Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1967
1
Nr 4
Utlåtande i anledning av väckt motion om uppskov med övergången till
högertrafik.
Tredje lagutskottet har behandlat en i riksdagens andra kammare väckt och till
lagutskott hänvisad motion, nr 452, av herr Rubin.
Motionären framhåller bl. a. följande. Ekonomiska och framför allt säkerhetsskäl
talar för att trafikomläggningen uppskjuts. Vad den ekonomiska sidan beträffar
kan ett uppskov medföra att kostnaderna fördelas på flera år. Även om kostnaderna
kan öka genom bl. a. prisstegringar kan besparingar äga rum genom de vidgade möjligheter
en senareläggning utgör för en grundlig planering. Från säkerhetssynpunkt
bör före högertrafikreformen vägnätet upprustas. Ett uppskov medför också möjligheter
till en samlad översyn av vägtrafiklagstiftningen liksom till en vetenskaplig undersökning
om högertrafik skulle vara lämpligare från säkerhetssynpunkt än vänstertrafik.
Fastställt datum i september måste vidare anses vara olämpligt. Skolbarnen
kommer under alltför kort tid efter sommarlovet att förberedas på omläggningen.
Slutligen skulle tätorterna behöva ytterligare ett par år för att smidigare lösa utbyggnadsproblemen
rörande trafikleder. Mot bakgrund av det anförda hemställer
motionären ”att riksdagen måtte besluta att uppskjuta omläggningen till högertrafik
att genomföras under senare hälften av september 1969”.
Frågans tidigare behandling m. m.
I Sverige utfärdades den första förordningen om automobiltrafik den 21 septem1906.
Den innehöll ingen bestämmelse om vänster- eller högertrafik. Vänstertrafiken
hade dock gammal hävd i landet. Som det äldsta klara uttrycket i lagstiftningen
för en regel om vänstertrafik brukar anföras gästgivareförordningen den 12 december
1734, vari stadgades att när resande eller farande i städer eller på landet möttes,
borde de till var sin vänstra sida således vika, att de hinderslöst kunde komma varann
förbi.
Automobiltrafikförordningen av år 1906 ersattes av förordningen den 30 juni
1916 om automobiltrafik. I 16 § 4 mom. sistnämnda förordning stadgades åläggande
för automobilförare att vid möte och när körbanan ej kunde fritt överskådas hålla
till vänster samt att hålla till höger, när annan trafikant förbikördes. Den första
vägtrafikstadgan den 15 juni 1923 innehöll i 6 § bestämmelse om vänstertrafik.
De med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1927 tillkallade motorfordons
Bihang
till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 3 avd. Nr 4
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1967
sakkunniga, vilka hade att göra en revision av bl. a. 1923 års vägtrafikstadga, föreslog
i sitt betänkande (SOU 1929: 16) visserligen bibehållande av vänstertrafik.
Men de sakkunniga förordade en utredning om kostnaderna för en trafikomläggning,
som de ansåg förr eller senare nödvändig. I proposition 1930:121 anslöt sig
departementschefen till de sakkunnigas uppfattning och tillstyrkte en utredning. Vid
ärendets behandling i riksdagen uttalade sig andra lagutskottet (uti. nr 34) för en
utredning om övergång till högertrafik. Utskottets uttalande godkändes av första
men ej av andra kammaren. På grundval av ett i vissa frågor upprättat sammanjämkningsförslag
biträdde första kammaren sedermera andra kammarens beslut i
denna del.
1934 års vägsakkunniga förordade i sitt betänkande (SOU 1935:23) bl. a., att
övergång till högertrafik skulle ske utan uppskov. Betänkandet föranledde inte i
denna del något förslag till riksdagen.
Vid 1939 års riksdag föreslog andra lagutskottet (uti. nr 24) i anledning av väckt
motion, att en utredning om lämpligheten av en trafikomläggning skulle verkställas.
Förslaget bifölls av riksdagen.
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallade chefen för kommunikationsdepartementet
samma år särskilda sakkunniga — 1939 års högertrafikkommitte —
för att verkställa den begärda utredningen. I sitt betänkande (SOU 1940: 30) ansåg
kommittén, att övervägande skäl talade för en trafikomläggning, och förordade
därför att — därest hinder ej mötte från statsfinansiella synpunkter eller av andra skäl
som undandrog sig kommitténs bedömande — beslut fattades om övergång till högertrafik.
Betänkandet föranledde emellertid inte någon proposition till riksdagen.
Vid 1941 och 1943 års riksdagar väckta motioner om införande av högertrafik
föranledde inte någon åtgärd från riksdagens sida.
I motioner vid 1945 års riksdag framlades återigen förslag om införande av högertrafik.
Samma år hade chefen för kommunikationsdepartementet anmodat väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen att verkställa utredning av vissa spörsmål rörande övergång
till högertrafik. Styrelsen förordade i sin den 2 mars 1945 redovisade utredning övergång
till högertrafik. I sitt över motionerna avgivna yttrande avstyrkte andra lagutskottets
majoritet (uti. nr 62) en trafikomläggning, medan minoriteten föreslog ett
principbeslut om införande av högertrafik. Första kammaren biföll minoritetens förslag,
men andra kammaren gick på avslagslinjen. Motionärernas förslag föll således.
1944 års trafikförfattningssakkunniga tog i sitt betänkande (SOU 1948: 34), som
ligger till grund för nu gällande vägtrafikförordning, i enlighet med utredningsdirektiven
inte upp frågan om övergång till högertrafik. De sakkunniga underströk emellertid
de betydande fördelar, som en övergång skulle medföra, och ansåg angeläget,
att frågan vederbörligen uppmärksammades.
Vid 1953 års riksdag väcktes ånyo motioner i högertrafikfrågan. I anledning av
dessa och på förslag av andra lagutskottet (uti. nr 39) beslöt riksdagen anhålla, att
Kungl. Maj:t ville utreda förutsättningarna för vårt land att under den närmaste
framtiden genomföra en övergång till högertrafik och för riksdagen framlägga de
förslag, vartill utredningen kunde ge anledning.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1967
3
Chefen för kommunikationsdepartementet tillkallade, med stöd av Kungl. Maj:ts
bemyndigande, påföljande år särskilda sakkunniga för att verkställa den av riksdagen
begärda utredningen. De sakkunniga, 1954 års kommitté för utredning om högertrafik,
föreslog i sitt betänkande (SOU 1954:30), att en trafikomläggning skulle
genomföras i fråga om väg- och gatutrafiken men inte beträffande järnvägstrafiken.
Häremot reserverade sig kommitténs ordförande, som föreslog bibehållande av vänstertrafik.
I kommittéförslaget berördes icke folkomröstningsfrågan av utredningens majoritet.
Tre ledamöter gjorde emellertid uttalanden, som kunde sägas innebära, att de i
princip accepterade tanken på en folkomröstning i ärendet.
I propositionen nr 111 till 1955 års riksdag föreslogs, att en rådgivande folkomröstning
angående högertrafikfrågan skulle anordnas.
Statsutskottet som behandlade propositionen tillstyrkte i sitt utlåtande nr 131 förslaget
om en allmän folkomröstning i ärendet. Riksdagen godkände utlåtandet.
Folkomröstningen ägde rum den 16 oktober 1955. Därvid avgavs 2 581 687 röster,
varav 400 061 ja-röster och 2 139 996 nej-röster samt 41 630 blanka röster. Omräknat
i procent innebar resultatet att 15,5 procent röstade för högertrafik, 82,9 procent
för vänstertrafik och att 1,6 procent icke hade någon bestämd mening. Det må anmärkas
att röstdeltagandet uppgick till ungefär 53 procent.
Till Nordiska rådets nionde session i februari 1961 väcktes hösten 1960 ett medlemsförslag,
att rådet med hänsyn till trafikfrågans stora nordiska vikt måtte rekommendera
Sveriges regering att överväga möjligheterna för en övergång till högertrafik.
Vid medlemsförslagets behandling underströk trafikutskottet betydelsen av
att de nordiska länderna fick enhetliga trafikregler, främst i fråga om körriktningen,
men fann, eftersom frågan tagits upp från svensk sida, att det ej var behov av någon
rekommendation av det slag medlemsförslaget förordade.
Trafikutskottet syftade därvid bl. a. på att den 2 december 1960, med Kungl.
Maj:ts bemyndigande, en särskild sakkunnig tillkallats för att inom kommunikationsdepartementet
biträda med utredning av kostnaderna vid övergång till högertrafik.
Den sakkunnige, överdirektören i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen G. V. Hall,
avgav den 31 oktober 1961 ett betänkande i ämnet (SOU 1961: 62).
I april 1961 antog Europarådets rådgivande församling en resolution, vari bl. a.
regeringarnas uppmärksamhet fästes på önskvärdheten av en enhetlig trafikriktning
i Europa.
Vid 1961 år riksdag togs högertrafikfrågan på nytt upp genom motioner. I sitt
utlåtande underströk andra lagutskottet (uti. nr 35) angelägenheten av att frågan
om en eventuell trafikomläggning fördes fram till ett skyndsamt avgörande och föreslog,
att detta bringades till Kungl. Maj:ts kännedom. Riksdagen beslöt i enlighet
med utskottets förslag.
I proposition den 15 februari 1963, nr 58, föreslog Kungl. Maj:t riksdagen bl. a.
att för sin del besluta om övergång till högertrafik i enlighet med vad föredragande
departementschefen förordat i propositionen och bemyndiga Kungl. Maj:t att bestämma
tidpunkten för övergången.
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1967
Tredje lagutskottet tillstyrkte i sitt av riksdagen godkända utlåtande i anledning
av propositionen bifall till det framlagda förslaget i principfrågan om övergång till
högertrafik (L:iU 23/1963).
Kungl. Maj :t beslöt sedermera, att övergången till högertrafik skulle äga rum den
3 september 1967 (SFS 900/1964).
Vid 1966 års riksdag väcktes motioner om uppskov med omläggningen av högertrafik.
Motionerna remitterades till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens trafiksäkerhetsråd,
statens högertrafikkommission, Svenska stadsförbundet, Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande och Svenska vägföreningen. Motionerna avstyrktes
i samtliga remissyttranden.
Rent allmänt anfördes i yttrandena att en senareläggning av övergången till högertrafik
skulle medföra mycket stora problem och olägenheter med hänsyn till den
nuvarande planeringen och de vidtagna förberedelserna.
I vad avser de åberopade fördelarna ur trafiksäkerhetssynpunkt genom ett uppskov
under två år framhöll väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att en upprustning av
vägnätet under så kort tid inte har någon avgörande betydelse med hänsyn till att
en dylik upprustning är en fråga på mycket längre sikt. Högertrafikkommissionen
anförde att man inte heller beträffande motorfordonsparkens kvalitet torde kunna
räkna med någon avsevärd höjning under två år. Rörande farhågorna för att det
skall bli nödvändigt att forcera arbetet inför trafikomläggningen på ett sätt som är
mindre tillfredsställande med hänsyn till trafiksäkerheten, ansåg kommissionen att
man inte behöver räkna med starkare koncentration och forcering av åtgärderna
inför omläggningen än som krävs redan därför att åtgärderna bör vara så väl avpassade
som möjligt efter den aktuella situationen på trafikområdet och att ungefär
samma arbetstakt säkerligen skulle bli nödvändig på de flesta områden även vid en
senare övergång till högertrafik.
Beträffande nackdelar ur trafiksäkerhetssynpunkt av ett uppskov åberopade vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen att ett av argumenten för omläggningen varit, att man
därigenom skulle minska antalet trafikolyckor, föranledda av utländska trafikanter
med vana vid högertrafik, och framhöll att en senareläggning skulle innebära, att
sådana olyckor fortsätter och sannolikt ökar i antal för varje år på grund av den
ökande fordonstrafiken, nationell såväl som främmande. Högertrafikkommissionen
hänvisade även till att en förlängning av tiden fram till omläggningen innebär att
skilda slag av provisorier, som kan vara förknippade med risker, måste tolereras under
längre tid.
Vad angår en samlad översyn av trafiklagstiftningen under en uppskovstid anförde
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att det inte synes realistiskt att räkna med att
en genomgripande revidering av vägtrafiklagstiftningen i första hand för vänstertrafik
skulle medhinnas. Enligt styrelsens mening fick de ändringar som föreslagits i
propositionen 1965: 180 och tillstyrkts av tredje lagutskottet i dess utlåtande nr 1
år 1966 tillsammans med de ytterligare i utsikt ställda ändringar, som blir erforderliga
bl. a. för att genomföra Nordisk vägtrafikkommittés förslag om enhetliga vägmärken
(SOU 1965: 33), anses rimligt avvägda för att åstadkomma en smidig och
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 är 1967
trafiksäker omläggning vid den bestämda tidpunkten. Däremot bör lagstiftningsarbetet
enligt styrelsen inriktas så att en ytterligare modernisering och samordning
med motsvarande lagstiftning i de övriga nordiska länderna liksom i övriga, främst
europeiska, länder kan ske så snart som möjligt efter trafikomläggningen.
Beträffande kostnaderna för omläggningen anförde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att en senareläggning av övergången till högertrafik skulle innebära fördyringar
bl. a. genom att de stora väg- och gatuföretag, som planerats för att tas i bruk
i samband med eller omedelbart efter omläggningen, skulle få ombyggas för vänstertrafik.
Högertrafikkommissionen framhöll i kostnadsfrågan bl. a. följande.
Kommissionen har sedan våren 1965 träffat uppgörelser med ett antal trafikföretag,
som tillsammans äger omkring 6 000 bussar, om företagens omställningsåtgärder
och om ersättning från kommissionen. Därutöver har godkännande lämnats genom
delbeslut beträffande omkring 1 000 bussar. Beslut föreligger således beträffande omkring
7 000 av totalt ca 7 500 bussar. Om tidpunkten för övergången till högertrafik
ändras måste nya planer och kostnadsberäkningar upprättas och behandlas, vilket
medför starkt ökade kostnader.
Omställningsplanerna upptar ombyggnader av fordon, nyanskaffningar av fordon
samt ändringar på fasta anläggningar — för spårvägsföretagen i vissa fall nedläggning
av linjer. Redan ombyggda fordon, omkring 3 000, kan som regel användas i
såväl vänster- som högertrafik. Detsamma gäller levererade nya fordon, vilka hittills
med få undantag försetts med provisoriska anordningar för vänstertrafik. I växande
antal byggs emellertid bussar om för högertrafik i en etapp genom samtidig igensättning
av vänsterdörrarna. Ett beslut om senareläggning av övergången kan medföra
att vänsterdörrar åter måste upptas på ett antal på så sätt ombyggda bussar,
nämligen i den mån dispenstrafik inte blir möjlig. I fråga om beställda nya fordon,
som konstruerats för högertrafik med tillfälliga anordningar för vänstertrafik, torde
leveranserna i regel kunna fullgöras enligt ursprunglig plan och bussarna sättas i
trafik. Avser beställningarna däremot rena högerbussar måste i de flesta fall antingen
bussarna ställas upp, beställningarna annulleras, leveranstiden förskjutas eller bussarna
förses med extradörrar på vänster sida.
För närvarande beräknas omkring 2 000 rena högerbussar vara beställda för leverans
under tiden hösten 1966—hösten 1967. Åtminstone 1 550 av dessa beställda
högerbussar är avsedda för sådan stads- och förortstrafik, där dispens inte kan komma
i fråga och inte heller bussar med provisoriska dörranordningar på vänster sida
kan användas. Inköpspriset för en stadsbuss torde genomsnittligt vara omkring
135 000 kronor. Om leveranserna fullföljs — detta förefaller naturligt — uppkommer
räntekostnader och kostnader för uppställning (garagering) och vård av bussarna.
Viss värdeminskning uppstår också. Med hänsyn till dessa kostnadsposter kan den
sammanlagda kostnaden för 1 550 bussar — under förutsättning att övergången till
högertrafik uppskjuts två år — beräknas uppgå till mer än 55 miljoner kronor. Om
en mera avsevärd förskjutning av leveranstiderna är möjlig och vad i så fall kostnaderna
skulle bli, kan inte säkert bedömas utan förhandlingar med leverantörerna.
En förskjutning torde dock endast i undantagsfall bli möjlig.
Efter beslutet om övergång till högertrafik har man sökt undvika att uppsätta nya
trafiksignalanläggningar som senare skulle behöva ändras. Det finns därför ett uppdämt
behov av nya signalanläggningar. Trots restriktiviteten har åtskilliga komplicerade
anläggningar tillkommit under trycket av trafikens tillväxt. Uppskjuts övergången
två år måste man räkna med att antalet trafiksignalanläggningar kommer
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1967
att öka betydligt mer än som varit fallet de senaste åren. Kostnadsökningen för ändring
av trafiksignaler torde i det antagna fallet böra uppskattas till 4 å 5 miljoner
kronor.
Slutligen må nämnas att ett uppskov med övergången till högertrafik sannolikt
skulle medföra en ganska stor ökning av de totala kostnaderna för administrationen
av trafikomläggningen.
Det möter uppenbara svårigheter att närmare ange något belopp, men överslagsvis
kan kostnadsökningen vid omgående beslut om två års uppskov uppskattas till minst
100 miljoner kronor.
Nationalföreningen för trafiksäkersäkerhetens främjande bedömer ett uppskov med
trafikomläggningen såsom olämpligt ur informationssynpunkt, då det kan skapa osäkerhet
hos allmänheten.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 29 år 1966 anförde tredje lagutskottet
bl. a. följande i anledning av motionerna.
Kostnadsökningen vid ett tvåårigt uppskov med trafikomläggningen har av högertrafikkommissionen
beräknats till 100 miljoner kronor. Av de mest kostnadskrävande
fördyringarna må nämnas dels provisoriska ombyggnader för vänstertrafik av de
stora väg- och gatuföretag, som planerats tas i bruk i samband med omläggningen,
dels trafikföretagens kostnader för högerbussar, beställda för leverans under tiden
hösten 1966—hösten 1967.
Utskottet delar remissinstansernas uppfattning, att en senareläggning av övergången
till högertrafik skulle medföra mycket stora problem och olägenheter med
hänsyn till den nuvarande planeringen och de vidtagna förberedelserna. Enligt utskottets
mening skulle en tvåårig uppskovstid inte medföra några påtagliga fördelar
från trafiksäkerhetssynpunkt. En koncentration och forcering av åtgärderna inför
omläggningen torde nämligen bli nödvändig även vid en senare övergång till högertrafik
än år 1967. Därtill kommer att upprustning av vägarna är en fråga på lång
sikt och att en samlad översyn av trafiklagstiftningen inte torde kunna medhinnas
så snabbt, att nya trafikregler kan komma i bruk i god tid före en omläggning till
högertrafik år 1969. Olika slag av provisorier, som måste tolereras fram till omläggningen,
skulle även få bestå under längre tid än som eljest vore nödvändigt.
Med hänsyn till vad sålunda anförts anser utskottet, att någon åtgärd från riksdagens
sida i anledning av motionerna ej är påkallad.
Skolan och högertrafikomläggningen
Från ”Aktuellt från skolöverstyrelsen” nr 5 1966/67 inhämtas följande.
a) Höstterminens början 1967
Kungl. Maj :t har föreskrivit, att höstterminen 1967 skall börja den 24 augusti vid
följande slag av skolor, nämligen grundskola, folkskola, gymnasium, fackskola, realskola,
kommunal flickskola, kommunal och landstingskommunal yrkesskola med heltidskurs
omfattande minst en termin, specialskola, särskola samt statsunderstödd privatskola,
varjämte Kungl. Maj:t medgivit att undervisningen i nämnda skolor må
vid början av sagda termin inställas under tid motsvarande högst två dagar för lärarinformation
m. m. rörande skolans medverkan vid övergången till högertrafik.
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1967
b) Tidsplan för skolstarten hösten 1967
Statens högertrafikkommission har i samråd med skolöverstyrelsen fastställt en
plan för skolans verksamhet vid trafikomläggningen. Följande tidsplan gäller för
veckan närmast före dagen H.
24—25.8 Studiedagar
28—29.8 Högertrafikundervisning med avslutande standardprov
30.8 Rättning av standardprov
1.9 Kompletterande högertrafikundervisning
Speciell informations- och undervisningsmateriel är under utarbetande för skolans
trafikundervisning före och efter dagen H. Skolradio och skol-TV kommer genom
särskilda högertrafikprogram att komplettera denna för skolan tillrättalagda trafikundervisning.
c) Trafikundervisning läsåret 1966/67
Målet för skolans trafikundervisning inför trafikomläggningen överensstämmer
med högertrafikkommissionens målsättning att ”varje trafikantkategori skall tillförsäkras
minst samma grad av trafiksäkerhet efter övergången till högertrafik som
före”. För att nå detta mål krävs det en intensifierad trafikundervisning under kommande
läsår med särskild inriktning på högertrafikomläggningen.
Skolans planläggning av en intensifierad trafikundervisning förutsätter även en
samordning med högertrafikkommissionens programlagda informations- och utbildningsverksamhet
till alla trafikantgrupper. Denna plan upptar nedanstående
program
Trafikbeteendeprogram oktober—november 1966
Trafikregelprogram januari—april 1967
Informationsprogram III maj—juni 1967
Inom skolöverstyrelsen har utsetts en särskild arbetsgrupp med representanter för
högertrafikkommissionen, Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande och
Sveriges Radio-TV med uppgift att planlägga och genomföra erforderliga åtgärder
beträffande trafikundervisningen.
Med utgångspunkt i de av högertrafikkommissionen planlagda programmen kommer
för skolans del speciella program att utarbetas anpassade till elevernas ålder
och mognadsnivå i grundskolan och skolor med motsvarande elevåldrar. Programmen
utsänds till skolorna över länsskolnämnderna.
De program, som högertrafikkommissionen förmedlar till samtliga trafikantkategorier,
skall ligga till grund vid information om högertrafikomläggningen i gymnasiala
skolor, lärarutbildningsanstalter och yrkesutbildningsanstalter av olika former
som ej ingår i begreppet yrkesskola.
I Pedagogiska meddelanden från skolöverstyrelsen nr 5/1966 har högertrafikkommissionen
lämnat en utförlig information om den planlagda informations- och
utbildningsverksamheten inför övergången till högertrafik.
8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1967
Utskottet
På ovan angivna skäl hemställs i motionen om uppskov med övergången till högertrafik
till senare hälften av september 1969.
Även vid föregående års riksdag hemställdes i motioner om uppskov med omläggningen.
Utskottet redovisade då i sitt av riksdagens godkända utlåtande att kostnadsökningen
vid ett tvåårigt uppskov med trafikomläggningen av högertrafikkommissionen
beräknades till cirka 100 miljoner kronor. Utskottet fann i likhet med remissinstanserna
att en senareläggning skulle medföra mycket stora problem och olägenheter
med hänsyn till den nuvarande planeringen och de vidtagna förberedelserna.
En tvåårig uppskovstid skulle inte heller medföra några påtagliga fördelar från trafiksäkerhetssynpunkt.
En koncentration och forcering av åtgärderna inför omläggningen
ansågs bli nödvändig även vid en senare övergång till högertrafik än år 1967.
Därtill ansågs att en upprustning av vägarna var en fråga på lång sikt och att en
samlad översyn av trafiklagstiftningen inte kunde medhinnas så snabbt att nya trafikregler
kunde komma i bruk i god tid före en omläggning till högertrafik år 1969. Vad
utskottet sålunda uttalade gäller alltjämt och gör sig i vissa avseenden gällande med
än större styrka i dag än för ett år sedan. Vid sådant förhållande, och då utskottet
inte har något att erinra mot den fastställda dagen för övergång till högertrafik, bör
motionen avslås.
Utskottet får därför hemställa,
att förevarande motion, II :452, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 15 februari 1967
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson, Göran Karlsson*, Svante Kristiansson,
Ebbe Ohlsson, Erik Jansson, Åkesson, Torsten Hansson och Fälldin*;
från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, fru Torbrink, herrar Hedin,
Persson i Tandö, fröken Anderson i Lerum, herrar From, Åberg och Josefson i Arrie.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Victor Pettersons Bokindustri AB, Stockholm 1967