Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1958 (Utlåtande 1958:L3u4 - a l3u)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1958

Nr 4

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen den 19 maj
19H (nr 219) om djurskydd, dels ock i ämnet väckt
motion.

Genom en den 10 januari 1958 dagtecknad proposition, nr 35, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats i tredje lagutskottet, har Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade
förslag till

Lag

angående ändring i lagen den 19 maj 1944 (nr 219) om djurskydd

Härigenom förordnas, dels att 12, 14, 15 och 21 §§ lagen den 19 maj 1944
om djurskydd skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock
att 22 § samma lag skall upphöra att gälla.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12 §.

Djur må ej utan medicinalstyrelsens
tillstånd användas för vetenskaplig
forskning eller undervisning,
sjukdomsdiagnos, framställning av
läkemedel eller annat härmed jämförligt
ändamål, därest användningen
är förenad med operativt ingrepp,
insprutning eller blodavtappning eller
ock eljest medför ångest eller annat
lidande för djuret. Konungen
äger medgiva undantag från vad nu
sagts med avseende å viss institution
eller inrättning.

Närmare bestämmelser — — — —

Djur må ej utan v et er inär styrelsens
tillstånd användas för vetenskaplig
forskning eller undervisning,
sjukdomsdiagnos, framställning av
läkemedel eller annat härmed jämförligt
ändamål, därest användningen
är förenad med operativt ingrepp,
insprutning eller blodavtappning eller
ock eljest medför ångest eller annat
lidande för djuret. Konungen
äger medgiva undantag från vad nu
sagts med avseende å viss institution
eller inrättning.

---—--av Konungen.

14 §.

Hälsovårdsnämnden i orten har 1 mom. Hälsovårdsnämnden i oratt,
i samverkan med läns- och di- ten har att öva tillsyn över djurens
strikts- eller stadsveterinåren, öva vård och behandling. För sådant än 1

Iiihany till riksdagens protokoll 1958. 9 samt. 3 avd. Nr i

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1958

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

tillsyn över djurens vård och behandling.
För sådant ändamål äger nämnden
utse tillsyningsman.

Åsidosätter någon vad i 2—6 §§
stadgas, äger hälsovårdsnämnden, i
den mån ej särskilda bestämmelser
äro gällande, meddela erforderlig föreskrift
om vad han jämlikt nämnda
paragrafer har att iakttaga. Den som
är missnöjd med nämndens beslut
äger däröver anföra besvär host länsstyrelsen
inom tid som i allmänhet
gäller om klagan över hälsovårds
nämnds beslut. Länsstyrelsen äger
förordna, att dess beslut omedelbart
skall lända till efterrättelse.

Vid nämndens handläggning av
ärende som rör vården eller behandlingen
av djur äger länsveterinären
så ock distrikts- eller stadsveterinären
vara tillstädes och deltaga i överläggningarna
men ej i besluten.

damål skall nämnden utse en eller
vid behov flera tillsyningsmän. Vid
tillsynen medverka länsveterinären
och distrikts- eller stadsveterinären
enligt vad därom närmare föreskrives.

Länsstyrelsen skall, med biträde
av länsveterinären, vaka över att hälsovårdsnämnder
och tillsyningsmän
samt distrikts- och stadsveterinärer
fullgöra sina åligganden.

Högsta tillsynen tillkommer veterinärstyrelsen
som har att till ledning
för övriga tillsynsorgan meddela erforderliga
råd och anvisningar.

2 mom. Åsidosätter någon vad i
2—6 §§ stadgas, äger hälsovårdsnämnden,
i den mån ej särskilda bestämmelser
äro gällande, meddela erforderlig
föreskrift om vad han jämlikt
nämnda paragrafer har att iakttaga.
Nämnden äger ock i sådant fall
stadga vite. Underlåter någon att
vidtaga föreskriven åtgärd, äger
nämnden, där det anses nödigt, verkställa
åtgärden på den försumliges
bekostnad. Nämnden äger förordna,
att dess beslut omedelbart skall lända
till efterrättelse. Den som är missnöjd
med nämndens beslut äger däröver
anföra besvär hos länsstyrelsen.

För avhjälpande av missförhållande
i avseende å djurskyddet äger
länsstyrelsen samma befogenheter
som enligt första stycket tillkommer
hälsovårdsnämnden.

3 mom. Vid hälsovårdsnämndens
handläggning av ärende som rör vården
eller behandlingen av djur äger
länsveterinären så ock distrikts- eller
stadsveterinären vara tillstädes och
deltaga i överläggningarna men ej i

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1958

(Gällande lydelse)

Den som har djur i sin vård är
skyldig att låta hälsovårdsnämnden
eller någon dess ledamot eller suppleant
som nämnden utser eller tillsvningsman
varom i 14 § förmäles
•<d ock länsveterinären eller distriktseller
stadsveterinären besiktiga djuret
och stall eller annat förvaringsrum
för djuret.

Polismyndigheten meddelar erforderlig
handräckning för dylik besiktning.

Den som bryter mot vad i 9, 10, 11
eller 12 § stadgas, eller av tredska
underlåter att ställa sig till efterrättelse
föreskrift som meddelats jämlikt
74 § andra stycket, eller åsidosätter
honom åvilande skyldighet enligt
15 § första stycket eller underlåter
att fullgöra vad honom åligger
enligt 20 § andra stycket, straffes
med dagsböter.

Om straff —--------

22 §.

Böter som ådömas enligt denna lag
tillfalla kronan.

(Föreslagen lydelse)

heslulen. Hans mening skall på begäran
antecknas i protokollet.

Veterinär som äger närvara vid
nämndens sammanträde skall kallas
i god tid och därvid underrättas om
ärendets beskaffenhet.

Sammanträde skall skyndsamt äga
rum, när länsstyrelsen eller länsveterinären
begär det.

§•

Den som har djur i sin vård är
skyldig att låta hälsovårdsnämnden
eller någon dess ledamot eller suppleant
som nämnden utser, tillsyningsman
varom i 14 § 7 mom. förmäles,
länsveterinären, distrikts- eller stadsveterinären
eller annan som länsstyrelsen
eller veterinärstyrelsen förordnat
besiktiga djuret samt stall eller
annat förvaringsrum, födoämnen,
redskap och persedlar som äro avsedda
för djuret.

Polismyndigheten meddelar erforderlig
handräckning för dylik besiktning.

Den som bryter mot vad i 9, 10, 11
eller 12 § stadgas eller åsidosätter
honom åvilande skyldighet enligt 15 §
första stycket eller underlåter att fullgöra
vad honom åligger enligt 20 §
andra stycket, straffes med dagsböter.

allmänna strafflagen.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1958
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1959.

Äldre lydelsen av 21 § skall alltjämt
gälla såvitt angår underlåtenhet
att ställa sig till efterrättelse föreskrift
som meddelats jämlikt 14 § i
dess förutvarande lydelse.

I samband med propositionen har utskottet behandlat en av fröken Wetierström
i andra kammaren väckt motion, nr 404, vari föreslås, »att riksdagen
måtte besluta att länsstyrelse, om så erfordras, skall kunna förordna
en eller flera personer såsom djurskyddsassistenter att biträda med tillsynsverksamheten».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för propositionen och motionen,
får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas i det följande, hänvisa
till dessa.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Det i propositionen framlagda förslaget avser att förbättra tillsynen över
efterlevnaden av djurskyddslagen. Hälsovårdsnämnd skall vara skyldig att
för tillsynens utövande utse en eller vid behov flera tillsyningsmän. Vidare
skall hälsovårdsnämnd äga att, i samband med meddelande av föreskrift för
försumlig djurägare att ställa sig till efterrättelse lagens bestämmelser om
djurens vård och behandling, stadga vite samt att, om föreskriven åtgärd
icke vidtages, verkställa åtgärden på den försumliges bekostnad.

Tillsynen på det kommunala planet skall ställas under uppsikt av länsstyrelserna
för de särskilda länen och av veterinärstyrelsen för hela riket.

Inledning

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande har dåvarande chefen för justitiedepartementet
den 6 juni 1953 tillkallat f. d. justitierådet Erik Geijer att
såsom sakkunnig och med biträde av experter inom justitiedepartementet
utreda frågan om ett förbättrat djurskydd.

I direktiven för utredningen, som antagit benämningen djurskyddsutredningen,
anfördes att, eftersom lagen den 19 maj 1944 om djurskydd, vilken
innehåller de grundläggande bestämmelserna till djurens skydd, varit
i kraft nära ett decennium, tillräcklig erfarenhet torde ha vunnits för att
bedöma, i vad mån ändringar och kompletteringar i de nuvarande reglerna
kan anses påkallade. Jämte det att vissa spörsmål framhölls såsom särskilt
angelägna uttalades att uppmärksamhet borde ägnas även åt formerna för
uppsikt och tillsyn över att de i djurskyddets intresse meddelade bestämmelserna
verkligen efterleves.

Tredje lagutskottets utlåtande nr k år 1958

Frågan om effektiviteten av djurskyddslagens tillsynsbestämmelser har
av utredningen upptagits till separat behandling i ett den 1 december 1956
dagtecknat betänkande, innehållande förslag till lag om ändring i vissa delar
av djurskyddslagen jämte därtill hörande motivering (SOU 1956: 49).

över betänkandet har infordrade yttranden avgivits av riksåklagarämbetet,
lantbruksstyrelsen, veterinärstyrelsen, veterinärhögskolans lärarkollegium,
medicinalstyrelsen, statspolisintendenten, överståthållarämbetet samt
länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Kronobergs, Kalmar, Hallands,
Kopparbergs, Västernorrlands och Norrbottens län.

Riksåklagarämbetet har med sitt yttrande överlämnat yttranden av statsåklagare
i Stockholm, Göteborg och Malmö samt föreningen Sveriges landsfogdar,
föreningen Sveriges stadsfiskaler och föreningen Sveriges landsfiskaler.
Veterinärstyrelsen har vid sitt yttrande fogat gemensamt yttrande av
stadsveterinärerna i Stockholm I. Alström och U. Plazikowski samt inspektören
S. Blomkvist, den senare av hälsovårdsnämnden i Stockholm jämlikt
14 § djurskyddslagen utsedd tillsyningsman, ävensom yttranden av länsveterinärerna.
Vid medicinalstyrelsens yttrande är fogat yttrande av Förste
provinsialläkarnes förening, överståthållarämbetet och länsstyrelserna har
vid sina yttranden fogat yttranden av vissa hälsovårdsnämnder, kommuner
m. fl.

Yttranden har efter remiss därjämte avgivits av Sveriges veterinärförbund,
Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, samarbetskommittén
för hälsovårdsnämnderna i rikets större städer, Sveriges djurskyddsföreningars
riksförbund, Svenska hundskyddsföreningen och Nordiska
samfundet till bekämpande av det vetenskapliga djurplågeriet. Svenska
allmänna djurskyddsföreningen och Svenska kvinnors djurskyddsförening
har inkommit med gemensamt yttrande. Nordiska djurskyddsföreningen och
Svenska kennelklubben har beretts tillfälle att avgiva yttrande men har icke
begagnat sig därav.

Gällande rätt

Strafflagen innehåller i 11 kap. 13 § bestämmelse om straff för djurplågeri.
Enligt detta lagrum skall den som genom misshandel, överansträngning, vanvård
eller annorledes utsätter djur för otillbörligt lidande dömas för djurplågeri
till böter eller fängelse. Vid sidan härav finns vissa andra bestämmelser
som syftar till att bereda djur skydd mot lidande. De grundläggande
av dessa bestämmelser är upptagna i lagen den 19 maj 1944 om djurskydd.
Sålunda innehåller denna lag, som avser vård och behandling av husdjur och
andra djur som hålles i fångenskap, dels allmänna föreskrifter om vården
och behandlingen och dels särskilda regler om förevisning av djur, om
kastrering, kupering och vissa andra ingrepp samt om levande djurs användning
för vetenskapligt ändamål, i vilket sistnämnda hänseende det enligt
12 § erfordras tillstånd av medicinalstyrelsen, m. in. Lagen innehåller
även bestämmelser om tillsyn å dess efterlevnad och om rätt att omhänder -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 195S

taga eller döda djur för att hindra djurplågeri samt slutligen bestämmelser
om straff för vissa förseelser. Tillsynsbestämmelserna, vilkas innehåll är
föremål för behandling i detta lagstiftningsärende, återfinnes i 14—16 §§
i lagen. Av sistnämnda paragrafer har 14 och 15 §§ återgivits å sid. 1—3 härovan.
I 16 § är föreskrivet att vad i 14 och 15 §§ stadgas icke skall gälla med
avseende å djur som användes inom försvarsväsendet. Enligt 21 § skall dagsböter
ådömas bl. a. den som av tredska underlåter att ställa sig till efterrättelse
föreskrift som meddelats jämlikt 14 § andra stycket eller åsidosätter
honom åvilande skyldighet enligt 15 § första stycket. Ådömda böter skall
enligt 22 § tillfalla kronan.

Djurskyddsutredningens förslag

Utredningen anför i sitt betänkande att den allmänna tillsynsorganisation
som tillskapades genom djurskyddslagen under den tid som sedan dess förflutit
icke förvärvat anseende såsom fullt effektiv och tillfredsställande. Det
synes sålunda vara en ganska utbredd mening, särskilt inom djurskyddsrörelsen,
att hälsovårdsnämnderna — även om naturligtvis undantag därvidlag
toi''de kunna påvisas — i mycket stor utsträckning icke visat den initiativförmåga
och handlingskraft som deras nyckelställning inom organisationen
kräver. Endast ett mindre antal hälsovårdsnämnder lär ha utsett tillsyningsmän,
och då dessa ofta även har andra uppgifter att fullgöra, har
deras verksamhet icke fått den betydelse som avsetts.

Omständigheterna ger enligt utredningens mening vid handen att bristerna
hos djurskyddslagens tillsynsorganisation måste i betydande grad bero
såväl på vad som kallas den mänskliga faktorn som på själva lagbestämmelserna.
I det förstnämnda avseendet säger sig utredningen — utan att därmed
vilja frånkänna vårt folk en på det hela taget välvillig inställning till
djurskyddssaken — våga uttala den förmodan att sådana mänskliga svagheter
som bristande intresse och insikt, bekvämlighet, benägenhet att skjuta
över ansvaret på andra, misströstan beträffande utgången av en i och för
sig motiverad aktion och rädsla för personliga obehag har spelat och alltjämt
spelar en avsevärd roll vid övervakningen. Inom den stora allmänhetens
krets — övervakningsmyndigheternas medlemmar inräknade — synes
man sålunda ofta vara obenägen att genom anmälan eller på annat sätt ingripa
mot grannar och bekanta även om det kanske är allt annat än väl beställt
med deras djurvård.

Utredningen framhåller att frågan om djurens vård och behandling samt
tillsynen däröver måste anses vara en samhällets, såväl statens som kommunei
nas, angelägenhet av sadan betydelse att den i likhet med exempelvis
renhållning, hälsovård och sjukvård ovillkorligen måste tillgodoses och icke
kan åsidosättas utan förfång bl. a. för stora etiska värden. Endast i jämförelsevis
ringa grad har staten emellertid engagerat sig själv i den nuvarande
tillsynsorganisationen. Med sitt förslag syftar utredningen till att få till
stånd en sådan ändring i samhällets hittillsvarande reserverade hållning att

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1958

tillsynen tillerkännes sin tillbörliga plats bland de viktigare samhällsuppgifterna.
En sådan ändring anser utredningen vara ofrånkomlig, om det
över huvud skall lyckas att övervinna den brist i fråga om livaktighet och
handlingskraft som för närvarande i alltför hög grad präglar tillsynsverksamheten.
Höga anspråk på effektiviteten följer jämväl av det förhållandet
att djurskyddslagen i stor utsträckning använder och måste använda sig
av ganska allmänt hållna uttryck för hur djuren bör eller icke får behandlas
och att det därför ankommer på tillsynsmyndigheterna själva att beakta
den detaljrika innebörden av dessa allmänna uttryckssätt. Allt tillsammantaget
gör, framhåller utredningen, att varje möjlighet att åstadkomma en
vederhäftig tillsynsorganisation måste tillvaratagas.

Rörande den närmare utformningen av lagförslaget anför utredningen,
att detta till väsentlig del är byggt på den grund som lades vid tillkomsten
av djurskyddslagen. Hälsovårdsnämnderna är sålunda bibehållna såsom
de organ vilka i de särskilda orterna skall bära det närmaste ansvaret för
tillsynen över djurens vård och behandling. Den utbyggnad av tillsynsapparaten
som förslaget innebär är avsedd att ställa denna lokala tillsynsverksamhet
under central ledning och övervakning av statsmyndigheter utrustade
med den auktoritet och sakkunskap samt de maktmedel och resurser i
övrigt som är nödvändiga för att framgångsrikt fylla en dylik uppgift. Det
har icke ansetts vare sig lämpligt eller behövligt att för ändamålet tillskapa
nya organ, utan det har förutsatts att för denna övervakning på högre nivå
skall kunna anlitas vissa redan existerande myndigheter i överordnad ställning,
nämligen veterinärstyrelsen för hela riket och länsstyrelserna för de
särskilda länen. Hela organisationen kommer då — något som enligt utredningens
mening faller sig naturligt — att till sina grundlinjer påminna om
den ordning som gäller beträffande hälsovården i riket. Med hänsyn till arten
av de arbetsuppgifter som i allmänhet faller inom de nyssnämnda myndigheternas
verksamhetsområden anser utredningen att någon närmare motivering
icke erfordras varför valet fallit just på dessa myndigheter. Det kan
sålunda, enligt utredningens mening, icke betvivlas att veterinärstyrelsen
med den sakkunskap på området som den har tillgång till samt sin allmänna
överblick över hithörande förhållanden är väl lämpad för att utöva den
högsta tillsynen med uppgift bland annat att, i anledning av hänvändelser
till styrelsen eller av eget initiativ, göra erforderliga framställningar samt
meddela råd och anvisningar i de frågor det här gäller. Vad länsstyrelserna
angår synes det utredningen uppenbart att den verksamhet varom fråga är
står i sådant förhållande till det ansvar för allmän ordning och säkerhet som
påvilar dem att de bör anses självskrivna även för den ifrågavarande uppgiften.
Redan på grund av den ställning de intager såsom högsta polismyndigheter
i respektive län utövar länsstyrelserna en viss tillsyn över djurskyddet,
nämligen såvitt angår den straffrättsliga sidan därav; och denna
sida sammanhänger så nära med den i djurskyddslagen föreskrivna tillsynen
att det torde vara en fördel om en och samma myndighet, länsstyrelsen,
under sin uppsikt bar hela tillsynsverksamheten och sålunda äger tillfälle
alt samordna vissa detaljer.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1958

Vid länsstyrelsens sida skall, enligt utredningens förslag, länsveterinären
stå som biträdande chefsmyndighet för tillsynsverksamheten inom länet.
Närmast under länsveterinärens direkta ledning torde det, anför utredningen,
bli erforderligt att viss inspektionsverksamhet äger rum med uppgift
bland annat, förutom att lämna råd och anvisningar till djurägare och hälsovårdsnämnder,
att möjliggöra en tillförlitlig överblick över djurvårdens
tillstånd i länet och resultatet av hälsovårdsnämndernas tillsyn. Denna inspektionsverksamhet
anses böra bedrivas på sådant sätt att den, under verkställande
av stickprov och undersökningar med viss koncentration på misstänkta
fall, inom rimlig tid hinner beröra tämligen vidsträckta områden
samt insamla och undan för undan tillhandahålla material, som erfordras
för att från länsstyrelsens respektive länsveterinärens sida må kunna utan
större tidsutdräkt vidtagas de åtgärder som påkallas av förefintliga missförhållanden.
Då det enligt utredningens mening knappast kan förväntas att
dylik inspektionsverksamhet alltid kan i nödig utsträckning fullgöras av
länsveterinären ensam eller med det biträde som erhåiles av övriga tjänsteveterinärer,
har föreslagits att länsstyrelsen, om så erfordras och sedan
statsmedel därför anslagits, skall kunna förordna lämpliga personer — antalet
antages kunna växla med skilda platser och tider — att såsom djurskyddsassistenter
biträda vid tillsynen.

I de över utredningen avgivna yttrandena har utredningens förslag i
dess helhet eller i väsentliga delar tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Flera remissinstanser har givit uttryck åt den uppfattningen att en skärpning
av lagens tillsynsbestämmelser snarast bör genomföras. I frågan om införande
av möjlighet för länsstyrelse att vid behov utse djurskyddsassistenter
har ett flertal remissinstanser, däribland veterinärstyrelsen, tillstyrkt
utredningens förslag i denna del. Förslaget har i denna del avstyrkts av
statskontoret och länsstyrelsen i Kalmar lån.

Departementschefen

Vid remissen till lagrådet anförde föredragande departementschefen,
statsrådet Lindell, bl. a. följande: Djurskyddsutredningen har under sitt
ännu icke avslutade arbete med utredning av frågan om förbättrat djurskydd
kommit till den uppfattningen att de särskilda bestämmelserna i djurskyddslagen
om tillsyn å lagens efterlevnad icke kan anses vara fullt effektiva och
tillfredsställande. Utredningen har därför föreslagit att —- innan frågan om
ett förbättrat djurskydd i hela dess vidd upptages till omprövning — tillsynsbestämmelserna
skärpes och förbättras. Närmare bestämt anses bristerna i
fråga om tillsynen bero såväl på bestämmelsernas innehåll i och för sig som
på frånvaron av erforderlig livaktighet och handlingskraft hos de organ som
bär ansvaret för tillsynen. Utredningens förslag syftar till att åstadkomma
bättre förhållanden i båda dessa avseenden.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1958 9

Otvivelaktigt är det utomordentligt angeläget att djuren, såväl de fria
som de i fångenskap levande, kommer i åtnjutande av det skydd gällande
lag syftar till att bereda dem. Tillsynen häröver måste också, som utredningen
anfört, anses utgöra en betydelsefull samhällelig uppgift, för vilken
både staten och kommunerna har att ansvara. Eftersom det vore otillfredsställande
om övervakningen skulle kunna ske endast i den ordning som i
allmänhet gäller för uppspårande och beivrande av brott, har genom djurskyddslagens
tillsynsbestämmelser öppnats möjlighet att i vidare omfattning
vaka över att djuren behandlas väl och att misshandel eller annan
vanvård förhindras. Utredningens uppfattning att tillsynsbestämmelserna
är bristfälliga har bekräftats under remissbehandlingen. Bestämmelserna
bör därför skärpas, och härvid torde utredningens förslag, som i huvudsak
godtagits av remissinstanserna, kunna följas med vissa jämkningar.

Vid djurskyddslagens tillkomst ansågs det önskvärt att något organ i varje
särskild ort ägnade erforderlig uppmärksamhet åt djurskyddet. Enär
hälsovårdsnämnderna låg närmast till för denna uppgift, kom ansvaret
för den omedelbara tillsynen å lagens efterlevnad att läggas på dessa
myndigheter. Mot det sätt på vilket uppgiften hittills handhafts av hälsovårdsnämnderna
har både utredningen och flera remissinstanser riktat erinringar.
Enligt utredningen synes det vara en ganska utbredd mening att
nämnderna — även om naturligtvis undantag torde kunna påvisas — icke
visat den initiativförmåga och handlingskraft som deras nyckelställning
beträffande tillsynen kräver. Samma uppfattning har kommit till uttryck i
flera yttranden. Därvid har även gjorts gällande att nämnderna ofta saknar
ekonomiska och personella resurser för att på ett tillfredsställande sätt kunna
utöva tillsynen. För att få till stånd en bättre ordning torde det vara
lämpligt att, i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag, dels
i olika avseenden förstärka tillsynen på det kommunala planet, dels ställa
denna tillsyn under central ledning av vissa statliga myndigheter, nämligen
länsstyrelserna för de särskilda länen och veterinärstyrelsen för hela riket.
Vad länsstyrelserna angår har, såsom utredningen anfört, den verksamhet
varom här är fråga nära samband med det ansvar för allmän ordning
och säkerhet som åvilar dessa myndigheter, varjämte länsstyrelserna
på grund av sin ställning som högsta polismyndighet i länet redan utövar viss
tillsyn över djurskyddet. Om tillsynen i sin helhet på detta plan förenas hos
länsstyrelserna, erhåller dessa, såsom utredningen även framhållit, möjlighet
att på lämpligt sätt samordna uppkommande spörsmål. Länsstyrelserna
bör emellertid, enligt min mening, som regel icke ta omedelbar befattning
med tillsynen, utan det bör i första hand åligga dem att vaka över att organen
för denna tillsyn — främst hälsovårdsnämnderna — fullgör sina uppgifter
i detta avseende. Veterinärstyrelsen skall enligt instruktionen
för styrelsen utöva högsta inseendet över den allmänna hälso- och sjukvården
bland husdjuren. Styrelsen har alltsedan sin tillkomst utan uttryckligt
åläggande faktiskt utövat högsta tillsynen även över djurskyddslagens efterlevnad,
och dess ställning som central tillsynsmyndighet bör nu lagfästas.

Tredje lagutskottets utlåtande nr i år 1958

Till styrelsens uppgifter bör bland annat höra att meddela hälsovårdsnämnder
och andra tillsynsorgan erforderliga råd och anvisningar för tillsynens
utövande. Tillsynsorganisationen kommer härigenom, såsom utredningen
påpekat, att till sina grundlinjer påminna om den ordning som gäller beträffande
hälsovården i riket. I detta sammanhang bör därjämte tillståndsgivningen
med avseende å djurs användning för vetenskapligt ändamål, som
för närvarande ankommer på medicinalstyrelsen, överflyttas på veterinärstyrelsen.

Tyngdpunkten beträffande tillsynen måste med nödvändighet vila hos
hälsovårdsnämnden. Av denna bör kunna krävas att den håller sig noga underrättad
om hur djurägarna i orten handskas med sina djur. Såsom utredningen
föreslagit bör hälsovårdsnämndens befogenheter gentemot försumliga
djurägare och djurvårdare stärkas genom att nämnden erhåller rätt
att, i samband med meddelande av föreskrift om vidtagande av rättelse eller
annan åtgärd, jämväl utsätta vite, att, om så erfordras, verkställa föreskriven
åtgärd på den försumliges bekostnad samt att — eftersom ärenden av
detta slag ofta torde vara brådskande — förordna att dess beslut omedelbart
skall lända till efterrättelse. Vitesföreläggande torde ofta kunna vara effektivare
än straffpåföljd i fall då föreskriften riktar sig mot en viss person eller
en begränsad krets av personer. Enär bötesstraff, såsom utredningen föreslagit,
icke bör följa på underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse föreskrift
som meddelats vid äventyr av vite, har nämnden att vid meddelande av föreskrift
själv bedöma om med hänsyn till omständigheterna i det särskilda
fallet åsidosättande av föreskriften lämpligen bör föranleda straff eller
vite. Däremot kan jag icke biträda utredningens förslag att länsveterinären
skall äga hos länsstyrelsen överklaga hälsovårdsnämnds beslut i djurskyddsärende.

En fullt effektiv tillsyn torde icke kunna utövas av hälsovårdsnämnden
med mindre alltid en av denna utsedd person har att svara för den omedelbara
övervakningen. Såsom flera remissinstanser, bland dem veterinärstyrelsen,
föreslagit bör därför hälsovårdsnämnd utan förbehåll vara skyldig
att för sådant ändamål utse minst en tillsyningsman. Något hinder
torde icke föreligga mot att uppdraget att vara tillsyningsman anförtros ledamot
av nämnden, liksom det heller icke bör vara hinder mot att två eller
flera hälsovårdsnämnder, om förhållandena det medger, utser gemensam
tillsyningsman.

Utredningen har vidare föreslagit att hälsovårdsnämnden genom inspektionsverksamhet
skall hålla sig underrättad om djurvårdens tillstånd. Syftet
med en sådan verksamhet torde emellertid kunna väsentligen tillgodoses
genom att hälsovårdsnämnden låter verkställa besiktning, beträffande
vilket förfarande det redan finns bestämmelser i djurskyddslagen. Förfarandet
bör emellertid, i enlighet med utredningens förslag i denna del, få en
vidsträcktare tillämpning än det har enligt gällande bestämmelser. Besiktning
bör således kunna äga rum jämväl beträffande födoämnen, redskap
och persedlar som är avsedda för djuret och få verkställas även av person
som därtill särskilt förordnats av länsstyrelsen eller veterinärstyrelsen.

Tredje lagutskottets utlåtande nr i år 1958

Lagen innehåller för närvarande bestämmelse om att hälsovårdsnämnden
vid tillsynens utövande skall samverka med läns- och distrikts- eller stadsveterinären.
Utredningen föreslår icke någon ändring i detta avseende. Det
vill emellertid synas som om en viss förstärkning av tillsynsorganisationen
på det kommunala planet skulle kunna komma till stånd om det i stället
åligger tjänsteveterinärerna att, envar inom sitt tjänstgöringsområde, biträda
vid tillsynens utövande. Därmed markeras att även tjänsteveterinärerna
har att taga erforderliga initiativ i fall av försummat djurskydd eller
eljest för att få till stånd bättre förhållanden i fråga om djurens vård och
behandling. I administrativ ordning torde böra meddelas närmare föreskrifter
om tjänsteveterinärernas skyldigheter och befogenheter i förevarande
avseende.

Beträffande tillsynens anordnande på länsplanet bör, såsom utredningen
föreslagit, länsveterinären vara skyldig att biträda länsstyrelsen med de
övervakande uppgifter som bör ankomma på denna myndighet, övervakningen
bör omfatta icke endast hälsovårdsnämndernas verksamhet utan
jämväl den tillsyn som utövas av de särskilda tillsyningsmännen samt distrikts-
och stadsveterinärerna. Utredningens förslag att länsstyrelsen skall
äga att vid behov förelägga kommuner och hälsovårdsnämnder vite bär mött
viss kritik under remissbehandlingen. Såsom därvid anförts torde ändamålet
med en dylik befogenhet bättre tillgodoses med fortlöpande upplysning
och vägledning från de statliga tillsynsorganens sida.

Jag kan heller icke ansluta mig till utredningens förslag att länsstyrelsen,
om det finnes erforderligt, skall äga förordna en eller flera personer att såsom
djurskyddsassistenter biträda vid tillsynen. Om tillsynen från hälsovårdsnämndernas
sida anordnas såsom jag här förordat, bör länsstyrelsernas
övervakningsuppgifter bli mindre betungande än vad utredningen förutsatt,
och behov av dylikt biträde torde därför ej uppkomma.

Försvarsväsendets djurbestånd bör alltjämt vara utan inskränkning undantaget
från tillsynen jämlikt djurskyddslagen.

Lagrådsbehandlingen

Över lagförslaget har inhämtats lagrådets utlåtande.

Av lagrådets yttrande återges här följande:

Det remitterade förslaget upptager i 15 § första stycket en bestämmelse,
enligt vilken såväl hälsovårdsnämnd som länsstyrelsen äger förordna att
dess beslut skall omedelbart lända till efterrättelse. Uppenbart är, att länsstyrelsen
i detta liksom i andra hänseenden i besvärsmål har samma befogenheter
som nämnden, i den mån det ej anses strida mot eljest tillämpade
regler för den administrativa processen. Nyss berörda stadgande kan
emellertid måhända såvitt angår länsstyrelsen vara erforderligt för att utmärka,
att länsstyrelsen när klagan föres av den, mot vilket nämndens beslut
är riktat, kan förordna all länsstyrelsens beslut skall omedelbart lända
till efterrättelse.

Tredje lagutskottets utlåtande nr b år 1958

Att ett sådant stadgande som nyss nämnts kan vara behövligt sammanhänger
med att länsstyrelsen enligt förslaget icke fått någon allmän befogenhet
att föranstalta om tjänliga åtgärder till avhjälpande av missförhållanden,
motsvarande vad som stadgas i 55 § 2 mom. första stycket andra
punkten i hälsovårdsstadgan. Enligt sistnämnda stadgande har länsstyrelsen
ansetts äga att vid behov omedelbart ingripa mot den enskilde även med
vitesföreläggande. Frånvaron av en sådan befogenhet i förevarande lagförslag
måste medföra vissa svårigheter för länsstyrelsen att uppnå önskvärda
förbättringar ur djurskyddssynpunkt, i synnerhet som det remitterade förslaget
i motsats till utredningsmannens förslag icke upptager någon bestämmelse
om besvärsrätt för länsveterinär. Lagrådet vill på grund av
det anförda ifrågasätta, om icke länsstyrelsen lämpligen bör inom djurskyddet
erhålla samma befogenheter att ingripa på ett ändamålsenligt sätt
som inom hälsovården. Att länsstyrelsen ändock låter hälsovårdsnämnderna
i första hand svara för den omedelbara tillsynen är självklart.

I 21 § föreslås straff för den som av tredska underlåtit att ställa sig till
efterrättelse föreskrift som av hälsovårdsnämnd meddelats jämlikt 15 §
första stycket. Straffbestämmelsen skall emellertid icke vara tillämplig, om
nämnden utsatt vite. Förslaget avviker härigenom från vad som eljest är
brukligt. Enligt hälsovårdsstadgan äro vissa beslut av hälsovårdsnämnd
straffsanktionerade och kunna då enligt 53 § icke förenas med vitesföreläggande,
andra beslut äro icke straffsanktionerade och föranleda — därest
vite ej utsatts — icke någon direkt påföljd. Slutligen kunna beslut av sistnämnda
slag av nämnden förenas med vitesföreläggande. Enligt det remitterade
förslaget skulle man gå en motsatt väg och stadga straff som allmän
regel för underlåtenhet att iakttaga nämndens föreskrift men ge nämnden
befogenhet att sätta straffbestämmelsen ur funktion genom att utsätta vite.
Enligt lagrådets mening kunna dessa motsatta system lätt vålla missförstånd
i tillämpningen och lagrådet anser ej heller i övrigt att tillräckliga
skäl föreligga att, med avsteg från vad som brukas, utforma sanktionssystemet
på föreslaget sätt, med den ojämnhet som det innebär att samma
slags förseelse i ena fallet bestraffas med böter och i andra fallet med vite.
Oklarhet råder också, om straffbestämmelsen gäller medan besvär över
förelagt vite är föremål för prövning och om den återupplivas därest vitet
undanröjes. Lagrådet förordar därför, att straffbestämmelsen i 21 § för
underlåtenhet att följa nämndens beslut får utgå. Det må erinras, att straffbestämmelsen
i 11 kap. 13 § strafflagen är tillämplig såframt djurplågeri
föreligger. Därutöver synes det vara tillfyllest att lita till det föreslagna
effektiva medlet att utsätta vite. Om detta iakttages, bör tillika meddelas en
övergångsbestämmelse om att äldre lydelsen av 21 § alltjämt skall gälla
såvitt angår underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse föreskrift som meddelats
med stöd av äldre lag.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1958 13

I anledning av lagrådets utlåtande anförde föredragande departementschefen
bl. a. följande:

Såsom lagrådet ifrågasatt torde länsstyrelsen böra tilläggas befogenhet
att vid behov ingripa direkt mot den enskilde exempelvis med vitesföreläggande.
I förslaget har därför såsom ett andra stycke i 14 § 2 mom. upptagits
bestämmelse att, för avhjälpande av missförhållande i avseende å
djurskyddet, länsstyrelsen äger samma befogenheter som enligt första stycket
tillkommer hälsovårdsnämnden. Med denna komplettering är, såsom
lagrådet jämväl påpekat, något särskilt stadgande om att länsstyrelsen äger
förordna, att dess beslut skall omedelbart lända till efterrättelse, icke erforderligt.

Av skäl som anförts av lagrådet vill jag därjämte förorda, att straffbestämmelsen
i 21 § får utgå och att i anslutning därtill en särskild övergångsbestämmelse
meddelas.

Utskottet

Det är ett självklart samhällsintresse att de djur människan av olika
anledningar tagit i sin tjänst får en god vård. Att detta samhällsintresse
måste skyddas genom lagstiftning står numera likaledes över all diskussion.
Ehuru tillkomsten av 1944 års djurskyddslag innebar en nyhet och
ett framsteg på området, har lagen trots ökad folkupplysning och behjärtansvärda
frivilliga insatser på djurskyddets och husdjursvårdens område
redan visat sig vara i behov av att reformeras. Ett bifall till förevarande
proposition, som utgör den första etappen i detta reformarbete, kan beräknas
medföra en behövlig förbättring och effektivisering av tillsynen över
djurskyddslagens efterlevnad.

I likhet med departementschefen anser utskottet att tyngdpunkten beträffande
tillsynen liksom hittills bör ligga hos hälsovårdsnämnderna. Det
saknas i vart fall f. n. anledning att överflytta denna uppgift på andra —
statliga eller kommunala — organ. Den förstärkning av tillsynen på det
kommunala planet som nu föreslås genom att varje hälsovårdsnämnd ålägges
att utse minst en tillsyningsman för husdjurens vård och behandling
hälsar utskottet med tillfredsställelse. För de kommuner som hittills saknat
dylika befattningshavare kommer reformen givetvis att medföra nya kostnader.
Genom att lagförslaget icke innehåller några närmare föreskrifter om
tillsyningsmannens kvalifikationer och tjänsteåligganden, finnes möjlighet
att inom varje kommun ordna denna fråga med hänsyn till förhållandena i
varje särskilt fall. Departementschefen har därvidlag pekat på olika alternativ
för frågans lösning.

Djurskyddsutredningen har föreslagit att möjlighet öppnas för länsstyrelse
att förordna djurskyddsassistenter för att under länsveterinärens inseende
biträda vid den tillsyn som skall utövas av länsstyrelse. Härom har
meningarna varit delade bland remissinstanserna; flertalet har dock tillstyrkt
utredningens förslag. Departementschefen har ansett att behov av
dylikt biträde ej föreligger, och propositionen innehåller ej heller något för -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1958

slag härom. I den i denna fråga avgivna motionen har yrkats bifall till utredningens
förslag. Utskottet har icke kunnat finna att behov föreligger att
nu inrätta dessa nya tjänster, varför utskottet avstyrker motionen.

Enligt det vid propositionen fogade lagförslaget skall det ankomma på veterinärstyrelsen
att över hälsovårdsnämnder, länsstyrelser och andra tillsynsorgan
handha den högsta tillsynen över djurskyddslagens efterlevnad
(14 § 1 mom. tredje stycket). Veterinärstyrelsen har att i denna egenskap
till ledning för dessa tillsynsorgan meddela erforderliga råd och anvisningar.
Djurskyddsutredningens förslag innehåller ett motsvarande stadgande, vilket
under remissbehandlingen i allmänhet lämnades utan erinran. Det framhölls
emellertid från sina håll att det ur principiell synpunkt kunde ifrågasättas,
om det vore riktigt att tillerkänna ett centralt ämbetsverk som veterinärstyrelsen
direktivrätt i förhållande till länsstyrelser och hälsovårdsnämnder.

Föredragande departementschefen har till stöd för propositionens ståndpunkt
i denna del anfört att behandlingen av djurskyddsärendena till sina
grundlinjer kommer att påminna om den ordning som gäller beträffande
den allmänna hälsovården. Enligt den allmänna hälsovårdsstadgan (55 § 1
mom.) är emellertid rätten för vederbörande centrala ämbetsverk (medicinalstyrelsen)
att till ledning för lokala organ meddela råd och anvisningar
inskränkt till hälsovårdsnämnderna. Det av 1948 års hälsovårdsstadgekommitté
avgivna förslaget till ny hälsovårdsstadga intager härutinnan samma
ståndpunkt som gällande lag (SOU 1953: 31 s. 35).

Det i förevarande lagförslag begagnade uttrycket att veterinärstyrelsen har

att till ledning för tillsynsorganen meddela råd och anvisningar kan lätt_-

vilket ock skett under remissbehandlingen — givas den tolkningen att veterinärstyrelsen
kommer att få befogenhet att meddela sådana ''föreskrifter,
som tillsynsorganen har att ställa sig till efterrättelse. Genom den innebörd,
som uttrycket anvisningar erhållit i skatteförfattningarna, där anvisningarna
är av bindande natur, kan det ligga nära till hands att även i andra sammanhang
giva uttrycket en dylik betydelse.

I den svenska förvaltningsrätten saknas det icke exempel på att länsstyrelser
och andra lokala organ ålagts lydnadsplikt i förhållande till centrala
verk. Här må hänvisas till 10 § civilförsvarskungörelsen den 14 september
1944 (nr 646) och 3 § sista stycket kungörelsen den 12 april 1935 (nr 106)
med närmare föreskrifter angående bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar
i lagrummets lydelse enligt kungörelsen den 9 maj 1941 (nr 342).

1 dylika fall torde emellertid anordnandet av en central ledning i regel ligga
i verksamhetens egen natur, och dessa fall torde böra betraktas som undantag
från den i svensk förvaltning eljest härskande principen om ämbetsmyndigheternas
självständighet. Utskottet har för sin del icke kunnat finna att
tillsynen över djurskyddslagens efterlevnad, hur beaktansvärd denna tillsyn
än i och för sig må vara, utgör ett sådant ämne att något avsteg från gängse
regler här är påkallat.

I anledning av det nu sagda finner utskottet det angeläget framhålla att

Tredje lagutskottets utlåtande nr \ år 1958

uttrycket råd och anvisningar icke gives en annan innebörd än det har i
det allmäna språkbruket. Det kan icke råda någon tvekan om att icke blott
länsstyrelser utan även andra tillsynsorgan vid handläggningen av hithörande
frågor ej är bundna av annat än lag och författning och i övrigt har att
följa givna råd och anvisningar endast i den mån tillsynsorganen själva efter
prövning finner råden eller anvisningarna välgrundade.

Med det nu sagda har utskottet icke velat förringa betydelsen av veterinärstyrelsens
ifrågavarande verksamhet. För lagstiftningen på detta område
är det utmärkande att den i flertalet fall måste nöja sig med att ge bestämmelser
med flytande innnebörd. Det är icke vare sig möjligt eller lämpligt
att i lagtexten uttömmande ange vad som menas med vanvård, otillbörligt
lidande, tillräckligt utrymme, tillfredsställande rent, behövlig vila, avsevärt
lidande, ingrepp av någon betydelse etc. Det synes vara en angelägen uppgift
att nu uppräknade och andra liknande uttryck erhåller ett mera konkret
innehåll genom sådana råd och anvisningar från den centrala tillsynsmyndigheten,
att de genom sin motivering kan verka övertygande på andra tillsynsorgan
och därmed främja enhetlighet i tillämpningen.

Det har av några remissinstanser föreslagits, att det till ledning för hälsovårdsnämndernas
arbete på området utarbetas en normaldjurskyddsordning.
Även utskottet finner detta förslag värt beaktande. Det torde sålunda mången
gång vara påtagligt att det inom en viss kommun eller del därav kan
vara erforderligt med särskilda bestämmelser utöver vad som i djurskyddslagen
eller eljest föreskrivits. För att bestämmelser i sådan riktning skall
vinna efterföljd, torde det vara oundgängligt att de förknippas med påföljder
av något slag. Bestämmelser härom torde emellertid icke kunna införas
utan särskilt bemyndigande i lag. Utskottet vill för sin del förorda att
frågan av Kungl. Maj :t tages under övervägande vid det fortsatta reformarbetet
på djurskyddslagstiftningens område. Utskottet hyser förhoppningen
att detta arbete inom en snar framtid skall bringas till avslutning.

I övrigt föranleder propositionen icke någon erinran från utskottets sida.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte med avslag å motionen II: 404 bifalla
förevarande proposition, nr 35.

Stockholm den 12 februari 1958

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

Från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Axel Jansson, Göran
Karlsson*, Ebbe Ohlsson, Georg Carlsson, Kristiansson* och Robert Johansson; från

andra kammaren: herrar Johansson i Torp, fru Torbrink, herrar
Andersson i Ryggestad, Munktell, Nilsson i Östersund, Kilsmo, Jansson i
Benestad och Hamrin i Kalmar.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

580237 Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag