Tredje lagutskottets utlåtande nr 36 år 1963 (Utlåtande 1963:L3u36 - höst l3u)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 36 år 1963

Nr 36

Utlåtande i anledning av motioner angående rättegångskostnader
vid ingrepp enligt gruvlagen.

Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 378 i första kammaren av herr Osvald och nr 452 i
andra kammaren av herrar Larsson i Umeå och Jönsson i Ingemarsgården.

I motionerna, som är likalydande, yrkas »att riksdagen måtte hemställa
hos Kungl. Maj :t om en översyn av nu gällande regler angående rättegångskostnader
och deras fördelning vid ingrepp enligt gruvlagen».

Beträffande motionernas fullständiga innehåll hänvisar utskottet till motionen
II: 452.

Till stöd för motionsyrkandet anföres följande.

Samerna i Sverige har fått vika undan för olika andra intressen: jordhrukskolonisation,
gruvdrift, vattenutbyggnad m. m. Tidigare ersattes samerna
icke för dessa markförluster. Numera lämnas ersättning. Den skadereglering
som sker i vattenmål är den mest noggranna.

För närvarande pågår åtgärder för gruvdrift vid Stikkenjokk i Västerbottens
län och i Svappavaara i Norrbottens län.

Redan instundande sommar skall en utmålsförrättning ske vid Stikkenjokk.
Samerna har att vid denna förebringa utredning om skadorna på
renskötseln med binäringar. Det är här fråga om intrång i enskild rätt. Ersättning
för erforderlig juridisk och teknisk utredning utgår dock icke. Samerna
får betala hela denna rättegångskostnad med egna medel. Detta utgör
en markant avvikelse från vad som gäller i expropriationsmal och i
vattenmål. Fullföljd av talan mot beslut vid utmålsförrättning sker i vissa
frågor till kommerskollegium, som har ställning av motpart till samerna vid
förrättningen beträffande Stikkenjokk. Till det sagda kommer, vad angår
Stikkenjokk, att renskötseln redan vållats skada, som icke ersatts, genom
en redan bruten väg och genom en sedan åtskillig tid tillbaka pågående
malmundersökningsverksamhet. Vidare planeras ett nytt stort vägbygge
rätt genom Vilhelmina södra lappbys vårbetesland, som hittills varit ostörda.
Skadorna av vägen prövas i särskild ordning. Vissa skadeverkningar för
samerna inom lappbyn prövas i vattenmålsväg, så beträffande en bro, som
kan inverka menligt på flyttningsvägar och fiske, samt beträffande utsläpp
av anrikningsvatten, som skadar fiske. Nämnda lappby är redan hårt drabbad
av vattenregleringar, som bl. a. medför issvårigheter och risk för sammanblandning
av renarna med andra byars renar, vilket medför stora olägenheter.

Sammanlagringen av dessa skador torde medföra en totalverkan som
icke blir underkastad en samlad bedömning av någon instans enligt gällande
ordning.

1—Bilxang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 3 avd. Nr 36

Tredje lagutskottets utlåtande nr 36 år 1963

Beträffande Svappavaara råder liknande förhållanden. Här tillkommer
ett järnvägsbygge, som kommer att vålla samerna mycket stora skador, vilka
dock i viss mån kan förebyggas genom åtgärder. Äldre oreglerade skador
på renskötseln med binäringar torde finnas även vid Svappavaara. Det är
av vikt att samerna får praktiska möjligheter att verkligen bevaka sin talan
gentemot gruvföretagen. I viss fall måste talan beträffande intrång genom
sådana företag föras vid allmän domstol. Även här är reglerna om rättegångskostnad
vida mera ogynnsamma än när det gäller expropriation.

Över motionerna har utskottet på sätt § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtat utlåtanden från hovrätten för Övre Norrland, kammarkollegiet
och kommerskollegium. På begäran av utskottet har yttranden över motionerna
därjämte avgivits av Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF),
Svenska gruvföreningen och Svenska samernas riksförbund. Till kommerskollegiums
utlåtande har fogats yttranden från de fyra bergmästarämbetena.

Gällande rätt m. m.

Till belysande av föreliggande spörsmål lämnas inledningsvis en redogörelse
för vissa bestämmelser om rättegångskostnad i 18 kap. rättegångsbalken
den 18 juli 194 2.

Enligt huvudregeln skall part, som tappar målet, ersätta motparten hans
rättegångskostnad, om ej annat är stadgat (1 §). Angår målet rättsförhållande,
som enligt lag ej må bestämmas annorledes än genom dom, må förordnas,
att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad (2 §). Finnes
den vinnande parten ha inlett rättegång, utan att motparten givit anledning
därtill, eller har den vinnande parten eljest uppsåtligen eller genom försummelse
föranlett onödig rättegång, skall han ersätta motparten hans rättegångskostnad
eller ock, om omständigheterna föranleder därtill, vardera
parten bära sin kostnad (3 § första stycket). Är i samma mål flera yrkanden
och vinner parterna ömsom, skall vardera parten bära sin kostnad eller
jämkad ersättning tilläggas endera, eller ock, såvitt kostnaderna för olika
delar av målet kan särskiljas, ersättningsskyldigheten därefter bestämmas.
Är vad parten tappat av allenast ringa betydelse, må han dock erhålla full
ersättning för sin kostnad. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning,
om parts yrkande bifalles allenast till en del (4 §). Har part genom
att utebliva från rätten eller ej iakttaga föreläggande, som rätten meddelat,
eller genom påstående eller invändning, som han insett eller bort inse sakna
fog, eller annorledes genom vårdslöshet eller försummelse föranlett uppskov
i målet eller eljest vållat kostnad för motparten, är han skyldig ersätta
sådan kostnad, huru rättegångskostnaden i övrigt än skall bäras (6 §). Ersättning
för rättegångskostnad skall fullt motsvara kostnaden för rättegångens
förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud eller
biträde, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av

Tredje lagutskottets utlåtande nr 36 år 1963

partens rätt. Ersättning skall också utgå för partens arbete och tidsspillan
i anledning av rättegången (8 §). Fullföljes mål från lägre rätt, skall skyldigheten
att ersätta rättegångskostnad i högre rätt bestämmas med hänsyn
till rättegången därstädes (15 § första stycket).

Enhetliga bestämmelser saknas i svensk rätt beträffande sakägares rätt
till ersättning för kostnader i samband med tvångsförvärv. En redogörelse
härutinnan lämnas i utskottets utlåtande nr 19/1959, vartill utskottet får
hänvisa. I det följande skall endast beröras de stadganden i ämnet som gäller
enligt gruvlagen, uranlagen, vattenlagen, expropriationslagen och lagen om
ersättning för mistad fiskerätt.

Rörande sakägares möjlighet att enligt gruv lagen den 3 juni
1 9 3 8 erhålla ersättning för rättegångskostnad gäller i huvudsak följande.

Den som vill bearbeta en mineralfyndighet måste enligt 1 § i allmänhet
förvärva rätt därtill genom inmutning. Inmutning sökes hos vederbörande
bergmästare (6 §). Vid bifall till inmutningsansökan har bergmästaren att
utfärda mutsedel för sökanden (inmutaren), som därefter äger anställa
undersökningsarbete å inmutbara mineral inom det område, inmutat område,
som anvisas i mutsedeln (2 §). Undersökningsarbetet lår endast bestå
i sådana åtgärder som erfordras för att ådagalägga, att inom inmutningsområdet
förekommer fyndighet av inmutningsbart mineral samt för att
vinna närmare kännedom om fyndighetens storlek, beskaffenhet och brytvärdhet.
Inmutaren äger vidare bl. a. begagna eller anlägga väg till och inom
det inmutade området (13 §). För begagnande av mark, som tagits i anspråk
enligt 13 § skall inmutaren till jordägaren utge full ersättning i årlig avgift.
Inmutaren skall också ersätta skada som marken kan ha tagit för framtiden.
Då eljest av undersökningsarbetet förorsakas förlust, skada eller intrång,
skall full ersättning givas därför (17 §).

Lagstiftaren har i första hand räknat med att överenskommelse om ersättningen
skall kunna träffas mellan parterna. Sämjas de emellertid icke
om beloppet av årlig avgift eller annan ersättning, som skall utgå enligt
17 §, äger jämlikt 18 § 1 mom. den som fordrar ersättning påkalla att densamma
bestämmes av skiljemän. Beträffande sådan tvist äger då vad i
lagen den 14 juni 1929 om skiljemän stadgas motsvarande tillämpning,
med iakttagande dock av de särskilda föreskrifter som lämnas i 18 §. Skiljedomskostnaderna,
varmed förstås såväl skiljemännens ersättning som kostnadsersättning
åt part, skall sålunda gäldas av den som skiljemännen
prövar därtill skyldig men sådan skyldighet får ej åläggas den ersättningsberättigade,
om han ej uppenbarligen påkallat förfarandet utan skäl.
Talan mot skiljemännens dom kan enligt bestämmelserna i lagen om skiljemän
i princip ej fullföljas till allmän domstol. Undantagen är i huvudsak
av formell art. Vill den som fordrar ersättning, hellre än alt låta tvisten
avgöras av skiljemän, draga densamma under domstols prövning, står det
honom öppet. I sådant fall blir alltså 18 kap. rättegångsbalken tillämpligt i
1* — Bilmng till riksdagens protokoll 1963. 9 sand. 3 and. Nr 36

Tredje lagutskottets utlåtande nr 36 år 1963

frågan om rättegångskostnader. Har då utmålsförrättning hålles tvist om
ersättning icke hänskjutits till avgörande av skiljemän eller domstol, skall
frågan, där ej parterna kan enas om ersättningen, avgöras av förrättningsmännen
i den ordning som stadgas i 38 § (18 § 2 inom.).

Sedan undersökningsarbetet avslutats och senast inom den för sådant
arbete föreskrivna treårsfristen kan inmutaren hos bergmästaren begära
avskiljande av ett visst område för gruvbrytningens bedrivande, s. k. utmål.
b rågan härom prövas vid utmålsförrättning. Bergmästaren skall vid denna
förrättning biträdas av två gode män, som utses av honom bland dem som i
orten är valda till gode män vid lantmäteriförrättning. Där ej annorlunda
föreskrives i gruvlagen, ankommer det likväl på bergmästaren ensam att
avgöra till förrättningen hörande frågor (26 §). Sökanden äger själv bestämma
bur stort utrymme inom utmålet lian vill taga i anspråk för arbete
ovan jord (33 §). Utanför utmålet äger sökanden vid förrättningen få sig
anvisad nödig mark för upplagsplats, byggnad, väg in. m. (34 §).

Annan än gruvinnehavaren tillhörig mark inom utmålet, som tages i anspråk
för arbetet ovan jord, skall lösas av denne (36 §). Jämväl mark som
enligt 34 § upplåtes utom utmålet skall, om den helt tages i anspråk för
avsett ändamål eller lider synnerligt men av upplåtelsen, lösas. I annat fall
skall för den utom utmålet upplåtna marken ersättning utgå för skada och
intrång. Skall en del av fastighet avstås och lider därigenom eller genom
markens begagnande för gruvdriften en återstående del av fastigheten synnerligt
men, skall jämväl denna del lösas, om ägaren begär det. Uppkommer
eljest skada eller intrång på återstod av fastighet, skall ersättning givas
härför. Jämväl innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt
till fastigheten kan vara berättigad till ersättning, om rätten går förlorad
eller intrång förorsakas till följd av utmålsläggningen. Då till följd av utmålsläggningen
förorsakas annan skada eller förlust än nu nämnts, skall
också sådan skada eller förlust ersättas. Lösen och annan ersättning skall
enligt 37 § bestämmas i penningar att utgå på en gång, särskilt för varje
sakägare. 50 procents förhöjning utgår. Sämjas ej parterna om lösen eller
annan ersättning, skall denna bestämmas av bergmästaren med gode män
(38 §). Uppstår efter utmålsförrättnings avslutande skada eller intrång, som
ej förutsetts vid förrättningen, kan särskild talan härom föras vid domstol
(39 §).

Är någon missnöjd med åtgärd eller beslut under utmålsförrättning i
fråga som avser 1) huruvida de i 2 § tredje stycket angivna förutsättningarna
för erhållande av utmål är uppfyllda, 2) huruvida det anvisade utmålet
erhållit den storlek, form eller sträckning som betingas av fyndighetens
sträckning och gruvdriftens behov, eller 3) anvisande av mark utanför utmålet
enligt 34 §, äger han däröver anföra besvär hos kommerskollegium
(41 § 1 inom.). Är någon missnöjd med åtgärd eller beslut vid utmålsförrättningen
i annan fråga än som nämnts i 1 mom. — t. ex. ersättningsfråga

Tredje lagutskottets utlåtande nr 36 år 1963

— har han vid äventyr av talans förlust att instämma sin talan till allmän
domstol inom ett år från förrättningens avslutande (41 § 2 mom.).

Enligt 21 § 4 mom. skall sökanden gälda kostnaderna för utmålsförrättningen.
Såsom framgår av ordalagen innefattar de kostnader som avses i
4 mom. ej ersättning för sakägares inställelser och Inträdeskostnader (Digman,
Svensk gruvrätt 1953 s. 179). Frågan om ersättning till markägare
och dennes biträde för inställelse vid förrättning om ianspråktagande av
mark utom utmål enligt 34 § har prövats i ett i regeringsrättens årsbok 1941
H 50 refererat fall. Härvid gjorde kommerskollegium och regeringsrätten
ej ändring i förrättningsmannens beslut, varigenom denne förklarat sig
sakna befogenhet att utdöma ersättning för markägares kostnader i målet.

Slutligen må nämnas att tvist om sådan avgäld till jordägare som avses i
53 § skall lösas i den ordning som stadgas i 18 §.

Bestämmelser om domstolar och rättegången i vattenmål återfinnes
huvudsakligen i 11 kap. vattenlagen den 28 juni 1918. I kapitlets
1 § utsäges därjämte, att därutinnan skall gälla i allt, varom ej i
vattenlagen eller annan författning är särskilt stadgat, vad i fråga om allmän
domstol är föreskrivet, där det är tillämpligt. I detta lagrum åsyftade
särbestämmelser finnes bl. a. beträffande rättegångskostnaderna. Sålunda
gäller enligt 11 kap. 65 § beträffande ansökningsmål i princip att sökanden,
ändå att hans talan bifalles, skall åläggas att gottgöra motpart sådana kostnader
å målet, som prövas ha varit nödiga för tillvaratagande av hans rätt,
Härvid har i praxis (NJA 1960 s. 55) kostnad, föranledd av det administrativa
förfarande som avses i kungörelsen den 24 april 1953 angående förberedelse
av vissa föx-etag enligt vattenlagen, ansetts utgöra ersättningsgill
rättegångskostnad. Genom 11 kap. 65 § andra stycket erbjudes möjlighet
att ålägga svarandepart som genom vårdslöshet eller försummelse föranlett
uppskov i målet eller eljest vållat kostnad, att gottgöra sökanden därav
föranledda utgifter.

Beträffande kostnaderna i högre rätt gäller såvitt angår mål om bestämmande
av ersättning för rätt att jämlikt 1 kap. 14 § vattenlagen taga strömfall
i anspråk ävensom mål om byggande i vatten, vattenreglering och vattentäkt
enligt 11 kap. 106 § sista stycket och 108 § att, med tillämpning i övrigt
av 18 kap. rättegångsbalken, sökanden alltid själv skall vidkännas sina kostnader
i den högre rätten, så ock kostnad som åsamkas motpart genom att
sökanden fullföljt talan.

I fråga om vissa ansökningsmål gäller avvikande regler. Avser sådant mål
företag enligt 5 eller 6 kap. vattenlagen (allmän farled respektive allmän
flottled) är sakägare icke berättigad till gottgörelse för rättegångskostnad
vid vattendomstol i annat fall än då han måst vidkännas kostnad för tillvaratagande
av sin rätt till skadeersättning i målet. Gäller målet företag enligt
7 eller 8 kap. (torrläggnings- respektive avloppsföretag) skall vad som i

6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 36 år 1963

10 kap. 79 § tredje stycket är stadgat beträffande syneförrättning äga motsvarande
tillämpning.

I detta hänseende gäller att delägare icke är berättigad till ersättning för
sin talans bevakande vid syneförrättningen. Har annan sakägare måst vidkännas
särskild kostnad för tillvaratagande av sin rätt till skadeersättning
i målet eller eljest för bevakande av sin rätt, skall i utlåtandet tillerkännas
honom skälig gottgörelse därför. I fråga om företag enligt 8 kap. är sakägare,
som fört talan allenast med hänsyn till befarad olägenhet genom förorening,
berättigad till gottgörelse som nu sagts endast såframt sökanden påfordrat
fastställande av ersättning till honom för olägenheten eller det eljest varit
av betydelse för sakägaren att i ärendet bevaka sin rätt.

Då syneförrättning i s. k. underställningsmål bringas under vattendomstols
prövning, gäller beträffande rättegångskostnaden enligt 11 kap. 93 §
vattenlagen bestämmelsen i 10 kap. 79 § motsvarande tillämpning. I fråga
om kostnad, som i underställningsmål föranledes av anförda besvär, eller
kostnad i besvärsmål, skall vattendomstolen jämlikt förstnämnda lagrum
pröva »efter ty med hänsyn till föreliggande omständigheter finnes skäligt»,
om klaganden bör gottgöra motparterna deras kostnad eller, där besvären
bifalles, klaganden bör få ersättning för sin kostnad. Vad i 65 § andra stycket
stadgas om skyldighet för part i ansökningsmål att gälda kostnader, som
han genom obefogad invändning eller annorledes föranlett, äger enligt föreskrift
ill kap. 93 § motsvarande tillämpning i besvärs- och underställningsmål.

Vad slutligen angår kostnaderna i högre rätt är i samtliga fall, utom de i

11 kap. 106 § angivna, bestämmelserna i 18 kap. rättegångsbalken att tilllämpa.

Vid tvångsförvärv enligt lagen den 12 maj 19 17 om expropriation
inledes förfarandet genom ansökan hos Konungen om rätt till
expropriation. Då sådan rätt blivit sökt, skall tillfälle lämnas berörda fastigheters
ägare och innehavare ävensom annan, som kan lida men av expropriationen,
att framställa erinringar mot ansökningen. Därefter fastställer
Kungl. Maj :t i statsrådet rätten till expropriation och expropriationens omfattning.
Bestämmelser rörande detta inledande administrativa förfarande
lämnas i 1—5 §§.

I expropriationstillstånd skall Kungl. Maj :t utsätta den tid, inom vilken
den som erhållit expropriationsrätt skall fullfölja frågan genom stämningsansökan
till domstol (5 § sista stycket). I fråga om rättegångskostnad i
expropriationsmål gäller enligt 67 § att den exproprierande är pliktig att, i
den mån ej annat föranledes av vad i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken
stadgas, ersätta motparten hans kostnader i expropriationsmålet, vid expropriationsersättningens
fördelning och eljest i anledning av expropriationen.

I praxis har sakägare icke ansetts berättigad till ersättning för utgifter som

Tredje lagutskottets utlåtande nr 36 år 1963

föranletts av ärendets behandling hos Kungl. Maj :t i vidare mån än såvitt
angår utredning rörande frågor som förelegat till bedömande i det följande
förfarandet (NJA 1942 s. 727). Såsom framgår av bl. a. andra lagutskottets
av riksdagen godkända utlåtande nr 34 år 1949 är sakägare till följd av 67 §
i princip berättigad till ersättning för kostnader i högre rätt. Anmärkas må
att 1959 års riksdag på hemställan av tredje lagutskottet (uti. 19/1959)
anhållit om översyn av expropriationslagens bestämmelser om rättegångskostnad,
varvid en modifiering av sakägares rätt till kostnadsersättning i
överrätt i anslutning till bestämmelserna i 1950 års lag om ersättning för
mistad fiskerätt ansetts påkallad. Frågan härom omfattas av expropriationsutredningens
uppdrag.

Enligt lagen den 1 december 1950 om ersättning för
mistad fiskerätt prövas mål om sådan ersättning i första instans
av fiskevärderingsnämnd (2 §). Angående förfarandet hos nämnden i ersättningsmål
skall tillämpas vad som är stadgat i fråga om allmän domstol
och rättegången i tvistemål, med avvikelse dock bl. a. beträffande rättegångskostnad.
I detta hänseende gäller att kronan, i den mån ej annat föranledes
av vad i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken stadgas, skall ersätta sökanden
hans kostnader å målet vid nämnden (4 §). Talan mot nämndens dom eller
beslut fullföljes till hovrätt. Där ej annat föranledes av nyssnämnda bestämmelser
i rättegångsbalken, skall kronan städse själv vidkännas sina kostnader
i hovrätten, så ock kostnad som åsamkas motpart genom att kronan
fullföljt talan. Motsvarande bestämmelser gäller beträffande rättegångskostnader
i högsta domstolen (6 § ). På grund av bestämmelser i lagen kan
såväl nämnden som högre rätt förordna att förskott skall utgå i avräkning
på ersättning för de rättegångskostnader som slutligen kan komma att
fastställas.

Såsom framgår av utskottets utlåtande nr 21 år 1961 överväges frågan
om kostnadsersättning i förvaltningsförfarandet f. n. av besvärssakkunniga.

Remissyttrandena

Bland remissinstanserna har delade meningar yppats rörande behovet av
den ifrågasatta lagändringen. Motionärernas yrkande biträdes sålunda av
hovrätten för Övre Norrland, kommer skollegium, ULF samt Svenska samernas
riksförbund. Motionsyrkandet avstyrkes av bergmästarämbetena och
Svenska gruvföreningen samt — mindre bestämt — av kammarkollegiet.

Hovrätten för Övre Norrland konstaterar att ersättningsfrågor vid ingrepp
enligt gruvlagen kan avgöras av skiljemän, av förrättningsmän vid utmålsförrättning
eller därmed jämförlig förrättning, eller av allmän domstol.
Rörande sakägares möjlighet att i de olika fallen erhålla ersättning för kostnader
anför hovrätten följande.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 36 år 1963

A id ersättningsfrågans avgörande av skiljemän gäller i kostnadshänseende
enligt 18 § gruvlagen, såsom tidigare nämnts, att skiljedomskostnaderna
skola gäldas av den som skiljemännen pröva skyldig därtill. Med skiljedomskostnad
avses här liksom i lagen om skiljemän såväl ersättningen åt
skiljemännen som partens kostnader för förberedande och utförande av sin
talan. Lagrummets ordalydelse torde icke lägga hinder i vägen för att tillerkänna
den ersättningskrävande gottgörelse för kostnader, även om hans
talan i huvudsaken helt eller delvis ogillas. Skyldighet för den ersättningskrävande
att ersätta motpartens kostnader kan som redan nämnts komma i
fråga endast om han hefinnes ha påkallat förfarandet utan skäl. Förevarande
reglering måste enligt hovrättens mening anses tillfredsställande.

Vad angår kostnaderna vid utmålsförrättning innehåller gruvlagen icke
andra bestämmelser än följande i 21 § 4 mom. upptagna stadgande: »Kostnaderna
för utmålsförrättning, kungörelsekostnaden däri inbegripen, skola
gäldas av sökanden; och vare denne pliktig att, där bergmästaren det fordrar,
förskjuta desamma.» Redan av stadgandets ordalydelse torde framgå att
det icke är tillämpligt å sakägares kostnad för talan som föres vid förrättningen.
I enlighet härmed synes den uppfattningen ha blivit rådande i
praxis, att kostnadsersättning icke kan tillerkännas sakägare vid utmålsförrättning.
---förrättning för inlösen av vissa områden utanför utmål

yrkat ersättning för sina kostnader med anledning av förrättningen. Förrättningsmännen
förklarade sig sakna befogenhet att utdöma någon ersättning
för kostnader å målet. Talan fullföljdes till kommerskollegium och
därefter till regeringsrätten. Ingen av dessa instanser fann skäl göra ändring
i förrättningsmännens ifrågavarande beslut.

Det torde således kunna fastslås, att möjlighet för närvarande saknas för
sakägare att erhålla gottgörelse för kostnader med anledning av talan vid
utmålsförrättning eller därmed jämställd förrättning. Det undandrar sig
hovrättens bedömande i vilken utsträckning kostnader av någon betydelse
uppkomma för sådan talan. I princip måste det emellertid enligt hovrättens
mening anses mindre tilltalande att den mot vilken ett tvångsförfarande av
nämnd art företages icke kan erhålla ersättning för kostnaderna för sin talan.
Särskilt vid jämförelse med den reglering motsvarande spörsmål erhållit
i 67 § expropriationslagen, framstår gruvlagens ståndpunkt som otillfredsställande.

Vad slutligen angår de fall i vilka ersättningstalan föres vid allmän domstol,
bliva reglerna om rättegångskostnad i 18 kap. rättegångsbalken tillämpliga.
Detta innebär i huvudsak att den ersättningskrävande erhåller gottgörelse
för rättegångskostnader endast under förutsättning att hans talan
helt eller till icke obetydlig del bifalles. Även i dessa fall är således den ersättningskrävande
sämre ställd i fråga om möjligheterna till kostnadsgottgörelse
än om ersättningen skolat bestämmas enligt expropriationslagen.
Emellertid kunna olägenheterna härav i viss utsträckning elimineras genom
att part, om förutsättningarna härför i övrigt äro för handen, kan erhålla
fri rättegång. För övrigt synas dessa spörsmål icke äga särskilt stor praktisk
betydelse. Hovrätten har från Västerbottens västra domsaga, Västerbottens
norra domsaga och Gällivare domsaga infordrat uppgift om antalet under
tioårsperioden 1953—1962 därstädes handlagda mål, vari talan förts om
ersättning för skada eller intrång, som uppstått efter utmålsförrättning. Det
har därvid visat sig att dylikt mål icke förekommit i någon av dessa domsagor
under den angivna perioden. Ej heller i hovrätten har under nämnda
tidrymd förekommit något sådant mål. Icke desto mindre kunna givetvis

Tredje lagutskottets utlåtande nr 36 ur 1963

fall inträffa, i vilka gällande regler skulle giva ett för den ersättningskrävande
sämre resultat, än som skulle ha blivit fallet vid tillämpning av expropriationslagen,
och en sådan skillnad synes icke sakligt motiverad.

Kommerskollcgium finner ej särskilt starka skäl föreligga för bifall till
den av motionärerna begärda översynen men förklarar sig icke vilja motsätta
sig att frågan närmare undersökes, därest så skulle anses angeläget.
Utredningen bör enligt kollegiums mening ske i ett större sammanhang, berörande
det administrativa förfarandet över huvud, och lämpligen verkställas
av besvärssakkunniga. Till stöd för sitt ställningstagande anför
kommerskollegium följande.

Såsom motionärerna framhållit saknar gruvlagen bestämmelse som berättigar
part att få ersättning för de kostnader han haft i samband med förrättning
enligt gruvlagen. Av praxis framgår att frånvaron av dylik bestämmelse
också ansetts utgöra hinder för att gottgörelse av detta slag utgår
till part (jfr RÅ 1941 H50). Denna ståndpunkt ansluter sig till den i vårt
land gällande huvudregeln, att part i ett förvaltningsärende själv får stå
för sina kostnader. Detta torde i sin tur sammanhänga med uppfattningen,
att parts utgifter i sådana ärenden vanligen äro förhållandevis små. De
stadganden av motsatt innebörd, som gälla t. ex. i expropriations- och vattenmål,
äro att betrakta som undantag från huvudregeln och dessa stadganden
grunda sig uppenbarligen på den omständigheten att i dylika mål kostnaderna
lätt kunna bli avsevärda.

Gruvlagen bygger på den principiella förutsättningen att gruvinnehavare
skall gottgöra envar sakägare som lider skada genom gruvverksamheten.
Närmare bestämmelser härom återfinnas under 36—39 §§. Av dessa lagrum
framgår att sådana skador som kunna förutses uppkomma till följd
av en utmålsläggning skola uppskattas vid utmålsförrättningen samt ersättas
i enlighet med parternas åsämjande eller — i händelse av tvist — enligt
förrättningsmännens beslut. Erfarenheten visar att utredning, avseende
redan vid utmålsförrättningen förutsedda skador, vanligen icke åsamka
gruvinnehavarens motpart nämnvärda kostnader. För övrigt torde ofta
gruvinnehavaren av billighetsskäl frivilligt gottgöra motparten dennes kostnader
i anledning av utmålsförrättning. — Det ligger i sakens natur, att
gruvdrift kan komma att föranleda åtskilliga skador vilkas omfattning icke
kan förutses redan vid utmålsförrättningen. I dessa fall gäller regeln att
talan om ersättning för uppkommen skada skall anhängiggöras vid allmän
domstol, i vilka fall sålunda gängse bestämmelser om rätt att få ersättning
för rättegångskostnader tillämpas. En sådan talan torde i många fall kunna
grundas på 39 § gruvlagen och i andra fall på allmänt gällande rättsprinciper
om skyldighet för den som åsamkar annan skada att gottgöra denne
för skadan.

Bergmästarämbetet i västra distriktet vitsordar att gruvlagens regler om
parternas processkostnader är betydligt oförmånligare för jordägaren/nyttjanderättshavaren
än motsvarande bestämmelser i expropriationslagen. Hänsyn
måste dock enligt ämbetet tagas till objektens storleksordning. På utmålsstadiet
är sålunda endast fråga om relativt små belopp och värderingarna
följer i regel fasta normer. Ämbetet anser att de verkligt stora skadeståndsfrågorna
först därefter aktualiseras genom exempelvis utsläpp av avloppsvatten
samt vägbyggen. Beträffande sådana skadeståndsfrågor gäller

Tredje lagutskottets utlåtande nr 36 år 1963

dels 39 § gruvlagen och dels allmän lag, varvid enligt ämbetets mening 39 §
gruvlagen endast undantagsvis är tillämplig. I båda fallen kommer emellertid
frågan om rättegångskostnadernas fördelning att avgöras av domstol.
Motionärernas begäran om översyn av hithörande bestämmelser anses därför
förfelad. Ämbetet antyder avslutningsvis att motionernas syfte skulle kunna
tillgodoses genom en föreskrift att sådan ersättningstalan som avses i 39 §
gruvlagen skall föras vid expropriationsdomstol.

RLF framhåller att de av motionärerna behandlade frågorna har allmän
betydelse och således ej enbart berör samernas intressen. RLF förklarar att
förbundet under de senaste åren genom sin juridiska avdelning biträtt vid
ett antal förrättningar enligt gruvlagen. Det har därvid visat sig att frågor
om ersättning för avstådd mark och intrång i olika avseenden medfört behov
av juridiskt och tekniskt biträde på markägarsidan. Enligt förbundets
mening kan det ej råda någon tvekan om att i fråga om rättegångskostnaderna
samma regler bör gälla i gruvlagen som i expropriationslagen eller vattenlagen.

Svenska samernas riksförbund har med sitt yttrande över motionerna
överlämnat och åberopat dels underdånigt yttrande angående betänkandet
»Malmen i Norrbotten» samt —- till ytterligare belysande av frågan om samernas
rätt till land och vatten — dels avskrift av Kungl. brev till kammarkollegiet
den 15 november 1825 och dels docenten Erik Bylunds uppsats i
ämnet. Förbundet har därjämte inkommit med yttrande över kammarkollegiets
i förevarande ärende avgivna utlåtande. Förbundet finner gällande ordning
medföra oskäliga och orimliga konsekvenser för samerna. Enligt förbundet
har samerna rätt att kräva en judiciell förprövning av prospektering
och gruvdrift, liknande den i vattenmål förekommande förprövningen, och
utbetalning av ersättning, innan skada får ske. Vidare bör ersättning till
sakägare för rättegångskostnad generellt utgå vid ingrepp enligt gruvlagen.

I yttrandet anföres vidare.

I fråga om renskötseln finns särskilt stor anledning att ha förundersökningsförfarande
beträffande skadorna liknande det som är obligatoriskt i
vattenmål. Det är icke tillfredsställande att samerna lämnas att själva bära
utredningsbördan. Ur samernas synpunkt är det av mindre intresse om
den skada de lider vållas av gruvföretag och vad därmed följer eller av vattenkraftutbyggnad
eller annan expropriation.

Samerna anser, att deras enskilda rätt bör visas samma respekt och behandlas
på samma sätt i dessa olika situationer. Samerna får otvivelaktigt
icke samma nytta av utbyggnaden av vattenkraft och malmtillgångar som
majoritetsbefolkningen. De kan därför kräva stor hänsyn för sina synpunkter
och sina krav på en tillfredsställande judiciell behandling.

Enligt Svenska gruvföreningens uppfattning föreligger icke tillräckligt
bärande sakskäl för att motivera den ifrågasatta lagändringen. Vid utmålsförrättning
och lösen av mark enligt gruvlagen har sökanden nämligen att
ingiva utredning som underlag för sin ansökan. I den mån sakägarna önskar
vidare teknisk och juridisk utredning ombesörjes denna enligt gruvföreningen
för samernas vidkommande av lappfogdarna och länsstyrelserna.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 36 år 1963

Kammarkollegiet konstaterar att motionärerna helt stöder sig på de olägenheter
som de renskötande lapparna antages få av blivande gruvdrift vid
Stikkenjokk och Svappavaara. Kollegiet tar därför till närmare granskning
upp frågan, huruvida den förordade reformen är påkallad för tillgodoseende
av lapparnas rätt och intressen. Härom anföres följande.

Därest mark, som hittills varit tillgänglig för renskötsel, av en eller annan
orsak måste undandragas rennäringen, utgör detta enligt svensk rätt icke
i första hand intrång i viss lappby eller vissa renskötande lappar tillkommande
enskilda rättigheter utan en skada å näringen som sådan, för vilken
skada ersättning, därest sådan skall utgå, tillföres statens lappfond. Det är
då självklart att renskötselns intressen bevakas av lappväsendets befattningshavare
eller av kammarkollegiet, vare sig undantagandet av mark sker
med tillämpning av 5 § renbeteslagen eller jämlikt tvångsregler i speciallagstiftning.
Men även frågor om anläggande av nya flyttningsleder, anbringande
av stängsel eller andra tekniska hjälpmedel samt utförande av
eljest tänkbara skadeförebyggande åtgärder äro föremål för lappväsendets
och kammarkollegiets utredning och processuella verksamhet. Väl kunna
de renskötande lapparna ha att vid förrättning enligt gruvlagen på egen
bekostnad tillvarataga egna rättigheter. Kammarkollegiet tror sig dock våga
påstå att knappast någon sakägarekategori är så gynnad som de renskötande
lapparna i fråga om kostnadsfria utredningar och kostnadsfri bevakning
av näringens intressen.

Kammarkollegiet erinrar om att förfarande, som innebär tvångsförfoganden
över mark, oftast inledes av ett administrativt skede som efterföljes eller
kan efterföljas av domstolsprövning. I gällande rätt finnes en tämligen stor
variation i kostnadsreglerna. För sakägare torde enligt kollegiets uppfattning
vattenlagen vara den gynnsammaste i nämnt hänseende medan exempelvis
gruvlagen och lagen om allmänna vägar är väsentligt snävare gentemot
sakägare. Kollegiet framhåller i anslutning härtill att det berörda förhållandet
sedan någon tid är föremål för utredning av besvärssakkunniga,
vars slutbetänkande väntas föreligga detta år. Enligt vad i yttrandet uppgives
är för kollegiet icke känt att nuvarande kostnadsersättningsregler i
gruvlagen skulle för sakägare i allmänhet medföra sådan svårighet, att med
principiell omprövning av desamma ej kan anstå till dess besvärssakkunniga
slutrcdovisat sina överväganden.

Motionärernas uttalande, att renskötseln vid Stikkenjokk genom ett vägbygge
vållats skada som icke ersatts, bemötes av bergmästaren i södra distriktet,
som tjänstgjorde såsom förrättningsman vid utmålsförättningen i
Stikkenjokk. Bergmästaren anför.

Vid förrättningen, som avslutades i Klimpfjälls by, närvaro även flera representanter
för samerna. Det diskuterades då de arbeten som utförts inom
Steken jokkfältet ävensom den ca Öl) km långa, rätt provisoriska väg, som av
SOU brutits mellan Klimpfjälls by och Steken jokkfyndigheten. Samerna
hävdade alt vägen dragits över de hästa betesmarkerna, och att den ävenledes
gick genom (lön trakt, där kalvningen brukade försiggå. Genom trafiken
på vägen — ca 1 bil per dag vid denna tidpunkt — stördes kalvningen
och stort men åstadkoms. Man begärde alltså nu ersättning för dessa olägen -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 36 år 1963

heter, men någon summa kunde ej preciseras. Efter en längre diskussion,
där gode männen bl. a. framhöll fördelen med vägen ur handelssynpunkt
ävensom att den vid minst ett tillfälle varit till fromma, då en sjuk same
per bil kunnat fraktas till läkare, överenskoms att fördelar och nackdelar
kunde uppväga varandra och frågan om ersättning avskrivas betr. de arbeten
som dittills utförts.

Offentlig utredning

Kungl. Maj :t har den 28 juni 1963 bemyndigat chefen för justitiedepartementet
att tillkalla sakkunniga med uppdrag att verkställa en allmän översyn
av gruvlagstiftningen. I direktiven erinras bl. a. om att malmutredningen
för Norrbotten i sitt betänkande (SOU 1963:36) framhållit att nuvarande
gruvrätt med dess nära nog automatiskt verkande regler icke torde inrymma
möjligheter att vid malmexploatering alltid åstadkomma avvägningar, som
i skälig mån tillgodoser andra betydelsefulla samhällsintressen än gruvnäringens.
Enligt utredningens mening, anföres vidare, är det otvivelaktigt
av vikt att naturvårds-, kulturvårds- och vattenvårdssynpunkter blir beaktade
vid exploateringen och att en rimlig avvägning mellan gruvnäringens
intressen, å ena, och fastighetsbildnings- och planintressena, å andra sidan,
kan komma till stånd. Även samernas intresse av att rennäringens krav blir
beaktade kan, enligt vad i direktiven uttalas, nämnas i detta sammanhang.

Utskottet

I motionerna hemställes om översyn av gällande regler angående rättegångskostnader
och deras fördelning vid ingrepp enligt gruvlagen.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen har Kungl. Maj :t nyligen
bemyndigat chefen för justitiedepartementet att tillkalla sakkunniga med
uppdrag att verkställa en allmän översyn av gruvlagstiftningen. Då den
väckta frågan således omfattas av utredningens uppdrag, synes något riksdagens
uttalande i anledning av motionerna icke erfordras.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:378 och 11:452, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 31 oktober 1963

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Göran Karlsson,* Ebbe
Ohlsson, Kristiansson, Georg Carlsson, Åkesson,* Erik Jansson och Wirmark; från

andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp,* Wachtmeister,
fru Torbrink,* herrar Johansson i öckerö,* Sundelin,* Mattsson och
Tobé.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLM 63
313329