Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970 (Utlåtande 1970:L3u45 l3u)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

Nr 45

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om otillbörlig marknadsföring, m. m.
i vad den hänvisats till lagutskott, dels motioner i
ämnet, dels ock motioner om åtgärder för att stärka
konsumenternas ställning i viss del samt angående
ärekränkning av juridisk person.

Genom en den 13 mars 1970 dagtecknad proposition, nr 57, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden
och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om otillbörlig marknadsföring,

2) lag om ändring i lagen (1931: 152) med vissa bestämmelser mot illojal
konkurrens,

3) lag om ändring i brottsbalken,

4) lag om upphävande av lagen (1913:159) angående förbud mot införsel
till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning,

5) lag om upphävande av lagen (1914: 422) angående förbud i vissa fall
mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande av
oriktigt märkta varor,

6) lag om marknadsråd m. m.,

7) lag om ändring i lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av
konkurrensbegränsning inom näringslivet,

8) lag om ändring i lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att
utbekomma allmänna handlingar.

Propositionen har hänvisats till konstitutionsutskottet, såvitt avser ändring
i lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar
(punkt 8), medan den i övrigt hänvisats till lagutskott och behandlats
av tredje lagutskottet.

I Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag till lag om otillbörlig marknadsföring.
Syftet med den nya lagen är att, framför allt i konsumenternas intresse,
skapa effektiva garantier för att reklam och marknadsföring inte bedrivs
med otillbörliga metoder.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 samt. 3 avd. Nr 45

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

Lagens centrala bestämmelse utgörs av en generalklausul, vilken gör det
möjligt att meddela förbud mot reklamåtgärd eller annan vid marknadsföring
företagen handling, som genom att strida mot god affärssed eller på
annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare. Förbudet skall
i regel förenas med vite. Vid sidan av generalklausulen föreslås särskilda
straffbestämmelser rörande vissa speciella marknadsföringsåtgärder. Bestämmelserna
avser dels vilseledande reklam, dels vissa slag av s. k. tilläggserb
judanden och rabattmärken.

Tillämpningen av lagstiftningen skall anförtros åt särskilda institutioner.
Dessa utgörs av ett organ med dömande uppgifter, marknadsrådet, samt en
särskild konsumentombudsman. Marknadsrådet skall vara enda instans i
ärenden om förbud enligt generalklausulen. Frågor om utdömande av vite
skall dock handläggas av allmän domstol. I rådet skall finnas företrädare
för näringsidkar- och konsumentintressen. Rådet föreslås överta de uppgifter
som nu ankommer på näringsfrihetsrådet. Konsumentombudsmannen
skall övervaka marknaden och föra det allmännas talan inför marknadsrådet.
Beslutar ombudsmannen i ett visst fall att inte ansöka om förbud hos
rådet kan sådan ansökan göras av näringsidkar-, konsument- eller löntagarorganisation
eller av enskild näringsidkare. De särskilda straffbestämmelserna
skall tillämpas av de allmänna domstolarna. Allmänt åtal får dock
väckas bara efter anmälan eller medgivande av konsumentombudsmannen.

I samband med den nya lagen föreslås bl. a. en mindre ändring i brottsbalken
samt upphävande av den särskilda lagstiftningen om oriktiga geografiska
ursprungsbeteckningar.

De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 1971.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

11 Lagförslagen

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

1) Förslag

till

Lag

om otillbörlig marknadsföring

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Företager näringsidkare vid marknadsföring av vara eller tjänst reklamåtgärd
eller annan handling, som genom att strida mot god affärssed eller
på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare, kan marknadsrådet
meddela honom förbud att fortsätta därmed eller att företaga
annan liknande handling. Förbud skall förenas med vite, om ej detta av särskilda
skäl är obehövligt.

Förbud kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som
handlar på näringsidkares vägnar samt var och en som i övrigt väsentligt
bidragit till handlingen.

2 §

Näringsidkare som vid marknadsföring av vara eller tjänst uppsåtligen
använder vilseledande framställning, vilken avser hans egen eller annans
näringsverksamhet och är ägnad att påverka efterfrågan på varan eller
tjänsten, dömes till böter eller fängelse i högst ett år.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på anställd hos näringsidkare
och annan som handlar på näringsidkares vägnar.

3 §

Näringsidkare som erbjuder konsument att mot märke eller annat bevis,
vilket utlämnas vid försäljning av vara eller tjänst, erhålla annat än pengar
dömes till böter eller fängelse i högst ett år. Detta gäller dock ej om beviset
ger rätt endast till översyn, reparation eller liknande med avseende på det
sålda.

4 §

Näringsidkare som i annat fall än som avses i 3 § till konsument bjuder
ut två eller flera varor för ett gemensamt pris eller erbjuder konsument
att vid köp av vara förvärva även annan vara utan ersättning eller mot särskilt
lågt pris dömes, om varorna uppenbart saknar naturligt samband och
förfarandet försvårar för konsumenten att bedöma erbjudandets värde, till
böter eller fängelse i högst ett år. Vad som sägs här om vara gäller även
tj änst.

4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

5 §

Den som överträtt vitesförbud dömes ej till ansvar enligt denna lag för
gärning som omfattas av förbudet.

I ringa fall dömes ej till straff för gärning som avses i 2, 3 eller 4 §.

6 §

Fråga om förbud enligt 1 § upptages efter ansökan. Sådan ansökan göres
av konsumentombudsmannen. Beslutar denne för visst fall att ej göra ansökan,
får ansökan göras av näringsidkare som beröres av handlingen eller
av sammanslutning av näringsidkare, konsumenter eller löntagare.

7 §

Beslut i fråga om förbud enligt denna lag utgör ej hinder att samma
fråga prövas på nytt, när ändrade förhållanden eller annat särskilt skäl
föranleder det.

8 §

Om särskilda skäl föranleder det, kan förbud meddelas även för tiden till
dess slutligt beslut föreligger.

9 §

Fråga om förbud enligt 1 § får i fall som ej är av större vikt prövas av
konsumentombudsmannen genom förbudsföreläggande.

Förbud sföreläggande innebär att den som antages ha företagit handling,
som avses i 1 §, till godkännande omedelbart eller inom viss tid förelägges
förbud vid vite att fortsätta därmed eller företaga annan liknande handling.

Har föreläggande godkänts, gäller det som förbud som meddelats av marknadsrådet
enligt 1 §. Godkännande som sker sedan den i föreläggandet utsatta
tiden har gått till ända är dock utan verkan.

Närmare bestämmelser om förbudsföreläggande meddelas av Konungen.

10 §

Talan om utdömande av vite föres vid allmän domstol av åklagare. Sådan
talan får väckas endast efter anmälan av konsumentombudsmannen eller
av annan som hos marknadsrådet ansökt om förbudet.

Allmänt åtal för brott mot denna lag får väckas endast efter anmälan
eller medgivande av konsumentombudsmannen.

U §

Vid överträdelse av vitesförbud eller av föreskrift i 2—4 §§ kan domstol
efter vad som är skäligt förordna, att vilseledande framställning som finns
på vara, förpackning, reklamtryck, affärshandling eller dylikt skall utplå -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

nas eller ändras så att den icke längre är vilseledande. Kan detta syfte ej
uppnås på annat sätt, kan domstolen förordna att egendomen skall förstöras.

Egendom som avses i första stycket får tagas i beslag i avvaktan på förordnande
som sägs där. Därvid gäller i tillämpliga delar föreskrifterna om
beslag i brottmål.

Första och andra styckena äger motsvarande tillämpning på erbjudande
som avses i 3 §.

12 §

Den som bryter mot förbud eller gör sig skyldig till brott mot denna lag
skall ersätta skada som därigenom uppkommer för konkurrerande näringsidkare.

Rätt till ersättning för skada är förlorad, om talan ej väckes inom fem år
från det skadan uppkom.

13 §

Konungen kan med avseende på främmande stat förordna att följande
bestämmelser skall gälla.

Beträffande vara som är försedd med oriktig eller vilseledande ursprungsbeteckning,
genom vilken varan direkt eller indirekt anges vara frambragt
eller tillverkad i den främmande staten eller på någon inom denna belägen
ort, får domstol föreskriva åtgärd enligt It § även i andra fall än som avses
där. Detta gäller dock ej om beteckningen enligt handelsbruk endast tjänar
att utmärka varans art eller om den åtföljes av uppgift som tydligt anger att
varan ej frambragts eller tillverkats i den angivna staten eller på den angivna
orten.

Ansökan om åtgärd enligt andra stycket får göras av åklagare eller, om
denne beslutat att ej göra ansökan, av någon som driver rörelse med vara av
samma slag som den vara ansökningen avser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

2) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen (1931:152) med vissa bestämmelser mot iilojal konkurrens

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1931: 152) med vissa bestämmelser
mot illojal konkurrens1 2,

dels att 1 och 2 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 11 § skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 §.!

Berättigad att — — —- ------

1) i de uti 1 och 2 §§ avsedda fall
varje näringsidkare inom samma eller
likartad yrkesgren som den, inom
vilken brottet begåtts, så ock, utom
beträffande skadestånd, varje sammanslutning
för främjande av yrkesintressen,
såframt näringsidkare,
varom nu nämnts, åro företrädda
inom sammanslutningen och denna
äger att kära inför domstol;

2) i de uti 3 och 5 §§ angivna fall
den, vilkens yrkeshemlighet eller förebild
obehörigen använts eller röjts;

3) i de uti 6 och 7 §§ omförmälda
fall varje näringsidkare, som frambringar,
tillverkar eller håller till
salu varor eller utför arbete av samma
eller liknande art som de varor
eller det arbete, som skolat inköpas
eller utföras, eller meddelar försäk -

— lag är:

7^ i de uti 3 och 5 §§ angivna fall
den, vilkens yrkeshemlighet eller förebild
obehörigen använts eller röjts;

2) i de uti 6 och 7 §§ omförmälda
fall varje näringsidkare, som frambringar,
tillverkar eller håller till
salu varor eller utför arbete av samma
eller liknande art som de varor
eller det arbete, som skolat inköpas
eller utföras, eller meddelar försäk -

1 Senaste lydelse av

1 § 1942:246

2 § »

1 Senaste lydelse 1960: 731.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

ring av samma slag som den försäkring,
vilken skolat tagas, ävensom
den anställdes arbetsgivare, där
ej gärningen skett med dennes begivande,
så ock, utom vad angår skadestånd,
varje sammanslutning för
främjande av yrkesintressen, beträffande
vilken motsvarande förutsättningar
som de under 1) angivna
äro för handen; samt

4) i de uti 9 § avsedda fall den,
vilkens inarbetade kännetecken kan
bliva föremål för förväxling.

Allmän åklagare må ock väcka
påstående om straff för brott, varom
i denna lag förmäles, i de uti 3, 5 och
9 §§ nämnda fall dock endast efter
angivelse av den, som, enligt vad
under 2) eller 4) sägs, äger anställa
talan i anledning av sådant brott.

ring av samma slag som den försäkring,
vilken skolat tagas, ävensom
den anställdes arbetsgivare, där ej
gärningen skett med dennes begivande,
så ock, utom vad angår skadestånd,
varje sammanslutning för
främjande av yrkesintressen, såframt
näringsidkare, varom nu
nämnts, äro företrädda inom sammanslutningen
och denna äger att
kära inför domstol; samt

3) i de uti 9 § avsedda fall den,
vilkens inarbetade kännetecken kan
bliva föremål för förväxling.

Allmän åklagare må ock väcka
påstående om straff för brott, varom
i denna lag förmäles, i de uti 3, 5
och 9 §§ nämnda fall dock endast efter
angivelse av den, som, enligt vad
under 1) eller 3) sägs, äger anställa
talan i anledning av sådant brott.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

3) Förslag
till

Lag

om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas, att 9 kap. 8 § brottsbalken skall ha nedan angivna
lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

9 KAP.

Den som, i annat fall än förut i
detta kapitel är sagt, förfar oredligt
i det han medelst vilseledande förmår
någon till handling eller underlåtenhet
och därigenom skadar den
vilseledde eller någon i vars ställe
denne är, dömes för o r e d 1 i g t
förfarande till böter eller
fängelse i högst två år. Ändå att skada
ej uppkommer, skall dömas för
oredligt förfarande, om vilseledandet
sker i utövning av yrke eller näring
och avser beskaffenhet, myckenhet
eller ursprung av något som tillhandahålles
mot vederlag.

§•

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

4) Förslag
till

Lag

om upphävande av lagen (1913:159) angående förbud mot införsel till riket av
varor med oriktig ursprungsbeteckning

Härigenom förordnas, att lagen (1913: 159) angående förbud mot införsel
till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning skall upphöra att gälla
vid utgången av år 1970. Efter denna tidpunkt skall 2, 7, 8 eller 9 § nämnda
lag ej heller tillämpas i fråga om vara som dessförinnan ankommit till riket.
Verkställt beslag skall hävas vid utgången av år 1970 utom beträffande vara
som genom tidigare beslut förklarats förbruten.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 är 1970

5) Förslag
till

Lag

om upphävande av lagen (1914:422) angående förbud i vissa fall mot varors
förseende med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande av oriktigt

märkta varor

Härigenom förordnas, att lagen (1914:422) angående förbud i vissa fall
mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande av
oriktigt märkta varor skall upphöra att gälla vid utgången av år 1970.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

6) Förslag
till

Lag

om marknadsråd m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §

Marknadsrådet handlägger ärenden enligt lagen (1953: 603) om motverkande
i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet och lagen
(1970: 00) om otillbörlig marknadsföring.

2 §

Mot marknadsrådets beslut i ärende som avses i 1 § får talan ej föras.
Detsamma gäller rådets beslut i övrigt enligt denna lag.

Marknadsrådets sammansättning m. in

3 §

Marknadsrådet består av ordförande och vice ordförande samt åtta andra
ledamöter, av vilka två är särskilda ledamöter, en för ärenden om konkurrensbegränsning
och en för ärenden om otillbörlig marknadsföring.

4 §

Ordföranden och vice ordföranden skall vara lagkunniga och erfarna i
domarvärv. Ledamoten för ärenden om konkurrensbegränsning skall ha särskild
insikt i näringslivets förhållanden och ledamoten för ärenden om otillbörlig
marknadsföring särskild insikt i konsumentfrågor. Ordföranden, vice
ordföranden och de särskilda ledamöterna får ej utses bland personer som
kan anses företräda företagarintressen eller konsument- och löntagarintressen.

För vice ordföranden och var och en av de särskilda ledamöterna finns en
eller flera ersättare. Bestämmelserna om vice ordförande och särskild ledamot
gäller även ersättare.

5 §

Av övriga ledamöter utses tre bland företrädare för företagarintressen och
tre bland företrädare för konsument- och löntagarintressen.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

För ledamot som avses i första stycket finns en eller flera ersättare. Bestämmelserna
om ledamot gäller även ersättare.

6 §

Konungen utser ordförande, vice ordförande, övriga ledamöter och ersättare
i marknadsrådet. Ledamot och ersättare utses för viss tid.

7 §

Ledamot och ersättare i marknadsrådet skall vara myndig svensk medborgare.

Innan ledamot eller ersättare börjar tjänstgöra i rådet, skall han ha avlagt
domared.

8 §

Bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare äger motsvarande
tillämpning på ledamot i marknadsrådet.

9 §

Marknadsrådet är beslutfört, när ordföranden och fyra andra ledamöter
är närvarande. I beslut skall lika antal ledamöter som företräder företagarintressen
samt konsument- och löntagarintressen deltaga.

Av de särskilda ledamöterna deltager vid handläggning av ärende om konkurrensbegränsning
endast den som utsetts för sådana ärenden och vid
handläggning av ärende om otillbörlig marknadsföring endast den som utsetts
för sådana ärenden.

Ordföranden kan ensam på rådets vägnar företaga förberedande åtgärd
och pröva fråga om avskrivning av ärende.

10 §

Som marknadsrådets beslut gäller den mening varom de flesta ledamöter
förenar sig eller, vid lika röstetal, den mening som ordföranden biträder.

Näringsfrihetsombudsman och konsumentombudsman

11 §

För konkurrensbegränsningsfrågor finns en näringsfrihetsombudsman
och för frågor om otillbörlig marknadsföring en konsumentombudsman.

Ombudsman utses av Konungen för viss tid och skall vara lagkunnig.

Förfarandet i konkurrensbegränsningsärenden
12 §

Särskilda bestämmelser om förfarandet i konkurrensbegränsningsärenden
finns i lagen (1953: 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

Förfarandet i ärenden om otillbörlig marknadsföring

13 §

Ansökan om förbud enligt 1 § lagen (1970: 00) om otillbörlig marknadsföring
göres skriftligen. Av ansökningen skall framgå de skäl på vilka ansökningen
grundas och den utredning sökanden åberopar.

14 §

Sökanden och hans motpart skall beredas tillfälle att vid sammanträde
inför marknadsrådet lägga fram sina synpunkter och förebringa den utredning
de vill åberopa. Till sådant sammanträde skall konsumentombudsmannen
kallas, även om han ej är sökande.

Före sammanträde kan muntlig eller skriftlig förberedelse äga rum i den
utsträckning rådet bestämmer.

15 §

Ärende får avgöras utan sammanträde enligt 14 § första stycket, om tillfredsställande
utredning föreligger och part ej begär sammanträde. Ansökan
som uppenbart ej förtjänar avseende får avslås utan sådant sammanträde.

Fråga om förbud enligt 8 § lagen (1970: 00) om otillbörlig marknadsföring
kan prövas utan sammanträde enligt 14 § första stycket. Sådant förbud
får dock ej meddelas utan att den som förbudet avser fått tillfälle att
yttra sig i frågan, såvida det icke finns anledning antaga att han avvikit eller
eljest håller sig undan.

Allmänna bestämmelser om förfarandet

16 §

Bestämmelserna i 5 kap. rättegångsbalken om offentlighet vid domstol
äger motsvarande tillämpning vid marknadsrådet.

Utöver vad som följer av första stycket kan rådet förordna att sammanträde
för handläggning av konkurrensbegränsningsärende skall hållas inom
stängda dörrar, om det kan antagas att förhandlingsarbetet i ärendet skulle
försvåras till följd av offentligheten.

17 §

Vid marlmadsrådets sammanträden föres protokoll.

18 §

Marknadsrådet kan vid vite förelägga part eller annan, som kan antagas
ha upplysning att lämna som är av betydelse i ärendet, att inställa sig personligen
inför rådet.

Part kan även föreläggas vid vite att tillhandahålla rådet handelsböcker,
korrespondens och övriga handlingar som kan ha betydelse i ärendet. Detta
innebär dock ej skyldighet att röja yrkeshemlighet av teknisk natur.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

Den som ej är part och som efter kallelse av marknadsrådet inställt sig
inför rådet har rätt till ersättning enligt vad i rättegångsbalken är föreskrivet
om ersättning till vittne eller sakkunnig. I ärende vari ombudsman
för talan tillämpas bestämmelserna för mål om allmänt åtal och i annat
ärende bestämmelserna för mål vari förlikning är tillåten. Skall ersättningen
utges av parterna en för båda och båda för en, skall rådet slutligt
fördela kostnaden mellan dem med hälften å vardera.

19 §

I marknadsrådets beslut varigenom ärende avgöres anges de skäl på vilka
beslutet grundas. Beslutet sändes till parterna samma dag som det meddelas.

20 §

Skall inlaga, kallelse, föreläggande, beslut eller annan handling tillställas
part eller annan, sker det genom delgivning.

Delgivning av beslut, som innefattar vitesföreläggande enligt lagen (1953:
603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet
eller lagen (1970: 00) om otillbörlig marknadsföring, får ej ske enligt
12 § delgivningslagen (1970: 00), med mindre anledning förekommer att
den sökte avvikit eller eljest håller sig undan.

Övriga bestämmelser

21 §

Den som obehörigen yppar vad som enligt marknadsrådets beslut icke får
uppenbaras, dömes till böter eller fängelse i högst ett år, om ej gärningen är
belagd med straff i brottsbalken.

22 §

Fråga om utdömande av vite enligt 18 § prövas av marknadsrådet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

7) Förslag
till

Lag

om ändring i lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av
konkurrensbegränsning inom näringslivet

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1953:603) om motverkande i
vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet* 1,
dels att 7—14, 23, 24 och 30 §§ skall upphöra att gälla,
dels att rubriken närmast före 7 § skall utgå,

dels att i rubriken närmast före 15 § samt i 1—4, 18—21, 25 och 29 §§
ordet »näringsfrihetsrådet» skall bytas ut mot »marknadsrådet»,

dels att i 15, 16, 18, 25 och 31 §§ orden »ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor»
skall bytas ut mot »näringsfrihetsombudsmannen»,
dels att 22 § skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Näringsfrihetsrådet äger i där anhängigt
ärende förelägga part vid
vite att inställa sig inför rådet samt
att tillhandahålla rådet handelsböcker,
korrespondens och övriga handlingar,
vilka kunna vara av betydelse
i ärendet.

Vad sålunda stadgats innebär icke
skyldighet att röja yrkeshemlighet
av teknisk natur.

(Föreslagen lydelse)

§•

Ytterligare bestämmelser om förfarandet
inför marknadsrådet finnas
i lagen (1970:00) om marknadsråd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

1 Senaste lydelse av

1 § 1956:244
21 § 1966:45
25 § 1956:244
29 § 1966: 45.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

8) Förslag
till

Lag

om ändring i lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att
utbekomma allmänna handlingar

Härigenom förordnas, att 20 § lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Handling som inkommit till myndighet,
som avses i lagen om uppgiftsskyldighet
rörande pris- och
konkurrensförhållanden, eller till
näringsfrihet srådet eller ombudsmannen
för näringsfrihetsfrågor
må, i den mån handlingen innehåller
upplysningar om viss företagares affärs-
eller driftförhållanden, vilkas
offentliggörande kan lända honom
till men, icke i andra fall än Konungen
bestämmer utlämnas förrän
tjugu år förflutit från handlingens
datum. Vad nu sagts gälle ock hos
myndigheten upprättad handling,
dock ej kartellregister.

På framställning---— — —

i-1

Handling som inkommit till myndighet,
som avses i lagen om uppgiftsskyldighet
rörande pris- och
konkurrensförhållanden, eller till
marknadsrådet, näringsfrihetsombudsmannen
eller konsumentombudsmannen
må, i den mån handlingen
innehåller upplysningar om
viss företagares affärs- eller driftförhållanden,
vilkas offentliggörande
kan lända honom till men, icke i
andra fall än Konungen bestämmer
utlämnas förrän tjugu år förflutit
från handlingens datum. Vad nu
sagts gälle ock hos myndigheten upprättad
handling, dock ej kartellregister.

motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Äldre bestämmelser gäller
fortfarande beträffande handling som inkommit eller upprättats före ikraftträdandet.

1 Senaste lydelse 1956:246.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

III Motionsyrkanden

I samband med propositionen har utskottet behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen

1. de likalydande motionerna 1: 1131 av herr Pettersson, Arne, och II: 1327
av herr Pettersson i Lund, i vilka motioner hemställes

»att riksdagen i anslutning till Kungl. Maj :ts proposition nr 57 år 1970
måtte uttala sig för ett förbud mot ofullständig prisangivelse;»

2. de likalydande motionerna I: 1139 av herr Jacobsson, Gösta, och herr
Bohman och II: 1336 av herrar Magnusson i Borås och Enarsson, i vilka
motioner hemställes

»att riksdagen måtte med ändring av Kungl. Maj:ts proposition 1970:57
besluta att de rättsliga funktioner som enligt den kungl. propositionen föreslås
skola tillkomma det nyinrättade marknadsrådet i stället skall utövas
av de allmänna domstolarna med tingsrätterna som första instans;»

3. de likalydande motionerna I: 1171 av herr Brundin och herr Andersson,
Ingvar, och II: 1380 av fru Sundberg m. fl., i vilka motioner hemställes

»A att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa,

1. att förslag skyndsamt utarbetas och föreläggs riksdagen angående revision
av lagstiftningen även beträffande andra former av otillbörlig konkurrens
än otillbörlig marknadsföring,

2. att åtgärder vidtages för att säkerställa största möjliga nordiska enhetlighet
i rättstillämpningen i fråga om otillbörlig marknadsföring,

3. att förslag om lagbestämmelser om ekonomiskt förtal snarast utarbetas
och förelägges riksdagen;

B att riksdagen måtte besluta,

1. att, såvitt gäller reklam i tryckt skrift, behörigheten för konsumentombudsmannen,
marknadsrådet och allmän domstol utanför tryckfrihetsprocessen
skall begränsas till framställning, som uppenbarligen saknar betydelse
för sådan information och åsiktsbildning som ingår i den allmänna
opinionsbildningsprocessen,

2. att marknadsrådets beslut må kunna överklagas vid allmän domstol;» 4

4. de likalydande motionerna I: 1172 av herr Pettersson, Harald, in. fl. och
II: 1379 av herr Hovhammar m. fl., i vilka motioner hemställes

»1. att riksdagen med ändring av propositionen nr 57 måtte besluta

att talan endast får föras av den som lider förfång av åtgärden (6 § lagen
om otillbörlig marknadsföring),

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 saml. 3 avd. Nr 45

18 Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

att marknadsrådets beslut skall kunna föras vidare till allmän domstol
(2 § lagen om marknadsråd m. m.), samt

2. att vederbörande utskott utarbetar erforderlig lagtext;»

5. motionen I: 1173 av fru Segerstedt Wiberg, i vilken motion hemställes

»att riksdagen måtte vid antagande av förslaget till lag om otillbörlig

marknadsföring uttryckligen angiva, att tryckt skrift, vilken enbart förmedlar
spridning av marknadsföringsåtgärd, i princip icke omfattas av
lagstiftningen, enär i sådant fall det tryckfrihetsrättsliga ansvaret är till
fyllest;» samt

6. motionen II: 1378 av herr Ahlmark, i vilken motion hemställes

»att riksdagen i skrivelse till Knngl. Maj :t måtte hemställa att 1970 års
höstriksdag förelägges förslag till sådan ändring av den föreslagna lagen
om otillbörlig marknadsföring att möjligheter ges att anföra besvär mot
marknadsrådets beslut.»

Utskottet har vidare behandlat följande fristående motioner, nämligen

A. de likalydande motionerna 1:235 av herr Helén m.fl. och 11:272 av
herr Gustafson i Göteborg m. fl., såvitt avser det däri vid 3 upptagna yrkandet,
innebärande att riksdagen hos Kungl. Maj :t skall hemställa

»om utredning och förslag till former för ingripanden mot vissa slag av
missvisande prisangivelser;»

B. motionen 1: 835 av herr Jacobsson, Gösta, och herr Bohman, vari
hemställes

»att riksdagen måtte göra framställning till Kungl. Maj :t att frågan om
ekonomiskt förtal och förtal mot juridiska personer, bolag, föreningar m. m.
måtte upptagas till förnyad utredning.»

IV Redovisningen i utlåtandet av motiveringarna till lagförslagen
och av motionernas innehåll

I det följande redovisar utskottet vad departementschefen under rubriken
»Inledning» anfört vid remisserna till lagrådet av lagstiftningen angående
otillbörlig marknadsföring samt av lagstiftningen angående vissa organisationsfrågor
i samband med ny lag om otillbörlig marknadsföring. Vidare
redovisas de allmänna motiveringarna till lagförslagen. Redogörelser för
gällande rätt, utredningsförslag, remissvar, specialmotivering m. m. redovisas
endast i de avsnitt som bedömts vara av särskilt intresse med hänsyn
till innehållet i de i ämnet väckta motionerna. I övrigt hänvisar utskottet
till propositionen.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

Motionernas innehåll redovisas sammanfattningsvis i anslutning till de
frågor, vartill respektive motionsyrkande hänför sig. Beträffande det fullständiga
innehållet i motionerna hänvisar utskottet till de tryckta motionerna.

V Förslaget till lag om otillbörlig marknadsföring m. m.

A. Inledning

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anförde vid lagrådsremissen
rörande lagstiftningen om otillbörlig marknadsföring inledningsvis
följande.

Lagen (1931: 152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens innehåller
regler som straffbelägger vissa slag av ohederliga eller på annat sätt
otillbörliga förfaranden i konkurrensen näringsidkare emellan. Bestämmelserna
i lagen avser illojal reklam, obehörigt lämnande eller erbjudande av
gåva eller liknande förmån, obehörigt användande eller yppande av yrkeshemlighet
och liknande brott, bestickning och tagande av muta i näringsverksamhet
samt illojal användning av kännetecken.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 10 juni 1949 tillkallades
sakkunniga för att i nordiskt samarbete utreda frågan om revision av varumärkes-
och firmalagstiftningen och vad som hade samband därmed. I utredningsuppdraget
ingick att de sakkunniga skulle överväga, om man i
svensk rätt borde införa en generalklausul mot illojal konkurrens1. Sedermera
utvidgades utredningsuppdraget i denna del i anslutning till två riksdagsskrivelser
(1957:270 och 1958: A 149) till att avse en allmän översyn
av lagstiftningen mot illojal konkurrens.

Sedan de sakkunniga hade avlämnat betänkande med förslag till varumärkeslag
(SOU 1958: 10) beslöts den 31 mars 1960 att utredningsarbetet
skulle slutföras av två skilda kommittéer, den ena för revision av firmalagstiftningen
och den andra för revision av lagstiftningen mot illojal konkurrens.
Den sistnämnda kommittén, utredningen om illojal konkurrens, som
har bedrivit utredningsarbetet i samarbete med motsvarande danska, finska
och norska kommittéer, avgav den 14 december 1966 betänkandet Otillbörlig
konkurrens (SOU 1966: 71)2. Betänkandet innehåller bl. a. förslag till en
lag om otillbörlig konkurrens som är avsedd att ersätta den gällande lagen
om illojal konkurrens. (Beträffande lagförslaget, se prop. s. 113.)

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av justitiekanslern

1 Direktiv se riksdagsberättelsen 1950 s. 50.

2 Betänkandet har undertecknats av generaldirektören Yngve Samuelsson, direktören Clas
Bohman, civilekonomen Margareta Härnqvist, direktören Gösta Jacobsson, advokaten Nils
Köhler och patenträttsrådet Claes Uggla, i egenskap av ledamöter, samt av direktörerna K. E.
Gillberg, Johan Söderberg, Sten Tengelin och professor Ulf af Trolle i egenskap av utredningens
experter.

20 Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

(JK), riksåklagaren (RÅ), hovrätten över Skåne och Blekinge, försvarets
civilförvaltning, telestyrelsen, generaltullstyrelsen, kontrollstyrelsen, kommerskollegium,
patent- och registreringsverket, näringsfrihetsrådet, näringsfrihetsombudsmannen
(NO), statens provningsanstalt, statens pris- och kartellnämnd,
statens institut för konsumentfrågor, statens konsumentråd, tulllagstiftningskommittén,
1963 års konsumentupplysningskommitté, integritetsskyddskommittén,
Sveriges advokatsamfund, Svenska arbetsgivareföreningen,
Sveriges industriförbund, Sveriges allmänna exportförening, Sveriges
grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund,
Svenska företagares riksförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation,
Svensk industriförening, Läkemedelsindustriföreningen, Motorbranschens
riksförbund, Apotekarsocieteten, Svenska petroleuminstitutet, Svenska
bokförläggareföreningen, Svenska boktryckareföreningen, Sveriges hotell-
och restaurangförbund, Svenska resebyråföreningen, Svenska bankföreningen,
Svenska sparbanksföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund,
Svenska tidningsutgivareföreningen, Svenska annonsörers förening,
Sveriges marknadsförbund, Sveriges kompetensauktoriserade reklambyråers
förbund, Annonsbyråernas förening, Affischeringsföretagens förening, Föreningen
svensk fackpress, Sveriges public relations förening, Svenska handelsagenters
förening, Svenska industriens patentingenjörers förening, Svenska
organisationskonsulters förening, Svenska patentombudsföreningen, Svenska
föreningen för industriellt rättsskydd, Kooperativa förbundet (KF), Landsorganisationen
i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO),
Sveriges akademikers centralorganisation (SACO) och Sveriges husmodersföreningars
riksförbund. Riksåklagaren har bifogat yttranden från vissa
åklagarmyndigheter och kommerskollegium yttranden från samtliga handelskammare
i landet utom handelskammaren i Gävle.

Det av utredningen framlagda lagförslaget innehåller dels en generalklausul
mot ohederliga konkurrensåtgärder dels särskilda bestämmelser om
vilseledande reklam m. m., om företagsspioneri och missbruk av företagshemligheter,
tekniska förebilder och tekniska föreskrifter samt om bestickning
och tagande av muta i näringsverksamhet. Jag är inte beredd att nu ta
upp alla dessa ämnen till behandling utan jag kommer här i huvudsak att
begränsa mig till sådant som rör reklam och marknadsföring. Min avsikt är
att föreslå att vissa bestämmelser i den nuvarande lagen om illojal konkurrens
ersätts med en ny lag om otillbörlig marknadsföring. I samband med
specialmotiveringen till lagförslaget kommer jag att ta upp en särskild fråga
som utredningen också har behandlat, nämligen lagstiftningen om oriktiga
geografiska ursprungsbeteckningar.

Som ett led i beredningen av detta ärende har företrädare för justitie- och
handelsdepartementen hållit överläggningar med näringsfrihetsrådets ordförande,
näringsfrihetsombudsmannen, statens konsumentråd, köplagssakkunniga,
konsumentutredningen och reklamutredningen samt olika närings -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

dvs-, konsument- och löntagarorganisationer. Mina ställningstaganden har
också föregåtts av överläggningar på tjänstemannaplanet med handelsministeriet
i Danmark, handels- och industriministeriet i Finland samt lönnsog
prisdepartementet i Norge.

Administrationen av en ny lag om otillbörlig marknadsföring kräver vissa
ytterligare lagstiftningsåtgärder, som får anmälas i ett senare sammanhang.
En promemoria i ämnet upprättas inom justitie- och handelsdepartementen,
och den kommer inom kort att remitteras till berörda myndigheter och organisationer
för yttrande.

B. Lagstiftningsärendets bakgrund, avgränsning och allmänna uppläggning

1. Allmänt

Vid lagrådsremissen anförde departementschefen bl. a. följande allmänna
synpunkter.

För att ett system med vidsträckt näringsfrihet, konkurrensfrihet och
avtalsfrihet skall fungera tillfredsställande krävs att företagarna inte utnyttjar
sin handlingsfrihet på ett sätt som är till skada för konsumenterna.
Det torde knappast råda delade meningar om att det är angeläget att motverka
missbruk. Näringslivets egna organisationer är, delvis i samarbete
med företrädare för konsumentintressena, på olika sätt verksamma i sådant
syfte. Detta är i och för sig värdefullt. Ett primärt ansvar för att näringsverksamheten
bedrivs i former som inte strider mot konsumenternas intressen
måste emellertid ligga på det allmänna. Staten bör genom en aktiv
och energisk konsumentpolitik i olika former verka härför.

En central uppgift för konsumentpolitiken är att skapa sådana förhållanden
på marknaden att konsumenterna får tillgång till goda och ändamålsenliga
varor och tjänster på så förmånliga villkor som möjligt. Detta
kan ofta ske genom åtgärder som främjar en fri och effektivt fungerande
konkurrens inom näringslivet. Betydelsefulla medel i detta sammanhang
är konkurrensbegränsningslagstiftningen och den verksamhet som på
grundval av den bedrivs av statens pris- och kartellnämnd, näringsfrihetsombudsmannen
och näringsfrihetsrådet. Konkurrensbegränsningslagen förbjuder
direkt vissa typer av konkurrensbegränsningar och ger i övrigt myndigheterna
möjlighet att vidta åtgärder i syfte att undanröja konkurrensbegränsning
som anses ha skadlig verkan. På många håll inom näringslivet
föreligger en klar tendens att koncentrera företagsamheten till ett litet
antal stora enheter. Det är särskilt angeläget att konkurrensen mellan dessa
enheter fungerar effektivt och inte hämmas genom konkurrensbegränsande
överenskommelser eller andra former av inskränkningar i den fria
konkurrensen.

Det räcker emellertid inte med en fri och effektiv konkurrens för att ett

22 Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

marknadsekonomiskt system skall fungera på ett från konsumenternas
synpunkt tillfredsställande sätt. Det fordras också att konkurrensen inriktas
på sådant som är av positivt värde för konsumenterna, i första hand de
utbjudna varornas och tjänsternas pris och kvalitet, samt att de konkurrensmetoder
som används inte är av sådant slag att de försvårar ett rationellt
konsumtionsval.

De konkurrensvårdande myndigheternas verksamhet har särskilt gått ut
på att främja priskonkurrensen. De speciella förbuden i konkurrensbegränsningslagen
avser åtgärder som inskränker möjligheterna att använda priset
som vapen i konkurrensen, och en stor del av näringsfrihetsombudsmannens
ingripanden har gällt förfaranden som har varit riktade mot företag
vilka bedrivit priskonkurrens. Det ligger emellertid i sakens natur alt
konkurrensbegränsningslagstiftningen, vars syfte är att säkra fria konkurrensförhållanden,
inte kan utnyttjas för att direkt påverka valet av konkurrensmetoder.
Detta svfle får i stället tillgodoses huvudsakligen på andra
vägar.

Ett viktigt led i konsumentpolitiken är att rikta konsumenternas uppmärksamhet
på de faktorer som i första hand bör påverka konsumtionsvalet
och öka deras motståndskraft mot sälj argument av irrationell art
samt att genom konsumentvaruforskning, prisundersökningar m. in. och
information om vunna resultat tillhandahålla ett objektivt underlag för
konsumenternas handlande. Med det omfattande utbud av varor och
tjänster som präglar dagens samhälle är behovet av vägledning mycket
stort, och här har opartiska allmänna organ en betydelsefull uppgift att
fylla. Upplysnings- och forskningsverksamhet på konsumentområdet bedrivs
f. n. av flera olika statliga och halvstatliga organ. Uppgiften att planera
och samordna verksamheten ankommer på statens konsumentråd,
som bl. a har hand om anslagen till forskning och konsumentupplysning.
Statens institut för konsumentfrågor sysslar med forskningsverksamhet,
bl. a. provningar av olika konsumtionsvaror, och sprider information om
forskningsresultaten. Pris- och kartellnämnden ägnar sig åt undersökningar
och informationsverksamhet i prisfrågor. Ett statsunderstött samarbetsorgan
är varudeklarationsnämnden, som utarbetar normer för varudeklarationer,
kontrollerar användningen av deklarationerna och sprider upplysning
om dem. Vidare finns ett antal institutioner som bedriver provningsverksamhet
inom olika specialområden. Frågan om den framtida uppläggningen
och inriktningen av verksamheten på konsumentupplysningsområdet
övervägs f. n. inom konsumentutredningen, som har i uppdrag att klarlägga
möjligheterna att höja effektiviteten i denna verksamhet, att belysa
dess roll i samhällsekonomin och behovet av insatser på området samt att
dra upp sådana riktlinjer för verksamheten att den på ett ändamålsenligt
sätt kan fylla sin uppgift i dagens samhälle.

Vid sidan av konsumentupplysningsverksamheten finns behov av rättsregler
som direkt skyddar konsumenterna mot ohederliga eller på annat

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

sätt skadliga metoder i reklam och marknadsföring. Man kan peka på flera
faktorer som gör att detta behov är särskilt framträdande i dagens samhälle.
Den stigande levnadsstandarden innebär växande köpkraft hos konsumenterna,
och det finns en betydande marknad även för ganska dyrbara
konsumtions- och kapitalvaror. Handelns struktur och formerna för varudistributionen
har lett till en stark inriktning på märkesvaror. På många
områden förekommer ett omfattande utbud av sinsemellan ganska likvärdiga
produkter, och det är ofta svårt för konsumenterna att orientera sig
på marknaden. Utvecklingen mot stora butiksenheter med begränsad service
minskar möjligheterna till personlig vägledning. Olika slag av reklam,
skyltning, förpackningsutstyrsel etc. och säljfrämjande åtgärder av skiftande
art har fått starkt ökad betydelse som medel att påverka konsumenternas
handlande.

Vissa regler om reklam- och marknadsföringsmetoder finns i 1931 års
lag om illojal konkurrens. Den innehåller straffbestämmelser som riktar
sig mot oriktig reklam och mot vissa slag av gåvoerbjudanden. Utredningen
om illojal konkurrens har nu föreslagit att 1931 års lag skall ersättas av en
ny lag i samma ämne. Utredningens förslag innehåller bl. a. väsentligt
skärpta regler mot vilseledande reklam och en generalklausul, som i första
hand är avsedd att användas mot vissa marknadsföringsmetoder.

Både i den gällande lagen och i utredningens förslag ingår de nu berörda
bestämmelserna i ett komplex av regler som rör konkurrensen näringsidkare
emellan och där även andra slag av konkurrenshandlingar behandlas.
Detta har sin historiska förklaring. Den svenska lagstiftningen
har utformats efter mönster av motsvarande regler i utländsk rätt. I det
skede då detta regelsystem byggdes upp betraktades det främst som ett medel
att skydda näringsidkare mot att bli utsatta för vissa stötande former
av konkurrens från andra näringsidkares sida. Frågan om vad som skulle
betraktas som otillbörligt bedömdes därför alltid ur företagarnas synvinkel.
Sedermera har reglerna på området i växande utsträckning kommit att ses
också som ett skydd för konsumenterna. 1931 års lag präglas, som dess titel
antyder, i hög grad av näringsidkarsynpunkter. Det lagförslag som utredningen
har lagt fram innebär ett steg på vägen mot vidgat hänsynstagande
till konsumenternas intressen.

Det har redan framgått att jag för min del vill se uppställandet av normer
för marknadsföringen som en konsumentpolitisk fråga. Med en sådan
syn blir det naturligt att hålla isär reklam och marknadsföring från andra
ämnen som visserligen kan ha betydelse från konkurrenssynpunkt men
som inte direkt berör förhållandet mellan företagare och konsumenter. Jag
tänker på sådana i 1931 års lag och i utredningens lagförslag behandlade
ämnen som skyddande av företagshemligheter och bestämmelser mot bestickning
och mutor.

I sak kan man hysa viss tvekan beträffande de nyheter som utredningen

24 Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

har föreslagit rörande företagshemligheter m. m. Frågorna kräver i varje
fall ytterligare belysning innan de slutgiltigt kan bedömas. Frågan om
nya regler till skydd för företagshemligheter sammanhänger sålunda med
frågan om konkurrensklausuler i anställningsavtal. Riksdagen har här begärt
en förutsättningslös utredning (rskr 1963:383). Även de av utredningen
föreslagna reglerna om bestickning och tagande av muta är beroende
av fortsatt utredning på angränsande områden. Ämbetsansvarskommittén
har i sitt betänkande Ämbetsansvaret (SOU 1969:20) uttalat sympati
för tanken på en allmän regel om bestickning och tagande av muta som
skulle täcka både den offentliga och den privata sektorn. En sådan regel
skulle ha sin naturliga plats i brottsbalken och inte i en konkurrens- eller
marknadsföringslag.

Mot denna bakgrund har jag kommit till den uppfattningen att man f. n.
bör låta de bestämmelser i 1931 års lag om illojal konkurrens som rör yrkeshemligheter,
mutor och bestickning fortleva oförändrade men ersätta
lagens bestämmelser om reklam och andra marknadsföringsåtgärder med
en ny, direkt på konsumentintresset inriktad lag om otillbörlig marknadsföring.

1931 års lag om illojal konkurrens måste sägas ha spelat en undanskymd
roll i kampen mot olämpliga reklam- och marknadsföringsmetoder. Orsakerna
torde vara flera. Dels är lagens bestämmelser materiellt föga vittgående.
Dels finns det inte någon effektiv övervakning av lagens efterlevnad
genom allmänna organ. Tillämpningen av lagen har helt och hållet
anförtrotts de allmänna åklagarna och domstolarna.

Brister i lagstiftning och övervakning från det allmännas sida har i viss
utsträckning avhjälpts genom självsanerande verksamhet i näringslivets
egen regi. Internationella handelskammarens grundregler för reklam och
den normbildning som har ägt rum genom Näringslivets opinionsnämnds
praxis har spelat en stor roll i detta sammanhang. I sen tid har opinionsnämndens
verksamhet kompletterats med andra initiativ från näringslivets
sida. Bl. a. har på försök inrättats en anmälningsbyrå för marknadsföringsåtgärder
och införts ett system med ansvariga reklamutgivare för
intern kontroll av reklambyråernas produktion. Dessa frivilliga insatser är
värda erkännande. De har emellertid visat sig otillräckliga. De normer
som är inneslutna i Internationella handelskammarens grundregler och som
har utbildats av Näringslivets opinionsnämnd både inom och utanför grundreglernas
tillämpningsområde representerar visserligen i och för sig en
jämförelsevis hög etisk standard. Men samtidigt är svagheterna i självsaneringssystemet
uppenbara. Konsumentintressena är visserligen numera företrädda
inom opinionsnämnden men nämnden domineras fortfarande av
representanter för företagarintressen. Nämnden saknar i stort sett egentliga
sanktionsmedel. Dessutom har det visat sig att nämndens avgöranden

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970 25

ofta har svårt att tränga nt till företagare i gemen och till en större allmänhet.

Att företagens marknadsföringsåtgärder lämnar åtskilligt övrigt att önska
framgår bl. a. av en undersökning av reklamens förenlighet med gällande
utomrättsliga normer som har utförts inom reklamutredningen. Undersökningen,
som avser förhållandena under tiden september 1967—augusti 1968,
visar att åtminstone mellan 11 och 18 % av annonserna i dagspressen och
mellan 20 och 27 % av annonserna i populärpressen var oförenliga med de
gällande normerna.

Utredningen har förordat att lagstiftningens positioner skall flyttas fram
i jämförelse med 1931 års lag. Utredningens lagförslag innehåller en efter
orden mycket vidsträckt generalklausul och dessutom bl. a. bestämmelser
om vilseledande reklam som går betydligt längre än nu gällande lagbestämmelser
i samma ämne.

Ett närmare studium av betänkande och lagtext visar emellertid att utredningen
har velat stanna på halva vägen. Lagstiftningen skall fortfarande
enligt utredningen spela en andraplansroll i kampen mot otillbörliga
konkurrens- och marknadsföringsåtgärder. Utredningen säger uttryckligen
att den anser det vara den riktiga ordningen att det lämnas utrymme för
ett utomrättsligt normsystem som kan ligga ett stycke före lagstiftningen.
En jämförande analys av utredningens lagtext och motiv visar att den av
utredningen tilltänkta generalklausulen trots ordalagen är avsedd att ha ett
ganska smalt tillämpningsområde. Bl. a. skall den över huvud taget inte
vara tillämplig på reklam. När det gäller administrationen av den nya lagen
vill utredningen att man liksom hittills i huvudsak skall lita till de allmänna
åklagarna och domstolarna. Utredningen föreslår dock att förbud
enligt generalklausulen skall kunna utverkas på talan av särskild myndighet
som Kungl. Maj :t bestämmer, t. ex. kommerskollegium.

Min principiella inställning är att samhället bör ha ett förstahandsansvar
för att en god etisk standard iakttas i reklam och marknadsföring. Lagstiftningen
bör vara så avancerad som behövs för att den skall kunna utgöra
grundvalen för utbildandet av fullt tillfredsställande etiska normer, och
normbildningen bör vara en uppgift för offentliga organ. Tillräckliga sanktionsmedel
bör ställas till förfogande för dessa organ.

Vid utformningen av en lagstiftning mot otillbörliga reklam- och marknadsföringsåtgärder
kan man gå till väga på olika sätt. Ett alternativ är att
i lag detaljreglera under vilka omständigheter vissa metoder inte får användas,
ett annat är att bygga på en generalklausul och överlämna åt de rättstillämpande
myndigheterna att genom sin praxis konkretisera klausulens
innebörd. Det förra alternativet överensstämmer bäst med traditionell lagstiftningsteknik
på det näringsrättsliga området och det har bl. a. den fördelen
att företagarna får jämförelsevis goda möjligheter att bedöma om planerade
åtgärder är förenliga med lagen eller inte. Det är emellertid mycket

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

svårt att i lagtext konkret ange var gränsen skall gå mellan vad som bör
vara tillåtet och vad som inte bör vara det. En nackdel med en detaljreglering
är vidare att det kan befaras att vissa företagare försöker utnyttja
luckor i lagen till att handla i strid mot lagens syfte eller finna nya metoder
som inte har varit förutsedda vid lagens tillkomst. Risken är stor för att en
lag som innehåller enbart ett antal detaljerade specialbestämmelser inte
blir det effektiva vapen i kampen mot otillbörliga reklam- och marknadsföringsmetoder
som behövs.

Jag har för min del kommit till den uppfattningen att en ny lagstiftning
vid sidan av vissa specialbestämmelser bör innehålla en vidsträckt generalklausul,
som ger möjlighet att förbjuda otillbörliga förfaranden. En sådan
regel kan göra det möjligt för de rättstillämpande organen att genom sin
praxis utbilda ett nyanserat normsystem och den skapar förutsättningar
för en fortgående rättsbildning på området. De rättssäkerhetsinvändningar
som i allmänhet kan göras mot en generalklausul väger inte tungt i detta
fall. Generalklausulen kan nämligen här redan från början få en betydande
stadga om man tar det utomrättsliga normsystem som finns i dag till utgångspunkt
för tillämpningen. Detta system representerar som jag tidigare
har sagt i och för sig en jämförelsevis hög etisk standard och det bör kunna
utgöra plattformen för den fortsatta rättsbildningen på marknadsföringsområdet.
Härigenom underlättas förhandsbedömningar från företagarnas
sida, och en annan fördel är att man får en viss garanti för internationellt
någorlunda enhetliga normer. Kärnan i det utomrättsliga normsystemet utgörs
ju av internationellt godtagna regler för reklamen.

Man skall emellertid inte tro att man når väsentliga resultat enbart genom
att införa en vidsträckt generalklausul med förbudsmöjligheter mot tredskande
företagare. Effekten av en ny lagstiftning är beroende av att man får
övervakande och rättstillämpande specialorgan med tillräckliga resurser och
tillräcklig auktoritet. De allmänna åklagarna och domstolarna har inte sådan
erfarenhet av förhållandena inom näringslivet och på konsumtionsmarknaden
att man kan anförtro dem några mera betydande uppgifter i
detta sammanhang. Den inom domstolsväsendet vanliga ordningen med tre
instanser är också för tungrodd för att passa här. Snabba avgöranden är
ofta nödvändiga för att ingripanden mot en otillbörlig reklamkampanj eller
annan marknadsföringsåtgärd skall få praktisk betydelse.

Efter samråd med chefen för handelsdepartementet har jag kommit till
slutsatsen att nya materiella regler om reklam och marknadsföring för sin
tillämpning kräver inrättande både av ett särskilt organ med uppgift att
övervaka marknaden och beivra lagöverträdelser och av ett centralt organ
med dömande funktioner. Det dömande organet bör vara sammansatt av
representanter för staten, näringslivet och konsumenterna. Genom en sådan
konstruktion kan garantier skapas för snabba beslut, enhetlig praxis och en
rättstillämpning som omfattas med förtroende av alla berörda parter.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

Jag har inte för avsikt att här lägga fram några detaljerade förslag på det
organisatoriska området. Hithörande frågor kommer i stället att behandlas
i en särskild promemoria som f. n. utarbetas inom justitie- och handelsdepartementen.
Det är meningen att promemorian skall remissbehandlas under
innevarande höst, och jag räknar med att förslag till lagstiftning på grundval
av den skall kunna anmälas för Kungl. Maj :t i början av år 1970. Jag
vill emellertid redan i detta sammanhang redovisa hur organisationen i stora
drag bör utformas enligt vad jag har kommit fram till efter samråd med
chefen för handelsdepartementet.

Den nyss antydda organisatoriska uppläggningen med ett övervakande
organ och ett särskilt centralt organ med dömande funktioner överensstämmer
nära med den som f. n. finns på konkurrensbegränsningsområdet. Näringsfrihetsrådet
har där den dömande funktionen och näringsfrihetsombudsmannen
för det allmännas talan hos rådet. Åtskilliga skäl talar för en
sammankoppling mellan organisationen för administrering av konkurrensbegränsningslagstiftningen
och den organisation som skall handha den nya
generalklausulen mot otillbörlig reklam och marknadsföring. Ett skäl som
jag särskilt vill peka på är att generalklausulen mot otillbörlig reklam och
marknadsföring inte får tillämpas så att den kommer i konflikt med de
principer som ligger bakom konkurrensbegränsningslagstiftningen. Samtidigt
är det viktigt att inte lconkurrensbegränsningslagstiftningens princip
om fri konkurrens ges så stor räckvidd att den sanktionerar otillbörliga konkurrensmetoder.

Det effektivaste sättet att undvika konfliktrisker av olika slag är att helt
samordna administrationen av de båda lagarna. Enligt min mening är det
emellertid tillräckligt om den dömande funktionen förenas hos ett och samma
organ, övervakningsuppgiften sköts sannolikt effektivare om vartdera
området får sin egen ombudsman. I det sammanhanget bör beaktas bl. a. att
den utredning som krävs enligt de båda lagarna skiljer sig ganska avsevärt.
Bedömningen enligt konkurrensbegränsningslagen skall ske huvudsakligen
efter ekonomiska kriterier, medan bedömningen enligt lagen om otillbörlig
marknadsföring främst är av etisk art. Inom ramen för konkurrensbegränsningslagen
krävs ofta komplicerade ekonomiska utredningar, och näringsfrihetsombudsmannen
har för detta ändamål till sitt förfogande ett särskilt
utredningsorgan, statens pris- och kartellnämnd. Utredningar i ärenden om
otillbörlig marknadsföring kan däremot i regel antas bli ganska enkla. Problemen
ligger här mera på värderings- och bedömningsplanet. En stor del av
övervakningsverksamheten kan väntas komma att bestå i en fortlöpande
granskning av i första hand pressreklamen.

Näringsfrihetsrådet består av ordförande och åtta andra ledamöter. Tre
av ledamöterna utses bland personer som kan anses företräda företagarintressen
och tre bland personer som kan anses företräda allmänna konsument-
och löntagarintressen. Ordföranden och de övriga två ledamöterna, av
vilka en skall vara rådets vice ordförande, utses bland personer som inte kan

28 Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

anses företräda vare sig den ena eller den andra typen av intressen. Ordföranden
och vice ordföranden skall vara jurister med domarerfarenhet, medan
den andre ledamoten skall ha särskild insikt i näringslivets förhållanden.
För konkurrensbegränsningsärendenas vidkommande finns det ingen
anledning att ändra dessa regler, om tillämpningen av konkurrensbegränsningslagen
och en ny lag om otillbörlig marknadsföring läggs hos en gemensam
dömande instans. Sammansättningen av denna instans, som jag vill
föreslå skall kallas marknadsrådet, kan emellertid lämpligen modifieras
något vid handläggningen av marknadsföringsärenden. I sådana ärenden
finns inte samma behov av företagsekonomisk expertis som i konkurrensbegränsningsärenden,
och det förefaller mig därför lämpligt att den ledamot
som skall ha särskild insikt i näringslivets förhållanden ersätts av en person
med särskild insikt i konsumentfrågor när marknadsrådet skall handlägga
ärenden enligt lagen om otillbörlig marknadsföring.

Ombudsmannen för marknadsföringsfrågor bör benämnas konsumentombudsman.
Denna benämning anknyter till ett förslag av riktprisutredningen
i betänkandet Prissamverkan och konkurrens (SOU 1966: 34), vars
genomförande sköts på framtiden under hänvisning bl. a. till den fortsatta
behandlingen av förslaget till lag om otillbörlig konkurrens (prop. 1967: 75
s. 82).

2. Nordisk enhetlighet på marknadsföringsområdet m. in.

a. Utredningsarbetet

Arbetet på en revision av 1931 års lag om illojal konkurrens har på utredningsstadiet
bedrivits i samarbete med motsvarande utredningar i Danmark,
Finland och Norge. De förslag som de olika utredningarna har lagt fram är
i betydelsefulla avseenden enhetligt utformade. Det föreligger emellertid
också många avvikelser, bl. a. i fråga om förekomsten av specialbestämmelser
rörande vissa slag av marknadsföringsmetoder. I det danska utredningsförslaget
finns särskilda regler om rabaltmärken, i det finska om lotterier
och i det norska om tilläggserbj udanden, lotterier och realisationer, medan
det svenska förslaget inte upptar några motsvarande regler. Även i de delar
där förslagen formellt överensstämmer nära med varandra föreligger väsentliga
olikheter i fråga om deras innebörd.

b. Remissvaren

1 flera yttranden (prop. s. 39 f.) understryks vikten av att största möjliga
enhetlighet råder i lagstiftningen i de nordiska länderna. Denna synpunkt
framförs av RÅ, patentverket, Stockholms och Skånes handelskammare,
handelskammaren i Göteborg, Tidningsutgivareföreningen, Exportföreningen,
Annonsbyråernas förening och Svenska föreningen för indu -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

striellt rättsskydd, Även Köpmannaförbundet och Grossistförbundet framhåller
att lagstiftningen om otillbörlig konkurrens bör bli enhetlig i de nordiska
länderna. Även om det torde vara möjligt att nå ännu större enhetlighet
än kommittéerna har lyckats komma fram till, skulle det emellertid
vara mycket otillfredsställande, om en i och för sig berättigad strävan att
uppnå enhetlig lagstiftning skulle fördröja en lagrevision som är i så hög
grad av behovet påkallad. Det är bättre att nu besluta om lagstiftning i
huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag för att senare,
när den nordiska gemenskapen på det ekonomiska fältet ytterligare breddas,
försöka åstadkomma en fullständig enhetlighet.

Se ock remissvaren i anledning av förslaget till lag om marknadsråd
(prop. s. 155; nedan s. 78).

c. Departementschefen vid lagrådsremissen

Departementschefen anförde vid lagrådsremissen följande rörande frågan
om nordisk enhetlighet på området (s. 62 f.). (Beträffande departementschefens
uppfattning i fråga om utredningens förslag om yrkeshemligheter,
mutor och bestickning hänvisas till redogörelsen på sidan 23 f.)

Sedan utredningsbetänkandena avlämnades har överläggningar ägt rum
mellan företrädare för resp. ministerier i de olika länderna. Härvid har man
kunnat enas om att undanröja vissa skiljaktigheter i utredningsförslagen.
Det har dock inte visat sig möjligt att nå fram till lagförslag av enhetligt
innehåll. Detta torde inte i första hand bero på att synsättet skiftar i någon
högre grad när det gäller vilka krav som bör ställas på reklam och marknadsföring.
Skiljaktigheterna ligger främst på ett annat plan. De gäller konsumentintressets
betydelse i sammanhanget och samhällets ansvar för lagens
efterlevnad. I de andra nordiska länderna är man åtminstone f. n. inte
beredd att i detta sammanhang ge konsumentintresset den dominerande
plats och vidta sådana åtgärder i fråga om lagstiftningens och sanktionssystemets
administration som jag har förordat i det föregående.

I och för sig skulle nordisk rättslikhet på det nu aktuella området vara
av praktiskt värde, inte minst mot bakgrund av de pågående strävandena
att få till stånd ett intimare ekonomiskt samarbete mellan de nordiska
länderna. För den som planerar en marknadsföringskampanj i flera nordiska
länder är det onekligen värdefullt om han kan utgå från att de materiella
reglerna i stort sett är desamma i alla länder som berörs av kampanjen.
Att anpassa marknadsföringsåtgärder efter skiftande krav på olika
håll komplicerar och fördyrar planeringen. Däremot spelar det inte lika
stor roll för företagaren om formerna för ingripande mot otillåtna marknadsföringsåtgärder
varierar från ett land till ett annat. Synen på vilka
marknadsföringsåtgärder som bör vara tillåtna är som framgår av vad jag
redan förut har sagt någorlunda enhetlig i de nordiska länderna. Intresset
av identiskt lika lagregler och likartade administrativa system inom Norden

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

väger enligt min mening inte så tungt att vi i Sverige bör avstå från att
konstruera en ny lag och en ny administration på det sätt som enligt vår
bedömning fordras för att konsumentintressena skall bli tillräckligt väl tillgodosedda.

d. Motionerna

I motionerna I: 1171 av herrar Brundin och Ingvar Andersson samt II:
1380 av fru Sundberg m. fl. framhålls att lagstiftningsarbetet inom näringsrätten
av ålder präglats av en stark strävan att åstadkomma största möjliga
nordiska rättslikhet, vilket på en rad områden resulterat i lagar i de nordiska
länderna, som nära överensstämmer med varandra. Lagstiftningarna om
köp, avtal, skuldebrev, varumärken och patent nämns som exempel härpå.
För det nordiska ekonomiska samarbetet har denna nordiska rättsgemenskap
varit -— och är självfallet fortfarande — av utomordentlig betydelse,
framhåller motionärerna.

Motionärerna anför att de efter ett mångårigt och omfattande utredningsarbete
framlagda utredningsförslagen rörande lagstiftning om otillbörlig
konkurrens innefattade en betydande överensstämmelse med varandra,
ehuru de också uppvisade vissa olikheter. Vid remissbehandlingen mottogs
det svenska lagförslaget mycket positivt, framhåller motionärerna.

Enligt motionärerna är det mot denna bakgrund ytterst beklagligt att
regeringen nu framlägger förslag till lagstiftning på detta område som
radikalt bryter denna nordiska lagstiftningstradition. Motionärerna påpekar
att propositionen skiljer sig fundamentalt från de nordiska utredningsförslagen
dels genom att den avser reglering enbart av den otillbörliga
marknadsföringen medan övriga delar av den otillbörliga konkurrensen
lämnas därhän, dels genom förslaget till organisatoriska lösningar. Motionärerna
anser att alldeles oavsett hur man i och för sig värderar de senare
kan denna särlösning för Sveriges vidkommande befaras medföra negativa
återverkningar på det nordiska samarbetet, särskilt som några mer allvarliga
försök inte synes ha gjorts från svensk sida att göra dessa förslag till
föremål för verkliga överväganden på det nordiska planet.

Mot bakgrunden av det anförda är det enligt motionärerna angeläget att
förslag snarast möjligt framlägges om revidering även av bestämmelserna
om företagsspioneri och missbruk av företagshemlighet m. m. samt om bestickning
och tagande av muta i näringsverksamhet, i enlighet med vad utredningen
om illojal konkurrens på sin tid föreslog. Det säges också vara av
största vikt att garantier skapas för att skilda organisatoriska lösningar i
de nordiska länderna inte leder till olika rättspraxis. Ett nära samråd och
erfarenhetsutbyte mellan de organ som i resp. länder svarar för rättsutvecklingen
på området måste därför komma till stånd, framhåller motionärerna
avslutningsvis.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

C. Generalklausulen, förhållandet till tryckfriheten, ekononomiskt förtal samt

ofullständig prisangivelse

1. Generalklausulen

Departementschefen anför vid lagrådsremissen bl. a. följande i den allmänna
motiveringen (s. 64 ff.).

Generalklausulen bör utformas på ett sådant sätt att den gör det möjligt
att ingripa mot alla slag av otillbörliga reklam- och marknadsföringsåtgärder.
Bedömningen av vad som är otillbörligt ligger på det etiska planet.
Allmänekonomiska, distributionstekniska och liknande överväganden
som inte är av etisk art bör i princip inte inverka på bedömningen.
Hänsyn bör i första hand tas till konsumenternas behov av skydd mot
metoder som är vilseledande eller som på annat sätt försvårar för dem
att träffa ett rationellt val mellan olika utbjudna varor och tjänster.
Även näringsidkarnas intresse av att konkurrensen inte drivs med ohederliga
metoder bör emellertid beaktas. Som utredningen påpekar torde f. ö.
i allmänhet konsument- och näringsidkarintressena sammanfalla när det
gäller frågan om vilka etiska krav som skall ställas på reklam och marknadsföring.
En viktig synpunkt är vidare, som jag tidigare har framhållit,
att generalklausulen inte får ges en sådan innebörd att den kommer i konflikt
med de värderingar som ligger till grund för ltonkurrensbegränsningslagstiftningen.

Den generalklausul som utredningen föreslår riktar sig mot handlingar
genom vilka hederlighet och god affärsmoral åsidosätts mot konsumenter
eller näringsidkare. Till skillnad från motsvarande regler i de andra nordiska
förslagen innehåller bestämmelsen inte någon hänvisning till god affärssed.
Detta beror på att utredningen har ansett det angeläget att klart
markera att generalklausulen inte skall ge utrymme för andra värderingar
än sådana som är av etisk-moralisk karaktär. För egen del kan jag emellertid
inte finna att en hänvisning till god affärssed skulle kunna leda till missförstånd
i detta hänseende. Tvärtom synes mig en sådan hänvisning vara
av värde, eftersom man därigenom markerar att det nuvarande utomrättsliga
normsystemet utgör en grundval för den fortsatta rättsbildningen på
området. Jag föreslår därför att generalklausulen skall avse handlingar som
strider mot god affärssed. Vid sidan härav bör den gälla handlingar som i
övrigt är otillbörliga mot konsumenter eller näringsidkare.

I enlighet med vad jag har föreslagit i fråga om lagens allmänna inriktning
bör generalklausulen vara tillämplig på reklamåtgärder och andra
handlingar som företas vid marknadsföring av vara eller tjänst. I begreppet
marknadsföring får anses ligga att det skall vara fråga om åtgärder som
syftar till att främja avsättning av varor eller tjänster. Hit hör i första
hand framställningar och andra handlingar som vänder sig till allmänheten
eller en viss grupp av intressenter, exempelvis annonser och säljfräm -

32 Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

jande åtgärder av allmän inriktning. Termen marknadsföring täcker emellertid
också åtgärder som är inriktade på enskilda individer, exempelvis
säljargument som en försäljare använder vid förhandling med en enskild
kund.

Begränsningen till marknadsföringsåtgärder medför bl. a. att generalklausulen
inte blir tillämplig på handlingar som riktas mot leverantörer.
På denna punkt har mitt förslag en mer begränsad räckvidd än utredningens.
Den av utredningen föreslagna bestämmelsen om vilseledande reklam
m. m. är nämligen, till skillnad från motsvarande bestämmelse i gällande
lag, tillämplig även på framställningar som används vid inköpsverksamhet
eller liknande, exempelvis vid rekrytering av arbetskraft. Utredningen
anför som motiv för sitt förslag bl. a. att konkurrens förekommer även i inköpsverksamhet
och att det allmänna intresset av att framställningar är
vederhäftiga gäller också där. Jag har full förståelse för dessa synpunkter.
Det är emellertid svårt att med den principiella uppläggningen av lagen som
jag har valt finna en formulering som tillgodoser dem. Utredningen har
inte dokumenterat att det föreligger något praktiskt behov av att kunna
inskrida med rättsliga åtgärder mot framställningar som används i inköpsverksamhet.
Avvikelsen från utredningsförslaget på denna punkt, vilken
synes sakna betydelse från konsumentsynpunkt, torde därför inte föranleda
några egentliga olägenheter.

Den från praktisk synpunkt mest betydelsefulla typen av marknadsföringsåtgärd
är framställningar i ord, bild etc., framför allt i form
av reklam som riktar sig till en större krets av personer. Här får den av
mig föreslagna generalklausulen sitt viktigaste användningsområde. Den
skiljer sig härigenom från den generalklausul som utredningen föreslår.
Denna skall nämligen i princip inte tillämpas på framställningar, eftersom
sådana åtgärder behandlas i 2 § i utredningens förslag.

Jag övergår härefter till att något närmare beröra frågan om vad som
kan föranleda att en framställning skall betraktas som oförenlig med generalklausulen.
Den av utredningen i 2 § första stycket föreslagna bestämmelsen
riktar sig mot framställningar som är oriktiga eller vilseledande
samt ägnade att påverka bl. a. efterfrågan på viss vara eller tjänst. Detta
är ett uttryck för det även i Internationella handelskammarens grundregler
för reklam som centralt framhävda kravet att reklam skall vara vederhäftig.
En framställning som inte uppfyller detta krav och som är ägnad
att ha sådan effekt som förutsätts i utredningens förslag bör kunna bli föremål
för ingripande med stöd av den generalklausul jag föreslår. Av hänsyn

till tryckfriheten bör dock---------ingripande inte kunna

ske mot andra framställningar än sådana som rör förhållanden av kommersiell
art.

Innan man kan bedöma om en framställning är oriktig eller vilseledande

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

gäller det att fastställa dess innebörd. Det avgörande bör härvid vara vilket
intryck framställningen gör på den till vilken den riktar sig. En annons
som bara innehåller fullt korrekta uppgifter kan ändå bli att betrakta som
vilseledande, exempelvis därför att relevanta upplysningar har utelämnats
eller därför att annonsen har fått en layout som gör att den till en mindre
uppmärksam läsare förmedlar ett annat intryck än den gör till personer
som studerar annonsen noggrant. Som Näringslivets opinionsnämnd vid
flera tillfällen har påpekat måste man, framför allt när det gäller reklamåtgärder
som är riktade till allmänheten, ta hänsyn till att reklam ofta
läses mycket flyktigt.

Vid prövningen av om ett reklammeddelande uppfyller det i grundreglerna
uppställda kravet på vederhäftighet tillämpar opinionsnämnden en
omvänd bevisbörda. Det anses åligga den för meddelandet ansvarige att
bevisa att dettas innehåll överensstämmer med det verkliga förhållandet.
Om han inte lyckas därmed anses framställningen inte uppfylla nyssnämnda
krav. Denna nämndens praxis har stöd i grundreglernas artikel 17. En sådan
bevisregel torde inte kunna tillämpas när det gäller att fastslå om brott
har förövats mot den bestämmelse om vilseledande reklam som utredningen
har föreslagit. Den av mig föreslagna generalklausulen bör emellertid tilllämpas
i överensstämmelse med opinionsnämndens praxis på denna punkt.
Det bör alltså bedömas som oförenligt med generalklausulen att använda
framställningar vars innehåll inte kan verifieras.

Utredningen uppehåller sig i sina motiv vid bl. a. frågan om överdrifter
i reklamen. Vid den gällande lagens tillkomst såg man ganska
milt på sådana företeelser. På det utomrättsliga området har emellertid
inställningen till överdrifter gradvis skärpts, och även utredningen förordar
en ganska sträng praxis. Utredningen håller för troligt att många överdrivna
uppgifter om beskaffenheten av varor och material, särskilt nya och
oprövade sådana, uppfattas efter ordalagen och är ägnade att påverka köplusten.
Detta antagande förefaller mig vara riktigt, åtminstone såtillvida
som ett överdrivet påstående, även om det möts med en viss skepsis, ändå
kan ha en ingalunda obetydlig suggestionskraft. Det synes mig ligga i reklamens
eget intresse att motverka överdrifter, eftersom ett ohämmat bruk
av sådana är ägnat att hos allmänheten skapa misstro mot reklamen över
huvud taget. Både från konsumenternas och från näringslivets synpunkt
är det alltså angeläget att motverka överdrifter i reklamen. I vissa fall kan
det dock möjligen vara motiverat att se med ett visst överseende på överdrivna
påståenden. Om — för att ta ett exempel — ett företag bedriver en
utpräglad lågprispolitik ligger det i både företagets eget och konsumenternas
intresse att detta förhållande kan bringas till allmän kännedom. Skulle ett
sådant företag i sin annonsering använda uttryck som »stans lägsta priser»
utan att direkt kunna bevisa att detta påstående är bokstavligen sant, är det
med hänsyn till intresset av att priskonkurrensen främjas inte säkert att ett
sådant påstående bör förbjudas enligt generalklausulen.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 saml. 3 avd. Nr 45

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

I fråga om vissa slag av framställningar finns det anledning att ställa
speciellt höga krav på hederlighet och vederhäftighet. Ett skäl härtill kan
vara att kunden saknar möjlighet att i förväg besiktiga den vara eller tjänst
som bjuds ut. Detta gäller t. ex. reklam vid postorderförsäljning och reklam
för arrangerade resor. Ett annat skäl kan vara att framställningen riktar
sig till grupper vilka kan antas vara mindre kritiska än konsumenter i allmänhet,
exempelvis barn eller sjuka personer.

Det sist sagda ger mig anledning att beröra frågan om läkemedelsreklamen.
Som Läkemedelsindustriföreningen påpekar är denna föremål för viss
kontroll från socialstyrelsens sida. Styrelsen kan enligt 15 § läkemedelsförordningen
återkalla registrering av farmacevtisk specialitet, om denna är
föremål för reklam vilken innefattar oriktig, starkt överdriven eller vilseledande
uppgift om specialitetens verkan eller egenskaper i övrigt. Föreningen
anser det olämpligt att det skall finnas möjlighet att ingripa mot
läkemedelsreklam både enligt läkemedelsförordningen och enligt den nu
aktuella lagen. Jag kan inte se några direkta olägenheter häri. Som föreningen
själv påpekar är den påföljd som kan inträda enligt läkemedelsförordningen,
nämligen återkallelse av registreringen, mycket kännbar. Det
Iran i vissa fall te sig lämpligare att ge ett ingripande formen av ett förbud
med stöd av den föreslagna generalklausulen. Härtill kommer att läkemedelsreklam
kan vara otillbörlig av andra skäl än sådana som avses i läkemedelsförordningen.
Den kan exempelvis innehålla oriktiga uppgifter om
en konkurrentprodukt. Det bör därför finnas möjlighet att ingripa mot läkemedelsreklam
även enligt den nu aktuella lagen. Vid prövningen av frågor
om sådan reklam har givetvis både konsumentombudsmannen och
marknadsrådet ofta anledning att inhämta yttrande från socialstyrelsen.

Även i fråga om många andra varor än sådana som är läkemedel i läkemedelsförordningens
mening och bara får säljas på apotek förekommer del
att medicinska indikationer anges eller antyds i reklamen. Detta gäller
exempelvis vitaminpreparat, halstabletter, sårbehandlingsmedel och en
mängd kosmetiska produkter. Med hänsyn till den övertygande kraft en medicinsk
argumentation ofta torde ha bör man ställa mycket stora krav på
vederhäftigheten hos en sådan argumentation. Sedan många år tillbaka bedrivs
en fortlöpande övervakning av denna typ av reklam genom Reklamgranskningen
för hälsovårdsmedel. Det synes mig angeläget att även konsumentombudsmannen
ägnar sådan reklam särskilt intresse.

En typ av reklamargiiment som bör användas med viss försiktighet är
åberopanden av intvg och utlåtanden, särskilt sådana som härrör
från myndigheter och institutioner. Det kan visserligen inte i och för
sig anses otillbörligt att utnyttja sådana intyg och utlåtanden i reklamen.
Med hänsyn till det intryck de kan antas göra på adressaten är det emellertid
av stor vikt att de presenteras på ett korrekt sätt så att det inte uppstår
någon risk för att denne blir vilseledd rörande deras innebörd eller

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

räckvidd. Särskilt bör observeras att intyg och utlåtanden lätt kan bli föråldrade
eller inaktuella och att de förutsättningar under vilka ett intyg eller
utlåtande har avgetts kan ha ändrats så att det inte längre är rättvisande.

En fråga som åtminstone tidigare har varit kontroversiell är användningen
av jämförelser i reklam. Förr var man inom näringslivet både
hos oss och på inånga håll utomlands negativt inställd härtill, framför allt
till direkta jämförelser med namngivna konkurrerande företag och av dem
utbjudna varor och tjänster. På senare år har dock en annan syn börjat
göra sig gällande. Detta har bl. a. kommit till uttryck i att en i grundreglerna
tidigare intagen rekommendation att undvika sådana direkta jämförelser
inte har behållits vid den senaste revisionen. Utredningen anser för
sin del att alla typer av jämförelser i princip bör vara tillåtna. Den betonar
emellertid vikten av att jämförelserna präglas av vederhäftighet inte bara
så att de lämnade uppgifterna i och för sig är korrekta utan också så att
jämförelsen är representativ, dvs. ger en rättvisande totalbild av det jämförda.
För egen del kan jag i stort sett ansluta mig till dessa synpunkter.
För konsumenterna kan en korrekt utförd jämförelse vara av stort värde
som vägledning vid valet mellan olika varor och tjänster. Att som led i en
jämförelse lämna negativa upplysningar om de varor och tjänster som en
konkurrent tillhandahåller synes inte kunna betraktas som otillbörligt mot
denne, så länge det sker i korrekta former. En jämförelse är emellertid ofta
ägnad att ge ett särskilt starkt intryck av objektivitet och därigenom väcka
speciellt förtroende hos läsarna. Med hänsyn härtill är det viktigt, inte minst
från konsumenternas synpunkt, att jämförelsen fyller höga krav på vederhäftighet
och att den också är representativ på det sätt utredningen menar.
Kraven i detta hänseende bör dock inte ställas så höga att de i praktiken
omöjliggör användning av jämförelser i reklamen. Det synes mig sålunda
böra vara tillåtet att begränsa en jämförelse till vissa aspekter, t. ex. priset,
om det av presentationen klart framgår att jämförelsen är på detta sätt begränsad
och att olikheter i exempelvis kvalitetshänseende inte har beaktats.

Det hittills anförda har i huvudsak rört frågor som har samband med
det allmänna kravet på vederhäftighet i reklamen. Det finns emellertid
också andra principer som synes mig kunna upprätthållas med stöd av
generalklausulen. Hit hör kravet att reklam skall vara lätt att identifiera
som sådan. Det synes mig exempelvis ofta få bedömas som otillbörligt att ge
kommersiell reklam som förekommer i en tidning sådan utformning att
den kommer att framstå som redaktionellt material. Detta bör i regel gälla
även reklam för varor som tidningsutgivaren själv saluför.

I anslutning till behandlingen av generalklausulen berör utredningen
vissa frågor om utnyttjande av annans renommé i reklam.
Jag har tidigare varit inne på sådana frågor på tal om åberopande av intyg
och utlåtanden. Utredningen tar emellertid upp även vissa andra fall. Ett

36 Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

förfarande som utredningen behandlar är att en högklassig främmande
produkt av annat slag än den egna varan avbildas i reklam för denna pa ett
sätt som är ägnat att skapa en gynnsam atmosfär åt den. Vissa stötande
fall av sådan »renommésnyltning», vilka inte kan beivras som varumärkesintrång,
bör enligt utredningens mening kunna angripas med stöd av en
lagstiftning om otillbörlig konkurrens, och avsikten ar att den generalklausul
som utredningen föreslår skall kunna användas i sådant syfte. Jag
vill inte bestrida att det kan tänkas förekomma fall av detta slag som förtjänar
att förbjudas. Bedömningen synes mig emellertid även här i första
hand böra bygga på intresset av att skydda konsumenterna. Om förfarandet
är ägnat att på ett förkastligt sätt suggerera allmänheten bör det sålunda
kunna betraktas som otillbörligt i den av mig föreslagna generalklausulens
mening.

I detta sammanhang behandlar utredningen också problemet om beredande
av skydd för enskilda personer mot att deras namn eller bild utnyttjas
i reklam. Detta är en fråga som i princip faller utanför den av mig
föreslagna generalklausulens tillämpningsområde, i den mån inte åtgärden
är ägnad att vilseleda konsumenterna, exempelvis genom att felaktigt ge intryck
av att den namngivne eller avbildade personen använder eller rekommenderar
produkten i fråga. Ett utnyttjande av enskild persons namn eller
bild i reklam kan visserligen vara ett klandervärt ingrepp i dennes personliga
integritet men synes i och för sig inte kunna beivras med stöd av en
lagbestämmelse som riktar sig mot reklam vilken är otillbörlig gentemot
konsumenter och näringsidkare. Hithörande frågor omfattas av integntetsskyddskommitténs
uppdrag och får prövas i det sammanhanget.

Som jag tidigare har påpekat får den föreslagna generalklausulen sitt
praktiskt sett viktigaste användningsområde inom reklamen. Den ger emellertid
också utrymme för ingripanden mot olika slag av marknad sföringsmetoder.
En vanlig sådan metod, vilken förekommer i olika
varianter, är vad man med en gemensam beteckning kan kalla kombinerade
utbud. Det karakteristiska för metoden är att den som köper en viss vara
eller tjänst samtidigt därmed får en annan vara eller tjänst eller någon
annan typ av extra förmån. I fråga om vissa särskilda former av kombinerade
utbud, nämligen s. k. tilläggserbjudanden och rabattmärken
trading stamps — har både under utredningsarbetet och bland remissinstanserna
väckts förslag om införande av specialbestämmelser i lagen.
Jag har för egen del kommit till den uppfattningen att vissa sådana bestämmelser
behövs. Jag återkommer till den frågan i det följande. I detta
sammanhang vill jag bara rent allmänt framhålla, att den omständigheten
att en viss marknadsföringsmetod har förbjudits genom en särskild bestämmelse
i lagen måste anses innebära att metoden som sådan har bedömts
såsom olämplig från de synpunkter som uppbär lagstiftningen.
Härav följer att ett förfarande som uppfyller de i en sådan bestämmelse

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

uppställda rekvisiten för straffbarhet också måste anses otillbörligt i generalklausulens
mening. Även ett förfarande som i och för sig inte skulle
kunna bestraffas med stöd av en specialbestämmelse men som ligger
mycket nära det straffbara området bör emellertid kunna förbjudas enligt
generalklausulen. Det måste nämligen i och för sig bedömas som otillbörligt
i generalklausulens mening att använda en marknadsföringsmetod
soin i sak mycket nära påminner om en straffbar metod och som kan kritiseras
på samma grunder som dem vilka har motiverat straffbestämmelsen.
Generalklausulen kan och bör med andra ord användas för att förhindra
kringgående av de straffsanktionerade specialbestämmelserna.

Förutom olika former av kombinerade utbud behandlar utredningen i
motiven till generalklausulen en råd skilda slag av marknadsföringsmetoder.
Jag kan i huvudsak ansluta mig till vad utredningen anför om dem
och vill bara nämna några ord om min syn på vissa av metoderna.

Ett förfarande som i sak står mycket nära vilseledande framställningar
men av utredningen har hänförts under generalklausulen är användning
av vilseledande förpackningar. Själva förpackningens storlek och form
kan, till skillnad från dess utstyrsel med text och bild, nämligen enligt utredningen
inte betecknas som en framställning. Om en förpackning har
sådan storlek eller form att den är ägnad att vilseleda om innehållets kvantitet
eller beskaffenhet bör den emellertid, lika väl som en framställning
vilken är ägnad att ha sådan effekt, kunna betraktas som otillbörlig och
föranleda ingripande med stöd av generalklausulen. Bedömningen försvåras
dock av att en förpacknings utformning bestäms av en rad olika faktorer,
även sådana som inte har med dess utnyttjande i sälj främjande syfte
att göra. Hit hör exempelvis kraven att förpackningen skall kunna skydda
varan effektivt under hela distributionsprocessen samt att den skall vara
lätt att transportera och förvara. En förpackning vars utformning i och
för sig är vilseledande torde alltså ibland få accepteras därför att det på ett
övertygande sätt kan visas, att det med hänsyn till olika i och för sig godtagbara
faktorer inte har varit praktiskt möjligt att ge förpackningen en
form som bättre svarar mot innehållet. För att en förpackning i ett sådant
fall skall kunna bedömas som förenlig med generalklausulen synes mig
emellertid böra krävas, att det vilseledande intryck förpackningen ger motverkas
genom tydliga angivelser på förpackningen om exempelvis hur stor
mängd den innehåller.

Vad härefter angår lotterier, pristävlingar och gåvoutdelningar instämmer
jag med utredningen i att det inte finns anledning att uppmjuka regeln
att tillstånd krävs för anordnande av lotteri för allmänheten i säljfrämjande
syfte. Det är inte heller motiverat att ändra den praxis som innebär
att tillstånd till sådana lotterier i princip inte lämnas. Jag vill vidare
understryka vad utredningen anför om att pristävlingar och gavoutdelningar
ofta torde vara utformade på ett sådant sätt att de i själva verket

38 Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

är att betrakta som lotterier i lotteriförordningens mening. Detta är givetvis
inte tillfredsställande och konsumentombudsmannen bör i sin övervakande
verksamhet ha uppmärksamheten riktad härpå samt verka för att
detta slags överträdelser av lotteriförordningen blir beivrade.

Mot pristävlingar och liknande metoder kan riktas bl. a. den kritiken att
kundernas uppmärksamhet avleds från sådant som varans pris och kvalitet
till något som i princip bör vara ovidkommande för konsumtionsvalet.
Jag vill dock inte generellt fördöma metoderna som sådana. Som utredningen
påpekar bör det emellertid krävas att de för en pristävling eller
gåvoutdelning gällande villkoren redovisas tydligt och uttömmande samt
att de sålunda redovisade reglerna verkligen följs. Annars blir allmänheten
utsatt för ett godtycke från arrangörernas sida som inte kan accepteras.
Det är vidare, som utredningen framhåller, angeläget att motverka alltför
hasardbetonade förfaranden, exempelvis tävlingar där den enskildes insats
är beroende av en slump.

Jag delar utredningens åsikt att särskilda föreskrifter om utförsäljningar
och realisationer inte bör införas i lagen. Jag vill emellertid understryka
att dessa uttryck torde ha stor suggestionskraft och vara ägnade att väcka
förväntningar om särskilt förmånliga anbud. De bör därför utnyttjas med
försiktighet, och missvisande användning av dem kan inte tolereras.

Vad slutligen angår den marknadsföringsmetod som utredningen betecknar
som negativ avtalsbindning karakteriseras den av att man utnyttjar
allmänhetens okunnighet om gällande rättsregler för slutande av avtal till
att väcka en oriktig föreställning om att ett bindande avtal har kommit till
stånd, exempelvis när den som har fått ett anbud har underlåtit att avböja
detta. En sådan metod ter sig i de allra flesta fall klart otillbörlig och
bör med kraft motarbetas. Metoden kan dock, som utredningen framhåller,
inte fördömas rent generellt. I vissa undantagsfall, exempelvis vid förnyelse
av ett avtal som har löpt viss tid och som det objektivt sett kan
antas ligga i kundens intresse att förlänga, synes ett förfaringssätt av denna
typ kunna försvaras.

Ett problem som har skapat betydande rättsliga svårigheter i många
länder är den s. k. slaviska efterbildningen. Härmed åsyftas
ett närgånget efterbildande av ett kännetecken, mönster eller annat objekt,
som inte skyddas av någon ensamrätt enligt lag. Generalklausuler mot
otillbörlig konkurrens har på många håll, bl. a. i Danmark och Norge, ansetts
tillämpliga på sådana efterbildningar och därmed kompletterat det
skydd som de immaterialrättsliga ensamrätterna ger. I den svenska lagen
om illojal konkurrens infördes år 1942 en särskild paragraf, 9 §, med syfte
att avhjälpa vissa brister i den gällande känneteckenslagstiftningen. Enligt
denna paragraf straffas den som i utövning av näringsverksamhet använder
namn, firma, varumärke, utstyrsel eller annat kännetecken vilket lätt
kan förväxlas med förut här i landet inarbetat kännetecken för annans

Tredje laguisKottets utlåtande nr 45 år 1970

näringsverksamhet eller där utbjudna varor eller prestationer, under förutsättning
att användningen sker i uppsåt att framkalla sådan förväxling.
I samband med att den nu gällande varumärkeslagen antogs fogades till
paragrafen genom lag (1960:647) ett nytt andra stycke, enligt vilket bestämmelsen
inte är tillämplig om det ifrågavarande kännetecknet är skyddat
enligt varumärkes- eller kollektivmärkeslagen. Numera är bestämmelsens
tillämpningsområde i huvudsak begränsat till vissa fall av firmainIrång.
I firmautredningens betänkande med förslag till ny firmalagstiftning
(SOU 1967: 35) föreslås att paragrafen helt upphävs.

Under de senaste åren har en omfattande översyn av den immaterialrättsliga
lagstiftningen företagits. Denna har resulterat i nya lagar om patent,
upphovsrätt, rätt till fotografisk bild, varumärken och kollektivmärken.
Ett förslag till mönsterskyddslag torde inom kort komma att föreläggas
riksdagen, och betänkande med förslag till firmalag har, som jag nyss nämnde,
lagts fram av firmautredningen. När lagstiftning har skett även på grundval
av detta förslag kommer vi att ha en samling moderna lagar som täcker
hela fältet av immaterialrättsliga ensamrätter.

En vägledande princip vid revisionen av den immaterialrättsliga lagstiftningen
har varit att de olika speciallagarna skall uttömmande reglera frågan
om ensamrätternas omfattning. Syftet med lagarna har varit att, efter
en avvägning mellan å ena sidan rättighetshavarens intresse av skydd för
sin produkt eller sitt kännetecken och å andra sidan det allmänna intresset
av att handlingsfriheten inte i oskälig mån inskränks, dra upp gränsen
för vad som skall åtnjuta skydd mot intrång. Det synes inte väl förenligt
med denna allmänna princip att genom en bestämmelse mot illojal konkurrens
utvidga skyddet till andra objekt än sådana som omfattas av speciallagstiftningen.

Problemet om skydd mot slavisk efterbildning är särskilt aktuellt inom
vissa branscher, i första hand textil- och konfektionsindustrin. Den i förslaget
till mönsterskyddslag reglerade ensamrätten till mönster tillgodoser
inte till fullo dessa branschers önskemål. Mönsterrätt uppkommer enligt
förslaget genom registrering, men för att registrering skall kunna ske
måste mönstret uppfylla vissa krav; bl. a. fordras att det väsentligen skiljer
sig från vad som är känt tidigare. Under förarbetena till förslaget övervägdes
om man inom mönsterlagstiftningens ram skulle kunna skapa någon
form av kompletterande skydd mot slavisk efterbildning av mönster
som inte är förenat med mönsterrätt i förslagets mening. Som framgår av
uttalanden vid remissen till lagrådet har emellertid övertygande skäl ansetts
tala emot en sådan med allmänna mönsterrättsliga grundsatser
mindre väl förenlig ordning. Det har emellertid förutsatts att frågan skulle
tas upp på nytt i samband med prövningen av förslaget till ny lagstiftning
om illojal konkurrens.

En lagregel som skyddar sådana mönster, vilka inte är tillräckligt origi -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

nella för att kunna få skydd enligt den föreslagna mönsterskyddslagen mot
efterbildning, skulle kunna leda till en från den fria konkurrensens synpunkt
betänklig monopolisering av även mycket enkla former och modeller.
En sådan ordning synes mig inte kunna godtas. Att konstruera en regel
som skyddar vissa mönster, vilka bär en viss ehuru för registrering som
mönster inte tillräckligt hög grad av originalitet, synes mig varken praktiskt
genomförbart eller principiellt tilltalande. Jag ansluter mig därför
till den ståndpunkt som utredningen om illojal konkurrens har intagit,
nämligen att frågan om objektskydd mot efterbildning helt bör regleras
inom den immaterialrättsliga speciallagstiftningen och att något kompletterande
sådant skydd alltså inte bör skapas genom regler om illojal konkurrens.

Det nu sagda gäller givetvis inte bara mönster utan också andra immaterialrättsliga
objekt. Vad beträffar det upphovsrättsliga området har Näringslivets
opinionsnämnd i ett särskilt avseende gjort uttalanden som antyder
att god affärssed skulle kräva skydd även för alster som inte åtnjuter
sådant skydd enligt lag. Nämnden har nämligen, i överensstämmelse
med äldre praxis, som stridande mot god affärssed stämplat efterbildning
av reklamalster, oavsett om detta har varit inarbetat eller särpräglat och
oavsett om förväxlingsrisk har förelegat. Nämnden har här gått längre än
grundreglerna för reklam kräver. Med hänsyn till att tanken på ett särskilt
objektskydd för reklamalster utöver vad som följer av upphovsrättens och
fotografirättens allmänna regler avvisades vid den gällande upphovsrättslagens
tillkomst bör emellertid, såsom utredningen framhåller, något ytterligare
objektskydd för sådana alster inte ges genom den nu aktuella lagstiftningen.

Även om alltså efterbildning i och för sig får anses tillåten så snart inte
det efterbildade objektet är skyddat genom särskild lagbestämmelse utesluter
detta givetvis inte, som utredningen påpekar, att ingripande kan ske
mot själva det förfarande som har använts vid efterbildningen. Åtgärden
kan sålunda exempelvis innebära kontraktsbrott. Den kan också vara
straffbar, t. ex. enligt brottsbalkens bestämmelser om förmögenhetsbrott
eller enligt reglerna om missbruk av yrkeshemlighet eller bestickning i lagen
om illojal konkurrens. Utnyttjandet av en efterbildning i reklam och
marknadsföring kan vidare vara ägnat att vilseleda genom att framkalla
förväxling med annan näringsidkares vara eller verksamhet. Ett sådant förfarande
bör kunna bedömas som otillbörligt enligt den av mig föreslagna
generalklausulen.

Enligt utredningen kan det möjligen tänkas förekomma förfaranden vid
efterbildning som är artskilda från de förfaranden vilka är belagda med
straff men ter sig etiskt lika klandervärda som dessa. Sådana metoder
bör enligt utredningen kunna angripas med stöd av den generalklausul mot
ohederliga konkurrensmetoder som utredningen föreslår. Det bör dock

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

krävas att det är fråga om ett särskilt förkastligt förfarande. Det skall enligt
utredningens mening inte vara möjligt att »summera» ett angrepp,
vilket inte fullt når upp till en straffbar eller kontrakträttsligt otillåten
nivå, med ett objekt, som inte helt fyller förutsättningarna för ensamrätt,
och på grundval därav meddela ett förbud.

Den generalklausul jag föreslår är tillämplig bara på reklam- och andra
marknadsföringsåtgärder. Denna begränsning torde väsentligt inskränka
möjligheterna att ingripa i det nu aktuella hänseendet. Utredningen har
emellertid inte närmare utvecklat vilken typ av metoder som åsyftas med
dess nyss återgivna uttalanden. Remissyttrandena synes mig inte heller
ge någon belysning av denna fråga. Något skäl att med tanke på efterbildningsfall
utvidga generalklausulens tillämpningsområde till andra konkurrenshandlingar
än vad som är att hänföra till reklam och marknadsföring
torde därför inte föreligga. I den mån det skulle förekomma förfaranden
som strider mot god affärssed utan att vara straffbara och som ligger utanför
reklam och marknadsföring synes det mig få överlämnas åt näringslivet
att genom egna åtgärder försöka komma till rätta med dem.

Generalklausulen bör inte vara direkt straffsanktionerad. Den adekvata
sanktionsformen synes mig i stället vara förbud mot fortsättning eller
upprepande av ett förfarande som strider mot de i generalklausulen uppställda
normerna. För att ett förbud skall kunna meddelas bör inte krävas
att uppsåt eller vårdslöshet kan läggas den handlande till last. Beslutet
bör grundas enbart på en bedömning av om förfarandet objektivt sett är
sådant som avses i generalklausulen. Förbudet bör i första hand riktas
mot vederbörande näringsidkare själv. Det bör emellertid också kunna avse
exempelvis den som är anställd hos näringsidkaren eller i övrigt handlar
på hans uppdrag. Ibland förekommer att en organisation företar marknadsföringsåtgärder
för sina medlemmars räkning. En branschsammanslutning
kan t. ex. anordna en reklamkampanj för medlemmarnas varor. I sådana
fall bör ett förbud kunna riktas mot organisationen. Andra slag av
åtgärder som vidtas av näringsorganisationer bör däremot inte kunna bli
föremål för ingripande enligt lagen.

Det synes mig vidare lämpligt att förbud skall kunna riktas även mot
vissa medverkande. Jag tänker härvid framför allt på reklambyråer som
utformar reklammaterial eller lägger upp en marknadsföringskampanj på
uppdrag av en näringsidkare men inte kan sägas handla på dennes vägnar.
Det är särskilt angeläget att de som yrkesmässigt tillhandagår företag med
utformning av reklam har klart för sig vilka normer de har att rätta sig
efter. Det är därför ofta lämpligt att konsumentombudsmannen i det förhandlingsskede
som normalt skall föregå en anmälan till marknadsrådet
särskilt vänder sig till den reklambyrå som har utformat åtgärden, i första
hand den ansvarige reklamutgivaren. Ett sådant förfarande underlättas om
byrån också kan inför rådet göras ansvarig för den vidtagna åtgärden

42 Tredje lagutskottets utlåtande nr ''i5 år 1970

och drabbas av ett mot denna riktat förbud. Man når vidare den fördelen att
förbudet kan utformas så att reklambyrån förhindras att vid ett senare tillfälle
använda en liknande reklammetod för en annan kunds räkning.

I likhet med utredningen anser jag att ett med stöd av generalklausulen
meddelat förbud i princip bör förenas med vite. Jag har övervägt att i stället
för vitessanktion föreskriva straff vid överträdelse av förbud. Straffalternativet
har vissa fördelar. Dels ger det möjlighet att ådöma en gemensam
påföljd när en handling innefattar både överträdelse av ett förbud och
brott mot en särskild straffbestämmelse, dels står straff hotet kvar även
sedan en överträdelse har skett och blivit beivrad, medan ett vitesföreläggande
måste förnyas. Att jag ändå har stannat för att förorda vite beror
på flera omständigheter. En fördel med vitessanktionen är att den kan riktas
inte bara mot fysiska utan också mot juridiska personer. Detta har stor
betydelse när det som här är fråga om att reglera företagens handlande.
En annan fördel är att vitet kan bestämmas till ett väsentligt högre belopp
än vad som skulle kunna dömas ut i form av dagsböter. Beloppet kan fastställas
med hänsyn både till handlingens svårhetsgrad och till sådant som
storleken av de ekonomiska intressen som berörs. Riskerna för att en företagare
skulle bedöma det som ekonomiskt fördelaktigt att sätta sig över
ett förbud är därför betydligt mindre om man väljer vitessanktionen.

I specialmotiveringen (prop. s. 87 ff.) anför departementschefen följande
om 1 §, som innehåller den i den allmänna motiveringen behandlade
generalklausulen. I utredningens förslag har generalklausulen getts formen
av ett förbud mot vissa slag av handlingar, och regler om påföljd för
överträdelse har tagits in i en senare paragraf i förslaget. Enligt min mening
är det principiellt riktigare att direkt formulera generalklausulen som
en bestämmelse vilken ger xnarknadsrådet rätt att förbjuda vissa konkreta
handlingar. Härigenom markeras att ett handlande som strider mot
de etiska normerna inte i och för sig är av den beskaffenheten att det omedelbart
kan läggas till grund för vare sig straffrättsliga eller privaträttsliga
påföljder utan bara ge anledning till ett förbud mot fortsättning eller
upprepande av det skedda.

En förutsättning för att förbud skall få meddelas är att det vid marknadsföring
av vara eller tjänst har företagits reklamåtgärd eller annan
handling som strider mot god affärssed eller annars är otillbörlig mot konsumenter
eller näringsidkare. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen
ligger i uttrycket god affärssed en hänvisning till det utomrättsliga
normsystemet som grundval för den fortsatta rättsbildningen. Att marknadsrådet
inte är låst till nuläget eller bundet av de värderingar som råder
inom auktoritativa kretsar i näringslivet framgår av att rekvisitet »strider
mot god affärssed» i lagtexten kompletterats med »annars är otillbörlig
mot konsumenter eller näringsidkare». Detta innebär också att man inte
med stöd av generalklausulen kan upprätthålla sådana regler om god

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

affärssed som har annat syfte än att skydda konsumenter och konkurrenter.
Av uttrycket otillbörlig framgår att det skall vara fråga om eu bedömning
av etisk art. Som ett par remissinstanser påpekar används samma
uttryck i konkurrensbegränsningslagen och har där en annan valör. Jag
kan emellertid inte se att detta skulle kunna ge anledning till någon tvekan
i fråga om tolkningen av generalklausulen. Med det i bestämmelsen använda
ordet konsument syftas i första hand på privatpersoner. Uttrycket
täcker emellertid även andra som skall förvärva den ifrågavarande varan
eller tjänsten för slutlig konsumtion. Hänvisningen till näringsidkare avser
främst konkurrenter men också t. ex. företag i ett senare distributionsled
än det där den påtalade marknadsföringsåtgärden vidtas.

Generalklausulen är tillämplig på handlingar som företas vid marknadsföring
av vara eller tjänst. I utredningens förslag används vid sidan av
sistnämnda båda termer också uttrycket annan nyttighet. Jag har inte ansett
det nödvändigt att ta med detta uttryck. Någon skillnad i förhållande
till utredningsförslaget är emellertid inte avsedd på denna punkt.

Begränsningen till marknadsföringsåtgärder innebär, som jag har framhållit
i den allmänna motiveringen, att bestämmelsen inte blir tillämplig
på vad som sker i inköpsverksamhet. En annan begränsning är alt regeln
inte kan tas till intäkt för ett förbud mot försäljning av viss vara på grund
av att den är av undermålig kvalitet eller inte uppfyller vissa säkerhetskrav
eller på grund av att det över huvud taget inte anses önskvärt att varor
av ifrågavarande slag bjuds ut på marknaden. Inte heller bör förbud
kunna meddelas mot ett beteende som strider mot vedertagna handlingsnormer
i näringslivet av det skälet att det innebär brott mot ett ingånget
avtal, exempelvis att en företagare bedriver viss verksamhet i strid mot en
konkurrensklausul i ett kontrakt. Sådana förfaranden får beivras av den
intresserade kontraktsparten i civilrättslig ordning.

Det bör vidare inte komma i fråga att med stöd av generalklausulen ingripa
mot användning av kontraktsvillkor som ter sig obiiliga eller på annat
sätt otillbörliga mot konsumenter eller andra köpare. Det är inte meningen
att lagen om otillbörlig marknadsföring skall kunna utnyttjas som
ett medel att vid sidan av den allmänna avtalsrätten »censurera» kontraktsformulär
som används inom handeln. Missbruk på detta område får stävjas
med andra metoder. Generalklausulen ger däremot möjlighet att ingripa mot
en oriktig eller vilseledande presentation av erbjudna villkor, exempelvis
felaktiga påståenden om att dessa är särskilt förmånliga för motparten. Det
bör också vara möjligt för marknadsrådet att förbjuda en näringsidkare att
vidare använda ett visst kontraktsformulär om detta är utformat på ett försåtligt
sätt så att kunden får en oklar eller felaktig bild av dess innebörd.

Det finns som regel knappast anledning att med stöd av generalklausulen
förbjuda ett förfarande som i och för sig är straffbart enligt annan lagstiftning,
exempelvis anordnande av lotteri i strid mot bestämmelserna i lotteri -

44 Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

förordningen eller saluförande av livsmedel utan iakttagande av reglerna i
livsmedelsstadgan. Däremot bör det inte vara något som hindrar att förbud
meddelas mot ett förfarande som kan ingå och kanske också har ingått som
led i ett brott, exempelvis ett vilseledande som kan föranleda ansvar för
bedrägeri. Frågan om ett sådant förbud skall meddelas får bedömas från fall
till fall med hänsyn bl. a. till hur stora riskerna är för att handlingen skall
upprepas.

Generalklausulen kan på olika sätt komma i beröring med den imrnaterialrättsliga
lagstiftningen. Särskilt gäller detta varumärkeslagen, och jag
skall uppehålla mig något vid förhållandet till den. Likartade problem kan
uppkomma på andra områden.

Enligt varumärkeslagen kan en näringsidkare genom registrering förvärva
ensamrätt till varumärke, bestående av figur, ord, bokstäver eller siffror eller
säregen varu- eller förpackningsutstyrsel. Skydd kan också vinnas genom
inarbetning. Sådant skydd kan avse, förutom varumärke av nyss nämnt
innehåll, även slagord eller annat i näringen använt särskilt varukännetecken.
Det primära syftet med varumärkeslagen är att skydda känneteckensinnehavarens
ensamrätt till kännetecknet, men lagen avser också att skydda
allmänheten mot vilseledande sådana kännetecken. Detta kommer till uttryck
på flera ställen i lagen. Sålunda får enligt 14 § första stycket 2 varumärke
inte registreras om det uppenbarligen är ägnat att vilseleda allmänheten.
Motsvarande gäller enligt 33 och 34 §§ beträffande anteckning om
överlåtelse eller licens i fråga om registrerat varumärke. Vidare kan enligt
25 § registrering av varumärke hävas om märket är vilseledande. I 35 §
finns regler som ger domstol möjlighet att vid vite förbjuda användning av
vilseledande varukännetecken.

Ett viktigt syfte med den föreslagna lagen om otillbörlig marknadsföring
är att skydda allmänheten mot framställningar som är vilseledande. Hit hör
i och för sig även vilseledande varukännetecken. Med stöd av generalklausulen
kan alltså marknadsrådet vid vite förbjuda användning av sådana
kännetecken, vare sig de åtnjuter varumärkesrättsligt skydd eller inte. Motsvarande
förbud kan emellertid meddelas även av domstol enligt den nyss
nämnda 35 § varumärkeslagen. Detta innebär att ett och samma förfarande
kan bli föremål för två fristående vitesförbud på i stort sett samma grunder.
Det kan också tänkas att myndigheterna kommer till olika resultat vid
prövningen av identiska frågor, så att exempelvis marknadsrådet förbjuder
användning av ett enligt rådets bedömning vilseledande varumärke, trots att
domstol vid prövning enligt reglerna i varumärkeslagen har funnit att märket
inte kan anses vilseledande.

Man kan tänka sig olika utvägar om man vill undvika eu dubblering av
detta slag. En möjlighet är att undanta frågor om vilseledande varukännetecken
från tillämpningsområdet för lagen om otillbörlig marknadsföring,
en annan att ändra varumärkeslagen så att det enligt den inte tillmäts

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

någon betydelse att ett kännetecken är vilseledande. Intetdera alternativet
förefaller mig godtagbart. Det första skulle skapa stora gränsdragningsproblem
och i betänklig mån minska möjligheterna att ingripa mot otillbörliga
marknadsföringsåtgärder. Det andra skulle innebära ett brott mot
den s. k. sanningsgrundsatsen, vilken är en viktig princip inom den moderna
varumärkesrätten, och dessutom göra det omöjligt att beivra vilseledande
varukännetecken som används i andra sammanhang än vid marknadsföring.
Jag har därför kommit till den uppfattningen att å ena sidan
lagen om otillbörlig marknadsföring bör vara fullt tillämplig även på varukännetecken
och att å andra sidan någon ändring i varumärkeslagen inte
bör göras. Det dubbla systemet synes mig f. ö. inte vara förenat med några
olägenheter av egentlig praktisk betydelse. Har ett vitesförbud meddelats
av en myndighet bör den andra myndigheten anses förhindrad att förbjuda
ett förfarande som helt täcks av det redan meddelade förbudet. Upplysning
om detta kan som regel förutsättas vara tillgänglig i ärendet. Har den ena
myndigheten avslagit begäran om vitesförbud innebär detta inte något
hinder mot att den andra bifaller en motsvarande ansökan. Det praktiska
resultatet härav blir att den myndighet som tillämpar de strängaste bedömningsnorinerna
får det avgörande ordet.

Det hittills sagda rör i huvudsak den situationen att ett varukännetecken
påslås vara i och för sig vilseledande. En annan anmärkning som kan riktas
mot användningen av ett varukännetecken är att åtgärden utgör intrång i
en enligt varumärkeslagen skyddad ensamrätt. Frågor om varumärkesintrång
prövas av domstol enligt reglerna i varumärkeslagen. Marknadsrådet
bör i princip inte ge sig in på sådana frågor. Som grund för ett förbud enligt
generalklausulen bör alltså inte kunna åberopas att åtgärden innebär intrång
i en rätt till registrerat eller inarbetat varukännetecken. Däremot kan
rådet förbjuda användning av ett visst kännetecken under hänvisning till att
det kan förväxlas med ett av annan företagare använt kännetecken och därigenom
vilseleda allmänheten angående varans kommersiella ursprung.
Principiellt saknar det för denna bedömning betydelse om åtgärden också
innebär intrång i en ensamrätt som enligt lag tillkommer den andre företagaren.
Jag är emellertid medveten om att det i praktiken kan vara svårt att
hålla isär de olika frågorna. Sålunda torde rådet för att kunna bedöma hur
allvarlig risken för förväxling är ofta vara nödsakat att pröva i vilken mån
kännetecknet har blivit inarbetat i samband med den konkurrerande varan.

Förbud skall i första hand riktas mot vederbörande näringsidkare. Termen
näringsidkare bör, såsom utredningen anför, fattas i vidsträckt mening
och, i likhet med vad som gäller exempelvis enligt varumärkeslagen (prop.
1960: 167 s. 39 och 48), omfatta var och en som yrkesmässigt driver verksamhet
av ekonomisk art, både fysiska och juridiska personer. Detta innebär
bl. a. att bestämmelsen är tillämplig på statliga och kommunala organ
som idkar näring. Det krävs alltså inte att verksamheten drivs i privaträtts -

46 Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

lig form. En allmän princip, som har kommit till uttryck på olika håll inom
lagstiftningen, bl. a. i 9 kap. 8 § andra stycket rättegångsbalken, är emellertid
att staten inte kan föreläggas vite. Ett förbud enligt generalklausulen
mot en statlig myndighet bör därför inte förenas med vite. Något hinder
mot att meddela vitesföreläggande mot kommun föreligger däremot inte.

Förutom mot näringsidkare skall förbud också kunna riktas mot anställd
hos näringsidkare eller annan som handlar på näringsidkares vägnar. Något
direkt uppdrag från näringsidkaren att vidta ifrågavarande åtgärd behöver
inte föreligga. Härigenom blir bestämmelsen tillämplig exempelvis på en
organisation som bedriver reklam eller annan marknadsföringsverksamhet
för sina medlemmars räkning. Slutligen skall förbud också kunna meddelas
den som i övrigt väsentligt har bidragit till en påtalad marknadsföringsåtgärd.
Som framgår av den allmänna motiveringen är syftet med
detta tillägg i första hand att möjliggöra ingripande mot reklambyråer och
andra som yrkesmässigt tillhandagår näringsidkare med utformning av
reklam och andra marknadsföringsåtgärder.

För att ett förbud skall få avsedd effekt är det viktigt att det inte får en
alltför snäv utformning. Syftet med förbudet blir givetvis förfelat om det
blir möjligt att kringgå det genom att göra en obetydlig justering av ett uttryckssätt
eller liknande och därefter fortsätta med ett förfarande som reellt
sett är detsamma som har föranlett ingripande från myndigheternas sida.
Ett förbud bör därför formuleras så, att det täcker både den konkreta handling
som har underställts rådets prövning och andra därmed praktiskt sett
likvärdiga åtgärder. Rådet bör kunna förbjuda inte bara att del påtalade
förfarandet fortsätts eller upprepas utan också att en annan liknande handling
företas. Rättssäkerhetshänsyn kräver emellertid att förbudet konkretiseras
så att det klart framgår vilket slags handlingar det avser. Att finna
en lämplig formulering som varken är för inskränkt eller för vidsträckt torde
ofta vara en svår uppgift och kräva åtskillig omsorg. Vid utformningen
av förbudet är inarknadsrådet visserligen bundet av ansökningen såtillvida
som det inte kan gå utanför ramen för vad som omfattas av denna. Däremot
får rådet anses ha full frihet att inom den angivna ramen ge förbudet
en annan utformning än sökanden har begärt. Rådet bör inte heller vara
bundet av medgivande från den mot vilken ett förbudsyrkande riktas. Det
är nämligen med hänsyn till rådets prejudikatskapande funktion viktigt att
det har möjlighet att göra en fri bedömning av det förfarande som har
underställts dess prövning.

Ett av marknadsrådet meddelat förbud skall i princip förenas med vite.
Om vite av särskilda skäl är obehövligt kan dock rådet avstå därifrån. Denna
möjlighet bör utnyttjas bara i rena undantagsfall. Ett sådant fall bär jag
berört i det föregående, nämligen att förbudet riktas mot ett statligt organ.
En annan situation där det kan finnas anledning att använda undantagsregeln
är att konsumentombudsmannen har tagit upp ett ärende hos rådet i

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

syfte att få fram ett prejudicerande avgörande i en principiellt betydelsefull
fråga. Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen är det viktigt
att principfrågor kommer under rådets bedömning, och ombudsmannen bör
när det gäller fall av sådan karaktär kunna väcka förbudstalan även om vederbörande
näringsidkare bar förklarat sig beredd att upphöra med det
påtalade förfarandet. Föreligger en sådan förklaring kan det emellertid
vara både onödigt och olämpligt att förena ett förbud med vite. Det kan
vara ett gemensamt intresse för ombudsmannen samt näringsidkaren och
dennes organisation att få frågan prövad av rådet, och om ombudsmannen
i ett sådant fall kan avstå från att begära vitesföreläggande torde möjligheterna
att vinna samförstånd om att hringa frågan under rådets prövning
vara betydligt större än de annars skulle vara.

Vissa skäl talar för att vite bör dömas ut av samma myndighet som har
förelagt det, dvs. marknadsrådet. Å andra sidan kan det vara av värde att
få en viss formell kontroll av marknadsrådets lagtillämpning genom att
utdömandet av vitet anförtros åt allmän domstol. Den sistnämnda synpunkten
har i mitt förslag fått väga över. I enlighet med vanliga regler bär
domstolen när fråga om utdömande av vite uppkommer att göra en prövning
av föreläggandets laglighet. Detta innebär bl. a. att domstolen kan
vägra att döma ut ett vite exempelvis om marknadsrådet har överskridit
sin behörighet eller inte iakttagit uppställda formkrav. Det innebär vidare
att domstolen har att kontrollera att rådet inte åsidosatt tryckfrihetsrättsliga
principer. Däremot torde det få förutsättas att domstolen inte går in
på någon prövning av de sakliga förutsättningarna för föreläggandet. När,
såsom enligt mitt förslag, den materiella lagbestämmelsen utgörs av en
generalklausul, vilken i sin tur tar upp rekvisit som förutsätter en skönsmässig
bedömning, och det ankommer på ett speciellt organ med särskilt
sakkunniga ledamöter att tillämpa denna bestämmelse, torde nämligen
domstolarna anse sig böra godta de bedömningar som detta organ har gjort
på grundval av de i lagen uppställda rekvisiten. I och för sig har domstol
enligt praxis möjlighet att jämka ett förelagt vite. Jag utgår dock från att
hela vitet i regel kommer att dömas ut när ett förbud har blivit överträtt.
För att jämkning skall få ske torde det få krävas att överträdelsen med
hänsyn till speciella omständigheter kan betraktas som ursäktlig eller att
ett utdömande av vitet skulle drabba orimligt hårt. Däremot kan domstolen
inte göra någon allmän överprövning av vitesföreläggandets lämplighet eller
skälighet.

Förslaget innehåller inte någon särskild regel om att utdömt vite inte får
förvandlas. Jag har ansett att en sådan regel skulle sakna egentlig praktisk
betydelse och vill i detta sammanhang också erinra om alt en särskild sakkunnig
har tillkallats i enlighet med Kungl. Maj :ts bemyndigande den 15
augusti 1969 för att utreda frågan om avskaffande av förvandlingsstraffet.

Generalklausulen är inte formellt begränsad till vad som sker i Sverige.

48 Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år WTO

Vad beträffar frågan om dess tillämpning på marknadsföringsåtgärder med
internationell anknytning vill jag anföra följande. Huvudsyftet med den
föreslagna lagstiftningen är att sörja för att vissa normer iakttas inom reklam
och marknadsföring på den svenska marknaden. Avgörande för om generalklausulen
skall tillämpas på en viss åtgärd bör därför vara om åtgärden
är inriktad på en svensk publik. Var åtgärden har företagits är däremot
i princip utan betydelse. Generalklausulen bör sålunda kunna tillämpas
exempelvis i fråga om reklammaterial som har producerats i utlandet och
därifrån distribuerats till mottagare i Sverige. Detta bör gälla vare sig reklamen
är särskilt inriktad på Sverige eller vänder sig till en internationell
publik, däribland den svenska. Om däremot reklamen i och för sig avser
bara en viss utländsk marknad bör generalklausulen inte anses tillämplig.
Det bör sålunda inte vara möjligt att ingripa mot en annons i en utländsk
tidning, vilken inte primärt är avsedd för spridning i andra länder, även
om vissa exemplar av tidningen skulle förekomma här i landet. Det nu sagda
gäller även åtgärder som vidtas av svenska företag.

Det sagda innebär att generalklausulen i och för sig kan tillämpas även
på handlingar som företas utanför Sveriges gränser. De praktiska möjligheterna
att i sådana fall nå den ansvarige med delgivning av ett vitesföreläggande
eller att verkställa ett beslut om utdömande av vite torde emellertid
vara begränsade.

2. Förhållande till tryckfriheten

a. Utredningen

Utredningen framhåller i fråga om förhållandet till tryckfrihetsförordningen
(prop. s. 35), att sådana meddelanden som avses i 1 § lagen om illojal
konkurrens inte tillhör tryckfrihetsområdet. Utredningens förslag skiljer
sig i flera avseenden från denna bestämmelse. Skillnaderna anses emellertid
inte föranleda någon annan bedömning av förhållandet till tryckfriheten.
Det väsentliga måste enligt utredningens mening vara framställningens
ändamål. Förslaget avser framställningar som begagnas som
medel i näringsverksamhet. Sådana framställningar är inte ett mål i och
för sig och utgör inte en åsiktsyttring eller en upplysning som bara
har kritiskt eller informativt syfte. Framställningen innefattar i stället
en konkurrenshandling som avses ha kommersiell effekt och bör därför enligt
utredningen falla utanför tryckfrihetsområdet.

b. Remissvaren

Frågan om förslagets förhållande till tryckfrihetsförordningen berörs av
några remissinstanser (prop. s. 50). JK påpekar att förslaget medför vidgade
möjligheter att ingripa mot illojal reklam. Av de skiljaktigheter som före -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970 49

ligger mellan utredningens förslag och gällande regler torde det vara endast
en som härvid påkallar uppmärksamhet, nämligen att förslaget medger ingripande
inte bara mot meddelanden om egna förhållanden utan också mot
meddelanden angående andra näringsidkares verksamhet och förhållanden.
I denna del kommer förslaget att i viss mån innebära en sanktion mot ekonomiskt
förtal. Om ekonomiskt förtal torde rent generellt kunna sägas att
det liksom vanligt förtal hör till det område som tryckfrihetsreglerna avser
att värna. Emellertid riktar sig den föreslagna bestämmelsen mot de ifrågavarande
meddelandena bara som konkurrenshandlingar i näringsverksamhet.
Med denna begränsning får de anses utgöra enbart medel i näringsverksamheten
och falla utanför tryckfrihetsområdet. JK anser därför att det inte
föreligger något hinder från tryckfrihetsrättslig synpunkt mot att i avsedd
omfattning ingripa mot illojal reklam. Han ifrågasätter emellertid om lagtexten
tillräckligt tydligt ger uttryck för att bestämmelsens räckvidd är
begränsad till konkurrenshandlingar. Enligt utredningen skall begränsningen
framgå av ordet »använda» ställt i relation till effektrekvisitet. Regeln
skulle bli tydligare, om syftet med framställningen uttryckligen angavs eller
om det i vart fall angavs att fråga är om framställningar som näringsidkare
använder sig av »i sin verksamhet». Beträffande generalklausulen föreligger
enligt JK:s mening inte någon risk för konflikt med tryckfrihetsförordningen.
Av bestämmelsens formulering framgår nämligen tillräckligt tydligt åt!
det bara är rena konkurrenshandlingar som avses. Hovrätten över Skåne och
Blekinge påpekar, att 2 § i utredningens förslag har en vagare utformning
än 1 § lagen om illojal konkurrens, vilket försvårar gränsdragningen till
tryckfrihetsförordningen. Det är viktigt att fasthåila att vilseledande reklam
bara kan vara sådant som sker i näringsverksamhet och som alltså har en
med förinögenhetsbrotten besläktad karaktär, under det att konsumentupplysning
i vidsträcktaste mening bör höra till det av tryckfriheten skyddade
området. Bestämmelsen i andra stycket om otillbörliga framställningar kan
inte undgå att konkurrera med förtal som är att hänföra till otillåtet yttrande
enligt tryckfrihetsförordningen. Tillämpningen av paragrafen blir mycket
vansklig om den utformas enligt utredningens förslag. Enligt hovrättens mening
måste bestämmelsen begränsas så att det klart framgår att den bara
omfattar gärningar av annat slag än otillåtet yttrande. Även Arbetsgivareföreningen
och Industriförbundet menar att gränsdragningssvårigheter måste
uppkomma. Grossistförbundet har samma inställning och pekar på de
problem en tilltagande användning av s. k. åsiktsannonsering kan medföra.
Svenska annonsörers förening upplyser att det förekommer att företag utger
veckopress eller andra publikationer. Föreningen ställer frågan om vilseledande
framställningar som ges i redaktionell text i sådana publikationer
skall anses höra under tryckfrihetsförordningen. Tidningsutgivareföreningen
anför att det tycks finnas eu tendens hos lagstiftaren att på bekostnad av
tryckfrihetsförordningen vidga det område inom vilket kriminalisering av
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 sand. 3 avd. Nr 45

50 Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

tryckt skrift anses tillåtligt med stöd av vanliga regler i lag eller kungörelse.
Föreningen kan inte godta att man går vidare på den vägen och avstyrker
att det stora område som den allt viktigare varuinformationen utgör undantas
från tryckfrihetsförordningens regler. Gränsdragningsproblemet bör lösas
så att vitesförbud och straff enligt 1 och 2 §§ i lagförslaget får ådömas,
då fråga är om framställning i tryckt skrift, bara om framställningen uppenbarligen
saknar betydelse för informationen eller opinionsbildningen.

c. Departementschefen vid lagrådsremiss eu

Vid lagrådsremissen (prop. s. 65 ff.) anförde departementschefen följande
beträffande generalklausulen och förhållandet till tryckfriheten.

Det är uppenbarligen av utomordentligt stor vikt att lagen inte tillämpas
på ett sådant sätt att den kommer i konflikt med tryckfrihetsrättens principer.
Enligt 1 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen, vilken har grundlags karaktär,
får missbruk av tryckfriheten inte föranleda straff eller skadeståndsslcyldighet
i andra fall än dem som anges i förordningen. Denna regel
måste anses innebära att stöd i förordningen krävs även för att man skall
kunna meddela vitesförbud mot handlingar som ligger inom det i förordningen
behandlade området.

Av 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen framgår att tryckfriheten såsom
den garanteras av förordningen har till syfte att säkerställa ett fritt meningsutbyte
och en allsidig upplysning. Om meddelande som lämnas i
tryckt skrift är lagstridigt i annat hänseende än såsom ett överskridande
av gränserna för yttrandefriheten, finns däremot enligt gängse uppfattning
inte något hinder mot att ingripa däremot med stöd av bestämmelser i allmän
lag. Sålunda anses en gärning kunna bestraffas som bedrägeri eller
svindleri även om den har begåtts genom meddelande i tryckt skrift. I rättspraxis
har meddelande i tryckt skrift om vinstnummer i utländskt lotteri
ansetts kunna föranleda ansvar för brott mot lotteriförordningen (NJA
1961 s. 715).

Det är förenat med uppenbara svårigheter att dra en ldar gräns mellan
gärningar som skall exklusivt bedömas enligt tryckfrihetsförordningens
regler och gärningar vilka visserligen har begåtts genom tryckt skritt men
ändå faller utanför det av tryckfrihetsförordningen reglerade området. Detla
manar till försiktighet när det blir fråga om att vidga möjligheterna att
med stöd av allmän lag ingripa mot gärningar som har begåtts genom meddelanden
i tryck t skrift.

Vid tidigare överväganden rörande lagstiftningen mot illojal konkurrens
har de tryckfrihetsrättsliga aspekterna ägnats stor uppmärksamhet. Under
förarbetena till 1919 års lag i ämnet synes man ha utgått från en mycket
vidsträckt tolkning av tryckfrihetsförordningen, vilket ledde till att lagen
inte kom att innehålla någon bestämmelse alls rörande reklam och liknande
framställningar. I 1931 års lag infördes emellertid regler härom, vilka

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4-5 år 1970

utan inskränkning har ansetts tillämpliga även på meddelanden i tryckt
skrift. Jag anser mig kunna utgå från att 1931 års lag inte i något avseende
strider mot tryckfriheten. För denna ståndpunkt har jag stöd i bl. a. uttalanden
i samband med tillkomsten av den nu gällande tryckfrihetsförordningen.
Härav följer att regler som möjliggör ingripande mot sådana förfaranden
som straffbeläggs i gällande lag mot illojal konkurrens inte möter
några betänkligheter från tryclcfrihetsrättslig synpunkt, medan man hör
vara försiktig med att sträcka ut möjligheterna att ingripa till andra slag
av handlingar.

Grunden för att ingripande mot reklam i tryckt skrift har ansetts kunna
ske utan stöd i tryckfrihetsförordningen får ses däri att det här är fråga
om åtgärder av utpräglat kommersiell natur, som inte avser nyhetsförmedlingen
eller åsiktsbildningen i samhället. Bestämmelsen om reklam i 1931
års lag innehåller en råd relcvisit som markerar att vad som regleras där
är rent kommersiella förfaranden. Sålunda krävs för att en uppgift skall
vara straffbar att den avser uppgiftslämnarens affärsverksamhet eller däri
utbjudna varor eller prestationer, att den är ägnad att framkalla uppfattningen
om ett fördelaktigt anbud samt att handlingssättet står i uppenbar
strid med god affärssed.

Mot utredningens förslag att vidga möjligheterna till ingripande att omfatta
inte bara oriktiga utan också vilseledande framställningar synes mig
några invändningar inte kunna riktas från tryckfrihetsrättslig synpunkt.
Även en utvidgning till framställningar som avser annan näringsidkares
verksamhet eller där tillhandahållna varor och tjänster synes mig kunna
godtas. Uppgifter av detta slag torde få anses vara av sådan rent kommersiell
natur att de inte åtnjuter skydd enligt tryckfrihetsförordningen. Annorlunda
förhåller det sig med sådana uppgifter om annan näringsidkare
som saknar direkt samband med dennes näringsverksamhet, exempelvis
upplysningar om hans ras, religion, politiska åskådning eller personliga
förhållanden. Det är särskilt mot utredningens förslag, att upplysningar om
sådana för näringsverksamheten i princip ovidkommande förhållanden
skall kunna bli föremål för ingripande, som remisskritiken har riktat sig.

Enligt min mening har kritiken mot utredningens förslag i detta hänseende
åtskilligt fog för sig. Meddelanden av detta slag är typiskt sett av
sådan art som tryckfriheten avser att värna och vilkas straffbarhet alltså
skall bedömas enligt tryckfrihetsförordningens regler. Utredningen hävdar
för sill del att det väsentliga för om en viss framställning skall bedömas
enligt dessa regler eller inte är framställningens ändamål. När en framställning
används som konkurrenshandling skulle den därför enligt utredningens
mening falla utanför tryckfrihetsområdet. Jag kan inte helt dela
detta betraktelsesätt. För att en framställning skall kunna anses vara av
sådant rent kommersiell art att den faller utanför tryckfrihetsområdet torde
det inte vara tillräckligt att den faktiskt har lämnats i rent kommersiellt

52 Tredje lagutskottets utlåtande nr kö år 1970

syfte. En sådan princip skulle kunna leda till avsevärda inskränkningar i
den yttrandefrihet som tryckfrihetsförordningen avser att garantera. Utredningen
torde f. ö. inte heller själv vilja driva denna linje till sin spets,
eftersom dess förslag också ställer upp det rekvisitet att framställningen
skall vara ägnad att påverka efterfrågan på eller utbudet av vara eller annan
nyttighet.

För egen del vill jag, med hänsyn till vad jag tidigare har sagt om vikten
av att undvika en rättstillämpning som kan te sig tvivelaktig från tryckfrihetsrältslig
synpunkt, förorda att ingripande mol reklam i tryckt skrift
begränsas till sådana framställningar som har rent kommersiella förhållanden
till föremål, dvs. avser en näringsidkares affärsverksamhet eller
där tillhandahållna varor och tjänster. Generalklausulen bör inte kunna
användas för att ingripa mot reklam i tryckt skrift vilken är inriktad på att
bibringa allmänheten vissa allmänna värderingar eller påverka dess allmänna
beteende i viss riktning. Det har diskuterats om det är möjligt att
utan direkt stöd i tryckfrihetsförordningen meddela förbud mot alt reklam
över huvud taget bedrivs för visa slag av varor, vars bruk av sociala eller
liknande skäl inte bör uppmuntras, såsom tobaksvaror och alkoholhaltiga
drycker. Jag anser mig inte ha anledning att gå in på denna fråga här. Den
nu aktuella lagstiftningen skall nämligen över huvud taget inte medge ingripanden
som grundas på att de marknadsförda varorna anses skadliga
eller på annat sätt olämpliga och att deras spridning därför bör motverkas.

d. Lagrådet

Lagrådet anförde följande i fråga om förhållandet till tryckfriheten (prop.
s. 129).

Under uttrycket reklamåtgärd eller annan handling (i 1 §) inbegrips
framställning, bl. a. sådan som sker i tryckt skrift. I motsats till vad som är
fallet enligt 2 § gäller inte den inskränkningen att framställning skall avse
näringsidkarens egen eller annans näringsverksamhet. Såsom framgår av
lagrådsremissen faller alltså i och för sig under paragrafens ordalag även
exempelvis upplysningar rörande ras, religion, politisk åskådning eller personliga
förhållanden. Departementschefen förordar emellertid att ingripande
mot reklam i tryckt skrift begränsas till sådana framställningar som
har rent kommersiella förhållanden till föremål. Och som skäl härför åberopar
departementschefen vikten av att undvika en rättstillämpning som
kan te sig tvivelaktig från tryckfrihetsrättslig synpunkt. Denna inskränkning
i befogenheten att ingripa när det gäller reklam i tryckt skrift framgår
såsom nämnts ej av lagtexten, men detta är ej heller nödvändigt eftersom
inskränkningen gäller direkt på grund av tryckfrihetsförordningen.
Skulle mot förmodan ske ett ingripande som kan vara att anse såsom stridande
mot tryckfrihetsförordningen, får ett förelagt vite inte utdömas.

Departementschefens uppfattning innebär principiellt sett att framställ -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970 53

ningar i tryckt skrift som har rent kommersiella förhållanden till föremål
skulle vara oberörda av tryckfrihetsrätten. Uppfattningen vilar på tankegången
att tryckfrihetsförordningen har en begränsad räckvidd. Enligt denna
tankegång avser förordningen inte att reglera allt bruk av tryckta skrifter
utan begränsar sig till sådant som hänför sig till tryckfrihetsrättens
innebörd och syfte. Tankegången är erkänt riktig beträffande lagföring
och bestraffning av sådant som förekommer i tryckt skrift.

I fråga om ett annat inslag i tryckfrihetsrätten ter det sig mera tveksamt
om tankegången äger giltighet. Det stadgande som närmast kommer i
betraktande, när det gäller att ta ställning till spörsmålet om det i 1 §
av förslaget föreskrivna förbudsförfarandet skulle strida mot tryckfrihetsförordningen,
är 1 kap. 2 § i förordningen. Detta stadgande innehåller att
någon tryckningen föregående granskning av skrift eller något förbud mot
tryckning därav ej får förekomma. Det skulle nu kunna påstås att stadgandet
avser allt som enligt tryckfrihetsförordningen är att anse som tryckt
skrift, oavsett om den har ett innehåll som faller inom den ovan angivna
begränsningen eller ej. Frågeställningen synes inte tidigare ha blivit mera
utförligt behandlad. Emellertid innebär ett uttalande av offentlighetskommittén
(SOU 1967:28 s. 30) att begränsningen gäller också 1 kap. 2 §
första stycket tryckfrihetsförordningen. Vidare märkes att den år 1960 utfärdade
varumärkeslagen (1960:644) i 35 § innehåller bestämmelse om
rätt för domstol att vid vite förbjuda en person att använda vilseledande
varukännetecken. Av förarbetena synes inte framgå att man räknat med att
tryckfrihetsförordningen skulle kunna utgöra något hinder härvidlag, ehuru
varukännetecken kan vara att hänföra till tryckt skrift. Att vid antagande
av den samtidigt tillkomna lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga
verk däremot ansetts nödvändigt att i 1 kap. 8 § andra stycket
tryckfrihetsförordningen införa särskild hänvisning till nämnda lag torde
förklaras av att det här i stället regelmässigt är fråga om sådant som faller
inom begränsningen. — Vad särskilt angår den nu föreslagna lagstiftningen
bör framhållas att möjligheten att meddela förbud enligt 1 § inte
inträder annat än som följd av ett visst slags förfarande från en näringsidkares
sida. Förbudsåtgärden kan från denna synpunkt sägas vara av
mera repressiv än preventiv karaktär (jfr Eek, Nya tryckfrihetsförordningen
s. 47), vilket kan i sin mån motivera att man på förevarande område
uppehåller samma begränsning som enligt vad förut anförts gäller
vid lagföring och bestraffning av vad som förekommer i tryckt skrift. Detta
synes också, praktiskt sett, vara den mest tillfredsställande ståndpunkten.

Med hänsyn till det anförda vill lagrådet följaktligen såsom sin mening
uttala att stadgandena i 1 § om meddelande av förbud bör kunna godtas
från tryckfrihetsrättslig synpunkt även utan tillägg till tryckfrihetsförordningen.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

e. Motionerna

I motionerna 1:1171 av herrar Brundin och Ingvar Andersson samt
II: 1380 av fru Sundberg in. fl. anförs att departementschefen i propositionen
gjort ett försök till gränsdragning mellan tryckfrihetsförordningen och
den nya lagen om otillbörlig marknadsföring. Enligt motionärerna kan det
framlagda förslaget dock inte anses ge tillräcklig vägledning för rättstilllämpningen
i detta hänseende. En råd svårbedömda gränsfall kan förutses
uppkomma under ett inledande skede av lagens tillämpning. Det synes motionärerna
därför önskvärt att det i motiven till lagen anges att den tryckfrihetsrättsliga
ordningen, som är grundlagsfäst, måste ges företräde vid
eventuella kollisioner. I anslutning härtill bör enligt motionärerna uttalas
att, såvitt gäller reklam i tryckt skrift, behörigheten för konsumentombudsmannen,
marknadsrådet och allmän domstol utanför tryckfrihetsprocessen
skall begränsas till framställning, som uppenbarligen saknar betydelse för
sådan information och åsiktsbildning som ingar i den allmänna opinionsbildningsprocessen.

I motionen I: 1173 av fru Segerstedt Wiberg säges att lagrådet har, om
än med någon tveksamhet, godtagit att, i den mån marknadsföringsåtgärd
i tryckt skrift (t. ex. annons) har kommersiell karaktär, lagen kan tillämpas
utan tillägg till tryckfrihetsförordningen (TF). Sknlle åtgärden främst ha
opinionsbildande ändamål, blir däremot TF exklusivt tillämplig. Denna
gränsdragning kan enligt motionären i praktiken bli vansklig att göra. Ytterst
blir det domstolarnas sak att ta ställning till hur langt in pa tryckfrihetens
område, som den nya lagstiftningen kan få tränga. I samband med
att domstol enligt 10 § marknadsföringslagen skall ta ställning till om förelagt
vite skall utdömas, kan invändning göras om att vitet ej må utdömas.
Denna går då ut på att vite ej kunnat rätteligen föreläggas enligt marknadsföringslagen,
enär fråga varit om en opinionsbildande åtgärd som
faller inom TF:s område. Då TF är grundlag, måste den ta över marknadsföringslagen
vid kollisionstillfällen. Om marknadsföringsåtgärd innehåller
ett klart opinionsbildande element, synes åtgärden böra bedömas efter
TF:s regler, även om vissa kommersiella intressen också skulle förekomma,
framhåller motionären.

Motionären anför fortsättningsvis att i den mån fråga är om tryckfrihetsbrott
i tidning, bär enligt TF utgivaren för tidningen ensam ansvaret härför.
Då det gäller åtgärd enligt marknadsföringslagen har man att skilja
mellan det administrativa ingripandet av marknadsrådet att enligt 1 § lagen
meddela förbud, vanligen förenat med vite, och de straff som är föreskrivna
i 2—4 §§ lagen för vissa kriminaliserade beteenden. — Vad först gäller förbud
förenat med vite kan det primärt riktas mot näringsidkaren själv men
även mot var och en som väsentligt bidragit till marknadsföringsåtgärden.
Enligt motiven tänker man med det sista uttrycket främst på reklambyråer

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4-5 år 1970

och liknande, men beskrivningen omfattar otvivelaktigt även media, genom
vilka reklamåtgärden föres vidare till mottagarna. Förbud torde sålunda,
anför motionären, kunna riktas inte endast mot sådana serviceorgan
hos tidningar, som medverkar vid själva annonsens utformning, utan även
mot dem i tidningen som genom tidningens spridning medverkat till att
»handlingen» blivit verklighet. Vem som därvid kan bli föremål för åtgärd
inom tidningen är enligt motionären oklart, dock sannolikt icke endast
ledningen utan i princip alla som mera väsentligt sysslar med tidningens
framställning och spridning.

Motionären framhåller att då det gäller de straffbelagda beteendena, som
beskrivs i 2—4 §§ lagen anses de i brottsbalken intagna reglerna om medverkan
analogiskt tillämpbara. Detta torde enligt motionären innebära att
även i detta fall tidningens personal, som medverkar vid tidningens produktion
och distribution, kan göras straffrättsligt ansvarig för att ha medverkat
vid spridning av budskap av det slag som kriminaliseras i dessa
paragrafer.

Å andra sidan, fortsätter motionären, kommer här in de vanliga straffrättsliga
kriterierna, innebärande att ansvar kan ifrågakomma endast om
gärningsmannen haft något slag av uppsåt att begå brottet. Brotten synes
nämligen icke vara av den natur, att strikt ansvar föreligger, d. v. s. att den
som medverkat vid deras utförande genom att producera och sprida en
tidning utan att ha en aning om att tidningen innehållit t. ex. de kriminaliserade
annonserna, kan fällas till ansvar för dessa.

Motionären framhåller att departementschefen utgått från att reklam
skall vara lätt att identifiera som sådan och anför att detta krav synes
honom kunna upprätthållas med hjälp av generalklausulen i marknadsföringslagen
(1 §). Motionären hänvisar till följande uttalande av departementschefen.
»Det synes mig exempelvis ofta få bedömas som otillbörligt
att ge kommersiell reklam, som förekommer i en tidning, sådan utformning
att den kommer att framstå som redaktionellt material. Detta bör i
regel gälla även reklam för varor som tidningsutgivaren själv saluför.»

Med varor som tidningsutgivaren själv saluför, måste enligt motionären
i detta sammanhang åsyftas fall då tidningsutgivaren själv är näringsidkare
enligt marknadsföringslagen och underkastad de för den senare omedelbart
enligt lagens ordalydelse gällande normerna.

Motionären anför att också redaktionell text i en tidning är underkastad
marknadsföringslagen. Sänder sålunda t. ex. en annonser eller en reklambyrå
in ett meddelande, som tidningen tar in som redaktionell text, s. k.
textreklam, kan meddelandet — om notisen får anses vara i princip kommersiellt
motiverad — föranleda även ett förbud riktat mot tidningens representanter,
som intagit meddelandet. Producerar tidningen själv textreklam
för sina egna evenemang, torde tidningen i allmänhet agera som näringsidkare
och därigenom bli underkastad marknadsföringsiagstiftningen. Tar

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

tidningen in material eller producerar själv sådant, som visserligen är
led i marknadsföringen men som framträder med ett opinionsbildande
syfte, t. ex. en tidningskampanj för ökad simkunnighet, bör däremot icke
åtgärden kunna angripas enligt marknadsföringslagen. Gränsdragningsfrågorna
kommer dock säkerligen att även här vålla svårigheter av olika slag,
framhåller motionären.

Enligt motionärens mening bör det tydligt klarläggas i vad mån media
är avsedda att träffas av den nya lagstiftningen om otillbörlig marknadsföring.
Enklast hade varit att media helt undantagits från lagstiftningen
i den mån icke ett medium självt framträder som näringsidkare, anser motionären
och understryker att om detta icke låter sig göra, är det angeläget
att medias ansvar enligt den nya lagstiftningen blir klart angivet. De lagändringar,
som kan erfordras för att nå detta syfte, lorde enligt motionären
kunna utarbetas av vederbörande riksdagsutskott.

3. Ekonomiskt förtal

a. Historik

Straffrättskommittén föreslog i betänkandet Förslag till brottsbalk (SOU
1953: 14) att en särskild straffbestämmelse — ekonomiskt förtal — skulle
införas i bedrägerikapitlet. Med »ekonomiskt förtal» förstods ogrundad uppgift
angående gärning eller omständighet som är ägnad att skada någon i
utövningen av yrke eller näring eller eljest i ekonomiskt hänseende. Förutsättningen
för straff enligt bestämmelsen var att gärningen inte var straffbar
som förtal enligt ärekränkningskapitlet (betänkandet s. 28, 278—282).

Departementschefen avstyrkte i lagrådsremiss 1958 (prop. 1962: 101
del B, s. 52 f.) kommitténs förslag om ekonomiskt förtal, bl. a. då han ansåg
att spridande av oriktiga eller ogrundade uppgifter om en persons yrkesutövning
eller ekonomiska förhållanden ofta kunde åtkommas såsom
vanlig ärekränkning. I den mån det var fråga om sådana närings- och ekonomiska
förhållanden, som ej kunde sägas ha något samband med det personliga
anseendet, hade det föreslagna stadgandet sin väsentliga betydelse
i förhållandet mellan olika näringsidkare och berörde således spörsmål som
lämpligast borde regleras i lagstiftningen mot illojal konkurrens, anförde
departementschefen.

Lagrådet (prop. 1962: 10, del B, s. 429 f.) uttalade en avvikande mening
och förordade att i ärekränkningskapitlet upptogs ett stadgande om ekonomiskt
förtal. Lagrådet ansåg att sådan ryktesspridning som här var i fråga
knappast syntes höra hemma i lagstiftningen mot illojal konkurrens. Att
konkurrenter spred osanna uppgifter om varandra förekom visserligen men
även andra —- såsom kunder, patienter, f. d. anställda m. fl. — kunde om
yrkesutövare sprida oriktiga uppgifter som ej var ärekränkande i vanlig
mening men mycket skadliga för vederbörande. Enligt lagrådet kunde frå -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970 57

gan få en mera konsekvent behandling, om ett stadgande härom meddelades
i brottsbalken.

I propositionen nr 10 till 1962 års riksdag vidhölls emellertid den tidigare
av departementschefen i lagrådsremissen intagna ståndpunkten.

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen jämte motioner berördes frågan
om ekonomiskt förtal i motion I: 536. Denna föranledde ingen ändring
i propositionen. Första lagutskottet (uti. 42) anförde i frågan:

Utskottet anser det möjligt att frågan om ekonomiskt förtal ej kan erhålla
en tillfredsställande reglering inom den naturliga ramen för lagstiftningen
mot illojal konkurrens. Eventuellt kan det då visa sig lämpligt att i
brottsbaken upptaga ett stadgande i ämnet. Spörsmålet härom synes dock
icke böra upptagas till ytterligare övervägande i förevarande sammanhang
utan först då utredningen om illojal konkurrens, vilken numera omhänderhar
varumärkes- och firmautredningens ifrågavarande uppgifter, bar
framlagt resultatet av sitt arbete.

Enligt gällande rätt är ärekränkning av kollektiv, d. v. s. bolag, föreningar,
stiftelser, sammanslutningar och grupper av olika slag, icke föremål för
straffsanktion. Straffrättskommittén föreslog jämväl införande av en straffbestämmelse
avseende ärekränkning av kollektiv. I proposition 1962: 10 om
brottsbalken fanns emellertid nämnda straffbestämmelse icke medtagen.
Departementschefen anförde som skäl härför bl. a. att man vid bedömning
av om en sådan kriminalisering är behövlig måste beakta att starka betänkligheter
anmäler sig ur yttrandefrihetens synpunkter. Vid övervägande av
frågorna fann sig departementschefen inte övertygad om behovet av den av
kommittén föreslagna utvidgningen. Brottsbalken innehåller alltså icke någon
regel, som kan bereda skydd åt kollektivenheter.

b. Utredningen

Utredningen erinrar (prop. s. 34) om att reglerna om ärekränkning i
5 kap. brottsbalken inte gäller för sådant förtal som lämnar den angripnes
personliga ära okränkt men drabbar honom ekonomiskt, s. k. ekon omiskt
förtal, och hänvisar till vissa uttalanden härom under förarbetena
till brottsbalken (prop. 1962: 10 s. B 53 och 429 samt C 184). Såvitt
gäller förhållandet näringsidkare emellan kommer bestämmelserna i förslagets
2 § (se prop. s. 113) att ge ett indirekt skydd mot ekonomiskt förtal.
Emellertid kan ekonomiskt förtal spridas i andra sammanhang än dem som
omfattas av utredningens förslag eller riktas mot juridiska personer som inte
är näringsidkare. Sådant förtal omfattas inte av förslaget. Utredningen anser
nämligen att det faller utanför dess uppdrag att ta ställning till annat
ekonomiskt förtal än sådant som berör förhållandet näringsidkare emellan.

c. Remissvaren

Flera remissinstanser (prop. s. 49) uppehåller sig vid förslaget i 2 § andra
stycket om att ingripande skall kunna ske mot framställningar som inte

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

är vilseledande men är kränkande eller innehåller ovidkommande uppgifter.
RÅ anser att gärningsbeskrivningen är något obestämd. Det kan ifrågasättas
om kränkande framställningar mot näringsidkare är något som bör
beivras bara på ett så begränsat område som i konkurrensen näringsidkare
emellan. RÅ anser sig dock med viss tvekan kunna godta bestämmelsen
men finner det önskvärt att frågan tas upp på nytt vid en kommande
översyn av 5 kap. brottsbalken. Arbetsgivareföreningen och Industriförbundet
anför att bestämmelsen i och för sig är av värde men att åtskilliga former
av ekonomiskt förtal faller utanför den. Allmänna bestämmelser
om ekonomiskt förtal anses vara av behovet påkallade och kvarstående
frågor på detta område måste snarast lösas. Liknande synpunkter
framförs av Stockholms och Skånes handelskammare, TCO, Svenska annonsörers
förening och Annonsbgråernas förening. Patentverket, Lantbruksförbundet
och Svenska företagares riksförbund tillstyrker bestämmelsen.
NO ifrågasätter däremot om inte brottsbalkens ärekränkningsbestämmelser
är tillräckliga. Hovrätten över Skåne och Blekinge finner det tveksamt om
otillbörlig form är ett tillräckligt skäl för att förbjuda reklam som inte är
vilseledande. Hovrätten anser det inte godtagbart att bestämmelsen får avse
reklam som är otillbörlig mot annan näringsidkares person. Sådant är principiellt
att anse som otillåtet yttrande och skall bedömas enligt reglerna i
brottsbalken och tryckfrihetsförordningen.

d. Departementschefen vid lagrådsremissen

Departementschefen erinrade (prop. s. 70) om att s.k. ekonomiskt förtal
innebär förtal som riktar sig mot fysisk eller juridisk person och medför
ekonomiska skadeverkningar för denne men som inte innefattar angrepp
mot någons personliga heder. Härefter anförde departementschefen följande.
Vid brottsbalkens tillkomst avstod man från att reglera frågan om ekonomiskt
förtal under hänvisning till pågående utredning rörande lagstiftningen
mot illojal konkurrens. De principer efter vilka jag i det föregående har
angett att generalklausulen bör tillämpas ger näringsidkare ett visst skydd
mot förtal från konkurrenters sida. Med stöd av generalklausulen kan man
nämligen ingripa mot att som ett led i marknadsföring oriktiga upplysningar
lämnas rörande ett konkurrerande företag eller av detta tillhandahållna
varor och tjänster. I viss mån torde det också få anses möjligt att
ingripa mot framställningar som visserligen inte innehåller annat än fullt
sakriktiga uppgifter i dessa hänseenden men är utformade på ett sätt som
onödigtvis misskrediterar den utpekade. En företagare som lider skada
till följd av en överträdelse av lagen bör, som jag kommer att beröra längre
fram, ha möjlighet att föra skadeståndstalan på grund därav.

Problemet om ekonomiskt förtal går emellertid långt utöver vad som
täcks av den föreslagna generalklausulen. Förtal från en näringsidkare
mot en annan kan förekomma i andra sammanhang än som led i reklam
och marknadsföring eller avse annat än sådana uppgifter om kommersiella

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970 59

förhållanden som generalklausulen kan tillämpas på. Det kan rikta sig mot
eller härröra från andra än näringsidkare. Felaktiga uppgifter som sprids
i form av offentlig eller privat konsumentupplysning från allmänna organ,
privata organisationer, massmedia eller enskilda personer kan exempelvis
vara ägnade att medföra ekonomisk skada för den som drabbas därav.
Flera remissinstanser har anfört att allmänna bestämmelser mot ekonomiskt
förtal behövs. Sådana bestämmelser har emellertid inte sin naturliga
plats vare sig i en lag om otillbörlig konkurrens eller i en lag om otillbörlig
marknadsföring utan i brottsbalken och tryckfrihetsförordningen. Frågan
om införande av allmänna bestämmelser i ämnet får tas upp i annat sammanhang.

e. Motionerna

I den fristående motionen I: 835 av herrar Gösta Jacobsson och Bohman
anföres att det framstår som otillfredsställande att kollektiv, bolag eller
föreningar m. fl. enligt gällande rätt saknar rättsskydd för ekonomiskt förtal
och för förtal över huvud taget. Därigenom begränsas också deras möjligheter
att erhålla skadestånd i anledning av sådant förtal; den kommersiella
skadan kan uppgå till avsevärda belopp, framhåller motionärerna.
Företagets existens kan därigenom sättas på spel, till skada även för de anställda.
Motionärerna anför vidare att på senare tid en allt hårdare ton satt
sin prägel på journalistiken genom den s. k. skjutjärnsjournalistiken i massmedia,
TV, radio och tidningspress. Företagen sägs merendels sakna varje
möjlighet att rättsligen beivra även det grövsta förtal. Frågan om den rättsliga
behandlingen av ekonomiskt förtal och sådant förtal mot kollektiv,
bolag och föreningar m. fl. har härigenom kommit i ett nytt läge och bör
därför upptagas till omprövning, anser motionärerna.

I motionerna 1: 1171 av herrar Brundin och Ingvar Andersson samt
11:1380 av fru Sundberg in. fl. framföres liknande synpunkter. Motionärerna
hänvisar till att flera remissinstanser uttalat att bestämmelser om
ekonomiskt förtal är i hög grad önskvärda. Det är enligt motionärerna inte
enbart ett företagarintresse utan i lika hög grad ett intresse för konsumenterna
att felaktiga uppgifter av ifrågavarande slag kan effektivt beivras och
förhindras. Även i många andra sammanhang, t. ex. i samband med företagsnedläggningar,
kan ekonomiskt förtal leda till allvarliga skadeverkningar
för det enskilda företaget och därmed indirekt också för dem som är
sysselsatta vid detta. Hithörande frågor bör alltså skyndsamt utredas och
förslag till lagstiftning i ämnet föreläggas riksdagen, anför motionärerna.

4. Ofullständig prisangivelse

a. Tredje lagutskottets utlåtande 1969: 24

I motionerna 1:802 och 11:926 till 1969 års riksdag påpekades att det
hos vissa detaljhandelsföretag förekommer att priserna för utbjudna varor

60 Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

i annonser och i butiker anges exklusive mervärdeskatt, varefter köparna
vid betalningen avkrävs skattebeloppen utöver de angivna priserna. Motionärerna
ansåg att de företagare inom skilda branscher som tillämpar sådan
prissättning uppenbarligen gör detta i den förhoppningen att deras
priser skall framstå som mera konkurrenskraftiga än de i själva verket är.
Enligt motionärerna skapar emellertid förfaringssättet förvirring, och de
ansåg det vilseledande för konsumenterna. Motionärerna underströk att all
annonsering bör vara informativ och att prisangivelser bör ske på sådant
sätt att de underlättar jämförelser mellan prissättningen hos olika företag.
Eftersom missvisande prisangivelser enligt motionärerna motverkar dessa
syften yrkade de att riksdagen skulle hemställa att Kungl. Maj :t uppdrar
åt konsumentutredningen att skyndsamt utreda frågan om förbud mot ofullständig
prisangivelse och speciellt då prisättning utan inräknande av mervärdeskatt.

Utskottet erinrade i sitt utlåtande (nr 24) att det inom justitiedepartementet
pågick arbete med att utarbeta förslag till lag om otillbörlig konkurrens.
Till grund för arbetet låg det betänkande i ämnet, som år 1966
avgavs av utredningen om illojal konkurrens, samt remissyttranden över
betänkandet. Såvitt framgick av betänkandet hade utredningen inte uppmärksammat
det i motionerna berörda spörsmålet om prisangivelser exklusive
skatt. Ej heller under remissbehandlingen syntes frågan ha berörts.

Enligt utskottets mening kunde emellertid prisangivelse utan inräknande
av mervärdeskatt i många fall leda till att konsumenter vilseleds. Utskottet
framhöll också att förfaringssättet obestridligen försvårar jämförelse
mellan olika företags priser. Utskottet ansåg det därför angeläget att man
skulle överväga åtgärder för att komma till rätta med sådana och liknande
former av ofullständig prisangivelse. Enligt utskottets mening syntes sådant
övervägande kunna ske i samband med pågående lagstiftningsarbete rörande
otillbörlig konkurrens.

På utskottets hemställan överlämnades motionerna jämte utskottets utlåtande
till Kungl. Maj :t för närmare övervägande (rskr. nr 112).

b. Motioner

I motionerna I: 1131 av herr Arne Pettersson och IT: 1327 av herr Pettersson
i Lund erinras om att nämnda utlåtande av tredje lagutskottet
jämlikt riksdagens beslut överlämnades till Kungl. Maj :t för närmare övervägande.
Motionärerna anför att det lagstiftningsarbete inom justitiedepartementet
som utskottet syftade på i sitt utlåtande nu föreligger färdigt i
form av förevarande proposition med förslag till lag om otillbörlig marknadsföring
in. m. Varken lagtexten eller de i propositionen redovisade övervägandena
har emellertid tagit upp frågan om förbud mot ofullständig prisangivelse
till behandling, påpekade motionärerna.

Motionärerna anför härutöver att man i Danmark förra året beslöt om ett
direkt förbud mot prisangivelse »exklusive moms».

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970 61

Motionärerna anser att riksdagen i anslutning till förevarande proposition
bör uttala sig för ett förbud mot ofullständig prisangivelse.

I de vid riksdagens början väckta motionerna 1: 235 av herr Helén m. fl.
och 11:272 av herr Gustafson i Göteborg m. fl. hemställes om utredning
och förslag till former för ingripanden mot vissa slag av missvisande prisangivelser.
Motionärerna påpekar dock att möjligheter till ingripande bör
kunna inrymmas under generalklausulen i en allmän konsumentskyddslag.
Hur regler om prisangivelser i praktiken skall utformas säges vara ett besvärligt
problem. Motionärerna nämner följande exempel på former för
prisangivelse, som kan vara upplysande för konsumenterna, nämligen enhetliga
regler för vilka med köpet förknippade obligatoriska utlägg som
prisangivelserna skall innefatta; öppet angivande av avbetalningskostnader;
angivande på förpackningen i de fall det är rimligt och möjligt av varans
å-pris i någon jämn kvantitet, detta för att underlätta prisjämförelser; bestämmelser
att vid prisnedsättningar där tidigare pris anges realisationsvaran
skall ha sålts i affären till tidigarepriset under en viss tidsperiod
före realisationen.

D. Särskilda straffbestämmelser

Departementsirhefen anförde vid lagrådsremissen följande (prop. s.
78 ff).

Med det vidsträckta användningsområde generalklausulen är avsedd
att få blir det möjligt att med stöd av den beivra alla förfaranden vid
marknadsföring som anses oacceptabla från etisk synpunkt. Några ytterligare
materiella bestämmelser är inte strikt nödvändiga för att det huvudsakliga
ändamålet med lagen skall kunna uppnås. Härmed är dock
inte sagt att speciella lagregler om särskilda typer av marknadsföringsåtgärder
skulle sakna värde. Sådana regler kan exempelvis bidra till att
inskärpa att samhället ogillar vissa bestämda metoder, som över huvud
taget inte anses böra få förekomma. Om föreskrifterna görs straffsanktionerade
kan man med stöd av dem ingripa mot vissa slag av handlingar
redan innan ett förbud har hunnit meddelas. Härigenom får lagstiftningen
en starkare genomslagskraft än den annars skulle ha. Jag
har kommit till den uppfattningen att lagen vid sidan av generalklausulen
bör innehålla bestämmelser som direkt straffbelägger vissa särskilda förfaranden
på reklam- och marknadsföringsområdet. Dessa bestämmelser bör
inte tillämpas av marknadsrådet, vars avgöranden inte skall kunna överklagas,
utan av domstol. Jag återkommer i det följande till vissa samordningsproblem
som en sådan ordning ger upphov till.

Bland de olika typer av förkastliga handlingar som kan förekomma vid
marknadsföring är, såsom utredningen påpekar, vilseledande framställningar
den ojämförligt vanligaste. Redan av detta skäl ligger
det nära till hands att överväga en särskild straffbestämmelse härom. En

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

sådan regel finns också i 1 § lagen om illojal konkurrens. En bestämmelse
som kriminaliserar användning av vilseledande framställningar i reklam
eller vid annan marknadsföring kan på ett värdefullt sätt komplettera generalklausulen.
Den kan exempelvis göra det möjligt att direkt med straffsanktion
beivra ett förfarande som ligger mycket nära något som har förbjudits
av marknadsrådet men inte direkt kan sägas innebära en överträdelse
av förbudet. Vidare kan man med stöd av en sådan bestämmelse
direkt ingripa mot en företagare som använder en framställning vilken
enligt vad han känner till har bedömts som vilseledande och förbjudits
när den använts av annan näringsidkare. En straffbestämmelse kan också
avskräcka företagare från att inleda en klart normstridig reklamkampanj
i hopp om att förbud inte skall hinna meddelas förrän kampanjen
redan har slutförts. Jag vill med hänsyn till det nu anförda föreslå
att det i lagen tas in en särskild straffbestämmelse om vilseledande framställningar.
Rörande den typ av förfaranden som bör kunna beivras med
stöd av bestämmelsen kan jag i huvudsak hänvisa till vad jag i det föregående
har anfört om generalklausulens användning på framställningar.
En viktig skillnad är emellertid att den särskilda straffbestämmelsen bör
kunna tillämpas bara på uppsåtliga handlingar. Enligt vanliga regler på
straffrättens område bör åklagaren ha bevisbördan både för att framställningen
är missvisande och för att den ansvarige har handlat uppsåtligen.

Jag vill härefter ta upp frågan om specialbestämmelser rörande vissa
slag av s. k. kombinerade utbud. Sådana utbud förekommer i olika
former. Det kan vara fråga om två eller flera ungefär likvärdiga varor,
exempelvis en uppsättning verktyg eller ett antal burkar soppa, som bjuds
ut till ett gemensamt pris. Härvid framträder inte någon av de i utbudet
ingående varorna som huvudvara. En annan karaktär har vad man brukar
kalla tilläggserbjudanden. Dessa kännetecknas av att en vara framstår som
huvudvara och som det väsentliga föremålet för köpet, medan den andra
varan är ett tillägg till denna. Tilläggsvaran kan utgöras av ett tillbehör
till huvudvaran, exempelvis bilradio vid köp av bil eller stöldförsäkring vid
köp av klocka. Den kan också helt sakna funktionellt samband med huvudvaran,
exempelvis plastleksaker vid köp av majsflingor. Tillägget kan även
utgöras av en rabattförmån, som får utnyttjas vid köp av annan vara,
exempelvis rabatt på biltillbehör vid köp av bensin.

Många tilläggserbjudanden är konstruerade så att de förutsätter inköp
för visst belopp eller av visst antal artiklar av samma slag. Sålunda förekommer
det ofta att den som köper ett visst antal förpackningar av en
märkesvara erbjuds att utan särskild kostnad eller för ett som förmånligt
betecknat pris förvärva viss annan vara. Man brukar då tala om förmånserbjudande.
I allmänhet är erbjudandet konstruerat så att kunden för att
erhålla tilläggsvaran skall sända in föreskrivet antal kuponger som bifogas
den sålda varan eller delar av dess förpackning, exempelvis flikar, burklock,
kapsyler e. d., eventuellt jämte en summa pengar.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

En särskild variant av kombinerade utbud utgör de rabattmärken, s. k.
trading stamps, som har fått stor spridning framför allt i Förenta staterna.
Typiskt sett drivs denna verksamhet på det viset att ett fristående företag
säljer märken till detaljhandlare, vilka i sin tur lämnar ut märkena
till sina kunder i relation till gjorda inköp. Kunderna skall samla märkena
och kan sedan använda dem för betalning av varor som det märkesutgivande
företaget tillhandahåller. Dessa varor säljs inte mot annat än
märken och är ofta prissatta i märken eller märkespoäng i stället för
pengar.

Vissa former av kombinerade utbud behandlas i 2 § i den gällande lagen
om illoj al konkurrens. Enligt denna bestämmelse är det straffbart att i
detaljhandel utan ersättning eller mot särskilt lågt pris lämna eller erbjuda
en vara eller ett i varor inlösbart rabattmärke under förutsättning att köp
sker av annat slags vara, såvida förfarandet innebär ett utnyttjande av allmänhetens
godtrogenhet. Såvitt utredningen har sig bekant tillämpas denna
straffbestämmelse aldrig numera.

Frågan om behandlingen av olika former av kombinerade utbud har både
under utredningsarbetet och vid remissbehandlingen visat sig vara mycket
kontroversiell. Den svenska utredningens majoritet har inte velat förorda
några särskilda lagbestämmelser rörande dessa marknadsföringsmetoder
utan anser att de bör bedömas enligt generalklausulen. Med stöd av denna
bör man enligt utredningen kunna ingripa mot metoder som innebär ett
otillåtet utnyttjande av allmänhetens godtrogenhet. Som exempel nämns
kombinationsutbud och tilläggserbjudanden som ger allmänheten en grovt
felaktig bild av erbjudandets förmånlighet samt trading-stamps-system som
inte ger konsumenterna någon som helst möjlighet att värdera den förmån
som erbjuds dem. Minoriteter i utredningen föreslår emellertid att det i lagen
förs in bestämmelser som direkt straffbelägger vissa slag av tilläggserbjudanden
samt trading stamps. Det norska kommittéförslaget innehåller en
paragraf som förbjuder vissa tilläggserbjudanden och i och för sig även är
tillämplig på trading stamps. Det danska förslaget upptar en specialbestämmelse
om rabattmärken. Vid remissbehandlingen av det svenska kommittéförslaget
har flertalet av de remissinstanser som representerar konsumentintressena
anslutit sig till minoritetsförslagen, medan de som företräder
näringslivet i allmänhet förordar majoritetens förslag. Opinionen inom näringslivet
är dock inte enhetlig. Sålunda uttalar sig Sveriges köpmannaförbund
bestämt för förbud mot tilläggserbjudanden och trading stamps.

Mot metoden med kombinerade utbud kan från etisk synpunkt riktas flera
anmärkningar. Förfarandet är typiskt sett ägnat att försvåra för konsumenterna
att orientera sig på marknaden och jämföra olika utbud med varandra.
Särskilt gäller detta när varorna eller någon av dem inte säljs separat. När
tillägget, såsom i de utomlands förekommande trading-stamps-systemen, utgörs
av märken, vilka kan användas som betalningsmedel vid inköp av varor
inom ett stort sortiment, och dessa varor är prissatta i märken eller märkes -

64 Tredje lagutskottets utlåtande nr iö år 1970

poäng, blir det fullständigt omöjligt för konsumenten att överblicka systemet
och bilda sig någon som helst uppfattning om det är förmånligt eller inte.

Svårigheten att värdera den förmån ett kombinerat utbud innebär skapar
stora risker för att erbjudandets gynnsamhet överskattas. Konsumenterna
kan lätt förledas att tro att de får en extra förmån utan något vederlag.
Detta talar givetvis i första hand för att stränga krav på vederhäftighet
måsLe ställas på presentationen av erbjudandet. Att beteckna ett tilläggserbjudande
som en gåva eller gratisförmån till den som köper en viss vara bör
i allmänhet betraktas som vilseledande och kunna förbjudas med stöd av
generalklausulen, eftersom det normalt är fråga om en prestation vars värde
är inkalkylerat i priset för huvudvaran och som f. ö. inte erbjuds andra än
dem som själva har gjort en motprestation genom att köpa denna vara.
Risken för förledande kan emellertid också anföras som ett skäl mot marknadsföringsmetoden
som sådan.

En annan kritik som kan riktas mot tilläggserbjudanden och liknande
förmåner är att de är ägnade att avleda intresset från sådant som i princip
bör vara avgörande för konsumtionsvalet, nämligen huvudvarans pris, kvalitet
och användbarhet för konsumenten, till något som sakligt sett inte har
med huvudvaran att göra. När erbjudandet för att kunna utnyttjas kräver
köp av ett visst antal enheter av en särskild vara skapar det en bindning till
denna vara som inte beror på varans egna förtjänster. Utgörs extraförmånen
av ett rabatterbjudande kan konsumenten därigenom påverkas till ett köp
som han kanske egentligen inte har något större intresse av. Förmåner av
det slag det här är fråga om kan alltså på olika sätt leda till att konsumentens
handlande kommer alt styras av irrationella faktorer. Detsamma kan
visserligen sägas om mycket inom reklamen. Denna har emellertid också en
informativ funktion, och det är en viktig uppgift både för näringslivets
självsanering på marknadsföringsområdet och för samhällets konsumenlupplysningsverksamhet
alt verka för att reklamen i ökad grad inriktas på
saklig argumentation. Metoden med tilläggserbjudanden och liknande bygger
däremot typiskt sett på att konsumenten skall reagera irrationellt och
lockas att köpa en viss vara av intresse för en helt annan vara. Även om det
förhållandet att metoden vädjar till irrationella faktorer inte i och för sig är
tillräcklig grund för att förbjuda den, innefattar det dock skäl för en sträng
bedömning av metoden, i synnerhet när tilläggsförmånen saknar samband
med huvudvaran.

Till försvar för metoden med tilläggserbjudanden och liknande förmåner
har bl. a. anförts att den kan utgöra ett effektivt och jämförelsevis billigt
sätt att marknadsföra en vara. Genom en kampanj av detta slag kan man
uppnå en försäljningsökning som i och för sig väl kompenserar kostnaderna
för extraförmånen. Inte minst när det gäller att introducera eu ny vara på
en marknad där konkurrensen är hård kan det vara svårt att snabbt uppnå
goda resultat med andra konkurrensmedel, såsom en saklig argumentation

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 är 1970

rörande varans egenskaper. Vidare har anförts alt ett tilläggserbjudande
kan användas som ett medel att marknadsföra tilläggsvaran. Genom att bifoga
prover av en vara, t. ex. ett schamponeringsmedel, vid försäljning av
en annan vara, exempelvis en tvål, kan man fästa kundernas uppmärksamhet
vid tilläggsvaran och främja försäljningen av denna. Erbjudandet fyller
då samma uppgift som en gratisutdelning av prover på tilläggsvaran men är
mindre kostsam. En annan synpunkt som också bär anförts i debatten är
att erbjudanden till dem som köper en viss vara att på förmånliga villkor
förvärva en annan vara kan »ses som en särskild och från konsumentsynpunkt
fördelaktig form för varudistribution. Det rör sig här ofta om varor
som säljaren bar köpt in i stora kvantiteter till förmånligt pris och som lian
tack vare låga distributionskostnader kan sälja vidare mycket billigt.

Jag vill inte bestrida att de nu anförda synpunkterna kan ha fog för sig.
De bar dock inte rubbat min övertygelse att marknadsföringsmetoden på det
hela taget är förenad med större nackdelar än fördelar från konsumentsynpunkt.
Inte minst gäller detta de erbjudanden som genom att utlova förmåner
vid köp av flera enheter av samma vara går ut på att binda konsumenten
till varan. Jag har vidare fått det intrycket att konkurrensmetoden kan ha
en viss effekt när den är ny inom en bransch men att denna effekt minskar
när konkurrenterna börjar tillämpa samma metod och att det kan vara
svårt att sedermera slopa konkurrensmetoden som sådan, trots att den inte
längre medför några märkbara fördelar för konsumenterna.

Mina överväganden har lett mig till den slutsatsen att en sanering på området
behövs. För att detta mål skall uppnås anser jag att straff sanktionerade
förbudsbestämmeiser bör införas. Det synes mig emellertid inte tillrådligt
att förbjuda alla former av kombinerade utbud. Vissa sådana utbud är
klart förmånliga från konsumentsynpunkt. Detta gäller exempelvis försäljning
för ett gemensamt, rabatterat pris av en uppsättning varor med ett
gemensamt användningsområde. Andra typer, exempelvis många tilläggserbjudanden
som avser varor av obetydligt värde, ter sig ganska harmlösa
från konsumentsynpunkt. Vidare kan det ofta vara svårt att i ett konkret
fall avgöra om det är fråga om ett kombinerat utbud eller inte. Detta kan bli
beroende av sådana i och för sig ovidkommande faktorer som om varorna tillhandahålls
i en gemensam förpackning eller var för sig. Bedömningen av vad
som är en eller flera varor kan växla mellan olika tider och branscher. Vad
som vid en viss tidpunkt klart är att betrakta som en särskild vara med
karaktären av tillbehör till en annan vara kan så småningom bli så allmänt
förekommande i samband med den andra varan att det kommer att framstå
som en integrerande del av denna. Som ett belysande exempel kan jag nämna
säkerhetsbälten för bilar, vilka för ett antal år sedan betraktades som en
extra utrustning och debiterades särskilt men sedermera har blivit en standarddetalj
i nya bilar och ingår i priset för bilen. Detta exempel visar också
att ett allmänt förbud mot kombinerade utbud skulle kunna hindra en i och
5 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 saml. 3 avd. Nr 45

Tredje lagutskottets utlåtande nr hö år 1970

för sig önskvärd produktutveckling. Gränsdragningsproblem liknande de nu
berörda kan uppkomma även i andra situationer. Det kan exempelvis vara
svårt att avgöra om ett varuemballage som är utformat så att det kan utnyttjas
för annat ändamål sedan innehållet har förbrukats, exempelvis ett dricksglas
använt som förpackning för senap, skall betraktas som tilläggserbjridande.

De olägenheter som enligt vad jag nu har anfört skulle vara förenade med
ett förbud mot kombinationsutbud rör enbart sådana utbud där de olika
varorna eller tjänsterna tillhandahålls tillsammans. Några motsvarande invändningar
synes mig inte kunna anföras mot ett förbud som avser erbjudanden,
vilka går ut på att den som kan förete bevis i form av märken, delar
av förpackningar eller liknande erhåller en viss vara, eventuellt mot betalning
av en summa pengar. Jag föreslår därför att ett straff sanktionerat förbud
införs mot detta slags erbjudanden.

Även i fråga om andra slag av kombinerade utbud bör emellertid en förbudsbestämmelse
införas. Denna bör dock ges ett mera begränsat tillämpningsområde.
Den bör i första hand ta sikte på vad som från etisk synpunkt
ter sig särskilt betänkligt, nämligen att metoden försvårar för konsumenterna
att bedöma erbjudandets värde. Genom ett sådant rekvisit utesluts fall
där tilläggsförmånen är av helt obetydligt värde eller utgörs av ett varuprov
som tydligt är avsett att främja avsättningen av tilläggsvaran. För att inte
regeln skall motverka erbjudanden som i och för sig är förmånliga från konsumentsynpunkt
och skapa gränsdragningssvårigheter av det slag jag har
antytt i det föregående bör emellertid ytterligare ett rekvisit ställas upp,
nämligen att de gemensamt utbjudna varorna uppenbart saknar naturligt
samband med varandra.

De straffbestämmelser jag här föreslår torde täcka de flesta typer av
kombinerade utbud som ter sig betänkliga från etisk synpunkt. Jag är dock
medveten om att det kan förekomma metoder som i och för sig inte kan beivras
enligt någon av straffbestämmelserna men ändå måste betraktas som
otillbörliga, exempelvis vissa fall av gemensamt utbud av varor som inte
uppenbart saknar naturligt samband. Sådana metoder bör kunna beivras
med stöd av generalklausulen. Jag vill erinra om vad jag tidigare har anfört
om att det i och för sig måste betraktas som otillbörligt i generalklausulens
mening att använda en marknadsföringsmetod som i sak mycket nära påminner
om en straffbar metod och som kan kritiseras på samma grunder
som dem vilka har motiverat straffbestämmelsen. Förbud med stöd av generalklausulen
bör därför kunna meddelas exempelvis mot erbjudanden som
går ut på att den som skickar in ett visst antal flikar från en förpackning
skall få delta i en pristävling eller en s. k. gratisutdelning av vissa varor.

Tredje lagutskottets utlåtande nr hå år 1970

E. Ärendenas handläggning

Departementschefen anförde vid Iagrådsremissen följande (prop. s. 83 ft).

För att syftet med den föreslagna lagstiftningen skall tillgodoses pa
bästa sätt är det angeläget både att ingripanden kan ske snabbt och effektivt
och att reglerna tillämpas på ett sätt som inte onödigtvis skapar motsättningar
mellan myndigheterna och de enskilda näringsidkarna. Detta
kräver smidiga handläggningsformer och frihet för myndigheterna att
välja mellan olika handlingsalternativ. I första hand gäller detta den verksamhet
som skall bedrivas av konsumentombudsmannen, vilken får en mycket
central ställning i systemet.

Som jag tidigare har påpekat bör ombudsmannen i första hand försöka
komma till rätta med otillfredsställande förfaranden på frivillig väg. I många
fall torde utsikterna härför vara goda. Erfarenheterna från den utomrättsliga
verksamheten visar att den som handlar i strid mot gällande normer ofta
inte har klart för sig att han gör det. När förhållandet påpekas för honom
torde han i allmänhet vara beredd att självmant rätta sig.

Innan ombudsmannen vidtar någon åtgärd enligt lagen bör han i regel
höra den som anmärkningen riktas mot och försöka få denne att frivilligt
avstå från det klandrade förfarandet. Det är givetvis inte meningen att ombudsmannen
skall gå med på en kompromiss som innebär att han accepterar
ett handlingssätt han i princip bedömer som otillbörligt. Däremot bör han
— om hinder av hänsyn till konsumenternas intressen inte möter — kunna
komma överens med den ansvarige om att denne får viss tid på sig för att
avveckla det förfarande som har föranlett anmärkning. Riktar sig anmärkningen
mot utformningen av en förpackning bör det sålunda vara möjligt
att träffa en uppgörelse av innebörd att företagaren får en viss tids anstånd
innan försäljningen av den klandrade förpackningen definitivt måste avbrytas.
Även marknadsrådet bör vid utformningen av ett förbud kunna ta
hänsyn av detta slag för att undvika alltför drastiska påföljder för den
enskilde.

Om en förhandling med näringsidkaren ger ett resultat som ombudsmannen
anser godtagbart bör han kunna nöja sig härmed och avskriva ärendet.
En sådan »uppgörelse» torde dock i och för sig inte ha någon rättsligt bindande
verkan. Den som bryter mot den kan alltså inte på denna grund drabbas
av någon påföljd enligt lagen. En annan sak är att förfarandet eventuellt
kan beivras enligt någon av de speciella straffbestämmelserna. Det kan emellertid
i vissa klara och medgivna fall finnas ett behov av den garanti mot
upprepande som ett vitessanktionerat förbud innebär. Å andra sidan kan det
i sådana fall förefalla onödigt att dra ärendet under marknadsrådets prövning.
Med hänsyn härtill vill jag föreslå att det efter mönster av rättegångsbalkens
regler om strafföreläggande införs möjlighet att meddela förbud
genom ett förenklat förfarande, kallat förbudsföreläggande. Detta innebär

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

att ombudsmannen förelägger näringsidkaren ett förbud till godkännande
och att förbudet sedan det har godkänts får samma verkan som ett av rådet
meddelat förbud. Om föreläggandet inte godkänns får det givetvis inte någon
effekt. Förbudsföreläggande bör inte få begagnas i ärende som är av större
vikt, exempelvis därför att det rör en fråga av principiellt intresse eller en
åtgärd av stor praktisk räckvidd. Sådana frågor bör underställas rådets
prövning.

Det är angeläget att tyngdpunkten i rättsbildningen på området verkligen
kommer att ligga hos marknadsrådet. Särskilt i ett inledningsskede är det
viktigt att olika principfrågor kommer under rådets bedömning så att detta
får tillfälle att dra upp riktlinjer för lagens tillämpning. Med hänsyn härtill
bör det inte finnas något hinder mot att ombudsmannen väcker förbudstalan
vid rådet även om den mot vilken talan riktas tidigare har förklarat sig
beredd att upphöra med det påtalade förfarandet. Anser ombudsmannen att
frågan är av sådan betydelse att den bör prövas av rådet bör han givetvis
göra detta klart för motparten. Det förefaller ingalunda uteslutet att det då
skall visa sig att även denne har intresse av en sådan prövning, och ombudsmannen
kan då hänskjuta frågan till rådet i samförstånd med motparten.

I vissa situationer kan det framstå som särskilt angeläget att snabbt få till
stånd ett beslut som tvingar en näringsidkare att avbryta en pågående marknadsföringskampanj.
Sådana kampanjer är ofta anlagda på att ha relativt
kort varaktighet, och det kan vara frestande för en företagare att fullfölja
en kampanj även sedan anmärkning har riktats mot den. Han kanske räknar
med att några åtgärder inte skall hinna vidtas förrän kampanjen redan
är avslutad och de åsyftade fördelarna har uppnåtts. I sådana fall bör konsumentombudsmannen
inte vara skyldig att i första hand försöka nå resultat
förhandlingsvägen, utan han bör ha möjlighet att direkt påkalla marknadsrådets
ingripande. Rådet bör vidare, i enlighet med vad utredningen
föreslår, ha möjlighet att meddela interimistiskt vitesförbud.

Eu handling som innefattar brott mot någon av straffbestämmelserna i
lagen kan i regel också läggas till grund för ett förbud med stöd av generalklausulen.
Det finns alltså möjlighet att dra samma handling inför både
marknadsrådet och allmän domstol. Visserligen innebär inte detta någon
nämnvärd risk för formellt oförenliga avgöranden, eftersom de olika myndigheterna
inte har att tillämpa samma bestämmelser samt marknadsrådets
beslut avser framtiden medan domstolens hänför sig till vad som redan har
skett. Det är dock i allmänhet varken behövligt eller önskvärt att samma
förfarande prövas i mer än en ordning. Med hänsyn härtill anser jag att det
i princip bör läggas i konsumentombudsmannens hand att avgöra om en viss
handling skall föranleda förbudstalan hos marknadsrådet eller åtal vid allmän
domstol. Principen bör vara att förbudstalan skall vara huvudalternativet
och att åtalsvägen inte skall anlitas i andra fall än dem där en straffpåföljd
anses påkallad av allmän- eller individualpreventiva skäl. Tveksam -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

(59

ma fall, som förutsätter eu värdering från etiska synpunkter, bör i princip
förbehållas marknadsrådet.

Av det sagda följer att någon åtalsplikt inte bör gälla i fråga om brott
mot lagen om otillbörlig marknadsföring. I stället bör föreskrivas att allmänt
åtal för sådant brott får väckas bara efter anmälan eller medgivande
av konsumentombudsmannen. Vidare bör det i första hand ankomma på
denne att ansöka om förbud enligt generalklausulen. Det synes dock inte
lämpligt att ge ombudsmannen en sådan ställning att han ensam kan bestämma
vilka frågor som skall föras under rådets prövning. Har ombudsmannen
beslutat att inte göra ansökan hos marknadsrådet bör, i likhet med
vad som gäller enligt konkurrensbegränsningslagen, sådan ansökan få göras
av näringsidkare som berörs av åtgärden eller av sammanslutning av konsumenter
eller löntagare. Även näringsidkarorganisationer bör få motsvarande
talerätt, eftersom de har ett allmänt intresse av att gällande normer upprätthålls
inom marknadsföringen. Däremot anser jag inte att det finns anledning
att medge talerätt för enskild konsument.

F. Förslagets förenlighet med Pariskonventionen

Departementschefen anförde vid lagrådsremissen följande (prop. s. 8(5).

Jag vill härefter med några ord beröra frågan om den föreslagna lagens
förenlighet med Pariskonventionen för skydd av den industriella äganderätten.
Denna innehåller i artikel 10 bis vissa regler om illojal konkurrens.
Sverige är f. n. anslutet till den lydelse av konventionen som antogs i London
år 1934. Konventionen har sedermera reviderats två gånger, i Lissabon
år 1958 och i Stockholm år 1967. I samband med remissen till lagrådet av
förslaget till mönsterskyddslag har förordats att Sverige ratificerar konventionens
Lissabon- och Stockholmstexter i samband med att lagförslaget
genomförs.

Den gällande lagen om illojal konkurrens får, trots att vissa skiljaktigheter
föreligger, anses förenlig med Pariskonventionens Londontext. Genom
vad jag har förordat i det föregående förbättras avsevärt möjligheterna
att ingripa mot konkurrenshandlingar på reklam- och marknadsföringsområdet,
medan övriga regler i 1931 års lag lämnas oförändrade. Härigenom
uppnås en närmare anpassning till konventionen i dess för oss gällande
lydelse. Vid revisionen i Lissabon fogades ett tillägg till artikel 10 bis, medan
någon ändring i denna artikel inte vidtogs vid revisionen i Stockholm. Det
nyssnämnda tillägget innebar att uttryckligt förbud infördes mot uppgifter
eller påståenden vilkas användning i näringsverksamhet är ägnad att vilseleda
allmänheten angående varors beskaffenhet, tillverkningssätt, egenskaper,
användbarhet eller myckenhet. Denna regel torde till fullo täckas av de
bestämmelser jag föreslår. De synes mig därför väl förenliga med en svensk
anslutning till Pariskonventionen i dess senaste lydelse.

70 Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

G. Rätt att föra talan

1. Departementschefen vid lagrådsremissen

I specialmotiveringen till 6 § lagen om otillbörlig marknadsföring anför
departementschefen följande (prop. s. 97).

I denna paragraf föreskrivs att fråga om förbud enligt 1 § tas upp av
marknadsrådet efter ansökan. Rätt att göra ansökan tillkommer i första
hand konsumentombudsmannen. Om han beslutar att inte ta upp saken får
emellertid ansökan göras av vissa organisationer och enskilda. Talerätt
tillkommer sammanslutningar av näringsidkare, konsumenter eller löntagare.
Något krav på representativitet eller särskilda kvalifikationer i övrigt
hos den som skall föra talan ställs inte upp. Vid sidan av organisationerna
har även enskild näringsidkare som berörs av åtgärden talerätt. Detta överensstämmer
med vad som gäller enligt konkurrensbegränsningslagen. De
föreslagna bestämmelserna innebär att den organisation eller näringsidkare
som vill utverka ett förbud från marknadsrådet först måste vända sig
till konsumentombudsmannen, som då får välja om han skall ta upp saken
själv eller inte. Först sedan han har beslutat sig för att inte göra detta
har anmälaren möjlighet att vända sig till marknadsrådet.

(Se också den allmänna motiveringen prop. s. 86, ovan s. 69.)

2. Motionerna

I motionerna I: 1172 av herr Harald Pettersson in. fl. och 11: 1379 av herr
Hovhammar m. fl. påpekas att sammanslutningar av näringsidkare, konsumenter
och löntagare enligt propositionen har talerätt inför marknadsrådet
om konsumentombudsmannen beslutat att ej ta upp frågan, oaktat om organisationen
eller dess medlem berörts av handlingen. Motionärerna anser att
talan om förbud bör få föras, utom av myndighet som Konungen bestämmer,
endast av den som lider förfång av åtgärden. Den som har rätt att föra
talan skall självfallet kunna befullmäktiga någon organisation eller annan
person att företräda denne inför marknadsrådet, framhåller motionärerna.

VI Förslaget till lag om marknadsråd m. m.

A. Inledning

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anförde vid lagrådsremissen
av frågan om lagstiftning angående vissa organisationsfrågor i
samband med ny lag om otillbörlig marknadsföring inledningsvis följande.

Lagen (1931: 152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens innehåller
regler som straffbelägger olika slag av ohederliga eller på annat sätt
otillbörliga förfaranden i konkurrensen mellan näringsidkare. Lagens bestämmelser
behandlar bl. a. vissa former av reklam och s. k. gåvoerbj udanden,
missbruk av yrkeshemligheter och tekniska förebilder samt bestick -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

ning och tagande av muta i näringsverksamhet. Brott mot lagen faller under
allmänt åtal och mål om sådana brott handläggs av allmän domstol.

Lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringlivet (konkurrensbegränsningslagen) syftar till att främja
en från allmän synpunkt önskvärd konkurrens inom näringslivet. Lagen
innehåller förbud mot två arter av konkurrensbegränsning, bruttopriser
och anbudskarteller. I fråga om andra arter finns möjlighet att inskrida
när konkurrensbegränsningen anses medföra skadlig verkan. Tillämpningen
av lagen ankommer på särskilda organ, näringsfrihetsrådet och näringsfrihetsombudsmannen.
Brott mot bestämmelserna om bruttopriser och anbudskarteller
faller dock under allmänt åtal. Sådana frågor handläggs av
allmän domstol.

Den 14 december 1966 avgav utredningen om illojal konkurrens betänkandet
Otillbörlig konkurrens (SOU 1966: 71) som bl. a. innehåller förslag
till en ny lag om otillbörlig konkurrens, vilken är avsedd att ersätta lagen
om illojal konkurrens. Vid beredningen inom justitiedepartementet av utredningens
förslag har frågorna om reklam och marknadsföring brutits
ut till särskild behandling och reglerats i ett förslag till lag om otillbörlig
marknadsföring, som skall träda i stället för de regler i 1931 års lag som
rör dessa frågor. Förslaget remitterades till lagrådet den 30 oktober 1969.
Lagrådet har den 30 december 1969 avgett yttrande över det. Den centrala
bestämmelsen i förslaget är en generalklausul, vilken gör det möjligt att
förbjuda reklam- och marknadsföringsåtgärder som strider mot god affärssed
eller på annat sätt är otillbörliga mot konsumenter eller näringsidkare.
Förbud skall kunna förenas med vite (1 §). Tillämpningen av generalklausulen
skall i huvudsak bygga på och vidareutveckla de normer som har utbildats
på det utomrättsliga området, främst Internationella handelskammarens
grundregler för reklam. Vid sidan av generalklausulen innehåller
förslaget ett antal bestämmelser om straff för vissa särskilt beskrivna former
av otillbörlig marknadsföring (2—4 §§). Den nya lagen är avsedd alt
träda i kraft den 1 januari 1971.

Enligt det remitterade förslaget skall administrationen av den nya lagen
i första hand ankomma på två nyinrättade centrala organ, marknadsrådet
och konsumentombudsmannen. Avsikten är att marknadsrådet skall träda
i stället för näringsfrihetsrådet. Det skall vara sammansatt av representanter
för staten, näringslivet och konsumenterna. Rådet avses överta näringsfrihetsrådets
nuvarande funktioner och därjämte ha till uppgift att
pröva frågor om förbud enligt generalklausulen i den nya lagen om otillbörlig
marknadsföring. Frågor om överträdelse av de särskilda straffbestämmelserna
i lagen skall däremot prövas av allmän domstol. Detsamma gäller
frågor om utdömande av vite som marknadsrådet har förelagt. Konsumentombudsmannen
skall enligt förslaget få till uppgift att övervaka marknaden
och beivra lagöverträdelser. Han skall sålunda föra det allmännas talan

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 är 1910

vid marknadsrådet men även själv ha möjlighet att pröva frågor om förbud
enligt generalklausulen genom s.k. förbudsföreläggande (9 §). Det skall
vidare ankomma på honom att pröva om åtal skall väckas för brott mot
de särskilda straffbestämmelserna i den nya lagen.

Frågan om den närmare utformningen av reglerna om de nya organen
och deras verksamhet har inte lösts i det till lagrådet remitterade lagförslaget.
Den bär i stället behandlats i en särskild inom justitie- och handelsdepartementen
utarbetad promemoria (stencil Ju 1969:27). Promemorian upptar
dels förslag till lag om marknadsråd in. in., vilken innehåller vissa bestämmelser
om marknadsrådet samt en grundläggande regel om konsumentombudsmannen,
dels förslag till instruktioner för dessa båda myndigheter,
vari närmare bestämmelser om deras organisation och verksamhet
tas upp. Promemorians förslag till lag om marknadsråd m. m. har intagits
i propositionen på s. 182.

Remissyttranden över promemorian har avgetts av riksåklagaren (RÅ),
hovrätten över Skåne och Blekinge, statskontoret, kommerskollegium, näringsfrihetsrådet,
näringsfrihetsombudsmannen (NO), statens pris- och kartellnämnd,
statens institut för konsumentfrågor, statens konsumentråd,
konsumentutredningen, reklamutredningen, Sveriges advokatsamfund, Sveriges
industriförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges
grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund,
Sveriges marknadsförbund, Svenska annonsörers förening, Svenska företagares
riksförbund, Svensk industriförening, Svenska reklambyråförbundet,
Svenska bokförläggareföreningen, Svenska boktryckareföreningen, Svenska
tidningsutgivareföreningen, Föreningen svensk fackpress, Svenska bankföreningen,
Svenska försäkringsbolags riksförbund, Motorbranschens riksförbund,
Svenska petroleuminstitutet, Sveriges hotell- och restaurangförbund,
Läkemedelsindustriföreningen, Sveriges handelsagenters förbund, Dagligvaruleverantörers
förbund, Affischeringsföretagens förening, Kooperativa
förbundet (KF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation(TCO),
Sveriges akademikers centralorganisation (SACO),
Husmodersförbundet Hem och Samhälle, Centerns kvinnoförbund, Folkpartiets
kvinnoförbund och Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund. Kommerskollegium
har bifogat yttranden från Stockholms, Östergötlands och
Södermanlands, Skånes samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare.
Vissa av remissinstanserna har i sina yttranden över promemorian
berört också vissa av de frågor som behandlas i det till lagrådet remitterade
förslaget. Jag kommer emellertid i det följande att begränsa mig
till de uttalanden under remissbehandlingen som rör förslaget till lag om
marknadsråd in. in. samt därav föranledda följdändringar i vissa andra
lagar.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

B. Departementspromemorian
1. Allmänna synpunkter

Promemorian anknyter till uttalandena i lagrådsremissen om vikten av
effektivitet hos de särskilda organ som skall tillämpa den nya lagen. Det
är enligt promemorian angeläget att organisationen blir så smidig att den
kan anpassas efter de erfarenheter som vinns i den praktiska tillämpningen.

För att ge en uppfattning om hur omfattande specialorganens arbetsuppgifter
kommer att bli lämnas i promemorian vissa uppgifter rörande reklamens
volym och inriktning. De totala reklaminvesteringarna i Sverige beräknas
ha uppgått till cirka två miljarder kr. år 1968. Reklamens omfattning
varierar betydligt mellan olika branscher. Särskilt stor andel av företagens
omsättning har reklamkostnaderna inom tvål-, tvättmedels- och
parfymindustrin. Enligt en undersökning år 1965 av reklaminvesteringarnas
fördelning på olika media faller ungefär hälften av investeringarna på
pressreklamen. Närmast därefter kommer direktreklamen med en andel på
något över 20 % och butiksreklamen med omkring 11 %. Utgifterna för annonsering
i pressen av märkesvaror uppgick år 1965 till omkring 550 milj.
kr.

De frivilliga saneringsorganen inom näringslivet har enligt promemorian
gjort betydelsefulla insatser för bättre förhållanden inom reklam och marknadsföring.
Även om myndigheterna enligt den nya lagstiftningen om otillbörlig
marknadsföring skall ha huvudansvaret för åtgärder mot otillbörlig
marknadsföring kommer också i fortsättningen frivilliga insatser från näringslivets
sida att ha väsentlig betydelse. Som exempel nämns den interna
produktionskontrollen genom ansvariga reklamutgivare och den rådgivande
verksamhet som utövas av Konsultbyrån för marknadsrätt. Ett område
där privata organ antas få stort intresse av att medverka är information
till näringsidkare och konsumenter om normsystemets innehåll och utveckling.

I överensstämmelse med de riktlinjer som har dragits upp i lagrådsremissen
bör enligt promemorian två statliga organ inrättas för att handha de
grundläggande uppgifterna enligt den nya lagen, nämligen marknadsrådet
och konsumentombudsmannen. Marknadsrådet skall fungera som dömande
instans och vara det prejudikatskapande organet. Dess beslut skall inte
kunna överklagas. Rådet skall överta näringsfrihetsrådets uppgifter och
alltså handlägga ärenden enligt såväl konkurrensbegränsningslagen som den
nya lagen om otillbörlig marknadsföring. Dess sammansättning skall i huvudsak
motsvara näringsfrihetsrådets. Konsumentombudsmannen skall svara
för övervakning och utredning på marknadsföringsområdet och föra det
allmännas talan inför marknadsrådet.

I promemorian föreslås att de viktigaste bestämmelserna om marknadsrådet
tas in i en särskild lag och att denna också skall innehålla en grund -

74 Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

läggande regel om konsumentombudsmannen. Den närmare regleringen av
dennes verksamhet anses böra ske i administrativ ordning.

Den nya lagen om marknadsrådet föranleder enligt promemorian ändringar
i konkurrensbegränsningslagen, eftersom marknadsrådet skall överta
näringsfrihetsrådets uppgifter. Detta medför vissa lagtekniska problem.
I promemorian framhålls att den rättsliga regleringen på konkurrensbegränsningsområdet
inte avses bli ändrad i sak. Det sakliga innehållet i bestämmelserna
om marknadsrådet är därför givet när det gäller konkurrensbegränsningsärendena.
Den svåra frågan är hur lagen om marknadsrådet
skall samordnas med konkurrensbegränsningslagen. Det möter inte några
större svårigheter att ur den senare lagen bryta ut reglerna om näringsfrihetsrådets
sammansättning. Vad angår reglerna om förfarandet är situationen
en annan. Förfarandet enligt konkurrensbegränsningslagen kan delas
upp i ett rättegångsskede och ett förhandlingsskede. Rättegångsskedel
innefattar prövning av frågan om en konkurrensbegränsning med skadlig
verkan föreligger. Reglerna härom skulle i och för sig kunna ingå i en lag
om marknadsrådet. Förfarandet i förhandlingsskedet är däremot så speciellt
och har så nära samband med de materiella reglerna om konkurrensbegränsning
att det får anses uteslutet att flytta över reglerna härom till en
annan lag. Eftersom det inte är tillfredsställande att ha regler om de olika
skedena i handläggningen i skilda lagar bör därför bestämmelserna om
förfarandet i konkurrensbegränsningsärenden tills vidare stå kvar i konkurrensbegränsningslagen.
1 konsekvens härmed skulle förfarandet i marknadsföringsärenden
kunna regleras i lagen om otillbörlig marknadsföring.
Det är emellertid naturligt att så långt möjligt ha bestämmelserna om förfarandet
inför marknadsrådet i den lag som reglerar rådets sammansättning.
Lagen om marknadsrådet bör därför enligt promemorian innehålla,
förutom regler om rådets sammansättning och beslutförhet, föreskrifter om
förfarandet i marknadsföringsärenden.

Den grundläggande bestämmelsen om näringsfrihetsombudsmannen föreslås
bli överförd från konkurrensbegränsningslagen till den nya lagen
om marknadsrådet.

2. Marknadsrådet

I fråga om marknadsrådets sammansättning vid behandling av
ärenden enligt konkurrensbegränsningslagen bör enligt promemorian någon
ändring inte ske i vad som nu gäller för näringsfrihetsrådet. Också i ärenden
om otillbörlig marknadsföring bör marknadsrådet ha en balanserad representation
av å ena sidan företrädare för företagarintressen och å andra sidan
företrädare för konsument- och löntagarintressen. Sammansättningen i dessa
ärenden bör i stort sett vara densamma som i ärenden enligt konkurrensbegränsningslagen.
Intresset av en samordnad administration av de båda
lagarna talar också för att samma ledamöter skall ingå i rådet vid hand -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

läggning av de båda slagen av ärenden. Vissa variationer i sammansättningen
bör dock enligt promemorian få förekomma om särskilda skäl talar för
det.

I näringsfrihetsrådet ingår som ledamöter utan anknytning till särskilda
intressen ordförande och vice ordförande samt en person som skall ha särskild
insikt i näringslivets förhållanden. I ärenden om otillbörlig marknadsföring
antas behovet av fristående ekonomisk expertis vara mindre än i
konkurrensbegränsningsärenden. I stället för en ekonomisk expert bör därför
enligt promemorian en expert på konsumentfrågor — lämpligen med
statlig anknytning — ingå som ledamot av marknadsrådet vid handläggning
av ärenden om otillbörlig marknadsföring.

I promemorian föreslås i enlighet med det sagda att marknadsrådet skall
bestå av ordförande, vice ordförande och åtta andra ledamöter, varav två
skall ha särskild sakkunskap på de områden som nyss nämnts. Av de övriga
ledamöterna skall — liksom nu sker i fråga om näringsfrihetsrådet — tre
utses bland företrädare för företagarintressen och tre utses bland företrädare
för konsument- och löntagarintressen. Ordföranden och vice ordföranden
skall vara lagfarna och ha domarerfarenhet. För vice ordföranden och de
särskilda ledamöterna skall finnas en eller flera ersättare, vilka skall ha
samma kvalifikationer som de ledamöter de ersätter. Också för de ledamöter
som företräder företagarintressen resp. konsument- och löntagarintressen
skall utses ett behövligt antal ersättare. Rådets ledamöter och ersättare skall
utses av Kungl. Maj:t. Bestämmelse härom föreslås bli intagen i rådets instruktion.

I detta sammanhang tas i promemorian upp spörsmålet om representation
för reklambranschen i marknadsrådet. Det påpekas att i vissa ärenden
om otillbörlig marknadsföring frågor kan aktualiseras som har allmän och
principiell betydelse för denna bransch. Det kan i sådana fall vara lämpligt
att någon av ledamöterna på företagarsidan har anknytning till den. Detta
önskemål kan tillgodoses genom att en av ersättarna på företagarsidan utses
bland personer med sådan anknytning. Detta innebär enligt promemorian
inte något principiellt avsteg från vad som f. n. tillämpas i fråga om
näringsfrihetsrådet, där de tre ordinarie ledamöterna på företagarsidan har
anknytning till industrin, detaljhandeln och jordbruksnäringen, medan ett
par av deras ersättare har anknytning till grosshandeln och hantverket. Del
förutsattes nämligen vid konkurrensbegränsningslagens tillkomst att någon
av de ordinarie ledamöterna skulle kunna avstå från att delta och låta en
ersättare träda in om det ansågs motiverat i ett visst ärende.

I promemorian uppställs också vissa allmänna kvalifikationskrav för ledamot
och ersättare i marknadsrådet. I viss överensstämmelse med vad
som gäller för domare enligt rättegångsbalken bör enligt promemorian
fordras att ledamot och ersättare skall vara svensk medborgare och ha
uppnått 25 års ålder. Vidare föreslås att den som är omyndig inte skall

76 Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

få tjänstgöra som ledamot samt att ledamot och ersättare skall ha avlagt
domared.

För marknadsrådets beslutförhet bör enligt promemorian krävas
att ordförande och fyra andra ledamöter är närvarande. Det anses inte nödvändigt
att alla de tre ledamöter som inte representerar företagar- eller konsumentintressen
deltar i besluten. Ett sådant krav gäller visserligen f. n.
i fråga om näringsfrihetsrådet men det saknar motsvarighet i arbetsdomstolen,
vilken är sammansatt på principiellt samma sätt som rådet. Vid
beslut i marknadsrådet bör enligt promemorian alltid lika många företrädare
för de båda sidornas intressen delta. Detta överensstämmer med vad
som nu gäller beträffande näringsfrihetsrådet.

Enligt konkurrensbegränsningslagen har ordföranden i näringsfrihetsrådet
behörighet att ensam avgöra ärenden av mindre vikt. Detta innebär i
princip att han kan pröva också om konkurrensbegränsning med skadlig
verkan föreligger. Veterligen har dock aldrig förekommit att ordföranden
ensam fattat beslut av sådan innebörd. Enligt promemorian är det i och för
sig lämpligt att materiella avgöranden förbehålls marknadsrådet som sådant.
Å andra sidan antas att en del ärenden — inte minst angående generalklausulen
i lagen om otillbörlig marknadsföring — blir så enkla att det kan
anses onödigt att så många som fem ledamöter deltar i handläggningen. I
promemorian förordas därför att marknadsrådet i ärende av mindre vikt
skall vara beslutfört med ordförande och en företrädare för vardera företagarsidan
samt konsument- och löntagarsidan. Också vid prövning av fråga
om interimistiskt förbud enligt lagen om otillbörlig marknadsföring skall
enligt promemorian marknadsrådet vara beslutfört i denna sammansättning.
Som skäl för detta förslag anförs att ett interimistiskt förbud måste kunna
meddelas snabbt för att det skall fylla den avsedda funktionen och att
det kan vara svårt att med kort varsel kalla in ett större antal ledamöter.

Beträffande förfarandet inför marknadsrådet i konkurrensbegränsningsärenden
bör enligt promemorian någon ändring inte ske i förhållande
till vad som nu gäller enligt konkurrensbegränsningslagen. Ärenden om
otillbörlig marknadsföring anses i huvudsak kunna handläggas på samma
sätt. Det bör således också i fråga om dem vara ett domstolsliknande förfarande
enligt i stort sett rättegångsbalkens principer. I lagen om marknadsråd
bör tas in vissa grundläggande bestämmelser om förfarandet, vilka är av den
natur att de bör meddelas i lag. I övrigt anses det inte behövligt med någon
detaljreglering av förfarandet.

Ansökan om förbud enligt generalklausulen skall enligt förslaget göras
skriftligen. I regel bör ärendena förberedas genom skriftväxling mellan parterna
men muntlig förberedelse inför rådets ordförande bör också kunna
komma i fråga. Normalt bör slutliga materiella avgöranden ske efter förhandling
inför rådet. Det föreslås emellertid att om ett ärende kan anses
tillfredsställande utrett genom skriftväxlingen och part inte begär samman -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

träde rådet skall kunna träffa ett slutligt avgörande på handlingarna. Detsamma
skall gälla om det är uppenbart att en ansökan inte förtjänar avseende.
Det påpekas att ärendena i Näringslivets opinionsnämnd nästan alltid
avgörs på grundval av den skriftväxling som liar skett. Fråga om interimistiskt
beslut anses i promemorian regelmässigt kunna avgöras på
handlingarna.

Näringsfrihetsrådet kan förelägga part vid vite att inställa sig inför
rådet och att tillhandahålla handlingar som kan vara av betydelse i ärendet.
Detta innebär dock inte skyldighet att röja yrkeshemlighet av teknisk natur.
Marknadsrådet bör enligt promemorian ges motsvarande befogenhet
både i konkurrensbegränsningsärenden och i ärenden om otillbörlig marknadsföring.
Det anses lämpligt att rådet får möjlighet att meddela föreläggande
också för annan än part. Även om det inte har uppstått något praktiskt
behov av sådant tvångsmedel vid tillämpningen av konkurrensbegränsningslagen
befaras det i promemorian att det skulle kunna innebära en svaghet
i den nya lagstiftningen om inte andra än parterna kan åläggas att bidra
till utredningen vid marknadsrådet. Enligt förslaget skall rådet också
kunna döma ut sådant vite som nu nämnts.

Utan särskild föreskrift gäller i fråga om näringsfrihetsrådet att part
själv skall stå för sina kostnader i ärende inför rådet. I promemorian förordas
att i den nya lagen uttryckligen anges att samma ordning skall
gälla beträffande kostnader i ärende inför marknadsrådet.

C. Remissyttrandena
Allmänna synpunkter

Det i promemorian intagna organisationsförslaget har i allmänhet fått
ett gott mottagande vid remissbehandlingen. Den huvudsakliga lösningen
av de organisatoriska frågorna tillstyrks eller lämnas utan erinran av del
övervägande antalet remissinstanser. Förslaget att inrätta två särskilda organ,
ett övervakande, konsumentombudsmannen, och ett dömande, marknadsrådet,
anses på de flesta håll ändamålsenligt och väl ägnat att främja
en effektiv lagtillämpning. KF, LO och Husmodersförbundet pekar på
marknadsföringsfrågornas ekonomiska betydelse för konsumenterna och
framhåller att såväl utredningar som bedömningar bör ske med hänsyn till
åtgärdernas konsekvenser för konsumenterna från både ekonomiska och
sociala synpunkter. LO betonar de nya organens ansvar för utvecklingen
av en konsumentnyttig reklam och marknadsföring.

Enligt kommerskollegium bör sammankopplingen av ärenden enligt konkurrensbegränsningslagen
och enligt generalklausulen i lagen om otillbörlig
marknadsföring verksamt kunna motverka konflikter vid lagarnas tilllämpning.
Uttalanden i samma riktning görs av näringsfrihetsrådet, NO,
pris- och kartellnämnden, Advokatsamfundet, Grossistförbundet, Boktryc -

78 Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

kar ef öreningen, KF, Centerns kvinnoförbund, Folkpartiets kvinnoförbund
och Socialdemokratiska kvinnoförbundet. Reklamutredningen understryker
vikten av att den nya lagstiftningen om otillbörlig marknadsföring administreras
av specialorgan och inte av allmän domstol och allmän åklagare.

Flera remissinstanser konstaterar med beklagande att den föreslagna organisationen
radikalt avviker från det skandinaviska och kontinentaleuropeiska
mönstret. Även om Internationella handelskammarens grundregler
för reklam kommer att läggas till grund för de administrativa organens
rättsbildning finns det enligt Industriförbundet risk för att olika organisatoriska
lösningar leder till att svensk praxis färgas av andra värderingar än
grannländernas. Resultatet kan bli att det faktiska rättsläget kommer att
visa upp större olikheter de nordiska länderna emellan än vad olikheten i
de materiella reglerna egentligen behöver leda till. För att eliminera riskerna
av en sådan utveckling fordras att konsumentombudsmannen och
marknadsrådet har ett nära samråd och utbyte av erfarenheter med motsvarande
organ i våra grannländer. Liknande uttalanden görs av bl. a. kommerskollegium,
handelskamrarna, Grossistförbundet, Marknadsförbundct, Tidning
sutgivareföreningen och Bankföreningen.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anmärker att enligt lag en speciell
övervakning av försäljnings- och konkurrensfrågor sker inom försäkringsområdet.
Kungl. Maj :t har godkänt en mellan försäkringsbolagen
träffad överenskommelse om regler i ämnet och om en anordning med övervakande
nämnder för reglernas tillämpning och efterlevnad. Det skulle enligt
förbundet ha varit önskvärt att den självsanerande verksamhet som
byggts ut inom näringslivet på senare tid getts tillfälle att framvisa resultat
innan nya organ inrättas. De frivilliga organen kan antas verka med
större flexibilitet än de föreslagna statliga myndigheterna.

Flera remissinstanser anför betänkligheter mot den föreslagna lösningen
i fråga om de dömande funktionerna. Industriförbundet påpekar att förslaget
till lag om otillbörlig marknadsföring innebär att tillämpningen av
generalklausulen anförtros åt ett administrativ! organ, marknadsrådet, medan
tillämpningen av lagens specialbestämmelser ankommer på de allmänna
domstolarna. Emellertid avser specialbestämmelserna åtgärder som också
kan drabbas av förbud enligt generalklausulen. Denna »dubbla» organisation
kan enligt förbundet leda till konsekvenser som är otillfredsställande
från rättssäkerhetssynpunkt. Dessa skulle kunna undvikas genom en
centralisering av den dömande verksamheten till en specialdomstol i egentlig
mening. Det hade varit önskvärt att en sådan lösning närmare prövats.
En fördel med förslaget är emellertid enligt förbundet att det möjliggör en
samordning i tillämpningen av lagen om otillbörlig marknadsföring och konkurrensbegränsningslagen.
Med hänsyn till betydelsen härav bör den föreslagna
organisationen i varje fall prövas tills vidare. Bl. a. Stockholms, Skånes
samt Västerbottens och Norrbottens läns handelskammare, Tidningsut -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

givareföreningen och Bankföreningen ger uttryck åt samma uppfattning.
Köpmannaförbundet ifrågasätter om inte det lämpligaste är att tillämpningen
av den nya lagen i dess helhet anförtros åt de allmänna domstolarna,
så som skett enligt 1931 års lag. Man skulle då behålla en ordning som överensstämmer
med den som gäller i övriga nordiska länder. Om inte samtliga
domstolar anses böra handlägga marknadsföringsfrågor kan tillämpningen
av den nya lagen koncentreras till underrätterna i de städer där hovrätt
finns.

Statens konsumentråd anser inte att konkurrensbegränsningslagen och
lagen om otillbörlig marknadsföring företer sådana likheter att marknadsrådet
bör behandla frågor enligt båda lagarna. De personer som skall tilllämpa
de olika lagarna bör rekryteras från skilda håll, vare sig de är konsument-
eller näringslivsrepresentanter. Kontakt mellan de båda verksamheterna
kan ernås genom att ordföranden och vice ordföranden blir gemensamma
för näringsfrihetsrådet och marknadsrådet. Östergötlands och Södermanlands
handelskammare ifrågasätter däremot om det är nödvändigt
att bygga upp en omfattande administrativ apparat vid sidan av näringsfrihetsrådet.
Handelskammaren föreslår att marknadsföringsfrågorna får bedömas
av rådet, som preliminärt får ta ställning till om generalklausulen
i ett visst fall är tillämplig, medan det slutliga avgörandet anförtros åt domstolarna.

Förslaget att marknadsrådet skall vara enda instans i ärenden rörande
lagen om otillbörlig marknadsföring diskuteras i några remissyttranden.
Tidningsutgivareföreningen biträder förslaget med hänsyn till att rådets
kompetensområde har begränsats till generalklausulen. Enligt Advokatsamfundet
har det föreslagna marknadsrådet stora fördelar framför de
allmänna domstolarna som en första instans för tillämpning av generalklausulen.
Det är dock enligt samfundet av rättssäkerhetsskäl mycket betänkligt
att talan inte skall få föras mot rådets beslut. Det vida tillämpningsområde
som har getts den föreslagna generalklausulen innebär stor
osäkerhet om vad som skall anses vara gällande rätt. Vidare kan ett förbud
att fortsätta en påbörjad kampanj medföra allvarliga ekonomiska konsekvenser
för den drabbade. Samfundet finner det därför nödvändigt att
det finns en möjlighet till överprövning av rådets beslut och förordar att
besvär skall få anföras i högsta domstolen.

Lämpligheten av att anförtro den övervakande funktionen enligt lagen
om otillbörlig marknadsföring åt en från näringsfrihetsombudsmannen fristående
konsumentombudsman understryks särskilt av näringsfrihetsrådet,
NO, Industriförbundet, Stockholms, Skånes samt Norrbottens och Västerbottens
låns handelskammare, Tidningsutgivareföreningen och Bankföreningen.
Vikten av ett nära samråd mellan de båda ombudsmännen framhålls
av kommerskollegium och NO. Östergötlands och Södermanlands handelskammare
samt Folkpartiets kvinnoförbund förordar däremot att mark -

80 Tredje lagutskottets utlåtande nr J5 år 1970

nadsföringsfrågorna handläggs inom näringsfrihetsombudsmannaämbeteh
Enligt kvinnoförbundet skulle konflikter mellan två ombudsmän därigenom
undvikas. Sveriges hantverks- och industriorganisation uttrycker också
farhågor för kompetenskonflikter och ifrågasätter om det är nödvändigt
att inrätta en särskild konsumentombudsman. Organisationen påpekar att
det inom Näringslivets opinionsnämnd finns en omfattande sakkunskap i
frågor om otillbörlig marknadsföring. Ett alternativ till att inrätta en konsumentombudsman
skulle vara att förstärka opinionsnämndens och den
särskilda anmälningsbyråns resurser genom bidrag från staten. I de fall
där vederbörande inte rättar sig efter opinionsnämndens utslag skulle ärendena
på samma sätt som förutsätts i promemorian kunna gå till marlcnadsrådet
för avgörande. Motorbranschens riksförbund framför liknande synpunkter.

Den föreslagna lagtekniska lösningen tas upp av näringsfrihetsrådet,
som med hänsyn till konkurrensbegränsningslagens speciella konstruktion
med bl. a. sanktioner i form av förhandlingsförfarande anser att den i promemorian
föreslagna lösningen är rimlig f. n. Om det i framtiden blir aktuellt
med en mer omfattande översyn av konkurrensbegränsningslagstiftningen
kan andra möjligheter övervägas.

D. Departementschefen
Allmänna synpunkter

Den föreslagna lagen om otillbörlig marknadsföring har till syfte att effektivt
hindra att reklam och annan marknadsföring bedrivs med otillbörliga
metoder. Som jag framhöll vid remissen till lagrådet bör samhället ha det
huvudsakliga ansvaret för att en god etisk standard upprätthålls på området,
och normbildningen bör vara en uppgift för offentliga organ. Effekten
av lagstiftningen är beroende av att dessa organ får tillräckliga resurser
och tillräcklig auktoritet.

Vid remissen till lagrådet redovisade jag de allmänna riktlinjerna för
hur en statlig organisation bör utformas enligt vad jag hade kommit fram
till efter samråd med chefen för handelsdepartementet. Jag gjorde jämförelser
med den organisation som nu finns på konkurrensbegränsningsområdet
med ett övervakande organ, näringsfrihetsombudsmannen, och ett särskilt
dömande organ, näringsfrihetsrådet, och kom till slutsatsen att det
för tillämpningen av den nya lagen om otillbörlig marknadsföring krävs
organ med motsvarande funktioner. Enligt vad jag vidare framhöll talar enligt
min mening åtskilliga skäl för en sammankoppling mellan organisationen
för administrering av konkurrensbegränsningslagstiftningen och den
organisation som skall svara för tillämpningen av den nya generalklausulen
mot otillbörlig reklam och marknadsföring. Jag pekade särskilt på att generalklausulen
inte får tillämpas så att den kommer i konflikt med de prin -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

ciper som ligger bakom konkurrensbegränsningslagstiftningen och att det
samtidigt är viktigt att inte principen om fri konkurrens ges så stor räckvidd
att den sanktionerar otillbörliga konkurrensmetoder. Mina överväganden
mynnade ut i att den dömande funktionen bör förenas hos ett och
samma organ medan övervakningsuppgifterna bör anförtros åt en ombudsman
för vartdera området. Jag förordade att den gemensamma dömande
instansen kallas marknadsrådet och att ombudsmannen för marknadsföringsfrågor
benämns konsumentombudsman.

Den nu redovisade organisatoriska lösningen, som tas upp också i departementspromemorian,
har i sina huvuddrag vunnit gillande på de flesta
håll under remissbehandlingen. Den har ansetts främja en effektiv tillämpning
av lagen om otillbörlig marknadsföring och motverka konflikter vid
tillämpningen av denna lag och konkurrensbegränsningslagen. Utfallet av
remissbehandlingen stärker min övertygelse att den lösning jag förordade
i lagrådsremissen är lämplig och bör genomföras. Jag föreslår därför att
nödvändiga lagstiftningsåtgärder vidtas i detta syfte.

I samband med att förslaget till lag om otillbörlig marknadsföring remitterades
till lagrådet framhöll jag att det är av stor betydelse att snabbt få
till stånd slutliga avgöranden i frågor om tillämpning av generalklausulen.
Jag utgick därför från att det inte skall finnas någon möjlighet att överklaga
marknadsrådets beslut. Promemorian intar samma ståndpunkt. Advokatsamfundet
anser emellertid en sådan ordning vara otillfredsställande
från rättssäkerhetssynpunkt. Med anledning härav vill jag först påpeka att
den föreslagna ordningen inte innebär någon absolut nyhet. Sålunda gäller
redan nu att näringsfrihetsrådets beslut enligt konkurrensbegränsningslagen
inte får överklagas. Marknadsrådet skall givetvis ges en sammansättning
som garanterar att dess rättstillämpning kommer att fylla högt ställda
krav på rättssäkerhet. Också vid utformningen av reglerna om förfarandet
inför rådet kan och måste rättssäkerhetssynpunkten självfallet beaktas.
En ytterligare rättssäkerhetsgaranli ligger i att enligt marknadsföringslagen
frågor om utdömande av vite som rådet har förelagt med stöd av generalklausulen
skall prövas av allmän domstol. Jag anser med hänsyn till dessa
omständigheter att det inte finns skäl att öppna någon möjlighet att föra
talan mot marknadsrådets beslut, vare sig i ärenden enligt konkurrensbegränsningslagen
eller i ärenden rörande generalklausulen i lagen om otillbörlig
marknadsföring.

Innan jag går in på de särskilda avsnitten i organisationsförslaget vill
jag något beröra vissa lagtekniska problem. I promemorian förordas att de
viktigaste bestämmelserna om marknadsrådet tas in i en särskild lag och
att denna skall innehålla också en grundläggande regel om konsumentombudsmannen.
Detta synes mig i och för sig vara lämpligt. Eftersom marknadsrådet
skall överta näringsfrihetsrådets uppgifter föranleder den nya lagen
om marknadsrådet vissa ändringar i konkurrensbegränsningslagen. De
G — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 sand. 3 avd. Nr 45

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

lagtekniska samordningsproblem som härvid uppstår föreslås i promemorian
bli lösta på följande sätt.

I konkurrensbegränsningslagen behålls de materiella bestämmelserna
oförändrade. Reglerna om näringsfrihetsrådets sammansättning och beslutförhet
bryts ut och motsvarande föreskrifter beträffande marknadsrådet
tas in i lagen om marknadsråd. Den grundläggande bestämmelsen om näringsfrihetsombudsmannen
förs över från konkurrensbegränsningslagen till
lagen om marknadsråd. Bestämmelserna om förfarandet i konkurrensbegränsningsärenden
har så intimt samband med de materiella reglerna att de
inte lämpligen kan brytas ut. De får därför stå kvar i konkurrensbegränsningslagen.
Däremot regleras förfarandet inför marknadsrådet i marknadsföringsärenden
i den nya lagen, eftersom det är önskvärt att föreskrifter
om marknadsrådets sammansättning och om förfarandet inför rådet så
långt det är möjligt tas upp i samma lag.

Den nu skisserade tekniska uppläggningen är visserligen inte invändningsfri.
Den synes mig emellertid vara den mest ändamålsenliga lösningen

f. n. Vid en eventuell framtida översyn av konkurrensbegränsningslagstiftningen
kan det finnas anledning att överväga andra lösningar.

E. Motioner

Marknadsrådets rättsliga funktion. I motionerna 1:1139 av herrar Gösta
Jacobsson och Bohman samt II: 1336 av herrar Magnusson i Borås och
Enarsson påpekas att det i propositionen behandlade lagförslaget ingår som
ett betydelsefullt led i ett omfattande internordiskt lagstiftningsarbete på
immaterielrättens område. Motionärerna anför att detta lagstiftningsarbete
måste ses mot bakgrunden av strävandena att åstadkomma en nordisk
marknad. Denna nordiska marknad har i väsentliga stycken realiserats genom
Efta och skulle fullständigas genom Nordelc. Förutsättningen för ett
nordiskt varuutbyte över hela fältet och en nordisk ekonomi är emellertid
att en enhetlig nordisk lagstiftning föreligger på näringslivets område framhåller
motionärerna och tillägger att största möjliga uniformitet på rättssystemets
lagstiftningsområde kräves för att Efta i praktiken skall fungera
utan störningar. Såsom av departementschefen påpekats är det för den
som planerar en marknadsföringskampanj i flera nordiska länder värdefullt
om han kan utgå ifrån att de materiella reglerna i stort sett är desamma
i alla länder som berörs av kampanjen. Motionärerna anser att
gränserna mellan de nordiska länderna har blivit alltmera uttunnade och
att de efter hand måste upphöra att existera. Differenser på lagstiftningsområdet
är enligt motionärerna enbart ägnade att motverka de enhetssträvanden,
vilka uppbäres av Nordens folk. Icke minst med tanke på Nordek
säges det vara angeläget att man från svensk sida undviker sidosprång som
kan skapa misstämning hos de övriga nordiska länderna. Från svensk sida

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

bör vi därför enligt motionärerna avhålla oss från att i onödan hävda politiska
särmeningar utan tvärtom på allt sätt ådagalägga uppriktig vilja till
samarbete och medverka till enhetssträvandenas fullföljande. Det får enligt
motionärerna inte göras gällande att det nordiska samarbetet måste ske
på våra villkor.

Motionärerna konstaterar att det föreliggande lagförslaget i vad det gäller
de materiella reglerna som behandlat ämnet otillbörlig marknadsföring i
huvudsak överensstämmer med motsvarande lagförslag i de övriga nordiska
länderna. Enligt motionärerna har ett beklagligt avsteg från linjerna
för det gemensamma nordiska utredningsarbetet visserligen skett genom
att bestämmelserna om missbruk av företagshemligheter och mot bestickning
slopats i propositionen och att moderniseringen av hithörande regler
ställts på framtiden. Motionärerna vitsordar dock att det i fråga om reglerna
för de centrala bestämmelserna d. v. s. om generalklausulen och om vilseledande
reklam i materielrättsligt hänseende föreligger en vittgående enhetlighet.

Trots detta synes enligt motionärerna strävandena att skapa en nordisk
rättslikhet ha spruckit på detta område. Motionärerna hänvisar till att
intresset för en sådan rättslikhet enligt departementschefens mening inte
väger så tungt att vi i Sverige bör avstå från att konstruera en ny lag och
en ny administration på det sätt som enligt vår bedömning fordras för att
konsumentintressena skall bli tillräckligt väl tillgodosedda. Enligt motionärerna
är innebörden av propositionen i denna del att Sverige genom sitt
agerande i viss mån brutit sig ut ur det nordiska samarbetet. Motionärerna
framhåller att skillnaden till synes huvudsakligen ligger i departementschefens
förslag att den dömande funktionen anförtros åt en specialdomstol
och icke åt de ordinarie domstolarna.

Men skillnaden är icke enbart administrativ och formell; den ligger
djupare än så understryker motionärerna. Genom det misstänkliggörande
av företagsamheten som föregått propositionens framläggande har enligt
motionärerna hela lagstiftningen efter hand fått en stark politisk slagsida.
De anser det inte vara ägnat att förvåna att de andra nordiska ländernas
regeringar icke velat vara med om en dylik utredning. Svagheten ligger
egentligen i generalklausen anför motionärerna och framhåller att ur
rättssäkerhetssynpunkt är en lagbestämmelse med så allmänt avfattade
flexibla rekvisit som den föreslagna generalklausulen minst sagt tveksam.
Den kan enligt motionärerna icke accepteras med mindre samtidigt det dömande
organet erbjuder garantier för oväld, säkert omdöme och objektivitet
och kan antagas stå högt över skiftande, av massmedia uppagiterade
folkopinioner. Utformningen av rättspraxis måste ligga i fasta händer, framhåller
motionärerna.

Det anförda säges inte innebära att det föreslagna marknadsrådet utan
vidare klassats ut. Tvärtom vitsordar motionärerna att våra hittillsvarande

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

specialdomstolar med lelcmannarepresentanter av den typ som det här är
fråga om, nämligen arbetsdomstolen och näringsfrihetsrådet, givit uteslutande
goda erfarenheter. Det är möjligt att marknadsrådet skall fungera
lika bra som dessa. Men det finns enligt motionärerna risk för att rådet icke
kommer att »stå pall» för ovidkommande opinioner och att rättsutvecklingen
därför i Sverige kommer att gå i annan riktning än i de övriga nordiska
länderna. Motionärerna menar därför att rättstryggheten bjuder att rättskipningen
på området helt anförtros åt de allmänna domstolarna på samma
sätt som i de övriga nordiska länderna. Därvid erbjudes också den rättstrygghet
som ligger i möjligheten att överklaga underrättens domslut i högre
instans. Därmed skapas också den fördelen att hela rättsområdet inklusive
initialbestämmelserna hänvisas till samma forum, anför motionärerna
avslutningsvis.

Rätt att föra talan mot marknadsrådets beslut. I motionerna I: 1171
av herrar Brundin och Ingvar Andersson samt II: 1380 av fru Sundberg
m. fl. anförs att den i propositionen föreslagna ordningen, att marknadsrådets
beslut ej skall kunna överklagas, är otillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt.
Det måste, anför motionärerna, oundgängligen uppstå komplikationer
genom att samma marknadsföringsåtgärd kan bli bedömd både
av allmän domstol enligt specialbestämmelserna och av marknadsrådet enligt
generalklausulen. Eftersom marknadsrådet, enligt propositionen, får behörighet
att meddela förbud förenat med vite mot vissa marknadsföringsåtgärder
är det enligt motionärerna för den enskilde näringsidkarens rättssäkerhet
av stor betydelse att förbudet kan bli föremål för prövning i annan
instans än den som först prövat fallet. Rättssäkerheten kan, enligt deras
mening, endast tryggas genom att talan kan föras mot marknadsrådets
beslut vid allmän domstol.

Motsvarande synpunkter anläggs i motionen II: 1378 av herr Ahlmark.
Motionären anför härutöver att det kan förutses att marknadsrådets beslut
i åtskilliga fall kommer att få en mycket stor ekonomisk räckvidd. De beslut
som fattas i anledning av den allmänt hållna generalklausulen kommer
vidare att ha en avgörande betydelse för utformningen av rättspraxis.
Slutligen bygger den föreslagna lagstiftningen på principen av förtroendefull
samverkan mellan olika parter i rättstillämpningen, framhåller motionären.
Han anser också att det bör övervägas om besvär skall kunna anföras
i högsta domstolen.

I motionerna 1:1172 av herr Harald Pettersson m. fl. och 11: 1379 av
herr Hovhammar m. fl. anför motionärerna, att de finner det ur demokratisk
synpunkt betänkligt att marknadsrådets beslut inte kan överklagas då
marknadsrådets utslag kan vara av största betydelse för den enskilda näringsidkaren.
Motionärerna anser således att marknadsrådets beslut skall
kunna överklagas, så att en vederbörlig prövning av dess beslut kan ske vid
allmän domstol.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

Utskottet

Syftet med den nya lagstiftningen är att, framför allt i konsumenternas
intresse, skapa effektiva garantier för att reklam och marknadsföring inte
bedrivs med otillbörliga metoder. Lagstiftningen utgör därmed ett viktigt
led i konsumentpolitiken. Vad beträffar propositionens huvudsakliga innehåll
hänvisar utskottet till den kortfattade redogörelse som intagits i det
föregående (s. 1). I det följande behandlar utskottet de delar av förslaget
som berörts i motioner.

A. Förslaget till lag om otillbörlig marknadsföring

1. Rätt att föra talan om förbud enligt generalklausulen. Enligt 6 § i förslaget
till lag om otillbörlig marknadsföring ankommer det i första hand på
konsumentombudsmannen att ansöka om förbud enligt generalklausulen.
Beslutar denne för visst fall att ej göra ansökan, får ansökan göras av näringsidkare
som berörs av handlingen eller av sammanslutning av näringsidkare,
konsumenter eller löntagare.

I motionerna 1:1172 av herr Harald Pettersson m. fl. och 11:1379 av
herr Hovhammar m. fl. påpekas att den rätt att föra talan inför marknadsrådet
som sålunda avses föreligga för sammanslutning av näringsidkare,
konsumenter och löntagare skall gälla även om organisationen eller dess
medlem inte berörs av handlingen. Motionärerna anser emellertid att talan
om förbud bör få föras, utom av myndighet som Konungen bestämmer, endast
av den som lider förfång av åtgärden och hemställer att riksdagen beslutar
att lagförslaget ändras i enlighet härmed.

Motionärerna har inte närmare utvecklat grunderna för sitt yrkande. Enligt
ordalydelsen innebär emellertid yrkandet att talan om förbud mot marknadsföringsåtgärd,
förutom av konsumentombudsmannen, skulle få föras
av envar som lider förfång av åtgärden, d. v. s. också av enskilda konsumenter.
I likhet med departementschefen anser emellertid utskottet att det
inte finns anledning att medge talerätt för enskild konsument. Utskottet finner
också i övrigt propositionsförslaget rörande rätten att föra talan om
förbud mot generalklausulen lämpligt och ändamålsenligt. Vad beträffar
den föreslagna rätten för sammanslutning, som har till syfte att tillvarata
sina medlemmars intressen såsom näringsidkare, konsumenter eller löntagare,
att oavsett om sammanslutningen eller dess medlem direkt berörts av
handlingen ansöka om förbud, vill utskottet framhålla att det med hänsyn
till lagens syfte ligger i sakens natur att sådana sammanslutningar bör ha
talerätt, eftersom de har ett allmänt intresse av att gällande normer upprätthålls
inom marknadsföringen.

På grund av vad sålunda anförts bör motionerna I: 1172 och II: 1379 såvitt
avser frågan om rätt att föra talan om förbud enligt generalklausulen
inte vinna bifall.

86 Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

2. Marknadsrådets rättsliga funktion. Vad beträffar marknadsrådets
rättsliga funktion enligt förslaget till lag om otillbörlig marknadsföring hänvisar
utskottet till framställningen under B.

3. Den nya lagstiftningen och förhållandet till tryckfriheten. I motionerna
I: 1171 av herrar Brundin och Ingvar Andersson samt II: 1380 av fru
Sundberg m. fl. yrkas under punkt B 1 att riksdagen beslutar att, såvitt gäller
reklam i tryckt skrift, behörigheten för konsumentombudsmannen,
inarknadsrådet och allmän domstol utanför tryckfrihetsprocessen skall begränsas
till framställning, som uppenbarligen saknar betydelse för sådan
information och åsiktsbildning som ingår i den allmänna opinionsbildningsprocessen.

Till stöd för yrkandet åberopar motionärerna att, då det framlagda förslaget
inte kan anses ge tillräcklig vägledning för rättstillämpningen i fråga
om gränsdragningen mellan tryckfrihetsförordningen och den nya lagen om
otillbörlig marknadsföring, en rad svårbedömda gränsfall kan förutses uppkomma
under ett inledande skede av lagens tillämpning. Det synes därför
motionärerna önskvärt att det i motiven till lagen anges att den tryckfrilietsrättsliga
ordningen ges företräde vid eventuella kollisioner.

I motionen I: 1173 av fru Segerstedt Wiberg berörs också frågan om förhållandet
till tryckfriheten. Sålunda yrkar motionären — på skäl som närmare
redovisats i den föregående redogörelsen (s. 54) -— att riksdagen vid
antagande av förslaget till lag om otillbörlig marknadsföring uttryckligen
anger, att tryckt skrift, vilken enbart förmedlar spridning av marknadsföringsåtgärd,
i princip inte omfattas av lagstiftningen, enär i sådant fall det
tryckfrihetsrättsliga ansvaret är till fyllest.

Som framgår av den föregående redogörelsen (s. 48 f.) har förhållandet
mellan lagstiftning av förevarande slag och tryckfriheten varit föremål för
åtskillig uppmärksamhet i lagstiflningssammanhang. Tryckfriheten såsom
den garanteras av tryckfrihetsförordningen har till syfte att säkerställa ett
fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning och utgör därmed en av
grundvalarna för vårt demokratiska samhällsskick. Utskottet vill kraftigt
understryka att det självfallet inte får komma i fråga att den föreslagna
lagstiftningen tillämpas på ett sätt som innebär intrång på det av tryckfrihetsförordningen
sålunda skyddade området. Framställningar som har rent
kommersiella förhållanden till föremål, d. v. s. avser en näringsidkares affärsverksamhet
eller där tillhandahållna varor och tjänster, är inte av sådan
art som tryckfriheten avser att värna och enligt en tankegång, som är
erkänt riktig, omfattas inte heller dylika framställningar av tryckfrihetsrättcn
när det gäller lagföring och bestraffning. Jämväl i fråga om bestämmelserna
i 1 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen om att någon tryckningen
föregående granskning av skrift eller något förbud mot tryckning därav ej
får förekomma torde, som framgår av lagrådets yttrande, motsvarande begränsning
gälla på förevarande område. Om ingripande mot reklam i tryckt

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

skrift därför begränsas till sådana framställningar som har rent kommersiella
förhållanden till föremål och inte är inriktade på att bibringa allmänheten
vissa allmänna värderingar eller påverka dess allmänna beteende i viss
riktning torde, såsom departementschefen framhållit, en rättstillämpning
som kan te sig tvivelaktig från tryckfrihetsrättslig synpunkt undvikas. Utskottet
vill i sammanhanget också peka på den garanti mot att tryckfrihetsrättsliga
principer inte åsidosätts, som ligger i att utdömande av vite, varmed
förbud enligt lagen förenats, anförtrotts åt allmän domstol. Skulle
mot förmodan ske ett ingripande som kan vara att anse som stridande mot
tryckfrihetsförordningen får ett förelagt vite inte utdömas.

Med hänvisning till vad sålunda anförts synes någon riksdagens åtgärd
inte påkallad i anledning av yrkandet under B 1 i motionerna I: 1171 och
II: 1380. Jämväl motionen I: 1173 får anses besvarad genom vad utskottet
ovan uttalat.

4. Ekonomiskt förtal m. m. Med ekonomiskt förtal avses förtal som riktar
sig mot en fysisk eller juridisk person och medför ekonomiska skadeverkningar
för denne men som inte innefattar angrepp mot någons personliga
heder. Vid brottsbalkens tillkomst avstod man — som närmare redovisats
i den föregående redogörelsen (s. 56 f.) — från att reglera frågan om
ekonomiskt förtal under hänvisning till pågående utredning rörande lagstiftningen
mot illojal konkurrens. Under förarbetena till brottsbalken hade
vidare föreslagits införande av en straffbestämmelse avseende ärekränkning
av kollektiv, d. v. s. bolag, föreningar, stiftelser, sammanslutningar och
grupper av olika slag. Den föreslagna bestämmelsen togs dock inte med i
propositionen om brottsbalken. Som stöd härför anförde departementschefen
bl. a. att man vid bedömning av om en sådan kriminalisering är behövlig
måste beakta att starka betänkligheter möter från yttrandefrihetens synpunkter.
I gällande rätt saknas således bestämmelser som reglerar ekonomiskt
förtal och ärekränkning av kollektiv.

I den vid riksdagens början väckta motionen I: 835 av herrar Gösta Jacobsson
och Bohman yrkas att riksdagen hos Kungl. Maj :t begär att frågan
om ekonomiskt förtal och förtal mot juridiska personer — bolag, föreningar
m. in. — upptas till förnyad utredning. Också i motionerna I: 1171 av herrar
Brundin och Ingvar Andersson samt II: 1380 av fru Sundberg m. fl. hemställes
— under punkt A 3 ■— att förslag om lagbestämmelser om ekonomiskt
förtal snarast utarbetas och föreläggs riksdagen. Till stöd för motionsyrkandena
åberopas bl. a. att felaktiga uppgifter som sprids av allmänna organ,
privata organisationer, massmedia eller enskilda personer kan medföra
avsevärd skada för dem som drabbas. Även anställda vid företag som
drabbats av ekonomiskt förtal kan lida skada. Den rättsliga prövningen av
ekonomiskt förtal och sådant förtal mot kollektiv sägs också ha kommit i
nytt läge genom den s. k. skjut järnsjournalistiken i massmedia.

Som departementschefen anfört torde generalklausulen såsom den utfor -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

mats i lagförslaget ge näringsidkare ett risst skydd mot förtal från konkurrenters
sida. Emellertid går problemet om ekonomiskt förtal långt utöver
vad som täcks av den föreslagna generalklausulen. Förtal från en näringsidkare
mot en annan kan sålunda, fortsätter departementschefen, förekomma
i andra sammanhang än som led i reklam och marknadsföring
eller avse annat än sådana uppgifter om kommersiella förhållanden som
generalklausulen kan tillämpas på. Det kan rikta sig mot eller härröra från
andra än näringsidkare. Departementschefen framhåller att felaktiga uppgifter
som sprids i form av offentlig eller privat konsumentupplysning från
allmänna organ, privata organisationer, massmedia eller enskilda personer
exempelris kan vara ägnade att medföra ekonomisk skada för den som
drabbas därav. Flera remissinstanser har anfört att allmänna bestämmelser
mot ekonomiskt förtal behövs. Departementschefen anser emellertid att
sådana bestämmelser inte har sin naturliga plats vare sig i en lag om otillbörlig
konkurrens eller i en lag om otillbörlig marknadsföring utan i brottsbalken
och tryckfrihetsförordningen. Han anser därför att frågan om införande
av allmänna bestämmelser i ämnet får tas upp i annat sammanhang.

Utskottet delar departementschefens uppfattning att frågan om ekonomiskt
förtal inte bör behandlas i förevarande sammanhang. Motsvarande
bedömning gäller frågan om ärekränkning av kollektiv. Departementschefen
är som framgår av ovanstående redogörelse införstådd med att ekonomiskt
förtal kan medföra skada för dem som drabbas därav. Det torde
därför kunna förutsättas att hithörande frågor, d. v. s. också frågor om ärekränkning
av juridisk person, ägnas tillbörlig uppmärksamhet. Någon riksdagens
åtgärd i anledning av motionerna I: 835 samt I: 1171 och II: 1380,
såvitt avser yrkandet under A 3, kan därför inte anses påkallad.

5. Ofullständig prisangivelse m. m. I anledning av fristående motioner
vid 1969 års riksdag uttalade tredje lagutskottet i utlåtande nr 24 att om
priser för utbjudna varor i annonser och butiker anges utan inräknande av
mervärdeskatt detta i många fall kan leda till att konsumenter vilseleds.
I utlåtandet framhölls också att förfaringssättet obestridligen försvårar
jämförelse mellan olika företags priser. Utskottet fann det därför angeläget
att åtgärder för att komma till rätta med sådana och liknande former
av ofullständig prisangivelse skulle övervägas. Sådant övervägande syntes
kunna ske i samband med pågående lagstiftningsarbete rörande otillbörlig
konkurrens. På utskottets hemställan överlämnades motionerna jämte utskottets
utlåtande till Ivungl. Maj:t för närmare övervägande (rskr. nr 112).

I motionerna I: 1131 av herr Arne Pettersson och II: 1327 av herr Pettersson
i Lund påpekas att det lagstiftningsarbete inom justitiedepartementet
som utskottet syftade på i sitt utlåtande nu föreligger i form av förevarande
proposition men att varken lagtexten eller de i propositionen redovisade
övervägandena tar upp frågan om ofullständig prisangivelse. Motionärerna,

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

som hänvisar till att man i Danmark förra året beslutat om direkt förbud
mot prisangivelse utan inräknande av mervärdeskatt, hemställer att riksdagen
i anslutning till förevarande proposition uttalar sig för ett förbud mot
ofullständig prisangivelse.

Även i de vid riksdagens början väckta motionerna I: 235 av herr Helén
m. fl. och II: 272 av herr Gustafson i Göteborg m. fl. berörs frågan om ingripande
mot vissa slag av missvisande prisangivelser, och motionärerna
hemställer om utredning och förslag till former för ingripanden i dessa
hänseenden. I motionerna, som således väcktes innan förevarande proposition
avlämnats, påpekas dock att möjligheter till ingripande bör kunna inrymmas
under generalklausulen i en allmän konsumentskyddslag.

Utskottet vidhåller den uppfattning beträffande prisangivelser utan inräknande
av mervärdeskatt och liknande former av ofullständig prisangivelse,
som utskottet enligt vad ovan anförts gav uttryck för vid föregående
års riksdag. Ifrågavarande förfaringssätt är emellertid av sådan beskaffenhet
att de enligt utskottets mening lämpligen bör angripas med stöd av generalklausulen
i lagen om otillbörlig marknadsföring. Med hänsyn härtill
synes någon riksdagens åtgärd i anledning av motionerna I: 1131 och
II: 1327 samt I: 235 och II: 272, såvitt nu är i fråga, inte påkallad.

B. Förslaget till lag om marknadsråd in. m.

Marknadsrådets rättsliga funktion m. m. Enligt förslaget till lag om marknadsråd
in. m. skall marknadsrådet bestå av ordförande och vice ordförande
samt åtta andra ledamöter, av vilka två är särskilda ledamöter, en för
ärenden om konkurrensbegränsning och en för ärenden om otillbörlig marknadsföring
(3 §). Ordföranden och vice ordföranden skall vara lagkunniga
och erfarna i domarvärv. Ledamoten för ärenden om konkurrensbegränsning
skall ha särskild insikt i näringslivets förhållanden och ledamoten för
ärenden om otillbörlig marknadsföring särskild insikt i konsumentfrågor.
Ordföranden, vice ordföranden och de särskilda ledamöterna får ej utses
bland personer som kan anses företräda företagarintressen eller konsumentoch
löntagarintressen (4 §). Av övriga ledamöter utses tre bland företrädare
för företagarintressen och tre bland företrädare för konsument- och
löntagarintressen (5 §).

Enligt förslaget till lag om otillbörlig marknadsföring ankommer det på
marknadsrådet att pröva ärenden om förbud enligt generalklausulen (1 §).
Mot marknadsrådets beslut i sådant ärende får enligt 2 § i förslaget till lag
om marknadsråd in. m. talan inte föras. De särskilda straffbestämmelserna
skall däremot tillämpas av de allmänna domstolarna.

I motionerna I: 1139 av herrar Gösta Jacobsson och Bohman och II: 1336
av herrar Magnusson i Borås och Enarsson hemställes att riksdagen måtte
med ändring av lagförslaget besluta att de rättsliga funktioner som enligt
propositionen föreslås skola tillkomma det nyinrättade marknadsrådet i stäl -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

let skall utövas av de allmänna domstolarna med tingsrätterna som första
instans. Till stöd för yrkandet åberopas bl. a. att det med hänsyn till nordisk
enhetlighet på området är viktigt att rättsutvecklingen inte går i annan
riktning än i de övriga nordiska länderna. Enligt motionärerna föreligger
det risk för att så blir fallet om marknadsrådet låter sig påverkas av ovidkommande
opinioner. Motionärerna anser därför att rättstryggheten bjuder
att rättskipningen på området helt anförtros åt de allmänna domstolarna
på samma sätt som i de övriga nordiska länderna. Därvid erbjuds också
den rättstrygghet som ligger i möjligheten att överklaga underrättens domslut
i högre instans liksom att den fördelen skapas att hela rättsområdet inklusive
initialbestämmelserna hänvisas till samma forum, framhåller motionärerna.

I motionerna I: 1171 av herrar Brundin och Ingvar Andersson och II: 1380
av fru Sundberg m. fl. hemställes under punkt B 2 att riksdagen beslutar att
marknadsrådets beslut må kunna överklagas vid allmän domstol. Också i
motionerna 1:1172 av herr Harald Pettersson m. fl. och II: 1379 av herr
Hovhammar m. fl. yrkas att riksdagen med ändring av propositionsförslaget
beslutar att marknadsrådets beslut skall kunna föras vidare till allmän
domstol. I motionen II: 1378 av herr Ahlmark hemställes att riksdagen hos
Kungl. Maj :t anhåller att 1970 års höstriksdag föreläggs förslag till sådan
ändring av den föreslagna lagen om otillbörlig marknadsföring att möjligheter
ges att anföra besvär mot marknadsrådets beslut. I samtliga motioner
åberopas rättssäkerhetsskäl till stöd för förslaget att marknadsrådets beslut
skall kunna överklagas.

Såsom departementschefen framhållit är effekten av en ny lagstiftning på
marknadsföringsområdet beroende av att man får övervakande och rättstillämpande
specialorgan med tillräckliga resurser och tillräcklig auktoritet.
Han anser vidare att de allmänna åklagarna och domstolarna inte kan
anses ha sådan erfarenhet av förhållandena inom näringslivet och på konsumtionsmarknaden
att man kan anförtro dem några mera betydande uppgifter
i detta sammanhang. Med den sammansättning som marknadsrådet
enligt lagförslaget skall ha kommer rådet enligt utskottets mening att vara
väl ägnat att fylla sina uppgifter på området. Sammansättningen kan också
— såsom departementschefen påpekar — förväntas skapa garantier för enhetlig
praxis och en rättstillämpning som omfattas med förtroende av alla
berörda parter. De i motionerna I: 1139 och II: 1336 framförda farhågorna
för att rådet skulle låta sig påverkas av ovidkommande opinioner saknar
därför fog. Självfallet är det — som påpekas i motionerna — önskvärt att
rättsutvecklingen på området utvecklas efter enhetliga linjer inom Norden.
Intresset härav kan dock inte anses väga så tungt att man bör avstå
från att tillskapa ett specialorgan som bedöms erforderligt för att det väsentliga
syftet med lagstiftningen, hänsynen till konsumentintressena, skall
kunna tillgodoses. Motionerna I: 1139 och II: 1336 bör därför avslås.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

Förslaget att det inte skall finnas någon möjlighet att överklaga marknadsrådets
beslut grundas i propositionen på att snabba avgöranden ofta
är nödvändiga för att ingripanden mot en otillbörlig reklamkampanj eller
annan marknadsföringsåtgärd skall få praktisk betydelse. Under remissbehandlingen
har Advokatsamfundet ansett en sådan ordning vara otillfredsställande
från rättssäkerhetsynpunkt. Denna synpunkt kommer också
till uttryck i ovan nämnda motioner.

I likhet med departementschefen vill utskottet påpeka att den föreslagna
ordningen inte innebär någon absolut nyhet. Sålunda gäller redan nu att
näringsfrihetsrådets beslut enligt konkurrensbegränsningslagen inte får
överklagas. Vidare må erinras om att arbetsdomstolens avgöranden, som
ofta är av ingripande betydelse för arbetsmarknadens parter, inte kan föras
vidare till högre instans. Som ovan framhållits har marknadsrådet givits
en sammansättning som garanterar att dess rättstillämpning kommer att
fylla högt ställda krav på rättssäkerhet. Också vid utformningen av reglerna
om förfarandet inför rådet har rättssäkerhetssynpunkten beaktats. En
ytterligare rättssäkerhetsgaranti ligger slutligen i att enligt marknadsföringslagen
frågor om utdömande av vite som rådet har förelagt med stöd av
generalklausulen skall prövas av allmän domstol. Med hänsyn till anförda
omständigheter anser utskottet i likhet med departementschefen att det inte
finns skäl att öppna någon möjlighet att föra talan mot marknadsrådets
beslut vare sig i ärenden enligt konkurrensbegränsningslagen eller i ärenden
rörande generalklausulen i lagen om otillbörlig marknadsföring.

På grund av vad sålunda anförts bör motionerna I: 1171 och II: 1380, såvitt
avser yrkandet under punkt B 2, samt motionerna I: 1172 och II: 1379
i förevarande del liksom motionen II: 1378 inte vinna bifall.

C. Övriga lagförslag

De lagförslag, som ej berörts i det föregående, föranleder inte något uttalande
från utskottets sida.

D. Frågor om nordisk enhetlighet på marknadsföringsområdet m. m.

Arbetet på en revision av 1931 års lag om illojal konkurrens har såsom

framgår av den föregående redogörelsen (s. 28 f.) på utredningsstadiet bedrivits
i samarbete med motsvarande utredningar i Danmark, Finland och
Norge. Det av utredningen framlagda lagförslaget innehåller dels en generalklausul
mot ohederliga konkurrensåtgärder, dels särskilda bestämmelser
om vilseledande reklam in. m., om företagsspioneri och missbruk av företagshemligheter
m. m. samt om bestickning och tagande av muta i näringsverksamhet.
Förevarande proposition behandlar emellertid endast frågor
som rör reklam och marknadsföring. Det i dessa hänseenden framlagda
lagförslaget skiljer sig från motsvarande förslag i de övriga nordiska länderna.
Skiljaktigheterna är främst betingade av att man i de övriga nor -

92 Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

diska länderna för närvarande inte är beredd att ge konsumentintresset den
dominerande plats och vidta sådana åtgärder i fråga om lagstiftningen och
funktionssystemets administration som man i vårt land vill förorda.

I motionerna 1:1171 av herrar Brundin och Ingvar Andersson samt
II: 1380 av fru Sundberg m. fl. yrkas dels under punkt A 1 att förslag skyndsamt
utarbetas och föreläggs riksdagen angående revision av lagstiftningen
även beträffande andra former av otillbörlig konkurrens än otillbörlig marknadsföring,
dels under punkt A 2 att åtgärder vidtas för att säkerställa
största möjliga nordiska enhetlighet i rättstillämpningen i fråga om otillbörlig
marknadsföring. Till grund för yrkandena åberopar motionärerna
bl. a. att lagstiftningsarbetet inom näringsrätten, exempelvis beträffande
köp, avtal, varumärken m. m., av ålder syftat till nordisk rättslikhet. Det är
därför beklagligt anser motionärerna, att lagförslaget radikalt bryter denna
nordiska lagstiftningstradition, dels genom att endast reglera otillbörlig
marknadsföring medan övriga delar av den otillbörliga konkurrensen lämnas
därhän, dels genom förslagen till organisatoriska lösningar. Motionärerna
befarar att den svenska särlösningen kan få negativa återverkningar
på det nordiska samarbetet.

Departementschefen har ansett att man i sak kan hysa viss tvekan beträffande
de nyheter som utredningen har föreslagit rörande företagshemligheter
in. m. samt alt frågorna i vart fall kräver ytterligare belysning innan
de slutgiltigt kan bedömas. Frågan om nya regler till skydd för företagshemligheter
sägs sålunda sammanhänga med frågan om konkurrensklausuler
i anställningsavtal. Även de av utredningen föreslagna reglerna om bestickning
och tagande av muta är beroende av fortsatt utredning på angränsade
områden. Departementschefen erinrar också om att ämbetsansvarskommittén
i sitt betänkande »Ämbetsansvaret» (SOU 1969:20) uttalat
sympati för tanken på en allmän regel om bestickning och tagande av
muta som skulle täcka både den offentliga och den privata sektorn. En sådan
regel skulle ha sin naturliga plats i brottsbalken och inte i en konkurrens-
eller marknadsföringslag. Mot denna bakgrund har departementschefen
kommit till den uppfattningen att man för närvarande bör låta de bestämmelser
i 1931 års lag om illojal konkurrens, som rör yrkeshemligheter,
mutor och bestickning, fortleva oförändrade. Utskottet ansluter sig till denna
bedömning.

Självfallet skulle nordisk rättslikhet på det nu aktuella området i och för
sig vara av praktiskt värde. Sålunda är det för den som planerar en marknadsföringskampanj
i flera nordiska länder värdefullt om han kan utgå
från att de materiella reglerna i stort sett är desamma i alla länder som
berörs av kampanjen. Att anpassa marknadsföringsåtgärder efter skiftande
krav på olika håll komplicerar och fördyrar planeringen. Såsom departementschefen
framhållit spelar det däremot inte lika stor roll för företagaren
om formerna för ingripande mot otillåtna marknadsföringsåtgärder va -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970 93

rierar från ett land till ett annat. Synen på vilka marknadsföringsåtgärder
som bör vara tillåtna är någorlunda enhetlig i de nordiska länderna. Såsom
departementschefen framhållit väger intresset av identiskt lika lagregler
och likartade administrativa system inom Norden inte så tungt att vi i Sverige
bör avstå från att konstruera en ny lag och en ny administration på
det sätt som fordras för att konsumentintressena skall bli tillräckligt väl
tillgodosedda. Det kan vidare enligt utskottets mening förutsättas att de pågående
strävandena att få till stånd ett intimare ekonomiskt samarbete
mellan de nordiska länderna medför att rättsutvecklingen i fråga om otillbörlig
marknadsföring kommer att följas med uppmärksamhet samt att, i
den mån så befinns erforderligt, åtgärder vidtas för att säkerställa största
möjliga nordiska enhetlighet i rättstillämpningen.

På grund av vad sålunda anförts bör motionerna I: 1171 och II: 1380 såvitt
avser yrkandena under punkterna A 1 och A 2 inte vinna bifall.

Utskottet hemställer

A. att riksdagen med avslag på motionerna I: 1172 och
II: 1379, såvitt avser rätt att föra talan om förbud enligt 1 §
i det vid propositionen nr 57 fogade förslaget till lag om
otillbörlig marknadsföring, antager 6 § i lagförslaget;

B. att riksdagen med avslag på motionen I: 1173 samt
motionerna I: 1171 och II: 1380, såvitt avser den föreslagna
lagstiftningens förhållande till tryckfriheten, bifaller propositionen
i denna del;

C. att riksdagen med avslag på motionerna I: 1139 och
II: 1336 bifaller propositionens förslag i fråga om marknadsrådets
rättsliga funktioner;

D. att riksdagen med avslag på motionerna I: 1171 och
II: 1380 samt I: 1172 och II: 1379, samtliga såvitt avser frågan
om rätt att föra talan mot marknadsrådets beslut, antager
2 § i förslaget om lag om marknadsråd m. m.;

E. att riksdagen antager de i propositionen under 1)—7)
angivna lagförslagen i de delar som ej omfattas av hemställan
under A—D;

F. att motionen 1:835 samt motionerna I: 1171 och
II: 1380, såvitt avser ekonomiskt förtal, inte föranleder
någon riksdagens åtgärd;

G. att dels motionerna I: 1171 och II: 1380 samt I: 1172
och II: 1379, samtliga såvitt avser frågan om rätt att föra
talan mot marknadsrådets beslut och i den mån de ej kan
anses besvarade genom vad utskottet hemställt under D,
dels motionen II: 1378 inte föranleder någon riksdagens åtgärd;
samt

H. att följande motioner, nämligen

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

1. I: 235 och II: 272, såvitt nu är i fråga;

2. I: 1131 och II: 1327;

3. I: 1171 och II: 1380; samt

4. I: 1173;

i vad de ej kan anses besvarade genom vad utskottet ovan
anfört och hemställt inte föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 12 maj 1970

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK GREBÄCK

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Göran KarlsSon (s)*, Svante Kristiansson
(s)*, Åkesson (fp)*, Knut Johansson (s)*, Ebbe Ohlsson (m), Ferdinand
Nilsson (ep)*, fru Landberg (s) och herr Skagerlund (fp)*;

från andra kammaren, herrar Grebäck (ep), Svenning (s), Tobé (fp)*„
Wachtmeister (in), Hugosson (s), Johnsson i Blentarp (s)*, Sörenson (sjödi
Josefson i Arrie (ep).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer

Vid C i utskottets hemställan

I. beträffande marknadsrådets rättsliga funktioner av herrar Grebäck
(ep), Åkesson (fp), Ebbe Ohlsson (m), Skagerlund (fp), Tobé (fp), Wachtmeister
(m) och Josefson i Arrie (ep), vilka ansett

att det avsnitt av utlåtandet på s. 90 som börjar med orden »Såsom departementschefen»
och som slutar med orden »därför avslås» bort ha följande
lydelse.

Även om principiella invändningar kan resas mot förfaringssättet att ur
den allmänna rättskipningen bryta ut vissa uppgiftsområden med motivering
att allmänna åklagare och domstolar icke kan anses ha tillräcklig erfarenhet
av förhållandena inom respektive områden, finner sig utskottet icke
kunna biträda i motionerna I: 1139 och II: 1336 framställt yrkande att de
rättsliga funktioner som föreslås tillkomma marknadsrådet i stället skall
utövas av de allmänna domstolarna. Med den sammansättning som marknadsrådet
enligt lagförslaget skall ha kommer nämligen rådet enligt utskottets
mening att vara väl ägnat att fylla sina uppgifter på området. Sammansättningen
kan också — såsom departementschefen påpekar — förväntas;

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

skapa garantier för enhetlig praxis och en rättstillämpning som omfattas
med förtroende av alla berörda parter. De i nämnda motioner framförda
farhågorna för att rådet skulle låta sig påverkas av ovidkommande opinioner
saknar därför fog. Självfallet är det — som påpekas i motionerna •— önskvärt
att rättsutvecklingen på området utvecklas efter enhetliga linjer inom
Norden.

Vid F i utskottets hemställan

II. beträffande frågan om utredning rörande ekonomiskt förtal och förtal
mot juridiska personer m. m. av herrar Ebbe Ohlsson (m) och Wachtmeister
(m), vilka ansett

dels att det avsnitt av utlåtandet på s. 88 som börjar med orden »Utskottet
delar» och som slutar med orden »anses påkallad» bort ha följande lydelse.

Utskottet finner att de skäl som motionärerna åberopat som stöd för sin
begäran om förnyad utredning av frågan om ekonomiskt förtal och förtal
mot juridiska personer är bärande. Utskottet tillstyrker därför att riksdagen
i anledning av motionerna I: 835 samt I: 1171 och II: 1380, såvitt avser
yrkandet under A 3, hos Kungl. Maj :t hemställer om sådan utredning.

dels att utskottet bort hemställa

att riksdagen i anledning av motionen I: 835 samt motionerna
I: 1171 och II: 1380 hos Kungl. Maj:t hemställer om
utredning av frågan om ekonomiskt förtal och förtal mot
juridiska personer.

Vid G i utskottets hemställan

III. beträffande frågan om rätt att föra talan mot marknadsrådets beslut
av herrar Grebäck (ep), Åkesson (fp), Ebbe Ohlsson (in), Skagerlund (fp),
Tobé (fp), Wachtmeister (m) och Josefson i Arrie (ep), vilka ansett

dels att det avsnitt av utlåtandet som på s. 91 börjar med orden »I likhet
med» och som slutar med orden »vinna bifall» bort ha följande lydelse.

De beslut som marknadsrådet har att fatta kan i åtskilliga fall komma
att få en mycket stor ekonomisk räckvidd. Med hänsyn härtill och till vikten
av att befästa rättssäkerheten vid behandlingen av marknadsföringsmålen
finner utskottet det önskvärt att möjlighet ges till överklagande av marknadsrådets
beslut. Sådan möjlighet är inte heller främmande för andra områden
av den administrativa processen. Någon utredning föreligger inte om
lämplig prövningsinstans över marknadsrådet. På grund av det anförda är
det enligt utskottets mening angeläget att det snarast möjligt utarbetas och
för riksdagen framläggs förslag till instansordning i marknadsföringsmål
som ger möjlighet till överprövning av marknadsrådets beslut.

96 Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1970

dels att utskottet bort hemställa

att riksdagen i anledning av motionerna I: 1171 och
II: 1380, motionerna I: 1172 och II: 1379 samt motionen
11:1378 ger Kungl. Maj :t till känna vad utskottet anfört
angående rätt att föra talan mot marknadsrådets beslut.

ESSELTE TRYCK, STHLM 70
014244