Tredje lagutskottets utlåtande nr 3 (Utlåtande 1950:L3u3 l3u)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 3.

Nr 3.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen
med förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 och
4 §§ lagen den 26 maj 1933 (nr 231) om utrotande av
berberis å viss mark.

Genom en den 13 januari 1950 dagtecknad proposition, nr 38, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 och 4 §§ lagen den 26 maj 1933
(nr 231) om utrotande av berberis å viss mark.

Härigenom förordnas, att 3 och 4 §§ lagen den 26 maj 1933 om utrotande

av berberis å viss mark1 skola erhålla
(Gällande lydelse)

3 §.

Uraktlåter jordägare eller nyttjanderättshavare,
som avses i 1 §, att
verkställa föreskriven utrotning av
berberis, straffes med böter från och
med tio till och med tvåhundra kronor;
och må den försumlige åliggande
åtgärder, sedan han blivit underrättad,
verkställas genom vederbörande
åklagarmyndighets försorg. Kostnaden
härför må av åklagarmyndigheten
omedelbart uttagas hos den försumlige.

följande ändrade lydelse.

(Föreslagen lydelse)

3 §.

Uraktlåter jordägare eller nyttjanderättshavare,
som avses i 1 §, att
verkställa föreskriven utrotning av
berberis, straffes med böter från och
med tio till och med tvåhundra kronor;
och äge rätten tillika på yrkande
av åklagaren vid vite förelägga den
försumlige att inom viss tid hava
verkställt honom åliggande åtgärder.

Därest givet föreläggande icke efterkommes,
må åklagaren föra talan
om vitets utdömande samt om föreläggande
av nytt vite. 1 stället för
att yrka nytt vite må åklagaren ock,
sedan den försumlige blivit underrättad,
själv låta verkställa de utrotningsåtgärder
som erfordras. Kostnaden
härför må av åklagaren omedelbart
uttagas hos den försumlige.

1 Senaste lydelse av 3 § se SFS 1944:112.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 3.

4 §.

Förseelse, varom i denna lag sägs,
åtalas av allmän åklagare.

Böter, som ådömas enligt denna lag,
tillfalla kronan. Saknas tillgång till
böternas gäldande, skola de förvandlas
enligt allmän lag.

År vite förelagt, må ej till straff
dömas för uraktlåtenhet att verkställa
utrotning under den tid föreläggandet
avser.

4 §.

Böter och viten, som ådömas enligt
denna lag, tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1950.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för förslaget, får utskottet i den
mån ej redogörelse därför lämnas här nedan hänvisa till propositionen.

Alltsedan år 1918 ha, till skydd för sädesodlingarna mot angrepp av svartrost,
lagbestämmelser funnits om skyldighet att utrota berberisbuskar. För
närvarande gäller i detta avseende lagen den 26 maj 1933 (nr 231) om utrotande
av berberis å viss mark.

Enligt 1 § denna lag äger Kungl. Maj :t, där förhållandena inom visst
hushållningssällskaps område sådant påkalla, förordna att vanlig berberis
samt andra arter av för svartrost mottaglig berberis skola utrotas inom
området. Skyldigheten att ombesörja utrotningen åligger jordägaren. Har
marken med nyttjanderätt upplåtits till annan, är dock i regel nyttjanderättshavaren
ansvarig i ägarens ställe.

I förordnandet skall, enligt 2 §, angivas viss tid, inom vilken utrotandet
skall vara verkställt. Denna tid må sättas olika för skilda delar av området
i fråga. Härjämte föreskrives i samma paragraf, att därest berberis
lörekommer inom området efter utgången av den i förordnandet angivna
tiden, åtgärder för dess utrotande omedelbart skola vidtagas.

Underlåter jordägare eller nyttjanderättshavare att verkställa föreskriven
utrotning av berberis, skall han enligt 3 § straffas med böter från och
med tio till och med tvåhundra kronor, och må, sedan han blivit underlättad,
honom åliggande åtgärder på hans bekostnad verkställas genom
åklagarmyndighetens försorg.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 22 januari 1949 har Östergötlands läns
hushållningssällskap anfört, att de påföljder som sålunda stadgats för underlåtenhet
att utrota berberis visat sig icke vara tillräckligt verksamma.
Under de trettio år lagstiftning i ämnet funnits hade visserligen stora framsteg
gjorts, men ännu förekomme berberis här och var i form av busksamlingar
eller enstaka exemplar. Vikten av att utrotning skedde insåges ej

Tredje lagutskottets utlåtande nr 3.

alltid, och stundom måste vederbörande anmälas till åtal. De bötesstraff
som utmättes vore emellertid för låga för att få önskad effekt, och åklagarmyndigheternas
befogenhet att låta verkställa utrotningen på den försumliges
bekostnad torde knappast någonsin ha begagnats. Det syntes också
vara svårt att i praktiken genomföra ett dylikt tvångsförfarande. För att
göra lagen mera effektiv borde därför enligt hushållningssällskapets mening
bestämmelsen om utrotning genom åklagarmyndighetens försorg ersättas
med föreskrift att den försumlige finge vid vite tillhållas att inom
viss tid verkställa utrotningen. Sällskapet hemställde, att Kungl. Maj :t måtte
vidtaga åtgärder för att genomföra en lagändring av denna innebörd.

Över nämnda framställning ha, efter remiss, yttranden avgivits av lantbruksstyrelsen,
styrelsen för statens växtskyddsanstalt och styrelsen för
hushållningssällskapens förbund.

Föredragande departementschefen, statsrådet Sträng, bär i propositionen
anfört bland annat följande:

»Förordnanden om utrotande av berberis ha numera meddelats beträffande
samtliga de områden av riket där svartrost kan befaras uppträda i
någon mera betydande omfattning. Inom dessa områden har också länge
bedrivits ett systematiskt utrotningsarbete under ledning av hushållningssällskapen
och med bidrag av statsmedel. Statsbidrag utgå från anslaget
till bekämpande av växtsjukdomar och enligt villkor som angivas i särskild
kungörelse den 26 april 1935 (nr 127). I stort sett har utrotningsarbetet
varit framgångsrikt. På sina håll förekommer emellertid alltjämt berberis
i icke obetydlig utsträckning. Att skyldigheten att hålla markerna
fria från denna växt blivit eftersatt, torde till en del få tillskrivas bristen
på arbetskraft under krigsåren. I vissa fall lär dock orsaken vara att söka
i bristande intresse från vederbörande jordägares eller nyttjanderättshavares
sida. För att icke resultatet av redan utfört arbete skall äventyras
är det tydligen angeläget att i dylika fall effektiva påtryckningsmedel mot
den försumlige stå till buds. Av vad som förekommit i ärendet torde framgå,
att de nuvarande påföljdsbestämmelserna i praktiken ej äro tillräckliga för
sitt syfte. Den befogenhet som lagen lämnar åklagarmyndigheterna att föranstalta
om utrotning på den försumliges bekostnad lär sålunda aldrig ha
utnyttjats. Med hänsyn till åklagarnas stora arbetsbörda och de svårigheter
som i allmänhet måste möta mot att genomföra ett dylikt tvångsförfarande
torde det ej heller kunna förväntas att denna utväg i framtiden skulle
komma att anlitas annat än i sällsynta undantagsfall, övervägande skäl
synas mig därför tala för att möjlighet införes att förelägga vite.»

Enligt departementschefens mening borde vid sidan av7 regler om vitesföreläggande
alltjämt finnas straffbestämmelser. Departementschefen fortsätter
:

»Därest underlåtenhet att utrota berberis sålunda alltjämt skall vara straffbar,
synes det för undvikande av omgång vara lämpligast att även vitesförfarandet
handhaves av domstolarna. Jag förordar därför att domstolarna
få befogenhet att, i samband med ådömandc av böter, tillika vid vite före -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 3.

lägga den tilltalade att inom viss tid verkställa erforderliga utrotningsåtgärder.
Meddelas dylikt vitesföreläggande, bör enligt allmänna rättsgrundsatser
straff vara uteslutet under den tid föreläggandet gäller.

Det bör ankomma på åklagaren att vid behov framställa yrkande om
vitesföreläggande. Om givet föreläggande icke efterkommes, bör åklagaren
ha att föra talan om vitets utdömande. Uppenbart torde vara att han därvid
också bör kunna påyrka föreläggande av nytt vite. Det lär emellertid någon
gång kunna inträffa att även ett förhöjt vite kan antagas bli verkningslöst.
För dylika undantagsfall torde det vara lämpligt att bibehålla den nuvarande
möjligheten till tvångsutrotning genom åklagarens försorg men på
den försumliges bekostnad.

De nya bestämmelserna om vitesföreläggande torde böra införas i lagen
genom ändring av 3 §. Samtidigt synas vissa i 4 § upptagna bestämmelser
om åtal och bötesförvandling, vilka till följd av annan lagstiftning numera
blivit överflödiga, böra utgå. Ändringarna böra lämpligen träda i kraft den
1 juli 1950.»

Utskottet. Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot det genom
propositionen framlagda förslaget och får därför hemställa,

att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.

Stockholm den 8 februari 1950.

På tredje lagutskottets vägnar:

ÅKE HOLMBÄCK.

Närvarande: se under utlåtandet nr 2. 2

2 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 3 avd. Nr 2—4.