sådan utformning kan
invändas att ordet otillbörlig från språklig synpunkt inte bör användas för
att utmärka graden av lidande. En närmare bestämning av »lidande» torde
t'', ö. knappast vara erforderlig. Redan i detta ord som sådant torde ligga att
den smärta, för vilken djuret blivit utsatt, haft en icke obetydlig intensitet
och varaktighet. Det torde vidare vara uppenbart, att bedömningen utfaller
olika beträffande olika slag av djur, exempelvis varmblodiga och kallblodiga
djur. Däremot synes det böra kunna av lagtexten utläsas att vissa handlingar
som förorsakar djur lidande i viss utsträckning maste tolereras med
hänsyn till legitima intressen. Detta torde lämpligen kunna uttryckas genom
att ordet »otillbörligen» placeras som departementschefen föreslår. En placering
av det berörda ordet såsom motionärerna förordar skulle däremot medföra
bl. a. att all misshandel i teknisk mening, oavsett om förfarandet med
hänsyn till omständigheterna kan anses tillbörligt eller inte, föranleder
straff. Motionärernas förslag till lagtext medger i sin utformning icke något
undantag i dessa avseenden. Genom propositionsförslaget kommer vidare
den önskvärda ändringen till stånd att begreppet »otillbörlighet» hänföres
till den åtgärd som gett upphov till lidandet. Gärningsmannens sinnelag och
avsikten med den påtalade gärningen kommer därigenom att få ökat beaktande.
Den föreslagna formuleringen synes dock i stort sett motsvara de
synpunkter, som i allt fall på senare tid anlagts vid gällande lags tillämpning.
.

Vid utformningen av straffbestämmelserna i brottsbalken, som trädde i
kraft den 1 januari 1965, har — med avvikelse från den regelmässigt följda
grundsatsen att uppta sex månaders maximum vid omvandling av sådana

Tredje lagutskottets utlåtande nr 46 år 1969

straffskalor i strafflagen där fängelse utan särskilt utsatt maximum förekommit
— såsom maximum fastställts fängelse i två år för djurplågeri. Avsikten
härmed var att markera att lagstiftaren numera betraktar djurplågeri
som ett allvarligt brott. Utskottet, som delar detta betraktelsesätt, finner
det angeläget att stadgandet om djurplågeri icke av domstolarna tillämpas
med sådan mildhet som för närvarande ofta synes vara fallet. Syftet
med motionen II: 906 synes därigenom vara tillgodosett. På grund av det nu
anförda tillstyrker utskottet, med avstyrkande av motionsyrkandet, propositionsförslaget
i denna del.

Varken i djurskyddsutredningens betänkande eller i propositionen uppmärksammades
frågan om utvidgande av djurplågerilagstiftningen till att
omfatta även vårdslösa handlingar. Vid remissbehandlingen av betänkandet
väckte emellertid Föreningen Sveriges stadsfiskaler fråga härom. Föreningen
sade sig dock sakna tillräcklig överblick av denna fråga för att kunna
bysa någon säker mening om behovet av att även ovarsamhetshandlingar
kriminaliseras. Ett stadgande om straff för den som av grov vårdslöshet
gör sig skyldig till djurplågeri kunde dock enligt föreningen förmodas ha
ett starkt stöd i den allmänna rättsuppfattningen.

Motionen

Motionärerna ifrågasätter inledningsvis vilken effekt 1966 års lagändring
haft. De anför att ändringen kanske inte bara för juridiskt utbildade närmast
framstår som en lek med ord. Motionärerna framhåller att floran av
publicerade rättsfall på området hittills är anmärkningsvärt mager — allt
som allt ett knappt dussin, och från högsta domstolens verksamhet sedan
1944 blott ett. Ej heller i övrigt erbjuder sig någon säker informationskälla.
Motionärerna anser därför att man i brist på upplysningar om motsatsen
måste utgå från att lagändringen hittills inte medfört någon påvisbar effekt.
Enligt motionärerna visar delar av det resonemang som återgivits i det åsyftade
rättsfallsreferatet — bl. a. i fråga om straffmätningen ■—- hur likgiltig
man kan ställa sig till tredje lagutskottets uppfattning om djurplågeribrottets
natur.

Motionärerna anser att det allvarligaste hindret mot en effektiv och tillfredsställande
tillämpning av djurplågeriparagrafen ligger i att brottsbeskrivningen
fått en onöjaktig utformning. Till en början framhåller de att
med den avfattning som lagrummet har krävs för straffbarhet att gärningen,
skall begås uppsåtligen, vilket betyder att gärningsmannen i handlingsögonblicket
skal! ha insett att djuret åsamkades lidande; däremot behöver han
inte också förstå, att hans handlande är otillbörligt. Motionärerna anför fortsättningsvis:
»Domstolen måste med andra ord — för att kunna straffa för
djurplågeri — finna utrett, att gärningsmannens uppsåt omfattat inte bara

Tredje lagutskottets utlåtande nr 46 år 1969

den behandling av djuret, varigenom djuret enligt domstolens värdering utsatts
för lidande på otillbörligt sätt, utan även att djuret tillfogats någon
grad av lidande. Invänder gärningsmannen, att han haft för avsikt att blott
döda djuret, låt vara att djuret inte dog vid första slaget e. d., måste det
naturligtvis vanligen vara synnerligen svårt för åklagaren att överbevisa
gärningsmannen om att denne i handlingsögonblicket haft uppsåt att tillfoga
djuret lidande.»

Inte ens möjligheten att applicera det hypotetiska betraktelsesätt som består
i eventuellt uppsåt torde enligt motionärerna visa sig praktiskt framgångsrik.
De anser det vara oändligt svårt, mången gång omöjligt, att tillförlitligt
reda ut vad som vid visst tillfälle försiggått i gärningsmannens sinne.
Vidare framhålles de svårigheter som möter för att konstatera, att gärningsmannen
insett att djurets lidande var en möjlig följd av hans handlande
och att det måste hållas för säkert, att visshet om lidandets inträde inte
skulle avhållit honom från att handla så som han gjort.

Men inte bara uppsåtskravet i och för sig säges begränsa paragrafens användning.
En annan väsentlig begränsning följer enligt motionärernas mening
av det sätt på vilket man i övrigt konstruerat brottet. De erinrar om att
gärningsmannen skall ha haft uppsåt att tillfoga djuret lidande. I stället för
att se en effekt, lidandet, borde enligt motionärerna brottsbeskrivningen ändras
till att endast innefatta ett handlande. Straff borde drabba den som mot
djur otillbörligen begår gärning, som är ägnad att tillfoga djuret lidande.
Motionärerna anser det uppenbart att åklagaren med ett sådant laginnehåll
skulle bli befriad från de avsevärda bevissvårigheter som möter honom i
dag.

Motionärerna anser vidare att en tredje kritisk punkt i lagbestämmelsen,
som vid revision av denna lämpligen bör uppmärksammas, är begreppet
otillbörlighet. De ställer frågan vad som menas därmed. Lagmotiven säges
inte ge några upplysningar. Uttryckssättet är alldeles för vagt, menar motionärerna,
för att ge domstolar, åklagare och polis ett stöd för en verkningsfull
lagtillämpning, vilket de — av de domar, som kommit till allmänhetens
kännedom att döma — uppenbarligen är i stort behov av.

Främst anser emellertid motionärerna den förändringen påkallad att man
vid djurplågeribrottet antingen uttryckligen ger avkall på uppsåtskravet —
och alltså konstruerar gärningen som ett brott, oavsett om vederbörande
hade uppsåt eller inte att tillfoga djuret lidande — eller låter brottsbeskrivningen
rikta sig enbart mot själva handlandet, oavsett den inträffade effekten.

Enligt motionärernas uppfattning är båda dessa alternativ helt acceptabla
ur såväl straffrättsliga som kriminalpolitiska synpunkter. Tvekan säges ej
heller kunna råda om att ettvart av tillvägagångssätten innebär en enkel
och förträfflig metod att effektivisera djurplågeriparagrafen. Denna skulle
härigenom komma att bli något mer än ett tämligen harmlöst vapen i lag -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 46 år 1969

stiftningsarsenalen vilket den med nuvarande domstolstillämpning är enligt
motionärerna. De anser därför att 16 kap. 13 § brottsbalken med bibehållande
av övriga rekvisit bör utformas antingen så, att djurplågeribrott föreligger,
oavsett huruvida gärningen begås av uppsåt eller av vårdslöshet, eller
så, att djurplågeribrott föreligger, om gärningen är ägnad att tillfoga djuret
lidande.

Remissvaren

Svea hovrätt och veterinärstyrelsen uttalar sig för en översyn av djurplågeriparagrafen.
Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund instämmer i det
förslag till ändring av lagrummet som motionärerna framfört. Föreningen
Sveriges häradshövdingar och stadsdomare avstyrker bifall till förslaget om
utredning för närvarande beträffande den ifrågasatta ändringen. Riksåklagaren
avstyrker också motionen.

Svea hovrätt anför att den kritik som i motionen riktas mot brottsbalkens
djurplågeriparagraf enligt hovrättens mening icke saknar fog, varför eu
översyn vid lämplig tidpunkt av hithörande bestämmelser synes påkallad.
Hovrätten anser att av de i motionen framlagda förslagen bör i första hand
övervägas tanken att i paragrafen införa ett stadgande avseende grov oalctsamhet.

Veterinärstyrelsen framställer inledningsvis att förändringen år 1966 av
ordalydelsen i brottsbalkens djurplågeriparagraf från »otillbörligt lidande»
till »otillbörligen utsätter djur för lidande» enligt styrelsens uppfattning innebar
en nödvändig anpassning till den praxis, som i varje fall i styrelsen utbildat
sig vid bedömningen av djurplågerifall. Medan det varit förenat med
avsevärda svårigheter att avgöra vad som är otillbörligt lidande, d. v. s. att
söka gradera lidandet, hade det visat sig betydligt lättare att komma fram
till en uppfattning om ett handlingssätts otillbörlighet, d. v. s. i vilken utsträckning
det avvek från allmänt godtagna normer för behandling av djur
i olika situationer. Styrelsen har i motsats till motionärerna inte funnit denna
bedömning så svår. Enligt styrelsens uppfattning torde en fast praxis
ganska raskt utbilda sig i detta hänseende.

Däremot delar styrelsen helt motionärernas uppfattning om det olämpliga
i brottsbalkens krav på att uppsåt skall föreligga för att någon skall kunna
fällas i djurplågerimål. Detta krav har lett till för styrelsen och, framhåller
styrelsen, säkerligen även för den allmänna opinionen stötande domar i en
del fall. Som exempel härpå nämner styrelsen följande mål. En djurägare
skulle föda upp några tjurar till slakt. Dessa ställdes som ganska små upp
vid ett foderbord och tjudrades på konventionellt sätt med ett järnbindsle
runt halsen. Till följd av en ur djur skyddssynpunkt helt otillbörlig slöhet i
vården justerades aldrig bindslena vartefter tjurarna växte. Bindslena träng -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 46 år 1969

de in i köttet runt halsen och kom småningom att ligga i en tunnel i muskulaturen.
Tunneln slöt sig delvis, ur kvarvarande öppningar sipprade fram ett
illaluktande var. Djurägaren åtalades men frikändes av rätten då uppsåt att
plåga djuren inte ansågs ha förelegat. Mot bakgrunden av paragrafens brottsbeskrivning
»Den som genom misshandel, överansträngning eller vanvård
eller på annat sätt otillbörligen utsätter djur för lidande», anser styrelsen
domslutet orimligt.

Styrelsen säger Sig vidare i relativt stort antal fall under hand ha erfarit
att åklagarmyndighet avstått från att väcka åtal vid djurplågeri därför att
uppsåt inte ansetts ha förelegat.

En modifiering av uppsåtskravet torde enligt styrelsens uppfattning medverka
till en verkningsfull lagtillämpning, vilket styrelsen i likhet med motionärerna
finner synnerligen önskvärt. Förslaget om att enbart gärning
ägnad att tillfoga lidande skulle vara straffbar synes däremot styrelsen vara
alltför långtgående.

Sveriges djurskgddsföreningars riksförbund säger sig ha hoppats att den
omformulering av gärningsbeskrivningen i djurplågeriparagrafen, som skedde
genom lagändringen år 1966, skulle påskynda utvecklingen i riktning
mot en önskvärd strängare bedömning av djurplågerifallen. Trots att begreppet
otillbörlighet numera anknyts till den åtgärd som givit upphov till
lidandet synes emellertid, enligt förbundets uppfattning, domstolar och
framför allt åklagare ha blivit ännu mera restriktiva vid rättstillämpningen.
Förbundet anser att orsaken härtill främst torde ha varit den stora bevisbörda,
som lagts på åklagaren. Tredje lagutskottets år 1965 uttalade åsikt,
att »djurplågeri är ett allvarligt brott, och att domstolarna därför inte borde
tillämpa djurplågeriparagrafen med sådan mildhet som ofta skedde» har sålunda
inte följts, framhåller förbundet. Förbundet hänvisar härefter till att
rekvisiten för djurplågeribrottet bl. a. innebär att det subjektivt krävs uppsåt,
dvs. att gärningsmannen i brottsögonblicket skall ha förstått, att djuret
åsamkades lidande. För att få en mera effektivt verkande djurskyddsparagraf
synes det förbundet nödvändigt, att bevisbördan för åklagaren minskas,
och att lagrummets bestämmelser därför omformuleras. Förbundet instämmer
därför i motionärernas åsikt om, att 16 kap. 13 § brottsbalken ändras
på sådant sätt, att uppsåtskravet uppges eller att brottskonstruktionen ändras
från att avse lidande till att blott avse handlande.

Riksåklagaren anför inledningsvis att det i dagens utvecklade samhälle
är rimligt att fordra att djur inte otillbörligen utsätts för lidande. Bakom en
sådan inställning står säkert en bred opinion framhåller riksåklagaren. Enligt
hans uppfattning torde i allmänhet djur också behandlas väl i vårt land
och han understryker i sammanhanget betydelsen av det arbete som utförs
av landets djurskyddsföreningar. Riksåklagaren erinrar vidare om att förbättringar
av djurskyddet skett vid flera tillfällen under senare år. Han
hänvisar bl. a. till att straffansvaret för djurplågeri i viss utsträckning vid -

Tredje lagutskottets utlåtande nr A6 år 1969

gats så sent som den 1 juli 1966, vilket innebar att vissa former av uppsåtligt
djurplågeri som dessförinnan var straffritt fördes in under det straffbara
området. Riksåklagaren nämner också de ändringar som genomförts i
lagen den 1 januari 1945 om djurskydd (se redogörelse i utskottets utlåtande
1969: 17). Han pekar vidare på den lagstiftning med djurskyddskaraktär
som lagen den 4 juni 1937 angående slakt av husdjur utgör, liksom på
att det också i jaktstadgan och. fiskeristadgan finns bestämmelser som skyddar
djur mot lidande.

Riksåklagaren anför att frågan om att utvidga lagstiftningen om djurplågeri
till att i enlighet med förslaget i motionen avse även vårdslösa
handlingar diskuterats tidigare. Spörsmålet aktualiserades bl. a. i samband
med remissbehandlingen av det 1961 avgivna betänkandet Djurplågeri, vetenskapliga
djurförsök samt djurskyddsordning (SOU 1961:45). Någon
straffbestämmelse omfattande vårdslösa former av djurplågeri har dock
aldrig genomförts. Frånsett att tvekan kan råda om behovet av en sådan
utvidgning finns det enligt riksåklagarens mening även från andra synpunkter
skäl att tveka inför ett genomförande av en så vidsträckt kriminalisering.
Han anser att möjligheterna att på ett effektivt sätt övervaka efterlevnaden
av en sådan bestämmelse måste bedömas som små. Beivran av vårdslösa
former av djurplågeri skulle sannolikt endast kunna ske undantagsvis.

Förslaget om att djurplågeribrott skulle föreligga redan om gärningen var
ägnad att tillfoga djuret lidande, skulle enligt riksåklagarens mening inte
på något väsentligt sätt vidga det område, inom vilket brottet för närvarande
kan beivras.

Enligt riksåklagaren kan det i detta sammanhang även finnas skäl att
varna för övertro på straffets förmåga att få människor att handla på visst
sätt. Det är inte säkert att ett vidgat straffansvar leder till ett förbättrat
djurskydd. Vidare bör erinras om det betänkliga i att införa straffbestämmelser
vilkas efterlevnad inte kan effektivt övervakas. Sådana bestämmelser
leder på sikt till minskad respekt för gällande lagregler, framhåller riksåklagaren.
Andra åtgärder än vidgat straffansvar, t. ex. ökad information
till allmänheten, synes honom därför i första hand böra övervägas. Sådana
åtgärder kan visa sig vara ett mera effektivt medel för att uppnå ett förbättrat
djurskydd, framhåller riksåklagaren.

Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare lämnar inledningsvis
en redogörelse för de förändringar gärningsbeskrivningen i djurplågeriparagrafen
undergått sedan tiden före 1945. Vidare redovisar föreningen de
uttalanden som gjordes av departementschefen och tredje lagutskottet i
samband med 1966 års lagändring. Härefter anför föreningen att det är
mot den sålunda skisserade bakgrunden som uttalandena och förslaget
i motionen skall ses. Det synes då föreningen, att ifrågavarande stadgande
genom det förhållandevis stränga maximistraffet redan inrymmer möjlighet
till ingripande på effektivt sätt. Beaktas därjämte utskottets rekommenda -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 46 år 1969

tion till domstolarna om mindre mildhet vid lagbudets tillämpning, torde
enligt föreningen åtskilligt vara vunnet för förverkligande av syftet med
motionen. Att — såsom motionärerna synes mena — ett utbytande av begieppet
och uttrycket otillbörlighet mot något till synes mera påtagligt
skulle ge »stöd för en verkningsfull lagtillämpning», torde svårligen ses som
realistiskt, anser föreningen.

Längre syftande är förslaget om helt annan brottsbeskrivning än den nuvarande,
framhåller föreningen. Att straffbelägga även handling, som är
ägnad att tillfoga djuret lidande, kunde väl synas tilltalande, och därigenom
skulle, såsom i motionen påpekas, åklagaren måhända besparas svårigheter
i avseende å bevisningen. Enligt föreningen förefaller det emellertid vara att
tillfredsställa ett alltför långt gående krav, om det stadgades, att brott skulle
föreligga redan i det handlande, som kunde framkalla lidande. Troligen
skulle en dylik utvidgning inte framstå som tillräckligt underbyggd i det allmänna
rättsmedvetandet.

Vad slutligen angår frågan om ansvar för djurplågeri, begånget av vårdslöshet,
erinrar föreningen om att, fastän gärningen skall för att nu följas av
straff vara uppsåtlig, hinder inte möter för fällande dom, när endast s. k.
eventuellt uppsåt bedöms ha förelegat, samt att exempelvis ådagalagd likgiltighet
för djurets vård kan bli föremål för straff. Kriminalisering i brottsbalken
av gärningar, begångna av vårdslöshet, oaktsamhet eller grov oaktsamhet,
är begränsad, anför föreningen. I sammanhanget erinrar föreningen
om stadgandet i 13 kap. 9 § brottsbalken, enligt vilket straff för vårdslöshet
med gift eller smittämne drabbar också den, som av grov oaktsamhet framkallar
allmän fara för djur eller växter medelst gift eller genom att överföra
eller sprida elakartad sjukdom eller genom att sprida skadedjur eller
ogräs eller på annat dylikt sätt. I belysning av vad sålunda anförts är det
föreningens mening, att — ehuru visst fog kan finnas för undersökning rörande
möjligheterna till kriminalisering jämväl av culpahandling vid djurplågeri
— sådan utredning bör anstå, till dess anledning befinnes ha förekommit
att föranstalta om en allmän översyn av brottsbalkens dolus- och
culpasystem.

Föreningen pekar på att brottsbeskrivningen i lagbudet om djurplågeri
ändrats efter brottsbalkens tillkomst, varigenom återgång väsentligen skett
till det betraktelsesätt, som kom till uttryck i stadgandets utformning före
1945. Att redan nu återigen aktualisera frågan om revision av stadgandet
kan därför röna berättigat motstånd. Givetvis, framhåller föreningen, är icke
förty revision av nöden, om sådana fall uppmärksammats, som gör talet om
alarmerande situation befogat. Såvitt föreningen har sig bekant, föreligger
icke den situationen.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 46 år 1969

Utskottet

Djurplågeriparagrafen i brottsbalken, 16 kap. 13 §, avser både de tama och
de vilda djuren. Genom lagändring har gärningsbeskrivningen i stadgandet,
som är grundläggande för den rättsliga regleringen av djurskyddet, skärpts
med verkan från och med den 1 juli 1966. Före lagändringen förelåg djurplågeri
om någon genom misshandel, överansträngning, vanvård eller annorledes
utsatte djur för otillbörligt lidande. Stadgandet tillämpades emellertid
alltför restriktivt, och det befanns därför motiverat med ett förtydligande
så att stadgandet gav ett mera lättillgängligt uttryck för det avsedda
innehållet. Detta ansågs kunna ske genom att begreppet »otillbörlighet» i
stället för att anknyta till effekten, djurets lidande, kom att hänföras till
den åtgärd som gett upphov till lidandet. Enligt paragrafen skall således
numera dömas för djurplågeri om någon genom misshandel, överansträngning
eller vanvård eller på annat sätt otilbörligen utsätter djur för lidande.
Straffet är böter eller fängelse i högst två år. För att djurplågeribrott skall
anses föreligga krävs, nu såsom tidigare, enligt huvudregeln i 1 kap. 2 §
brottsbalken att gärningen är uppsåtlig. Gärningsmannen skall alltså ha
insett att djuret åsamkades lidande. Det är emellertid till fyllest med s. k.
eventuellt uppsåt. Ådagalagd likgiltighet för djurets vård kan fördenskull
bli föremål för straff.

Motionärerna anser att djurplågeriparagrafen inte tillämpas på ett effektivt
och tillfredsställande sätt. Den främsta anledningen härtill sägs
vara att åklagaren ställs inför mycket stora svårigheter när det gäller att
bevisa att en gärningsman i handlingsögonblicket haft uppsåt att tillfoga
djuret lidande. För att råda bot på detta anser motionärerna att djurplågeribrott
skall föreligga oavsett om gärningen begås av uppsåt eller av vårdslöshet.
Alternativt föreslår de att brottsbeskrivningen ändras så att djurplågeribrott
föreligger redan om gärningen är ägnad att tillfoga djuret lidande. Härigenom
skulle åklagaren enligt motionärernas mening bli befriad från de
bevissvårigheter som möter honom i dag. Motionärerna anser vidare att begreppet
otillbörlighet bör uppmärksammas vid en revision av lagrummet,
eftersom uttrycket är alldeles för vagt för att ge de tillämpande myndigheterna
stöd för en verkningsfull lagtillämpning. På grund av det anförda yrkar
motionärerna att riksdagen hos Kungl. Maj :t skall anhålla om förslag
till sådan ändring av djurplågeriparagrafen som »med utgångspunkt från
vad i motionen anförts efter utredning synes lämplig».

Remissinstanserna har delade meningar om behovet av en översyn av djurplågeriparagrafen.
Eftersom paragrafen nyligen ändrats kan det — som
Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare anfört — röna berättigat
motstånd att återigen aktualisera frågan om revision av stadgandet.
Utskottet vill dock starkt understryka att djurplågeri är att betrakta som

Tredje lagutskottets utlåtande nr 46 år 1969

ett allvarligt brott. Vid utformningen av straffbestämmelserna i brottsbalgen
markerade lagstiftaren detta genom att såsom maximum fastställa
fängelse i två år för djurplågeri. Utskottet vill också erinra om att utskottet
i sitt utlåtande (1965:31) över förslaget till den år 1966 ikraftträdda
ändringen av paragrafen framhöll brottets allvarliga karaktär och särskilt
underströk det angelägna i att stadgandet om djurplågeri inte av domstolarna
tillämpades med sådan mildhet som ofta syntes vara fallet.

Utskottet anser sig kunna förutsätta att djurplågeriparagrafen tillämpas
i enlighet med vad utskottet sålunda uttalade.

Med hänsyn till det anförda är utskottet i likhet med riksåklagaren tveksom
i fråga om behovet av eu utvidgning av straffbestämmelsen till att även
avse vårdslösa former av djurplågeri. Möjligheterna att på ett effektivt sätt
övervaka efterlevnaden av en sådan bestämmelse måste också bedömas
som relativt små. I detta sammanhang vill emellertid utskottet framhålla
att inte sällan möjligheter bör föreligga att utmäta straff för vanvård av djur.
Utskottet ansluter sig vidare till riksåklagarens uppfattning att förslaget
om att brott skulle föreligga redan om gärningen var ägnad att tillfoga djuret
lidande inte på något väsentligt sätt skulle vidga det område, inom vilket
brottet för närvarande kan beivras. Det må påpekas att endast ett remissorgan
ställt sig positivt till en sådan ändring av brottsbeskrivningen.

Inget remissorgan har delat motionärernas uppfattning att begreppet otillbörlighet
är alltför vagt. I stället har veterinärstyrelsen framhållit att den
inte funnit det så svårt att bedöma ett handlingssätts otillbörlighet, dvs. i
vilken utsträckning det avvek från allmänt godtagna normer för behandling
av djur i olika situationer. Utskottet finner inte heller anledning förorda att
begreppet och uttrycket otillbörlighet utbytes mot annat uttryck.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och då goda förutsättningar att ingripa
effektivt mot djurplågeri enligt utskottets mening föreligger vid skärpt
tillämpning av gällande lagstiftning saknas anledning att för närvarande
föranstalta om översyn av djurplågeriparagrafen. Utvecklingen i fråga om
tillämpningen av paragrafen bör dock följas med uppmärksamhet.

Utskottet hemställer

att motionen II: 934 inte föranleder någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 28 oktober 1969

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK GREBÄCK

Tredje lagutskottets utlåtande nr 46 år 1969

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Svante Kristiansson (s), Åkesson (fp),
Ebbe Ohlsson (m), Erik Jansson (s), Ernulf (fp), Ferdinand Nilsson (ep),
Hansson (s) och fru Landberg (s);

från andra kammaren: herrar Grebäck (ep), Svenning (s), Ekström
(s), Sundelin (s), Hedin (m), fröken Anderson (s), herrar Franzén i Träkumla
(ep) och Sellgren (fp).

MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690032