Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964 (Utlåtande 1964:L3u41 - höst l3u)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964

Nr 41

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till naturvårdslag m. m., dels i ämnet väckta motioner,
dels ock väckta motioner om skärpta bestämmelser
mot nedskräpning i naturen, om förbud mot
missprgdande reklam invid vägarna samt angående
grunderna för ersättning av statsmedel enligt strandlagen.

Genom en den 10 april 1964 dagtecknad proposition, nr 148, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) naturvårdslag,

2) lag angående ändrad lydelse av 1 och 108 §''§ lagen den 12 maj 1917
(nr 189) om expropriation samt

3) lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385).

Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom propositionen framläggs förslag till ny naturvårdslag, som skall
ersätta naturskyddslagen, strandlagen och vissa regler i byggnadslagen.

Ett nytt institut, naturreservat, skall kunna användas både för att bevara
vetenskapligt och kulturellt värdefulla naturområden och för att tillgodose
behovet av mark för allmänhetens friluftsliv. Beslut om bildande av
naturreservat meddelas av länsstyrelsen. Därvid skall föreskrivas de inskränkningar
i förfoganderätten över fastighet som erfordras för att trygga
ändamålet med reservatet. Om för ändamålet krävs att särskilda åtgärder
vidtas inom reservatet, kan länsstyrelsen förplikta ägaren att tåla sådant
intrång.

För att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv
skall länsstyrelsen kunna förordna att visst strandområde skall vara
strandskyddsområde. Inom sådant område skall bebyggelsen kontrolleras
på huvudsakligen samma sätt som enligt strandlagen. Härjämte ges möjlighet
att ingripa mot andra anläggningar som inskränker allmänhetens rörelsefrihet
inom området.

1 Bihang till riksdagens protokoll 196b. 9 saml. 3 and. Nr 11

Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 196i

Till skydd för landskapsbilden införs allmänt tillståndstvång för täkt av
sten, grus, sand och lera för annat ändamål än markinnehavarens husbehov.
Länsstyrelsen får därjämte befogenhet att förordna om lokalt tillståndstvång
för byggnader, upplag och andra arbetsföretag. Också beträffande
reklamanordningar i naturen införs i princip allmänt tillståndstvång. Bestämmelserna
om nedskräpning i naturen skärps.

Lagförslaget innehåller vidare ersättningsbestämmelser i huvudsak utformade
efter mönster av motsvarande regler i naturskyddslagen, strandlagen
och byggnadslagen. Vid vägran av tillstånd till täkt, som är underkastad
det allmänna tillståndstvånget, skall markens värde vid tiden för lagens
ikraftträdande vara avgörande för ersättningsberäkningen.

Motioner

I samband med propositionen har utskottet behandlat dels i anledning av
densamma väckta motioner dels vissa till lagutskott hänvisade fristående
motioner enligt följande.

I anledning av propositionen väckta motioner

a) Likalydande motionerna I: 822 av herr Hjorth m. fl. och II: 1011 av
herr Ekström i Iggesund m. fl., i vilka hemställes

»i första hand,

A. 1) att riksdagen vid behandling av Kungl. Maj:ts proposition nr 148
med förslag till naturvårdslag m. m. måtte besluta om sådan ändring i lagens
ersättningsbestämmelser att icke förnyelsebara naturtillgångar, främst
jord- och bergmaterial, i ersättningshänseende ges en liknande rättslig ställning
som vattendrag och fasta fornlämningar — varvid möjligheten att, om
så behövs, tvångsvis skapa samfälligheter bör beaktas — samt

2) att vederbörande utskott måtte utarbeta de förslag till författningstext
som erfordras enligt yrkandena ovan.

B. Om riksdagen icke bifaller ovanstående hemställan, hemställer vi att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller om en översyn av naturvårdslagens
ersättningsbestämmelser under beaktande av ovan anförda synpunkter»
;

b) likalydande motionerna I: 823 av herr Weibull in. fl. och II: 1012 av
herr Stiernstedt m. fl., i vilka hemställes

»att riksdagen vid behandlingen av proposition nr 148 måtte beakta vad
som i motionen anförts och uppdraga åt vederbörande utskott att i lagtexten
vidtaga erforderliga ändringar för tillgodoseendet av motionens syften»;

Tredje lagutskottets utlåtande nr åt år 1964- 3

c) likalydande motionerna 1:828 av herr Geijer, Lennart, och 11:1019
av herr Ekström i Iggesund, i vilka hemställes

»att riksdagen måtte

1. för sin del antaga det genom propositionen nr 148 framlagda förslaget
till naturvårdslag med sådan ändring av lagtexten att

a) däri enligt utredningsförslaget 28 § införes en allmän hänsynsregel
rörande uppträdandet i naturen,

b) av 16 § andra stycket framgår vilka slag av anläggningar som avses
med stadgandet,

c) ersättning till ägare av byggnad för sådan åtgärd som avses i 21 § kan
utgå av allmänna medel,

varvid vederbörande utskott förutsättes utarbeta erforderlig lagtext;

2. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om

a) sådan utformning av blivande tillämpningsföreskrifter till naturvårdslagen
att i motionen framförda synpunkter rörande lagens tillämpning blir
beaktade,

b) skyndsam utredning om den s. k. allemansrätten,

c) utfärdande av föreskrifter om tillämpning av lagen den 30 juni 1947
om uppsikt å jordbruk på sätt som tillgodoser naturvårdsintresset»;

d) motionen I: 829 av herr Lager, i vilken hemställes

»att 23 och 24 §§ i nämnda lagförslag ges en sådan utformning att skyldighet
föreligger för markägare att rensa sina marker från gammal taggtråd,
samt att utskottet vidtar de därav betingade ändringarna i lagtexten»;

e) likalydande motionerna 1:830 av herr Svedberg, Lage, m. fl. och
II: 1020 av herrar Gustafsson i Skellefteå och Nilsson i Tvärålund, i vilka
hemställes

»att riksdagen i samband med behandling av propositionen nr 148 måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om att ledningen för den
svenska jakten lägges på statens naturvårdsnämnd»;

f) motionen II: 1021 av herr Lundberg, i vilken hemställes

»att riksdagen med beaktande av anförda synpunkter måtte besluta godkänna
Kungl. Maj :ts proposition nr 148 med de ändringar i förslag till naturvårdslag
som nedan föreslås:

4 § I syfte att bevara större sammanhängande område av viss landskapstyp
i dess naturliga tillstånd eller i väsentligen oförändrat skick kan kronan
och större markägare tillhörig mark avsättas till nationalpark.

6 § Enligt 5 § meddelade föreskrifter kan i vissa fall lända till inskränkning
i redan uppkommen enskild rätt.

Ej heller skola sådana föreskrifter i större omfattning föranleda inskränkning
i lapparnas medgivna rättigheter ...

7 § Ordet ''väsentlig’ i tredje raden utgår.

11 § ''Med högst tre år’ utgår.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4? år 196i

15 § Andra stycket: Strandskyddsområde skall omfatta land- och vattenområde
inom det avstånd från strandlinjen som prövas erforderligt med
hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall, dock högst i 000 meter
från nämnda linje vid normalt medelvattenstånd.

Strandskyddsområde kan om starka skäl föreligga omfatta område som
ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan.

25 §, 26, 27, 28, 29, 30 och 33 §§ samt 33, 34, 35 och 36 §§ sammanföres
till en och gives följande lydelse:

Medföra föreskrifter enligt 8 eller 9 § sådan inskränkning i rätten att bebygga
mark, att ägaren kan använda marken allenast på sätt som står i uppenbart
missförhållande till dess tidigare värde, eller tillskyndas honom eljest
genom sådana föreskrifter avsevärt men, är han berättigad till att kronan
inköper markområdet till ett pris ej överstigande dubbla taxeringsvärdet
som genomsnittligt gällt under de senaste 10 åren.

45 §, andra stycket, utgår.

att utskottet företar den nummerändring av paragraferna som vid bifall
av förslagen blir nödvändig, samt

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer att Kungl. Maj :t måtte
vidtaga eller till riksdagen inkomma med förslag till erforderliga åtgärder
för att domänstyrelsen, landsting och kommuner skall givas förtur till
inköp av mark- och sjöområden för att säkra tomt- och fritidsmark och
hindra markspekulation, samt giva lantbruksnämnderna till uppgift att
även inköpa mark åt stat, landsting och kommuner lämplig till bostads- och
fritidsändamål»;

g) likalydande motionerna I: 834 av herr Andersson, Torsten, m. fl., och
II: 1027 av herr Hansson i Skegrie m. fl., i vilka hemställes

»A. att riksdagen vid sin behandling av proposition nr 148 måtte besluta
att det i propositionen framlagda förslaget till naturvårdslag skall erhålla
den ändrade lydelse som framgår av de i motionen framförda förslagen rörande
16, 17, 18, 26, 29, 32, 33 och 35 §§,

att vederbörande utskott måtte utarbeta härför erforderligt författningsförslag,
samt

B. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla

a) att avsättande av naturreservat eller annan naturvårdsåtgärd av liknande
omfattning ej må beslutas utan hörande av vederbörande kommun,

b) att vid avsättande av naturreservat möjligheterna att kompensera
markägare genom tillskott av ny mark och genom bytesförfarande främst
med domänverket måtte tillvaratagas,

c) att frågan om vilken myndighet som skall ha ansvaret för undanröjande
av nedskräpning och uppsnyggning av nedskräpningsplats i den händelse
den som vållat nedskräpningen ej kan uppspåras skyndsamt måtte
prövas och förslag i ärendet föreläggas riksdagen snarast möjligt»;

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964 5

h) likalydande motionerna I: 835 av herr Lundström m. fl. och II: 1028
av herr Nyberg m. fl., i vilka hemställes

>1. att riksdagen vid behandling av proposition nr 148 måtte besluta att

a) täkt av sten, grus, sand eller lera av ringa omfattning må ske utan
länsstyrelsens tillstånd,

b) tillstånd enligt 21 § naturskyddslagen, i de fall tillståndet förenats
med föreskrifter enligt samma lagrum, för sin giltighet efter naturvårdslagens
ikraftträdande må göras beroende av att säkerhet ställes för fullgörande
av sålunda föreskrivna åtgärder,

c) den, som enligt propositionen äger rätt att väcka talan mot kronan
hos expropriationsdomstol, må göra detta inom två år från det laga kraft
åkommit det beslut varå anspråket grundas,

d) rätt att väcka talan om ersättning enligt propositionens 28 § icke begränsas
i tiden,

e) Konungen äger bestämma att myndighet eller organisation, som prövas
lämplig därtill, må föra talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag
eller med stöd därav meddelade bestämmelser samt

att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till erforderlig lagtext.

II. att utskottet måtte beakta vad i motionen anförts angående tillämpningen
av de föreslagna ersättningsbestämmelserna, kostnaderna för underhåll
av naturreservat, talerätten för enskild samt angående tillämpningen
av den föreslagna lagstiftningen i övrigt»;

i) likalydande motionerna I: 836 av herr Virgin m. fl. och II: 1026 av
herr Bohman m. fl., i vilka hemställes

»att riksdagen måtte dels besluta vidtaga de ändringar i Kungl. Maj :ts
proposition nr 148 som närmare angivits i motionen dels i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad i motionen anförs om underlättandet för
markägare att genom kompletteringsförvärv av mark upprätthålla berörda
fastighets produktionskapacitet samt att vederbörande riksdagsutskott utarbetar
härav betingade ändringar av lagtexten»;

j) motionen II: 1029 av herr Wachtmeister, i vilken hemställes

»att riksdagen måtte besluta att i Kungl. Maj :ts proposition nr 148 giva
14 § 1 stycket följande tillägg:

Ändock att fara för utrotning eller plundring ej föreligger, äger Konungen
eller den myndighet, Konungen bestämmer, meddela sådant förbud, avseende
viss eller vissa växtarters salubjudande och försäljning».

Beträffande skälen för motionärernas yrkanden hänvisas, i den mån redogörelse
ej lämnas nedan, till motionerna 1:822, 1:823, 11:1019, 1:829,
I: 830, II: 1021, II: 1026, II: 1027, II: 1028 och II: 1029.

Tredje lagutskottets utlåtande nr åt år 196å

Fristående motioner

a) Likalydande motionerna 1:43 av herr Carlsson, Eric, och 11:54 av
herr Börjesson i Falköping m. fl., i vilka hemställes »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam prövning av frågan om
skärpta bestämmelser till skydd mot nedskräpning i naturen»;

b) motionen 11:452 av herrar Nilsson i Lönsboda och Carlsson i Huskvarna,
vari hemställes »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om förslag till lagstiftning som innebär förbud mot reklam genom
affischering eller målning på bergväggar, klippor, konstarbeten inom
vägområdet, mjölkbryggor, rastkurar o. d., ävensom på körbanans beläggning»;
samt

c) likalydande motionerna 1: 605 av herrar Isacson och Sveningsson och
II. 738 av herr Hedin m. fl., i vilka hemställes »att riksdagen måtte antaga
följande

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 3 § strandlagen den 30 maj 1952 (nr 382)

Härigenom förordnas, att 3 § strandlagen den 30 maj 1952 (nr 382)
skall erhålla följande ändrade lydelse:

3 §•

Har ansökan om tillstånd till bebyggelse av fastighet, som helt eller delvis
omfattas av förordnande enligt 1 §, icke bifallits och kan till följd härav
fastigheten, till den del dess utnyttjande inom eller utom området för
förordnandet påverkas av att bebyggelserätten sålunda inskränkts, av ägaren
användas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till
värdet av nämnda del vid den tidpunkt, då ansökan om tillstånd till bebyggelse
avslogs, är ägaren berättigad till ersättning av kronan för den
skada han härigenom lider. Detsamma gäller om innehavare av sådan
nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten som upplåtits innan
förordnandet meddelades.

Fiågan huruvida------ — förordnandets meddelande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1964».

Beträffande skälen för motionärernas yrkanden hänvisas, i den mån redogörelse
ej lämnas nedan, till motionerna 11:54, 11:452 och II: 738.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964

Propositionens tillkomst

Rörande propositionens tillkomsthistoria anför föredragande departementschefen,
statsrådet Holmqvist, vid lagrådsremissen följande.

Genom beslut den 14 oktober 1960 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för
jordbruksdepartementet att tillkalla en utredningsman för att verkställa utredning
angående naturskyddslagstiftningen, m. m. Med stöd av detta bemyndigande
tillkallades den 21 oktober 1960 såsom utredningsman numera
generaldirektören och chefen för lantbruksstyrelsen J. B. Lundgren. Såsom
experter har biträtt länsarkitekten E. L. Borg, revisionssekreteraren L. A.
Delin, överjägmästaren F. H. Ebeling, intendenten L.-E. Esping, överdirektören
G. V. Hall, överlantmätaren N. R. Kvarby, riksdagsmannen I. R. Lassinantti,
planeringsdirektören J. V. Norrby, verkställande direktören H. Sehlin,
professorn H. M. Sjörs och landsantikvarien G. A. E. Westin.

Genom beslut den 30 juni 1961 uppdrog Kungl. Maj:t åt utredningen att
jämväl företa en översyn av 1952 års strandlag.

Utredningen, som antagit namnet 1960 års naturvårdsutredning, har till
fullgörande av sina uppdrag avlämnat ett den 21 augusti 1962 dagtecknat
betänkande angående naturen och samhället (SOU 1962: 36).

över betänkandet har — i vissa fall efter hörande av underlydande och
andra organ — remissyttranden avgetts av statskontoret, domänstyrelsen,
skogsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, riksantikvarieämbetet, byggnadsstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
järnvägsstyrelsen, kammarkollegiet, fiskeristyrelsen, vattenvårdsnämnden,
naturvårdsdelegationen, statens fritidsnämnd, Sveriges geologiska undersökning,
hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige,
vattenöverdomstolen, viltforskningsrådet, kommerskollegium, lantbrukshögskolan,
statens tekniska forskningsråd, statens naturvetenskapliga forskningsråd,
överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, 1960 års vägsakkunniga,
bilskrolningsutredningen, utredningen angående riksantikvarieämbetets
organisation, expropriationsutredningen, 1949 års jaktutredning, vattenvårdskommittén,
Vetenskapsakademien, Skogs- och lantbruksakademien, Ingeniörsvetenskapsakademien,
Nordiska museet, Svenska naturskyddsföreningen,
Samfundet för hembygdsvård, Landsorganisationen i Sverige, Sveriges
akademikers centralorganisation, Tjänstemännens centralorganisation,
Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet, Svenska
landstingsförbundet, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens
folk (RLF), Sveriges skogsägareförbund, Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund, Svenska turistföreningen, Reso, Sveriges riksidrottsförbund,
Skid- och friluftsfrämjandet, Svenska fjällklubben, Svenska jägareförbundet,
Fritidsfiskets samarbetsnämnd, Kungl. Svenska Segelsällskapet,

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964

Svenska kryssarklubben, Sveriges motorbåtsunion, Cykel- och mopedfrämjandet,
Motormännens riksförbund, Kungi. Automobilklubben, Motorförarnas
helnykterhetsförbund, Grus- och makadamföreningen, Svenska vägföreningen,
Svenska vattenkraftföreningen, Svenska elverksföreningen, Sveriges
industriförbund, Samernas riksförbund, Landsantikvarieorganisationernas
samarbetsråd, Svenska teknologföreningen, Sveriges bilskrotares riksförbund,
Svenska annonsörers förening, Svenska försäljnings- och reklamförbundet,
Svenska byggnadsindustriförbundet, Svenska byggnadsentreprenörföreningen,
Svenska väg- och vattenbyggarnas arbetsgivareförbund samt
Föreningen för samhällsplanering.

I anledning av betänkandet har vidare skrifter inkommit från Sveriges
stenindustriförbund, Sveriges ornitologiska förening, ARE-bolagen, Svenska
arkitekters riksförbund, Torvströfabrikernas centralförening, Affischeringsföretagens
förening, Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund, Svenska
väg- och vattenbyggares riksförbund, Sveriges fröodlareförbund, Näringslivets
byggnadsdelegation, Jägarnas riksförbund, Distriktsingenjörers förening,
Föreningen för vattenhygien, Sveriges jordägareförbund, Håbo kommunalfullmäktige,
Östergötlands hembygdsdistrikt samt jägmästaren Otto
Rittner.

På grundval av betänkandet framlades vid 1963 års riksdag proposition
(1963: 71) angående riktlinjer och organisation för den statliga naturvårdsverksamheten
m. m. Propositionen bifölls av riksdagen (JoU 11, rskr 139).
I min anmälan till statsrådsprotokollet av berörda fråga förutskickade jag
att jag senare ämnade återkomma till ett av utredningen framlagt förslag
om ny lagstiftning på naturvårdens område. Jag anhåller nu att få uppta
detta ärende till behandling.

Gällande bestämmelser

Den centrala lagstiftningen på naturvårdens område innefattas i naturskyddslagen
den 21 november 1952 (nr 688). Närmare bestämmelser rörande
lagens tillämpning har intagits i kungörelse den 30 december 1952 (nr
821). Expropriationslagen den 12 maj 1917 (nr 189) innehåller i 1 § punkt
11 och 108 § första stycket bestämmelser om expropriation för bevarande av
område sasom nationalpark eller naturminne. Regler av stor betydelse för
den sociala naturvården återfinnes i strandlagen den 30 maj 1952 (nr 382).

Frågor rörande naturens skydd och vård behandlas även i annan lagstiftning,
bl. a. i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385) och byggnadsstadgan
den 30 december 1959 (nr 612). Byggnadsstadgan liksom allmänna ordningsstadgan
den 14 december 1956 (nr 617) och lagen om allmänna vägar
den 30 juni 1943 (nr 431) innehåller även vissa bestämmelser av naturvårdskaraktär
om skyltar och reklamanordningar. Betydelsefulla stadgan -

Tredje lagutskottets utlåtande nr it år 196i

den i förevarande hänseende finnes också i vattenlagen den 28 juni 1918
(nr 523). Regler till skydd för djurlivet finnes förutom i naturskyddslagen
också i jakt- och fiskelagstiftningen.

En redogörelse för innehållet i nämnda författningar har intagits i propositionen
s. 16—24.

Lagstiftningens huvudgrunder

I propositionen redogöres för huvudgrunderna i utredningens lagförslag
och yttrandena däröver å s. 26—34.

Departementschefen. För att naturvårdsarbetet med framgång skall kunna
bedrivas enligt de av statsmakterna år 1963 antagna riktlinjerna erfordras,
vid sidan av den då beslutade upprustningen i organisatoriskt avseende,
att naturvården erhåller ett starkare stöd i lagstiftningen än för närvarande.
Såsom särskilt angelägna framstår härvidlag vissa reformer på den sociala
naturvårdens och på landskapsvårdens områden. Även i andra hänseenden
behöver lagstiftningen anpassas så, att den kan bättre tjäna en aktiverad
naturvårdspolitik. Med beaktande härav har 1960 års naturvårdsutredning
framlagt förslag till ny naturvårdslag. Framträdande nyheter i förslaget
är att reglerna i strandlagen samt 86 och 122 §§ byggnadslagen i samordningssyfte
överförts till naturvårdslagen och att samhällets möjligheter
att avsätta mark för friluftsändamål avsevärt förbättrats samt att allmänt
tillståndstvång införts för täkt av grus och dylika material.

Såsom utredningen påpekat tjänar den bebyggelsekontroll, som regleras i
strandlagen, samt delvis också den, som avses i 86 och 122 §§ byggnadslagen,
liknande eller samma naturvårdsintressen som den nu gällande naturskyddslagen.
Det är givetvis önskvärt att reglerna på ifrågavarande område
så långt möjligt är enhetligt utformade i såväl materiellt som formellt hänseende.
Vissa remissorgan har ifrågasatt om inte förevarande bestämmelser
angående bebyggelsereglering har sin rätta plats i byggnadslagstiftningen.
Denna är emellertid väsentligen avsedd för reglering av tätbebyggelse.
Så länge det inte finns någon generell lagstiftning rörande samhällsplaneringen,
synes det därför ändamålsenligast att de regler, vilkas syfte är att
hindra från naturvårdssynpunkt olämplig bebyggelse, med vissa modifikationer
sammanförs i speciallagstiftningen för naturvården.

I det av statsmakterna godkända principprogrammet för naturvårdsverksamheten
intar säkerställandet av naturområden en framskjuten plats. I
programmet betonas vikten av att inte blott bevara vetenskapligt och kulturellt
värdefulla naturområden utan även tillgodose det från social synpunkt
angelägna behovet av mark för rekreation och friluftsliv. Vidare framhålls
att sådana åtgärder, som erfordras för att naturen alltjämt skall kunna användas
till rekreation för den stora allmänheten, måste vara ett utomordent -

10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964

ligt viktigt inslag i naturvårdspolitiken och att denna sociala sida av naturvården
helt bör jämställas med den kulturellt och vetenskapligt betonade
sidan. Naturvården kan nämligen inte ses som ett självändamål utan syftar
ytterst till att tillfredsställa mänskliga behov, såsom vetenskaplig forskning,
ostörd upplevelse av vacker natur och stärkande friluftsliv i därför lämpad
miljö. Även åtgärder i syfte att säkerställa naturområden för sistnämnda
ändamål bör sålunda inrymmas under begreppet naturvård.

Behovet att kunna säkerställa naturområden har utredningen velat tillgodose
genom två skilda institut, nationalpark och naturreservat. Nationalparker
skall enligt utredningen representera en högre skyddsnivå och kunna
tillskapas efter huvudsakligen samma grunder som för närvarande. Naturreservat
är ett mera flexibelt institut, avsett att ersätta naturskyddslagens
naturminne, såvitt därmed huvudsakligen åsyftas skydd för markområde,
och naturpark. Denna konstruktion torde böra godtas.

Institutet naturreservat ger möjligheter att upprätthålla balans mellan de
vetenskapligt-kulturella och de sociala naturvårdssträvandena. Mycket ofta
kan det befinnas ändamålsenligt att avsätta områden inom vilka båda dessa
sidor av naturvården tillgodoses samtidigt. Det synes därför mindre lämpligt
att, såsom vissa remissorgan ifrågasatt, i stället för den enhetliga benämningen
naturreservat använda skilda beteckningar alltefter det huvudsakliga
ändamålet med visst naturområde.

Vid avsättande av naturreservat bör givetvis, liksom vid övriga naturvårdsåtgärder,
i första hand eftersträvas att träffa överenskommelser med
berörda markägare. Som en sista utväg bör dock lagen ge möjlighet att handla
även utan ägarens samtycke. Så är fallet redan nu i fråga om naturminne
men endast undantagsvis beträffande naturpark. Detta tillbakasättande av
den sociala naturvården kan, såsom utredningen funnit, inte längre anses
försvarligt.

Med nuvarande bestämmelser och resurser på landskapsvårdens område
har det icke varit möjligt att hindra att täkter av grus och annat material
i stor omfattning upptas planlöst och på ett för landskapsbilden förödande
sätt. En av naturvårdens angelägnaste uppgifter är att genom lokalisering
och planläggning av täktverksamheten hejda denna oroväckande utveckling.
Utredningens förslag att för detta ändamål införa generell tillståndsplikt för
all täktverksamhet av någon betydenhet har vunnit stark anslutning bland
remissinstanserna. Även jag biträder förslaget i det väsentliga. Samtidigt vill
jag dock understryka vikten av att tillståndstvånget inte i onödan medför
hinder eller fördyring för grusförsörjningen. Reglerna bör sålunda utformas
under största möjliga hänsynstagande till näringslivets och vägväsendets
intresse av ett enkelt och smidigt förfarande.

För att naturvårdsverksamheten skall kunna bedrivas efter de år 1963
antagna riktlinjerna finner jag vidare erforderligt att nuvarande regler rörande
arbetsföretag i allmänhet, utomhusreklam och nedskräpning i natu -

Tredje lagutskottets utlåtande nr ål år 196å

ren skärps i den riktning utredningen föreslagit. Även i vissa andra avseenden
krävs en anpassning av lagstiftningen till de moderna naturvårdssträvandena.

Reformer efter de huvudlinjer som nu antytts kräver tämligen omfattande
lagändringar. Delvis betingas dessa av behovet av enhetliga ersättningsregler.
I likhet med utredningen anser jag det lämpligast att naturskyddslagen
ersätts med en ny lag, vilken med hänsyn till den aktiva naturvård,
som den är avsedd att möjliggöra, bör benämnas naturvårdslag.

A. LAGFÖRSLAGEN

1. Förslag till naturvårdslag

Den följande framställningen avser endast de bestämmelser som med hänsyn
till motionernas innehåll ansetts böra särskilt belysas.

Naturreservat

7—10 §.§.

Propositionen. Se s. 41—47 och 147—148. Departementschefen anför bl. a.
följande.

I fråga om de grunder, efter vilka naturreservat bör utväljas, delar jag i
stort sett utredningens uppfattning. Härutinnan åsyftas inte någon väsentlig
ändring i vad som gäller redan nu beträffande naturminnesområden och
naturparker. Lagtexten synes därför kunna avfattas i närmare anslutning
till naturskyddslagen än utredningen gjort. I enlighet härmed har förutsättningen
för bildande av naturreservat i 7 § angivits vara att området finnes
böra särskilt skyddas eller vårdas på grund av sin betydelse för kännedomen
om landets natur, sin skönhet eller eljest märkliga beskaffenhet eller
emedan det är av väsentlig betydelse för allmänhetens friluftsliv.

Beträffande bestämmelsens innebörd vill jag särskilt framhålla att begreppet
natur även innesluter den kulturpräglade naturen. Som naturreservat
bör sålunda kunna avsättas gamla lövängar och betesmarker, vilkas bevarande
i traditionsenlig hävd bidrar till kännedomen om det gamla odlingslandskapet
eller som utmärker sig för särskild skönhet. Naturreservat
bör också i speciella fall kunna bildas för att skydda en öppen bygd mot
igenskogning. Däremot är bestämmelserna ej avsedda för fall då behovet av
skydd för en landskapsbild huvudsakligen betingas av att där förekommer
från historisk eller konstnärlig synpunkt värdefulla byggnader. I sådant fall
får i stället byggnadsförbud tillgripas på sätt jag kommer att närmare beröra
i det följande.

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 196i

I likhet med utredningen anser jag att befogenheten att besluta om bildande
av naturreservat bör tillkomma länsstyrelsen. Detta bör, liksom nu
är fallet beträffande fridlysning av naturminne, gälla oberoende av om marken
är i enskild ägo eller tillhör kronan.

I beslut om bildande av naturreservat bör, liksom vid fridlysning enligt
naturskyddslagen, anges grunden till avsättandet. För att beslutet skall få
rättsligt innehåll måste däri också föreskrivas de inskränkningar i markägares
och andra sakägares förfoganderätt som skall gälla i fortsättningen.
Dessa inskränkningar bör givetvis inte få sträcka sig längre än som i varje
särskilt fall befinns nödvändigt för att trygga ändamålet med reservatet. Å
andra sidan måste de till fullo kunna anpassas efter behovet i det föreliggande
fallet. Länsstyrelsen bör därför inte vara bunden till vissa i lagen
bestämda typer av rättsinskränkningar. Som exempel har emellertid i 8 §
första stycket framhållits förbud mot bebyggelse, uppförande av stängsel,
täktverksamhet, uppodling, dikning, plantering, avverkning, jakt, fiske och
användning av bekämpningsmedel.

För att reservatinstitutet skall få nödig fasthet och en självständig funktion
vid sidan av den partiella kontroll, som kan erhållas genom de särskilda
bestämmelserna till skydd för stränderna och landskapsbilden, bör reservatföreskrifterna
i princip vara indispensabla. Emellertid torde omständigheterna
ibland komma att vara sådana att vissa slag av åtgärder i och för
sig framstår som förenliga med reservatets syfte men anses kräva speciell
utformning eller lokalisering. Som exempel må nämnas dikning och anläggning
av skogsbilvägar samt uppförande av vissa byggnader för jordbruket
och skogsskötseln. Lagen hindrar inte att reservatföreskrift i dylikt fall utformas
som ett förbud att handla utan länsstyrelsens tillstånd.

Visar det sig, sedan naturreservat avsatts, att ny grund bör gälla för reservatet
eller att ytterligare inskränkningar i markinnehavarens förfoganderätt
erfordras, bör länsstyrelsen kunna meddela härav påkallat beslut.
Stadgande härom har intagits i 8 § andra stycket.

Förutom inskränkningar av olika slag i markinnehavares förfoganderätt
kommer ofta för förverkligande av syftet med ett reservat att krävas att
naturvårdsmyndigheterna vidtar positiva åtgärder inom reservatet såsom
anläggande av vägar, parkeringsplatser, vandringsleder, tältplatser, badplatser,
raststugor och sanitära anordningar eller gallring, röjning, slåtter,
plantering, avspärrning m. m. Länsstyrelsen har därför i 9 § tillagts befogenhet
att, i samband med reservatets avsättande eller senare, förplikta
markinnehavaren att tåla sådant intrång. Detsamma gäller där för tillgodoseende
av reservatets syfte krävs att allmänheten bereds tillträde till mark
där den eljest inte skulle ägt att fritt vistas. Det kan t. ex. tänkas att allmänheten
för att kunna utnyttja ett reservat bör tillåtas passera över någon
del av en inom reservatet belägen tomt. Omständigheterna kan också vara
sådana att ägor, över vilka man förut ansetts kunna färdas enligt allemans -

Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 1964

rätten, genom reservatbildandet och därmed sammanhängande serviceanordningar
blir så frekventerade att de kan skadas därav. Allmänheten kan
då inte längre göra anspråk på tillträde med stöd av allemansrätten, utan
härför krävs att länsstyrelsen uttryckligen förpliktat markägaren att tåla
intrånget. Markägarens rätt till ersättning kommer jag att behandla längre
fram.

I 10 § har länsstyrelserna bemyndigats att meddela erforderliga föreskrifter
om vad allmänheten har att iaktta inom naturreservat, överträdelse
av sådan föreskrift är straffbelagd i 37 §. Bemyndigandet torde bl. a. kunna
utnyttjas för att stävja olika sätt att missbruka allemansrätten.

Utöver de föreskrifter som avses i 8—10 §§ behövs för varje naturreservat
bestämmelser om den förvaltning och skötsel som skall utövas från det
allmännas sida. Befogenhet att meddela sådana bestämmelser torde få tillerkännas
länsstyrelserna i administrativ ordning. Vissa riktlinjer för förvaltningen
har beslutats av 1963 års riksdag (jfr prop. 1963: 71 s. 115).
Rörande skötseln torde i mån av behov anvisningar få meddelas av statens
naturvårdsnämnd.

Normalt torde naturreservat bildas först efter inventering och planläggning
genom naturvårdsmyndigheternas försorg. Att med lagregler binda formerna
för den utredning, som självklart måste föregå varje avsättande av
naturreservat, synes emellertid inte påkallat. I administrativ ordning torde
dock böra föreskrivas bl. a. att naturreservat inte får avsättas utan att markägaren
blivit hörd och yttrande inhämtats från statens naturvårdsnämnd.
Med sin överblick över de aktuella projekten inom skilda landsdelar och
över de tillgängliga ekonomiska resurserna är nämnden bäst skickad att
sörja för den ofrånkomliga angelägenhetsgraderingen av projekten.

I anslutning härtill återges följande uttalande av departementschefen i
propositionen 71/1963 s. 115.

I likhet med utredningen fäster jag stor vikt vid kommunernas medverkan
i naturvårdsarbetet. I det föregående har jag framhållit att det är väl
motiverat att kommunerna engagerar sig ekonomiskt för att skaffa sina invånare
tillgång till naturområden för rekreation och friluftsliv. Enligt min
mening är det även angeläget att kommunerna inom andra delar av naturvården,
exempelvis i fråga om strandskyddet och landskapsvården, tar initiativ
till åtgärder och på annat sätt medverkar. Av vad jag nu sagt följer
att jag anser att, innan länsstyrelse fattar beslut i naturvårdsärende som berör
kommuns intresse, denna i allmänhet bör beredas tillfälle att yttra sig.

Motioner. Enligt motionen II: 1021 bör ordet »väsentlig» utgå ur 7 §,
enär myndigheterna anses vara i regel mycket restriktiva, när det gäller att
göra inskränkning i enskild rätt.

I motionerna I: 823 och II: 1012 göres gällande att ordet »sådd» bör inlagas
bland de i 8 § första stycket lämnade exemplen. Motionärerna anser det
önskvärt att på detta sätt direkt i lagtexten erinra om att främmande flora -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964

element ej genom insådd medvetet må införas i ett naturreservat. Insådd
anses vara vanligare än inplantering och kan inte sällan väntas leda till förödande
verkningar genom fröspridning. Vidare anses ordet »bekämpningsmedel»
böra utbytas mot »kemiska medel», då det förstnämnda uttrycket
bedömes för snävt. Motionärerna anför att bruket av handelsgödselmedel
ofta även på kort sikt medför lika drastiska inverkningar på den vilda floran.
Genom gödsling ökas kulturväxternas konkurrenskraft och resultatet
blir enligt motionärerna en snabb utarmning av vildfloran i ängar, på hedar
och i skogsmarker. Utformningen av 8 § första stycket bör i enlighet med
det anförda vara följande.

I beslut om — — — uppodling, dikning, sådd och plantering----an vändning

av kemiska medel.

I motionerna I: 834 och II: 1027 uttalas alt i ärende om avsättande av naturreservat
kommunen alltid bör höras, särskilt med hänsyn till den betydelse
frågan kan ha för kommunens planering och dess åtgärder till friluftslivets
främjande. Liknande synpunkter framföres i motionerna I: 835
och II: 1028.

Att naturreservat skall kunna bildas och skyddsföreskrifter enligt 10 §
utfärdas på initiativ av vederbörande markägare bör enligt motionerna 1:
836 och II: 1026 klart framgå av lagtexten.

Enligt motionerna I: 828 och II: 1019 bör institutet naturreservat kunna
tillgripas för att inom vidsträckta, känsliga områden precisera allmänhetens
uppträdande i naturen. Sålunda bör genom reservatföreskrifter kunna förbjudas
exempelvis färd med motorbåt på en för fågellivet värdefull insjö,
vattenskidåkning inom visst avstånd från livligt frekventerade badstränder
eller andra utflyktsmål eller nöjestrafik med snövesslor inom fjälltrakter,
som mera allmänt besöks av turister. Motionärerna anser att klara direktiv
härutinnan bör lämnas i de blivande tillämpningsföreskrifterna till lagen.

Beträffande skötseln av naturreservat anföres i motionerna 1: 835 och
II: 1028 följande.

1 propositionen ges inga mer utförliga bestämmelser om vem som skall
svara för att naturreservat vidmakthålles i sådant skick, att det med fördel
kan utnyttjas för avsett ändamål. Det kan enligt vår mening inte vara skäligt,
att den markägare, som, kanske mot sin vilja, förpliktas att tåla inskränkningar
i sin rätt att förfoga över marken, också skall bära bördan för
underhåll av reservatet i fråga. Vi förordar därför, att kostnader för skötsel
och vård av naturreservat regelmässigt ersätts av det allmänna och att tillräckliga
anslag härför ställs till förfogande. I detta sammanhang må påpekas,
att om särskilda åtgärder —- t. ex. röjning och trädfällning — erfordras
för att vidmakthålla en viss landskapstyp, olika meningar kan finnas
om hur sådana åtgärder skall verkställas. Det bör krävas mycket starka
skäl för att i sådant avseende frångå ägarens på rimliga grunder baserade
mening. Om tvist uppstår bör den besvärsvägen kunna dragas inför högre
myndighets prövning.

Tredje lagutskottets utlåtande nr M år 196i 15

11 §•

Propositionen. Se s. 47. Paragrafen motsvarar 8 § första stycket naturskyddslagen.

Motion. Enligt motionen II: 1021 bör de tre sista orden »med högst tre
år» utgå ur lagtexten.

Särskilda bestämmelser till skydd för växt- och djurarter

14 §.

1958 års A-riksdag. I motioner vid 1958 års A-riksdag hemställdes om
införande i naturskyddslagen av möjlighet att förbjuda plockning av vissa
växter för avsalu, även då fara för utrotning ej förelåg. Härmed avsågs att
söka komma till rätta med föreliggande missförhållanden vilka bl. a. tog sig
uttryck i att personer efter turlista, som kungjorts i pressen, reste runt
i landsbygden och uppköpte vilda blommor, som sedan forslades bort i billass.
Rörande möjligheterna härvidlag anförde tredje lagutskottet i utlåtande
nr 11 år 1958 bl. a. följande.

En möjlighet är att, som i motionerna föreslagits, göra sådant tillägg i 16
§ naturskyddslagen att redan plockning till avsalu kan förbjudas. Detta medför
dock vissa bevissvårigheter. En annan, av några remissinstanser anvisad
utväg är att vidta ändring av samma lagrum, som gör det möjligt för
Konungen att förbjuda själva försäljningen. Väljes detta alternativ vill utskottet
emellertid framhålla det angelägna i att ett förbud icke ges sådan utformning,
att det drabbar så oskyldiga företeelser som blomster försälj ande
barn längs landsvägarna, utan endast kan tillämpas å saluföring i större
skala, t. ex. på torg eller i butik.

Det är likväl framför allt önskvärt att frågan löses så, att allmänhetens
rätt att fritt röra sig i markerna samt att där plocka och taga med sig olika
slags vilda växter samtidigt bevaras med minsta möjliga inskränkning. Utskottet
anser därför att även åtgärder, som helt anknyter till allmänhetens
frivilliga medverkan, exempelvis växternas fredande genom folkupplysning,
bör allvarligt övervägas. Genom lämplig propaganda kunde kanske sådana
företeelser som de nyss berörda uppköpen efter tidningsannonsering bringas
att upphöra.

Antingen förbud i en eller annan form finnes böra genomföras eller icke
är det enligt utskottets mening betydelsefullt, att allmänheten bibringas förståelse
för de värden som står på spel, så att det icke till nackdel för naturskyddet
uppstår onödig motsättning mellan allmänheten och myndigheterna
i anledning av deras åtgöranden till växtvärldens skydd.

Utskottet hemställde att riksdagen i anledning av motionerna måtte i
skrivelse till Kung], Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville överväga de åtgärder,
eventuellt i form av ändring i naturskyddslagen, som kunde befinnas
erforderliga till skydd för landets växtvärld. Riksdagen biföll utskottets
hemställan.

Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 1964

Propositionen. Se s. 50—51. Departementschefen anför.

Enligt min mening bör möjlighet finnas att inom de utsatta regionerna
hindra att växtart utsätts för plundring vare sig det sker för avsalu eller
inte. En annan sak är att de enskilda förbuden kan, där så anses tillräckligt,
begränsas till kommersiell plockning av blommor, kvistar och dylikt. Jag är
inte för närvarande beredd att förorda att möjlighet öppnas att meddela
försäljningsförbud. Det bör beaktas att växter kan transporteras till försäljningsstället
från en landsdel där arten inte behöver skydd eller från utlandet.

Motioner. I motionen II: 1029 behandlas frågan om införande av försäljningsförbud
till skydd för vissa växtarter. Under åberopande av tredje
lagutskottets ovan redovisade utlåtande till 1958 års A-riksdag finner motionären
departementschefens argumentering mot ett sådant förbud föga övertygande.
En kommersiell blomplockning kan endast ske i avsikt att saluföra
vad som plockats, anför motionären, varför ett plockningsförbud har samma
innebörd som ett försälj ningsförbud. Godtager man det förra, finnes enligt
motionärens mening ingen anledning att avvisa det senare. Icke heller
det av departementschefen åberopade transportproblemet utgör enligt motionären
något oöverstigligt hinder för ett saluförbud. Motionären hänvisar
till att jaktlagstiftningen tidigare uppställt förbud att forsla på en plats fridlysta
djurarter till annan plats. Vidare åberopas att i bl. a. den finländska
naturskyddslagstiftningen med goda resultat tillämpas ett försälj ningsförbud
i fråga om vissa växtarter.

I motionerna 1: 823 och II: 1012 ifrågasättes, huruvida utformningen av
lagrummets andra stycke bereder tillräckliga möjligheter till skydd för djurvärlden,
särskilt då det gäller oförsiktig framfart av fågelfotografer vid fåglarnas
boplatser. Härom anför motionärerna.

Allteftersom naturintresset utbreder sig, kommer tyvärr som en icke önskvärd
konsekvens härav också ett överdrivet intresse för sällsynta objekt i
naturen. Exempel härpå finnes i äggsamling, insamling av sällsynta insekter,
växter eller olika slag av naturföremål etc. Fotografering är nu en alltmera
utbredd och i och för sig vällovlig fritidsverksamhet, men konsekvenserna
för häckande fåglar blir ofta förödande. De fridlysta stora rovfåglarna
och ugglorna borde under alla omständigheter under häckningstiden skyddas
mot den störning, som fotografering vid boplatser innebär. Den föreslagna
14 § synes vara för snävt avfattad för att möjliggöra ett tillräckligt
skydd för de nämnda arterna mot olika slag av störande uppträdande. Texten
bör därför kompletteras genom en formulering, som medger en effektiv
möjlighet att motverka ett störande av dessa fåglar vid deras boplatser. En
sådan vidgning av stadgandena synes så mycket mera befogad som häckningen
under senare år i många fall synes ha misslyckats också genom andra
människans åtgärder, bl. a. genom användning av bekämpningsmedel av
olika slag. Det torde vidare vara uppenbart, att den ökande turistströmmen
från främmande länder innebär ett ytterligare hot mot vår stam av stora
rovfåglar och ugglor, av vilka åtskilliga arter redan helt utrotats i många
andra europeiska länder och därför ofta tilldrager sig särskilt intresse.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964

Under hänvisning till det anförda yrkar motionärarna att 14 § andra
stycket ges följande lydelse.

Är fara att djurart--— person eller egendom, så ock att vistas vid

dess boplatser eller att borttaga--- — särskilt stadgas.

Särskilda bestämmelser till skydd för friluftslivet
15 och 16 §§.

Propositionen. Se s. 51—59 och 148.

I fråga om det i strandlagen gjorda undantaget för bebyggelse som erfordras
för försvaret, jordbruket, skogsskötseln eller den allmänna samfärdseln,
anmärker utredningen att bostadshus, som uppförts med stöd av bestämmelsen,
ibland visat sig i själva verket ha varit avsedda för fritidsändamål.
För att förebygga dylikt missbruk föreslår utredningen att undantagsbestämmelsen
inte skall avse bostadsbyggnad. Departementschefen anför.

Strandområden kan enligt utredningens lagförslag skyddas på olika sätt.
Det mest omfattande och slutgiltiga skyddet ernås, om området avsätts till
naturreservat. För att landets för bad- och friluftsliv värdefulla stränder
skall hållas öppna för allmänheten krävs emellertid merendels inte annat
skydd än den från strandlagen hämtade bebyggelsekontroll som regleras i
förevarande paragrafer. Om skydd behövs endast för att hindra förfulning
av strandlandskapet, kan kontroll av bebyggelse och andra arbetsföretag
anordnas enligt de särskilda bestämmelserna till skydd för landsskapsbilden.

Under remissbehandlingen har ifrågasatts om inte strandregleringen borde
innefatta möjligheter att beakta även estetiska synpunkter eller rentav
sammanföras med landskapsskyddsbestämmelserna till ett enda institut. Behovet
av värn för allemansrätten vid stränderna gör sig emellertid gällande
med sådan styrka, att det bör tillgodoses med bestämmelser som är direkt
och enbart inriktade härpå. Den förankring hos den allmänna opinionen,
som strandregleringen tillvunnit sig, torde inte heller utan vidare kunna
väntas tillkomma ett nytt rättsinstitut med en mera heterogen målsättning.
Om ett strandskyddat område bjuder på en landskapsbild som anses böra
skyddas, får de härför avsedda bestämmelserna tillämpas jämsides med
strandkontrollen. Ibland kan reservatbildning framstå som den lämpligaste
lösningen i sådana fall.

1 likhet med utredningen har jag funnit att naturvårdslagens särskilda
bestämmelser till skydd för friluftslivet vid stränderna huvudsakligen bör
utformas i anslutning till 1 § strandlagen. I enlighet härmed stadgas i 15 §
första stycket i departementsförslaget att länsstyrelse — för att åt allmänheten
trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv vid havet eller vid
insjö eller vattendrag -— äger förordna att visst strandområde skall vara
strandskyddsområde. I andra stycket föreskrivs att slrandskyddsområde får
sträcka sig högst 300 meter från strandlinjen. Att, på sätt förordats av några

2 Ilihang till riksdagens protokoll 1964. 9 sanil. 3 avd. Nr 41

18 Tredje lagutskottets utlåtande nr åt år 1964

remissorgan, tillåta en större utsträckning synes knappast motiverat av
strandskyddets syfte att bevara allemansrätten invid stranden. Slutligen
stadgas i tredje stycket att strandskyddsområde inte skall omfatta område
med fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. Liksom utredningen
har jag inte funnit erforderligt att vidare uppta godkänd avstyckningsplan
bland de nämnda plantyperna. Härigenom vinns också överensstämmelse
med 19 § första stycket.

Strandskyddsförordnandets innebörd kommer till uttryck i 16 §. Enligt
första stycket erfordras länsstyrelsens tillstånd för att inom området uppföra
helt ny byggnad, ändra befintlig byggnad till att tjäna ett väsentligen
nytt ändamål samt utföra förberedelsearbeten för bebyggelse som nu sagts.
Några remissorgan har önskat en utvidgning av nybyggnadsbegreppet till
att omfatta till-, på- eller ombyggnad oavsett ändamålet därmed. Strandlagens
syfte torde dock knappast motivera en sådan reform. Det har också
ifrågasatts om inte länsstyrelsens tillstånd borde ha tidsbegränsad giltighet.
Härom vill jag endast framhålla att länsstyrelse, som finner anledning därtill,
torde vara oförhindrad att meddela tillstånd som enligt sitt innehåll förfaller
om det inte utnyttjas inom viss tid.

Såsom anmärkts under remissbehandlingen kan allmänhetens tillträde
till stränderna försvåras även av andra anläggningar än bebyggelse. Genom
hägnader, trädgårdsanläggningar, sittplatser eller dylikt kan marken mellan
en befintlig tomtplats och en närbelägen sjö under vissa förutsättningar
bibringas karaktären av tomt och därigenom uteslutas från allemansrätten.
Tendenser att på detta sätt kringgå strandlagen tycks förmärkas på sina
håll. I andra fall kan sådana anläggningar som bryggor, permanenta campingläger
o. s. v. innebära faktiska hinder för allmänhetens rörelsefrihet.
Olägenheter av denna art rapporteras särskilt från västkusten.

Det har synts mig angeläget att i förevarande sammanhang söka i görlig
mån avhjälpa de nu berörda missförhållandena. Fördenskull innehåller 16 §
första stycket åläggande för länsstyrelserna att i samband med byggnadstillstånd
bestämma i vilken utsträckning mark må tas i anspråk som tomt
för byggnaden. Vidare öppnas i 16 § andra stycket möjlighet för den, som
i annat fall vill inom strandskyddsområde utföra anläggning varigenom
mark tas i anspråk som tomt eller tillträdet till mark eller vatten inom området,
där allmänheten eljest skulle ägt att fritt vistas, på annat sätt hindras
eller försvåras, att hos länsstyrelsen utverka tillstånd härtill. Om han inte
begagnar sig av den möjligheten men ändå utför anläggningen, riskerar
han bli tvungen att på egen bekostnad ta bort anläggningen. I dylikt fall har
nämligen länsstyrelsen enligt de föreslagna bestämmelserna befogenhet att,
om anläggningen avsevärt inskränker allmänhetens rörelsefrihet, vid vite
förelägga ägaren att vidta erforderliga återställningsåtgärder. Med dessa
bestämmelser har åsyftats att — utan den onödiga byråkratisering som ett

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964

tillståndstvång skulle kunna innebära i fråga om smärre anläggningar —
skapa möjligheter att ingripa mot mera allvarliga företeelser.

Liksom utredningen anser jag att det friluftsintresse, som bevakas av
strandskyddsreglerna, i princip alltjämt bör vika för anläggningar som erfordras
för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln och den allmänna
samfärdseln. Till dessa intressen bör också renskötseln räknas. Av de skäl
utredningen anfört bör undantag dock ej gälla för anläggning som tillgodoser
bostadsändamål. Som sådan anläggning får i detta sammanhang betraktas
varje byggnad som är ämnad att varaktigt eller tillfälligt härbärgera människor,
sålunda även t. ex. baracker för skogsarbetare. Vad angår undantaget
för den allmänna samfärdseln vill jag understryka att allt vägbyggande
bör ske under största hänsynstagande till naturvårdens krav. Jag förutsätter
emellertid att detta skall kunna ernås genom förtroendefullt samarbete
mellan de olika berörda myndigheterna. I vissa fall kan vägföretag
kontrolleras enligt de särskilda bestämmelserna till skydd för landskapsbilden.

Motioner. Enligt vad i motionen 11: 1021 anföres måste strandskyddsområde
kunna sträcka sig 1 000 meter från strandlinje, om det skall bli
möjligt att för framtiden skydda strandområden. Det anses nödvändigt att
göra denna justering, innan det blir för sent.

I motionerna I: 828 och 11: 1019 hävdas att bestämmelsen i 16 § andra
stycket är alltför oklart formulerad för att omedelbart leda till generell tilllämpning.
Om markägare efter lagens ikraftträdande i god tro utför anläggning
av i stadgandet angivet slag, anses föreläggande om återställningsåtgärder
icke kunna meddelas utan att skälig ersättning utges. För att undvika
sådana situationer anses lagtexten böra ges ett mera preciserat innehåll, så
att därav framgår vilka slag av anläggningar- som avses. Vidare bör enligt
motionärernas mening tillämpningsföreskrifterna innehålla bestämmelser
om delgivning av de nya reglerna till berörda markägare m. fl.

Utformningen av 16 § tredje stycket kritiseras i motionerna I: 834 och
II: 1027. Motionärerna anser det oriktigt att tillstånd skall kunna krävas,
exempelvis då ett nytt bostadshus skall uppföras på jordbruksfastighet enär
det gamla brunnit ned eller då man i avvaktan på rivning av ett äldre hus
bygger etl nytt vid sidan av det gamla. Avgörande bör enligt motionärerna
vara om uppförandet av byggnaden i fråga medför någon inskränkning av
betydelsc i allemansrätten. Uppföres bostadsbyggnad för de i stadgandet
nämnda näringarna på eller i omedelbar anslutning till befintlig tomtplats,
bör således tillstånd ej krävas. Motionärerna uttalar vidare att vid stadgandets
tillämpning bör beaktas alt förslaget syftar till att förhindra etl
kringgående av lagens bestämmelser. I motionerna I: 835 och II: 1028 1''ramhålles
att det är av stor vikt att regleringen i nu berört hänseende tillämpas
så att dispens ges i alla fall som prövas fylla legitima behov.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964
17 §.

Propositionen. Se s. 59—61 och 148. Departementschefen anför.

Strandlagens regel om möjlighet att bereda fri passage har utnyttjats föga
men har säkerligen eu viss förebyggande verkan. I likhet med utredningen
anser jag det motiverat att en motsvarande möjlighet införs beträffande
alla områden av väsentlig betydelse för friluftslivet vare sig de är belägna
inom strandskyddsområde eller inte. De av vissa remissorgan uttalade farhågorna
för att eu sådan utvidgning av regelns tillämpningsområde skulle
medföra olägenheter av betydenhet för jordbruket synes överdrivna. En uttrycklig
förutsättning för regelns tillämpning är ju att fråga är om mark där
allmänheten har rätt att fritt vistas. Därigenom utesluts bland annat ägor
som kan skadas av att man tar väg över dem. Där det förutses att en grind
skulle medföra invasion av besökande till skada för de inhägnade ägorna,
får förevarande paragraf således inte tillämpas. Här kan i stället övervägas
att bilda naturreservat. Ej heller i övrigt finner jag tillräckliga skäl att med
anledning av remissvaren frångå utredningens förslag beträffande denna
paragraf. Vad särskilt angår den påtalade risken för att betande djur skall
komma lösa må erinras om att genomgången kan utföras i form av en stätta
eller dylikt. — Vid meddelande av föreläggande enligt denna paragraf kan
vite utsättas jämlikt 39 § andra stycket.

Motioner. I motionerna l: 834 och II: 1027 anföres följande.

I bestämmelserna rörande friluftslivet har även intagits strandlagens bestämmelser
rörande skyldighet att inom område med strandlagsförbud genom
grind eller annan anordning tillse att stängsel eller dike inte hindrar
allmänheten från tillträde till område där den eljest äger fritt färdas och likaså
bestämmelserna rörande föreläggande att avlägsna stängsel eller dike
som uppenbarligen tillkommit endast för att utestänga allmänheten från
visst område. Enligt vår mening kan sådana bestämmelser vara befogade för
att trygga allemansrätten som är av fundamental betydelse. En speciell omständighet
måste emellertid beaktas. I vissa fall kan allemansrätten leda till
s. k. spontan massinvasion, som medför att markägare förorsakas skada och
intrång av sådant slag som inte är förenlig med allemansrätten. I dylika fall
kan den nämnda bestämmelsen medföra att markägaren frånhändes den
enda möjligheten att skydda sin egendom i den utsträckning som andra
medborgare anser självklar beträffande sin egendom, denna må vara lös eller
fast, av större eller mindre värde. Vid bedömandet av denna fråga bör
uppmärksammas att de föreslagna bestämmelserna till skillnad från motsvarande
stadgande i strandlagen skall gälla över huvud taget, således inte
bara inom begränsade strandskyddsområden. Den möjlighet till skydd som
nu finns i de flesta fall bortfaller således. Men det bör också uppmärksammas
att de föreslagna bestämmelserna rörande naturreservat erbjuder möjligheter
till en godtagbar lösning. Vid prövning av fråga rörande anordnande
av grind, borttagande av stängsel etc. bör länsstyrelsen regelmässigt pröva
huruvida behov föreligger att för området meddela föreskrift enligt 10 §.
Likaså bör markägare som avser uppföra stängsel av nämnt slag kunna påkalla
länsstvrelsens förhandsprövning. Vi föreslår att ett tillägg till 17 § gö -

Tredje lagutskottets utlåtande nr ål år 196å

res i enlighet härmed. Detta medför i de åsyftade fallen för det första en
prövning av om särskilda åtgärder är behövliga till skydd mot massinvasion
och för det andra om detta skydd i så fall bör åstadkommas genom stängsel
eller genom föreskrift enligt 10 §. Även ur allmänhetens synpunkt torde det
vara till fördel med ett naturreservat i ovan nämnda inskränkta bemärkelse,
emedan massinvasion förr eller senare medför att området i fråga lätt mister
sin attraktionskraft.

Särskilda bestämmelser till skydd för landskapsbilden

Under denna rubrik har sammanförts vissa bestämmelser med syfte att
skona landskapet från olyckliga förändringar av topografin och störande inslag
i form av bebyggelse, andra arbetsföretag eller reklamanordningar.
Först behandlas en grupp av arbetsföretag som på grund av sina genomsnittligt
sett allvarliga verkningar föreslås bli underkastad allmänt tillståndstvång,
nämligen täktverksamheten (18 §). Därefter öppnas möjlighet
att införa lokalt tillståndstvång beträffande övriga slag av arbetsföretag
(19 §). Härjämte ges vissa bestämmelser om arbetsföretag som ej omfattas
av tillståndstvång (20 §). Vidare införs möjlighet att inskrida mot förfallna
byggnader som förfular landskapsbilden (21 §). Slutligen behandlas utomhusreklamen
(22 §).

18 §.

Propositionen. Se s. 61—76. Departementschefen anför.

Täktregleringen bör enligt min mening inriktas på sådana täkter som med
hänsyn till sin allmänna förekomst och det sätt, varpå de vanligen utförs,
medför särskilda vådor för landskapsbilden. Ur dessa synpunkter bör tillståndstvång
införas beträffande täkt av sten, grus, sand och lera. Däremot
torde knappast finnas tillräckliga skäl att generellt fordra tillstånd i fråga
om annan jord eller torv. Täkt av matjord och torv torde mera sällan ske
till större djup eller eljest på sådant sätt att en värdefull landskapsbild tillfogas
bestående skada. För dylika fall torde erforderligt skydd kunna åvägabringas
med stöd av bestämmelserna i 19 och 20 §§ av departementsförsla get Gränsdragningen

mellan tillståndspliktiga och icke tillståndspliktiga material
torde i praktiken ej erbjuda större svårigheter. Med sten förstås givetvis
även fast berg och block. Beträffande begreppen grus, sand och lera
får gängse tekniska definitioner användas. Täkt från massor som upplagts
och planerats för att läka sår i naturen eller eljest i landskapsarkitektoniskt
syfte synes ur tillståndssynpunkt böra likställas med täkt av motsvarande
material i ursprungligt läge. 1 övrigt bär jag ingen erinran mot utredningens
definition av täktbegreppet. Täkt från sjö- eller havsbotten torde sällan kunna
inverka menligt på landskapsbilden och bör därför undantas i lagtexten.
För fall, där dylik täkt befaras skada en värdefull landskapsbild, torde, i

22 Tredje, lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964

den mån företagets tillåtlighet ej skall prövas enligt vattenlagen, de möjligheter
till ingripande som föreslås i 19 och 20 §§ vara tillräckliga.

Såsom utredningen föreslagit bör tillståndstvånget ej omfatta täkt för
tillgodoseende av markinnehavarens husbehov. Härmed åsyftar jag den
törbrukning som krävs för skötseln av en jordbruks- eller skogsfastighet
men däremot inte exempelvis ett cementgjuteris grusuttag från egen fastighet.
Vid grustäkt för byggande eller underhåll av en samfälld väg torde uttag
av sådan grusmängd, som svarar mot fastighetens delaktighet i vägen, få
anses tillgodose fastighetens husbehov. Är uttaget större, så att likvid utgår
trån de övriga fastigheterna, föreligger däremot tillståndstvång. Jag finner
det mindre lämpligt att fastställa en kvantitetsgräns, ovanför vilken husbehovstäkt
skall vara underkastad det allmänna tillståndstvånget. Där husbehovstäkt
tenderar att äga rum i sådan omfattning eller på sådant sätt att eu
känslig landskapsbild påverkas ofördelaktigt, har länsstyrelsen möjlighet
att tillämpa bestämmelserna i 19 och 20 §§.

Till vad i betänkandet anförts om översiktlig täktplanering samt framläggande
av s. k. täktplan kan jag i huvudsak ansluta mig. Sökanden bör
sålunda kunna avkrävas täktplan av sådan omfattning att den tillåter en
samlad bedömning ur naturvårdssynpunkt av den tekniskt och ekonomiskt
rationellaste exploateringen av den ifrågavarande fyndigheten, och detta
oavsett om täkt i sådan omfattning skulle komma att beröra även andra
tastigheter än sökandens. Möjligheten att beträffande fyndighet, som berör
tlera fastigheter, påfordra en gemensam täktplan torde komma att
trämja ett med hänsyn till landskapsvården önskvärt samgående mellan
ägarna. Om sökanden trots anmodan ej företer täktplan, bör ansökningen
kunna avvisas utan sakprövning och utan rätt till ersättning.

Täktregleringen bör självfallet utformas på ett sådant sätt att vägväsendets
kostnader ej onödigt stegras. Genom att enligt lagförslaget inga andra
material än sten, grus, sand och lera blir underkastade generellt tillståndstvång
kommer de s. k. sidotagen i samband med vägbyggen i allmänhet
att talla utantör regleringen. Avsikten med dessa täkter är merendels endast
att på nära håll få fram mindre mängder av enklare fyllnadsmaterial.
Skulle en sådan täkt visa sig innehålla även grus eller sand, bör detta inte
medtöra att tillståndstvång anses föreligga. För ett liberalt bedömande av
sådana fall talar även den omständigheten att vägmyndigheterna numera
allmänt nedlägger stor omsorg på att dölja spåren efter sidotagen. Vad jag
nu sagt torde i väsentlig mån undanröja grunden för de farhågor som uttryckts
från vägväsendets och vägbyggnadsbranschens sida. De svårigheter,
som täktregleringen likväl i vissa fall kan vålla vägbyggandet, torde
inte vara större än att de skall kunna bemästras i praktiken. Det må framhållas
att — även om individuella täkttillstånd givetvis bör vara det normala
— länsstyrelsen är oförhindrad att meddela generellt tillstånd till grustäkt
inom ett större område utan att dessförinnan förebragts detaljerad

Tredje lagutskottets utlåtande nr bl år 106 b 23

utredning angående de fyndigheter som kan komma att öppnas inom området.

Såvitt angår de föreskrifter, som bör kunna meddelas i samband med
tillstånd till viss täkt, kan jag i allt väsentligt ansluta mig till utredningen.
Lämpligheten av att begränsa giltigheten av tillstånd till viss tid torde i
hög grad bli beroende av omständigheterna i varje särskilt fall. Otta torde
föreskrifter om vidtagande av återställningsarbeten elterhand som olika
etapper i ett täktföretag avslutas vara att föredra.

Frågan, huruvida täkttillstånd och därtill knutna föreskrifter skall gälla
enbart i förhållande till sökanden eller jämväl i förhållande till framtida
innehavare av täkten, torde få bero på utformningen av länsstyrelsens beslut.
För det fall, att föreskriven återställningsåtgärd skall utföras av annan
än markens innehavare, stadgas i tredje stycket skyldighet för innehavaren
att tåla att åtgärden vidtas.

Med hänsyn till grusförsörjningens betydelse inom olika verksamhetsområden
är det angeläget att ansökningar om täkttillstånd behandlas med
tillbörlig skyndsamhet. Som påpekats under remissbehandlingen kan detta
mål främjas om länsstyrelserna och exploatörerna får tillgång till normgivande
förslag till täktplaner och föreskrifter lämpade för olika typfall.
Det är avsett att sådana normer skall tillhandahållas av statens naturvårdsnämnd.
I förevarande sammanhang vill jag betona vikten av att länsstyrelsen
ej kräver mera utförlig täktplan eller till tillstånd knyter mera betungande
föreskrifter än som befinns oundgängligen erforderligt ur landskapsvårdssynpunkt.

Frågan om behovet av säkerhet för fullgörande av återställningsåtgärder
får av länsstyrelsen bedömas från fall till fall. Anledning att kräva säkerhet
föreligger uppenbarligen inte när staten eller kommun är sökande.

Naturskyddslagens täktbestämmelser är tillämpliga även inom områden
med stadsplan eller byggnadsplan. Enligt min mening föreligger ej tillräckliga
skäl att med frångående av denna ordning undanta täkter inom
sådana planområden från den nu föreslagna täktregleringen. Däremot delar
jag utredningens ståndpunkt att tillståndstvånget inte får inkräkta på rätt
som meddelas genom inmutning enligt gruvlagen eller genom beslut av
Kungl. Maj :t.

Motioner. I motionerna I: 83b och II: 1027 göres gällande att samma skäl
som anförts för undantag av husbehovstäkt från det generella tillståndstvånget
kan åberopas även beträffande annan täktverksamhet av begränsad
omfattning. Sålunda uppges det på åtskilliga håll förekomma att smärre
grustag i undanskymda lägen nyttjas till husbehov även av andra än markägaren.
Även om denne måhända erhåller någon ersättning, rör det sig enligt
motionärerna i dylika fall inte om någon regelmässigt bedriven verksamhet
av kommersiell karaktär. Enligt motionärernas mening bör även sådan

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 196b

täklverksamhet undantas från det generella tillståndstvånget, t. ex. genom
att det i 18 § anges att täktverksamhet för markinnehavarens husbehov och
för ändamål av liknande begränsad beskaffenhet är undantagen.

Enligt motionerna 1: 835 och II: 1028 bör täkt av ringa omfattning få ske
utan tillstånd. Med ringa omfattning förstår motionärerna en förbrukning
som ej överstiger gränsen för en normal husbehovstäkt. Det synes motionärerna
ej påkallat att införa tillståndstvång för all täktverksamhet för annans
behov, hur begränsad den än må vara. Därigenom anses risk uppstå
för en överdriven belastning av den administrativa apparaten och irritation
hos allmänheten. En täktverksamhet av ringa omfattning kan, anför motionärerna,
inte heller beräknas få en så menlig inverkan på landskapsbilden,
att olägenheterna med ett tillståndstvång även för begränsad kommersiell
täktverksamhet uppväges.

21 §.

Propositionen. Se s. 86 och 149. I remissyttranden över utredningsförslaget,
som icke innehåller någon motsvarighet till 21 §, föreslås att bestämmelserna
till skydd för landskapsbilden kompletteras med möjlighet att
ålägga ägare av ödegård att riva byggnaden, om den icke underhålls. Departementschefen
anför.

Det förekommer inte sällan att byggnader på landsbygden lämnas att förfalla
i samband med att ägaren vid nedläggande av mindre lönsamt jordbruk
eller av annan anledning lämnar trakten. I ett känsligt landskap kan
en sådan byggnad i förfall ofta verka i hög grad vanprydande. Utanför planområden
saknar myndigheterna i regel möjligheter att ingripa för att få dylig
byggnad iståndsatt eller avlägsnad. Jag förordar därför att i 21 § naturvårdslagen
intas ett stadgande av innehåll att länsstyrelsen, om byggnad,
som inte ligger inom område med fastställd generalplan, stadsplan eller
byggnadsplan, lämnats att förfalla och landskapsbilden därigenom skadas i
väsentlig mån, skall äga förelägga ägaren att riva eller iståndsätta byggnaden
eller annorledes avhjälpa skadan. Om vite stadgas i 39 §.

Lagrådet yttrar.

Den länsstyrelsen givna befogenheten att ålägga ägaren av förfallen byggnad
att riva eller iståndsätta byggnaden eller annorledes avhjälpa skadan
ter sig välmotiverad. Det är emellertid icke uteslutet att i varje fall ett
iståndsättande kan te sig mer kostsamt än som kan anses rimligt (jämför
51 § byggnadsstadgan som ej öppnar möjlighet att föreskriva iståndsättande).
Med hänsyn härtill synes lagrummets lydelse böra i så måtto jämkas,
att det utsäges, att länsstyrelsen äger förelägga ägaren att riva eller iståndsätta
byggnaden eller annorledes avhjälpa skadan »i den mån detta ej kan
anses oskäligt betungande».

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964 25

Motioner. I motionerna I: 828 och II: 1019 framhålles att i avfolkningsbygderna
på många håll föreligger sådana situationer för vilka bestämmelserna
i 21 § avser att råda bot. I känsliga kulturmiljöer, t. ex. på fäbodvallarna
och i de öppna odlingsbygderna, förekommer det enligt motionärerna
ej sällan att ett enda hus, som lämnas att förfalla, på ett avgörande
sätt minskar områdets värde. Den föreslagna bestämmelsen får därför, sägs
det, en mycket viktig funktion vid bevarandet av dessa landskapsbilder. Motionärerna
befarar emellertid att i praktiken kommer att inträffa sådana
fall, där regeln inte kan tillämpas på grund av de ekonomiska konsekvenserna
för markägaren. Det vore enligt motionärerna olyckligt om ett väsentligt
landskapsvårdande intresse skulle behöva eftersättas av den orsaken.
Paragrafen anses därför böra kompletteras med en ersättningsbestämmelse.

22 §.

Propositionen. Se s. 86—97 och 149. Departementschefen anför.

Utredningens förslag att införa allmänt tillståndstvång •— med vissa undantag
— för reklamanordningar i det fria har vunnit stark anslutning
bland remissinstanserna. Även jag finner det angeläget att skärpa kontrollen
över reklamen i naturen. Invändningar mot förslaget har framförts huvudsakligen
av vissa branschorganisationer, vilka understrukit reklamens
betydelse för näringslivet och bestritt utredningens utgångspunkt att reklamanordningar
generellt skulle ha en mycket störande inverkan på landskapsbilden.
Några remissorgan har uttryckt farhågor att en allmän tillståndsplikt
kommer att medföra onödigt arbete för länsstyrelserna beträffande
skyltar som självklart bör tillåtas. Från flera håll har hävdats att det
inte kan vara motiverat från naturvårdssynpunkt att kräva tillståndsprövning
beträffande fristående skyltar som upplyser om en på stället bedriven
verksamhet. De framförda invändningarna synes beaktansvärda. Även på
förevarande område måste uppenbarligen en avvägning ske mellan naturvårdens
krav och motstående intressen. Särskilt där naturlandskapet genom
människans ingripanden blivit helt omvandlat kan förhållandena stundom
vara sådana att förekomsten av utomhusreklam i begränsad omfattning icke
med fog kan påstås verka störande i landskapsbilden. Vidare måste ofta
en näringsidkares intresse att göra viss reklam på verksamhetsplatsen tillerkännas
företräde framför naturvårdsintresset. Departementsförslagets bestämmelser
i ämnet har utformats från dessa utgångspunkter.

I 22 § första stycket stadgas att tavla, skylt, inskrift eller därmed jämförlig
anordning för reklam, propaganda eller liknande ändamål inte får finnas
varaktigt anbringad utomhus utan länsstyrelsens tillstånd. Till de här
avsedda anordningarna bör i princip även räknas affischer på träd, plank,
bergväggar och dylikt, men i praktiken torde de mera sällan uppfylla bestämmelsens
krav på varaktighet. En affisch kan nämligen inte anses varaktigt
anbringad, när den är av vanligt förgängligt pappersmaterial och ej

26 Tredje lagutskottets utlåtande nr it år 1964

heller då den avser någon snart förestående tilldragelse. Har däremot en affisch,
som anbringats annorstädes än på en vederbörligen tillåten annonstavla
eller liknande anordning, gjorts mera beständig genom plastbehandling
eller dylikt, och avser den ej en snart förestående händelse, torde affischören
böra anses ha brutit mot förevarande bestämmelse, om han inte utverkat
tillstånd till affischeringen. Detsamma gäller, om en sådan affisch
av beständigt material visserligen avsett en bestämd tilldragelse men kvarsitter
avsevärd tid därefter. Att från naturvårdssynpunkt inskrida mot affischering
i vidare mån än som nu sagts eller som är möjligt enligt naturvårdslagens
nedskräpningsbestämmelser skulle enligt min mening föra för
långt. — Även utan särskilt stadgande därom lärer länsstyrelsen vara oförhindrad
att i samband med tillstånd ange viss tid varunder anordningen må
bibehållas. Hinder bör ej heller anses föreligga att ge t. ex. offentlig myndighet
generellt tillstånd avseende anordningar av visst slag.

Från nämnda huvudregel i 22 § första stycket görs i andra stycket vissa
undantag. Sålunda undantas anordning som tjänar till upplysning om på
stället bedriven affärsrörelse eller annan verksamhet. Det krävs inte, såsom
enligt utredningsförslaget, att anordningen skall vara anbringad på byggnad,
utan det räcker att den finns på det för verksamheten disponerade
markområdet. Under exempelvis pågående byggnadsföretag är sålunda entreprenörerna
enligt denna bestämmelse oförhindrade att sätta upp sina
skyltar på byggnadsplatsen, och en skomakare kan annonsera på staket
utanför verkstaden. I överensstämmelse med utredningsförslaget undantas
vidare anslagstavla för meddelanden rörande kommunala angelägenheter,
föreningssammanträden, auktioner eller dylikt. Officiella vägmärken lyder
inte under 39 § lagen om allmänna vägar och bör utan vidare anses falla
utanför även 22 § naturvårdslagen.

Givetvis kan det inträffa att en skyltanordning, för vilken tillstånd ej erfordras,
varaktigt anbringas på sådant sätt att den blir uppenbart vanprydande
i landskapsbilden. Som utredningen föreslagit bör länsstyrelsen i sådant
fall ha möjlighet att förelägga ägaren eller, om denne ej är känd,
markägaren att avlägsna anordningen eller vidta annan erforderlig åtgärd
därmed. Att ge den, mot vilken föreläggande riktas, ersättning härför bör
enligt min mening inte ifrågakomma. Den som ämnar uppsätta en icke tillståndspliktig
skylt bör däremot kunna gardera sig mot framtida ingripande
genom att påkalla förhandsprövning av länsstyrelsen. Regler i nu angivna
hänseenden har intagits i 22 § andra stycket. Att föreläggande kan förenas
med vitesäventyr framgår av 39 §.

I 22 § tredje stycket stadgas undantag från de föregående bestämmelserna
i paragrafen såvitt avser anordning för vilken byggnadslov erfordras eller
givits. Att dubbelpröva dessa fall vore givetvis både onödigt och olämpligt.

Enligt 54 § 1 mom. byggnadsstadgan krävs byggnadslov för uppsättande
eller väsentlig ändring av skylt eller ljusanordning inom område med

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964

stadsplan. Utredningen har föreslagit att länsstyrelserna skall få befogenhet
att föreskriva skyldighet att söka byggnadslov för sådan åtgärd även
inom byggnadsplaneområden. Liksom ett flertal remissorgan anser jag att
dylik skyldighet bör på en gång införas inom alla områden med byggnadsplan.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att vidta härav påkallad ändring
i byggnadsstadgan. Vad beträffar områden med utomplansbestämmelser
lärer däremot inte finnas anledning till någon ändring av gällande bestämmelser
utöver vad som föreslås för landsbygden i övrigt. Med den nu
föreslagna lösningen torde även den av 1962 års riksdag hos Kungl. Maj :t
gjorda framställningen i förevarande ämne få anses tillgodosedd (L3U 1962:
26 s. 28—29, rskr 205).

Med den föreslagna ordningen kommer naturvårdslagens bestämmelser
i princip att gälla, förutom på rena landsbygden, inom områden med fastställd
generalplan eller utomplansbestämmelser. Jämlikt 52 och 70 §§ byggnadsstadgan
har visserligen även byggnadsnämnd viss befogenhet att ingripa
mot olämpliga skyltar inom dylika områden. Några kompetenskonflikter
torde emellertid inte behöva uppkomma härigenom, om länsstyrelsen
i ärende om reklamanordning inom sådana områden regelmässigt inhämtar
yttrande från byggnadsnämnden. Föreskrift härom torde kunna
meddelas i administrativ ordning.

Utredningens förslag att, i samband med att i naturvårdslagen införs allmänt
tillståndstvång för reklamanordningar i det fria, upphäva 39 § lagen
om allmänna vägar anser jag mig inte böra biträda. Med hänsyn till de
båda lagarnas skilda syften är det motiverat att vardera lagen innehåller
bestämmelser i ämnet. I administrativ ordning torde lämpligen böra föreskrivas
att, där tillstånd söks enligt den ena lagen och länsstyrelsen finner
tiilståndstvång föreligga också enligt den andra, ärendet skall prövas enligt
båda lagarna.

Motion. Det i motionen II: 452 föreslagna förbudet mot missprydande
reklam motiveras huvudsakligen av förekomsten av reklam i form av affischering
och målning på berghällar och klippor invid vägarna. Sådan reklam
anses vara olämplig från såväl naturskydds- som trafiksäkerhetssynpunkt
men förmenas ej gå att beivra inom ramen för gällande bestämmelser.

Särskilda bestämmelser till skydd mot nedskräpning

23 och 24 §§.

Propositionen. Se s. 97—-101 och 149. Departementschefen anför.

De av utredningen föreslagna bestämmelserna angående nedskräpning innebär
viss skärpning i jämförelse med naturskyddslagens regler. Jag kan i
huvudsak biträda förslaget i denna del. Att, som vissa remissinstanser före -

28 Tredje lagutskottets utlåtande nr bl år 196b

slagit, slopa kravet på alt nedskräpning för att kunna föranleda påföljd
skall vara på visst sätt kvalificerad skulle enligt min mening föra för långt.
De ytterligare åtgärder, som behövs för bekämpande av nedskräpning, torde
framförallt vara intensifierad övervakning och propaganda.

Liksom motsvarande bestämmelse i naturskyddslagen och i utredningsförslaget
innehåller 23 § i departementsförslaget en exemplifiering av nedskräpande
ämnen. Uppräkningen har emellertid här kompletterats med
plast och plåt. Med plåt åsyftas härvid bl. a. bilvrak. Någon ytterligare
komplettering anser jag inte påkallad för närvarande. Vad särskilt beträffar
affischer bjuder, som tidigare framhållits, 22 § visst korrektiv. I övrigt
gäller liksom hittills att kvarlämnade och trasiga affischer — och även
snitslar — faller under nedskräpningsbestämmelserna i samma mån som
annat pappersavfall. Straffet för nedskräpning skall enligt 37 § andra
stycket i fortsättningen vara dagsböter.

De motiv, som föranlett utredningen att komplettera förbudet mot nedskräpning
med bestämmelser angående uppträdandet i naturen i andra
hänseenden, förtjänar stort beaktande. Det är en angelägen uppgift att
komma till rätta med sådana störande företeelser som till exempel det på
sina håll utbredda missbruket av grammofoner och radioapparater på badstränder
och annorstädes i naturen. Som jag framhållit vid 1 § inbegriper
emellertid redan den där införda hänsynsregeln bland annat skyldighet att
undvika oljud som kan verka störande på andras naturupplevelser eller på
djurlivet. Vidare vill jag här erinra om att olämpligt uppträdande i naturen
i vissa fal] kan straffas som förargelseväckande beteende samt att, såvitt avser
ordningen inom naturreservat, länsstyrelsen enligt lagförslaget får möjlighet
att meddela straffsanktionerade föreskrifter om vad allmänheten har
att iaktta inom reservatet. Med stöd av allmänna ordningsstadgan kan
ordningsföreskrifter meddelas även inom andra till allmänt begagnande
upplåtna naturområden. Med hänsyn till det anförda behandlas i 23 § departementsförslaget
inga andra typer av olämpligt uppträdande i naturen
än nedskräpning.

I 24 § regleras länsstyrelsernas befogenhet att förelägga den, som är
ansvarig för nedskräpning eller annat osnyggande, att ställa i ordning
platsen och vidta förebyggande åtgärder för framtiden. Delvis i anslutning
till utredningens förslag stadgas att dylikt föreläggande får ges så snart
av osnyggheten kan för närboende eller andra uppkomma obehag av betydenhet
eller skada till person eller egendom. På sätt utredningen förordat
har ur lagtexten utmönstrats den nuvarande föreskriften att föreläggande
får ges endast i den mån det kan ske utan oskäligt betungande. Att föreläggande
kan förenas med vitesäventyr framgår av 39 §. Efterkommes ej föreläggande,
bör länsstyrelsen även ha möjlighet att låta iordningställa den
nedskräpade platsen på den tredskandes bekostnad. Enligt departementsförslaget
skall detta kunna ske genom handräckning enligt bestämmelserna
i 39 § andra stycket.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 196b 29

Spörsmålet om i vad mån myndighet bör sörja för undanskaffande av
skräp i fall där den skyldige ej kan anträffas torde inte höra hemma i
detta lagstiftningsärende. Såvitt rör bilvrak lärer frågan komma att övervägas
i samband med behandlingen av bilskrotningsutredningens betänkande.

Motioner. Enligt motionen I: 829 ligger åtskilliga tiotusentals för att inte
säga miljontals meter mer eller mindre rostig taggtråd kringströdda i landets
skogar, hagar och ängsmarker. På sätt närmare utvecklas i motionen
anses denna taggtråd vara till stor olägenhet för människor och djur. Förevarande
paragrafer föreslås därför skola få en sådan utformning att skyldighet
föreligger för markägare att rensa sina marker från gammal taggtråd.

Den i utredningsförslaget 28 § (se prop. s. 141) intagna allmänna hänsynsregeln
för uppträdandet i naturen bör enligt motionerna 1: 823 och II:
1012 till skydd för djurlivet införas som en komplettering till 23 §. Även i
motionerna I: 828 och II: 1019 anses denna regel böra intagas i lagtexten.
Enligt dessa motionärer skulle regeln utgöra en behövlig komplettering till
de föreskrifter som kan meddelas rörande allmänhetens uppträdande inom
naturreservat liksom ett underlag för propaganda- och upplysningsverksamhet
på naturvårdens område.

I motionerna I: 823 och 11: 1012 hävdas vidare att 24 § bör skärpas. Lagförslaget
innebär nämligen, anför motionärerna, i åtskilliga fall en skyldighet
för markägaren att tåla långtgående intrång. Motionärerna finner det
därför uppenbart att den som hos markägaren missbrukar allemansrätten
genom nedskräpning skall kunna åläggas att ställa i ordning efter sig, oavsett
graden av obehag för markägaren. Det gäller i lika hög grad, sägs det,
att naturen i sig hålles intakt och obesudlad av människans nedskräpningstendenser.
Motionärerna förordar därför att 24 § första stycket får följande
lydelse.

Har på viss plats--- — osnyggats, äger länsstyrelsen ----för fram tiden.

Den ökande nedskräpningen, särskilt invid landsvägarna, påtalas i motionerna
I: 43 och 11: 54. Genom densamma uppstår sålunda obehag för övriga
trafikanter och direkta skador för jordbrukare med ägor som gränsar till
vägarna. I sammanhanget kritiseras även affischeringen längs vägarna och
renhållningen vid de av kommunerna uppsatta anslagstavlorna. Motionärerna
finner det nödvändigt att skärpa uppmärksamheten mot dem som
skräpar ned i naturen och få dem att inse det olämpliga i sitt beteende. Om
inte andra medel hjälper, anser motionärerna att en skärpning av påföljdsbestämmelserna
måste företagas.

I motionerna I: 834 och II: 1027 anföres följande.

Lagförslagets bestämmelser till skydd mot nedskräpning innebär en
skärpning i förhållande till gällande bestämmelser. Detta bör hälsas med

Tredje lagutskottets utlåtande nr Al år 196A

tillfredsställelse, emedan nedskräpningen alltmer tenderar bli ett allt större
problem ur naturskydds- och friluftssynpunkt. Lagförslagets utgångspunkt
att den som vållat nedskräpningen eller på motsvarande sätt är ansvarig för
densamma skall vara ansvarig för att skadan undanröjes är riktig. Det har
emellertid visat sig att det i flertalet fall är omöjligt att klarlägga vem eller
vilka som förorsakat nedskräpning. Detta är t. ex. ofta fallet med de grova
nedskräpningar som förekommer nattetid genom att vissa personer per bil
forslar bort och gör sig av med avfall och skräp i naturen. Flera remissinstanser
har framhållit, att det är en brist att ingen bestämmelse finns om
vilken myndighet som skall ha ansvaret för skräpets undanröjande och
nedskräpningsplatsens uppsnyggande i de fall den som vållat nedskräpningen
inte kan uppspåras. Härtill har departementschefen framhållit, att frågan
inte torde höra hemma i förevarande lagstiftningsärende och att den såvitt
gäller nedskräpning med bilvrak torde behandlas i samband med bilskrotutredningens
betänkande. Enligt vår mening är det synnerligen angeläget
att det snarast klarlägges vilken myndighet som skall ha det åsyftade
ansvaret. Enbart den föreslagna skärpta lagstiftningen lär nämligen inte
räcka för att komma till rätta med nedskräpningsproblemet. Vi föreslår att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller om skyndsam prövning och
förslag rörande vilken myndighet som skall ha nämnda ansvar.

Ersättningsbestämmelser

25—29 §§.

Propositionen. Se s. 101—123 och 149—151.

Rörande de allmänna grunderna för bestämmelsernas utformning
och tillämpning anför departementschefen följande.

Av hänsyn till allmänna intressen är jordägares rätt att utnyttja sin egendom
inskränkt i olika hänseenden genom åtskilliga lagar. Som exempel må
nämnas skogsvårdslagen, uppsiktslagen, gruvlagen, byggnadslagen och fornminneslagen.
Dessa inskränkningar måste jordägaren i betydande omfattning
tåla utan att erhålla ekonomisk gottgörelse. När t. ex. någon enligt
byggnadslagen hindras att utnyttja sin mark för tätbebyggelse, utgår i princip
inte någon ersättning. I de fall där rådighetsinskränkning, som inte innebär
avhändclse av äganderätt, förenats med rätt till ersättning torde detta
ofta ha berott mindre på principiella skäl än på mera allmänt hållna billighetsöverväganden.
Vid inskränkningar, som tillgrips mera sporadiskt och
från den enskildes synpunkt slumpartat, kan det framstå som ett rättvisekrav
att tillhandahålla ersättning. Där ett redan etablerat eller planerat ekonomiskt
utnyttjande drabbas av ingreppet, gör sig billighetssynpunkterna
gällande med ökad styrka. Även hänsyn till den gängse uppfattningen om
det ifrågavarande allmänna intressets skyddsvärde kan spela en roll.

Även om naturvården måhända i ett tidigt skede på sina håll uppfattades
som något mer eller mindre lyxbetonat, uppbärs den numera av en enhällig
opinion. Det torde för envar, jordägare eller inte, te sig självklart att man
inte får hantera naturvärden hur som helst och att även andra än ägaren

Tredje lagutskottets utlåtande nr M år 196b

kan ha befogade anspråk på tillgång till sådana värden. Att jordägarna i gemen
skulle ha ersättning för att visa rimliga hänsyn härvidlag är säkerligen
helt främmande för den allmänna rättsuppfattningen. När naturvården påkallar
mera långtgående inskränkningar i enstaka jordägares förfoganderätt,
ligger det däremot annorlunda till. Ersättning bör då kunna utgå efter
en rimlig avvägning mellan det allmännas och den enskilde jordägarens
intressen. Från dessa allmänna utgångspunkter har jag låtit utarbeta
ersättningsbestämmelserna i departementsförslaget.

Innan jag övergår till att närmare behandla ersättningsbestämmelserna,
vill jag starkt understryka vikten av att uppkommande ersättningsfrågor i
största möjliga utsträckning löses förhandlingsvägen. I en hel del fall torde
det vara att föredra att stat eller kommun söker köpa ett naturvårdsobjekt
framför att tvångsvis belägga detta med långtgående och svårvärderade
inskränkningar i ägarens förfoganderätt. Ersättningsreglerna får närmast
ses som ett nödvändigt komplement för fall då annan utväg än tvångsåtgärder
inte står till buds.

Vad därefter angår ersättningsnormerna yttrar departementschefen
bl. a. följande.

Med hänsyn till den överensstämmelse, som i mycket råder mellan ingripanden
enligt naturvårdslagen och planläggning enligt byggnadslagstiftningen,
har det tett sig naturligt att, som även utredningen i huvudsak gjort,
utforma ersättningsbestämmelserna i nära anslutning till byggnadslagens
regler om ersättning vid inskränkning i dispositionsrätten till mark inom
planområden. Enligt dessa regler gäller att markägaren, om han till följd
av inskränkningen kan nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart
missförhållande till dess tidigare värde, är berättigad till ersättning för den
skada han härigenom lider. Även om denna ersättningsnorm har sin huvudsakliga
tillämpning i fråga om inskränkning i bebyggelserätt, gäller den i
viss utsträckning även vid förbud att inrätta varuupplag, materialgård eller
ljusanordning eller att företa schaktning, fyllning eller därmed jämförlig åtgärd.
Enligt min mening är denna ersättningsnorm — vilken upptagits även
i bl. a. strandlagen och naturskyddslagen — väl lämpad att införas som huvudregel
för de viktigare ersättningsfall som naturvårdslagen har att beakta.
Så har ock skett i 25, 28 och 29 §§ i departementsförslaget.

I de fall, där ett förordnande enligt naturvårdslagen innebär förbud att
vidta viss åtgärd utan länsstyrelsens tillstånd, bör ersättning inte kunna påkallas
förrän ansökan om tillstånd skett och blivit prövad. Det tidigare värde,
som enligt huvudregeln skall beaktas vid ersättningsberäkningen, bör
därvid hänföras till tiden för förordnandets meddelande och inte till tiden
för tillståndsprövningen. Dessa principer gäller redan nu enligt strandlagen
samt kominer i departementsförslaget till uttryck i 25 och 28 §§. Till den
lösning, som motsvarande spörsmål fått i 29 § beträffande täktregleringen,
återkommer jag längre fram.

Tredje lagutskottets utlåtande nr bl år 196b

Grundsatsen om ersättning vid uppenbart missförhållande mellan utnyttjandemöjlighet
och tidigare värde tillämpas på olika sätt i byggnadslagen
och i strandlagen. Enligt den förra beräknas ersättningen till skillnaden
mellan markens värde vid tiden för planfastställelsen och det lägre värde
marken har vid tiden för ersättningens bestämmande. Enligt strandlagen
beräknas däremot såväl markens värde med bebyggelserätt som dess värde
med de användningsmöjligheter, som kvarstår efter inskränkningen i sagda
rätt, efter värdet vid den tidpunkt då länsstyrelsen förordnade om tillståndstvång.
Utredningen ansluter sig härvidlag till byggnadslagen och har onekligen
visst fog härför. Med denna ståndpunkt skulle den värdestegring, som
mark inom ett förbudsområde kan undergå under tiden mellan förbudets
meddelande och tillståndsvägran, medföra motsvarande minskning
av det allmännas ersättningsskyldighet. Delta skulle emellertid sannolikt
förmå åtskilliga markägare att snarast efter tillståndstvångets införande
begära tillstånd till och, i händelse av avslag, fordra ersättning
beträffande åtgärder som eljest skulle aktualiseras först långt senare eller
måhända inte alls. Med hänsyn bland annat till denna olägenhet förordar
jag att strandlagen i förevarande hänseende får bli normgivande för tillämpningen
av naturvårdslagen. Detta innebär också att värdejämföreisen skall
avse realvärdena och att penningvärdesförändringar beaktas ända fram
till tiden för ersättningsberäkningen.

Utredningen har föreslagit att den i strandlagen genomförda principen om
beaktande av s. k. influensverkan å mark utanför förbudsområde skall gälla
även naturreservat, naturminne och byggnadsförbud till skydd för landskapsbilden.
Skälen härtill finner jag i och för sig beaktansvärda. I fråga
om naturreservat och naturminne skulle dock, som expropriationsutredningen
påpekat, ifrågavarande regel få vissa mindre tillfredsställande konsekvenser.
Då därjämte de fall, där avsättande av naturreservat eller naturminne
kan påvisas ge influensverkan av här avsett slag, kan förmodas bli
relativt få, har jag ansett mig inte böra föreslå att regeln görs tillämplig i
dylika fall. Influensregeln kommer därför till uttryck blott i den efter mönster
av 3 § strandlagen utformade 28 § och torde i praktiken få användning
främst i strandskyddsfallen.

I frågan om ersättning till markägare för folkinvasion av n a t u rreservat
yttrar departementschefen följande.

Det har ifrågasatts om inte den omständigheten att ett naturreservat utsätts
för folkinvasion borde föranleda särskild gottgörelse. Som framhållits
vid redogörelsen för 9 § kan ägor, över vilka man förut ansetts kunna färdas
enligt allemansrätten, genom reservatbildandet och därmed sammanhängande
serviceanordningar bli så frekventerade att de kan skadas därav.
Allmänheten kan då inte längre göra anspråk på tillträde med stöd av allemansrätten,
men länsstyrelsen äger jämlikt 9 § föreskriva att markägaren

Tredje lagutskottets utlåtande nr it år 196b

likväl måste tåla intrånget. Om sådan föreskrift meddelas, kan ersättning
utgå enligt 25 §. Ett alternativ är att länsstyrelsen jämlikt 10 § meddelar
ordningsföreskrifter för allmänheten till skydd för de ifrågavarande ägorna.
Det vill synas som om hithörande problem borde i de enskilda fallen kunna
få en rimlig lösning i samförstånd mellan länsstyrelsen och markägaren.

1 samma fråga anför departementschefen vid 30 § ytterligare.

Om ett naturreservat utsätts för oförutsedda invasionsskador, har ägaren
samma möjligheter som vid andra överskridanden av allemansrätten att
värja sig genom tjänliga åtgärder och att kräva skadestånd av den eller
de ansvariga. I en sådan situation kan det befinnas lämpligt att komplettera
reservatföreskrifterna med ett åläggande för ägaren att tåla intrånget,
varvid ersättningsreglerna i lagförslaget blir tillämpliga.

Körande samspelet mellan täktre g teringen och ersättningsbestämmelserna
uttalar departementschefen.

Utredningens förslag har kritiserats för att vara både alltför generöst och
alltför återhållsamt. Av vad jag inledningsvis anförde torde ha framgått atl
det ingalunda är självklart att ersättning över huvud taget skall utgå till
den som hindras att på sin mark öppna en för landskapsbilden skadlig grustäkt.
I det närliggande fallet att någon enligt byggnadslagen hindras att utnyttja
sin mark för tätbebyggelse utgår i princip ersättning endast om tätbebyggelsevärde
uppkommit innan byggnadslagen trädde i kraft. För jämförelsen
torde det vara betydelselöst att den hindrade markanvändningen i
det ena fallet gäller bebyggelse och i det andra fallet tillgodogörande av material
under markytan. Enligt min mening bör det vara en från både samhällets
och den enskildes synpunkt godtagbar lösning alt låta även täktfallen
omfattas av huvudregeln om ersättning vid uppenbart missförhållande
mellan utnyttjandemöjlighet och tidigare värde samt att — enligt den förut
berörda principen om hänsynstagande till förhållandena vid tillståndstvångets
införande — hänföra sistnämnda värde till den tid då naturvårdslagen
träder i kraft. Det torde inte innebära alltför stora svårigheter att, även efter
en längre tids förlopp, anskaffa erforderlig utredning om detta värde. Bestämmelserna
i 29 § har utformats i enlighet med det nu sagda.

Det torde inte vara möjligt att närmare än som skett i 29 § ange, vilka inskränkningar
med avseende å nyttjandet av en fyndighet som innehavaren
bör vara skyldig att underkasta sig ulan ersättning, och ej heller hur
ersättningen i förekommande fall bör beräknas. .lag vill dock understryka
den betydelse som inte minst i fråga om läktföretag måste tillmätas den
i 1 § tredje stycket fastslagna grundsatsen att den, som utför arbetsföretag
i naturen, är skyldig att vidta skäliga åtgärder för alt begränsa eller motverka
skadan. Denna grundsats, som i huvudsak torde omfattas redan av
gällande rätt, innebär till en början alt, då täkttillstånd ges och förenas med
föreskrifter, ersättning inte skall utgå, om de föreskrivna åtgärderna är

3 Bihang till riksdagens protokoll 196i. 9 samt. 3 avd. .Yr 41

34 Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964

mindre långtgående än nyss sagts. Skulle tillstånd vägras eller synnerligen
ingripande föreskrifter meddelas, får grundsatsen betydelse vid bedömningen
huruvida marken på grund av beslutet kan användas allenast på sätt
som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde. Detta värde
bör nämligen då reduceras med hänsyn till kostnaderna för skäliga åtgärder
i syfte att begränsa eller motverka skador av det tänkta uttaget. Vid bedömningen
av avsättningsmöjligheter och pris å material vid ifrågavarande tid
får givetvis tas hänsyn bl. a. till sådana faktorer som utvinningskostnaderna,
det pris som betalats för material från närbelägna fyndigheter, tillgången på
andra obearbetade fyndigheter i trakten och efterfrågan på material av ifrågavarande
slag. — I fall där en fyndighet berör flera fastigheter kan det, som
utredningen påpekat, inträffa att en enstaka fastighetsägares tillståndsansökan
måste avslås, oaktat från naturvårdssynpunkt ej skulle möta hinder
mot ett gemensamt uttag ur fyndigheten och det t. o. m. kan förutses att
tillstånd därtill kan komma att ges framdeles, sedan erforderlig samverkan
mellan fastighetsägarna kommit till stånd. Med tanke på bl. a. dylika situationer
har i 35 § införts en bestämmelse varigenom utbetald ersättning under
vissa förutsättningar kan återkrävas.

Beträffande slutligen förutsättningarna för inlösen anför departementschefen.

Enligt 7 § andra stycket naturskyddslagen kan ägare av fridlyst mark
fordra att fastigheten löses av det allmänna, om fridlysningen föranleder
synnerligt men vid fastighetens nyttjande. Utredningsförslaget innebär en
avsevärd utvidgning av denna rättighet och innehåller dessutom en bestämmelse
om rätt även för det allmänna att påkalla inlösen. Utredningen
antyder emellertid själv att det knappast finns något mera påtagligt behov
av ökade möjligheter till inlösen. Under förarbetena till strandlagen
avvisades tanken på införande av inlösenmöjlighet vid tillståndsvägran
under hänvisning bl. a. till att ägaren alltjämt disponerade marken för
andra ändamål än bebyggelse och kunde få full gottgörelse genom intrångsersättning
samt att inlösen av spridda strandområden skulle medföra
förvaltningssvårigheter för kronan och olägenheter från fastighetsbildningssynpunkt.
Vad angår förslaget om inlösningsrätt för kronan torde
det syfte, som utredningen velat vinna härmed, väsentligen tillgodoses
genom den förefintliga möjligheten att expropriera mark för naturvårdsändamål.
Med hänsyn till vad nu anförts har inlösningsmöjligheterna i
departementsförslaget bibehållits i sin nuvarande omfattning. Enligt 26 §
kan sålunda fastighetsägare fordra inlösen, om vid fastighetens nyttjande
uppkommer synnerligt men till följd av föreskrifter avseende naturreservat
eller naturminne. Innebär reservatföreskrift att viss åtgärd inte får
företas utan länsstyrelsens tillstånd, ligger det i sakens natur att föreskriften
ej kan orsaka synnerligt men med mindre tillstånd vägrats eller
förenats med särskilda villkor.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964

Motioner. De av departementschefen angivna allmänna grundern
a för ersättningsbestämmelsernas utformning och tillämpning kritiseras i
motionerna 1: 836 och 11: 1026 på följande sätt.

Om naturvårdslagens syften skall kunna fullföljas, kan självfallet ingripande
åtgärder även av tvångsnatur understundom vara påkallade gentemot
enskilda markägare. En förutsättning därför måste emellertid vara
att markägarna gottgöres för de skador och förluster som uppkommer genom
dylika åtgärder. De i lagförslaget förekommande ersättningsreglerna
kan emellertid icke ens tillnärmelsevis anses motsvara rimliga krav i detta
hänseende. Även om förebilder för vissa av reglerna finnes i byggnadslagen
och strandlagen, måste de i detta sammanhang likväl sägas stå i strid
med gängse rättsuppfattning om ersättning för intrång i enskild äganderätt.

Vi kan icke ansluta oss till den ståndpunkt departementschefen hävdat
i propositionen att i de fall där rådighetsinskränkningar som inte innebär
avhändelse av äganderätten förenas med rätt till ersättning detta ofta
mindre berott på »principiella skäl än på mera allmänt hållna billighetsöverväganden».
Det torde tvärtom förhålla sig så, att svensk rätt bygger
på förekomsten av en principiell ersättningsrätt och att begränsningar i
denna ansetts kunna vidtagas allenast då särskilda skäl talar därför; intrånget
kan bedömas vara av begränsad art eller kompenserande fördelar i
andra avseenden kan uppkomma. Med utgångspunkt härifrån bör ersättningsfrågor
vid rådighetsbegränsningar av olika slag bedömas, icke från
det motsatta betraktelsesätt, på vilket förslaget till naturvårdslag bygger.

Enligt svensk rättsuppfattning skall en lagstiftnings konsekvenser
drabba alla medborgare lika. Även på denna punkt motsvarar lagförslaget
icke rimliga anspråk. Den eller de markägare som drabbas av något av de i
lagen stipulerade ingreppen får genom att ersättning för uppkomna förluster
ofta icke utgår eller beräknas till lägre belopp än gällande marknadsvärden
ett väsentligt sämre förmögenhetsläge än ägare av närbelägen
mark som, måhända av en tillfällighet, undgått motsvarande ingrepp.

I motionerna I: 835 och II: 1028 instämmes i utredningens och departementschefens
uttalanden att myndigheterna i första hand bör eftersträva
överenskommelser med markägarna. Det ifrågasättes om ersättningsreglerna
i alla delar vilar på en riktig och rättvis grund och om de fått en lämplig
utformning. En generös tillämpning av ersättningsbestämmelserna är en
förutsättning för att de skall kunna accepteras av motionärerna.

Enligt motionen II: 1021 lämnar ersättningsbestämmelserna utrymme för
samma ödesdigra misstag och kostnader som följde med lagstiftningen om
ersättning för mistad fiskerätt.

Om de föreslagna e r s ä 11 n i n g s n o r m e r n a anföres i motionerna
I: 836 och II: 1026 bl. a. följande.

Till de ur markägarens synvinkel mest ingripande bestämmelserna höide
som rör länsstyrelsens rätt att besluta om inrättande av naturreservat
samt att dylika beslut må kombineras med föreskrifter om icke endast inskränkningar
för ägaren i rätten att förfoga över sin fastighet utan också
skyldighet för denne att tåla annat intrång som kan uppkomma genom afl
särskilda åtgärder krävs för att tillgodose naturreservatets ändamål. Hit

36 Tredje lagutskottets utlåtande nr bl år 196b

hör också föreskrifterna om att länsstyrelsen må äga förordna att ett visst
område skall vara strandskyddsområde inom vilket utan länsstyrelsens
tillstånd nybyggnad icke må uppföras, ej heller befintlig byggnad ändras
för att tillgodose ett väsentligen annat ändamål än det vartill byggnaden
tidigare varit använd. Hit hör ytterligare reglerna om att täkt av sten,
grus, sand eller lera för annat ändamål än fastighetsägarens behov icke
får ske utan länsstyrelsens tillstånd samt att nybyggnad, upplag eller annat
arbetsföretag under vissa förutsättningar enligt länsstyrelsens förordnande
icke må utföras utan dess tillstånd.

I den män dylika åtgärder erfordras för att tillgodose lagstiftningens
syfte borde det vara självklart att det allmänna tar konsekvenserna härav
och tillser att full ersättning utges för de ekonomiska skadeverkningar
som tvångsingripandena kan medföra. I stället för att tillämpa de ersättningsregler
som återfinnes i expropriationslagen och vilka bygger på att,
då det allmänna för vissa kvalificerade syften tar i anspråk enskilds egendom,
denne skall ges sådan ersättning att förmögenhetsläget förblir orubbat,
har lagförslaget på olika sätt sökt beskära markägarens rätt till skadeersättning
för att därigenom nedbringa det allmännas kostnader för naturvården.
Markägare, som genom bildande av naturreservat ålägges förbud
att uppföra byggnad och stängsel eller att bedriva täktverksamhet, uppodling,
dikning, plantering, avverkning m. in., skulle således 1''å ersättning
för den ekonomiska skadan, om marken kan användas »allenast på sätt
som står i uppenbart missförhållande till dess tidgare värde». Ifrågavarande
ersättningsregler, som hämtats från byggnadslagstiftningen och
som där uppenbarligen bär avseende på helt andra förhållanden än dem
som här kommer i fråga, innebär att enskilda markägare får bära en del
av kostnaderna för åtgärder som det allmänna vidtar i naturvårdande syften
eller för att säkra vissa markområden för allmänhetens fritidsverksamhet.
En sådan övervältring av kostnaderna måste anses strida mot det
allmänna rättsmedvetandet och hittills gällande grundsatser beträffande
ingrepp i enskild äganderätt.

Såväl i här berörda hänseenden som då det gäller frågan om skadestånd
för övriga begränsningar i den enskildes rådighet över sin egendom bör
ersättningsbestämmelserna utformas enligt reglerna i expropriationslagen.
Det finns enligt vår mening ingen anledning att i detta hänseende
göra någon åtskillnad mellan expropriation av mark för skilda i expropriationslagen
angivna ändamål, exempelvis för olika försvarsanläggningar,
och tvångsingripanden enligt naturvårdslagen. Konsekvenserna för den
enskilde blir i båda fallen ofta desamma. Det är fråga om tvångsåtgärder
för vinnande av allmänna syften, och ersättning för liden skada bör därför
utgå utan inskränkningar. Bedömningen av om skada lidits och hur stor
denna skada är får självfallet på vanligt sätt ske av vederbörande domstolar.

Genom ersättningsnormernas utformning kommer enligt motionerna I:
835 och II: 1028 vissa ingrepp och förändringar i markägarens rättigheter
att passera ersättningsfritt. Det är av helt avgörande betydelse för att motionärerna
skall kunna acceptera regler av denna art att den möjlighet att
utesluta ersättningsrätt som innefattas i bestämmelserna tillämpas restriktivt.
Endast då det gäller helt obetydliga intrång bör man, anser motionä -

Tredje lagutskottets utlåtande nr bl är 196b

rerna, ålägga vederbörande att tåla detta utan ersättning. Man bör heller
icke ställa intrånget i relation till hela det markvärde som berörs av förordnandet
utan bedöma det speciella intrånget isolerat. Generellt bör gälla
vad utredningen sagt därom att markägaren för den begränsning som genom
bildande av naturreservat eller förordnande om bebyggelseförbud lägges
på hans möjlighet att fritt disponera över sin mark normalt bör kompenseras
genom intrångsersättning. Ersättning bör också regelmässigt utgå
i de av departementschefen angivna fallen att inskränkningar tillgrips sporadiskt
eller drabbar ett redan etablerat eller planerat ekonomiskt utnyttjande.
Detsamma anses böra gälla de fall, då markägaren förpliktas tåla
intrånget av sådana anordningar som avses i 9 §.

1 motionerna I: 835 och II: 1028 framhålles vidare som önskvärt att ersättning
utgår till markägare vid folkinvasion av naturreservat.
I denna del anför motionärerna följande.

Några remissinstanser har diskuterat frågan hur skador som uppstår vid
s. k. massinvasion från allmänhetens sida skall behandlas. Naturreservat
stimulerar till en livlig frekventering, som lätt kan medföra stark förslitning
och andra skadeverkningar, särskilt om reservatet bildats enbart eller
delvis för den sociala naturvården och om serviceanordningar dessutom
uppförts. Departementschefen erinrar bl. a. om de möjligheter till ekonomisk
gottgörelse, som skadeståndsreglerna vid överskridande av allemansrätten
medför. Det skadestånd srätt sliga och även det straffrättsliga skyddet
är dock i detta fall tämligen illusoriskt, därför att övervakning och identifiering
av skadevållaren sällan kan vara effektiv och därför att skadeverkan
och förslitning vanligen uppstår successivt och kumulativt, där varje liten
påverkan ofta inte överskrider straffbarhetsgränsen.

Genom att länsstyrelsen i sådana fall ger förordnande enligt förslagets
8 § eller 9 § träder ersättningsreglerna i funktion. Först genom en sådan
länsstyrelsens åtgärd och genom en generös tillämpning av ersättningsbestämmelserna
uppstår ett reellt skydd. Vi instämmer med hovrätten för
Västra Sverige, som framhåller, att det inte minst för undvikande av ökade
motsättningar mellan friluftsfolkets och den bofasta befolkningens intressen
är önskvärt, att markägaren erhåller ersättning för olägenheter på grund
av massinvasion av naturreservat.

Samspelet mellan täktreglering och ersättningsbestä inni
e 1 s e r diskuteras utförligt i motionerna I: 822 och 11: 1011. I motionerna
behandlas närmast frågan om rätt till ersättning vid vägrat tillstånd till
exploatering av »icke förnyelsebara naturtillgångar», såsom jord- och bergmaterial.
Enligt motionärerna ger lagförslaget härvidlag ej önskvärt underlag
för en rimlig avvägning mellan å ena sidan långsiktiga naturvårdsintressen
och å andra sidan mera kortsiktiga exploateringsintressen. Motionärerna,
som särskilt hänvisar till behovet att bevara från skilda naturoch
kulturvårdssynpunkter värdefulla rullstcnsåsar eller delar därav, finner
att ersättningsbestämmelserna kan leda till mycket betydande utgifter
för statsverket. Det ifrågasättes om det är rimligt att vår generation med

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964

stora statsanslag skall lösa in värdefulla terrängformationer och liknande
naturobjekt för att ett oöverskådligt antal generationer icke skall få en i
onödan utarmad naturmiljö. Motionärerna anser att vägrat tillstånd till exploatering
av icke förnyelsebara naturtillgångar ej bör medföra rätt till
ersättning. Till stöd härför anföres bl. a. följande.

Rätten för en markägare att utplåna terrängformationer och för all framtid
omvandla hela bygder, om inte staten löser in eller betalar intrångsersättning
för ifrågavarande exploateringsobjekt, kontrasterar i mångt och mycket
mot den reglerande lagstiftningen inom åtskilliga andra områden vid naturexploatering,
det må gälla vattendrag, grundvatten, fornlämningar, gruvor,
skog, jakt, jorddelning, byggande in. in. På dessa områden kan skilda
samhällsorgan i större eller mindre utsträckning hindra icke önskvärd
exploatering utan att några ersättningskrav kan resas. Ett par av de berörda
lagarna skall här något närmare beröras.

Vattenregleringar och vattenavledningar, som befunnits tillåtliga enligt
vattendragens ekonomiska villkor, kan under vissa förhållanden ändå förklaras
otillåtliga av vattendomstol. Detta gäller bl. a. (vattenlagen 2: 3 och
7: 39) »där genom dylik åtgärd skulle förorsakas sådan bestående ändring
av naturförhållandena, varigenom väsentligt minskad trevnad för närboende
eller betydande förlust från natur skyddssynpunkt är att befara».

Enligt fornminneslagen är all åverkan på redan kända fasta fornlämningar
törbj uden, utan att berörda markägare äger rätt till ersättning, om fornlämningarna
låser t. ex. en grusfyndighet. Till en fast fornlämning räknas
även ett för miljön nödvändigt område däromkring. Att exploateringstillstånd
vanligen lämnas för mindre väsentliga fornlämningar, om markägaren
först bekostar undersökning, ändrar inte fornminneslagens principella
innebörd i berörda avseende.

Orsaken till att de allmänna intressena är bättre lagligt tillgodosedda beträffande
vatten och fornlämningar än beträffande terrängformalioner torde
i första hand vara historisk. Den tid, under vilken ifrågavarande skyddsfrågor
aktualiserats i det allmänna medvetandet, liar varit högst olika. Däremot
kan knappast hävdas, att de miljömässiga, sociala och naturhistoriska
värdena hos en rullstensås generellt är mindre än värdet hos en kulturyttring
av våra förfäder.

I fråga om kortsynthet kan den nutida grusexploateringen jämföras med
tidigare rovdriftsmctoder vid skogsexploatering och jakt. Dessa metoder har
utgjort bakgrunden till en stor del av nuvarande reglerande bestämmelser
för utnyttjandet av de förnyelsebara naturtillgångarna. En reglering av utnyttjandet
av de icke förnyelsebara naturtillgångarna kan synas ännu mer
motiverad.

Till förebyggande av de olägenheter som eu sålunda utformad lagstiftning
kan medföra för den enskilde markägaren anses möjlighet böra skapas
att tvångsvis bilda s. k. grussamfälligheter. Alla grusinnehav inom väl tilltagna
områden skulle sammanföras till sådana samfälligheter. Varje fastighetsägare
skulle därinom äga en så stor andel i värdet av sainfälliglietens
totala grustillgångar som motsvarade värdet av grustillgångarna på den
egna fastigheten. Utdelning skulle sedan ske på grundval av denna andel,
oavsett var inom samfälligheten grusbrytningen bedrivits. En möjlighet att

Tredje lagutskottets utlåtande nr ål år 1964

om så erfordras tvångsvis bilda grussamfällighet skulle enligt motionärerna
kunna vara till stor nytta, även om ersättningsbestämmelserna i övrigt behölls
oförändrade.

Viss annan översyn av ersättningsreglerna ifrågasättes också i motionerna,
bl. a. i vad avser de diskonteringsgrunder, varpå ersättning för vägrad
exploateringsrätt bygger. Härom anför motionärerna.

Markägare, som ej tillätes exploatera sina grusfyndigheter, hävdar vanligen
att dessa skall inlösas under antagande av en nära förestående exploatering
av relativt kort varaktighet. Men om ett sådant antagande generellt
lades till grund för beräkning av inlösenbeloppen för de omistliga åsarna,
skulle kostnaden bli flera gånger så stor som det sammanlagda verkliga
nuvärdet av gruset i dessa åsar. Som exempel kan nämnas »Uppsala-området»
mellan mälarviken Ekoln och Läby i Björklinge. F. n. brytes där
årligen ca 1/4 % av de icke bebyggda åsmaterialtillgångarna (ovanför
grundvattenytan).

Med nuvarande brytningsintensitet skulle grustillgångarna inom området
således räcka bortemot 400 år, om man inte fredar några åspartier. Detta
innebär i stort sett, att de sammanlagda grustillgångarna endast har 5—
10 % av det nuvärde som de skulle ha om man räknade med t. ex. en 30-årig exploateringstidrymd. Förhållandet ändras inte mycket om man i stället
för en 400-årig exploatering antager t. ex. en 200-årig.

På något sätt borde det — om lagförslagets ersättningsbestämmelser i
huvudsak antages — fastställas en enkel och generell värderingsnorm, som
tar hänsyn till grussituationen i stort inom rimligt tilltagna »grusförsörjningsområden»
och som verkar så, att inlösningskostnaderna för de omistliga
åsarna i enskild ägo kommer att stå i rimlig proportion till dessas verkliga
nuvärde. Tiden och kostnaderna för förhandlingar och rättegångar skulle
också kraftigt nedgå, om man kominer ifrån de hart när omöjliga beräkningarna
av när och inom vilken tidrymd den ene eller andre markägaren
skulle ha haft tillfälle att exploatera just sin grusfyndighet.

Motionärerna yttrar slutligen.

Sammanfattningsvis får vi framhålla, att vi inte anser att valet av medel
är huvudsaken när det gäller ett skydd av önskvärd och rimlig omfattning åt
de icke förnyelsebara naturtillgångarna. Vi önskar endast att de juridiska
och ekonomiska medlen för ett sådant skydd bör vara sådana, att de gör
det möjligt att uppnå det mål, som man ur ett långsiktigt perspektiv anser
rimligt. Vi tvivlar dock på de praktiska möjligheterna att uppnå detta mål
enligt lagförslagets linjer.

Enligt motionerna 1:834- och 11: 1027 kan den beräkningsgrund soin innefattas
i 29 § ej godtagas. Den säges sakna generell motsvarighet i tvångsförfogandelagstiftningen.
Motionärerna erinrar om expropriationsutrcdningens
uttalande att stadgandet upptar icke oväsentliga nyheter i förhållande
till gällande rätt. Motionärerna anser det vara att föregripa den pågående
översynen av tvångsförfogandelagstiftningen, om 29 § godtages. Det
hävdas också att regeln vid sin tillämpning komme att få synnerligen godtyckliga
utfall, som inte kan fattas som annat än orättmätiga av de närmast
berörda. Då bestämmelsen inte heller anses medföra någon som helst

40 Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 196i

lösning av det s. k. markvärdestegringsproblemet, förordar motionärerna
en sådan ändring av 29 § att värdet vid tiden för förordnandets meddelande
blir grundläggande för ersättningens omfattning.

I motionerna I: 836 och II: 1026 framföres följande synpunkter.

Särskild kritik kan riktas mot konstruktionen av ersättningsreglerna för
vägrat tillstånd till grus- och liknande täktverksamhet. Enligt propositionen
skall nämligen täktens värde bedömas med utgångspunkt från förhållandena
vid lagstiftningens ikraftträdande. Detta innebär att ett exempelvis
år 1974 vägrat tillstånd till grustäkt skulle berättiga till ersättning — i den
mån markägaren med hänsyn till ersättningsreglernas allmänt restriktiva
utformning över huvud blir ersättningsberättigad — efter det s. k. realvärdet
tio år tidigare. Eftersom »realvärdet» uppenbarligen i de flesta fall kommer
att väsentligt avvika från det marknadsvärde som i alla andra situationer
ligger till grund vid skadeståndsberäkning, innebär reglerna i fråga en
indirekt värdekonfiskation, för vilken varken sakliga eller principiella skäl
torde kunna åberopas. Den omständigheten att i strandlagen för begränsade
syften införts ersättningsregler som i vissa fall kan få liknande konsekvenser
får icke åberopas som argument på förevarande område. De föreslagna
reglerna drabbar dessutom på ett mot svensk rättstradition stridande sätt
olika täkttagare olika. Markägare som kan utverka täkttillstånd kan uppenbarligen
tillgodogöra sig det fulla marknadsvärdet vare sig han säljer täkten
eller utnyttjar densamma, medan däremot hans granne som icke utverkat
motsvarande tillstånd får sin ersättning bestämd efter väsentligt lägre
värden. Ersättningsregler som får dylika konsekvenser har icke sin plats i
svensk lagstiftning.

Enligt motionerna I: 83i och 11: 1027 kan det ifrågasättas om reglerna i
26 § angående inlösen fått en tillfredsställande utformning. Konsekvensen
av lagförslaget synes motionärerna bli att ersättning inte kan erhållas,
förrän skadeverkningarna är av mycket stor omfattning. Detta anses
icke vara ägnat att underlätta avtal och uppgörelser med markägare om
avsättande av naturreservat. Motionärerna föreslår att orden »synnerligt
men» i 26 § utbytes mot orden »men av betydelse».

32 och 33 §§.

Propositionen. Se s. 124—127 och 152. Departementschefen anför bl. a.
att han beträffande de i förevarande paragrafer stadgade tidsfristerna ej
finner anledning att frångå utredningens förslag. Lagrådet yttrar i anslutning
härtill vid 33 §.

Den i första stycket stadgade tidsfristen för väckande av talan hos expropriationsdomstolen,
ett år, har i ett remissyttrande betecknats såsom väl
kort, detta med hänsyn till att åtskillig tid kan komma att åtgå för förhandlingar.
Departementschefen har emellertid avböjt att föreslå någon förlängning
av fristen.

Ej heller lagrådet vill ifrågasätta en dylik förlängning. Det må emellertid
framhållas, att förevarande preskriptionsbestämmelse måste anses vara dis -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4? år 196b

positiv och att länsstyrelsen sålunda i och för sig får anses äga eftergiva ettårsgränsen,
t. ex. om det erfordras för fortsatta förhandlingar i ersättningsfrågan.
Då å andra sidan denna gräns uppställts i syfte att förebygga att
uppgörelse om ersättningsfrågor drar ut för mycket på tiden, torde länsstyrelsen
så långt möjligt böra undvika att eftergiva tidsgränsen i fråga.

Motioner. Enligt motionerna l:83b och 11: 1027 är de i 32 och 33 §§
angivna tidsfristerna alltför knappt tilltagna. Motionärerna framhåller att
det från allmän rättssäkerhetssynpunkt är till fördel, om relativt betydande
tid står till förfogande för övervägande av frågan om talans väckande. En
generöst tillmätt tid anses i förevarande fall vara av särskild betydelse genom
att kunna underlätta frivilliga överenskommelser mellan parterna. I
motionerna föreslås därför att tidsfristerna förlänges, i 32 § till sex månader
och i 33 § till två år. Samma förslag framföres i motionerna I: 836 och
11: 1026 samt, såvitt angår 33 §, även i motionerna 1: 835 och 11: 1028.

I motionerna I: 83b och II: 1027 samt I: 835 och II: 1028 behandlas i sammanhanget
även spörsmålet, huruvida preskriptionsbestämmelser på sätt
föreslagits i 33 § bör gälla för ersättningstalan som föranleds av stadgandena
i 15 och 10 §§. I sistnämnda motionspar anföres härom följande.

Strandlagen innehåller ingen bestämmelse om att markägare går förlustig
rätten att framställa ersättningsanspråk mot kronan, om talan inte väckts
inom viss tid. I propositionen 33 § likställs vad beträffar talefrister ersättningsanspråk
för fastighet inom strandskyddat område med exempelvis anspråk
för mark där naturreservat bildats. Också för de från strandlagen
överförda reglerna om resande av ersättningsanspråk skall enligt departementschefens
förslag nu alltså en preskriptionsbestämmelse införas.

Strandskyddsområde skall enligt propositionen inte omfatta områden som
ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. En ägare till
mark inom strandskyddsområde, som kan förväntas inom en begränsad
framtid upphöra genom att plan fastställs, har enligt strandlagen två möjligheter.
Antingen kan han, om sökt tillstånd förvägrats honom, kräva ersättning
för utebliven glesbebyggelserätt, varvid han samtidigt frånhänder
sig möjligheterna att få utnyttja en eventuell framtida tätbebyggelserätt,
eller kan han avstå från att kräva ersättning för mistad glesbebyggelserätt
och invänta, eventuellt påskynda, att området läggs under fastställd byggnads-
eller stadsplan. Gällande rätt ger sålunda möjlighet för markägaren
att obunden av legala frister hålla avgörandet öppet, om vilket alternativ
som är lämpligast. Den föreslagna regleringen däremot tvingar markägaren
att inom stipulerad tid från lagakraftvinnandet av det beslut på vilket ersättningsanspråken
grundas väcka talan. Sker inte detta, förlorar han rätten till
ersättning.

Det är vidare oklart, vilken verkan som preskriptionstidens utlöpande har,
då det står markägaren frilt alt göra en ny dispensansökan, eventuellt med
något förändrat innehåll. Med hänsyn till värdet av att markägaren får rätt
att Utan inskränkande tidsbestämmelser medverka till upprättande och fastställande
av stads- och byggnadsplaner förordar vi, att talerätt om ersättning
för uteblivet tillstånd att utföra tillståndspliktigt byggnadsarbete på
strandskyddat område inte begränsas i tiden. Någon olägenhet av att nu gäl -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1964

lande strandlag saknar preskriptionsbestämmelser för väckande av ersättningstalan
har icke försports.

Enligt motionerna I: 834 och II: 1027 har något godtagbart skäl ej förebragts
för den skärpning propositionen innebär i berört hänseende. I motionerna
föreslås att 33 § ges sådan utformning att någon bestämd tid ej
fastställes för talerätt i anledning av bestämmelserna till skydd för friluftslivet.

35 §.

Propositionen. Se s. 127—128. Departementschefen anför.

Beslut om avsättande av naturreservat är, som jag framhållit i annat sammanhang,
i allmänhet avsett att vara definitivt. Om synnerliga skäl är därtill,
kan dock enligt 12 § sådant beslut helt eller delvis upphävas. Under vissa
omständigheter kan det därvid, t. ex. om markägaren i anledning av inskränkning
i förfoganderätten tillerkänts betydande ersättning och inskränkningen
efter kort tid upphävs, framstå som rimligt att ägaren får
återgälda uppburen ersättning eller del därav. Motsvarande förhållande kan
inträffa om t. ex. ersättning utgått med anledning av att tillstånd till grustäkt
eller bebyggelse vägrats och tillstånd sedermera lämnas på grund av
ändrade förhållanden. Någon gång kan också hända att markägare handlat
i strid mot givna reservatföreskrifter eller mot beslut om tillståndsvägran
och myndigheterna finner sig av någon anledning inte böra eller inte kunna
föranstalta om rättelse. Som exempel må nämnas det fall att avverkning
skett trots förbud däremot. I förevarande paragraf har därför införts en regel
enligt vilken markens ägare eller innehavare i fall som nu berörts skall
kunna förpliktas att återgälda ersättningen eller del därav, om detta med
hänsyn till hans vinning och omständigheterna i övrigt finnes skäligt. Frågan
om återbetalning torde i allmänhet kunna lösas förhandlingsvägen i anslutning
till länsstyrelsens omprövning av det förhållande som på sin tid
föranledde ersättningen.

Motioner. Enligt motionerna I: 834 och II: 1027 är det på nuvarande
stadium svårt att avgöra om ett behov av den föreslagna regeln verkligen
kommer att finnas. Av uttalanden som gjorts i anslutning till förslaget drar
motionärerna den slutsatsen att lagrummet ger utrymme för betydande godtyckliga
bedömningar. Återbetalningsskyldigheten anses också vara ett nytt
inslag i lagstiftningen på förevarande och jämförbara områden. Härtill kommer,
anför motionärerna, att återbetalningsfrågan torde övervägas vid det
pågående utredningsarbetet rörande tvångsförfogandelagstiftningen. Då något
omedelbart behov av den föreslagna regeln enligt motionärernas mening
ej föreligger, föreslås att 35 § utgår ur lagförslaget och att frågan ånyo prövas
sedan det pågående utredningsarbetet slutförts. I huvudsak samma skäl
åberopas i motionerna I: 836 och II: 1026 till stöd för det jämväl däri framförda
yrkandet att 35 § skall utgå ur lagförslaget.

Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 196i

Om tillämpningen av 35 § uttalas i motionerna I: 835 och 11: 1028 att
återbetalningsskyldighet med hänsyn till bestämmelsens utformning kan
förmodas uppstå endast i ett fåtal fall. En omständighet som enligt motionärerna
bör vara tungt vägande är förekomsten av överlåtelser eller upplåtelser
av rätt till marken, vilka skett sedan ersättningen erlagts. Regeln bör,
anser motionärerna, generellt tillämpas med stor varsamhet och eventuella
nya markägarförhållanden bör beaktas.

36 §.

Stadgandet motsvarar 31 § naturskyddslagen och 6 § strandlagen. Enligt
67 § expropriationslagen är den exproprierande pliktig att, i den mån ej annat
föranledes av vad i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken stadgas, ersätta
motparten hans kostnader i expropriationsmålet, vid expropriationsersättningens
fördelning och eljest i anledning av expropriationen. I expropriationsutredningens
betänkande II (SOU 1964: 32) föreslås vissa ändringar i
67 § expropriationslagen. Nuvarande bestämmelse bibehålies sålunda med
avseende på processen i första instans. Vidare anses den exproprierande, om
han själv fullföljer talan i högre instans, alltjämt i princip böra vara pliktig
att gottgöra motparten dennes kostnader i den högre instansen, oavsett om
han vinner eller förlorar målet. Om sakägare fullföljer talan i högre instans,
skall enligt förslaget hans rätt till ersättning för rättegångskostnad
bedömas enligt de allmänna bestämmelserna i rättegångsbalken, d. v. s. i
första hand med hänsyn till målets utgång i den högre instansen.

Motioner. Enligt motionerna 1: 836 och II: 1026 bör i överensstämmelse
med den i motionerna hävdade grundsynen samma regler gälla beträffande
rättegångskostnader i naturvårdsmål och i expropriationsmål. Detta anses
desto mera påkallat som expropriationsutredningens ovan redovisade förslag
kan antagas inom kort komma att prövas av riksdagen.

Ansvarsbestämmelser m. m.

40 §.

Propositionen. Se s. 130—131, 153 och 155. Departementschefen anför
vid lagrådsrcmissen följande.

Fullföljda mål om föreläggande enligt 16, 17, 20, 21, 22, 24 eller 47 § i
departementsförslaget bör upptas av regeringsrätten och detta oberoende av
om vite utsatts eller ej. För vinnande av enhetlig bedömning av mål om reklamanordningar
bör vidare jämväl besvär i mål rörande tillstånd enligt 22 §
i likhet med vad som gäller beträffande mål om tillämpning av 39 § lagen
om allmänna vägar prövas av regeringsrätten. Av det anförda påkallad ändring
i regeringsrättslagen torde få anmälas i annat sammanhang. I övrigt
torde besvär över länsstyrelses beslut enligt naturvårdslagen böra prövas av
Kungl. Maj:t i statsrådet.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4J år 196i

Enligt min mening bär länsstyrelserna i administrativ ordning åläggas
att i varje naturvårdsärende av vikt samråda med statens naturvårdsnämnd.
I förevarande paragraf har nämnden vidare tillagts rätt att för
tillvaratagande av naturvårdens intressen överklaga länsstyrelses beslut.
Med hänsyn till det inflytande, som sålunda tillförsäkras naturvårdsnämnden,
och till den omständigheten, att i nämnden finns företrädare för vetenskapen
och föreningslivet, biträder jag utredningens förslag i fråga
om klagorätten.

I fråga om kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj :t i statsrådet och
regeringsrätten anför lagrådet följande.

Den föreslagna lagstiftningen innebär i åtskilliga hänseenden starka ingrepp
i enskild rätt. Det är vid sådant förhållande anledning att noga överväga
om ej, jämlikt de grundsatser som i allmänhet kommit till uttryck i regeringsrättslagen,
besvär över beslut innefattande sådana ingrepp böra upptagas
av regeringsrätten i stället för av Kungl. Maj :t i statsrådet. Ledning
kan härvid i viss utsträckning hämtas i betänkandet om kompetensfördelningen
mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och regeringsrätten (SOU 1959: 4).

Enligt lagrådets mening böra, utöver de i motiveringen till remissförslaget
under detta lagrum nämnda målgrupperna, av regeringsrätten upptagas
också besvär över beslut om fridlysning av naturminne och därmed sammanhängande
beslut, i likhet med vad som gäller rörande fornminnen och
byggnadsminnen (jämför 2 § 11 mom. regeringsrättslagen). Vidare böra till
regeringsrätten föras besvär över beslut angående tillstånd enligt 19 §
(märk att de fallen av tillståndsvägran enligt 19 § närstående men i allmänhet
för den enskilde långt mindre kännbara besluten om föreläggande enligt
20 § andra stycket i remissförslaget förutsättas skola höra till regeringsrättens
avgörande). Hänföras besvär angående tillstånd enligt 19 § till regeringsrättens
avgörande, ligger det nära till hands att regeringsrätten även
blir sista instans i mål om tillstånd enligt 86 och 122 §§ byggnadslagen.

Vid anmälan av lagrådets utlåtande anför departementschefen, såvitt nu
är i fråga.

Jag biträder lagrådets förslag att till regeringsrätten föra besvär över
beslut om fridlysning av naturminne och därmed sammanhängande beslut.
Vad lagrådet i övrigt föreslaget i fråga om fördelningen av besvär smål mellan
regeringsrätten och Kungl. Maj:t i statsrådet synes däremot med hänsyn
till sin principiella räckvidd böra övervägas först i samband med förvaltningsdomstolskommitténs
blivande förslag rörande regeringsrättens arbetsuppgifter.

Motioner. Enligt vad i motionerna I: 836 och 11: 1026 anföres skall det
icke bestridas att frågan om kompetensfördelningen har principiell räckvidd
och att den f. n. behandlas inom förvaltningsdomstolskommittén. Det anses
emellertid ovisst, när kommitténs blivande förslag i ämnet kan förverk -

Tredje lagutskottets utlåtande nr it år 19tii

ligas. Det synes motionärerna därför stå mera i överensstämmelse med
svensk rättstradition att i avvaktan på nämnda förslag nu välja den väg som
kan anses medföra de bästa rättssäkerhetsgarantierna. Motionärerna finner
att lagförslaget bör ändras och de av lagrådet angivna besluten i sista instans
prövas av regeringsrätten.

I motionerna I: 835 och II: 1028 behandlas frågan om klagorätten. Härom
anföres följande.

Propositionen upptar ej någon motsvarighet till nuvarande bestämmelse
i naturskyddslagen 35 § om att Konungen äger bestämma att myndighet eller
organisation, som prövas lämplig, må föra talan för tillvaratagande av naturskyddets
intressen. Kammarkollegiet, överståthållarämbetet och Svenska
naturskyddsföreningen har i sina remissyttranden avstyrkt att denna möjlighet
enligt naturskyddslagen 35 § borttages. Departementschefen anser
däremot, att den rätt som statens naturvårdsnämnd ges i förslaget att för
tillvaratagande av naturvårdens intressen överklaga länsstyrelses beslut tillgodoser
organisationernas önskemål. Det kan dock ifrågasättas om det indirekta
inflytande genom representation i nämnden som organisationerna
får enligt propositionen på ett tillfredsställande sätt tillvaratager organisationernas
breda sakkunskap och intresse. Enligt 20 § tillämpningskungörelsen
till naturskyddslagen äger Vetenskapsakademien, Svenska naturskyddsföreningen
och Samfundet för hembygdsvård rätt att för tillvaratagande
av naturskyddets intressen överklaga myndighets beslut i naturskyddsärenden.

Svenska naturskyddsföreningen kan anföras som ett exempel på eu organisation,
som enligt gällande regler bereds och som i förslaget generellt utesluts
från talerätt. Svenska naturskyddsföreningen rymmer t. ex. genom sin
regionala anknytning och i sin styrelse med adjungerade ledamöter en
fylligare och allsidigare representation för vetenskap och andra naturvårdsintressen
än vad länsstyrelserna i gemen eller statens naturvårdsnämnd kan
förutsättas besitta. Motsvarande gäller för Vetenskapsakademien, som för
ändamålet har en särskild naturskyddskommitté, liksom för Samfundet för
hembygdsvård. Att dessa väl kvalificerade organisationer icke skall få föra
talan, när de anser det befogat, torde innefatta en opåkallad återhållsamhet
i fråga om talemöjligheterna. Dess organ representerar ur olika synpunkter
det bevakande samvete för vår naturs utnyttjande, som de rent statliga organen
inte i allt kan beräknas vara.

Därtill bör sägas, att det inte är möjligt för de sakkunniga som ingår t. cx.
i länsstyrelsernas naturvårdsråd eller i statens naturvårdsnämnd att deltaga
i behandlingen av alla naturvårdsärenden.

Om inga direkta bestämmelser i ämnet meddelas, kan dessutom i vissa fall
oklarhet uppstå om talerätt trots detta må tillkomma ideell oi-ganisation.
Ofta är det någon ideell organisation som ansökt om skydd för område eller
föremål. Om de här nämnda tre organen ej själva varit sökande, kan de i
stor utsträckning räknas ha medverkat genom utredning i saken eller genom
remissyttrande. Del synes främmande, alt den som ansökt eller annorledes
aktivt verkat för tillkomsten av ett positivt beslut ej skall vara behörig
att föra talan mot ett ur organisationens synpunkt olyckligt beslut.

Den föreslagna ändringen i fråga om organisationers talerätt förefaller
inte nödvändig mot bakgrunden av de erfarenheter som den gamla regleringen
givit. Veterligen har den nuvarande talerätten inte på något sätt

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4/ år 196i

missbrukats under den mer än 10 år långa tidsrymd som den gällt.

Vi anser att lagförslaget bör kompletteras med en bestämmelse som ger
Konungen rätt att bemyndiga lämpliga naturvårdsorganisationer att föra
talan för tillvaratagande av naturvårdens intressen.

Den föreslagna naturvårdslagen innebär en planering av markanvändningen
som, vilket utredningen och departementschefen också framhåller,
företer stora likheter med planering enligt byggnadslagen och byggnadsstadgan.
Vad gäller talerätten är det dock tveksamt om propositionen på
samma sätt som byggnadslag och byggnadsstadga även ger enskild intressent
rätt att klaga över myndighets beslut som mer direkt berör honom.
Länsstyrelsens beslut enligt den föreslagna lagen torde inte sällan vara av
betydelse också för andra enskilda än för den, vilken beslutet gäller. Så kan
exempelvis miljövärden berövas för grannar till den som beslutet avser. Det
bör enligt vår mening komma till klarare uttryck i den föreslagna lagstiftningen
att enskild, som mer direkt träffas av beslut enligt den föreslagna
lagen skall, om han är missnöjd med beslutet, äga rätt att besvära sig hos
Konungen.

Motionärerna anser det också naturligt, att kommun äger rätt att besvära
sig hos Konungen över länsstyrelses beslut enligt den föreslagna lagregleringen.

Övergångsbestämmelser

45 §.

Propositionen. Se s. 131—132. Departementschefen anför.

I fråga om fridlysning, som skett med stöd av äldre lag, samt förbud,
förordnande eller föreläggande, som meddelats med stöd av 1 eller 2 §
strandlagen, 8, 16, 17, 20, 23 eller 27 § naturskyddslagen eller, såvitt avser
husbehovstäkt och annan täkt som ej är underkastad tillståndstvång enligt
nya lagen, 21 § naturskyddslagen, bör så anses som om beslutet meddelats
enligt motsvarande bestämmelse i nya lagen. Har exempelvis beträffande
visst område meddelats förordnande enligt 1 § strandlagen, skall
området anses som strandskyddsområde varå bestämmelserna i 16 § nya
lagen äger tillämpning. Självfallet skall dock nya lagen inte verka retroaktivt
på det sättet, att t. ex. den, som före nya lagens ikraftträdande uppfört
för jordbruket erforderlig bostadsbyggnad, skulle drabbas av påföljder
enligt nya lagen eller att föreläggande enligt 16 § andra stycket nya lagen
skulle kunna meddelas beträffande anläggning som utförts före ikraftträdandet.
Givetvis medför nya lagen ej heller att äldre strandskyddsområde utsträcks
till att omfatta område som ingår i godkänd avstyckningsplan. Vad
nu sagts om förbud, förordnande och föreläggande bör enligt min mening
även gälla i fråga om tillstånd som meddelats enligt äldre lag. I likhet med
utredningen anser jag sålunda att äldre tillstånd till grustäkt helt bör
accepteras såsom meddelade enligt 18 § nya lagen. Från angivna principer
synes dock det undantaget böra göras att fråga om rätt till ersättning eller
inlösen på grund av beslut i ärende om fridlysning, föreläggande eller till -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1964

stånd, som avgjorts enligt äldre lag, skall prövas enligt den lagens bestämmelser.
I överensstämmelse härmed bör enligt min mening ej heller införas
någon preskriptionsregel avseende ersättningskrav i anledning av tillståndsvägran
enligt strandlagen.

Med de nu förordade övergångsbestämmelserna kan inträffa att ett förordnande
om tillståndstvång enligt 21 § naturskyddslagen, sedan i något
fall tillstånd vägrats eller förenats med föreskrifter, föranleder krav på
ersättning enligt 28 § nya lagen. För att undgå obilliga resultat bör sådana
ersättningsfrågor bedömas med hänsyn till markens värde vid tiden
för nya lagens ikraftträdande och således inte tiden för förordnandets
meddelande. Bestämmelse härom har införts i 45 § tredje stycket.

Motioner. I motionerna I: 835 och II: 1028 erinras om att naturskyddslagen
i motsats till lagförslaget ej öppnar möjlighet att i samband med
täkttillstånd kräva säkerhet för återställningsåtgärder. Motionärerna framhåller
att sådan möjlighet också kommer att föreligga beträffande sådan
täktverksamhet som avses i 46 §. Det finnes därför enligt motionärernas
mening anledning att i övergångsbestämmelserna införa ett stadgande som
ger rätt att kräva ställande av säkerhet även av exploatörer, som är beroende
av tillstånd enligt 21 § naturskyddslagen.

2. Förslag till ändring i expropriationslagen

Se propositionen s. 135—136 och 154.

3. Förslag till ändring i byggnadslagen

Se propositionen s. 136 och 154.

Av lagrådet förordade ändringar och jämkningar i de dit remitterade förslagen
har godtagits av departementschefen. Vid propositionens avlåtande
till riksdagen har departementschefen anmärkt att, om riksdagen skulle
uppskjuta behandlingen av förslagen till årets höstsession, tiden för de
föreslagna lagarnas ikraftträdande torde böra framflyttas ett halvt år och
46 § naturvårdslagen jämkas på motsvarande sätt.

Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 196i

B. ÖVRIGA FRÅGOR

1. Allemansrätten

Inledning

Frågan om den s. k. allemansrättens omfattning och innebörd har på
senare tid aktualiserats i olika sammanhang. I skrivelse den 14 september
1956 till Kungl. Maj :t hemställde sålunda länsstyrelsen i Blekinge län om
utredning av vissa frågor rörande tillträde till annans mark i samband
med friluftsliv. Härvid åberopade länsstyrelsen en skrivelse från Blekinge
skärgårdskommitté, behandlande vissa olägenheter som kan uppkomma vid
sedvanerättens tillämpning. Enligt kommitténs erfarenhet nyttjades enskild
mark numera av allmänheten i en omfattning som ansågs sakna täckning
i de för allemansrätten gällande rättsgrundsatserna, varvid förekommande
intressemotsättningar i vissa fall skärpts ytterligare genom åtgärder från
markägarnas sida. Då klara lagregler saknades såg en del kommuner bl. a.
av ekonomiska skäl ej någon möjlighet alt lösa de problem som hängde
samman med inrättandet av ett välordnat fritidsområde. Kommittén uttalade
att det under angivna förhållanden måste betraktas som en kännbar
brist att berörda förhållanden ej närmare reglerats genom lagstiftning. I
skrivelse den 29 oktober 1960 hemställde länsstyrelsen i Stockholms län
att Kungl. Maj:t måtte låta närmare utreda frågan om allemansrättens innebörd
i syfte att ernå klarare regler för den praktiska tillämpningen.
Bland problem som är förbundna med att ett ständigt växande antal människor
från tätortsområdena söker sig ut i glesbygderna för rekreation och
friluftsliv framhöll länsstyrelsen särskilt campingverksamheten samt biloch
båtparkeringen efter kusten och på öarna. Länsstyrelsen sade sig vara
medveten om att de skisserade problemen inte kunde slutgiltigt lösas genom
att utformningen av allemansrätten diskuterades eller förändrades. Del
skulle emellertid enligt länsstyrelsens mening vara av utomordentlig betydelse
om man till grund för de positiva åtgärder som måste sättas in hade
möjlighet att få ett fastare grepp om de rättigheter och inskränkningar allemansrätten
kunde erbjuda i berörda avseenden.

Vid 1961 års riksdag hemställdes motionsvis om utredning angående
allemansrätten. I tredje lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr
80/1961 återfinnes en utförlig redogörelse för gällande rätt, frågans tidigare
behandling samt för rättsläget i övriga nordiska länder. I utlåtandet,
vartill i nämnda delar må hänvisas, anförde utskottet bl. a. följande.

Genom att skapa rättsligt skydd för olika befogenheter tillkommande ett
subjekt såsom ägare av fast egendom och genom att stadga inskränkningar
i givna befogenheter har samhället från tid till annan bestämt jordägande -

Tredje lagutskottets utlåtande nr bl år 196b

rättens innehåll och gränser. »Alle mans» rätt till mark och vallen och till
de nyttigheter naturen frambragt har härvid fått vika för äganderättsbegreppet.
Ehuru reglerna om äganderättens utsträckning varierat, torde begreppet
aldrig ha haft en så vid innebörd att allmänheten varit betagen de
befogenheter den nu har i förhållande till jordägaren. Allemansrätten sådan
den nu existerar kan därför sägas ha uråldrig hävd. En annan sak är,
att med befolkningens ökade rörlighet och med det alltmer utbredda intresset
för friluftsliv allemansrätten kommit att utnyttjas i en utsträckning,
som varit otänkbar endast för några decennier sedan, och i former,
som tidigare varit okända. Medan rätten att färdas och uppehålla sig på
annans område tidigare haft sitt huvudsakliga värde för den lokala samfärdseln,
har den genom den nu antydda utvecklingen kommit att på ett
helt annat sätt innebära en omistlig tillgång för hela vårt folk. Utskottet
vill redan inledningsvis framhålla såsom sin uppfattning, att de befogenheter,
som nu kan anses rättmätigt tillkomma allmänheten, ej bör i någon
mån beskäras genom ny lagstiftning.

Det är naturligt, att den radikala förändringen i allemansrättens utövande
medfört problem. Å ena sidan har det blivt en samhällets angelägenhet att
så långt övriga allmänna intressen medger det bevara tillgången på naturområden
och i övrigt på olika sätt främja friluftslivet. A andra sidan kan
inte en sådan invasion i naturen som den som nu försiggår äga rum utan
att frågor aktualiseras om naturskydd och om tillgodoseende av den enskilde
jordägarens berättigade intresse av ostördhet och av ordning i sina
marker.

Utskottet berörde vidare frågan, huruvida en civilrättslig lagstiftning på
allemansrättens område kunde vara ägnad att minska olägenheterna för
markägaren av det intrång som med eller utan stöd av allemansrätten vållas
honom av utomstående. Härom anförde utskottet.

Det finns, som framgår av utskottets redogörelse för gällande rätt, redan
nu bestämmelser till motverkande av de »avigsidor» och det »missbruk» av
allemansrätten som motionärerna önskar skall stävjas genom den åsyftade
lagstiftningen. I själva verket är de företeelser i form av »intrång på växande
gröda, åverkan på stängsel, gren- och lövbrytning utan urskiljning» som
påtalats i de två likalvdande motionerna alls inte yttringar av allemansrätten
utan fastmera genom stadganden i strafflagen klart uteslutna från vad
allmänheten äger rätt att företaga sig. Det torde kunna sägas, att med bestämmelsen
i 24 kap. 2 § strafflagen kriminaliserats så gott som samtliga
ur naturskyddssynpunkt icke önskvärda ingrepp av allmänheten i naturens
växtvärld. Åtgärder till motverkande av att den s. k. kommersiella blomplockningen
— för vilken straffbestämmelsen ej utgör hinder — leder till
utarmning av växtbeståndet i markerna övervägs för närvarande av naturvårdsutredningen,
som för övrigt har att ingå på frågan om naturskyddet i
hela dess vidd. Enligt 24 kap. 4 § strafflagen är det vidare vid straffansvar
förbjudet att ens beträda tomt, plantering och alla andra ägor »som kan
skadas därav». Av uttrycket »kan skadas» framgår, att påvisbar skada ej
förutsattes för straffbarhet (jfr rättsfallet NJA 1916 s. 65). Detta lagrum
måste anses innebära ett åtminstone ur ekonomisk synpunkt långt gående
skydd för den enskilde markägaren mot intrång av utomstående i hans fastighet.
Utskottet kan svårligen tänka sig, att civilrätlsliga bestämmelser i
nu angivna hänseenden skulle vara mer ägnade än de givna straff stadgande i

Bihang Ull riksdagens protokoll 19Gb. 9 samt. 9 and. Nr 41

50 Tredje lagutskottets utlåtande nr Al år 196A

na att upprätthålla allmänhetens respekt för efterlevnad av reglerna. Motionärerna
synes anse, att en civilrättsligt given laglig reglering av allemansrätten
skulle skapa större klarhet rörande gränserna för allmänhetens befogenheter.
Det är obestridligt, att gränserna för vad som enligt 24 kap. 4 §
strafflagen skall förstås med uttrycken »tomt», »plantering» och »skada»
är flytande och att det måste möta svårigheter att avgöra vad som är tillåtet
i varje konkret fall. Utskottet är emellertid ej övertygat om, att det är möjligt
att i en ny lagstiftning skapa så mycket större klarhet i förhållandet
mellan jordägaren och allmänheten, att en lagstiftning av denna anledning
bör anses påkallad. Som i olika sammanhang framhållits (bl. a. av strandlagsutredningen
och av hovrätten över Skåne och Blekinge i dess yttrande
över motionerna) torde det möta stora svårigheter att få till stånd entydiga
bestämmelser med giltighet för alla de skiftande förhållanden som kan möta
på olika håll i landet.--—

Beträffande vissa särskilda former av friluftslivet får emellertid frågan
om behovet av laglig reglering ses mot bakgrunden av, att i visst hänseende
helt saknas bestämmelser till ledning vid avgörande av vad som skall anses
tillåtet eller ej. Ifråga om tillåtligheten av tältning, parkering av fordon och
förtöjning av båtar å annans mark är nämligen av betydelse ej blott om besittningstagandet
inkräktar på tomt eller plantering eller medför risk för
skada å annan äga utan också om det innebär ett mera varaktigt utnyttjande
av fastigheten. Ett sådant nyttjande anses allemansrätten inte medge,
men hur långt varaktigheten skall sträcka sig för att förfarandet skall bli
att betrakta som eu besittningskränkning är en omdiskuterad fråga även
bland rättslärda. Även i ett annat hänseende, nämligen då tältning, parkering
o. d. — utan att man kan tala om risk för skada å marken i vart fall ej
såvitt avser envar tältande eller bilist för sig — förehaves av ett stort antal
människor samtidigt, kan det understundom förefalla befogat anse att ett
intrång i markägarens besittningsrätt äger rum. I nu berörda fall synes ett
behov av regler för fastställande av hur långt allmänhetens rättigheter sträcker
sig mera påtagligt. Naturvårdsutredningen har, som framgår av dess
yttrande över motionerna, för avsikt att i viss mån ta befattning med allemansrättsliga
problem och bär som exempel på frågor, som torde bli aktuella,
anfört just tillåtligheten att tälta eller parkera bil på annans mark. Vid
detta förhållande finner utskottet någon åtgärd i saken ej för närvarande
påkallad. Utskottet vill i detta sammanhang ånyo betona sin inställning, att
man inte genom lagstiftningsåtgärder bör inskränka allmänhetens nuvarande
rättigheter.

Utskottet, som hemställde att motionerna och utlåtandet måtte överlämnas
till naturvårdsutredningen, anförde avslutningsvis följande.

Genom tidigare uttalanden emot den av motionärerna begärda utredningen
har utskottet givetvis ej velat förringa värdet av ett gott förhållande mellan
markägarna och friluftsfolket. En positiv inställning från jordägarnas
sida gentemot den allmänhet, som söker avkoppling och kontakt med naturen
på deras marker, är inte minst ett friluftsfolkets eget intresse. Svenska
orienteringsförbundet säger sig i ett yttrande, som utskottet tidigare redovisat,
ha genom mångårig kontakt med markägare och jakträttsinnehavare
lärt, »att man kommer långt med ömsesidig förståelse och hänsyn», samt
finner det för förbundets egen del knappast behövligt med någon utredning.
Uttalandet torde utvisa, att friluftsfolkets egen inställning, dess för -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964

ståelse för naturens värden och för markägarens intressen, kanske är den
viktigaste förutsättningen för uppnående av tillfredsställande förhållanden
på friluftslivets område. Det stora flertalet av dem som söker sig ut i skog
och mark har säkerligen en sådan inställning. De som av olika anledningar
ej hör till denna kategori torde man enligt utskottets mening ha stora möjligheter
att påverka genom upplysning och propaganda. Den upplysningsverksamhet
som bedrives genom skolor och olika organisationer samt på
annat sätt måste därför anses vara av utomordentligt värde.

Sammanfattningsvis vill utskottet anföra följande. Friluftsfrågorna står
för närvarande i olika sammanhang i blickfältet. Vissa frågor som berör
allemansrätten är under utredning. Detta gäller såväl de frågor utskottet enligt
ovan funnit böra närmare övervägas som vissa andra i motionerna ej
berörda problem, bl. a. den viktiga frågan huruvida strandlagens bestämmelser
visat sig tillräckligt effektiva för dess syfte. Andra områden inom allemansrätten
avgränsas av regler som — särskilt i kombination med upplysning
— bör vara väl ägnade att i nuvarande form tillgodose syftet med
motionerna. Utskottet finner med hänsyn till det sagda någon framställning
från riksdagens sida om ytterligare utredning för närvarande ej påkallad.

I fristående motioner vid 1963 års riksdag hemställdes om utredning rörande
allemansrättens omfattning och innebörd. På hemställan av tredje
lagutskottet (uti. 37/1963) avslog riksdagen motionerna under hänvisning
till att frågan om en sådan utredning var föremål för Kungl. Maj :ts prövning
i samband med den då pågående behandlingen av naturvårdsutredningens
betänkande. Vidare hemställdes i motioner, som väcktes i anledning
av propositionen nr 71/1963, om skyndsam utredning av frågan om allmänhetens
rättigheter och skyldigheter på annans mark. Motionerna avstyrktes
av jordbruksutskottet (uti. 11/1963) under hänvisning till att spörsmålen
rörande lagstiftningen på naturvårdsområdet komme att behandlas i annat
sammanhang och att därvid bl. a. i anledning av nämnda fristående motioner
frågan om utredning rörande allemansrättens omfattning och innebörd
torde komma att upptas till närmare behandling. Riksdagen avslog motionerna.

Slutligen har i motioner vid vårsessionen med 1964 års riksdag hemställts
om sådan ändring av instruktionen för statens naturvårdsnämnd att det av
instruktionen framgår, att nämnden som en av sina väsentligaste uppgifter
skall ha att bedriva sådan upplysning och propaganda om allemansrätten
att utövandet av denna sker under beaktande av i motionerna angiven tolkning
av allemansrätten. Jordbruksutskottet fann emellertid i utlåtande nr
19/1964 spörsmålet icke vara av den natur att det borde föranleda något
riksdagens ställningstagande och hemställde om avslag på motionerna. Riksdagen
biföll utskottets hemställan.

52 Tredje lagutskottets utlåtande nr bl år 196b

Naturvårdsutredningen

Utredningen hemställer i sitt betänkande att frågan om allmänhetens rättigheter
och skyldigheter på annans mark efter remissbehandling av utredningens
förslag skyndsamt vidare beredes i syfte att åvägabringa en lagstiftning
i ämnet. Utredningen säger sig vara väl medveten om de svårigheter
av skilda slag som är förknippade med lagstiftning rörande allemansrättsliga
frågor. En undersökning av den omfattning som erfordras för utarbetande
av konkreta förslag till lagregler på området har utredningen icke
ansett ingå i dess uppdrag. Vissa synpunkter har emellertid framlagts, vilka
enligt utredningens mening bör beaktas vid en eventuell lagstiftning på
ifrågavarande område. De ifrågasatta lagreglerna bör enligt utredningens
mening inarbetas i naturvårdslagen.

Beträffande först utredningens allmänna synpunkter på lagstiftningsfrågan
har enligt utredningens mening allmänhetens rättigheter
och skyldigheter på annans mark grundläggande betydelse för utformningen
av ett aktivt naturvårdsprogram i våra dagar. Frågan måste ses mot bakgrunden
av den utveckling som nu sker och som innebär att människorna i
allt större utsträckning söker rekretion i naturen. Den stigande levnadsstandarden
och den ökande fritiden främjar, anför utredningen, denna utveckling.
I samma riktning verkar utbyggnaden av vägnätet och kommunikationernas
utveckling i övrigt. Den oavbrutet expanderande motorismen
till lands och till sjöss skapar enligt utredningen nya möjligheter till friluftsliv
men också nya problem i förhållandet mellan å ena sidan den rekreationssökande
allmänheten och å andra sidan markägarna. Samma sak
anses gälla campingrörelsen som på sitt sätt har avgörande betydelse för
friluftslivet.

Under angivna förhållanden är det enligt utredningens mening icke tillfredsställande
att den viktiga frågan om de envar tillkommande rättigheterna
och skyldigheterna på annans mark är högst ofullständigt reglerad i
gällande lagstiftning. Utredningen framhåller under hänvisning till tredje
lagutskottets utlåtande nr 30/1961 att rådande praxis på området i väsentliga
delar helt vilar på sedvanerättslig grund. De direkta lagregler man har
att lita till i centrala frågor består närmast av vissa straffbestämmelser beträffande
åtgärder som ej är tillåtna på annans mark. Utredningen erinrar
om att dessa straffbestämmelser utformats långt innan den moderna utvecklingen
på friluftslivets område kunnat förutses. Även om sedvanan i
betydande utsträckning är stadgad och allmänt erkänd råder därför, sägs
det, i den praktiska verksamheten ute på fältet ovisshet i många fall om
rättigheternas och skyldigheternas omfattning och närmare innebörd. Oklarhet
om innebörden i gällande rätt konstateras kunna leda till tvistigheter
och irritation. Avsaknaden av positivt utformade regler på området framstår
därför i dagens läge som en stor brist. Sådana regler anses önskvärda

Tredje lagutskottets utlåtande nr ål år 196å

också i ett annat avseende, nämligen då det gäller att genom upplysning
och propaganda främja ett föredömligt uppträdande från allmänhetens
sida på annans mark. Utredningen fortsätter.

Med hänsyn till det anförda föreligger enligt utredningens mening ett
trängande behov av att närmare precisera den praktiska innebörden i allmänhetens
rättigheter och skyldigheter på annans mark. Härtill torde knappast
krävas någon ingående rättshistorisk belysning av hithörande problem.
Den historiska bakgrunden är känd i stora drag och detaljerna saknar i
och för sig intresse för utformningen av tidsenliga regler på området, eftersom
den tekniska utvecklingen och samhällsutvecklingen i övrigt medfört
en radikal ändring av förutsättningarna för bedömningen. Vad man behöver
är närmast några enkla regler till ledning för gränsdragningen mellan den
rekreationssökande allmänhetens och markägarnas intressen i de viktigaste
och vanligast förekommande fallen där allmänheten utnyttjar annans mark
för friluftsliv. Det gäller att i dessa fall fastslå vad som är skäligt och rimligt
i förhållandet mellan en markägare och en friluftsmänniska utifrån den
självklara utgångspunkten att båda är lojala och ansvarskännande människor.
Sådana regler måste visserligen bli allmänt hållna i åtskilliga avseenden,
varigenom de får mera rådgivande än tvingande karaktär. Därigenom
kommer givetvis inte alla problem att bli lösta. Men trots detta ligger ett resultat
inom räckhåll som innebär en stor vinst, nämligen av lagstiftaren
sanktionerade enhetliga normer för handlandet i den praktiska verksamheten.
Därmed får man också ett gott underlag för upplysningsverksamheten
på ett område som av åtskilliga tecken att döma fångar allmänhetens intresse
i hög grad. I dagens läge är det mera angeläget att ge den alldeles ojämförligt
största gruppen friluftsmänniskor och markägare — de ansvarskännande
människorna — en handlingsnorm på förevarande område än att
söka förutse och beivra tänkbara avvikelser från denna norm i undantagsfall.
Rådande oklarhet om allmänhetens rättigheter och skyldigheter på annans
mark kan leda till att även lojala och ansvarskännande människor
oavsiktligt vidtar åtgärder som saknar täckning i gällande rätt.

Utredningen föreslår i fortsättningen riktlinjer för lösning av vissa allemansrättsliga
frågor. Härvid erinras till en början om att i vårt land sedan
gammalt råder en relativt stor och för friluftslivet utomordentligt värdefull
frihet att färdas över och uppehålla sig på annans mark, att där tillgodogöra
sig vissa naturprodukter samt att utnyttja annans vattenområde för båtfärder,
badning o. d. Utredningen framhåller att tredje lagutskottet i 19G1 års
utlåtande understrukit vikten av att allmänhetens nuvarande rättigheter
icke inskränkcs genom lagstiftningsåtgärder.

Den s. k. färdselrätten anses av utredningen vara av primär betydelse
i förevarande sammanhang. Ur rätten att färdas över annans mark och
vattenområde liärledes nämligen övriga naturliga eller nödvändiga kompletterande
rättigheter på annans mark, såsom rätten till röstning. Utredningen
betonar i sammanhanget att den som utövar färdselrätten också har skyldigheter
gentemot markägaren. Det kräves sålunda att hänsyn och aktsamhet
visas, så att skada ej uppkommer och hemfridsintresset cj trädes för

nar.

Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 196i

Färdselrätten på annans område begränsas enligt utredningen till att huvudsakligen
avse färd till fots eller på skidor ävensom färd med trampcykel,
ridhäst och sparkstötting på mindre vägar och stigar över mark som eljest
är tillgänglig med färdselrätt. Däremot anses ej föreligga någon allmän rätt
att färdas med motorfordon utanför det allmänna och enskilda vägnätet,
och utredningen föreslår ej heller någon utvidgning härvidlag.

Vid en eventuell lagstiftning på området finner utredningen det angeläget
att gällande sedvanerätt kodifieras i lagregler som — måhända i en inledande
huvudregel — ger klart uttryck åt den viktiga principen att envar äger
färdas över mark eller vattenområde som tillhör annan under villkor att det
sker med hänsyn och aktsamhet, så att skada eller olägenhet ej uppkommer
för ägaren. Det närmare innehållet av färdselrätten med avseende på färdsätt
och i territoriellt hänseende — vilket i första hand betingas av kravet
på att färdandet ej får medföra skada — synes utredningen i möjlig mån
höra anges i positiva bestämmelser, eventuellt efter mönster av den norska
lagstiftningen i ämnet. Även om innehållet ej kan bestämmas annorlunda
än genom beskrivning av de inskränkningar i färdselrätten som följer av
nämnda krav, bör enligt utredningens mening eftersträvas att allmänhetens
rättigheter och skyldigheter på detta område i görligaste mån preciseras i
lättfattliga regler.

Någon principiell ändring beträffande allmänhetens rätt till färdsel jämfört
med vad som nu anses gälla finner utredningen icke påkallad. Generellt
undantagna från fri färdsel anses därför som hittills böra vara tomt och
plantering samt annan mark som kan skadas därav.

Rörande innebörden av begreppet tomt anför utredningen följande.

Med tomt bör enligt utredningens mening i förevarande sammanhang
förstås inte bara område omkring ett boningshus — låt vara att sådana
byggnader spelar den största rollen — utan även område omkring annan
anläggning som stadigvarande utnyttjas av ägaren och hans familj eller
hos honom anställda personer. Som exempel på anläggningar av sistnämnda
slag kan nämnas ekonomibyggnader på brukningscentrum för jordbruk,
byggnader för industriell eller annan rörelse samt bad- eller båthus med tillhörande
anordningar. Däremot räcker det inte med exempelvis en mindre
lada ute på ägorna eller enbart en bad- eller båtbrygga för att grundlägga
ett tomtinnehav av här åsyftad beskaffenhet.

Avgränsningen av tomtmarkens omfattning omkring byggnaden ur allemansrättslig
synpunkt bereder åtminstone i ett vanligt förekommande fall
inga bekymmer. Här åsyftas det fall att särskild fastighet av normal storlek
— exempelvis en bostadsfastighet om några tusen kvadratmeter — bildats
för bebyggelseändamål. För sådant fall är den officiella fastighetsindelningen
avgörande för gränsdragningen mellan allmänhetens och markägarens
intressen. Å ena sidan gäller färdselrätten icke till någon del inom
exempelvis en bostads- eller industrifastighet av här åsyftad beskaffenhet,
men å andra sidan kan markägaren icke heller påverka färdselrätten utanför
den egna fastighetens gränser.

Då det gäller jordbruksfastigheter eller andra större fastigheter kan det
vara svårare att avgränsa den tomtmark som icke får beträdas. I sådana

Tredje lagutskottets utlåtande nr 51 år 1965

fall är fastighetens boningshus och andra byggnader i allmänhet belägna
på fastighetens brukningscentrum och ofta utan tydlig avgränsning från
övriga ägor. I den mån sistnämnda ägor utgör odlad jord som ej får beträdas
under en stor del av året har frågan mindre praktisk betydelse. Emellertid
är det ofta fråga om skogsmark eller annan mark som är tillgänglig med
färdselrätt. I sådana fall krävs en gränsdragning mellan denna mark och
den tomtmark vid brukningscentrum som icke är tillgänglig med färdselrätt.
Denna gränsdragning blir i hög grad beroende av topografi, hägnader,
vegetation m. in. Hänsyn måste tagas till hemfridsintresset. Tomtbegreppet
bör därför beskrivas på ett sätt som medger hänsynstagande till förhållandena
i det särskilda fallet. Därutöver synes det vara önskvärt att
stadga ett minimiavstånd till boningshus eller annan anläggning som aldrig
bör underskridas om icke särskilda skäl föranleder annat. Detta minimiavstånd
bör enligt utredningens mening ha storleksordningen 50 meter.

Med plantering bör enligt utredningens mening förstås exempelvis trädgård
och därmed jämställd specialodling utan samband med tomt i allemansrättslig
mening. Även skogsbrukets plantskolor och fröplantager faller,
anser utredningen, under samma begrepp.

Enligt utredningens mening hänför sig skaderiskerna i fråga om odlad
jord huvudsakligen till den tid på året då marken icke är frusen. Vintertid
kan endast vissa relativt sällsynta specialgrödor ta skada och då under förutsättning
att marken icke är snötäckt. Även den tid marken icke är frusen
kan, sägs det, odlad jord beträdas i viss utsträckning utan skaderisk. Detta
anges exempelvis vara fallet efter skörd, då ny sådd icke skall äga rum förrän
nästföljande vår. Beträffande skogsmark anses också skaderisk kunna
föreligga under vissa förutsättningar, såsom under några år då ett nyti
skogsbestånd anlagts genom plantering eller frösådd.

Beträffande färdselrätt på annans vattenområde föreligger enligt utredningen
en sedvanerätt för envar att — under förutsättning att allmänna
eller vattenrättshavarens enskilda intressen ej förnärmas — utnyttja de naturliga
vattendragen och sjöarna för båtfärder, vattenhämtning o. d. Även
i detta avseende bör, anses det, motsvarande skydd för området närmast intill
boningshus böra medgivas.

En lagstiftning om allmänhetens rättigheter och skyldigheter på annans
område bör enligt utredningens mening innehålla en erinran om de inskränkningar
i färdselrätten som må föranledas av markägarens legitima
åtgärder för ekonomiskt utnyttjande av mark eller vatten, av militära skäl
eller av föreskrifter som i detta hänseende må gälla för nationalpark, naturreservat
eller naturminne.

Vad därefter angår rätten till t ä 11 n i n g, båtförtöjning
o c h därmed jämställd rastning på annans mark gäller enligt
utredningen i princip liknande inskränkningar som för färdselrätten. Det
krävs alltså att hänsyn och aktsamhet visas, så att skada cj uppkommer och
hemfridsintresset cj trädes för när. Härvid är, anför utredningen, att märka

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964

att även ett tillfälligt vistande på en plats innebär större risker för skador
och störningsmoment än enbart en fotvandring över samma plats. Detta anses
medföra att de territoriella inskränkningarna bör vara större för vistelse
på än för färd över annans mark. Självfallet kan riskerna variera med hänsyn
till förhållandena i de särskilda fallen i vad avser topografi, vegetation
m. m. Utredningen anser trots detta att det bör bestämmas ett minimiavstånd
till boningshus eller därmed jämförlig anläggning, inom vilket tältning
och därmed jämställd rastning icke må äga rum utan markägarens
lov. Efter mönster av 1957 års norska friluftslag föreslår utredningen att ett
sådant minimiavstånd införes och bestämmes till 150 meter. Utredningen
erinrar om att detta avstånd saknar aktualitet i förhållande till boningshus
eller anläggning på annan fastighet än den, där rastplats tages. Samma
hemfridszon som föreslås för tältning bör enligt utredningens mening tilllämpas
i fråga om båtförtöjning och badning på annan tillhörigt område
som är tillgängligt för fri färdsel.

Hänsynen till markägarens intressen medför enligt utredningen också
inskränkningar med avseende på anordningarna för rastning eller nattvila
och på uppehållstiden. Anordningarna för nattvila eller annan rastning
måste enligt utredningen naturligen bli högst tillfälliga. Det är fullt klart,
sägs det, att allmänhetens rättigheter på annans mark icke innefattar möjligheter
att utföra mera varaktiga anordningar. Numera anses det regelmässigt
vara fråga om att resa ett medfört tält, och något hinder härför
torde enligt utredningen icke föreligga, om det sker aktsamt så att skada ej
uppkommer. Däremot är det icke tillåtet att anskaffa material till en lägerplats
genom att taga trädgrenar och andra sådana naturalster som avses
i 24 kap. 2 § strafflagen.

Beträffande uppehållstiden anför utredningen.

Frågan om den längsta tid varunder det är tillåtet att tälta eller eljest
uppehålla sig på samma plats utan markägarens tillåtelse har uppenbarligen
stor betydelse. Det är emellertid förenat med särskilda svårigheter att reglera
denna fråga enhetligt på grund av de skiftande förhållanden som råder
i olika delar av riket. Det är skillnad på vad som kan anses skäligt och
rimligt i de tätare befolkade delarna av landet å ena sidan samt i den glesbefolkade
skogsbygden och i fjällområdet å andra sidan. Direkt ur färdselrätten
torde kunna härledas en frihet att ta rastplats åtminstone för en
natts vila överallt där rastning eljest är tillåten. Då man vid lagstiftning i
denna fråga knappast kan räkna med mindre tidsenheter än dygn, synes
tidsgränsen för tältning, båtförtöjning och därmed jämställd rastning i varje
fall kunna anges till ett dygn för hela riket. En generell dylik tidsgräns
torde dock bli för knappt tilltagen med hänsyn till förhållandena i vissa delar
av riket. I en allmän regel på området synes denna omständighet emellertid
enligt utredningens mening knappast kunna beaktas i vidare män
än att tidsgränsen höjes till två dygn om markägaren bor fjärran eller om
han icke är känd i trakten. Utredningen erinrar om att 1957 års norska friluftslag
har en motsvarande generell tidsgräns om två dygn, vartill kommer
att ägarens samtycke till längre uppehåll som regel icke krävs i högfjället.

Tredje lagutskottets utlåtande nr ål år 1964

Avslutningsvis anför utredningen följande.

Utredningen är medveten om att här åsyftade regler kan te sig restriktiva
med hänsyn till lokal sedvänja i vissa trakter. Så till exempel kan det
förefalla rimligt att en friluftsmänniska får tälta under längre tid än två
dygn på samma plats i fjällområdet utan att dessförinnan inhämta markägarens
tillåtelse. Enligt utredningens mening är det emellertid icke möjligt
beakta sådana lokala förhållanden i generella regler för hela riket. Såvitt
angår kronans mark bör dylika frågor i stället regleras genom administrativa
föreskrifter. Om kronan medger större frihet för friluftsfolket i någon
del av landet än som inryms i ovan angivna förslag är det självfallet önskvärt
att enskilda markägare följer exemplet.

Utredningen behandlar i fortsättningen frågan om särskilda anläggningar
för tältning, bad eller dylikt. Tillgängligt utredningsmaterial
visar, anför utredningen, att campingrörelsen numera fått
utomordentligt stor omfattning. Därvid spelar, sägs det, den s. k. fria campingen
på annans mark kvantitativt sett en förhållandevis begränsad roll i
jämförelse med tillströmningen till särskilt iordningsställda och avgiftsbelagda
campingplatser. Icke minst från västkusten redovisas höga siffror för
antalet anläggningar och deras totala beläggningskapacitet. Eu liknande utveckling
pågår eller kan förutses i andra delar av landet. En kraftig vidareutveckling
av campingrörelsen förutses för de närmaste åren. Parallellt härmed
följer, anser utredningen, ökade krav på särskilda anläggningar för bad
och friluftsliv i allmänhet.

Utredningen tar först upp spörsmålet, i vad mån en markägare har rätt
att avgiftsbelägga tillträde till område för tältning, bad e. d., när området eljest
är fritt tillgängligt för allmänheten på sedvanerättslig grund. Enligt vad
utredningen anför lär f. n. icke föreligga någon rätt för markägare att utkräva
avgift för besök på ett enligt allemansrätten tillgängligt område, som
ej är avspärrat genom faktiska hinder för tillträde. Det är envar obetaget att
passera in på området, varhelst detta är praktiskt möjligt. Är dylikt område
kringgärdat med oöverkomligt stängsel, anses däremot markägaren enligt
gällande rätt knappast kunna hindras från att uppställa villkor för tillträde
till området, exempelvis erläggande av viss avgift. I vad avser område, beträffande
vilket förordnande om stängselgenombrott jämlikt 2 § strandlagen
kan meddelas, synes denna möjlighet dock kunna bringas alt upphöra genom
sådant förordnande. Detta måste nämligen enligt utredningen anses
innefatta förbud mot att utkräva avgift för passage genom den föreskrivna
genomgången. Genom den utvidgning av tillämplighetsområdet för reglerna
om stängselgenombrott som föreslås av utredningen öppnas, sägs det, möjlighet
för länsstyrelsen att i den mån så finnes erforderligt hindra avgiftsbeläggning
av tillträde till friluftsområde i flertalet fall av praktisk betydelse.
Om markägare lämnar tillstånd till åtgärd som är mera långtgående än
allemansrätten medger, t. ex. tältning eller båtförtöjning under längre tid,
lär enligt utredningen intet rättsligt hinder finnas mot alt markägaren ut -

Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 196i

tar avgift härför. Detsamma anses även gälla tillfällig tältning inom område,
som genom åtgärder för vattenförsörjning, sanitära ändamål e. d. iordningställts
som campingplats, samt nyttjandet av vissa andra för friluftsliv,
bad eller förströelse uppförda anläggningar. Från nu angivna synpunkter
föreligger enligt utredningens bedömande icke något mera påtagligt behov
av kontroll av anordningar för camping och badning.

Utredningen diskuterar därefter spörsmålet, huruvida möjlighet bör finnas
att kontrollera lokaliseringen av campingplatser och andra anordningar
för friluftsliv framtör allt från den synpunkten att dylika anläggningar i vissa
fall kan väsentligt försvåra allmänhetens möjligheter att nyttja ett värdefullt
friluftsområde. Risk för en dylik utveckling finnes enligt utredningen
främst inom sådan tättbebyggda regioner i södra och mellersta Sverige,
där tillgången till goda badstränder är begränsad. I denna del anför utredningen.

Enligt utredningens mening har anläggningar av här ifrågavarande slag
så stor betydelse för friluftslivet att onödiga hinder för deras tillkomst icke
bör resas. I större delen av landet föreligger för närvarande ej något påtagligt
behov att slå vakt om allemansrättens utövning genom införande av lokaliseringskontroll
i fråga om anläggningar av detta slag. Med hänsyn till
det anförda synes det för närvarande knappast finnas anledning att införa
en generell tillståndsplikt beträffande sådana anläggningar. Däremot bör
enligt utredningens mening länsstyrelsen ges möjlighet att genom särskilt
förordnande införa tillståndstvång för anläggningar inom områden som är
särskilt känsliga ur ifrågavarande synpunkt. Lokaliseringskontrollen bör i
första hand avse att anläggning erhåller sådant läge att den ej väsentligt
försvårar allmänhetens tillträde till friluftsområden. Vid tillståndsprövningen
synes viss hänsyn även kunna tagas till sanitära förhållanden, trafiksäkerhetssynpunkter
in. in. Som villkor för tillstånd bör länsstyrelsen meddela
de föreskrifter om anläggningens läge och utsträckning som finnes påkal -lade. Det synes även kunna övervägas att ge länsstyrelsen befogenhet att, då
skäl därtill föreligger, i samband med tillstånd till anläggning fastställa en
högsta, med hänsyn till kostnaderna för dess iordningställande och skötsel
skälig avgift, som ägaren må uttaga av den som vill begagna sig av anläggningen.

I ett följande avsnitt behandlas frågan om allmänhetens rätt till parkering
av motorfordon på annans mark utan ägarens lov. Utredningen
erinrar om att rätten att färdas med motorfordon på enskild väg
utan ägarens eller väghållarens lov f. n. begränsas till sådana enskilda vägar,
där statsbidrag till väghållningen utgår. Vidare innefattar allmänhetens
färdselrätt utanför vägnätet på annans mark i princip icke färd med
motorfordon. Med hänsyn härtill har det i förevarande sammanhang diskuterade
parkeringsproblemet begränsats till att avse mark som är belägen
omedelbart intill allmän väg eller sådan enskild väg som är tillgänglig för
allmänheten. Härom anför utredningen.

Det är en mycket utbredd sed i vårt land att bilar tillfälligt uppställes ut -

Tredje lagutskottets utlåtande nr it år 1964

med allmän eller enskild väg. Med hänsyn till att av väghållaren anordnade
parkerings- och rastplatser utmed väg endast förekommer i begränsad utsträckning
är detta förfaringssätt ofta nödvändigt ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Ehuru parkeringsplatser av här avsett slag för närvarande anordnas
i stigande omfattning, torde det uppenbarligen dröja länge innan sådana
finnes i tillräckligt antal. Utredningen anser det därför motiverat att det, i
överensstämmelse med nämnda sed, i en positivt utformad regel fastslås att
envar har en begränsad rätt till parkering å annans mark utmed väg. Begränsningen
bör hänföra sig dels till parkeringstidens längd och dels till
skade- och störningsrisker. Tidsgränsen bör i princip styras av allmänna
regler om rätten att uppehålla sig på annans mark. I detta hänseende krävs
sålunda ett understrykande av parkeringens tillfälliga karaktär. Skaderisken
är högst varierande beroende på förhållandena i det särskilda fallet.
Klart är att parkering utan ägarens medgivande icke får ske på tomt eller
plantering eller odlad jord. Även i övrigt synes i första hand i tillämpliga
delar böra följas samma princip som ifrågasättes för tältning och därmed
jämställd rastning. Detta innebär att man är hänvisad att söka parkeringsplats
på sådan skogsmark eller övrig mark som icke kan skadas därav. Motorfordonsparkering
innebär ett så intensivt markutnyttjande att för tillfällig
parkering å annans mark utmed väg därjämte synes böra krävas att
det är uppenbart att ingen skada kan vållas eller eljest förfång för markägaren
uppstå. Vad som i förevarande sammanhang sägs om motorfordon
gäller jämväl släpvagn till motorfordon och alltså även husvagn.

Vad gäller frågan om tillgodogörandet av naturalster anför
utredningen att 24 kap. 2 § strafflagen tages till indirekt stöd för att allmänheten
äger tillgodogöra sig organiska naturalster som ej avses med
straffbestämmelserna, såsom vilda bär och blommor, svamp, kottar, mossor
och lavar. Vad angår oorganiska naturprodukter torde enligt utredningen
straffstadgandet trots sin lydelse ej innefatta hinder för envar att fritt tillägna
sig stenar och dylikt av ringa eller intet värde. Enligt utredningens
mening bör lagrummet, som på ett viktigt område berör allmänhetens rättigheter
och skyldigheter på annans mark, omnämnas eller inarbetas i den
ifrågasatta lagstiftningen. Utredningen anser det ej möjligt eller lämpligt
att positivt ange, vilka naturalster som får tagas fritt. Det påpekas att omfattningen
av allmänhetens rättigheter härutinnan i territoriellt avseende
intimt hänger samman med rätten att färdas över eller vistas på annans
mark. Några väsentliga ändringar i den nuvarande regelns materiella innehåll
synes icke påkallade. Däremot anser utredningen vissa ändringar böra
övervägas i syfte att anpassa innehållet efter nutida betingelser för rationellt
skogsbruk och moderna förhållanden i övrigt.

Slutligen berör utredningen spörsmålet om särskilda inskrän kningar
i allmänhetens rätt att vistas p u annans mark.
Utgångspunkten är den situation som uppkommer, där mark utnyttjas av
allmänheten mycket intensivt — invasionsfallet — utan att markägaren har
praktiska möjligheter att utfå ersättning eller att över huvud taget påverka
frågan. Utredningen anför i denna dol följande.

Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 196i

Under nutida former för utövning av allemansrätten kan det ej sällan inträffa
att en mängd människor samtidigt uppehåller sig inom ett område
som är särskilt begärligt för friluftslivet. Även om var och en av dem i och
för sig respekterar den begränsning i markutnyttjandet som bestämmes av
sedvanerättens innehåll blir resultatet dock att de tillsammans utnyttjar
marken mera intensivt än vad markägaren rimligen bör vara skyldig tåla
utan ersättning. Särskilt om ett sådant markutnyttjande fortgår en längre
tid —- exempelvis under en hel sommarsäsong -— kan resultatet bli nedslående
för markägarens och kringboendes del. Totalt sett kan avsevärda skador
uppkomma på mark och växtlighet eller hemfridsintresset trädas för
när på ett allvarligt sätt.

Om ett område som avses här har stor betydelse för allmänhetens friluftsliv
bör enligt utredningens mening anstalter vidtas för att avsätta det till naturreservat.
Därigenom blir det möjligt att dels reglera markutnyttjandet genom
särskilda föreskrifter och dels i förekommande fall kompensera markägaren
för skada eller förlust genom intrångsersättning.

Emellertid kommer det givetvis att uppstå s. k. invasionsfall där naturreservat
av olika skäl ej kan bildas. Enligt utredningens mening talar starka
skäl för att man bland reglerna om allmänhetens rättigheter och skyldigheter
på annans mark infogar ett medel, varigenom markägaren får möjlighet
att erhålla rättelse i sådana fall. Detta syfte synes enligt utredningens mening
kunna tillgodoses genom en regel av innebörd att länsstyrelsen, om för
allmänheten tillgängligt område utnyttjas i sådan omfattning, att uppenbar
fara för varaktig skada å mark eller växtlighet uppstått eller allvarlig olägenhet
eljest uppkommit för ägaren eller annan, äger föreskriva de inskränkningar
i allmänhetens rätt att uppehålla sig inom området, som erfordras
för att återställa ordning och trivsel.

Preceptorn i civilrätt vid juridiska fakulteten i Uppsala, juris doktorn
Bertil Bengtsson, har i anslutning till naturvårdsutredningens förslag behandlat
vissa allemansrättsliga spörsmål i arbetet »Allemansrätt och markägarskydd,
Om rätt att färdas och rasta på annans mark».

Remissinstanserna

Ett stort antal remissinstanser instämmer i utredningens hemställan att
frågan om allmänhetens rättigheter och skyldigheter på annans mark
skyndsamt vidare beredes i syfte att åvägabringa en lagstiftning i ämnet.
Dit hör domänstyrelsen, skogsstyrelsen, skogsvårdsstyrelserna i Stockholms,
Uppsala, Östergötlands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs och Norrbottens
län, lantmäteristyrelsen, överlantmätarna i Gotlands, Malmöhus, Hallands,
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands och
Norrbottens län, riksantikvarieämbetet, lantbruksstyrelsen, lantbruksnämnderna
och hushållningssällskapen i Jönköpings, Blekinge samt Göteborgs
och Bohus län, Älvsborgs läns norra område, Västmanlands, Kopparbergs
och Jämtlands län, lantbruksnämnden i Östergötlands län, kammarkollegiet,
hovrätten för Västra Sverige, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i
Stockholms, Gotlands, Blekinge, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands och

Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 106i 61

Kopparbergs län, Norrbottens läns landsting, drätselkammaren i Luleå,
Svenska naturskyddsföreningen, LO, Svenska stadsförbundet, Sveriges lantbruksförbund,
RLF, Sveriges skogsägareförbund, Sveriges skogsägares riksförbund,
STP, Sveriges riksidrottsförbund, Skid- och friluftsfrämjandet,
Svenska fjällklubben, KSSS, Cykel- och mopedfrämjandet, MSD, Jägarnas
riksförbund, Svenska vägföreningen, Svenska teknologföreningen och Nordiska
museet. På flera håll beklagas att utredningen icke ansett sig böra
framlägga förslag i ämnet. Vissa remissinstanser, bland dem överlantmätaren
i Västmanlands län, Sveriges lantbruksförbund, RLF, Sveriges skogsägareförbund
och Sveriges skogsägares riksförbund, anser att förslaget till
naturvårdslag bort vila i avbidan på lagstiftning om allemansrätten.

Utredningens ifrågavarande hemställan avstyrkes av hovrätten över Skåne
och Blekinge, länsarkitekten i Kronobergs län samt länsstyrelserna i
Gävleborgs och Jämtlands län. En tveksam inställning till förslaget redovisas
av byggnadsstyrelsen, fiskeristyrelsen, länsstyrelserna i Jönköpings
samt Västerbottens län, överlantmätarna i Jönköpings och Älvsborgs län,
länsarkitekten i Gävleborgs län samt landsantikvarien i Borås.

1 remissvaren framföres vissa allmänna synpunkter på utredningens
uttalanden och skisserade lagbestämmelser. De remissinstanser
som tillstyrkt lagstiftning delar i regel utredningens uppfattning om det
angelägna behovet av en fullständigare reglering av frågan om de envar tillkommande
rättigheterna och skyldigheterna på annans mark. Denna frågas
grundläggande betydelse för naturvårdsprogrammets utformning framhålles
sålunda av bl. a. lantmäteristyrelsen, överlantmätarna i Gotlands, Malmöhus
samt Göteborgs och Bohus län, länsstyrelsen i Kopparbergs län, länsarkitekten
i Jämtlands län, Sveriges skogsägareförbund och Sveriges skogsägares
riksförbund. Vad särskilt gäller strandskyddet finner hovrätten för
Västra Sverige det framstå som ett säreget och föga tillfredsställande förhållande,
att en sådan betydelsefull rättslig reglering som bestämmelserna
om strandskydd skulle vila på principer, varom oklarhet råder i så väsentliga
avseenden som fallet är i fråga om allemansrätten. Samma mening har
överlantmätarcn i Västmanlands län. Överståthållarämbctet finner att den
föreslagna regleringen skulle ge bättre underlag för bedömningen i ersättningsfrågor
av graden av intrång i markägares rätt. RLF anser det vara
principiellt oriktigt att grunda jordägarnas rätt till ersättning för intrång
av olika slag på de uttalanden om allemansrättens innebörd, som kommit
till uttryck genom utredningens ställningstagande. Det faktiska förhållandet
med det av utredningen valda systemet blir, menar RLF, att man kommer
alt grunda allmänhetens rättigheter visavi jordägarna på den innebörd
av allemansrätten, för vilken utredningen gjort sig till tolk, utan att först
ha klarlagt den reella bakgrunden.

Att utvecklingen kräver klarare regler på förevarande område för att fö -

62 Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 196i

rebygga tvistigheter och irritation mellan den rekreationssökande allmänheten
och markägarna betonas på flera håll, bl. a. av skogsvårdsstyrelserna
i Uppsala och Xorrbottens län, överlantmätarna i Malmöhus, Skaraborgs
och Västerbottens län, hushållningssällskapen och lantbruksnämnderna i
Kronobergs, Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Skaraborgs och Västmanlands län, landsfogden i
Blekinge län, Svenska naturskyddsföreningen, Svenska turistföreningen,
Skid- och friluftsfrämjandet, Svenska fjällklubben och Kungl. Svenska Segelsällskapet.
Enligt hovrätten för Västra Sverige ger talrika i betänkandet
redovisade uttalanden vid handen att den rådande oklarheten i fråga om
rättsreglernas innehåll medför olägenheter vid de nalurvårdande myndigheternas
arbete och försvårar folkupplysningen på området. Det är vidare
tydligt, anför hovrätten, att bristen på klara principer också eljest är ägnad
att vålla irritation och konflikter mellan fastighetsägare och allmänhet.
Sveriges skogsägares riksförbund finner det böra vara angeläget också för
fritidsutredningen att få klarhet i allemansrätten.

Landsfogden i Gävleborgs län framhåller att frågan om allemansrätten
är av väsentlig betydelse för tillämpningen av bestämmelserna i 24 kap.
strafflagen. Landsfogden erinrar om att gällande bestämmelser tillkommit
vid en tidpunkt, då allmänhetens utnyttjande av annans mark icke på långt
när var lika intensivt som numera är fallet. Det anses därför ofrånkomligt
att reglerna om allemansrätten överses och förtydligas, eftersom rådande
ovisshet om gränserna för denna rätt medför åtskilliga problem vid rättstillämpningen.
Överlantmätaren i Örebro län uttalar att man torde ha att
räkna med en betydande rättsosäkerhet i hithörande frågor, innan allemansrättens
innebörd närmare fixerats i lag.

Av de remissinstanser som är negativa till lagstiftning på området anser
hovrätten över Skåne och Blekinge att allmänhetens rättigheter på annans
mark icke bör positivt preciseras i lag utan liksom hittills indirekt framgå
av olika bestämmelser om jordägarens befogenheter. Ett behov att precisera
allmänhetens skyldigheter kan enligt hovrättens mening väl föreligga men
ej närmast från civilrättsliga utan snarare från politirättsliga synpunkter.
Friluftslivets utveckling på senare tid har, anser hovrätten, framkallat ett
behov av förbättrade regler till skydd för naturen och för att tillgodose ordningssynpunkter
och motverka sanitär olägenhet. Det förra syftet bör emellertid
fyllas av naturvårdslagen och det senare av den allmänna ordningsstadgan
och hälsovårdsstadgan med därtill anknytande lokala författningar.
Sin principiella inställning utvecklar hovrätten på följande sätt.

Hovrätten vill erinra om att man med uttrycket allemansrätt brukar beteckna
de befogenheter som tillkommer envar att beträda annans mark, att
utnyttja annans vattenområde och att tillgodogöra sig vissa naturalster. Begreppet
allemansrätt har emellertid icke någon klar och precis innebörd;
det är icke fråga om befogenheter som är till sin omfattning angivna i direkta
lagstadganden. Vad som åsyftas med allemansrätt är snarare en sam -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964

manfattning av befogenheter som indirekt framgår av spridda lagstadganden
om åverkan, om tagande av olovlig väg, om jakt, fiske, flottning etc.
och som i övrigt väsentligen är grundade på sedvanerätt. Betydelsefullt är
dock att i princip eu rätt för var och en att fritt utnyttja land och vatten, så
länge han icke gör intrång på de rättigheter som uttryckligen tillerkänts annan,
sedan gammalt har varit erkänd i vårt land. Till skillnad från vad som
har ansetts självfallet i andra länder, där äganderättsföreställningarna går
tillbaka på feodala tänkesätt, har hos oss markägaren icke ansetts ha en så
absolut rådighet över sin egendom alt han enbart genom förbud kan utestänga
andra därifrån. Allemansrätten kan alltså sägas vara negativt bestämd
genom de lagregler av olika slag som syftar till att trygga de praktiska
möjligheterna för jordägaren att i olika hänseenden utnyttja sin egendom
och, å andra sidan, till att ur allmänna synpunkter begränsa hans rådighet
över egendomen. Allemansrätten är sålunda vad som blir över åt envar,
sedan lagen på olika sätt preciserat de i äganderätten ingående befogenheterna.

Denna principiella uppfattning av allemansrättens innebörd kommer till
uttryck i tredje lagutskottets utlåtande nr 30 till 1961 års riksdag. Utskottet
säger där att samhället genom att skapa rättsligt skydd för olika befogenheter
tillkommande ett subjekt såsom ägare av fast egendom och genom att
stadga inskränkningar i givna befogenheter har från tid till annan bestämt
jordäganderättens innehåll och gränser. »Alle mans» rätt till mark och
vatten och till de nyttigheter naturen frambragt har härvid fått vika för
äganderättsbegreppet. Ehuru reglerna om äganderättens utsträckning varierat,
anser utskottet begreppet aldrig ha haft en så vid innebörd att allmänheten
varit betagen de befogenheter som den nu har i förhållande till jordägaren.
Utskottet framhåller att de befogenheter som nu kan anses rättmätigt
tillkomma allmänheten ej bör i någon mån beskäras genom ny lagstiftning.

Utredningens önskemål om eu närmare precisering i lag av allmänhetens
rättigheter och skyldigheter på annans mark står i viss mån i motsättning
mot den nu angivna principiella uppfattningen av allemansrätten. En sådan
precisering synes snarare utgå från föreställningen om en absolut äganderätt.
Icke minst då det gäller rätten att plocka bär och svamp eller eljest
tillgodogöra sig naturalster har den principiella uppfattningen av lagens innebörd
betydelse. Det nuvarande rättsläget är att envar kan tillgodogöra sig
sådana nyttigheter, därför att det icke uttryckligen är förbjudet. Med utredningens
principuppfattning skulle man komma till motsatt resultat; vad
som ej uttryckligen tillerkänts envar tillkommer då jordägaren.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför följande.

Medges må, att det från vissa utgångspunkter (se exempelvis s. 178 -179)
kan synas i och för sig önskvärt att allemansrätten lagfästes på sätt i betänkandet
ifrågasatts. Att behovet av en sådan reglering är »trängande»
kan däremot knappast vitsordas. Sålunda är det diskutabelt om utredningen
har rätt i sin förmodan (s. 179) att det är mera angeläget att ge de ansvarskännandc
människorna eu handlingsnorm än att söka förutse och
beivra tänkbara avvikelser från normen. De flesta människor torde nämligen
ha ganska klart för sig hur ett försiktigt och hänsynsfullt utnyttjande
av allemansrätten bör ske. Okunnigheten på området avser väl närmast var
gränserna härför går. Något legitimt behov av att utnyttja gränsen till det
yttersta torde emellertid knappast någonsin föreligga. Det finns alltså fog

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964

för uppfattningen, att lagstiftaren i detta sammanhang i stället bör befatta
sig med de mindre nogräknade, vilket skulle leda till slutsatsen att regleringen
som hittills bör vara straffrättslig. En annan sak är att gällande bestämmelser
måhända är i behov av en översyn och modernisering. Med hänsyn
till de oändligt mångskiftande intressen som allemansrätten berör torde
vidare en närmare fixering därav i lag vara tämligen omöjlig, om kodifieringen
skall bli av något värde. Det finns åtminstone all anledning —
med hänsyn till den snabba utveckling friluftslivet just nu undergår — att
undvika cn låsning av positionerna innan sedvanorna på området hunnit
åtminstone någorlunda stadga sig.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län avstyrker utredningens hemställan under
framhållande av att de ifrågavarande spörsmålen torde kunna ytterligare
begrundas av fritidsutredningen.

Bland de remissinstanser som ställt sig tveksamma till den ifrågasatta
lagstiftningen har byggnadsstyrelsen redovisat sin principiella inställning
sålunda.

Byggnadsstyrelsen är för sin del väl medveten om att det nutida friluftslivet
i många fall innebär att den gamla sedvanerättsliga friheten att
vistas i skog och mark kommit att utnyttjas i sådan omfattning och under
sådana former att intressekonflikter med markägare och ortsbefolkning
ibland måste uppstå. För sådana fall är det angeläget att det inbördes
förhållandet mellan de berörda parterna regleras på ett sådant sätt att
olägenheter och skada kan undvikas. Styrelsen finner de av utredningen
rekommenderade riktlinjerna för lösning av hithörande problem i och
för sig ändamålsenligt avvägda. Styrelsen är däremot tveksam om hur
långt en reglering i lag av dessa problem är möjlig eller ens önskvärd. Allemansrätten
är utan tvivel av sådant omistligt värde, icke minst mot bakgrunden
av den nu pågående samhällsutvecklingen, att en lagstiftning på
detta område måste ske med utomordentligt stor försiktighet.

Även om osäkerheten i allemansrättens tillämpning icke synes påtagligt
större än osäkerheten i tillämpningen av många positivt utformade lagregler,
säger sig överlantmätaren i Jönköpings län ändå ha velat tillstyrka
varje försök att minska denna osäkerhet, om det kunde ske på ett klarläggande
sätt som inte medförde några olämpliga konsekvenser. Det kan dock
enligt över lantmätarens mening ifrågasättas, om naturvården är betjänt
av en sådan betoning av var mans rätt som av allmänheten torde komma
att intolkas i de föreslagna positivt utformade reglerna, överlantmätaren
finner det allmänt förhålla sig så att i lag givna rättigheter ofta utnyttjas
till det yttersta, varvid med rättigheterna förbundna hänsyn och skyldigheter
lätt åsidosättes. Ett bibehållande av vår stadgade och allmänt erkända
sedvanerätt, såsom nu begränsad av skyddsbestämmelser, förmodas
därför vara psykologiskt riktigare med omtanke om naturen.

Länsarkitekten i Gävleborgs län yttrar bl. a.

Man kan dela utredningens uppfattning om, att det i dagens läge föreligger
ett trängande behov av att närmare precisera den praktiska innebörden
av allmänhetens rättigheter och skyldigheter på annans mark. Hu -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 196i

ruvida detta skall ske genom ett försök att konstruera detaljerade lagregler
i ämnet synes dock tveksamt. Utredningens vällovliga försök i sådan riktning
synes snarast påvisa svårigheterna härför. Det torde vara uppenbart
att eu lagtext måste hållas i rätt allmängiltig form, varför det i allt fall
kräves särskilda tillämpningsföreskrifter till denna i syfte att klarlägga de
mångskiftande situationer som under olika betingelser kan uppkomma vid
reglering av vad som är tillåtet och icke tillåtet.

Efter en erinran om tredje lagutskottets tvekan om möjligheterna att
i en ny lagstiftning skapa så mycket större klarhet i förhållandet mellan
jordägaren och allmänheten, att en lagstiftning av den anledningen borde
anses påkallad fortsätter länsarkitekten.

I princip synes angeläget att man i stället långt mer än hittills söker
göra dessa spörsmål till en fråga om medborgerlig uppfostran. Detta gäller
därför inte minst i fråga om ungdomen, som inom ramen för skolundervisningen
bör på ett praktiskt sätt instrueras att på ett hänsynsfullt och
värdigt sätt uppträda i och umgås med naturen. Den allmänna kulturnivån
i vårt land borde måhända vara mogen för att man mer än hittills
bör lita till den enskildes egna omdöme än att hänvisa till vad som
i lag är tillåtet eller förbjudet.

Den tveksamhet som uttalats inför den ifrågasatta lagstiftningen grundar
sig i en del fall på farhågor för att lagstiftningen kan leda till inskränkning
i allmänhetens nuvarande rättigheter på annans mark. Länsstyrelsen
i Jönköpings län anför sålunda.

Allemansrätten utgör en betydande tillgång genom de möjligheter den
bereder oss alla att umgås med naturen. Det ligger i sakens natur att ett
sådant institut som allemansrätten måste ha en i viss mån svävande
innebörd. Även om en kodifiering av allemansrätten rimligen endast kan
avse ett minimum ur såväl markägares som naturkonsumenters synpunkt
kommer reglerna ändå alltid att uppfattas som ett maximum av det motstående
intresset, varigenom konfliktanledningarna säkerligen icke minskas.
Det utgör i och för sig ett konkret värde att allemansrätten i stort
sett endast grundar sig på gammal hävd och att dess innehåll är bestämt
genom sedvanerätt. Det finns därför anledning befara, att den av naturvårdsutredningen
föreslagna kodifieringen kommer att medföra en begränsning
av de befogenheter, som sedvanerätten nu anses medge.

Även vissa remissinstanser, som är positiva till lagstiftning, understryker
vikten av att allmänhetens rättigheter ej inskränkes. Uttalanden av denna
innebörd göres — i några fall under hänvisning till vad tredje lagutskottet
anfört härom — av bl. a. hovrätten för Västra Sverige, Skaraborgs läns
hushållningssällskap, länsstyrelserna i Västmanlands och Kopparbergs län
samt LO. Enligt nämnda hovrätts mening torde utskottets uttalande ge
uttryck åt en utbredd folkmening rörande de aktuella rättsfrågorna.

Utredningens utkast till lagbestämmelser kommenteras särskilt
i flera remissyttranden. Vad först beträffar mera allmänna omdömen
anser domänstyrelsen de skisserade modifikationerna och preciseringarna

5 Bihang till riksdagens protokoll 196i. 9 samt. 3 avd. Nr il

66 Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 196i

i allemansrätten vara i stort sett lämpliga att ligga till grund för vidare
bearbetning. I samma riktning yttrar sig bl. a. kammarkollegiet, skogsvårdsstyrclserna
i Uppsala, Göteborgs och Bohus samt Västerbottens län,
länsstyrelserna i Kristianstads och Västmanlands län, överlantmätarna i
Göteborgs och Bohus samt Västerbottens län, landsfogden i Blekinge län,
Sveriges riksidrottsförbund och Svenska fjällklubben. Vad utredningen
föreslagit synes länsstyrelsen i Stockholms län utgöra klara och lättbegripliga
regler i god överensstämmelse med rådande praxis. Några remissinstanser
hävdar att de ifrågasatta reglerna ej innefattar tillräckligt hänsynstagande
till markägarintressena. överlantmätaren i Älvsborgs län
finner det sålunda tveksamt, om allemansrätten i betraktande av fritidslivets
oerhörda expansion verkligen kan anses ha ett så starkt positivt
innehåll att reglerna är motiverade. Hushållningssällskapet och lantbruksnämnden
i Västmanlands län anser att reglerna bör utformas så, att mera
hänsyn tages till den bofasta befolkningens intresse, än vad som kan utläsas
av betänkandet. Samma synpunkter återkommer i den detaljkritik av
bestämmelserna som nedan redovisas.

Utredningens uttalanden om de svårigheter som är förknippade med
lagstiftning rörande allemansrättsliga frågor anses på en del håll bekräftade
genom dess eget utkast till lagbestämmelser. Enligt hovrätten för
Västra Sverige gäller detta särskilt reglerna om färdselrätt och rastning.
Hovrätten anför.

Utredningens mål har synbarligen varit att rörande dessa frågor i så
stor utsträckning som möjligt uppställa entydiga bestämmelser, vilka
skulle äga giltighet för alla delar av landet och därtill tillämpas väsentligen
oberoende av topografin på fastigheten. Med en sådan lagstiftningsteknik
—- vilken i väsentliga delar avviker från den som använts i den närmast
jämförliga utländska lagen på området, den norska friluftsloven av 1957
— synes det nära nog omöjligt att samtidigt söka anknyta till nuvarande
sedvanerätt, vars innehåll lärer i hög grad bero av de lokala förhållandena
och terrängen på platsen. Såsom hovrätten senare skall utveckla, torde
därför den föreslagna regleringen många gånger komma att te sig diskutabel
i det enskilda fallet, något som knappast är ägnat att vidga allmänhetens
förståelse för inskränkningarna i dess rörelsefrihet.

En annan tänkbar invändning sammanhänger med de skilda funktioner,
som bestämmelserna om allemansrätten komma att fylla. Avsikten med den
föreslagna lagstiftningen är synbarligen att dels erhålla ett underlag för
upplysningsverksamhet och propaganda inom naturvården, dels underlätta
bedömningen av uppkommande rättsfrågor på området. De spörsmål
som härvid komma i fråga äro främst tolkningen av straffbestämmelserna
i 24 kap. strafflagen, särskilt dess 4 §, samt av reglerna om stängselgenombrytning,
vilka såväl enligt strandlagen som enligt 18 § i utredningens
förslag till naturvårdslag direkt hänvisa till allemansrättsliga principer.
Det är emellertid tydligt, att gränserna för allmänhetens befogenhet
på annans mark icke böra dragas på samma sätt då det gäller naturvårdspropaganda
som i fråga om straffansvar och rätt till stängselgenombrytning.
Sålunda synes det redan enligt utredningens ståndpunkt icke bliva

Tredje lagutskottets utlåtande nr tl är 196k 67

fråga om att straffbelägga alla sådana utslag av bristande hänsyn till markägare,
som den civilrättsliga regleringen avser att motverka. Vidare kan
det icke minst med tanke på markägarnas reaktion vara olämpligt att uppfostra
friluftsfolket till att beakta markägarens heinfridsintresse endast i
fall, där stängselgenombrytning icke kan genomföras, medan man i övrigt
icke skulle behöva fästa avseende t. ex. vid uppsatta hägnader och anslag
om privat område. Ej heller är det givet, alt de straffrättsliga reglerna
och reglerna om stängselgenombrytning böra bygga på samma avgränsning
av allmänhetens befogenheter; så är i varje fall icke förhållandet
enligt gällande rätt, vilken i princip torde tillåta en fastighetsägare att
även inom område där det särskilda strandskyddet gäller avstänga en
gångstig över tomtplats, trots att enligt det nyss sagda den som olovligen
tager sådan väg icke kan dömas till straff. Av det anförda framgår, att
man även med en lagstiftning på området skulle få räkna med flera olika
avgränsningar av allemansrätten i en viss given situation. Lagstiftningen
torde därför knappast i alla delar kunna fylla sitt syfte att skapa klarhet
och enhetlighet på rättsområdet i fråga.

Ännu en mera generell anmärkning är att förslaget — oaktat utredningens
strävan att anknyta till gällande rätt — delvis lärer innebära en påtaglig
inskränkning i allmänhetens befogenheter. Även om hovrätten delar
uppfattningen, att markägaren i vissa hänseenden bör beredas ett bättre
skydd än han för närvarande åtnjuter, kan det ifrågasättas, om alla förordade
restriktioner i rätten till färdsel, bad och annan rastning äro nödvändiga
för att nå en rimlig reglering på detta område. I de tättbebyggda
delarna av landet torde förslaget innebära en avsevärd begränsning i allmänhetens
möjligheter till friluftsliv. Den akuta brist på lämpliga fritidsområden,
som därigenom skulle uppstå, torde endast kunna avhjälpas genom
en så ingripande och omständlig åtgärd som avsättandet av naturreservat,
vilket därtill — med hänsyn till det omfattande behovet av dylika
områden — kan väntas medföra en kännbar belastning på naturvårdsanslagen
hos stat och kommun.

Beträffande de av utredningen skisserade riktlinjerna för lagstiftning
om färdselrätten anses den ifrågasatta huvudregeln av hovrätten
för Västra Sverige, vara i viss mån oklar, när det gäller rätten till motortrafik
på enskild väg. I samma riktning uttalar sig överlantmätaren i Gotlands
län. Hovrätten erinrar om att det f. n. enligt 61 § 2 mom. vägtrafikförordningen
i princip ankommer på vägens ägare att avgöra, i vilken
utsträckning motortrafik får äga rum på enskild väg. Hovrätten fortsätter.

Att döma av utredningens diskussion om bestämmelserna rörande statsbidrag
till enskilda vägar synes utredningen i denna del utgå från att en
avstängningsrätt alltjämt skulle föreligga för vissa vägar (se betänkandet
s. 362 f). Å andra sidan kan huvudprincipens formulering liksom vissa uttalanden
av utredningen om skillnaden mellan motortrafik å det enskilda
vägnätet och utom vägnätet (betänkandet s. 179 f) tyda på eu avsikt att
frångå vägtrafikförordningens regel: det avgörande skulle vara icke ägarens
inställning utan risken för skada eller olägenhet genom trafiken, varmed
synbarligen avses den skada eller olägenhet som kan uppkomma genom
den enskilde trafikanten. Det är emellertid uppenbart att farhågor för en

68 Tredje lagutskottets utlåtande nr bl år 196b

intensiv trafik på en enskild väg kunna utgöra vägande skäl att avstänga
den, även om enstaka trafikanter icke skulle vålla någon som helst skada
eller olägenhet för vägens ägare. Här liksom eljest på allemansrättens område
måste man på detta sätt taga hänsyn icke blott till den enskildes
uppträdande utan även till möjligheten av en större tillströmning till området
i fråga. Hovrätten, som ej anser det erforderligt att i förevarande
yttrande närmare diskutera frågan om regelns lämpliga innehåll i detta
avseende, vill framhålla önskvärdheten av att i en eventuell lagstiftning
klargöres, i vad mån ägaren är berättigad att avstänga enskild väg för
annan trafik än gångtrafik. I detta sammanhang må även anmärkas,
att det kan medföra svårigheter att — såsom utredningen möjligen
kan ha avsett — göra skillnad mellan motortrafik å enskild väg och å
annat område. Begreppet väg i juridisk mening lärer nämligen täcka icke
blott farväg utan även gång-, rid- och cykelväg (jfr NJA II 1940 s. 335).
Vill man söka lösa dessa problem lagstiftningsvägen, torde det trots allt
vara att föredraga, om gränserna för rätten att färdas med motorfordon
anknytes till skaderekvisitet.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län är i princip ense med utredningen om
att från färdselrätten bör undantagas färd med motorfordon utanför det
allmänna vägnätet och det enskilda vägnät, till vilket statsbidrag utgår.
Viss utvidgning härvidlag av färdselrätten ifrågasättes dock av denna länsstyrelse,
som yttrar.

Länsstyrelsen vill emellertid peka på alt inom olika delar av landet utbildats
ett omfattande nät av skogsbilvägar, vilka är enskilda och helt bekostade
av skogsägarna. Redan nu användes dessa vägar i stor utsträckning
av allmänheten och i fall då allmänheten förbjudits att använda
dessa vägar för att med motorfordon färdas till badplatser och rekreationsområden
har detta på sina håll väckt stor irritation. Det kan ifrågasättas
om icke även dessa vägar borde få befaras med personbilar och motorcyklar
under den tid av året, då detta kan ske utan att därigenom orsakas
skada eller olägenhet för markägaren. Färd å dessa vägar medgiver icke
större hastigheter och slitaget vid torr väderlek torde därför vara ganska
ringa.

Jägarnas riksförbund anser förbud böra införas mot uppsättande a\ bommar
över skogsbilvägarna, så alt exempelvis transport av olycksfallsskadad
ej hindras. I stället bör förbudstavlor användas.

Motororganisationernas samarbetsdelegation finner att det i vissa fall
kan vara berättigat att tillåta färd med motorfordon utanför det allmänna
och enskilda vägnätet. Härom anlöres följande.

Av naturliga skäl är, med bortseende från specialfordon, motorfordons
möjligheter att taga sig fram på obanad mark begränsade och för det fall
fordonet har möjlighet att färdas på obanad mark, kan såsom utredningen
framhåller, skada uppstå på marken genom motorfordonets tyngd och hastighet.
När marken är frusen, synes dock risk för skada ej längre föreligga.
MSD anser därför att en mer liberal syn borde tillämpas. Detta kan mycket
väl inrymmas under den av utredningen förordade principen att en var äger
färdas över mark- eller vattenområde som tillhör annan under villkor att
detta sker med hänsyn och aktsamhet så att skada eller olägenhet ej uppkommer
för ägaren.

Tredje lagutskottets utlåtande nr it år J964 69

Enligt Sveriges lantbruksförbund saknas stöd för uppfattningen alt rätt
till färd med motorfordon på enskild väg skulle föreligga, så snart statsbidrag
utgår till ägaren. Förbundet framhåller att man vid tillkomsten av
lagen om enskilda vägar icke delat denna uppfattning och anför vidare.

Då väghållaren får bidraget för sitt eget vägbehovs skull och bidraget är
avvägt enbart efter detta, synes det ej möjligt att i bidraget finna en grund
för färdselrätt också för andra. Därför införde man möjlighet för länsstyrelse
att förknippa bidrag med förbud mot avstängning. Utredningen uttalar
att färdselrätt enligt nu gällande sedvanerätt föreligger, om allmänheten
är så aktsam att skada eller olägenhet rent faktiskt ej uppkommer. Detta
är dock ostridigt ett felaktigt referat av rättsläget. Färdselrätten konstitueras
nämligen ej av sedvanerätten utan är i 24 kap. 4 § strafflagen bestämd
i ett lagbud, som förbjuder tagande av väg så snart risk för skada föreligger.
Utredningen synes således felaktigt återge ej blott rättskällan utan
även den gällande rättens innehåll. Skillnaden är betydande därför att motorfordonen
i rättsdiskussionen presumeras göra skada. Strafflagen förbjuder
därför all färd med motorfordon på annans väg eller mark av vad
slag det vara må. Denna strafflagens inställning är försvarlig. Motortrafiken
sliter hårt på vägarna. Detta gäller i synnerhet skogsbilvägarna, som till
följd därav icke alltid är av den standard att de tål allmän trafik eller lämpar
sig för sådan. Uppkommer skada på enskild väg, kommer skadevållaren
att bli lika svår att anträffa som den som skräpar ner i naturen. Endast
tillfälligheterna kan hjälpa vägens ägare att anträffa den ersättningsskyldige.
Vidare måste man, om man konstituerar en allmän färdselrätt på enskild
väg, tillse att detta icke skapar en skadeståndsrisk för vägägarna. Den
som färdas på enskild väg bör icke under några förhållanden kunna åberopa
vägens skick som grund för skada som kan vållas därav.

De generella undantagen från färdselrätten diskuteras i några yttranden.
Vad angår utredningens tolkning av tomtbegreppet ifrågasättes i en
del fall, om andra anläggningar än bostadshus är i behov av föreslaget
skydd. Sålunda anför hovrätten över Skåne och Blekinge att man vid en
sådan utformning av tomtbegreppet som utredningen i detta hänseende
föreslagit måste beakta också den aktuella användningen av dessa anläggningar.
Hovrätten fortsätter.

På sedvana torde icke kunna grundas något förbud att färdas intill en
ekonomi- eller industribyggnad, som står stängd och i varje fall ej har ett
med särskilt stängsel avgränsat tomtområde, eller ett bad- eller båthus som
ej är i bruk. Härav skulle sålunda uppkomma ett tomtbegrepp med skiftande
omfattning, beroende på om det är vinter eller sommar, söndag eller
vardag.

En liknande uppfattning har hovrätten för Västra Sverige, som i sammanhanget
erinrar om att enligt 17 § tredje stycket i utredningens lörslag
till naturvårdslag förordnande om tillståndstvång för strandbebyggelse
icke skall utgöra hinder för sådan för jordbruket, fisket och skogsskötseln
erforderlig bebyggelse, som ej utgöres av bostadsbyggnad. Genom alt uppföra
en mindre anläggning av sådan typ, exempelvis en fiskebod, skulle

70 Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964

därlör enligt hovrätten en markägare kunna utplåna allemansrätten på
området och berättigas att omkring anläggningen uppföra stängsel utan
genomgång.

Sistnämnda hovrätt kritiserar även utredningens åsikt att vid normal
storlek på bostadsfastighet tomtbegreppets omfattning bestämmes av den
officiella fastighetsindelningen. Hovrätten framhåller att det bl. a. på västkusten
är förhållandevis vanligt att stängsel saknas omkring bostadshus,
särskilt mindre sommarstugor. Hovrätten anför vidare.

Icke minst med tanke på sådana fall kan det ur uppfostrande synpunkt synas
tveksamt, om man bör hänvisa till fastighetsindelningen, vilken allmänheten
saknar möjlighet att iakttaga, i stället för till risken för att markägarens
intresse av ostördhet i det enskilda fallet skulle kränkas. Ett liknande
betraktelsesätt torde kunna anläggas också i vad angår straffsanktionens
utformning i detta fall. Med det av utredningen angivna tomtbegreppet
synes tillämpningsområdet för straffbestämmelsen i 24 kap. 4 §
strafflagen uttänjas på ett föga rimligt sätt: också den som under vintern
passerar i utkanten av en sommarstugetomt skulle göra sig skyldig till
straffbar gärning. Skulle förslaget i denna del läggas till grund för lagstiftning
torde böra övervägas, om icke såsom rekvisit för straffansvar vid
beträdande av annans tomtmark bör uppställas, att genom beträdandet kan
vållas skada eller olägenhet. Slutligen må anmärkas, att med utredningens
ståndpunkt en nu förefintlig färdselrätt av stor betydelse för allmänheten
i vissa fall skulle komma att upphöra. Ett praktiskt exempel är, då på
strandskyddat område en gångstig löper i gränsen mellan ett par tomter
och långt från boningshusen ned till en badstrand. Avser utredningen att
liksom enligt gällande rätt möjligheten till stängselgenombrytning skall
anknytas till allemansrättsliga regler, skulle i fortsättningen stigen kunna
avstängas utan möjlighet för allmänheten att utverka stängselgenombrytning.

börslaget att bestämma tomtbegreppet med hjälp av ett minimiavstånd,
som i princip ej får underskridas, har mött invändningar från flera håll.
En dylik reglering anses dels icke medge tillräckligt hänsynstagande till
omständigheterna i det särskilda fallet, dels kunna innebära inskränkningar
i allmänhetens nuvarande befogenheter. Uttalanden av denna innebörd göres
av bl. a. hovrätterna, överlantmätarna i Uppsala, Gotlands, Göteborgs
och Bohus samt Norrbottens län och länsstyrelsen i Jämtlands län. överlantmätaren
i Göteborgs och Bohus län anför sålunda.

Överlantmätaren vill erinra om dels det stora antalet små jordbruksfastigheter
vid kusten och de tämligen ofta förekommande relativt stora strandlägenheter
och fritidsfastigheter, som helt eller delvis omfattas av strandlagsförbud
och där allemansrätt nu utövas eller kan komma att utövas.
Vidare må förtjäna framhållas, att från strandlagens byggnadsförbud inom
länet undantagits fastighet, å vilken den 1 jaunuari 1953 boningshus var
uppfört eller under uppförande och som hade en landareal av högst 3 000
m2 inom södra delarna av länet (kommunerna söder om Byfjorden vid
Uddevalla) samt högst 5 000 m2 inom övriga delar av länet. Dessa undantagna
fastigheter ha ansetts vara av den mindre storleksordning att de

Tredje lagutskottets utlåtande nr Al år 196A

uppenbarligen faller inom tomtbegreppet i 24 kap. 4 § strafflagen. Fastigheter
överstigande de nämnda respektive arealerna ha inbegripits i
strandlagsförbudet. överlantmätaren ifrågasätter, huruvida det över huvud
taget är lämpligt att med de varierande förhållanden, som råder i olika
delar av riket, göra en gränsdragning för allemansrättens utövande genom
generella avståndregler. I varje fall bör möjligheter till avvikelser finnas
för landsdelar eller områden, där reglernas tillämpning icke överensstämmer
med sedvanerätten.

Mot utformningen av bestämmelsen om minimiavstånd kan enligt hovrätten
för Västra Sverige invändas att det i talrika fall torde framstå som
helt naturligt för allmänheten att underskrida det angivna avståndet, såsom
då gångstigar eller enskilda körvägar passerar nära en lantgård eller
då närheten till ett vattendrag eller ett brant berg hindrar en omväg förbi
bebyggelsen. I själva verket torde det, anser hovrätten, vara just i sådana
lägen som allmänheten alls har något intresse av att passera intill bebyggelsen.
Vad som utredningen ansett gälla blott, då särskilda skäl föranleder
därtill, förefaller hovrätten sålunda vara den normala situationen. Mot
utredningens tomtbegrepp kan enligt hovrättens mening ytterligare anmärkas
att det icke torde vara användbart vid tolkningen av straffbestämmelsen
om olovlig väg samt att även vid större fastigheter förslaget många
gånger kan leda till att en sedan gammalt gällande tärdselrätt utplånas.

Länsstyrelsen i Jämtlands län finner att den ifrågasatta gränsdragningen
nog skulle bli onödigt sträng, om minmiavståndet bestämdes så att avståndet
alltid skulle kunna anses betryggande. Valdes en snävare gräns skulle
bestämmelsen å andra sidan ofta komma att sakna sjävständig betydelse
vid sidan av den föreslagna huvudregeln om allmän hänsyn. Men samtidigt
skulle den, förmodar länsstyrelsen, inbjuda mindre nogräknade personer
till att bortse från den vagare huvudregeln. Länsstyrelsen anser därför det
vara olyckligt, om de föreslagna avståndsbestämmelserna genomföres.

Utredningens uttalande att skaderiskerna på odlad jord huvudsakligen
hänför sig till den tid på året, då marken icke är frusen, kritiseras av hushållningssällskapet
och lantbruksnämnden i Västmanlands län, som anser
att risk för skador kan föreligga beträffande alla grödor under snötäcke.
Den odlade jorden anses över huvud taget böra skyddas från beträdande.
Sveriges lantbruksförbund anför, att redan ett skidspår åstadkommer en
försening av växtligheten i spåret, och upplyser samtidigt, att i vägärenden
presumeras snöpackningen vid vägskärmar skada växtligheten och därför
ge rätt till ersättning. Sveriges skogsägares riksförbund delar utredningens
uppfattning att skaderisk under vissa omständigheter föreligger också
på skogsmark, exempelvis nyligen utförda skogsodlingar, och erinrar om
att risken för skogsbränder tilltagit genom att eldning och tobaksrökning
förekommer i ökad omfattning.

Fiskeristyrelsen anför, att styrelsen från sina synpunkter bestämt måste
motsätta sig lagregler som kan leda till inskränkning av den ökade rörlig -

72 Tredje lagutskottets utlåtande nr bl år 196b

heten för fisket, vilken varit ett ledmotiv vid tillkomsten av 1950 års vattengräns-
och fiskerättslagstiftning. Styrelsen erinrar om att denna lagstiftning
föranlett och alltjämt föranleder mycket stora kostnader för statsverket i
form av ersättningar för mistad fiskerätt och anför.

Sålunda förefaller den föreslagna skyddszonen av 50 m från boningshus
och båthus m. in. alltför schablonmässig. Skyddszonen kan naturligtvis inte
gälla mot den som med stöd av särskild rättsgrund, exempelvis vid jorddelningsförrättning
bildat servitut, äger rätt att färdas å samfälld väg eller
samfällt vattenområde. Ej heller kan det vara rimligt och rättvist att en
markägare skall kunna påverka färdselrätten utanför den egna fastighetens
gränser genom att uppföra boningshus i närheten av tomtgräns. Särskild
betydelse får detta i fråga om sådana genom avstyckning bildade fastigheter
vid sjö- eller havsstrand, vilka icke tillika omfattar det utanför stranden
belägna vattenområdet. Som bekant är den alldeles övervägande delen av
våra insjöar oskiftad i fiskerättshänseende och där får enligt 24 § fiskerättslagen
delägarna fiska »efter vad de kunna sämjas», d. v. s. i avsaknad
av reglerande föreskrifter över fiskevattnets hela område. Under sådana
förhållanden kan det icke vara rimligt att den föreslagna 50 m:s fredningszonen
skall få inskränka delägarnas nuvarande, obestridda rättighet att för
fiske fritt få färdas över hela fiskevattnet, även invid annans boningshus.

En med den sistnämnda besläktad men något större fråga är följande.
Enligt bestämmelserna i 6—21 §§ fiskerättslagen har fisket utmed vissa särskilt
betydelsefulla kuststräckor samt i större insjöar förklarats vara fritt
för varje svensk medborgare med rätt tillika för dem att för fiske fritt få
färdas över dessa enligt vattengränslagen enskilda men enligt nämnda paragrafer
i fiskerättslagen för fiske fria vattenområden (jfr rubriken ovanför
5 § lagen). Denna rätt till frifiske kan omöjligen få göras helt eller delvis
verkningslös genom annan lagstiftning av sådan typ som naturvårdsutredningen
föreslår. Dessa frifiskeregler i fiskerättslagen utvidgas och
kompletteras genom lagregler i samma lag om rätt att för fiske beträda annans
strand m. m. Hur dessa ur fiskerinäringens synpunkt tillkomna bestämmelser
skall kunna passas ihop med ovannämnda fredningszon av 50 m
förblir tills vidare en öppen fråga.

Även hovrätterna berör frågan om färdselrätt på vattenområde. Hovrätten
över Skåne och Blekinge finner sålunda att den som t. ex. bygger sitt
hus invid stranden av en udde ej kan räkna med att förbifarande båtar skall
taga en omväg för att undvika att komma inom ett minimiavstånd. Den naturliga
färdvägen på vatten får härvid enligt hovrättens åsikt samma betydelse
som en upptrampad gångstig; det är sedvanerättsligt lovligt att bruka
den. Hovrätten för Västra Sverige framhåller att såvitt angår färdsel på vattenområde
fråga icke uppkommer om samordning med straffbestämmelser
och med regler om stängselgenombrott. Med hänsyn härtill torde, anför hovrätten,
färre invändningar kunna göras mot den föreslagna regeln, även
om också denna synes begränsa allmänhetens rättigheter utöver vad som
följer av nu gällande sedvana.

Även de av utredningen föreslagna reglerna om tältning, båtförtöjning
och därmed jämställd rastning har mött kritik

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964

vid remissbehandlingen. Härvid åberopas i huvudsak samma skäl som anförts
mot generella regler rörande färdselrätten. Hovrätten över Skåne och
Blekinge anser det sålunda knappast möjligt att uppställa mera preciserade
bestämmelser i ämnet, i varje fall icke om de skall ha en generell giltighet
och svara mot sedvanan i alla delar av landet och i alla tänkbara situationer.
Överlantmätaren i Norrbottens län yttrar sig i samma riktning och uttalar
särskilt farhågor för att det generella minimiavståndet skall inskränka
allmänhetens nuvarande rättigheter. Å andra sidan anser överlantmätaren i
Östergötlands län att de föreslagna reglerna skulle innebära en betydligt
vidgad rätt mot vad f. n. är allmänt accepterat inom landets mellersta och
södra delar, överlantmätaren, som avstyrker utredningens rekommendationer
i denna del, anför följande.

Det torde i allmänhet förhålla sig så att markägarens förbud mot tältning
respekteras beträffande mark, som är överblickbar från bebyggelse
(markägarens eller annans) eller där allmänheten i större omfattning färdas
eller vistas. Utredningens rekommendationer skulle leda till att tältning
ej skulle kunna förhindras på eller invid en allmänt använd badstrand
eller på en vacker strandhed, som utgör rekreationsplats för en större allmänhet.
Man kan också tänka sig sådan »fri tältning» alldeles utanför en
iordningsställd men avgiftsbelagd campingplats. Med hänsyn till de hygieniska
förhållandena, risken för nedskräpning och brandfaran synes man
böra sträva efter att åtminstone inom landets mellersta och södra delar tältning
och övernattning i allt större omfattning hänvisas till särskilt iordningsställda
campingplatser.

Hovrätten för Västra Sverige anser några mera vägande invändningar
icke kunna göras mot den av utredningen rekommenderade regeln, såvitt
angår tältning och liknande längre vistelse på annans mark samt båtförtöjning
under längre tid. Hovrätten finner det dock även i detta fall tveksamt,
om ett minimiavstånd bör gälla från annan bebyggelse än boningshus.

Några remissinstanser hävdar i motsats till utredningen att minimiavståndet
bör gälla även över fastighetsgräns. Uttalanden i denna riktning göres
av bl. a. överlantmätarna i Uppsala och Gotlands län samt hushållningssällskapet
och lantbruksnämnden i Västmanlands län. Länsstyrelsen i Gotlands
län anför.

Länsstyrelsen är ulan tvekan av den meningen att det av utredningen
åberopade hemfridsintresset bör föranleda, att avståndet anknytes till närmaste
boningshus oberoende av fastighetsgräns. Konsekvenserna skulle annars
kunna bli störande för den som bebor hus nära utanför gränsen till
den fastighet, där rastplats tages. Hemfriden bör sålunda i förevarande fall
skyddas såsom sådan utan hänsyn till fastighetsgränser. Att den boende ej
har rådighet över att hemfridsintresset icke beskäres genom åtgärd av
grannmarkens ägare bör ej spela någon roll, då i förevarande fall motparten
utgöres av allemansrättens utövare, som ej kan ha några berättigade anspråk
på att i dylika fall underlåta att respektera eljest gällande avstånd.
Han torde för övrigt praktiskt taget alltid sakna kännedom om fastighetsgränsernas
dragning.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4/ år I96k

Lämpligheten av restriktioner beträffande badning och båtförtöjning av
kortare varaktighet ifrågasättes av hovrätten för Västra Sverige, som anför.

Någon liknande avståndsregel för dessa fall har icke upptagits i den
norska friluftsloven (se dess 7 och 8 §§). Enligt hovrättens mening hade
det också varit att föredraga, om avgörande för rätten till rastning av nu
avsett slag varit risken för störning av hemfriden i det enskilda fallet. En
annan anmärkning mot utredningens förslag är, att minimiavståndet förefaller
väl kraftigt tilltaget, då på en längre sträcka det uppvuxit bebyggelse
mindre än 150 meter från stranden, något, som kan ha skett bland annat i
det vanliga fall att ett enligt strandlagen gällande bebyggelseförbud omfattar
ett smalare område (jfr betänkandet s. 124 f). Att badning och kortvarig
båtförtöjning i sådana situationer skulle förbehållas markägaren torde
— bortsett från fall där markägarens brygga eller liknande anordning användes
— innebära en avsevärd inskränkning i den allemansrätt som nu anses
gälla och stämmer illa med strandlagstiftningens syfte. Visserligen kan
man häremot invända, att enligt förslaget till naturvårdslag möjlighet skulle
finnas att i nu avsedda fall avsätta området till naturreservat. Såsom förut
antytts, är det emellertid tveksamt, om man bör hänvisa till denna utväg
i en så vanligt förekommande situation som den nu berörda.

Den tidsmässiga begränsningen behandlas i några yttranden och anses av
hovrätten för Västra Sverige föga tillfredsställande, såvitt angår fjälltrakter,
utskärgårdar och andra obebodda trakter, där en begränsning av rastningstiden
till två dygn icke anses ha stöd i nuvarande sedvana. Hovrätten anser
det böra övervägas, om icke en särregel är påkallad för områden av sådant
slag eller om ej åtminstone den föreslagna minimitiden bör höjas beträffande
de fall, då markägaren bor fjärran eller ej är känd i trakten. Enligt länsstyrelsen
i Jämtlands län är det orimligt att tillämpa tidsbegränsning i fjällvärlden
och andra ödemarker.

Länsstyrelsen i Gotlands län avstyrker den förordade tvådygnsregeln och
frågar, hur den rastande skall kunna veta vem som är markägare eller om
markägaren bor fjärran. Länsstyrelsen fortsätter.

Subjektiv ovisshet i dessa hänseenden torde, om en blivande allemansrättslag
förses med straffsanktion, leda till vederbörandes friande, vilket i
praktiken kan medföra att tvådygnsregeln blir den gängse. Markägaren kan
ju vara en juridisk person — ett bolag, en förening eller en stiftelse. Den
frågan inställer sig då, var en juridisk person i förevarande sammanhang
skall anses »bo». Skall hänsyn blott tagas till fastighetens ägares och icke
till fastighetens brukares intressen?

Vad utredningen anfört rörande särskilda anläggningar för
tältning, bad eller dylikt, kommenteras —- närmast med avseende
på behovet av lokaliseringskontroll — i några remissyttranden. Länsarkitekten
i Gävleborgs län, som i övrigt ställt sig tveksam till allemansrättslig
lagstiftning, finner förevarande spörsmål vara i behov av särskild utredning
och eventuell särreglering. Enligt länsstyrelsen i Kopparbergs län är
den möjlighet till lokaliseringskontroll som utredningen föreslår värdefull

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964

och för vissa delar av riket nödvändig. Motororganisationernas samarbetsdelegation
tillstyrker utredningens förslag i denna del och anför.

År 1956 bildades Riksorganisationernas campingkommitté, i vilken ingår
KAK, M, MHF, Cykel- och mopedfrämjandet, Reso, Skid- och friluftsfrämjandet
samt Svenska turistföreningen. Kommitténs syfte är att verka för
tillkomsten av fler och bättre campingplatser samt för bättre campingkultur.
Som ett led i sitt arbete har Riksorganisationernas campingkommitté
dels utarbetat normer för campingplatsernas anläggande dels upprättat
klassificering av campingplatser enligt utländskt mönster och dels utfört
och fortfarande utför inspektion av campingplatser. I och med den alltmer
tilltagande campingrörelsen har kommittén ansett det vara önskvärt att campingen
kanaliseras till goda campingplatser, som kan erbjuda turisterna
viss minimistandard när det gäller sanitära inrättningar etc. Enligt MSD:s
uppfattning är det av väsentlig vikt för naturvården att campingen, som i
och för sig kan innebära stor förslitning av markområdena, i så stor utsträckning
som möjligt förlägges till fasta campingplatser och att man då
måste på allt sätt uppmuntra anläggandet av dylika platser. Campingen är
icke enbart ett problem från naturvårdssynpunkter utan även från sociala
och hygieniska synpunkter, varför det framstår som önskvärt att campingen
i så stor omfattning som möjligt sker under kontroll.

Utredningens förslag beträffande parkering av motorfordon,
nämligen en regel om att envar har en begränsad rätt till parkering å annans
mark utmed väg, har föranlett delade meningar bland de remissinstanser
som uttalat sig i frågan. Positiva till förslaget är bl. a. Motororganisationernas
samarbetsdelegation och Svenska vägföreningen. Även överlantmätaren
i Uppsala län anser behov föreligga av den ifrågasatta bestämmelsen
med hänsyn till bilismens betydelse för friluftslivet. Överlantmätaren,
som förmodar att det blir svårt att utforma regeln så att den ej skapar
irritation, anser parkeringsplatser böra anordnas i för friluftslivet erforderlig
omfattning för att minska behovet av parkering på annans mark.
överlantmätaren i Gotlands län yttrar att rätt till parkering utmed väg endast
bör finnas i sådana fall där det föreligger klar rätt för envar att trafikera
vägen med motorfordon.

Å andra sidan framhåller Svenska naturskyddsföreningen att bilparkering
på annans mark nu är otillåten och ej bör medgivas i ny lag. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län avstyrker likaså den föreslagna bestämmelsen
och anför följande.

Det är visserligen riktigt att det är en utbredd sed i vårt land att bilar
tillfälligt uppställas på dylik mark. Vad som kan finnas vara naturligt, då
det är fråga om en eller annan bil, får emellertid en helt annan karaktär,
då det är fråga om en massinvasion av bilister. Seden förvandlas då till en
osed. Vid badstränderna i Bohuslän massparkeras bilarna utan någon hänsyn
till allmänheten eller de enskilda markägarna på stränderna, på betesmarker
och till och med på enskild tomtmark. Skulle det såsom utredningen
föreslagit införas en viss rätt till parkering på annans mark, skulle det
medföra ett otal konflikter mellan markägarna och den bilburna allmän -

76 Tredje lagutskottets utlåtande nr bl år 196b

heten, då det merendels kommer att råda delade meningar om en parkering
kan vålla skada eller eljest förfång för markägaren. En parkering av ett
eller annat fordon då och då kanske ej vållar någon skada, under det att
intensivare parkering dag efter dag har en helt annan verkan. Under de
senaste åren har förmärkts en stigande irritation mellan å ena sidan ägare
av mark och stugor i närheten av badstränderna samt å andra sidan den
allmänhet som med bil söker sig till badstränderna och i avsaknad av särskilda
parkeringsplatser ställer upp bilarna var som helst och hur som helst.
Förhållandet har också medfört att vid allt flera enskilda vägar uppsatts
anslag om förbud mot obehörig biltrafik. Det parkeringselände, som nu råder
vid badstränderna litet varstans i länet, avhjälpes ej genom den föreslagna
lagstiftningen utan här kräves praktiska åtgärder och framsynt planering.
Vid alla badstränder, som i större utsträckning besökes av bilburen
allmänhet, kommer det inom en nära framtid att bli nödvändigt med
särskilt anordnade parkeringsplatser, varför det vid bebyggelseplaneringen
är angeläget att vid badstränderna lämpliga områden reserveras för bilparkering.

Synpunkter på innehållet i bestämmelserna om tillgodogörandet
av naturalster framföres på några håll. Enligt Sveriges skogsägareförbund
tages 24 kap. 2 § strafflagen till indirekt stöd för att allmänheten
äger tillgodogöra sig organiska naturalster som ej avses med straffbestämmelserna,
såsom bland annat kött. Med hänsyn till att kottinsainlingen numera
i regel försiggår i utvalda bestånd, vilka ur skogsgenetisk synpunkt
kan vara av stort värde för skogsägaren, synes det emellertid förbundet
skäligt, att kotten av såväl växande som fällda träd inbegripes hland de
produkter som enligt nämnda lagrum ej får tillgodogöras utan skogsägarens
tillstånd. I samma riktning uttalar sig överlantmätaren i Jämtlands
län som anför.

Nedfallna grenar, kvistar, ris och kottar liksom nedfallna nötter och ollon
torde enligt sedvanerätten få nyttjas fritt. Någon ändring häri synes icke
vara motiverad. Vindfällen, varmed enligt vanligt språkbruk torde avses
omkullblåsta hela träd eller stammar, äro enligt gällande lag förbehållna
markägaren. Det kan vara motiverat, att jämväl nedblåsta större grenar
förbehållas markägaren. I avfall efter avverkning kunna ingå toppar och
grenar, som med fördel kunna nyttjas till bränsle. I avfallet kunna jämväl
ingå kottar, som kunna nyttjas för fröklängning. Efter det att en avverkning
skett kan det vara tveksamt när den tidpunkten inträder, när avfallet
efter avverkningen skall betraktas såsom kvarlämnat avfall, som markägaren
eller avverkaren icke avser att utnyttja och som således bör kunna
nyttjas fritt. Nu angivna frågor böra uppmärksammas vid en blivande lagstiftning.
Såsom utredningen framhållit hänger den med sedvanerätten förbundna
rätten till tillgodogörandet av vissa naturalster intimt samman med
rätten att färdas över och vistas på annans mark. På den grund torde tillgodogörandet
av vilda bär, blommor och svamp vara praktiskt taget utesluten
på odlad jord och på mark som helt omslutes av odlad jord. Här må
framhållas, att uttrycket »skog och mark» i 24 kap. 2 § strafflagen icke
behöver innefatta odlad jord utan kan vara liktydigt med skogs- eller utmark.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964 77

Vad utredningen anfört om de av det s. k. invasionsfallet betingade särskilda
inskränkningarna i allmänhetens rätt att vistas
på annans mark anser hovrätten över Skåne och Blekinge ej
visa annat än att det särskilt i närheten av större samhällen finns ett behov
av samhälleliga åtgärder för att tillgodose friluftslivet. Det torde därför,
sägs det, vara genom tillräckliga anordningar härför, icke genom inskränkningar
i allmänhetens rätt att vistas på annans mark som de av utredningen
angivna problemen kan lösas.

Sveriges lanibruksförbund anför följande.

Utredningens förslag till lagregel mot invasionsfallet är icke tillfredsställande.
Den skulle ge skydd blott mot uppenbar fara för varaktig skada men
medge en övergående skada. Detta vore en oerhörd utvidgning av allemansrätten,
som nu upphör så snart fara för skada överhuvud uppstår. Markägaren
skulle enligt förslaget icke få myndighets hjälp att komma till rätta
med tillfällig skada utan förslaget synes blott sträva efter att allmänheten
åter skall kunna trivas på den enskildes mark. Det synes vidare skydda
endast mot sådan skada som varaktigt skulle påverka allmänhetens trivsel
men ej mot varaktig »kulturell naturskada».

Enligt länsstyrelsen i Stockholms län tarvar invasionsfallet ytterligare
överväganden. Länsstyrelsen utvecklar sin uppfattning sålunda.

För en fastighetsägare — och inte minst för en skärgårdsbo — torde det
framstå som ganska otillfredsställande, att han på ett begränsat område
skulle vara tvungen att ta emot en invasion av tältande eller båtar. Även
här borde någon maximigräns kunna fixeras. Givetvis är utvägen att i invasionsfallet
avsätta ett eftertraktat område såsom naturreservat i många fall
en god lösning, men ett sådant förfarande tar dock en viss tid, och det torde
inte heller alltid vara möjligt att ständigt följa den rörliga campingen
i spåren med utläggande av nya reservat. På synnerligen många ställen i
skärgården möts naturvårds- och friluftssynpunkterna av ett misstroende,
vilket vid en närmare analys visar sig bottna i aversion mot en plötsligt
uppdykande invasion av båtar och tältande. Samma aversion gör sig också
gällande till lands i viss omfattning. För att underlätta förståelsen hos
jordbrukarna och övriga bofasta för friluftslivet och naturvården är det
angeläget, att för gemene man klara och praktiskt tillämpliga regler skapas
för invasionsfallet.

Hovrätten för Västra Sverige tar i sammanhanget upp de rättsliga
problem som uppkommer vid terränglöpningar, skidtävlingar och orienteringstävlingar
i större omfattning. Vid terränglöpning nötes terrängen kraftigt
längs banan och även vid skidtävlingar förmenas stundom vissa skador
kunna uppkomma, då spåret löper över åkermark. Vad angår orientering,
fortsätter hovrätten, föreligger en icke obetydlig risk för att deltagarna,
särskilt om de utgöres av ungdomar, brister i tillbörlig hänsyn till markägarens
hemfridsintresse och beträder mark som kan skadas därav. Det är
enligt hovrättens mening tänkbart att med ett ytterligare ökat friluftsintresse
vissa konflikter kan uppkomma, särskilt vid orientering. I samband

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964

med en fortsatt utredning om lagstiftning på allemansrättens område anses
därför böra övervägas, huruvida anledning finnes att uppställa ett obligatoriskt
krav på samtycke av alla rättsinnehavare, vilkas mark beröres av
tävlingar av angivet slag. Hovrätten framhåller emellertid att en sådan
regel åtminstone vid orientering i väl hög grad skulle försvåra arrangörernas
arbete. Vidare anses böra övervägas i vad mån arrangören bör vara
skyldig att ersätta skador som uppkommit genom tävlingar.

Motioner. I motionerna I: 828 och II: 1019 göres gällande att utvecklingen
på längre sikt kräver en allmän översyn och precisering av de sedvanerättsregler
som bildar allemansrätten. Icke minst de nya formerna för
fritidsvistelse i naturen, såsom färd med bilar, snabbgående motorbåtar,
snövesslor och vattenskidor, anses medföra svårigheter att tolka allemansrättens
grundsatser. En särskild utredning i ämnet bör enligt motionärernas
mening snarast komma till stånd.

2. Tillämpningen av lagen den 30 juni 1947 om uppsikt å jordbruk

Den s. k. uppsiktslagen innehåller bestämmelser om kontroll över skötseln
av jordbruk. Omfattar brukningsdel odlad jord till en vidd överstigande
2 ha, skall sålunda uppsikt hållas över att brukningsdelen ej vanhävdas.
Vanhävd föreligger, om jordbruket så vanskötes att dess vidmakthållande
äventyras eller om för jordbruket erforderliga byggnader bortföres
eller lämnas utan nödigt underhåll (1 §). Till vanhävd hänföres ej nedläggande
av jordbruk på brukningsdel eller del därav, om det med hänsyn till
jordens naturliga beskaffenhet och belägenhet samt övriga omständigheter
måste anses olämpligt att där bedriva varaktigt jordbruk. Ej heller skall
den omständigheten att byggnad bortföres eller lämnas utan nödigt underhåll
anses som vanhävd, om byggnaden blivit obehövlig till följd av sådan
förändring i driften av jordbruket som är till varaktig fördel för detsamma
eller på grund av sådan sammanslagning av brukningsdelar som överensstämmer
med en ändamålsenlig planläggning av jordbruket i orten eller
av annan giltig anledning (2 §). Tvångsmedelsförfarandet innebär att lantbruksnämnd
i fall av vanhävd i första hand skall söka få till stånd en överenskommelse
med ägaren eller brukaren om avhjälpande åtgärder (5 §).
Kan sådan överenskommelse ej träffas eller fullgöres ej åtagande däri, skall
ärendet anmälas för länsstyrelsen (6 §). Länsstyrelsen äger efter viss föreskriven
utredning vid vite föreskriva de åtgärder som erfordras för vanhävdens
avhjälpande (7 §).

Åt jordlagsutredningen har uppdragits att överse bl. a. uppsiktslagen (se
1959 års riksdagsberättelse s. 218 f). Enligt uppgift i årets riksdagsberättelse
beräknas utredningens pågående arbete, översyn av uppsiktslagen, fortgå
under hela år 1964.

Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 196i

Motioner. I motionerna I: 828 och IT. 1019 anföres följande.

I samband med strukturomvandlingen inom jordbruket sker en allt snabbare
omvandling av landskapet med på längre sikt oöverskådliga verkningar.
För att i det läget slå vakt om de ur naturvårdssynpunkt mest skyddsvärda
kulturområdena är det bl. a. angeläget, att den av statsmakterna påverkade
jordbrukspolitiken får en lämplig inriktning. Sålunda bör exempelvis
i samband med prövning enligt lagen den 30 juni 1947 om uppsikt
å jordbruk verkställas en avvägning mellan de strikt företagsekonomiska
intressen som hittills ensidigt kommit till tals vid lagens tillämpning och ett
allmänt naturvårdsintresse. Att döma av de direktiv som lämnats 1958 års
jordlagsutredning kan man ifrågasätta om man i utredningsarbetet kommer
att beakta dessa naturvårdssynpunkter. varför det icke borde vara ett
föregripande, om föreskrifter snarast utfärdades i här berörda avseenden.

3. Ledningen för den svenska jakten

Propositionen nr 71/1963. Med hänsyn till det nära samband som naturvårdsutredningen
funnit föreligga mellan å ena sidan naturvården och å
andra sidan bl. a. jakten och viltvården har utredningen övervägt möjligheterna
att samordna verksamheterna. Då emellertid jaktlagstiftningen
överses inom 1949 års jaktutredning, har utredningen icke ansett sig ha
möjlighet att framlägga något förslag i ämnet. Utredningen håller före att
frågan om den administrativa tillsynen på jaktens område lämpligen bör
upptagas till behandling sedan översynen av jaktlagstiftningen verkställts
(se nämnda prop. s. 51). Vid remissbehandlingen (prop. s. 65 f) vidhåller
domänstyrelsen ett tidigare uttalat önskemål att dess uppgifter på jaktens
och viltvårdens område överföres till annan central myndighet, förslagsvis
naturvårdsorganet. Därest organisatoriska skäl anses tala mot överförandet
av allmänna jaktfrågor till nämnden redan i samband med dess inrättande
kan enligt styrelsen därmed anstå. Styrelsen anser det emellertid olämpligt
att göra överförandet beroende av lösningen av de jaktfrågor som f. n. överarbetas
av 1949 års jaktutredning. Av samma uppfattning är länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län samt Jägarnas riksförbund. 1949 års jaktutredning
framhåller å andra sidan att det för utredningen viktigaste i denna
fråga inte är till vilken instans tillsynen förlägges. F. n. är den, anför utredningen,
knuten till domänstyrelsen, vars erfarenhet och kunskap på området
är stor. Jaktutredningens överväganden sägs hittills inte ha gett anledning
till önskan om ändring. Vad utredningen betraktar som avgörande
är, att en överflyttning av tillsynen inte får nedbryta den på det såväl naturvetenskapliga
som praktiska området mycket sakkunniga och effektiva
organisation, som Svenska jägareförbundet kunnat bygga upp. Svenska jägareförbundet
finner det naturligt att om naturvårdsnämnden kommer till
stånd, denna skall beredas tillfälle att deltaga i handläggningen av ifrågavarande
ärenden. Departementschefen yttrar (s. 112).

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964

Utan tvekan föreligger ett nära samband mellan å ena sidan naturvården
och å andra sidan jakt- och viltvården---. Även om goda skäl så lunda

talar för att angivna verksamheter organisatoriskt samordnas, delar
jag utredningens uppfattning att detta ej nu bör ske. Frågan bör emellertid
tas upp på nytt när resultatet av pågående utredningar beträffande bland
annat domänverkets företagsform — ---föreligger.

Departementschefens ifrågavarande ställningstagande lämnades utan erinran
av riksdagen (jfr jordbruksutskottets uti. nr 11/1963).

Motioner. I motionerna I: 830 och 11: 1020 anföres bl. a. att det förhållandet
att jaktvårdskonsulenterna utbildas och avlönas av Svenska jägareförbundet
obestridligt medför att de har svårt att med oväld fungera som
föredragande inför länsstyrelserna och avge yttranden, särskilt i kontroversiella
frågor. Motionärerna anser det vidare lämpligare att jaktvårdsfonden
förvaltas av naturvårdsnämnden. Ehuru medlen i huvudsak bör användas
för viltvård och viltforskning, bör jägarorganisationerna ha möjlighet
att erhålla bidrag till sin verksamhet i likhet med vad som f. n. gäller beträffande
Svenska naturskyddsföreningen. Slutligen anser motionärerna
att ledningen för den svenska jakten bör överflyttas från domänstyrelsen
och Svenska jägareförbundet till naturvårdsnämnden, detta till följd av jaktens
nära samhörighet med naturvården, där den utgör både en kulturell
och en social gren.

Utskottet

Genom törevarande proposition framlägges förslag till ny naturvårdslag,
som skall ersätta naturskyddslagen, strandlagen och vissa regler i byggnadslagen.
Samtidigt föreslås vissa följdändringar i expropriationslagen och
byggnadslagen.

Statsmakterna antog år 1963 riktlinjer för den framtida naturvårdspolitiken,
varvid beslöts en betydande utbyggnad av naturvårdsorganisationen
och en ökad ekonomisk insats från statens sida. Det förutsattes samtidigt
att samhällets insatser på naturvårdens område skulle stödjas av en förbättrad
naturvårdslagstiftning. Utskottet hälsar med tillfredsställelse att
förslag till sådan lagstiftning nu föreligger. Huvuddragen i förslaget till naturvårdslag,
vilket således innebär ett fullföljande av 1963 års beslut, samt
i den kritik som motionsvis riktats mot förslaget, är i korthet följande.

Enligt 1963 års beslut skall det vara en av samhällets viktigaste uppgifter
att jämsides med bevarandet av vetenskapligt och kulturellt värdefulla
naturområden tillgodose det från social synpunkt angelägna behovet av
mark för rekreation och friluftsliv. I sistnämnda hänseende har det vidare
ansetts högst angeläget att effektivt upprätthålla den särskilda strandregleringen
i enlighet med strandlagens syfte, så att allmänhetens tillträde till

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964 81

landets kuster och sjöstränder ej hindras av okontrollerad bebyggelse. Enligt
lagförslaget skall i dessa delar gälla följande. För tillgodoseende av behovet
av områdesskydd överföres från naturskyddslagen institutet nationalpark.
För att möjliggöra säkerställande av kulturellt eller socialt viktiga
naturområden införes vidare ett nytt institut, kallat naturreservat. Beslut
om bildande av naturreservat skall meddelas av länsstyrelsen. För att åt
allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv skall länsstyrelsen
kunna förordna att visst strandområde skall vara strandskyddsområde,
inom vilket bebyggelsen skall kunna kontrolleras på huvudsakligen
samma sätt som enligt strandlagen. Härjämte öppnas möjlighet till ingrepp
mot andra anläggningar som inskränker allmänhetens rörelsefrihet inom
området. Motionerna avser i nu berörda delar bl. a. kommunernas och de
enskilda sakägarnas ställning i frågor om naturreservat samt tillämpningen
av institutet. Kritik riktas mot att strandskyddskontrollen enligt förslaget
skall omfatta även bostadsbyggnader för jordbrukets m. fl. eljest undantagna
intressens behov.

Vid sidan av säkerställandet av naturområden är enligt 1963 års beslut
landskapsvården ett viktigt arbetsfält. Som angelägna uppgifter härvidlag
har betecknats viss kontroll av bebyggelsen och av olika arbetsföretag, särskilt
täktverksamheten och bilskrotningsföretagen, samt åtgärder i fråga
om utomhusreklamen och mot nedskräpningen. I dessa hänseenden innebär
förslaget till naturvårdslag följande. Till skydd för landskapsbilden införs
allmänt tillståndstvång för täkt av sten, grus, sand och lera för annat
ändamål än markinnehavarens husbehov. Länsstyrelsen får därjämte befogenhet
att förordna om lokalt tillståndstvång för byggnader, upplag och
andra arbetsföretag. Också beträffande reklamanordningar i naturen skall
i princip gälla allmänt tillståndstvång. Bestämmelserna mot nedskräpning
i naturen skärps. I motionerna yrkas bl. a. att från det generella tillståndstvånget
beträffande täktverksamhet skall undantagas all sådan verksamhet
av ringa omfattning. Ytterligare skärpning av nedskräpningsbestämmelserna
föreslås. Utredning begäres av frågan om myndighets ansvar för undanröjande
av skräp och uppsnyggande av nedskräpad plats i fall, där den
skyldige ej kan anträffas.

Lagförslaget innehåller slutligen ersättningsbestämmelser som i huvudsak
utformats efter mönster av motsvarande regler i naturskyddslagen,
strandlagen och byggnadslagen. Vid vägran av tillstånd till täkt, som är
underkastad det allmänna tillståndstvånget, skall markens värde vid tiden
för lagens ikraftträdande vara avgörande för ersättningsberäkningen. I
motionerna kritiseras de föreslagna ersättningsbestämmelserna för att vara
både alltför generösa och alltför återhållsamma. I vissa motioner förordas
en allmän omarbetning av bestämmelserna. Kritik riktas också mot de föreslagna
reglerna om ersättningsförfarandet. Vidare yrkas avslag på ett föreslaget
stadgande om återbetalning i vissa fall av utbekommen ersättning.

6 Ilihang till riksdagens protokoll 196t. .9 samt. 3 and. Nr 41

82 Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 196i

Den särskilda rätt att överklaga beslut i naturvårdsärende som f. n. tillkommer
vissa organisationer men som enligt förslaget ej längre skall gälla
anses böra bibehållas.

Utskottet övergår härefter till att närmare behandla de olika stadganden
i lagförslaget som berörs av motionerna.

^ 6 §§. I motionen II: 1021 yrkas sådan ändring av 4 § att icke blott

kronan utan även större markägare tillhörig mark kan avsättas till nationalpark.
Vidare föreslås den skärpning av 6 § att enligt 5 § meddelade föreskrifter
dels i vissa fall skall fa lända till inskränkning i redan uppkommen
enskild rätt, dels i mindre omfattning i de olika rättigheter som är förenade
med renskötsel inom nationalpark.

\ ad först angår 4 §, tillgodoses behovet att kunna säkerställa naturområden
enligt förslaget av instituten nationalpark och naturreservat. Visserligen
kunde det i och för sig i vissa fall vara lämpligt från naturvårdssynpunkt
att bereda även mark som tillhör annan än kronan det mera kvalificerade
skydd som nationalparken erbjuder. Detta institut har emellertid
alltsedan sin tillkomst kunnat tillämpas endast beträffande kronans mark,
och utskottet är ej berett att nu förorda någon ändring på denna punkt.
Om annan än kronan tillhörigt område finnes böra bevaras som nationalpark,
torde liksom i övriga naturvårdsfrågor i första hand böra undersökas
möjligheterna att pa frivillig väg få en lösning till stånd. Härvid synes såsom
antyds i motionen en utväg vara att marken överföres i kronans ägo
genom förvärv av lantbruksnämnd. Jämväl den i motionerna I: 834 och II:
1027 samt I: 835 och II: 1028 rekommenderade användningen av markbyten
synes kunna komma i fråga för ändamålet. Kan frivillig uppgörelse ej träffas,
öppnar expropriationslagen möjlighet till expropriation för områdets
bevarande som nationalpark. I många fall torde likväl naturvårdsintresset
kunna tillgodoses i rimlig utsträckning utan att marken övergår i kronans
ägo genom tillämpning av institutet naturreservat. På grund av det anförda,
och då något skäl till den föreslagna ändringen av 6 § ej kan anses föreligga,
avstyrker utskottet bifall till motionärens yrkanden.

7 §. Enligt 7 § får bl. a. område, som är av väsentlig betydelse för allmänhetens
friluftsliv, förklaras som naturreservat. I motionen II: 1021 yrkas
att ordet »väsentlig» skall utgå ur lagtexten. Utskottet, som erinrar om yrkandets
vittgående innebörd, avstyrker bifall till motionärens förslag.

I motionerna I: 834 och II: 1027 yrkas att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte begära att avsättande av naturreservat eller annan naturvårdsåtgärd
av liknande omfattning ej må beslutas utan att vederbörande
kommun hörts i ärendet. Liknande önskemål uttalas i motionerna 1:835
och II: 1028. Såsom i förstnämnda motioner framhålls, kan bildandet av
naturreservat ha stor betydelse för kommunens planering och för dess åt -

Tredje lagutskottets utlåtande nr Al år 196A

gärder till triluttslivets främjande. I likhet med motionärerna finner utskottet
det därför angeläget att kommunernas mening inhämtas beträffande
naturvärdsåtgärder som i angivet hänseende kan beröra den kommunala
verksamheten. I samband med 1963 års beslut har emellertid departementschefen
förklarat sig fästa stor vikt vid kommunernas medverkan i naturvårdsarbetet
samt bl. a. uttalat som sin mening att, innan länsstyrelse
tattar beslut i naturvårdsärende som berör kommuns intresse, kommunen
i allmänhet bör beredas tillfälle att yttra sig. Med hänsyn härtill får det
enligt utskottets mening förutsättas att erforderliga bestämmelser i ämnet
kommer att inlagas i blivande tillämpningskungörelse till naturvårdslagen.
Någon riksdagens åtgärd i saken anser utskottet således ej vara påkallad.

Enligt motionerna I: 836 och II: 1026 måste det i lagtexten klarläggas att
markägare har rätt att genom egen ansökan ta initiativ till bildande av
naturreservat inom sin fastighet. Utskottet finner det för sin del så självklart
lölja av allmänna rättsregler att en sådan ansökan måste upptas till
saklig prövning att särskild föreskrift i ämnet ej kan anses påkallad.

Enligt 1963 års beslut är det av stor vikt att avsatta områden och skyddade
töremål av olika slag får den vård och tillsyn som krävs för att syftet
med dess avsättande skall kunna upprätthållas. Bestämmelser om förvaltning
och skötsel skall för varje naturreservat meddelas av länsstyrelsen.
Beträttande kostnaderna skall gälla att objekt i kommunal ägo förvaltas
av vederbörande kommun på egen bekostnad. Ansvaret för förvaltningen av
naturvårdsobjekt i kronans ägo skall i princip åvila domänverket. Ansvaret
för objekt i annan ägares hand skall, där annat ej finnes lämpligt, åvila
vederbörande skogsvårdsstyrelse. Domänverkets och skogsvårdsstyrelses
kostnader skall täckas genom medelsanvisning på driftbudgeten. Mot bakgrund
av det anförda finner utskottet det ej såsom skett i motionerna
1:835 och II: 1028 behöva befaras att ägare av mark inom naturreservat
kommer att få svara för kostnader av angivet slag. Det torde vidare kunna
törutsättas alt förvaltande myndighet i enlighet med motionärernas önskemål
tar rimlig hänsyn till markägares synpunkter på utförandet av sådana
åtgärder inom reservatet som sammanhänger med fastighetens ekonomiska
utnyttjande, exempelvis röjning och trädfällning. Vad i motionerna i berörda
hänseenden anförts synes därför ej påkalla någon riksdagens åtgärd.

8 §. I motionerna I: 823 och It: 1012 yrkas att ordet »sådd» skall medtagas
bland de i lagrummet angivna exemplen och att ordet »bekämpningsmedel»
utbytes mot »kemiska medel».

I beslut om bildande av naturreservat skall bl. a. föreskrivas de inskränkningar
i markägares och andra sakägares förfoganderätt som skall gälla
i fortsättningen. Dessa inskränkningar får å ena sidan ej sträcka sig längre
än som i varje särskilt fall finnes nödvändigt för att trygga reservatets ändamål.
Ä andra sidan måste de till fullo kunna anpassas efter behovet i det

84 Tredje lagutskottets utlåtande nr bl år 196b

föreliggande fallet. Under sådana förhållanden låter det sig ej gärna göra att
i lagen ange samtliga de typer av rättsinskränkningar som kan komma i
fråga. Det är enligt utskottets mening mycket väl tänkbart att ändamålet
med ett naturreservat kan äventyras, om i reservatet på sätt motionärerna
anger införes främmande floraelement eller användes kemiska medel av
annan art än bekämpningsmedel, t. ex. handelsgödselmedel. Då det i lagrummet
endast är fråga om exempel, finner utskottet uppenbart, att även
de i motionerna avsedda åtgärderna kan omfattas av föreskrift enligt förevarande
bestämmelse. Enär motionernas syfte sålunda kan tillgodoses redan
med den av Kungl. Maj :t föreslagna utformningen av 8 §, avstyrker
utskottet bifall till förevarande motionsyrkande.

10 §. Enligt motionerna 1:828 och II: 1019 bör institutet naturreservat
kunna tillämpas i syfte enbart att inom vidsträckta områden med stöd av
10 § förebygga störande uppträdande i naturen från allmänhetens sida genom
exempelvis förbud mot användning av motorbåt på en för fågellivet
värdefull insjö, mot vattenskidåkning inom visst avstånd från badstränder
och mot nöjestrafik med snövesslor inom fjälltrakter, som mera allmänt besöks
av turister. Anvisningar härutinnan bör enligt motionärerna intas i
tillämpningskungörelsen.

Såsom framgår av vad utskottet anfört vid 8 §, skall vid tillämpning av
institutet naturreservat inskränkningar i sakägares förfoganderätt ej göras
mera omfattande än som kräves för tryggande av reservatets ändamål. Sådana
ordningsregler, som motionärerna avser, kan säkerligen i många fall
vara befogade och ägnade att främja fritids- och naturvårdsintressena utan
att aktualisera ersättningskrav. Vad motionärerna föreslår måste emellertid
ses mot bakgrund av de i 7 § angivna förutsättningarna för bildande av
naturreservat. Område skall sålunda kräva särskilt skydd på grund av sin
betydelse för den kulturella eller sociala naturvården. Det kan enligt utskottets
mening ej uteslutas att ändamålet med ett reservat, exempelvis i
skärgården, kan tryggas utan att särskilda inskränkningar jämlikt 8 § behöver
göras i sakägares förfoganderätt, medan däremot allmänhetens rörelsefrihet
inom området kan behöva inskränkas i något avseende. I ett sådant
fall överensstämmer således tillämpningen av institutet med motionärernas
önskemål. Det måste dock för flertalet fall anses sannolikt att
område, som finnes böra avsättas till naturreservat, icke kan beredas tillräckligt
skydd annat än genom föreskrifter enligt såväl 8 som 10 §. Utskottet
vill i sammanhanget framhålla att ej heller föreskrifter enligt 10 §
bör göras mera ingripande än som föranledes av skyddsbehovet i det särskilda
fallet. Om allmänhetens rörelsefrihet inom naturreservat finnes böra
inskränkas för att t. ex. skydda häckande fåglar bör således erforderliga
föreskrifter enligt 10 § tidsbegränsas. Även om förutsättningar för bildande
av naturreservat ej föreligger, erbjuder gällande lagstiftning vissa möjlig -

Tredje lagutskottets utlåtande nr M år 196i 85

heter att ingripa mot sådana störande företeelser som avses i motionerna.
Länsstyrelse äger sålunda med stöd av sjötrafikförordningen beträffande
svenskt farvatten utfärda föreskrifter om bl. a. fartbegränsning samt om
begränsning i rätt att utnyttja vattenområde för båttävling, vattenskidåkning
eller liknande sport. Med hänsyn till det sagda anser utskottet att
någon riksdagens åtgärd i anledning av nu behandlade motionsyrkande ej
erfordras.

il §. I motionen II: 1021 yrkas sådan utformning av 11 § att giltighetstiden
för temporära förbud, enligt lagrummet högst tre år, skall kunna
förlängas utan tidsbegränsning. Utskottet avstyrker detta yrkande.

H §. I motionen II: 1029 föreslås ett tillägg till 14 § första stycket av
innebörd att förbud mot viss växtarts försäljning skall kunna meddelas,
även om fara för utrotning eller plundring ej föreligger.

Motionären avser att bereda växtvärlden ytterligare skydd mot utarmning
till följd av kommersiell plockning och försäljning av vilda blommor.
Syftet är främst att söka komma till rätta med sådana missförhållanden
som tar sig uttryck i att personer -—• i extrema fall t. o. m. efter turlista,
som kungjorts i pressen — reser runt på landsbygden och uppköper vilt
växande blommor, vilka sedan forslas bort för försäljning i städerna. Utskottet
delar helt motionärens uppfattning att åtgärder i detta hänseende
är påkallade. Det antydda förfaringssättet framstår enligt utskottet som
förkastligt från allmän synpunkt, särskilt när det gäller växter, vilkas bestånd
lider skada av en dylik hårdhänt beskattning. Den föreslagna lagbestämmelsen
ger emellertid möjlighet att ingripa med plockningsförbud även
i sådana fall, då fara för utrotning ej föreligger, men en riklig och från
landskapssynpunkt värdefull tillgång av en viss växtart riskerar att försämras
genom plundring. Departementschefen har framhållit, att förbudet
kan begränsas till att avse kommersiell plockning, då det icke anses påkallat
att förbjuda även plockning för enskild räkning. Förbudet kan emellertid
endast avse själva plockningen, och motionären förmenar, att det
för att bli effektivt bör riktas mot försäljare av skyddade växter. Redan
den föreslagna lagtexten torde emellertid härvidlag ge vissa möjligheter
till ingrepp. Enligt 37 § lagförslaget skall den som bryter mot förbud eller
föreskrift som meddelats enligt bl. a. 14 § straffas med dagsböter eller, om
brottet är grovt, med fängelse i högst sex månader. Av förarbetena till
brottsbalken finner utskottet framgå, att de allmänna bestämmelserna om
medverkan till brott får anses tillämpliga vid en straffbar förseelse mot
naturvårdslagen. Den som uppmanar till brott mot förbud enligt 14 § genom
att erbjuda sig att uppköpa växter som skyddas genom detsamma
får, om någon i anledning därav bryter mot förbudet, anses ha gjort sig
skyldig till straffbar medverkan till förseelse mot naturvårdslagen. I vissa
fall torde även ansvar för efterföljande delaktighet kunna ifrågakonnna.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964

Möjlighet föreligger således att utan lagändring ingripa mot allvarligare
missförhållanden av det slag som avses i motionen. På grund av det sagda
avstyrker utskottet bifall till motionärens yrkande.

I motionerna I: 823 och II: 1012 yrkas sådan ändring av 14 § andra stvcket
att vistelse vid djurs boplats kan förbjudas. Utskottet hyser sympati
för motionärernas syfte att särskilt under häckningstid möjliggöra skydd
åt sällsynta fågelarter. Viss möjlighet härtill torde emellertid redan föreligga
genom bestämmelserna i 1960 års kungörelse angående skydd för
djurlivet å vissa platser. Med hänsyn vidare till alt den av motionärerna
förordade lagändringen skulle leda till kriminalisering av även helt oskyl-,
diga företeelser avstyrker utskottet bifall till förevarande motionsyrkande.

15 §. I motionen II: 1021 yrkas att strandskyddsområde skall kunna omfatta
land- och vattenområde inom 1 000 meters avstånd från strandlinje.
I likhet med departementschefen finner utskottet att en sådan utvidgning
knappast synes motiverad av strandskyddets syfte att bevara allemansrätten
utmed stränderna. Utskottet avstyrker därför bifall till motionsyrkandet.
Utskottet vill dock erinra om att motionens syfte i viss mån tillgodoses
genom bestämmelserna i 19 § som möjliggör bebyggelsekontroll utanför
strandskyddsområde.

I samma motion yrkas också sådan utformning av 15 g tredje stycket
att strandskyddsområde, om starka skäl föreligger, kan omfatta även område
som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. Utskottet,
som ej finner behov föreligga av en sådan utvidgning av institutets
tillämpningsområde, avstyrker bifall även till detta yrkande.

16 §. I motionerna I: 828 och II: 1019 yrkas att 16 § andra stycket skall
förtydligas, så att därav framgår vilka slag av anläggningar som avses
med stadgandet.

Såsom framgår av departementschefens uttalanden avser förevarande
lagrum att öppna möjlighet till ingrepp mot sådana andra anläggningar
än bebyggelse som försvårar allmänhetens tillträde till stränderna. Departementschefen
nämner som exempel att genom hägnader, trädgårdsanläggningar,
sittplatser eller dylikt marken mellan en befintlig tomtplats och
en närbelägen sjö under vissa förutsättningar kan ges karaktär av tomt
och därigenom uteslutas från allemansrätten. I andra fall kan sådana anläggningar
som bryggor eller permanenta campingläger innebära faktiska
hinder för allmänhetens rörelsefrihet. Att närmare än så ange allemansrättsliga
förhållanden som är beroende av omständigheterna i det särskilda
fallet anser utskottet icke möjligt. Enligt utskottets mening blir det en
angelägen uppgift för upplysnings- och propagandaverksamheten på naturvårdens
område att sprida kännedom om innebörden av bl. a. förevarande
lagrum. Någon riksdagens åtgärd i frågan anser utskottet ej påkallad.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964

I motionerna 1:834 och II: 1027 föreslås sådan ändring av 16 § tredje
stycket att tillstånd ej skall krävas för uppförande inom strandskyddsområde
av bostadshus på eller i omedelbar anslutning till befintlig tomtplats.
I samma motioner ävensom i motionerna 1:835 och II: 1028 uttalas
önskemål om eu generös dispensgivning i dylika fall.

I fråga om det i strandlagen gjorda undantaget för bebyggelse, som erfordras
för försvaret, jordbruket och vissa därmed jämförliga intressen
har utredningen anmärkt att bostadshus, som uppförts med stöd av bestämmelsen,
ibland visat sig i själva verket ha varit avsedda för fritidsändamål.
För att förebygga ett dylikt kringgående av bestämmelserna har
utredningen föreslagit att undantagsbestämmelsen ej skall avse bostadsbyggnad.
Behovet av en sådan utvidgning av strandkontrollen har vitsordats
vid remissbehandlingen. I likhet med departementschefen anser
utskottet därför att undantag i nämnt hänseende ej bör gälla för anläggning
som tillgodoser bostadsändamål. I sammanhanget bör också framhållas
att svårigheter kan uppstå när det gäller att avgöra frågan, huruvida
ett visst bostadshus är avsett för exempelvis fiske- eller fritidsbruk.
En s. k. fiskestuga kan sålunda från början ha använts uteslutande i
samband med yrkesmässigt fiske för att efter hand i allt större omfattning
utnyttjas för fritidsändamål. På grund av det anförda avstyrker utskottet
bifall till det i motionerna I: 834 och II: 1027 föreslagna generella
undantaget. Utskottet har emellertid förståelse för synpunkten att den utvidgade
regleringen kan komma att innebära onödig omgång för den inom
strandskyddsområde bofasta befolkningen och vålla irritation hos denna.
Det är självfallet angeläget att regleringen tillämpas så att dylika verkningar
i möjlig mån undvikes. En möjlighet härtill torde föreligga, om
från strandskyddsförordnande undantages område inom visst avstånd från
befintlig, i laglig ordning tillkommen bebyggelse. Genom en sådan avgränsning,
som enligt vad utskottet inhämtat tillämpas med goda resultat
inom Stockholms län, kan således motionernas syfte tillgodoses. Beträffande
de fall, där sådana undantag ej kan ske, vill utskottet framhålla att de
föreslagna bestämmelserna om strandskyddsområde liksom gällande strandlag
avser att så långt det finnes nödvändigt och lämpligt söka trygga allemansrätten
utmed stränderna. Det friluftsintresse som bevakas av nämnda
regler skall dock, såsom framgår av 16 § tredje stycket, i princip vika
för anläggningar som erfordras för de i stadgandet angivna intressena.
Såsom påpekats i motionerna 1:834 och II: 1027 innebär den kritiserade
utvidgningen av strandregleringen icke något avsteg från nu nämnda
grundsatser. I dessa ligger därför enligt utskottets mening en betryggande
garanti för att i enlighet med motionärernas önskemål dispens kommer att
ges i alla fall som prövas fylla legitima behov. Att dispens ges framstår
som särskilt naturligt i det i motionerna I: 834 och II: 1027 nämnda fallet
att på eu jordbruksfastighet ett nytt bostadshus skall uppföras som ersätt -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964

ning för ett nedbrunnet. Någon riksdagens åtgärd i anledning av vad
motionärerna uttalat om dispensgivningen finner utskottet med hänsyn till
det sagda ej vara påkallad.

17 §. I motionerna I: 834 och II: 1027 föreslås ett tillägg till 17 § av
innebörd att länsstyrelse vid prövning av fråga om åtgärd enligt lagrummet
regelmässigt skall pröva, huruvida behov föreligger att beträffande området
meddela föreskrift enligt 10 §, samt att markägare skall äga påkalla förhandsprövning
av fråga om utförande av sådana hindrande anordningar
som avses i lagrummet. Såsom departementschefen anfört är en uttrycklig
förutsättning för tillämpning av 17 § att fråga är om mark, där allmänheten
har rätt att fritt vistas. Därigenom uteslutes bl. a. ägor som kan skadas
av att man tar väg över dem. Departementschefen framhåller vidare att,
där det förutses att ett stängselgenombrott skulle medföra invasion av besökande
till skada för de inhägnade ägorna, förevarande paragraf således
ej får tillämpas utan i stället kan övervägas att bilda naturreservat. Det
syfte motionärerna velat vinna genom första ledet i sitt yrkande kan således
tillgodoses utan ändring av Kungl. Maj :ts förslag. Beträffande den
ifrågasatta förhandsprövningen finner utskottet att klarläggande besked
om en ifrågasatt åtgärds tillåtlighet från naturvårdssynpunkt torde kunna
inhämtas genom en underhandskontakt med länsstyrelsen. Några särskilda
föreskrifter härom anser utskottet ej erfordras. Utskottet avstyrker således
bifall till vad motionärerna vid detta lagrum föreslagit.

18 §. I motionerna I: 834 och II: 1027 samt I: 835 och II: 1028 yrkas att
frän den generella tillståndsplikten skall undantagas ej blott husbehovstäkt
utan även annan täktverksamhet av begränsad omfattning. I sistnämnda
motionspar preciseras yrkandet att avse undantag för »ringa täktverksamhet»,
varmed enligt motionerna förstås en förbrukning som ej överstiger
gränsen för en normal husbehovstäkt.

Såsom departementschefen funnit, bör täktregleringen inriktas på sådana
täkter som med hänsyn till sin allmänna förekomst och det sätt, varpå
de vanligen utförs, medför särskilda vådor för landskapsbilden. Från landskapsvårdande
synpunkt lär hinder ej heller möta att på sätt motionärerna
föreslagit från det allmänna tillståndstvånget undanta all täktverksamhet
av viss begränsad omfattning oavsett dess ändamål. Motionärernas förslag
är emellertid ur andra synvinklar ej invändningsfritt. Med den av motionärerna
förordade utformningen av undantagsbestämmelsen tvingas täktinnehavarna
till subjektiva bedömanden, som i vissa fall kan tänkas leda
till underlåtenhet att söka tillstånd, där sådant erfordras. Eu sådan utveckling
måste anses mindre önskvärd också med hänsyn till det angelägna
i att länsstyrelserna så snart som möjligt får överblick över den av
tillståndsplikten omfattade täktverksamheten. Med Kungl. Maj :ts förslag

Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 196i 89

blir däremot frågan, huruvida tillstånd skall begäras, avhängig av ett faktum
som för envar täktinnehavare är lätt att konstatera, nämligen om material
från täkten tillhandahållits annan. Utskottet finner således att Kungl.
Maj :ts förslag innebär att i lagtexten en klar och entydig avgränsning av
det generella tillståndstvånget kan göras. I motionerna har gjorts gällande
att täktregleringen, sådan den utformats i Kungl. Maj :ts förslag, kan komma
att medföra en överdriven belastning på den administrativa apparaten
och irritation hos allmänheten. Dessa synpunkter, som givetvis förtjänar
beaktande, bör emellertid ses mot bakgrund av regleringens utformning i
stort. Den täktverksamhet som undantages från det allmänna tillståndstvånget
kan således underkastas sådan reglering som avses i 19 och 20 §§.
Markägare som avser att i någon omfattning exploatera t. ex. en grusfyndighet
har därför i många fall anledning att oavsett undantagsbestämmelsens
utformning samråda med länsstyrelsen enligt föreskrifterna i 20 §.
Såsom departementschefen framhållit, är länsstyrelsen vidare oförhindrad
att meddela generellt tillstånd till grustäkt inom ett större område utan att
dessförinnan förebragts detaljerad utredning angående de fyndigheter som
kan komma att öppnas inom området. Sådant tillstånd bör exempelvis kunna
avse täkt för annat ändamål än markinnehavarens husbehov intill en
viss i tillståndet angiven kvantitet per år. Farhågorna för en alltför stor
administrativ belastning eller för irritation hos allmänheten till följd av
undantagsbestämmelsens utformning bör således ej överdrivas. På grund
av det anförda avstyrker utskottet bifall till förevarande motionsyrkanden.

21 §. I motionerna I: 828 och II: 1019 yrkas att ersättning av allmänna
medel skall kunna utgå till ägare av byggnad för sådan åtgärd som avses
i 21 §. Motionärerna torde avse att föreläggande enligt 21 § skall kunna
meddelas, även om detta i och för sig kan anses oskäligt betungande, förutsatt
att sakägaren erhåller ersättning för sina åtgöranden i anledning av
föreläggandet. Motionärerna har likväl ej ifrågasatt någon ändring i 21 §.
Med den utformning lagrummet erhållit i Kungl. Maj :ts förslag föreligger
enligt utskottets mening möjlighet att tillämpa detsamma i så stor utsträckning
som från naturvårdssynpunkt rimligen kan anses påkallat. I den
mån bidrag till kostnaderna kan ställas till förfogande bör detta givetvis
beaktas vid bedömningen av vad som kan anses oskäligt betungande. På
grund av det anförda avstyrker utskottet bifall till motionsyrkandet.

22 §. I den vid riksdagens början väckta motionen II: 452 hemställes om
lagstiftning som innebär förbud mot olika slag av reklam invid vägarna,
såsom affischering eller målning på bergväggar och klippor. Utskottet vill
framhålla att det givetvis kan finnas ett legitimt behov också av sådana
enklare reklamanordningar som avses med motionen t. ex. inför en nöjestillställning
eller ett allmänt val. Utskottet delar emellertid motionärernas

90 Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1964

uppfattning att det från såväl naturvårds- som trafiksäkerhetssynpunkt bör
vara möjligt att kunna ingripa mot förekommande avarter av utomhusreklam.
Möjligheterna härtill ökas efter genomförandet av naturvårdslagen.
Sålunda införes i princip ett allmänt tillståndstvång beträffande reklamanordningar
som varaktigt anbringas utomhus. Till sådana anordningar
bör enligt vad departementschefen uttalar även räknas affischer på träd,
plank, bergväggar och dylikt, ehuru de i praktiken mera sällan torde uppfylla
bestämmelsens krav på varaktighet. En affisch kan enligt departementschefens
mening ej anses varaktigt anbringad, när den är av vanligt
förgängligt pappersmaterial och ej heller då den avser någon snart förestående
tilldragelse. Har däremot en affisch, som anbringats annorstädes än
på en vederbörligen tillåten annonstavla eller liknande anordning, gjorts
mera beständig genom plastbehandling eller dylikt, och avser den ej en
snart förestående händelse, bör affischören enligt departementschefens bedömande
anses ha brutit mot förevarande bestämmelse, om han inte utverkat
tillstånd till affischeringen. Detsamma anses böra gälla, om en sådan
affisch av beständigt material visserligen avsett en bestämd tilldragelse men
kvarsitter avsevärd tid därefter. I övrigt skall liksom hittills gälla att kvarlämnade
och trasiga affischer fäller under lagens nedskräpningsbestämmelser.
Mot vad departementschefen sålunda uttalat finner utskottet ej
anledning till erinran. Motionärernas önskemål har således i viss utsträckning
tillgodosetts genom det föreliggande lagförslaget. De av motionärerna
kritiserade företeelserna torde också i någon mån kunna bli föremål för
ingrepp med stöd av annan lagstiftning. På grund härav anser utskottet,
som understryker vikten av att den föreslagna regleringen utövas under
tillbörligt hänsynstagande till reklambranschens berättigade intressen, att
motionen ej bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

23 och 24 §§. I motionen I: 829 yrkas sådan utformning av 23 och 24 §§
att markägare blir skyldig att rensa sina marker från gammal taggtråd.
Utskottet är medvetet om att taggtråden fortfarande spelar en stor roll
som stängselmaterial inom jordbruksnäringen. Gammal nedfallen eller
eljest övergiven taggtråd kan emellertid i vissa fall utgöra sådan nedskräpning
som avses i nämnda lagrum. I den mån fråga är om sådana för allmänhetens
friluftsliv särskilt betydelsefulla områden, som avsatts som
naturreservat, torde erforderliga åtgärder kunna vidtagas med stöd av 9 §.
Vid sådant förhållande synes motionärens önskemål i tillräcklig mån
kunna anses tillgodosedda genom lagförslaget. Utskottet avstyrker därför
bifall till motionen.

Enligt motionerna 1:823 och II: 1012 samt 1:828 och II: 1019 bör lagförslaget
kompletteras med en allmän hänsynsregel rörande uppträdandet
i naturen i överensstämmelse med 28 § i utredningens lagförslag. I förstnämnda
motionspar åberopas särskilt behovet av att skydda häckande säl!-

Tredje lagutskottets utlåtande nr bl år 196b

synla fåglar. Enligt det senare motionsparet skulle det föreslagna tillägget
utgöra underlag för föreskrifter om allmänhetens uppträdande inom naturreservat
liksom för propaganda- och upplysningsverksamhet i naturvårdsfrågor.
Såsom departementschefen funnit kan heaktansvärda skäl anföras
för en allmän hänsynsregel av förordat slag. I likhet med departementschefen
vill utskottet emellertid framhålla att redan den i 1 § införda hänsynsregeln
inbegriper bl. a. skyldighet att undvika sådant uppträdande som
kan verka störande på andras naturupplevelser eller på djurlivet. Denna regel
torde även eljest vara ägnad att tillgodose motionärernas syften. Med
hänsyn härtill och på de i övrigt av departementschefen anförda skälen avstyrker
utskottet bifall till förevarande motionsyrkanden.

I motionerna I: 823 och II: 1012 yrkas vidare sådan skärpning av 24 §
att föreläggande enligt lagrummet kan meddelas, även om den inträffade
nedskräpningen ej kan vålla obehag av någon betydenhet för närboende
eller andra eller skada till person eller egendom. Utskottet, som finner förslaget
alltför vittgående, avstyrker bifall till detsamma.

1 motionerna I: 43 och II: 54, som väckts vid riksdagens början, har yrkats
skärpta bestämmelser mot nedskräpning i naturen. Utskottet, som anser
detta önskemål i rimlig utsträckning ha tillgodosetts genom förevarande
lagförslag, finner att motionerna ej bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Slutligen har i motionerna I: 834 och II: 1027 hemställts om skyndsam
prövning av frågan om vilken myndighet som skall svara för undanskaffande
av skräp i fall, där den skyldige ej anträffas. Enligt utskottets mening berör
motionärerna här ett problemkomplex som på en del håll, särskilt i de
större tätorternas närhet, är av stor betydelse. Även om den sålunda väckta
frågan, såvitt angår bilvraken, kommer att övervägas i samband med behandlingen
av bilskrotningsutredningens betänkande, anser utskottet i likhet
med motionärerna att en prövning av hela problemkomplexet bör komma
till stånd. Härvid bör övervägas icke blott vilken myndighet som bär
ansvaret för undanskaffandet utan även hur kostnaderna därför bör fördelas.
Utskottet, som förutsätter att frågan bringas till en skyndsam lösning,
tillstyrker att riksdagen hos Kungl. Maj :t hemställer om utredning i ämnet.

25—29 §§. Enligt lagförslagets ersättningsbestämmelser skall ersättning
kunna utgå till markägare och andra rättsinnehavare i fall då med stöd
av lagen meddelade beslut eller föreskrifter medför mera långt gående inskränkningar
i förfoganderätten till marken. De viktigaste anledningarna
till sådana ersättningar blir föreskrifter i samband med beslut om avsättande
av naturreservat eller naturminne, vägrat tillstånd att inom strandoch
landskapsskyddsområde uppföra byggnad eller annan anläggning samt
vägrat eller villkorat tillstånd till läkt. Det har av statsmakterna förutsatts
att den beslutade intensifieringen av naturvården kommer att medföra betydande
utgifter för det allmänna. Till belysande av naturvårdsutgifternas

92 Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964

storlek må nämnas att för budgetåret 1964/65 anvisats ett investeringsanslag
av 2 500 000 kronor till markförvärv för naturvårdsändamål in. m.
samt ett reservationsanslag av 2 000 000 kronor för ersättningar till markägare
m. m.

Ersättningsbestämmelserna är utformade så att de icke automatiskt
kommer att föranleda utgifter för ersättningar. Medelsåtgången kommer i
stället att i första hand bestämmas av de särskilda beslut som meddelas i
ärenden av ovan angiven art. I varje särskilt fall kan således fördelarna av
en åtgärd vägas mot de kostnader den kan föranleda. Både hänsyn till
motstående intressen och statsfinansiella skäl talar således för att åtgärderna
ej göres mera ingripande än som från naturvårdssynpunkt är oundgängligen
nödvändigt. Å andra sidan måste myndigheternas inställning
ofta präglas av en viss generositet gentemot sakägarna. Utskottet vill sålunda
i likhet med departementschefen starkt understryka vikten av att
uppkommande ersättningsfrågor i största möjliga utsträckning löses förhandlingsvägen.
Såsom departementschefen framhållit torde det i en hel
del fall vara att föredraga att stat eller kommun söker köpa ett naturvårdsobjekt
framför att tvångsvis belägga detta med långt gående och svårvärderade
inskränkningar i sakägarens förfoganderätt. Det synes naturligt
att härvid stor hänsyn tas till markägarens önskemål. Med en sådan inställning
tillgodoses i viss mån syftet med den i motionerna I: 834 och
II: 1027 yrkade ändringen i 26 §. Vid förhandlingarna bör givetvis också
tagas till vara de möjligheter som må föreligga att såsom föreslås i motionerna
1:834 och 11:1027 samt 1:835 och 11:1028 nå en uppgörelse på
grundval av markbyten med kronan. Det nu sagda torde jämväl innebära
ett beaktande av vad i motionerna I: 836 och II: 1026 anförts om underlättande
av kompletteringsförvärv. På sätt utvecklas i motionerna 1: 835 och
11: 1028 torde en generös tillämpning av ersättningsbestämmelserna framstå
som önskvärd, särskilt då fråga uppkommer om ersättning för olägenheter
till följd av massinvasion i naturreservat.

Ersättningsbestämmelserna får visserligen såsom departementschefen anför
närmast ses som ett komplement för fall, då annan utväg än tvångsåtgärder
ej står till buds. De kommer emellertid att utgöra underlag för såväl
domstolarnas bedömning av tvistiga ersättningsfrågor som de erbjudanden
om ersättning som förhandlingsvis göres i naturvårdsfrågor. Tillämpningen
och utformningen av förevarande stadganden får därför stor betydelse både
för naturvårdsutgifterna och den enskilda sakägaren. I frågan, huruvida
stadgandena innefattar en rimlig avvägning mellan det allmännas och den
enskilde sakägarens intressen, råder i ärendet delade meningar. Ä ena sidan
ifrågasättes i motionerna I: 822 och II: 1011 samt II: 1021 huruvida icke
de föreslagna ersättningsreglerna fått en för sakägarna alltför förmånlig
utformning. Å andra sidan hävdas i motionerna I: 834 och II: 1027, I: 835
och II: 1028 samt I: 836 och II: 1026 att samma bestämmelser ej tar skälig

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964

hänsyn till sakägarnas berättigade intressen. Enligt utskottets mening hör
nämnda fråga till en början ses mot bakgrund av det av departementschefen
antydda faktum att man i ersättningsfallen kommer att ställas inför ytterst
svårbedömda och invecklade värderingsspörsmål. De föreslagna stadgandena
anknyter visserligen till vad som redan gäller i naturskyddslagen,
strandlagen och byggnadslagen. Såsom utredningen påpekat, har emellertid
gällande ersättningsregler på området tillämpats endast i ringa omfattning.
Utredningen har också framhållit att vid uppskattningen av det allmännas
blivande utgifter för ersättningar till markägare m. in. föga ledning står
att finna i tidigare erfarenheter. Ovissheten härutinnan manar enligt utskottets
mening till försiktighet inför ställningstagandet till förevarande
lagstiftningsfråga, icke minst med tanke på utfallet av 1950 års lagstiftning
om ersättning för mistad fiskerätt. Det synes med hänsyn till lagstiftningens
delvis nya inriktning över huvud taget önskvärt att uppmärksamheten från
början inriktas på att snarast söka avslöja och avhjälpa sådana brister som
till förfång för allmänna eller enskilda intressen kan finnas däri. Expropriationsutredningen
har vidare uttalat att spörsmålet om en lämplig reglering
på förevarande område har nära samband med frågor som utredningen
fått i uppdrag att behandla. Vid angivna förhållanden talar enligt
utskottets mening vissa skäl för att i anslutning till andrahandsyrkandet i
motionerna 1: 822 och II: 1011 visserligen intaga ersättningsbestämmelser
i naturvårdslagen men göra deras slutliga utformning beroende av fortsatta
överväganden. Någon omedelbar genomgripande omarbetning av propositionens
ersättningsregler på sätt i olika avseenden föreslås i sistnämnda
motioner, i motionerna II: 1021 samt I: 836 och II: 1026 bör således nu ej
komma i fråga. Utskottet anser däremot att lagens tillämpning från början
bör följas och iakttagelserna redovisas på sådant sätt att ett betryggande
underlag för bedömandet av lagens verkningar kan erhållas. Frågan om en
närmare samordning med expropriationslagens bestämmelser, sedan pågående
översyn av desamma slutförts, bör hållas öppen. Ehuru det ej torde
kunna uteslutas att expropriationsutredningens resultat kan komma att
påverka utformningen av naturvårdslagens ersättningsnormer, finner utskottet
det i princip mindre lämpligt att ändra dessa, sedan de en gång
antagits. I den mån ändringar kan befinnas påkallade torde dessa därför
huvudsakligen böra inriktas på de bestämmelser som reglerar ersättningsförfarandet.

Av skäl som utredningen närmare utvecklar kan de framtida ersättningsbeloppen
för hindrad täktverksamhet väntas bli avsevärda. Den osäkerhet
som kännetecknar beräkningarna härvidlag bör enligt utskottets mening
föranleda särskilda överväganden, så att täktregleringen ej kan komma att
äventyras av finansiella skäl. Möjligheterna att avgiftsbelägga tillåten
täktverksamhet torde sålunda förtjäna att vidare övervägas. Fall kan vidare
tänkas inträffa där en fyndighet berör flera fastigheter och en enstaka fastig -

Tredje lagutskottets utlåtande nr M år 196i

hetsägares tillståndsansökan måste avslås, fastän från naturvårdssynpunkt
hinder ej skulle möta mot ett gemensamt uttag ur fyndigheten. Ersättningsanspråk
mot det allmänna skulle således i vissa fall kunna tänkas uteblir
om förutsättningar tillskapas för att tvångsvis genomdriva ett gemensamt
uttag. Utskottet erinrar om att närliggande exempel finnes i hysamfällighetslagen
och i vattenlagens regler om dikningssamfällighet. Frågan om att
tvångsvis hilda samfälligheter för täktverksamhet bör därför, såsom begärts
i motionerna 1: 822 och II: 1011, bli föremål för utredning.

Beträffande 25—29 §§ vill utskottet ytterligare anföra följande.

Enligt förslaget skall ersättning endast utgå, om markägare till följd av
förbud mot bebyggelse eller liknande anläggning kan utnyttja sin mark
allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess tidgare värde.
För exempelvis sådana fall att föreskrifter enligt 8 eller 9 t; vållat olägenhet
eller kostnad för jordbruket på fastighet utgår ersättning, om föreskrifterna
våliat sakägaren avsevärt men. Såsom framhålles i motionerna 1:885 och
It: 1028 samt 1:836 och II: 1026 blir sakägaren således skyldig att i viss
omfattning utan ersättning tåla intrång av angivet slag. De ingrepp som
med stöd av lagförslaget, särskilt 9 §, skall kunna göras i enskild förfoganderätt
företer enligt utskottets mening sådana likheter med tvångsförvärv i
allmänhet av särskild rätt till fastighet att den i sistnämnda motionspar
ifrågasatta anknytningen till expropriationslagens ersättningsregler onekligen
har vissa skäl för sig. Å andra sidan kan av de allmänt godtagna principer
som kommer till uttryck i 1 § lagförslaget sägas följa att varje intrång
i enskild förfoganderätt ej kan vara ersättningsgillt. Med hänsyn härtill
anser sig utskottet ej böra förorda någon ändring i nu behandlade ersättningsnorm.
I de fall ersättning skall utgå, bör denna emellertid alltid
kunna bestämmas så att markägaren helt kompenseras för härutöver uppkommande
förmögenhetsförlust. Detta möjliggöres redan med föreslagen
utformning av 25 § första stycket, 26 och 27 §§. I fall som avses i 25 g
andra stycket, 28 och 29 §§ är förhållandet ett annat. Då förordnande enligt
lagförslaget innebär förbud att vidtaga viss åtgärd utan länsstyrelsens tillstånd,
får ersättning nämligen ej påkallas, förrän tillstånd till åtgärden
vägrats. Det tidigare värde som enligt huvudregeln skall beaktas vid ersättningens
beräkning skall enligt Kungl. Maj:ts förslag i överensstämmelse
med motsvarande bestämmelse i strandlagen hänföras till tiden för
förordnandets meddelande eller, beträffande sådan täktverksamhet som
omfattas av det generella tillståndstvånget, till tiden för lagens ikraftträdande.
Departementschefen har genom att förorda strandlagens i stället
för byggnadslagens värderingsprinciper velat förebygga att markägare snarast
efter tillståndstvångets införande begär tillstånd och, i händelse av
avslag, fordrar ersättning beträffande åtgärder som eljest skulle aktualiseras
långt senare eller kanske inte alls. Enligt utskottets mening kan eu
sådan utveckling väntas bli en följd även av Kungl. Maj :ts förslag. Enligt

Tredje lagutskottets utlåtande nr it år 196b 95

strandlagens värderingsprinciper skall markens värde med såväl bebyggelserätt
som de begränsade användningsmöjligheter som kvarstår efter
inskränkningarna i samma rätt beräknas efter värdet vid den tidpunkt, då
länsstyrelsen förordnade om tillståndstvång. Värdejämförelserna avser härvid
realvärdena, och förändringar i penningvärdet beaktas ända fram till ersättningsberäkningen.
Tillämpad exempelvis på täktregleringen kommer
denna värderingsprincip på sätt utvecklas i motionerna I: 836 och II: 1026
uppenbarligen att leda till att efter en övergångstid ersättningar för vägrad
täktverksamhet icke på något sätt motsvarar den verkliga förmögenhetsförlusten,
särskilt om jämförelse sker med sakägare, som erhåller täkttillstånd.
Fog finnes sålunda för den i motionerna I: 834 och II: 1027 samt
1: 836 och II: 1026 hävdade meningen att en med sådana ersättningsregler
förenad täktreglering kommer att drabba de enskilda sakägarna slumpvis
och uppfattas som orättvis. En sådan verkan synes åtminstone i någon
mån kunna undvikas om det tidigare värdet på sätt i motionerna I: 605 och
11: 728 föreslagits beträffande strandlagen och nu förordas i motionerna
1: 834 och II: 1027 vid ersättningsberäkningen hänföres till tiden för det
beslut, varå anspråket på ersättning grundas. Utskottet anser att de ändringar
som erfordras för en sådan värdering bör vidtagas i 25, 28, 29 och
45 §§.

32 §. I motionerna 1: 834 och II: 1027 samt I: 836 och II: 1026 har föreslagits
att den i lagrummet angivna tidsfristen förlänges till sex månader.

Genom föreläggande enligt 32 § skall länsstyrelse, som står i begrepp att
meddela beslut av beskaffenhet att kunna föranleda anspråk på ersättning
eller inlösen, skaffa sig kännedom om sakägares avsikt att yrka ersättning
och, då så är fallet, om anspråkets storlek. Detta sammanhänger enligt förarbetena
till naturskyddslagen, varifrån bestämmelsen hämtats, med att
beslut som kan medföra ersättnings- eller inlösenskyldighet icke skall få
meddelas utan att länsstyrelsen förvissat sig om att medel finns tillgängliga
för betalning av ersättningen eller lösesumman. Utskottet vill med anledning
av motionsyrkandena erinra om att i lagtexten används uttrycket
»minst» två månader. Utskottet finner att i vissa fall, exempelvis vid fridlysning
av enstaka naturföremål, behov kan föreligga av ett snabbt ställningstagande,
varvid det kan vara motiverat att tillgripa minimifristen. Om
däremot frågan är av mera komplicerad natur, så att ett ställningstagande
till ersältningsspörsmålet måste föregås av ingående utredningar och överväganden,
anser sig utskottet kunna utgå från att skäligt rådrum beredes
för nämnda ändamål. Utskottet avstyrker därför bifall till motionärernas
förslag.

33 §. Även den i 33 § första stycket angivna tidsfristen har ansetts för
snäv. I motionerna I: 834 och II: 1027, I: 835 och II: 1028 samt I: 836 och

Tredje lagutskottets utlåtande nr bl år 196b

11: 1026 yrkas sålunda att densamma förlängs till två år. Utskottet delar
motionärernas uppfattning att det är önskvärt att sakägarna beredes erforderligt
rådrum och att lagens bestämmelser i möjligaste mån främjar
frivilliga uppgörelser i naturvårdsfrågor. På grund härav vill utskottet starkt
understryka vad lagrådet anfört om att förevarande preskriptionsbestämmelse
måste anses vara dispositiv och att länsstyrelse således i och för sig
äger eftergiva ettårsgränsen, t. ex. om det erfordras för fortsatta förhandlingar
i ersättningsfrågan. Utskottet förutsätter att länsstyrelserna vederbörligen
beaktar vad lagrådet sålunda anfört. Med hänsyn härtill avstyrker
utskottet bifall till förevarande motionsyrkanden.

Den samordning av olika ersättningsbestämmelser som skett i Kungl.
Maj :ts förslag har såvitt angår förevarande lagrum kommit att medföra
att naturskyddslagens regler om preskription av talerätt blir tillämpliga
även på de s. k. strandskyddsfallen, beträffande vilka motsvarande stadganden
saknas i strandlagen. Enligt motionerna I: 834 och II: 1027 samt
1:835 och II: 1028 bör emellertid någon preskriptionsregel av angivet slag
ej införas beträffande strandskyddsfallen. Frågan om en sådan särreglering
måste till en början ses mot bakgrund av det förhållandet att förvaltningsrättsliga
avslagsbeslut i princip icke äger rättskraft. En avslagen dispensansökan
utgör således ej hinder för en förnyad ansökan av samma innehåll
eller för kontinuerliga ansökningar avseende olika områden av samma fastighet.
I sådana lägen skall preskriptionstiden räknas med utgångspunkt
från den dag det senaste avslagsbeslutet vann laga kraft. Att en tidigare
ansökan avslagits utan att ersättningsyrkande framställts inom preskriptionstiden
bör ej heller inverka på ersättningsfrågans bedömning, då talan
anhänginggöres efter ett nytt avslagsbeslut. Det kan vid angivna förhållanden
knappast med fog göras gällande att Kungl. Maj :ts förslag i förevarande
hänseende innefattar en icke godtagbar skärpning för vissa kategorier markägare
av hittills gällande bestämmelser. Vidare har den kritiserade tidsgränsen
uppställts i syfte att förebygga att uppgörelser om ersättningsfrågor
drar alltför mycket ut på tiden. Det kan ej antagas att behovet härvidlag
blir mindre i strandskyddsfallen än i övriga dispensärenden. Slutligen
må anmärkas att ett bifall till motionärernas förslag skulle innebära
avsteg från ett av lagstiftningens huvudsyften, nämligen att skapa en enhetlig
och systematisk reglering av ersättningsfrågorna i naturvårdsärenden.
Vid angivna förhållanden avstyrker utskottet bifall till motionärernas
förslag.

35 §. I motionerna I: 834 och II: 1027 samt I: 836 och II: 1026 yrkas att
35 § måtte utgå ur lagförslaget.

På sätt departementschefen närmare utvecklat kan det i vissa fall te sig
rättvist att markägare återbetalar ersättning som han erhållit i naturvårdsärende.
Utskottet anser i likhet med departementschefen att möjlighet bör

Tredje lagutskottets utlåtande nr ål år 196i

öppnas att med stöd av lag förplikta vederbörande att återgälda sådan ersättning
eller del därav. Utskottet avstyrker därför bifall till motionärernas
yrkande. Utskottet vill emellertid med anledning av nämnda motioner och
motionerna 1:835 och 11:1028 understryka vikten av att ifrågavarande
bestämmelse tillämpas med varsamhet och omdöme. Med hänsyn till de
uppställda förutsättningarna för bestämmelsens tillämpning anser utskottet
det kunna förutsättas att talan om återbetalning endast sällan kommer att
anhängiggöras av det allmänna. Vad nu sagts torde jämte den föreskrivna
domstolsprövningen anses innefatta en betryggande garanti för att återbetalning
endast älägges i uppenbara fall.

36 §. I motionerna I: 836 och II: 1026 yrkas att 36 § andra stycket ändras
så att samma regler kommer att gälla för rättegångskostnader i naturvårdsmål
som i expropriationsmål. Utskottet vill anmärka att ett av expropriationsutredningen
framlagt förslag till ändring av expropriationslagens kostnadsregler
är mindre förmånligt för sakägare än Kungl. Maj:ts förevarande
förslag. Med hänsyn vidare till att den nu väckta frågan omfattas av den
fortsatta översyn av ersättningsbestämmelserna som utskottet tidigare förordat
avstyrker utskottet bifall till motionärernas förslag.

åO §. Såsom framgår av lagrådets yttrande har lagrådet ansett att till
regeringsrätten bör föras besvär över beslut angående tillstånd enligt 19 §
lagförslaget. Om så sker, finner lagrådet det ligga nära till hands att regeringsrätten
blir sista instans också i mål om tillstånd enligt 86 och 122 §§
byggnadslagen. Vad lagrådet sålunda föreslagit bör emellertid enligt departementschefens
mening på grund av frågans principiella räckvidd övervägas
först i samband med förvaltningsdomstolskonunitténs blivande förslag
rörande regeringsrättens arbetsuppgifter. Enligt motionerna I: 836 och
II: 1026 bör i avvaktan på kommitténs förslag lagförslaget ändras och de
av lagrådet angivna besluten i sista hand prövas av regeringsrätten.

Fördelningen av besvärsmål mellan regeringsrätten och Kungl. Maj :t i
statsrådet regleras genom 1909 års lag om Kungl. Maj :ts regeringsrätt. Av
förevarande lagförslag påkallade ändringar i regeringsrättslagen har genom
propositionen nr 158/1964 förelagts riksdagen för godkännande. Under
hänvisning härtill anser utskottet, som biträder departementschefens ställningstagande
i förevarande spörsmål, att motionerna, såvitt nu är i fråga,
bör lämnas utan bifall.

Genom motionerna I: 835 och II: 1028 aktualiseras vidare frågan om och
i vilken utsträckning rätt att överklaga länsstyrelses beslut bör tillkomma
myndighet, organisation, kommun eller enskild sakägare. Enligt naturskyddslagen
äger Konungen bestämma att myndighet eller organisation
som prövas lämplig därtill äger föra besvärstalan för tillvaratagande av naturskyddets
intresse. Med stöd av detta bemyndigande har i tillämpnings 7

Bihang till riksdagens protokoll 196i. 9 samt. 3 avd. Nr 41

98 Tredje lagutskottets utlåtande nr tl år 1961

kungörelsen till naturskyddslagen besvärsrätt i naturskyddsärende tillagts
Vetenskapsakademien, Svenska naturskyddsföreningen och Samfundet för
hembygdsvård. Motionärerna yrkar att möjlighet att lämna motsvarande
bemyndigande öppnas i lagförslaget.

De angivna organens lämplighet att löra självständig talan i naturvårdsärende
kan självfallet icke sättas i fråga. Såsom departementschefen framhållit
skall emellertid naturvårdsnämnden enligt 40 § äga rätt att för tillvaratagande
av naturvårdens intresse överklaga länsstyrelses beslut. Vidare
tinnes i nämnden företrädare för vetenskapen och föreningslivet. Enligt utskottets
mening torde bl. a. därigenom Vetenskapsakademien och organisationerna
ha beretts möjlighet att i tillräcklig omfattning påverka nämndens
ställningstagande i naturvårdsfrågor. Utskottet vill i sammanhanget erinra
om att de olika organens rätt att i naturvårdsärende uppträda som sökande
och i sådan egenskap överklaga länsstyrelses beslut ej beröres av förevarande
stadgande. Det bör slutligen framhållas att såväl det nu behandlade
spörsmålet som frågan om besvärsrätt för kommun och enskild sakägare
beröres av det förslag till lag om förvaltningsförfarandet som i år
avlämnats av besvärssakkunniga. Med hänsyn till det sagda anser utskottet
att vad motionärerna i berörda hänseenden anfört och yrkat ej bör föranleda
någon riksdagens åtgärd.

45 §. I motionen II: 1021 yrkas att lagrummets andra stycke skall utgå.
Utskottet finner ej skäl biträda yrkandet.

Vidare yrkas i motionerna 1:835 och II: 1028 att tillstånd enligt 21 g
naturskyddslagen, i de fall tillståndet förenats med föreskrifter enligt samma
lagrum, för sin giltighet efter naturvårdslagens ikraftträdande skall
kunna göras beroende av att säkerhet ställes för fullgörande av de föreskrivna
åtgärderna. Enligt utskottets mening kan förslaget ej frånkännas
betjMelse från naturvårdssynpunkt. Med hänsyn till förslagets retroaktiva
innebörd linner utskottet skäl ej föreligga att frångå departementschefens
ståndpunkt att äldre tillstånd till grustäkt helt bör accepteras såsom meddelade
enligt 18 § nya lagen. På grund härav avstyrker utskottet bifall till
motionärernas yrkande.

Mot de föreslagna ändringarna i expropriationslagen och byggnadslagen
har utskottet ej funnit anledning till erinran. Departementschefen har antört
att, om riksdagen skulle uppskjuta behandlingen av de framlagda lagförslagen
till årets höstsession, tiden för de föreslagna lagarnas ikraftträdande
bör traintlyttas ett halvt år och 46 § naturvårdslagen jämkas på motsvarande
sätt. De sålunda angivna lagändringarna torde böra vidtagas.

'' Utskottet upptar härefter till behandling vissa återstående motionsyrkanden.

I motionerna I: 828 och IT: 1019 har yrkats utredning av allemansrätten.

Tredje lagutskottets utlåtande nr M år J!)6i

Med anledning härav vill utskottet till en början understryka sin tidigare
uttalade uppfattning att de befogenheter, som nu kan anses rättmätigt tillkomma
allmänheten på annans mark, icke i någon mån bör beskäras genom
lagstiftning. I det föregående har utförligt redogjorts för naturvårdsutredningens
förslag till civilrättslig reglering av allemansrättsliga frågor och
remissyttrandena däröver. Av denna redogörelse framgår enligt utskottets
mening klart, vilka svårigheter som är förenade med en sådan reglering.
Utredningens hemställan om lagstiftningsåtgärder har emellertid icke föranlett
någon Kungl. Maj:ts åtgärd och utskottet anser ej heller att någon
ny utredning i syfte att åvägabringa civilrättsliga regler på området i dagens
läge är påkallad. Vad i ärendet förekommit ger emellertid belägg för att behov
föreligger av en entydig tolkning av allemansrättens innebörd. Det synes
angeläget att ta till vara de möjligheter som finns att förebygga motsättningar
mellan markägare och den rekreationssökande allmänheten på grund
av oriktig uppfattning om allemansrätten. Såsom motionärerna berört, bidrar
bl. a. de nya formerna för fritidsvistelse i naturen till uppkomsten av
dylika konfliktsituationer. En i lämpliga former bedriven upplysnings- och
propagandaverksamhet är enligt utskottets mening i dagens läge den bästa
metoden att förbättra förhållandena på området. Det är självfallet av stor
vikt att en sådan verksamhet kan bedrivas på grundval av en riktig uttydning
av allemansrätten. Motionärernas förslag att i detta syfte tillsätta en
särskild utredning är således förtjänt av beaktande. Enligt utskottets mening
får det dock förutsättas att naturvårdsnämnden tar till vara de möjligheter
som finns att bl. a. genom utnyttjande av i detta ärende redovisat
material skapa större klarhet i allemansrättsliga frågor. Det torde jämväl
få förutsättas att nämnden tar initiativ till den ytterligare utredning i ämnet
som må finnas erforderlig. På grund av det sagda finner utskottet att
någon riksdagens åtgärd i saken f. n. ej är påkallad.

I motionerna I: 828 och II: 1019 har vidare framhållits att det i samband
med strukturförändringarna inom jordbruket sker en allt snabbare omvandling
av landskapet, vars verkningar från naturvårdssynpunkt på längre
sikt är oöverskådliga. Motionärerna föreslår att föreskrifter skall utfärdas
om tillämpning av uppsiktslagen på sätt som tillgodoser naturvårdsintresset.
Enligt utskottets mening berör motionärerna problem som är väsentliga
för natur- och landskapsvård. Övergången från öppen bygd till
skogsbygd utgör på många håll ett påfallande inslag i samhällsutvecklingen.
I likhet med motionärerna anser utskottet det därför i dagens läge vara
angeläget att slå vakt om de mest skyddsvärda kulturområdena. I detta
hänseende föreligger visserligen redan med införandet av institutet naturreservat
möjlighet att skydda gamla lövängar och betesmarker, vilkas bevarande
i traditionsenlig hävd bidrar till kännedomen om det gamla odlingslandskapet.
Naturreservat kan också i speciella fall bildas för att skyd -

100 Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 1961

da en öppen bygd mot igenskogning. Arbetsföretag som avser skogsplantering
kan också läggas under tillståndsprövning enligt 19 § förslaget till naturvårdslag.
Det är givetvis också viktigt att den jordpolitiska lagstiftningen
tillämpas under vederbörligt hänsynstagande till naturvårdens intressen.
Det torde få ankomma på naturvårdsnämnden att bevaka dessa frågor. Såsom
närmare redovisats i utskottets utlåtande nr 40/1964 är vidare den
jordpolitiska lagstiftningen över huvud föremål för ett omfattande reformarbete.
Utskottet förutsätter att naturvårdsnämnden i samband med remissbehandlingen
av de blivande lagförslagen beredes tillfälle att framföra de
synpunkter på förslagens utformning som må betingas av hänsyn till naturvårdsintresset.
Med hänsyn till det sagda anser utskottet att någon riksdagens
åtgärd i anledning av förevarande motionsyrkande ej är påkallad.

Slutligen har i motionerna I: 830 och II: 1020 hemställts att ledningen
för den svenska jakten skall överflyttas till naturvårdsnämnden. Denna
fråga har såsom framgår av den föregående redogörelsen prövats av statsmakterna
i samband med 1963 års beslut. Därvid ansågs goda skäl tala för
att naturvården å ena samt jakt- och viltvården å andra sidan samordnades.
Frågan härom ansågs emellertid böra prövas först när resultatet av pågående
utredningar beträffande bl. a. domänverkets företagsform föreligger.
Utskottet är fortfarande av samma mening och anser under hänvisning till
1963 års ställningstagande att förevarande motioner icke bör föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Någon riksdagens åtgärd i anledning av övriga i det föregående ej särskilt
behandlade motionsyrkanden anser utskottet ej heller påkallad.

På grund av det anförda får utskottet hemställa

A. att riksdagen med förklaring att förevarande proposition,
nr 148, icke kunnat oförändrad bifallas, måtte

dels i anledning av följande motioner, nämligen

1. I: 834 och II: 1027 samt

2. I: 836 och II: 1026,

båda i vad avser 25, 28 och 29 §§ samt 45 § tredje stycket i
förslag till naturvårdslag,

dels med avslag å följande motioner, i vad därigenom yrkas
ändring i den föreslagna lagtexten, nämligen

1. I: 822 och II: 1011,

2. I: 823 och II: 1012,

3. I: 828 och II: 1019,

4. I: 829,

5. II: 1021,

6. I: 834 och II: 1027,

Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 196i

101

7. I: 835 och II: 1028,

8. I: 836 och II: 1026 samt

9. II: 1029,

motionerna vid 6. och 8. i vad avser ändring annorstädes än
i 25, 28 och 29 §§ samt 45 § tredje stycket i förslag till naturvårdslag,

för sin del antaga de genom propositionen framlagda, nedan
efter E. återgivna lagförslagen med de ändringarna att

1. a) 25, 28 och 29 §§ samt 45 § tredje stycket ävensom
b) 44 och 46 §§

samtliga i förslag till naturvårdslag,

2. ikraftträdandebestämmelsen till förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 108 §§ lagen den 12 maj 1917
(nr 189) om expropriation samt

3. ikraftträdandebestämmelsen till förslag till lag om ändring
i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385),

erhåller den såsom utskottets förslag betecknade lydelsen; B.

att riksdagen måtte i anledning av motionerna I: 834
och II: 1027 i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
angående myndighets ansvar för undanskaffande av
skräp i fall, där den skyldige ej anträffas;

C. att riksdagen måtte i anledning av motionerna I: 822
och II; 1011 i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att ersättningsbestämmelserna
i förslag till naturvårdslag göres till
föremål för överväganden i av utskottet angivna hänseenden; D.

att riksdagen måtte i anledning av motionerna I: 822
och II: 1011 i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
av frågan om bildande av tvångssamfälligheter för
täktverksamhet ävensom om vidare prövning av spörsmålet
om införande av täktavgift;

E. att följande motioner, nämligen

1. I: 43 och II: 54,

2. II: 452,

3. I: 605 och II: 738,

4. I: 822 och II: 1011,

5. I: 823 och II: 1012,

6. I: 828 och II: 1019,

7. I: 829,

8. I: 830 och II: 1020,

9. II: 1021,

10. I: 834 och II: 1027,

102

Tredje lagutskottets utlåtande nr M år 1961

11. I: 835 och II: 1028,

12. I: 836 och II: 1026 samt

13. II: 1029,

i vad de ej kan anses besvarade genom vad utskottet ovan
anfört och hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

Naturvårdslag

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §■

Naturen utgör en nationell tillgång som skall skyddas och vårdas.

Envar skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med naturen.

Kan vid arbetsföretag eller eljest skada å naturen ej undvikas, skola skäliga
åtgärder vidtagas för att begränsa eller motverka skadan.

2 §•

Naturvården är en såväl statlig som kommunal angelägenhet.

Länsstyrelsen har att verka för naturvården i länet.

Statens naturvårdsnämnd har överinseende över naturvården i riket.

3 §•

Vid prövning av fråga rörande naturvård skall tillbörlig hänsyn tagas
till övriga allmänna och enskilda intressen som beröras av frågan.

Nationalparker

4 §.

I syfte att bevara större sammanhängande område av viss landskapstyp
i dess naturliga tillstånd eller i väsentligen oförändrat skick kan kronan
tillhörig mark avsättas till nationalpark.

5 §.

Angående nationalparkers vård och förvaltning förordnar Konungen.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger för varje särskild
nationalpark meddela de föreskrifter beträffande rätten att färdas
över nationalparken eller eljest vistas där ävensom angående ordningen i
övrigt inom området, som finnas erforderliga för att trygga ändamålet med
nationalparken.

6 §■

Enligt 5 § meddelade föreskrifter skola ej lända till inskränkning i redan
uppkommen enskild rätt.

Ej heller skola sådana föreskrifter föranleda inskränkning i lapparna

Tredje lagutskottets utlåtande nr it dr 1961

103

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

medgivna rättigheter till bete, skogsfång, fiske eller jakt efter andra djur
än björn, lo, älg och örn eller innebära hinder för lapparna att eljest uppehålla
sig inom nationalparken eller att där medföra hundar för bevakning
av renhjordar.

Naturreservat

7 §•

Område, som finnes böra särskilt skyddas eller vårdas på grund av sin
betydelse för kännedomen om landets natur, sin skönhet eller eljest märkliga
beskaffenhet eller emedan området är av väsentlig betydelse för allmänhetens
friluftsliv, må av länsstyrelsen förklaras som naturreservat.

8 §•

I beslut om bildande av naturreservat skall angivas grunden för beslutet
samt föreskrivas de inskränkningar i rätt att förfoga över fastighet som
finnas nödiga för att trygga ändamålet med reservatet, såsom förbud mot
bebyggelse, uppförande av stängsel, täktverksamhet, uppodling, dikning,
plantering, avverkning, jakt, fiske och användning av bekämpningsmedel.

Finnes sedermera att ny grund bör gälla för reservatet eller att ytterligare
inskränkningar erfordras, äger länsstyrelsen meddela härav påkallat
beslut.

9 §•

Erfordras för tillgodoseende av ändamålet med naturreservat att vägar,
parkeringsplatser, vandringsleder, raststugor, tältplatser, badplatser, sanitära
inrättningar eller liknande anordningar anläggas inom området eller
att där företages gallring, röjning, slåtter, plantering, avspärrning eller dylik
åtgärd eller att allmänheten beredes tillträde till mark inom området
där den eljest ej skulle ägt att fritt färdas, må länsstyrelsen förplikta ägaren
att tåla sådant intrång.

10 §.

Länsstyrelsen äger meddela sådana föreskrifter om vad allmänheten har
att iakttaga inom naturreservat som erfordras för att trygga ändamålet
med reservatet.

11 §•

Då fråga uppkommit om bildande av naturreservat eller om meddelande
av beslut enligt 8 § andra stycket, må länsstyrelsen för viss tid, högst tre
år, meddela förbud mot att beträffande det berörda området utan länsstyrelsens
tillstånd vidtaga åtgärd som strider mot syftet med de ifrågasatta
reservatföreskrifterna. Om särskilda skäl äro därtill, må förbudets giltighetstid
av länsstyrelsen förlängas med högst tre år.

12 §.

Om synnerliga skäl äro därtill, må länsstyrelsen helt eller delvis upphäva
beslut enligt 7—10 §§. Länsstyrelsen må ock i särskilda fall medgiva undantag
från meddelade reservatföreskrifter.

Meddelas beslut enligt första stycket för att lämna rum för arbetsföretag,
äger länsstyrelsen föreskriva att företaget skall bekosta särskild undersökning
av naturreservatet eller särskild åtgärd för att bevara det.

104

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 196i

(Kungl. Maj:ts förslag)

(Utskottets förslag)

Naturminnen
13 §.

Till fastighet hörande naturföremål, soin finnes böra särskilt skyddas eller
vårdas på grund av sin betydelse för kännedomen om landets natur, sin
skönhet eller eljest märkliga beskaffenhet, må jämte erforderligt område
på marken av länsstyrelsen fridlysas såsom naturminne. Markområdet skall
avpassas efter vad som kräves för att bevara naturföremålet och bereda med
hänsyn till dess art och betydelse nödigt utrymme däromkring.

Vad i 8—12 §§ stadgas om naturreservat skall i tillämpliga delar gälla
beträffande naturminne.

Särskilda bestämmelser till skydd för växt- och djurarter

14 §.

Är fara att växtart försvinner eller utsättes för plundring, äger Konungen
eller den myndighet Konungen bestämmer meddela förbud att inom landet
eller del därav borttaga eller skada växt av den arten där den växer vilt.

Är fara att djurart försvinner, äger Konungen eller den myndighet
Konungen bestämmer meddela förbud att inom landet eller del därav döda,
skada eller fånga vilt levande djur av den arten, då det ej sker till försvar
mot angrepp på person eller egendom, så ock att borttaga eller skada sådant
djurs ägg, rom eller bo. Beträffande djur, vars dödande eller fångande
är att hänföra till jakt eller fiske, skall dock gälla vad därom särskilt
stadgas.

Förbud enligt denna paragraf skall ej utgöra hinder mot avverkning av
skog eller eljest mot marks ändamålsenliga nyttjande.

Särskilda bestämmelser till skydd för friluftslivet

15 §.

För att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv
vid havet eller vid insjö eller vattendrag äger länsstyrelsen förordna
att visst strandområde skall vara strandskyddsområde.

Strandskyddsområde skall omfatta land- och vattenområde inom det avstånd
från strandlinjen som prövas erforderligt med hänsyn till omständigheterna
i varje särskilt fall, dock högst 300 meter från nämnda linje
vid normalt medelvattenstånd.

Strandskyddsområde skall ej omfatta område som ingår i fastställd generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan.

16 §.

Inom strandskyddsområde må icke utan länsstyrelsens tillstånd helt ny
byggnad uppföras eller befintlig byggnad ändras för att tillgodose ett väsentligen
annat ändamål än det, vartill byggnaden tidigare varit använd,
och ej heller utföras grävnings- och andra förberedelsearbeten för bebyggelse
som nu sagts. Meddelas tillstånd, skall länsstyrelsen bestämma i
vilken utsträckning mark må tagas i anspråk såsom tomt för byggnaden.

Vill någon i annat fall inom strandskyddsområde utföra anläggning var -

Tredje lagutskottets utlåtande nr it år 196i

105

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

igenom mark tages i anspråk såsom tomt eller tillträdet till mark inom området,
där allmänheten eljest skulle ägt att fritt färdas, på annat sätt hindras
eller försvåras, äger han påkalla tillståndsprövning hos länsstyrelsen.
Har anläggning som här avses utförts utan tillstånd eller i strid mot givet
tillstånd och finnes den avsevärt inskränka allmänhetens rörelsefrihet, må
länsstyrelsen förelägga ägaren att vidtaga erforderliga återställningsåtgärder.

Vad i denna paragraf stadgas skall icke gälla anläggning som erfordras
för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln, renskötseln eller den allmänna
samfärdseln och ej tillgodoser bostadsändamål.

17 §.

Finnes på område, som är av väsentlig betydelse för friluftslivet, eller i
områdets närhet stängsel som hindrar eller avsevärt försvårar tillträdet till
mark inom området där allmänheten eljest skulle ägt att fritt färdas, må
länsstyrelsen förelägga den som håller stängslet att anordna grind eller annan
genomgång. Är det uppenbart att stängslet endast avser att utestänga
allmänheten från området, må föreläggande meddelas om borttagande av
stängslet. Vad nu sagts om stängsel skall äga motsvarande tillämpning beträffande
dike.

Särskilda bestämmelser till skydd för landskapsbilden

18 §.

Täkt av sten, grus, sand eller lera för annat ändamål än markinnehavarens
husbehov må ej ske utan länsstyrelsens tillstånd. Vad nu sagts avser
dock ej täkt inom vattenområde och inkräktar ej heller på rätt som meddelas
genom inmutning enligt gruvlagen eller genom beslut av Konungen.

Länsstyrelsen äger förelägga den som söker täkttillstånd att, vid äventyr
att ansökningen avvisas, framlägga täktplan av erforderlig omfattning. I
samband med tillstånd må länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter att företagets
menliga inverkan på landskapsbilden såvitt möjligt begränsas eller
motverkas. Tillstånd må för sin giltighet göras beroende av att säkerhet
ställes för fullgörandet av sålunda föreskrivna åtgärder.

Om fullgörandet av föreskriven åtgärd ankommer på annan än markens
innehavare, är innehavaren skyldig tåla att åtgärden vidtages.

19 §.

Finnes anledning antaga att nybyggnad, upplag eller annat arbetsföretag
av visst slag, som ej omfattas av tillståndstvång enligt 18 §, skulle inom
visst område komma att i väsentlig mån skada landskapsbilden, äger länsstyrelsen
förordna att företag av det slaget icke må utföras inom området
utan länsstyrelsens tillstånd.

I samband med tillstånd må länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter
att företagets menliga inverkan på landskapsbilden såvitt möjligt begränsas
eller motverkas.

Bestämmelserna i denna paragraf skola ej avse bebyggelse inom område,
som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, och ej heller
företag vars tillåtlighet skall prövas enligt vattenlagen.

8 Bihang till riksdagens protokoll 196''/. 9 samt. .‘i and. År 11

100

Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 7.964

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

20 §.

Kan arbelsföretag, som ej omfattas av tillståndstvång enligt 18 eller 19 §,
komma att väsentligt ändra landskapsbilden, bör, innan företaget utföres,
samråd ske med länsstyrelsen.

Beträffande arbetsföretag som sägs i första stycket äger länsstyrelsen förelägga
företagaren att vidtaga de åtgärder som, utan att vara oskäligt betungande,
finnas erforderliga för att begränsa eller motverka skada på
landskapsbilden.

21 §.

Har byggnad inom område, som ej ingår i fastställd generalplan, stadsplan
eller byggnadsplan, lämnats att förfalla och skadas därigenom landskapsbilden
i väsentlig mån, äger länsstyrelsen förelägga ägaren att riva eller
iståndsätta byggnaden eller annorledes avhjälpa skadan i den mån detta
ej kan anses oskäligt betungande.

22 §.

Tavla, skylt, inskrift eller därmed jämförlig anordning för reklam, propaganda
eller liknande ändamål må ej finnas varaktigi anbringad utomhus
utan länsstyrelsens tillstånd.

Vad i första stycket sägs gäller icke anordning som tjänar till upplysning
om på stället bedriven affärsrörelse eller annan verksamhet och ej heller anslagstavla
för meddelanden rörande kommunala angelägenheter, föreningssammanträden,
auktioner eller dylikt. Dock må hos länsstyrelsen sökas tillstånd
jämväl beträffande anordning som här avses. Har sådan anordning
anbringats utan tillstånd eller i strid mot givet tillstånd och finnes den vara
uppenbart vanprydande i landskapsbilden, må länsstyrelsen meddela föreläggande
om avlägsnande av anordningen eller vidtagande av annan erforderlig
åtgärd därmed.

Bestämmelserna i denna paragraf avse ej anordning för vilken byggnadslov
erfordras eller givits.

Särskilda bestämmelser till skydd mot nedskräpning

23 §.

Envar skall tillse att han ej skräpar ned i naturen med plåt, glas, plast,
papper, avfall eller annat, så att därav kan uppkomma otrevnad eller skada
för annan.

24 §.

Har på viss plats i naturen skräpats ned eller eljest osnyggats och kan
därav för närboende eller andra uppkomma obehag av någon betydenhet
eller skada till person eller egendom, äger länsstyrelsen förelägga den som
vållat eller eljest är ansvarig för nedskräpningen eller osnyggandet att iordningställa
platsen samt vidtaga erforderliga förebyggande åtgärder för framtiden.

Vad nu sagts skall dock ej gälla, där enligt särskilda föreskrifter frågan
om platsens iordningställande skall prövas i annan ordning.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1961

107

(Kungl. Maj.ts förslag)

(Utskottets förslag)

Ersättningsbestämmelser

25 §.

Medföra föreskrifter enligt 8 eller 9 § sådan inskränkning i rätten att bebygga
mark, att ägaren kan använda marken allenast på sätt som står i
uppenbart missförhållande till dess tidigare värde, eller tillskyndas honom
eljest genom sådana föreskrifter avsevärt men, är han berättigad till ersättning
av kronan för den skada han härigenom lider. Detsamma gäller om
innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till marken
som upplåtits innan föreskrifterna meddelades.

Innebär föreskrift enligt 8 § för- Innebär föreskrift enligt 8 § förbud
att vidtaga viss åtgärd utan bud att vidtaga viss åtgärd utan

länsstyrelsens tillstånd, må ersättning
i anledning av den föreskriften
ej utgå med mindre tillstånd vägrats
eller förenats med särskilda villkor.

länsstyrelsens tillstånd, må ersättning
i anledning av den föreskriften
ej utgå med mindre tillstånd vägrats
eller förenats med särskilda villkor.
Ersättning skall härvid beräknas
efter markens värde vid tiden för
det beslut, varå anspråk på ersättning
grundas.

Frågan huruvida rätt till ersättning föreligger skall bedömas med hänsyn
till den fastighetsindelning som gällde vid tiden för föreskrifternas
meddelande.

26 §.

Uppkommer i fall som avses i 25 § synnerligt men vid fastighetens nyttjande,
må ägaren fordra att fastigheten löses. Beträffande frågan huruvida
rätt härtill föreligger äger bestämmelsen i 25 § tredje stycket motsvarande
tillämpning.

27 §.

Har förbud meddelats enligt 11 § och medför vägran av tillstånd enligt
samma paragraf sådan inskränkning i möjligheten att nyttja med förbudet
avsedd mark på sätt som tidigare skett, att avsevärt men tillskyndas ägaren
eller annan rättsinnehavare med avseende å marken, är denne berättigad
till ersättning av kronan för den skada han härigenom lider.

28 §.

Har beträffande fastighet, som
helt eller delvis omfattas av förordnande
enligt 15 eller 19 §, vägrats
tillstånd som avses i 16 eller 19 §
och kan till följd härav fastigheten,
till den del dess utnyttjande inom
eller utom området för förordnandet
påverkas av att förfoganderätten
sålunda inskränkts, av ägaren
användas allenast på sätt som står
i uppenbart missförhållande till värdet
av nämnda del vid tiden för förordnandets
meddelande, är ägaren

Har beträffande fastighet, som
helt eller delvis omfattas av förordnande
enligt 15 eller 19 §, vägrats
tillstånd som avses i 16 eller 19 §
och kan till följd härav fastigheten,
till den del dess utnyttjande inom
eller utom området för förordnandet
påverkas av att förfoganderätten
sålunda inskränkts, av ägaren
användas allenast på sätt som står
i uppenbart missförhållande till värdet
av nämnda del, är ägaren berättigad
till ersättning av kronan

108

Tredje lagutskottets utlåtande nr -M år 196''r

(Kungl. Maj.ts förslag)

(Utskottets förslag)

berättigad till ersättning av kronan för den skada han härigenom lider,
för den skada han härigenom lider. Detsamma gäller om innehavare av
Detsamma gäller om innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särsådan
nyttjanderätt eller annan sär- skild rätt till fastigheten som uppskild
rätt till fastigheten som upp- låtits innan förordnandet meddelalåtits
innan förordnandet meddela- des.
des.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning där föreläggande
meddelats enligt 16 § andra stycket eller tillstånd enligt 19 § förenats
med föreskrifter.

Frågan huruvida rätt till ersättning föreligger skall bedömas med hänsyn
till den fastighetsindelning som gällde vid tiden för förordnandets meddelande.

29 6.

Har tillstånd som avses i 18 §
vägrats eller förenats med föreskrifter
och kan till följd härav marken
av ägaren användas allenast på sätt
som står i uppenbart missförhållande
till dess värde vid tiden för
denna lags ikraftträdande, är ägaren
berättigad till ersättning av kronan
för den skada han härigenom
lider. Detsamma gäller om innehavare
av sådan nyttjanderätt eller annan
särskild rätt till marken som
upplåtits före lagens ikraftträdande.

Frågan huruvida rätt till ersättning
till den fastighetsindelning som gälldi

Har tillstånd som avses i 18 §
vägrats eller förenats med föreskrifter
och kan till följd härav marken
av ägaren användas allenast på sätt
som står i uppenbart missförhållande
till dess värde, är ägaren berättigad
till ersättning av kronan
för den skada han härigenom lider.
Detsamma gäller om innehavare av
sådan nyttjanderätt eller annan särskild
rätt till marken som upplåtits
före lagens ikraftträdande.

föreligger skall bedömas med hänsyn
; vid tiden för lagens ikraftträdande.

30 §.

Ersättning enligt 27 § skall bestämmas att utgå med visst årligt belopp.
Ersättningen må, om särskilda skäl äro därtill, avräknas å gottgörelse som
sedermera kan komma att utgå jämlikt 25 eller 26 §.

Om särskilda skäl äro därtill, må jämväl ersättning enligt 25, 28 och
29 §§ på begäran antingen av kronan eller av fastighetsägaren eller annan
sakägare fastställas att utgå med visst årligt belopp med rätt för kronan
och den ersättningsberättigade att erhålla omprövning vid ändrade förhållanden.

31 §.

Har den som håller stängsel anordnat grind eller annan genomgång på
grund av föreläggande enligt 17 §, är han berättigad att av kronan erhålla
ersättning härför ävensom för underhåll av genomgången. Ersättning skall
dock icke utgå, om det är uppenbart att stängslet endast avser att utestänga
allmänheten från område där den eljest skulle ägt att fritt färdas.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, då på grund av föreläggande
enligt 17 § övergång anordnats över dike.

32 §.

Innan beslut fattas som kan föranleda ersättningsskyldighet enligt denna
lag, äger länsstyrelsen förelägga den, som vill göra anspråk på ersättning

109

Tredje lagutskottets utlåtande nr il år li)6i

(Kungi. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

eller fordra inlösen av fastighet, att inom viss tid, minst två månader, göra
anmälan därom hos länsstyrelsen vid påföljd att han eljest skall hava förlorat
sin talan.

Vad i fråga om ersättning eller lösen avtalats eller uppenbarligen förutsatts
skola gälla mellan kronan och sakägare skall gälla jämväl mot den
som efter det rätten till gottgörelse uppkom förvärvat sakägarens rätt i
avseende å fastigheten.

33 §.

Har ej överenskommelse träffats om ersättning enligt 25, 27, 28 eller
29 § eller om inlösen av fastighet och har icke den, som vill göra anspråk
på ersättning eller fordra inlösen, jämlikt 32 § första stycket förlorat sin
talan, åligger det honom att väcka talan mot kronan hos expropriationsdomstolen
inom ett år från det laga kraft åkommit det beslut varå anspråket
grundas, vid påföljd att han eljest går rätten därtill förlustig.

Kronan äger, då fråga uppkommit om meddelande av föreskrifter enligt
8 eller 9 §, vid expropriationsdomstolen väcka talan mot sakägare om fastställande
av de villkor som, därest föreskrifterna meddelas, skola gälla beträffande
ersättning eller inlösen. Meddelas ej föreskrifter av det innehåll,
som förutsatts vid expropriationsdomstolen, inom ett år från det målet avgjorts
genom lagakraftägande dom, skall domen ej längre vara bindande
för parterna.

34 §.

Är fastighetsägaren enligt 25, 28 eller 29 § tillkommande ersättning bestämd
att utgå på en gång och har fastigheten genom det beslut, som föranlett
rätten till ersättning, undergått sådan minskning i värde att den kan
antagas ej utgöra full säkerhet för fordran för vilken fastigheten svarade
då rätten till ersättning uppkom, skall ersättningen nedsättas hos länsstyrelsen;
och skall om fördelning och utbetalande av beloppet samt verkan
därav i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat för det fall att enligt
lagen om expropriation nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtes.

Har förlust å fordran som avses i första stycket uppstått till följd av att
nedsättning ej skett, skall fordringens innehavare njuta ersättning av
kronan för förlusten mot avskrivning å fordringshandlingen. Detsamma
gäller, om förlust tillskyndas fordringens innehavare därigenom att ersättning
blivit för lågt beräknad och densamma till följd av överenskommelse
mellan kronan och den ersättningsberättigade eller av annan anledning
ej blivit prövad av domstol. I sistnämnda fall skall talan om ersättning
väckas vid expropriationsdomstolen.

35 §.

Har ersättning utgått med anledning av föreskrifter eller tillståndsvägran
enligt denna lag och upphävas sedermera föreskrifterna helt eller delvis
eller gives tillstånd, må markens ägare eller innehavare, om med hänsyn
till hans nytta av beslutet och omständigheterna i övrigt så finnes skäligt,
förpliktas att återgälda ersättningen eller del därav. Vad nu sagts skall
äga motsvarande tillämpning, om åtgärd företagits i strid mot föreskrifterna
eller mot heslutet om tillståndsvägran samt länsstyrelsen och envar annan,
som enligt 39 § äger söka handräckning, beslutar att icke påkalla rättelse.

Talan om återbetalning skall väckas vid expropriationsdomstolen inom

Tredje lagutskottets utlåtande nr it år 196b

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

ett år från det laga kraft åkommit det beslut varå anspråket grundas och
senast tio år efter det ersättningen utbetalades, vid påföljd att rätten därtill
eljest förloras.

36 §.

I mål, som enligt denna lag skall upptagas av expropriationsdomstol,
skola bestämmelserna om domstol och rättegång i expropriationsmål i tilllämpliga
delar gälla, där ej annat är särskilt stadgat. År fråga om inlösen
av fastighet, skola jämväl i övrigt de allmänna bestämmelserna i lagen om
expropriation i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Kronan skall vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å målet, såframt
ej domstolen med hänsyn till omständigheterna finner skäligt förordna
annat.

Ansvarsbestämmelser m. m.

37 §.

Den som bryter mot förbud eller föreskrift som meddelats enligt 5, 8, 10,
11 eller 14 §,

eller bryter mot förbudet i 16 § första stycket första punkten,

eller utför täkt eller annat arbetsföretag i strid mot förbudet i 18 § eller
förordnande enligt 19 § eller föreskrift som meddelats i samband med tillstånd
till företaget,

eller bryter mot förbudet i 22 § första stycket,

dömes till dagsböter. Är brottet grovt, må dömas till fängelse i högst sex
månader.

Har någon åsidosatt stadgandet i 23 § och har förseelsen varit ägnad att
för annan medföra obehag av någon betydenhet eller skada till person eller
egendom, dömes till dagsböter.

38 §.

Den som gjort sig skyldig till gärning som sägs i 37 § må förpliktas att
ersätta kostnad som föranledes därav.

39 §.

Har någon begått gärning som avses i 37 § första stycket, äger länsstyrelsen
vid vite förelägga honom att rätta vad olagligen skett, överexekutor
äger ock meddela handräckning för sådant ändamål. Ansökan om handräckning
må göras av allmän åklagare, statens naturvårdsnämnd, länsstyrelsen,
länsarkitekten eller den kommunala myndighet som handhar naturvårdsfrågor.
Beträffande sådan handräckning gälla enahanda bestämmelser
som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen avsedda fallet.

Vid meddelande av föreläggande enligt 16 § andra stycket, 17 §, 20 §, 21
§, 22 § andra stycket eller 24 § må länsstyrelsen utsätta vite. Efterkommes
ej sådant föreläggande, skall på anmodan av länsstyrelsen utmätningsmannen
föranstalta om att åtgärden vidtages.

40 §.

Talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag eller med stöd därav
meddelade bestämmelser föres genom besvär hos Konungen. Statens naturvårdsnämnd
äger föra sådan talan för tillvaratagande av naturvårdens intressen.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1964

111

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

41 §.

Förbud enligt 11 eller 14 § så ock förordnande enligt 15 eller 19 § skall
lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan.

42 §.

Erfordras förberedande undersökning på marken innan beslut meddelas
i naturvårdsärende, må sådan undersökning verkställas genom länsstyrelsens
försorg.

43 §.

Närmare bestämmelser rörande tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

övergångsbestämmelser

44 §.

Denna lag träder i kraft den 1 Denna lag träder i kraft den 1
juli 1964. Genom lagen upphävas januari 1965. Genom lagen upphävas
strandlagen den 30 maj 1952 (nr strandlagen den 30 maj 1952 (nr
382) och naturskyddslagen den 21 382) och naturskyddslagen den 21

november 1952 (nr 688). november 1952 (nr 688).

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest
stadgande, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelsen
i stället tillämpas.

45 §.

I fråga om fridlysning, som skett med stöd av äldre lag, samt förbud,
föreläggande, förordnande eller tillstånd som meddelats med stöd av 8, 16,
17, 20, 21, 23 eller 27 § naturskyddslagen eller 1 eller 2 § strandlagen skall
så anses som om beslutet meddelats enligt motsvarande bestämmelse i nya
lagen. I den mån förordnande enligt 21 § naturskyddslagen sammanfaller
med det i 18 § nya lagen stadgade förbudet träder detta i stället för förordnandet.

Beträffande rätt till ersättning eller inlösen på grund av beslut angående
fridlysning, föreläggande eller tillstånd, som meddelats före nya lagens
ikraftträdande, skall äldre lag fortfarande gälla.

Vid tillämpning av 28 § nya lagen
med anledning av förordnande enligt
21 § naturskyddslagen skall
förordnandet anses meddelat vid
nya lagens ikraftträdande.

46 §.

Täktverksamhet, som pågår vid
nya lagens ikraftträdande utan att
tillstånd erfordrats enligt 21 § naturskyddslagen
men som kräver tillstånd
enligt 18 § nya lagen, må
fortgå intill dess länsstyrelsen förordnar
annat. För att verksamheten
skall få fortgå efter utgången av år
1964 erfordras dock att tillstånd
sökts dessförinnan.

Täktverksamhet, som pågår vid
nya lagens ikraftträdande utan att
tillstånd erfordrats enligt 21 § naturskyddslagen
men som kräver tillstånd
enligt 18 § nya lagen, må
fortgå intill dess länsstyrelsen förordnar
annat. För att verksamheten
skall få fortgå efter den 30 juni
1965 erfordras dock att tillstånd
sökts dessförinnan.

112

Tredje lagutskottets, utlåtande nr 41 år 1964

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

Har tillstånd till fortsatt täkt vägrats eller förenats med föreskrifter och
medför detta att kostnader, som nedlagts för fyndighetens tillvaratagande,
bliva onyttiga, skall skälig gottgörelse utgå härför, om ej särskilda skäl äro
däremot. Beträffande sådan gottgörelse skola bestämmelserna i 30 § andra
stycket samt 32—36 §§ äga motsvarande tillämpning.

47 §.

Anordning, som avses i 22 § och som lagligen anbringats före nya lagens
ikraftträdande, må bibehållas utan hinder av bestämmelserna i sagda paragraf.
Finnes dylik anordning vara uppenbart vanprydande i landskapsbilden,
må länsstyrelsen meddela föreläggande om avlägsnande av anordningen
eller vidtagande av annan erforderlig åtgärd därmed. I fall som nu
sagts skall vad i 39 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

Har någon enligt första stycket ålagts att avlägsna där omförmäld anordning,
må länsstyrelsen, om särskilda skäl föranleda därtill, av allmänna
medel tillerkänna honom ersättning för förlust med belopp högst motsvarande
kostnaderna för anordningens anskaffande, anbringande och borttagande.

48 §.

Vad i 31 § första stycket andra punkten stadgas skall icke gälla med avseende
å stängsel eller dike, som tillkommit före den 1 januari 1953 eller
som tillkommit därefter men före nya lagens ikraftträdande och icke är
beläget inom eller i närheten av strandskyddsområde enligt 1 § strandlagen
eller 15 § nya lagen. Har den som håller sådant stängsel eller dike
borttagit detsamma på grund av föreläggande enligt 17 §, är han berättigad
att av kronan erhålla ersättning för kostnaderna.

Lag

angående ändrad lydelse av 1 och 108 §§ lagen den 12 maj 1917 (nr 189)

om expropriation

Härigenom förordnas, att 1 och 108 §§ lagen den 12 maj 1917 om expropriation1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Fastighet, som---------det nödigt:

I. för befästning--------sandflykt förebygges;

II. för att bevara område såsom 11. för att bevara område såsom

nationalpark eller naturminne; nationalpark, naturreservat eller na turminne; 12.

för att — --------— nu nämnts.

Särskild rätt-----—--är sagt.

108 §.

Expropriation för att bevara om- Expropriation för att bevara område
såsom nationalpark eller natur- råde såsom nationalpark, naturreser1
Senaste lydelse av 1 och 108 §§ se SFS 1963:219.

113

Tredje lagutskottets utlåtande nr bl år 196b

(Nuvarande lydelse)

minne må äga rum endast till förmån
för kronan samt, då fråga är
om naturminne, för kommun eller
sådan förening eller stiftelse, vars
huvudsakliga uppgift är ägnad naturskydd
och som kan på ett betryggande
sätt ansvara för egendomen.

Fråga om — —------

(Föreslagen lydelse)

vat eller naturminne må äga rum
endast till förmån för kronan samt,
då fråga är om naturreservat eller
naturminne, för kommun eller sådan
förening eller stiftelse, vars huvudsakliga
uppgift är ägnad naturvård
och som kan på ett betryggande sätt
ansvara för egendomen,
för egendomen.

(Kungl. Maj.ts förslag)

Denna lag träder i kraft den 1 juli
196b.

(Utskottets förslag)

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1965.

Lag

om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385)

Härigenom förordnas, att 86 och 122 §§ byggnadslagen den 30 juni 1947
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att 123 och 124 §§
samma lag skola upphöra att gälla.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

86 §.

Finnes område som icke ingår i
stadsplan eller byggnadsplan böra
särskilt skyddas på grund av naturskönhet,
växtlighet eller andra
särskilda naturförhållanden eller
med hänsyn till förefintlig från historisk
eller konstnärlig synpunkt
värdefull bebyggelse, fasta fornlämningar
eller andra minnesmärken,
äger Konungen förordna, att nybyggnad
inom området icke må företagas
utan länsstyrelsens tillstånd. Ej må
tillstånd vägras, om avsevärt men
därigenom tillskyndas markens ägare,
utan att skälig ersättning därför
gives.

122

Finnes område som icke ingår i
stadsplan eller byggnadsplan böra
särskilt skyddas med hänsyn till förefintlig
från historisk eller konstnärlig
synpunkt värdefull bebyggelse,
fasta fornlämningar eller andra minnesmärken,
äger länsstyrelsen förordna,
att nybyggnad inom området
icke må företagas utan länsstyrelsens
tillstånd. Ej må tillstånd vägras,
om avsevärt men därigenom tillskyndas
markens ägare, utan att skälig
ersättning därför gives.

§•

Vad i 86 och 87 §§ stadgas skall
äga motsvarande tillämpning på landet.

114

Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 196i

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

bebyggelse, fasta fornlämningar eller
andra minnesmärken, må länsstyrelsen
förordna, att nybyggnad inom
området icke må företagas utan länsstyrelsens
tillstånd. Ej må tillstånd
vägras, om avsevärt men därigenom
tillskyndas markens ägare, utan att
skälig ersättning därför gives.

(Kungl. Maj.ts förslag)

Denna lag träder i kraft den 1
juli 196i och rubbar ej förordnande
som meddelats dessförinnan.

Stockholm den 24 november 1964

På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON

(Utskottets förslag)

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1965 och rubbar ej förordnande
som meddelats dessförinnan.

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Göran Karlsson1, Ebbe
Ohlsson, Svante Kristiansson, Jonasson, Åkesson, Erik Jansson och Paul
Jansson;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg,
Wachtmeister, fru Torbrink, herrar Grebäck, Ekström i Iggesund och
Tobé.

1 Herr Göran Karlssons plats har vid behandlingen av 25—36 §§ förslag till naturvårdslag
samt av de vid B. i den inledande redogörelsen upptagna övriga frågorna intagits av
herr Herbert Larsson.

Reservationer

Vid A. i utskottets hemställan
I. Till 18 §

av herrar Alexanderson, Ebbe Ohlsson, Jonasson, Åkesson, Nyberg, Grebäck
och Tobé, vilka ansett

a) att utskottets yttrande vid denna paragraf bort ha följande lydelse:

I motionerna I: 834 och II: 1027 ---(lika med utskottets yttrande)

--- -— en normal husbehovstäkt.

Såsom departementschefen funnit, bör täktregleringen inriktas på sådana
täkter som med hänsyn till sin allmänna förekomst och det sätt, varpå de
vanligen utföres, medför särskilda vådor för landskapsbilden. Från land -

Tredje lagutskottets utlåtande nr ål år 1964 115

skapsvårdande synpunkt lär hinder ej heller möta att på sätt motionärerna
föreslagit från det allmänna tillståndstvånget undanta all täktverksamhet avviss
begränsad omfattning oavsett dess ändamål. Med en tillståndsplikt som
även avser täktverksamhet av begränsad omfattning kommer enligt utskottets
bedömning en övervägande del av de ansökningar, som länsstyrelsen
får att behandla, att avse ringa täktverksamhet. Att detta skulle ge eu
hård belastning av den administrativa apparaten finner utskottet ovedersägligt.
En regel, som ej medger undantag från tillståndsplikt för begränsad
täktverksamhet för annan än markinnehavarens behov torde dessutom
medföra ett betydande mått av irritation hos allmänheten. I de talrika fall
där markägare till en granne säljer eller t. o. m. utan vederlag överlåter
exempelvis grus av endast ringa omfattning torde tvånget att söka tillstånd
uppfattas som en onödig byråkratisk reglering. Utskottet befarar att en sådan
lagregel inte skulle få någon fastare förankring i rättsmedvetandet och
att det därför skulle krävas en omfattande administrativ överbyggnad om
man vill garantera regelns efterlevnad .

Om man från tillståndsplikt undantar täktverksamhet av ringa omfattning
kan vissa gränsdragningsproblem uppstå. Utskottet vill dock betona
dels att lagregler av den karaktär som i ifrågavarande hänseende föreslås i
motionerna förefinnes på flera håll i gällande rätt och att de tillämpats
med gott resultat, dels att olägenheterna med Kungl. Maj :ts förslag överväger
de gränsdragningsproblem som i vissa fall kan följa med den av motionärerna
förordade lösningen. Utskottet tillstyrker därför att täktverksamhet
av ringa omfattning må ske utan länsstyrelsens tillstånd,
b) att utskottet beträffande 18 § bort hemställa:

att riksdagen med bifall till motionerna I: 834 och II: 1027
samt I: 835 och II: 1028 måtte för sin del antaga förslag
till naturvårdslag med sådan ändring att 18 § första stycket
erhåller följande såsom utskottets förslag betecknade
lydelse.

(Kungl. Maj.ts förslag)

Täkt av sten, grus, sand eller lera
för annat ändamål än markinnehavarens
husbehov må ej ske utan
länsstyrelsens tillstånd. Vad nu sagts
avser dock ej täkt inom vattenområde
och inkräktar ej heller på rätt
som meddelats genom inmutning enligt
gruvlagen eller genom beslut av
Konungen.

(Utskottets förslag)

Täkt av sten, grus, sand eller lera,
som ej är av ringa omfattning eller
avser allenast markinnehavarens
husbehov, må ej ske utan länsstyrelsens
tillstånd. Vad nu sagts avser
dock ej täkt inom vattenområde
och inkräktar ej heller på rätt som
meddelats genom inmutning enligt
gruvlagen eller genom beslut av
Konungen.

116

Tredje lagutskottets utlåtande nr bi år 196b

II. Till 25—29 §§

av herrar Svante Kristiansson, Erik Jansson, Herbert Larsson, Paul Jansson,
Levin, Johansson i Torp, fru Torbrink och herr Ekström i Iggesund,
vilka ansett

a) att utskottets yttrande vid nämnda paragrafer bort ha följande lydelse
:

Enligt lagförslagets ersättningsbestämmelser---(lika med första

stycket av utskottets yttrande) -— --ersättningar till markägare m. m.

Ersättningsbestämmelserna är utformade så att de icke automatiskt kommer
att föranleda utgifter för ersättningar. Medelsåtgången kommer i stället
att i första hand bestämmas av de särskilda beslut som meddelas i ärenden
av ovan angiven art. I varje särskilt fall kan således fördelarna av eu
åtgärd vägas mot de kostnader den kan föranleda. Både hänsyn till motstående
intressen och statsfinansiella skäl talar således för att åtgärderna ej
göres mera ingripande än som från naturvårdssynpunkt är oundgängligen
nödvändigt. Utskottet vill i likhet med departementschefen starkt understryka
vikten av att uppkommande ersättningsfrågor i största möjliga utsträckning
löses förhandlingsvägen. Såsom departementschefen framhållit
torde det i en hel del fall vara att föredraga att stat eller kommun söker
köpa ett naturvårdsobjekt framför att tvångsvis belägga detta med långt
gående och svårvärderade inskränkningar i markägarens förfoganderätt.
Det synes naturligt att härvid hänsyn tages till markägarens önskemål. Med
en sådan inställning tillgodoses i viss mån syftet med den i motionerna I: 834
och II: 1027 yrkade ändringen i 26 §. Vid förhandlingarna bör givetvis också
tagas tillvara de möjligheter som må föreligga att såsom föreslås i motionerna
1: 834 och 11: 1027 samt I: 835 och II: 1028 nå en uppgörelse på
grundval av markbyten med kronan. Det nu sagda torde jämväl innebära
ett beaktande av vad i motionerna I: 836 och II: 1026 anförts om underlättande
av kompletteringsförvärv.

Ersättningsbestämmelserna får visserligen---(lika med tredje stycket
av utskottets yttrande)---bör hållas öppen.

Av skäl som---(lika med fjärde stycket av utskottets yttrande)

--- -— föremål för utredning.

Beträffande 25—29 §§ vill utskottet ytterligare anföra följande.

Såsom tidigare framhållits, överensstämmer de allmänna grunderna för ersättningsreglerna
med vad som redan gäller enligt byggnadslagen och strandlagen.
Ersättning skall sålunda endast utgå, om markägare till följd av
förbud mot bebyggelse eller liknande anläggning kan utnyttja sin mark allenast
på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde.
För exempelvis sådana fall att föreskrifter enligt 8 eller 9 § vållat olägenhet
eller kostnad för jordbruket på fastigheten utgår ersättning, om föreskrifterna
vållat avsevärt men. Markägaren blir således skyldig att i viss

Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 196i 117

omfattning utan ersättning tåla intrång av angivet slag. I de fall, där ett
förordnande enligt naturvårdslagen innebär förbud att vidta viss åtgärd
utan länsstyrelsens tillstånd, skall ersättning ej kunna påkallas, förrän
ansökan om tillstånd skett och blivit prövad. Det tidigare värde, som enligt
huvudregeln skall beaktas vid ersättningsberäkningen, skall därvid hänföras
till tiden för förordnandets meddelande. Detta gäller såväl markens
värde med oinskränkt förfoganderätt som värdet med de begränsade användningsmöjligheter
som kvarstår efter inskränkningarna i samma rätt.
Värdejämförelserna skall avse realvärdena och förändringar i penningvärdet
skall beaktas ända fram till ersättningsberäkningen. Även täktfallcn omfattas
av huvudregeln om ersättning vid uppenbart missförhållande
mellan utnyttjandemöjlighet och tidigare värde, varvid detta värde —
i överensstämmelse med nyss angivna grunder för värdeberäkningen — skall
hänföras till den tidpunkt då naturvårdslagen träder i kraft.

De sålunda angivna ersättningsnormerna har godtagits för de likartade
fall, då förfoganderätt till fastighet inskränkes genom tillämpning av naturskyddslagen,
byggnadslagen och strandlagen. Det kan enligt utskottets
mening förväntas att samma normer vid tillämpningen av naturvårdslagen
kommer att medge en rimlig avvägning mellan det allmännas och den
enskilde markägarens intressen. Med hänsyn härtill och mot bakgrund av
den ovan förordade översynen av ersättningsbestämmelserna finner utskottet
att Kungl. Maj :ts förslag i förevarande hänseende bör antagas av riksdagen.
Utskottet avstyrker därför bifall till de ändringsyrkanden som, såvitt
nu är i fråga, innefattas i motionerna I: 834 och II: 1027 samt I: 836 och
II: 1026.

b) att utskottet beträffande 25, 28 och 29 §§ samt 45 § tredje stycket
bort hemställa:

att riksdagen med avslag å följande motioner, nämligen

1. I: 834 och II: 1027 samt

2. I: 836 och II: 1026

båda i vad avser ändring i den föreslagna lagtexten,

måtte för sin del antaga det genom propositionen framlagda
förslaget till naturvårdslag såvitt gäller 25, 28 och
29 § g samt 45 § tredje stycket.

III. Till 35 §

av herrar Ebbe Ohlsson, Jonasson, Wachtmeister och Grebåck, vilka ansett a)

att utskottets yttrande vid denna paragraf bort ha följande lydelse:
1 motionerna I: 834 och II: 1027 samt I: 836 och II: 1026 yrkas att 35 §
måtte utgå ur lagförslaget.

Såsom motionärerna funnit innehåller gällande lagstiftning på föreva -

118 Tredje lagutskottets utlåtande nr tl är 7.964

rande och jämförbara rättsområden inga bestämmelser om skyldighet för
sakägare att återbetala ersättning som erlagts i samband med att förfoganderätten
till hans mark i något hänseende tvångsvis inskränkes. Det kan
icke antagas att behovet av sådana bestämmelser är större i naturvårdsärenden
än i andra fall av tvångsingrepp i enskild äganderätt. Enligt utskottets
mening är det angeläget att bestämmelserna om ersättning i anledning
av sådana ingrepp får en så långt möjligt enhetlig utformning.
Frågan om införande i naturvårdslagstiftningen av regler om återbetalningsskyldighet
bör därför i enlighet med motionärernas önskemål bedömas
mot bakgrund av expropriationsutredningens blivande förslag. I
likhet med motionärerna anser utskottet följaktligen att 35 § icke bör antagas
av riksdagen.

b) att utskottet beträffande 35 § bort hemställa:

att riksdagen med bifall till motionerna 1:834 och II:
1027 samt 1:836 och II: 1026 för sin del icke måtte antaga
det genom propositionen framlagda förslaget i vad
avser 35 § samt att efterföljande paragrafer måtte erhålla
ändrad numrering.

IV. Till 40 §

av herrar Ebbe Ohlsson, Nyberg, Wachmeister och Tobé, vilka ansett
a) att utskottets yttrande vid denna paragraf bort ha följande lydelse:

Såsom framgår av---— (lika med de första styckena i utskottets

yttrande) — -—• — öppnas i lagförslaget.

Vid remissbehandlingen har den sålunda gällande besvärsrätten betecknats
som en föga framträdande men principiellt viktig detalj i nuvarande
naturvårdsorganisation. Enligt utskottets mening måste det anses angeläget
att särskilt de nämnda organens betydande sakkunskap och intresse
även i fortsättningen på bästa sätt kan tillgodogöras i naturvårdsarbetet.
På sätt motionärerna närmare utvecklat kan det likväl ifrågasättas, om
icke möjligheterna härvidlag minskas genom den begränsning av besvärsrätten
som Kungl. Maj :ts förslag innebär. Å ena sidan kan de naturvårdande
organen självfallet utöva visst inflytande på såväl länsstyrelsens
som naturvårdsnämndens ställningstaganden i naturvårdsärenden och ifrågavarande
stadgande berör ej heller organens rätt att i sådana ärenden
uppträda som sökande och i denna egenskap överklaga meddelade beslut.
Å andra sidan begränsas organens insatser i naturvårdsärenden ofta till
förebringande av utredning eller avgivande av remissyttrande. Såsom motionärerna
framhållit är det emellertid icke möjligt för de sakkunniga som
ingår exempelvis i länsstyrelsernas naturvårdsråd eller i naturvårdsnämnden
att deltaga i behandlingen av alla förekommande ärenden. Särskilt i
dylika fall får således framför allt Vetenskapsakademien, Naturskyddsföreningen
eller Samfundet för hembygdsvård, även om deras insatser på an -

119

Tredje lagutskottets utlåtande nr M år 196b

givet sätt begränsats, en ställning av företrädare för det allmänna naturvårdsintresset.
De bör därför enligt utskottets mening bibehållas vid möjligheten
att efter Kungl. Maj :ts bemyndigande för tillvaratagande av detta
intresse föra talan mot beslut i naturvårdsärende. På grund härav tillstyrker
utskottet bifall till motionärernas förslag att lagförslaget kompletteras
med en bestämmelse som ger Konungen rätt att bestämma att myndighet
eller organisation som prövas lämplig därtill skall äga föra sådan

talan som nu sagts. Det bör slutligen---(lika med utskottet) -----

avlämnats av besvärssakkunniga. Vad i motionerna i övrigt anförts och
yrkats bör därför ej föranleda någon riksdagens åtgärd.

b) att utskottet beträffande 40 § bort hemställa:

att riksdagen i anledning av motionerna I: 835 och II:
1028 måtte för sin del antaga förslag till naturvårdslag
med sådan ändring att 40 § erhåller följande såsom utskottets
förslag betecknade lydelse.

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

40 §.

Konungen äger bestämma att
myndighet eller organisation som
prövas lämplig därtill må föra sådan
talan som nu sagts.

Vid D. i utskottets hemställan

V. Beträffande tvångssamfälligheter för fältverksamhet

av herr Wachtmeister, som ansett

a) att utskottets yttrande vid 25—29 §§ från och med det avsnitt som
börjar på s. 93 med »Av skäl som utredningen» och slutar med »föremål
för utredning» bort ha följande lydelse:

Av skäl som--- — (lika med utskottet)---regler om diknings samfällighet.

I motionerna 1:822 och II: 1011 har föreslagits alt — under förutsättning
att alla icke förnyelsebara naturtillgångar erhölle en liknande rättslig
ställning som t. ex. vattendrag och fornlämningar — alla grusinnehav
inom väl tilltagna områden skulle kunna samordnas till grussamfälligheter,
vid behov tvångsvis. Utskottet anser att förslaget är väl värt all uppmuntras
och bildandet av grussamfälligheter förtjänt av allt stöd från det allmännas
sida. Dock avser utskottets uttalande härulinnan endast på frivillighetens
väg bildade samfälligheter. Tvångsvis bildade sådana skulle kunna medföra

120 Tredje lagutskottets utlåtande nr it år 196b

avsevärda nackdelar icke minst ur naturvårdssynpunkt, t. ex. genom att
en markägare, som själv ville spara vissa grnstillgångar, genom majoritetsbeslut
av samfällighetens styrelse kunde tvingas se dem exploaterade. Då
utskottet emellertid avvisat motionärernas yrkande i vad avser grustillgångarnas
rättsliga ställning, följer därav, att ej heller förslaget beträffande
samfälligheter kan biträdas.

b) att utskottet vid D. bort hemställa:

D. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om vidare prövning av spörsmålet om införande av
täktavgift.

Vid £. i utskottets hemställan

VI. Beträffande allemansrätten
av herr Wachtmeister.

Innehåll

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................ 1

Motioner ...................................................... 2

Propositionens tillkomst ........................................ 7

Gällande bestämmelser .......................................... 8

Lagstiftningens huvudgrunder .................................. 9

Lagförslagen

1. Förslag till naturvårdslag

Naturreservat ............................................. 11

Särskilda bestämmelser till skydd för växt- och djurarter .... 15

Särskilda bestämmelser till skydd för friluftslivet ............ 17

Särskilda bestämmelser till skydd för landskapsbilden ........ 21

Särskilda bestämmelser till skydd mot nedskräpning .......... 27

Ersättningsbestämmelser ................................... 30

Ansvarsbestämmelser m. in................................. 43

Övergångsbestämmelser .................................... 46

2. Förslag till ändring i expropriationslagen .................... 47

3. Förslag till ändring i byggnadslagen ........................ 47

Övriga frågor

1. Allemansrätten ............................................ 48

2. Tillämpningen av lagen den 30 juni 1947 om uppsikt å jordbruk 78

3. Ledningen för den svenska jakten .......................... 79

Utskottets yttrande ............................................ 80

Utskottets hemställan .......................................... 100

Lagtext ....................................................... 102

Reservationer .................................................. 114

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 640143