Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969 (Utlåtande 1969:L3u37 l3u)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

Nr 37

Utlåtande i anledning au dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till miljöskyddslag m. m., jämte motioner i
ämnet, dels motioner om fastställande av gränsvärden
för buller samt vatten- och luftföroreningar,
om ett miljövårdspolitiskt program samt om åtgärder
mot trafikbuller.

Genom en den 21 februari 1969 dagtecknad proposition, nr 28, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden
och lagrådets protokoll,

dels föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) miljöskyddslag,

2) lag om ändring i vattenlagen,

3) lag om ändring i naturvårdslagen den 11 december 1964 (nr 822),

dels velat inhämta riksdagens yttrande över vid propositionen fogat förslag
till kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan den 19 december 1958
(nr 663).

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till miljöskyddslag, som innebär en ny
samlad lagstiftning till skydd mot vattenförorening, luftförorening, buller
och andra störningar. I fråga om vattenförorening föreslås att de regler om
skyldighet att motverka sådan förorening som f. n. finns i 8 kap. vattenlagen
ersätts med bestämmelser i den nya lagen och att en skärpning av
bestämmelserna genomförs. Beträffande övriga störningar innebär förslaget
att lagstiftning införs på ett område som tidigare varit i huvudsak
oreglerat.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 saml. 3 avd. Anr 37

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

Förslaget går ut på att störningar skall förebyggas så långt det är praktiskt
och ekonomiskt möjligt. Det står var och en som utövar eller ämnar
utöva miljöfarlig verksamhet fritt att ansöka om tillstånd till verksamheten
och därvid få fastslaget om och under vilka villkor verksamheten får
drivas. Tillstånd lämnas av koncessionsnämnden för miljöskydd. Talan mot
tillståndsbeslut kan föras hos Kungl. Maj :t i statsrådet. När väsentliga allmänna
intressen är berörda skall tillståndsärende underställas Kungl.
Maj:t. Under vissa i lagen närmare angivna omständigheter kan ompröv
ning av tillstånd ske och nya villkor fastställas.

Enligt förslaget får det allmänna möjlighet att utöva en effektiv kontroll
och att aktivt medverka till att störningar förebyggs. Kungl. Maj:t
får bemyndigande att föreskriva att vissa slag av fabriker eller andra inrättningar
inte får anläggas eller på visst sätt ändras eller att avloppsvatten
av visst slag inte får utsläppas utan att tillstånd lämnats enligt lagen eller
särskild anmälan gjorts. I fall då Kungl. Maj:t föreskrivit skyldighet att
söka tillstånd kan statens naturvårdsverk medge dispens från skyldigheten
under förutsättning att av verket fastställda villkor för verksamheten
följs. Statens naturvårdsverk och länsstyrelserna skall utöva fortlöpande
tillsyn till skydd mot miljöfarlig verksamhet som kan medföra fara för
allmänna intressen.

För skada och olägenhet genom miljöfarlig verksamhet är den som utövar
verksamheten skyldig att utge ersättning.

Den föreslagna lagstiftningen avses träda i kraft den 1 juli 1969.

Lagförslagen

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

1) Förslag
till

Milj öskyddslag

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser
1 §•

Denna lag är tillämplig på

1. utsläppande av avloppsvatten, fast ämne eller gas från mark, byggnad
eller anläggning i vattendrag, sjö eller annat vattenområde,

2. användning av mark, byggnad eller anläggning på sätt som eljest kan
medföra förorening av vattendrag, sjö eller annat vattenområde, om användningen
ej utgör byggande i vatten,

3. användning av mark, byggnad eller anläggning på sätt som kan medföra
störning för omgivningen genom luftförorening, buller, skakning, ljus
eller annat sådant, om störningen ej är helt tillfällig.

Lagen är icke tillämplig på störning i radiomottagningsapparat. Ej heller
är lagen tillämplig i fråga om joniserande strålning eller inverkan av elektrisk
ström från elektrisk anläggning, varom särskilda bestämmelser gäller.

Åtgärd eller användning som enligt vad nu sagts omfattas av lagen kallas
miljöfarlig verksamhet.

2 §•

Utöver bestämmelserna i denna lag gäller om miljöfarlig verksamhet
vad som föreskrives i hälsovårds-, byggnads- och naturvårdslagstiftning
eller i annan lagstiftning.

I fråga om byggande i vatten för att motverka vattenförorening och om
ianspråktagande av mark för ledning eller annan anläggning för avloppsvatten
finns bestämmelser i vattenlagen.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger meddela särskilda
bestämmelser till förebyggande av vattenförorening genom fast avfall.

3 §•

Med avloppsvatten avses i denna lag

1. spillvatten eller annan flytande orenlighet,

2. vatten som använts för kylning vid driften av fabrik eller annan inrättning,

3. vatten som avledes för sådan torrläggning av mark inom stadsplan
eller byggnadsplan som ej sker för viss eller vissa fastigheters räkning,

4. vatten som avledes för torrläggning av begravningsplats.

Tillåtlighetsregler

4 §.

För miljöfarlig verksamhet skall väljas sådan plats att ändamålet kan
vinnas med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

5 §•

Den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet skall vidtaga
de skyddsåtgärder, tåla den begränsning av verksamheten och iakttaga de
försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan fordras för att förebygga eller
avhjälpa olägenhet.

Omfattningen av åliggande enligt första stycket bedömes med utgångspunkt
i vad som är tekniskt möjligt vid verksamhet av det slag som är
i fråga och med beaktande av såväl allmänna som enskilda intressen.

Vid avvägningen mellan olika intressen skall särskild hänsyn tagas till å
ena sidan beskaffenheten av område som kan bli utsatt för störning och
betydelsen av störningens verkningar, å andra sidan nyttan av verksamheten
samt kostnaden för skyddsåtgärd och den ekonomiska verkan i övrigt
av försiktighetsmått som kommer i fråga.

6 §•

Kan miljöfarlig verksamhet befaras föranleda olägenhet av väsentlig betydelse,
även om försiktighetsmått som avses i 5 § iakttages, får verksamheten
utövas endast om särskilda skäl föreligger.

Innebär den befarade olägenheten att ett stort antal människor får sina
levnadsförhållanden väsentligt försämrade eller att betydande förlust från
naturvårdssynpunkt uppkommer eller att liknande allmänt intresse skadas
avsevärt, får verksamheten ej utövas. Konungen kan dock lämna tillstånd
enligt denna lag, om verksamheten är av synnerlig betydelse för näringslivet
eller för orten eller eljest från allmän synpunkt.

Första stycket eller andra stycket första punkten hindrar ej att sådan
flygplats, väg eller järnväg, vars anläggande prövas i särskild ordning, användes
för avsett ändamål.

7 §•

Avloppsvatten av följande slag får icke utsläppas i vattendrag, sjö eller
annat vattenområde om det ej är uppenbart att det kan ske utan olägenhet,
nämligen

1. avloppsvatten som kommer från vattenklosett eller härrör från tätbebyggelse
och som ej undergått längre gående rening än slamavskiljning,

2. pressaft från siloanläggning,

3. urin från djurstall,

4. vassle,

5. ytbehandlingsbad i metallindustri eller koncentrerat sköljvatten från
sådant bad.

Konungen kan föreskriva att vad som sägs i första stycket skall gälla även
avloppsvatten av visst annat slag.

8 §•

År det av särskild betydelse från naturvårdssynpunkt eller eljest med
hänsyn till allmänt intresse, kan Konungen med avseende på viss del av
landet förbjuda allt utsläppande av avloppsvatten, fast ämne eller gas från
mark, byggnad eller anläggning i vattendrag, sjö eller annat vattenområde,
om det kan ske utan oskäligt intrång för innehavare av fabrik eller inrättning
som anlagts innan beslutet meddelats eller för kommun eller annan
som dessförinnan börjat avleda avloppsvatten.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

Tillståndsprövning
9 §•

Koncessionsnämnden för miljöskydd kan på ansökan av den som utövar
eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet lämna tillstånd till verksamheten
efter prövning enligt denna lag.

10 §.

Konungen kan föreskriva, att

1. vissa slag av fabriker eller andra inrättningar ej får anläggas,

2. avloppsvatten av viss mängd, art eller sammansättning ej får utsläppas,

3. fast avfall eller annat fast ämne ej får utsläppas eller uppläggas så att
vattendrag, sjö eller annat vattenområde kan förorenas,

4. vissa slag av inrättningar eller deras användning ej får ändras på sätt
som kan medföra ökad eller ny olägenhet eller som eljest är av betydelse
från störningssynpunkt

utan att koncessionsnämnden lämnat tillstånd enligt denna lag eller anmälan
gjorts hos statens naturvårdsverk eller länsstyrelsen.

Naturvårdsverket får, efter prövning i varje särskilt fall enligt denna lag,
medge undantag från sådan skyldighet att söka tillstånd som föreskrivits
med stöd av första stycket. I beslut om medgivande skall anges de villkor
som skall gälla.

11 §•

Koncessionsnämnden består av ordförande och tre andra ledamöter. Vid
förberedande åtgärd och vid prövning av fråga om avvisning av ansökan eller
om avskrivning av ärende kan nämnden bestå av ordföranden ensam.

Ordföranden skall vara lagfaren och erfaren i domarvärv. En ledamot
skall ha sakkunskap och erfarenhet i tekniska frågor. En ledamot skall ha
erfarenhet av frågor som faller inom verksamhetsområdet för statens naturvårdsverk.
Den fjärde ledamoten skall ha erfarenhet av industriell verksamhet.
Om ärendet enligt ordförandens bedömande i huvudsak avser kommunala
förhållanden, skall som fjärde ledamot i stället ingå person med
erfarenhet av kommunal verksamhet.

Konungen förordnar ordförande, övriga ledamöter och, i den utsträckning
det behövs, ersättare för dem. Bestämmelserna om ledamot gäller även ersättare.

Konungen kan föreskriva att i koncessionsnämnden skall finnas flera avdelningar.
Bestämmelserna om koncessionsnämnd gäller i tillämpliga delar
avdelning.

12 §.

Bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare äger motsvarande
tillämpning på ledamot i koncessionsnämnden. Ledamot är dock
icke jävig på den grund att han

1. i vattendomstol tagit befattning med ärende om samma miljöfarliga
verksamhet som är under prövning hos koncessionsnämnden,

2. hos annan myndighet än vattendomstol tagit befattning med sådant
ärende utan att fatta beslut varigenom ärendet avgjorts.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

13 §.

Ansökan om tillstånd skall vara skriftlig. Den skall innehålla de uppgifter,
ritningar och tekniska beskrivningar som fordras för bedömande av
den miljöfarliga verksamhetens beskaffenhet, omfattning och verkningar.

Ansökan skall inges i det antal exemplar som koncessionsnämnden anser
behövligt.

Uppfyller ansökan ej vad som föreskrives i första stycket eller har den ej
ingivits i tillräckligt antal exemplar, skall sökanden föreläggas att avhjälpa
bristen inom viss tid. I föreläggandet kan utsättas vite eller påföljd att bristen
avhjälpes på sökandens bekostnad.

14 §.

Koncessionsnämnden skall sörja för fullständig utredning av ärende som
kommer under nämndens prövning.

Nämnden skall

1. genom kungörelse i en eller flera av ortens tidningar eller på annat
lämpligt sätt bereda dem som kan beröras av den miljöfarliga verksamheten
tillfälle att yttra sig,

2. samråda med de statliga och kommunala myndigheter som har väsentliga
intressen att bevaka i frågan,

3. hålla sammanträde med parter och besiktning på platsen, om det ej är
uppenbart onödigt,

4. bereda part tillfälle att yttra sig över utredning som förebragis av motpart
eller införskaffats genom koncessionsnämndens försorg.

Nämnden kan uppdraga åt en eller flera av ledamöterna att hålla sammanträde
eller besiktning enligt andra stycket 3.

Nämnden kan uppdraga åt sakkunnig att verkställa särskild utredning.

Kostnad för kungörelse och för utredning enligt fjärde stycket betalas av
den som utövar eller ämnar utöva den miljöfarliga verksamheten. Nämnden
fastställer på yrkande ersättning för utredningen.

15 §.

Yppas vid koncessionsnämndens överläggning till beslut skiljaktiga meningar,
skall omröstning ske. Uppkommer därvid fråga om tillämpligheten
av denna lag eller fråga om vidtagande av förberedande åtgärd eller fråga
om underställning enligt 16 §, skall särskild omröstning ske beträffande
sådan fråga.

Vid omröstning gäller den mening som fått de flesta rösterna eller, vid
lika röstetal, den mening som ordföranden biträder.

16 §.

Finner koncessionsnämnden vid prövning av ansökan om tillstånd enligt
denna lag att hinder mot tillstånd möter enligt 6 § andra stycket första
punkten men att det föreligger sådana omständigheter som anges i samma
stycke andra punkten, skall nämnden med eget yttrande underställa frågan
Konungens avgörande.

17 §.

Konungen kan uppdraga åt länsstyrelsen att pröva fråga om tillstånd beträffande
visst slag av ärenden. I fråga om ärenden som sålunda prövas
av länsstyrelsen gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i denna lag om
ärenden som prövas av koncessionsnämnden.

Konungen kan uppdraga åt länsstyrelsen att beträffande visst slag av
ärenden medgiva undantag som avses i 10 § andra stycket.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

Tillståndsbeslut
18 §.

I tillståndsbeslut skall noggrant anges den miljöfarliga verksamhet som
tillståndet avser och de villkor som skall gälla.

I beslutet kan fastställas viss tid, i regel ej över tio år, inom vilken den
med tillståndet avsedda verksamheten skall ha satts i gång.

19 §.

Lämnar Konungen tillstånd i fall som avses i 6 § andra stycket, kan
Konungen meddela särskilda villkor för att tillgodose allmänna ändamål i
bygden.

20 §.

Om Konungen lämnar tillstånd, kan Konungen uppdraga åt koncessionsnämnden
eller länsstyrelsen att fastställa närmare villkor för tillståndet.

21 §.

Om det när tillstånd till miljöfarlig verksamhet lämnas ej tillräckligt säkert
kan bedömas vilka villkor som bör gälla i visst avseende, får avgörandet
i denna del uppskjutas till dess erfarenhet av verksamheten vunnits.

I samband med uppskov enligt första stycket skall provisoriska föreskrifter
om skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått meddelas, om det
är nödvändigt för att motverka olägenhet. Uppskjuten fråga skall avgöras
så snart det kan ske.

22 §.

Den som fått tillstånd enligt denna lag till miljöfarlig verksamhet kan
ej på grund av bestämmelse i lagen eller i hälsovårdsstadgan den 19 december
1958 (nr 663) åläggas att upphöra med verksamheten eller att med
avseende på denna vidtaga försiktighetsmått utöver vad som anges i tillståndsbeslutet,
om ej annat följer av 23—25 § eller 40 § andra stycket.

23 §.

Åsidosätter någon villkor som angivits i tillståndsbeslut och är avvikelsen
betydande, kan koncessionsnämnden förklara tillståndet förverkat och
förbjuda fortsatt verksamhet.

24 §.

Har tio år förflutit från det tillståndsbeslut vunnit laga kraft eller har
dessförinnan förhållandena ändrats väsentligt, kan koncessionsnämnden
föreskriva nya eller strängare villkor för verksamheten efter vad som är
skäligt.

Om särskilda skäl föreligger, kan nämnden efter utgången av tid som
anges i första stycket även ompröva tillstånd att utsläppa avloppsvatten i
visst vattenområde.

25 §.

Uppkommer genom miljöfarlig verksamhet betydande olägenhet som
icke förutsågs när tillstånd lämnades, kan koncessionsnämnden meddela
föreskrift som är ägnad att förebygga eller minska olägenheten för framtiden.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

26 §.

Fråga som avses i 23—25 § prövas efter framställning av statens naturvårdsverk.

27 §.

Efter ansökan av tillståndshavaren kan koncessionsnämnden upphäva
eller mildra villkor i tillståndsbeslut, om det är uppenbart att villkoret ej
längre behövs eller är strängare än nödvändigt eller om ändringen påkallas
av omständighet som icke förutsågs när tillståndet meddelades.

28 §.

Har Konungen fastställt villkor för tillstånd, får koncessionsnämnden
vid tillämpning av 24, 25 eller 27 § icke avvika väsentligt från villkoret
utan att Konungen medgivit det.

29 §.

Tillstånd förfaller, om den med tillståndet avsedda verksamheten ej
satts i gång inom tid som föreskrivits med stöd av 18 § andra stycket.

Visas giltigt skäl för dröjsmål eller skulle synnerligt men uppstå genom
att tillståndet förfaller, kan koncessionsnämnden förlänga tiden med
högst tio år, om ansökan därom göres innan den föreskrivna tiden går ut.

Ersättning m.m.

30 §.

Den som orsakar olägenhet genom miljöfarlig verksamhet skall utge
ersättning härför. Har olägenheten ej orsakats genom försumlighet, skall
dock ersättning utgå endast om olägenheten är av någon betydelse och
bara i den mån den ej skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena i
orten eller till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden.

Om ej annat följer av vad nedan sägs, skall ersättningen bestämmas enligt
allmänna skadeståndsregler.

31 §.

Kan i fråga om skada eller olägenhet som drabbar egendom ersättningens
belopp lämpligen uppskattas på förhand, skall ersättning bestämmas
för framtida skada, om part begär det.

Om det finns skälig anledning, kan ersättning för framtida skada på
egendom bestämmas att utgå med visst årligt belopp. Ersättning som bestämts
på sådant sätt kan jämkas efter vad som är skäligt, om ändrade
förhållanden påkallar det.

32 §.

Medför miljöfarlig verksamhet att fastighet eller del av fastighet blir
onyttig för ägaren eller att synnerligt men uppkommer vid begagnandet,
skall fastigheten eller fastighetsdelen lösas, om ägaren begär det.

33 §.

Fastighetsägare som vill fordra inlösen enligt 32 § skall väcka talan vid
den fastighetsdomstol inom vars område den miljöfarliga verksamheten i
huvudsak utövas eller skall utövas.

I fråga om inlösen gäller lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expro -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

priation i tillämpliga delar. Ogillas yrkande om inlösen, tillämpas dock
allmänna regler om rättegångskostnad.

34 §.

Den som vill framställa ersättningsanspråk eller annat enskilt anspråk
på grund av miljöfarlig verksamhet skall väcka talan vid fastighetsdomstol
som anges i 33 §. Även den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig
verksamhet kan påkalla prövning av ersättningsfråga på sätt som nu
sagts. Han skall därvid ange de ersättningsbelopp som han erbjuder.

35 §.

Ersättning som fastställts att utgå på en gång för framtida skada på fastighet
och som tillkommer ägaren av fastigheten eller innehavare av tomträtt
i denna skall nedsättas hos länsstyrelsen, om fastigheten eller tomträtten
besväras av sökt eller beviljad inteckning för fordran eller fastigheten
kan på grund av 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta för
ogulden köpeskilling. Nedsättning behöver dock ej ske om skadan eller
intrånget är väsentligen utan betydelse för fordringshavarens säkerhet.

I samband med att fastighetsdomstolen bestämmer ersättning skall domstolen
ange i vad mån nedsättning skall ske.

Nedsatt belopp skall av länsstyrelsen genast insättas i bankinrättning
för att där innestå mot ränta. Om fördelning och utbetalande av nedsatt belopp
jämte ränta samt om verkan därav gäller i tillämpliga delar vad som
är föreskrivet för det fall att nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtes genom
expropriation.

Om innehavare av fordran som avses i första stycket lider förlust därigenom
att ersättning blivit för lågt beräknad och ersättningen till följd av
överenskommelse mellan den ersättningsskyldige och den ersättningsberättigade
eller av annan anledning ej blivit prövad av domstol, har fordringshavaren
rätt att av den ersättningsskyldige få gottgörelse för förlusten
mot avskrivning på fordringshandlingen. Talan om sådan gottgörelse skall
väckas vid fastighetsdomstol som anges i 33 §.

36 §.

Väcker någon talan vid fastighetsdomstol om förbud mot miljöfarlig
verksamhet eller om åläggande för den som utövar eller ämnar utöva sådan
verksamhet att vidtaga försiktighetsmått och är fråga om tillstånd till
verksamheten enligt denna lag under prövning eller kommer den under
prövning innan fastighetsdomstolen avgjort målet, skall domstolen förklara
målet vilande till dess frågan avgjorts.

37 §.

I mål enligt 34 § andra punkten äger bestämmelserna om kostnad i expropriationsmål
motsvarande tillämpning.

Ogillas talan som avses i 36 § på den grund att svaranden efter talans
väckande sökt och erhållit tillstånd enligt denna lag, skall domstolen efter
omständigheterna förordna att vardera parten skall själv bära sin rättegångskostnad
eller att full eller jämkad ersättning skall tilläggas endera.

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 3 avd. N''r 37

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

Tillsyn

38 §.

Till skydd mot miljöfarlig verksamhet som kan medföra fara för allmänna
intressen skall tillsyn utövas av statens naturvårdsverk och länsstyrelserna.

Naturvårdsverket har den centrala tillsynen, samordnar länsstyrelsernas
tillsynsverksamhet och lämnar vid behov bistånd i denna verksamhet. Länsstyrelsen
utövar fortlöpande tillsyn inom länet.

Tillsynsmyndigheterna skall samarbeta med varandra samt med sådana
statliga och kommunala organ som har att utöva tillsyn i särskilda hänseenden
eller som eljest fullgör uppgifter av betydelse för tillsynsverksamheten.

39 §.

Finner tillsynsmyndighet att olägenhet av betydelse från allmän synpunkt
uppkommer eller kan uppkomma genom miljöfarlig verksamhet, kan myndigheten
meddela råd och anvisningar om lämplig åtgärd för att motverka
olägenheten.

40 §.

Om tillstånd icke givits enligt denna lag, kan länsstyrelsen meddela föreläggande
om sådant försiktighetsmått eller förbud som är uppenbart behövligt
för att lagens bestämmelser skall efterlevas. I brådskande fall eller
när särskilt skäl eljest föreligger får föreläggandet ges omedelbart och i
annat fall först sedan det visat sig att rättelse ej kan vinnas genom råd och
anvisningar.

Tillståndsbeslut enligt denna lag hindrar icke länsstyrelsen från att meddela
sådan brådskande föreskrift som är nödvändig till följd av särskilda
omständigheter.

Om tillståndshavare åsidosätter villkor som angivits i tillståndsbeslutet,
kan länsstyrelsen förordna om rättelse på hans bekostnad eller förelägga
honom att själv vidtaga rättelse.

I beslut om föreläggande enligt denna paragraf kan länsstyrelsen utsätta
vite.

41 §.

Har tillstånd enligt denna lag icke meddelats, äger koncessionsnämnden
på hemställan av statens naturvårdsverk besluta om förbud mot miljöfarlig
verksamhet, som ej är tillåtlig enligt denna lag, eller meddela föreskrift om
försiktighetsmått. Vid prövningen äger 14 och 16 §§ motsvarande tillämpning.

42 §.

För att utöva tillsyn enligt denna lag har tillsynsmyndighet rätt att vinna
tillträde till fabrik eller annan anläggning, vare sig den är i bruk eller ej,
samt att företaga undersökning inom anläggningen eller område som hör
till denna.

Behövs undersökning på annan plats, har myndigheten rätt att vinna tillträde
dit för att utföra undersökningen. Detta gäller dock ej hus, tomt eller
trädgård.

43 §.

Kan verksamheten vid en anläggning befaras vara miljöfarlig, är innehavaren
skyldig att på begäran lämna tillsynsmyndighet behövliga upplysningar
om anläggningen.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

44 §.

Den som tagit befattning med tillsyn enligt denna lag får ej obehörigen
yppa yrkeshemlighet som därigenom blivit känd för honom eller driftanordning,
affärsförhållande eller förhållande av betydelse för landets försvar
varom han sålunda fått kännedom.

Ansvar, handräckning och besvär m. m.

45 §.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. bryter mot förbud som meddelats med stöd av 8, 23 eller 41 §,

2. underlåter att iakttaga föreskrift som Konungen meddelat enligt 10 §
första stycket utan att undantag har medgivits med stöd av 10 § andra
stycket eller 17 § andra stycket,

3. åsidosätter villkor eller föreskrift som meddelats med stöd av 10 §
andra stycket eller 17 §, 18 § första stycket, 19—21, 24, 25, 27 eller 41 §, så
att allmän eller enskild rätt kan kränkas, eller

4. bryter mot 44 §,

dömes till böter eller fängelse i högst ett år.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att fullgöra vad som
åligger honom enligt 43 §, dömes till böter.

46 §.

Avser brott mot 44 § annat än förhållande av betydelse för landets försvar,
får brottet åtalas av åklagare endast efter angivelse av målsägande.

47 §.

Har någon begått gärning som avses i 45 § första stycket 1—3, kan överexekutor
meddela handräckning för att åstadkomma rättelse. I fråga om sådan
handräckning gäller samma regler som för handräckning enligt 191 §
utsökningslagen.

Berörs allmänna intressen, får ansökan om handräckning göras av statens
naturvårdsverk eller annan myndighet som ärendet angår.

Efterkommes ej föreläggande enligt 40 § första eller andra stycket, skall
utmätningsmannen på anmodan av länsstyrelsen ombesörja att åtgärd vidtages.

Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning som behövs för
utövande av tillsyn enligt denna lag.

48 §.

När koncessionsnämnden eller länsstyrelsen meddelar beslut i fråga om
tillstånd enligt denna lag skall senast samma dag underrättelse om tiden
för beslutets meddelande införas i en eller flera av ortens tidningar eller,
om så lämpligen kan ske, avsändas till parterna. Vad nu sagts gäller även
beslut av koncessionsnämnden i fråga som avses i 41 § och beslut av länsstyrelsen
i fråga som avses i 40 §.

Talan mot beslut som avses i första stycket och beslut enligt 14 § sista
stycket andra punkten föres hos Konungen inom fyra veckor från dagen
för beslutet. Statens naturvårdsverk får föra talan mot beslut som avses i
första stycket för att tillvarataga allmänna intressen.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

Mot beslut som meddelas av naturvårdsverket enligt 10 § andra stycket
eller av länsstyrelsen enligt 17 § andra stycket får talan ej föras.

49 §.

Beslut i fråga om tillstånd enligt denna lag, beslut i fråga som avses i
41 § och beslut enligt 14 § sista stycket andra punkten blir gällande när
beslutet vunnit laga kraft. I beslutet kan förordnas att det skall lända till
efterrättelse omedelbart.

Beslut i fråga som avses i 40 § länder till efterrättelse omedelbart, om ej
annorlunda förordnas.

50 §.

Har länsstyrelse med stöd av 40 § första stycket eller har hälsovårdsnämnd
förbjudit miljöfarlig verksamhet eller ålagt den som utövar eller
ämnar utöva sådan verksamhet att vidtaga försiktighetsmått och begär
han tillstånd till verksamheten enligt denna lag, kan koncessionsnämnden,
om sökanden ställer säkerhet för kostnad och skada, bestämma att länsstyrelsens
eller hälsovårdsnämndens beslut ej får verkställas förrän tillståndsfrågan
avgjorts eller koncessionsnämnden föreskriver annat.

51 §.

Vill någon för att utreda verkningarna av miljöfarlig verksamhet som
han utövar eller ämnar utöva företaga mätning eller annat undersökningsarbete
på fast egendom som annan äger eller innehar, kan länsstyrelsen,
om skäl föreligger, föreskriva att tillträde till egendomen skall lämnas
under viss tid. Behöver mätapparat eller liknande instrument utsättas kan
länsstyrelsen även föreskriva förbud vid vite att rubba eller skada instrumentet.

Undersökningsarbetet skall utföras så att minsta skada och intrång vållas.
För skada och intrång skall ersättning utgå. Talan om ersättning väckes
vid fastighetsdomstol som anges i 33 §.

52 §.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969, då lagen den 30 november 1956
(nr 582) om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden skall
upphöra att gälla.

2. Mål som vid lagens ikraftträdande är anhängigt vid allmän domstol
eller vattendomstol och som rör fråga, varom bestämmelse meddelas i
denna lag, handlägges och bedömes enligt äldre bestämmelser.

3. Har före ikraftträdandet förrättningsman förordnats enligt 10 kap.
32 § 4 mom. vattenlagen för att handlägga fråga varom bestämmelse meddelas
i denna lag, skall äldre bestämmelser tillämpas på förrättningen.

4. Har vattendomstol genom laga kraft ägande beslut eller har synemän
i utlåtande varvid skall bero lämnat medgivande att kloakvatten eller industriellt
avloppsvatten utsläppes eller att fast avfall utkastas, utsläppes

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

eller upplägges, anses medgivandet som tillstånd enligt denna lag. Beslut
som i annat fall enligt förut gällande ordning meddelats om åtgärd till
skydd mot miljöfarlig verksamhet äger tillämpning till dess annorlunda
förordnas.

5. Uppkommer i ärende enligt denna lag fråga om åtgärd till skydd mot
miljöfarlig verksamhet som påbörjats före lagens ikraftträdande och efter
ikraftträdandet fortsatt utan att medföra ökad eller ny olägenhet, kan koncessionsnämnden
medge det anstånd med åtgärdens genomförande som är
oundgängligen nödvändigt.

6. Bestämmelsen i 32 § äger ej tillämpning i fråga om miljöfarlig verksamhet,
som börjat före lagens ikraftträdande och som efter ikraftträdandet
fortsatt utan att medföra väsentligt ökat men.

7. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till lagrum, som
ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall i stället den bestämmelsen
tillämpas.

2) Förslag
till
Lag

om ändring i vattenlagen

Härigenom förordnas, dels att 10 kap. 51 § vattenlagen1 skall upphöra att
gälla, dels att 2 kap. 35 och 38 §§, 3 kap. 9 §, 8 kap., 9 kap. 1, 47 och 50 §§,
10 kap. 32 § 4 mom. samt 33, 38, 44, 48, 58, 67, 68, 74, 79 och 80 §§, 11 kap.
17 §, 27 § 2 mom. samt 59, 83, 91, 92 och 95 §§ ävensom 13 kap. 8, 11, 12
och 16 §§ vattenlagen skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 KAP.

35 §.

I vatten--— —----nödgats utgiva.

Vad sålunda--------

Om förebyggande av förorening i
vattendrag, sjö eller annat vattenområde
meddelas, utöver vad i 14 §
sägs, bestämmelser i 8 kap..

däri nedsköljas.

Om förebyggande av förorening i
vattendrag, sjö eller annat vattenområde
meddelas, utöver vad i 14 §
sägs, bestämmelser i 8 kap. och i
miljöskyddslagen den
(nr ).

1 Senaste lydelse av 2 kap. 35 §, 3 kap. 9 §, 8 kap. 3—13, 15, 16, 18—21, 24—27, 30, 31,
35, 39—48, 50, 52 och 53 §§, 9 kap. 1, 47 och 50 §§ samt 10 kap. 32, 48, 51, 58 och 80 §§ se
1941:614, av 2 kap. 38 §, 8 kap. 23, 28 och 29 §§, 11 kap. 83 § samt 13 kap. 8, 11 och 12 §§ se
1964:110, av 8 kap. 1, 14, 17, 22, 33, 36 och 54 §§ se 1955:315, av 8 kap. 2 § se 1956:87, av
8 kap. 32, 34, 37 och 38 §§ se 1956:581, av 8 kap. 49 § se 1952:235, av 8 kap. 51 §, 10 kap.
38 och 79 §§ samt 11 kap. 91 § se 1961:548, av 8 kap. 55 § och 11 kap. 17 § se 1968:51, av 10.
kap. 33 § se 1945:343, av 10 kap. 44, 68 och 74 §§ samt 11 kap. 59 § se 1967:370, av 10 kap.
67 § se 1952:239, av 11 kap. 27 § se 1948:479, av 11 kap. 92 och 95 §| se 1960:304, av 13kap.
16 § se 1920:459.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

(Nuvarande lydelse)

Där arbete, som ovan sägs, avser
huvudsakligen anläggande av grundvattentäkt
eller utförande av vattenreglering
eller inrättande, utvidgande
eller förbättrande av allmän
farled eller av allmän flottled, torrläggning
av mark eller avledande
av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten,
skola stadgandena i 2—
37 §§ av förevarande kap. äga tilllämpning
endast, såvitt sådant finnes
för varje fall i 42—61 §§ av
detta kap. eller i 3, 5, 6, 7 eller 8
kap. föreskrivet.

Är fråga---------för

(Föreslagen lydelse)

§•

Där arbete, som ovan sägs, avser
huvudsakligen anläggande av grundvattentäkt
eller utförande av vattenreglering
eller inrättande, utvidgande
eller förbättrande av allmän
farled eller av allmän flottled, torrläggning
av mark eller avledande
av avloppsvatten, skola stadgandena
i 2—37 §§ av förevarande kap. äga
tillämpning endast, såvitt sådant
finnes för varje fall i 42—61 §§ av
detta kap. eller i 3, 5, 6, 7 eller 8
kap. föreskrivet.

3 KAP.
9 §■

Visas, efter det vattenreglering,
som i 1 § sägs, blivit utförd, att
densamma länder till stadigvarande
nytta för allmän hamn eller annan
allmän farled eller för anläggning,
varigenom kloakvatten eller industriellt
avloppsvatten avledes, må
ägaren av farleden eller anläggningen,
där den vunna nyttan kan uppskattas
till visst penningbelopp, på
talan av deltagarna förpliktas att antingen
på en gång eller med fördelning
på visst antal år erlägga högst
så stor del av nämnda belopp, som
svarar mot förhållandet mellan å
ena sidan företagets anläggningskostnad
och å den andra den beräknade
båtnaden därav i sådant hänseende,
som i 3 § avses. Å oguldet
kapitalbelopp skall gäldas ränta efter
den räntefot, som finnes skälig. För
bidrag, som nu nämnts, förvärvas
ej delaktighet i företaget, och vare
förty bidragsgivaren ej skyldig att
taga del i framtida kostnad för detta.

Vad sålunda------— —

Anslag, som--------—

Visas, efter det vattenreglering,
som i 1 § sägs, blivit utförd, att
densamma länder till stadigvarande
nytta för allmän hamn eller annan
allmän farled eller för anläggning,
varigenom avloppsvatten avledes, må
ägaren av farleden eller anläggningen,
där den vunna nyttan kan uppskattas
till visst penningbelopp, på
talan av deltagarna förpliktas att antingen
på en gång eller med fördelning
på visst antal år erlägga högst
så stor del av nämnda belopp, som
svarar mot förhållandet mellan å ena
sidan företagets anläggningskostnad
och å den andra den beräknade båtnaden
därav i sådant hänseende, som
i 3 § avses. Å oguldet kapitalbelopp
skall gäldas ränta efter den räntefot,
som finnes skälig. För bidrag, som
nu nämnts, förvärvas ej delaktighet
i företaget, och vare förty bidragsgivaren
ej skyldig att taga del i framtida
kostnad för detta.

flottleds anläggningskostnad.

givit anslaget.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

8 KAP.1

Om avloppsföretag m. m.

Inledande bestämmelser

1 §•

För avledande av avloppsvatten från mark, byggnad eller anläggning skall
gälla vad i detta kap. sägs.

Med avloppsvatten avses

1. spillvatten eller annan flytande orenlighet,

2. vatten som använts för kylning vid driften av fabrik eller annan inrättning,

3. vatten som avledes för sådan torrläggning av mark inom stadsplan
eller byggnadsplan som ej sker för viss eller vissa fastigheters räkning,

4. vatten som avledes för torrläggning av begravningsplats.

2 §•

Bestämmelserna i detta kap. om avledande av avloppsvatten gälla i tilllämpliga
delar också i fråga om utkastande, utsläppande eller uppläggande
av fast ämne från mark, byggnad eller anläggning så, att vattendrag, sjö eller
annat vattenområde kan förorenas av ämnet.

3 §•

Om skyldighet att vidtaga åtgärder för att motverka vattenförorening finnas
bestämmelser i miljöskyddslagen.

4 §•

Utöver bestämmelserna i detta kap. gäller vad som föreskrives i hälsovårdsstadgan
den 19 december 1958 (nr 663) eller eljest från hälsovårdssynpunkt.
Beträffande avledande av avloppsvatten genom allmän vatten- och
avloppsanläggning gälla dessutom särskilda bestämmelser.

Med samhälle avses i detta kap. verksamhetsområdet för allmän vatlenoch
avloppsanläggning. Såvitt angår utövandet av rättigheter och fullgörandet
av skyldigheter som föreskrivas beträffande samhälle avses med samhälle
huvudmannen för sådan anläggning.

Avloppsledning

5 §•

Avloppsledning skall göras täckt, om ej öppen ledning kan tillåtas med
hänsyn till särskilda förhållanden.

I övrigt skall avloppsledning inrättas så, att ändamålet kan vinnas med
minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad.

6 §•

Fordras för avledande av avloppsvatten att ledning dragés fram över annans
fastighet, är fastighetens ägare skyldig att tåla intrånget mot ersättning
enligt 9 kap.

1 Beträffande 8 kap. anges endast föreslagen lydelse.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

7 §•

Fordras för avledande av avloppsvatten att avlopp anordnas genom väg
eller genom järnvägs eller spårvägs banvall eller stationsområde eller att befintligt
sådant avlopp utvidgas eller fördjupas, skall arbetet bekostas av anläggaren
och ombesörjas av vägens, järnvägens eller spårvägens ägare, om
ej ägaren hellre vill överlämna arbetet åt anläggaren.

Vad som nu sagts om ägare av väg avser i fråga om allmän väg väghållaren.

8 §.

Skall allmän väg eller därtill börande bro eller trumma byggas eller ändras
och fordrar, innan arbetet börjar, någon som behöver eller kan behöva
avlopp genom vägen för att avleda avloppsvatten att avlopp anordnas enligt
av honom framlagd plan som upprättats av sakkunnig, skall väghållaren
utföra arbetet enligt planen om det kan ske utan men för väganläggningens
brukbarhet och framtida bestånd. Väghållaren har rätt till ersättning med
det belopp varmed väganläggningen och dess underhåll fördyras. Om väghållaren
underlåter att utföra arbetet och avlopp sedermera begäres, får större
kostnad än nyss angivits ej åläggas den som behöver avloppet.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på järnväg och spårväg med
särskild banvall samt bro och trumma som hör till järnvägen eller spårvägen.

9 §•

I den mån detta kap. ej innehåller särskilda föreskrifter gälla bestämmelserna
i 7 kap. 5, 12 och 16—19 §§ om upptagande av dike i tillämpliga delar
också i fråga om avloppsledning.

10 §.

Avloppsledning skall behörigen underhållas av ägaren, om någons rätt
kan vara beroende av det.

11 §•

Kan avloppsledning som skall byggas för ett samhälle lämpligen inrättas
för att avleda också annat samhälles avloppsvatten, skall ledningen byggas
så, om sistnämnda samhälle fordrar det.

Om avloppsledning som ett samhälle vill anlägga kan med väsentlig fördel
användas för att avleda avloppsvatten också från annat samhälle som behöver
avloppsledning, är sistnämnda samhälle skyldigt att taga del i ledningens
anläggande, om ej särskilda omständigheter föranleda att frågan om
dess deltagande i företaget skäligen bör anstå.

12 §.

Anläggningskostnaden för ledning som avses i 11 § skall, i den mån ledningen
är gemensam för två eller flera samhällen, fördelas mellan samhällena
med hänsyn till mängden och beskaffenheten av det avloppsvatten som
skall avledas från varje samhälle. Inget samhälle är dock skyldigt att sammanlagt
vidkännas större kostnad för att avleda sitt avloppsvatten än om
samhället anlagt särskild ledning eller att bidraga med större belopp än
som kan anses rimligt med hänsyn till samhällets nytta av företaget.

Har ett samhälle förskjutit medel på sätt och för ändamål som anges i 8 §,
har samhället rätt till ersättning för denna utgift jämte skälig ränta. Ersätt -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969 17

ning skall dock utgå med högst det belopp till vilket nyttan av utgiften kan
uppskattas.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om kostnaden för den
gemensamma ledningens skötsel och underhåll.

13 §.

Vill samhälle leda avloppsvatten till avloppsledning som redan anlagts
för annat samhälles räkning, får det ej vägras, om ej väsentlig olägenhet
uppkommer och avledning kan ändamålsenligt beredas på annat sätt.

Har ett samhälle inrättat avloppsledning så, att den kan med väsentlig
fördel användas för att avleda avloppsvatten också från annat samhälle, är
sistnämnda samhälle skyldigt att ingå i företaget, när samhället behöver avloppsledning,
om ej särskilda omständigheter föranleda att frågan om dess
deltagande i företaget skäligen bör anstå.

14 §.

Om fördelning av kostnaderna för gemensam ledning i fall som anges i
13 § gälla bestämmelserna i 12 §. Skyldigheten att deltaga i anläggningskostnaden
skall fastställas med hänsyn till ledningens värde i befintligt
skick. Om ledningen måste utvidgas eller på annat sätt ändras, är det samhälle
som berättigats eller förpliktats att ingå i företaget ej skyldigt att
taga del i redan nedlagd kostnad som blir onyttig genom ändringen.

15 §.

Om avloppsledning som är gemensam för två eller flera samhällen behöver
byggas om, äga bestämmelserna här ovan om ny ledning motsvarande
tillämpning.

Sker ombyggnaden på yrkande av ett samhälle och behövs den ej för det
eller de andra samhällenas räkning, är samhälle som sist angivits ej skyldigt
att bidraga till ombyggnaden i vidare mån än samhällets utgifter för
ledningens skötsel och underhåll beräknas bli mindre för framtiden. Ökas
kostnaden för ledningens skötsel och underhåll genom ombyggnaden, är
sistnämnda samhälle ej skyldigt att taga del i sådan ökning.

16 §.

Vad som föreskrives i 11—15 §§ i fråga om två eller flera samhällen äger
motsvarande tillämpning med avseende på två eller flera fastigheter, med de
avvikelser som föranledas av 17 och 18 §§.

Första stycket gäller också i fråga om samhälle och en eller flera fastigheter
som äro belägna utom samhället.

17 §.

Äro ett flertal fastigheter delaktiga i samma avloppsledning kunna, i den
mån ej ledningens längd eller arten av förefintlig bebyggelse eller eljest särskilt
förhållande föranleder annat, fastigheterna förklaras skyldiga att deltaga
i kostnaden för hela ledningen, trots att avloppsvatten från dem tillföres
ledningen på skilda ställen.

18 §.

Sådan ägare av fastighet som ej är sökande till företaget och ej heller
förenat sig med sökanden om företaget eller fört talan som föranlett större
anläggning än sökanden yrkat, kan berättigas att betala på honom belöpande

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

bidrag till anläggningskostnaden med fördelning på visst antal år efter vad
som prövas skäligt i varje fall. På oguldet kapitalbelopp skall ränta beräknas
efter den räntefot som finnes skälig.

19 §.

Bestämmelserna i 5—18 §§ äga ej tillämpning i fråga om avledande inom
samhälle av avloppsvatten från byggnader, tomter, gator eller andra platser
i samhället.

Ledning för såväl avledande av avloppsvatten som torrläggning av mark

20 §.

Vill någon leda avloppsvatten till ledning som skall byggas eller är anlagd
för torrläggning av mark, gälla 11 § första stycket och 13 § första
stycket.

Om ledning som skall byggas eller är anlagd för torrläggning av mark kan
med väsentlig fördel användas också för att avleda avloppsvatten från samhälle
eller fastighet som behöver ledning för sådant ändamål, gälla bestämmelserna
i 11 § andra stycket och 13 § andra stycket om skyldighet att ingå
i avloppsledningsföretag.

I fråga om fördelning av kostnaderna för ledning som avses i första eller
andra stycket mellan torrläggningsföretaget, å ena, samt den som berättigats
eller förpliktats att ingå i företaget med hänsyn till möjligheten att använda
ledningen också för att avleda avloppsvatten, å andra sidan, äga 12, 14 och
15 §§ motsvarande tillämpning. Beträffande anstånd med betalning av bidrag
till anläggningskostnaden gäller 18 §.

21 §.

Ägare av mark varifrån vattnet har naturligt fall åt det håll där avloppsledning
skall byggas eller är anlagd har rätt att för markens torrläggning
leda vattnet till ledningen under de förutsättningar och villkor i övrigt
som ovan föreskrivas i fråga om inledande av avloppsvatten i avloppsledning.

Om avloppsledning är till väsentlig nytta för marks torrläggning, är ägare
av mark som har båtnad av företaget skyldig att taga del i detta efter vad
som prövas skäligt. Han är dock ej skyldig att vidkännas större bidrag till
kostnaden för företaget eller att betala på honom belöpande bidrag på andra
villkor än om företaget avsett endast torrläggning av mark.

22 §.

Vid bedömande om ledning får användas för såväl avledande av avloppsvatten
som torrläggning av mark skall iakttagas att behövlig rening av avloppsvattnet
ej får hindras eller väsentligt försvåras.

Om det lämpligen kan ske, bör avloppsvattnet underkastas behövlig rening
innan det tillföres ledningen.

23 §.

Om två eller flera fastigheter på grund av båtnad genom torrläggning av
mark äro delaktiga i företag som anges i 20 eller 21 §, skall den del av kostnaden
för företaget, som åvilar fastigheterna på grund av denna båtnad,
fördelas mellan dem efter vad som föreskrives i 7 kap. om dikningssamfällighet.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

24 §.

Bestämmelserna i 20—23 §§ äga ej tillämpning på ledning inom stadsplan
eller byggnadsplan för torrläggning av mark inom det planlagda området
eller för avledande av avloppsvatten från byggnader, tomter, gator eller
andra platser inom detta område. Bestämmelsen i 21 § första stycket gäller
dock också ledning som nu angivits.

Vissa åtgärder för att motverka vattenförorening

25 §.

Fordras för renande av avloppsvatten innan det släppes ut i vattendrag,
sjö eller annat vattenområde att anläggning utföres på annans fastighet, är
fastighetens ägare skyldig att tåla intrånget mot ersättning enligt 9 kap.
Tomtplats, trädgård eller park får dock ej tagas i anspråk för ändamål
som nu avses, om det kan undvikas utan synnerlig olägenhet.

26 §.

Bestämmelserna i 5 och 10—18 §§ om avloppsledning gälla i tillämpliga
delar också i fråga om åtgärd för att motverka förorening genom avloppsvatten,
innan det släppes ut i vattendrag, sjö eller annat vattenområde.

27 §.

Fordras för att motverka förorening genom avloppsvatten att nya eller
ändrade bestämmelser meddelas om vattenhushållningen vid byggnad i vatten
eller att sådan byggnad rives ut eller ändras eller att eljest särskild åtgärd
vidtages i vatten, äro bestämmelserna i 2 kap. om byggande i vatten
tillämpliga. Bestämmelserna i 2 kap. 3 § första stycket hindra dock ej åtgärd
som nu angivits.

28 §.

Om åtgärd som anges i 27 § är behövlig till följd av att avloppsvatten avledes
från två eller flera samhällen, är varje samhälle skyldigt att taga del
i företaget efter vad som prövas skäligt.

29 §.

Om två eller flera samhällen avleda avloppsvatten till samma vattenområde
och något av dem har vidtagit åtgärder för att rena sitt avloppsvatten,
kan samhälle som fortfarande förorenar vattenområdet förpliktas att, till
dess samhället vidtager motsvarande åtgärder för att rena sitt avloppsvatten,
årligen utgiva skäligt bidrag till kostnaden för förstnämnda åtgärder.

30 §.

Bestämmelserna i 28 och 29 §§ om två eller flera samhällen äga motsvarande
tillämpning med avseende på två eller flera fastigheter samt beträffande
samhälle och en eller flera fastigheter som äro belägna utom samhället.

31 §.

Om avloppsvatten från fabrik eller inrättning inom samhället icke avledes
genom samhällets avloppsledning, behandlas fabriken eller inrättningen
vid tillämpning av 25—30 §§ som om den vore belägen utom samhället.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

Ny ägares ansvarighet
32 §.

Har fastighet, som förklarats delaktig i företag eller som eljest ålagts
bidragsskyldighet enligt detta kap., övergått till ny ägare, är också denne
skyldig att svara för den kostnad som efter vad ovan sagts belöper på fastigheten.
Har föregående ägares skyldighet att betala kostnaden fastställts
genom dom eller på annat sätt eller har sådan skyldighet, om fastigheten
är delaktig på grund av båtnad genom marks torrläggning, åvilat fastigheten
oavsett om båtnaden tagits i bruk, skall dock ny ägare ej svara för
bidrag som förfallit till betalning mer än ett år innan han blev ägare till
fastigheten eller, om han inropat fastigheten på exekutiv auktion, för bidrag
som förfallit till betalning före försäljningsdagen.

Om föregående ägare försummat att verkställa arbete som ålagts honom
för utförande av eller underhåll av företag, är nye ägaren skyldig att fullgöra
vad som blivit eftersatt.

Prövning och beslut

33 §.

Vill någon begagna sig av rättighet som anges i 6, 7 eller 25 § eller erhålla
prövning av fråga om delaktighet i företag eller bidragsskyldighet som avses
i detta kap., kan han ingiva ansökan därom till vattendomstolen. Målet
prövas i den ordning som föreskrives för ansökningsmål i 11 kap. Om
det är lämpligt, kan dock vattenrättsdomaren eller vattendomstolen förordna
att målet skall behandlas vid syneförrättning som avses i 10 kap.
32 §. Om mål som avser både avledande av avloppsvatten och torrläggning
av mark hänvisas till syneförrättning, bör till ledning vid förordnande av
förrättningsman om möjligt anges vilket ändamål som bör anses vara
företagets huvudsakliga.

Ansökan som avses i första stycket kan också inges till Konungens befallningshavande.
Målet behandlas i sådant fall alltid vid syneförrättning
som avses i 10 kap. 32 §.

34 §.

Har vattendomstol eller synemän lämnat medgivande till företag enligt
detta kap. och har vattendomstolens beslut vunnit laga kraft eller skall vid
synemännens utlåtande bero, gäller beslutet eller utlåtandet mot envar
med de inskränkningar som följa av bestämmelserna i 35—37 §§ samt av
vad som föreskrives i 9 kap., 10 kap. 77 och 78 §§ samt 11 kap. 69 § om ny
prövning i vissa fall. Angående begränsad rättsverkan i visst fall av vattendomstols
beslut meddelas föreskrift ill kap. 61 § andra stycket.

Beträffande verkan av vattendomstols beslut i fall som enligt 27 § skall
bedömas enligt 2 kap. gäller vad som föreskrives i sistnämnda kap.

35 §.

Om skada eller intrång orsakas av företag som utföres med stöd av beslut
eller utlåtande enligt 34 § och skadan eller intrånget icke förutsetts
när beslutet eller utlåtandet meddelades, kan den skadelidande yrka ersättning
enligt 9 kap. utan hinder av bestämmelserna i 34 §. För att anspråket
skall kunna upptagas till prövning skall det anmälas hos vatten -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

domstolen inom fem år eller den längre tid, högst tolv år, som kan ha
föreskrivits i beslutet eller utlåtandet. Tiden räknas från utgången av den
tid för företagets slutförande som bestämts i beslutet eller utlåtandet eller
som fastställts senare med anledning av begäran om anstånd.

Är skada eller intrång som avses i första stycket av betydenhet, kan den
skadelidande föra talan om att på företagets bekostnad sådana åtgärder
skola vidtagas som äro ägnade att förebygga eller i största möjliga mån
minska skadan eller intrånget för framtiden utan att förnärma tredje mans
rätt eller medföra väsentlig olägenhet för företaget. Talan skall föras inom
tid som gäller för anmälan av anspråk enligt första stycket.

36 §.

Har företag som avses i detta kap. icke slutförts inom tid som föreskrivits
enligt 10 kap. 62 § eller 11 kap. 63 §, förfaller beslutet eller utlåtandet
rörande företaget. Om giltigt skäl för dröjsmål visas eller synnerligt men
skulle uppstå genom att företaget inställes, kan vattendomstolen bevilja
anstånd på högst tio år med företagets slutförande, under förutsättning
att ansökan därom har gjorts före utgången av den föreskrivna tiden.

Meddelas ej anstånd, kan deltagare i företaget begära vattendomstolens
prövning huruvida den kostnad som nedlagts på företaget skall betalas endast
av sökanden och dem som förenat sig med honom eller om och i vilken
mån också övriga deltagare skola taga del i kostnaden med hänsyn till den
nytta de vunnit.

37 §.

Om visst arbete som föreskrivits i beslut eller utlåtande rörande företag
enligt detta kap. finnes vara obehövligt, när företaget utföres, eller om de
bestämmelser som meddelats om företagets utförande behöva jämkas till
följd av oförutsedd arbetssvårighet eller av annan sådan orsak, kan vattendomstolen
på ansökan av deltagare i företaget göra sådan jämkning och
i övrigt göra den ändring i bestämmelserna om företaget som jämkningen
kan föranleda.

Har bestämmelse meddelats om skötsel eller underhåll av gemensam
anläggning som avses i detta kap. eller kostnaden därför eller om bidragsskyldighet
som avses i 28 och 29 §§ och inträffar väsentlig ändring i något
förhållande som lagts till grund för bestämmelsen, äger första stycket motsvarande
tillämpning.

Handhavande av företag
38 §.

Är företag som avses i detta kap. gemensamt för två eller flera samhällen,
skall det samhälle som är bäst lämpat åläggas att handhava företagets angelägenheter
mot ersättning för den del av företagets utgifter som skall
åvila den eller de övriga deltagarna. Om det är lämpligt, kan företaget uppdelas
så, att dess angelägenheter handhavas av ett samhälle i visst hänseende
och av annat samhälle i annat hänseende.

Är företag gemensamt för samhälle och en eller flera fastigheter, skall
samhället handhava företagets angelägenheter, om ej särskilda förhållanden
föranleda annat. Skall ej samhället handhava företagets angelägenheter,
gälla bestämmelserna i 39—44 §§ om företag som är gemensamt för två eller
flera fastigheter.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969
39 §.

I fråga om företag som är gemensamt för två fastigheter äger 38 § första
stycket motsvarande tillämpning.

40 §.

Är företag gemensamt för flera än två fastigheter, skall styrelse med en
eller flera ledamöter utses att handhava företagets angelägenheter.

Det står deltagarna fritt att antaga stadgar om handhavande av företagets
angelägenheter. Sådana stadgar gälla dock endast om Konungens befallningshavande
granskat och fastställt dem. I fråga om stadgar för företag
som avses i detta kap. gäller i övrigt 3 kap. 13 §.

41 §.

Innan styrelseval anmälts hos Konungens befallningshavande får ej i fall
som avses i 40 § arbete utföras på annans mark eller åtgärd eljest vidtagas
till förfång för annan. Vad som sagts nu gäller dock ej arbete som tillåtits
med stöd av 11 kap. 66 § 1 mom. och ej heller om syssloman enligt 45 §
förordnats att handhava företagets angelägenheter.

Ändras styrelsens sammansättning, skall styrelsen ofördröj ligen anmäla
detta till Konungens befallningshavande.

Har anmälan gjorts enligt första eller andra stycket, skall underrättelse
därom införas i länskungörelserna på deltagarnas bekostnad.

42 §.

Bestämmelserna i 3 kap. 15 och 17—21 §§ äga motsvarande tillämpning
i fråga om företag som avses i 40 § i detta kap. Förordnande som anges i
3 kap. 17 § skall dock införas i länskungörelserna. Om icke i fastställda
stadgar viss ort bestämts som styrelsens säte, skall talan som avses i 3 kap.
20 § väckas hos den allmänna underrätt inom vars domkrets anläggningen
eller största delen av anläggningen är belägen.

43 §.

Rätten att handhava de angelägenheter som äro förenade med företag som
avses i 40 § utövas på sammanträde. Varje deltagare i företaget har rösträtt
efter det andelstal som bestämmer hans skyldighet att taga del i företaget.
Gälla olika andelstal i fråga om anläggningskostnad samt skötsel och underhåll
skall det andelstal som gäller skötsel och underhåll tillämpas, om det
ej är fråga endast om åtgärd som hör till företagets utförande.

Om ej annat bestämts i särskilda stadgar, skall kallelse till sammanträde
antingen delges samtliga deltagare skriftligen minst en vecka före sammanträdet
eller också kungöras i minst en av ortens tidningar senast fjorton
dagar i förväg.

I fråga om sådant sammanträde gäller i övrigt 3 kap. 22 § i tillämpliga
delar.

44 §.

Bestämmelserna i 3 kap. 23—25 §§ om talan mot beslut som fattas vid
sammanträde med deltagarna samt om hållande av sådant sammanträde
äga motsvarande tillämpning i fråga om företag som avses i 40 § i detta
kap. I fall som avses i 42 § skall dock talan väckas hos den allmänna underrätt
som anges i sistnämnda lagrum.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

45 §.

Om det finns skäl antaga att viss eller vissa deltagares intressen åsidosättas
i fråga om företag som avses i 38—40 §§ eller att företagets angelägenheter
eljest försummas eller handhavas på mindre lämpligt sätt, kan Konungens
befallningshavande förordna syssloman att handhava företagets angelägenheter
och företräda deltagarna. Konungens befallningshavande kan entlediga
sysslomannen när förhållandena föranleda det.

Underrättelse om förordnande av syssloman skall införas i länskungörelserna
på deltagarnas bekostnad. Sysslomannen har rätt att få arvode av
deltagarna. Arvodet bestämmes av Konungens befallningshavande.

Byggnad eller anläggning på ofri grund
46 §.

Avledes avloppsvatten från byggnad eller anläggning som tillhör annan än
markens ägare och ej är att anse som fast egendom, skall, om förhållandena
föranleda det, vad som föreskrives om fastighetsägare i bestämmelserna om
avledande av avloppsvatten från fastighet gälla ägaren av byggnaden eller
anläggningen. Berättigas denne mot annans bestridande att deltaga i gemensamt
företag, kan som villkor härför föreskrivas att han ställer säkerhet för
den kostnad som belöper på honom.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

9 KAP.

1 §•

Där jämlikt denna lag rätt medgives
någon att tillösa sig samfällt
strömfall med eller utan utrnål eller
att eljest lösa eller taga i anspråk
annan tillhörigt område eller att tillgodogöra
sig vattenmängd eller vattenkraft,
som tillhör annan, eller att
vidtaga åtgärd, varigenom eljest annans
egendom lider skada eller intrång,
varde, såvitt ej i 1, 2, 5, 6 eller
8 kap. annorledes stadgas, honom
ålagt att efter ty nedan sägs gälda
ersättning för egendom, som avstås,
eller för förlust, skada eller intrång,
som förorsakas.

Ersättning skall,

Där jämlikt denna lag rätt medgives
någon att tillösa sig samfällt
strömfall med eller utan utmål eller
att eljest lösa eller taga i anspråk
annan tillhörigt område eller att tillgodogöra
sig vattenmängd eller vattenkraft,
som tillhör annan, eller att
vidtaga åtgärd, varigenom eljest annans
egendom lider skada eller intrång,
varde, såvitt ej i 1, 2, 5 eller
6 kap. annorledes stadgas, honom
ålagt att efter ty nedan sägs gälda
ersättning för egendom, som avstås,

eller för förlust, skada eller intrång,
som förorsakas,
beslut fastställd.

Ersättning i penningar varde bestämd
att utgå på en gång; dock må
skadeersättning till följd av företag
enligt 6 kap. eller till följd av förorening
genom avloppsvatten, varom
förmäles i 8 kap., fastställas att utgå

§•

Ersättning i penningar varde bestämd
att utgå på en gång; dock må
skadeersättning till följd av företag
enligt 6 kap. fastställas att utgå i årlig
avgift, när skälig anledning därtill
förekommer.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

i årlig avgift, när skälig anledning
därtill förekommer.

Kan i — — —------böra angivas.

50 §.

I fråga — —---— —--enligt 9 §.

Beträffande ersättning för skada
eller intrång av förorening genom
avloppsvatten, varom i 8 kap. sägs,
skall förhöjning icke beräknas.

10 KAP.

4 m o m. Till handläggande av syneförrättning
rörande avledande av
kloakvatten eller industriellt avloppsvatten
enligt 8 kap. skall förordnas
person, som på grand av avlagda
kunskapsprov och praktisk erfarenhet
av Konungen förklarats behörig
att hålla dylik förrättning. Är
fråga om företag av mindre omfattning
och enkel beskaffenhet och kan
det ej antagas beröra motstående intresse
av någon betydelse, må dock
förordnande meddelas jämväl annan
i dylika frågor förfaren person, vilken
finnes lämplig.

Beträffande syneförrättning rörande
sådant företag enligt 8 kap., som
avser både avledande av kloakvatten
eller industriellt avloppsvatten och
torrläggning av mark, skall vid förordnande
av förrättningsman företagets
huvudsakliga ändamål vara
avgörande.

Förordnande, som i 32 § sägs, skall
efter ansökan meddelas av Konungens
befallningshavande. I ansökningen
skola så fullständigt som möjligt
uppgivas företagets beskaffenhet,
omfattning och verkningar med angivande
av det vattenområde, som av
företaget kan komma att beröras.
Ansökningen bör tillika innehålla
uppgift å de fastigheter, som företaget
efter ty i 14 kap. 4 § sägs förmenas
angå, samt ägarnas namn och

§•

4 mom. Till handläggande av syneförrättning
rörande avledande av
avloppsvatten enligt 8 kap. skall förordnas
person, som på grund av avlagda
kunskapsprov och praktisk erfarenhet
av Konungen förklarats behörig
att hålla dylik förrättning. Är
fråga om företag av mindre omfattning
och enkel beskaffenhet och kan
det ej antagas beröra motstående intresse
av någon betydelse, må dock
förordnande meddelas jämväl annan
i dylika frågor förfaren person, vilken
finnes lämplig.

Beträffande syneförrättning rörande
sådant företag enligt 8 kap., som
avser både avledande av avloppsvatten
och torrläggning av mark, skall
vid förordnande av förrättningsman
företagets huvudsakliga ändamål
vara avgörande.

§•

Förordnande, som i 32 § sägs, skall
efter ansökan meddelas av Konungens
befallningshavande. I ansökningen
skola så fullständigt som möjligt
uppgivas företagets beskaffenhet,
omfattning och verkningar med angivande
av det vattenområde, som
av företaget kan komma att beröras.
Ansökningen bör tillika innehålla
uppgift å de fastigheter, som företaget
efter ty i 14 kap. 4 § sägs förmenas
angå, samt ägarnas namn och

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 7969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

hemvist ävensom sådana nyttjande- hemvist ävensom sådana nyttjanderättshavares,
vilkas rätt kan vara av rättshavares, vilkas rätt kan vara av
företaget beroende. I fråga om före- företaget beroende.
tag enligt 8 kap. vare dock ej erforderligt
att angiva fastighet, vilken av
företaget beröres allenast genom förorening,
i annat fall än då fråga är
om bestämmande av ersättning där -

för.

Vad i----------denna §.

Beträffande företag,---- Konungens befallningshavande.

38 §.

Efter samråd -------ortens tidningar.

Är företaget---— ----stadgade ordning.

I kungörelse om företag enligt 8
kap. vare ej erforderligt att angiva
fastighet, vilken av företaget beröres
allenast genom förorening, i annat
fall än då fråga är om bestämmande
av ersättning därför.

44 §.

Beträffande företag, som avses i
32 § 4 mom., skall avskrift av ansökningshandlingarna
jämte kungörelsen
utan dröjsmål avsändas till
statens naturvårdsverk och, där fråga
är om avledande av radioaktivt
avloppsvatten, till strålskyddsmyndigheten.

Avskrift av kungörelsen skall tilllika
utan dröjsmål översändas till
Konungens befallningshavande, ortens
hälsovårdsmyndighet, förste
provinsialläkaren i länet samt, om
företaget är av betydelse för byggnadsverksamheten
eller ordnandet
av avlopp inom orten, till byggnadsnämnden
och länsarkitekten. Förste
provinsialläkaren och länsarkitekten
hava att, om anledning därtill förekommer,
hos Konungens befallningshavande
väcka fråga om åtgärd, som
enligt 42 § 1 mom. sista stycket eller
eljest må ankomma på Konungens
befallningshavande.

Beträffande företag, som avses i
32 § 4 mom., skall avskrift av ansökningshandlingarna
jämte kungörelsen
utan dröjsmål avsändas till
statens naturvårdsverk.

Avskrift av kungörelsen skall tillika
utan dröjsmål översändas till
Konungens befallningshavande och
ortens hälsovårdsmyndighet samt,
om företaget är av betydelse för
byggnadsverksamheten eller ordnandet
av avlopp inom orten, till byggnadsnämnden.

48 §.

Vill sökande------är stadgat.

Äro i fråga om företag enligt 3 el- Äro i fråga om företag enligt 3 eller
7 kap. sökandena flera, må utan ler 7 kap. sökandena flera, må utan

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

(Nuvarande lydelse)

samtligas medgivande återkallelse ej
ske, utan så är, att kostnaden av syneinännen
beräknas uppgå till mer
än nio tiondelar av den uppskattade
båtnaden av företaget; dock att härvid
hänsyn icke skall tagas till båtnad,
för vilken enligt 3 kap. 6 § och
7 kap. 29 § bidragsskyldighet till
företaget inträder först då båtnaden
tages i anspråk. I fråga om företag
enligt 8 kap. må, där sökandena äro
flera, utan samtligas medgivande
återkallelse ej ske, med mindre kostnaden
för företaget finnes uppgå till
högre belopp än med hänsyn till nyttan
därav kan anses rimligt eller företaget
på grund av yrkande under
förrättningen blivit väsentligt utvidgat;
dock att vad ovan stadgats i
fråga om 7 kap. skall gälla jämväl
företag, som avser både avledande
av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten
och torrläggning av
mark, såvitt detsamma avser sistnämnda
ändamål.

Sker återkallelse —---- —--

(Föreslagen lydelse)

samtligas medgivande återkallelse ej
ske, utan så är, att kostnaden av synemännen
beräknas uppgå till mer
än nio tiondelar av den uppskattade
båtnaden av företaget; dock att härvid
hänsyn icke skall tagas till båtnad,
för vilken enligt 3 kap. 6 § och
7 kap. 29 § bidragsskyldighet till
företaget inträder först då båtnaden
tages i anspråk. I fråga om företag
enligt 8 kap. må, där sökandena äro
flera, utan samtligas medgivande
återkallelse ej ske, med mindre kostnaden
för företaget finnes uppgå till
högre belopp än med hänsyn till nyttan
därav kan anses rimligt eller företaget
på grund av yrkande under
förrättningen blivit väsentligt utvidgat;
dock att vad ovan stadgats i
fråga om 7 kap. skall gälla jämväl
företag, som avser både avledande
av avloppsvatten och torrläggning av
mark, såvitt detsamma avser sistnämnda
ändamål.

såsom sökande.

58 §.

Vill någon------synemännens påskrift.

Yrkande om utvidgning av företaget
må av förrättningsmannen upptagas
till prövning utan föregående
ansökan, ändå att därmed avses att
syneförrättning för torrläggning av
mark eller för avledande av kloakvatten
eller industriellt avloppsvatten
skall avse båda ändamålen. Yrkandet
varde i fall, som sist sagts,
kungjort på sätt i 38—44 §§ stadgas.

Yrkande om utvidgning av företaget
må av förrättningsmannen upptagas
till prövning utan föregående
ansökan, ändå att därmed avses att
syneförrättning för torrläggning av
mark eller för avledande av avloppsvatten
skall avse båda ändamålen.
Yrkandet varde i fall, som sist sagts,
kungjort på sätt i 38—44 §§ stadgas.

67 §.

Sedan erforderliga

Utlåtandet skall innehålla synemännens
besked, med angivande av
skälen, i de i 62—64 §§ eller eljest
här ovan omförmälda frågor. Avgift,
som omförmäles i It kap. 95 §, så
ock avgift enligt 2 kap. 10 § eller
8 kap. 3å §, där sådan bör utgå,
skola bestämmas i utlåtandet. Lämnas
medgivande till vattenreglering,

angående företaget.

Utlåtandet skall innehålla synemännens
besked, med angivande av
skälen, i de i 62—64 §§ eller eljest
här ovan omförmälda frågor. Avgift,
som omförmäles i 11 kap. 95 §,
så ock avgift enligt 2 kap. 10 §, där
sådan bör utgå, skola bestämmas i
utlåtandet. Lämnas medgivande till
vattenreglering, varde angivet, om

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

(Nuvarande lydelse)

varde angivet, om företaget är av beskaffenhet
att stadgandena i 4 kap.
om nyprövning och om avgifter därå
äga tillämpning; och skall för sådant
fall utlåtandet upptaga förslag
till dylik avgift.

Skola två eller flera med skilda andelar
taga del i företaget, skall utlåtandet
innehålla särskild längd,
upptagande såväl den å varje delägare
belöpande anparten i kostnaden
för företaget med noggrant angivande
av strömfall eller annan
egendom, som med delaktigheten avses,
som ock det belopp, vartill kostnaden
för företaget beräknats. Skall
anläggningskostnaden för viss del av
företaget eller kostnaden för skötsel
och underhåll fördelas på särskilt
sätt, varde det ock tydligt angivet i
längden. För varje delägare skall anmärkas,
huruvida han är sökande till
företaget eller på grund av föreskriften
i 82 § att anse såsom likställd
med sökande, så ock beskaffenheten
av båtnad, som må hava
lagts till grund för delaktigheten,
samt det uppskattade värdet av sagda
båtnad. Har på grund av bestämmelsen
i 7 kap. 28 § eller 8 kap. 16 §
rätt medgivits delägare att erlägga
å honom belöpande bidrag med fördelning
å visst antal år, skall ock
härom anteckning ske. Beträffande
mark, som genom företaget vinner
torrläggning, skall längden innehålla
uppgift för varje fastighet å markens
värde före och efter företaget. Är i
avbidan på slutlig uppskattning delaktigheten
bestämd på sätt i 61 §
sägs, varde anteckning därom gjord.

Innehåller utlåtandet-----

(Föreslagen lydelse)

företaget är av beskaffenhet att stadgandena
i 4 kap. om nyprövning och
om avgifter därå äga tillämpning;
och skall för sådant fall utlåtandet
upptaga förslag till dylik avgift.

Skola två eller flera med skilda
andelar taga del i företaget, skall utlåtandet
innehålla särskild längd,
upptagande såväl den å varje delägare
belöpande anparten i kostnaden
för företaget med noggrant
angivande av strömfall eller annan
egendom, som med delaktigheten avses,
som ock det belopp, vartill kostnaden
för företaget beräknats. Skall
anläggningskostnaden för viss del av
företaget eller kostnaden för skötsel
och underhåll fördelas på särskilt
sätt, varde det ock tydligt angivet i
längden. För varje delägare skall anmärkas,
huruvida han är sökande till
företaget eller på grund av föreskriften
i 82 § att anse såsom likställd
med sökande, så ock beskaffenheten
av båtnad, som må hava lagts till
grund för delaktigheten, samt det
uppskattade värdet av sagda båtnad.
Har på grund av bestämmelsen i 7
kap. 28 § eller 8 kap. 18 § rätt medgivits
delägare att erlägga å honom
belöpande bidrag med fördelning å
visst antal år, skall ock härom anteckning
ske. Beträffande mark, som
genom företaget vinner torrläggning,
skall längden innehålla uppgift för
varje fastighet å markens värde före
och efter företaget. Är i avbidan på
slutlig uppskattning delaktigheten
bestämd på sätt i 61 § sägs, varde
anteckning därom gjord.

— sådan väg.

Har i

68 §.
angående företaget.

Har fiskeritjänsteman —

Har statens naturvårdsverk avgivit
yttrande angående företag, som
avses i 43 § tredje stycket, eller är
fråga om företag enligt 8 kap., skall
ock avskrift av förslaget till utlåtan -

- av företaget.

Har statens naturvårdsverk avgivit
yttrande angående företag, som
avses i 43 § tredje stycket, eller är
fråga om företag enligt 8 kap., skall
ock avskrift av förslaget till utlåtan -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

de översändas till naturvårdsverket de översändas till naturvårdsverket
och Konungens befallningshavande. och Konungens befallningshavande.
Avser företaget avledande av radioaktivt
avloppsvatten, skall avskrift
som nu sagts sändas även till strålskyddsmyndigheten.

74 §.

Avskrift av ------- — nämnda ställen.

I andra------avskrift därav.

Har fiskeritjänsteman —-----av företaget.

Har statens naturvårdsverk avgivit
yttrande till förrättningsmannen
angående företag, som avses i
43 § tredje stycket, eller är fråga
om företag enligt 8 kap., skall avskrift
av utlåtandet eller meddelande
jämte underrättelse, som i första
stycket sägs, översändas till naturvårdsverket
och Konungens befallningshavande.
Avser företaget avledande
av radioaktivt avloppsvatten,
skall avskrift eller meddelande jämte
underrättelse som nu sagts sändas
även till strålskyddsmyndigheten.

§•

Vad i — -—----av sökanden.

Äro flera------förskottspliktiga funnes.

Delägare vare icke berättigad till
ersättning för sin talans bevakande
vid syneförrättningen. Har annan
sakägare måst vidkännas särskild
kostnad för tillvaratagande av sin
rätt till skadeersättning i målet eller
eljest för bevakande av sin rätt, skall
i utlåtandet tillerkännas honom skälig
gottgörelse därför. 1 fråga om företag
enligt 8 kap. vare sakägare,
som fört talan allenast med hänsyn
till befarad olägenhet genom förorening,
berättigad till gottgörelse som
nu sagts endast såframt sökanden
påfordrat fastställande av ersättning
till honom för olägenheten eller det
eljest varit av betydelse för sakägaren
att i ärendet bevaka sin rått.

80 §.

Beträffande den slutliga fördel- Beträffande den slutliga fördelningen
av kostnad, som i 79 § sägs, ningen av kostnad, som i 79 § sägs,
gälle enahanda grunder som för för- gälle enahanda grunder som för för -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

(Nuvarande lydelse)

delningen av kostnaden för själva företaget,
dock att sådan kostnad skall
fördelas utan hänsyn till sådan begränsning
i delaktigheten, som omförmäles
i 3 kap. 5 §, 7 kap. 27 och
28 §§ samt 8 kap. 16 §. Avgift enligt
11 kap. 95 § skall fördelas enligt
samma grunder, som jämlikt sistnämnda
lagrum skola tillämpas vid
avgiftens bestämmande.

(Föreslagen lydelse)

delningen av kostnaden för själva företaget,
dock att sådan kostnad skall
fördelas utan hänsyn till sådan begränsning
i delaktigheten, som omförinäles
i 3 kap. 5 §, 7 kap. 27 och
28 §§ samt 8 kap. 18 §. Avgift enligt
11 kap. 95 § skall fördelas enligt samma
grunder, som jämlikt sistnämnda
lagrum skola tillämpas vid avgiftens
bestämmande.

Har sakägare-------kostnaden därför.

11 KAP.

Till vattenmål —--

19. ansökan jämlikt 7 kap. 45
andra stycket om prövning, utan förutgången
syneförrättning enligt 10
kap., av fråga rörande vattenavlednings-
eller invallningsföretag, så ock
ansökan jämlikt 8 kap. 38 § första
stycket om prövning, utan sådan förrättning,
av fråga rörande företag,
som avses i 8 kap.;

20. ansökan om anstånd med fullbordande
av företag, vartill medgivande
enligt denna lag lämnats, så
ock om tillämpning av de i 7 kap. 58
§ andra stycket och 59 § samt 8 kap.
43 § andra stycket och 44 § meddelade
bestämmelser eller om sådan
ny uppskattning, som avses i 69 §
här nedan;

21. ansökan j ämlikt 9 kap. 17 § —

B. stämningsmål:

23. talan om borttagande eller ändrande
av annan tillhörig byggnad i
vatten för uttagande av vattenkraft
eller vattnets tillgodogörande annorledes
i industriellt syfte, för vattenreglering,
för fiske eller fiskens
framkomst, för bevattning, för allmän
farled eller för ändamål, som
avses i 2 kap. 40 § andra stycket eller
8 kap. 26 §, eller för järnvägsbro eller
allmän vägbro, såframt talan
grundas därå, att byggnaden icke
tillkommit i laga ordning eller icke
är av laga beskaffenhet;

17 §.

bortskaffa flottledsanläggning,

19. ansökan jämlikt 7 kap. 45 §
andra stycket om prövning, utan förutgången
syneförrättning enligt 10
kap., av fråga rörande vattenavlednings-
eller invallningsföretag, så ock
ansökan jämlikt 8 kap. 33 § första
stycket om prövning, utan sådan förrättning,
av fråga rörande företag,
som avses i 8 kap.;

20. ansökan om anstånd med fullbordande
av företag, vartill medgivande
enligt denna lag lämnats, så
ock om tillämpning av de i 7 kap. 58
§ andra stycket och 59 § samt 8 kap.
36 § andra stycket och 37 § meddelade
bestämmelser eller om sådan ny
uppskattning, som avses i 69 § här
nedan;

• — — av grundvatten.

B. stämningsmål:

23. talan om borttagande eller ändrande
av annan tillhörig byggnad i
vatten för uttagande av vattenkraft
eller vattnets tillgodogörande annorledes
i industriellt syfte, för vattenreglering,
för fiske eller fiskens
framkomst, för bevattning, för allmän
farled eller för ändamål, som
avses i 2 kap. 40 § andra stycket eller
8 kap. 27 §, eller för järnvägsbro eller
allmän vägbro, såframt talan
grundas därå, att byggnaden icke tillkommit
i laga ordning eller icke är
av laga beskaffenhet;

24. talan om ersättning -

--7 kap. 57 § andra stycket;

Tredje lagutskottets

(Nuvarande lydelse)

4-7. talan om förbud mot utsläppande
av avloppsvatten, varom i 8
kap. förmäles, i vattendrag, sjö eller
annat vattenområde eller angående
åtgärd till motverkande av olägenhet
genom utsläppande därav;

48. talan utan samband med ansöknings-
eller underställningsmål
om ersättning för olägenhet av förorening
genom avloppsvatten, som
nyss sagts, dock ej om ersättningen
avser atomskada enligt atomansvarighetslagen; 49.

talan om ansvar för det sådant
avloppsvatten avledes i strid mot föreskrift,
som meddelats enligt 8
kap.;

50. talan utan samband med ansöknings-
eller underställningsmål
om bestämmande av fiskeavgift jämlikt
8 kap. 34 §;

51. talan om tillämpning av stadgandena
i 8 kap. 42 § andra stycket;

52. talan jämlikt 9 kap. 25,

Hurusom, efter

2 m o m. Ansökan enligt---

I fråga om ansökan enligt 17 § 3,
4, 5, 7, 8, 9, 11 och 19 skall vad i första
stycket stadgas i tillämpliga delar
lända till efterrättelse; dock vare ej
erforderligt att i ansökan enligt 17 §
19 rörande företag, som avses i 8
kap., uppgiva fastighet, vilken av företaget
beröres allenast genom förorening,
i annat fall än då fråga är om
bestämmande av ersättning därför.

utlåtande nr 37 år 1969

(Föreslagen lydelse)

51. talan om tillämpning av stadgandena
i 8 kap. 35 § andra stycket;
äger rum.
i 68 §.

27 §.

anläggningen, uppgiven.

I fråga om ansökan enligt 17 § 3,
4, 5, 7, 8, 9, 11 och 19 skall vad i första
stycket stadgas i tillämpliga delar
lända till efterrättelse.

De handlingar,-------

År fråga om företag enligt 8 kap.,
skall avskrift av utslaget utan dröjsmål
översändas till statens naturvårdsverk
och Konungens befallningshavande
samt, där företaget avser
avledande av radioaktivt avloppsvatten,
till strålskyddsmyndigheten.

Där någon,
Har i--

59 §.

■ angivna ställena.

År fråga om företag enligt 8 kap.,
skall avskrift av utslaget utan dröjsmål
översändas till statens naturvårdsverk
och Konungens befallningshavande.

83 §.

— som stämningsmål.

--annorlunda förordnar.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år J969

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Vad nu sagts skall äga motsvarande
tillämpning, där vattendomstol eller
annan myndighet meddelat förbud
mot vattenförorening eller förordnat
om åtgärd till motverkande
därav samt ansökan göres om ändring
i vad sålunda föreskrivits.

91 §.

I besvärsmål--------vid sammanträdet.

Underställningsmål skall---mottaga förrättningshandlingarna.

Är fråga om företag enligt 8 kap.,
må, där besvär ej anförts över syneförrättningen,
synemännens utlåtande
fastställas utan att kungörelse
skett.

92 §.

Vad i 29 § andra stycket, 39—41
§§, 56 § första stycket, 60 § första,
andra och fjärde styckena, 70—72
§§, 73 § första, tredje och fjärde styckena
samt 74 § stadgas beträffande
ansökningsmål skall äga motsvarande
tillämpning å underställningsmål
ävensom i tillämpliga delar å besvärsmål
vid vattendomstolen, 60 §
dock med iakttagande av bestämmelserna
i 3 kap. 11 §, 6 kap. 3 § 1 mom.,
7 kap. 45 och 55 §§ samt 8 kap. 38 §.

Bestämmelserna i--

Vad i 29 § andra stycket, 39—41
§§, 56 § första stycket, 60 § första,
andra och fjärde styckena, 70—72
§§, 73 § första, tredje och fjärde
styckena samt 74 § stadgas beträffande
ansökningsmål skall äga
motsvarande tillämpning å underställningsmål
ävensom i tillämpliga
delar å besvärsmål vid vattendomstolen,
60 § dock med iakttagande
av bestämmelserna i 3 kap.
11 §, 6 kap. 3 § 1 mom. samt 7 kap.
45 och 55 §§.

--och underställningsmål.

95 §.

Lämnas jämlikt denna lag medgivande
till byggande i vatten för vattnets
tillgodogörande såsom drivkraft
eller till vattenreglering eller till torrläggningsföretag,
som avses i 7 kap.,
eller till företag enligt 8 kap., vilket
avser förutom avledande av kloakvatten
eller industriellt avloppsvatten
jämväl torrläggning av mark, eller
meddelas i syfte att vinna ökad
möjlighet att utnyttja vattenkraft
ändrade bestämmelser rörande hushållningen
med vattnet, åligge sökanden
att, så snart beslutet därom
vunnit laga kraft, erlägga viss avgift
såsom bidrag till kostnaden för vattendomstolarnas
organisation och
verksamhet.

Avgift, som nu-------

Avgift, som efter-------

Lämnas jämlikt denna lag medgivande
till byggande i vatten för vattnets
tillgodogörande såsom drivkraft
eller till vattenreglering eller till torrläggningsföretag,
som avses i 7 kap.,
eller till företag enligt 8 kap., vilket
avser förutom avledande av avloppsvatten
jämväl torrläggning av mark,
eller meddelas i syfte att vinna ökad
möjlighet att utnyttja vattenkraft
ändrade bestämmelser rörande hushållningen
med vattnet, åligge sökanden
att, så snart beslutet därom vunnit
laga kraft, erlägga viss avgift såsom
bidrag till kostnaden för vattendomstolarnas
organisation och verksamhet.

— eller båtnaden.

--icke erläggas.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

13 KAP.

8 §.

Om någon,---------

Där byggande-------

Vad ovan i första och andra styckena
är stadgat skall äga motsvarande
tillämpning, där någon utan
föregången prövning vid grundvattentäkt
tillgodogör grundvatten till
myckenhet, som han icke utan medgivande
i laga ordning är berättigad
att tillgodogöra, eller någon nyttjar
grundvattentäkt, vartill medgivande
inhämtats, i strid mot därvid givna
föreskrifter. Lag samma vare,
dår någon utsläpper kloakvatten eller
industriellt avloppsvatten i vattendrag,
sjö eller annat vattenområde
i strid mot föreskrift, som meddelats
av Konungen jämlikt 8 kap.
37 § eller 38 § fjärde stycket, eller
någon, sedan prövning enligt denna
lag ägt rum angående villkoren för
utsläppande av kloakvatten eller industriellt
avloppsvatten, utsläpper
avloppsvatten i strid mot föreskrift,
som därvid meddelats.

I fråga---------- 11

- olagligen skett.

--rätt kränkes.

avsedda fall.

11 §•

Den, som---—---—---— — sex månader.

Till samma straff dömes den,
som utsläpper kloakvatten eller industriellt
avloppsvatten i vattendrag,
sjö eller annat vattenområde i strid
mot föreskrift, som av Konungen
meddelats jämlikt 8 kap. 37 § eller
38 § fjärde stycket.

12 §.

Den, som-------------sex månader.

Lag samma vare, där någon i
strid mot förbud av vattendomstol
utan erforderlig rening utsläpper avloppsvatten,
varom i 8 kap. sägs, i
vattendrag, sjö eller annat vattenområde
eller efter åläggande enligt
denna lag att, om avloppsvatten utsläppes,
vidtaga åtgärder till motverkande
av vattenförorening un -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

derlåter att utföra sådan åtgärd eller
eljest från beslutet gör avvikelse av
beskaffenhet att kränka allmän eller
enskild rätt.

16 §.

Försummar den, som är skyldig
att underhålla dike eller kloakledning
vad honom därutinnan åligger,
och bättrar han ej skyndsamt
bristen, då han därom tillsäges, må
den, som lider men av försummelsen,
kalla två ojäviga män att hålla besiktning
och äge, sedan bristen blivit
av dem vitsordad, att på den försumliges
bekostnad verkställa arbetet.

Vad nu —----------6

Om underhåll —-------

Försummar den, som är skyldig
att underhålla dike eller avloppsledning
vad honom därutinnan åligger,
och bättrar han ej skyndsamt
bristen, då han därom tillsäges, må
den, som lider men av försummelsen,
kalla två ojäviga män att hålla
besiktning och äge, sedan bristen
blivit av dem vitsordad, att på den
försumliges bekostnad verkställa arbetet.

kap. omförmälda.

—■ allmän flottled.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

1. Har före ikraftträdandet förrättningsman förordnats enligt 10 kap. 32 §
4 mom. för att handlägga syneförrättning rörande fråga som avses i 8 kap.
4, 5 eller 24 § i äldre lydelse eller fråga om delaktighet eller bidragsskyldighet
enligt samma kap. skall äldre bestämmelser tillämpas på förrättningen.

2. Avgift som utgår enligt 8 kap. 34 § i dess äldre lydelse skall upphöra
senast vid utgången av år 1972.

3. Bestämmelsen i 13 kap. 11 § andra stycket skall äga tillämpning även
efter den 1 juli 1969 i fråga om brott mot föreskrift som Konungen meddelat
enligt 8 kap. 37 § vattenlagen i dess äldre lydelse.

4. Bestämmelsen i 13 kap. 12 § andra stycket skall äga tillämpning även
efter den 1 juli 1969 i fråga om sådant förbud eller åläggande som avses med
nämnda stycke.

5. Rörande handräckning i fall som avses i punkterna 3 och 4 gäller 13
kap. 8 § tredje stycket andra punkten i dess äldre lydelse.

6. Talan om ansvar i fall som avses i punkterna 3 och 4 väckes vid vattendomstolen.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 saml. 3 avd. Nr 37

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 7969

3) Förslag
till
Lag

om ändring i naturvårdslagen den 11 december 1964 (nr 822)

Härigenom förordnas, dels att i naturvårdslagen den 11 december 1964
skall införas en ny paragraf, 3 a §, av nedan angiven lydelse, dels att 19 och
20 § § nämnda lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 a §.

Om skydd mot vattenförorening,
luftförorening, buller och andra sådana
störningar finnas bestämmelser
i miljöskyddslagen den
(nr ).

Finnes anledning

I samband--

Bestämmelserna i denna paragraf
skola ej avse bebyggelse inom område,
som ingår i fastställd generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan,
och ej heller företag vars tillåtlighet
skall prövas enligt vattenlagen.

länsstyrelsens tillstånd,
eller motverkas.

19 §.

Kan arbetsföretag, — — — —- —- —

Beträffande arbetsföretag---

-—■ — med länsstyrelsen.

— — —- på landskapsbilden.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

4) Förslag
till

Kungörelse

om ändring i hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (nF663)

Härigenom förordnas, dels att 64 § hälsovårdsstadgan den 19 december
19581 skall upphöra att gälla, dels att 38, 42, 63 och 83 §§ samt rubriken till
7 kap. stadgan skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

7 kap. Om avledande av flytande
orenlighet m. m.

Hälsovårdsnämnd skall tillse, att
erforderliga och skäliga åtgärder vidtagas
för att motverka vattenförorening
inom kommunen.

Före påbörjandet-----—

Angående skyldighet att göra anmälan
till länsstyrelsen före påbörjandet
av avloppsledning för visst
ändamål och före utsläppandet i vattendrag,
sjö eller annat vattenområde
av avloppsvatten av viss beskaffenhet
är särskilt stadgat.

Följande anläggningar och upplag
må ej utan tillstånd av hälsovårdsnämnden
anordnas eller inrättas och
ej heller så förändras med avseende
å utförande eller driftsätt, att därav

1 Senaste ]ydelse"av 42 § se 1967:322 och av

(Föreslagen lydelse)

7 kap. Om särskilda åtgärder mot
vatten- och luftförorening m. m.

§•

Hälsovårdsnämnd skall tillse, att
erforderliga och skäliga åtgärder vidtagas
för att motverka vattenförorening,
luftförorening, buller och andra
sådana störningar inom kommunen.

Tillsyn till skydd mot störningar
som avses i första stycket utövas
också av statens naturvårdsverk och
länsstyrelsen enligt miljöskyddslagen
den (nr ).

§•

för nämnden.

Angående förbud mot att utan
tillstånd av koncessionsnämnden för
miljöskydd eller föregången anmälan
till statens naturvårdsverk eller
länsstyrelsen utsläppa avloppsvatten
av viss beskaffenhet i vattendrag, sjö
eller annat vattenområde eller utsläppa
eller upplägga fast avfall eller
annat fast ämne så att vattendrag,
sjö eller annat vattenområde
kan förorenas är särskilt stadgat.

§•

Särskilda bestämmelser äro meddelade
om förbud mot att anlägga
eller ändra vissa slag av fabriker och
andra inrättningar utan förprövning
av koncessionsnämnden för miljö 63

5 se. 1962:70

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

(Nuvarande lydelse)

kan följa ökad sanitär olägenhet,
nämligen

1. fabrik, där djurämnen brännas
eller underkastas torrdestillation, 2.
fabrik för bearbetning av tjära eller
gasvatten eller för tillverkning av
animaliska gödningsämnen, fosfor,
saltsyra, salpetersyra, soda, superfosfat,
svavelsyra, betsocker eller ättiksyra,
3. benkvarn, 5. färgeri, 5.
färgfabrik, 6. garveri, 7. gasverk, 8.
kalkugn, 9. koksugn, 10. limkokeri,

11. masugn, 12. pudrettfabrik, 13.
anläggning för skinnberedning, 15.
slakteri, vilket icke är underkastat
bestämmelserna i 9 § 1—5 mom.
livsmedelsstadgan, 15. stearinfabrik,
16. stärkelsefabrik, 17. cellulosafabrik,
18. talgsjuderi, 19. trankokeri,
20. ugn eller annan anläggning för
röstning av arsenik- eller svavelhaltig
malm eller för bränning av virke,
virkesprodukter eller avfall därav,
impregnerade med arsenikhaltigt
bekämpningsmedel, 21. anläggning,
där cyanider användas, eller 22.
upplag av ben, sill, lump, råa hudar
eller pudrett.

(Föreslagen lydelse)

skydd, statens naturvårdsverk eller
länsstyrelsen, om hälsovårdsnämndens
medverkan vid sådan prövning
samt om verkan av tillstånd, som
meddelats efter prövning av koncessionsnämnden
för miljöskydd eller
länsstyrelsen.

83 §.

Med dagsböter-------

8) innehavare av stall, ladugård
och annat dylikt förvaringsrum för
djur, vilken bryter mot någon av
bestämmelserna i 59 § samt 60 §
andra stycket punkterna b) och c);

9) den som eftersätter honom
jämlikt 61 § åliggande anmälningsskyldighet;
samt

10) den som anordnar eller inrättar
anläggning eller upplag i strid
mot bestämmelserna i 63 §.

— och 52 §;

8) innehavare av stall, ladugård
och annat dylikt förvaringsrum för
djur, vilken bryter mot någon av bestämmelserna
i 59 § samt 60 § andra
stycket punkterna b) och c); samt

9) den som eftersätter honom
jämlikt 61 § åliggande anmälningsskyldighet.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1969.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

Motionsyrkanden

Utskottet liar i samband med propositionen behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen

A. de likalydande motionerna I: 945 av herr Brundin och II: 1085 av fru
Sundberg m. fl., i vilka motioner hemställes

»att riksdagen vid behandling av proposition nr 28 måtte

A. besluta sådan ändring av Kungl. Maj :ts förslag att

1. ledamot av koncessionsnämnden icke, med undantag för naturvårdsverkets
representant, må tillhöra naturvårdsverket vare sig som tjänsteman
eller förtroendevald styrelseledamot

2. fjärde ledamoten i koncessionsnämnden då så bedömes önskvärt med
hänsyn till ärendets art skall utgöras av person med erfarenhet från jordoch
skogsbruksföretag,

B. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om ändrat förslag rörande rättegångskostnader
så att den som väckt talan enligt 33 § skall kunna bli ersättningsskyldig
för rättegångskostnader endast i de fall då det är uppenbart
att talan är oberättigad»;

B. de likalydande motionerna 1:946 av herr Dahlén in. fl. och 11:1086
av herr Wedén m. fl., i vilka motioner hemställes

»att riksdagen måtte

1. besluta att hos Kungl. Maj :t begära ett miljövårdspolitiskt program —
jfr motioner 1:868, 11:482/1969 — omfattande bl. a. riktlinjerna för det
fortsatta lagstiftningsarbetet, varvid bl. a. de frågor, som redovisats i motionen
under punkt 3 inom. I—VII, bör tagas upp, dvs. problem rörande organisatorisk
samordning med bl. a. bebyggelseplaneringen, klarare trygghet
genom koncessionsbeslut, samhällets medverkan vid behandlingen av kompensationsfrågor,
när koncession medges, regleringsavgifter, samt en riksplanerings
uppgifter;

2. besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära komplettering av lagstiftningen
i de frågor, som redovisats i motionen under punkt 4 mom. a—d,
dvs. om införande av höggradig rening efter en bestämd tidsplan, om förtydligande
av principerna för intresseavvägningen, då värderingsmetoder kan
användas, om effektivare metoder att utföra åtgärder i skadeförebyggande
syfte, samt om större trygghet för tillståndsgivna företag vid omprövning
till förmån för nytillkomna investeringar;

3. besluta om de ändringar och tillägg till lagförslaget, som redovisats
i motionen under punkt 4 mom. I—V, dvs. om koncessionsprövning av
vägar och flygfält m. m., om sakägares rätt att få ersättning för kostnader
inför koncessionsnämnden, om sakägares rätt att få ersättning för rättegångskostnader
vid talan om inlösen, om kommuns rätt att föra talan

38 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

mot beslut av koncessionsnämnden, samt om ändring av koncessionsnämndens
sammansättning i syfte att förstärka dess självständighet och sakkunskap»
;

C. de likalydande motionerna I: 947 av herr Sundin m. fl. och II: 1083 av
herr Hansson i Skegrie m. fl., i vilka motioner hemställes

»A. att riksdagen måtte besluta

1) att i miljöskyddslagen skall föreskrivas, att chef eller annan högre
befattningshavare i naturvårdsverket inte får ingå som ledamot i koncessionsnämnden
-—■ dock att ledamot med kunskaper inom verkets verksamhetsområde
skall finnas i nämnden;

2) att i miljöskyddslagen skall föreskrivas, att den fjärde ledamoten i
koncessionsnämnden skall ha erfarenhet ''från näringslivet’;

3) att i miljöskyddslagen skall föreskrivas, att sakägare vid prövning av
ärenden i koncessionsnämnden skall kunna erhålla ersättning för kostnader
för prövningen i enlighet med det av lagrådet framförda förslaget;

4) att i miljöskyddslagen skall föreskrivas, att enskild sakägare skall
kunna direkt hos koncessionsnämnden anhängiggöra ärende i enlighet med
det av lagrådet framförda förslaget;

5) att uppdra åt vederbörande utskott att utarbeta erforderlig lagtext;

B. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa

1) att utredning verkställs och förslag framläggs för riksdagen beträffande
kompletterande lagstiftning rörande miljöskyddet inom de områden,
som faller utanför den föreslagna miljöskyddslagens tillämpningsområde -—-varvid särskilt bör beaktas störningar från flygverksamhet och motorfordon
samt det nära sambandet mellan miljöskydd och översiktlig planering;

2) att utredning verkställs i syfte att fastställa normerande mätmetoder
och gränsvärden för luft- och vattenföroreningar, buller och andra miljöstörningar»;
samt

D. de likalydande motionerna I: 948 av herr Svenungsson och II: 1084- av
herr Hedin, i vilka motioner hemställes

»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om sådan utformning
av tillämpningsföreskrifterna för miljöskyddslagen att koncession
icke må lämnas för vattenförorenande verksamhet med mindre än att företrädare
för fiskerinäringen har givits tillfälle att yttra sig över ansökan».

Utskottet har vidare behandlat de i anledning av propositionen nr 47 angående
inrättande av koncessionsnämnden för miljöskydd m. m. väckta
motionerna I: 959 av herr Dahlén m.fl. samt II: 1102 av herr Wedén m. fl.,
i vilka motioner, såvitt de hänvisats till lagutskott och behandlats av tredje
lagutskottet, hemställes

»att riksdagen måtte besluta

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

1. att utöka koncessionsnämnden för miljövård med en fast anknuten ledamot,
som skall vara sakkunnig, förslagsvis inom medicin med inriktning
på hygien,

I samband med propositionen har utskottet även behandlat följande fristående
motioner, nämligen

A. de likalydande motionerna 1: 393 av herr Virgin m. fl och II: tf55 av
herr Holmberg m. fl, i vilka motioner hemställes

»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla

att Kungl. Maj :t måtte fastställa gränser för acceptabla bullernivåer liksom,
efter genomförd undersökning och registrering av de svenska vattendragens
föroreningsgrad, gränsvärden för tolerabel vatten- och luftförorening»; B.

de likalydande motionerna I: 868 av herr Dahlén m.fl. och 11:482 av
herr Wedén m. fl., i vilka motioner hemställes

»att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om utarbetande av ett miljövårdspolitiskt program till ledning för forskning,
lagstiftning och åtgärder i övrigt på miljövårdens område»; samt

C. motionen II: 929 av herr Svenning m. fl., vari hemställes

»att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
och förslag angående maximigränser och effektiv övervakning av motorcyklar
och mopeder av de slag, som i motionen omnämnes».

De fristående motionerna 1:868 och 11:482 har hänvisats till allmänna
beredningsutskottet. Sedan propositionen 1969:28 avlämnats och hänvisats
till lagutskott har emellertid kamrarna på hemställan av allmänna beredningsutskottet
beslutat att överlämna motionerna till lagutskott. De har därefter
tilldelats tredje lagutskottet för behandling.

Inledning

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anför i propositionen
under rubriken inledning följande.

I det förslag till ny jordabalk som lagberedningen avlämnade år 1980 (SOU
1980: 24—26) regleras rättsförhållanden mellan grannar i 3 kap. De föreslagna
bestämmelserna bygger i allt väsentligt på beredningens tidigare
jordabalksförslag åren 1909 och 1947. Tanken på ett koncessionssystem för
omgivningsstörande verksamhet togs upp av lagberedningen redan år 1909
och utvecklades vidare i 1947 års förslag. Lagberedningen förutsatte emeller -

40 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

tid att den närmare utformningen av en koncessionslagstiftning skulle utredas
särskilt.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 26 april 1963 tillkallade
jag den 3 oktober samma år sakkunniga1 för att utreda frågan angående
utformningen av en koncessionslagstiftning beträffande grannskapsstörande
verksamhet. Jag angav därvid att utgångspunkten för de sakkunnigas arbete
borde vara en civilrättslig grannelagsreglering av i stort sett den beskaffenhet
som 3 kap. i beredningens jordabalksförslag uppvisar. De sakkunniga
antog namnet immissionssakkunniga.

Vid 1964 års vårsession väcktes i riksdagen motioner (I: 134 och II: 163)
om lagstiftning mot luftföroreningar. Motionerna utmynnade i en hemställan,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om tillsättande
av en utredning i syfte att få till stånd en lagstiftning mot luftföroreningar.
Enligt motionärerna kunde deras krav eventuellt tillgodoses
genom att immissionssakkunniga fick utökade direktiv och utökade resurser.

Kungl. Maj :t beslöt den 9 september 1964 att utvidga immissionssakkunnigas
uppdrag till att avse en allmän utredning angående utformningen av
en lagstiftning om immissioner.

Immissionssakkunniga avlämnade i december 1966 betänkandet »Luftförorening,
buller och andra immissioner» (SOU 1966: 65). Betänkandet
innehåller bl. a. förslag till immissionslag och lag om tillsyn till skydd mot
vattenförorening, luftförorening, buller m. m. (miljötillsynslag). Förslagen
torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av vattenöverdomstolen,
hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Nedre Norrland,
chefen för flygvapnet, försvarets civilförvaltning, fortifikationsförvaltningen,
flygförvaltningen, försvarets forskningsanstalt, flygtekniska försöksanstalten,
medicinalstyrelsen, statens strålskyddsinstitut, statens institut för
folkhälsan, statens luftvårdsnämnd, statens järnvägar, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMH1),
byggnadsstyrelsen, luftfartsverket, kammarkollegiet, statskontoret, forskningsrådens
samarbetsdelegation, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen,
veterinärstyrelsen, fiskeristyrelsen, statens vatteninspektion, statens naturvårdsnämnd,
statens växtskyddsanstalt, kommerskollegium, statens vattenfallsverk,
jernkontoret, arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, överståthållarämbetet,
samtliga länsstyrelser, expropriationsutredningen, domstolskommittén,
1960 års vägsakkunniga, utredningen rörande vägtrafikens
kostnadsansvar, företagsskatteutredningen, 1964 års naturresursutredning,
länsförvaltningsutredningen, Skogs- och lantbruksakademien, Ingeniörsve 1

Lagmannen Ingemar Ulveson, tillika ordförande, direktören Albert Aronson, direktören
Ulf-Christian Bratt, byråchefen Lars-Erik Esping, professorn Kurt Grönfors, avdelningsdirektören
Sigurd Lang och professorn Hans Ronge. Experter professorn Lars Friberg och vattenrättsdomaren
Lennart Persson.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

tenskapsakademien, direktionen för handelshögskolan i Stockholm, institutet
för vatten- och luftvårdsforskning, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet,
Riksförbundet för allmän hälsovård, Svenska läkaresällskapet,
Svenska naturskyddsföreningen, Samfundet för hembygdsvård, Sveriges
advokatsamfund, Svenska teknologföreningen, Sveriges industriförbund,
Sveriges hantverks- och industriorganisation, Svenska företagares riksförbund,
Svensk industriförening, Kooperativa förbundet, Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens
folk, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Tjänstemännens
centralorganisation, Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges akademikers
centralorganisation (SACO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska
arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,
Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution,
Sveriges jordbrukskasseförbund, Sveriges fastighetsägareförbund,
Föreningen Sveriges häradshövdingar, Länsingenjörers förening,
Svenska kommunaltekniska föreningen, Svenska kraftverksföreningen,
Svenska elverksföreningen, Svenska gasverksföreningen, Svenska renhållningsverksföreningen,
Svenska värmeverksföreningen, Riksföreningen
mot buller, Vattenvärnet och Aktiebolaget Atomenergi.

Yttranden har därjämte inkommit från arbetsmedicinska institutet,
Sveriges kemiska industrikontor och statens konsumentråd.

Remissinstanserna har bifogat yttranden från ett stort antal myndigheter,
tjänstemän och sammanslutningar, bl. a. från vattendomstolarna,
handelskamrarna, länsingenjörerna och länsläkarna.

Med anledning av vad som framkommit vid remissbehandlingen av immissionssakkunnigas
förslag har Kungl. Maj :t den 15 december 1967 uppdragit
åt statens naturvårdsverk att skyndsamt utreda de organisatoriska
konsekvenserna av att förlägga tillståndsprövningen i såväl immissionssom
vattenföroreningsärenden till naturvårdsverket samt förfarandet i sådana
ärenden.

Naturvårdsverkets utredning redovisas i en promemoria den 20 februari
1968. Promemorian har remissbehandlats.

Yttranden har avgetts av vattenöverdomstolen, socialstyrelsen, statens
institut för folkhälsan, SMHI, statens planverk, kammarkollegiet, statskontoret,
statens vattenfallsverk, lantbrulcsstyrelsen, lantmäteristyrelsen,
veterinärstyrelsen, fiskeristyrelsen, kommerskollegium, delegationen för
atomenergifrågor, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Kristianstads,
Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs,
Västernorrlands och Norrbottens län, domstolskommittén, naturresursutredningen,
Ingeniörsvetenskapsakademien, Svenska stadsförbundet,
Svenska kommunförbundet, Svenska naturskyddsföreningen, Sveriges advokatsamfund,
Sveriges industriförbund, Svensk industriförening, Föreningen

2f Bihartg till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 3 avd. Nr 37

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

Sveriges häradshövdingar och stadsdomare, Länsingenjörers förening, Vattenvärnet,
Aktiebolaget Atomenergi, LO, SACO, Statstjänstemännens riksförbund,
SAF, Sveriges lantmätareförening, Svenska kommunaltekniska
föreningen, Svenska teknologföreningen, Föreningen för vattenhygien och
Svenska kraftverksföreningen.

I skrivelse den 10 januari 1968 har naturvårdsverket hos Kungl. Maj :t
hemställt att vissa ändringar i 8 kap. vattenlagen måtte genomföras i samband
med den föreslagna immissionslagstiftningen. Skrivelsen bär remissbehandlats.

Yttranden över framställningen har avgetts av vattenöver domstolen, socialstyrelsen,
statens institut för folkhälsan, SMHI, planverket, kammarkollegiet,
lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, veterinärstyrelsen, fiskeristyrelsen,
kommerskollegium, statens vattenfallsverk, länsstyrelserna i
Stockholms, Jönköpings, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands,
Västmanlands och Västernorrlands län, naturresursutredningen, Ingeniörsvetenskapsakademien,
Institutet för vatten- och luftvårdsforskning,
Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska naturskyddsföreningen,
Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet
Landsbygdens folk, Länsingenjörers förening, Svenska vatten- och
avloppsverksföreningen, Svenska kraftverksföreningen och Vattenvärnet.

2. Gällande rätt

Utskottet hänvisar till propositionen s. 41—52.

3. Tidigare reformförslag in. m.

Utskottet hänvisar till propositionen s. 53—55.

4. Förslagens huvudinnehåll
Utskottet hänvisar till propositionen s. 56—59.

5. Förslagens närmare innehåll samt remissyttranden

Utskottet hänvisar till propositionen s. 60—177.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

Departementschefen

Vid Iagrådsremissen anförde föredragande departementschefen i den allmänna
motiveringen följande.

6.1 Allmän bakgrund

Sedan länge pågår en markant strukturförskjutning i vårt näringsliv.
De typiska glesbygdsnäringarna minskar relativt sett i betydelse, medan industri,
handel och samfärdsel är på stark frammarsch. Denna strukturförskjutning
medverkar i hög grad till den kraftiga urbaniseringsprocess
som vi nu upplever. Mellan åren 1930 och 1965 steg tätorternas befolkningsandel
från 49 % till 77 %. Man räknar med att år 1980 80—85 % kommer
att bo i tätorter. Denna expansion sker företrädesvis i de stora och medelstora
orterna.

Andra framträdande tendenser i dagens näringsliv är den genomgripande
inre strukturrationaliseringen. Den tar sig uttryck i större företagsenheter,
integrerad produktion o. d. Trafikapparatens stora ansvällning är
också en omständighet av väsentlig betydelse i detta sammanhang.

Den utveckling som jag nu har berört — tätortstillväxten, industrins
och hela näringslivets strukturella förändringar, trafikledernas utbyggnad
osv- — har genomgripande återverkningar på den yttre livsmiljön. De avfallsmängder
som samhällen och fabriker vill göra sig kvitt ökar. Den totala
mängd organisk substans som släpps ut i vattenområden visar visserligen
en tendens att sjunka, tack vare de reningsåtgärder som utförts. Men
då måste också beaktas att många recipienter är överansträngda och tål
mycket ringa om ens något tillskott av föroreningar. Vidare har nya
föroreningsprodukter tillkommit. På senare år har också de starkt ökade
utsläppen av växtnäringsämnen skärpt föroreningssituationen oroväckande.

Även andra miljöstörande verkningar av samhällsutvecklingen blir allt
mer framträdande. Särskilt bär bullret från den växande trafikapparaten
och från andra bullerkällor blivit ett avsevärt hälso- och trivselproblem på
många håll.

Andra inslag i bilden är det samgående regionvis som man på allt fler
hall söker fa till stand för att lösa föroreningsproblem. Flera kommuner
kan gå samman om ett gemensamt reningsverk, dit avloppsvattnet leds genom
ett vittförgrenat lednings- och tunnelsystem. Större samlande lösningar
förekommer också i fråga om samhällenas fasta avfall, t. ex. gemensamma
sopförbränningsstationer. Också när det gäller bostadsuppvärmningen
är centraliseringstendenserna starka. På allt flera håll går kommunerna
in för att lösa sina kraft- och värmefrågor genom stora gemensamma
anläggningar.

Koncentrationen till större enheter, såväl på den kommunala som på

44 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

den industriella sidan, har både positiva och negativa verkningar från
miljövårdssynpunkt. Nedläggningen av fabriker vid små vattendrag som
har ringa tålighet som recipienter är i och för sig fördelaktig. Likaså är
det till gagn för omgivningshygienen om många rökutsläpp från bostadshusens
uppvärmningsanordningar ersätts med ett enda stort utsläpp från
en gemensam värmecentral. Stora anläggningar bär vidare i allmänhet
lättare att bära kostnaderna för reningsåtgärder, i synnerhet om åtgärderna
kan beaktas redan på anläggningens projekteringsstadium.

De stora enheterna kan emellertid också medföra betydande problem även
om långtgående motåtgärder sätts in redan från början. Som exempel behöver
endast nämnas de enorma mängder uppvärmt kylvatten som släpps
ut från olje- och atomdrivna kraft- och värmeverk. Också om detta avloppsvatten
är fritt från egentliga föroreningar kan det genom sin högre temperatur
ha ogynnsamma fysikaliska verkningar i recipienten.

Jämsides med det ökande trycket på den yttre miljön från olika förorenings-
och störningskällor växer anspråken på orörda naturtillgångar. De
expanderande tätorterna och de nya stora industrienheterna ställer starkt
ökade krav på goda och närbelägna vattentillgångar för konsumtions- och
fabrikationsvatten. Det totala vattenbehovet i landet beräknas öka från
omkring 5 miljarder m3/år f. n. till omkring 7 miljarder år 1980. Industrin
svarar för omkring 80 % av behovet och har fördubblat sin förbrukning
under de senaste tio åren.

Vidare ökar tätortsbefolkningens anspråk på tillgång till ostörd natur
för friluftsliv och fritidsvistelse. Levnadsstandardens snabba stegring, den
ökade fritiden och motorismens utveckling är faktorer som styr dessa
växande anspråk. Som belysande kan här nämnas fritidsutredningens beräkning
att antalet fritidshus under en tioårsperiod kommer att fördubblas
från omkring 300 000 (år 1963) till omkring 600 000.

Den nuvarande och den väntade föroreningssituationen i landet har belysts
från väsentliga synpunkter i de sakkunnigas betänkande och i yttrandena
däröver. Senare har 1964 års naturresursutredning ingående behandlat
frågan i hela dess vidd i betänkandet »Miljövårdsforskning» (SOU
1967:43). Även i den allmänna debatten ägnas frågan stor uppmärksamhet,
inte minst som en följd av de utredningar som gjorts om vissa föroreningars
långsiktiga effekter, t. ex. lagringen av kvicksilver i vattenorganismer
och fiskar, och om vattenbeskaffenheten i vissa stora sjöar, såsom
Mälaren, Vänern och Vättern. Det är helt klart att vattensituationen på
många håll är i ett kritiskt läge trots att åtskilliga förorenande industrier
lagts ned och trots att omfattande och dyrbara reningsåtgärder vidtagits.
I fråga om luftföroreningarna är läget allmänt sett inte lika prekärt, men
även här krävs nu kraftfulla ingripanden för att i tid motverka en skadlig
utveckling. Det förtjänar nämnas att naturresursutredningen som en sammanfattning
av luftföroreningssituationen i Sverige uttalat, att den ökade

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969 45

förbrukningen av flytande bränslen tillsammans med urbaniseringen av
det svenska samhället under senare år har lett till att belastningen på
luftrummet inom vissa områden har stigit till värden som innebär att
luftförsämringen blivit markant. Läget är enligt utredningen bättre än i
många stora befolkningscentra utomlands. Men de riktvärden som uppställts
i fråga om svaveldioxid följs inte längre i våra större städer. Härtill
kommer att situationen på många håll tycks ändras till det sämre.

Mycket tyder på att de ändringar av teknik och organisationsformer inom
näringslivet som nu kan bevittnas runt om i världen kommer att fortsätta
i stegrad takt. Nya hot mot vår biologiska miljö kan härigenom aktualiseras
snart. Tidigare okända förorenande ämnen kan uppträda. Konkurrensen
om mark- och naturtillgångar kommer att skärpas.

Ett ingripande från samhällets sida för att tillgodose miljövården i den
hårdnande konkurrensen med andra samhällsintressen måste ske efter
flera linjer, såsom förutseende samhällsplanering, effektiv organisation,
brett upplagd forskning och tidsenlig lagstiftning. Till dessa uppgifter på
det nationella planet kommer ett allt starkare behov av samarbete länderna
emellan. Det finns tecken på att luftförsämringen i vårt land delvis härrör
från föroreningskällor på kontinenten.

En översyn av hela planväsendet har nyligen inletts genom särskilda
sakkunniga som har tillkallats av chefen för kommunikationsdepartementet.
Inom samma departement pågår arbete med en s. k. riksplan. Syftet
är att göra den regionala planeringen effektivare och att finna lämpliga
metoder för en riksomfattande planering. Härigenom bör det bli möjligt
att i god tid möta de hot mot naturmiljön som samhällsutvecklingen skapar.
Ett effektivt fungerande planväsende är ett av de verksammaste medlen
härvid. Men som påpekats både av immissionssakkunniga och i yttranden
över de sakkunnigas förslag kan man aldrig nå så långt på planeringssidan
att en lagstiftning med direkt sikte på den yttre miljövården kan
undvaras.

I fråga om organisationen har från en blygsam början på 1930-talet
skett en gradvis uppbyggnad av det centrala tillsyns- och sakkunnigorganet
på vattenvårdens område. År 1963 tillkom naturvårdsnämnden och luftvårdsnämnden.
Det senaste betydelsefulla steget i denna utveckling är tillskapandet
av statens naturvårdsverk den 1 juli 1967 som det centrala förvaltningsorganet
inom hela miljövårdsområdet. Samtidigt har länsstyrelserna
förts in i tillsynsorganisationen och förstärkts för uppgiften.

Också i fråga om forskningen sker en betydande satsning från det allmännas
sida. Riksdagen har i år bifallit ett förslag av Kungl. Maj :t om
samordning och utbyggnad av forskningen på bl. a. vatten- och luftvårdsområdet.
Forskningen skall i fortsättningen ledas av naturvårdsverket som
byggs ut för ändamålet. Anslaget för forskning har höjts och uppgår nu till
sju miljoner kronor.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

På lagstiftningsområdet är bilden f. n. splittrad. Någon samlad miijövårdslagstiftning
finns inte. Skyddet mot vattenföroreningar har sedan
år 1942 haft sin rättsliga reglering huvudsakligen i 8 kap. vattenlagen. Vissa
ändringar i dessa regler har genomförts i ett par omgångar. Jag anser att
utvecklingen nu har gjort en översyn av reglerna nödvändig. Mot luftföroreningar,
buller och andra immissioner kan ingripanden göras i begränsad
omfattning med stöd av hälsovårdsstadgan. I byggnads- och väglagstiftningen
finns vissa möjligheter att beakta miljövårdens krav vid planläggning
och genomförande av planerna, men bestämmelserna är helt otillräckliga
som garanti för att miljövården blir effektivt tillgodosedd. I fråga om
vattenbyggnadsföretag har vattenlagen vissa bestämmelser till skydd för
den yttre miljön men också dessa bestämmelser har ofta kritiserats som
otillräckliga. Naturvårdslagen ger visserligen goda möjligheter att tillgodose
vissa naturvårdsintressen men täcker bara en del av hela miljövårdsområdet.

Bristerna i den nuvarande lagstiftningen på miljövårdens område har
belysts i både immissionssakkunnigas och naturvårdsverkets förslag och i
de yttranden som avgetts över dem.

Den redogörelse jag har lämnat för samhälls- och näringslivets utveckling
och dess betydelse från miljövårdens synpunkt samt för bristerna i lagstiftningen
på området ger klart vid handen att tiden är mogen för en samlad
rättslig reglering av centrala miljövårdsfrågor. I kombination med en effektiv
organisation bör en lagstiftning nu genomföras som ett medel att komma
till rätta med de stora problem som det moderna samhället medför i
fråga om vår yttre miljö.

6.2 Grundläggande synpunkter på lagstiftningens utformning

Immissionssakkunnigas uppdrag avsåg en allmän utredning angående utformningen
av en lagstiftning om immissioner. Till immissioner i vidsträckt
mening kan, om man så vill, även vattenföroreningarna hänföras. De problem
som dessa föroreningar medför regleras utförligt i vattenlagstiftningen.
Trots att det inte ingick i de sakkunnigas uppdrag att reformera bestämmelserna
om avloppsvatten i 8 kap. vattenlagen har de sakkunniga inte kunnat
undgå att komma i nära beröring med nämnda bestämmelser. De materiella
reglerna i immissionslagen har också utformats i nära anslutning till vattenlagens
regler om vattenförorening. Skälen härtill är flera. Dels råder ett
sådant samband mellan vatten- och luftföroreningar att gemensamma lösningar
ter sig naturliga. Dels föreslår de sakkunniga, att frågor om luftföroreningar,
buller m. m. skall handläggas av samma organ som f. n. har hand
om frågor rörande vattenförorening.

Remissinstanserna finner den föreslagna samordningen av immissionslagstiftningen
med vattenlagens regler om vattenförorening vara ändamåls -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969 47

enlig såväl materiellt som i organisatoriskt avseende. Särskilt framhålls fördelen
av att få till stånd en helhetsbedömning av immitterande och vattenförorenande
företag. I ett par yttranden framhålls dock, att åtskilliga regler
i vattenlagen inte motsvarar de anspråk som i dagens samhälle kan ställas
på en lagstiftning om vattenvård och att det därför kan synas tveksamt
om det är lämpligt att bygga immissionslagstiftningen på vattenlagens regler.
Man förutsätter att en modernisering av vattenlagen och i samband därmed
även en översyn av immissionslagen i så fall kommer till stånd. Flera
remissinstanser vill emellertid gå ett steg längre än de sakkunniga när det
gäller samordning. De anser att det är önskvärt med en helt integrerad
immissionslagstiftning av innebörd att bestämmelserna i vattenlagen om
vattenförorening inarbetas i immissionslagen. Från något håll framförs
tanken att samla allt som berör miljövården i en och samma lagstiftning,
t. ex. genom att ur nuvarande byggnadslag, naturvårdslag och vattenlag
bryta ut vad som rör miljövården och infoga detta i en lagstiftning av det
slag som de sakkunniga har föreslagit.

För egen del anser jag att vissa fördelar onekligen skulle kunna vinnas
om man i en gemensam lag kunde sammanföra åtminstone de väsentligaste
av alla de regler som berör den yttre miljövården. Fn sådan reform skulle
emellertid beröra väsentliga delar av byggnads-, hälsovårds-, naturvårdsoch
vattenlagstiftningen och kräva ett mycket omfattande utredningsarbete.
Ett flertal bestämmelser skulle komma att ryckas ut ur sitt naturliga sammanhang.
Det torde också vara svårt att föra samman bestämmelser från
så vitt skilda områden till en enhetlig lag. En sådan lag bör därför inte komma
till stånd nu. Däremot bör övervägas att arbeta samman bestämmelserna
om vattenförorening och reglerna om immissioner till en lag. Härom kan
följande anföras.

Som de sakkunniga och flera remissinstanser har framhållit finns ett nära
tekniskt samband mellan vattenförorening och luftförorening. Ofta föreligger
ett val mellan att släppa ut avfallsprodukter i vatten och att släppa ut
dem i luften. Också rättsligt finns ett nära samband. Som de sakkunnigas
förslag visar kan man angripa vattenföroreningarnas och luftföroreningarnas
rättsliga problem efter väsentligen samma linjer. De sakkunniga har
byggt UPP sitt förslag med vattenföroreningslagstiftningen som förebild. De
materiella tillåtlighetsreglerna i förslaget överensstämmer sålunda i huvudsak
med motsvarande regler på vattenvårdsområdet såsom de tolkats i praxis.
Vidare föreslår de sakkunniga en gemensam prövnings- och tillsynsordning.
Att föra samman bestämmelserna om åtgärder mot vattenförorening
med de föreslagna reglerna för luftförorening m. m. innebär alltså ett
fullföljande av de sakkunnigas linje.

I sitt yttrande över naturvårdsverkets lagförslag har vattenöverdomstolen
gjort gällande att vattenvårdslagstifiningen har ett starkare samband med
vattenlagen i övrigt än med immissionslagstiftningen. Jag delar inte denna

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

uppfattning. Utanför vattenvårdens område reglerar vattenlagen i huvudsak
frågor om byggande i vatten. Också vattenbyggnadsföretag kan visserligen
ibland medföra olägenhet från vattenvårdssynpunkt. Men sådan olägenhet
är bara ett moment bland många som skall beaktas vid prövning av
ett vattenbyggnadsföretag. I regel är detta moment av underordnad betydelse
i förhållande till vad som kommer under bedömande i övrigt. Också
i samband med avloppsföretag uppkommer ibland frågor om byggande i
vatten. Dessa är emellertid vanligen av sekundär art. Helt dominerande vid
prövning av avloppsföretag är de vattenvårdande synpunkterna. Vad jag nu
har sagt gäller redan f. n. och torde — med hänsyn till pågående utveckling
—- ytterligare accentueras i en nära framtid. Ibland kan läget vara mer
tillspetsat så att avloppsföretag konkurrerar med vattenbyggnadsföretag
som rör samma vattenområde. Det kan då bli nödvändigt att jämka mellan
de motstridiga intressena. En sådan jämkning kan nu ske inom ramen för
vattendomstolens prövning. Enligt min åsikt bör det vara möjligt att lösa
sådana konkurrensproblem även om avloppsfrågorna handläggs i en annan
ordning än vattenlagens. Det samband som i viss grad föreligger mellan
vattenvårds- och vattenbyggnadslagstiftningen är alltså inte av den betydelse
att det utgör något hinder mot en integrering av lagbestämmelserna
på vattenvårds- och immissionsområdet.

Gemensamma bestämmelser för vattenvård och luftvård m. m. ger enligt
min mening överblick över detta sakligt sett enhetliga rättsområde och
underlättar en helhetsbedömning av företag som medför störningar i mer
än ett hänseende. En integrering har också den fördelen att tillsynsbestäminelserna
inte behöver tas upp i en särskild lag utan kan inarbetas i en gemensam
lag för vattenföroreningar, luftföroreningar, buller m. m.

På nu anförda skäl föreslår jag att bestämmelserna om vattenförorening
och reglerna om immissioner samordnas till en lag. Denna bör bil självständig,
vilket innebär att bestämmelserna i 8 kap. vattenlagen om skyldighet
att motverka vattenförorening bryts ut från vattenlagen och inarbetas i immissionslagen.

När det gäller förprövningsordningen föreslår de sakkunniga gemensamma
bestämmelser för vattenförorenande företag och för anläggningar som
orsakar luftförorening, buller m. in. och tar i lagen upp —- i överensstämmelse
med gällande vattenvårdslagstiftning — endast ett bemyndigande för
Kungl. Maj :t att meddela behövliga bestämmelser, medan den närmare regleringen
fått sin plats i en särskild kungörelse. Jag ansluter mig till de
sakkunnigas uppläggning, som bl. a. tillgodoser behovet av att snabbt kunna
anpassa koncessionsbestämmelserna till nya rön och erfarenheter på miljövårdsområdet.

Naturvårdsverket föreslår att området för vattenvårdslagstiftningen vidgas
genom att åtskilliga slag av åtgärder och ingrepp som nu faller under
reglerna för vattenbyggnadsföretag, såsom muddring, tippning, sandsug -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969 49

ning och vattenreglering, förs dit. Åtskilliga remissinstanser ansluter sig till
förslaget.

Enligt min mening är det emellertid nödvändigt, om man vill genomföra
angelägna reformer på vattenvårdens område utan tidsutdräkt, att utgå
från vattenlagens nuvarande uppläggning. Naturvårdsverkets förslag
skulle gripa djupt in i vattenlagens systematik och kan inte genomföras
utan närmare utredning. En allmän översyn av vattenlagen är emellertid
påkallad från många synpunkter. Det är min avsikt att inom kort föreslå
att en särskild utredning tillsätts för en sådan översyn. Naturvårdsverkets
förslag får beaktas vid denna översyn.

Jag föreslår sålunda att vattenvårdslagstiftningens nuvarande gräns mot
reglerna om byggande i vatten behålls. Till den nya lagen bör från vattenlagen
föras bara de regler som avser åtgärder mot förorening genom avloppsvatten
och vad som likställs med avloppsvatten.

Jag övergår nu till att behandla vissa viktiga begränsningar i de sakkunnigas
förslag till immissionslag, nämligen kraven på att det skall vara
fråga om sådana störningar som uppkommer genom användning av fast
egendom och att det skall röra sig om varaktiga störningar. Gemensamt
för dessa begränsningar är att de i den juridiska begreppsbildningen
ansetts utmärkande för immissionsbegreppet, vilket ligger till grund för de
sakkunnigas förslag.

Begränsningen till störningar som uppkommer genom användning av
fast egendom angavs redan i direktiven till de sakkunniga. Härigenom
har viktiga sidor av luftförorenings- och bullerproblemen fallit utanför
de sakkunnigas uppdrag, t. ex. frågor om motorfordons konstruktion och
användning. I de sakkunnigas uppgift har inte heller ingått att pröva
frågorna om planlagstiftning och samhällsplanering som medel att förebygga
immissionsrisker. Enligt de sakkunnigas mening har detta lett till
en rationell lösning av föreliggande lagstiftningsfrågor samtidigt som de
föreslagna organisatoriska lösningarna kommer att få verkningar över
hela miljövårdsområdet.

Vissa remissinstanser är kritiska mot att lagförslaget begränsats till att
avse störningar från fast egendom. Man framhåller att störningseffekterna
ofta är en följd av ett mycket stort antal immissioner från emittenter av
högst varierande källstyrlca. Särskilt betonas problemet med luftföroreningar
och bullerstörningar från motorfordon. I många remissvar uttalas önskemål
om att övriga immissionsproblem snarast blir föremål för utredning
och lagstiftning, som bör samordnas med den nu aktuella lagstiftningen.
Detta anses vara en förutsättning för att immissionsproblemen skall kunna
effektivt bekämpas. Av de remissinstanser som särskilt uttalar sig i denna
del finns också flera som delar de sakkunnigas uppfattning att störningar
från fast egendom lämpligen bör behandlas för sig. Genomgående framhålls
dock behovet av en rättslig reglering och en förstärkt samhällelig reaktion

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

också mot sådana allmänskadliga störningar som förekommer utan anknytning
till fast egendom.

I några remissyttranden betonas vikten av att den blivande lagstiftningens
begränsning till immissioner ej leder till att de föroreningskällor
som kan nås genom lagstiftningen drabbas av ett ansvar som inte står
i rimligt förhållande till deras andel i totalt förekommande störningar.
Det påpekas, att en sådan snedbelastning kan uppkomma även inom den
grupp som omfattas av lagstiftningen därigenom att de många små föroreningskällorna
ofta är svåråtkomliga.

För egen del vill jag ansluta mig till de sakkunnigas uppfattning om
lämpligheten att begränsa lagstiftningen till störningar som kan hänföras
till fast egendom. Även om man vid utformningen av lagstiftningen inte
bygger på immissionsbegreppet, sådant det hittills bestämts i praxis och
doktrin, och låter detta begrepp bestämma ramen för lagstiftningens tilllämpningsområde,
är begränsningen enligt min mening ändamålsenlig. Den
rimmar också med lagstiftningen på vattenvårdens område. Störningarna
från fast egendom utgör en enhetlig grupp som kan regleras genom inte
alltför omfattande bestämmelser. Det är också en grupp som svarar för
en betydande andel av samtliga förekommande störningar. Inte minst med
hänsyn till angelägenheten av att hindra olämplig lokalisering av företag är
det av vikt att en rättslig reglering av detta område sker snarast möjligt.
En särbehandling av störningar från fast egendom behöver inte hindra alt
övriga luftförorenings- och bullerproblem angrips med framgång. Regler
om störningar från lös egendom har i många fall sin givna plats i särlagstiftning.
Så hör t. ex. bestämmelser om motorfordons konstruktion hemma i
trafiklagstiftningen. Fortsatt forskning kommer att öka möjligheterna att
spåra de farliga störningskällorna. Naturvårdsverket kommer att inom eller
utom verket ha tillgång till expertis på de områden som kan beröras. Det
finns därför enligt min mening ingen anledning befara att de fastighetsbundna
störningarna genom att bli föremål för särskild lagstiftning skall
drabbas av ett större ansvar än vad som skäligen bör vila på dem.

Också fasta trafikanläggningar är att hänföra till fast egendom. De sakkunnigas
förslag omfattar därför också störning som omgivningen utsätts
för genom buller, luftförorening o. d. från flygplatser, vägar och järnvägar.
Enligt förslaget kan den som drabbas av sådan störning föra talan
vid vattendomstol mot den som driver trafikanläggningen, t. ex. väghållaren
i fråga om allmänna vägar. Talan kan avse skadeersättning, skyddsåtgärder
eller begränsning av den störande verksamheten. Däremot anser de sakkunniga
inte att man på denna väg bör kunna utverka förbud mot driften
av en anläggning som tillkommit efter särskild prövning, t. ex. genom
fastställelse av arbetsplan enligt lagen om allmänna vägar. I sådant fall
bör enligt de sakkunnigas mening särskilt skäl anses föreligga att inte
meddela förbud även om olägenheterna har väsentlig betydelse för omgivningen.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

Jag delar de sakkunnigas åsikt att den nya lagstiftningen i princip bör
omfatta också fasta trafikanläggningar. Hänsyn måste dock tas till att dessa
prövas i särskild ordning. Vid denna prövning beaktas även anläggningens
störande inverkan på omgivningen. Miljövårdsintresset bör därvid kunna
tillgodoses genom samråd på ett tidigt stadium. Med hänsyn härtill bör
tillståndsplikt enligt den nya lagen inte krävas. Inte heller bör man kunna
utverka förbud mot att anläggningen utnyttjas för avsett ändamål.
Däremot bör ingripande kunna ske i form av åläggande om skäliga skyddsåtgärder
eller inskränkningar i den störande verksamheten på samma
sätt som i fråga om andra anläggningar. Möjlighet att söka tillstånd
bör stå öppen även när det gäller trafikanläggningar. Enskild sakägare bör
alltid ha möjlighet att föra talan om ersättning.

Även i andra fall när fast egendoms omgivningsstörande användning är
underkastad särskild reglering har de sakkunniga följt det mönster som
föreslagits i fråga om vägar o. d. Den nya lagstiftningen skall alltså vara i
princip tillämplig vid sidan av speciallagstiftningen med bara det undantaget
att tillstånd som meddelats enligt den senare skall anses hindra ett
ingripande med förbud enligt de nya reglerna. En viktig typ av anläggningar
som på detta sätt skulle bli underkastad både speciallagstiftning och den
allmänna immissionslagstiftningen är atomanläggningar. Enligt atomenergilagen
får sådan anläggning inte uppföras eller drivas utan tillstånd av Kungl.
Maj :t, som också fastställer erforderliga villkor för anläggningen.

De sakkunnigas förslag i fråga om atomanläggningar har kritiserats av
flera remissinstanser, bl. a. sådana som har anknytning till atomenergiområdet.
Sålunda anser t. ex. delegationen för atomenergifrågor att speciallagstiftningen
bör vara uteslutande tillämplig och att den nya lagstiftningen
alltså inte skall omfatta atomanläggningarnas inverkan från strålningssynpunkt.
Däremot har delegationen ingen invändning mot att den nya lagstiftningen
får gälla i fråga om dessa anläggningars omgivningsstörande verkningar
i övrigt, t. ex. beträffande utsläpp av kylvatten.

Den prövning som atomanläggningar underkastas hos Kungl. Maj:t är
mycket ingående. Både strålskydds- och naturvårdsmyndigheter kopplas in.
Vid det här laget väl beprövade internationella säkerhetsnormer tillämpas.
De är utformade så att några strålningsrisker över huvud inte skall uppkomma.
Jag ansluter mig därför till den uppfattning som kommit fram i remissyttrandena.
Också enligt min mening bör de strålningsproblem som
sammanhänger med atomanläggningar angripas med stöd av den särskilda
lagstiftning som gäller på området. Jag anser emellertid att man bör gå ett
steg längre. Remissinstanserna har bara uppehållit sig vid de anläggningar
som faller under atomenergilagen. Jag anser att undantag från den nya lagens
tillämpningsområde bör göras för alla anläggningar och all verksamhet
som är underkastade specialreglering från strålskyddssynpunkt. Förutom i
atomenergilagen finns sådan reglering i strålskyddslagen. Och i fråga om er -

52 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

sättning för bl. a. strålningsskador gäller särskilda regler i atomansvarighetslagen.

Motsvarande förhållande gäller i fråga om elektriska anläggningar. Särskilda
regler finns i 1902 års lag innefattande vissa bestämmelser om sådana
anläggningar. Så långt specialregleringen på detta område sträcker sig bör
enligt min mening de anläggningar som 1902 års lag omfattar falla utanför
den nya lagstiftningen.

Jag vill understryka att om anläggning, som är undantagen från den nya
lagen, bär störningsverkan också i annat avseende än den särskilda lagstiftningen
täcker blir den nya lagen tillämplig i detta avseende. Som exempel
kan nämnas utsläpp av uppvärmt kylvatten från atomanläggning. Från
strålningssynpunkt bör sådant utsläpp prövas i koncessionsärendet hos
Kungl. Maj :t. Beträffande andra störningsrisker däremot bör utsläppet prövas
enligt den nya lagstiftningen.

I det följande kommer jag att närmare behandla de olika typer av störningar
som den nya lagstiftningen skall omfatta. Jag vill emellertid redan nu
ta upp till diskussion en av dessa störningar, nämligen bullret. Bullerstörningen
är av väsentlig betydelse för avgränsningen av lagens tillämpningsområde,
eftersom den kan härröra från så många olika källor och kan angripas
med stöd av specialregler på skilda områden.

En grundläggande utgångspunkt för de sakkunnigas förslag har varit att
få till stånd en helhetsbedömning av företag som orsakar störning i flera
olika hänseenden, t. ex. genom vattenförorening, luftförorening och buller.
Enligt min mening är denna utgångspunkt beaktansvärd. För att åstadkomma
en helhetsbedömning är det motiverat att låta lagen omfatta så många
störningsformer som möjligt, också bullret. På industriområdet blir det visserligen
ovanligare att anläggningar bullrar så att omgivningen störs i mera
betydande utsträckning. I samma mån som industribullret motverkas i arbetarskyddets
intresse minskar också störningen utåt. Undersökningar visar
dock att många störs av buller från industri- och andra anläggningar.

Av ojämförligt större betydelse är det buller som härrör från flygtrafiken
och från trafiken på vägar och gator. En viss begränsning i lagens tillämpning
på detta område följer av att lagen som jag nyss nämnde avser störning
från fast egendom. Problemet måste därför också angripas från andra
utgångspunkter. Därom vill jag efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet
anföra följande.

På sikt måste man i fråga om trafikbullret söka en lösning främst genom
en sådan konstruktion av fordonen att onödigt buller förebyggs. Inom
Förenta Nationernas ekonomiska kommission för Europa har man sedan
lång tid arbetat för att i fråga om fordon i vägtrafik få till stånd eu samordning
av åtgärder i skilda länder. Internationell enhetlighet i denna fråga
är uppenbart av stor betydelse. När det gäller metoderna för bullermätningen
har arbetet redan givit sådant resultat att en svensk standard för mätningen

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

har kunnat fastställas. Även i den mer svårlösta frågan om tillåtna bullergränser
för olika slag av fordon har man emellertid enligt vad som upplysts
under den allra senaste tiden kommit så långt att tillräckligt underlag torde
föreligga för nya bestämmelser som kan tillämpas i vart fall vid typ- och
registreringsbesiktning men som också övervägs bli gällande vid flygande
inspektion.

Betydande förbättringar bör också kunna nås genom trafikreglerande åtgärder.
Lokala trafikföreskrifter om exempelvis hastighetsbegränsning eller
förbud mot vissa fordonstyper inom särskilt bullerkänsliga områden bör införas
i större omfattning än hittills. Där det är påkallat bör hälsovårdsnämnden
göra framställning till länsstyrelse eller trafiknämnd om sådana lokala
trafikföreskrifter. Som jag senare återkommer till föreslår jag sådan ändring
i hälsovårdsstadgan, att åtgärder mot buller uttryckligen tas upp bland
de uppgifter som ankommer på hälsovårdsnämnden.

I det immissionsbegrepp som man hittills arbetat med i praxis och
doktrin ligger som jag nyss nämnde också ett krav på att det skall röra
sig om varaktiga störningar. I den juridiska litteraturen har framhållits, att
det ofta just är varaktigheten som motiverar en särbehandling lagtekniskt
av immissionerna. Varaktigheten anses medföra en särskilt hög grad av
farlighet och skapa förutsättning för användning av sanktionsformen förbud.
Till varaktigheten knyter sig också en viss beräknelighet, som får stor
betydelse för skadeståndsfrågan.

Lagberedningen uppställde i sina förslag till immissionsregler inte något
krav på varaktighet utan nöjde sig med att i motiven ange, att immissionerna
regelmässigt har en varaktig karaktär. De sakkunniga anser att varaktighetsrekvisitet
är av så väsentlig betydelse att det bör komma till direkt uttryck
i lagtexten. Enligt de sakkunnigas mening torde det i allmänhet inte
innebära någon svårighet att bedöma, om en störning kan anses varaktig
eller ej. De anordningar som vidtas för den störande användningen lämnar
oftast klart besked på den punkten. Det kan emellertid uppstå tveksamma
fall, och rättstillämpningen bör här få en viss frihet i bedömningen.

Flera remissinstanser ifrågasätter om varaktighetsrekvisitet bör anges i
lagtexten. Några menar, att lagen bör göras tillämplig även på tillfälliga
störningar och framhåller att det är naturligt att även sådana störningar
motarbetas. Det påpekas att även sådana störningar i vissa fall kan ha en
hög grad av farlighet. Man framhåller bl. a. svårigheten att med de sakkunnigas
uppläggning avgränsa de fall, i vilka strikt ansvar blir gällande. Andra
menar att lagens bestämmelser bör göras tillämpliga på störande verksamhet
som ej är av endast tillfällig beskaffenhet. Vissa remissinstanser uttrycker
däremot sin tillfredsställelse med att de sakkunniga infört rekvisitet
varaktighet i lagen.

Begreppet varaktighet för närmast tanken till företeelser som är fortlö -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

pande under längre tid. Av de sakkunnigas motivering framgår emellertid
att de avsett också störningar som är kortvariga men som återkommer. Enligt
min mening är varaktigheten ett alltför elastiskt och mångtydigt begrepp
för att vara lämpat som bestämning av lagens tillämpningsområde.
Besvärliga gränsdragningsproblem kan uppkomma. I likhet med några remissinstanser
vill jag dessutom ifrågasätta om inte lagen sakligt sett
får en för snäv begränsning i vissa fall genom varaktighetskravet. Jag vill
också nämna att reglerna på vattenvårdens område inte är begränsade på
det sätt som de sakkunniga föreslår. Någon ändring i det avseendet åsyftar
jag inte med integreringen av vattenvårds- och immissionslagstiftningen.

Jag är å andra sidan inte beredd att som vissa remissinstanser förordar
slopa varje begränsning och låta de nya reglerna omfatta också helt
tillfälliga störningar. En sådan uppläggning skulle skapa andra gränsdragningsproblem,
särskilt på ersättningssidan. Också rena vådahändelser av engångskaraktär
skulle komma att falla under lagen.

Bl. a. vattenöverdomstolen har i sitt remissyttrande föreslagit att lagen
görs tillämplig på störningar som ej är av endast tillfällig beskaffenhet.
Enligt min mening är detta en lämplig medelväg. Rena engångsföreteelser
lämnas härigenom utanför lagen samtidigt som denna får ett vidare tilllämpningsområde
och en klarare avgränsning än enligt de sakkunnigas förslag.

Genom att föreslå ett särskilt sakägarbegrepp vill de sakkunniga begränsa
lagstiftningens tillämpningsområde i ytterligare ett avseende. Som sakägare
på grund av immission räknas enligt förslaget ägare till fast egendom, som
kan utsättas för olägenhet genom immissionen, samt innehavare av nyttjanderätt
eller annan särskild rätt i den mån hans rätt berörs. En storimmission
kan ju medföra skada för en mycket vid och obestämd krets av
människor. Det bör enligt de sakkunniga inte komma i fråga att var och en
som tillhör denna krets kan uppträda som sakägare och väcka talan i immissionsmål.
Liksom hittills bör krävas att vederbörande har viss rättslig
anknytning till den fasta egendom som träffas av immissionens verkningar.
Preciseringen av sakägarbegreppet har i förslaget kommit till direkt uttryck
i lagtexten.

Några remissinstanser framhåller som angeläget att en begränsning sker
av sakägarkretsen. Från flera håll riktas emellertid kritik mot förslaget i
denna del. Man framhåller, att det vanligtvis inte uttryckligen anges i lag
vem som är sakägare. Även en lag om immissioner bör utformas i överensstämmelse
härmed och alltså innehålla de materiella regler på vilka ett anspråk
kan grundas, vare sig det gäller skyddsåtgärder eller ersättning, och
lämna sakägarbegreppet fritt. Det anses vidare vara en riktig princip att
alla som drabbas av immissioner skall kunna åberopa immissionslagen, oavsett
om de har anknytning till fast egendom eller ej. Särskilt otillfredsstäl -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969 55

lande anses det vara att endast vissa av de skadelidande skall komma i åtnjutande
av de ersättningsregler förslaget innehåller.

I den nu berörda frågan har jag den principiella inställningen att man om
möjligt bör undvika att i lagtexten uttryckligen ange vem som är att anse
som sakägare. Med de sakkunnigas uppläggning skulle en begränsad grupp
få en alltför gynnad ställning i förhållande till övriga som utsätts för olägenheter
genom störningarna. Vidare skulle svåra gränsdragningsproblem
uppstå, särskilt i ersättningsfrågor. Visserligen kan, som de sakkunniga har
påpekat, framför allt när det gäller luftföroreningar, som ofta sprids över
ett stort område, antalet personer som drabbas bli mycket stort. Med den
rättsliga behandling av dessa frågor som jag kommer att föreslå behöver
emellertid inte detta förhållande medföra några större olägenheter. Jag avstyrker
därför den av de sakkunniga föreslagna begränsningen av sakägarbegreppet.

Den omständigheten att lagen inte kommer att innehålla någon uttrycklig
bestämning av sakägarbegreppet betyder inte att sakägarkretsen är utan
varje begränsning. Sålunda bör t. ex. intrång i allemansrätt inte grunda
talerätt. Kretsen av sakägare torde få bestämmas närmare i rättstillämpningen.
Därvid bör de principer som tillämpas inom vattenrättskipningen
kunna ge viss ledning.

Jag går nu över till frågan om i lagstiftningen på immissionsområdet de
civilrättsliga och offentligrättsliga reglerna bör behandlas i ett sammanhang.

Den allmänna utvecklingen, som yttrar sig i alltmer ökad industrialisering
och urbanisering och i kommunikationsapparatens fortlöpande utbyggnad,
bar lett till att immissionsfrågorna kommit att bli viktiga samhällsproblem.
Det framstår alltmer som en samhällsuppgift att hindra att immissionerna
medför allmänna skadeverkningar av betydelse. Immissionssakkunniga
har också uttalat, att det i dagens läge inte är tillräckligt med enskilda
initiativ för att bekämpa immissionerna. Det krävs framför allt insatser
från det allmännas sida. Till skillnad från lagberedningen tar de sakkunniga
i sitt förslag därför upp både civilrättsliga och offentligrättsliga
regler. Reglerna har utformats så att de skall kunna tillgodose behovet av
en aktiv offentlig medverkan i arbetet med att förebygga och minska miljöstörningar
av olika slag. Jag syftar på reglerna om obligatorisk förprövning
av stora immissionsfall och bestämmelserna om fortlöpande offentlig tillsyn.
Tillsynen är enligt förslaget inte begränsad till de stora fallen.

Remissinstanserna ansluter sig överlag till de sakkunnigas grundtanke
att utforma lagförslagen så att de tillgodoser kravet på en aktiv offentlig
kontroll. Bl. a. uttalas att de offentligrättsliga reglerna torde vara avgörande
för möjligheterna att på ett verkningsfullt och ekonomiskt godtagbart sätt
kunna lösa immissionsproblemen. Det system för den offentliga kontrollen

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

med obligatorisk förprövning och fortlöpande tillsyn som de sakkunniga
har föreslagit vinner också remissinstansernas gillande.

Från ett par håll framhålls att det bl. a. från systematisk synpunkt hade
varit av värde att ha de rent civilrättsliga reglerna samlade i jordabalkens
kapitel om grannelagsrätt. Det påpekas att problemen vid storimmissioner
är helt andra än vid en konflikt av mera alldagligt slag mellan grannar och
att det kan finnas skäl att undersöka möjligheten att till en särskild immissionslag
hänföra endast vad som har samband med skyddsåtgärder, förbud
och tillstånd samt att i övrigt i huvudsak genomföra lagberedningens
förslag.

Att i en och samma lag föra samman offentligrättsliga och civilrättsliga
regler är utan tvekan förenat med vissa avvägningsproblem, som möjligen
kan tala för en reglering var för sig av offentligrättsliga och civilrättsliga
frågor. Sambandet mellan de allmänna och de enskilda intressena när det
gäller att hindra eller minska skadliga verkningar av miljöstörande verksamhet
är emellertid så starkt att en reglering enligt min mening bör ske i
en gemensam lag.

Vad beträffar lagstiftningens utformning i övrigt vill jag framhålla att en
lagstiftning som skall tillämpas både i fråga om storimmissioner och små
enkla störningsfall och tillgodose enskilda och allmänna intressen av skiftande
slag och som dessutom skall behålla sin aktualitet i den snabba
utvecklingen inom forskning, teknik och ekonomi måste bli relativt allmänt
hållen. Jag delar därför de sakkunnigas uppfattning, som också har stöd hos
remissinstanserna, att någon mer preciserad lagteknisk utformning än förslaget
upptar inte kan komma i fråga. Givetvis kommer det under sådana
förhållanden att bli utomordentligt viktigt hur reglerna tillämpas. De anvisningar
som de sakkunniga lämnar för den praktiska tillämpningen torde
emellertid kunna bli till god vägledning för både myndigheter och enskilda.
Jag återkommer härtill vid behandlingen av tillåtlighetsreglernas utformning.

6.3 Tillståndsmyndighet

Prövningen av mål om vattenförorening ankommer f. n. på vattendomstolarna.
Den som vill släppa ut avloppsvatten i en recipient kan begära tillstånd
hos vattendomstolen. Vissa slag av fabriker och inrättningar får inte
utföras innan tillstånd lämnats. Frågor om vattenförorening kan också komma
under vattendomstols prövning genom stämningsansökan. Däremot kan
vattendomstol aldrig själv ta initiativ till prövning.

Immissionssakkunniga föreslår att vattendomstolarna görs till koncessionsmyndigheter
och i övrigt exklusivt behöriga domstolar också i mål om
luftförorening, buller och andra immissioner. För att få till stånd en helhetsbedömning
av företag som förorenar i mer än ett hänseende anser de

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

sakkunniga att det är nödvändigt att välja samma system för immissionsmålen
som för vattenföroreningsmålen. En sådan helhetsbedömning är
önskvärd särskilt med hänsyn till det nära samband som råder mellan vatten-
och luftföroreningar. Vattendomstolarna är också enligt de sakkunniga
väl lämpade att handlägga immissionsfrågor med hänsyn till sammansättning,
erfarenhet av likartade problem och lämpliga jurisdiktionsområden.

Remissinstanserna ansluter sig i övervägande grad till de sakkunnigas
uppläggning och åberopar i huvudsak samma skäl som de sakkunniga har
anfört. Bl. a. betonar de fördelen av en samordnad prövning av vattenföroreningsmål
och immissionsmål. I de tillstyrkande remissyttrandena framhåller
man vidare att de sakkunnigas förslag stämmer väl överens med svensk
tradition på vattenlagstiftningens område och att det är ägnat att ge goda
rättssäkerhetsgarantier.

De remissinstanser som är kritiska mot förslaget framför dels erinringar
i fråga om förslagets praktiska och organisatoriska konsekvenser, dels
invändningar av mera principiell natur. I flera remissvar görs gällande att
vattendomstolarna i sin nuvarande sammansättning inte kan anses tillräckligt
rustade för att verka som miljövårdsdomstolar. Från andra håll framhålls
den nuvarande splittringen på olika specialdomstolar av frågor inom
ämnesområden som ligger nära immissionsområdet. Man framför önskemål
om att få till stånd en domstol med kompetens att pröva frågor om fastighetsbildning,
vattenförorening, immissioner och expropriation. Bl. a. föreslås
en sammanslagning av vattendomstolarna, ägodelningsrätterna och expropriationsdomstolarna.
Anmärkningar riktas också mot att vattendomstolarnas
kompetensområde inte blir klart avgränsat med den utformning
förslaget har fått. Sålunda framhålls att valet av domstol i det enskilda fallet
kan bli beroende på tolkningen av immissionsbegreppet och att ett yrkande
om ersättning för skada genom störning från grannfastighet kan tas upp
antingen av vattendomstol eller allmän domstol beroende på vilken grund
som åberopas.

Från principiell synpunkt invänder de kritiska remissinstanserna att koncessionsärenden
är typiska förvaltningsärenden, som endast undantagsvis
bör ankomma på domstol. Domstolskommittén framhåller att de avvägningsfrågor
som den koncessionsprövande myndigheten ställs inför ofta är
sådana att deras bedömning på sikt måste påverka hela samhällsutvecklingen.
Man sätter i fråga om vattendomstolarna har den vida överblick över
olika planeringsområden som är önskvärd hos den beslutande myndigheten.
Som koncessionsmyndighet föreslås i stället länsstyrelserna eller naturvårdsverket.
Skulle sambandet mellan vattenfrågorna och immissionsfrågorna
anses så starkt att gemensamma handläggningsformer är nödvändiga
anvisas möjligheten att flytta över handläggningen av tillståndsärenden på
vattenvårdens område helt till administrativ myndighet. Flera remissinstan -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

ser förordar en administrativ koncessionsprövning men är beredda att godta
den föreslagna anordningen som ett provisorium.

I sin utredning om tillståndsprövningen i immissions- och vattenföroreningsärenden
går naturvårdsverket på en helt annan linje än immissionssakkunniga.
Naturvårdsverket förordar att prövningen läggs på verket. Till stöd
härför åberopar verket flera skäl. För det första anser verket att den avvägning
som i ärenden av denna art skall ske mellan ett företags nytta och
olägenheter inte är av judiciell art utan måste grundas på allmänna ekonomiska
och tekniska bedömanden. Domstolarnas naturliga funktion är att
fastställa vad som är rätt. På förvaltningen däremot ankommer att aktivt
förverkliga statens uppgifter och ändamål. När miljövårdsverksamheten nu
skall intensifieras anser naturvårdsverket det därför uppenbart att tyngdpunkten
i verksamheten bör ligga hos administrativ myndighet. Prövningen
av sakägarintressen, närmast skadeståndsfrågan, bör dock också i fortsättningen
ankomma på domstol. Naturvårdsverket framhåller att visst dubbelarbete
och vissa gränsdragningsproblem kan uppkomma genom att tillstånds-
och ersättningsfrågorna skiljs åt och genom att prövningen av vattenbyggnadsfrågor
ligger kvar hos vattendomstolarna. Verket menar dock
att dessa problem är av mindre omfattning.

Som ytterligare skäl för sitt förslag nämner naturvårdsverket att verket
skall svara för översiktlig planering inom miljövårdsområdet, samordna
miljövårdsarbetet inom olika län osv. Härigenom får verket överblick över
alla förhållanden som inverkar på tillståndsprövningen. Vidare tillgodoser
man bäst syftet med enhetlighet i tillståndsgivningen, om huvuddelen av
ärendena avgörs av en instans. Naturvårdsverket rymmer dessutom samlad
expertis på naturvårds-, luftvårds- och vattenvårdsområdena. Härigenom
tillgodoser verket bättre än vattendomstolarna kravet på att den prövande
myndigheten kan anlägga en helhetssyn på de frågor som kommer upp till
bedömning i tillståndsärendena. Önskemålet om helhetsbedömning av en
anläggning som vållar olägenhet och störningar från flera synpunkter är
därför enligt naturvårdsverkets mening lättare att tillgodose om verket blir
tillståndsgivande myndighet. Även om naturvårdsverket blir tillståndsmyndighet
bör enligt förslaget vissa viktigare frågor underställas Kungl. Maj:ts
avgörande.

För att handha tillståndsprövningen föreslår naturvårdsverket att en särskild
koncessionsnämnd inrättas i verket. Den bör bestå av verkschefen, en
jurist som är erfaren i domarvärv eller har annan särskild kompetens för
uppgiften och den ledande tjänsteman till vars område ärendet huvudsakligen
hör. Verkschefen bör ha rätt att sätta annan tjänsteman i verket i sitt
ställe. Vissa ärenden av större betydelse bör enligt förslaget avgöras av verkets
styrelse.

Förslaget innebär att ärenden kommer under koncessionsnämndens prövning
antingen genom ansökan av den som utövar eller skall utöva viss miljö -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

farlig -verksamhet eller på initiativ av någon eller några av verkets byråer.
En grundtanke i förslaget är att man skall ha en ordning med absolut och
fakultativ koncessionsplikt enligt immissionssakkunnigas modell. Dispensprövningen
vid fakultativ koncessionsplikt ankommer på verket självt med
möjlighet för verket att hänskjuta prövningen till koncessionsnämnden om
dispens ej ges.

En minoritet inom naturvårdsverkets styrelse anser att den föreliggande
utredningen inte ger tillräckligt underlag för en allsidig bedömning av frågan.
Enligt minoriteten kräver rättssäkerheten att prövningen förläggs till
ett i förhållande till verket fristående organ. Minoriteten kan inte tillstyrka
förslaget.

Av de remissinstanser som har yttrat sig över naturvårdsverkets förslag
uttalar sig omkring en tredjedel klart för tillståndsprövning i administrativ
ordning. Hit hör bl. a. socialstyrelsen, statens institut för folkhälsan, lantmäteristyrelsen,
fiskeristyrelsen, domstolskommittén, flera länsstyrelser,
LO och kommunaltekniska föreningen. Bara eu mindre del av denna grupp
ansluter sig dock till det konkreta förslag som naturvårdsverket har lagt
fram. De övriga förordar en mera självständig ställning för koncessionsnämnden
eller en från andra myndigheter helt fristående nämnd. Också
andra lösningar — bl. a. att lägga prövningen hos länsstyrelserna — förs
fram.

Flera andra remissinstanser kan föras samman till en grupp som i princip
är positiv till en administrativ prövning men som menar att frågan i
dess helhet eller vissa delproblem behöver utredas ytterligare. De flesta i
denna grupp — bl. a. flera länsstyrelser och Länsingenjörers förening —
föredrar länsstyrelserna som koncessionsmyndigheter.

Några remissinstanser anför skäl både för domstolsprövning och för
administrativ prövning och kommer fram till att skälen för det ena eller
andra alternativet väger över. Lantbruksstyrelsen stannar sålunda för
administrativ prövning medan statskontoret menar att det saknas skäl
att gå från immissionssakkunnigas förslag. Också för kommerskollegium
och kommunförbunden väger domstolslinjen över. Kammarkollegiet finner
skäl tala för båda linjerna men anser att frågan bör utredas vidare. Ytterligare
utredning önskar också planverket som dock framhåller att verket
inte har några avgörande betänkligheter mot administrativ prövning. Häradshövdinge-
och stadsdomarföreningen uttalar att det saknas tillräckligt underlag
för att överväga en administrativ lösning.

Helt avvisande till att lägga prövningen på administrativ myndighet över
huvud taget är bara några få remissinstanser, bl. a. vattenöverdomstolen.
En större grupp, närmare en fjärdedel av samtliga, avstyrker naturvårdsverkets
förslag utan att gå in på eller ta ställning till andra administrativa
lösningar. I allmänhet utmynnar dessa yttranden i ett förord för vattendomstolarna.
Så är fallet beträffande t. ex. advokatsamfundet och För»

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

eningen för vattenhygien. Industriförbundet och SAF avstyrker också att
tillståndsprövningen förläggs till naturvårdsverket eller något organ som
är knutet till verket och förordar i stället vattendomstolarna. I andra hand
förklarar de dock att de inte motsätter sig att prövningen anförtros en
administrativ instans som är fullt fristående från verket.

Enligt min mening ger immissionssakkunnigas och naturvårdsverkets
utredningar och yttrandena över dem tillräckligt underlag för att man nu
skall kunna ta ställning både till frågan huruvida tillståndsprövningen hör
ligga hos domstol eller administrativ myndighet och till frågan om organisation
och förfarande vid en administrativ prövning. Flera av de remissinstanser
som förordat ytterligare utredning avser att härigenom få belyst hur ett
system med länsstyrelserna som tillståndsmyndigheter bör utformas. Som
jag närmare utvecklar i fortsättningen anser jag emellertid att ett sådant
system inte bör komma i fråga. Det saknas därför anledning att undersöka
länsstyrelsealternativet närmare. Inte heller i övrigt tror jag att ytterligare
utredning av organisationsfrågan kan tillföra lagstiftningsärendet några
nya väsentliga synpunkter. En ny utredning skulle dessutom avsevärt fördröja
genomförandet av denna synnerligen angelägna lagstiftning.

I det följande skall jag närmare utveckla min syn på frågan om administrativ
prövning eller domstolsprövning.

Till en början vill jag i likhet med immissionssakkunniga slå fast att det
är nästan nödvändigt att ha en gemensam prövningsordning för ärenden
om vattenförorening och ärenden om andra miljöstörningar från fast egendom.
Härför talar framför allt det tekniska sambandet mellan vatten- och
luftföroreningar från samma källa. Men också i övrigt talar starka skäl
för en helhetsbedömning av företag som stör i flera hänseenden. Det i
några remissyttranden framförda förslaget om en uppdelning så att vattenföroreningsfrågor
skulle ligga kvar på vattendomstolarna och övriga störningsfall
läggas på administrativ myndighet kan jag därför inte biträda.

Jag kan hålla med de remissinstanser, bl. a. vattenöverdomstolen, som
framhåller att vårt rättssystem inte har någon helt bestämd skiljelinje mellan
förvaltande och dömande verksamhet och att också vattendomstolarna
till viss del har uppgifter av förvaltningskaraktär. Men det är dock i regel
en väsentlig skillnad mellan vad som hänförs till förvaltande myndigheters
område och vad som är rättskipning. Det som typiskt sett utmärker förvaltningsfrågor
är att avgörandena grundas på lämplighetsavvägningar, t. ex.
av ekonomisk, teknisk och social natur. Ett tillstånd att utföra en anläggning
eller en åtgärd som kan medföra vattenförorening eller annan störning
för omgivningen måste föregås av en avvägning av denna art. Ett sådant
tillstånd kan ha verkningar inom många samhällsområden. Det kan sålunda
beröra hälsovård, naturvård, sysselsättning och sociala förhållanden, näringsutveckling,
samhällsbyggande osv.

Enligt min mening kan man emellertid inte lösa organisationsfrågan

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

tillfredsställande bara utifrån teoretiska överväganden huruvida de frågor
som myndigheten skall handlägga till sin natur är administrativa eller
avser rättskipning. Problemet är i första hand av rent praktisk art. Det
gäller att finna en lösning som gör att tillståndsprövningen blir ett led i
en effektiv och samhällsgagnande miljövårdspolitik, att avgörandena kan
träffas snabbt och smidigt och med sakkunnigt beaktande av den mångfald
samhällsintressen som berörs samt att tillämpningen blir enhetlig och
konsekvent. Samtidigt måste skäliga krav på rättssäkerhet tillgodoses.

Med de arbetsuppgifter som här kommer i fråga tillgodoser ett förfarande
i administrativ ordning bättre än domstolsförfarandet önskemålen om effektivitet,
snabbhet och smidighet. Överläggningar med sökanden och andra
parter kan ske i fria former. Samråd med andra myndigheter kan ordnas
på ett enkelt och smidigt sätt. Mera bagatellartade ärenden kan klaras av
utan den onödiga tidsutdräkt som ibland följer med det omständligare domstolsförfarandet.

Som jag redan har nämnt rör tillståndsprövningen i vattenvårds- och immissionsfrågor
många olika samhällsintressen. För en uttömmande behandling
krävs därför samverkan mellan experter på en rad skilda områden.
Detta gäller inte bara vid tillåtlighetsbedömningen. Också för att utforma
villkoren för en anläggning krävs ofta undersökningar och bedömningar i
fråga om processteknik, avloppsförhållanden, recipienters beskaffenhet, reningsteknik,
intressen av olika slag som kan skadas osv. Även företagsekonomiska
och allmänt ekonomiska överväganden kan bli aktuella.

Sammanfattningsvis anser jag mig kunna konstatera att övervägande
skäl otvetydigt talar för en administrativ prövning av ärendena. Innan jag
tar ställning i frågan vill jag emellertid ta upp de invändningar som flera
remissinstanser, bl. a. vattenöverdomstolen, framställt mot tanken att flytta
över prövningen av vattenföroreningsfrågor från domstol till administrativt
organ. En vanlig invändning är att vissa nackdelar uppkommer genom
att prövningen av tillståndsfrågor och ersättningsfrågor skils åt. Uppdelningen
medför att den tid som prövningen kräver förlängs och att det
blir dubbelarbete för parter och myndigheter genom att utredning skall
presteras inför olika organ. I något fall anser man t. o. m. att det är omöjligt
skilja frågorna åt, eftersom tillåtlighetsprövningen bygger på en avvägning
mellan nytta och skada och man därför måste klarlägga hela skadesidan
också i tillåtlighetsdelen.

Dessa uttalanden, särskilt det sistnämnda, innehåller enligt min mening
betydande överdrifter och ger en inte helt rättvisande bild av hur vattendomstolarnas
handläggning av avloppsmål verkligen går till. Det kan därför
vara skäl att stanna något vid denna fråga. Som immissionssakkunniga har
framhållit avviker vattenföroreningsmålen från övriga vattenmål bl. a. däri
att prövningen av ersättningsfrågor i regel är frikopplad från tillståndsprövningen.
I tillståndsmålet kan visserligen de som menar sig komma att lida

62 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

skada av företaget framställa ersättningsanspråk om de så vill. Men det ligger
i vattendomstolens hand att avgöra om det är lämpligt att ta upp sådana
anspråk till prövning. Det har i lagstiftningens förarbeten klart förutsatts
att ersättningsfrågor mera sällan skall behandlas inom ramen för ansökningsmål.
Man har räknat med att sakägarna i regel skall hänvisas att i efterhand
väcka talan genom stämning, sedan man fått erfarenhet av företagets
verkningar. Immissionssakkunnigas utredning om avloppsmålens handläggning
visar att domstolspraxis följer de riktlinjer som förarbetena anger. De
sakkunniga konstaterar sålunda att ersättningsyrkanden framställs bara i
ungefär vart fjärde ansökningsmål om vattenförorening. I en mycket stor
del av dessa fall blir det ändå ingen prövning i samband med tillåtlighetsbedömningen.
Sakägarna hänvisas i stället att senare framställa sina anspråk
efter stämning eller också uppskjuter domstolen prövningen med stöd
av vattenlagens deldomsregler ill kap. 66 §. Immissionssaklcunniga har för
övrigt satt i fråga om sistnämnda förfarande är riktigt. De sakkunniga synes
närmast luta åt att vattendomstolen skall anvisa stämningsvägen i alla
de fall då anspråket inte kan bedömas omedelbart.

Vad jag nu har anfört visar att det inte finns något sådant samband mellan
tillstånds- och ersättningsfrågor i vattenföroreningsmål som utgör ett
avgörande hinder mot att skilja prövningen av dessa frågor åt. Ett särskiljande
behöver inte heller innebära någon ökad risk för dubbelarbete. Visserligen
måste den tillståndsgivande myndigheten — både med nuvarande förfarande
och med det föreslagna — skaffa sig en bild också av skadornas
omfattning och art. Men härför krävs ingen detaljerad kartläggning av skadesidan.
Det räcker med en mera överslagsmässig beräkning. Det är för övrigt
inget som hindrar att den utredning om skadorna av företaget som
läggs fram vid tillståndsprövningen utnyttjas av part som material också
i ersättningsmålet.

En mera vägande invändning är att det ofta förekommer frågor om byggande
i vatten och om tvångsrätt till mark i samband med avloppsföretag
och att det blir svårigheter om behandlingen av dessa frågor skils ut från
prövningen av frågan om tillstånd i föroreningsdelen. Åtskilliga exempel på
sådana fall nämns. Till byggande i vatten hör sålunda intag av fabrikationsoch
kylvatten samt reglering av recipientens vattenföring och rensningar
eller andra ingrepp i vattenförhållandena för att motverka olägenheter av
föroreningen. Utläggning av ledningar i vatten är också att bedöma som
vattenbyggnadsföretag samtidigt som åtgärden är ett led i avloppsföretaget.
Vidare kan frågor om tvångsrätt till mark för reningsanläggningar och ledningar
aktualiseras. Också sådana frågor hör under vattendomstolens
prövning.

Enligt min mening behöver några gränsdragningsproblem inte uppkomma
om vattenförorenings- och vattenbyggnadsfrågor behandlas i olika ordning.
Att i praktiken avgöra till vilken kategori olika frågor hör kan knappast

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

vålla några svårigheter. Däremot kan det för parterna te sig mer omständligt
att behöva vända sig till två prövningsorgan i frågor som nu handläggs
av en och samma instans. Jag anser dock att man inte bör överdriva denna
olägenhet. När vattenbyggnadsfrågor som kräver domstolsprövning är kopplade
samman med föroreningsfrågor är vattenbyggnadsfrågorna vanligen
av sekundär betydelse. Det är bara undantagsvis som ett avloppsföretag är
helt beroende av möjligheterna att reglera vattenavrinningen eller göra andra
ingrepp i recipienten. Också frågan om intag av fabrikationsvatten o. d.
är i regel av underordnad betydelse i förhållande till avloppsfrågan. Motsvarande
gäller beträffande tvångsrätt till mark.

I vilken ordning frågorna skall prövas, om man skiljer avlopps- och byggnadsdelen
åt, blir i första hand beroende på sökandens egna dispositioner.
Eftersom avloppsfrågan i regel är den dominerande är det naturligt att ansökan
först görs i den delen. Men för att vinna tid kan det ibland vara
lämpligt att ansökningarna görs i stort sett samtidigt så att handläggningen
kan löpa parallellt i föroreningsdelen och byggnadsdelen. Bara i undantagsfall
torde läget vara så tillspetsat att avloppsfrågans lösning helt betingas av
möjligheterna att t. ex. reglera vattenavrinningen. I sådana fall kan det vara
lämpligt att prövningsmyndigheterna samråder om en ändamålsenlig handläggningsordning.

Ett fall som är besläktat med det som jag nu har berört är att en ansökan
om tillstånd till avloppsutsläpp konkurrerar med ansökan om tillstånd till
vattenbyggnadsföretag. Jag tänker närmast på den situationen att eu kommun
eller en företagare begär att få släppa ut avloppsvatten i en sjö samtidigt
som en annan kommun eller företagare ansöker om tillstånd att leda
bort vatten från sjön för att använda det för vattenförsörjning. Sådana konkurrensfall
skall enligt gällande ordning i första hand lösas så att de stridiga
intressena jämkas samman (2 kap. 38 § andra stycket vattenlagen).
En sammanjämkning bör vara möjlig också om prövningen av avloppsfrägan
och prövningen av vattentäktsfrågan skiljs åt. Den normala gången bör
då vara att den myndighet som har att pröva avloppsfrågan först bedömer
denna med beaktande av vattentäktsintresset och att målet hos vattendomstolen
vilar tills denna prövning är klar. Jag utgår från att den administrativa
myndigheten, som har friare händer än en vattendomstol att förhandla
med parterna, i regel skall kunna jämka samman intressena förhandlingsvägen.
Det ligger i de båda sökandenas eget intresse att medverka till eu
samförståndslösning. De bör därför själva ta kontakt med de miljövårdande
myndigheterna på ett så tidigt stadium som möjligt.

Jag räknar alltså med att uppdelningen på administrativ prövning och
vattendomstolsprövning inte skall medföra några väsentliga problem. Det
torde f. ö. bli anledning att ta upp de samordningsfrågor som jag nu har
berört till förnyat övervägande i samband med den översyn av vattenlagen
som jag avser att föreslå. En viktig uppgift för den nya utredningen bör

64 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

nämligen bli att se över formerna för prövningen av vattenbyggnadsföretag.

De överväganden som jag nu har redovisat leder enligt min mening till
att tillståndsprövningen enligt den nya lagen bör ske i administrativ ordning.
En allsidig bedömning av det slag som jag tidigare har angivit och en
önskvärd enhetlighet i besluten synes bäst kunna erhållas om prövningen
av ärendena läggs på ett centralt organ.

Kravet på allsidig överblick och helhetssyn är ett starkt skäl för en lösning
av organisationsfrågan efter de linjer som naturvårdsverket förordat
i sin organisationsutredning. Naturvårdsverket förfogar över huvuddelen av
den expertis som behövs vid prövningen. I den mån utomstående sakkunskap
behöver medverka — t. ex. inom det meteorologiska eller hydrologiska
området — kan samråd åstadkommas i smidiga former. För en lösning enligt
naturvårdsverkets förslag talar vidare att tillståndsprövningen kan sättas
in som ett led i en målmedveten central miljövårdspolitik.

Många remissinstanser, även sådana som inte har något emot administrativ
prövning i princip, invänder emellertid mot naturvårdsverkets förslag
att verket skulle få en olämplig dubbelställning som dels rådgivande,
förhandlande och övervakande organ, dels beslutande organ. I vissa fall
hävdar man att en sådan dubbelställning strider mot vedertagen rättsuppfattning
och är oförenlig med rättssäkerhetens krav. Andra menar att det
finns risk för att verkets funktion som beslutsorgan kan hämma verkets
möjligheter att kraftfullt hävda naturvårdens intressen. Det finns vidare
de som befarar att företagares, kommuners och sakägares tilltro till avgörandenas
objektivitet och rättvisa minskar om verket är företrädare för ett
av de intressen som prövningen omfattar. Industrins representanter men
också andra remissinstanser framhåller risken för att det förtroendefulla
och öppna samarbete som hittills förekommit mellan industrin och de vattenvårdande
myndigheterna kan gå förlorat om verket också skall ha beslutsfunktioner.

Även om kritiken innehåller åtskilliga överdrifter anser jag dock att det
finns ett visst fog för invändningarna. Om tillståndsprövningen skulle handhas
av en särskild koncessionsnämnd inom naturvårdsverket på sätt verket
föreslagit, skulle verket få ett avgörande inflytande på tillståndsbesluten.
Detta skulle kunna uppfattas så av dem som företräder mot naturvården
stridande intressen att dessa inte blir helt objektivt bedömda vid prövningen
av kontroversiella frågor. En mindre förtroendefull inställning till naturvårdsverket
från industrins och kommuners sida kan återverka ogynnsamt
på det goda samarbete som är en förutsättning för en effektiv miljövård.
Det är också klart att ett system med fakultativ koncessionsplikt med
naturvårdsverket som dispensgivare svårligen går att förena med att verket
samtidigt skall vara tillståndsmyndighet.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att redan den ordning som immis -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

sionssaklcunniga har föreslagit innebär att prövningen i mycket stor utsträckning
ligger i administrativ myndighets hand. Den utan tvekan största
gruppen av koncessionspliktiga företag utgörs nämligen av sådana som enligt
förslaget är underkastade fakultativ koncessionsplikt. Avsikten är att
domstol i regel inte skall behöva pröva tillståndsfrågan i dessa fall. I stället
skall ett dispensbeslut kunna meddelas av naturvårdsverket. Ett sådant beslut
skall förknippas med villkor om skyddsåtgärder och andra föreskrifter
i störningsförebyggande syfte. Beslutet måste föregås av en prövning av det
enskilda fallet men de sakkunniga har lämnat formerna för denna prövning
i huvudsak oreglerade. De sakkunnigas förslag i fråga om fakultativ
koncessionsplikt har vunnit allmän anslutning i remissyttrandena, även av
dem som uttalar sig för domstolsprövning av tillståndsfrågorna. Några remissinstanser
har t. o. in. förordat att man bygger ut systemet med fakultativ
koncessionsplikt.

Enligt min mening kan man på ett tillfredsställande sätt tillgodose de
krav som jag inledningsvis uppställde på utformningen av koncessionsprövningen
om man dels bygger ut systemet med fakultativ koncessionsplikt,
dels skapar en koncessionsnämnd med en helt fristående ställning. Genom
att föreskriva koncessionsplikt i stor omfattning men samtidigt ge naturvårdsverket
befogenhet att inom hela det koncessionspliktiga området meddela
dispens från skyldigheten att söka koncession och befogenhet att fastställa
villkor om skyddsåtgärder o. d. i dispensbeslutet skapar man ett smidigt,
snabbt och av formregler obundet prövningsförfarande. Om naturvårdsverket
inte anser sig kunna meddela dispens eller om sökanden inte godtar
de villkor som verket uppställer, bör sökanden kunna hänskjuta tillståndsfrågan
till koncessionsnämnden. Denna får i ett sådant system närmast
karaktär av opartiskt skiljeorgan. Möjlighet bör dessutom finnas att söka
tillstånd direkt hos nämnden, oavsett om koncessionsplikt föreligger eller
inte. Med den lösning av organisationsfrågan som jag förordar blir naturvårdsverkets
dispensprövning ett så centralt och viktigt led i koncessionssystemet
att den bör komma till uttryck i lagtexten.

Vad jag har anfört till förmån för en centraliserad administrativ prövning
betyder inte att jag undervärderar de skäl som har åberopats för att göra
länsstyrelserna till koncessionsmyndigheter. Men jag menar att den riktiga
lösningen här är att länsstyrelserna kopplas in efterhand som deras resurser
ökar. Detta kan åstadkommas genom att man i den nya lagen inför en
möjlighet att i viss utsträckning delegera prövningsbefogenheten till länsstyrelserna.
Detta bör gälla i fråga om både dispensprövningen och tillståndsprövningen.

Den fristående och i viss mån domstolsliknande ställning som koncessionsnämnden
enligt mitt förslag bör ha innebär att särskilda krav måste
ställas på nämndens sammansättning. Nämnden bör inrymma bl. a. högt
kvalificerad juridisk sakkunskap. Detta krav kan enligt min mening tillgodo 3

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 3 avd. Nr 37

66 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

ses bäst om man som ordförande i nämnden har en lagfaren person med
långvarig domarerfarenhet. Härigenom markeras också nämndens opartiska
ställning. Nämndens arbetsbelastning kommer utan tvivel att under överskådlig
tid bli så stor att ordföranden måste vara fast knuten till nämnden.

Med det regelmässiga dispensförfarande som jag föreslår är det sannolikt
att koncessionsnämnden i huvudsak kommer att handlägga starkt kontroversiella
och svårbedömda frågor om tillstånd och villkor sföreskrifter.
Nämnden kommer ofta att få ta ställning till motstridigt utredningsmaterial
av omfattande och invecklad beskaffenhet. Erfarenheten från vattendomstolarnas
verksamhet visar att prövningens tyngdpunkt kvantitativt
sett inte så mycket ligger i tillåtlighetsbedömningen. Den största arbetsinsatsen
faller vanligen på utformningen av allehanda villkor om reningsoch
andra skyddsåtgärder. Här spelar bl. a. kemiska och rent tekniska bedömningar
en stor roll. De skäl som jag nu har anfört leder till att också
en ledamot med framstående teknisk sakkunskap bör vara fast knuten till
koncessionsnämnden.

Det finns enligt min mening goda skäl för att åtminstone under det första
skedet av nämndens verksamhet till fasta ledamöter utse personer som
har erfarenhet från vattendomstolsarbete. Även om man inte för över till
koncessionsnämnden mål som vattendomstol har börjat handlägga före
den nya lagens ikraftträdande kan man ändå räkna med att ärenden som
nämnden får till prövning ofta har samband med tidigare vattenmål. Särskilt
gäller detta i sådana fall när en äldre anläggning byggs ut eller ändras
på annat sätt i etapper som prövas efter hand som de aktualiseras. Vidare
kan nämnas fall när omprövning sker av villkor som vattendomstol har
fastställt. En avloppsfråga som nämnden har att bedöma kan ha samband
också med pågående eller avgjort mål om vattenbyggnadsföretag. Det bör
kunna gå lättare och smidigare för nämnden att ta sig an ärenden som sålunda
hänger samman med olika slags vattenmål, om nämnden har ledamöter
som är vana att handskas med de vanligen mycket vidlyftiga akterna
i sådana mål och som är förtrogna med vattendomstolarnas arbetsrutin.

Utöver de två fasta ledamöterna, dvs. ordföranden och den tekniske
ledamoten, bör nämnden ha ett par ledamöter utan fast anknytning men
med sakkunskap och erfarenhet från särskilda verksamhetsfält som nämndens
arbete berör. Eftersom nämndens uppgifter kommer att falla inom
verksamhetsområdet för naturvårdsverket är det sålunda naturligt att i
nämnden ha en ledamot med erfarenhet av frågor som hör till detta område.
Härigenom kan man tillföra nämnden t. ex. biologisk eller annan naturvetenskaplig
expertis om detta anses behövligt för prövningen i ett visst
fall. Men det bör också vara möjligt, särskilt vid prövningen av anläggningar
som utgör stora miljövårdsproblem eller av principiellt viktiga tillståndsfrågor
i övrigt, att naturvårdsverkets chef eller annan ledande tjänsteman
i verket deltar som ledamot i nämnden. Ett sådant direkt inflytande

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969 67

för naturvårdsverket kan vara ägnat att främja enhetlighet i miljövårdspolitiken.

Man kan räkna med att den alldeles övervägande delen av de tillståndsfrågor
som koncessionsnämnden kommer att få ta befattning med avser
industriföretag eller kommunala anläggningar. Särskilt de industriella
föroreningsproblemen kan ofta vara svårbedömda. Enligt min mening bör
det därför vara en styrka för nämnden om i den ingår också en ledamot
med erfarenhet från industriell eller kommunal verksamhet. Min avsikt
är inte att ledamoten skall ses som en partsrepresentant. I likhet med
övriga ledamöter skall han i stället företräda särskild sakkunskap och
erfarenhet av värde för nämnden. Eftersom de industriella frågorna kan
antas dominera bör huvudregeln vara att ifrågavarande ledamot skall
ha erfarenhet av industriell verksamhet. Om ärendet huvudsakligen rör
kommunala frågor bör i stället en person med erfarenhet av kommunal
verksamhet ingå i nämnden. Det kan vara lämpligt att ordföranden får
befogenhet att med hänsyn till ärendets art bestämma vem av dessa två
som skall ta del i behandlingen av ett visst ärende.

I remissyttrandena över naturvårdsverkets organisationsförslag förekommer
också uttalanden till förmån för en ännu vidare sammansättning
av koncessionsnämnden än den som jag nu har angett. BI. a. anser några
att en företrädare för planverket bör ingå i nämnden. Enligt min mening
kan nämnden arbeta enklare och smidigare om antalet ledamöter är begränsat.
I den mån särskild sakkunskap behövs utöver den som nämnden
själv förfogar över kan utomstående expertis anlitas. Vad särskilt gäller
planintresset är det visserligen obestridligt att ett nära samband råder
mellan bebyggelseplaneringen och samhällets åtgärder för att främja
miljövården. Detta samband innebär dock inte att avgöranden som träffas
i miljövårdsfrågor också binder planmyndigheterna. Däremot finns det
behov av ett nära samråd mellan de myndigheter som verkar på miljövårdsområdet
och på planområdet. Jag återkommer närmare till denna fråga
i ett senare avsnitt. Eftersom koncessionsnämndens avgöranden inte binder
planmyndigheterna är det enligt min åsikt inte påkallat att företrädare för
planverket tar del i nämndens beslut. Det behov av samråd som jag nyss
har nämnt är däremot ett skäl att låta planverket följa ärendenas handläggning
i koncessionsnämnden. Detta kan ske genom att planverket får
rätt att ta del i nämndens överläggningar och att yttra sig där utan rätt att ta
del i besluten. En parallell finns redan nu i naturvårdsverkets organisation.
Cheferna för domänverket och skogsstyrelsen kan sålunda delta i sammanträde
med naturvårdsverkets styrelse när den behandlar fråga som rör
dessa ämbetsverk. De kan få sin mening antecknad i protokollet men de
får inte delta i styrelsens beslut. De bestämmelser som behövs för att
reglera planverkets deltagande kan meddelas av Kungl. Maj :t.

Sammanfattningsvis innebär mitt förslag att koncessionsnämnden skall

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

bestå av fyra ledamöter: en ordförande som skall vara lagfaren och
erfaren i domarvärv, en ledamot med teknisk sakkunskap och erfarenhet,
en ledamot med erfarenhet av frågor som faller inom verksamhetsområdet
för naturvårdsverket och en ledamot med erfarenhet av industriell
verksamhet. I stället för den sistnämnde skall ingå en person med erfarenhet
av kommunal verksamhet, om ärendet i huvudsak rör kommunala
frågor.

I fråga om förfarandet i koncessionsärenden vill jag till en början säga
något om naturvårdsverkets dispensprövning. Immissionssakkunnigas lagförslag
innehåller inte några regler i denna fråga. I det förslag till förpröningskungörelse
som de sakkunniga utarbetat finns däremot vissa bestämmelser.
Dessa innebär att naturvårdsverket skall samråda med andra myndigheter
som har intresse i frågan. Vidare skall naturvårdsverkets beslut innehålla
besked om de villkor som skall gälla i fråga om skyddsåtgärder och
annat. De sakkunnigas förslag angående förfarandet har vunnit anslutning
eller lämnats utan invändning i remissyttrandena. Vattenöverdomstolen menar
dock att dipensansökningar bör offentliggöras genom kungörelse, eftersom
sakägarintressen kan beröras.

Enligt min mening är det viktigt att dispensmyndigheten samråder i vid
omfattning med andra myndigheter som berörs av det ärende som är under
prövning. Beslutet kan härigenom grundas på ett allsidigt material och den
faktiska trygghetsverkan som dispensbeslut har för sökanden stärks om
beslutet uttrycker uppfattningen hos myndigheter som företräder olika allmänna
intressen. I likhet med vattenöverdomstolen anser jag vidare att sakägare
bör underrättas på lämpligt sätt om dispensansökningar. Sökanden
bör svara för kostnaderna för underrättelseförfarandet. Bestämmelser i de
frågor som jag nu har berört kan meddelas av Kungl. Maj:t. Fastställandet
av villkor om skyddsåtgärder och annat är dock ett så betydelsefullt led i
dispensprövningen att lagen bör fastslå en skyldighet för naturvårdsverket
att meddela sådana villkor i samband med att dispens beviljas.

Med hänsyn till att dispensförfarandet bygger på en fri förhandling mellan
naturvårdsverket, sökanden och övriga intressenter kan det förutsättas
att också frågor om särskild utredning i dispensärenden och kostnaderna
för sådan utredning skall kunna lösas förhandlingsvägen.

I fråga om förfarandet i ärenden som handläggs av koncessionsnämnden
innehåller naturvårdsverkets organisationsförslag vissa regler. I stora drag
går de ut på följande. Ansökan om tillstånd skall vara skriftlig. De som berörs
av ärendet skall underrättas genom kungörelse i ortspressen eller på
annat sätt. Vidare skall nämnden i regel överlägga med sökanden och med
sakägare som har betydelsefulla intressen samt hålla syn på platsen.

Remissinstanserna har i allmänhet inte kommenterat de föreslagna förfarandereglerna.
I några fall har man dock framställt anmärkningar. Bl. a.
går dessa ut på att sakägare bör ha möjlighet att komma till tals in -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

för nämnden och att sökanden bör få ta del av allt utredningsmaterial innan
ärende avgörs.

Enligt min mening är de föreslagna förfarandereglerna i huvudsak lämpliga
också om nämnden på sätt jag föreslår blir mer fristående och domstolsliknande.
Ett par modifikationer bör dock göras. För att tillgodose kravet
på rättssäkerhet i prövningen och för att vinna ökad säkerhet att ärendena
blir uttömmande utredda bör nämnden i regel hålla offentliga sammanträden
där alla intressenter, också enskilda sakägare, får tillfälle att lägga fram
sina synpunkter. I anslutning till sammanträde eller fristående från sammanträde
bör syn på platsen vanligen äga rum. Sammanträde och syn bör
kunna hållas av nämnden i dess helhet eller av en eller flera av dess ledamöter.
Det bör kunna bli en viktig uppgift för den tekniske ledamoten
att förrätta syn och också att hålla sammanträden i vissa frågor. Jag förordar
också en regel om att part skall ha rätt att yttra sig över allt utredningsmaterial
i ett ärende innan nämnden avgör ärendet.

Enligt min åsikt bör koncessionsnämndens prövning inte begränsas av
det material som parterna åberopar i ett ärende. Nämnden bör vara skyldig
att se till att utredningen är uttömmande. För detta ändamål bör nämnden
kunna förordna myndighet eller annan att som sakkunnig göra utredning
på sökandens bekostnad. Den måste också själv kunna verkställa de kompletterande
undersökningar som den anser behövliga. För att inte de begränsade
personella resurser som finns på miljövårdsområdet skall splittras
onödigt är det enligt min mening inte lämpligt att bygga upp en särskild utredningsorganisation
med anknytning till nämnden. I stället bör nämnden
ha befogenhet att i samråd med naturvårdsverkets ledning utnyttja verkets
personal och tekniska resurser för undersökningar och fältarbeten som
nämnden anser behövliga. Den tekniske ledamoten i nämnden kan få en betydelsefull
roll som sammanhållande kraft i sådana undersökningsarbeten.
De bestämmelser som behövs för att reglera naturvårdsverkets medverkan
kan meddelas av Kungl. Maj :t.

Ansvaret för ärendenas beredning och föredragning inför nämnden bör
ytterst åvila nämndens ordförande. Den tekniske ledamoten bör vara skyldig
att biträda ordföranden med dessa uppgifter. Som jag redan har nämnt bör
denne ledamot i stor omfattning självständigt leda och samordna undersökningsarbeten.
I många fall kan det vara lämpligt att han också föredrar
ärenden inför nämnden. I varje fall i mera tekniskt betonade frågor är detta
naturligt. Det bör också vara möjligt att ibland anlita sekreterar- eller kanslipersonal
hos nämnden för berednings- och föredragningsuppgifter. Även
i frågor som jag nu har berört kan behövliga bestämmelser meddelas av
Kungl. Maj :t.

Eftersom naturvårdsverkets dispensbeslut saknar formell rättsverkan har
immissionssakkunniga i sitt förslag till förprövningskungörelse skrivit in
en regel om att talan inte får föras mot sådant beslut. Jag ansluter mig till de

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

sakkunnigas uppfattning. Om naturvårdsverket avslår dispensansökningen
eller om sökanden inte godtar de villkor som naturvårdsverket uppställer i
dispensbeslutet bör han alltså inte kunna anföra besvär mot beslutet. Däremot
följer det av prövningssystemets utformning att han kan ansöka om
tillståndsprövning hos koncessionsnämnden.

Jag har övervägt om också enskilda sakägare bör ha möjlighet att dra
dispensbeslut under koncessionsnämndens prövning. Mot en sådan ordning
talar emellertid starka skäl. Den lagstiftning som jag föreslår och den prövnings-
och tillsynsorganisation som byggs upp i anslutning härtill innebär
en starkt aktiv insats från det allmännas sida för att främja en god miljövård.
Det är självklart att en sådan aktivitet också är ägnad att stärka sakägarintressena.
Den förbättring på miljövårdens område som blir en följd
av att lagstiftning och organisation blir effektivare kommer också de enskilda
som utsätts för föroreningar och andra störningar till godo. Härtill
kommer att dispensbeslut saknar rättsligt bindande verkan. Som de sakkunniga
tänkt sig står det därför sakägare fritt att väcka talan vid domstol mot
den som driver den störande verksamheten. Sådan talan kan bl. a. gå ut på
förbud eller skyddsåtgärder. Med hänsyn till vad jag nyss har anfört om
aktiveringen av miljövårdspolitiken tror jag inte att denna utväg kommer
att begagnas i någon större utsträckning. I likhet med de sakkunniga anser
jag emellertid att möjligheten att vända sig till domstol kan ha ett värde
som rättssäkerhetsgaranti. På grund av vad jag nu har anfört anser jag att
det inte finns något behov av att enskilda sakägare får rätt att påkalla koncessionsnämndens
prövning av dispensbeslut.

Eftersom naturvårdsverket skall beakta samtliga allmänna intressen i ett
dispensärende och för detta ändamål har att samråda med de myndigheter
som berörs samt dessa inte är bundna av verkets dispensbeslut, är det enligt
min mening inte behövligt att någon myndighet — vare sig statlig eller kommunal
— får befogenhet att, om den inte godtar dispensbeslut, påkalla prövning
av koncessionsnämnden.

Beträffande koncessionsnämndens avgöranden föreslår naturvårdsverket
att talan skall kunna fullföljas till Kungl. Maj :t i statsrådet. Naturvårdsverket
går inte in på frågan vem som bör ha besvärsrätt. Ett par remissinstanser
föreslår att besvärstalan skall kunna föras hos regeringsrätten eller
vattenöverdomstolen. De flesta av dem som yttrat sig i frågan godtar dock
naturvårdsverkets förslag.

Eftersom lämplighetsfrågor dominerar i tillståndsärenden som nämnden
kommer att handlägga anser också jag att det stämmer bäst överens med
vårt rättssystem att Kungl. Maj :t i statsrådet prövar ärendena vid överklagande.
Jag ansluter mig alltså till naturvårdsverkets förslag rörande
besvärsinstans. Vad sedan gäller kretsen av besvärsberättigade är det enligt
min mening helt klart att besvärsrätt bör tillkomma sökanden i ärendet. Om
enskilda sakägare skall ha motsvarande rätt är mera tveksamt. Den för -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

stärkning av det allmännas insatser till förmån också för sakägarintresset
som förslaget innebär talar för att en besvärsrätt för sakägare är obehövlig.
Jag har dock stannat för att inte föreslå någon begränsning. Också enskilda
sakägare som berörs av ett beslut av koncessionsnämnden bör alltså
kunna överklaga beslutet. Med hänsyn till den sakkunniga och allsidiga
prövning som ärendena kommer att få i koncessionsnämnden räknar jag
dock med att det bara i absoluta undantagsfall torde finnas förutsättningar
för att ett beslut av nämnden skall upphävas eller ändras i någon omfattning
av större betydelse på talan av sakägare.

Som en naturlig följd av att sökanden har besvärsrätt anser jag att naturvårdsverket
som företrädare för de allmänna intressena på miljövårdsområdet
bör ha samma rätt. Att tillerkänna även annan myndighet besvärsrätt
anser jag inte vara behövligt.

Immissionssakkunniga berör också frågan i vad mån naturvårdsverket
bör vägra dispens utan prövning i sak. De sakkunniga räknar med att verket,
särskilt till en början, kommer att finna vattendomstolsprövning behövlig i
åtskilliga fall. Bland skäl som kan tala för sådan prövning bör enligt de
sakkunniga särskilt nämnas att det är fråga om verkliga lokaliseringsproblem
eller att avsevärda sakägarintressen står på spel. Allteftersom praxis
utvecklas och man kommer fram till ett användbart system med normer,
gränsvärden o. d. kan dispensgivningen väntas få ökad praktisk betydelse.

Jag ansluter mig till de sakkunnigas uppfattning. Dispensförfarandet innebär
inte att naturvårdsverket måste gå in i saklig prövning av alla ärenden.
Dispens kan vägras också om verket anser att ärendet är av sådan art
att det bör prövas av koncessionsnämnden. För att en vägledande praxis
skall kunna utbildas så snart som möjligt är det av värde om principiellt
viktiga frågor avgörs av koncessionsnämnden redan från början av dess
verksamhet.

6.4 Tillåtlighetsregler

1 vattenvårdslagstiftningen uppställs vissa förutsättningar för att avloppsvatten
skall få släppas ut. Dessa är olika för kloakvatten och industriellt
avloppsvatten. Lagen förbjuder i princip inte utsläpp av kloakvatten även
om det orsakar förorening. Som huvudregel föreskrivs i stället en reningsplikt.
Enligt 8 kap. 23 § första stycket vattenlagen är sålunda den som släpper
ut kloakvatten skyldig att vidta de åtgärder till motverkande av förorening
som är påkallade från allmän eller enskild synpunkt. Reningspliktens
omfattning beror av vattenområdets beskaffenhet och förhållandena i övrigt.
Genom ändringar under senare år har denna huvudregel skärpts på väsentliga
punkter. Enligt 8 kap. 23 § andra stycket gäller sålunda förbud mot att
avleda kloakvatten till vissa vattentäktsområden, om det kan medföra fara
för smittspridning eller eljest våda från hälsosynpunkt. Vidare innehåller

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

paragrafens tredje stycke förbud mot att släppa ut vissa typer av kloakvatten,
när det inte uppenbarligen kan ske utan olägenhet. Detta principiella
förbud omfattar kloakvatten som härrör från vattenklosett eller från tätbebyggelse
och som ej undergått slamavskiljning. Vidare omfattar förbudet
pressaft från siloanläggning och urin från djurstall.

Motsvarande regler för industriellt avloppsvatten är utformade på annat
sätt. Enligt 8 kap. 32 § första stycket är det i princip förbjudet att släppa
ut sådant avloppsvatten om det medför olägenhet av någon betydelse.
Utsläpp får dock ske om föroreningens förebyggande skulle kräva åtgärder
som skäligen inte kan fordras. Enligt 8 kap. 32 § andra stycket har allmänna
intressen ett längre gående skydd. Om det industriella avloppsvattnet skulle
medföra att fiskerinäring av större betydenhet lider väsentligt förfång eller
att eljest allmänna intressen förnärmas i avsevärd mån får tillstånd lämnas
bara om Kungl. Maj :t, sedan vattendomstolen hänskjutit frågan till
Kungl. Maj :ts prövning, medger dispens med hänsyn till fabrikens betydelse
för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt.

Enligt 8 kap. 32 § tredje stycket gäller i princip förbud mot att släppa
ut vassle och galvaniskt bad eller koncentrerat sköljvatten från sådant bad.

Vidare kan nämnas 8 kap. 37 §, som gäller bara i fråga om industriellt
avloppsvatten. Enligt denna paragraf kan Kungl. Maj :t förbjuda all förorening
genom industriellt avloppsvatten inom visst område. Förutsättningar
är att förbudet har särskild betydelse med hänsyn till landets djur- eller
växtvärld eller eljest från naturvårdssynpunkt och att förbudet inte medför
oskäligt intrång för innehavaren av fabrik eller inrättning som anlagts dessförinnan.
Med stöd av bl. a. dessa bestämmelser har Kungl. Maj :t meddelat
förbud mot förorening av vattensystemen inom vissa nationalparker.

I förslaget till ändring i vattenvårdslagstiftningen förordar naturvårdsverket
att man så långt möjligt inför gemensamma bestämmelser för olika
slags avloppsvatten. Det principiella förbudet mot utsläpp av helt obehandlat
kloakvatten som härrör från tätbebyggelse eller från vattenklosett bör
dock finnas kvar som en minimiregel. I fråga om pressaft, urin från djurstall,
vassle och galvaniskt bad föreslås skärpning av bestämmelserna. Den
grundläggande regeln för industriellt avloppsvatten vill naturvårdsverket
formulera om på så sätt att utsläpp inte får ske om inte alla åtgärder som
är tekniskt och ekonomiskt skäliga vidtagits i största möjliga utsträckning.
Verket föreslår också en vidgning av 8 kap. 37 § i två hänseenden. Paragrafen
bör sålunda tillgodose också andra vitala intressen än dem som nu nämns
där. Vidare bör den omfatta alla slags avloppsvatten.

Naturvårdsverkets krav på enhetliga bestämmelser för kloakvatten och
industriellt avloppsvatten får starkt stöd i remissyttrandena. Också övriga
förslag som jag nyss har nämnt har i allmänhet mottagits gynnsamt. Inställningen
till förslaget om skärpta regler för industriellt avloppsvatten är dock
övervägande kritisk.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

Immissionssakkunnigas förslag till immissionslag innehåller i 2 kap. 1 och
2 §§ tillåtlighetsregler som i sak nära överensstämmer med de föreskrifter
som gäller för avloppsvatten. Först fastslås som huvudregel en skyldighet
att vidta skyddsåtgärder och övriga försiktighetsmått som skäligen kan
fordras. Denna grundsats kompletteras med ett par hjälpregler. Den första
innebär att frågan om skyldighetens omfattning skall bedömas med utgångspunkt
från vad som är tekniskt möjligt vid användning av ifrågavarande
slag. Den andra hjälpregeln anger att man vid avvägningen mellan olika intressen
skall ta särskild hänsyn till å ena sidan beskaffenheten av det område
som kan påräknas bli utsatt för immissionen och betydelsen av immissionens
verkningar, å andra sidan nyttan av användningen samt kostnaden
för skyddsåtgärd och verkan i övrigt av villkor som kommer i fråga.

I 2 § fastslås till en början en regel som innebär att immission som kan
befaras medföra olägenhet av väsentlig betydelse trots försiktighetsmått enligt
1 § är tillåten bara om det föreligger särskilda skäl. Andra stycket innehåller
en underställningsregel som nära överensstämmer med 8 kap. 32 §
andra stycket vattenlagen. De sakkunniga föreslår sålunda att om de befarade
olägenheterna innebär att ett stort antal människor får sina levnadsförhållanden
väsentligt försämrade eller att betydande förlust från naturvårdssynpunkt
uppkommer eller att liknande allmänna intressen förnärmas
i avsevärd mån, tillstånd kan lämnas bara om Kungl. Maj :t efter underställning
av frågan förklarat att hinder inte möter.

De sakkunniga har i sitt förslag inte någon motsvarighet till 8 kap. 37 §
vattenlagen. De anser nämligen att redan immissionslagens allmänna bestämmelser
i förening med naturvårdslagens regler om nationalparker, naturreservat,
skydd för landskapsbilden m. m. ger tillräckliga möjlighet®
att tillgodose naturvårdsintresset.

Allmänt sett godtar remissinstanserna de sakkunnigas förslag till tillåtlighetsregler.
På några punkter framförs dock kritik eller särskilda synpunkter.
Jag återkommer strax till några av dessa frågor.

Också jag ansluter mig i huvudsak till naturvårdsverkets och immissionssakkunnigas
förslag rörande tillåtlighetsreglerna. Jag skall i fortsättningen
redogöra närmare för min syn på vissa grundläggande frågor i detta sammanhang.
Vidare kommer jag att gå in på den närmare innebörden av några
centrala bestämmelser. Jag kommer också att ta upp vissa anvisningar om
tillämpningen av reglerna.

Till en början vill jag framhålla att regler av den typ som de sakkunniga
har föreslagit, dvs. regler i vilka anges under vilka förutsättningar verksamhet
som kan verka miljöstörande får drivas, är behövliga från två synpunkter,
nämligen dels som hållpunkter för de miljövårdande myndigheternas agerande,
dels som anvisningar till enskilda företagare, kommuner och andra
som driver miljöstörande verksamhet. Tillåtlighetsregler av denna typ har
sedan länge funnits i vattenvårdslagstiftningen.

3f Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 3 avd. Nr 37

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

Tillåtlighetsreglerna bör så långt möjligt vara enhetliga för hela det område
som den föreslagna lagstiftningen täcker. De sakkunnigas förslag visar
att detta mycket väl går för sig när det gäller luftföroreningar, buller och
liknande störningar. Men de grundläggande tillåtlighetsreglerna på vattenvårdens
område låter sig enligt min mening väl inpassas i samma schema.
Detta förutsätter att den skillnad som nu görs i vattenlagen mellan tillåtlighetsreglerna
för kloakvatten och industriellt avloppsvatten i princip slopas.
Naturvårdsverkets förslag går ut på detta och har tillstyrkts av åtskilliga
remissinstanser.

Enligt min mening har erfarenheten visat att kommunalt avloppsvatten
och annat kloakvatten kan ha väl så svåra skadeverkningar som avloppsvatten
från industrianläggningar. Vidare möjliggör den moderna tekniken
att kommuner regionvis går samman om stora tunnel- och reningssystem.
Detta i sin tur skapar större möjligheter att välja recipient. Den synpunkt
som ligger till grund för den nuvarande lagstiftningens särskiljande av tilllåtlighetsreglerna
för kloakvatten och industriellt avloppsvatten, nämligen
att ett samhälle utvecklas efter hand och skäligen inte kan vägras att släppa
ut sitt avloppsvatten i lämplig närliggande recipient, har härigenom förlorat
sitt berättigande. Det är inte längre en riktig principiell utgångspunkt när
det gäller samhälles avloppsvattenutsläpp att bara acceptera samhällets eget
val av recipient och endast ingripa med föreskrifter om reningsåtgärder. Liksom
i fråga om en industrianläggnings utsläpp bör valet av lämplig recipient
för ett kommunalt avloppsvatten vara det första och viktigaste momentet i
bedömningen. Tillåtlighetsreglerna för kloakvatten och industriellt avloppsvatten
bör alltså i princip bli desamma.

Helt kan man emellertid inte upprätthålla principen om enhetliga tillåtlighetsregler.
Vissa särbestämmelser är behövliga. I 8 kap. 23 § tredje stycket
vattenlagen föreskrivs en minimistandard i fråga om rening av avloppsvatten
som härrör från vattenklosett eller från tätbebyggelse. Jag anser att
den nya lagen bör innehålla en liknande regel, som dock bör skärpas något.
Liksom nu krävs det också särskilda regler i fråga om de mycket skadliga
avloppsvattnen pressaft från siloanläggning, urin från djurstall, vassle och
galvaniskt bad eller koncentrerat sköljvatten från sådant bad. Jag återkommer
i specialmotiveringen till de närmare övervägandena i denna fråga.

Däremot anser jag att någon särskild regel om förbud mot utsläppande
av smittofarligt avloppsvatten — motsvarande 8 kap. 23 § andra stycket
vattenlagen — inte behövs. En allmänt hållen förbudsregel av den typ som
immissionssakkunniga har föreslagit ger enligt min mening lika god möjlighet
att skydda allmänheten mot vattenburen smitta.

Immissionssakkunnigas förslag har som jag nyss nämnde inte någon motsvarighet
till 8 kap. 37 § vattenlagen. Inte heller jag är beredd att nu
föreslå en liknande bestämmelse i fråga om immissioner. Däremot förordar
jag att bestämmelsen vidgas på vattenvårdsområdet i överensstämmelse

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

med naturvårdsverkets förslag, vilket har biträtts av åtskilliga remissmyndigheter.
Vidgningen innebär att bestämmelsen kommer att omfatta alla
slags avloppsvatten. Dessutom bör kretsen av skyddsobjekt vidgas så att
allmänna intressen över huvud taget kan tillgodoses. Med stöd av den föreslagna
bestämmelsen kan Kungl. Maj:t freda t. ex. en särskilt skyddsvärd
sjö från all tillförsel av avloppsvatten. Bestämmelsen får betydelse
främst i fråga om sjöar och vattendrag som man ännu inte har börjat anvanda
som recipienter. Om avloppsutsläpp pågår är däremot möjligheten att
ingripa på denna väg starkt begränsad.

Med den nu antydda uppläggningen av tillåtlighetsreglerna finns det inte
längre något behov av att i lagtexten ha olika beteckningar för avloppsvatten
från bostäder och samhällen å ena sidan och avloppsvatten från industriell
rörelse å andra sidan. Genomgående bör därför endast beteckningen
avloppsvatten användas.

En målsättning vid tillåtlighetsreglernas utformning bör vara att immissioner
så långt möjligt skall förebyggas. Detta gäller enligt min mening i
lika hög grad i fråga om vattenförorening. Målet att förebygga olägenheter
kan realiseras på olika vägar. Ett sätt är att i vid utsträckning föreskriva
koncessionsplikt, dvs. skyldighet att inhämta myndighets tillstånd till företag,
innan arbeten för detta får igångsättas. En annan men mindre verksam
väg ar att företag inte får sättas i gång, innan anmälan skett till vederbörlig
myndighet, som härigenom sätts i tillfälle att påverka företagets utformning.
Båda dessa typer av förprövningsskyldighet bär upp de nuvarande reglerna
till motverkande av vattenförorening och det synes lämpligt att ett sådant
prövningssystem får gälla inom hela området för den av mig föreslagna
lagen. Jag återkommer i fortsättningen till den närmare utformningen av
förprövningsordningen.

Olägenheter kan förebyggas också genom att redan risken för sådana beaktas
vid bedömningen av om och på vilka villkor ett företag bör få komma
till stånd. Det är enligt min mening nödvändigt att lagen ger de tillämpande
myndigheterna möjlighet att beakta den fara från hälsosynpunkt eller andra
allmänna synpunkter som kan vara förbunden med hittills okända eller otillräckligt
utforskade föroreningsämnen. Jag anser det naturligt att den osäkerhet
som kan råda rörande ett ämnes farlighet inte skall gå ut över allmänheten
utan bör drabba den som släpper ut ämnet i luften eller vattnet.
Denna grundsats är också av största praktiska betydelse. Den innebär att
man inte behöver vänta med ett ingripande till dess skador har inträffat. Den
innebär också att den som vill släppa ut ett otillräckligt känt ämne som man
har grundad anledning anta är skadligt måste kunna visa att olägenhet inte
behöver befaras.

Risken för olägenheter kan också tillmätas betydelse från en annan synvinkel.
Blotta medvetandet om att en beaktansvärd fara kan vara förbunden
med en anläggning kan ha en psykiskt ogynnsam inverkan på människor

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

som bor eller vistas i grannskapet. Det psykiska obehaget kan ibland nå sådan
intensitet att det får ekonomiska konsekvenser på så sätt att fastigheterna
i trakten blir mindre eftersökta och sjunker i värde. Också effekter
av denna art bör beaktas, när företagets för- och nackdelar skall vägas
mot varandra. Men också här skall bedömningen ske på objektiva grunder.

De tillåtlighetsregler som de sakkunniga har föreslagit är allmänt hållna.
Denna fråga har ägnats stor uppmärksamhet under remissbehandlingen.
Nackdelarna med allmänt hållna regler har framhållits. I allmänhet har
man emellertid kommit till att de sakkunnigas modell måste väljas. Samma
system utmärker de nuvarande grundläggande bestämmelserna om åtgärder
mot vattenförorening (8 kap. 23 och 32 §§ vattenlagen). Till ledning för tilllämpningen
av dessa allmänt hållna regler finns vissa hållpunkter i förarbetena.

Bedömningen av tillåtligheten och de närmare villkoren för ett företag
måste ske individuellt med hänsyn till de omständigheter som föreligger i
varje särskilt fall. Dessa omständigheter kan vara av de mest skiftande slag.
Lagen är avsedd att täcka ett mycket vitt fält, från små anläggningar till
storföretag med vidsträckta verkningar, från företag i glesbygdsområden till
företag i tätorter där många människor kan bli utsatta för störning, från
störningar av ganska oskyldig art till intensiva och mångsidigt sammansatta
föroreningar. Trots de nackdelar som det medför att reglerna hålls
i en allmän form måste man därför godta den lagstiftningsmetod som de
sakkunniga har valt. Jag vill i det sammanhanget erinra om att de sakkunniga
har föreslagit att man bör komplettera lagbestämmelserna med ett
system med riktvärden. Till denna fråga återkommer jag i fortsättningen.

Jag anser det vidare vara riktigt att, som de sakkunniga har gjort, bygga
upp tillståndsreglerna så att säga stegvis, med en bestämmelse om skyldighet
att vidta skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått i botten, därefter en
bestämmelse om förbud i princip mot åtgärd som kan medföra olägenhet
av väsentlig betydelse även om skyddsåtgärd vidtagits och slutligen en
bestämmelse om avgörande på regeringsnivå av fall där viktiga samhällsekonomiska
och liknande synpunkter är avgörande. Härtill kommer, som
jag redan har nämnt, vissa särskilda regler för vattenföroreningar.

De av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna har i allt väsentligt
godtagits av remissinstanserna. Också jag anser att utformningen är i huvudsak
lämplig. Jag vill dock föreslå vissa avvikelser.

Utöver de bestämmelser som de sakkunniga har föreslagit bör sålunda
enligt min mening finnas en särskild regel vari slås fast den viktiga principen
att den som vill utöva verksamhet som lagen avser är skyldig att välja
sådan plats för verksamheten att intrång och olägenhet blir minsta möjliga
utan att kostnaden ökas oskäligt. Denna princip ligger inbyggd i den tilllåtiighetsregel
som enligt 8 kap. 32 § första stycket vattenlagen gäller i fråga
om avloppsvatten från industrier. När vattendomstol bedömer frågan

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

om tillstånd att bygga en fabrik som kan verka vattenförorenande, skall
domstolen också ta hänsyn till om det finns andra förläggningsmöjligheter
som är mer gynnsamma från vattenvårdssynpunkt. Med de tekniska möjligheter
som nu finns att leda samhällens avloppsvatten långa sträckor och
att samordna avloppsföretag är samma princip berättigad också i fråga om
kommuners avloppsutsläpp. Att valet av förläggningsplats bör spela en
väsentlig roll även när man bedömer ett företag som kan medföra luftförorening,
buller o. d. är helt naturligt.

Jag vill vidare föreslå en viss avvikelse från sakkunnigförslaget såvitt
gäller underställningsinstitutets utformning. De sakkunniga har förordat
en föreskrift om underställning i nära överensstämmelse med motsvarande
regler för industriella avloppsföretag (8 kap. 32 § andra stycket vattenlagen).
Dessa regler innebär att, om avloppsvatten från industrianläggning
kan befaras medföra olägenhet i avsevärd mån för allmänna intressen,
trots att skyddsåtgärder vidtas, vattendomstolen skall hänskjuta
tillståndsfrågan till Kungl. Maj :ts prövning. Motsvarande bestämmelser
om underställning finns också beträffande andra vattenrättsliga företag
(2 kap. 3 och 44 §§ samt 7 kap. 39 § vattenlagen). I dessa fall föreligger
dock den skillnaden att vattendomstolen har en diskretionär prövningsrätt
i frågan om underställning skall ske eller ej. Om vattendomstolen finner
att företaget, trots skadeverkningar av den stora omfattning som förutsätts
i de nämnda lagrummen, likväl har en sådan stor betydelse från allmän
synpunkt att det bör komma till stånd skall frågan underställas Kungl.
Maj :ts prövning. Finner vattendomstolen däremot att företaget inte bör
få utföras, skall vattendomstolen avslå ansökningen.

De remissinstanser som har yttrat sig i denna fråga är eniga om att underställningsinstitutet
bör utformas likartat i vattenförorenings- och immissionsfallen.
De flesta har därvid uttryckt sympatier för den linje som gäller
enligt 2 kap. 3 § m. fl. lagrum i vattenlagen. Vattenöverdomstolen intar
en mellanställning och anser att vattendomstolens prövning bör inskränkas
till att avse frågan om företaget är av betydelse från allmän synpunkt. Om
det är uppenbart att företaget är utan betydelse för näringslivet eller orten
bör vattendomstolen kunna utan underställning förbjuda anläggningen.

Som jag tidigare har framhållit går utvecklingen mot allt större enheter,
när det gäller industriella utbyggnader och lösningen av samhällenas
avfallsproblem. Samtidigt ökar den växande tätortsbefolkningens krav
på orörda fritids- och rekreationsområden. Dessa omständigheter gör att
samhällsekonomiska och planeringspolitiska synpunkter alltmer träder
i förgrunden vid bedömningen av utbyggnadsfall. Avvägningar av denna art,
när de är av betydelse för större områden eller har mera principiell innebörd,
bör enligt min åsikt göras av Kungl. Maj :t. Ett underställningsinstitut
utgör därför en hörnpelare i en modern miljövårdslagstiftning.

78 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

En underställningsregel bör ta sikte på sådana stora företag som å ena
sidan hotar viktiga allmänna intressen och å andra sidan har stor positiv
betydelse för näringslivet eller eljest från allmän synpunkt. Jag anser dock
att bestämmelsen bör utformas som en materiell tillåtlighetsregel. Om
verksamheten kan skada väsentliga allmänna intressen i avsevärd grad
bör den i princip vara otillåten. Men om verksamheten samtidigt är i hög
grad samhällsnyttig bör Ivungl. Maj :t ha möjlighet att avgöra om verksamheten
bör få komma till stånd och att fastställa villkor som behövs för
att motverka olägenheterna. För att fall av denna art skall komma under
Kungl. Maj:ts prövning föreslår jag en regel om att prövningsmyndigheten
skall underställa Kungl. Maj :t avgörandet om myndigheten, trots skadeverkningarna,
finner att verksamheten är av synnerlig betydelse för näringslivet
eller för orten eller eljest från allmän synpunkt. Detta innebär att
jag i princip ansluter mig till vattenöverdomstolens uppfattning att prövningen
i första omgången inte skall vara av diskretionär art utan endast
gå ut på att fastslå om de i lagen angivna förutsättningarna för prövning
av Kungl. Maj :t föreligger.

Underställningsregeln bör inte begränsas till viss typ av miljöfarlig verksamhet.
Den bör omfatta såväl vattenförorenande som luftförorenande eller
på annat sätt störande företag. Den närmaste förebilden finns som jag tidigare
har nämnt i 8 kap. 32 § vattenlagen, som handlar om industriellt avloppsvatten.
Jag anser emellertid inte att samhällens avloppsföretag bör uteslutas
från den föreslagna regeln. Med de tekniska möjligheter som man nu
har att föra samman avloppsvatten till lämplig recipient och att rena avloppsvattnet
kan det dock antas att samhällens avloppsutsläpp sällan kommer
att vålla olägenheter av den räckvidd som förutsätts för att underställning
skall ske.

Innan jag lämnar frågan om utformningen av tillåtlighetsreglerna vill jag
nämna något om den betydelse som fastställd bebyggelseplan har för tillåtlighetsbedömningen.
Om ett företag som är föremål för tillståndsprövning
hos koncessionsnämnden strider mot fastställd plan, får det anses följa av
byggnadslagens regler om plans rättsverkan att tillstånd inte kan lämnas.
Motsvarande gäller i fråga om naturvårdsverkets dispensprövning. I en situation
som den nu beskrivna kan alltså dispens inte meddelas. Någon bestämmelse
härom i den nya lagen torde inte behövas. Det kan nämnas att vattenlagen
saknar föreskrift i frågan fast det inte är ovanligt att motsvarande kollisionsfall
uppkommer i vattenrättskipningen. Jag utgår från att frågan i
praktiken inte kommer att drivas till sin spets i tillstånds- eller dispensärenden.
Så snart det blir klarlagt att företaget strider mot plan bör prövningsmyndigheten
underrätta sökanden om detta och om vilka följder det har för
prövningen av ärendet.

I likhet med vad som ibland sker på det vattenrättsliga området bör till -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

stånd eller dispens i vissa fall kunna lämnas under förutsättning att planen
ändras så att hindret undanröjs. Så kan ske t. ex. när en planändring är
nära förestående.

De sakkunnigas betänkande innehåller utförliga anvisningar om tillämpningen
av tillåtliglietsreglerna (bet. s. 211—223). Dessa anvisningar har i allt
väsentligt godtagits i remissyttrandena. Med vissa modifikationer, som jag
strax skall utveckla närmare, ansluter också jag mig till vad de sakkunniga
har uttalat i fråga om huvudregeln om skyldighet att vidta skyddsåtgärder
m. m. och de därtill anslutande hjälpreglerna samt i fråga om vilken betydelse
som skall tillmätas omständigheter av subjektiv art, passivitet och prioritet
ävensom rörande innebörden av den föreslagna förbudsregeln i 2 kap.
2 § första stycket. Dessa uttalanden synes mig i allt väsentligt också vara
tillämpbara på den typ av störningar som vattenföroreningarna utgör.

I fråga om bestämmelsernas tillämpning på befintliga anläggningar — dvs.
anläggningar som är uppförda vid tidpunkten för tillåtlighetsprövningen,
oavsett om de tillkommit före eller efter den nya lagens ikraftträdande —
delar jag till en början helt de sakkunnigas uppfattning att den nya lagen
bör gälla också i fråga om företag som redan finns eller är under uppförande
när lagen träder i kraft. Detta gäller också beträffande vattenförorenande
anläggningar. I fråga om vattenföroreningar innebär de nya tillåtlighetsreglerna
i princip inte någon nyhet. Endast beträffande kloakvatten kan det
möjligen sägas att en viss skärpning inträder, eftersom regeln om generellt
förbud mot åtgärder som kan medföra väsentlig olägenhet bör gälla även
ldoakvatten. Den grundläggande regeln i 8 kap. 23 § första stycket vattenlagen
innehåller inget förbud utan föreskriver endast en reningsplikt. Skillnaden
är dock i praktiken inte stor. Förhållandena i ett visst fall kan göra
det nödvändigt att kräva så långtgående reningsåtgärder att företagaren
väljer att lösa avloppsfrågan på annat sätt. Vidare gäller redan nu ett principiellt
förbud mot utsläppande av ett par särskilt farliga typer av kloakvatten
och mot utsläppande av kloakvatten som kan sprida smitta till ytvattentälcter.

Inte heller i fråga om luftföroreningar, buller o. d. utgör de nya reglerna
någon principiell nyhet. Som de sakkunniga har framhållit innebär den
oskrivna rätten på iinmissionsområdet att talan kan föras vid domstol om
förbud mot eller skyddsåtgärder vid immitterande anläggningar.

Oavsett vad som nu har sagts kommer emellertid den tillåtlighetsprövning
som skall göras beträffande anläggningar som redan finns vid lagens ikraftträdande
att ställa de tillämpande myndigheterna inför svåra och grannlaga
awägningsproblem. I regel är det tekniskt svårare att utföra behövliga skadeförebyggande
anordningar och åtgärder på gamla anläggningar än att vid
nyuppförande anpassa drift och anordningar efter miljövårdens krav. Om
ingripande sker i efterhand kan ett företag drabbas av kostnader som man

80 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

inte alls räknade med när kalkylerna för anläggningens utförande och drift
gjordes.

De sakkunniga visar stor förståelse för den vid lagens ikraftträdande befintliga
industrins problem. Det får inte bli så, framhåller de sakkunniga,
att industrins konkurrenskraft på det internationella planet försvagas genom
alltför rigorösa krav på immissionsförebyggande åtgärder eller att bestående
värden förstörs. Flera remissinstanser ansluter sig till de sakkunnigas synsätt.
Men det finns också uttryck för andra värderingar i remissvaren. Vattenöverdomstolen
varnar för att gå alltför försiktigt fram, när det gäller de
befintliga anläggningarna, och menar att med den förordade milda behandlingen
kommer väsentliga störningskällor att finnas kvar och försvåra en
önskvärd sanering av den yttre miljön. Handelshögskolan i Stockholm är
kritisk mot de sakkunnigas samhällsekonomiska resonemang och menar
att också en god miljö hör till vår levnadsstandard. Handelshögskolan uttalar
vidare bl. a. att så länge den kostnad som påtvingas en immittent inte är
högre än som svarar mot den negativa yttre effekten av immissionen, det inte
är meningsfullt att hävda att de immissionsbekämpande åtgärderna inte får
medföra större belastning än vad »samhällsekonomin tål».

Enligt min åsikt ligger det något mycket väsentligt i det grundläggande
synsätt som handelshögskolan anlägger på miljövårdsproblemet. Också den
yttre miljön måste ses från samhällsekonomisk synpunkt i vid mening. Värdet
av ren luft och orörda vatten samt frihet från störande buller är en del
av vår levnadsstandard. Man kan därför inte stanna vid att konstatera att
inskränkningar på industrisidan som kan vara nödvändiga för att rädda en
hotad miljö innebär en värdeförstörelse. Också den miljöskada som uppkommer
om inskränkningen inte sker kan vara en värdeförstörelse samhällsekonomiskt
sett och givetvis också privatekonomiskt om skadan t. ex.
försämrar andra företags produktionsförutsättningar.

Vad jag nu har sagt innebär inte att jag förordar att den nya lagen skall
tillämpas fullt ut på samma sätt mot befintliga anläggningar som mot nyetableringar.
Jag bortser i detta sammanhang från de fall då ändring och
utbyggnad sker och uppehåller mig endast vid företag som består i oförändrad
form. Men jag tror, i likhet med vattenöverdomstolen, att också befintliga
störningskällor måste angripas målmedvetet och effektivt, om en önskvärd
sanering av nedsmutsade vattendrag och andra skadade miljöer skall
kunna åstadkommas.

Beträffande äldre anläggningar som vållar vattenförorening bör de tillämpande
myndigheterna kunna få ledning i den praxis som utbildats i vattendomstolarna
under de snart 30 år som nuvarande lagstiftning varit gällande.
Minst så långt som man ansett sig kunna gå enligt nuvarande ordning
bör man i fortsättningen kunna ingripa mot vattenförorenande anläggningar
som tillkommit före lagens ikraftträdande. I fråga om luftföroreningar,
buller o. d. saknas en praxis av motsvarande betydelse. Man kan i

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

dessa fall vid tillämpningen inte underlåta att beakta att anläggningarna
tillkommit under tid då det i huvudsak saknats föreskrifter om skyldighet
att utföra åtgärder till skydd för omgivningen. Såtillvida kan jag hålla
med de sakkunniga att det med hänsyn härtill måste krävas synnerligen
starka skäl för att en anläggning skall kunna tvingas att upphöra med driften.
Så bör kunna ske endast om skadeverkningarna, trots skyddsåtgärder,
är så stora att det framstår som oförsvarligt att driften får fortsätta. Som
regel är ärendet i sådant fall av den beskaffenheten att det bör underställas
Kungl. Maj :t.

Med hänsyn till de ekonomiska och sociala konsekvenserna av företagsnedläggelser
måste i första hand alla utvägar prövas att komma till rätta
med olägenheterna genom reningsanordningar och åtgärder i driften som
företaget kan bära. Alla möjligheter bör prövas att utforma anordningarna
eller åtgärderna så att de blir till nytta för företaget självt genom tillvaratagande
av biprodukter, minskning av spill, ökat utbyte av råvaror o. d.
En möjlighet att minska den ekonomiska belastningen för företaget kan
vara att skyddsåtgärderna inte behöver genomföras i full utsträckning på
en gång utan slås ut över en tidsperiod av lämplig längd. Ibland kan det
vara ändamålsenligt att kombinera detta förfarande med föreskrifter om en
tidsplan för olika åtgärders utförande och om kontroll av att planen
följs.

Läget är väsentligt annorlunda när det gäller ingripanden i efterhand
mot företag som tillkommit efter lagens ikraftträdande. Med hänsyn till
den vidsträckta koncessions- och anmälningsplikt som kommer att gälla
kan det visserligen antas att de flesta fall där olägenheter av större betydelse
är att befara kommer under prövning innan anläggningarna utförs. Men
utanför det området kan det komma till stånd miljöstörande anläggningar
som inte blivit förhandsprövade. I sådana fall gör sig inte samma betänkligheter
mot långtgående ingripanden gällande som när anläggningen tillkommit
före lagens ikraftträdande. I princip synes man kunna kräva samma
mått av åtgärder i efterhand som man skulle ha ålagt företaget, om ingripandet
skett innan anläggningen utfördes. Jag vill här helt ansluta mig till
de sakkunnigas uttalande att, om lagstiftningen genomförs, man måste ställa
höga krav på förutseende och försiktighet i fråga om anläggningar som projekteras
därefter. En företagare som, trots att omständigheterna talar därför,
inte utnyttjar möjligheten att inhämta råd och anvisningar från den
sakkunniga tillsynsmyndigheten eller att frivilligt underkasta sig förhandsprövning
bör vara medveten om att han löper en avsevärd risk.

Med frågan om de befintliga anläggningarnas behandling sammanhänger
vad de sakkunniga har anfört om prioritetens betydelse. De sakkunniga betraktar
prioriteten som ett moment bland många andra som kommer under
beaktande vid den skälighetsawägning som är tillåtlighetsprövningens
innebörd. De sakkunniga pekar samtidigt på den prioritetsverkan som

82 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

är förbunden bl. a. med bebyggelseplanering o. d. och med tillstånd som
meddelats enligt den föreslagna immissionslagen.

Vissa remissinstanser ansluter sig till de sakkunnigas uttalanden medan
andra anser att prioriteten bör tillmätas större betydelse. Särskilt
framhåller företrädare för jordbruksintresset att prioritetsfrågan är av
större omfattning såvitt gäller störningskällor som olika aktiviteter i jordbruksdriften
kan utgöra. De som önskar ett längre gående hänsynstagande
till prioriteten än de sakkunniga förordar tar till utgångspunkt för sitt
resonemang det i betänkandet angivna fallet att en störningskälla kommer
att medföra olägenhet för grannfastigheterna först sedan deras användningssätt
har ändrats och just på grund av det nya användningssättet,
t. ex. när bostadsbebyggelse har uppförts på ett tidigare obebyggt område
i närheten av en störande fabrik.

Enligt min mening bör de sakkunnigas nyanserade bedömningar i denna
fråga vara väl ägnade som hållpunkter för bestämmelsernas tillämpning.
Lika litet som man nu tillmäter prioriteten en avgörande betydelse på
vattenvårdens område kan man göra det när det gäller luftföroreningar
och andra störningar som föreslås bli föremål för lagstiftning. Jag anser det
riktigt att prioriteten ses som en av alla de faktorer som med olika styrka
gör sig gällande när man bedömer om ett miljöstörande företag skall få
komma till stånd eller vilka åtgärder som kan krävas av ett sådant företag.
Sedan tillstånd erhållits inträder, som de sakkunniga har påpekat, en
prioritetsverkan. Med tillståndet följer i princip en rättsligt tryggad ställning
för framtiden. Häri ligger ett starkt motiv till att frivilligt underkasta
sig tillståndsprövning i de fall då koncessionsplikt inte föreligger.

Det av de sakkunniga nämnda fallet med senare tillkommen bostadsbebyggelse
i närheten av en fabrik bör ses mot bakgrunden av vad jag nu
har sagt om tillståndsbesluts prioritetsverkan. Har fabrikens innehavare
fått tillstånd till verksamheten, kan han inte tvingas att upphöra därmed
på grund av att ny bebyggelse vuxit upp i närheten. Huruvida han skall
kunna åläggas längre gående reningsföreskrifter än förut är beroende av
om förutsättningar härför finns enligt de särskilda regler om omprövning,
som jag kommer in på i det följande.

Om fabrikens innehavare saknar tillstånd till verksamheten synes det
rimligt att, såsom de sakkunniga har tänkt sig, ingripande mot anläggningen
skall kunna göras om förhållandena påkallar detta. I vad mån åtgärder
skall kunna krävas beror då på utfallet av den avvägning som skall göras
enligt tillåtlighetsreglerna. Som ett moment bland flera andra i den bedömningen
kommer det förhållandet in att företaget var först på platsen.
Härvid kan också omständigheter av subjektiv art spela in.

Vad de sakkunniga och remissinstanserna har anfört i övrigt om tillåtlighetsreglernas
tillämpning ger mig anledning att utveckla mina synpunkter
på ytterligare ett par punkter.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

Som jag har nämnt har de sakkunniga föreslagit en lijälpregel som innebär
bl. a. att skyldigheten att vidta skyddsåtgärder och övriga försiktighetsmått
skall bedömas med utgångspunkt från vad som är tekniskt möjligt.
Denna regel ägnas viss uppmärksamhet i remissvaren. I ett yttrande uppfattas
uttrycket »vad som är tekniskt möjligt» — i enlighet med uttalanden
i de sakkunnigas motiv — som likvärdigt med »en så god teknisk lösning
som möjligt». I ett annat yttrande ser man en motsättning mellan lagtext
och motiv på denna punkt. En tredje remissinstans menar att i den
tekniska bedömningen alltid måste finnas ett ekonomiskt inslag och att
detta bör komma till uttryck i lagtexten.

Enligt min mening är den åsyftade regeln ett viktigt hjälpmedel vid tilllämpningen
av föreskrifterna om skyddsåtgärder. Den har också fördelen
att den främjar att teknikens landvinningar kan beaktas fortlöpande. Regelns
innebörd är att man vid bedömningen av vad som skall krävas av ett
företag skall utgå från de effektivaste tekniska anordningar och metoder
som företag av motsvarande typ här i landet eller utomlands använder sig
av. Som de sakkunniga har uttryckt saken bör man, om jämförbara befintliga
företag har visat sig kunna bemästra sina immissionsproblem genom
särskilda inrättningar eller metoder, i princip kunna kräva av ett nytillkommande
företag att det är utrustat med motsvarande anordningar — eller
andra som är minst lika bra. De på teknikens aktuella stadium bästa lösningarna
utgör så att säga ett idealförhållande som man bör utgå ifrån. Vid
bedömningen skall emellertid också andra faktorer, bl. a. ekonomiska, beaktas.
När dessa tas med i beräkningen är det inte säkert att nämnda idealförhållande
alltid låter sig realiseras.

Jag anser att den nya lagen bör innehålla en hjälpregel liknande den som
de sakkunniga har föreslagit.

Med anledning av vad som anförs i ett remissyttrande vill jag påpeka att
när beskaffenheten av det område som kan påräknas bli utsatt för störning
särskilt nämns som en faktor att beakta vid skälighetsawägningen, så avses
därmed den drabbade omgivningen sådan den faktiskt ser ut eller som
den kan väntas komma att utvecklas. Som de sakkunniga har framhållit
skall hänsyn tas också till sjukhus, skolor, vetenskapliga observatorier och
andra anläggningar som kan vara särskilt känsliga för störningar. Motsvarande
gäller i fråga om ett värdefullt fritidsområde, nationalpark eller
annat naturvårdsområde eller en anläggning som man vill skydda av kulturella,
vetenskapliga eller andra liknande skäl.

Såväl allmänna som enskilda intressen skall enligt de sakkunnigas förslag
beaktas vid prövningen av ett företags tillåtlighet och vid fastställandet
av villkoren för företaget. Jag delar denna uppfattning. Något hinder
mot att också enskilda intressen beaktas föreligger inte vid prövning i administrativ
ordning. Det är ingen ovanlighet f. n. att så sker. Förebilder

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

finns t. ex. på planväsendets och naturvårdens områden (4 § byggnadslagen
och 3 § naturvårdslagen).

Vad som nu har sagts innebär inte att administrativa myndigheter på miljövårdsområdet
skall slita rättstvister mellan enskilda. I första hand är det
allmänna intressen som skall beaktas av de tillämpande myndigheterna.
De fall som bör underkastas koncessionsplilct måste antas nästan undantagslöst
vara av sådan art och omfattning att de kolliderar med viktiga allmänna
intressen. Om samtidigt också enskilda intressen berörs skall emellertid
också dessa så långt möjligt beaktas vid tillåtlighetsbedömningen. I
regel sammanfaller naturligtvis de enskilda och de allmänna intressena och
är det många enskilda fall kan de samtidigt sägas utgöra ett allmänt intresse.
Men den föreslagna lagstiftningen omfattar allt från storimmissioner
med vidsträckta och ingripande verkningar till små störningsfall, där bara
några enstaka närboendes ekonomiska eller eljest privata intressen berörs.
Rättstvister av sistnämnda typ bör avgöras av domstol och inte i administrativ
ordning. Enligt min åsikt bör den skadelidande därför ha kvar den möjlighet
som nu finns på den oskrivna immissionsrättens område att föra
talan vid domstol om förbud, skadeförebyggande åtgärder eller skadestånd.
Också den som orsakar störningen bör kunna ta initiativ till en domstolsprövning
av skadeståndsfrågan. Jag kommer att behandla frågan om domstolsprövning
närmare i ett senare avsnitt.

Vad sedan gäller vilka allmänna intressen som skall beaktas kan jag i huvudsak
hänvisa till den exemplifiering som de sakkunniga har gjort. Eftersom
jag förordar att också vattenförorenande företag förs in under lagstiftningen
är det skäl att dessutom nämna det allmänna fiskeintresset.

Jag delar de sakkunnigas uppfattning att man efter vissa utländska förebilder
också i vårt land bör eftersträva ett system av emissions- och immissionsgränser
och av tekniska normer på miljövårdens område. Fördelarna
härmed har ingående belysts av de sakkunniga och i remissyttrandena. Inte
minst är ett sådant system av värde för att ge fasthet och konsekvens åt
tillämpningen av de med nödvändighet allmänt hållna tillåtlighetsreglerna.

Jag ansluter mig också till åsikten att man — åtminstone f. n. — bör nöja
sig med riktvärden och rekommendationer och att rättsligt bindande normer
bör undvikas. Det blir en maktpåliggande uppgift för naturvårdsverket att
samordna arbetet med sådana riktvärden och rekommendationer. Det är
därvid naturligt att samråd sker med industrins branschorganisationer och
med sakkunniga myndigheter. Men framför allt är det viktigt att arbetet
grundas på vetenskapens aktuella rön. Härvid räknar jag med att värdefulla
resultat skall erhållas genom den starka satsning som nu sker på miljövårdsforskningens
område enligt riktlinjer som dragits upp i prop. 1968: 37
och som godkänts av riksdagen (rskr 165).

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

De sakkunnigas uttalanden om riktvärden o. d. avser luftföroreningar,
buller och andra sådana störningar. Däremot har de sakkunniga saknat anledning
gå in på motsvarande frågor på vattenvårdens område. Även här är
riktvärden av typen emissions- och immissionsgränser helt naturligt av
betydelse. I någon mån förekommer redan vissa rekommendationer om
gränsvärden, t. ex. när det gäller tolerabel bakteriehalt i vatten som används
för olika ändamål.

6.5 Förprövning

Tillståndsfrågor bör kunna komma under koncessionsnämndens prövning
genom ansökan av den som utövar eller ämnar utöva miljöstörande verksamhet.
Ansökningsmöjligheten bör stå öppen, oavsett om verksamheten är
underkastad koncessionsplikt eller inte. Varje företagare, kommun eller annan
som utövar eller skall utöva verksamhet som den nya lagen omfattar bör
alltså kunna begära tillstånd för att trygga sin ställning för framtiden. Men
i vid omfattning måste det också finnas en skyldighet att underkasta sig tillståndsprövning.
Som jag tidigare har understrukit måste en grundprincip
för miljövården vara att olägenheter så långt möjligt förebyggs. Prövningen
av verksamhet som kan medföra miljöskador bör därför helst sättas in redan
på projekteringsstadiet, alltså en förprövning i ordets verkliga mening.

Vattenlagen innehåller i 8 kap. 38 § sista stycket ett bemyndigande för
Kungl. Maj :t att föreskriva förprövningsskyldighet i fråga om vattenförorenande
företag. I 5 § lagen den 30 november 1956 om tillsyn över vattendrag,
sjöar och andra vattenområden bemyndigas Kungl. Maj :t vidare att föreskriva
skyldighet att göra anmälan hos tillsynsmyndighet om sådana företag.
I den s. k. förprövningskungörelsen den 30 november 1956 har Kungl.
Maj :t med stöd av dessa bemyndiganden föreskrivit bl. a. att vissa uppräknade
typer av fabriker eller inrättningar inte far anläggas innan föroreningsfrågan
prövats och att vissa andra uppräknade fabriker eller inrättningar
inte får anläggas innan anmälan gjorts hos länsstyrelsen.

Immissionssakkunniga föreslår samma system. Förslaget till immissionslag
innehåller i 2 kap. 5 § ett bemyndigande för Kungl. Maj :t att föreskriva
förprövningsskyldighet — enligt de sakkunnigas terminologi omfattande både
koncessionsplikt och anmälningsplikt — i fråga om luftförorenande m. fl.
företag. Beträffande vattenförorenande företag föreslås motsvarande bemyndigande
i en ny bestämmelse, 8 kap. 38 a § vattenlagen. De sakkunniga har
också utarbetat ett förslag till ny förprövningskungörelse. Den är gemensam
för vattenförorenande företag och företag som omfattas av förslaget till
immissionslag. Den väsentligaste avvikelsen från den nuvarande förprövningskungörelsen
är att den föreslagna innehåller — förutom anmälningsplikt
_ två typer av koncessionsplikt. Den ena avser en absolut konces sionsplikt,

som dock omfattar ett betydligt färre antal företagstyper än en -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

ligt gällande ordning. Den andra typen är som jag redan har framhållit en
nyhet. Den avser en fakultativ koncessionsplikt med naturvårdsverket som
dispensgivare och omfattar 30 typer av fabriker och inrättningar.

Remissinstanserna har genomgående godtagit vattenlagens och immissionssakkunnigas
lagtekniska lösning med ett bemyndigande i lagen och
den närmare utformningen av förprövningssystemet i en av Kungl. Maj :t
utfärdad kungörelse. Enligt min mening kräver förprövningsordningen en
detaljerad reglering som samtidigt måste vara flexibel så att den smidigt
kan anpassas efter utvecklingen och ändrade erfarenheter. Detta förutsätter
att bestämmelserna i huvudsak meddelas av Kungl. Maj:t. Själva lagen bör
innehålla endast ett bemyndigande för Kungl. Maj :t att meddela behövliga
regler.

Enligt immissionssakkunnigas förslag skall koncesssionsplikt och anmälningsplikt
kunna föreskrivas bl. a. i fråga om ändring av fabriker eller
andra inrättningar. Den föreslagna skyldigheten förutsätter dock att ändringen
kan medföra väsentlig ökning av störningen eller eljest är av väsentlig
betydelse från störningssynpunkt. Flera remissinstanser anser emellertid
att bemyndigandet i denna del inte bör begränsas till att ändringen
skall vara väsentlig. För egen del vill jag framhålla följande. Vad som är
väsentligt kan lätt bli föremål för delade meningar mellan prövningsmyndighet
och företagare. Det är inte en tillfredsställande ordning att förorenaren
själv skall avgöra om olägenheten kan väntas bli väsentlig eller inte.
Betydande ökning av föroreningsmängder kan därigenom komma till stånd
efter hand utan att myndigheterna får kännedom härom i tid. Principen
bör snarare vara den omvända, så att varje ombyggnad, utbyggnad eller
ändring som kan medföra att föroreningen ökar eller att ny förorening uppkommer
eller som eljest är av betydelse från störningssynpunkt skall prövas
i förväg med undantag endast för uppenbara fall. Bemyndigandet för Kungl.
Maj :t bör alltså inte begränsas till väsentliga ändringsfall.

Som framgår av vad jag nu har sagt anser jag i likhet med de sakkunniga
att förprövningsskyldighet bör kunna föreskrivas i fråga om ändring som
är av betydelse från störningssynpunkt, även om ändringen inte ökar föroreningen.
Jag tänker på sådana fall när ändrade driftsförhållanden gör det
möjligt att nedbringa de föroreningar eller andra störningar som härrör från
anläggningen. För att de miljövårdande organen skall få vetskap om driftsändringarna
så att de blir i tillfälle att föreskriva önskvärda åtgärder bör
någon form av förprövningsplikt finnas i dessa fall. Närmast till hands ligger
att föreskriva anmälningsskyldighet.

Som jag redan har berört bör naturvårdsverkets befogenhet att meddela
dispens från att söka tillstånd omfatta hela det koncessionspliktiga området.
Själva lagen bör vidare innehålla en föreskrift om dispensbefogenheten.

Det bemyndigande som immissionssakkunniga tar upp i 8 kap. 38 a §
förslaget till ändring av vattenlagen omfattar också möjlighet att föreskriva

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

förbud mot att avloppsvatten av viss mängd, art eller sammansättning
släpps ut utan tillstånd eller anmälan. Detta stämmer överens med gällande
rätt. Kungl. Maj :t kan alltså redan nu föreskriva att befintliga föroreningskällor
av vissa typer skall undergå prövning trots att det inte är fråga
om ändring av driften. I denna del har bemyndigandet dock inte tagits i
anspråk.

De sakkunnigas uppfattning att möjligheten att föreskriva prövningsskyldighet
för befintliga föroreningskällor bör behållas, delas av många
remissinstanser. Även jag är av denna mening. Bemyndigandet bör utformas
så att prövningsskyldighet kan införas i fråga om pågående avloppsutsläpp.
Detta är av intresse framför allt när det gäller befintliga kommunala
avloppsföretag. Naturvårdsverket föreslår i sin framställning om ändring
av vattenföroreningslagstiftningen koncessionsplikt i viss omfattning
för sådana företag. Förslaget har fått bred anslutning i remissyttrandena.
Prövningsskyldighetens omfattning och den tid inom vilken prövning skall
påkallas är frågor som — i överensstämmelse med både nuvarande ordning
och den som immissionssakkunniga föreslår — bör regleras på administrativ
väg.

I naturvårdsverkets framställning om lagändring behandlas flera andra
frågor om prövningsskyldighet än dem som jag redan har berört. Förprövningsskyldighetens
omfattning och utformning har också väckt stort intresse
i remissyttrandena över naturvårdsverkets framställning liksom i yttrandena
över immissionssakkunnigas betänkande. Bland de frågor som sålunda
tas upp av naturvårdsverket och i remissyttrandena kan nämnas anslutning
av industriavlopp till kommuns ledningsnät. Naturvårdsverket föreslår förprövningsskyldighet
i detta fall. Denna lösning förordas också allmänt i remissyttrandena.
Vidare berör naturvårdsverket frågan om bättre kontroll
av vissa åtgärder i vatten, såsom tippning av muddermassor o. d.

De frågor som jag nu har nämnt är av sådan art att de faller inom ramen
för den reglering av förprövningsordningen som Kungl. Maj :t har att besluta
om med stöd av det bemyndigande som bör ges i lagen.

6.6 Tillsyn

Genom förprövningsförfarandet och genom den rätt som skall finnas att
söka tillstånd till företag eller åtgärder som kan vara miljöstörande kommer
frågor om miljöfarlig verksamhet under myndigheternas prövning ansökningsvägen.
Men myndigheternas verksamhet på miljövårdsområdet kan
inte stanna vid att behandla ärenden som aktualiseras genom ansökningar.
Verksamheten måste också ha ett aktivt innehåll för att utvecklingen på
miljövårdsområdet skall kunna styras i rätt riktning. Här kommer tillsynsuppgifterna
in. Hit hör t. ex. att myndigheterna, som immissionssakkunniga
har uttryckt det, själva är aktivt verksamma för att spåra upp fall där

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

åtgärder behövs. Vidare hör hit övervakning och kontroll av störningskällor
och av att skyddsföreskrifter efterlevs. Andra betydelsefulla aktiviteter
är inventering och kartläggning av vatten- och luftföroreningar och störningskällor
av olika slag samt planering av det allmännas insatser.

Sedan naturvårdsverket tillkom den 1 juli 1967 omfattar tillsynsorganisationen
på vattenvårdsområdet både verket och länsstyrelserna. Fördelningen
i stort av funktionerna regleras genom en tillämpningskungörelse till
1956 års tillsynslag. Där föreskrivs att naturvårdsverket har den centrala
tillsynen, leder och samordnar länsstyrelsernas tillsynsverksamhet samt
lämnar vid behov bistånd i denna verksamhet. Länsstyrelserna utövar fortlöpande
tillsyn. Kungörelsen innehåller också bestämmelser som skall trygga
behövligt samråd mellan naturvårdsverket och länsstyrelserna.

De sakkunnigas organisationsförslag anknyter i allt väsentligt till gällande
ordning. Såväl naturvårdsverket som länsstyrelserna är enligt förslaget
tillsynsmyndigheter. Tyngdpunkten i det löpande tillsyns- och övervakningsarbetet
läggs pa länsplanet. Den centrala myndighetens insatser på
tillsynsområdet begränsas i princip till kvalificerade fall som kräver speciell
sakkunskap. Den närmare regleringen av tillsynsuppgifternas fördelning
tänker sig de sakkunniga skall ske genom bestämmelser som meddelas
av Kungl. Maj :t.

De sakkunnigas uppläggning i stort av tillsynsorganisationen vinner i allmänhet
anslutning i remissvaren. Vissa remissinstanser invänder emellertid
att resurserna splittras om både naturvårdsverket och länsstyrelserna
skall vara tillsynsorgan. De kritiska remissinstanserna har i regel förordat
större decentralisering.

För egen del anser jag det ofrånkomligt att tillsynsuppgifterna fördelas
på naturvårdsverket och länsstyrelserna. Med anledning av de invändningar
som framförts under remissbehandlingen vill jag framhålla att det naturligtvis
inte får bli så att de centrala och regionala tillsynsuppgifterna löner
parallellt. En funktionsuppdelning måste genomföras så långt det är praktiskt
och lämpligt. Liksom i huvudsak enligt gällande ordning bör sålunda
naturvårdsverket vara planerande, ledande och samordnande. En väsentlig
för verket blir därvid att utarbeta allmänna råd och anvisningar till
ledning för länsstyrelsernas verksamhet. Även i övrigt bör naturvårdsverket
bistå länsstyrelserna med behövlig experthjälp. En annan central uppgift
blir, som jag tidigare har nämnt, att svara för att tekniska normer och gränsvärden
utarbetas och förs ut i praktisk tillämpning. Jag anser således att
den särskilda sakkunskap och erfarenhet som naturvårdsverket besitter utnyttjas
bäst om verket får en centralt ansvarig och ledande roll av den art
jag nyss har nämnt.

Däremot bör den löpande tillsynen i princip inte ankomma på naturvårdsverket.
För en sådan passar länsstyrelserna bättre av flera skäl. Jag
anser dock inte att man helt bör avskära naturvårdsverket från befattning

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969 89

med särskilda tillsynsärenden. Det kan vara praktiskt att naturvårdsverket
t. ex. i samband med handläggningen av koncessionsfrågor också har möjlighet
att undersöka andra företag i samma ort och meddela råd och anvisningar
eller ingripa på annat sätt.

Gränsen mellan naturvårdsverkets och länsstyrelsernas tillsynsfunktioner
blir med den angivna uppdelningen kanske något oklar. Detta behöver
dock inte medföra några väsentliga olägenheter. Genom bestämmelser om
samråd mellan tillsynsmyndigheterna bör man kunna sörja för att kollisioner
inte uppkommer. Närmare bestämmelser om sådant samråd och om tillsynsuppgifternas
fördelning kan meddelas av Kungl. Maj :t.

Immissionssakkunniga för samman bestämmelser om tillsynens huvudsakliga
inriktning samt tillsynsmyndigheternas befogenheter och vad därmed
sammanhänger till en särskild miljötillsynslag. Vad gäller tillsynens
inriktning avviker sakkunnigförslaget i ett viktigt hänseende från nuvarande
ordning. De sakkunniga vidgar ämnesområdet så att det omfattar inte
bara vattenföroreningar utan också luftföroreningar och buller och över
huvud störningar av immissionskaraktär. Jag finner det självklart att tillsynsområdet
vidgas på detta sätt så att det kommer att sammanfalla med
det område som den nya lagstiftningen skall täcka. Eftersom jag till skillnad
från de sakkunniga för samman vattenvårds- och immissionsfrågorna till
en enda lag anser jag det naturligt att bestämmelserna om tillsynsverksamheten
inarbetas i denna lag.

De sakkunniga begränsar inte tillsynsordningen till störningar som härrör
från fast egendom. Här frångår alltså de sakkunniga anknytningen till
immissionsbegreppet. För min del anser jag att tillsynen bör avse samma
område som lagen i övrigt. Häri ligger att tillsynsverksamheten när det gäller
störningar från trafikapparaten inte avser enskilda fordon.

I fråga om naturvårdsverkets och länsstyrelsernas befogenheter som tillsynsmyndigheter
vill jag i likhet med de sakkunniga understryka värdet
av att bygga på företagarnas frivilliga medverkan. Att meddela råd och anvisningar
blir därför ett väsentligt led i tillsynsverksamheten. Det är större
garanti för ett positivt resultat av skyddsanordningar och andra åtgärder
mot förorening och störningar, om företagarna själva uppfattar dessa som
berättigade. Detta innebär inte att man efterger kravet på effektiva och
målmedvetna miljövårdsåtgärder. Men det betyder att rådgivningsverksamheten
måste ha ett starkt inslag av information och undervisning. Erfarenheterna
från vatteninspektionens och naturvårdsverkets hittillsvarande arbete
visar att goda resultat kan vinnas genom ett förtroendefullt samarbete
mellan tillsynsorgan och företagare. Inte minst har branschorganisationernas
medverkan betytt en hel del.

Dessvärre är det dock inte alltigenom så väl beställt att tillsynsorganen
bara skulle kunna gå fram på rådgivningens och övertygandets väg. Trots
att ett principiellt förbud mot att släppa ut obehandlat avloppsvatten från

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

tätbebyggelse funnits sedan år 1957 saknar ett mycket stort antal kommuner
fortfarande tillfredsställande reningsanordningar för sina avloppsutsläpp.
Också vid många industrier och andra anläggningar åsidosätts rimliga
hänsyn till miljövårdens krav. Det förekommer i inte så ringa omfattning
t. o. m. direkt nonchalans mot givna reningsföreskrifter. Skall rimliga
miljövårdskrav kunna hävdas, måste därför också effektiva maktmedel stå
till tillsynsorganens förfogande.

De maktbefogenheter som de sakkunniga föreslår innebär dels att länsstyrelserna
i klara fall får meddela förelägganden eller förbud, dels att
naturvårdsverket får väcka talan hos vattendomstol. Frågan hur initiativrätten
skall ordnas kommer i ett annat läge genom att vattendomstolarnas
befattning med tillståndsfrågor faller bort. I sin organisationsutredning berör
naturvårdsverket också frågan om initiativrätten. Om verket skall få reell
möjlighet att driva en effektiv miljövårdspolitik, sägs det i utredningen,
måste verket kunna självmant ta upp frågor om villkor till prövning när det
behövs för att t. ex. tillgodose naturvårds-, hälsovårds- och andra allmänna
intressen. Verket menar att på så sätt också äldre anläggningar kan bli föremål
för prövning.

Jag delar uppfattningen att länsstyrelserna bör ha möjlighet att ingripa
med tvångsförelägganden eller förbud i fall som är uppenbara. Men jag anser
att också naturvårdsverket bör ha möjlighet att ta initiativ. Framför allt
är en sådan initiativrätt av värde om man vill åstadkomma en samordnad
sanering inom ett större område. Ofta kan man nå en tillfredsställande lösning
av föroreningsfrågor bara under förutsättning att man gör ett samlat
ingripande mot flera föroreningskällor. Av dessa kanske några är koncessions-
eller anmälningspliktiga. De kommer härigenom under prövning utan
åtgärd från myndigheternas sida. Men andra föroreningskällor i samma område
faller kanske utanför all förprövningsskyldighet. Om inte också dessa
kan underkastas prövning når man inte det eftersträvade syftet att få till
stånd en samordnad lösning. Jag anser att naturvårdsverket för att tillgodose
allmänna intressen bör få befogenhet att påkalla prövning hos koncessionsnämnden
av frågor om dels förbud mot miljöfarlig verksamhet, dels
åläggande att vidta skyddsåtgärd. Naturvårdsverket bör ha möjlighet att ingripa
på detta sätt oberoende av om förprövningsskyldighet är föreskriven
för den miljöfarliga verksamhet som är i fråga.

När en fråga om förbud mot viss verksamhet sålunda kommer under prövning
av koncessionsnämnden, bör denna på samma sätt som i tillståndsärenden
ha möjlighet att underställa frågan Kungl. Maj :ts prövning. Det är
av särskild vikt att denna möjlighet står öppen i fall, när det blir fråga om
att ingripa med förbud mot ett bestående företag.

Utan särskild föreskrift är det klart att länsstyrelserna inom ramen för
det nära samarbete som skall äga rum mellan dem och naturvårdsverket
kan fästa verkets uppmärksamhet på fall där verket bör använda sin initia -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969 91

tivrätt. Gången i ett tillsynsärende, där tvångsföreläggande anses nödvändigt,
kan alltså bli den att länsstyrelsen själv utfärdar föreläggande om det
är fråga om ett uppenbart fall. Brister denna förutsättning eller är ärendet
eljest av sådan art att det bör prövas centralt kan länsstyrelsen hos naturvårdsverket
föreslå att verket ingriper. Naturvårdsverket kan då hos koncessionsnämnden
yrka förbud eller skyddsåtgärd.

Som de sakkunniga anför får man räkna med att behovet av ingripande
i regel först aktualiseras på det regionala planet. Ibland kan det emellertid
vara så att naturvårdsverket självt i sin tillsynsverksamhet kommer på fall
då det bedöms nödvändigt med ett ingripande. Som jag har nämnt kan
detta bli aktuellt t. ex. för att åstadkomma en samordnad lösning av föroreningsproblem
inom ett större område med både förprövningsskyldiga och
inte förprövningsskyldiga anläggningshavare. Naturvårdsverket kan då
självt ingripa, men inget hindrar att verket överlämnar ett ärende till länsstyrelsen,
om förutsättningar finns för länsstyrelsen att vidta åtgärd och
det anses lämpligare med hänsyn till utredningen eller eljest att länsstyrelsen
tar hand om saken.

Naturvårdsverkets befogenhet att ingripa bör avse fall då det inte finns
något tillstånd till den anläggning eller åtgärd som man ingriper mot. Om
det däremot föreligger ett tillstånd bör verket kunna åstadkomma ändring
bara inom ramen för lagens omprövningsregler. Länsstyrelserna däremot
bör ha viss befogenhet att inskrida med föreläggande också mot anläggning
som underkastats tillståndsprövning. Jag anser nämligen i likhet med de
sakkunniga att en motsvarighet bör finnas till den rätt som 8 kap. 40 §
tredje stycket vattenlagen nu ger länsstyrelse att, när särskilda omständigheter
föreligger, meddela föreskrifter utan hinder av vattendomstols eller
synemäns beslut. Tanken bakom bestämmelsen i vattenlagen är främst att
länsstyrelse skall kunna meddela provisoriska bestämmelser när extraordinära
förhållanden påkallar ett snabbt ingripande, t. ex. vid en snabbt uppblossande
epidemi. Regeln bör i fortsättningen omfatta inte bara vattenföroreningar
utan alla typer av milj östörningar som den nya lagen avser.

Med den utbyggnad som har skett av den regionala tillsynsorganisationen
anser jag i likhet med vissa av de myndigheter som har yttrat sig över
immissionssakkunnigas förslag att det inte längre finns något behov av
att kunna förordna särskilda tillsynsmän. Denna möjlighet torde också ha
utnyttjats i ringa omfattning.

Liksom gäller f. n. bör det finnas en befogenhet för tillsynsorganen att
vinna tillträde till fabriker eller andra anläggningar, att göra behövliga
undersökningar på platsen och att avkräva innehavare av anläggning behövliga
upplysningar om anläggningen.

Naturvårdsverket föreslår vidare att det meddelas föreskrifter om att
uppgifter angående mängd och beskaffenhet av avloppsvatten skall hållas
tillgängliga på sätt tillsynsmyndigheten närmare bestämmer. Vissa remiss -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

instanser ställer sig positiva till det. Jag anser emellertid inte nödvändigt
att meddela uttryckliga föreskrifter om uppgiftsskyldighet av den art
som naturvårdsverket föreslår. I varje fall kan frågan enligt min mening
anstå till dess närmare erfarenheter vunnits av det nya prövnings- och tillsynssystemet.
Det är vanligt att vattendomstolarna i samband med att tillstånd
lämnas till avloppsföretag ålägger sökanden att fortlöpande lämna
tillsynsorgan uppgifter om avloppsvattnets mängd och beskaffenhet och om
andra förhållanden som är av intresse från kontrollsynpunkt. Jag anser att
detta förfarande med fördel bör kunna tillämpas också i det prövnings- och
tillsynssystem som jag föreslår. Genom denna ordning och genom den möjlighet
som tillsynsorganen får att kräva upplysningar om förorenande anläggning
kan ändamålet med naturvårdsverkets förslag om uppgiftsskyldighet
i huvudsak tillgodoses.

6.7 Samordningsfrågor

Immissionssakkunniga understryker behovet av att naturvårdsverket och
länsstyrelserna samarbetar med andra myndigheter som har anknytning
till miljövårdsområdet. Det gäller såväl på det lokala och regionala planet
som på det centrala planet. Behovet av samarbete gör sig enligt de sakkunniga
gällande såväl i fråga om tillsynsverksamheten som vid handläggningen
av prövnings- och anmälningsärenden. De sakkunniga nämner särskilt
hälsovårdsnämnderna och kommunernas styrelser samt planverket, socialstyrelsen
och statens institut för folkhälsan bland de organ som samråd bör
ske med. Remissinstanserna ansluter sig allmänt till de sakkunnigas synpunkter.
Också andra myndigheter med vilka samarbete bör ske nämns i
yttrandena, t. ex. SMHI, vägverket, luftfartsverket, olika forskningsinstitutioner,
arbetsmedicinska institutet, statens växtskyddsanstalt.

En effektiv miljövårdspolitik förutsätter självfallet ett vittförgrenat men
samtidigt smidigt samarbete mellan många myndigheter, både lokalt, regionalt
och centralt. Detta är som redan har framgått ett av de avgörande
skälen för att både tillsynsverksamheten och tillståndsprövningen bör ligga
på ett administrativt organ. I enlighet med vad de sakkunniga föreslår
(2 § andra stycket i förslaget till miljötillsynslag) bör lagen innehålla en
grundläggande regel om samverkan på tillsynsområdet. Om det behövs närmare
bestämmelser för att reglera samarbetet inom tillsynsverksamheten,
kan dessa meddelas av Kungl. Maj :t. I fråga om samverkan i dispens- och
anmälningsärenden innehåller de sakkunnnigas förslag till förprövningskungörelse
vissa bestämmelser (12 §). Också här anser jag att den närmare
regleringen av samarbetet bör ske genom administrativa föreskrifter.

När det gäller tillståndsärenden har de sakkunniga inte haft anledning
att föreslå särskilda samverkansregler. De sakkunnigas förslag anknyter i
fråga om förfarandet till vattenlagen och därmed också till vattenlagens

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

bestämmelser om skyldighet och rätt att höra andra myndigheter. Eftersom
mitt förslag innebär att tillståndsprövningen läggs på en särskild koncessionsnämnd
och i viss utsträckning länsstyrelserna behövs emellertid regler
för samråd i tillståndsärenden. Själva lagen bör emellertid endast innehålla
en principbestämmelse om samråd. De närmare reglerna kan meddelas
av Kungl. Maj :t.

Av särskild vikt är de samordningsfrågor som aktualiseras på hälsovårdsoch
planområdena. Både inom tillsynsverksamheten och i prövningsärenden
är det nödvändigt att naturvårdsverket och länsstyrelserna nära samarbetar
med lokala och centrala hälsovårds- och planmyndigheter, särskilt
hälsovårdsnämnderna och planverket. Jag skall uppehålla mig något närmare
vid denna fråga.

Genom sina övervakande och kontrollerande uppgifter på det sanitära
området spelar hälsovårdsnämnderna en viktig roll inom miljövården vid
sidan av de särskilda tillsynsorganen. I 38 § hälsovårdsstadgan nämns särskilt
tillsyn för att motverka vattenförorening. Detta innebär dock inte att
hälsovårdsnämndens kompetensområde är begränsat till vattenförorening. I
hälsovårdsnämnds allmänna åligganden ingår också att övervaka luftföroreningar,
buller och andra sådana störningar. Detta bör emellertid nu
komma till tydligt uttryck.

Av särskilt intresse är hälsovårdsstadgans bestämmelser om industriella
och andra anläggningar och upplag (62 och 63 §§). Enligt 62 § skall anläggning
för industri, hantverk eller annan näring samt upplag av varor eller avfall
anordnas och inrättas så att de inte medför sanitär olägenhet. Detsamma
gäller underhåll, drift och skötsel. Det är hälsovårdsnämndens uppgift
att se till att bestämmelsen efterlevs. 63 § innehåller föreskrift om tillståndstvång.
Där räknas upp ett stort antal typer av anläggningar och upplag
(f. n. 22 punkter) som inte får anordnas utan hälsovårdsnämndens tillstånd.
Utan sådant tillstånd får de inte heller ändras så att det kan bli ökad
sanitär olägenhet.

De sakkunniga behandlar ingående hälsovårdsnämndernas roll i det nya
tillsyns- samt dispens- och anmälningsförfarandet. Enligt de sakkunnigas
mening bör hälsovårdsnämnderna ha betydelsefulla uppgifter på miljövårdsområdet
också i fortsättningen. Hälsovårdsnämndernas medverkan i dispens-
och anmälningsärenden tänker sig de sakkunniga säkerställa genom
föreskrifter i förslaget till förprövningskungörelse om att hälsovårdsnämnd
alltid skall få del av ansökningar och anmälningar och om beslut som meddelas
i sådana ärenden. Däremot föreslår de sakkunniga att den nuvarande
tillståndsprövningen enligt 63 § hälsovårdsstadgan slopas. Också i den löpande
tillsynen på miljövårdsområdet bör hälsovårdsnämnderna enligt de
sakkunniga ha viktiga uppgifter. Detta kommer till uttryck i den allmänna
bestämmelsen i förslaget till miljötillsynslag om att tillsynsmyndighe -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

terna skall samarbeta med bl. a. kommunala organ som har att utöva tillsyn
i särskilda hänseenden.

De sakkunnigas uttalanden och förslag rörande hälsovårdsnämnderna
mottas i allmänhet positivt i remissvaren. Också jag ansluter mig till vad
de sakkunniga anför.

En grundläggande princip bör vara att dubbelprövning undviks så långt
det är möjligt. Företagare, kommuner och andra som söker tillstånd till
åtgärder och anläggningar som kan vara miljöstörande skall om möjligt
bara behöva vända sig till en myndighet. Det är därför helt följdriktigt
att som de sakkunniga föreslår upphäva tillståndstvånget enligt 63 § hälsovårdsstadgan.
Denna bestämmelse bör ersättas med en hänvisning till
de särskilda bestämmelserna om förprövning m. m. Om det visar sig vara
behov av att i särskilda fall ha ett tillståndstvång av nuvarande typ kan
detta regleras i lokal hälsovårdsordning. Sådan lokal föreskrift får emellertid
inte gripa in på det område som täcks av den nya förprövningsordningen.

Slopandet av tillståndsprövningen enligt 63 § innebär inte någon försvagning
av hälsovårdsintressets bevakning på miljövårdsområdet. Hälsovårdsnämndernas
aktiva medverkan kan vinnas på andra vägar. I tillstånds-, dispens-
och anmälningsärenden bör hälsovårdsnämndernas lokalkännedom
i allmänhet vara av värde. Ofta torde dessutom hälsovårdsnämnderna, särskilt
i de större städerna, sitta inne med utrednings- och annat informationsmaterial
som kan utnyttjas i sådana ärenden. Närmare regler för samrådet
kan meddelas av Kungl. Maj :t.

Kanske ännu större betydelse kan hälsovårdsnämndernas insats få i den
löpande tillsynen på miljövårdsområdet. Som lokala organ har hälsovårdsnämnderna
särskilda förutsättningar att övervaka störningskällor, tillse att
fastställda reningsvillkor följs o. d. Hälsovårdsnämnderna har också goda
möjligheter att kontinuerligt bevaka hur förorenings- och störningssituationen
i en ort utvecklas och att slå larm i god tid innan missförhållanden
uppkommer.

Bortsett från slopandet av tillståndsprövningen enligt 63 § hälsovårdsstadgan
rubbar det nya systemet inte hälsovårdsnämndernas befogenheter.
De kommer alltså att ha kvar möjligheterna att meddela förbud och förelägganden
för att motverka sanitära olägenheter. Härigenom kan risk föreligga
för kollision mellan hälsovårdsnämnds beslut och beslut av statlig
miljövårdsmyndighet. Motsvarande kollisionsrisk föreligger nu såvitt gäller
hälsovårdsnämnds och vattendomstols avgöranden. Frågan har i nuvarande
system lösts så att vattendomstols beslut alltid tar över. Om sålunda
vattendomstol fastställt föreskrifter för ett avloppsföretag kan hälsovårdsnämnd
inte meddela föreläggande rörande samma företag som strider mot
vattendomstolens avgörande. Vattendomstolen däremot kan meddela före -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969 95

skrifter oberoende av att det redan finns ett föreläggande av hälsovårdsnämnd.

De sakkunniga behåller denna ordning i sitt förslag såvitt avser förhållandet
mellan vattendomstol och hälsovårdsnämnd. När det gäller dispensbeslut
av naturvårdsverket har förslaget en annan innebörd. Sådant beslut
vinner inte rättskraft och binder alltså inte heller hälsovårdsnämnd.
Kommerskollegium har kritiserat denna lösning av rättssäkerhetsskäl. Kollegiet
menar att hälsovårdsnämndens befogenheter i immissionsärenden
bör begränsas till att nämnden anmäler till naturvårdsverket eller länsstyrelsen
om sanitära olägenheter föreligger.

Jag anser att kollisionsfrågan bör lösas på i princip det sätt som de sakkunniga
föreslår. Villkor som koncessionsnämnden fastställt bör sålunda
inte kunna rubbas genom föreläggande av hälsovårdsnämnd. Har å andra
sidan hälsovårdsnämnd ålagt företagaren vissa åtgärder bör det stå honom
fritt att ansöka hos koncessionsnämnden om prövning av villkoren för företaget.
De föreskrifter som då meddelas bör ta över hälsovårdsnämndens beslut.
Ett dispensbeslut av naturvårdsverket inom ramen för den fakultativa
koncessionsprövningen bör däremot inte ha någon rättsligt bindande verkan.
Hälsovårdsnämnd kan alltså ingripa med tvångsföreläggande, oavsett
om det finns ett dispensbeslut. Som jag redan har nämnt skall emellertid
samråd ske med hälsovårdsnämnderna i dispensförfarandet. Dessa kommer
därför att få inflytande på dispensprövningen och utformningen av de villkor
som skall knytas till dispensbeslutet. I regel kan man därför vänta att
hälsovårdsnämnderna kommer att acceptera sådana beslut. Rent faktiskt
får besluten därigenom en trygghetsverkan för företagaren. Med hänsyn
härtill anser jag att fog saknas för kommerskollegiums farhågor om försämrad
rättssäkerhet.

Det bör framhållas att koncessionsnämndens avgörande inte kan vara
bindande i andra frågor än dem som beslutet omfattar. Ingenting hindrar
därför att hälsovårdsnämnden inom ramen för sin allmänna övervakningsskyldighet
ingriper mot ett företag med föreläggande i frågor som tillståndsmyndigheten
inte behandlat.

Jag har tidigare berört den befogenhet som länsstyrelsen bör ha att i
brådskande fall meddela nödvändiga föreskrifter. Om sanitära missförhållanden
anses böra föranleda ett sådant ingripande kan hälsovårdsnämnd
spela en roll genom att ta initiativ till att länsstyrelsen får pröva fallet.

Frågan om samverkan på planområdet måste ses mot bakgrunden av att
det allmännas insatser för miljövården är ett väsentligt led i samhällsplaneringen
i stort. Det krävs därför ett nära samarbete mellan de miljövårdande
myndigheterna och de myndigheter som verkar inom samhällsplaneringen
i övrigt. Som jag tidigare har framhållit måste gällande bebyggelseplaner
beaktas i tillstånds- och dispensärenden enligt den nya lagen. Det

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

är därför av vikt att prövningsmyndigheterna har kännedom om pågående
arbete med sådana planer. Å andra sidan har planmyndigheterna intresse
av att känna till dispens- och tillståndsärenden som är av betydelse från
plansynpunkt. Vidare behövs en samordning i det löpande planeringsarbetet.
Det är sålunda av vikt att de miljövårdande myndigheterna får komma
till tals så tidigt som möjligt i den fysiska planeringen. Men också i naturvårdsverkets
och länsstyrelsernas uppgifter som miljövårdsorgan ingår att
utarbeta planer. Naturvårdsverket skall dessutom meddela anvisningar till
ledning för länsstyrelserna och andra organ som har anknytning till miljövården.
Denna planerande och ledande verksamhet är i mångt och mycket
sammanvävd med bebyggelseplaneringen. Också från denna synpunkt aktualiseras
därför ett samarbete.

Det nära sambandet mellan miljövård och samhällsbyggande når emellertid
också utanför planeringsområdet. Sålunda kan bestämmelser som meddelas
för byggnadsverksamheten vara av direkt betydelse för miljövården.
Planverket har befogenhet att meddela föreskrifter, råd och anvisningar
om tillämpningen av byggnadslagstiftningen. Föreskrifter är i motsats till
råd och anvisningar bindande för de byggande och för myndigheterna. Tanken
är att föreskrifterna i princip skall avse grundläggande krav på egenskaper
eller funktioner som är av betydelse från säkerhetssynpunkt eller
hygienisk synpunkt. Mer detaljerade regler i dessa hänseenden skall utformas
som råd och anvisningar (prop. 1967: 81 s. 18).

Det är klart att föreskrifter och anvisningar som planverket meddelar
om utförande och konstruktion av byggnader, värmeanläggningar, skorstenar
o. d. också är av betydelse med hänsyn till möjligheterna att motverka
vatten- och luftföroreningar, buller och liknande störningar. Det är därför
av vikt att miljövårdens synpunkter beaktas på ett tidigt stadium av arbetet
med sådana föreskrifter och anvisningar. I 76 § 1 mom. byggnadsstadgan
finns regler om samråd, vilka tillförsäkrar naturvårdsverket inedinflytande
på utformningen av byggnadsföreskrifter. Utan stöd av uttrycklig bestämmelse
torde motsvarande gälla i fråga om icke bindande anvisningar (jfr
prop. 1967: 81 s. 19). Det är också viktigt att undvika kollision mellan byggnadsföreskrifter
och bestämmelser som i konkreta fall meddelas på miljövårdsområdet.
Tillståndsgivande myndighet bör sålunda beakta vad som
i annan lagstiftning —■ bl. a. byggnadslagstiftningen — gäller i fråga om
miljöfarlig verksamhet. Härigenom torde det vara sörjt för att tillstånd
och villkor som meddelas enligt den nya lagstiftningen inte kommer i strid
med bindande föreskrifter på byggnadsområdet.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

6.8 Domstolsprövning

Enligt gällande ordning kan den som kräver ersättning för skada genom
vattenförorening stämma in sin talan till vattendomstol. Ersättningsanspråk
kan också framställas i mål om tillstånd att släppa ut avloppsvatten. Genom
stämning till vattendomstol kan den skadelidande vidare föra talan om
förbud mot det företag eller den verksamhet som vållar olägenhet eller om
skyddsåtgärder för att motverka olägenheten. I fråga om luftförorening,
buller och andra immissioner kan den som lider skada föra talan genom
stämning till allmän domstol. Också sådan talan kan gå ut på ersättning,
skyddsåtgärder eller förbud.

Immissionssakkunnniga föreslår samma system för handläggning av ersättningsfrågor
m. m. i immissionsmål som nu gäller i fråga om vattenföroreningar.
Saken kommer emellertid i ett annat läge med en ordning där
tillståndsprövningen förläggs till administrativ myndighet. Vid tillståndsgivningen
skall visserligen beaktas inte bara allmänna intressen utan även
så långt det är möjligt enskilda intressen. Lagen omfattar emellertid både
stora och små företag och anläggningar. Bara en del av dem kan göras koncessionspliktiga.
Många kommer därför aldrig under tillståndsprövning.
Ofta kan det vara fråga om företag som stör bara de närmaste grannarna
och inte rör några allmänna intressen. I sådana fall saknas anledning för
tillsynsmyndigheterna att ingripa. Det är därför nödvändigt att man behåller
nuvarande möjlighet att föra talan vid domstol om förbud mot den
störande verksamheten eller om skyddsåtgärder för att motverka olägenhet
av verksamheten. Men framför allt måste domstolsvägen finnas för
prövning av ersättningsfrågor. Dessa är till sin art sådana att de bara kan
avgöras i ett domstolsförfarande.

Beträffande prövningen av skadelidande sakägares krav på ersättning,
skyddsåtgärder eller förbud — med en gemensam beteckning enskilda anspråk
—- är det två huvudproblem som anmäler sig, nämligen dels vilka
domstolar som skall anförtros prövningen, dels hur den administrativa tillståndsprövningen
och domstolsprövningen skall samordnas.

Vad först gäller valet av domstol faller givetvis vattendomstolarna i
blickpunkten. Några av dem som yttrar sig över naturvårdsverkets organisationsförslag
förordar vattendomstolarna, i varje fall till dess man skapat
ett system med fastighetsdomstolar. För att lägga prövningen på vattendomstolarna
talar enligt min mening deras erfarenhet av ersättningsfrågor
av den typ som det här gäller. Vidare har de en sammansättning som i huvudsak
är lämplig för sådana frågors behandling. Å andra sidan råder ovisshet
om vattendomstolsorganisationens framtida utformning. Den föreslagna
ändringen i fråga om tillståndsgivningen i vattenföroreningsfrågor kommer
att minska vattendomstolarnas arbetsuppgifter. En krympning av ar4
Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt 3 avd. Nr 37

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

betsbelastningen följer också av att vattenkraftens roll i kraftförsörjningen
minskar. Samtidigt sker efter hand slutliga avgöranden i kvarstående ersättningsfrågor
i äldre kraftutbyggnadsmal. Härtill kommer att hela donistolsorganisationen
för närvarande omprövas. En riktpunkt härvid är att så
långt möjligt skapa enhetliga underrätter. Bl. a. som ett led i detta arbete
kan man se den översyn av vattenlagen som jag tidigare har nämnt. Mot
bakgrunden av vad jag nu har anfört kan det inte anses välbetänkt att
lägga nya arbetsuppgifter på vattendomstolarna.

De allmänna domstolarna har sämre förutsättningar än vattendomstolarna
att pröva ersättningsfrågor m. m. enligt denna lagstiftning av det skälet
att de saknar tekniker. Med hänsyn till att vatten- och luftföroreningar kan
ha vidsträckta verkningsområden är dessutom de allmänna underrätternas
domkretsar i regel för små för denna typ av mål. I annat sammanhang har
jag emellertid lagt fram förslag om att inrätta nya domstolar för fastighetsbildningsmål.
Jag har därvid uttalat att dessa domstolar lämpligen bör
handha också expropriationsmål. De nya domstolarna, som föreslås få namnet
fastighetsdomstolar, skall knytas till underrättsorganisationen på så
sätt att vissa underrätter utses att i särskild sammansättning handlägga alla
fastighetsbildningsmål från län eller större område än län. Enligt förslaget
skall i fastighetsdomstolen ingå två domare vid den allmänna underrätten,
en tekniker och två nämndemän. För fastighetsbildningsmålen fordras att
teknikern har erfarenhet av fastighetsbildningsverksamhet. När det gäller
expropriationsmål kommer kravet på erfarenhet av fastighetsvärdering i
förgrunden.

Jag anser — som jag antydde redan när jag lade fram förslaget om fastighetsdomstolar
— att en domstol av de föreslagna fastighetsdomstolarnas
typ och med deras stora domsområden i princip är lämpad att handlägga
också mål om enskilda anspråk enligt förevarande lag. Genom att till en
domstol föra samman olika grupper av mål som i huvudsak eller till stor
del inrymmer likartade värderingsfrågor vinner man ökad enhetlighet i
tillämpningen av värderingsprinciper.

I fråga om vilken teknisk sakkunskap domstolen bör ha i mål enligt denna
lag gör sig vissa särskilda synpunkter gällande. Som utgångspunkt för
övervägandena i denna del är det av intresse att beröra hur det teicniska
inslaget i vattendomstolarna är ordnat.

På den tekniska sidan ingår i vattendomstolen två vattenrättsingenjörer.
Vattenlagen säger ingenting annat om deras kompetens än att de skall
vara i vattenfrågors tekniska behandling sakkunniga och erfarna män (It
kap. 2 § tredje stycket). Denna regel kompletteras av mera detaljerade föreskrifter
i 3 § vattendomstols stadgan. Där anges att vattenrättsingenjörerna
skall ha sakkunskap särskilt i fråga om byggande i vatten (vattenbvggnadstekniska
ingenjörer) och särskilt i fråga om torrläggning av mark (agrikulturtekniska
ingenjörer). Om två vattenrättsingenjörer skall tjänstgöra i ett

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

mål —- i undantagsfall räcker det med en — skall den ene vara vattenbyggnadsteknisk
ingenjör och den andra agrikulturteknisk. I mål om grundvatten
eller avloppsvatten får dock i stället för endera förordnas annan ingenjör
med särskild sakkunskap i ämnet.

I olika sammanhang, senast av immissionssakkunniga, har föreslagits att
kompetenskravet för den agrikulturtekniske ingenjören ändras så att det
bättre motsvarar den funktion som han numera främst har, nämligen skadevärdering.
De sakkunniga föreslår sålunda att den ene ingenjören liksom
hittills skall ha sakkunskap företrädesvis beträffande byggande i vatten och
den andre sakkunskap företrädesvis beträffande andra på vattendomstol
ankommande frågor, särskilt värdering av fast egendom.

Immissionssakkunnigas överväganden i fråga om vattendomstolarnas behov
av teknisk sakkunskap har naturligtvis inte fullt samma giltighet när
det gäller fastighetsdomstolarna. Dessa kommer i varje fall tills vidare inte
att syssla med vattenbyggnadsfrågor. De kommer inte heller att befatta sig
med tillståndsfrågorna i vattenförorenings- och immissionsmål. Det är framför
allt vid tillståndsbedömningen och utformningen av villkor för tillstånd
som de tekniska synpunkterna gör sig gällande. I ersättningsdelen träder erfarenhet
av och sakkunskap i fastighets- och skadevärdering i förgrunden.
Men också här kan det ibland bli fråga om att klarlägga rent tekniska förhållanden
och förlopp, t. ex. att utröna orsakssammanhang mellan vissa
drift- eller reningsåtgärder och föroreningsskador. Ännu starkare kan rent
tekniska synpunkter göra sig gällande i mål som avser skyddsanordningar,
ändringar i driftsätt och andra åtgärder för att motverka förorening eller
störning av annat slag.

Vad jag nu har anfört visar att man i mål enligt denna lagstiftning bär
behov av teknisk sakkunskap utöver den som en uteslutande på värderingsfrågor
specialiserad ledamot besitter. Det finns emellertid f. n. ingen
utbildningsgång som tillförsäkrar den allsidiga sakkunskap inom avloppsoch
immissionsområdet som den tekniske ledamoten helst borde ha. I likhet
med vad som gäller för vattendomstolarna får man sikta på tekniker
med lämplig grundutbildning och erfarenhet och sedan vidga deras kunskapsområde
genom fortbildningskurser. Jag vill också framhålla att man
inte skall överdriva behovet av att den tekniske ledamoten har detaljerade
kunskaper på olika områden. I den mån speciell expertis behöver tillföras
målen bör det ske genom att utomstående sakkunniga förordnas på sätt
som nu sker inom vattenrättskipningen.

Erfarenheten från vattendomstolarnas verksamhet ger vid handen att det
är stora fördelar med att två tekniska ledamöter deltar i handläggningen.
I mål enligt förevarande lagstiftning kommer emellertid de tekniska synpunkterna
inte tillnärmelsevis på samma sätt i förgrunden. Det saknas därför
anledning att efterbilda vattendomstolarnas mönster på denna punkt. I
stället måste tillses att den i fastighetsdomstolen ingående teknikern i mål

100 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

enligt förevarande lagstiftning har den breda sakkunskap som enligt vad
förut sagts måste anses nödvändig.

Uppdelningen på administrativ prövning av tillståndsfrågor och domstolsprövning
av enskilda anspråk aktualiserar flera samordningsproblem. Ett
viktigt sådant gäller vilken betydelse tillståndsbeslut bör ha för möjligheten
att föra talan vid domstol. Vad först beträffar ersättningstalan är det klart
att sådan talan skall kunna föras oavsett om det finns tillstånd till företaget
eller inte. I fråga om talan om förbud och skyddsåtgärder är förhållandet
annorlunda. Vattendomstols tillstånd till avloppsföretag är enligt 8 kap.
39 § vattenlagen gällande mot envar. Endast under vissa i lagen angivna
förutsättningar kan villkoren för tillståndet prövas om. Immissionssakkunniga
föreslår samma ordning för luftföroreningar, buller och liknande störningar.
Vad som motiverar principen om att tillstånd skall bestå oförändrade
under lång tid är önskemålet att ge företagaren trygghet för att inte
överraskande utsättas för nya förpliktelser som han inte tagit hänsyn till
vid planeringen av företaget.

Lagberedningen föreslog i 1947 och 1960 års jordbalksförslag en ordning
med frivillig koncession för företag som kunde vålla immissioner. Genom
koncessionen skulle man få ett rättsligt skydd mot oberäkneliga krav på
förbud eller förebyggande åtgärder. I anslutning härtill förordade lagberedningen
en regel som innebar att den som fått tillstånd inte kunde åläggas,
så länge han följde föreskrivna villkor, att upphöra med verksamheten eller
utföra andra skyddsåtgärder än som kunde genomföras utan oskälig kostnad.

En av de myndigheter som yttrat sig över naturvårdsverkets organisationsförslag
ifrågasätter om tillstånd bör kunna hindra domstol att ta upp
sakägares förbudstalan.

För egen del vill jag i denna fråga anföra följande. Det innebär en stor
rättsosäkerhet om tillståndshavaren riskerar att domstol när som helst på
grundval av en annan värdering av de faktorer som är avgörande för tilllåtligheten
kan ompröva tillståndet på talan av sakägare som inte godtar
de villkor som tillståndsmyndigheten har fastställt. En företagare som fått
tillstånd att driva viss verksamhet bör för sin ekonomiska och tekniska
planering kunna gå ut ifrån att tillståndet normalt sett kommer att bestå
i oförändrad form för längre tid. Lagberedningens förslag tillgodoser dessa
önskemål i stor utsträckning men inte tillräckligt. Det inrymmer som jag
har nämnt en möjlighet för domstol att ålägga tillståndshavaren ytterligare
skyddsåtgärder. Även med den begränsning som ligger i att man inte får
kräva andra åtgärder än som kan genomföras utan oskälig kostnad skulle
förslaget medföra vissa nackdelar. Lagberedningens konstruktion utesluter
inte att en domstol kan komma att föreskriva andra kostsamma skyddsåtgärder
på grund av en annan bedömning av vad som i ett visst fall är

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

101

skäligt. Härigenom kan väsentliga delar av ett tillståndsbeslut rivas upp
och den trygghetsverkan som tillståndsbeslutet skall ge blir mer eller
mindre illusorisk.

En annan svårighet som lagberedningens förslag kan vålla i tillämpningen
hänger samman med att hindret mot domstolsprövning faller bort om
tillståndshavaren inte följer de villkor som beslutet innehåller. Frågan huruvida
villkor följs eller inte kan emellertid ofta vara kontroversiell. Det
kan därför mycket väl tänkas att just frågan om villkorens efterlevnad blir
den primära tvisten i ett mål som rör förbud eller skyddsåtgärder. Det kan
vidare vara vanskligt att dra en gräns för vad som skall anses som tolerabel
avvikelse. Det är enligt min mening inte en tillfredsställande ordning att
frågan huruvida domstolen över huvud taget skall gå in på prövning i sak
beror på tolkningen av en så vag regel.

Jag delar å andra sidan uppfattningen att bara den som lojalt följer de
villkor som är förknippade med tillstånd bör kunna påräkna den trygghetsverkan
som tillståndet har. Redan av allmänna regler torde f. ö. följa att
tillstånd förfaller om något villkor av stor betydelse eftersätts (se t. ex.
SvJT 1964 s. 699). Men enligt min åsikt är det en uppgift för tillsynsorgan
och hälsovårdsnämnder att övervaka efterlevnaden av fastställda villkor
och att ingripa för att framtvinga rättelse när villkoren åsidosätts.
För delta ändamål bör länsstyrelserna ges befogenhet att meddela behövliga
förelägganden. I grava fall bör det finnas möjlighet att återkalla tillståndet.
Jag återkommer till dessa frågor i specialmotiveringen.

Sammanfattningsvis anser jag alltså, som de sakkunniga har föreslagit,
att ett tillståndsbeslut bör ge företagaren en tryggad ställning. Tillståndet
bör kunna omprövas bara under vissa förutsättningar och omprövningen
bör ske i samma ordning som tillståndsprövningen, dvs. av koncessionsnämnden
eller länsstyrelse. Däremot bör möjligheten att vid domstol utverka
förbud eller skyddsåtgärder vara utesluten när tillstånd föreligger.
Denna lösning skapar en klar och otvetydig gräns mellan tillståndsmyndigheters,
tillsynsorgans och domstolars befogenheter. Vad domstolsprövningen
beträffar är det alltså klart att talan om förbud eller skyddsåtgärder
skall ogillas om företagaren åberopar att han har lagakraftvunnet tillstånd
till verksamheten.

Den situation som jag hittills har gått ut från är den att tillståndsbeslut
föreligger när talan väcks vid domstol. Men läget kan också vara det att
domstol sprövning och tillståndsprövning kommer ungefär samtidigt. Ett
motsvarande fall inom vattenrättskipningen regleras i It kap. 83 § första
stycket vattenlagen. En stämningstalan vid vattendomstol kan mötas genom
ansökan om tillstånd till företaget i fråga. Stämningsmålet går då upp i ansökningsmålet.
I detta behandlas stämningstalan som en lagligen gjord erinran
mot ansökningen.

Med tillståndsprövning i administrativ väg blir sammanslagning av ären -

102

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

det om tillstånd och en vid fastighetsdomstol förd talan om förbud eller
skyddsåtgärder inte möjlig. I stället bör stämningsmålet förklaras vilande
i avbidan på utgången i tillståndsärendet.

Vissa regler torde behövas för att domstolen skall få kännedom om meddelade
tillstånd och om ärenden angående tillstånd, förbud och skyddsåtgärder
som är under prövning hos administrativ myndighet. Sådana regler kan
meddelas av Kungl. Maj :t.

6.9 Ersättningsregler

De sakkunniga anser av flera skäl — bl. a. det nära samband som finns
mellan vattenförorening och luftförorening -— att ersättningsreglerna på
vattenförorenings- och immissionsområdena bör bringas att överensstämma
så nära som möjligt. Om man, såsom jag föreslår, sammanför reglerna om
vattenföroreningar, luftföroreningar, buller och andra störningar från fast
egendom i en gemensam lag stärks ytterligare skälen att helt samordna
ersättningsbestämmelserna. Vid bestämmelsernas utformning bör, förutom
allmänna skadeståndsrättsliga principer, reglerna i 8 och 9 kap. vattenlagen
tjäna som ledning.

Däremot måste man skilja mellan frågan om verksamhetens tillåtlighet
och frågan om saltägares rätt till ersättning. Genom en sådan uppläggning
får man överensstämmelse med vad som gäller i vattenföroreningsfall, där
man skiljer tillåtlighetsfrågan och ersättningsfrågan åt. Ersättningsfrågan
bör vara underkastad parternas fria disposition. I motsats till vad som gäller
om tillåtlighetsfrågan krävs här inte någon offentlig kontroll. Rätt till
ersättning föreligger även i fall då tillstånd till anläggningen eller verksamheten
meddelats. Också i det avseendet råder alltså överensstämmelse med
hittills gällande regler i fråga om vattenföroreningar. Lagberedningen har
motsvarande bestämmelse i sitt förslag till ersättning för immissionsskada.

Den oskrivna grannelagsrättens skadeståndsregler bygger på principen
om strikt ansvar, alltså ett ansvar oberoende av uppsåt eller vårdslöshet.
Domstolarna har haft stöd för att tillämpa denna princip i motiven till
1909 års jordabalksförslag. Av uttalanden i förarbetena till 1941 års lagstiftning
om vattenförorening framgår, att avsikten var att i detta avseende
ansluta skadeståndsreglerna i 8 kap. vattenlagen till grannelagsrättens regler.
Så har också dessa skadeståndsregler tillämpats i praxis. Även om alla
skäliga reningsåtgärder vidtagits för att hindra skador genom vattenförorening,
kan företagaren bli skyldig att betala skadeersättning. I 1947 års jordabalksförslag
ansåg sig lagberedningen böra lagfästa den ståndpunkt som
redan intagits i praxis i fråga om immissionsskador.

De sakkunniga låter principen om strikt ansvar på immissionsområdet
komma till direkt uttryck i förslaget till lagtext. Beträffande varaktiga immissionsstörningar
innebär det att man kodifierar en princip som sedan

103

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

länge tillämpats i praxis. Som förut framgått föreslår jag emellertid ett vidare
tillämpningsområde än de sakkunniga genom att kravet på varaktighet
bortfaller. Också olägenheter och störningar som inte kan anses varaktiga
bör alltså falla under den nya lagen, dock inte om det är fråga om rena engångsföreteelser.
Enligt min mening finns det goda skäl att låta det strikta
ansvaret gälla inom hela tillämpningsområdet för lagen. En alltför vidlyftig
tillämpning av strikt ersättningsansvar kan man förhindra genom att uppställa
krav på att det skall vara fråga om väsentliga olägenheter som varken
är orts- eller allmänvanliga. Som framgår av vad jag förut har anfört
innebär principen om strikt ansvar inte någon nyhet på vattenvårdsområdet.

Jag bär härmed kommit in på vissa för ersättningsrätten grundläggande
frågor som diskuterats i tidigare lagstiftningsärenden och nu behandlas av
de sakkunniga och under remissbehandlingen. Väsentlighets- och ortsvanlighetsrekvisiten
går tillbaka till 1909 års jordabalksförslag, som i sin tur
bygger på förebilder i tysk rätt. Rekvisiten har i vattenlagen och i de tre jordabalksförslagen
utformats något olika, och meningarna har varit delade
om det närmare förhållandet dem emellan. I de senare jordabalksförslagen
är det ortsvanlighetsrekvisitet som helt träder i förgrunden. Där har också
vid sidan av väsentligheten och ortsvanligheten införts rekvisitet »besvärets
allmänna förekomst under jämförliga förhållanden», det s. k. allmänvanlighetsrekvisitet.

Vad först väsentlighetsrekvisitet beträffar bör det avse att utesluta mera
bagatellartade störningar, även om de går utöver vad som är vanligt. Det
bör utformas i anslutning till lydelsen i 8 kap. 30 § vattenlagen.

Ortsvanlighets- och allmänvanlighetsrekvisiten föreslås av de sakkunniga
bli grundläggande rekvisit i ersättningshänseende. De sakkunniga vill inte
lägga dessa rekvisit som grund vid utformningen av tillåtlighetsreglerna
men finner det naturligt att tillmäta det förhållandet att en störning går
utöver vad som är vanligt i orten den största betydelse för frågan om strikt
ersättningsansvar skall inträda. Dessutom skall beaktas vad som allmänt
förekommer under jämförliga förhållanden på andra orter.

Från ett par håll utsätts ortsvanlighets- och allmänvanlighetsrekvisiten
för stark kritik. Sålunda ifrågasätter häradshövdingeföreningen om rekvisiten
ger tillräcklig ledning för ersättningsfrågornas bedömande. Många av
de erinringar som riktats mot ortsvanligheten i samband med kritiken av
lagberedningens förslag, t. ex. att begreppet är dunkelt och vagt, är enligt
föreningen tillämpliga också när det gäller ersättningsfrågor. I situationer
då det är fråga om successivt ökande immissioner från nytillkomna immissionskällor
eller då det gäller helt nya typer av immissioner ger rekvisiten
enligt föreningen en bristfällig ledning. Föreningen hävdar, att rekvisiten
bör ges en mindre avgörande betydelse och att väsentlighetskravet i stället
bör framhävas mer. Vattenöverdomstolen är kritisk mot allmänvanlighetsrekvisitet
och menar att man inte har något behov att begränsa skadestånds -

104 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

skyldigheten med hänsyn till allmänvanligheten, när man i likhet med de
sakkunniga kopplar loss ersättningsreglerna från tillåtlighetsreglerna. Behovet
av rörelsefrihet i samhällsutvecklingen bör enligt vattenöverdomstolen
tillgodoses genom tillåtlighetsreglernas utformning. Rätten till skadestånd
bör inte vara beroende av hur förhållandena på en ort av helt annan
karaktär gestaltar sig. Vattenöverdomstolen anser, att rekvisitet som i sig
är oklart rent av kan leda till att den som förorenar oförstörda vattendrag
eller orörd natur kan bli fri från skadeståndsskyldighet. Enligt vattenöverdomstolen
synes ersättningsfrågorna kunna lösas tillfredsställande, om rekvisiten
väsentlighet och ortsvanlighet tillämpas på ett förnuftigt sätt. En ledamot
av vattenöverdomstolen anser dock övertygande skäl vara anförda
för att ersättningsskyldigheten utformas i enlighet med förslaget. Övriga
remissinstanser som särskilt uttalar sig i denna del framhåller, att väsentlighets-,
ort svanlighets- och allmänvanlighetsrekvisiten synes ha stöd i
rättstillämpningen.

Som jag redan har berört anser jag att man måste skilja mellan de grunder
som uppbär tillåtlighetsreglerna och de grunder som ersättningsreglerna
vilar på. Om man vid utformningen av tillåtlighetsreglerna skulle uppställa
det ortsvanliga som avgörande norm, skulle det, såsom immissionssakkunniga
framhåller, innebära en risk för att man så småningom passivt glider
mot allt sämre förhållanden. För att aktivt kunna motverka störningar måste
den allmänna skyldigheten att förebygga störningar även gälla ortsvanliga
sådana och möjlighet finnas att ingripa mot en störning även i det fall
att störningar av samma slag allmänt förekommer under jämförliga förhållanden
på andra orter. När det gäller förutsättningarna för den rent civilrättsliga
sanktionsformen skadestånd är läget däremot ett annat. I likhet
med de sakkunniga finner jag det naturligt att begränsa det strikta ersättningsansvarets
inträde till olägenheter av störningar som inte är ortsvanliga
eller allmänvanliga. Detta utesluter inte att skadeståndsskyldighet kan inträda
på annan grund även för ortsvanliga störningar. Till detta återkommer
jag senare.

Ortsvanligheten bör hänföras icke till den störande fastigheten utan till
den olägenhet en störning orsakar. Ortsbegreppet kan inte närmare bestämmas
i lagtexten. Med orten bör förstås den störda fastighetens omgivning.
Hur långt denna omgivning skall anses sträcka sig får överlämnas åt rättspraxis
att avgöra. Det torde finnas skäl att understryka att begreppet inte
bör tolkas alltför snävt.

Allmänvanlighetsrekvisitet fördes fram av lagberedningen i 1947 års jordabalksförslag
vid sidan av ortsvanlighetsrekvisitet. Ortsvanligheten ansågs
i vissa fall ej vara tillräcklig för att bedöma om en immission skulle anses
tillåten eller ej, och i sådant fall kunde enligt beredningen ledning hämtas
genom en jämförelse med vad som förekommer på andra håll. Bestämmelsen
synes främst ha föranletts av behovet att kunna förlägga nya industrier

105

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

till orter där dessa industrier ej är ortsvanliga. Men beredningen nämner
också det fallet att en företagare i ett industrisamhälle utsätter grannarna
för en immission av annat slag än som tidigare förekommit i orten.

Immissionssaklcunniga anser att vad som allmänt förekommer under jämförliga
förhållanden i andra trakter bör vara ett rimligt mått på vad som får
tålas utan ersättning.

Till en början är att märka att allmänvanlighetsrekvisitet synes ha en viss
motsvarighet i gällande rätt. Tendensen att låta trafikimmissioner uppgå till
särskilt hög nivå utan att man inskrider med skadeståndssanktion är ett uttryck
härför. Inom vattenrätten har allmänvanlighetssynpunkter kommit
till uttryck i rättsfallen NJA 1960 s. 726 och 1965 s. 359.

Det saknas enligt min mening anledning att avvika från de grundsatser
som tillämpas i stadgad praxis inom grannelagsrätten. I regel torde man
kunna begränsa det strikta ersättningsansvaret på sätt som hittills skett i
praxis enbart med tillämpning av väsentlighets- och ortsvanlighetsrekvisiten.
I vissa fall ger dessa emellertid inte tillräcklig ledning. Man bör då kunna
falla tillbaka på en jämförelse med förhållandena i stort. Allmänvanlighetsrekvisitet
bör dock tillämpas med en viss återhållsamhet. Som exempel
på fall då detta rekvisit kan medföra befrielse från ersättningsskyldighet kan
nämnas förlust av skönhetsvärde och bullerstörningar från en motorväg,
som dras fram genom en förut orörd natur. Det skulle inte vara rimligt att
medge ersättning enligt reglerna om strikt ersättningsansvar åt var och en
som lider olägenhet av någon betydelse genom buller från en motorväg med
åberopande av att motorvägar tidigare inte har förekommit i trakten. Det är
emellertid inte blott immissionens art utan även dess intensitet som skall beaktas.
En störning kan anses allmänvanlig endast upp till en viss nivå. Enstaka
skadelidande, som drabbas av olägenheter därutöver, t. ex. vid trafikimmissioner
sådana fastigheter som ligger mycket nära immissionskällan,
bör således ha rätt till ersättning.

Sammanfattningsvis anser jag starka skäl tala för att utforma den
grundläggande ersättningsregeln i enlighet med vad de sakkunniga föreslår.
Väsentlighets-, ortsvanlighets- och allmänvanlighetsrekvisiten bör alltså
ingå i lagförslaget.

Sådana skador som har sin grund i att den drabbade fastigheten eller den
skadelidande personligen tål särskilt litet, dvs. är speciellt immissionskänslig,
bör falla utanför regeln om strikt ersättningsansvar. Detta blir en
följd av ortsvanlighets- och allmänvanlighetsrekvisiten och torde stämma
överens med gällande rätt.

Som jag tidigare har antytt utesluter inte huvudregeln om strikt ersättningsansvar
att även andra skadeståndsprinciper och ersättningsregler kan
få praktisk betydelse. Sålunda kan, om någon speciell förutsättning för
strikt ansvar brister, den allmänna skadeståndsrättens oskrivna regler om
ansvar för vållande till sak- och personskada bli tillämpliga. I det fall som
4f Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 3 avd. Nr 37

106 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 7969

nyss nämndes då skada drabbar speciellt immissionskänsligt objekt kan försummelse
att vidta försiktighetsmått som betingas av de speciella förhållandena
grunda skadeståndsskyldighet (jfr NJA 1951 s. 55). En olägenhet
kanske inte överskrider det ortsvanliga, och strikt ansvar kan av den anledningen
inte komma i fråga. Olägenheten skulle emellertid ha kunnat förebyggas
eller minskas genom åtgärder som den störande bort iaktta. Den
skadelidande bör i ett sådant fall kunna grunda sin ersättningstalan på att
den störande vållat olägenheten genom underlåtenhet att vidta dessa åtgärder.
En remissinstans har framhållit att man genom kravet på skyddsåtgärder
och försiktighetsmått i övrigt inför en sträng culpastandard och att
den begränsning i det strikta skadeståndsansvaret, som kravet på ortsvanlighet
eller allmänvanlighet innebär, i praktiken inte torde få den betydelse,
som den kan synas ha, genom att ersättningsansvar likväl inträder på grund
av culpa. I det sammanhanget bör erinras om ett påpekande av de sakkunniga,
att frågan om vilka krav på försiktighetsmått man kan ställa kommer
i ett nytt läge genom den nya lagstiftningen och att det blir nödvändigt att
därvidlag göra skillnad mellan anläggningar som tillkommit före den nya
lagstiftningen och sådana som inrättats därefter.

De nu behandlade ersättningsreglerna begränsar inte den rätt till ersättning
som kan föreligga enligt bestämmelser i speciallagstiftning. Sålunda
gäller exempelvis särskilda regler om ersättning för skada från järnvägsanläggning
enligt 1886 års lag angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs
drift. I vissa fall bör som jag tidigare anfört sådan verksamhet som är
specialreglerad uttryckligen undantas från den nu aktuella lagstiftningens
tillämpning. Detta gäller dock bara i det hänseende som specialregleringen
direkt omfattar. Frågorna om skyddsåtgärder och skadeersättningar vid
elektriska anläggningar regleras sålunda uteslutande av 1902 års lag om
sådana anläggningar, såvitt avser inverkan av elektrisk ström. Inträffar
däremot störning av annat slag från elektrisk anläggning bör den nu föreslagna
lagen bli tillämplig. Ett annat exempel är ersättning för skada från
atomanläggning. Särskilda regler gäller i detta fall enligt atomansvarighetslagen.

Flera remissinstanser efterlyser klarare uttalanden i frågan huruvida fastighetsägare
bör vara underkastad strikt ansvar i fall då störningarna orsakas
av annan än fastighetsägaren. Det framhålls att besvärande rättsosäkerhet
kan uppkomma, om man inte noga klargör vem som skall bära det strikta
ansvaret.

Enligt gällande rätt får från fall till fall avgöras i vad mån fastighetsägaren
kan göras ansvarig för störning från fastigheten som har sin grund
i annans förfogande över fastigheten. Ägarens ansvar torde vara beroende
av vilken rättsgrund för att bruka fastigheten som vederbörande kan åberopa
och även i övrigt ställa sig olika allt efter omständigheterna. Jag anser
därför att spörsmålet inte bör regleras i lagen. Så har ej heller skett i de fall

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år i969

107

av liknande slag som behandlas i det till lagrådet remitterade förslaget till
jordabalk. Liksom tidigare får spörsmålet överlämnas åt rättspraxis.

När det gäller skadeståndsberäkningen uppkommer frågan om ersättning
skall utgå endast för den del av en skada som ligger över gränsen för vad
som enligt huvudregeln skäligen bör tålas eller för hela skadan. Olika meningar
gör sig här gällande. De sakkunniga menar, att det är naturligt att
grunda skadeståndsberäkningen på en fördelning av skadan i den mån det
låter sig göra att bestämma »överskottet». De framhåller dock, att bevisoch
bedömningssvårigheterna är stora, och påpekar vidare, att det ibland
just är immissionsöverskottet som utlöser skadan, t. ex. när det gäller men
för människors hälsa. Till slut måste det enligt de sakkunniga bli fråga om
en skälighetsbedömning med många möjligheter till nyansering. Flera remissinstanser
hävdar, att ersättning bör utgå endast för vad som ligger över
skälighetsgränsen, och anser sig ha stöd för sin uppfattning i gällande rätt.

Man kan i gällande rätt finna visst stöd för uppfattningen att en fördelning
av skadan bör ske. Emellertid finner jag i likhet med immissionssakkunniga,
att det inte går att ge ett entydigt svar på denna fråga. De situationer som
kan tänkas uppkomma varierar alltför starkt för att man skall kunna lösa
detta spörsmål genom en enkel formel. Här som i så många andra fall måste
frågan få sin lösning i rättstillämpningen.

Från något håll framförs önskemål om att få klart fastslaget en möjlighet
att från ersättning till fastighetsägare för skada som förorsakats av immitterande
verksamhet få avräkna nytta när — som ofta torde vara fallet
— verksamheten även medfört stegring av fastighetsvärdena trots att den
orsakar störningar. Här får enligt min mening allmänna skadeståndsrättsliga
grundsatser tillämpas. Enligt rättspraxis torde man åtminstone i vissa fall
kunna kvitta skada som drabbar en fastighet genom störningar från ett företag
i omgivningen mot nytta som uppkommer för fastigheten genom förelaget
(jfr NJA 1944 s. 516).

Immissionssakkunniga framhåller att s. k. allmän förmögenhetsskada
utan samband med person- eller sakskada är ersättningsgill på immissionsområdet
till skillnad mot vad som gäller på den allmänna culparegelns område.
Till stöd härför åberopar de sakkunniga två rättsfall, NJA 1936 s. 552
och 1940 s. 508. Enligt min mening är det tveksamt om dessa rättsfall berättigar
till den slutsats som de sakkunniga drar. I den juridiska litteraturen
förekommer auktoritativa uttalanden om rättsfallen som tyder på att
andra betraktelsesätt än grannelagsrättsliga varit avgörande (se Tidskrift
utgiven av Juridiska föreningen i Finland 1944 s. 105 och Karlgren, Skadeståndsrätt,
tredje uppl. s. 194). Inom vattenrätten torde allmän förmögenhetsskada
inte ersättas utan samband med skada eller intrång på fast egendom
eller på rättighet till sådan egendom. Enligt min mening får det liksom
hittills överlämnas åt rättspraxis att lösa frågan vilka skadetyper som bör
vara ersättningsgilla.

108 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

Immissionssakkunniga tar i sitt förslag upp en regel om att ersättning
kan jämkas, om den skadelidande medverkat till skadan genom eget vållande.
De sakkunniga framhåller, att det av allmänna rättsgrundsatser
torde följa, att den som inser att han löper risk att träffas av olägenhet genom
immission själv har att ta skälig hänsyn därtill och inrätta sig så att
olägenheten inte blir onödigt stor. Försummar han detta, kan han enligt de
sakkunniga bli medvållande till inträffad skada och riskerar då att få ersättningen
jämkad. Av stor praktisk betydelse är enligt de sakkunniga att
medvållandet kan bestå i passivitet. Sålunda framhåller de sakkunniga, att
underlåtenhet från skadelidandes sida att fästa inunittentens uppmärksamhet
på skador och skaderisker bör, oavsett skadans art, kunna tillmätas betydelse
för ersättningsskyldigheten. Detta anser de sakkunniga bäst kunna
ske inom ramen för en allmänt hållen regel om jämkning vid medvållande.
Även om medverkansregeln i 6 kap. 1 § strafflagen får anses tillämplig i förevarande
fall, är det enligt de sakkunniga befogat att i lagtexten skriva in en
särskild regel om jämkning vid medvållande.

Remissinstanserna godtar i allmänhet de sakkunnigas förslag. Dock framhålls
att medvållande från den skadelidandes sida som grund för nedsättning
av skadestånd torde följa av allmänna skadeståndsrättsliga principer.
En remissinstans anser det med hänsyn härtill olämpligt att på detta
område tillskapa en särskild jämkningsregel. Från något håll påpekas att
det kan synas väl strängt mot den skadelidande att jämkning på grund av
medvållande kan föranledas av att den skadelidande underlåtit att fästa
immittentens uppmärksamhet på skador och skaderisker. Från annat håll
understryks betydelsen av uttalandet att passiviteten hos den skadelidande
kan bedömas som ett medvållande som kan föranleda jämkning av ersättningen
ända ned till noll.

Jag delar uppfattningen att det redan av allmänna regler följer att ersättning
också i förevar ande fall kan jämkas om den skadelidande medverkat
till skadan. Det saknas anledning att på det område som den nya lagen
omfattar frångå den allmänna medverkansregeln. Beträffande denna regels
tillämpning torde de allmänna riktlinjer som de sakkunniga anger kunna ge
viss ledning. Förslaget bör i tydlighetens intresse innehålla en hänvisning
till allmänna skadeståndsrättsliga grunder.

Ett problem som uppkommer även i ersättningssammanhang är frågan
om prioritetens betydelse. Undantagsvis kan enligt de sakkunnigas mening
regeln om jämkning vid medvållande också bidra till lösningen av prioritetsfrågor.
Omständigheterna måste då emellertid vara speciella — innefatta ett
speciellt risktagande. Enligt de sakkunniga är lösningen av prioritetsproblemen
i allmänhet främst att söka i ortsvanlighets- och allmänvanlighetsrekvisiten.
Den som har inrättat sitt företag så att störningarna därifrån
inte överstigit vad som är vanligt i orten eller allmänt förekommer under
jämförliga förhållanden behöver sedan i regel inte riskera att bli ålagd er -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

109

sättningsskyldighet, om grannfastigheternas användningssätt ändras genom
ny bebyggelse och olägenheter uppkommer vid det nya användningssättet.
Anledningen härtill är då enligt de sakkunniga inte att immittenten var
först på platsen utan att olägenheterna redan är ortsvanliga eller allmänvanliga,
s. k. kollektiv prioritetsrätt.

Jag kan i huvudsak ansluta mig till de synpunkter som de sakkunniga
anför. Även om praxis uppvisar fall, där man synes ha tillmätt prioriteten
betydelse vid sidan av ortsvanligheten, bör dock huvudregeln vara att man
endast undantagsvis tar hänsyn till individuella prioritetssynpunkter. Sålunda
bör den som bebygger sin fastighet i överensstämmelse med gällande
byggnadsbestämmelser normalt inte anses medvållande till senare inträffande
immissionsskador, även om byggnadsbestämmelserna var olämpliga
med hänsyn till risken för störningar från äldre anläggningar. Dock bör man
kunna kräva av den byggande att han vid bebyggandet av fastigheten tar
sådan hänsyn till äldre störande anläggningar att onödiga störningsrisker
undviks.

De sakkunniga inför en möjlighet att i immissionsfall bestämma ersättning
för framtida skada. Som förebild har de sakkunniga haft vattenlagens
regler i ämnet. Den omständigheten att många anläggningstyper samtidigt
är vatten- och luftförorenande gör det naturligt att söka en lösning i anslutning
till motsvarande bestämmelser i vattenlagen. Emellertid framhåller de
sakkunniga att möjligheten att få till stånd en förhandsbestämning av immissionsersättning
torde kunna utnyttjas endast i ett begränsat antal fall.

I de sakkunnigas förslag hänvisas beräffande beräkningen av framtida
skada till bestämmelserna i 9 kap. vattenlagen. Härför talar enligt de sakkunniga
inte bara det sakliga sambandet mellan vattenföroreningar och
immissioner utan även den omständigheten att ersättningsfrågorna enligt
förslaget i båda fallen skall handläggas av vattendomstolsorganisationen
och att det skulle innebära besvärliga tekniska komplikationer, om olika
ersättningsprinciper skulle tillämpas. Genom hänvisningen får vidare nedsättningsfrågan
en tillfredsställande lösning enligt beprövade linjer. Förslaget
medför, att vattenlagens generösa ersättningsregler, som bl. a. tar hänsyn till
affektionsvärde, blir tillämpliga.

De sakkunniga räknar med att ersättning för framtida skada i immissionsfall
— när sådan över huvud blir aktuell — vanligen kommer att utgå
i form av årliga belopp och inte som engångsbelopp. I förslaget till immissionslag
finns en särskild bestämmelse om ersättning genom årliga belopp
och om möjlighet att jämka sådan ersättning.

Remissinstanserna har ingen erinran mot förslaget att ersättning skall
kunna bestämmas för framtida skada. Däremot framkommer delade meningar
om formen för ersättningen, engångsbelopp eller årliga belopp. En
remissinstans anser engångsbelopp olämpliga, eftersom de snabba tekniska
framstegen på mycket kort tid kan medföra, att tämligen svårartade im -

110 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

missioner utan större kostnader kanske helt kan elimineras, och det därför
måste vara mycket vanskligt att för någon längre period bedöma det framtida
men som kan uppkomma genom viss verksamhet. Andra anser, att årliga
belopp bör vara en ersättningsform som skall användas endast i undantagsfall,
t. ex. då det är omöjligt att på förhand uppskatta en skada
till engångsbelopp eller då det finns särskild anledning att utdöma årliga
belopp.

Med hänvisning till att den i de sakkunnigas förslag gjorda hänvisningen
till 9 kap. vattenlagen avser endast framtida skada framhåller några remissinstanser
att ersättning för redan inträffad skada och för framtida skada
bör beräknas efter samma grunder. Med de sakkunnigas uppläggning blir,
påpekar vattenöverdomstolen, t. ex. den för den skadelidande förmånliga bestämmelsen
i 9 kap. 8 § vattenlagen tillämplig endast på framtida skada.
Vattenöverdomstolen framhåller, att det inte kan vara någon ändamålsenlig
lösning att låta ersättningsbedömningen ske efter olika grunder, beroende på
om ersättningen skall bestämmas på förhand eller ej. Hovrätten för Nedre
Norrland och häradshövdingeföreningen framför liknande synpunkter.

I en integrerad lagstiftning bör ingå en motsvarighet till bestämmelserna
i 9 kap. 47 § och 8 kap. 41 § vattenlagen om ersättning för framtida skada
och möjlighet att jämka sådan ersättning. I likhet med de sakkunniga
anser jag vidare, att denna ersättningsform bör kunna användas även när
ersättning skall utdömas för olägenhet av andra störningar från fast egendom
än vattenförorening. På grund av svårigheten att på förhand bedöma
en skada torde emellertid, såsom de sakkunniga framhåller, möjligheten
att utdöma ersättning för framtida skada kunna utnyttjas endast i begränsad
omfattning. Det bör enligt min mening stå öppet för parter och
domstolar att allt efter omständigheterna välja mellan engångsbelopp och
årliga belopp. Engångsersättning bör vara den normala formen.

Ersättningsbestämmelserna bör vara fullständiga och inte utformas som
hänvisningar till vattenlagen. Samma grunder blir därigenom gällande för
redan inträffad skada och för framtida skada.

Som en nyhet för immissionsområdet föreslår de sakkunniga en regel om
inlösen. Som förebild tjänar bestämmelsen i 9 kap. 3 § vattenlagen. Enligt
denna bestämmelse kan den som utför vattenuppdämning eller annan åtgärd
enligt vattenlagen bli skyldig att lösa in fastighet eller fastighetsdel
som skadas genom åtgärden. Förutsättningen är att fastigheten eller fastighetsdelen
blir onyttig för ägaren eller att det uppkommer synnerligt men
vid dess begagnande. Vidare krävs att ägaren begär inlösen. Bestämmelsen
gäller också t. ex. skada genom avloppsutsläpp. De sakkunniga föreslår (3
kap. 3 § förslaget till immissionslag) en motsvarande bestämmelse för immissioner.
De sakkunniga räknar inte med att inlösenregeln skall få någon
praktisk betydelse i vattenföroreningsfallen. De framhåller att, såvitt de
känner till, frågan hittills inte aktualiserats i rättspraxis. Däremot utgår de

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969 111

sakkunniga från att inlösen kan komma i fråga på immissionsområdet.
Särskilt nämner man fastigheter som utsätts för störningar från flygplatser
och motorvägar men också fastigheter i omedelbar närhet av en stor industriell
immissionskälla.

Förslaget vinner anslutning eller lämnas utan erinran i remissyttrandena.

Jag delar uppfattningen att en inlösenföreskrift av vattenlagens modell
har en funktion att fylla i regelsystemet på miljövårdsområdet. Inte heller
jag tror att inlösenfrågor kan få större betydelse än nu på vattenvårdsområdet.
Lagstiftningens syfte är ju att man genom skyddsåtgärder o. d. skall
motverka förorening så att i princip inga väsentliga olägenheter uppkommer.
Det är emellertid att märka att den föreslagna inlösenregeln är tilllämplig
oavsett om skadan härrör från ett i laga ordning medgivet företag
eller inte. Den skiljer sig därigenom från ersättningsreglerna i 9 kap.
vattenlagen, vilka i regel bara är tillämpliga i fråga om företag eller åtgärder
som tillstånd lämnats till enligt vattenlagen. Också om ett företag
av någon anledning inte blivit prövat — det kan t. ex. falla utanför koncessionsplikten
— kan alltså den drabbade fastighetens ägare enligt förslaget
påkalla inlösen om förutsättningar härför finns. Företagaren kan naturligtvis
möta en inlösentalan i sådant fall med ansökan om tillstånd till företaget.
Inlösenfrågan bör då förklaras vilande i avvaktan på utgången av tillståndsprövningen.

De sakkunniga antar att verkningar av sådan omfattning som förutsätts
för inlösen så gott som uteslutande torde komma i fråga när det gäller
immissioner som innebär risk för människors hälsa. Med anledning av
vissa remissyttranden vill jag framhålla att de sakkunnigas uttalande
naturligtvis inte skall förstås så att skadeverkningarna måste överskrida det
hälsovådligas gräns för att kunna beaktas. Också andra omfattande eller
intensiva skador —- t. ex. på hus, växtlighet o. d. — kan vara inlösengrundande.

Ett par remissinstanser efterlyser uttalanden om vilka principer som
skall följas vid bestämmandet av lösenbelopp. I ett av yttrandena hänvisar
man till vattenlagens ersättningsregler och i ett annat till expropriationslagens.
Flera skäl talar enligt min mening för den senare linjen.
Genom att reglerna om vattenförorening bryts ut ur vattenlagen och förs
samman med bestämmelserna på immissionsområdet finns det inte samma
anledning som med de sakkunnigas uppläggning att anknyta till de vattenrättsliga
ersättningsreglerna. Däremot blir sambandet med expropriationsrätten
starkare. Sålunda skall ersättningsfrågorna bedömas av fastighetsdomstol
som också torde få hand om tillämpningen av expropriationslagen.
Vidare kan inlösen enligt expropriationslagen och enligt den föreslagna lagstiftningen
ibland förekomma samtidigt vid ett och samma företag. Jag tänker
särskilt på sådana fall då fastigheter exproprieras för en flygplats eller

112 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

en motorväg. Buller eller luftförorening från flygtrafiken respektive biltrafiken
kan medföra så stora olägenheter för andra fastigheter i trakten att
inlösengrund föreligger beträffande dessa fastigheter. Det är naturligtvis
önskvärt och lämpligt att lösenbeloppet så långt möjligt fastställs efter enhetliga
grunder i samtliga inlösenfallen, oavsett om dessa grundas på expropriationslagen
eller denna lagstiftning.

Jag anser alltså att expropriationslagens regler bör följas när det gäller
att bestämma inlösenbeloppets storlek. Men också i övrigt bör expropriationslagen
följas i tillämpliga delar. Av särskilt intresse är reglerna om
hur ersättning skall erläggas och när expropriation skall anses fullbordad.

Både de sakkunniga och en del remissinstanser berör vissa andra expropriationsfrågor
som har samband med förslaget. I anslutning till ett uppslag
av flygbullerutredningen framhåller de sakkunniga sålunda att det är önskvärt
att expropriation skall kunna ske också när ändamålet är att tillskapa
frizoner kring stora trafikanläggningar. Jag anser för min del att denna
fråga är väl värd att övervägas närmare. Det bör dock ske inom ramen för
pågående översyn av expropriationslagstiftningen. Expropriationsutredningen
framhåller i sitt yttrande att utredningen f. n. uppmärksammar
frågan.

Ett annat expropriationsproblem som de sakkunniga berör utan att förorda
någon lösning avser utvidgning av sakägarbegreppet. Också här ligger
ett uppslag av flygbullerutredningen till grund. Utredningen menade
att man måste uppge det nuvarande snäva expropriationsrättsliga sakägarbegreppet
och bereda samtliga intressenter som störs av flygplatsbuller
tillfälle att kräva ersättning i expropriationsmålet. I likhet med de sakkunniga
anser jag att det närmast ankommer på expropriationsutredningen
att överväga också denna fråga. Utredningen har förklarat att man har sin
uppmärksamhet riktad på den. Mitt förslag om inlösen och ersättningar på
miljövårdsområdet torde inte försvåra expropriationsutredningens överväganden.

I flera remissyttranden tar man upp frågan om rätt för företagare att
kräva inlösen av hans fastighet eller ersättning för åtgärder som han nödgas
utföra. Denna synpunkt framhävs särskilt när det gäller jordbruket
som immissionskälla. Tankegången är i huvudsak den att det inte är rimligt
att ett jordbruksföretag som varit först på platsen skall utan gottgörelse
kunna tvingas att lägga ned driften eller vidta betungande skyddsåtgärder
av hänsyn till en senare framväxande bebyggelse. I några yttranden
synes man mena att det allmänna bör ha en inlösenplikt i sådana fall. Enligt
andra yttranden bör inlösen- eller ersättningsplikt åvila dem som vill
undgå störning.

De synpunkter som jag nu har berört är av stor räckvidd. Frågan om inlösenskyldighet
för det allmänna är bara en del av det större problemet om
finansieringshjälp över huvud taget till miljövårdsåtgärder. Vad gäller in -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

113

lösen- och ersättningsskyldighet för dem som vill skydda sig mot miljöstörning
har jag följande uppfattning.

Ersättningsskyldighet av denna art skulle inte innebära någon principiell
nyhet. Ett sådant system finns i viss mån redan på vattenvårdsområdet.
Enligt 8 kap. 28 § andra stycket vattenlagen kan sålunda en kostnadsfördelning
ske mellan vattenförsörjningsintresse och avloppsintresse. Innebörden
är i huvudsak följande. Ytvattentäkter för samhällen, livsmedelsindustrier
o. d. åtnjuter ett långtgående skydd. Den som vill släppa ut kloakvatten
i en sådan vattentäkt kan få underkasta sig särskilda reningskrav. Om det
finns risk för spridning av smitta, kan utsläppet förbjudas. Det blir då nödvändigt
att söka en annan lösning som kanske blir dyrare. Det samhälle eller
det företag för vars skull en dyrare lösning av avloppsfrågan måste sökas
kan åläggas att bidra till den ökade kostnaden efter skälighet. Motsvarande
regel gäller beträffande industriellt avloppsvatten (8 kap. 33 § vattenlagen).

En bidragsskyldighet av den typ som jag nu har beskrivit rimmar emellertid
mindre väl med det förslag till lagstiftning som jag nu lägger fram,
åtminstone vad gäller nya företag. Förslaget är ett led i en allmän skärpning
av vattenvårdens krav, särskilt vad gäller kommunala avloppsföretag. En
väsentlig grund för skärpningen är att de tekniska och ekonomiska förutsättningarna
för allsidiga lösningar av avloppsproblemen nu är större än
förut. Man bör inte längre vara bunden av den grundsyn som präglar gällande
bestämmelser om kommunala avloppsföretag — däribland bidragsregeln
i 8 kap. 28 § andra stycket -—• nämligen att ett samhälle inte kan förvägras
att utnyttja lämplig närliggande recipient. Samma betänkligheter gör sig
gällande i fråga om bidragsskyldighet gentemot nya företag och anläggningar
som medför luftförorening, buller e. d. Med hänsyn till vad jag nu har
anfört bör någon regel om bidragsskyldighet till förmån för nyanläggningar
inte finnas i den nya lagstiftningen.

Beträffande befintliga anläggningar är läget annorlunda. Vissa skäl kan
otvivelaktigt anföras till förmån för ett bidragssystem i dessa fall. Som jag
tidigare nämnt är prövningen av de befintliga anläggningarna förenad med
särskilda problem. De miljövårdande organen måste ha för ögonen vilka
sociala följder ett ingripande kan få, om företag måste läggas ned eller inskränka
driften. Det skulle naturligtvis vara lättare att ingripa med långtgående
åtgärder om företagaren lcunde erhålla bidrag till kostnaderna av
dem vilkas intressen skall skyddas. Frågan om bidragsskyldighet behandlas
dock inte av de sakkunniga. Åtskilliga svårlösta problem är förknippade med
ett bidragssystem, även om det begränsas till bestående företag. Frågan
kräver närmare övervägande och jag är inte beredd att nu förorda någon
lagstiftning. Jag vill dock framhålla att inget hindrar att prövningsmyndigheterna
tar hänsyn till frivilliga åtaganden att utge bidrag. I motiven till
8 kap. 32 § vattenlagen finns ett uttalande härom som är av intresse för
bidragsfrågan också idag. Departementschefen anförde i propositionen

114 Tred je lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

(1941:45 s. 114) att det kan tänkas att åläggande enligt 8 kap. 32 § om
långtgående åtgärder anses böra ges bara under förutsättning att bidrag
därtill erhålls från de intressen som påkallar åtgärderna. Någon särskild
bestämmelse som ger stöd åt en sådan tillämpning ansåg han inte vara behövlig.
Enligt min mening har detta uttalande allmän giltighet. Utan stöd av
uttrycklig bestämmelse bör det alltså vara möjligt för prövningsmyndighet
att ålägga ett förorenande eller immitterande företag särskilda skyddsåtgärder
utöver sådana som eljest skulle kunna krävas, under förutsättning att
den intressent eller grupp av intressenter som påkallar åtgärderna förbinder
sig att betala merkostnaderna. Ibland kan det säkert vara lämpligt att myndigheten
aktivt verkar för att få till stånd sådana samförståndslösningar.

6.10 Avgifter in. m.

I den allmänna debatten under senare tid har man ägnat stort intresse åt
frågan om miljövårdsavgifter. De sakkunniga behandlar inte frågan eftersom
de anser att den faller utanför uppdraget. Flera remissinstanser, bl. a.
vattenöverdomstolen, ställer sig positiva till tanken. Det finns också enstaka
negativa remissuttalanden. Naturvårdsverket berör i sitt förslag den särskilda
avgift — fiskeavgift — som regleras i 8 kap. 34 § vattenlagen. Verket
menar att frågan om denna avgift torde behöva omprövas men att detta
fordrar utredning. Några remissinstanser uttalar sig för en vidgning av
området för fiskeavgift. Vattenöverdomstolen däremot ifrågasätter om den
nuvarande avgiften bör behållas. Längst av remissinstanserna i kravet på
en allmän milj övårdsavgif t går handelshögskolan i Stockholm som ser ett
utbyggt avgiftssystem som ett alternativ — och teoretiskt sett ett bättre
sådant — till systemet med reglerande lagbestämmelser.

En allmän milj övårdsavgif t skulle enligt vattenöverdomstolens förslag
läggas på större industriella anläggningar, såvida de inte utförts enligt
gällande bebyggelseplaner och företagaren vidtagit skäliga skyddsåtgärder.
Vattenöverdomstolen hänvisar till att liknande avgifter redan nu förekommer
inom vattenlagstiftningen. Enligt 2 kap. 10 § vattenlagen kan en årlig
avgift läggas på vissa vattenbyggnadsföretag. Avgiften används för att främja
fisket inom landet. För att tillgodose allmänna ändamål inom den bygd
som berörs har vattenregleringsföretag av viss storlek att betala årlig avgift
enligt 4 kap. 14 § vattenlagen. I fråga om industriella vattenföroreningar
finns bestämmelser om avgiftsskyldighet i 8 kap. 34 § vattenlagen. Också
denna avgift används för fisket inom landet.

Ett syfte med en allmän avgift anser vattenöverdomstolen vara att ersätta
skada som inte kan gottgöras enligt den föreslagna immissionslagen
med hänsyn till den begränsning av skadeståndsskyldigheten som det förordade
sakägarbegreppet medför. Vattenöverdomstolen anser vidare att avgiften
bör användas för allmänna ändamål inom anläggningens omgivning.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969 115

Liknande uppfattning har en länsstyrelse som menar att en allmän avgift
skulle kunna användas t. ex. för att anordna sociala naturreservat och
andra kompensationsmiljöer.

Det är enligt min mening mycket svårt att finna en rättvis metod för
att konstruera en allmän avgift, om metoden inte skall bli alltför komplicerad.
Den nuvarande avgiften enligt 8 kap. 34 § vattenlagen bestäms
efter skälighetsuppskattning inom en vid latitud. Som jag har nämnt skall
avgiften emellertid tillgodose bara ett intresse, nämligen fisket. En så fri
uppskattning anser jag inte vara en tillfredsställande metod när det gäller
en allmän avgift som skall fastställas med beaktande av många olika allmänna
intressen. Jag vill vidare framhålla att det skäl för en allmän avgift som
vattenöverdomstolen anfört med hänvisning till den begränsning av skadeståndsskyldigheten
som det av de sakkunniga förordade sakägarbegreppet
medför bortfaller med den lösning av ersättningsfrågorna som jag har föreslagit.

Enligt min åsikt är ändamålet att tillgodose allmänna intressen med
anknytning till den bygd som drabbas av miljöstörningar värt allt beaktande.
Även om skäliga renings- och driftsåtgärder vidtas kan det ibland
kvarstå svårmätbara allmänna olägenheter i en miljöstörande anläggnings
omgivning. Detta är f. ö. den principiella motiveringen för avgiften enligt
8 kap. 34 § vattenlagen. Departementschefen yttrade nämligen i prop.
1941: 45 s. 117 att avgiften skall utgå på grund av de mera svårbestämbara
skador som inte kan motverkas genom andra åtgärder eller inte kan bestämt
lokaliseras.

De allmänna bygdeintressena kan emellertid tillgodoses enkiare på annan
väg än genom en avgift. Jag föreslår en bestämmelse som innebär att
Kungl. Maj :t i underställningsärenden kan förknippa tillstånd med villkor
för att tillgodose allmänna intressen inom den bygd som berörs. Som
modell för bestämmelsen bör den praxis tjäna som utbildats i ärenden
enligt 4 kap. 13 § vattenlagen. I samband med att Kungl. Maj :t lämnar
medgivande till vattenregleringsföretag som underställs Kungl. Maj :ts prövning
enligt detta lagrum brukar särskilda villkor föreskrivas för att främja
olika allmänna intressen i orten. Det kan vara fråga om kontanta bidrag
till gemensamma anläggningar eller till ortens näringsliv över huvud taget.
Villkoren kan också gå ut på att företagaren själv skall utföra anläggningar
eller åtgärder som är av allmänt intresse för bygdens befolkning.
Förfarandet tillämpas också i fråga om större vattenbyggnadsföretag som
hänskjuts till Kungl. Maj :ts avgörande enligt 2 kap. 20 § 3 mom. vattenlagen.
Ett system av den typ jag nu har beskrivit ger möjlighet att på ett smidigt
sätt kompensera allmänna olägenheter i ett företags omgivning vilka inte kan
ersättas i annan ordning. Ett nära till hands liggande exempel är att företaget
lämnar bidrag till eller utför fritidsanordningar eller fritidsområden i

116 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

stället för sådana som gått förlorade genom den miljöstörande anläggningen.

Jag anser vidare att den nuvarande avgiftsskyldigheten för vattenförorenande
industrianläggningar (8 kap. 34 § vattenlagen) bör upphöra. Det
är enligt min mening inte motiverat att ha kvar en avgift som gäller
bara för en del av miljövårdsområdet och dessutom endast tillgodoser
ett av de många allmänna intressen som berörs. Avgiften har inte heller
haft någon större ekonomisk betydelse. Det totala beloppet brukar röra sig
om 100 000 kronor om året. Redan utgående avgifter bör upphöra efter eu
lämplig övergångstid.

En annan men mycket mera begränsad synpunkt på avgifters styrande
verkan kommer fram i några remissyttranden, där man förordar avgift eller
särskild skatt på svavelhaltig brännolja. Syftet är att stimulera förbrukarna
att övergå till svavelfattigare oljor som är mindre farliga från luftföroreningssynpunkt.
I den allmänna debatten har man också nämnt andra ämnen
som bör beläggas med avgift, t. ex. blyhaltig bensin och fosfatrika tvättmedel.

Verkningarna av en avgiftsbeläggning är enligt min mening svårbedömbara.
Frågan kräver ingående överväganden. Det är inte heller nödvändigt
att ta ställning till frågan inom ramen för detta lagstiftningsärende, eftersom
avgifterna får ses som ett komplement och inte som ett alternativ till
lagstiftning. Vad särskilt gäller eldningsoljorna är att märka att Kung!.
Maj:t i en nyligen avlämnad proposition (1968: 122) föreslagit bestämmelser
i syfte att tvinga fram en successiv minskning av svavelhalten i oljorna.
Vidare är frågan om avvägningen av energiskatten på eldningsoljorna f. n.
föremål för behandling inom finansdepartementet. En proposition i frågan
förbereds.

Enligt immissionssakkunnigas mening är det av största betydelse att
man skapar motiv för frivilliga insatser på miljövårdsområdet. Ett sätt
som de sakkunniga framhåller är att vid inkomstbeskattningen införa gynnsammare
avskrivningsregler beträffande investeringar för vatten- och luftvård.
De sakkunnigas förslag om införande av sådana regler vinner mycket
starkt stöd hos ett stort antal remissinstanser.

Motionsyrkanden om gynnsammare avskrivningsregler beträffande investeringar
för vatten- och luftvård framställdes både vid 1965 och 1966
års riksdagar utan att då föranleda någon åtgärd från riksdagens sida
(BeU 1965: 10 och 1966: 7). Efter en ny motion i ämnet vid 1967 års riksdag
hemställde riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t att motionen skulle
överlämnas till företagsskatteutredningen för beaktande (BeU 34, rskr 170).
Detta har sedermera skett. Företagsskatteutredningen har i ett nyligen avgivet
förslag till ändrade avskrivningsregler för rörelse och hyresfastigheter
(SOU 1968: 26) föreslagit en utvidgning av inventariebegreppets omfattning
så att anordningar till förebyggande av vatten- och luftföroreningar vid av -

117

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

skrivning i beskattningshänseende blir att hänföra till inventarier i rörelse.
Därigenom anser företagsskatteutredningen kravet på en snabb skattemässig
avskrivning av kostnader för anläggningar till förebyggande av sådana
föroreningar tillgodosett utan någon särbehandling av frågan. Utredningsförslaget
remissbehandlas f. n.

Ställning till frågan om gynnsammare avskrivningsregler vid inkomstbeskattningen
för investeringar för vatten- och luftvård får tas sedan remissbehandlingen
av företagsskattutredningens förslag avslutats.

Specialmotivering

Utskottet återger här sådana delar av specialmotiveringen till förslaget
till miljöskyddslag, som är av särskilt intresse med hänsyn till de i ämnet
väckta motionerna.

Utskottet hänvisar i övrigt till propositionen s. 253—311.

4 §•

Departementschefen. Denna paragraf saknar motsvarighet i immissionssakkunnigas
förslag. Den ger emellertid uttryck för en princip som redan
gäller i fråga om avloppsvatten. Som framhållits i den allmänna motiveringen
kan principen sägas vara inbyggd i 8 kap. 32 § första stycket vattenlagen.
I förarbetena till 8 kap. vattenlagen framhölls att den som vill utföra
en industriell anläggning i viss utsträckning har möjlighet att välja mellan
flera platser och att det uppenbarligen kan vara av stor betydelse om en
fabrik läggs vid kusten i stället för vid ett mindre vattendrag ett stycke in
i landet. Denna valmöjlighet var en av anledningarna till att industriellt avloppsvatten
kom att behandlas strängare än kloakvatten i 8 kap. vattenlagen.
I vattendomstolspraxis har frågan om alternativ förläggningsplats haft viss
betydelse vid bedömningen av tillståndsansökningar. Principen blir nu gällande
i fråga om allt slags avloppsvatten. Detta är motiverat med hänsyn till
de tekniska möjligheter som numera finns att välja mellan flera recipienter
också för utsläpp av kommunalt avloppsvatten. Också när det gäller risken
för luftförorening, buller, skakning o. d. har valet av förläggningsplats ofta
avgörande betydelse för frågan om företaget bör få komma till stånd.

7 §•

Punkterna 1—3 i paragrafen har sin motsvarighet i 8 kap. 23 § tredje
stycket vattenlagen. Punkterna 4 och 5 motsvarar 8 kap. 32 § tredje stycket.

Departementschefen. 8 kap. 23 § tredje stycket vattenlagen innehåller
ett principiellt förbud mot att avleda helt obehandlat avloppsvatten från
vattenklosett eller från tätbebyggelse samt pressaft från siloanläggning eller

118

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

urin från djurstall. Undantag gäller om avledandet uppenbarligen kan ske
utan olägenhet. Motsvarande förbud och undantag förekommer i 8 kap. 32 §
tredje stycket i fråga om vassle och galvaniskt bad eller koncentrerat skölj -vatten från sådant bad. I de sistnämnda fallen kan medgivande lämnas av
Kungl. Maj :t efter underställning.

De nu berörda reglerna tillkom genom lagändring år 1956. Det ansågs påkallat
att komplettera den allmänna regeln om skyldighet att rena kloakvatten
med en minimiregel, varigenom inskärps att helt obehandlat kloakvatten
som regel ej får släppas ut. Departementschefen uttalade att det så
gott som alltid bör vara otillåtet att släppa ut kloakvatten utan en så jämförelsevis
enkel åtgärd som slamavskiljning. I fråga om pressaft och urin
från djurstall framhöll departementschefen bl. a. att skadorna karakteriseras
som elakartade och att det borde vara möjligt att utan större ekonomisk
uppoffring finna andra vägar att lösa problemet hur dessa avfallsämnen
skall behandlas. Liknande synpunkter anfördes i fråga om galvaniskt bad
och koncentrerat sköljvatten från sådant bad.

Naturvårdsverket föreslår att det principiella förbudet mot att släppa ut
helt obehandlat avloppsvatten från vattenklosett eller från tätbebyggelse
skall behållas. Som skäl åberopar verket att regeln innebär en minimistandard
som i stort sett motsvarar vad som kan krävas för ren glesbygd. Vidare
menar verket att regeln utgör en grund för straffsanktion mot den som inte
utför några som helst reningsåtgärder. I fråga om pressaft, urin från djurstall,
vassle och galvaniskt bad m. m. hemställer naturvårdsverket att det
föreskrivs absolut förbud med viss dispensmöjlighet. Den allmänna uppfattningen
hos remissinstanserna är att det behövs effektivare bestämmelser i
dessa delar.

Enligt departementsförslaget gäller de allmänna tillåtlighetsreglerna i 4—
6 §§ också i fråga om utsläpp av avloppsvatten i allmänhet. 7 § innehåller
emellertid en särskild, längre gående regel för vissa slag av avloppsvatten.
Regeln innehåller ett principiellt förbud mot utsläpp. Undantag kan dock
medges om det är uppenbart att utsläppet kan ske utan olägenhet för allmänna
eller enskilda intressen.

Första punkten avser avloppsvatten som härrör från tätbebyggelse eller
från vattenklosett och som ej undergått längre gående rening än slamavskiljning.
Den motsvarar första ledet i 8 kap. 23 § tredje stycket vattenlagen.
En skärpning föreligger emellertid i den målsättning som bestämmelsen
ger uttryck för. Det principiella förbudet i 8 kap. 23 § tredje stycket avser
det fall att avloppsvattnet inte undergått slamavskiljning. Förslaget
däremot avser det fall att avloppsvattnet inte undergått längre gående rening
än slamavskiljning. Den reella innebörden är att minimikravet på reningsåtgärder
sätts högre än förut. Enbart slamavskiljning kan sålunda
godtas bara i undantagsfall. I fråga om tätorter torde det praktiskt taget
aldrig kunna komma i fråga att stanna vid slamavskiljning som renings -

119

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

metod. Normalt måste kraven här sättas betydligt högre. I glesbygd däremot
är förutsättningarna för att godta slamavskiljning ofta gynnsammare. Jag
vill understryka att man vid bedömandet av reningsfrågan också skall beakta
de risker som är förbundna med närsalter i avloppsvattnet.

Det förtjänar nämnas att gällande bestämmelser om statsbidrag till reningsverk
är utformade så att bidrag utgår bara till reningsverk som är
avsett för längre gående rening än slamavskiljning (SFS 1968: 308).

24 §.

Paragrafens första stycke motsvarar 8 kap. 40 § första stycket vattenlagen
och 2 kap. 8 § första stycket förslaget till immissionslag.

Immissionssakkunniga. Bestämmelserna i 2 kap. 8 § förslaget till immissionslag
öppnar möjlighet att ändra villkor i skärpande riktning. Bestämmelserna
är inte avsedda att hindra den som en gång fått tillstånd att göra
ny ansökan i samma fråga. Liksom fallet är enligt vattenlagen bör det stå
honom fritt att underlåta att begagna tillståndet. Och han bör dä också ba
möjlighet att få det ersatt — helt eller delvis — av ett nytt tillstånd med
ändrade villkor. Därvid kommer frågan att prövas på grundval av de förhållanden
som föreligger när den nya ansökningen prövas.

Om talan angående omprövning väcks enligt 2 kap. 8 §, blir avgörandet
till slut beroende av en skälighetsbedömning med hänsyn till omständigheterna
i det särskilda fallet. Vid denna kan viss ledning hämtas trän de
grundläggande tillåtlighetsreglerna. Man får emellertid inte förbise att omständigheterna
vid omprövning skiljer sig på en väsentlig punkt frän dem
som föreligger vid tillåtlighetsprövning på grund av ansökan frän företagarens
sida. I omprövningsfallet är det genom tillständsbeslutet redan fastslaget
att den verksamhet som är föremål för tillståndet skall få drivas. Det
bör då inte få förekomma att domstolen meddelar ändrade föreskrifter som
är så ingripande att de gör verksamheten praktiskt taget omöjlig att driva.
Över huvud finns det enligt de sakkunnigas mening skäl att gå fram med
varsamhet mot den som lojalt har skaffat sig tillstånd och sedan lojalt följer
föreskrivna villkor.

Remissyttrandena. Den föreslagna tidsperioden av tio år anser vattenfallsverket
och kr af tv erksf öreningen vara för kort. Den bör antingen utgå
eller förlängas till 20 år. Några remissinstanser understryker de sakkunnigas
uttalanden om att omprövningen inte får leda till att verksamheten inte
kan drivas i fortsättningen och om att man bör gå fram med varsamhet mot
den som loj alt rättar sig efter villkoren.

Departementschefen. Jag har inte funnit anledning avvika från den av
immissionssakkunniga föreslagna tioårsgränsen. Det förtjänar understrykas
att detta är en minimigräns. Om utbyggnaden av företaget tar huvuddelen

120 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

av perioden i anspråk torde i regel förutsättningar för omprövning saknas
redan när perioden gått till ända. Beträffande de principer som skall följas
vid omprövningen kan jag i allt väsentligt ansluta mig till vad de sakkunniga
har anfört.

Omprövningsregeln i 8 kap. 40 § första stycket vattenlagen liksom motsvarande
regel i sakkunnigförslaget är begränsad till omprövning av villkor
som är förknippade med tillståndsbeslut. Däremot kan tillståndet som sådant
inte rubbas. Naturvårdsverket bar emellertid i sitt förslag till lagändring
pekat på önskvärdheten av att få till stånd samordnad sanering av olika
föroreningskällor vid samma vattenområde och har framhållit att det därvid
också bör finnas möjlighet att pröva om gällande domar när särskilda
skäl föreligger. Jag delar naturvårdsverkets uppfattning. En effektiv samordnad
sanering inom ett område kan bromsas upp genom att vissa avloppstöretag
inom området har gamla tillstånd att stödja sig på. Frän allmän
synpunkt är det önskvärt att ett ingripande inom ett saneringsomräde kan
ske över hela fältet. Det bästa resultatet, också från berörda företagares och
kommuners egen synpunkt, kan ofta nås bara om ingripandet omfattar alla
föroreningskällor. Andra stycket i paragrafen är i första hand till för att
möjliggöra sådana samlade lösningar. Meningen är inte att tillståndet skall
kunna återkallas helt. Men prövningsmyndigheten skall ha möjlighet att
anvisa annan lösning av utsläppsfrågan, t. ex. att avloppsvattnet förs över
till annan recipient.

Till skillnad från fall enligt första stycket kan omprövning enligt andra
stycket bara ske när tioårsperioden gått till ända.

Lagrådsbehandlingen

Lagrådet har i sitt utlåtande uppehållit sig bl. a. vid frågorna om koncessionsnämndens
sammansättning, om ersättning för kostnader för förfarandet
inför nämnden och om sakägares möjlighet att få yrkande om
förbud eller försiktighetsmått utanför ett tillståndsärende upptaget av nämnden.
Utskottet intar nedan lagrådets uttalanden i nämnda delar och hänvisar
i övrigt beträffande lagrådsberedningen till propositionen s. 357—391. 11

11 §•

Lagrådet:

Det erbjuder, såsom departementschefen framhållit, svårigheter att på förhand
bedöma omfattningen av koncessionsnämndens verksamhet. En väsentlig
del kommer emellertid säkerligen att utgöras av vidlyftiga ärenden,
avseende större anläggningar. Den tekniska anordningen av själva verksamheten
och av skyddsåtgärder mot störningar är här i regel av den beskaffenhet
att en ingående granskning är nödvändig. Härtill kommer att i sådana

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969 121

ärenden bedömningen ofta måste innefatta en avvägning av delvis motstridiga
intressen, exempelvis mellan å ena sidan miljövårdsintresset — som
närmast företräds av naturvårdsverket — och å andra sidan verksamhetens
ekonomiska intresse eller ett ortsintresse av ökade arbetsmöjligheter. Om
det föreslagna systemet skall kunna fungera tillfredsställande är det givetvis
angeläget att nämnden genom sina avgöranden förvärvar auktoritet och
anseende för opartiskhet. Förutsättningar måste skapas för att nämnden
verkligen skall kunna utöva en självständig bedömning.

Enligt uttalande av departementschefen innebär förslaget att koncessionsnämnden
erhåller en fristående och i viss mån domstolsliknande ställning;
nämnden sägs närmast få karaktär av ett opartiskt skiljeorgan.

Lagrådet ansluter sig till de grundläggande synpunkter som sålunda varit
bestämmande för uppläggningen av förslaget i denna del. Enligt lagrådets
uppfattning framstår det emellertid som ett önskemål att koncessionsnämndens
sammansättning ytterligare förstärks. Antalet ledamöter
kan av naturliga skäl inte göras alltför stort. Åtskilligt synes emellertid
vara att vinna om antalet sättes till fem i stället för fyra. Det kan då påräknas
att diskussionen tillförs ytterligare synpunkter och den omröstningssituationen
att utgången bestäms av två röster mot två kommer i regel inte
att kunna inträda. Lagrådet anser således att i nämnden, utöver det i förslaget
angivna antalet ledamöter, bör tjänstgöra ytterligare en fast ledamot.
Ehuru vissa fördelar skulle vara förenade med en föreskrift att denne
skall vara lagfaren, vill lagrådet förorda att ledamoten i stället skall vara
tekniker. De tekniska frågorna lär nämligen ofta kunna bli svårbedömda
och erfarenheterna från vattendomstolarna av två tekniker har uppgivits
vara gynnsamma. Det synes vara naturligt att en av dessa tekniker närmast
bör företräda sakkunskap om föroreningar i vatten och den andre närmast
sakkunskap om luftföroreningar. — Lagrådet har vid sin bedömning av dessa
frågor förutsatt att till ordförande utses en framstående jurist med långvarig
domarerfarenhet, bl. a. av vattenrätt.

I enlighet med det sagda föreslår lagrådet de ändringarna att i paragrafens
första stycke ordet »tre» ersätts med »fyra», att i andra stycket den andra
punkten anges avse två ledamöter i stället för en och att i fjärde och femte
punkterna ordet »fjärde» utbyts mot »femte».

I tredje stycket av paragrafen stadgas bl. a. om utseende av ersättare för
ledamöterna. Lagrådet ifrågasätter om det inte kommer att vara nödvändigt
att redan från början utse ersättare för samtliga ledamöter, eftersom ledamot
kan vara förhindrad på grund av jäv, semester eller sjukdom.

Enligt lagrådets mening bör den som tar säte i nämnden ha avlagt domared.
En bestämmelse härom bör tilläggas i paragrafen.

122

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

F. d. justitierådet Lind:

Andra stycket innehåller att förutom ordföranden och en teknisk ledamot
— enligt lagrådets förslag två tekniska ledamöter — skall i koncessionsnämnden
ingå dels en ledamot med erfarenhet av frågor som faller
inom verksamhetsområdet för naturvårdsverket (tredje punkten) dels en
ledamot med erfarenhet av antingen industriell eller kommunal verksamhet.
Dessa två sistnämnda ledamöter kan med viss rätt sägas representera
motstående intressen. Utökas ledamöternas antal på sätt lagrådet föreslagit
blir detta motsatsförhållande mindre dominerande och nämndens ställning
av opartiskt skiljeorgan understryks. Att jävsregler kan åberopas mot dessa
»partsrepresentanter» liksom mot andra ledamöter framgår av 12 §. Jag
har icke någon erinran mot bestämmelsen i tredje punkten i och för sig.
Det måste emellertid påpekas att i vissa lägen naturvårdsverket redan på
förhand har intagit en viss ståndpunkt. Jag syftar här främst på fall då
verket förbundit en dispens med vissa villkor och företagaren begär tillstånd
hos nämnden just för att slippa dessa villkor samt vidare fall då verket
enligt 41 § yrkar förbud mot viss verksamhet. Enligt min mening är
det önskvärt att i dylika ärenden naturvårdsverkets chef — oavsett om han
deltagit i verkets beslut — icke är ledamot i nämnden och beträffande andra
ledande tjänstemän i verket kan återhållsamhet vara påkallad; det må
inskjutas att bestämmelsen i andra stycket tredje punkten av förevarande
paragraf ingalunda uppställer något krav att ledamoten vid tillfället tillhör
eller ens att han någonsin skall ha tjänstgjort i verket. Men i övrigt
är det knappast tillrådligt att avstå från den sakkunskap som är representerad
i naturvårdsverket. Anses dessa synpunkter böra tillgodoses, kan detta
ske antingen genom införande av ett tillägg till 12 § eller också ■— måhända
lämpligare — genom att nämnden från fall till fall under hand avgör
om den ordinarie ledamoten bör ersättas med suppleant.

Så gott som undantagslöst torde förvisso råda enighet mellan koncessionsnämnden
och naturvårdsverket när det gäller de allmänna grundsatser som
bör tillämpas. I anledning av att i remissprotokollet uttalas att ett direkt
inflytande från naturvårdsverket -— genom ledamotskap i nämnden — kan
vara ägnat att främja enhetlighet i miljövårdspolitiken, må framhållas att
enligt förslagets konstruktion nämndens uppgifter innefattar befogenhet att
ersätta naturvårdsverkets beslut med beslut av annat innehåll. I princip är
nämnden alltså oförhindrad att frångå riktlinjer som naturvårdsverket dragit
upp. I sista hand kan avgörandet komma att vila hos Kungl. Maj :t.

Justitierådet Alexander son, regeringsrådet Ringdén och justitierådet Conradi: Förutom

ordföranden och en teknisk ledamot —- enligt lagrådets förslag
två tekniska ledamöter — skall i koncessionsnämnden enligt det remitterade
förslaget ingå dels en ledamot med erfarenhet av frågor som faller inom

123

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

verksamhetsområdet för naturvårdsverket, dels en ledamot med erfarenhet
av antingen industriell eller kommunal verksamhet. Departementschefen
har i anslutning härtill uttalat att det bör vara möjligt, särskilt vid prövningen
av anläggningar som utgör stora miljövårdsproblem eller av principiellt
viktiga tillståndsfrågor i övrigt, att naturvårdsverkets chef eller annan
ledande tjänsteman i verket deltar som ledamot i nämnden. Ett sådant direkt
inflytande för naturvårdsverket kan, säger departementschefen, vara ägnat
att främja enhetlighet i miljövårdspolitiken.

Till detta vill vi anmärka följande. Naturvårdsverket intar en så markant
partsställning inför koncessionsnämnden, att det måste vara olämpligt att
verkets chef eller annan tjänsteman i ledande ställning hos verket är ledamot
av nämnden. En sådan anordning skulle vara ägnad att från början
skapa tvivelsmål om dess opartiskhet. Häremot kan enligt vår mening inte
anföras att industrin respektive kommunerna har en representant i nämnden.
Det bör nämligen observeras att denne ledamot — »den fjärde ledamoten»
enligt det remitterade förslaget —• vilken alltså skall ha erfarenhet
av industriell respektive kommunal verksamhet, är jävig om det företag
eller den kommun, där han är anställd, är part inför nämnden; han måste i
sådant fall ersättas av en suppleant. Naturvårdsverket lär praktiskt taget
undantagslöst ha tagit sådan befattning med förprövningen eller eljest den
förberedande handläggningen av ett ärende inför koncessionsnämnden — i
vart fall när det gäller större ärenden -— att verkets chef eller dess ledande
tjänstemän inte kan ha undgått att ta ställning till frågan. Enligt vanliga
principer för jäv är de därmed jäviga.

Att finna en person som, utan att vara anställd hos naturvårdsverket, har
erfarenhet av frågor som faller inom verkets ämbetsområde kan givetvis inte
vara omöjligt. Från exempelvis forskningsinstitutionerna och de naturvetenskapliga
fakulteterna bör kunna erhållas lämpliga personer.

Vi föreslår att i lagen införes en uttrycklig regel om att naturvårdsverkets
chef inte får vara ledamot av koncessionsnämnden. Samma förbud bör
gälla beträffande andra tjänstemän i ledande ställning inom verket. Eftersom
det torde vara svårt att i förväg fastställa vilka tjänstemän som härvidlag
bör undan tas, föreslås att det generellt föreskrives att tjänsteman hos
naturvårdsverket inte får tjänstgöra som ledamot i nämnden.

14 §.

Lagrådet:

I sista stycket föreskrives att koncessionsnämnden fastställer ersättning
åt sakkunnig som nämnden tillkallar. Varken 14 § eller förslaget i övrigt
innehåller däremot någon föreskrift om att nämnden kan tillerkänna sakägare
rätt att av sökanden få ersättning för sina kostnader på förfarandet
inför nämnden. Detta måste anses som en brist.

124

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

Koncessionsnämnden skall i viktiga hänseenden överta vattendomstols
befattning med avloppsmål. Vattenlagen innehåller regler om förfarandet
inför vattendomstol vilka tjänat som förebild när det gällt att utforma bestämmelserna
för koncessionsnämndens verksamhet. I 10 kap. 79 § vattenlagen,
vartill 11 kap. 65 § hänvisar, finns stadganden om rätt för sakägare
till ersättning för rättegångskostnad. Dessa går, såvitt nu är av intresse, i
stort sett ut på att sakägare har rätt att av sökanden få gottgörelse för sina
kostnader, oavsett utgången, under förutsättning att det varit av betydelse
för sakägaren att bevaka sin rätt i ärendet. — När någon motsvarighet härtill
inte tagits upp i förslaget, innebär detta alltså, att förläggandet av tillståndsprövningen
till koncessionsnämnd i stället för till vattendomstol
medför en försämring och försvagning av sakägarens ställning i förhållande
till vad som nu gäller.

Detta har betydelse i olika hänseenden. Sakägaren kan ha stort intresse
av att bevaka sin rätt redan i samband med tillståndsprövningen för att
eventuellt kunna förhindra företaget eller, vilket i praktiken nog är viktigare,
få till stånd ändamålsenliga skyddsåtgärder. Sedan tillstånd meddelats,
kan det ofta vara för sent för sakägaren att göra något effektivt; skadeståndsrätten
är för honom mera ett surrogat. Man måste räkna med att sakägaren
många gånger, kanske i regel, inte förmår att själv tillvarata sina intressen
på ett tillfredsställande sätt. Han måste ofta anlita advokat som kan
överblicka vad som behövs i fråga om ytterligare teknisk utredning o. dyl.
Det bör observeras att sakägarens ombud ej sällan klarare än andra inser
vilken betydelse som utredning på en viss, måhända dittills förbisedd punkt,
kan ha för sakägaren. Det skulle mot vad nu har sagts måhända kunna invändas
att naturvårdsverket kan hjälpa sakägaren inför koncessionsnämnden
och att såtillvida alltså föreligger en skillnad i förhållande till vattenmål.
Detta är bara delvis sant. Naturvårdsverket företräder i huvudsak allmänna
intressen. Det kan hända att de allmänna intressena kolliderar med
en sakägares intressen; naturvårdsverket kan då realiter bli sakägarens
motpart. Koncessionsnämnden skall givetvis tillse att enskilt intresse blir
vederbörligen beaktat. Men det är tydligt att detta i många fall inte räcker.
Inte så sällan torde den situationen kunna inträffa att frågan i ärendet gäller,
om en mindre sakägargrupps intressen skall träda tillbaka för att en
större grupp skall få sina intressen bättre tillgodosedda. Den lilla gruppen
kan då vara i behov av biträde.

Förslaget kan här medföra att en sakägare, som vet att han inte får ersättning
för sina kostnader, finner det klokast att ge upp utan att ha fått
sina synpunkter och krav effektivt framförda. Att utredningen sålunda
blir mindre fullständig beträffande ett enskilt anspråk kan visa sig vara en
brist i ärendets behandling över huvud taget. Att få en god och allsidig utredning
i dessa ärenden utgör också ett betydelsefullt allmänt intresse.

Från mera allmän synpunkt bör också följande framhållas. I nutidens

125

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

genomorganiserade, tekniskt komplicerade samhälle där den enskilde har
så svårt att göra sin stämma hörd kan det inte vara välbetänkt att på sätt
som sker genom förslaget försvåra för en part att komma till tals. Det är då
bättre att bibehålla den ordning som hittills gällt i vattenmålen.

Det lär vara avsikten att framdeles för alla förvaltningsmål införa regler
om rättshjälp och kanske också om skyldighet för part att betala ersättning
till motpart för rättegångskostnad. Frågan är dock ännu långt från sin lösning.
Man kan inte i förevarande sammanhang vänta på en sådan reform.

Naturligtvis kan en rätt att processa på motpartens bekostnad missbrukas.
Det kan inträffa att stor möda och inte obetydliga utgifter läggs ned på
en talan som är ganska obefogad. Detta kan dock motverkas genom en lämplig
utformning av reglerna om ersättning för rättegångskostnad.

Med åberopande av vad sålunda anförts föreslår lagrådet att i lagen införs
en bestämmelse av innehåll att koncessionsnämnden äger förplikta den som
utövar eller ämnar utöva den miljöfarliga verksamheten att till enskild
motpart utge skälig ersättning för kostnader på förfarandet inför nämnden,
om det varit av betydelse för denne att bevaka sin rätt i ärendet. För att
undvika rubbning av paragraf följ den i förslaget kan bestämmelsen upptas
som sista stycke i 14 §. — Lagrådets förslag medför ändringar i 48 och
49 §§.

36 §.

Lagrådet:

Enligt förslaget skall koncessionsnämnden pröva frågor om tillstånd till
utövande av miljöfarlig verksamhet. Den som utövar eller ämnar utöva dylik
verksamhet kan hos koncessionsnämnden ansöka om tillstånd för att få
sin ställning tryggad för framtiden. I vissa fall är han skyldig att göra sådan
ansökan och drabbas av straff om han inte fullgör skyldigheten, varjämte
handräckning kan meddelas. Om skyldighet att begära tillstånd inte föreligger,
kan naturvårdsverket anlita utvägen att enligt 41 § hos koncessionsnämnden
påyrka att verksamheten förbjuds eller att den som utövar verksamheten
skall åläggas att vidta skyddsåtgärd eller annat försiktighetsmått.

Däremot har enligt förslaget enskild sakägare, som vill utverka förbud mot
verksamheten eller föreskrift om försiktighetsmått, inte rätt att vända sig
till koncessionsnämnden. Han är för dylik talan, liksom när det gäller ersättningsanspråk,
hänvisad till att framställa sitt anspråk vid domstol.

Man kan fråga sig om en sådan ordning är rationell. I tillståndsärende inför
koncessionsnämnden skall enskild sakägare höras; han har därvid möjlighet
att påkalla förbud eller vidtagande av försiktighetsmått. Det kunde då
ligga nära till hands att yrkande av honom om förbud eller försiktighetsmått
även utanför ett tillståndsärende borde upptas av koncessionsnämnden.
Man skulle därigenom slippa de säregna och stundom svårtillämpade
bestämmelserna i 36 § och 37 § andra stycket. Sakägaren skulle troligen

126 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

också på det hela taget få en bättre ställning. Rättegången vid domstol kan
bli både besvärlig och kostsam. Utredningen inför koncessionsnämnden däremot
förebringas i stor utsträckning genom anläggningsinnehavarens försorg,
och nämnden har att ex officio föranstalta om utredning (14 §). Koncessionsnämnden
kommer att ha stor erfarenhet av förbud och försiktighetsmått,
under det att prövningen av sådana åtgärder inte på samma sätt
blir en central uppgift för de domstolar som här är i fråga, nämligen fastighetsdomstolarna.
-— Det är visserligen sant att frågor om förbud och försiktighetsmått
å ena sidan samt ersättningsfrågor å den andra bär nära samband.
Detta samband föreligger emellertid också i tillståndsärendena utan
att förhållandet ansetts utgöra hinder mot att tillståndsprövningen förläggs
till koncessionsnämnden och prövningen av ersättningsfrågorna till domstol.

Det enda skäl av principiell betydelse som kan anföras till stöd för att
enskild sakägares yrkande om förbud eller vidtagande av försiktighetsmått
skall upptas av domstol och inte av koncessionsnämnden är att, när allmänt
intresse inte är hotat, störningen oftast är så lokalt begränsad att det kan
te sig naturligare att — i överensstämmelse med rättstraditionen — förlägga
prövningen till domstol.

Ehuru lagrådet hyser tvekan om lämpligheten av den i denna del föreslagna
ordningen, vill lagrådet inte motsätta sig densamma. I synnerhet om
41 § ändras på sätt lagrådet föreslår, så att för naturvårdsverkets ingripande
enligt nämnda paragraf inte skall fordras att allmänt intresse kräver det,
torde enskild sakägare i regel, om han så vill, kunna genom anmälan till
naturvårdsverket få sina synpunkter och krav prövade av koncessionsnämnden.
Därmed försvinner i hög grad de nackdelar som är förbundna med
den av departementschefen föreslagna uppdelningen av dessa frågor på koncessionsnämnden
och domstolarna.

Departementschefen i anledning av lagrådets uttalanden

Föredragande departementschefen anförde vid anmälan av lagrådets utlåtande
bl. a. följande.

Beträffande 11 § har i remissprotokollet framhållits att koncessionsnämnden
bör ha en fristående ställning i förhållande till naturvårdsverket. Lagrådet
stryker under betydelsen av detta och framhåller såsom angeläget att
nämndens oberoende ytterligare markeras och förstärks. Enligt lagrådets
mening bör såsom fast ledamot i koncessionsnämnden ingå ytterligare en
tekniker. Lagrådet föreslår vidare att ledamöterna i nämnden skall ha avlagt
domared. Enligt tre av lagrådets ledamöter intar naturvårdsverket en
så markant partsställning inför koncessionsnämnden att verkets chef eller

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969 127

annan tjänsteman i ledande ställning hos verket inte bör vara ledamot av
nämnden. En ledamot av lagrådet har annan uppfattning och anser inte tillrådligt
att avstå från den sakkunskap som är representerad i naturvårdsverket.
Han anser dock önskvärt att naturvårdsverkets chef inte är ledamot
i nämnden i sådana fall då verket redan på förhand har intagit viss
ståndpunkt, t. ex. väckt fråga om tillämpning av 41 §, och förordar en viss
återhållsamhet när det gäller andra ledande tjänstemän i verket.

För min del vill jag framhålla att nämnden skall fungera som en administrativ
prövningsmyndighet. Med hänsyn till arten och betydelsen av de
frågor som nämnden har att handlägga har jag ansett att nämnden bör ges
en domstolsliknande ställning. Det är också angeläget att nämndens verksamhet
blir ett led i en effektiv och samhällsgagnande miljövårdspolitik.
Mot denna bakgrund får man bedöma frågan om hur nämnden skall vara
sammansatt.

För en utökning av antalet ledamöter i koncessionsnämnden till fem talar
enligt lagrådet bl. a. att diskussionen i nämnden därigenom tillförs ytterligare
synpunkter och att den omröstningssituationen att utgången bestäms
av två röster mot två i regel inte uppkommer. Jag medger att de anförda
skälen talar för en utökning av antalet ledamöter. Mot en utökning talar
emellertid att viss risk uppkommer för att de fasta ledamöternas inflytande
kommer att stärkas i alltför hög grad och att de andra ledamöterna, vilka
skall ha särskild erfarenhet från de verksamhetsfält som nämndens arbete
rör, inte får den ställning som bör tillkomma dem. Jag finner inte tillräcklig
anledning att gå från den bedömning jag tidigare gjort i fråga om antalet
ledamöter i nämnden.

Naturvårdsverket kommer att ha tillgång till samlad expertis på hela det
område som lagen rör. Verkets experter kommer att ha praktisk erfarenhet
från detta område. Även om det utom verket går att finna personer som har
erfarenhet av frågor som faller inom verkets ämbetsområde, kan det inte anses
lämpligt att avstå från den speciella sakkunskap på området som finns
inom verket. Härtill kommer att naturvårdsverket i särskilt hög grad kommer
att få ansvaret för den yttre miljövården. Det kan förväntas att verket
upprättar översiktliga, långsiktiga planer för miljövården. Inte minst för
förverkligandet av denna planering synes det vara av värde att den tredje
ledamoten i nämnden kan hämtas från naturvårdsverket. Det medför möjlighet
inte bara för naturvårdsverket att få den långsiktiga planeringen beaktad
i tillståndsärenden utan också för koncessionsnämnden att genom
sina beslut inverka på den långsiktiga planeringen. Allt detta torde kunna
främja en enhetlig miljövårdspolitik.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört bör något hinder för naturvårdsverkets
chef eller annan tjänsteman hos verket att vara ledamot av koncessionsnämnden
inte föreligga. En annan sak är att den som i naturvårdsverket
beslutat i dispensärende eller beslutat om åtgärd enligt 26 eller 41 §

128 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

är förhindrad att delta i avgörandet av samma ärende i koncessionsnämnden.
Detta följer av jävsbestämmelserna i 12 §.

Något krav på att nämndens ledamöter skall avlägga domared bör inte
uppställas.

Såsom lagrådet påpekar bör redan från början utses ersättare för samtliga
ledamöter i nämnden.

I fråga om sakägares rätt till ersättning för kostnader vid prövning av
frågor inför tillståndsgivande myndighet föreslår lagrådet att det i 14 § tas
in en bestämmelse som ger sakägare rätt till kostnadsersättning, motsvarande
vad som f. n. gäller i ansökningsmål enligt 8 kap. vattenlagen. Lagrådet
framhåller att förslaget, när det gäller vattenföroreningar, innebär en
försämring och försvagning av sakägares ställning i förhållande till vad
som nu gäller. Sakägaren kan enligt lagrådets mening ha stort intresse av
att bevaka sin rätt redan i samband med tillståndsprövningen för att eventuellt
kunna förhindra företaget eller få till stånd ändamålsenliga skyddsåtgärder.
Förslaget kan enligt lagrådet medföra att möjligheterna att få
ärendena allsidigt belysta minskar.

En av grundtankarna bakom lagförslaget är att det behövs aktiva insatser
från det allmännas sida för att främja en god miljövård. Särskilt
när det gäller »storimmissioner» med vidsträckta verkningsområden och
när det gäller att komma till rätta med den sammantagna effekten av
många små störningskällor har den enskilde små möjligheter att hävda
sig och göra en insats. Det är därför nödvändigt att det allmänna har särskilda
organ med tillgång till olika experter för att fortlöpande kunna
kartlägga och följa förhållandena på olika orter och vid behov kunna ingripa.
Mycket av det som tidigare låg på den enskilde kan nu överlåtas på
tillsynsmyndigheterna. Dessa byggs ut kraftigt för att kunna fullgöra sina
uppgifter. Också det nya förprövningssystem som lagförslaget innefattar
utgör en garanti för att störningarna hålls på en låg nivå. På den stördes
sida sammanfaller de allmänna intressena i stor utsträckning med de
enskilda. Ju mer det allmännas insatser på miljövårdens område intensifieras
desto mer kommer också enskildas intresse av att få till stånd störningsfria
förhållanden att bli tillgodosett.

I överensstämmelse med denna grundtanke ger förslaget inte en enskild
sakägare rätt att hos koncessionsnämnden väcka fråga om förbud eller
försiktighetsmått beträffande viss verksamhet. Däremot är det inget som
hindrar att sakägare lägger fram sina synpunkter muntligen eller skriftligen
i ärende inför nämnden. Denna skall fatta sitt avgörande med beaktande
av både allmänna och enskilda intressen. Det ankommer i sista
hand på nämnden att föranstalta om den utredning som anses behövlig.
Den bör därvid vara lyhörd för enskild sakägares krav på ytterligare
utredning. I kostnadshänseende gäller enligt förslaget samma regler som
inom förvaltningsrätten i övrigt. Den enskilde sakägaren får alltså svara

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

129

för sina egna kostnader. Att införa en rätt för sakägare att företa egna
sakkunnigutredningar på anläggningshavarens bekostnad är enligt min
mening inte lämpligt. De kostnader i övrigt som kan uppkomma för en
sakägare som vill bevaka sin rätt i ett ärende inför nämnden torde i regel
inte vara av den omfattning att de avhåller sakägaren från att framföra
sina krav och synpunkter.

Den av mig föreslagna lösningen av rättegångskostnadsfrågan innebär
att sakägarnas ställning i kostnadshänseende blir densamma oavsett om
den som vill utöva den miljöfarliga verksamheten begagnar sig av dispensvägen
eller vänder sig till den tillståndsgivande myndigheten.

I förhållande till vad som f. n. gäller om sakägares rätt till kostnadsersättning
enligt 10 kap. 79 § vattenlagen — och särskilt till den för sakägarna
generösa tolkning som lagrummet fått i rättstillämpningen — kan förslaget
onekligen synas medföra en försämrad ställning för sakägarna på vattenföroreningsområdet.
Emellertid är att märka att den nya miljövårdsorganisationen
innebär en väsentlig förstärkning även på vattenvårdens område, vilket
kommer sakägarna till godo. Koncessionsnämnden skall vidare på ett
helt annat sätt än som är möjligt för en domstol vara aktivt verksam för att
uttömmande och allsidigt utreda ärenden som kommer under dess prövning.
Dessutom bör erinras om att redan när den aktuella kostnadsregeln tillkom
år 1941 i samband med att bestämmelserna om vattenförorening infördes i
8 kap. vattenlagen tvekan rådde om vilken ställning sakägarna skulle få i
kostnadshänseende. Under förarbetena framhölls bl. a. att sakägare i allmänhet
inte skulle behöva kallas till förrättning, eftersom ersättning för olägenhet
genom förorening i allmänhet inte skulle bestämmas på förhand och
andra bestämmelser i förslaget innebar erforderliga garantier att vederbörliga
åtgärder mot förorening ändå blev iakttagna.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört är jag inte beredd att komplettera
förslaget med en kostnadsregel av det slag lagrådet förordar.

Utskottet hänvisar i övrigt till propositionen s. 392—398.

Motionerna

I anledning av propositionen 1969:28 väckta motioner

1 motionerna I: 945 av herr Brundin och II: 1085 av fru Sundberg in. fl.
anförs bl. a. att det enligt motionärernas mening är av största vikt att
koncessionsnämnden får en i förhållande till naturvårdsverket fri ställning.
Av denna anledning bör nämndens ledamöter, med undantag för den
som skall representera naturvårdsverket, utses bland personer som icke
vare sig som tjänsteman eller förtroendevald ingår i naturvårdsverkets
organisation.

Motionärerna anför vidare att det på goda grunder kan antas att en
5 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt 3 avd. Nr 37

130 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

avsevärd del av de fall som blir föremål för koncessionsnämndens prövning
kommer att beröra jord- och skogsbruksfastigheter. Det är angeläget
att vid dessa tillfällen i nämnden finnes någon som har direkt erfarenhet
från verksamhet som berör jord- och skogsbruk. Detta kan enligt motionerna
lämpligen ske genom att, på samma sätt som då det gäller ärenden
som avser kommunala förhållanden, ordföranden får möjlighet att i
fall som i huvudsak berör jord- och skogsbruksfastigheter inkalla som
fjärde ledamot person med sakkunskap på dessa områden.

Vad gäller ersättningsbestämmelserna anför motionärerna att en förutsättning
för att de ofta långtgående ingrepp, som kan bedömas önskvärda,
skall kunna genomföras utan att lagstiftningen uppfattas som kränkande
för den enskilda äganderätten, är att ersättningsbestämmelserna utformas
på ett sådant sätt att de i möjligaste mån håller den drabbade ekonomiskt
skadefri. Enligt 33 § förslaget till miljöskyddslag skall fastighetsägare som
vill fordra inlösen av sin fastighet väcka talan vid fastighetsdomstol. Om
yrkandet om inlösen ogillas, skall enligt förslaget tillämpas allmänna regler
om rättegångskostnad. Denna bestämmelse kan enligt motionärernas
mening komma att medföra att den som drabbas av miljöfarlig verksamhet
icke vågar väcka talan i ärendet mot bakgrunden av risken för att
han åsamkar sig betydande rättegångskostnader. Av denna anledning bör
den som berörs av miljöfarlig verksamhet äga samma rätt till ersättning
för rättegångskostnader, som tillkommer målsägare enligt expropriationslagen.
Endast i de fall då det är uppenbart att det föreligger oberättigad
talan bör enligt motionerna allmänna regler om rättegångskostnader tilllämpas.
I

I motionerna 1:946 av herr Dahlén in. fl. och 11:1086 av herr Wedén
in. fl. anförs bl. a. att man uppfattar det nu framlagda förslaget till miljöskyddslag
som en etapp på vägen i lagstiftningsarbetet. Det är angeläget,
att ett arbete snarast kommer till stånd på att förbättra och på längre
sikt ersätta den lagstiftning, som nu föreslås.

Förslaget har enligt motionärernas mening på avgörande punkter en
alltför traditionell hållning. Sålunda ansluter sig intresseavvägningsreglerna
i realiteten till våra gällande vattenföroreningsregler. Motionärerna
ifrågasätter också om det kan vara rimligt, att man också i fortsättningen
utgår från principen att miljöförsämringar i stor utsträckning skall tolereras
ersättningsfritt av sakägare, som drabbas av störningar.

Enligt motionärernas mening måste det fortsatta lagstiftningsarbetet
innefatta en grundlig och förutsättningslös analys av målsättningar och
metoder för samhällsinsatserna på detta område. Långsiktiga syftemål
måste åtminstone formuleras, även om ett förverkligande kanske måste
ske successivt. Som exempel på frågor, som bör prövas, nämner man (punkt
3, I—VII) följande:

131

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

I. Samordning av intresseavvägningsuppgifterna behöver enligt motionärerna
inte nödvändigtvis ske genom centralisering. Naturvårdsverkets
verksamhet enligt förslaget sägs vara uttryck för en centraliseringstendens.
Trots detta har enligt motionärernas mening samordningsfrågan ej
kunnat lösas. Redan i förhållande till bebyggelseplaneringen råder en
splittring. Koncessionsnämndens avgöranden binder enligt förslaget inte
planmyndigheternas handläggning. Vägföretag inordnas inte under den
föreslagna tillståndsprövningen etc. Koncessionsnämndens kapacitet är f. ö.
så liten, att reguljär koncessionsgivning måste bli ett undantag. Motionärerna
anser det troligt, att den reguljära koncessionsverksamheten kan
bli ett lika nödvändigt inslag i kontrollen av fastighetsinvesteringar, som
exempelvis tätbebyggelseplaneringen och byggnadslovgivningen är i dag.
Centrala myndigheter i Stockholm kan då inte behärska hela den mångfald
av intresseavvägningsuppgifter och bevakningsproblem, som uppkommer
ute på arbetsfältet. För detta fordras en betydande decentralisering.

Motionärerna framhåller, att alternativet till samordning genom centralisering
kan vara att nå samordning genom koncentration. Detta skulle innebära,
alt man gav ett underordnat samhällsorgan möjlighet att pröva intresseavvägningen
i dess helhet i normala fall, t. ex. både bebyggelseplanerings-
och störningsfrågor i ett sammanhang. Fackorganens bevakning skulle
med andra ord samordnas och behandlas av en myndighet på decentraliserad
nivå. En sådan långsiktig målsättning har bl. a. diskuterats av lantmäteristyrelsen
i dess remissvar (prop. s. 79—80). Motionärerna betraktar
det som en särskild svaghet, att förslaget inte klargör, vilket kommunalt organ,
som skall svara för kontakterna med de statliga tillsynsorganen.

II. Motionärerna anför, att centraliseringen av intresseavvägningsuppgifterna
enligt förslaget syftar till att nå en enhetlig tillämpning. De är tveksamma
om bärkraften i detta argument. Enligt motionärernas uppfattning
bär intresseavvägningsreglernas utformning vida större betydelse för konsekvensen
i tillämpningen. Eftersom de föreslagna reglerna utgår från, att
regelsystemet inte kan utformas så, att det ger klara lösningar håller man
för troligt, att inte ens koncessionsnämndens avgöranden kan bli särskilt
klargörande. Dispenser från naturvårdsverket och andra tillsynsorgan blir ju
dessutom den vanligaste formen för beslut i intresseavvägningsfrågor. I dessa
fall uppnås resultatet genom förhandlingar, som självfallet kommer att ge
ganska skiftande resultat. Motionärerna är därför övertygade om, alt en väsentlig
uppgift för lagstiftningsarbetet blir att åstadkomma intresseavvägningsregler,
som kan ge bättre vägledning för tillämpningen. Om utvecklingsvillkoren
för företagen — etableringar och åtgärdskostnader — får variera
i tillämpningen på ett från objektiva utgångspunkter helt ogripbart
sätt, kommer samhällsorganens behandling av olika företag nämligen inte
längre att kunna bli konkurrensneutral. Det är enligt motionärernas uppfattning
mycket angeläget, att regelsystemet inte hindrar en konkurrens på lik 5f

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 3 avd. Nr 37

132

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

värdiga villkor om fastighetsbundna investeringar. Reglerna i förslaget anses
vara otillfredsställande på denna punkt. En långsiktig målsättning för
lagstiftningsarbetet bör vara att söka nå intresseavvägningsregler, där lokaliseringsfrågor
och åtgärdsinsatser kan bedömas med hänsyn till skadeverkningarna.
Med en sådan metod kan okänslig lokalisering redan i företagens
kalkyler framstå som ekonomiskt lönsammare än en störningskänslig etablering.
Ställs etableringsvillkoren i relation till störningsverkan, erhåller man
en neutral bedömningsgrund. Vidare kommer villkorsgivningen inte att i nationalekonomisk
mening försvaga konkurrenskraften, om insatserna betingas
av att man skyddar bl. a. störningskänsliga investeringar — t. ex. bostadsbebyggelse
— som representerar likvärdiga eller större värden än
störningskällan. Motionärerna säger sig vara medvetna om att dessa problem
är svårlösta. Men detta får inte hindra att man försöker finna lösningar.

III. Propositionsförslaget utgår enligt motionärerna från att miljöförsämringar
i stor utsträckning får framkallas ersättningsfritt. En långsiktig målsättning
bör enligt deras uppfattning i stället vara att eftersträva en reglering
av åtminstone alla ekonomiskt värderingsbara försämringar som uppkommer
vid störande exploatering. Syftet med en sådan princip är emellertid
inte i första rummet att fördela en mängd ersättningsbelopp. Den skulle
framför allt få betydelse, då det gäller att bestämma, vilka skadeförebyggande
åtgärder som behövs. Likaså kunde man med dessa utgångspunkter kanske
visa, att en alternativ lokalisering vore att föredra av hänsyn till skadeverkningarna.

IV. Motionärerna berör frågan om trygghetsverkan av koncessionsprövning
och anför bl. a. att koncessionsvillkoren enligt förslaget kan omregleras
helt eller delvis redan efter 10 år. Redan dessförinnan kan förändringar begäras,
om förhållandena ändras väsentligt. Väsentliga förändringar kan t. ex.
inträffa om störningskänsliga anläggningar inrättas i närheten av ett koncessionsprövat
företag. Detta kan leda till att kostnadskrävande förändringar
eller omställningar behövs i det störande företaget. Med förslagets regler kan
dessa kostnader drabba det redan etablerade företaget, eftersom skyddet genom
koncessionen är så begränsat. Något skydd mot skadeståndsanspråk får
företaget heller inte. Enligt motionärernas uppfattning är det knappast rimligt,
att koncessionsprövade företag skall ha en så osäker ställning. De anser
det troligt, att ingripanden mot tillståndsprövade företag blir ganska sällsynta.
Reglerna bör då inte uttrycka en rakt motsatt ståndpunkt. Det viktiga
är, att företagen kan underkastas fortsatt prövning vid ombyggnader och
kapacitetsförändringar, vilket också skall kunna ske enligt den nya lagen
(jfr §10).

I det fortsatta lagstiftningsarbetet bör enligt motionärerna undersökas,
om inte en annan utgångspunkt är motiverad. Det är troligen bäst också för
koncessionsprövningen, att granskningen sker så omsorgsfullt, att koncessionsgivningen
kan bli definitiv efter en viss tid, t. ex. 10 år.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

133

V. Motionärerna ifrågasätter om det inte vore lyckligast både ur företagens
och sakägarnas synpunkt, om koncessionsprövningen ledde till en slutlig
reglering av förluster, som motstående intressen utsätts för. För företagen
har det i varje fall sin givna betydelse, om trygghet kan nås mot nya anspråk,
åtminstone efter en viss preskriptionstid på t. ex. 10 år för oförutsedda
skador. För sakägarintressena vore det troligen också av stort värde, om
samhällsorganen medverkade till en slutreglering av kompensationsfrågorna.

Motionärerna delar inte uppfattningen, att samhället skall lämna sakägarintressena
helt utan stöd, med den rent formella motiveringen, att det inte
är en offentlig uppgift att reglera enskilda anspråk (prop. s. 237). Tvärtom
menar man, att sakägarna bör kunna erbjudas samhällets stöd vid koncessionsprövningen,
så att koncessionsmyndigheten medverkar till en uttömmande
reglering av kompensationsfrågorna. Framför allt kommer sakägarna
på detta sätt att kunna få sina intressen tillgodosedda utan att rättegångskostnaderna
lägger hinder i vägen.

VI. Motionärerna menar att det vore av stort intresse att få frågan om regleringsavgifter
för störande anläggningar närmare utredd. Vilka debiteringsgrunder
är t. ex. tänkbara? Kan distributionen av regleringsmedel tjäna
angelägna miljöpolitiska syften? Motionärerna anser att man redan nu
kan skönja intressanta användningsuppgifter för fonder, som finansierades
av regleringsmedel. Vi vet t. ex., heter det i motionerna, att ett stort behov
finns av återställningsåtgärder bl. a. av vissa svårt förorenade sjöar. Fn annan
intressant uppgift kunde vara att finansiera insatser för att skydda områden
genom fredning mot exploatering på detta sätt. Naturskyddsintressena
skulle därmed kunna lösa ut exploateringsföretag enligt de riktlinjer, som
drogs upp vid naturvårdsplaneringen.

VII. Motionärerna betonar att det är viktigt att riksplaneringens uppgifter
blir närmare klarlagda. Det är härvid särskilt nödvändigt, att en samordning
sker av utredningsarbetet, kanske främst med bygglagutredningen.
Begränsas utrymmet för fastighetsinvesteringar till vissa områden i landet,
koncentreras enligt motionerna exploateringen till dessa områden. Kontrollen
av fastighetsinvesteringarna bör såsom motionärerna förut anfört
utformas så att den inte hindrar en konkurrens på likvärdiga villkor i fråga
om etableringsmöjligheter och ekonomiska förpliktelser vid investeringarna.
Detta problem tilltar i betydelse, när tillgängliga expansionsområden begränsas.
En betydelsefull uppgift för lagstiftningen blir då att finna sådana metoder
för exploateringsförfarandet, att en effektiv konkurrensekonomi kan
utvecklas beträffande fastighetsinvesteringarna inom de områden, där exploatering
får försiggå. Detta problem måste få en enhetlig lösning genom
samordning av reglerna om bebyggelseplanering och koncessionsprövning.

Under punkt 4, a—d, berör motionärerna vissa frågor där enligt deras mening
kompletterande förslag bör framläggas.

a) Den minimiregel för rening av avloppsvatten från tätbebyggelse, som

134

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

föreslås i 7 § punkt 1 miljöskyddslagen anser motionärerna otillräcklig. Utredningar
och undersökningar om vattenförstöring i t. ex. Mälaren och Östersjön
antyder enligt deras mening klart, att avloppsutsläppen leder till utbredda
förändringar och skadliga fjärrverkningar. Ytterligare reningskrav
måste på någon längre sikt ställas, om inte situationen skall bli ohållbar för
vattenförsörjning och fiske, badliv etc. Den slutliga målsättningen måste
vara, att vattnet återbördas till vattendragen med i princip likvärdig renhetsgrad.
I stället för minimiregler fordras inom kort en betydligt högre basstandard.
Nya reningsverk, som tas i bruk, bör vara utrustade för höggradig
rening. För äldre anläggningar bör en tidsplan anges, varigenom en utveckling
i etapper till detta reningskrav preciseras.

b) Motionärerna föreslår, att man förtydligar intresseavvägningsprinciperna
och utför en verklig ekonomisk jämförelse med skadeverkningarna, där
detta är möjligt. Så kan exempelvis ske, om känsliga anläggningar påverkas
av störningar (t. ex. vattenreningsverk, där reningskostnaderna ökar om
förorenande utsläpp äger rum). Denna princip bör också kunna få gynnsamma
verkningar på intresseavvägningsreglerna i övrigt, t. ex. för bedömning
av omfattningen av skadeförebyggande åtgärder. I lagtexten skulle —
förslagsvis genom omredigering av 2 § — kunna införas en lokaliseringsprincip
beträffande störande nyanläggningar. Den tankegång, som behöver
formuleras i lagtexten, kan sammanfattas så att en störande anläggning
skall välja en annan plats för verksamheten, om inte betydande vinster kan
påvisas genom den störande lokaliseringen vid en jämförelse med andra alternativ
— vinster som med säkerhet betydligt överstiger beräkningsbara
förluster för motstående intressen. Enligt de föreslagna reglerna krävs
över huvud taget ingen bestämbar ekonomisk intresseöversikt (båtnad), ens
när skadorna kan värderas.

c) Motionärerna anför att det i den nuvarande vattenföroreningslagstiftningen,
liksom på flera andra håll i vattenlagen, finns möjligheter att mot
ersättning företa åtgärder på annans mark i skadeförebyggande syfte. En
sådan möjlighet bör stå till buds också för att förhindra eller minska andra
former av störningar, t. ex. buller. Skyddsåtgärder, t. ex. vallar, som avskärmar
buller, kan ofta genomföras betydligt effektivare, om utrymme kan utnyttjas
på fastigheter, belägna mellan störningskällan, t. ex. ett flygfält,
och känsliga områden, t. ex. bostadsbebyggelse. Motionärerna anser därför,
att lagstiftningen bör kompletteras med regler som ger möjlighet att mot
ersättning förfoga över utrymme på främmande fastighet för att utföra skadeförebyggande
ågärder, om detta leder till betydande fördelar ur skadeförebyggande
synpunkt.

d) I motionerna framhålls att det är rimligt, att investeringar, som tillkommit
senare än den tillståndsgivna anläggningen, själva får bära kostnaderna
för de omställningar, som kan behöva företas i den störande anlägg -

135

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

ningen. Lagförslaget skulle således behöva kompletteras med en ersättningsregel,
som kan tillämpas i sådana situationer.

Motionärerna berör till slut vissa frågor, där man förordar, att riksdagen
beslutar om ändringar i propositionen (punkt 4, I—V).

I. Enligt motionärernas uppfattning bör så viktiga störningskällor som
vägar och flygfält inte undantas från koncessionsprövningen. Den granskning,
som sker t. ex. vid antagande av vägplan enligt allmänna väglagen,
innebär främst en planering ur exploateringssynpunkt. Den hänsyn, som
kan tas till störda grannfastigheters förhållanden, har samma begränsningar,
som vid expropriation. Det är således egentligen bara förhållanden inom fastigheter,
som avstår mark, som blir föremål för någon mera ingående behandling.
Luftfartslagens regler om flygplatsexploatering sägs vara lika
ofullständiga. Dessa förhållanden är enligt motionärerna otillfredsställande.
De anser därför att det undantag till förmån för flygplatser, vägar och järnvägar,
som föreslås i 6 §, utgår. Den nya koncessionslagen bör tillämpas på
alla sådana nyanläggningar. Redan befintliga anläggningar kan skyddas
genom tillägg till lagens övergångsbestämmelser.

II. Enligt motionärernas mening har sakägar- och konsumentintressen
blivit dåligt tillgodosedda i förslaget. En förbättring, som redan nu kan
genomföras, är att förändra rättegångskostnadsreglerna så, att de inte i praktiken
försvagar sakägarbevakningen. Motionärerna anser, att sakägarnas
kostnader inför koncessionsnämnden skall ersättas av sökanden, så snart en
bevakning från sakägarhåll varit befogad. Förändringen kan enklast genomföras
genom ett tillägg till 14 § i lagförslaget. Den omredigering av lagtexten,
som behövs, har redovisats vid lagrådsbehandlingen (prop. s. 371).

III. En omedelbar förbättring av sakägarnas ställning i fråga om rättegångskostnaden
bör enligt motionärernas mening kunna genomföras vid
talan om inlösen enligt 32 § i förslaget. Enligt 33 § får sakägare själv svara
för rättegångskostnaderna, om begäran om inlösen ogillas. Talan kan emellertid
trots ogillande ha varit befogad. Motionärerna förordar därför en rättegångskostnadsregel,
som skyddar sakägaren, så snart hans talan haft fog
för sig. Har störningarna varit besvärande, bör han således slippa ansvar för
rättegångskostnader. En lämplig förebild till rättegångskostnadsregel återfinns
i 23 § andra stycket i 1943 års lag om allmänna vägar.

IV. Enligt motionärernas mening bör en kommun rimligtvis ha en självständig
rätt att föra talan mot beslut av koncessionsnämnden i frågor av
allmänt intresse, som berör kommunen, t. ex. i fråga om tillstånd eller förbud
mot verksamhet inom kommunen. De begär därför ett tillägg till 48 §
i förslaget, som ger kommun sådan talerätt.

V. Förslaget ger vidare såvitt avser koncessionsnämndens sammansättning
anledning till erinringar, som bör tillgodoses omgående. Motionärerna
ansluter sig i denna del till lagrådets påpekande, att omröstningar i nämn -

136 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

den kan ge resultatet två röster mot två och kritik i rådet mot att naturvårdsverket
som partsrepresentant får möjlighet att besätta en av platserna
i koncessionsnämnden. Utöver lagrådets invändningar kan enligt motionärernas
mening tilläggas att en förstärkning av nämnden behövs inte bara
för att garantera beslutförhet. I förslaget förutsätts nämligen, att nämnden
för sitt utredningsbehov skall vara beroende av naturvårdsverket (jfr prop.
s. 204). Också här ligger en fara för nämndens självständighet. Detta beroendeförhållande
kan minskas, om nämndens ordinarie sammansättning utökas
med en ledamot, som kan förstärka nämndens egen sakkunskap. Motionärerna
anser det vidare önskvärt, att åtminstone majoriteten av nämndens
ledamöter blir fast anknutna till nämnden och inte beroende av administrativa
förordnanden beroende på ärendets art. Flertalet ledamöter i nämnden
bör nämligen enligt motionärernas uppfattning för sin ställning vara lika
oberoende som ordinarie domare av administrativa förordnanden, som kan
påverka deras ställning. Man förordar därför att nämnden utökas med eu
ordinarie ledamot, som kan förstärka nämndens egen sakkunskap, förslagsvisa
på det medicinska området (omgivningshygien). Det bör vidare slås
fast, att tjänstemän inom naturvårdsverket inte får komma i fråga som ledamöter
i koncessionsnämnden.

I motionerna I: 947 av herr Sundin m. fl. och II: 1083 av herr Hansson i
Skegrie m. fl. anförs bl. a. att i det fortsatta arbetet på att förbättra lagstiftningen
två områden måste få förtur. För det första gäller det att komma till
rätta med de miljöhot, som härstammar från annan egendom än mark, byggnad
eller anläggning. Vidare måste den närmare samordningen mellan miljölagstiftningen
och den grundläggande samhällsplaneringen få hög prioritet.

Enligt vad i motionerna anförs uppstår miljöskador ofta genom summationseffekter,
där små — ofta rörliga — föroreningskällor gemensamt förorsakar
skadeverkningarna. Motionärerna anser det otillfredsställande, att
de därmed följande problemen inte har kunnat beaktas redan i det föreliggande
förslaget. Åtgärder måste enligt deras mening snarast vidtas för att
få till stånd en lagstiftning, som också går utanför det traditionella immissionsbegreppet.
Inte minst måste beaktas de allvarliga problem, som störningarna
från motorfordonstrafiken för med sig i form av buller och luftföroreningar.
Även andra störningskällor, som t. ex. tillfälliga arbetsplatser
i bebyggelse och framställning av produkter som kan orsaka miljöskador,
bör emellertid kunna angripas lagstiftningsvägen. Bullret måste anses som
ett särskilt allvarligt föroreningselement med tanke på de sociala störningar
i form av trötthet och stress, som det åstadkommer. Önskvärt är att en ökad
forskning om bullrets inverkan på den mänskliga organismen kan komma
till stånd och att ett skydd mot bullerstörningar från bl. a. större vägar och
flygplatser snarast kan inarbetas i den nya lagstiftningen.

Motionärerna anför vidare att många av de skador, som den nya miljö -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

137

skyddslagen ger möjlighet att reglera, helt eller delvis kan förebyggas genom
en mer förutseende översiktlig planering och bättre bebyggelseplanering.
Detta gäller såväl de miljöproblem som hänger samman med anläggandet
av stora industrianläggningar o. d. och störningar som primärt föranleds av
urbaniseringen, strukturomvandlingen i näringslivet och liknande förändringar
i samhällsstrukturen. Även om inte alla moment som ingår i en god
miljöplanering kan inarbetas i en lagstiftning av det nu aktuella slaget, hade
det varit önskvärt, att sambandet mellan den allmänna planeringen och
miljövården getts en kraftigare betoning.

Av avgörande betydelse för att den nya lagstiftningen snabbt skall leda till
avsett resultat är enligt motionärernas mening dessutom att man som komplement
till lagens allmänna bestämmelser om tillåtlighet fastställer mått
och gränsvärden på föroreningarnas och störningarnas storlek eller skada.
Såväl för de övervakande myndigheterna och kommunerna som för näringslivet
måste det vara av stor vikt att mera i detalj få fastslaget, vilka krav
samhället ställer på en viss verksamhet i miljöhänseende.

Vad gäller frågan om tillståndsmyndighet anför motionärerna att övervägande
skäl får anses tala för att tillståndsprövningen enligt den nya lagen
åtminstone till att börja med uppdras åt en enda central instans, De kan
också i stort sett ansluta sig till de grundläggande synpunkter, som varit
vägledande för uppläggningen av det föreliggande lagförslaget i denna del.
Liksom lagrådet anser motionärerna dock, att skäl föreligger att nämndens
oberoende ställning i förhållande till naturvårdsverket ytterligare markeras.
Naturvårdsverket intar en så påtaglig partställning att det måste anses
olämpligt, att verkets chef eller annan tjänsteman i verket deltar som ledamot
i nämnden. Den dubbelställning som verket under sådana omständigheter
i vissa fall kommer att inta inger betänkligheter bl. a. från rättsäkerhetssynpunkt.
Förhållandet kan därmed lätt leda till ett minskat förtroende
både för naturvårdsverket och för koncessionsnämnden. Det heter vidare i
motionerna att man inte får överdriva svårigheterna att rekrytera erforderlig
expertis till koncessionsnämnden utanför naturvårdsverket. En bred expertis
finns sålunda att tillgå bl. a. vid olika högskole- och forskningsinstitutioner.
För en ändring av lagförslaget anses också tala vad som i motionerna
anförts om behovet av en närmare anknytning mellan myndigheter
inom planväsendet och myndigheter inom miljö- och naturvården. De skäl
som kan anföras för att naturvårdsverket skall vara representerat i koncessionsnämnden
har sålunda giltighet också när det gäller planverket, eftersom
samhällsplaneringsfrågor ofta kommer att beröras på ett markant sätt
vid tillståndsprövningen. Argumentationen kan för övrigt också utsträckas
till att gälla socialstyrelsen i dess egenskap av central myndighet inom hälsovården.
Om koncessionsnämnden får en i förhållande till naturvårdsverket
helt oberoende ställning kommer de tre nämnda centrala myndigheterna att
jämställas. Därigenom erhålles enligt motionärernas mening en riktigare

138 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 ur 1969

balans mellan olika samhällsintressen, som tillståndsmyndigheten måste
bevaka, genom att de tre ämbetsverken får lika möjligheter att framlägga
synpunkter och utredningsmaterial för koncessionsnämnden.

Enligt lagförslaget skall i koncessionsnämnden ingå — beroende på ärendets
art — antingen en ledamot med erfarenhet från industriell verksamhet
eller en ledamot med erfarenhet från kommunal verksamhet. Med hänsyn
till att nämnden kommer att pröva inte bara ärenden som rör den egentliga
industrin utan också handel, jordbruk och andra näringssektioner anser
motionärerna att förslaget lätt leder till onödiga begränsningar, när det gäller
att utse ledamot som har speciella kunskaper om näringslivet. Enligt deras
mening bör det räcka med att ange att en ledamot av nämnden skall ha
erfarenhet från näringslivet.

Vad gäller frågan om ersättning för kostnader på förfarandet inför koncessionsnämnden
anför motionärerna att — som påpekats av lagrådet
sakägares ställning vid tillståndsprövning i nämnden har försämrats jämfört
med vad som nu gäller vid prövning i vattendomstol. Lagrådet anför
enligt deras uppfattning starka skäl för att i miljöskyddslagen bör inskrivas
att koncessionsnämnden skall kunna tillerkänna sakägare rätt till ersättning
från sökanden för sina kostnader. Sakägarna bör på ett så tidigt stadium
som möjligt kunna påverka tillståndsprövningen och få ändamålsenliga
skyddsåtgärder utförda. Eftersom de frågor som kommer upp i nämnden
ofta kommer att vara av komplicerad karaktär, bör sakägaren kunna
ha möjlighet att anlita ombud med kunskaper inom området och vana att
uppträda så att synpunkterna blir effektivt framförda. Av särskild betydelse
bör det vara att möjlighet finns till rättshjälp för sakägare, vars intresse
icke sammanfaller med de allmänna, som naturvårdsverket eller annan myndighet
företräder. Det kan också inträffa att en mindre sakägargrupps intressen
kan komma att ställas mot en större grupps. Den lilla gruppen kan
då, som lagrådet påpekat, vara i behov av biträde, eftersom tillsynsmyndigheterna
mer eller mindre kommer att vara motpart. Departementschefens
antagande, att det allmännas intresse och de enskildas intressen i stort sammanfaller,
vill motionärerna biträda. Undantag kommer dock alltid att finnas,
varför man anser att lagrådets förslag angående möjligheter att erhålla
rättshjälp för sakägare bör tillgodoses.

Sakägares ställning bör enligt motionärernas mening förbättras även i ett
annat avseende. Enligt lagförslaget har icke enskild sakägare rätt att vända
sig direkt till koncessionsnämnden för att påyrka förbud mot viss verksamhet
eller hemställa att viss föreskrift skall gälla. Denne skall i stället vända
sig till domstol. Som lagrådet påpekat verkar denna ordning orationell. Av
delvis samma skäl som anförts angående möjlighet till rättshjälp bör sakägare
enligt vad i motionerna anförs kunna vända sig direkt till koncessionsnämnden,
där erfarenheterna om det som innefattas i miljöskyddslagen kommer
att samlas.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969 139

I motionerna I: 948 av herr Svenungsson och II: 1084 av herr Hedin anförs
bl. a. att fisket berörs i speciellt hög grad av de alltmer tilltagande
vattenföroreningarna. Motionärerna pekar särskilt på de skadeverkningar
för fiskerinäringen som kvicksilverförekomsten i våra vattendrag medfört.
Det är därför naturligt om man i samband med införandet av den nya lagen
beaktar de möjligheter till ett förbättrat skydd för fisket som finnes. Motionärerna
erinrar om bestämmelserna i 11 kap. 36 och 45 §§ vattenlagen och
anför att dessa har lett till att åtgärder vidtagits för att tillvarata fiskeriintresset
i samband med vattenkraftutbyggnaden. Någon motsvarighet till de
nämnda reglerna finns inte i förslaget till lag rörande koncession för vattenförorenande
anläggning. Det synes motionärerna angeläget att man i ärenden
enligt miljöskyddslagen tar hänsyn till de försämringar som kan drabba
fiskeriintresset. Detta bör beaktas i tillämpningsföreskrifterna till den nya
lagen.

Fristående motioner

I de fristående motionerna 1: 393 av herr Virgin in. fl. och II: 455 av herr
Holmberg m. fl. anförs bl. a. att luftföroreningarna i våra storstäder i dag är
på väg mot värden som tvingar till en skärpt uppmärksamhet och snara åtgärder.
Även om någon dödlighet på grund av luftföroreningarna ännu inte
kunnat noteras i vårt land är det ovedersägligt att luftföroreningarna i de
större städerna medför allvarliga hälsorisker för de människor som tvingas
att leva där. De vanligaste föroreningskällorna, nämligen industrierna, bostadsfastigheterna
samt bilarna, medför enligt motionärerna var för sig så
allvarliga risker att snabba åtgärder är nödvändiga för att förhindra en
tilltagande luftförorening. Detta framstår så mycket tydligare som vi vet
att den snabba industriella utvecklingen liksom tillväxten av tätorterna och
den ökande biltätheten medför en ständigt stigande konsumtion av fossila
bränslen. Den av 1968 års riksdag beslutade maximeringen av svavelhalten
i brännolja sägs vara ett steg i rätt riktning mot en minskning av svavelhalten
i avgaserna, men åtgärden inriktade sig ensidigt på sänkande av svavelhalten,
vilken endast representerar en del av de föroreningar som avgaserna
ger upphov till. Lika angeläget som det är att man stimulerar till användandet
av så rena bränslen som möjligt är det att ge incitament till en utbyggnad
av reningsanordningar för avgaserna.

Vad gäller frågan om bullerstörningar anför motionärerna att ansträngningar
måste göras för att komma till rätta med buller på arbetsplatser, motorbuller
och det buller som förekommer vid byggarbetsplatser. Schaktning,
pålning och sprängning måste ofta företagas inom bebyggda områden och
kan orsaka betydande sanitära olägenheter för omkringliggande fastigheter.
Det finns i dag, heter det i motionerna, goda möjligheter att avsevärt sänka
bullernivån — det gäller inte minst trafikmotorbullret — men det förutsätter
att man ger klara direktiv om vilka bullernivåer som kan tillåtas i det

140

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

enskilda fallet. Även bullret i bostadsfastigheter kan medföra sanitär olägenhet.
Kraven på effektiv ljudisolering i nybebyggelse måste därför sättas
mycket högt.

I fråga om vattenvården anför motionärerna bl. a. att vattenvårdsfrågorna
i den framtida samhällsplaneringen måste inta en betydligt centralare plats
än vad hittills varit fallet. Redan vid bebyggelse eller industriplanering måste
möjligheten att förhindra en nedsmutsning av omgivningsvatten vara av
central betydelse. Någon registrering av recipienter utvisande en samlad bild
av avloppen från industri, jordbruk och tätorter finns emellertid inte. En
tillfredsställande planering av nytillkommande avlopp kan därför inte göras,
då man saknar uppgifter om den tilltänkta recipientens tillstånd och kapacitet.
Investeringar i vattenvårdande åtgärder är dyrbara och en prioritering
måste ske. Som grund måste finnas en översikt av det totala avloppsutsläppet.
En sådan registrering måste enligt motionärerna ske regionvis och ha
som mål att katalogisera samtliga utsläpp med angivande av ämnen, ursprung
och mängd. Naturvårdsverket bör få i uppdrag att genomföra en sådan
registrering.

I de fristående motionerna I: 868 av herr Dahlén m. fl. och II: 482 av herr
Wedén in. fl. skisseras några målsättningar och medel som bör ingå i ett
miljövårdspolitiskt program. Vad gäller målen för miljöpolitiken anför motionärerna
bl. a. att boendemiljö, arbetsmiljö, trafikant- och fritidsmiljö bör
utformas så att primära fordringar på sundhet och trivsel uppfylles. Tekniken
skall härvid vara ett verksamt medel och inte en allena styrande faktor.
Den psykiska hälsans och den sociala anpassningens krav måste ges
större tyngd än för närvarande vid miljöutformningen. Lokalisering av miljöpåverkande
industrier bör göras med hänsyn tagen till de följdverkningar
som uppkommer. Samhället bör få företagen att i sina kalkyler räkna in
miljöverkningar av alternativa lokaliseringar. Merkostnaden för en från
driftsynpunkt sämre lokalisering kan utgöra ett mått på det annars så svårbedömda
ekonomiska värdet av god miljö. Riktlinjen för användning av vatten
i kommunerna och industrier bör vara att vattnet bör återlämnas till
recipienten med en såvitt möjligt likvärdig reningsgrad. Motsvarande regel
kan uppsättas även för användning av luft för industriell verksamhet och
för bilarnas avgaser.

Till medlen i miljöpolitiken hör enligt motionärerna bl. a. forskningen.
Till dess mest angelägna uppgifter anses höra att från medicinska och biologiska
utgångspunkter fastställa normer och toleransvärden för olika sorters
föroreningar och buller samt upprätta varningssystem som ger larm i tid
för att man skall kunna sätta in motåtgärder. Sambandet mellan miljöfaktorer
och sociala och ekonomiska förhållanden är andra forskningsområden
som kräver ökade insatser. Forskning för t. ex. framställning av medel som
kan ersätta biocider, metoder för utveckling av miljöskyddande processer

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

141

och apparatur är områden där samhället t. ex. genom initiativ och utvecklingsarbete
kan stimulera. Universitet och andra vetenskapliga institutioner
bör i ökad grad engageras i miljöarbetet, t. ex. genom att utredningsuppdrag
systematiskt läggs ut på lämpliga institutioner.

Även frågor rörande beräkningar av värdet av olika miljöfaktorer, behovet
av utbildning i miljötänkande och allmänhetens inflytande på miljöutformningen
berörs i sammanhanget.

Motionärerna anför i fortsättningen bl. a. att svårigheterna att mäta miljökostnaden
givetvis är stora. Även ofullkomliga kostnadsberäkningar kan
dock ge en bättre vägledning än nu då inga som helst försök görs att inkalkylera
miljökostnader. Behov av forskning föreligger på detta område. Detta
hindrar dock inte att avgiftsmetoden kan användas på områden där det
redan i dag finns viss möjlighet att göra kostnadsberäkningar som fallet är
t. ex. när det gäller tjockolja av olika kvalitet, blytillsatser i bensin, avvägningen
mellan syntetiska tvättmedel och tvåltvättmedel, engångsglas, sophantering,
renings- och destruktionsprocesser.

Lagstiftning kan enligt motionärerna vara ett mycket verksamt medel
i statsmakternas hand. Det måste dock bli en avvägningsfråga, om miljöskyddande
ingripanden kan göras via avgiftsmetoden eller via olika former
av regleringar. Lagstiftning kan vara motiverad exempelvis vad avser tidsplan
för övergång till avsvavlade oljor eller effektivare svavelavskiljning
genom rökaggregat, koncessionsplikt för kloakutsläpp från tätorter av viss
storlek och krav på reningsverk när nybebyggelse tas i bruk, skyldighet för
fastighetsägare att anvisa plats för skrymmande sopor samt för kommunerna
att sörja för att mottagningsanläggningar för sådan sopor anordnas, förbud
mot överflygningar av Sverige i överljudsfart av de nya »supersonicplanen»
så länge bullermattan kan väntas påtagligt störa människorna på marken.
Lagstiftning om uppgiftsskyldighet beträffande importtillverkning och distribution
av biologiska och kemiska gifter bör förberedas.

En översiktlig riksplan för markutnyttjandet bör vidare utarbetas. Planeringssystemet
bör utformas så att miljöfrågorna får en representativ ställning
i planeringsverksamheten. Hushållningsplaner för knappa resurser på
olika områden måste snabbt fram. I

I motionen II: 929 av herr Svenning m. fl. anförs hl. a. att en inte oväsentlig
del av motorcyklarna och mopederna används av dagens ungdom inte
enbart som ett fortskaffningsmedel utan också som leksak, varvid den missuppfattningen
tycks råda att ju kraftigare buller som fordonet avger desto
större garanti för motorstyrka och kvalitet. I kombination med en ökning
av antalet har dessa fordon härigenom blivit en veritabel plåga inom många
bebyggelseområden. Avsaknaden av fixerade maximivärden för olika slag av
trafikbuller liksom möjligheter för polismyndigheten att utföra enkla men
objektiva mätningar gör att det f. n. är nära nog rent omöjligt att komma
till rätta med just detta slag av helt onödigt trafikbuller.

6 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 saml. 3 avd. Nr 37

142

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

Motionärerna nämner att folkhälsoinstitutets undersökningar av trafikbuller
år 1961 visar att medelvärdet för buller från motorcyklar, mätt i decibel
med A-filter (dB—A) är 88, dvs. 17 dB—A högre än för personbil. Enligt
senare gjorda undersökningar av polismyndigheten i Stockholm har värden
från vissa motorcyklar uppmätts till mellan 90—100 dB—A. Att märka i
sammanhanget är, heter det i motionen, att dB-skalan är en logaritmisk
skala, där 88 dB—A svarar mot ett uppfattat buller som är cirka åtta gånger
större än 71 dB—A.

I motionen anförs avslutningsvis att — med hänsyn till att motorcykelbuller
och i viss mån buller från mopeder torde kunna betraktas som en
abnorm topp i det totala trafikbullret — allt synes tala för att i avvaktan
på slutgiltiga bestämmelser för allt trafikbuller sådana bestämmelser utfärdas
att fordon av nu ifrågavarande slag konstrueras så att maximigränsen
för det buller de åstadkommer sätts till 65 dB—A. Med ett sådant maximivärde
skulle enligt motionärerna en helt onödig form av trafikbuller kunna
elimineras och förutsättningar skapas för möjligheter till en effektiv övervakning.

Remissyttrande

De fristående motionerna I: 868 och II: 482 angående ett miljövårdspolitiskt
program har av allmänna beredningsutskottet remitterats till statens
naturvårdsverk.

Naturvårdsverket framhåller i sitt remissvar att ett miljövårdspolitiskt
program av den typ motionärerna tänker sig, med hänsyn till den snabba
utvecklingen på miljövårdsområdet, med nödvändighet måste vara mycket
allmänt hållet för att inte på alltför kort tid bli inaktuellt. Det ligger nära
till hands att det därigenom huvudsakligen kommer att innehålla de synpunkter
på mål och medel som genom samhällets åtgärder och den allmänna
miljövårdsdebatten redan är allmänt godtagna.

Naturvårdsverket anför vidare att när statens naturvårdsnämnd inrättades
drogs i propositionen 1963: 71 upp riktlinjer för samhällets naturvårdsverksamhet.
Därefter har tillkommit bl. a. naturvårdslagen år 1964, statens naturvårdsverk
1967, forskningsnämnden och forskningssekretariatet vid naturvårdsverket
samt miljövårdsberedningen 1968. Under år 1969 väntas
miljöskyddslagen träda i kraft. Dessa lagar, myndigheternas instruktioner
och förarbetena till dem utgör samhällets program för miljövårdsarbetet.
Genom miljövårdsberedningen med dess samordnande uppgifter har vidare
förutsättningar skapats för den långsiktiga, samlade bedömningen av hela
miljövårdsområdet.

Naturvårdsverket finner med hänsyn till det anförda inte behov av ett
särskilt miljövårdspolitiskt program föreligga.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

143

Utskottet

En kortfattad redogörelse för propositionens huvudsakliga innehåll har
intagits i det föregående. Till komplettering härav må nämnas följande.
Hänvisningar till lagrum avser, där ej annat anges, förslaget till miljöskyddslag.

Lagstiftningens tillämpningsområde är i huvudsak begränsat till störningar
som kan hänföras till fast egendom. De från praktisk synpunkt viktigaste
verksamheterna, mot vilka ingripande kan ske med stöd av lagen,
gäller utsläppande av avloppsvatten från mark, byggnad eller anläggning i
vattendrag eller sjö samt användning av sådan egendom på sätt som kan
medföra störning för omgivningen genom luftförorening eller buller, såvida
störningen inte är helt tillfällig. Utanför lagens tillämpningsområde
faller t. ex. de luftförorenings- och bullerproblem som rör fordons konstruktion
och användning. Inte heller frågorna om planlagstiftning och samhällsplanering
som medel att förebygga miljöstörningar berörs av förslaget.

I förslaget uppställs genom särskilda tillåtlighetsregler vissa förutsättningar
för att miljöfarlig verksamhet skall få utövas. Dessa regler innebär
bl. a. följande. Den som vill utöva miljöfarlig verksamhet som lagen avser
är skyldig att välja sådan plats för verksamheten att ändamålet kan vinnas
med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad (4 §). Den som
utövar eller ämnar utöva sådan verksamhet är vidare skyldig att vara aktivt
verksam för att förebygga störningar genom att vidta skyddsåtgärder och
andra försiktighetsmått. Han skall sålunda enligt huvudregeln (5 §) vidta
de skyddsåtgärder, tåla den begränsning av verksamheten och iaktta de
försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan fordras för att förebygga eller
avhjälpa olägenhet. Denna grundsats kompletteras med ett par hjälpregler.
Den första innebär att frågan om skyldighetens omfattning skall bedömas
med utgångspunkt i vad som är tekniskt möjligt vid verksamhet av det slag
som är i fråga och med beaktande av såväl allmänna som enskilda intressen.
Härigenom kan man åstadkomma en ständig anpassning efter teknikens
senaste rön. Den andra hjälpregeln anger att man vid avvägningen mellan
olika intressen skall ta särskild hänsyn till å ena sidan beskaffenheten av
det område som kan bli utsatt för störning och betydelsen av störningens
verkningar och å andra sidan nyttan av verksamheten samt kostnaden för
skyddsåtgärd och den ekonomiska verkan i övrigt av försiktighetsmått som
kommer i fråga. Kan verksamheten befaras föranleda olägenhet av väsentlig
betydelse, även om försiktighetsmått iakttas, får verksamheten utövas
endast om särskilda skäl föreligger (6 §). Innebär den befarade olägenheten
att vissa allmänna intressen skadas avsevärt får verksamheten inte utövas.
Kungl. Maj:t kan dock lämna tillstånd, om verksamheten är av synnerlig
betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt.

144 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

Beträffande vissa slag av särskilt farliga avloppsvatten kompletteras dessa
tillåtlighetsregler med en särskild förbudsbestämmelse (7 §). Dessutom
föreslås en särskild regel för speciellt skyddsvärda vattenområden (8 §).

Den nya lagstiftningen föreslås i princip bli tillämplig också på anläggningar
som tillkommit före lagens ikraftträdande. Hänsyn skall dock tas
till de äldre anläggningarnas speciella problem.

Vissa avsnitt av förslaget belyses närmare nedan i samband med behandlingen
av motionsyrkanden.

Tillåtlighetsreglerna är av central betydelse för hela förslaget. Som framgår
av det anförda är de relativt allmänt hållna. Detta sammanhänger i
huvudsak med att lagen är avsedd att täcka ett mycket stort fält. Den avser
sålunda både vattenföroreningar och luftföroreningar, både små och stora
anläggningar, både glesbygder och tätorter etc. Det är uppenbarligen inte
möjligt att utarbeta regler som kan ge konkret vägledning i alla situationer.
Härför är förhållandena alltför skiftande. På regelsystemet måste vidare
ställas kravet att det skall möjliggöra en fortlöpande och smidig anpassning
till den tekniska utvecklingen och till ändrade samhällsförhållanden. Med
dessa utgångspunkter står knappast någon annan lagstiftningsmetod till
buds än att arbeta med allmänt hållna regler som möjliggör en skälig avvägning
efter förhållandena i varje särskilt fall. En sådan uppbyggnad av
reglerna kan medföra vissa risker för en ojämn tillämpning eller för en alltför
liberal praxis, som kunde äventyra lagstiftningens syften. Förslaget synes
emellertid innehålla tillräckliga garantier mot en sådan utveckling. Tilllåtlighetsreglerna
vinner sålunda avsevärt i stadga genom utförliga anvisningar
om tillämpningen i motiven till lagförslaget. Vidare kommer ett
efter hand utarbetat system med riktvärden och rekommendationer att ge
fasthet och konsekvens åt tillämpningen. Utbildandet av en fast praxis underlättas
av att tillståndsprövningen koncentreras till en central myndighet.
Uppenbarligen kommer dock stora krav att ställas på de myndigheter, som
skall tillämpa lagen.

Utskottet ansluter sig för sin del till förslagets allmänna uppbyggnad och
vill i övrigt anföra följande. Det nu framlagda lagförslaget är av en utomordentlig
betydelse men får likväl ses endast som en etapp på vägen mot en
bättre miljövård. Alltjämt återstår åtskilligt att uträtta på detta område.
Den växande insikten om de faror som hotar vår miljö och om de värden
som ligger i en oförstörd natur har också utlöst en betydande aktivitet från
samhällsorganens sida. Utskottet vill här erinra om inrättandet av statens
giftnämnd, statens naturvårdsverk, forskningsnämnden och forskningssekretariatet
vid naturvårdsverket samt miljövårdsberedningen ävensom om
tillkomsten av naturvårdslagen. Nämnas bör också det arbete som sedan
flera år tillbaka pågår för att genomföra ett utvecklingsarbete på bilavgasområdet
och som redan resulterat i bestämmelser angående avgasrening.
Även kommittén för ett renare samhälle, som har att utreda frågor om åt -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

145

gärder mot nedskräpning, bör nämnas i sammanhanget. Under föregående år
har vidare tillsatts utredningar för genomgripande översyn av byggnadslagstiftningen
och vattenlagen. I dagarna har slutligen tillkännagetts att
Kungl. Maj :t avser att låta utreda frågan om kontroll av tillverkningen och
användningen av miljöfarliga produkter.

De nämnda utredningarnas arbete kan i större eller mindre grad komma
att inverka på bedömningen av miljöskyddsfrågorna och ge anledning att
överse lagen. Man rör sig också här på ett område som f. n. i stor utsträckning
är oreglerat, och som alltid i sådana lägen är det svårt att på förhand
bedöma effekten av olika lösningar. Erfarenheten av lagens verkningar torde
här komma att ge värdefull vägledning för det fortsatta reformarbetet.

Utskottet övergår härmed till att behandla de delar av förslaget som berörts
i motioner och börjar med de avsnitt vari påyrkats ändrad lagtext.
Utskottet vill dock först betona att förslagets syften och huvudgrunder vunnit
allmänt gillande inom utskottet. Motionsyrkandena berör också till övervägande
del detaljer i förslaget.

Koncessionsprövning beträffande flygplatser, vägar och järnvågar. Enligt
propositionen omfattar miljöskyddslagen i princip också fasta trafikanläggningar.
Departementschefen uttalar dock att tillståndsplikt inte skall
krävas. Förbudsreglerna i 6 § skall vidare enligt en undantagsregel i sista
stycket nämnda paragraf inte hindra att sådan flygplats, väg eller järnväg,
vars anläggande prövas i särskild ordning, används för avsett ändamål.
Skälet till förslaget i denna del är att ifrågavarande anläggningar underkastas
särskild prövning och att vid denna även anläggningens inverkan på
omgivningen beaktas.

I motionerna I: 946 av herr Dahlén m. fl. och II: 1086 av herr Wedén
m. fl. anförs att vägar och flygfält inte bör undantas från koncessionsprövningen.
Motionärerna föreslår att den nämnda undantagsbestämmelsen i 6 §
sista stycket utgår och att lagen således i sin helhet blir tillämplig på flygplatser,
vägar och järnvägar. Redan befintliga anläggningar skall dock
skyddas genom särskilda övergångsbestämmelser. Till stöd för yrkandet
åberopas att den prövning av vägföretag och flygplatser som sker enligt
väg- och luftfartslagstiftningen inte tillräckligt beaktar miljöskyddets krav.

Som anförs i propositionen prövas fasta trafikanläggningar i särskild
ordning. Den granskning som härvid sker innebär emellertid i första hand
en planering från exploateringssynpunkt och den är vidare i huvudsak begränsad
till förhållandena inom de fastigheter som avstår mark för anläggningen.
Det är tydligt att denna prövning inte ger samma garantier för
att miljöskyddets krav blir tillgodosedda som tillståndsprövning enligt miljöskyddslagen.
Ett bifall till motionsyrkandet innebär emellertid inte någon
ändring i förhållande till propositionen i fråga om skyldigheten att underkasta
flygplatser, vägar och järnvägar sådan prövning. Enligt 10 § i förslaget
till miljöskyddslag ankommer det på Kungl. Maj :t att bestämma i vil -

146 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

ken utsträckning förprövningsskyldighet skall införas. Som ovan framgår
har departementschefen uttalat att tillståndsplikt beträffande fasta trafikanläggningar
inte skall krävas. Utskottet anser emellertid för sin del att
denna ståndpunkt inte kan godtas. Anläggandet av vägar och flygplatser
medför ofta betydande ingrepp i landskapet och användandet av dem vållar
i regel omfattande bullerstörningar. Prövningen bör därför sättas in på ett
så tidigt stadium som möjligt. Möjligheten att ingripa i efterhand torde
ofta komma att visa sig illusorisk bl. a. därför att ifrågavarande anläggningar
regelmässigt drar så betydande kostnader att inskränkningar i utnyttjandet
av dem framstår som ekonomiskt oförsvarliga. Desto angelägnare
är det emellertid att en förprövning sker. Utskottet förordar på grund
av det sagda att tillståndsplikt införes beträffande flygplatser och vägar
som kan medföra miljöstörningar av väsentlig betydelse. Det torde få ankomma
på Ivungl. Maj :t att närmare bestämma förprövningsskyldighetens
omfattning.

Vad utskottet anfört bör ges Kungl. Maj :t till känna.

Motionsyrkandet rörande undantagsbestämmelsen i 6 § sista stycket bör
bifallas. Bestämmelsen skall således utgå. Som motionärerna anfört kan
emellertid 6 § inte göras tillämplig beträffande redan befintliga anläggningar.
Utskottet förordar att i en ny punkt 6 i övergångsbestämmelserna
upptas en regel innebärande att 6 § första stycket eller andra stycket första
punkten inte hindrar att sådan flygplats, väg eller järnväg, vars anläggande
prövats i särskild ordning före den 1 juli 1969, används för avsett ändamål.

Koncessionsnämndens sammansättning. Enligt lagförslaget består koncessionsnämnden
av ordförande och tre andra ledamöter (11 §). Ordföranden
skall vara lagfaren och erfaren i domarvärv. En ledamot skall ha sakkunskap
och erfarenhet i tekniska frågor. En ledamot skall ha erfarenhet av
frågor som faller inom verksamhetsområdet för statens naturvårdsverk.
Den fjärde ledamoten skall ha erfarenhet av industriell verksamhet eller,
om ärendet i huvudsak avser kommunala förhållanden, av kommunal verksamhet.
De två förstnämnda ledamöterna skall vara fast knutna till nämnden.

I motionerna I: 946 och II: 1086 samt I: 959 av herr Dahlén in. fl. och
II: 1102 av herr Wedén in. fl. yrkas att i nämnden skall ingå ytterligare en
fast ledamot. Denne skall ha sakkunskap inom medicin med inriktning på
hygien. Till stöd för yrkandet åberopar motionärerna de av lagrådet anförda
skälen för en förstärkning av nämndens sammansättning. Därjämte anför
de att med fyra ledamöter ett dödläge uppstår vid lika röstetal, att beroendet
av naturvårdsverkets personal för undersökningar och fältarbeten
minskar om nämnden förstärks med en fast ledamot och att det är ett
önskemål att majoriteten av nämndens ledamöter inte är beroende av förordnande
från fall till fall med hänsyn till ärendets art.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969 147

Frågan om naturvårdsverkets representation i koncessionsnämnden berörs
i tre motionspar. I motionerna I: 945 av herr Brnndin och II: 1085 av fru
Sundberg m. fl. föreslås att tjänsteman eller förtroendevald styrelseledamot
i naturvårdsverket inte får ingå i koncessionsnämnden med undantag för
den ledamot i nämnden som skall ha erfarenhet från naturvårdsområdet.
I motionerna I: 946 och II: 1086 samt 1:947 av herr Sundin m. fl. och II: 1083
av herr Hansson i Skegrie m. fl. föreslår man att tjänsteman i naturvårdsverket
inte skall få vara ledamot av koncessionsnämnden. Yrkandena har
i huvudsak motiverats med att naturvårdsverket intar en så markant partställning
att det måste vara olämpligt att verkets chef eller annan tjänsteman
i ledande ställning hos verket är ledamot av nämnden. En sådan anordning
är enligt motionärernas mening ägnad att skapa tvivelsmål om
nämndens opartiskhet.

I motionerna I: 945 och II: 1085 hemställes vidare alt »den fjärde ledamoten»,
då så bedöms erforderligt med hänsyn till ärendets art, skall ha erfarenhet
av jord- och skogsbruksföretag. Motionärerna menar att en avsevärd
del av de ärenden, som nämnden får pröva, kommer att gälla sådana
företag. I dylika ärenden bör erfarenhet av jord- och skogsbruksföretag vara
representerad i nämnden. I motionerna I: 947 och II: 1083 föreslår man att
den fjärde ledamoten skall ha »erfarenhet från näringslivet». Motionärerna
anser att den i propositionen föreslagna formuleringen »erfarenhet av industriell
verksamhet» onödigtvis begränsar den krets av personer som kan
ifrågakomma för tjänstgöring i nämnden.

Miljöskyddslagen har enligt förslaget ett mycket omfattande tillämpningsområde.
Frågor om störningar från anläggningar inom de mest skilda
verksamhetsområden kan beräknas komma under nämndens prövning.
Sannolikt blir ärendena i regel starkt kontroversiella och svårbedömda. Med
hänsyn till dessa omständigheter är det i och för sig önskvärt att sakkunskap
på många områden finns representerad i nämnden. Remissbehandlingen
av naturvårdsverkets organisationsförslag har också gett en rik
provkarta på önskemål beträffande de intressen och den sakkunskap på
olika områden som ansetts böra finnas företrädda i en koncessionsnämnd.
Önskemålet att nämnden bör ha tillgång till expertis på så många som
möjligt av de områden som lagen rör måste emellertid vägas mot att nämnden
kan arbeta enklare och smidigare om antalet ledamöter är begränsat.
Utskottet godtar den avvägning som Kungl. Maj :t gjort, innebärande att
antalet ledamöter bestäms till fyra. I anledning av vad som anförts i motionerna
I: 946 och II: 1086 må framhållas att ordföranden vid lika röstetal
har utslagsröst och att en tredje fast ledamot givetvis inte kan nämnvärt
påverka nämndens behov av biträde av naturvårdsverkets personal när det
gäller undersökningar och fältarbeten.

Vad gäller frågan om naturvårdsverkets representation i nämnden må
framhållas att det är en av grundtankarna i förslaget att tillståndspröv -

148

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

ningen skall vara ett led i en långsiktig, målmedveten miljövårdspolitik.
Detta förutsätter att naturvårdsverket och nämnden inte agerar isolerat
från varandra. De måste ömsesidigt kunna influera på varandras politik.
Detta syfte tillgodoses bäst om verkets chef eller annan tjänsteman hos
verket kan vara ledamot i nämnden. Farhågorna för att denna anordning
skall skapa tvivelsmål om nämndens opartiskhet finner utskottet överdrivna.
I inånga fall torde f. ö. jävsbestämmelserna (12 §) hindra att representant
för naturvårdsverket deltar i nämndens beslut. Av dessa bestämmelser
följer att den som i naturvårdsverket beslutat i dispensärende eller beslutat
om åtgärd enligt 26 eller 41 § är förhindrad att delta i avgörandet av
samma ärende i koncessionsnämnden. Som en av lagrådets ledamöter påpekat
kan det i vissa lägen då naturvårdsverket redan på förhand intagit
en viss ståndpunkt vara önskvärt att verkets chef icke tjänstgör som ledamot
i nämnden och beträffande andra ledande tjänstemän i verket kan återhållsamhet
vara påkallad.

Det måste med hänsyn till den fristående ställning koncessionsnämnden
avses få enligt Kungl. Maj :ts förslag anses ligga i sakens natur att övriga
ledamöter inte skall ha någon anknytning till naturvårdsverket. Det torde
inte vara erforderligt att särskilt markera detta i lagtexten.

Vad gäller den fjärde ledamoten må framhållas att en mycket stor del
av de ärenden som nämnden kommer att få ta befattning med avser industriföretag.
Det är därför motiverat att den fjärde ledamoten enligt huvudregeln
skall ha erfarenhet av industriell verksamhet. Något krav på att vederbörande
skall vara tekniker uppställs inte. Också personer med ekonomisk
sakkunskap eller med mera allmän erfarenhet av industrifrågor kan
komma i fråga. Allmänt synes gälla att nämndens uppgifter är sådana att
en bred orientering hos ledamöterna är att föredra framför mer speciella
kunskaper inom begränsade ämnesområden. Med hänsyn till skogsindustrins
stora betydelse från miljövårdssynpunkt synes det vara naturligt att någon
person med erfarenhet från denna näringsgren vid behov kan inträda som
ledamot i nämnden. Motionärernas önskemål synes sålunda kunna tillgodoses
i stor utsträckning redan inom ramen för den föreslagna ordningen. I
den mån sakkunskap inom mer speciella ämnesområden behövs kan särskilda
sakkunniga tillkallas.

Under hänvisning till det sagda avstyrker utskottet samtliga i detta avsnitt
framställda ändringsyrkanden.

Ånhängiggörande av ärende hos koncessionsnämnden. Enligt förslaget kan
koncessionsnämnden på ansökan av den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig
verksamhet lämna tillstånd till verksamheten (9 §). Vidare kan naturvårdsverket
då tillstånd enligt lagen inte meddelats, om det påkallas av
hänsyn till allmänt intresse, hos koncessionsnämnden påyrka att miljöfarlig
verksamhet förbjuds eller att den som utövar verksamheten ålägges att vidta
skyddsåtgärd eller annat försiktighetsmått (41 §). Enskild sakägare har i

149

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

tillståndsärende möjlighet att yrka förbud mot verksamheten eller skyddsåtgärd.
Vill han utanför sådant ärende framställa yrkande är han hänvisad
att instämma sin talan hos fastighetsdomstol.

I motionerna 1:947 och 11:1083 anför man att propositionen på flera
punkter inte tillräckligt beaktar de enskilda sakägarnas intressen. Som ett
led i stärkandet av dessa bör enligt motionärerna enskild sakägare ges rätt
att anhängiggöra ärende hos koncessionsnämnden.

Vid utformningen av de regler som gäller enskilda sakägares ställning har
bl. a. följande synpunkter varit vägledande. Den lagstiftning som föreslås
och den prövnings- och tillsynsorganisation som byggs upp i anslutning härtill
innebär en starkt aktiv insats från det allmännas sida för att främja en
god miljövård. En sådan insats är ägnad att stärka också sakägarintressena.
Den förbättring på miljövårdens område som blir en följd av att lagstiftning
och organisation blir effektivare kommer också de enskilda som utsätts
för föroreningar och andra störningar till godo. Mycket av det som tidigare
låg på den enskilde kan nu överlämnas åt tillsynsmyndigheterna. Detta gäller
även frågan om rätt att anhängiggöra ärende inför koncessionsnämnden.

Även följande synpunkter förtjänar beaktande. Den föreslagna lagtexten
innehåller inte någon bestämmelse om vem som är att anse som sakägare.
Enligt lagrådets uttalanden, till vilka departementschefen anslutit sig, bör
emellertid envar som tillfogas skada eller utsätts för olägenhet genom miljöfarlig
verksamhet betraktas som sakägare. Sakägarkretsen är alltså mycket
vid. I princip begränsas den endast av kravet på orsakssamband mellan den
miljöfarliga verksamheten och skadan (olägenheten) enligt de särskilda
bedömningsgrunder som utbildat sig härom. Då nämnden därtill har hela
landet som verksamhetsområde skulle ett bifall till motionsyrkandet lätt
kunna leda till att nämnden blev så överhopad med mer eller mindre befogade
krav från enskilda på förbud eller åtgärder till skydd mot miljöfarlig
verksamhet att förutsättningarna för nämndens funktion helt rubbades.
Risken för en sådan utveckling kan inte accepteras. Som rättssäkerhetsgaranti
synes den möjlighet att vända sig till fastighetsdomstol som står öppen
för de enskilda sakägarna vara fullt tillräcklig.

Utskottet avstyrker på de anförda skälen bifall till motionsyrkandet.

Ersättning för rättegångskostnader vid koncessionsnämnden. Förslaget
innehåller inte någon föreskrift om att koncessionsnämnden kan tillerkänna
sakägare rätt att av sökanden få ersättning för sina kostnader för förfarandet
inför nämnden.

I motionerna 1:946 och 11:1086 samt 1:947 och 11:1083 hemställes i
enlighet med lagrådets förslag att i lagen införs en bestämmelse av innehåll
att koncessionsnämnden äger förplikta den som utövar eller ämnar utöva
miljöfarlig verksamhet att till enskild motpart utge skälig ersättning för
förfarandet inför nämnden, om det varit av betydelse för denne att bevaka
sin rätt i ärendet. Motionärerna framhåller bl. a. att propositionsförslaget,

6f Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 3 avd. AV 37

150

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

när det gäller vattenföroreningar, innebär en försämring och försvagning
av sakägares ställning i förhållande till vad som nu gäller. Sakägaren kan
enligt motionärernas mening ha stort intresse av att bevaka sin rätt redan i
samband med tillståndsprövningen.

Vad utskottet anfört under föregående avsnitt rörande betydelsen av den
aktivering av samhällets insatser på miljövårdens område, som propositionsförslaget
innebär, gäller även frågan om ersättning för rättegångskostnader
vid koncessionsnämnden. Också den vida sakägarkretsen har sin betydelse
när det gäller att bedöma frågan.

Här bör vidare påpekas den vidsträckta officialprövningsskyldighet som
koncessionsnämnden har enligt förslaget. Nämnden skall således enligt 14 §
sörja för fullständig utredning av ärende som kommer under nämndens prövning.
Det kan därför förutsättas att befogade krav från sakägares sida på
kompletterande utredningar e. d. blir tillgodosedda genom nämndens försorg.
Kostnader för dyrbara sakkunnigutredningar och annat sådant torde
därför i allmänhet inte behöva belasta enskilda sakägare. De kostnader i
övrigt som kan uppkomma för en sakägare som vill bevaka sin rätt i ett
ärende inför nämnden torde som departementschefen anfört i regel inte vara
av den omfattning att de avhåller sakägaren från att framföra sina krav och
synpunkter.

Till slut må här endast erinras om den egendomliga situation som uppkommer
om olika regler i rättegångskostnadshänseende gäller i dispensärenden
inför naturvårdsverket och koncessionsärenden hos nämnden. En sådan
skiljaktighet kan på ett irrationellt sätt påverka sökandenas benägenhet att
begära tillstånd för sin verksamhet hos nämnden.

På de anförda skälen avstyrker utskottet ändringsyrkandena.

Rättegångskostnader vid inlösen in. m. Om miljöfarlig verksamhet medför
att fastighet eller del av fastighet blir onyttig eller att synnerligt men
uppkommer vid begagnandet skall fastigheten eller fastighetsdelen enligt
32 § lösas. Inlösenfrågan prövas av fastighetsdomstol. Härvid skall expropriationslagen
gälla i tillämpliga delar. Ogillas yrkande om inlösen tilllämpas
dock allmänna bestämmelser om rättegångskostnad (33 §). Fastighetsägaren
får således, om hans krav avslås, i regel själv stå sina egna
kostnader och ersätta motparten hans rättegångskostnader. Förslaget har
sin förebild i 138 § byggnadslagen. Beträffande enskilda anspråk i allmänhet
(34 §) innehåller propositionsförslaget inte några särskilda bestämmelser.
Rättegångsbalkens regler om rättegångskostnader blir därför tillämpliga.

I motionerna I: 946 och II: 1086 föreslås att sakägare skall undgå ansvar
för rättegångskostnader även om inlösenyrkande ogillas, om hans talan haft
fog för sig. I motionerna 1:945 och II: 1085 begär man att riksdagen hos
Kungl. Maj :t anhåller om ändrat förslag till bestämmelser så att fastighetsägare
som yrkat inlösen blir ersättningsskyldig endast om det är uppen -

151

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

bart att talan varit oberättigad. Yrkandena motiveras av önskan att stärka
sakägarnas ställning.

I motionerna har erinran inte framställts mot att rättegångsbalkens regler
om rättegångskostnad skall gälla beträffande enskilda anspråk i allmänhet.
Inlösenfallet skiljer sig emellertid från andra skadefall endast på så sätt att
de olägenheter som drabbar egendomen i det förra fallet är särskilt allvarliga.
Det är med andra ord endast fråga om en gradskillnad beträffande skadans
omfattning. I exempelvis vattenmålen är det också vanligt att sakägare
yrkar i första hand inlösen och i andra hand ersättning för skada eller
olägenhet. Med hänsyn till det anförda är det enligt utskottets mening inte
motiverat att ha skilda regler om rättegångskostnader för inlösenfall och
andra skadefall. Det kan inte heller enligt utskottets mening ifrågakomma
att beträffande talan enligt 34 § införa regler som avviker från allmänna
regler om rättegångskostnad. Som ovan nämnts har den i propositionen föreslagna
regeln direkt förebild i gällande rätt. Med hänsyn till det sagda avstyrker
utskottet motionsyrkandena.

Talan mot koncessionsnämndens beslut. Mot koncessionsnämndens beslut
kan talan föras av sökanden och sakägare som berörs av beslutet. Därjämte
kan naturvårdsverket överklaga nämndens beslut för att tillvarata
allmänna intressen (48 §).

I den mån en kommun är alt anse som sakägare i egenskap av fastighetsägare
eller på annan liknande grund har kommunen samma talerätt som
tillkommer enskild part. I motionerna I: 946 och II: 1086 föreslår man därutöver
införande av rätt för kommun att i egenskap av representant för allmänna
intressen självständigt överklaga koncessionsnämndens beslut. Förslaget
har utformats så att kommun skall ha besvärsrätt i frågor av allmänt
intresse, som berör kommunen.

I vattenlagen finns f. n. en bestämmelse som ger kommun rätt att i vissa
vattenmål föra talan för tillgodoseende av allmänt intresse inom orten. Denna
talerätt avser visserligen också avloppsmål men har i första hand tillkommit
med hänsyn till kraftverksföretag, vattenregleringar o. d. och har
sin ojämförligt största betydelse i dessa fall.

Genom förslagets bestämmelser om samråd m. m. är det sörjt för att de
kommunala synpunkterna blir framförda på ett tidigt stadium så att de kan
beaktas av koncessionsnämnden. Som en följd av koncessionsnämndens officialprövning
kan kommun, även om den inte formellt är part, inte vägras
att direkt inför nämnden utveckla sina synpunkter på de frågor av allmänt
intresse, som är föremål för prövning. I stor utsträckning torde det också
vara möjligt att tillgodose kommuns anspråk och önskemål vid prövningen.
Frågan om besvärsrätten ligger emellertid något annorlunda till. Det är således
enligt utskottets mening inte lämpligt att tillåta att kommun för talan
mot beslut i koncessionsärende till förmån för sökanden i ärendet. Naturvårdsintressena
å andra sidan tillvaratas bäst av naturvårdsverket, som har

152 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

den vidaste överblicken och som förfogar över den främsta sakkunskapen
och erfarenheten. Självfallet står det kommun fritt att ta initiativ till överklagande
genom hänvändelse till naturvårdsverket.

Det kan nämnas att den i propositionen föreslagna regeln har sin motsvarighet
i naturvårdslagen. Däri föreskrives att naturvårdsverket äger föra
talan mot länsstyrelsens beslut enligt lagen eller med stöd därav meddelade
bestämmelser för tillvaratagande av naturvårdens intressen (40 §). Kommun
har däremot inte annan besvärsrätt än den som tillkommer part.

Utskottet avstyrker med hänsyn till det sagda motionsyrkandet.

I de avsnitt som behandlas i det följande har framställts yrkanden innebärande
att riksdagen skall hos Kungl. Maj :t anhålla att vissa kompletterande
förslag framläggs eller att utredningar i olika hänseenden verkställs.

Lokalisering av miljöfarlig verksamhet. Enligt propositionen skall för
miljöfarlig verksamhet väljas sådan plats att ändamålet kan vinnas med
minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad (4 §).

I motionerna I: 946 och II: 1086 gör man gällande att regeln inte ger tillräcklig
ledning och föreslår att riksdagen begär att den omarbetas. Den
tankegång som enligt motionärerna bör formuleras i lagtexten innebär att
en störande anläggning skall välja en annan plats för verksamheten, om inte
betydande vinster kan påvisas genom den störande lokaliseringen vid en
jämförelse med andra alternativ — vinster som med säkerhet betydligt överstiger
beräkningsbara förluster för motstående intressen. Huvudsyftet med
yrkandet synes vara att avvägningen mellan olika alternativa förläggningsplatser
så långt möjligt skall grundas på en ekonomisk jämförelse mellan
fördelar och skador vid olika alternativ.

Som departementschefen anför bör valet av förläggningsplats spela en
väsentlig roll när man bedömer ett företag som utövar miljöfarlig verksamhet.
Genom en lämplig lokalisering kan olägenheterna för omgivningen av
störningarna i hög grad mildras. Det möter emellertid stora svårigheter alt i
lagtext annat än i allmän form ange de principer som bör vara vägledande
vid bedömningen av alternativa förläggningsplatser. De rent företagsekonomiska
konsekvenserna av olika alternativa lösningar torde väl i allmänhet
kunna beräknas tämligen exakt, och sådana beräkningar kan stundom användas
för att få en måttstock på kostnaderna för att skydda en viss miljö.
Ofta torde emellertid försök till jämförelser försvåras av att de olika alternativen
medför miljöstörningar av olika art och intensitet och att säkra
metoder att väga sådana störningar mot varandra saknas. Som motionärerna
anfört bör dock en ekonomisk jämförelse mellan skadeverkningarna vid
olika alternativa förläggningar ske där detta är möjligt. Kungl. Maj :ts förslag
innebär inte något som strider häremot. Enligt utskottets mening bör
motionsförslagets syfte kunna tillgodoses inom ramen för den föreslagna
lydelsen av 4 §. Motionsyrkandet bör därför inte föranleda någon åtgärd.

Utskottet vill understryka vikten av att i de olika ärendena konsekven -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

153

serna av skilda förläggningsalternativ blir tillfredsställande belysta så att en
noggrann jämförelse från olika synpunkter mellan dem blir möjlig. Redan
koncessionsnämndens långtgående officialprövningsskyldighet är en garanti
för detta.

Rening av vissa slags avloppsvatten. De nuvarande reglerna om avloppsvatten
skiljer mellan kloakvatten och industriellt avloppsvatten. Skälet för
uppdelningen är att i princip strängare bestämmelser ansetts böra meddelas
i fråga om industriellt avloppsvatten. Beträffande kommunalt avloppsvatten
har man anlagt den synpunkten att ett samhälle utvecklas efter hand och
skäligen inte kan vägras att släppa ut sitt avloppsvatten i närliggande lämplig
recipient. Med hänsyn till de möjligheter som den moderna tekniken
skapat att välja recipient anser departementschefen att detta inte längre är
en riktig utgångspunkt. Liksom i fråga om en industrianläggnings utsläpp
bör valet av recipient vara det första och viktigaste momentet i bedömningen.
Tillåtlighetsreglerna för kloakvatten och industriellt avloppsvatten föreslås
därför bli i princip desamma. En viss skiljaktighet skall emellertid bestå.
Särbestämmelsen gäller minmistandarden i fråga om rening av avloppsvatten
som härrör från vattenklosett eller från tätbebyggelse. F. n. gäller ett principiellt
förbud mot att avleda avloppsvatten från vattenklosett eller från tätbebyggelse
utan att det undergått slamavskiljning. Undantag gäller om avledandet
uppenbarligen kan ske utan olägenhet. Propositionen innebär en
skärpning av det nämnda förbudet. Den reella innebörden av förslaget är
att minimikravet på reningsåtgärder sätts högre än förut. Enbart slamavskiljning
skall godtas bara i undantagsfall (7 §).

I propositionen föreslås Kungl. Maj :t få bemyndigande att föreskriva att
avloppsvatten av viss mängd, art eller sammansättning inte får utsläppas
utan att koncessionsnämnden lämnat tillstånd eller anmälan gjorts hos naturvårdsverket
eller länsstyrelsen (10 §). Prövningsskyldighet skall kunna
införas även i fråga om pågående avloppsutsläpp. Prövningsskyldighetens
omfattning och den tid inom vilken prövning skall påkallas skall regleras
på administrativ väg.

I motionerna I: 946 och II: 1086 föreslår man att riksdagen hos Kungl.
Maj:t begär förslag, innebärande att nya avloppsreningsverk bör vara försedda
med anordningar för höggradig rening och att för äldre anläggningar
en tidsplan fastställs för en anpassning i etapper till samma reningsgrad.

Som departementschefen framhållit kan det i fråga om tätorter praktiskt
taget aldrig komma i fråga att stanna vid slamavskiljning som reningsmetod.
Normalt måste kraven här sättas betydligt högre, vilket betyder att man
kräver en efter förhållandena lämplig form av höggradig rening. Därvid skall
man enligt propositionen också beakta de olägenheter som vållas av närsalter
i avloppsvattnet. Med hänsyn till att lagen kommer att gälla även ren
glesbygd synes det emellertid inte rimligt att under alla omständigheter
kräva höggradig rening. De föreslagna tillåtlighetsreglerna möjliggör att kra -

154 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

ven på reningsgrad alltefter omständigheterna i varje särskilt fall kan
skärpas så att ett tillfredsställande resultat nås. Totalt sett innebär Ivungl.
Maj:ts förslag, inbegripet införandet av koncessionsplikt för vissa kommunala
avloppsföretag, en betydande skärpning av attityden gentemot de kommunala
avloppsutsläppen. Enligt utskottets mening motsvarar förslagen
vad som f. n. kan krävas från lagstiftarens sida för att komma till rätta med
de vattenföroreningar, som härrör från sådana utsläpp.

Framställning om ytterligare skärpning av bestämmelserna är inte erforderlig.
Yrkandet härom avstyrkes således.

Riktvärden och rekommendationer. De tillåtlighetsregler som föreslås i
propositionen är som redan framhållits relativt allmänt hållna. För att ge
fasthet och konsekvens åt tillämpningen skall bl. a. riktvärden och rekommendationer
för tolerabla störningar utarbetas.

I motionerna I: 947 och II: 1083 föreslås att utredning verkställs i syfte
att fastställa normerande mätmetoder och gränsvärden för luft- och vattenföroreningar,
buller och andra miljöstörningar. Även i de fristående motionerna
I: 393 av herr Virgin m. fl. och II: 455 av herr Holmberg m. fl. yrkas
att dylika gränsvärden skall fastställas.

Med den utformning tillåtlighetsreglerna fått i förslaget blir det av den
största betydelse hur de i praktiken tillämpas. De anvisningar för tillämpningen
som lagmotiven innehåller bör som ovan framhållits kunna bli till
god ledning för både myndigheter och enskilda. Prövningen bör såsom departementschefen
anför ytterligare kunna vinna i stadga och konsekvens
om ett system med emissions- och immissionsgränser utarbetas. Sådana
gränsvärden finns redan bl. a. när det gäller vissa luftföroreningar medan
på andra områden forskning och annat arbete för att få fram lämpliga
värden pågår. Man brukar i sammanhanget skilja mellan å ena sidan vägledande
riktvärden och rekommendationer, å den andra rättsligt bindande
normer. Motionärerna synes för sin del ha godtagit att man åtminstone f. n.
bör nöja sig med riktvärden och rekommendationer. Detta överensstämmer
med propositionens uppläggning. Även utskottet ansluter sig härtill och vill
för sin del endast understryka vikten av att arbetet med utarbetandet av
dylika gränsvärden fullföljs med all kraft.

Då man kan förvänta att syftet med motionerna på sikt blir tillgodosett
bör de inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Rätt att ta mark i anspråk för skyddsåtgärder. Fordras för renande av avloppsvatten
att anläggning utförs på annans fastighet är ägaren enligt förslaget
— med ett mindre undantag — skyldig att tåla intrånget mot ersättning
(8 kap. 25 § vattenlagen). Regeln har sin motsvarighet redan i gällande
lag. I övrigt saknas i förslaget regler som ger rätt att ta mark i anspråk för
skyddsåtgärder.

I motionerna I: 946 och II: 1086 anför man att skyddsåtgärder i form av
t. ex. vallar, avsedda att avskärma bostadsbebyggelse från buller från ett

155

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

flygfält, ofta kan göras effektivare om de utförs på fastigheter belägna mellan
störningskällan och det störda objektet. Härför erfordras emellertid regler
som ger möjlighet att tvångsvis ta annans mark i anspråk. Motionärerna
hemställer att riksdagen hos Kungl. Maj :t begär kompletterande förslag
härom.

I den gällande vattenlagen finns på flera ställen bestämmelser som ger
möjlighet att ta annan tillhörig mark i anspråk för utförande av skadeförebyggande
åtgärder. Dessa bestämmelser har särskilt i kraftverks- och sjöregleringsmålen
kommit till flitig användning. När det gäller miljöskyddslagens
område torde det mest praktiska behovet fyllas av de nämnda reglerna
beträffande anläggningar för renande av avloppsvatten. Som motionärerna
påpekat kan det emellertid även i andra fall vara ändamålsenligt att
ha tillgång till motsvarande tvångsregler såsom när det gäller att få till
stånd vallar eller avskärmande trädridåer till skydd mot buller från vägar
och flygplatser. Det kan emellertid inte nu bedömas om ett verkligt praktiskt
behov av dylika bestämmelser föreligger. Vad gäller vägar och åtgärder i anslutning
därtill kan problemet komma att belysas i samband med behandlingen
av vägsakkunnigas förslag till ny lag om allmänna vägar.

Frågan bör enligt utskottets mening följas med uppmärksamhet. Någon
särskild framställning från riksdagens sida synes dock inte vara erforderlig.
Motionsyrkandet bör således avslås.

Omprövning av tillstånd. Då tio år förflutit från det tillståndsbeslut vunnit
laga kraft eller då dessförinnan förhållandena ändrats väsentligt kan
enligt förslaget koncessionsnämnden föreskriva nya eller strängare villkor
för verksamheten efter vad som är skäligt (24 §).

I motionerna I: 946 och II: 1086 gör man gällande att omprövningsreglerna
alltför mycket inskränker den trygghet mot krav på förbud eller förebyggande
åtgärder som koncessionsprövningen avser att ge. Tryggheten bör förbättras
framför allt i den situationen att krav på skyddsåtgärder framställs
mot ägaren av en koncessionsprövad anläggning och åtgärderna påkallas av
hänsyn till investeringar, som tillkommit senare än den nämnda anläggningen.
I detta läge bör kostnaderna för skyddsåtgärder bäras av dem vilkas
intressen skall skyddas. Motionärerna föreslår att riksdagen hos Kungl.
Maj :t begär förslag till en ersättningsregel som kan tillämpas i dessa situationer.

Frågan om prioritetens betydelse har ingående behandlats av immissionssakkunniga
och i remissyttrandena över deras förslag. Någon gpnerell lösning
på detta mycket svåra problem har inte kunnat anvisas. Å ena sidan
står här miljövårdens intresse av att företagare skall vara skyldiga anpassa
sig efter teknikens förändringar och utvecklingen i samhället. Å andra sidan
står företagarnas intresse av att få en tryggad rättsställning. De i propositionen
föreslagna reglerna för omprövning av tillstånd innebär en rimlig
avvägning mellan dessa intressen.

156 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

En specialfråga i detta sammanhang är huruvida företagare som åläggs
att utföra långtgående skyddsåtgärder till förmån för senare tillkomna intressen
bör få rätt att kräva inlösen av sin fastighet eller ersättning för åtgärder
som han nödgas utföra. Frågan har berörts i propositionen utan att
dock föranleda något förslag. Åtskilliga svårlösta problem är enligt departementschefens
uttalande förknippade med ett bidragssystem, även om det
begränsas till bestående företag. Frågan kräver närmare övervägande och
departementschefen är inte beredd att nu förorda någon lagstiftning. Det
bör emellertid enligt departementschefen även utan stöd av uttrycklig bestämmelse
vara möjligt för prövningsmyndighet att ålägga ett förorenande
eller immitterande företag särskilda skyddsåtgärder utöver vad som eljest
skulle kunna krävas under förutsättning att den intressent eller grupp av
intressenter som påkallar åtgärderna förbinder sig att betala merkostnaderna.

Då sålunda vissa möjligheter att tillgodose motionernas syften redan föreligger
och Kungl. Maj :t vidare har sin uppmärksamhet riktad på problemet
är någon åtgärd i anledning av motionsyrkandet inte erforderlig.

Förfarandet i koncessionsärenden. Enligt förslaget skall koncessionsnämnden
sörja för fullständig utredning av ärende som kommer under
nämndens prövning (14 §). Nämnden skall genom kungörelse eller på annat
lämpligt sätt bereda dem som kan beröras av den miljöfarliga verksamheten
tillfälle att yttra sig. Nämnden skall också samråda med berörda statliga
och kommunala myndigheter som har väsentliga intressen att bevaka
i frågan samt hålla sammanträde med parter och besiktning på platsen, om
det inte är uppenbart onödigt. Närmare bestämmelser angående förfarandet
hos nämnden kommer att meddelas av Kungl. Maj :t.

I fråga om förfarandet i dispensärenden innehåller lagförslaget inte några
regler. Bestämmelser i ämnet kommer att meddelas av Kungl. Maj :t. I motiven
anges bl. a. att det är viktigt att dispensmyndigheten samråder med
andra myndigheter som berörs av det ärende som är under prövning och
att sakägare bör underrättas på lämpligt sätt om dispensansökningar.

I motionerna I: 948 av herr Svenungsson och II: 1084 av herr Hedin hemställes
att riksdagen hos Kungl. Maj :t anhåller om sådan utformning av tilllämpningsföreskrifterna
att tillstånd till vattenförorenande verksamhet inte
får lämnas med mindre än att företrädare för fiskerinäringen har beretts
tillfälle att yttra sig.

Vid prövningen av vattenförorenande företag skall självfallet även fiskerinäringens
intressen beaktas. Vad företrädarna för näringen har att anföra
är härvid av stor betydelse. De regler om samråd, kungörande av ansökan,
sammanträden m. m. som lagförslaget innehåller innefattar enligt utskottets
mening tillräckliga garantier för att fiskets representanter kommer att få
tillfälle att framföra sina synpunkter inför koncessionsnämnden. Liknande
regler torde komma att gälla beträffande förfarandet i dispensärenden.

157

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

Med hänsyn till det sagda är någon riksdagens åtgärd i anledning av motionerna
inte påkallad.

Miljövårds politiskt program m. m. I motionerna I: 946 och II: 1086 föreslås
att riksdagen skall hos Knngl. Maj :t begära att ett miljövårdspolitiskt
program utarbetas, omfattande bl. a. riktlinjerna för det fortsatta lagstiftningsarbetet.
Härvid bör behandlas bl. a. frågor angående den organisatoriska
samordningen mellan koncessionsprövningen enligt miljöskyddslagen och
bebyggelseplaneringen, utformningen av intresseawägningsreglerna, ersättningsreglernas
utformning och koncessionsmyndigheternas medverkan i
skaderegleringen, principerna för omprövning av tillstånd, införandet av någon
form av miljövårdsavgift samt riksplaneringens uppgifter.

Även i de fristående motionerna I: 868 av herr Dahlén in. fl. och II: 482 av
herr Wedén föreslår man att ett miljövårdspolitiskt program utarbetas till
ledning för forskning, lagstiftning och åtgärder i övrigt på miljövårdens område.

Statens naturvårdsverk har i avgivet remissvar i anledning av det sistnämnda
motionsparet anfört bl. a. att ett miljövårdspolitiskt program av
den typ som motionärerna tänker sig med hänsyn till den snabba utvecklingen
nödvändigtvis måste vara mycket allmänt hållet för att inte på alltför
kort tid bli inaktuellt. Det ligger nära till hands att det därigenom huvudsakligen
kommer att innehålla de synpunkter på mål och medel som genom
samhällets åtgärder och den allmänna miljövårdsdebatten redan är allmänt
godtagna. Enligt verkets mening utgör lagstiftningen på området jämte
myndigheternas instruktioner och förarbetena härtill samhällets program
för miljövårdsarbetet. Genom miljövårdsberedningen har vidare förutsättningar
skapats för den långsiktiga samlade bedömningen av hela miljövårdsområdet.
Verket anser att behov av ett särskilt miljövårdspolitiskt program
inte föreligger.

Utskottet delar denna uppfattning. En effektivare form av miljövårdsplanering
än motionärerna föreslagit är det miljöpolitiska programarbete som
naturvårdsverket enligt propositionen har att driva såsom central och ledande
myndighet på miljövårdsområdet och som skall ligga till grund för de
miljövårdande myndigheternas mera långsiktiga agerande. Utskottet avstyrker
således yrkandena om utarbetande av ett särskilt miljövårdspolitiskt
program.

Beträffande ett par av de frågor som berörs i motionerna I: 946 och
II: 1086 vill utskottet anföra följande.

158

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

kan naturligtvis te sig omständlig för parterna, och den ställer — som utskottet
ovan berört — stora krav på samråd mellan de olika beslutande myndigheterna.
På sikt synes dock en viss samordning komma att ske genom att
prövningen av även andra ärenden enligt vattenlagen än vattenföroreningsmål
läggs på administrativa organ. Denna fråga utreds f. n. av sakkunniga
för översyn av vattenlagen. Utskottet vill också erinra om den möjlighet som
föreligger enligt lagförslaget att uppdra koncessions- och dispensprövningen
åt länsstyrelserna. Efter hand som vägledande praxis utbildar sig och erfarenhet
av den nya lagens verkningar vinns kan möjligheten att delegera
beslutanderätten utnyttjas i ökad utsträckning. Härigenom kan särskilt
önskemålet om en samordning av bebyggelseplaneringen och miljövården
tillgodoses.

Genom tillskapandet av koncessionsnämnden har garantier skapats för att
prövningen av koncessionsärenden kommer att ske med stor omsorg och
noggrannhet. Den tekniska utvecklingen går emellertid på många områden
mycket snabbt, och det är inte möjligt att för någon längre tid överblicka
exempelvis vilka metoder för rening av avloppsvatten eller rök som kan finnas
tillgängliga. Det är därför knappast förenligt med miljövårdens krav att
avstå från möjligheten till en successiv anpassning av tillståndsvillkor till
bl. a. teknikens utveckling och ändrade samhällsförhållanden. Genom de
allmänna tillåtlighetsreglerna, som gäller även vid omprövning av tillstånd,
finns garantier för att företagen inte blir oskäligt betungade.

Lagstiftning utanför miljöskyddslagens tillämpningsområde. I motionerna
I: 947 och II: 1083 föreslås att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om
utredning och förslag beträffande lagstiftning utanför miljöskyddslagens
tillämpningsområde, varvid särskilt störningar från flygverksamhet och
motorfordon samt det nära sambandet mellan miljöskydd och översiktlig
planering bör beaktas,

I motionen II: 929 av herr Svenning m. fl. föreslår man att riksdagen hos
Kungl. Maj :t anhåller om utredning och förslag angående tillåtna gränsvärden
för buller från motorcyklar och mopeder samt övervakning av att värdena
inte överskrids.

Frågan hur samordningen av bebyggelseplaneringen och miljöskyddet
skall ske är självfallet av den största betydelse. I propositionen dras också
upp riktlinjerna för samverkan på planområdet centralt, regionalt och
lokalt. Centralt sker samordningen bl. a. genom att planverket får rätt att ta
del i koncessionsnämndens överläggningar och att yttra sig där. De närmare
bestämmelserna om samverkan skall meddelas i administrativ ordning; lagförslaget
innehåller endast principbestämmelser om samråd. Några ytterligare
åtgärder på området torde åtminstone inte för närvarande vara erforderliga
(jfr under föregående avsnitt).

Vad gäller buller från flygplan och flygplatser kan nämnas att hithörande
frågor för några år sedan var föremål för en omfattande utredning. Vid

159

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

denna gjordes bl. a. en inventering av de åtgärder som kan vidtas för att vid
planering av såväl flygplatser som kringliggande bebyggelse eliminera bullerstörningar.
Även bullerförhållandena vid befintliga flygplatser undersöktes.
Arbetet omfattade också riktlinjer för den sanitära bedömningen av
flygbullret. De framlagda förslagen har lett till vissa åtgärder. Med hänsyn
till flygets internationella karaktär har emellertid möjligheterna att genom
isolerade svenska insatser bemästra problemen sin givna begränsning. Enligt
vad utskottet erfarit pågår dock på internationell nivå arbete på att få till
stånd överenskommelser med sikte på att begränsa bullret från flygplan och
flygplatser.

I fråga om buller från motorfordon må här endast erinras om att statens
trafiksäkerhetsverk nyligen tillkännagett att verket inom den närmaste tiden
kommer att fastställa föreskrifter angående högsta tillåtna ljudnivåer för
avgasbuller.

Med hänsyn till det sagda är någon riksdagens åtgärd i anledning av de
ifrågavarande motionsyrkandena inte påkallad.

Övriga frågor. De delar av propositionen som ej berörts i det föregående
föranleder inte något uttalande från utskottets sida.

Utskottet hemställer

A. att riksdagen — med förklaring att det vid propositionen
nr 28 fogade förslaget till miljöskyddslag icke kunnat
oförändrat antagas — dels med bifall till motionerna I: 946
och II: 1086, såvitt avser 6 § miljöskyddslagen, för sin del
beslutar att antaga följande såsom utskottets förslag betecknade
lydelse av paragrafen och att antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till övergångsbestämmelser till
lagen med de ändringarna att däri införes en ny, med 6
betecknad punkt av nedan angiven lydelse och att numreringen
av de efterföljande punkterna (6 och 7 i Kungl.
Maj :ts förslag) ändras på sätt nedan anges, dels i anledning
av nämnda motioner giver Kungl. Maj :t till känna vad utskottet
ovan anfört beträffande koncessionsprövning av
flygplatser och vägar;

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

6 §•

Kan miljöfarlig--------skäl föreligger.

Innebär den — —----— allmän synpunkt.

Första stycket eller andra stycket
första punkten hindrar ej att sådan
flygplats, väg eller järnväg, vars anläggande
prövas i särskild ordning,
användes för avsett ändamål.

160

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969
(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

Övergångsbestämmelser

6. Bestämmelsen i 32 § äger ej
tillämpning i fråga om miljöfarlig
verksamhet, som börjat före lagens
ikraftträdande och som efter ikraftträdandet
fortsatt utan att medföra
väsentligt ökat men.

7. Förekommer i lag eller annan
författning hänvisning till lagrum,
som ersätts genom bestämmelse i
denna lag, skall i stället den bestämmelsen
tillämpas.

6. Bestämmelserna i 6 § första
stgcket eller andra stycket första
punkten hindrar ej att sådan flygplats,
väg eller järnväg, vars anläggande
prövats i särskild ordning före
den 1 juli 1969, användes för avsett
ändamål.

7. Bestämmelsen i 32 § äger ej
tillämpning i fråga om miljöfarlig
verksamhet, som börjat före lagens
ikraftträdande och som efter ikraftträdandet
fortsatt utan att medföra
väsentligt ökat men.

8. Förekommer i lag eller annan
författning hänvisning till lagrum,
som ersätts genom bestämmelse i
denna lag, skall i stället den bestämmelsen
tillämpas.

B. att riksdagen med avslag på motionerna I: 945 och
II: 1085, I: 946 och II: 1086, I: 947 och II: 1083 samt I: 959
och II: 1102, såvitt avser koncessionsnämndens sammansättning,
antager 11 § i förslaget till miljöskyddslag;

C. att riksdagen med avslag på motionerna I: 947 och II:
1083, såvitt avser enskild sakägares rätt att anhängiggöra
ärende vid koncessionsnämnden, bifaller propositionen i
denna del;

D. att riksdagen med avslag på motionerna I: 946 och
11:1086 samt 1:947 och 11:1083, såvitt avser rättegångskostnader
vid koncessionsnämnden, antager 14 §, 48 §
första och andra styckena samt 49 § i förslaget till miljöskyddslag; E.

att riksdagen med avslag på motionerna I: 946 och
II: 1086, såvitt avser rättegångskostnader vid fastighetsdomstol,
antager 33 och 34 §§ i förslaget till miljöskyddslag; F.

att riksdagen med avslag på motionerna I: 946 och
II: 1086, såvitt avser rätt för kommun att föra talan mot
koncessionsnämndens beslut, antager 48 § i förslaget till

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969 161

miljöskyddslag i den del paragrafen ej omfattas av hemställan
under D;

G. att riksdagen antager dels förslaget till miljöskyddslag
i de delar som ej omfattas av hemställan under A—F, dels
förslaget till lag om ändring i vattenlagen, dels ock förslaget
till lag om ändring i naturvårdslagen den 11 december 1964
(nr 822);

H. att riksdagen lämnar förslaget till kungörelse om ändring
i hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (nr 663)
utan erinran;

I. att motionerna I: 946 och II: 1086, såvitt avser rening
av avloppsvatten som kommer från vattenklosett eller härrör
från tätbebyggelse, icke föranleder någon riksdagens
åtgärd;

K. att motionerna 1:868 och 11:482 samt motionerna
I: 946 och II: 1086, såvitt avser ett miljövårdspolitiskt
program, icke föranleder någon riksdagens åtgärd;

L. att följande motioner, nämligen

1.1: 393 och II: 455;

2.1: 868 och II: 482;

3.1: 945 och II: 1085;

4.1: 946 och II: 1086;

5.1: 947 och II: 1083;

6.1:948 och II: 1084;

7.1: 959 och II: 1102, såvitt nu är i fråga, samt

8.11:929

i vad de ej kan anses besvarade genom vad utskottet ovan
anfört och hemställt icke föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 13 maj 1969

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK GREBÄGK

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Göran Karlsson (s), Svante Kristiansson
(s), Åkesson (fp), Ernulf (fp), Wirmark (s)1, fröken Ranmark (s),
herrar Svenungsson (m) och Nils Nilsson (ep);

från andra kammaren: herrar Grebäck (ep), Svenning (s), Tobé (fp),
fröken Anderson (s), herrar Hammarberg (s), Wachtmeister (m)2, Hugosson
(s) och Josefson i Arrie (ep).

1 Ej deltagit i behandlingen av den fråga som avses under A i utskottets hemställan.

2 Ej närvarande vid utlåtandets justering.

162

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

Reservationer

Vid A i utskottets hemställan

I. av herrar Göran Karlsson (s), Svante Kristiansson (s), fröken Ranmark
(s), herr Svenning (s), fröken Anderson (s), herrar Hammarberg (s)
och Hugosson (s), vilka ansett

a) att det avsnitt av utlåtandet som börjar på s. 145 med orden »Som anförs»
och som slutar på s. 146 med orden »avsett ändamål» bort ha följande
lydelse:

Som anförs i propositionen prövas fasta trafikanläggningar i särskild ordning.
Den granskning som härvid sker är visserligen i första hand en planering
från exploateringssynpunkt och den är vidare i huvudsak begränsad till
förhållandena inom de fastigheter som avstår mark. Även miljövårdssynpunkter
beaktas emellertid. Genom regler om samråd kan miljövårdens
ställning i beslutsprocessen ytterligare stärkas. De synpunkter som de miljövårdande
myndigheterna anför får särskild tyngd genom de möjligheter till
ingripande som skapas genom regierna i 5 § miljöskyddslagen. Med stöd av
dessa regler kan ges åläggande om skäliga skyddsanordningar eller inskränkningar
i verksamheten på samma sätt som i fråga om andra anläggningar.
Särskilt möjligheten att få till stånd inskränkningar i verksamheten
är ett effektivt medel för att hävda miljövårdens och omgivningens intressen.
Härigenom kan man ingripa mot störande former av trafik, störande
flygplanstyper osv. Förbättringar kan i många fall också nås med stöd av
speciallagstiftning. Härvid har exempelvis lokala trafikföreskrifter om hastighetsbegränsning
eller förbud mot vissa fordonstyper inom särskilt bullerkänsliga
områden sin betydelse. Något praktiskt behov av att med stöd av
lagens 6 § helt förbjuda användningen av viss väg eller viss flygplats föreligger
inte med hänsyn till de andra möjligheter som står till buds.

Som ovan framgår har departementschefen uttalat att tillståndsplikt beträffande
fasta trafikanläggningar inte skall krävas. Lagens konstruktion
hindrar emellertid inte att koncessionsplikt införs också för sådana anläggningar,
om så skulle visa sig erforderligt. Enligt utskottets mening föreligger
f. n. inte anledning att föreskriva dylik tillståndsplikt.

Med hänsyn till det sagda bör motionerna I: 946 och II: 1086 i denna de!
inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

b) att utskottet bort hemställa

att riksdagen med avslag på motionerna 1:946 och
II: 1086, såvitt avser koncessionsprövningen av flygplatser,
vägar och järnvägar, antager 6 § i det vid propositionen
nr 28 fogade förslaget till miljöskyddslag, ävensom övergångsbestämmelserna
till lagen.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

163

Vid B i utskottets hemställan

II. av herrar Grebäck (ep), Åkesson (fp), Ernulf (fp), Tobé (fp), Svenungsson
(in), Nils Nilsson (ep), Wachtmeister (m) och Josefson i Arrie
(ep), vilka ansett

a) att det avsnitt av utlåtandet som börjar på s. 147 med orden »Miljöskyddslagen
har» och som slutar på s. 148 med orden »framställda ändringsyrkanden»
bort ha följande lydelse:

Den nya lagen kommer att bli ett av de viktigaste instrumenten för den
framtida miljövårdspolitiken. Med den uppbyggnad lagförslaget har med
relativt allmänt hållna regler som skall kunna anpassas elastiskt efter växlande
förhållanden ställs stora krav på de tillämpande myn digheterna. En
fast och konsekvent tillämpning av lagen är en av förutsättningarna för att
lagens syften skall uppnås. Koncessionsnämnden kommer härvid att spela
en betydelsefull roll. Det är därför viktigt att nämnden får en allsidig sammansättning
och att dess ställning som opartiskt skiljeorgan markeras.

Lagrådet har till stöd för sitt förslag att antalet ledamöter bör sättas till
fem i stället för fyra anfört att diskussionen härigenom kan tillföras ytterligare
synpunkter och att den omröstningssituation att utgången bestäms
av två röster mot två i regel inte kommer att kunna inträda. Utskottet finner
dessa skäl bärande.

Departementschefen har mot en utökning av antalet ledamöter ansett
tala att viss risk uppkommer för att de fasta ledamöternas inflytande kommer
att stärkas i alltför hög grad och att de andra ledamöterna inte får den
ställning som bör tillkomma dem. Enligt utskottets mening är dessa risker
överdrivna. Den naturliga utgångspunkten måste vara att inflytandet i
nämnden bestäms inte av relationen mellan ledamöter av olika kategorier
utan av tyngden av de sakskäl som envar ledamot anför för sin ståndpunkt.
Under förutsättning att de fasta ledamöterna förenar sig kan de f. ö. redan
enligt propositionsförslaget bestämma utgången med hjälp av ordförandens
utslagsröst.

Med hänsyn till det anförda föreslår utskottet att i nämnden, utöver det
i propositionen angivna antalet ledamöter, bör tjänstgöra ytterligare en fast
ledamot. Denne bör ha erfarenhet och sakkunskap i medicinska frågor med
anknytning till miljöskydd.

Enligt utskottets mening är det inte förenligt med nämndens ställning
som opartiskt skiljeorgan att naturvårdsverkets chef eller annan tjänsteman
hos verket är ledamot av nämnden. En sådan anordning kan orsaka tvivelsmål
om dess opartiskhet. Den kontakt mellan naturvårdsverket och koncessionsnämnden,
som departementschefen funnit vara av värde för förverkligandet
av den översiktliga, långsiktiga planeringen för miljövården, kan
skapas på annat sätt. Då jävssituation för verkets tjänstemän relativt ofta
torde föreligga måste under alla förhållanden en sådan kontakt etableras i
många ärenden. Utskottet föreslår att i lagen införs en regel om att tjänste -

164 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

man lios naturvårdsverket inte får tjänstgöra som ledamot i nämnden. Motsvarande
bör gälla ledamot av verkets styrelse.

Som anförts i motionerna I: 947 och II: 1083 kommer koncessionsnämnden
att pröva inte bara ärenden som rör den egentliga industrin utan också
handel, jordbruk och andra näringar. Den i propositionen föreslagna formuleringen
»erfarenhet av industriell verksamhet» leder enligt utskottets mening
till en olämplig begränsning av den krets av personer som kan ifrågakomma
för tjänstgöring i nämnden. Uttrycket »erfarenhet från näringslivet»
motsvarar bättre önskemålet att sakkunskap på det speciella område
som ärendet gäller skall vara representerad i nämnden.

Utskottets ändringsförslag innebär sammanfattningsvis följande.
Koncessionsnämnden skall bestå av ordförande och fyra andra ledamöter.
Utöver de två fasta ledamöter som föreslagits i propositionen skall finnas en
tredje sådan ledamot, som skall ha sakkunskap och erfarenhet i medicinska
frågor med anknytning till miljöskydd. »Erfarenhet av industriell verksamhet»
som kompetenskrav utbytes mot »erfarenhet från näringslivet».
Ledamot av naturvårdsverkets styrelse eller tjänsteman hos verket får inte
tjänstgöra som ledamot i nämnden,
b) att utskottet bort hemställa

att riksdagen — med förklaring att förslaget till miljöskyddslag
icke kunnat oförändrat antagas — i anledning
av motionerna I: 945 och II: 1085, I: 946 och II: 1086, I: 947
och II: 1083 samt I: 959 och 11:1102 för sin del antager följande
såsom utskottets förslag betecknade lydelse av 11 §
miljöskyddslagen.

(Kungl. Maj:ts förslag)

Koncessionsnämnden består av
ordförande och tre andra ledamöter.
Vid förberedande åtgärd och vid
prövning av fråga om avvisning av
ansökan eller om avskrivning av
ärende kan nämnden bestå av ordföranden
ensam.

(Utskottets förslag)

§•

Koncessionsnämnden består av
ordförande och fyra andra ledamöter.
Vid förberedande åtgärd och vid
prövning av fråga om avvisning av
ansökan eller om avskrivning av
ärende kan nämnden bestå av ordföranden
ensam.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

(Kungl. Maj:ts förslag)

damoten skall ha erfarenhet av industriell
verksamhet. Om ärendet enligt
ordförandens bedömande i huvudsak
avser kommunala förhållanden
skall som fjärde ledamot i stället
ingå person med erfarenhet av
kommunal verksamhet.

Konungen förordnar
Konungen kan--

165

(Utskottets förslag)

damoten skall ha sakkunskap och
erfarenhet i medicinska frågor med
anknytning till miljöskydd. Den
femte ledamoten skall ha erfarenhet
från näringslivet. Om ärendet enligt
ordförandens bedömande i huvudsak
avser kommunala förhållanden, skall
som femte ledamot i stället ingå
person med erfarenhet av kommunal
verksamhet.

Ledamot av naturvårdsverkets styrelse
eller tjänsteman hos verket får
ej tjänstgöra som ledamot i koncessionsnämnden.

- även ersättare.

- delar avdelning.

Vid D i utskottets hemställan

III. av herrar Grebäck (ep), Åkesson (fp), Ernulf (fp), Tobé (fp), Svenungsson
(in), Nils Nilsson (ep), Wachtmeister (m) och Josefson i Arrie
(ep), vilka ansett

a) att det avsnitt av utlåtandet på s. 150 som börjar med orden »Vad utskottet»
och som slutar med orden »utskottet ändringsyrkandena» bort ha
följande lydelse:

Lagrådet har till stöd för förslaget om införande av en bestämmelse som
ger sakägare rätt till kostnadsersättning framhållit bl. a. att propositionens
förslag när det gäller vattenföroreningar innebär en försämring och försvagning
i förhållande till vad som nu gäller. Sakägaren kan enligt lagrådets mening
ha stort intresse av att bevaka sin rätt redan i samband med tillståndsprövningen
för att eventuellt kunna förhindra företaget eller få till stånd
ändamålsenliga skyddsåtgärder. Härför kan han ofta behöva anlita juridiskt
biträde som kan överblicka vad som behövs i fråga om ytterligare teknisk
utredning o. d. Naturvårdsverket kan visserligen tänkas hjälpa sakägaren
inför koncessionsnämnden, men verket företräder i huvudsak endast allmänna
intressen, och det kan hända att dessa kolliderar med en sakägares intressen.
Naturvårdsverket blir då realiter sakägarens motpart. Lagrådet pekar
också på att den situationen kan inträffa att frågan gäller om en mindre
sakägargrupps intressen skall få träda tillbaka för att en större grupp skall
få sina intressen bättre tillgodosedda. Den lilla gruppen kan då vara i behov
av biträde.

166

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

Eftersom en sakägare enligt förslaget inte får ersättning för sina kostnader,
kan han enligt lagrådet finna det klokast att ge upp utan att ha fått
sina synpunkter och krav effektivt framförda. Att utredningen sålunda blir
mindre fullständig beträffande ett enskilt anspråk kan visa sig vara en brist
i ärendets behandling över huvud taget. Att få en god och allsidig utredning
i dessa ärenden utgör också ett betydelsefullt allmänt intresse.

Enligt utskottets mening har lagrådet anfört övertygande skäl för sin
ståndpunkt. Det kan inte vara välbetänkt att på sätt föreslagits i propositionen
försvåra för en part att komma till tals. Det är då som lagrådet anfört
bättre att bibehålla den ordning som hittills gällt i vattenmålen.

På grund av det anförda föreslår utskottet — i anledning av motionerna
I: 946 och II: 1086 samt I: 947 och II: 1083 i denna del — att i lagen införs
en bestämmelse av innehåll att koncessionsnämnden äger förplikta den som
utövar eller ämnar utöva den miljöfarliga verksamheten att till enskild motpart
utge skälig ersättning för kostnader vid förfarandet inför nämnden, om
det varit av betydelse för denne att bevaka sin rätt i ärendet. Bestämmelsen
kan lämpligen upptas som sista stycke i 14 §. Förslaget medför ändringar i
48 och 49 §§.

b) att utskottet bort hemställa

att riksdagen —- med förklaring att förslaget till miljöskyddslag
icke kunnat oförändrat antagas — i anledning
av motionerna I: 946 och II: 1086 samt I: 947 och II: 1083
för sin del antager följande såsom utskottets förslag betecknade
lydelse av 14 §, 48 § första och andra styckena och 49 §
i förslaget till miljöskyddslag.

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

14 §.

Koncessionsnämnden skall---- — — —. nämndens prövning.

Nämnden skall---------koncessionsnämndens försorg.

Nämnden kan----------— — stycket 3.

Nämnden kan —-------—------särskild utredning.

Kostnad för------------för utredningen.

Koncessionsnämnden äger förplikta
den som utövar eller ämnar utöva
den miljöfarliga verksamheten att
till enskild motpart utge ersättning
för kostnader på förfarandet inför
nämnden, om det varit av betydelse
för denne att bevaka sin rätt i ärendet.

167

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

(Kungl. Maj:ts förslag)

När koncessionsnämnden----

Talan mot beslut som avses i första
stycket och beslut enligt 14 §
sista stycket andra punkten föres
hos Konungen inom fyra veckor från
dagen för beslutet. Statens naturvårdsverk
får föra talan mot beslut
som avses i första stycket för att
tillvarataga allmänna intressen.

Beslut i fråga om tillstånd enligt
denna lag, beslut i fråga som avses i
41 § och beslut enligt 14 § sista stycket
andra punkten blir gällande när
beslutet vunnit laga kraft. I beslutet
kan förordnas att det skall lända till
efterrättelse omedelbart.

Beslut i-----------

(Utskottets förslag)

§•

----.----- 40 §.

Talan mot beslut som avses i första
stycket och beslut enligt 14 §
femte stycket andra punkten föres
hos Konungen inom fyra veckor från
dagen för beslutet. Statens naturvårdsverk
får föra talan mot beslut
som avses i första stycket för att tillvarataga
allmänna intressen.

§•

Beslut i fråga om tillstånd enligt
denna lag, beslut i fråga som avses i
41 § och beslut enligt 14 § femte
stycket andra punkten blir gällande
när beslutet vunnit laga kraft. I beslutet
kan förordnas att det skall
lända till efterrättelse omedelbart.

- — annorlunda förordnas.

Vid E i utskottets hemställan

IV. av herrar Grebäck (ep), Åkesson (fp), Ernulf (fp), Tobé (fp), Svenungsson
(m), Nils Nilsson (ep), Wachtmeister (m) och Josefson i Arrie
(ep), vilka ansett

a) att det avsnitt av utlåtandet på s. 151 som börjar med orden »I motionerna»
och som slutar med orden »utskottet motionsyrkandena» bort ha
följande lydelse:

Miljöfarlig verksamhet kan ofta medföra betydande skadeverkningar och
olägenheter för den enskilde sakägaren. En förutsättning för att tillstånd
till sådan verksamhet inte skall uppfattas som kränkande för sakägares rätt
är att han hålls ekonomiskt skadeslös. Propositionen uppfyller såvitt avser
rättegångskostnader icke detta krav. Förslaget kan leda till att den som
åsamkas skada av miljöfarlig verksamhet drar sig för att framställa yrkande
om inlösen eller ersättning in. m. mot utövaren av verksamheten med
hänsyn till risken för att han därmed kan ådra sig ansvar för betydande
rättegångskostnader. Även berättigade ersättningskrav kan på så sätt förbli
oreglerade. En sådan konsekvens bör inte godtas. Enligt utskottets mening
bör sakägaren undgå ansvar för rättegångskostnader även om hans talan
ogillas, så snart talan haft fog för sig. Anledning att — såsom föreslagits i
motionerna — göra skillnad mellan inlösenfall och andra skadefall förelig -

168

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

ger ej. Inlösenfallet skiljer sig nämligen från andra skadefall endast på så
sätt att olägenheterna i det förra fallet är särskilt allvarliga. Det är med
andra ord endast fråga om en gradskillnad beträffande skadans omfattning.
En regel med den nyss nämnda innebörden bör enligt utskottets mening
gälla över hela fältet. En lämplig förebild till bestämmelse i ämnet återfinns
i 23 § lagen om allmänna vägar. Redaktionellt synes frågan kunna lösas så
att till 33 § andra stycket fogas en regel, innebärande att den som utövar
eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet är pliktig vidkännas å ömse sidor
uppkomna kostnader å målet, såvitt ej fastighetsdomstolen med hänsyn till
omständigheterna finner skäligt förordna på annat sätt. Regeln kan genom
hänvisning i 34 § göras tillämplig beträffande talan om anspråk enligt 34 §.
b) att utskottet bort hemställa

att riksdagen — med förklaring att förslaget till miljöskyddslag
icke kunnat oförändrat antagas — i anledning av
motionerna I: 945 och 11: 1085 samt I: 946 och II: 1086 för
sin del antar följande såsom utskottets förslag betecknade
lydelse av 33 och 34 §§ i förslaget till miljöskyddslag.

(Kungt. Maj:ts förslag)

Fastighetsägare som----- —

I fråga om inlösen gäller lagen den
12 maj 1917 (nr 189) om expropriation
i tillämpliga delar. Ogillas yrkande
om inlösen, tillämpas dock
allmänna regler om rättegångskostnad.

Den som-----—- — ---

Vid F i utskottets hemställan

(Utskottets förslag)

-----skall utövas.

I fråga om inlösen gäller lagen
den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation
i tillämpliga delar. Den som
utövar eller ämnar utöva miljöfarlig
verksamhet är pliktig vidkännas å
ömse sidor uppkomna kostnader å
målet, såvitt ej fastighetsdomstolen
med hänsyn till omständigheterna
finner skäligt förordna på annat
sätt.

---han erbjuder.

Vad i 33 § stadgas angående rättegångskostnad
skall äga motsvarande
tillämpning vid prövning av talan,
som avses i första stycket.

V. av herrar Grebäck (ep), Åkesson (fp), Ernnlf (fp), Nils Nilsson (ep),
Tobé (fp) och Josef son i Arrie (ep), vilka ansett

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

169

a) att det avsnitt av utlåtandet som börjar på s. 151 med orden »I vattenlagen»
och som slutar på s. 152 med orden »sagda motionsyrkandet» bort ha
följande lydelse:

I vattenlagen finns f. n. en bestämmelse, som ger kommun rätt att i vissa
vattenmål föra talan för tillgodoseende av allmänt intresse inom orten. Denna
talerätt avser också avloppsmål. Såvitt utskottet har sig bekant har denna
bestämmelse inte medfört några olägenheter eller några svårigheter i tilllämpningen.

I ärenden inför koncessionsnämnden kan det inte så sällan inträffa att
ett industriföretag och en kommun har motsatta intressen utan att kommunen
är direkt part i ärendet. Självfallet står det i sådant fall kommun
fritt att ta initiativ till överklagande genom hänvändelse till naturvårdsverket.
I regel torde kommunerna dock ha tillräckliga resurser för att själva
kunna tillvarata sina intressen. Naturvårdsverket har visserligen god överblick
över miljövårdsområdet och tillgång till framstående expertis, men
detta kan inte ersätta den kännedom om rent lokala förhållanden, som ofta
blir avgörande för bedömningen. Den bästa kunskapen om dessa förhållanden
finns givetvis hos kommunerna. Det blir därför onödig omgång och besvär
om kommunerna skall behöva vända sig till naturvårdsverket för att
få överklagande till stånd. Någon garanti för att verket tillmötesgår en sådan
begäran föreligger inte heller.

Enligt utskottets mening talar övervägande skäl för att kommun bör ha
rätt att föra talan mot koncessionsnämndens beslut för tillgodoseende av allmänt
intresse inom orten. Kommunen skall dock snarast underrätta naturvårdsverket
om sin talan. Bestämmelser med denna innebörd bör införas i
48 § miljöskyddslagen.

b) att utskottet bort hemställa

att riksdagen — med förklaring att förslaget till miljöskyddslag
icke kunnat oförändrat antagas — i anledning av
motionerna I: 946 och II: 1086 för sin del beslutar att 48 §
i lagen utom såvitt avser första och andra styckena skall
erhålla följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse.

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

Mot beslut som avses i första stycket
får kommun föra talan för tillgodoseende
av allmänna intressen
inom orten. Om sådan talan skall
kommunen snarast underrätta naturvårdsverket.

ej föras.

Mot beslut

170 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

Vid I i utskottets hemställan

VI. av herrar Åkesson (fp), Ernulf (fp) och Tobé (fp), vilka ansett

a) att det avsnitt av utlåtandet som börjar på s. 153 med orden »Som
departementschefen» och som slutar på s. 154 med orden »avstyrkes således»
bort ha följande lydelse:

Som motionärerna anfört har utredningar och undersökningar om vattenföroreningar
i bl. a. Mälaren klart visat att avloppsutsläppen leder till
utbredda rubbningar i den naturliga balansen i vattensystemen. På många
håll är vattnen så allvarligt förorenade att ett återställande av acceptabla
förhållanden — om ett sådant över huvud taget är möjligt — kommer att
ta lång tid. På andra håll närmar sig föroreningsgraden kritiska värden.
Situationen kan lätt bli ohållbar för vattenförsörjning, fiske, badliv etc.,
om denna utveckling får fortsätta. Enligt utskottets mening är verkliga
krafttag nu erforderliga för att man skall komma till rätta med vattenföroreningarna.

Departementschefen har beträffande avloppsvatten som kommer från
vattenldosett eller härrör från tätbebyggelse framhållit att det i fråga om
tätorter praktiskt taget aldrig kan komma i fråga att stanna vid slamavskiljning
som reningsmetod. Normalt måste kraven här sättas betydligt
högre, vilket betyder att man kräver en efter förhållandena lämplig form av
höggradig rening. Därvid skall man enligt propositionen också beakta de
olägenheter som vållas av närsalter i avloppsvattnet. Enligt departementschefens
uttalande är förutsättningarna för att i glesbygd godta slamavskiljning
gynnsammare. Utskottet kan ansluta sig till dessa uttalanden. Detta
ställningstagande leder emellertid till att den föreslagna utformningen av
minimiregeln i 7 § beträffande avloppsvatten som kommer från vattenklosett
eller härrör från tätbegyggelse inte bör godtas. Enligt förslaget får
nämnda slags avloppsvatten icke utsläppas i vattendrag, sjö eller annat vattenområde
om det ej är uppenbart att det kan ske utan olägenhet, om avloppsvattnet
ej undergått längre gående rening än slamavskiljning. Stadgandet
uttrycker enligt utskottets mening en alltför låg ambitionsgrad. Strävan
måste vara att allt avloppsvatten av detta slag skall undergå minst biologisk
(höggradig) rening. Endast i speciella undantagsfall kan kravet på
rening sättas lägre. Det principiella kravet på minst höggradig rening bör
framgå direkt av lagtexten. I fråga om redan befintliga reningsverk, som
saknar anordningar för höggradig rening, torde man övergångsvis nödgas
acceptera en lägre reningsgrad. Beträffande dessa bör emellertid fastställas
en tidsplan för övergång till höggradig rening. Förslag till bestämmelser i
ämnet bör föreläggas riksdagen så snart ske kan.

Utskottets ståndpunktstagande innebär bifall till motionerna I: 946 och
II: 1086 i förevarande avsnitt.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969 171

b) att utskottet bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionerna 1: 946 och
II: 1086, såvitt avser rening av avloppsvatten som kommer
från vattenklosett eller härrör från tätbebyggelse, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhåller att riksdagen föreläggs förslag
till bestämmelser i ämnet i enlighet med vad utskottet
ovan anfört.

Vid K i utskottets hemställan

VII. av herrar Grebäck (ep), Åkesson (fp),Ernulf (fp), Nils Nilsson (ep),
Tobé (fp) och Josef son i Arrie (ep), vilka ansett

a) att det avsnitt av utlåtandet som börjar på s. 157 med orden »Utskottet
delar» och som slutar på s. 158 med orden »oskäligt betungande» bort ha
följande lydelse:

Utskottet kan inte dela den uppfattning som naturvårdsverket framför i
sitt remissutlåtande. Ett miljövårdsprogram kan inte begränsas till att innehålla
endast sådana riktlinjer som »redan är allmänt godtagna». Ett program
måste sikta framåt och allmän enighet torde råda därom att den miljöskyddslag
som nu behandlas endast är en början av den nödvändiga uppstramning
på miljöskyddets område som långsiktigt måste genomföras. Idédebatten
måste förnyas och kan inte vara bunden till gällande lagar, myndigheternas
instruktioner och förarbetena till dem. Ett så statiskt betraktelsesätt
kan utskottet inte godta.

Beträffande några av de frågor som berörs i motionerna I: 946 och II: 1086
vill utskottet anföra följande.

Trots den koncentration av prövningsförfarandet som den i propositionen
föreslagna ordningen innebär kommer beslut av direkt eller indirekt betydelse
för miljövården alltjämt att fattas av ett flertal olika myndigheter.
I ett och samma ärende kan erfordras beslut av skilda organ angående
exempelvis tillstånd att förvärva mark, fastställelse av plan, tillstånd att utöva
miljöfarlig verksamhet samt tillstånd till byggande i vatten. Denna
splittring måste te sig omständlig för parterna och den ställer — som utskottet
tidigare berört — stora krav på samråd mellan de olika beslutande
myndigheterna. På sikt synes visserligen en viss samordning komma att ske
genom att prövningen av även andra ärenden enligt vattenlagen än vattenföroreningsmål
läggs på administrativa organ.

I ett läge där vattenlagen är föremål för grundlig översyn med särskild
hänsyn till miljövårdens krav och samtidigt en helt ny planlagstiftning övervägs
är det viktigt att ett politiskt förankrat program för den långsiktiga
miljövården diskuteras. Därigenom kan uppslag ges hur nu rådande splittring
vid beslutsfattandet i dessa frågor skall kunna undvikas. Ett sådant
program kan tjäna till ledning för pågående utredningar och vara till stöd
för statsmakternas agerande i fråga om lagstiftning och organisation.

172 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969

Även för de pågående förberedelserna för en riksplanering är det av vikt
att ett miljöpolitiskt program utarbetas, omfattande såväl vattenvård och
luftvård som buller skydd och andra miljöstörande företeelser. Av vad som
hittills framkommit angående det arbete som bedrivs av riksplaneringsgruppen
i kommunikationsdepartementet framgår att miljövårdsövervägandena
i detta arbete blivit av särskilt stor betydelse.

Vad som nu anförts leder enligt utskottets mening till slutsatsen att som
i motionerna I: 868 och II: 482 samt I: 946 och II: 1086 yrkats ett miljöpolitiskt
program bör utarbetas att ligga till grund för lagstiftning och andra
åtgärder på miljövårdens område. Utarbetande av ett sådant program bör
enligt utskottets mening ske genom en utredning med parlamentarisk förankring.

b) att utskottet bort hemställa

att riksdagen i anledning av motionerna 1: 868 och II:
482 samt I: 946 och II: 1086 i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller
att en utredning tillsätts med uppgift att utarbeta ett
miljövårdspolitiskt program i enlighet med vad utskottet
ovan anfört.

MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690031