Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970 (Utlåtande 1970:L3u35 l3u)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

Nr 35

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till fastighetsbildningslag jämte motioner.

Genom en den 26 september 1969 dagtecknad proposition, nr 128, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl.
Maj :t under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden
och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till fastighetsbildningslag.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till fastighetsbildningslag. Förslaget,
som innebär genomgripande ändringar i de nuvarande bestämmelserna om
fastighetsbildning, syftar till att möjliggöra en enkel, snabb och effektiv
handläggning av fastighetsbildningsfrågorna. Genom förslaget ställs hjälpmedel
till förfogande för att aktivt åstadkomma en rationell fastighetsindelning.
Detta gäller såväl jord- och skogsbrukets rationalisering som fastighetsbildning
för bebyggelseändamål. Enhetlig lagstiftning föreslås för
land och stad. Den nya lagen skall således ersätta både 1917 års lag om
fastighetsbildning i stad och 1926 års lagar om delning av jord på landet
och om sammanläggning av fastigheter på landet. Också vissa andra lagar
kan upphävas, bl. a. 1952 års lag om sammanföring av samfälld vägmark
och järnvägsmark med angränsande fastighet.

Lagförslaget innebär en förenkling av regelsystemet på bl. a. det sättet
att antalet former för fastighetsbildning minskar. Alla åtgärder som har till
syfte att ändra en fastighets struktur i något hänsende förs samman till ett
institut som kallas fastighetsreglering. Detta institut ersätter laga skifte för
omarrondering (s. k. omskifte) samt ägoutbyte, servitutsutbrytning och
sammanföring enligt 1952 års lag. Till skillnad från laga skiftet innebär
fastighetsregleringen inte en delning av ett på förhand fixerat skifteslag,
utan den är närmast att beteckna som ett utbyggt ägoutbyte. Fastighetsregleringen
kan i motsats till det nuvarande ägoutbytet omfatta åtgärder
inte bara beträffande fastigheternas enskilda mark utan också beträffande
samfälligheter och servitut. Bland de åtgärder i fråga om samfällighet som
regleras i lagen kan nämnas bildande av gemensamhetsskog. De olika åtgärder
som företas vid fastighetsreglering förutsätts i allmänhet ske med
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 saml. 3 avd. Nr 35

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

samtycke av fastighetsägarna. I skilda hänseenden erbjuder emellertid lagen
tvångsmedel för den händelse samtycke vägras. Storleksförändringar
kan sålunda genomföras i viss utsträckning även utan medgivande av ägarna.
I samband med vissa större fastighetsregleringar kan fastighet eller del
därav inlösas. Härför gäller dock vissa begränsande villkor. Bl. a. får mark
som ingår i eller skall tas in i gemensamhetsskog inte inlösas.

För nybildning av fastighet föreslås i den nya lagen tre institut, nämligen
avstyckning, klyvning och sammanläggning. Klyvningen ersätter den form
av laga skifte som brukar kallas klyvningsskifte. Avstyckning och sammanläggning
motsvarar de institut med samma namn som finns i gällande rätt.
1 fråga om klyvning och avstyckning innebär förslaget inte några mera
betydelsefulla ändringar. En nyhet är emellertid att avstyckning skall kunna
ske av fastighets andel i samfällighet. I fråga om sammanläggning föreslås
vissa reformer av större räckvidd. F. n. sker sammanläggning genom
ett ansökningsförfarande hos ägodelningsdomaren. Enligt förslaget skall
fråga om sammanläggning liksom andra faslighetsbildningsfrågor prövas
vid förrättning.

De föreslagna formerna för fastighetsbildning är avsedda att gälla både i
tätorter och i glesbygder. Den fastighetsbildande verkan som stadsplan och
tomtindelning har f. n. kommer att försvinna och servituts- och samfällighetsbildning
skall kunna ske i vidgad omfattning inom städer och stadslilcnande
samhällen. Det senare blir av betydelse bl. a. när det gäller att bereda
utrymme för gemensamhetsanläggningar av olika slag. I samband härmed
kan nämnas att förslaget öppnar möjlighet att vid fastighetsreglering
utföra tekniska anläggningar.

För alla slags fastighetsbildande åtgärder gäller enligt förslaget enhetliga
villkor för åtgärdernas tillåtlighet från allmän synpunkt. Förslaget bygger
i viss utsträckning på de nuvarande reglerna i jorddelningslagen angående
de jordpolitiska förutsättningarna för avstyckning. En omredigering och
förenkling av regelsystemet har emellertid ägt rum. Beträffande jordbruksfastigheter
har reglerna anpassats till de riktlinjer för jordbrukspolitiken
som antogs av 1967 år riksdag.

Enligt förslaget skall fråga om fastighetsbildning alltid prövas vid förrättning.
Som huvudregel gäller att fastighetsbildning är beroende av att
ansökan görs av enskild sakägare. I vissa situationer har också annan än
sakägare rätt att ansöka om fastighetsbildning. Byggnadsnämnden får sålunda
begära fastighetsreglering som avser område där tätbebyggelse finns
eller är att vänta inom en nära framtid. Vidare får länsstyrelsen, överlantmätaren
och lantbruksnämnden rätt att påkalla fastighetsreglering som är
av större allmän betydelse. Den som har fått tillstånd till expropriation kan
begära fastighetsreglering för att undanröja eller minska olägenheter av expropriationen.
Meningen är att expropriationsersättningen därigenom skall
kunna begränsas.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

Fastighetsbildningsförrättning har enligt förslaget liksom enligt jorddelningslagen
karaktären av ett judiciellt förfarande. Den handläggande myndigheten,
som kallas fastighetsbildningsmyndighet, är liksom f. n. en förrättningslantmätare.
Lekmannainflytandet tillgodoses på det sättet att i vissa
fall också gode män skall medverka. Huvudregeln är att sammanträde med
sakägarna skall hållas vid förrättningen. Om stridiga intressen inte finns,
kan förrättningen dock företas utan sammanträde. Förslaget öppnar möjlighet
att dela upp förrättningsarbetet i etapper så, att arbetskrävande och
dyrbara åtgärder inte utförs förrän man fått garantier för att de verkligen
blir till nytta.

Vid sidan av de olika fastighetsbildningsinstituten föreslås ett institut
som kallas fastighetsbestämning. Detta har till främsta uppgift att tjäna
som medel för att fastställa den gällande fastighetsindelningens beskaffenhet.
Institutet motsvarar den nuvarande gränsbestämningen, men också
s. k. ägotvister, som f. n. skall prövas av domstol, kan avgöras genom fastighetsbestämning.
I likhet med fastighetsbildningsfrågor handläggs fastighetsbestämningsfrågor
av fastighetsbildningsmyndigheten vid förrättning.

I fråga om domstolarna och rättegången i mål om fastighetsbildning och
fastighetsbestämning innehåller förslaget väsentliga nyheter. F. n. gäller
som huvudregel att en förrättning inte blir giltig förrän den fastställs. Enligt
förslaget slopas fastställelseförfarandet och förrättningen vinner laga
kraft om den inte överklagas. För att det allmännas intressen skall kunna
tillvaratas på ett tillfredsställande sätt har rätt att fullfölja talan tillerkänts
inte bara enskilda parter utan också vissa myndigheter. Meningen är att bevakningen
av de allmänna intressena skall ske genom överlantmätarens
försorg. Också länsstyrelsen och lantbruksnämnden har utrustats med fullfölj
dsrätt på det allmännas vägnar. Beträffande fastighetsbildning inom
områden där det föreligger skyldighet att söka byggnadslov har också byggnadsnämnden
fullfölj dsrätt. Inom vissa planområden skall bevakningen
av allmänna intressen uteslutande handhas av byggnadsnämnden. Länsorganen
har således inte fullfölj dsrätt, om en fas tighetsbildningsåtgärd enbart
rör sådant område.

Överinstans över fastighetsbildningsmyndigheten är enligt förslaget fastighetsdomstolen.
Vissa grundläggande bestämmelser om denna domstol
återfinns i den nyligen antagna lagen om fastighetsdomstol. Kompletterande
bestämmelser om rättegången i fastighetsbildningsmål tas upp i en särskild
avdelning i förslaget.

Förslaget innehåller slutligen vissa huvudregler om fastighetsregister.
Det förutsätts att fastighetsregistreringen i övrigt skall regleras genom bestämmelser
som meddelas av Kungl. Maj :t.

Propositionen upptar inte förslag till övergångs- och följ dlagstiftning.
Förslag därom kommer att läggas fram senare. Avsikten är att fastighetsbildningslagen
skall träda i kraft den 1 januari 1972.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

Lagförslaget

Det vid propositionen fogade lagförslaget liar följande lydelse.

Förslag

till

Fastighetsbildningslag

Härigenom förordnas som följer.

FÖRSTA AVDELNINGEN

Inledande bestämmelser

1 KAP.

1 §

Fastighetsbildning är en i enlighet med denna lag företagen åtgärd genom
vilken fastighetsindelningen ändras eller servitut bildas, ändras eller
upphäves.

Genom fastighetsbestämning enligt denna lag avgöres frågor om beskaffenheten
av gällande fastighetsindelning samt frågor rörande beståndet eller
omfånget av vissa servitut.

2 §

Över fastigheterna föres fastighetsregister.

Fastighetsbildning och fastighetsbestämning är fullbordade, när uppgift
om åtgärden införts i fastighetsregistret.

3 §

Samfällighet enligt denna lag är mark som hör till flera fastigheter gemensamt.

4 §

Vad som i denna lag sägs om mark eller område gäller i tillämpliga delar
även beträffande fiske som ej ingår i äganderätten till vattenområdet och ej
utgör servitut.

5 §

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen
eller av myndighet som Konungen bestämmer.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

ANDRA AVDELNINGEN

Fastighetsbildning i allmänhet

2 KAP.

Grundläggande bestämmelser

1 §

Fastighetsbildning sker såsom fastighetsreglering, om den avser ombildning
av fastigheter, och såsom avstyckning, klyvning eller sammanläggning,
om den avser nybildning av fastighet.

2 §

Fråga om fastighetsbildning prövas vid förrättning. Förrättning handlägges
av fastighetsbildningsmyndighet. Fastighetsbildningsfråga upptages
efter ansökan, om ej annat är föreskrivet.

Fastighetsbildningsåtgärd får handläggas gemensamt med annan sådan
åtgärd vid en förrättning eller delas upp på skilda förrättningar.

Av 14 kap. följer att fastighetsbestämning i vissa fall skall företagas i
samband med fastighetsbildning.

3 §

Fastighetsbildning, som innebär ändring av fastighetsindelningen och
berör vattenområde, omfattar även fisket, om detta ingår i äganderätten till
området. Med stöd av 3 kap. 8 § får dock annat bestämmas.

4 §

Vad som efter fastighetsbildning är tillbehör till fastighet framgår av
jordbalken. Byggnad eller annan anläggning som enligt beslut vid fastighetsreglering
skall rivas eller flyttas utgör dock ej tillbehör till den fastighet
på vilken den är belägen.

5 §

Är servitut eller annan särskild rättighet som hör till fastighet av betydelse
för fastigheten endast om viss mark hör till denna, följer rättigheten
marken vid ändring i fastighetsindelningen. Vad som nu sagts gäller icke,
om annat bestämmes vid fastighetsbildningen.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

6 §

Kostnaderna för genomförande av fastighetsbildning betalas enligt de
bestämmelser som gäller för den fastighetsbildningsåtgärd om vilken är
fråga. Kostnader som är gemensamma för skilda åtgärder fördelas på dessa
efter vad som är skäligt.

Avvisas ansökan eller inställes förrättning, skall sökanden betala uppkomna
kostnader, om icke särskilda omständigheter föranleder att betalningsskyldigheten
fördelas mellan samtliga sakägare eller vissa av dem.
Om förrättningen sökts av byggnadsnämnden, svarar kommunen för de kostnader
som i enlighet härmed kan åvila sökanden. Har förrättningen enligt
5 kap. 3 § fjärde stycket påkallats av överlantmätaren eller annan statlig
myndighet, skall sådana kostnader betalas av staten.

Överenskommelse mellan sakägarna om fördelning av förrättningskostnaderna
på annat sätt än som följer av lagen skall gälla, om det icke är
uppenbart att överenskommelsen tillkommit i otillbörligt syfte.

Till förrättningskostnader hänföres taxeavgift, ersättning till sakkunnig
och syssloman, utgift för hantlangning som ej ingår i taxeavgiften samt ersättning
för skada enligt 4 kap. 38 § tredje stycket.

3 KAP.

Villkor för fastighetsbildning
Allmänna lämplighets- och planvillkor
1 §

Fastighetsbildning skall ske så, att varje fastighet som nybildas eller ombildas
blir med hänsyn till belägenhet, omfång och övriga förutsättningar
varaktigt lämpad för sitt ändamål. Härvid skall särskilt beaktas att fastigheten
får lämplig utformning och tillgång till behövliga vägar utanför sitt
område samt att fastighet, som skall användas för bebyggelse, kan få godtagbara
anordningar för vatten och avlopp.

Kan fastighet, som skall nybildas eller ombildas för nytt ändamål, icke
antagas få varaktig användning för sitt ändamål inom överskådlig tid eller
finnes med hänsyn till ändamålets art och övriga omständigheter ändamålet
böra tillgodoses på annat sätt än genom fastighetsbildning, får fastighetsbildningen
ej äga rum.

2 §

Inom område med fastställd generalplan eller med stadsplan, tomtindelning
eller byggnadsplan skall fastighetsbildning ske i överensstämmelse
med planen.

Tredje lagutskottets utlåtande nr So år 1970

Gäller eljest särskilda bestämmelser för marks bebyggande eller användning,
såsom regionplan, utomplansbestämmelser eller naturvårdsföreskrifter,
skall fastighetsbildning ske så, att syftet med bestämmelserna icke motverkas.

Om särskilda skäl föreligger, får undantag från planen eller bestämmelserna
medges av länsstyrelsen eller efter dess förordnande av byggnadsnämnden.
Även utan sådant medgivande får mindre avvikelse från planen
eller bestämmelserna ske, om åtgärden är förenlig med planens eller bestämmelsernas
syfte.

Får på grund av särskilt medgivande nybyggnad eller annan därmed
jämförlig åtgärd företagas i strid mot plan eller bestämmelse som avses i
första eller andra stycket, utgör denna paragraf ej hinder mot fastighetsbildning
som behövs för att medgivandet skall kunna utnyttjas.

3 §

Har stadsplan eller byggnadsplan icke fastställts för visst område och
har tätbebyggelse uppkommit eller är sådan bebyggelse att vänta inom en
nära framtid eller kan eljest väntas att flera fastigheter avsedda för bebyggelse
skall bildas, får fastighetsbildning icke ske, om åtgärden skulle försvåra
områdets ändamålsenliga användning, föranleda olämplig tätbebyggelse
eller motverka lämplig planläggning av området.

4 §

Förutsätter fastighetsbildning att ny utfart till allmän väg anordnas
eller befintlig utfart tages i anspråk, får fastighetsbildningen ej utan synnerliga
skäl äga rum, om väsentlig olägenhet därigenom skulle uppkomma
för trafiken på vägen.

Särskilda bestämmelser beträffande jordbruk, skogsbruk och fiske

5 §

Jordbruksfastighet skall för att anses lämpad för sitt ändamål ha sådan
storlek, sammansättning och utformning att den medger tillfredsställande
lönsamhet hos det företag som skall bedrivas på fastigheten.

Skogsbruksfastighet skall för att anses lämpad för sitt ändamål ha sådan
storlek och utformning att den medger ekonomiskt tillfredsställande
skogsdrift.

6 §

Fastighetsbildning som berör jordbruksfastighet får äga rum endast om
åtgärden är till övervägande nytta för jordbruksnäringen.

Åsyftas med fastighetsbildningen att nybilda eller förbättra fastighet

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

som är avsedd för annat ändamål än jordbruk, får åtgärden dock ske om
den icke medför olägenhet av någon betydelse för jordbruksnäringen.

7 §

Mark som är avsedd för skogsbruk får ej indelas på sådant sätt att möjligheten
att ekonomiskt utnyttja skogen undergår försämring av någon betydelse.

8 §

Fiske får ej uppdelas genom fastighetsbildning på sätt som medför olägenhet
av någon betydelse för fiskevården. Uppdelning får dock ske, om
den är nödvändig för att möjliggöra en eljest angelägen ändring i fastighetsindelningen
och icke medför avsevärd olägenhet för fiskevården.

Ingår fiske i äganderätten till vattenområde och föreligger enligt första
stycket hinder mot fastighetsbildningsåtgärd beträffande området, får bestämmas
att fastighetsbildningen icke skall omfatta fisket, om fastighetsbildningen
är av synnerlig vikt för en lämplig fastighetsindelning eller i
övrigt av betydande allmänt intresse. Även om fastighetsbildningen ej är
av den betydelse som nu angivits, får sådan bestämmelse meddelas, om vattenområdet
är gemensamt för flera fastigheter.

Undantagsbestämmelser

9 §

Fastighetsbildning får äga rum, även om fastighet som nybildas eller
ombildas icke blir varaktigt lämpad för sitt ändamål, såvida fastighetsindelningen
förbättras och en mer ändamålsenlig indelning icke motverkas.

10 §

Om fastighetsbildning är till övervägande nytta från allmän synpunkt,
får åtgärden äga rum även om den strider mot vad som ovan föreskrivits
till skydd för jordbruksnäringen eller skogsbruket.

Fastighetsbildning över kommuiigräns
11 §

Fastighetsbildning som medför ändring av gräns för kommun får ske
endast om åtgärden är av väsentlig betydelse för en ändamålsenlig fastighetsindelning
eller om den kommunala indelningen blir lämpligare.

Till fastighetsbildning som avses i första stycket skall inhämtas Konungens
eller länsstyrelsens medgivande, om fastighetsbildningsmyndigheten
finner gränsändringen kunna medföra olämplig indelning i förvalt -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

ningsområden. Medgivande skall alltid inhämtas, om kommun eller församling
begär det eller åtgärden innebär att hel fastighet överföres till annan
domkrets för allmän underrätt.

Är fastighetsbildning beroende av medgivande enligt andra stycket, skall
fastighetsbildningsmyndigheten anmäla förhållandet till länsstyrelsen.

4 KAP.

Fastighetsbildningsförrättning

Fastighetsbildningsmyndigheten

1 §

Vid fastighetsbildningsförrättning består fastighetsbildningsmyndigheten
av en förrättningslantmätare. Dessutom skall två gode män ingå i myndigheten
när förrättningslantmätaren finner att det behövs eller när sakägare
begär det och oskäligt dröjsmål ej föranledes därav. I utförandet av
tekniska göromål skall gode män aldrig deltaga.

Har förrättningen betydande omfattning, får antalet gode män ökas, om
det kan påskynda handläggningen. Flera än två gode män får dock icke
samtidigt deltaga i handläggningen av samma fråga.

Bestämmes att gode män skall medverka, rubbas icke därigenom vad som
redan beslutats eller verkställts under förrättningen.

2 §

Gode män utses genom val av kommunens fullmäktige.

God man skall vara valbar till nämndeman inom kommunen och får ej
ha fyllt sextiofem år. God man skall ha erfarenhet i fråga om tätortsförhållanden
eller vara kunnig i jordbruks- eller skogsbruksfrågor.

God man utses för sex år. Upphör god man att vara valbar, är uppdraget
förfallet.

Rättegångsbalkens bestämmelser om skyldighet att mottaga uppdrag som
nämndeman och att kvarstå i uppdraget samt att efter avgång fortfarande
tjänstgöra äger motsvarande tillämpning i fråga om god man.

Länsstyrelsen bestämmer antalet gode män.

3 §

Skall gode män medverka, åligger det förrättningslantmätaren att kalla
dem till förrättningen. Till tjänstgöring bör företrädesvis kallas gode män
med behövlig ortskännedom och sakkunskap.

Är god man av jäv hindrad att tjänstgöra eller uteblir han från sammanträde
och kan annan god man ej utan tidsutdräkt infinna sig, får förrätt -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

ningslantmätaren till tjänstgöring som god man kalla någon som är valbar
till sådan befattning.

Den som kallats att tjänstgöra som god man är underkastad ämbetsansvar
i fråga om tjänstgöringen.

4 §

Vad som föreskrivits i 4 kap. 12 § rättegångsbalken om hinder för dem
som är varandra närstående att tjänstgöra samtidigt som domare äger
motsvarande tillämpning beträffande förrättningsmän.

5 §

Mot förrättningsmän gäller samma jäv som mot domare.

6 §

Vet förrättningsmän att sådan omständighet föreligger som kan antagas
utgöra jäv mot honom, är han skyldig att självmant ge det till känna.

Vill sakägare anföra jäv mot förrättningsmän, skall han framställa invändning
därom första gången han för talan i ärendet sedan han fick kännedom
om att förrättningsmannen tjänstgör och att jävsanledning föreligger.
Underlåter han det, är hans rätt att anföra jäv förfallen.

Har sakägare i rätt tid anfört jäv, skall fastighetsbildningsmyndigheten
snarast möjligt meddela beslut i jävsfrågan. Sedan fråga om jäv mot förrättningsman
uppkommit, får han i övrigt vidtaga endast åtgärd som icke
utan synnerlig olägenhet kan uppskjutas och som ej innefattar avgörande
av en för förrättningen betydelsefull fråga. Sådan åtgärd får vidtagas av
förrättningslantmätaren, även om han förklarats jävig.

Den omständigheten att förrättningsmän finnes vara jävig påverkar ej
giltigheten av beslut eller åtgärd som tillkommit innan frågan om jäv uppkom.

7 §

Förrättning skall handläggas av fastighetsbildningsmyndigheten i den
ort där marken är belägen. Ligger marken under flera fastighetsbildningsmyndigheter,
handlägges förrättningen av endera myndigheten.

Förrättningens inledande och grunderna för handläggningen

8 §

Ansökan om fastighetsbildning göres skriftligen hos fastighetsbildningsmyndigheten.
Muntlig ansökan som göres vid förrättningssammanträde
skall dock godtagas, om den väckta frågan lämpligen kan prövas vid samma
förrättning.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

Sökanden skall ange den åtgärd som han önskar genomförd samt uppge
den eller de fastigheter för vilka han för talan. I den mån det kan anses
skäligt att sökanden skaffar uppgifter därom eller sådana ändå är tillgängliga
för honom, skall han också ange de andra fastigheter som saken angår
ävensom namn och postadress beträffande fastighetsägarna samt de innehavare
av servitut, nyttjanderätt eller samfällighetsrätt som kan beröras
av åtgärden.

Ansökningshandling skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden
eller hans ombud.

Till ansökningshandling skall sökanden i huvudskrift eller styrkt avskrift
foga de skriftliga handlingar som han innehar och som är av betydelse
i saken.

9 §

Uppfyller ansökan ej föreskrifterna i 8 § eller är den i övrigt ofullständig,
kan fastighetsbildningsmyndigheten förelägga sökanden att avhjälpa
bristen.

10 §

Efterkommes ej föreläggande att avhjälpa brist i ansökan och är bristen
så väsentlig att ansökningen icke kan ligga till grund för förrättning, får
ansökningen avvisas.

Föreligger hinder mot att upptaga den väckta frågan till prövning, skall
ansökningen avvisas.

Fråga om avvisande av ansökan skall skyndsamt utredas och avgöras.

11 §

I den utsträckning som är påkallad med hänsyn till fastighetsbildningens
art och förhållandena i övrigt skall fastighetsbildningsmyndigheten utreda
vilka som i egenskap av ägare till fastighet eller på annan grund är sakägare.
Den som har lagfart på fastigheten anses som ägare, om det ej visas
att fastigheten tillhör annan.

12 §

Om god man enligt 18 kap. 4 § föräldrabalken behöver förordnas, skall
fastighetsbildningsmyndigheten anmäla detta hos rätten.

13 §

Sakägare får föra sin talan genom ombud.

Förrättningslantmätare och god man får ej vara ombud vid den fastighetsbildningsmyndighet
som han tillhör. Ej heller får den vara ombud som
tagit befattning med saken i sin tjänst eller såsom ombud för sakägare med
motstående intresse. Detsamma gäller beträffande den som står i sådant

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

förhållande till förrättningsman som avses i 4 kap. 12 § rättegångsbalken.

I övrigt gäller 12 kap. rättegångsbalken i tillämpliga delar.

14 §

Vid förrättning skall fastighetsbildningsmyndigheten hålla sammanträde
med sakägarna.

Sammanträde behövs ej, om stridiga intressen mellan sakägare ej förekommer
i ärendet och hinder mot den sökta fastighetsbildningen ej föreligger.
Om ansökan skall avvisas eller det är uppenbart att fastighetsbildningen
icke kan tillåtas, är sammanträde ej heller behövligt.

Vid sammanträde skall fastighetsbildningsmyndigheten redogöra för ansökningen
samt klargöra innebörden av vidtagna och planerade åtgärder.
Sakägare och annan, som enligt särskild föreskrift skall underrättas om
sammanträdet, skall få tillfälle att yttra sig och förebringa utredning i frågor
som behandlas vid sammanträdet.

Sammanträde hålles där den mark är belägen som fastighetsbildningen
avser, om det ej utan olägenhet kan hållas på annat ställe.

15 §

Finns det anledning antaga att förrättning kan handläggas helt utan
sammanträde, skall ansökningshandlingen delges sakägare, som ej biträtt
ansökningen, och tillfälle lämnas honom att yttra sig över denna inom utsatt
tid. Avser förrättningen mark inom område med fastställd generalplan
eller med stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, skall därjämte
byggnadsnämnden underrättas om förrättningen innan denna avslutas.

16 §

Protokoll föres för varje förrättning särskilt.

Protokollet samt övriga handlingar som ingivits eller upprättats vid förrättningen
sammanföres till en akt.

17 §

Såsom fastighetsbildningsmyndighetens beslut gäller, om förrättningsmännen
har olika mening, vad två av dem säger. Har varje förrättningsman
sin mening, gäller förrättningslantmätarens mening. I fråga om pengar eller
annat som utgör viss mängd skall dock den mening gälla som avser
den näst största mängden.

I beslut skall anges de skäl på vilka avgörandet grundas, såvida motivering
av beslutet icke kan anses överflödig. Beslut, som meddelas i samband
med förrättningens avslutande eller inställande, och beslut, mot vilket talan
får föras särskilt, skall dessutom innehålla besvärshänvisning.

Meddelas beslut vid sammanträde, skall det uppläsas för de närvarande.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

Om i annan ordning meddelas beslut om förrättningens inställande eller,
utan samband med förrättningens avslutande, beslut mot vilket talan får
föras särskilt, skall sakägare och annan som får besvära sig underrättas
om beslutet utan dröjsmål. Underrättelsen lämnas genom skriftligt meddelande
eller i sådan särskild ordning som beslutats enligt 20 § andra
stycket.

Kallelse och delgivning

18 §

Till första sammanträdet under förrättningen skall samtliga kända sakägare
kallas. Kallelse behövs dock ej, om det kan antagas att sakägaren
ändå infinner sig. År det ovisst vilken av flera som är sakägare, kallas samtliga.
Om det föreligger anledning antaga att okända sakägare finns, utfärdas
kallelse även på dessa.

Kallelse skall i god tid före sammanträdet delges sakägarna.

19 §

Bestämmelserna i 18 § gäller även då nytt sammanträde utsättes. Kallelse
på okända sakägare behövs dock ej, om de kallats tidigare under förrättningen.

Om vid sammanträde tillkännagivits tid och plats för nästa sammanträde,
behöver ej kallelse delges den som kallats i föreskriven ordning till det
sammanträde då tillkännagivandet skett.

20 §

Delgivning skall ske enligt allmänna bestämmelser angående delgivning,
om ej annat föreskrivits i denna lag.

Vid sammanträde får fastighetsbildningsmyndigheten efter sakägarnas
hörande bestämma särskild ordning för delgivning. När sakägare första
gången kallas till sammanträde, skall delgivning av kallelsen dock alltid
ske enligt första stycket.

21 §

Vistas ägare av fastighet eller ställföreträdare för denne stadigvarande
utom riket och kan delgivning ej ske här i riket med känt ombud, får handlingen
lämnas till den som förvaltar eller brukar fastigheten.

Den till vilken handlingen lämnats är skyldig att snarast sända handlingen
vidare till den sökte, om det kan ske. Han skall erinras därom, när
handlingen lämnas till honom. Är den söktes uppehållsort känd, skall fastighetsbildningsmyndigheten
därjämte med posten sända honom meddelande
om delgivningen.

14 Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

Delgivningen anses ha skett, när handlingen lämnats enligt första
stycket.

22 §

Vad som föreskrivits om delgivning med delägare i samfällighet äger
motsvarande tillämpning vid delgivning med delägare i fastighet, som innehas
under samäganderätt av flera än tio, och med innehavare av servitut
eller samfällighetsrätt som gäller till förmån för flera än tio fastigheter med
skilda ägare.

23 §

Har sakägare ej i föreskriven ordning kallats till sammanträde, skall
nytt sammanträde utsättas, såvida icke sakägaren ändå infunnit sig eller
medger att förrättningen likväl slutföres. Utan hinder av vad sålunda föreskrivits
får sådan förrättningsåtgärd vidtagas som ej i nämnvärd mån inverkar
på sakägarens rätt.

24 §

Avser förrättning mark inom område med fastställd generalplan eller
med stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, skall fastighetsbildningsmyndigheten
underrätta byggnadsnämnden om tid och plats
för sammanträde. Har byggnadsnämnden sökt förrättningen, skall den alltid
underrättas om sammanträde.

Förrättningens fortsättande och slutförande
25 §

Fastighetsbildningsmyndigheten skall utreda förutsättningarna för fastighetsbildningen.
Föreligger ej hinder mot denna, skall myndigheten utarbeta
den fastighetsplan samt ombesörja de göromål av teknisk art och de
värderingar som behövs för åtgärdens genomförande. Därvid bör rådplägning
med sakägarna ske. Vid behov skall samråd ske med de myndigheter
som beröres av åtgärden.

Sedan de sålunda föreskrivna åtgärderna utförts, skall myndigheten
meddela beslut om fastighetsbildningen (fastighetsbildningsbeslut). Detta
beslut skall ange hur fastighetsindelningen ändras och vilka servitutsåtgärder
som vidtages. I övrigt skall beslutet innehålla uttalanden i frågor som
har ett omedelbart samband med fastighetsbildningen. Särskilda bestämmelser
om vad beslutet i vissa fall skall innehålla meddelas i 5, 8 och 12 kap.

Om det är lämpligt, får fastighetsbildningsbeslutet meddelas utan hinder
av att tekniska göromål och värderingar ej utförts. Under samma förutsättning
får olika frågor som hör till beslutet upptagas för sig och avgöras

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

genom särskilda beslut. Vad som föreskrives om fastighetsbildningsbeslut
gäller även sådant avgörande.

26 §

Om det med hänsyn till förrättningens omfattning eller annan särskild
omständighet är lämpligt att frågan om fastighetsbildningens tillåtlighet
avgöres på förhand och hinder icke möter mot fastighetsbildningen, får tillstånd
till denna lämnas genom särskilt beslut (tillståndsbeslut).

Fordras särskilt medgivande till fastighetsbildningen enligt 3 kap. 11 §,
får tillståndsbeslut meddelas utan hinder av att åtgärdens inverkan på indelningen
i förvaltningsområden ännu ej prövats. Lämnas icke medgivande,
förfaller tillståndsbeslutet.

27 §

Gräns som tillkommer genom fastighetsbildningen skall utstakas och utmärkas
i behövlig omfattning. Sträckningen av utstakad gräns skall överensstämma
med fastighetsbildningsbeslutet. Utstakning som endast i
mindre mån avviker från beslutet får dock läggas till grund för utmärkningen,
om rättelse av utstakningen skulle medföra kostnad som icke står
i skäligt förhållande till den betydelse det kan ha för sakägare att fastighetsbildningen
genomföres i full överensstämmelse med beslutet.

Om det är lämpligt, får utmärkning av gräns verkställas efter förrättningens
avslutande. Angående sådan åtgärd skall sakägarna underrättas
i god tid. Underrättelsen lämnas genom skriftligt meddelande eller i sådan
särskild ordning som beslutats enligt 20 § andra stycket.

28 §

Karta skall upprättas vid förrättningen. Kan fastighetsbildningen genomföras
och förrättningsresidtatet åskådliggöras utan karta, behöver sådan
dock ej upprättas. Kartan skall göras så noggrann som ändamålet kräver.

Beskrivning över de ändringar i fastighetsindelningen och andra förhållanden
som åstadkommes genom fastighetsbildningen skall upprättas, om
ej resultatet av förrättningen ändå framgår med tillräcklig noggrannhet av
lörrättningshandlingarna. I beskrivningen skall den nya indelningen anges
i enlighet med gränsutstakningen eller, i den mån utstakning icke skall ske,
i överensstämmelse med fastighetsbildningsbeslutet.

29 §

Sedan förekommande ersättningsfrågor avgjorts och alla till förrättningen
hörande göromål utförts, skall fastighetsbildningsmyndigheten förklara
förrättningen avslutad (avslutningsbeslut).

Avslutningsbeslut skall meddelas på sammanträde eller på tid och plats
som myndigheten tillkännagivit för sakägarna och annan som får besvära

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

sig över beslutet. Sådant tillkännagivande skall lämnas vid sammanträde
eller också genom skriftligt meddelande eller i sådan särskild ordning som
beslutats enligt 20 § andra stycket.

30 §

Sedan förrättningen avslutats, skall fastighetsbildningsmyndigheten under
besvärstiden hålla tillgängliga de handlingar eller andra uppgifter som
fordras för att sakägarna skall kunna inhämta fullständig kännedom om
förrättningsresultatet. När sakägare begär det och det är nödvändigt med
hänsyn till förrättningens art och omfattning samt övriga förhållanden,
skall myndigheten före besvärstidens utgång i behövlig utsträckning tillhandahålla
handlingar för granskning på förrättningsstället eller lämplig plats
i närheten. Vad som nu föreskrivits gäller också när beslut meddelas under
förrättningen och talan mot detta skall föras särskilt.

När fastighetsbildningsbeslut meddelats, skall myndigheten på sakägares
begäran snarast visa de nya gränssträckningarna på marken, om det ej är
uppenbart att visningen skulle vara utan betydelse för sakägaren.

31 §

Om hinder mot fastighetsbildningen föreligger, skall fastighetsbildningsmyndigheten
så snart som möjligt avbryta förrättningen och meddela beslut
om dess inställande. Kan hindret undanröjas genom att sökanden jämkar
sin talan, skall han få tillfälle att göra det.

32 §

Vill sökanden hos fastighetsbildningsmyndigheten återkalla sin ansökan,
skall han göra det skriftligen eller också muntligen vid sammanträde. Har
annan sakägare ej fört talan vid förrättningen när återkallelsen sker, skall
förrättningen genast inställas. I annat fall skall sakägare som fört talan vid
förrättningen och som själv kunnat ansöka om åtgärden underrättas om
återkallelsen. Om ej sådan sakägare begär att förrättningen fortsättes, skall
den inställas. Underrättas sakägarna om återkallelsen vid sammanträde,
skall begäran framställas vid sammanträdet. I annat fall skall begäran
framställas inom tid som myndigheten föreskriver.

Återkallelse hos fastighetsbildningsmyndigheten får ej i något fall ske
sedan förrättningen avslutats.

Uteblir sökanden från det första förrättningssainmanträde till vilket han
kallats, skall ansökningen anses återkallad, om icke sökanden anmält laga
förfall eller det är uppenbart att han vidhåller ansökningen.

Betäffande avstyckning och klyvning gäller denna paragraf endast i den
mån ej annat följer av 10 kap. 8 § eller 11 kap. 2 §.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

33 §

Hur förrättningskostnaderna skall fördelas beslutas senast när förrättningen
avslutas eller inställes.

Särskilda bestämmelser
34 §

För utredning av fråga, vars bedömande kräver särskild fackkunskap,
får fastighetsbildningsmyndigheten anlita biträde av sakkunnig. Den som
står i sådant förhållande till saken eller till någon sakägare att hans tillförlitlighet
kan anses förringad får ej anlitas som sakkunnig.

Ersättning till sakkunnig bestämmes av myndigheten. Anlitas befattningshavare
i allmän tjänst som sakkunnig, utgår ersättning endast när särskild
föreskrift är meddelad.

35 §

Behärskar sakägare ej svenska språket eller är han allvarligt hörsel- eller
talskadad, får tolk anlitas att biträda fastighetsbildningsmyndigheten.

Som tolk får ej den anlitas beträffande vilken sådan omständighet föreligger
att hans tillförlitlighet kan anses förringad.

Tolk har rätt att av allmänna medel få skäligt arvode samt ersättning för
kostnad och tidsspillan. Vad som nu sagts gäller dock ej den som anlitas i
tjänsten.

36 §

Angelägenhet som är gemensam för sakägarna och har samband med förrättningen
skall ombesörjas av en eller flera sysslomän, om flertalet av de
vid sammanträde närvarande sakägarna beslutar det eller om fastighetsbildningsmyndigheten
finner att syssloman behövs.

Syssloman utses genom val av sakägarna. Har flera sysslomän utsetts,
skall de gemensamt ha hand om uppdraget, om ej annat bestämts. Kan
sysslomännen ej enas, gäller den mening som förrättningslantmätaren biträder.

Syssloman kan skiljas från sitt uppdrag, om flertalet av de vid sammanträde
närvarande sakägarna kommer överens om det och fastighetsbildningsmyndigheten
icke finner åtgärden obefogad. Har syssloman fått i uppdrag
att ombesörja arbete som avses i 9 kap. och utför han icke uppdraget
tillfredsställande, får fastighetsbildningsmyndigheten skilja sysslomannen
från uppdraget och förordna annan i hans ställe. Innan det sker, bör sakägarna
få tillfälle att yttra sig.

Önskar syssloman ersättning, skall han begära sådan innan förrättningen
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 saml. 3 avd. Nr 35

18 Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

avslutas eller inställes. Kan överenskommelse ej uppnås, bestämmes ersättningen
av myndigheten.

37 §

Sakägarna skall tillhandahålla för förrättningen behövlig och lämplig
hantlangning, om sådan ej enligt särskilda bestämmelser skall utföras genom
det allmännas försorg. Hantlangningen fördelas mellan sakägarna
efter vad som är skäligt.

Försummar sakägare att utföra den hantlangning som ålagts honom, kan
förrättningen förklaras vilande i avvaktan på att han fullgör sin skyldighet.
Fastighetsbildningsmyndigheten får dock ombesörja hantlangningen, om
det är lämpligt.

Utses syssloman för att ombesörja hantlangningen, äger 9 kap. 3—6 §§
motsvarande tillämpning.

38 §

Förrättningsmännen och deras biträden är berättigade att, när det behövs
med anledning av förrättningen, få tillträde till byggnad, övergå ägor, verkställa
mätningar och markundersökningar samt företaga därmed sammanhängande
eller jämförliga åtgärder. I trädgård eller liknande plantering får
träd ej skadas eller fällas utan ägarens samtycke. Även i övrigt skall skada
undvikas, om det är möjligt.

Rätt att övergå annans ägor tillkommer också var och en som för talan
vid förrättningen.

Har skada uppkommit genom åtgärd som avses i första eller andra stycket
och vill den skadelidande få ersättning för skadan, skall han framställa yrkande
därom innan förrättningen avslutas eller inställes.

Polismyndighet skall lämna den handräckning som behövs för utövande
av befogenhet enligt första stycket.

39 §

Om det är av synnerlig vikt för fastighetsbildningen att fråga som är föremål
för prövning i annan ordning först avgöres, får fastighetsbildningsmyndigheten
förklara förrättningen vilande i avvaktan på att frågan avgöres.
Vill sakägare väcka talan för prövning av fråga som icke kan avgöras vid
förrättningen och vars behandling i särskild ordning kan föranleda att förrättningen
förklaras vilande, skall skäligt rådrum lämnas honom.

Har fastighetsbildningsmyndigheten meddelat beslut i fråga beträffande
vilken talan får fullföljas särskilt, skall förrättningen vila i de delar som
är beroende av frågans slutliga lösning, såvida icke myndigheten finner att
förrättningen kan fortsätta utan betydande olägenhet eller fastighetsdomstolen
förordnar att den skall fortgå.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

40 §

Har fastighet övergått till ny ägare under förrättningen, får denne icke
rubba vad den förre ägaren medgivit eller godkänt.

41 §

Föranleder fastighetsbildningen ändring av gräns för kommun eller församling,
skall fastighetsbildningsmyndigheten underrätta kommunen eller
församlingen om fastighetsbildningen och dess inverkan på indelningen i
förvaltningsområden. Kommunen eller församlingen skall beredas tillfälle
att begära inhämtande av medgivande som avses i 3 kap. 11 §, om ej sådant
medgivande ändå skall inhämtas.

42 §

Finner fastighetsbildningsmyndigheten att förrättningsbeslut till följd av
skrivfel, felräkning eller liknande misstag innehåller uppenbar oriktighet,
skall myndigheten besluta om rättelse. Detsamma gäller beträffande karta,
som upprättats vid förrättning, samt annan handling till vilken hänvisning
skett i förrättningsbeslutet. Innan rättelse sker, skall den som beröres av
åtgärden få tillfälle att yttra sig.

Rättelse skall med angivande av dagen för åtgärden antecknas på huvudskriften
och såvitt möjligt på övriga exemplar av den handling som rättelsen
avser. Den som beslutet rör skall omedelbart underrättas om åtgärden och
vad som är att iakttaga för fullföljd av talan.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

TREDJE AVDELNINGEN

F astighetsreglering
5 KAP.

Allmänna bestämmelser

Grunderna för fastighetsreglering

Genom fastighetsreglering får mark överföras från en fastighet eller samfällighet
till annan sådan enhet samt andel i samfällighet överföras från en
fastighet till en annan. Genom fastighetsreglering kan också samfällighet
bildas samt servitut bildas, ändras eller upphävas.

Som ett led i fastighetsreglering kan vissa för sakägarna gemensamma
arbeten verkställas.

2 §

För mark som genom överföring frångår fastighet skall vederlag utgå i
mark eller andel i samfällighet, om ej ersättning i pengar är mer ändamålsenlig.
Vad som sålunda föreskrivits äger motsvarande tillämpning vid överföring
av andel i samfällighet samt när mark överföres från samfällighet
och när samfällighet bildas.

3§

Rätt att påkalla fastighetsreglering tillkommer ägare av fastighet som
beröres av regleringen.

Vid expropriation eller liknande tvångsförvärv får förvärvaren begära
sådan fastighetsreglering varigenom olägenhet av förvärvet kan undanröjas,
minskas eller förebyggas.

Byggnadsnämnd får begära fastighetsreglering som avser område där tätbebyggelse
föreligger eller är att vänta inom en nära framtid.

Länsstyrelse, överlantmätare eller lantbruksnämnd kan påkalla fastighetsreglering
som myndigheten finner vara av större betydelse från allmän
synpunkt.

4§

Fastighetsreglering får ske, under förutsättning att lämpligare fastighetsindelning
eller eljest mer ändamålsenlig markanvändning vinnes samt att

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970 21

fördelarna härav överväger de kostnader och olägenheter som regleringen
medför.

Åtgärden är dock ej tillåten, om den skulle väsentligt försvåra eller fördyra
en mer omfattande reglering som behövs och som kan väntas inom en
nära framtid.

5§

Fastighetsreglering som begärts av sakägare får genomföras endast om
den är nödvändig för att sökanden tillhörig fastighet skall förbättras.

Har regleringen påkallats av annan än sakägare eller innebär ansökan av
sakägare att regleringen, för att ej möta hinder enligt 4 § andra stycket,
skall göras mer omfattande än som krävs för att sökandens fastighet skall
förbättras, får regleringen ej äga rum, om de sakägare som har ett väsentligt
intresse i saken mera allmänt motsätter sig regleringen och har beaktansvärda
skäl för det. Vid prövningen av sådan fråga skall främst deras mening
beaktas som har störst nytta av regleringen.

Andra stycket gäller icke, om behovet av fastighetsreglering är synnerligen
angeläget.

6 §

Fastighetsreglering skall ske i den omfattning som avses med ansökningen.
Sker regleringen i syfte att åstadkomma en allmän förbättring av fastighetsbeståndet
inom ett område, skall beaktas att regleringsområdet avpassas
efter upprättade planer, fastighetsindelningens beskaffenhet, naturförhållandena
samt befintliga och avsedda anläggningar så att största möjliga fördel
uppkommer utan att förrättningsarbetet onödigt försvåras.

Kan syftet med fastighetsregleringen vinnas genom olika utföranden, skall
regleringen verkställas på det sätt som föranleder minsta olägenhet utan att
lönsamheten eller utbytet i övrigt oskäligt försämras.

7§

Fastighetsreglering får icke verkställas så, att mark tillsammans med
byggnad som finns på marken överföres till annan fastighet eller samfällighet.
Mark på vilken finns byggnad som tillhör innehavare av servitut, nyttjanderätt
eller samfällighetsrätt får dock överföras, om byggnadens ägare
tillförsäkras motsvarande rätt att efter regleringen behålla byggnaden på
samma mark.

Under förutsättning att väsentlig olägenhet för sakägare ej uppkommer,
får mark överföras utan hinder av bestämmelserna i första stycket, om
byggnaden har endast obetydligt värde eller om överföringen i betydande
mån underlättar möjligheterna att vinna ändamålsenlig fastighetsindelning.
Vid sådan överföring övergår byggnaden i tillträdarens ägo, även om den ej
hörde till den fastighet från vilken överföringen sker.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

Mark där det finns elektrisk starkströmsledning får överföras endast om
ledningens ägare tillförsäkras rätt att efter regleringen behålla ledningen på
samma mark.

8§

Vid fastighetsregleringen iakttages att varje däri ingående fastighet får
sådan sammansättning och utformning att den ej i mindre mån än före regleringen
lämpar sig för det ändamål vartill den är avsedd att användas. Fastigheten
får icke ändras så, att dess graderingsvärde minskas väsentligt eller
ökas i sådan omfattning att avsevärd olägenhet uppkommer för ägaren. Vad
som sålunda föreskrivits utgör icke hinder mot förordnande enligt 8 kap.
att fastighet eller del därav skall avstås genom inlösen.

Värdering och ersättning mellan sakägare

9§

I den utsträckning det är nödvändigt för genomförande av fastighetsreglering
skall särskilda graderingsvärden fastställas för områden som ingår i
regleringen.

Graderingsvärdet för ett område bestämmes med hänsyn särskilt till ortens
pris och områdets avkastning.

Värderingen grundas på områdets beskaffenhet i obebyggt skick och dess
tjänlighet för det ändamål vartill det lämpligen bör användas. Berör regleringen
till någon del mark som bör användas till jordbruk, får dock all mark
som ingår i regleringen värderas efter markens tjänlighet för jordbruksändamål,
om särskilda skäl föranleder det. Vid värderingen beaktas även
tillfälliga förhållanden, om ej särskilda skäl föranleder att värdena grundas
enbart på förhållanden av bestående natur. Område som är avsett för skogsbruk
värderas som om det vore bevuxet med skog vilken med hänsyn till
markens godhetsgrad är av normal beskaffenhet enligt förhållandena i orten.

Fastighets graderingsvärde utgör summan av graderingsvärdena för fastigheten
enskilt tillhöriga områden och på fastigheten belöpande andelar i
motsvarande värden för samfälld mark.

10 §

Om värdet av den mark och de andelar i samfälld mark som genom fastighetsreglering
tillägges fastighet icke motsvarar värdet av vad som genom
regleringen frångår fastigheten, utjämnas skillnaden genom ersättning i
pengar. På samma sätt utjämnas värdeförändring som föranledes av servitutsåtgärd
eller av att byggnad eller annan anläggning genom regleringen
övergår till annan ägare. Vad som frångår fastighet genom inlösen ersättes
enligt 8 kap.

Ersättning enligt första stycket bestämmes på grundval av värdering (lik -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

vidvärdering). Vid likvidvärderingen skall hänsyn tagas till egendomens användning
för det ändamål som föranleder det högsta värdet samt till förhållandena
vid tillträdet, om ej annat följer av att avträdaren har rätt att
tillgodogöra sig skog eller gröda. I övrigt skall värderingen ske enligt de i
9 § andra stycket angivna grunderna.

11 §

Genomföres regleringen på sådant sätt att ägare av fastighet lider förlust
genom att fastighetens värde minskas utan att han kan få gottgörelse enligt
andra bestämmelser eller genom att han ålägges betala belopp som överstiger
fastighetens värdehöjning, skall resultatet av den ekonomiska uppgörelsen
enligt 10 § jämkas så, att förlusten täckes, överstiger den enligt 10 § beräknade
ersättningen för vad som genom överföring frångår fastighet i väsentlig
mån den värdeminskning som överföringen innebär för fastigheten,
skall jämkning ske, om det är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

Om kostnaden för att anskaffa egendom, som vid regleringen användes
för förstärkning av fastighet, icke överensstämmer med likvidvärdet, skall
jämkning enligt första stycket också ske, såvida det ej medför avsevärd
olägenhet för sakägare.

12 §

Överföres mark på vilken finns byggnad och lider den som frånträder
byggnaden skada som icke beaktas enligt 10 eller 11 §, har han rätt till särskild
ersättning för skadan. Detsamma skall gälla, om servitutsåtgärd föranleder
att byggnad rives eller ändras eller att byggnadens ägare på annat
sätt tillfogas skada. Medför överföringen eller servitutsåtgärden att särskild
rätt att nyttja byggnaden upphör helt eller delvis, är rättighetshavaren berättigad
till ersättning för den skada detta innebär. Vad som sålunda föreskrivits
om byggnad gäller också annan anläggning.

Om för fastighet som besväras av arrende något område för arrendets utövande
ej kunnat utläggas eller om fastigheten så ändrats till omfång eller
läge att arrenderätten helt upphör eller dess värde förringas, har arrendatorn
rätt till ersättning för skadan.

Är innehavare av rättighet, som minskar fastighetens värde, berättigad
till ersättning enligt första eller andra stycket, skall det likvidvärde som tillgodoräknas
fastighetens ägare minskas med belopp motsvarande den värdeminskning
för fastigheten som rättigheten inneburit. Om ersättningen ej
kan minskas utan att skada uppkommer för innehavare av fordran med
bättre rätt, minskas i stället ersättningen till rättighetshavaren med motsvarande
belopp.

Skyldigheten att betala ersättning, som ej motsvaras av minskning i likvidvärde
enligt tredje stycket, fördelas mellan sakägarna efter vad som är

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

skäligt med hänsyn till deras nytta av att regleringen genomföres på sådant
sätt att ersättningen skall utgå.

13 §

Kostnaderna för fastighetsreglering betalas av sakägarna efter vad som
är skäligt med hänsyn främst till den nytta varje sakägare har av regleringen.

Om det är lämpligt, får kostnad för särskild åtgärd fördelas för sig. Hade
åtgärden kunnat utföras utan samband med regleringen och skulle annan
grund för fördelningen av kostnaden då ha gällt, får den grunden tillämpas.

14 §

Om fastighetsreglering sker i samband med expropriation eller liknande
tvångsförvärv, skall förvärvaren efter vad som är skäligt åläggas att betala
kostnader enligt 13 § och utge ersättning enligt 12 §, såvida regleringen medför
att olägenhet av förvärvet undanröjes, minskas eller förebygges. Skyldighet
kan också åläggas honom att betala den merkostnad som föranledes av
att jämkning sker enligt 11 § för att hindra att fastighetsägare lider förlust.

Innan någon enligt första stycket ålägges att betala ersättning eller kostnad,
skall han få tillfälle att vid förrättningen yttra sig i frågan.

15 §

Mellan ägarna av de fastigheter som ingår i regleringen skall fastighetsbildningsmyndigheten
upprätta avräkning utvisande vad som skall mottagas
och utges i ersättningar för varje fastighet. Berör ersättningsbeslut annan
än fastighetsägare, skall avräkningen avse även honom. Avräkningen skall
omfatta även kostnad som avses i 13 §, om och i den mån det lämpligen kan
ske och beloppet fastställts av fastighetsbildningsmyndigheten eller blivit
slutligt bestämt genom godkännande eller på annat sätt.

För belopp som skall betalas enligt första stycket fastställes förfallodag.
Om betalningsskyldigheten behöver fördelas på längre tid, avpassas förfallodagarna
så, att minst en femtedel av beloppet erlägges årligen.

År det påkallat med hänsyn till omständigheterna, skall den betalningsskyldige
åläggas att utge skälig ränta på belopp som ej är betalt. Räntan
skall utgå från dag som bestämmes med hänsyn till tiden för tillträdet och
övriga förhållanden.

16 §

Om fastighet, som undergår värdeminskning genom regleringen eller som
helt eller delvis inlöses, svarar för fordran, skall fastighetsbildningsmyndigheten
förordna att sådan ersättning jämte ränta som, efter avräkning om
sådan behövs, tillkommer fastighetsägaren och som ej utgör ersättning för

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

personlig skada eller ersättning enligt 27 eller 30 § skall inbetalas till myndighet
som Konungen bestämt. Detta gäller dock icke, om innehavarna av
samtliga fordringar, för vilka fastigheten svarar, medgivit att ersättning utbetalas
direkt till fastighetsägaren. Besväras fastigheten av gemensam inteckning,
fordras dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare
som i 22 kap. 11 § jordabalken föreskrives för relaxation. Medgivande
av rättsägare fordras ej, om regleringen är väsentligen utan betydelse
för honom.

Inbetalda medel fördelas av länsstyrelsen. Därvid äger bestämmelserna
om fördelning av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom motsvarande
tillämpning. Sammanträde för fördelningen hålles så snart det kan
ske. Kallelse till sammanträdet sändes till rättsägarna minst två veckor i
förväg.

Även i annat fall än som avses i första stycket får fastighetsbildningsmyndigheten
förordna att in- och utbetalningar av belopp, som skall utgå
med anledning av regleringen, skall ske genom myndighets förmedling. Närmare
föreskrifter härom meddelas av Konungen.

Skall medel inbetalas till myndighet på grund av bestämmelserna i denna
paragraf, ankommer det på myndigheten att vidtaga behövliga åtgärder för
att uttaga medlen hos den betalningsskyldige.

17 §

Tillkommer ersättning delägarna i samfälld mark och finns för samfälligheten
känd styrelse eller förvaltare med befogenhet att för delägarna uppbära
från samfälligheten härflytande medel, kan fastighetsbildningsmyndigheten
föreskriva att ersättningen skall tillställas styrelsen eller förvaltaren,
i den mån den icke skall inbetalas till myndighet enligt 16 § första stycket.

Har föreskrivits att belopp sålunda skall tillställas styrelse eller förvaltare
för samfällighet, får styrelsen eller förvaltaren vidtaga behövliga åtgärder
för att uttaga beloppet hos den betalningsskyldige.

Överenskommelse mellan sakägare m. in.

18 §

Från nedan angivna bestämmelser i detta kapitel till skydd för enskilt
intresse får avsteg göras i följande avseenden

1. 4 § första stycket och 5 § första stycket, om ägarna av de fastigheter
som beröres av regleringen medger det,

2. 6 § andra stycket, 7 och 10—12 §§, om de sakägare vilkas rätt är beroende
av åtgärden samtycker till det,

3. 8 §, om fastighetens ägare och, om fastigheten är upplåten med tomträtt,
även tomträttshavaren medger det,

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

4. 13 och 14 §§, om det medges av den som ålägges att betala mer än han
annars skulle ha varit skyldig att betala och om avvikelsen från bestämmelserna
icke sker i otillbörligt syfte.

Avser regleringen fastighet som svarar för fordran, får avsteg från 10—
14 §§ med stöd av ägarens samtycke ske endast om även fordringens innehavare
medger det. Besväras fastigheten av gemensam inteckning, fordras
dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i 22
kap. 11 § jordabalken föreskrives för relaxation. Medgivande av rättsägare
fordras ej, om regleringen är väsentligen utan betydelse för honom.

Ägares och tomträttshavares medgivande enligt första stycket 3 till
minskning av fastighets graderingsvärde skall upprättas skriftligen. Beträffande
rätten att lämna sådant medgivande gäller samma villkor som för
överlåtelse av fast egendom.

19 §

Avser fastighetsreglering fastighet som upplåtits med tomträtt, äger 16 §
motsvarande tillämpning i fråga om ersättning som tillkommer tomträttshavaren
samt 18 § andra stycket beträffande fordran i tomträtten.

20 §

Om fastighets graderingsvärde ökas med tillämpning av 18 § första stycket
3, skall i lag eller annan författning föreskrivna inskränkningar i rätten
att förvärva fast egendom äga motsvarande tillämpning. Skulle tillstånd eller
annan prövning av myndighet fordras vid förvärv genom köp, skall frågan
om tillstånd till ökningen underställas myndigheten. Underställning med
hänsyn till jordförvärvslagen den 14 maj 1965 (nr 290) behövs dock endast
om den fastighet som ökas är avsedd för jordbruk eller skogsbruk och det
finns anledning antaga att egendomen kan med större fördel läggas till annan
fastighet eller att tillstånd kan vägras enligt 4 § jordförvärvslagen.

Inskränkningar i rätten att nyttja egendom
21 §

Fastighetsbildningsmyndigheten kan förordna att skogsavverkning eller
jord-, grus- eller sandtäkt icke får bedrivas eller att för sådan åtgärd skall
gälla särskilda villkor som myndigheten bestämmer.

Förordnande enligt första stycket får meddelas endast om det kan befaras
att regleringen eljest väsentligt försvåras eller att oriktiga ersättningsbelopp
fastställes.

22 §

Om det behövs för att underlätta förrättningen och säkerställa dess resultat,
kan fastighetsbildningsmyndigheten förbjuda att nybyggnad företages

Tredje lagutskoltets utlåtande nr 35 år 1970

eller byggnad sättes i stånd utan myndighetens medgivande. Sådant medgivande
får vägras endast om åtgärden väsentligt försvårar regleringen.

23 §

Har förordnande enligt 21 eller 22 § tillkännagivits vid sammanträde, gäller
det omedelbart. Meddelas förordnandet i annan ordning, gäller det mot
var och en som fått kännedom om det.

Förordnandet skall upphävas när ändamålet förfallit. Om förordnandet
ej upphävts, gäller det till dess ersättningsfrågor angående den mark som
beröres av förordnandet slutligt avgjorts. I den mån förordnandet omfattar
mark som skall överföras, upphör förbudet i stället vid tillträdet.

Rivning och flyttning av byggnad
24 §

Beslut om rivning av byggnad får meddelas, om möjligheterna att vinna
ändamålsenlig fastighetsindelning därigenom väsentligt underlättas och
byggnaden är obehövlig för den fastighet till vilken den hör. Är byggnadens
värde obetydligt, får sådant beslut meddelas, om ändamålsenlig fastighetsindelning
främjas genom att byggnaden rives och väsentlig olägenhet ej
uppkommer för ägaren.

Rives byggnad, är ägaren berättigad till ersättning motsvarande byggnadens
värde för honom. I övrigt äger 12 § motsvarande tillämpning i fall som
här avses. Ersättningsskyldigheten fördelas enligt samma grunder som föreskrivits
beträffande de i 13 § avsedda kostnaderna.

Med samtycke av de sakägare vilkas rätt beröres får bestämmelserna i
första och andra styckena åsidosättas med den begränsning som följer av
18 § andra stycket och 19 §.

25 §

Beslut om flyttning av byggnad eller annan anläggning får meddelas, om
flyttningen väsentligt underlättar möjligheterna att vinna ändamålsenlig
fastighetsindelning samt fördelarna överväger de kostnader och olägenheter
som är förenade med flyttningen. Flyttning får dock ej beslutas, om väsentlig
olägenhet uppkommer för ägaren.

Har byggnad uppförts i strid mot förordnande enligt 22 §, får beslut om
flyttning av byggnaden meddelas utan hänsyn till de kostnader och olägenheter
som uppkommer för ägaren. Detsamma gäller byggnad som iståndsatts
i strid mot dylikt förordnande, såvida ägaren med stöd av första stycket
kunnat åläggas flytta byggnaden, om iståndsättandet ej ägt rum.

På begäran av ägaren får även eljest flyttning av byggnad eller annan anläggning
beslutas, om flyttningen är av betydelse för honom.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

26 §

I beslut om flyttning skall anges när flyttningen skall vara slutförd.

Flyttning får utföras som gemensamt arbete enligt 9 kap., om ägaren begär
det innan förrättningen avslutats eller det eljest är lämpligt.

27 §

Ägare av byggnad eller annan anläggning som flyttas är berättigad till
ersättning för de kostnader som flyttningen beräknas komma att orsaka
honom.

Är byggnaden i sådant skick att ombyggnad eller förbättring behövs, skall
flyttningsersättningen jämkas. Jämkning skall också ske, om det föreligger
anbud om förvärv av byggnad till visst pris samt det är fördelaktigare att
sälja byggnaden enligt anbudet och uppföra ny byggnad än att flytta den
gamla byggnaden eller om det framgår av omständigheterna att ägaren icke
kommer att återuppföra den.

Ersättningsskyldigheten fördelas enligt samma grunder som föreskrivits
beträffande de i 13 § avsedda kostnaderna. Fastighetsbildningsmyndigheten
kan förordna att ersättningen icke skall ingå i avräkning enligt 15 §. I sådant
förordnande anges när ersättningen skall betalas. Fastighetsbildningsmyndigheten
får föreskriva att skälig del av ersättningen skall betalas först
sedan flyttningen utförts. Försummar byggnadens ägare att verkställa flyttningen
inom den bestämda tiden, förfaller hans rätt till ersättningsbelopp
beträffande vilket sådan föreskrift meddelats.

28 §

Om flyttning av byggnad beslutats med stöd av 25 § andra stycket, har
ägaren ej rätt till ersättning för flyttningskostnaderna. I fråga om byggnad
som utan medgivande satts i stånd under pågående reglering utgår dock ersättning,
som bestämmes med hänsyn till byggnadens beskaffenhet före
iståndsättandet.

Vid fördelning av skyldigheten att betala ersättning för flyttning enligt
25 § tredje stycket får ingen annan än ägaren belastas med högre ersättningsbelopp
än som svarar mot nyttan för honom.

Träffar de sakägare vilkas rätt beröres överenskommelse om flyttningsersättningens
storlek eller om ersättningsskyldighetens fördelning, gäller
överenskommelsen, såvitt angår fastighet vars ägare skall utge ersättning,
med den begränsning som följer av 18 § andra stycket och 19 §.

29 §

Beslut om rivning eller flyttning upptages i fastighetsbildningsbeslutet.
Detsamma gäller beslut om ersättning enligt 27 §.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970
Tillträde
30 §

Tillträde sker vid den tidpunkt som fastighetsbildningsmyndigheten bestämmer.
Innan tillträde sker, skall fastighetsbildningsbeslutet ha vunnit
laga kraft. Om ej särskilda skäl föranleder annat, får tillträde ej bestämmas
till senare tidpunkt än ett år från det uppgift om regleringen införts i
fastighetsregistret. Vid bestämmande av tidpunkten för tillträde skall beaktas
vad som föreskrivits i 12 kap. 29 § jordabalken om hyresgästs skyldighet
att avträda lägenhet.

Har bestämmelse om tillträde icke meddelats, sker tillträde när uppgift
om regleringen införts i fastighetsregistret.

Sker tillträde icke samtidigt beträffande all egendom som ingår i regleringen
och uppkommer därigenom väsentlig olägenhet för sakägare, har
denne rätt till skälig ersättning. Ersättningen skall betalas av den som har
nytta av att tillträde ej sker samtidigt. Fråga om ersättning upptages endast
om yrkande framställes.

31 §

Den som avträder mark får under ett år ha kvar byggnad eller annan
anläggning som skall flyttas samt upplag. Finns växande gröda på åker som
tillträdes, får avträdaren bärga grödan.

Första stycket gäller endast om fastighetsbildningsmyndigheten ej bestämmer
annat.

Om det främjar genomförandet av regleringen, kan den som avträder
skogbevuxen mark berättigas att under en tid av högst fem år från det uppgift
om regleringen införts i fastighetsregistret uttaga utstämplad skog på
marken till särskilt angivet värde. Föreligger på grund av förhållande, som
avträdaren icke råder över, hinder för honom att tillgodogöra sig skogen
inom den bestämda tiden, skall markens ägare betala ersättning i pengar
för vad som ej kan uttagas. Väckes ej talan om sådan ersättning inom ett år
från det tiden utgick, är rätten till talan förlorad.

32 §

Vägrar någon utan skäl att avträda mark eller byggnad i rätt tid, har tillträdaren
rätt att få handräckning av kronofogdemyndigheten för att komma
i besittning av egendomen.

Nyttjanderätt m. m.

33 §

Är nyttjanderätts utövning genom nyttjanderättsavtalet begränsad till
visst område och blir detta helt eller delvis överfört till annan fastighet eller

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

till samfällighet, skall fastighetsbildningsmyndigheten, om sakägare begär
det och åtgärden är lämplig, bestämma nytt område för nyttj anderättens
utövning på mark som efter fastighetsregleringen hör till den fastighet i
vilken nyttjanderätten upplåtits.

34 §

Beröres nyttjanderätt eller samfällighetsrätt av fastighetsreglering, är
rättighetshavaren sakägare vid förrättningen, om regleringen har betydelse
för honom.

Ansvarsbestämmelse
35 §

Den som uppsåtligen överträder förordnande som meddelats med stöd av
21 § dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

6 KAP.

Särskilda bestämmelser om samfällighet

1 §

För ändamål av stadigvarande betydelse för flera fastigheter får samfällighet
bildas, om ej ändamålet kan tillgodoses bättre på annat sätt.

Samfällighet får ej bildas för andra fastigheter än sådana för vilka det är
av väsentlig betydelse att ha del i samfälligheten.

Fastighets andel i samfällighet bestämmes efter vad som med hänsyn till
omständigheterna är ändamålsenligt och skäligt.

Denna paragraf gäller ej sådan samfällighetsbildning som avses i 2
eller 4 §.

2 §

År skogsmark uppdelad på sådant sätt att ett tillfredsställande utnyttjande
av skogen hindras väsentligt, får samfällighet för skogsbrulcsändamål
(gemensamhetsskog) bildas av skogsmarken, om behovet av en förbättrad
fastighetsindelning ej kan tillgodoses på annat sätt. Fastighets enskilda
mark får dock intagas i gemensamhetsskog endast om marken är
väsentligen utan betydelse för fastighetens behov av skogsprodukter och
gemensamhetsskogen får sådan storlek och utformning att den medger
ekonomiskt tillfredsställande skogsdrift.

Ingår skogsmark i fastighetsreglering med det syfte som anges i 8 kap.
1 §, får marken avsättas till gemensamhetsskog, om detta ökar möjligheterna
att utnyttja skogen och marken ej hör till jordbruksfastighet eller till

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970 31

sådan skogsbruksfastighet som medger ekonomiskt tillfredsställande skogsdrift.

Fastighets andel i gemensamhetsskog bestämmes efter graderingsvärdet
för den mark som fastigheten avstår. Om det är lämpligt, får mindre jämkning
av andelstalet ske.

3 §

Efter överenskommelse mellan ägarna av de fastigheter som skall ha del
i samfälligheten får avvikelse ske från 1 § andra stycket.

Med samtycke av fastighetsägaren får mark avsättas till gemensamhetsskog,
även om villkoren i 2 § första och andra styckena icke är uppfyllda.
Avsteg från 2 § tredje stycket får göras, om ägarna av de berörda fastigheterna
samtycker.

4 §

Om särskilda skäl föreligger, får samfällighet uppdelas i nya samfälligheter.
Delaktigheten i de nya samfälligheterna bestämmes efter vad som
med hänsyn till omständigheterna är ändamålsenligt och skäligt.

5 §

Bestämmelserna i 1—3 §§ äger motsvarande tillämpning när fråga uppkommer
att överföra mark till samfällighet i utbyte mot andel i samfälligheten
eller att eljest överföra andel i samfällighet, överenskommelse om
överföring av andel i samfällighet som avses i 1 § behöver dock ej biträdas
av delägare för vilken åtgärden icke medför ändrat andelstal.

6 §

Överföres mark från samfällighet, skall ersättning i pengar eller annat
vederlag utgå för marken endast om yrkande framställes under förrättningen
eller om det finns anledning antaga att fastighets andel i marken
har ett ej obetydligt värde.

Uppkommer fråga om tillämpning av första stycket och har ej i kallelserna
till första förrättningssammanträdet angivits vad delägare i den samfällda
marken har att iakttaga om han önskar framställa ersättningsanspråk,
skall delägarna i god tid före förrättningens avslutande delges underrättelse
därom. Delgivning får ej ske i sådan särskild ordning som beslutats
enligt 4 kap. 20 § andra stycket.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

7 KAP.

Särskilda bestämmelser om servitut

1 §

Servitut som bildas genom fastighetsreglering skall vara av väsentlig betydelse
för fastighets ändamålsenliga användning. Vid detta bedömande
skall hänsyn ej tagas till rättighet som är grundad på frivillig upplåtelse.

Utan stöd av överenskommelse mellan ägaren av den härskande fastigheten
och ägaren av den tjänande fastigheten får servitutet ej innefatta
skyldighet för den senare att underhålla väg, byggnad eller annan anläggning
som avses med servitutet.

Servitut får ej bildas för viss tid eller göras beroende av villkor. Dock får
bestämmas att servitut skall gälla endast så länge ändamålet ej tillgodosetts
på annat sätt som särskilt anges.

2 §

Servitut avseende skogsfång får ej bildas genom fastighetsreglering.

Servitut, som avser rätt att framdraga elektrisk starkströmsledning eller
som kan upplåtas enligt vattenlagen eller efter prövning vid särskild förrättning
enligt annan lag, får bildas genom fastighetsreglering endast om
åtgärden sker i samband med en annan fastighetsbildningsåtgärd och är av
betydelse för denna. I fråga om servitut som avses i 2—6 kap. vattenlagen
fordras vidare att ägaren av den tjänande fastigheten ej motsätter sig servitutsbildningen.

Andra stycket gäller ej servitut som avser ledning för vatten till husbehovsförbrukning.

3 §

Ändring av servitut genom fastighetsreglering kan avse begränsning,
flyttning eller annan ändring av det område där servitutet utövas samt meddelande
av nya eller ändrade föreskrifter i fråga om utövningen som föranledes
därav. Servitutsbelastningen får dock ej ökas eller minskas i nämnvärd
mån.

Upphävande av servitut genom fastighetsreglering får begränsas till att
avse viss i servitutet ingående befogenhet, om det kan ske utan att servitutet
i övrigt äventyras.

4 §

För att servitut skall få ändras krävs att det hindrar ett ändamålsenligt
utnyttjande av den tjänande fastigheten eller dess användning i enlighet
med stadsplan, tomtindelning eller byggnadsplan och att denna olägenhet
kan undanröjas genom ändringen.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

Har ändrade förhållanden inträtt efter servitutets tillkomst, får servitutet
ändras, om det skulle innebära väsentlig fördel för den tjänande eller
den härskande fastigheten utan att för den andra medföra olägenhet av betydelse.

5 §

Kan i fall som avses i 4 § första stycket olägenheten ej undanröjas genom
ändring, får servitutet upphävas.

Servitut får även upphävas, om till följd av ändrade förhållanden servitutet
ej behövs för den härskande fastigheten eller nyttan av servitutet är
ringa i jämförelse med belastningen på den tjänande fastigheten. Detsamma
gäller, om servitutet under avsevärd tid ej utövats och omständigheterna
även eljest är sådana att det måste anses övergivet.

6 §

För ändring eller upphävande av servitut vid sådan fastighetsreglering
som avser ändring i fastighetsindelningen gäller icke de i 4 och 5 §§ föreskrivna
särskilda villkoren, om åtgärden är av betydelse för regleringen.

7 §

I samband med att servitut bildas genom fastighetsreglering får servitut,
som redan finns och ej kan utövas jämsides med det nya, ändras eller upphävas
även om det icke skulle vara medgivet enligt 4—6 §§.

8 §

Efter överenskommelse mellan ägarna av den härskande och den tjänande
fastigheten får servitut ändras eller upphävas genom fastighetsreglering
utan hinder av 4—7 §§.

9 §

Servitut som bildats enligt 2—6 kap. vattenlagen eller motsvarande äldre
lagstiftning får ej ändras eller upphävas genom fastighetsreglering. Om
servitut tillkommit med stöd av 7 eller 8 kap. vattenlagen eller motsvarande
äldre bestämmelser eller enligt lagstiftningen om ägofred eller enskilda vägar
eller enligt lagen den 16 december 1966 (nr 700) om vissa gemensamhetsanläggningar,
får åtgärd som nyss nämnts företagas endast om åtgärden
sker i samband med en annan fastighetsbildningsåtgärd och är av betydelse
för denna.

10 §

Servitut får bildas, ändras eller upphävas utan särskild ansökan, om åtgärden
är av betydelse för annan fastighetsregleringsåtgärd och företages
i samband med denna.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 saml. 3 avd. Nr 35

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

8 KAP.

Särskilda bestämmelser om inlösen

1 §

Har fastighetsreglering till syfte att inom område, som omfattar mark till
ett flertal fastigheter med skilda ägare, åstadkomma en allmän förbättring
av fastighetsbeståndet och är det ett väsentligt intresse från allmän synpunkt
att storleksförändringar därvid genomföres, får fastighetsbildningsmyndigheten
förordna att fastighet som ingår i regleringen eller del av sådan
fastighet skall genom inlösen avstås för att överföras till annan fastighet.
För inlösen gäller de begränsningar som föreskrives i 2 och 3 §§.

2 §

Inlösen får ej ske, om syftet med överföringen skäligen kan vinnas på
annat sätt.

Fastighet får icke till någon del inlösas, om den uppfyller de i 3 kap.
uppställda kraven på lämplighet. Ej heller får mark som ingår i eller är avsedd
att intagas i gemensamhetsslcog inlösas.

Om del av fastighet efter regleringens genomförande icke lämpligen
skulle kunna användas tillsammans med fastighetens övriga ägor och ej
heller med fördel skulle kunna utnyttjas för sig, får inlösen av fastighetsdelen
ske, även om fastigheten uppfyller lämplighetskraven i 3 kap.

3 §

Inlösen får icke ske, om avsevärd olägenhet därigenom skulle uppkomma
för fastighetens ägare eller brukare. Vid bedömning huruvida sådan olägenhet
skulle uppkomma får hänsyn icke tagas till anordning som vidtagits i
syfte att hindra inlösen.

4 §

Tillhör enligt tomtindelning särskilda delar av tomt olika ägare, får ägare
av sådan tomtdel på begäran lösa återstoden av tomten utan hinder
av de inskränkningar beträffande inlösen som framgår av 5 kap. 7 § och av
1—3 §§ i detta kapitel. Yrkas inlösen av flera, äger den företräde vars tomtdel
vid uppskattning åsättes största värdet. Åsättes tomtdelarna lika värde,
äger den företräde som först yrkat inlösen. Om ändringar i fastighetsindelningen
samtidigt genomföres med tillämpning av 5 kap., skall dessa beaktas
vid uppskattningen.

5 §

Ägaren av fastighet eller fastighetsdel som inlöses är berättigad till ersättning
motsvarande egendomens värde med hänsyn särskilt till ortens
pris och egendomens avkastning. Inlöses del av fastighet och lider återsto -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

den skada eller intrång genom åtgärden eller genom den inlösta delens användande,
skall ersättning utgå för detta. Om regleringen även medför nytta
för den återstående delen, skall ersättningen jämkas i skälig omfattning.
Uppkommer eljest genom inlösen skada för ägaren, skall också sådan skada
ersättas.

Har sedan fastighetsreglering sökts kostnad nedlagts på fastigheten i
uppenbar avsikt att höja ersättningen, skall den därigenom uppkomna ökningen
av fastighetens värde icke beaktas vid ersättningens bestämmande.

6 §

Om annan särskild rätt än fordran upphör till följd av inlösen, äger 5 §
och 5 kap. 12 § tredje stycket motsvarande tillämpning.

7 §

När fråga om inlösen av fastighet eller fastighetsdel uppkommer, skall
underrättelse därom delges ägaren och övriga berörda sakägare, innan frågan
företages till slutlig behandling, samt anmälan göras till inskrivningsmyndigheten
för anteckning i fastighetsboken. Delgivning får ej ske i sådan
särskild ordning som beslutats enligt 4 kap. 20 § andra stycket.

Ägaren är skyldig att för fastighetsbildningsmyndigheten uppge innehavare
av servitut, nyttjanderätt och samfällighetsrätt. Underlåter han det
utan giltigt skäl och uppstår skada för rättighetshavare till följd av underlåtenheten,
skall han ersätta skadan. Ägaren skall erinras om detta i samband
med att underrättelse enligt första stycket lämnas honom.

Förordnande om inlösen skall upptagas i fastighetsbildningsbeslutet.

8 §

Har tillträde av inlöst mark skett, skall på yrkande av den som avstått
marken föreskrivas att förskott skall utgå i avräkning på den ersättning
som slutligt fastställes. Vad som nu sagts gäller dock ej, om det är uppenbart
att förskottet skulle uppgå till endast obetydligt belopp.

I beslut om förskott skall anges av vilka sakägare förskottet skall erläggas.

9 KAP.

Särskilda bestämmelser om gemensamma arbeten

1 §

Anläggningsarbete eller liknande åtgärd skall efter beslut av fastighetsbildningsmyndigheten
verkställas under förrättningen som ett för sakägarna
gemensamt arbete enligt denna lag, om det främjar fastighetsregleringens
syfte och arbetet ej lämpligen hör ombesörjas av enskild sakägare.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

Beslut enligt första stycket får ej avse sådant företag som skulle väsentligt
ändra arten och omfattningen av regleringen och ej heller annat företag
enligt vattenlagen än dikning.

Kan till följd av andra stycket företag icke utföras som gemensamt arbete
enligt denna lag eller är sådant utförande icke lämpligt, får fastighetsbildningsmyndigheten
förordna om prövning enligt vattenlagen, lagen den
3 september 1939 (nr 608) om enskilda vägar eller lagen om vissa gemensamhetsanläggningar.

2 §

Gemensamt arbete ombesörj es av sakägarna enligt vad de överenskommer.
Om sakägare begär det eller fastighetsbildningsmyndigheten finner
det behövligt, skall dock arbetet och vad som sammanhänger därmed ombesörjas
av en eller flera sysslomän.

3 §

Har syssloman utsetts för att ombesörja gemensamt arbete, beslutar fastighetsbildningsmyndigheten,
om det behövs, hur kostnaderna för företaget
skall fördelas i avvaktan på slutligt avgörande av kostnadsfördelningen.
Sakägarna är skyldiga att i enlighet med beslutet förskottera de för sysslomannens
verksamhet behövliga medlen på grundval av debiteringslängd
som upprättas av sysslomannen.

I debiteringslängden skall anges det belopp som utdebiteras, vad som belöper
på varje sakägare och när betalning skall ske. Längden skall framläggas
för granskning på förrättningssammanträde.

4 §

Är sakägare missnöjd med utdebiteringen, kan han begära rättelse hos
fastighetsbildningsmyndigheten. Begäran om rättelse skall framställas vid
det sammanträde då längden framlägges för granskning.

Om myndigheten ej förordnar annat när den prövar begäran om rättelse,
får debiterat och till betalning förfallet belopp uttagas enligt utsökningslagens
bestämmelser om fordran, för vilken betalningsskyldighet ålagts genom
dom som äger laga kraft.

Kan förskott som påförts sakägare ej uttagas hos honom, skall sysslomannen
fördela bristen mellan övriga sakägare i förhållande till deras inbördes
bidragsskyldighet.

5 §

När syssloman frånträder sitt uppdrag, skall han avge redovisning för
sin förvaltning. Redovisningen skall framläggas på förrättningssammanträde.

Fastighetsbildningsmyndigheten kan förelägga syssloman att lämna upp

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

lysningar om förvaltningen. Myndigheten kan också förordna någon att
granska förvaltningen och avge berättelse över granskningen.

Sakägare som vill klandra sysslomannens redovisning eller eljest föra talan
mot denne med anledning av förvaltningen skall väcka talan inom tre
månader från den dag då redovisningen framlades på sammanträde. Väckes
ej talan inom denna tid, är rätten till talan förlorad, om talan ej grundas
på att sysslomannen begått brottslig handling.

6 §

Syssloman skall inhämta sakägarnas mening i fråga som är av större vikt
för arbetets genomförande. På framställning av syssloman skall fastighetsbildningsmyndigheten
hålla sammanträde med sakägarna för behandling
av fråga som omfattas av sysslomannens uppdrag.

7 §

Har gemensamt arbete utförts enligt denna lag, skall fastighetsbildningsmyndigheten,
om det behövs, förordna att fråga rörande det framtida underhållet
och driften av den utförda anläggningen skall prövas enligt de
särskilda föreskrifter som kan gälla därom.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 197Q

FJÄRDE AVDELNINGEN

Övriga fastighetsbildningsåtgärder

10 KAP.

Avstyckning

1 §

Genom avstyckning kan viss ägovidd av fastighets enskilda mark eller
fastighets andel i samfällighet avskiljas för att utgöra fastighet för sig eller
ingå i sammanläggning.

Avstyckad ägovidd eller andel kallas styckningslott och återstoden av
fastigheten stamfastighet. Med styckningsdel avses såväl stamfastighet som
styckningslott.

2 §

Även samfällighet eller viss ägovidd av samfällighet kan avstyckas. Såsom
stamfastighet anses varje fastighet som äger del i samfälligheten.

3 §

Avstyckning från fastighet som besväras av tomträtt får ske endast om
fastighetsägaren och tomträttshavaren slutit avtal om inskränkning av området
för tomträtten till att avse en av styckningsdelarna och ansökan om
inskrivning av avtalet förklarats vilande enbart i avvaktan på fastighetsbildning.

4 §

Vid avstyckning från fastighet till vilken hör andel i samfällighet eller
också servitut eller annan särskild rättighet kan bestämmas att andelen
eller rättigheten skall i sin helhet eller till viss del tilläggas styckningslotten.
Rättighet som icke lämpligen kan uppdelas får tilläggas styckningsdelarna
gemensamt.

I den mån ej annat bestämts vid avstyckningen eller följer av 2 kap. 5 §
eller särskilda föreskrifter, hör andel och rättighet som avses i första
stycket till stamfastigheten.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

5 §

Bestämmelserna om bildande av samfällighet och servitut genom fastighetsreglering
äger motsvarande tillämpning vid avstyckning såvitt avser
förhållandet mellan styckningsdelarna.

Vid avstyckning av ägovidd från fastighet som har del i samfälld väg kan
styckningslotten såsom servitut i stamfastigheten tilläggas rätt att nyttja
vägen. Sådant servitut får dock ej bildas, om styckningslottens behov av väg
kan tillgodoses bättre på annat sätt.

6 §

Avstyckning sker på ansökan av fastighetens ägare.

Har vad som skall avskiljas kommit i särskild ägares hand genom köp
eller annat förvärv, får såväl förvärvaren som fångesmannen begära avstyckning.

7 §

När styckningsdelarna har samme ägare, skall avstyckningen ske i överensstämmelse
med vad denne yrkat eller godkänt.

8 §

Har styckningsdelarna skilda ägare, skall till grund för avstyclcningen
läggas köpehandling eller annan handling varigenom äganderätten uppdelats
(grundhandling). Träffar sakägarna skriftlig överenskommelse i fråga
som har betydelse för avstyckningen, skall även överenskommelsen beaktas
i den mån den icke strider mot vad som varit avsett vid tillkomsten av
grundhandlingen.

Återkallar sökanden sin begäran om avstyckning, får förrättningen ej inställas
utan att annan sakägare fått tillfälle att yrka att den fortsättes och
han underlåtit att framställa sådant yrkande.

9 §

Kostnaderna för avstyckning enligt 7 § betalas av sökanden. Vid annan
avstyckning fördelas kostnaderna efter vad som är skäligt.

11 KAP.

Klyvning

1 §

Fastighet som innehas med samäganderätt får på ansökan av delägare
genom klyvning uppdelas i lotter vilka kan bilda fastigheter för sig eller
ingå i sammanläggning.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

Vid klyvning utlägges särskild lott för varje delägare som yrkar det. Gemensam
lott utlägges för de delägare som begär detta. För sådana delägare
som ej framställt särskilt yrkande utlägges gemensam lott.

Kan fastigheten ej uppdelas enligt delägarnas yrkanden, utlägges gemensam
lott i den omfattning som krävs med hänsyn till 3 kap.

2 §

Klyvning får även ske, när någon förvärvat andel i fastighet och i fångeshandlingen
bestämts att andelen skall utbrytas. Såväl förvärvaren som
fångesmannen får begära klyvning.

Återkallar sökanden sin begäran om klyvning, får förrättningen ej inställas
utan att annan sakägare fått tillfälle att yrka att den fortsättes och
han underlåtit att framställa sådant yrkande.

3 §

Klyvning får ske endast om någon lott kan utläggas enligt framställt yrkande.

Fastighet som besväras av tomträtt får ej klyvas, om icke fastighetens
ägare och tomträttshavaren slutit avtal om inskränkning av området för
tomträtten till att avse en av klyvningslotterna och ansökan om inskrivning
av avtalet förklarats vilande enbart i avvaktan på fastighetsbildning.

Fastighet med byggnad eller annan anläggning får klyvas endast om delningen
kan utföras på sådant sätt att det ej innebär avsevärd olägenhet för
delägare att byggnaden eller anläggningen tillföres hans lott.

Skall fastighet enligt domstols förordnande utbjudas till försäljning för
delägarnas gemensamma räkning, får fastigheten klyvas endast om det
visas att försäljning ej kommit till stånd.

4 §

Fastighetens enskilda mark och dess andelar i samfälld mark fördelas
mellan de olika klyvningslotterna, om ej annat följer av bestämmelserna i
6 § om bildande av samfällighet. Graderingsvärdet för varje lott får ej väsentligt
understiga delägarens andel i fastighetens graderingsvärde eller
i sådan omfattning överstiga samma andel att avsevärd olägenhet uppkommer
för delägare. I fråga om fastställande av graderingsvärde gäller 5 kap.

9 §•

Vid beräkning av delägares andel i fastighetens graderingsvärde skall
hänsyn tagas till avstyckning eller därmed jämförlig åtgärd varigenom visst
område avskilts från andel i fastigheten.

5 §

Vid klyvning av fastighet till vilken hör servitut eller annan särskild rättighet
skail rättigheten i sin helhet tilläggas en av lotterna eller fördelas

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

mellan lotterna eller vissa av dem. Rättighet som ej lämpligen kan uppdelas
får tilläggas flera lotter gemensamt.

I den mån ej annat bestämts vid klyvningen eller följer av 2 kap. 5 §
eller särskilda föreskrifter, hör rättighet som avses i första stycket till klyvningslotterna
gemensamt.

6 §

Bestämmelserna om bildande av samfällighet och servitut genom fastighetsreglering
äger motsvarande tillämpning vid klyvning såvitt avser förhållandet
mellan klyvningslotter.

Mark som på grund av beskaffenheten eller läget ej kan värderas med
tillräcklig säkerhet eller som har så lågt värde att kostnaderna för delning
av marken ej står i rimligt förhållande till värdet får avsättas som samfälld
för klyvningslotterna, även om det ej är tillåtet enligt 6 kap. 1 §.

7 §

Klyvning skall genomföras på det sätt som medför minsta olägenhet utan
att oskälig kostnad uppkommer.

8 §

Bestämmelserna i 5 kap. om ersättning mellan sakägare vid fastighetsreglering
och om tillträde äger motsvarande tillämpning vid klyvning.

9 §

Med samtycke av berörda delägare får avsteg göras från bestämmelserna
i 4 § om tilldelning vid klyvning och i 8 § om ersättning mellan delägare
samt från 7 §.

Genomföres klyvningen med stöd av samtycke enligt första stycket, gäller
5 kap. 18 § andra och tredje styckena samt 19 och 20 §§ i tillämpliga delar.

10 §

Kostnaderna för klyvning fördelas mellan delägarna efter vad som är
skäligt.

12 KAP.

Sammanläggning
Villkor för sammanläggning

1 §

Fastigheter som har samme ägare och innehas med lika rätt får sammanläggas
till en fastighet.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

Bestämmelserna i detta kapitel om fastighet som sammanlägges med annan
gäller även del av fastighet som genom avstyckning eller klyvning utbrytes
för sammanläggning.

2 §

Utan hinder av villkoren i 1 § får fastigheter som tillhör äkta makar var
för sig eller innehas med olika rätt i äktenskapet sammanläggas, om makarna
träffar avtal om sin rätt i den fastighet som bildas genom sammanläggningen.
Sådant avtal skall upprättas i samma form som äktenskapsförord.
Tillhör fastigheterna ena maken som enskild egendom och som giftorättsgods,
skall genom avtalet bestämmas att den nybildade fastigheten i sin
helhet skall vara den makens enskilda egendom eller giftorättsgods. Tillhör
fastigheterna makarna var för sig, skall bestämmas att makarna skall äga
var sin andel i den nybildade fastigheten som enskild egendom eller giftorättsgods.
Vardera makens andel skall utgöra hälften, om ej annat avtalats.
Innefattar avtalet gåva, äger 8 kap. 5 § giftermålsbalken motsvarande tilllämpning.

Fastighet som make fått i gåva av annan än andra maken med villkor att
den skall vara hans enskilda egendom eller som make erhållit genom testamente
med sådant villkor eller som tillfallit make i arv och om vilken arvlåtaren
genom testamente meddelat sådan föreskrift får ingå i sammanläggning
med stöd av avtal som avses i första stycket endast om den nybildade
fastigheten enligt avtalet skall vara den makens enskilda egendom.

3 §

Om någon genom avtal eller annan rättshandling tillförsäkrats rätt att
återtaga eller lösa fastighet, får fastigheten icke ingå i sammanläggning
utan medgivande av rättighetshavaren.

Fastighet som besväras av tomträtt får ej sammanläggas med annan fastighet
som besväras av beviljad eller sökt inskrivning. Sammanläggning får
ej heller ske, om icke fastighetsägaren och tomträttshavaren slutit avtal om
utvidgning av området för tomträtten till att avse hela den nybildade fastigheten
och ansökan om inskrivning av avtalet förklarats vilande enbart i avvaktan
på fastighetsbildning.

4 §

För att fastighet skall få ingå i sammanläggning krävs att ägaren har
lagfart på fastigheten eller att ansökan om lagfart förklarats vilande och
hinder mot bifall till ansökningen icke föreligger om fastighetsbildningen
genomföres.

Är talan väckt om bättre rätt eller om lösningsrätt till fastigheten eller är
rätten till fastigheten i annat fall tvistig, får fastigheten ej ingå i samman -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

läggning. Detsamma gäller, om fastigheten är utmätt eller eljest skall säljas
i den ordning som föreskrives för utmätt fast egendom.

5 §

Besväras mer än en av fastigheterna av beviljad eller sökt inskrivning,
får sammanläggning ske endast om

1. ingen av fastigheterna besväras av andra inskrivningar än sådana som
gäller i samma inbördes ordning i den eller de andra eller, om i någon av
fastigheterna dessutom finns särskild inskrivning, denna gäller med sämre
rätt, eller

2. fastigheternas ägare samt innehavare av panträtt eller annan rättighet,
som inskrivningen avser, medgivit sammanläggningen på grundval av
förslag till företrädesordning för inskrivningarna i den nybildade fastigheten.

6 §

Vid tillämpning av 5 § beaktas ej inskrivning för servitut, nyttjanderätt
eller samfällighetsrätt, om rättigheten icke rör mark som skall ingå i sammanläggningen.
Hänsyn tages ej heller till inskrivning beträffande vilken
sökts dödning eller relaxation i fastighet som ingår i sammanläggningen,
såvida hinder mot åtgärden icke föreligger om fastighetsbildningen genomföres.

Medgivande enligt 5 § 2 fordras ej från fastighetsägare eller rättighetshavare,
om det är väsentligen utan betydelse för hans säkerhet att förslaget
till företrädesordning tillämpas.

Verkan av sammanläggning
7 §

Om sammanläggnings inverkan på omfattningen av inteckning finns bestämmelser
i 6 kap. 15 § jordabalken. Dessa äger motsvarande tillämpning
när fastighet, som ingår i sammanläggning, svarar för fordran med bättre
förmånsrätt än panträtt på grund av inteckning.

Sådan inskrivning som avses i 6 § första stycket besvärar efter sammanläggning
icke den nybildade fastigheten.

Ansökan om inskrivning i fastighet, som sammanlagts med annan, skall
anses avse den nybildade fastigheten.

Innebär avtal enligt 2 § att den nybildade fastigheten skall utgöra egendom
vari makarna äger var sin andel, skall efter sammanläggning den för
vardera maken beviljade eller sökta lagfarten avse den andel i fastigheten
som tillkommer honom.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970
Förfarandet vid sammanläggning
8 §

Sammanläggning sker på ansökan av fastigheternas ägare.

Fastighetsbildningsmyndigheten får utan ansökan upptaga fråga om sammanläggning,
om fastigheterna beröres av fastighetsreglering som sker i
syfte att åstadkomma en allmän förbättring av fastighetsbeståndet inom
ett område eller om annan fastighetsbildning är beroende av sammanläggningen.
Innan sammanläggning sker, skall ägaren av fastigheterna ges tillfälle
att yttra sig. Sammanläggning får ej ske, om ägaren bestrider åtgärden
och den kan antagas orsaka honom olägenhet av någon betydelse.

9 §

Fastighetsbildningsmyndigheten skall först pröva huruvida hinder mot
sammanläggningen möter i annat hänseende än som avses i 5 och 6 §§. Om
förrättningen därvid icke inställes, skall yttrande inhämtas från inskrivningsmyndigheten.

10 §

Inskrivningsmyndighetens yttrande skall avges snarast möjligt. Det skall
grundas på fastighetsboken och vad som eljest är känt för myndigheten.
I yttrandet skall anges huruvida hinder mot sammanläggning möter enligt
1—6 §§. Om i ärendet åberopas avtal enligt 2 §, skall vidare anges huruvida
avtalet är lagligen beskaffat.

Finner inskrivningsmyndigheten att mot sammanläggningen möter hinder
som bör kunna avlägsnas utan större dröjsmål, skall sökanden eller
annan, som kan antagas vara villig att medverka, uppmanas att vidtaga
behövliga åtgärder.

11 §

Förslag till företrädesordning upprättas av inskrivningsmyndigheten.
Härvid skall iakttagas att rättighetshavarens säkerhet rubbas så litet som
möjligt. Sammanträde får hållas med fastigheternas ägare och rättighetshavarna
för förhandling om företrädesordningen.

12 §

Berör sammanläggning fastigheter som lyder under mer än en inskrivningsmyndighet,
skall yttrande inhämtas från någon av myndigheterna. Den
myndighet hos vilken yttrande begärts skall inhämta behövliga upplysningar
från den eller de andra.

13 §

När inskrivningsmyndighetens yttrande inkommit, skall fastighetsbildningsmyndigheten
snarast möjligt fortsätta prövningen av ärendet.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

Om sammanläggning genomföres på grundval av företrädesordning, fastställes
denna i fastighetsbildningsbeslutet.

Kostnader för sammanläggning
14 §

Kostnaderna för sammanläggning betalas av sökanden. Sker sammanläggning
utan ansökan, fördelas kostnaderna efter vad som är skäligt.

13 KAP.

Fastighetsbildning för samordning
med kommunal indelning

1 §

Har fastighet enskild mark på ömse sidor om kommungräns, skall fastighetsindelningen
ändras så, att den överensstämmer med den kommunala
indelningen. Ändringen skall ske genom fastighetsreglering eller avstyckning.
Om det är nödvändigt, får fastighetsbildningen genomföras utan att
de i 3 kap. föreskrivna villkoren iakttages. Vid fastighetsreglering får avsteg
göras även från 5 kap. 4 §, om sakägare ej motsätter sig detta.

Består samfällighet av mark inom olika kommuner, skall fastighetsindelningen
genom fastighetsreglering eller avstyckning anpassas till den kommunala
indelningen, om det kan ske utan att denna lag åsidosättes.

2 §

Fastighetsbildning enligt 1 § sker på ansökan av överlantmätaren.

Har beslut meddelats om ändring i den kommunala indelningen, får fastighetsbildning
som föranledes av ändringen genomföras utan hinder av att
ändringen ännu ej trätt i kraft.

3 §

Fastighetsbildning enligt 1 § skall om möjligt genomföras så, att fastighet
ej kommer att ha andel i samfällighet inom annan kommun. Vid förrättning
som föranledes av ändring i den kommunala indelningen får, om
hinder eljest icke möter, fastighetsreglering eller avstyckning företagas
utan särskild ansökan för att fastighet, som genom indelningsändringen fått
andel i samfällighet inom annan kommun, skall skiljas från andelen.

Vid avstyckning från fastighets enskilda mark skall som styckningslott
avskiljas den del vars ägovidd är minst, om ej särskilda förhållanden föranleder
annat.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

4 §

Fastighetsbildningsmyndigheten skall underrätta kommunerna om förrättning
enligt detta kapitel.

5 §

Kostnaderna för åtgärd som sker med anledning av bestämmelserna i detta
kapitel får ej påföras sakägare. Ägare av fastighet som delas eller ändras,
skall kostnadsfritt få utdrag av förrättningskarta, om sådan upprättas.

Ersättning till syssloman bestämmes i fall som här avses alltid av fastighetsbildningsmyndigheten.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

FEMTE AVDELNINGEN

F astighetsbestämning
14 KAP.

1 §

Uppkommer vid fastighetsbildning fråga om fastighetsindelningens beskaffenhet
eller om beståndet eller omfånget av servitut som bildats på annat
sätt än enligt 2—6 kap. vattenlagen eller motsvarande äldre lagstiftning,
skall frågan prövas vid fastighetsbestämning, om det behövs för fastighetsbildningen.

På ansökan av sakägare får även i annat fall fastighetsbestämning ske
för prövning av fråga om fastighetsindelningens beskaffenhet eller om beståndet
eller omfånget av servitut som tillkommit vid avvittring eller enligt
lagstiftningen om fastighetsbildning eller enskilda vägar eller enligt lagen
om vissa gemensamhetsanläggningar, såvida icke frågans avgörande uppenbarligen
är utan betydelse för sökanden. Samma rätt att påkalla fastighetsbestämning
tillkommer byggnadsnämnden såvitt gäller område med stadsplan
eller byggnadsplan eller område beträffande vilket fråga väckts om
upprättande av sådan plan.

2 §

Fastighetsbestämning handlägges av fastighetsbildningsmyndigheten vid
förrättning. Beträffande sådan förrättning äger 4 kap. 1—24 §§, 28 § första
stycket, 31—40 §§ och 42 § motsvarande tillämpning.

Har fastighetsbestämningen samband med fastighetsbildning, handlägges
åtgärderna gemensamt vid en förrättning, om icke särskilda skäl föranleder
annat.

3 §

Fastighetsbildningsmyndigheten skall vid förrättningen klargöra fastighetsbestämningens
omfattning för sakägarna och därvid noga ange vilka
frågor som skall avgöras. Vidare skall myndigheten utreda de omständigheter
som är av betydelse för fastighetsbestämningen. Resultatet av utredningen
skall framläggas för sakägarna.

4 §

Fråga som upptagits vid fastighetsbestämning avgöres genom beslut av
fastighetsbildningsmyndigheten (fastighetsbestämningsbeslut).

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

Fastighetsbestämningsbeslut som rör omfattningen av allmänt vattenområde
är utan verkan, i den mån det senare visas att det avviker från vad som
föreskrives i lag.

5 §

Avser fastighetsbestämning fråga om sträckningen av annan gräns än sådan
som rör allmänt vattenområde och träffas skriftlig överenskommelse
om gränsens sträckning, skall överenskommelsen läggas till grund för fastighetsbestämningsbeslutet.
överenskommelse får ej träffas, förrän gränssträckningen
utstakats i behövlig omfattning. I överenskommelsen behöver
icke deltaga andra sakägare än de som är närvarande vid sammanträde då
frågan behandlas eller, om förrättningen handlägges utan sammanträde,
som vid förrättningen fört talan i frågan.

Överenskommelse skall icke beaktas, om den avtalade sträckningen väsentligt
avviker från gränsens rätta läge eller överenskommelsen skulle
medföra att fastighets värde undergår minskning av betydelse eller att olägenhet
uppkommer från allmän synpunkt.

6 §

Fastighetsbildningsmyndigheten får göra sådan jämkning av gräns som
fordras för att gränsen skall få en ändamålsenlig sträckning i tekniskt hänseende.

7 §

Sträckningen av gräns skall anges på förrättningskartan i enlighet med
fastighetsbestämningsbeslutet. Om karta icke upprättats, skall sträckningen
beskrivas i förrättningshandlingarna. Gränsen skall även utstakas och
utmärkas i behövlig omfattning. Utstakningen skall ske senast vid beslutets
meddelande. Om det är lämpligt, får utmärkningen verkställas efter förrättningens
avslutande. Angående sådan åtgärd skall sakägarna underrättas i
god tid. Underrättelsen lämnas genom skriftligt meddelande eller i sådan
särskild ordning som beslutats enligt 4 kap. 20 § andra stycket.

8 §

Har fastighetsbildningsmyndigheten meddelat beslut mot vilket talan
skall föras särskilt, skall beslutet samt karta och annan handling som fordras
för klarläggande av beslutets innebörd hållas tillgängliga hos myndigheten
under besvärstiden.

9 §

Om avslutande av förrättning vid vilken även handlägges fråga om fastighetsbildning
och om åtgärder i samband med avslutandet gäller 4 kap.
29 och 30 §§.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

Beträffande annan förrättning äger 4 kap. 29 § motsvarande tillämpning.
®ySS^^dsnämnden skall dock alltid underrättas om avslutande av förrättning
som sökts av nämnden.

10 §

Kostnaderna för fastighetsbestämning fördelas mellan sakägarna efter
vad som är skäligt. Är byggnadsnämnden sökande, skall kostnaderna betalas
av kommunen, i den mån särskilda skäl föranleder detta. Bestämmelserna
i 2 kap. 6 § om betalningsskyldighetens fördelning när överenskommelse
föreligger mellan sakägarna och om ansvaret för kostnaderna när ansökan
avvisas eller förrättning inställes äger motsvarande tillämpning beträffande
fastighetsbestämning.

Sker fastighetsbestämning i samband med fastighetsbildning enligt 13
kap., skall i stället för första stycket tillämpas 5 § i nämnda kapitel.

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 saml. 3 avd. Nr 35

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

SJÄTTE AVDELNINGEN

Rättegången i fastighetsbildningsmål

15 KAP.

Fullföljd till fastighetsdomstol

1 §

Mål som fullföljes enligt bestämmelserna i detta kapitel (fastighetsbildningsmål)
prövas av den fastighetsdomstol inom vars domkrets marken är
belägen. Ligger marken under flera fastighetsdomstolar, upptages talan av
den domstol under vilken huvuddelen ligger.

2 §

Talan mot fastighetsbildningsmyndighetens beslut föres särskilt, om myndigheten 1.

avvisat ansökan om fastighetsbildning eller fastighetsbestämning eller
avvisat ombud,

2. ogillat jäv mot förrättningsman,

3. beslutat i fråga om förskott på inlösenersättning,

4. beslutat i fråga om ersättning till sakkunnig eller syssloman eller till
sådan skadelidande som avses i 4 kap. 38 §,

5. beslutat i fråga om rättelse enligt 4 kap. 42 §,

6. beslutat att gemensamt arbete skall utföras enligt denna lag eller att
fråga om sådant arbete skall prövas enligt annan lagstiftning,

7. beslutat enligt 9 kap. 3 § om fördelning av kostnaderna för gemensamt
arbete eller enligt 9 kap. 4 § om utdebitering av sådana kostnader,

8. beslutat att syssloman som fått i uppdrag att ombesörja gemensamt
arbete skall skiljas från uppdraget.

3 §

Talan mot tillståndsbeslut föres särskilt genom besvär som skall inges
till fastighetsdomstolen inom fyra veckor från den dag då beslutet medde -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

lades. Detsamma gäller fastighetsbildnings- och fastighetsbestämningsbeslut,
om fastighetsbildningsmyndigheten förordnar att talan mot beslutet
skall föras särskilt.

Förordnande att talan skall föras särskilt får meddelas endast om det
främjar en ändamålsenlig handläggning. Om fastighetsbildningsbeslut ej
innefattar medgivande till fastighetsbildningen i dess helhet, fordras vidare
att tillståndsbeslut meddelas samtidigt eller att lagakraftägande sådant beslut
föreligger.

Besvär enligt denna paragraf får anföras av sakägare.

4 §

Menar sakägare att förrättningen onödigt uppehälles genom fastighetsbildningsmyndighetens
beslut eller är han missnöjd med beslut varigenom
förordnande enligt 5 kap. 21 § meddelats eller medgivande enligt 5 kap. 22 §
vägrats, får han föra talan mot beslutet genom besvär hos fastighetsdomstolen.
Sådan talan är ej inskränkt till viss tid.

5 §

Talan får ej föras mot fastighetsbildningsmyndighetens beslut att gilla
invändning om jäv.

6 §

I annat fall än som avses i 2—5 §§ föres talan mot beslut eller åtgärd av
fastighetsbildningsmyndigheten genom besvär som skall inges till fastighetsdomstolen
inom fyra veckor från den dag då förrättningen förklarades
avslutad eller inställd.

I fråga om åtgärd varigenom gräns utmärkts får besvär anföras inom ett
år från den dag då uppgift om fastighetsbildningen eller fastighetsbestämningen
infördes i fastighetsregistret eller, om utmärkningen gjorts först efter
nämnda dag, från det åtgärden slutfördes.

Besvär enligt denna paragraf får anföras av sakägare. Den som ålagts
att betala ersättning eller kostnad får föra talan mot beslutet, även om han
ej är sakägare.

7 §

Talan mot tillstånds- eller fastighetsbildningsbeslut som rör mark inom
område med fastställd generalplan eller med stadsplan, byggnadsplan eller
utomplansbestämmelser får föras av byggnadsnämnden på sätt och inom
tid som gäller för sakägare.

8 §

Finner överlantmätaren att tillstånds- eller fastighetsbildningsbeslut strider
mot sådan bestämmelse i denna lag som meddelats till förmån för all -

52 Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

mänt intresse, får han föra talan mot beslutet på sätt och inom tid som gäller
för sakägare. Motsvarande fullföljdsrätt tillkommer länsstyrelsen och lantbruksnämnden.

Första stycket gäller icke fastighetsbildning inom område med stadsplan
eller inom område med byggnadsplan om åtgärden rör endast mark som
enligt planen är avsedd för annat än jordbruksändamål.

9 §

Mot beslut om inställande av förrättning som begärts av länsstyrelsen,
överlantmätaren, lantbruksnämnden eller byggnadsnämnden får sökanden
föra talan i likhet med vad som gäller för sakägare.

Motsvarande rätt tillkommer den som sökt fastighetsreglering enligt 5
kap. 3 § andra stycket.

10 §

Finner fastighetsregistermyndigheten att uppgift om fastighetsbildning
eller fastighetsbestämning icke kan införas i registret på grund av fel eller
oklarhet i förrättningen och kan rättelse ej vinnas i den ordning som anges
i 4 kap. 42 §, får myndigheten söka rättelse hos fastighetsdomstolen. Detsamma
gäller, om myndigheten finner förrättning vara behäftad med fel
som skulle äventyra fastighetsredovisningens tillförlitlighet eller på annat
sätt föranleda rättsosäkerhet.

I fråga om talan enligt denna paragraf äger bestämmelserna om besvär
i 16 kap. motsvarande tillämpning. Talan är ej inskränkt till viss tid.

11 §

Har samtliga sakägare och andra, som har rätt att anföra besvär, genom
påskrift på förrättningsprotokollet eller i skriftligt meddelande som kommit
fastighetsbildnings- eller fastighetsregistermyndigheten till handa godkänt
förrättning, förrättningsbeslut eller gränsutmärkning, får besvär icke
anföras mot vad som godkänts.

16 KAP.

Förfarandet vid fastighetsdomstol

1 §

År talan i fastighetsbildningsmål icke fullföljd på föreskrivet sätt eller
inom rätt tid, skall den omedelbart avvisas av fastighetsdomstolen.

2 §

Vid besvärsinlaga skall fogas två avskrifter av inlagan och därtill hörande
handlingar. Behöver domstolen för delgivning eller därmed jämförlig

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

åtgärd ytterligare avskrifter, är klaganden skyldig att tillhandahålla dem.
Är avskrifter icke tillgängliga när de behövs, får domstolen ombesörja dem
på klagandens bekostnad.

Första stycket gäller icke karta, ritning eller annan bilaga av vidlyftig
beskaffenhet, om avskrift av handlingen kan undvaras utan väsentlig olägenhet.

3 §

Om fastighetsdomstolen finner att sakägare bör höras över besvären, skall
besvärsinlagan med därvid fogade handlingar delges sakägaren och föreläggande
meddelas honom att inkomma med skriftlig förklaring.

Fordras för målets beredande eller avgörande att yttrande inhämtas från
överlantmätaren, byggnadsnämnden eller annan myndighet eller från sakkunnig
eller att skriftligt bevis företes, särskilt sammanträde hålles eller
annan liknande åtgärd vidtages, skall domstolen utan dröjsmål förordna
därom.

4 §

När målet beretts till huvudförhandling, skall fastighetsdomstolen bestämma
tid och plats för denna. För behandling av rättegångsfråga eller
del av saken som kan avgöras särskilt får huvudförhandling utsättas, fastän
målets beredande i övrigt ej avslutats.

5 §

Till huvudförhandlingen skall sakägarna kallas. Sakägare vars närvaro
uppenbarligen är utan betydelse för hans rätt eller eljest för målets avgörande
behöver dock ej kallas.

Har talan fullföljts av företrädare för allmänt intresse, skall denne kallas
till förhandlingen. När sakägares besvär rör alltmänt intresse, kallas överlantinätaren
eller, om målet avser sådan fastighetsbildning som anges i
15 kap. 8 § andra stycket, byggnadsnämnden.

Företrädare för eller tjänsteman vid myndighet vars verksamhet beröres
av målet kan kallas för att lämna upplysningar. För detta ändamål kan
även förrättningslantmätaren kallas.

Kallelse skall delges.

6 §

Fastighetsdomstolen får handlägga och avgöra målet utan hinder av att
sakägare eller annan som kallats till huvudförhandling uteblir.

7 §

Föreskrifterna i 5 och 6 §§ gäller i tillämpliga delar även annan förhandling
än huvudförhandling.

54 Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

8 §

Fastighetsdomstolen får avgöra mål utan huvudförhandling, om huvudförhandling
kan antagas sakna betydelse för prövningen samt sakägare eller
företrädare för allmänt intresse icke begärt sådan förhandling. Om talan
fullföljts enligt 15 kap. 2, 4 eller 10 § eller om domstolen finner uppenbart
att talan är ogrundad, får målet alltid avgöras utan huvudförhandling.

För prövning som ej avser själva saken fordras icke huvudförhandling.

Har domstolen beslutat att mål skall avgöras utan huvudförhandling och
är det ej uppenbart att sakägare eller företrädare för allmänt intresse redan
slutfört sin talan, skall tillfälle därtill lämnas honom.

9 §

Har talan fullföljts mot beslut vid förrättning som ej avslutats, kan
fastighetsdomstolen föreskriva att förrättningshandläggningen skall avbrytas
helt eller till viss del eller att handläggning som avbrutits skall fortgå
oberoende av den vid domstolen förda talan. Sådan föreskrift träder i
kraft genast och gäller till dess annat förordnas.

10 §

Fastighetsdomstolens avgörande av saken sker genom utslag. Detta skall
grundas på vad som förekommit vid syn eller annan förhandling och vad
handlingarna innehåller i övrigt.

Bestämmelserna i rättegångsbalken om avfattning av dom i tvistemål och
om meddelande av sådan dom äger motsvarande tillämpning på utslag i fastighetsbildningsmål.

Skall i ett mål flera frågor avgöras och kan de särskiljas, får utslag ges
beträffande någon av frågorna, fastän handläggningen av de övriga ej avslutats.

11 §

När talan fullföljts av sakägare, får fastighetsbildningsmyndighetens beslut
eller åtgärd ändras endast om övriga sakägare och, när besvären rör
allmänt intresse, överlantmätaren eller byggnadsnämnden fått tillfälle att
yttra sig. Ändring till fördel för sakägare får dock ske, även om han icke
haft tillfälle att yttra sig. Vad som nu föreskrivits äger motsvarande tilllämpning,
när talan fullföljts av företrädare för allmänt intresse eller av
fastighetsregistermyndigheten.

Om domstolen finner att besvären bör föranleda ändring i avslutad förrättning
eller i fastighetsbildnings- eller fastighetsbestämningsbeslut mot
vilket talan fullföljts särskilt, får domstolen göra ändring även i del som
icke överklagats, om det behövs för att uppenbar motstridighet eller oenhetlighet
icke skall uppkomma i förrättningen eller beslutet.

Finner domstolen att förrättning är behäftad med fel som anges i 15 kap.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970 55

10 §, får domstolen besluta om behövlig åtgärd, även om besvären icke
avsett den del av förrättningen som felet rör.

12 §

Kan fastighetsdomstolen ej utan olägenhet rätta fel i förrättning, skall
domstolen undanröja fastighetsbildningsmyndighetens beslut och åtgärder
i den omfattning de påverkas av felet samt visa förrättningen åter till myndigheten.
Domstolen kan därvid meddela föreskrifter för vinnande av rättelse.

Har efter förrättningens avslutande talan förts mot beslut om fastighetsbildning
eller fastighetsbestämning och återkallar den som sökt åtgärden sin
ansökan, skall förrättningen undanröjas i den del som återkallelsen avser,
om övriga som fört talan vid förrättningen eller domstolen och som själva
haft rätt att påkalla åtgärden samtycker. I fall som anges i 10 kap. 8 § andra
stycket och 11 kap. 2 § andra stycket fordras alltid samtycke av övriga sakägare.

13 §

Den som med stöd av 5 § tredje stycket eller 7 § kallats för att lämna
upplysningar har rätt till ersättning för sin inställelse enligt särskilda bestämmelser.
Sakägare får ej åläggas att betala kostnad som föranledes
härav.

14 §

Fastighetsdomstolen kan, efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna,
förordna att sakägare som förlorar målet skall ersätta annan
sakägare dennes rättegångskostnad. I mål om inlösenersättning skall
dock sakägare som avstår mark eller särskild rättighet få gottgörelse för
sin kostnad oberoende av utgången i målet.

Första stycket gäller ej, om annat följer av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken.

Vinner sakägare mål mot företrädare för allmänt intresse, kan domstolen
tillerkänna honom ersättning för rättegångskostnad, om synnerliga skäl
föreligger. Sådan ersättning skall utges av statsverket eller, om endast byggnadsnämnden
företräder det allmänna intresset, av kommunen.

Skall i annat fall än som avses i 13 § kostnad för bevisning eller särskild
åtgärd enligt rättens beslut utgå av allmänna medel, kan domstolen när
det är skäligt förordna att kostnaden skall stanna på statsverket.

15 §

Har besvär anförts över avslutad förrättning, skall fastighetsdomstolen
ofördröj ligen och senast inom fyra dagar tillställa fastighetsregistermyndigheten
avskrift av besvärsinlagan.

56 Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

Sedan domstolens utslag eller slutliga beslut i fastighetsbildningsmål
vunnit laga kraft, skall förrättningsakten och avskrift av utslaget eller beslutet
sändas till fastighetsregistermyndigheten. Om förrättningen skall
fortsättas, sändes handlingarna i stället till fastighetsbildningsmyndigheten.
Fullföljes talan mot avgörandet i viss del och kan med anledning av domstolens
avgörande i övrigt fråga uppkomma om registrering, skall handlingarna
sändas till fastighetsregistermyndigheten. Efter registreringsfrågans
handläggning skall myndigheten omedelbart återställa förrättningsakten.

16 §

Föreskrifterna i detta kapitel beträffande sakägare skall tillämpas även
på annan enskild part.

17 KAP.

Rättegången i hovrätt

1 §

Mot fastighetsdomstols utslag eller beslut får, om ej annat är föreskrivet,
talan fullföljas i hovrätten genom besvär som inges till fastighetsdomstolen.
I stället för den i 52 kap. 1 § rättegångsbalken föreskrivna tiden av två
veckor gäller en tid av fyra veckor.

Besvär får anföras av sakägare och annan enskild part samt av sådan företrädare
för allmänt intresse som kunnat föra talan i frågan vid fastighetsdomstolen.

2 §

Talan får ej föras mot fastighetsdomstolens beslut i dit fullföljd fråga
som avses i 15 kap. 2 § 2—4 och 6—8 eller 4 §.

3 §

I fråga om rättegången i hovrätten äger 16 kap. 3, 7 och 9—14 §§, 15 §
andra stycket samt 16 § motsvarande tillämpning. Beträffande skyldigheten
att svara för kostnad i mål om inlösenersättning gäller dock, med tilllämpning
i övrigt av 18 kap. rättegångsbalken, att den som har att utge inlösenersättning,
om ej annat följer av 18 kap. 6 eller 8 § samma balk, alltid
själv skall bära sina kostnader samt kostnad som han orsakar motparten
genom att själv fullfölja talan. Vidare skall 16 kap. 15 § andra stycket ej
tillämpas när hovrätten återförvisar mål till fastighetsdomstolen.

Bevis genom syn på stället får upptagas i hovrätten, endast om synnerliga
skäl föreligger.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970 57

18 KAP.

Rättegången i högsta domstolen

1 §

Mot hovrätts utslag eller beslut får, om ej annat är föreskrivet, talan fullföljas
i högsta domstolen genom besvär som inges till hovrätten inom den i
56 kap. 1 § rättegångsbalken föreskrivna tiden.

Besvär får anföras av sakägare och annan enskild part samt av sådan företrädare
för allmänt intresse som kunnat föra talan i frågan i hovrätten.

2 §

Byggnadsnämnden är icke skyldig att nedsätta fullföljdsavgift eller belopp
till säkerhet för kostnadsersättning.

3 §

I fråga om rättegången i högsta domstolen äger 16 kap. 3, 7, 9 och 10 §§,
11 § andra och tredje styckena, 12—14 §§, 15 § andra stycket samt 16 §
motsvarande tillämpning. Beträffande skyldigheten att svara för kostnad
i mål om inlösenersättning gäller dock bestämmelsen därom i 17 kap. 3 §
första stycket. Vidare skall 16 kap. 15 § andra stycket ej tillämpas när
högsta domstolen återförvisar mål till lägre rätt.

Bevis genom syn på stället får upptagas i högsta domstolen endast om
synnerliga skäl föreligger.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

SJUNDE AVDELNINGEN

Fastighetsregister

19 KAP.

1 §

I fastighetsregistret redovisas såsom fastighet

1. enhet som är redovisad såsom fastighet i fastighetsregister när denna
lag träder i kraft,

2. fastighet som nybildas enligt denna lag,

3. enhet som skall registreras såsom fastighet enligt bestämmelse i annan
författning.

Varje fastighet skall ha särskild beteckning.

2 §

Om fastighetsbildning och fastighetsbestämning införes uppgift i fastighetsregistret.
Därvid registreras nybildad fastighet och göres de övriga
ändringar i fastighetsregistret som åtgärden ger anledning till.

Första stycket äger motsvarande tillämpning när fastighetsindelningen
ändras eller dess beskaffenhet fastställes i annan ordning än som anges i
denna lag.

3 §

Uppgift om fastighetsbildning eller fastighetsbestämning införes snarast
möjligt sedan förrättningen avslutats och denna eller, om besvär anförts,
domstolens avgörande vunnit laga kraft.

Utan hinder av att förrättningen ej avslutats skall uppgift om fastighetsbildnings-
eller fastighetsbestämningsbeslut, mot vilket talan skolat föras
särskilt, införas så snart beslutet vunnit laga kraft, om fastighetsbildningsmyndigheten
begär det.

Föres talan mot beslut eller åtgärd vid avslutad förrättning eller föres
talan särskilt mot fastighetsbildnings- eller fastighetsbestämningsbeslut,
får utan hinder därav uppgift med anledning av förrättningen eller beslutet
införas i fastighetsregistret i fråga om sådan del som uppenbarligen ej beröres
av fullföljden. Motsvarande gäller när talan föres mot domstols avgörande
i fastighetsbildningsmål.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970 59

4 §

Finnes uppgift i fastighetsregister vara uppenbart oriktig, skall felet
rättas, om det kan ske utan förfång för fastighetsägare eller rättighetshavare.
Är det uppenbart att förfång icke kan uppkomma, skall rättelse ske
omedelbart. I annat fall skall fastighetsägare eller rättighetshavare få tillfälle
att yttra sig, om han är känd.

Om det finnes vara uppenbart att en i registret redovisad fastighet är
obefintlig, får fastigheten uteslutas ur registret med tillämpning av första
stycket, även om redovisningen ej är oriktig enligt gällande föreskrifter om
fastighetsregister.

5 §

Fastighetsregistreringen ankommer på fastighetsregistermyndighet. Om
sådan myndighet finns särskilda bestämmelser.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

Motionsyrkanden

Utskottet har i samband med propositionen behandlat följande motioner,
nämligen

A. de likalydande motionerna 1:885 av herr Alexanderson m.fl. och
II: 1044 av herr Eriksson i Arvika m. fl., i vilka motioner hemställes

»dels att riksdagen kompletterar 3 kap. i lagförslaget med en bestämmelse,
utformad i huvudsak i enlighet med 3 kap. 4 § i fastighetsbildningskommitténs
förslag och av innehåll, att stödjordbruk i vissa fall kan godtagas
som lämplig jordbruksfastighet, särskilt då så är påkallat från miljövårdssynpunkt,

dels att riksdagen, med förklaring att 8 kap. i förslaget rörande tvångsinlösen
av fastighet icke kan godtas i föreslaget skick, hemställer hos Kungl.
Maj :t om nytt förslag i denna del före lagens ikraftträdande»;

B. de likalydande motionerna I: 885 av herr Bengtson m.fl. och II: 1051
av herr Hedlund m. fl., i vilka motioner hemställes

»dels att riksdagen vid behandling av proposition 1969: 128 med förslag
till fastighetsbildningslag

1. beslutar förtydliga bestämmelserna i 3 kap. beträffande villkor för
fastighetsbildning så att av lagtexten framgår att möjlighet föreligger att
i samband med fastighetsreglering behålla befintliga fastigheter av typ
deltids- eller stödjordbruk efter ombildning;

2. beslutar sådan ändring av reglerna om rätt att påkalla fastighetsreglering
att sådan inte får komma till stånd med mindre den begärs av en
bred opinion bland sakägarna och — när den begärs av tvångsförvärvare —
det kan antas att regleringen inte blir till förfång av betydelse för fastighetsägarna; 3.

ger riktlinjer för tillämpning av 5 kap. 7 § andra stycket och därvid
uttalar att största hänsyn skall iakttagas mot de människor som är bosatta
på fastigheten, deras behov och deras möjlighet att ersätta vad som måste
avstås;

4. uttalar att vid tillämpningen av 5 kap. 22 och 24 §§ största möjliga
hänsyn skall tagas till de av åtgärden berörda enskilda människorna;

5. beslutar i första hand att tvångsbestämmelserna i 6 kap. 2 § andra
stycket om bildande av gemensamhetsskog skall utgå och i andra hand
sådan ändring i nämnda lagrum att tvångsvis bildande av gemensamhetsskog
får ske endast i sådana fall, där det visar sig oundgängligen nödvändigt
för att nå en ändamålsenlig lösning; samt

6. avslår propositionen såvitt avser tvångsinlösen och i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställer att nytt förslag i denna del föreläggs riksdagen
med beaktande av ovan anförda synpunkter,

dels att vederbörande utskott utarbetar erforderlig lagtext»;

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970 61

C. de likalydande motionerna l: 909 av herr Skärman och II: 1059 av herr
Nilsson i Lönsboda, i vilka motioner hemställes

»att riksdagen beslutar om regler för vidgad bevisupptagning i förrättningsinstansen
vid fastighetsbildningsförättningar;»

D. de likalydande motionerna I: 912 av herr Wanhainen och II: 10i-8 av
herrar Gadd och Östrand, i vilka motioner hemställes

»att riksdagen till Kungl. Maj :t ingår med en begäran om att åtgärder vidtages
för att förhindra exploatering som ej är lämplig enligt kommunens
uppfattning»;

E. motionen II: 77 av herr Lundberg, vari hemställes

»att riksdagen måtte besluta,

att med hänvisning till landslag och regeringsformens 77 och 78 §§ avslå
Kungl. Maj :ts proposition 1969:128 jämte aviserade kommande propositioner
i fråga om sakrätter, samt

att uppdraga åt Kungl. Maj :t att genom kommissioner eller på annat sätt
skyndsamt göra en förteckning av samtliga kronan tillhöriga egendomar
och utan tidsutdräkt återkräva dem till kronan jämte ersättning för egenmäktigt
nyttjande»;

F. motionen II: 462 av herr Tobé, vari hemställes

»att riksdagen måtte besluta sådan ändring i 15 kap. i förslaget till
fastighetsbildningslag att de allmänna organen byggnadsnämnd, överlantmätare,
länsstyrelse, lantbruksnämnd samt fastighetsregisterförare hänvisas
att använda rättsmedlet underställning, då prövning av fastighetsdomstol
anses erforderlig; samt

att vederbörande utskott får i uppdrag att utarbeta erforderlig lagtext
och följdändringar i lagförslaget»; samt

G. motionen II: 1069 av herr Tobé, vari hemställes

»att riksdagen beslutar sådan ändring av FBL att fastighetsbildningsmyndigheten
får möjlighet att besluta om ersättning åt sakägare för kostnader
för utredning i ärende inför myndigheten».

Inledning

Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Kling, under rubriken Inledning följande.

Gällande lagstiftning om fastighetsbildning är splittrad på en mängd olika
författningar. Vissa av dessa har ett lokalt begränsat tillämpningsområde.
Detta gäller t. ex. viss lagstiftning för delar av Kopparbergs län. Andra reglerar
i första hand något annat än fastighetsbildning men innehåller ändå
viktiga bestämmelser om fastighetsbildning. Som exempel kan nämnas bygg -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

nadslagen den 30 juni 1947 (nr 385) (BL). De viktigaste lagarna om fastighetsbildning
är lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet
(jorddelningslagen eller JDL), lagen samma dag (nr 336) om sammanläggning
av fastigheter å landet (SML) och lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om
fastighetsbildning i stad (FBLS). Som framgår av namnen har också dessa
lagar sina bestämda tillämpningsområden.

Trots att jorddelningslagen var resultatet av ett mycket omfattande och
långvarigt utredningsarbete visade den sig snart ha väsentliga brister och
det restes krav på ändringar i flera hänseenden. På begäran av riksdagen
tillkallades år 1939 särskilda sakkunniga för att revidera lagstiftningen om
delning av jord å landet och vissa därmed sammanhängande frågor. De
sakkunniga — som antog namnet fastighetsbildningssakkunniga — valde
utvägen att söka avhjälpa bristerna i den gällande lagstiftningen genom
partiella reformer. På grundval av förslag från de sakkunniga genomfördes
år 1947 omfattande ändringar i fråga om avstyckningsinstitutet och år 1951
reformerades ägoutbytesreglerna. Också åtskillig annan lagstiftning genomfördes
efter förslag från de sakkunniga.

Med stöd av bemyndigande den 16 oktober 1953 tillkallades den 17 november
samma år nya sakkunniga för att verkställa den slutgiltiga revisionen
av fastighetsbildningslagstiftningen. Som skäl för att låta fastighetsbildningssakltunnigas
arbete övertas av en ny utredning åberopades att förutsättningarna
för de sakkunnigas arbete i grundläggande hänseenden radikalt
ändrats sedan år 1939. En av de omständigheter som framhölls var att
skillnaderna mellan land och stad alltmer utjämnats. De sakkunniga borde
därför se över inte bara reglerna om fastighetsbildning på landet utan även
reglerna om fastighetsbildning i stad.

De sakkunniga — som antog namnet 1954 års fastighetsbildningskommitté1
-— har den 18 december 1963 avlämnat betänkandet »Fastighetsbildning»
(SOU 1963: 68). Betänkandet innehåller förslag till en för hela landet
enhetlig lag om fastighetsbildning samt motiv. Kommittén har inte utarbetat
några förslag till promulgationslag eller annan följ dlagstiftning. Vid betänkandet
är fogade särskilda yttranden av fem av de experter som har biträtt
kommittén.

Fastighetsbildningskommitténs betänkande har remissbehandlats.

Jag anhåller att nu få ta upp frågan om remiss till lagrådet av förslag till
fastighetsbildningslag. Jag avser att senare lägga fram förslag i fråga om
övergångsbestämmelser och annan följdlagstiftning.

Vissa grundläggande bestämmelser om den domstol som i första instans
skall pröva mål om fastighetsbildning har tagits upp i en särskild lag om
fastighetsdomstol. Förslag i den delen kommer att anmälas senare denna
dag.

1 Landshövdingen Bertil Fallenius (ordförande) samt riksdagsledamöterna Göran Karlsson*
Ebbe Ohlsson, Fridolf Jansson, Hans Levin och John G. Löfroth.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970 63

Historik

Utskottet hänvisar till prop. s. B 2 — 9.

Kortfattad redogörelse för kommitténs förslag och remissbehandlingen

Utskottet hänvisar till prop. s. B 9—12.

Allmänna synpunkter på en ny fastighetsbildningslagstiftning

Vid lagrådsremissen anförde departementschefen följande allmänna synpunkter
på en ny fastighetsbildningslagstiftning.

Inledning. De stora reformerna av fastighetsbildningslagstiftningen under
1700-talet och 1800-talet drevs fram av en önskan att öka jordbrukets
avkastning. Detta var en försörjningsfråga inte bara för jordbrukarna utan
för hela befolkningen. Också den senaste genomgripande reformen på 1920-talet motiverades delvis med skäl av denna natur. Vad man främst uppmärksammade
redan vid storskiftesreformen vid 1700-talets mitt var sambandet
mellan en god arrondering av ägorna och lönsamheten. När det
gäller storleken på brukningsenheterna är det emellertid — om man bortser
från bl. a. besuttenhetskravet som broms på hemmansklyvningen — först
på allra senaste tid som nya åsikter har vunnit insteg. Ännu på 1920-talet
— ja t. o. m. in på 1940-talet — uppmuntrade man på olika sätt tillkomsten
av nya jordbruk och utökning genom nyodling m. in. av befintliga brukningsenheter.

Jag behöver inte närmare beskriva den utveckling som har skett sedan
1920-talet, då huvuddelen av den nu gällande lagstiftningen om fastighetsbildning
kom till. Den moderna jordbrukspolitiken — senast fastslagen genom
riksdagsbeslut år 1967 — präglas av helt andra värderingar än dem
som var förhärskande när JDL tillkom. Också på skogsbrukets område har
förhållandena ändrats radikalt och utvecklingen går även där mot mycket
stora brukningsenheter. I fråga om både jordbruk och skogsbruk gäller att
lönsamheten inte beror bara av förhållandena i Sverige utan också av den
internationella utvecklingen.

Samhällsutvecklingen har medfört att andra markfrågor än sådana som
hänger samman med jord- eller skogsbruk har fått allt större betydelse.
Folkomflyttningen från glesbygder till städer och andra tätorter har fått en
omfattning som knappast någon räknat med. Tätorternas befolkningsandel
utgjorde år 1930 knappt 50 % och har nu stigit till nära 80 %. Den starka
expansionen av tätorterna ställer stora krav på mark för bebyggelse, både
för bostads- och industriändamål, och för kommunikationer eller andra
gemensamma anläggningar. Som en följd av att befolkningen i ökad utsträckning
har trängt sig samman i tätorter har också en ny form av be -

64 Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

byggelse växt fram på landsbygden, den s. k. fritidsbebyggelsen. Ett visst
samband med befolkningsomflyttningen har också det starkt ökade naturvårdsintresset.

Den nyss antydda utvecklingen har ställt nya krav på fastighetsbildningsorganen,
som därvid bär stött på stora svårigheter. Dessa hänger i betydande
utsträckning samman med att den gällande lagstiftningen är föråldrad.
Svårigheterna blir inte mindre av att fastighetsbildningen i tätorter
i så hög grad är beroende av planläggningen. Lagstiftningen i denna del är
visserligen betydligt nyare än den som reglerar fastighetsbildningen i snävare
mening men också här är behovet av nya regler uppenbart.

Också andra faktorer än de hittills nämnda har bidragit till det alltmer
trängande behovet av en ny lagstiftning om fastighetsbildning. Jag tänker
bl. a. på den tekniska utvecklingen i fråga om metoder för fastighetsbildning.
Nya metoder för mätning, kartframställning, värdering, skiftesläggning
och likvidberäkning m. m. är svåra att passa in i den gällande lagstiftningen.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört är det inte ägnat att förvåna att
en total reform av fastighetsbildningslagstiftningen nu anses ofrånkomlig.
I själva verket har en sådan omdaning också stått på programmet i många
år. Svårigheterna att skapa en ny lagstiftning har emellertid varit stora. Det
förslag som för snart fem år sedan lades fram av fastighetsbildningskommittén
och som ligger till grund för departementsförslaget byggde på ett
långvarigt utredningsarbete. Beredningen av förslaget inom departementet
har också krävt betydande tid, och innan förslaget har hunnit granskas av
lagrådet och behandlas av riksdagen hinner ytterligare några år gå. Det
finns därför vissa risker för att lagstiftningen hinner bli föråldrad redan
innan den träder i kraft. Jag är medveten om dessa risker men tvekar ändå
inte om att nu lägga fram ett förslag i ämnet. Orsakerna härtill är flera.

I fråga om jordbruket torde man kunna räkna med att den jordpolitiska
målsättning som beslöts år 1967 skall förbli gällande under en inte obetydlig
tid. Beträffande skogsbruket pågår ett omfattande utredningsarbete bl. a.
genom den skogspolitiska utredningen (direktiv se 1966 års riksdagsberättelse,
Jo: 28). Det förefaller troligt att denna utredning leder till beslut
som påverkar lagstiftningen om fastighetsbildning. Om lagstiftningen konstrueras
på lämpligt sätt, behöver det emellertid inte möta några större svårigheter
att inympa en ny skogspolitik i lagstiftningen. Även när det gäller
förhållandet till planlagstiftningen kan vissa problem möta men också i
detta hänseende torde svårigheterna bli av begränsad omfattning. På den
tekniska sidan har skett en livlig utveckling inom fastighetsbildningsväsendets
område och ytterligare framsteg är skönjbara. Ändringar av sådan
natur att de bör påverka lagstiftningen är emellertid knappast att förutse
för den närmaste framtiden.

Behovet av en reform av fastighetsbildningslagstiftningen är enligt min

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970 65

mening nu så trängande att det måste betraktas som helt uteslutet med
något ytterligare uppskov. Ett särskilt skäl att just nu lägga fram en ny
fastighetsbildningslagstiftning är sambandet med arbetet på en ny jordabalk.
De båda lagstiftningskomplexen har åtskilliga beröringspunkter, även
om det ena inte nödvändigtvis förutsätter att det andra genomförs. Beredningen
inom departementet har också samordnats och det har visat sig att
detta inneburit betydande vinster vid lösningen av olika frågor. Som exempel
kan nämnas servitutsfrågorna. Om de båda lagkomplexen kan träda i
kraft samma dag, blir det också möjligt att undvika ett betydande merarbete
vid utarbetandet av förslag till följdlagstiftning till jordabalken och den
nya fastighetsbildningslagstiftningen.

Som framgår av vad jag nu har anfört anser jag uppenbart att lagstiftningen
om fastighetsbildning behöver grundligt reformeras. Samma uppfattning
kommer till mycket klart uttryck i remissyttrandena över fastighetsbildningskommitténs
förslag. Det mycket angelägna i en snar reform har
också vid upprepade tillfällen under senare år förts fram av bl. a. lantmäteristyrelsen,
som därvid särskilt har framhållit att fastighetsbildningsorganen
har stora personalsvårigheter och att en ytterligare rationalisering
av verksamheten inte är möjlig inom ramen för gällande lagstiftning.

Eu grundlig reform av fastighetsbildningslagstiftningen är emellertid ett
omtaltande företag, inte minst därför att reformen får verkningar över
mycket vida områden och därför kräver att många olika intressen beaktas.
Det brukar visserligen sägas att den fasta egendomen inte längre har samma
betydelse som förr men detta påstående — som otvivelaktigt är riktigt så till
vida som jord- och skogsbruk inte längre på samma sätt som tidigare utgör
grundvalen för folkförsörjningen eller välståndsutvecklingen — innebär
inte att fastighetsbildningen är en verksamhet som kan lämnas utan
tillsyn av det allmänna. Tvärtom har utvecklingen gått mot en allt hårdare
jord- och planpolitisk kontroll i markanvändningsfrågor. Kontrollen syftar
till ett rationellt utnyttjande av den fasta egendomen och är anknuten till
den officiella fastighetsindelningen. Den lagstiftning som reglerar formerna
för ändringar i denna indelning måste därför — som kommittén har framhållit
— innehålla bestämmelser som stämmer överens med de allmänna
jord- och planpolitiska strävandena.

Fastighetsindelningen, sådan den redovisas i fastighetsregistret utgör
också underlag för registreringen av olika rättigheter som är anknutna till
fast egendom. Av dessa rättigheter är det framför allt panträtten som bör
framhållas eftersom fastighetskrcditen spelar en utomordentligt stor roll
för det svenska kreditlivet. Med hänsyn till att de flesta fastighetsbildningsåtgärder
på något sätt kan beröra rätlighetshavarna bör lagstiftningen
innehålla regler som skyddar dessa. Också enskilda intressen bör alltså beaktas
vid fastighetsbildningen.

Till de nu angivna exemplen på allmänna och enskilda intressen som
5 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 saml. 3 avd. Nr 35

66 Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

måste beaktas vid fastighetsbildning kan fogas många flera, t. ex. tratiksäkerhetsfrågor,
hälsovårdsfrågor och natnrvårdsfrågor.

En reform av fastighetsbildningslagstiftningen berör alltså många och vilt
skilda intressen av vilka jag i det föregående har kunnat beröra bara ett litet
fåtal. I det följande kommer jag att närmast behandla frågan hur samordningen
mellan olika intressen skall gå till. Därefter kommer jag att ta upp
några andra huvudfrågor vid utformningen av den nya lagstiftningen. I övrigt
redovisar jag mina förslag först i anslutning till de särskilda kapitlen
i en ny lag om fastighetsbildning.

Enhetlig lagstiftning för land och stad. En av de frågor som togs upp i
direktiven för fastighetsbifdningskommittén var frågan om en enhetlig lagstiftning
för land och stad. Bakgrunden var bl. a. den fortgående utjämningen
mellan olika kommuntyper. Utvecklingen sedan år 1953 har gjort
att frågan hlivit än mer aktuell än den var då, och vid upprepade tillfällen
har lagstiftningsåtgärder måst tillgripas för att motverka olägenheterna av
att fastighetsbildningslagstiftningen är splittrad på olika lagar. Jag erinrar
om att kommunalrättskommittén nyligen har avgett betänkande om enhetlig
kommuntyp (SOU 1967:58).

Det avgörande för frågan om lagstiftningen bör vara gemensam för land
och stad är givetvis i vilken utsträckning särskilda regler behövs för olika
områden. Vad som därvid har betydelse är uppenbarligen inte kommuntypen
utan markanvändningen, närmare bestämt frågan huruvida marken används
huvudsakligen för jord- eller skogsbruk eller liknande ändamål eller för
tätbebyggelse. Enligt kommitténs mening är behovet av särskilda regler för
de skilda ändamålen högst begränsat. Riktigheten av denna uppfattning har
ifrågasatts av framför allt Svea hovrätt. Hovrätten pekar särskilt på att
fastighetsbildning eu inom stadsplanelagda områden i realiteten bara utgör
ett förverkligande av den fastighetsindelning som har beslutats i detalj
redan genom planfastställelsen och tomtindelningen.

Enligt min mening visar kommitténs lagförslag och remissbehandlingen
afl behovet av särregler för områden av olika karaktär är — som kommittén
har uttryckt saken — högst begränsat. Den kritik som riktats mot förslaget
från framför allt stadshåll går inte i första hand ut på att ytterligare
särregler skulle behövas för tätbebyggelseområdena. Vad remissinstanserna
kritiserat är främst att stadsförhållandena kommit i skymundan i såväl
lagtext som motiv. I fråga om Svea hovrätts uttalande är också att märka
att det utgår från att tomtindelningen bör behålla sin avstyckande verkan.
Jag kommer att i ett senare avsnitt gå närmare in på denna fråga men kan
här förutskicka att jag har funnit övervägande skäl tala för att tointindelningens
avstyckande verkan bör avskaffas. Fastighetsbildningen inom tomtindelade
områden kommer alltså att ske med anlitande av de fastighetsbildningsinstitut
som föreslås för landet i övrigt.

Att behovet av särregler för olika områden är så begränsat beror natur -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

ligtvis i första hand på att de problem som möter fastighetsbildaren i princip
är desamma, oavsett var marken är belägen och oavsett vad den används
till. Givetvis kommer den som sysslar med fastighetsbildning i stad att stöta
på vissa problem som är typiska för sådana sammanhang medan den som
sysslar med jordbruksrationalisering kommer att ställas inför problem
som är typiska för sådana företag. Likaså kommer vissa typer av förrättningar
att bli vanliga inom tätorter och andra i glesbygder. Problem som
är typiska för fastighetsbildning i stad visar sig emellertid ofta föreligga
även inom glesbygdsområden, och en typ av förrättningar som oftast förekommer
i glesbygder kan ibland visa sig mycket ändamålsenlig även i stad.
Erfarenheter av detta slag har kunnat göras under den nuvarande lagstiftningens
tid och kommer säkerligen att göras i än högre grad i fortsättningen.
Hur man än bestämmer gränsen mellan tillämpningsområdena för två skilda
lagar kommer man därför att få vissa nackdelar. Härtill kommer att gränsen
måste bli mycket rörlig och att en övergång från det ena regelsystemet till
det andra måste förutsätta viss lagstiftning och kräva publicitetsåtgärder
m. m.

Med det nyss anförda har jag avsett att visa att en enhetlig lagstiftning
inte innebär att fastighetsbildningen måste följa samma mönster i tätorter
och glesbygder. Tillämpningen av lagen kommer säkerligen att gestalta sig
ganska olika beroende på var marken är belägen. Detta är emellertid ingen
olägenhet och ingenting särskilt utmärkande för fastighetsbildningslagstiftningen.
De flesta lagar måste byggas upp så att de passar för de mest skiftande
förhållanden.

Departementsförslaget har alltså fått formen av en enhetlig lag för land
och stad. Lagen har fått namnet fastighetsbildningslagen — i det följande ofta
förkortat till FBL — och utformats i stort sett på det sätt kommittén har
föreslagit. I likhet med många remissinstanser anser jag att kommittén inte i
tillräcklig grad har belyst hur den föreslagna lagen praktiskt skall tillämpas
inom städer och andra bebyggelseområden. Remissinstanserna har emellertid
ingående diskuterat en del av de problem som härvid uppstår. En ytterligare
exemplifiering torde komma att ges vid kursverksamhet och i de
anvisningar för tillämpningen av den nya lagen som blir nödvändiga. Den
erfarenhet som lantmäteristyrelsen genom sin stadsbyrå bär av fastighetsförhållandena
inom städerna bör härvid kunna utnyttjas.

Den föreslagna lagen kommer att ersätta i första hand FBLS och JDL.
Också viss annan lagstiftning kommer att bli överflödig, t. ex. lagen om sammanföring
av samfälld vägmark m. m. med angränsande fastighet. Huruvida
den särlagstiftning som nu finns för bl. a. vissa delar av Kopparbergs län
måste behållas efter tillkomsten av en ny lag om fastighetsbildning är en
fråga som det ännu är för tidigt att bedöma. Detsamma gäller i fråga om åtskillig
annan lagstiftning på detta område. Riktmärket bör emellertid vara
att i all möjlig utsträckning upphäva den speciallagstiftning som nu finns.

68 Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

Samordningen av olika intressen. Fastighetsbildning kan beröra en rad
olika intressen, både enskilda och allmänna. Enskilda intressenter är i första
hand fastighetsägarna men vidare också innehavare av panträtt och andra
rättigheter. Bland allmänna intressen av betydelse kan nämnas dem som
avser bebyggelsen, industrin, jordbruket, skogsbruket, kommunikationerna,
naturvården och fritidsverksamheten. Olika intressen kan uppträda både vid
större fastighetsbildningsåtgärder och vid mindre. Ibland berörs många intressen,
ibland få. Frågan är nu i vilka former de olika intressena skall
bevakas och hur de skall vägas mot varandra.

Kommittén och vissa remissinstanser har framfört synpunkter på frågan
huruvida fastighetsbildningen bör betraktas som en enskild angelägenhet
med starka inslag av allmänna intressen eller som en allmän angelägenhet
där också enskilda intressen skall beaktas. Frågan synes inte ha större betydelse,
eftersom det inte råder några nämnvärda meningsskiljaktigheter om
hur avvägningen mellan enskilda och allmänna intressen i stort bör utfalla
inom olika sektorer. Inom ett system med enskild äganderätt till fast egendom
och enskild initiativrätt till åtgärder för ändring av äganderättsobjekten,
dvs. fastigheterna, torde emellertid fastighetsbildningen i princip närmast
få anses som en enskild angelägenhet. Men det är tydligt att det allmänna
inflytandet i vissa lägen måste bli mycket starkt. Så t. ex. måste
fastställda planer enligt byggnadslagen i princip följas vid fastighetsbildning,
och det allmänna måste inom planområden också ha initiativrätt till
fastighetsbildning i betydande utsträckning.

I fråga om de enskilda intressenterna innebär kommitténs ställningstaganden
att fastighetsägarnas intressen i huvudsak skall bevakas av fastighetsägarna
själva, i viss utsträckning också av fastighetsbildningsmyndigheten.
Rättighetshavarnas intressen skall i regel beaktas ex officio
av faslighetsbildningsmyndigheten. Detta hänger samman med att rättighetshavarna
i regel inte får tillfälle att föra talan vid fastighetsbildningen.
I vissa fall bör emellertid rättighetshavare ha ställning som sakägare i fastighetsbildningsproceduren
och därvid får han i likhet med fastighetsägarna
i första hand själv bevaka sina intressen. Jag ansluter mig helt till
dessa ställningstaganden. I likhet med kommittén anser jag också att förfarandet
vid fastighetsbildning bör utformas så att det blir möjligt att
handlägga ärendena i nära kontakt med sakägarna. Därigenom kan onödiga
intressemotsättningar förebyggas eller undanröjas.

Bevakningen av de allmänna intressena vid fastighetsbildning måste, som
fallet är både enligt gällande rätt och enligt kommitténs förslag, i princip
läggas på fastighetsbildningsmyndigheten. Det är från praktisk synpunkt
uteslutet att på något mera genomgripande sätt avvika från den principen.
Det måste emellertid tillses att de myndigheter som har till särskild uppgift
att företräda allmänt intresse av betydelse vid fastighetsbildning, t. ex.
intresset att bebyggelsen blir lämpligt planlagd och utformad, kan utnyttjas
i tillräcklig grad vid bevakningen och får tillräcklig möjlighet att göra sig

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

gällande. Jag anser att denna fråga bör lösas efter de linjer kommittén
föreslår. Fastighetsbildningsmyndigheten bör alltså vara skyldig att utreda
vilka allmänna intressen som föreligger och att beakta dessa. Därvid bör
fastighetsbildningsmyndigheten samråda med de myndigheter, vilkas verksamhetsområden
berörs, i den mån sakens beskaffenhet kräver det.

De allmänna intressen som berörs vid fastighetsbildning kan vara konkretiserade
i olika former. Det vanligaste är att de kommer till uttryck
i någon lag eller annan författning, t. ex. i BL eller i författning om statligt
stöd till jordbrukets rationalisering. Vidare kan administrativ myndighet
ha att företräda visst allmänt intresse och att därvid i vissa fall meddela
beslut av bindande eller vägledande art. Sådana beslut som har rättsverkningar
och alltså är bindande i något avseende som är av betydelse vid
fastighetsbildning, t. ex. stadsplan och andra byggnadsreglerande bestämmelser,
bör i princip vara bindande också för fastighetsbildningen såtillvida
att denna inte bör få ske i strid mot beslutet. Beslutets räckvidd i fastighetsbildningssammanhang,
beror i övrigt på i vad mån vid fastighetsbildningen
också andra intressen berörs än dem som skolat beaktas i beslutet. Berörs
andra intressen måste också dessa beaktas. Beslut i vilket ett allmänt intresse
har kommit till uttryck utan att det på något bindande sätt har vägts mot
andra intressen, t. ex. sådan översiktlig planering för jord- och skogsbrukets
strukturrationalisering som har utförts av lantbruksnämnd, bör beaktas vid
fastighetsbildning i den mån beslutet fortfarande är aktuellt, men intresset
i fråga måste därvid kunna vägas mot andra allmänna och mot enskilda
intressen. De villkor för fastighetsbildning, som ställs upp i FBL med hänsyn
till allmänna intressen, generellt eller med hänsyn till visst allmänt
intresse, utgör normer för avvägning mellan det allmänna intresset och ett
eller flera enskilda intressen, ibland också ett eller flera konkurrerande
allmänna intressen. Tillämpningen av dessa normer måste ankomma på den
myndighet som bär att meddela beslut i fastighetsbildningsärendena, dvs.
fastighetsbildningsmyndigheten. Men det bör inte kunna komma i fråga att
ett ställningstagande av en administrativ myndighet som har att särskilt
svara för visst allmänt intresse frångås på den grunden att fastighetsbildningsmyndigheten
uppfattar det allmänna intresset i och för sig på
annat sätt än den administrativa myndigheten. Till det sist sagda kan
fogas den reservationen att jämkningar i förhållande till administrativa
beslut av praktiska skäl bör kunna ske vid fastighetsbildning, om beslutsorganets
huvudsakliga intentioner inte äventyras. Vidare bör tilläggas
att den här förda diskussionen gäller fastighctsbildningsbeslutens förhållande
inte bara till administrativa beslut av planeringskaraktär utan också
till andra administrativa ställningstaganden, t. ex. sådana som görs vid
samråd i fastighetsbildningsärenden.

De principer jag nyss har angett i fråga om betydelsen av administrativa
ställningstaganden vid fastighetsbildning bör komma till uttryck i lagtexten
på det sättet att där uttryckligen anges att vissa administrativa

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

beslut, t. ex. stadsplan, i princip skall vara bindande vid fastighetsbildning.

I övrigt torde det avsedda förfaringssättet komma till uttryck genom de
villkor av materiell art som uppställs för fastighetsbildning och genom
en föreskrift som ålägger fastighetsbildningsmyndigheten att i den utsträckning
som är nödvändig samråda med myndigheter vilkas verksamhetsområden
berörs.

Administrativa beslut kan ha betydelse för en fastighetsbildningsåtgäid
också utanför ramen för de materiella fastighetsbildningsvillkoren. Sålunda
torde administrativa organ i vissa fall böra tillerkännas initiativrätt till
fastighetsbildning. Vidare bör samrådsprincipen gälla inte bara när fastighetsbildningsmyndighet
prövar fråga om tillstånd till fastighetsbildning
utan också när myndigheten i förekommande fall planlägger hur den nya
fastighetsindelningen bör utformas och hur åtgärden bör genomföras. I
sådana sammanhang kan administrativ myndighets beslut i vissa fall vara
helt avgörande, t. ex. lantbruksnämnds beslut om ekonomiskt stöd till åtgärden
eller till följ dinvesteringar eller om dispositionen av nämndens
markreserv.

Det anförda visar att verksamheten avsevärt underlättas genom smidigt
samarbete mellan berörda myndigheter. Också de erfarenheter som har
gjorts vid tillämpning av hittills gällande regler om fastighetsbildning ger
belägg för detta. I huvudsak är det inte fråga om någon omläggning av
samordningsprinciperna, utan det gäller närmast att fortsätta och fullfölja
nuvarande ordning. I lantmäteriinstruktionen den 3 december 1965 (nr 794)
finns föreskrifter som ålägger chef för organisationsenhet att verka för
samordning av fastighetsbildningen med åtgärder som planläggs och utförs
av andra myndigheter och organ samt att se till att behövligt samråd kommer
till stånd med myndighet som berörs av förrättning för fastighetsbildning.
Jag anser mig ha anledning att utgå från att samrådsförfarande!
liksom hittills kommer att fungera väl.

I fråga om formerna för samråd vill jag framhålla vikten av att ett så
rationellt och ändamålsenligt förfarande som möjligt kommer till användning.
Samråd bör främst inriktas på principiella frågor och andra frågor
av större räckvidd, eftersom behovet av sainrad i det enskilda fallet däiigenom
minskas. Samrådet bör av praktiska skäl i lämplig utsträckning
knytas an till överlantmätarens verksamhet på länsplanet. Jag erinrar
om att överlantmätaren enligt lantmäteriinstruktionen har att verka föi
samordning av fastighetsbildningen med de åtgärder som planläggs på angränsande
områden och utförs av andra myndigheter och organ. Han skall
vidare bl. a. delta i handläggningen i länsstyrelsen av ärende inom hans
verksamhetsområde. Enligt instruktionen för lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna
den 25 maj 1967 (nr 425) ingår överlantmätaren vidare
i lantbruksnämndens strukturdelegation. Denna anordning har visserligen
i första hand tillkommit för att den regionala lantmäteriorganisationen skall
bli företrädd på ett auktoritativt sätt i lantbruksnämndens verksamhet (jfr

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

prop. 1965: 100 s. 68, jfr även prop. 1965: 41 s. 78), men också för fastighetsbildningsverksamlieten
torde anordningen innebära fördelar. Jag vill
tillägga att i principiella frågor som rör samordningen av allmänna intressen
samråd mellan lantmäteristyrelsen och andra centralorgan ibland kan
vara lämpligt. Ställningstaganden vid sådant samråd och vid samråd på
länsplanet kan ofta vara av stort värde för en rationell handläggning av
fastighetsbildningsärendena.

Att mera generellt föreskriva att administrativ myndighet som berörs
av fastighetsbildning skall inhämta sina informationer och framföra sina
synpunkter vid sammanträde med sakägarna kan uppenbarligen inte komma
i fråga. Detta skulle bli alldeles för tungrott, bl. a. för de berörda
myndigheterna. I vissa fall kan denna samrådsform emellertid vara lämplig,
och då skall den också kunna användas. I fråga om fastighetsbildning
inom område med fastställd generalplan eller med stadsplan, byggnadsplan
eller utomplansbestämmelser anser jag på de skäl kommittén har anfört
att byggnadsnämnden bör ges en särskild ställning så till vida att nämnden
underrättas om förrättning och tillförsäkras särskild rätt att föra talan.
Detta befriar inte fastighetsbildningsmyndigheten från ansvar för prövningen
med hänsyn till allmänintressena, men byggnadsnämnden får genom sin
ställning som planmyndighet och genom rätt att ta initiativ till fastighetsbildning
och rätt att föra talan mot fastighetsbildningsmyndighetens beslut
ett starkt inflytande på fastighetsbildningen. Frågan om information och
samråd mellan fastighetsbildningsmyndigheten och byggnadsnämnden kan
komma att tas upp ytterligare vid den förestående reformen av planlagstiftningen.

Med anledning av vad en remissinstans har uttalat vill jag framhålla
att vad som förekommit vid samråd i det konkreta fallet bör redovisas
för sakägarna under fastighetsbildningsproceduren, om det har betydelse
för att sakägarna skall kunna tillvarata sin rätt på bästa sätt.

Också i fråga om överprövningen av avgörande i fastighetsbildningsärende
ansluter jag mig i huvudsak till kommitténs förslag. Av skäl som
jag kommer att beröra i annat sammanhang förordar jag att proceduren
med fastställelse av fastighetsbildningsförrättning slopas. Sedan fastighetsbildningsmyndigheten
har träffat sitt avgörande bör allmänintressena i
första hand bevakas av överlantmätaren. Om överlantmätaren finner att tillstånds-
eller fastighetsbildningsbeslut strider mot bestämmelse i lagen som
är meddelad för tillgodoseende av allmänt intresse och om han anser det
vara av väsentlig betydelse från allmän synpunkt att beslutet inte blir
gällande, bör han inom viss tid kunna bringa saken under prövning hos
den instans som skall ha möjlighet att ändra fastighetsbildningsmyndighetens
avgörande. Liksom enligt gällande ordning bör dessutom länsstyrelsen
och lantbruksnämnden ha möjlighet att få frågan överprövad. Överlantmätaren
bör få kännedom om meddelade fastighetsbildningsbeslut
genom att besluten inom viss kortare tid efter det att de har meddelats

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

insänds till honom. Överlantmätaren skall sedan i behövlig utsträckning
samråda med länsstyrelsen, lantbruksnämnden och andra myndigheter.
Härigenom skapas förutsättningar för en samordning av skilda intressen.

Inom områden med stadsplan och byggnadsplan samordnas berörda intressen
väsentligen i samband med planläggningen och jag har redan framhållit
att fastighetsbildningsreglerna bör ges det innehållet att byggnadsreglerande
bestämmelser i princip skall följas vid fastighetsbildning. Med
hänsyn vidare till byggnadsnämndens befogenhet att överklaga fastighetsbildningsbeslut,
som jag redan har berört, torde någon ytterligare efterbevakning
från det allmännas sida i regel inte vara nödvändig inom här
avsedda områden.

Också när det gäller fullföljdsförfarandet ansluter jag mig i huvudsak till
kommitténs förslag, som innebär att talan mot fastighetsbildningsavgörande
skall föras domstolsvägen. Avgörande för mig har varit att fastighetsbildningsärendena
i stor utsträckning innefattar frågor om enskildas inbördes
rättsförhållanden. Att dela upp fullföljdsförfarandet, så att talan mot viss
del av fastighetsbildningsmyndighetens beslut behandlas av domstol och
talan mot andra delar prövas av en eller flera administrativa myndigheter,
skulle enligt min mening vara opraktiskt och dessutom avvika från annars
tillämpade rättegångs- och förvaltningsprinciper. Inte heller skulle det vara
ändamålsenligt att dela upp fastighetsbildningsåtgärderna redan på förrättningsstadiet,
så att talan fullföljs judiciellt i vissa fastighetsbildningsärenden
och administrativt i vissa andra ärenden. En sådan uppdelning
skulle på ett besvärande sätt minska möjligheterna att handlägga olika
fastighetsbildningsåtgärder gemensamt och skulle därigenom försämra möjligheterna
att åstadkomma rationell handläggning och lämpliga resultat
i fråga om fastighetsbildningen.

Fastighetsbildningsinstituten. Det främsta ändamålet med indelningen
i olika fastighetsbildningsinstitut är att skapa en enkel och överskådlig
disposition av lagreglerna och på så sätt underlätta tillämpningen av lagen.
Från denna utgångspunkt anser jag att kommitténs förslag väl tillgodoser
de krav som kan uppställas. En ytterligare begränsning av antalet fastighetsbildningsinstitut
skulle väl vara möjlig att genomföra. Det skulle
sålunda vara tänkbart att utmönstra klyvningsinstitutet, som motsvarar det
nuvarande klyvningsskiftet. En sådan ändring i förhållande till kommittéförslaget
skulle emellertid närmast göra regelsystemet mera svåröverskådligt.
Klyvningsinstitutet behålls därför i departementsförslaget.

Vid remissbehandlingen har från några håll hävdats att lagen borde
medge även andra former av fastighetsbildning än dem som kommittén
har föreslagit. Man har därvid vänt sig mot kommitténs förslag att ta bort
den avstyckande verkan som stadsplan och tomtindelning har f. n.

Som framhållits av flera remissinstanser har det nuvarande systemet

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 11)70 73

tör fastighetsbildning i stad brister i åtskilliga hänseenden. Regelsystemet
är svåröverskådligt och leder ofta till resultat som inte kan anses önskvärda.
Det sistnämnda är särskilt utmärkande för reglerna i 1 kap. 1 §
FBLS om stadsplans avstyckande verkan. Vad beträffar reglerna om tointindelningens
fastighetsbildande verkan i 3 § i nämnda kapitel kan inte
förnekas att dessa i många fall möjliggör en enkel och snabb fastighetsbildning.
Som framgår av några remissyttranden har emellertid även denna
form av fastighetsbildning sådana brister att det inte är lämpligt att behålla
den i oförändrat skick.

Frågan om de nuvarande särskilda fastighetsbildningsformerna inom
stadsplanelagt och tomtindelat område skall behållas vid den allmänna
reformen av fastighetsbildningsinstituten måste ses mot bakgrunden av
de riktlinjer som bör gälla för fastighetsbildningsreformen över huvud och
som tidigare har redovisats. Därvid har det ansetts angeläget att bl. a. begränsa
antalet former för fastighetsbildning och att förenkla lagstiftningen.
Kommitténs förslag tillgodoser i och för sig de behov av fastighetsbildningsformer
som föreligger inom stadsplanelagda områden. När man diskuterar
det förevarande spörsmålet bör därför utgångspunkten vara frågan
huruvida kommittéförslaget bjuder tillräckligt snabba och rationella fastighetsbildningsformer
för stadsplaneområdena.

Jag vill till en början framhålla att fastighetsbildningen inom stadsplanelagda
områden tenderar att bli allt mera komplicerad. Den nya stadsbyggnadstekniken
tvingar fram rättsliga lösningar av problem som tidigare
har varit okända. Jag erinrar om vad som i detta avseende uttalades i
samband med tillkomsten av lagen den 16 december 1966 (nr 700) om
vissa gemensamhetsanläggningar (prop. 1966: 128). För att tillgodose behov
som här gör sig gällande föreslås i det följande regler som möjliggör
servituts- och samfällighetsbildning även inom stadsplanelagt område.
Sådana rättsliga bildningar måste ske i samband med förrättning och kan
inte kombineras med de nuvarande fastighetsbildningsformerna inom stadsplan.
Såvitt gäller komplicerade fastighetsbildningar kan det därför inte
komma i fråga att behålla dessa fastighetsbildningsformer.

Otvivelaktigt förhåller det sig så att flertalet fastighetsbildningar inom
planområden är av enklare beskaffenhet. Särskilt är detta fallet vid exploatering
av råmark, när denna är i en ägares hand. Därvid möter endast
sällan rättsliga problem av den karaktär som nyss har antytts. Behovet
av ett snabbt och enkelt förfarande är här mycket framträdande.
Det är väl också detta fall som remissinstanserna främst haft i åtanke,
när man har förordat att det nuvarande fastighetsbildningssystemet skall
behållas. Ställningstagandet i denna fråga måste enligt min mening göras
med utgångspunkt i förrättnings- och registreringsförfarandet, eftersom
kärnpunkten här närmast är den om förrättning bör vara obligatorisk
vid all fastighetsbildning. Förrättningsförfarandet kan enligt förslaget gö -

74 Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

ras mycket enkelt och rationellt. Eftersom de tekniska arbetena kan samordnas
med motsvarande arbeten vid planläggningen, bör förrättningen inte
medföra något dubbelarbete, om den är riktigt upplagd. Dessutom faller
det nuvarande kravet på tomtmätning bort. Detta betyder att steget från
fastighetsbildningsbeslut till registrering kan bli mycket kort vid fastighetsbildning
inom stadsplan. De uppgifter som skall införas i fastighetsregistret
sammanställs av fastighetsbildningsmyndigheten och någon efterkontroll
av förrättningen företas inte i sådana fall. Enligt min mening
skjuter kritiken över målet när det påstås att förrättningsförfarandet skulle
bli alltför tungrott vid fastighetsbildning inom stadsplan. Det föreslagna
förfarandet torde generellt sett innebära att sådan fastighetsbildning kan
ske snabbare än som f. n. är fallet.

Det har också gjorts gällande att kommittéförslaget skulle verka försvårande
på ett successivt uppbyggande av en fastighet. Detta påstående
är inte riktigt. I allmänhet är det önskvärt att fastigheter färdigbildas
i enlighet med vad som har angetts i planen. S. k. ofullgångna fastigheter
bör sålunda undvikas. Såsom framhålls i samband med behandlingen av
de allmänna fastighetsbildningsvillkoren kan det emellertid i vissa fall
vara nödvändigt att gå fram etappvis, och denna möjlighet står också
öppen. De enheter som bildas på detta sätt blir genom förrättningen fastigheter
och skall registreras. Därigenom tillgodoses önskemålet om skapande
av inteckningsbara enheter.

En annan invändning mot det föreslagna systemet är att detta vid
successiva förvärv skulle bli dyrare för markägaren. Jag vill i förevarande
sammanhang bara framhålla att detta är en taxefråga som får övervägas
senare.

På grund av dessa överväganden anser jag starka skäl tala för att
lagfästa principen om att all fastighetsbildning skall ske genom förrättning.
Därav följer också att stadsplans och tomtindelnings fastighetsbildande
verkan inte kan behållas i den nya lagen. Tomtindelningen får till
följd härav en annan karaktär än f. n. Den blir således ett rent planinstitut.
De frågor detta ger upphov till får tas upp i samband med följdlagstiftningen.
Därvid får också övervägas vilka reformer i förenklingssyfte
som kan företas beträffande tomtindelningen.

Av de fastighetsbildningsinstitut som tas upp i förslaget har främst
fastighetsregleringen tilldragit sig intresse vid remissbehandlingen. Tillskapandet
av detta institut är en av de stora nyheterna i lagförslaget.
Fastighetsreglering blir otvivelaktigt ett utomordentligt medel för att genomföra
en rationell fastighetsindelning inom jordbruks- och skogsområden.
Men också för planområdenas vidkommande kan man räkna med en
vidsträckt användning av regleringsinstitutet. Vid remissbehandlingen har
viss misstro uttalats mot institutets användbarhet vid genomförande av
större saneringsprojekt inom städerna. Detta ger mig anledning påpeka att
kommittén aldrig har gjort gällande att regleringsinstitutet skulle erbjuda

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970 75

lösningar för alla de komplicerade och svårbedömbara förhållanden som
där möter. Även i fortsättningen får sådana problem lösas med anlitande
av de medel som skilda lagar erbjuder. Jag är emellertid övertygad om att
institutet kan komma till användning också i sådana sammanhang, särskilt
på grund av de stora möjligheterna att bilda samfälligheter och servitut.
Inom detaljplaneområden kommer fastighetsregleringen uppenbarligen att
spela en mycket stor roll som instrument för att genomföra planen. Byggnadsnämndens
initiativrätt till fastighetsreglering och dess ställning i övrigt
vid förrättningen ger enligt min mening byggnadsnämnden vidsträckta möjligheter
till aktivt handlande i plangenomförande syfte.

Den gällande jorddelningslagstiftningens nära anknytning till indelningen
i skifteslag har utgjort ett betydande hinder mot rationell fastighetsbildning.
Kommitténs förslag att bygga upp regleringsinstitutet helt oberoende
av denna indelning är en viktig reform. Jag vill emellertid påpeka
att skifteslagsindelningen alltjämt kan få betydelse vid bestämmandet av
regleringens omfattning.

Enligt kommitténs förslag skall fastighetsregleringen ersätta den form
av fastighetsbildning som f. n. regleras i 1952 års lag om sammanföring
av samfälld vägmark och av järnvägsmark med angränsande fastighet.
Förslaget har mött erinringar från remissinstanserna bara i så måtto att
man har anmärkt på att det inte innehåller någon motsvarighet till bestämmelserna
i 20 § sammanföringslagen. Enligt dessa har kommun eller
samhälle i vissa fall rätt att lösa in vägmark som enligt fastställd generalplan
eller stadsplan är avsedd till trafikled eller allmän plats.

Enligt min mening är det av systematiska skäl inte möjligt att i FBL
införa en bestämmelse motsvarande 20 § sammanföringslagen. Inte heller
är det lämpligt att behålla den nämnda paragrafen. Dessa omständigheter
har emellertid ingen större betydelse med hänsyn till att det behov av
inlösenmöjlighet som det berörda lagrummet avser i stort sett tillgodoses
genom marköverföring — med eller utan inlösen — enligt bestämmelserna
om fastighetsreglering. Förslaget förutsätter att gatumark och allmänna
platser skall registreras som fastigheter. Som ägare av sådan fastighet har
kommunen i allmänhet möjlighet att begära fastighetsreglering för utvidgning
av de områden som kommunen redan äger.

Förfarandet vid fastighetsbildning. Kommitténs förslag om förrättning
som obligatorisk form för fastighetsbildning har godtagits av det övervägande
antalet remissinstanser. Förrättningen sådan den hittills har
utbildats enligt gällande rätt och sådan den har utformats i kommittéförslaget.
är en smidig och säker form för handläggning av den mångfald
problem som möter i samband med fastighetsbildning. Kommittén har i
olika sammanhang framhållit att 1''örrättningsförfarandet är att jämställa
med ett domstolsförfarande. Denna jämförelse är i viss mån berättigad,

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

men jag vill inte underlåta att påpeka att väsentliga skillnader dock finns
och måste finnas, om man på det område som det här gäller vill åstadkomma
en rimlig avvägning mellan å ena sidan effektivitets- och kostnadssynpunkter
och å andra sidan rättssäkerhetsintressen. De huvudprinciper
som bär upp domstolsförfarandet enligt rättegångsbalken bör sålunda
bara i begränsad omfattning göras tillämpliga på förrättningsförfarandet.
Vissa drag i förrättningsförfarandet gör att detta företer likheter med ett
administrativt förfarande. Som jag redan har nämnt, måste bevakningen av
vissa allmänna och enskilda intressen ankomma på fastighetsbildningsmyndigheten
och myndigheten måste genom egna initiativ aktivt påverka
förrättningen och dennas resultat på ett helt annat sätt än som är möjligt
för en domstol. Utmärkande för förrättningsförfarandet är också de tekniska
inslagen, som med hänsyn till arbetsinsatsen utgör en betydande del
av förrättningen. Samtidigt har emellertid den rättsliga prövningen genom
den utveckling som fastighetsbildningslagstiftningen undergått kommit att
bli av allt större betydelse vid fastighetsbildningen. Den nya lagstiftningen
kommer att medföra en ytterligare ökning av inslagen av rättskipning i
fastighetsbildningsförfarandet. Jag behöver bara peka på marköverföringen
vid fastighetsreglering, inlösen, samfällighetsbildning och servitutsåtgärder
som exempel på nya eller väsentligt ändrade uppgifter, vilka kräver
domstolsmässiga överväganden av förrättningsinstansen.

Termen förrättning är enligt kommitténs förslag beteckningen för själva
den formella handläggningen i första instans av fastighetsbildningsfrågorna.
Begreppet är intimt förknippat med den myndighet som skall ha hand
om denna uppgift. Kommittén har ansett att uppgiften liksom hittills skall
ankomma på en högskoleutbildad tekniker och två gode män. I kommittéförslaget
betecknas dessa som förrättningsmännen. Som jag senare skall
närmare utveckla har jag ansett det lämpligt att i stället använda beteckningen
fastighetsbildningsmyndigheten. När det gäller sammansättningen
av myndigheten är jag ense med kommittén om att den nuvarande
ordningen innebiir att behövlig sakkunskap i framför allt tekniska, juridiska
och ekonomiska frågor garanteras samtidigt som orts- och personkännedomen
blir i önskvärd mån tillgodosedd. Bortsett från vad advokatsamfundet
anfört har det vid remissbehandlingen inte från något håll
gjorts gällande att förrättningsverksamheten bör läggas i händerna på en
annorlunda utformad myndighet än kommittén har föreslagit. Från kommunalt
håll framhåller man visserligen att kommunens intresse i samband
med fastighetsbildning bör tillgodoses på ett bättre sätt än som är
möjligt enligt kommittéförslaget men man godtar i princip förrättningsformen
och fastighetsbildningsmyndiglietens sammansättning. Spörsmålet
om kommunens inflytande i fastighetsbildningsförfarandet är visserligen
med hänsyn till det nära sambandet mellan detta och kommunens ansvar
i fråga om planläggning och exploatering eu betydelsefull samord -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970 77

ningsfråga. Frågan måste dock enligt min mening lösas med utgångspunkt
från de av kommittén angivna förutsättningarna att fastighetsbildning skall
ske genom förrättning och ombesörjas av en särskild fastighetsbildningsmyndighet.

Vid remissbehandlingen har advokatsamfundet fört fram tanken på att
större fastighetsregleringar skulle avgöras av domstol i stället för av förrättningsmän.
Förslaget har motiverats med att domstolsförfarandet skulle
underlätta för sakägarna att göra en samlad bedömning av de ekonomiska
verkningarna av regleringen. För egen del anser jag att en sådan ordning
skulle avsevärt komplicera och fördyra handläggningen. Än mera betänkligt
är att de fördelar som ett enhetligt fastighetsbildningsförfarande medför
skulle gå förlorade. Också inom ramen för det av kommittén föreslagna
förfarandet är det möjligt att tillämpa en sådan metodik att det
blir möjligt för sakägarna att få en överblick över de ekonomiska konsekvenserna
innan förrättningen slutförs. Det finns enligt min mening
inte anledning ifrågasätta fastighetsbildningsmyndighetens kompetens att
avgöra de frågor som kommer under bedömande vid regleringsförrättningarna.
På grund av dessa överväganden anser jag att en lösning i enlighet
med advokatsamfundets förslag inte bör komma i fråga.

Avsteg från ett enhetligt fastighetsbildningsförfarande har vid remissbehandlingen
föreslagits i två avseenden. Som jag tidigare har nämnt förordas
att förrättningsförfarandet skall ersättas av ett förenklat ansökningsoch
registreringsförfarande vid fastighetsbildning inom vissa planområden.
Vidare föreslås av några remissinstanser att sammanläggning inte skall
handläggas vid förrättning utan avgöras av inskrivningsmyndigheten. Av
vad jag förut har uttalat framgår, att jag inte är beredd att ansluta mig
till tanken på att förrättningsformen slopas för fastighetsbildning inom
planområden. Beträffande sammanläggning torde kritiken mot förrättningsförfarandet
bottna i missnöje med det komplicerade förfarande som
kommittén har föreslagit. Som jag närmare kommer att utveckla under
12 kap. är det emellertid möjligt att utforma förrättningsförfarandet på
ett sådant sätt att berättigade krav på enkelhet och smidighet i förfarandet
tillgodoses. Jag anser därför att det inte heller beträffande sammanläggning
finns skäl att uppge förrättningsformen.

Domstolsfrågan. Fastighetsbildningskommittén har föreslagit att de nuvarande
ägodelningsrätterna skall avskaffas och ersättas med jorddomstolar
som skall vara knutna till hovrätterna och döma direkt under högsta
domstolen.

Vid beredningen av kommitténs förslag till ny lagstiftning om fastighetsbildning
har domstolsfrågan ägnats mycket stor uppmärksamhet. Till detta
har bidragit dels att förslaget i denna del utsatts för ganska hård kritik vid
remissbehandlingen, dels att hela domstolsväsendet f. n. håller på att refor -

78 Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

meras. En utgångspunkt vid övervägandena har emellertid varit att en reform
är nödvändig. De nuvarande ägodelningsrätterna motsvarar inte dagens
krav på en rationell domstolsorganisation.

Kommittén har närmare granskat fyra olika alternativ till lösning av
domstolsfrågan. Givetvis finns det ytterligare några möjligheter. En avgörande
fråga i detta sammanhang är emellertid vilken betydelse som bör tillmätas
det förhållandet att en förrättning alltid föregår domstolsprövningen.
Kommittén har gått så långt att man jämställt förrättningen med en process
i första instans. Med denna utgångspunkt är det fullt logiskt att som
kommittén gjort förlägga den första domstolsinstansen till hovrätt. Vid
remissbehandlingen har kommitténs synsätt kritiserats av ett stort antal
remissinstanser. Det framhålls att förrättningsmännen knappast har sådana
insikter i rättsliga spörsmål som krävs för att avgöra mera invecklade tvistefrågor
på ett från rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande sätt. Vidare
görs det gällande att förrättningsmännen inte får en tillräckligt opartisk
och fristående ställning för att kunna jämställas med en domstolsinstans.
Från flera håll betonas också att förrättningshandläggningen företer betydande
avvikelser från domstolsprocessen, bl. a. i fråga om möjligheterna att
ta upp och dokumentera muntlig bevisning.

Även om vissa av remissinstansernas invändningar synes något överdrivna,
är det enligt min mening obestridligt att domstolsförfarandet erbjuder
särskilda garantier för en omsorgsfull och opartisk prövning av mera invecklade
tvistefrågor. Det är också alldeles tydligt att det finns vissa olikheter
mellan förrättningsförfarande och domstolsprövning. Visserligen är
det tänkbart att utjämna skillnaderna genom att göra förrättningsförfarandet
mer domstolsmässigt. En sådan lösning är emellertid förenad med flera
olägenheter. Förfarandet skulle bli mer forinbundet och komplicerat, och om
förrättningsmännen får en mer utpräglad domarställning, minskar deras
möjligheter att informellt förhandla med sakägare och andra samt att själva
ta initiativ till olika åtgärder. Det måste krävas mycket starka skäl innan
man genomför ett förslag som förutsätter en sådan omstöpning av förrättningsförfarandet.

En annan omständighet som talar mot kommitténs förslag är att domstolskommittén
enligt sina direktiv (se 1963 års riksdagsberättelse, I Ju: 40)
har att pröva frågan om rättskipningens fördelning på olika instanser och
om rättsmedlens anordnande. Två av de delfrågor som därvid aktualiseras
är frågan i vilken utsträckning det bör stå part öppet att åberopa nya omständigheter
och bevis i överrätt samt frågan huruvida högsta domstolens
ställning som prejudikatinstans bör befästas ytterligare. Det är uppenbart
att en nedskärning av antalet prövningsinstanser i fastighetsbildningsmål
skulle kunna försvåra domstolskommitténs arbete med att söka finna ändamålsenliga
lösningar på dessa problem.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört har jag kommit till den uppfatt -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

ningen att man bör behålla det nuvarande systemet med tre domstolsinstanser
i fastighetsbildningsmål. Den kritik som kan riktas mot detta system
är att det tar lång tid att få till stånd ett slutligt avgörande i målen. En möjlighet
att råda bot på detta är att begränsa rätten till fullföljd, framför allt
när det gäller högsta domstolen. Detta är emellertid en fråga som i första
hand bör lösas i ett större sammanhang. Vissa begränsningar i fullfölj dsrätten
bör dock kunna göras inom FBL:s ram.

En annan möjlighet att minska handläggningstiden är att förstärka domstolen.
Den största effekten uppnås givetvis, om den domstol som prövar
målen i första instans får en sammansättning som är särskilt anpassad till
målens beskaffenhet. Detta kan dels påskynda behandlingen av de enskilda
målen, dels begränsa antalet överklaganden. En av de åtgärder som kan
komma i fråga för att stärka den första instansen är att tillföra domstolen
teknisk sakkunskap på fastighetsbildningens område. En annan är att skapa
förutsättningar för att domarna i första instans skall kunna mera odelat
ägna sig åt fastighetsbildningsmålen och därigenom förvärva större sakkunskap
i hithörande frågor än vad som i regel är möjligt med nuvarande
organisation.

Båda dessa åtgärder kräver att domkretsarna blir större än de är f. n. En
av de lösningar som därvid står till buds är att anknyta till länsindelningen.
Därigenom skulle prövningen av markanvändningsfrågor kunna ske efter
enhetliga principer inom varje län. Vid sidan av dessa spörsmål är värderingsfrågorna
av stor betydelse i fastighetsbildningsmålen, och om förslaget
till fastighetsbildningslag genomförs kommer de ännu mer att träda i förgrunden.
Också för bedömningen av sådana frågor är det av värde att enhetliga
principer tillämpas för större regioner.

Markanvändningsfrågor och framför allt värderingsspörsmål intar en
central plats även i expropriationsmålen. Det finns därför ett klart samband
mellan dessa mål och fastighetsbildningsmålen. Från både praktisk och
principiell synpunkt är det utan tvivel lämpligt att de värderingsfrågor som
aktualiseras vid fastighetsbildning och expropriation prövas av samma domstol.
Skäl talar för att man till denna domstol också hänför vissa andra
kategorier av mål inom fastighetsrättens område. Jag syftar härvid bl. a. på
mål om ersättning enligt den föreslagna immissionslagstiftningen.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört har det tett sig naturligt att i en
särskild lag om fastighetsdomstol samla grundläggande bestämmelser om
de domstolar som skall pröva fastighetsbildningsmålen och vissa andra
typer av mål. Som jag tidigare nämnt har förslag till en sådan lag upprättats
inom departementet. Jag kommer senare denna dag att lämna en ingående
redogörelse för förslaget i samband med att jag för remiss till lagrådet
anmäler fråga om en reform av underrättsorganisationen i allmänhet.
Det synes dock lämpligt att jag redan nu anger några huvudpunkter i förslaget.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

I stället för ägodelningsrätter och expropriationsdomstolar inrättas fastighetsdomstolar.
Ivungl. Maj :t föreslås få rätt att förordna om domkretsindelningen.
Fastighetsdomstolen skall utgöras av en allmän underrätt i
särskild sammansättning. Domstolen föreslås få fem ledamöter. Ordföranden
och en annan ledamot skall vara jurister. En ledamot skall vara tekniker
med erfarenhet av fastighetsbildning eller fastighetsvärdering. Vidare
föreslås att två nämndemän skall ingå i domstolen.

Beträffande det närmare innehållet i den föreslagna lagen om fastighetsdomstol
vill jag hänvisa till bilaga 3 till statsrådsprotokollet i detta ärende.

Lagtekniska frågor. Kommittén har inte närmare behandlat de lagtekniska
frågor som uppkommer vid utformningen av den nya lagstiftningen.
Remissinstanserna har emellertid uppmärksammat även dessa frågor och
jag vill därför uppehålla mig något vid ämnet, innan jag går närmare in
på de olika kapitlen i den nya lagen.

En av de främsta anmärkningarna mot den gällande lagstiftningen —
särskilt JDL — har varit att den är för stel och därmed ger förrättningsmännen
alltför begränsad rörelsefrihet. Reglerna om förfarandet och andra
allmänna bestämmelser är dessutom i allmänhet skrivna för i första
hand laga skifte. I båda dessa hänseenden har kommittén använt en helt
annan teknik. De allmänna bestämmelserna har samlats i det första avsnittet
av lagen. De har dessutom fått en sådan utformning att handläggningen
i viss mån kan anpassas till vad det enskilda ärendet kräver med
hänsyn till sin omfattning, antalet delägare vid förrättningen, svårighetsgraden
eller andra särskilda omständigheter. Genom elasticiteten i bestämmelserna
har det också blivit möjligt att begränsa lagmaterialet.

I likhet med flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig i denna
del anser jag att kommitténs förslag är väl disponerat. Detta gäller inte
bara i de nyss antydda hänseendena utan även om lagen i övrigt. Eftersom
de allra flesta regler är helt neutrala i den bemärkelsen att de inte skiljer
på förhållandena i tätorter och glesbygder, är det enligt min mening av
föga betydelse, om lagtexten utgår från den ena eller andra situationen
som huvudfall.

Vid remissbehandlingen har några remissinstanser gjort gällande att lagtexten
byggts upp så att huvuddelen av fastighetsbildningen kommer att
ske med stöd av undantagsbestämmelser som getts för de enklare fallen.
Anmärkningen synes inte vara riktig. Bortsett härifrån skulle det emellertid
innebära stora nackdelar att konstruera lagen för de självklara fallen,
fall då inga inteckningshavare finns eller fall då alla sakägare är fullt
ense om hur fastighetsbildningen skall genomföras. Bl. a. skulle lagtexten
komma att bli mycket mer omfattande. Den av samma remissinstanser
framförda tanken på en uppdelning av institutet fastighetsreglering i en
enklare och en mer komplicerad form skulle även den ha den nackdelen

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

att lagtexten måste fa större omfattning. Dessutom skulle det säkerligen
visa sig mycket svårt att dra någon gräns mellan den ena och andra
kategorin av förrättningar.

I språkligt hänseende utmärks kommitténs förslag av den stora användningen
av uttryck som innebär en värdering av något slag. Detta har kritiserats
av några remissinstanser men andra har betecknat det som en
förtjänst hos förslaget. Vid utarbetandet av departementsförslaget har det
varit en strävan att i görligaste mån begränsa både förekomsten av uttryck
av detta slag och antalet varianter av sådana uttryck. Det förut berörda
önskemålet om en betydande elasticitet i bestämmelserna kräver emellertid
att uttryck av detta slag används i inte ringa utsträckning.

Med anledning av olika uttalanden om att lagen genom sin konstruktion
kommer att ställa ökade krav på förrättningsmännen och om att lagtexten
och motiven ofta inte ger önskvärd ledning vill jag framhålla att det givetvis
inte är möjligt att göra motiven till lagen alltför omfattande. Jag
vill dock redan nu nämna att jag förutsätter att en betydande kursverksamhet
kommer att äga rum före lagens ikraftträdande och under den
första tiden därefter. Förrättningslantmätarna och övrig berörd personal
kommer på så sätt att beredas möjlighet att grundligt sätta sig in i det
nya regelsystemet. Jag förutsätter också att lantmäteristyrelsen kommer
att utarbeta anvisningar och exempel av olika slag.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört har departementsförslaget byggts
upp pa i princip samma sätt som kommitténs förslag. De ändringar som
har gjorts på grund av olika iakttagelser vid beredningen och påpekandena
vid remissbehandlingen samt den språkliga moderniseringen av lagtexten
torde tillgodose större delen av de önskemål som remissinstanserna har
uttryckt.

Avslutningsvis vill jag något beröra en större lagteknisk fråga som inte
har någon omedelbar aktualitet men som ev. förtjänar att övervägas i ett
annat sammanhang.

Många remissinstanser har — enligt min mening med rätta — framhållit
den stora betydelse som fastighetsbildningen i tätorter har. Vid denna
fastighetsbildning är sambandet med planläggningen enligt BL av central
betydelse. Motsvarande förhållande torde med tiden komma att föreligga
för allt större delar av fastighetsbildningsverksamheten på grund av den
starka utökningen av tätorterna och de allt starkare kraven på en ökad
planläggning av marken. Sambandet mellan fastighetsbildning och planläggning
kommer därigenom att få ännu större betydelse än f. n. Jag syftar
härvid inte bara på planläggning för bebyggelse utan också på sådan
som tar sikte pa annan markanvändning. Det kan därför förtjäna övervägas
om man inte bör sammanföra lagstiftningen om den fysiska samhällsplaneringen
och om fastighetsbildningen i en gemensam lag. I lagtekniskt
hänseende visar sig svårigheterna med den nuvarande ordningen särskilt
6 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 samt. 3 avd. Nr 35

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

vid utarbetandet av de ändringar i BL som blir nödvändiga med anledning
av den nya fastighetsbildningslagen.

Med hänsyn till att en allmän översyn av byggnads- och planlagstiftningen
förbereds är det inte möjligt att nu ta upp frågan om en fullt
integrerad lagstiftning om fastighetsbildning och den fysiska samhällsplaneringen.
Ett lämpligt tillfälle att åstadkomma åtminstone en lagteknisk
integration kan möjligen komma, när förslag till en reviderad planlagstiftning
har utarbetats. Om en lag av det nyss antydda slaget genomförs,
skulle det våra naturligt att låta den — ensam eller i förening med andra
bestämmelser, särskilt regler om byggande — få formen av en byggningabalk.

Motion. Beträffande innehållet i motionen 11:77 av herr Lundberg hänvisar
utskottet till den tryckta motionen.

Specialmotivering

Utskottet redovisar i det följande sådana avsnitt ur propositionen som
bedömts vara av särskilt intresse med hänsyn till innehållet i de i ämnet
väckta motionerna. Det huvudsakliga innehållet i dessa har återgetts under
de avsnitt till vilka de närmast hänför sig.

Villkor för fastighetsbildning

I samband med utvecklandet av de allmänna synpunkterna på villkoren
för fastighetsbildning anför departementschefen bl. a. följande.

Kommittén har övervägt att La upp ett generellt förbud mot varje fastighetsbildning
som motverkar allmänt intresse av betydelse. Ett sådant förbud
skulle vara av betydelse för bl. a. försvaret, trafiksäkerheten, hälsovården
och naturvården. Kommittén har emellertid avvisat tanken på ett
sådant förbud. Fastighetsbildningsmyndigheten skulle därigenom få en
långtgående diskretionär prövningsrätt, som inte skulle stå i god överensstämmelse
med principen om fastighetsbildningen som ett judiciellt och
inte ett administrativt förfarande. Kommittén har vidare framhållit att det
inte sällan genom speciallagstiftningen är sörjt för att åtgärder som medför
en från allmän synpunkt olämplig markanvändning inte kommer till stånd.

För egen del godtar jag kommitténs bedömning av denna fråga. Ett förbud
med den angivna innebörden skulle ingripa i glesbebyggelserätten och
lägga befogenheter i fastighetsbildningsmyndighetens hand som normalt
bör ankomma på planmyndighet. Jag är väl medveten om att frågan berör
vitala allmänna intressen och att den är särskilt aktuell med hänsyn till
fritidsbebyggelsens utveckling. Enligt min mening bör dock frågan närmare
övervägas i ett större sammanhang tillsammans med den allmänna
översyn av planlagstif tningen som beslutats.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

Motioner. I motionerna I: 912 av herr Wanhainen och II: 1048 av herrar
Gadd och Östrand anförs bl. a. att det är angeläget att ströv- och friluftsområden
finns att tillgå inom varje kommun. Det är vidare nödvändigt att
kommunerna har möjligheter att styra lokaliseringen av bostäder, fritidsområden
o. a. med hänsyn dels till skolans behov men dels också med hänsyn
till sådana behov som rör kommunens allmänna socialpolitik, dess hälsooch
miljöpolitik. Gällande byggnadslagstiftning innebär att kommunen beslutar
i planfrågor av tätbebyggelsekaraktär. Däremot kan kommunerna
endast i vissa fall påverka den s. k. glesbebyggelsen. Detta medför enligt
motionärerna stora problem i expanderande kommuner.

Motionärerna hänför sig i fortsättningen till ett avstyckningsärende från
en kommun i Stockholms närhet, där markägaren hävdar att glesbebyggelserätt
föreligger medan byggnadsnämnden hävdar att området bör användas
som ströv- och friluftsområde. Enligt motionärernas mening blir ägodeiningsrättens
ledamöter i dylika fall, vare sig de vill det eller inte, de som
bestämmer var inom en kommun bostadsbyggande skall ske. Tjänstemän
med enbart juridiskt ansvar övertar kommunens rättigheter att besluta i
planfrågor av översiktskaraktär. Motionärerna menar att det från demokratisk
synpunkt är ohållbart att personer utan politiskt ansvar kan tilldelas
avgörande beslutanderätt i frågor som så uppenbart gäller värderingar.

Stödjordbruk

Kommittén. I 3 kap. 4 § av sitt förslag tar kommittén upp en motsvarighet
till bestämmelserna i 19 kap. 3 § JDL om stödjordbruk. Kommittén framhåller
att nybildning av stödjordbruk under senare år förekommit i endast
obetydlig omfattning och förmodar att behovet av nya sådana fastigheter
kommer att vara begränsat också under den närmaste framtiden. Dessa
förhållanden kan otvivelaktigt åberopas som stöd för en omprövning av
hela frågan huruvida denna jordbrukstyp, vars godtagande kan medföra
risk för uppkomsten av ofullständiga jordbruk och en för jordbruks- och
skogsbruksnäringarna skadlig splittring av fastighetsbeståndet, alltjämt
bör tillåtas. Utvecklingen på området är emellertid svåröverskådlig och kommittén
har inte funnit anledning att f. n. föreslå en utmönstring ur lagstiftningen
av reglerna om bildande av stödjordbruk. Härtill kommer att
bestämmelser om beskaffenheten av stödjordbruk fordras även för att åtgärder
beträffande redan bestående sådana fastigheter skall genomföras.

Remissyttrandena. Bland remissinstanserna föreligger delade meningar
om förslaget. Överlantmätaren och lantbruksnämnden i Gotlands län framhåller
att det föreligger en viss efterfrågan på småjordbruk från bl. a. pensionärer.
Detta förefaller vara ett legitimt intresse. Stödjordbruk kan bidra
till att hålla glesbygderna levande. Liknande synpunkter uttalas av över -

84 Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

lantmätaren i Kronobergs län och lantbruksnämnden i Älvsborgs läns södra
område samt av naturvårdsnämnden.

En begränsning av möjligheterna att bilda nya stödjordbruk ifrågasätts
av överlantmätaren i Hallands län samt hushållningssällskapen i Malmöhus
och Hallands län. Den förstnämnde anser att stödjordbruk inte bör få bildas
för fritidsändamål, eftersom det skulle innebära en olämplig markanvändning.
Lantbruksnämnden i Örebro län anser bestämmelsen obehövlig med
hänsyn till det ringa antal nybildningar av stödjordbruk som numera förekommer.
Lantbruksnämnden i Norrbottens län föreslår att termen stödjordbruk
utgår. Nämnden framhåller att det råder stort överskott på stödjordbruk.

Departementschefen. Kommittén har föreslagit att bestämmelserna i 19
kap. 3 § JDL om stödjordbruk utan saklig ändring skall tas upp i den nya
lagen. Under senare år torde nybildning av stödjordbruk ha förekommit
bara i obetydlig omfattning. Med hänsyn till bl. a. den allmänna ökningen
av levnadsstandarden har denna jordbrukstyp minskat starkt och i framtiden
torde detta bli fallet i än högre grad. Därtill kommer att antalet
jordbruksfastigheter med så ringa areal att de kan betecknas som stödjordbruk
är mycket stort. Allmänt sett föreligger därför inte något behov
av bestämmelser som medger att stödjordbruk bildas. Det tyngst vägande
skälet för att utmönstra bestämmelserna om bildande av stödjordbruk är
att denna jordbrukstyp inte är förenlig med den rådande jordbrukspolitiska
målsättningen. Denna omfattar nämligen endast bildandet av företag
som ger sina innehavare full sysselsättning. Nybildning av stödjordbruk
bör därför inte tillåtas enligt FBL. Som stödjordbruk betraktas därvid varje
slag av deltidsjordbruk, oberoende av beskaffenheten av den sysselsättning
som ägaren har vid sidan av jordbruket.

Mot bakgrund av vad jag sålunda anfört bar de i 4 § av kommittéförslaget
intagna bestämmelserna inte tagits upp i departementsförslaget. Ändringar
i fråga om befintliga fastigheter av typen stödjordbruk kan ske med stöd
av de bestämmelser angående undantag från lämplighetskraven som föreslås
i det följande.

Motioner. I motionerna 1:884 av herr Alexanderson m. fl. och 11:1044
av herr Eriksson i Arvika m. fl. berörs frågan om bestämmelser rörande
stödjordbruk. Motionärerna anför bl. a. att det från miljövårdssynpunkt
är ytterst angeläget att tillvarataga alla möjligheter att bevara det nuvarande
odlingslandskapet, även om själva jordbruksdriften i och för sig
skulle bedömas som icke tillräckligt lönsam. I vårt alltmera differentierade
samhälle finns det enligt motionärerna många, som är intresserade av att
driva en begränsad jordbruksdrift i samband med andra verksamheter,
antingen jordbruket närstående såsom fårskötsel, hästuppfödning, fjäder -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970 85

fäavel, trädgårdsodling eller av helt annat slag såsom hantverk, småindustri,
handels- eller serviceverksamhet. Motionärerna menar att det icke
gärna kan anses olämpligt att t. ex. i samband med exploatering av en
jordbruksfastighet för fritidsbebyggelse bilda en fastighet med avsikt att
innehavaren skall vid sidan av en begränsad jordbruksdrift ägna sig åt
servicearbeten av olika slag. I ett sådant fall är fortsatt jordbruksdrift särskilt
önskvärd ur miljövårdssynpunkt. Vid en genomgående fastighetsreglering
inom ett större område kan förhållandena även ofta vara sådana
att det är lämpligt att utforma vissa ombildade fastigheter utan tillfredsställande
av kravet på full lönsamhet för jordbruket.

Motionärerna anför i fortsättningen bl. a. att de angivna önskemålen i
viss mån kan tillgodoses om man som lämpliga fastighetstyper godkänner
sådana deltidsjordbruk som nyss nämnts utan att beteckna dem som jordbruksfastigheter.
Lagtexten lägger enligt deras mening icke hinder i vägen
härför men en sådan tillämpning synes kräva stöd av ett motivuttalande.
Problemen torde emellertid icke i alla fall, där så kan anses önskvärt, kunna
lösas på denna väg. En annan utväg, som i en del fall kan ge önskad effekt,
är enligt motionärerna tillämpning av undantagsbestämmelserna i 3 kap. 9
och 10 §§ propositionsförslaget. Dessas räckvidd är dock begränsad, heter
det i motionerna, och det är dessutom att befara, att en bestämmelse med
karaktär av undantagsbestämmelse kan komma att tillämpas restriktivt.
Den bästa lösningen är därför att fastighetsbildningskommitténs förslag till
lydelse av 3 kap. 4 § inarbetas i fastighetsbildningslagen.

I motionerna I: 885 av herr Bengtson in. fl. och II: 1051 av herr Hedlund
m. fl. anförs bl. a. att deltidsjordbruk alltid har funnits i de norrländska
glesbygderna; för skogslänen i allmänhet har denna form av jordbruk
varit den huvudsakliga brukningsformen. För stora delar av dessa områden
har sådana jordbruk en avgörande betydelse för att bosättning över
huvud taget skall vara möjlig. Blivande fastighetsregleringar kommer även
att omfatta byar och skifteslag, där denna form av jordbruk är den väsentliga
och även i fortsättningen betydelsefulla. För att fastighetsreglerande
åtgärder med avseende på stödjordbruken skall kunna ske måste enligt
motionärernas mening lagregler härom finnas. Departementschefens hänvisning
till undantagsbestämmelserna anser de inte vara tillräcklig.

Bevisupptagning vid förrättning

Enligt kommittéförslaget är fastighetsbildningsmyndigheten oförhindrad
att vid prövning av en tvistefråga ta hänsyn till uppgifter som lämnas av
sakägare och andra samt till skriftliga bevis som tillhandahålls. Myndigheten
saknar emellertid befogenhet att självmant eller på sakägares begäran
kalla och på ed höra vittnen och att höra sakägare under sanningsförsäk -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

rån. Inte heller kan myndigheten ålägga sakägare personlig inställelse eller
genom föreläggande skaffa fram skriftlig bevisning.

Remissyttrandena. De nyssnämnda skillnaderna i förhållande till domstolsprocessen
påtalas av Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge
samt häradshövdingeföreningen.

Svea hovrätt anser att skillnaderna i vissa fall är omotiverade. Vid fastighetsbestämning
handlagda äganderättstvister, som avser fastighetsindelningens
beskaffenhet, samt tvister om servituts bestånd eller omfång liksom
i många fall tvister angående sträckningen av viss gräns skiljer sig
enligt hovrättens mening inte på något avgörande sätt från civila tvister i
allmänhet. Det processuella förfarandet för tvisternas avgörande bör därför
inte på väsentliga punkter avvika från allmänna processrättsliga regler.
Detsamma är förhållandet med vissa frågor som handläggs inom fastighetsregleringens
ram, t. ex. frågor om ändring eller upphävande av servitut och
om inlösen. Med den av kommittén föreslagna instansordningen anser hovrätten
det olämpligt att bevisupptagningen i stor utsträckning inte kan äga
rum förrän i jorddomstolen.

Departementschefen. Den kritik som riktats mot förslaget i denna del bygger
främst på det förhållandet att kommittén avsett att göra förrättningshandläggningen
jämförbar med en domstolsinstans. Från en sådan utgångspunkt
anser jag kritiken i viss mån berättigad. Som redan framgått
har jag emellertid inte ansett mig kunna biträda kommitténs förslag i detta
hänseende utan föreslår en annan utformning av domstolsorganisationen.
Enligt departementsförslaget skall det för prövning av fastighetsbildningsmål
finnas fastighetsdomstolar, vars domkretsar anknyts till länsindelningen.
Från sådan domstol skall talan kunna fullföljas till hovrätten och
högsta domstolen på samma sätt som i andra mål. Med denna ordning förlorar
kritiken i styrka. Enligt min mening är det en godtagbar ordning att
fullständig bevisning i tvistiga saker förebringas först inför domstolen.
Visserligen är det ofördelaktigt att fastighetsbildningsmyndigheten någon
gång måste grunda sitt avgörande på en utredning som inte är fullständig i
alla hänseenden. Denna nackdel måste emellertid vägas mot de fördelar
som vinns genom att förrättningshandläggningen kan förenklas. Behovet av
muntlig bevisning torde vara mycket begränsat vid fastighetsbildning. Förrättningen
erbjuder särskilt goda möjligheter att få fram det för avgörandet
nödvändiga materialet på annat sätt. Förrättningen gör det också möjligt
att åstadkomma förlikning mellan sakägarna vid de förhandlingar som förs
under förrättningslantmätarens ledning. Den omständigheten att fullständig
bevisupptagning förutsätts ske vid domstolen utgör inte någon eftergift i
fråga om kravet på sakägarna att tillhandahalla alla uppgifter och annan
utredning som lämpligen kan förebringas hos fastighetsbildningsmyndigheten.
När vittnesbevisning undantagsvis behövs, bör tyngdpunkten i handläggningen
ligga i domstolen. Detta gäller t. ex. vid behandlingen av ägande -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

rättstvister eller komplicerade värderingsfrågor i samband med inlösen.
Genom en sådan ordning kommer fastighetsbildningsärenden att i fråga om
bevisning handläggas på i stort sett samma sätt som vanliga rättegångsmål.
Bevisupptagning och bevisvärdering kan alltså liksom i andra mål i princip
ske i två instanser.

På grund av vad sålunda anförts anser jag att det inte finns skäl att införa
regler om vidgad bevisupptagning i förrättningsinstansen.

Motioner. I motionerna 1: 909 av herr Skärman och II: 1059 av herr
Nilsson i Lönsboda anförs bl. a. att departementschefen synes ha underskattat
den nya form av fastighetsbestämning, som påverkar behovet av
muntlig bevisning, och ej tillräckligt bedömt det allvarliga i att många mål,
som av naturliga skäl icke fullföljes utan vinner laga kraft genom den
föreslagna ordningen, blir avgjorda utan att fullständig bevisning förebringats.
Kvar står enligt motionärerna det faktum, att fastighetsbildningsmål
får avgöras av förrättningsmännen utan tillgång till fullständig bevisning,
att de flesta sådana mål torde bli slutligt avgjorda genom fastighetsbildningsmyndighetens
beslut, som vinner laga kraft, att sakägarna vid ett
sådant mål måste överklaga till fastighetsdomstolen för att få fram fullständig
bevisning, att detta kommer att medföra mycket onödigt arbete för
domstolarna och att det för sakägarna kan bli så dyrbart att de hellre
avstår från sin rätt än riskerar kostnaderna. Motionärerna finner att dessa
förhållanden inte är acceptabla.

Ersättning av motpart för utredningskostnader

Varken JDL eller FBLS innehåller några regler om rätt för en sakägare
att få gottgörelse av annan sakägare för sina utredningskostnader och andra
utgifter i förrättningsinstansen.

Kommittén. Kommittén har inte föreslagit någon ändring i förhållande
till gällande rätt. Problemet har över huvud taget inte närmare övervägts
i betänkandet (jfr bet. s. 304 och 653).

Remissyttrandena. I samband med en kritik i vissa andra avseenden beträffande
kommitténs förslag rörande förrättningsförfarandet tar Svea hovrätt,
hovrätten över Skåne och Blekinge samt häradshövdingeföreningen
upp spörsmålet om utdömande av kostnadsersättning mellan sakägare i
förrättningsinstansen.

Svea hovrätt understryker den ändrade roll i processuellt hänseende som
förrättningen får enligt förslaget och betonar de därmed förbundna ökade
rättssäkerhetskraven på förrättningsförfarandet. Hovrätten framhåller som
anmärkningsvärt att den som utsätts för inlösen inte har möjlighet att få
ersättning för de kostnader som han ådrager sig för att utföra sin talan i
samband med tvångsavhändelsen. Hovrätten pekar också på behovet av en
ersättningsregel i sådana fall när förrättningen inställs.

88 Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

Departementschefen. Frågan om utdömande av kostnadsersättning i förrättningsinstansen
hänger nära samman med instansordningen. Utredningen
i fastighetsbildningsärenden skall i princip ombesörjas av fastighetsbildningsmyndigheten.
Detta utesluter givetvis inte att sakägare kan förorsakas
vissa kostnader för att tillvarata sin rätt. Framför allt är det ombuds-
och inställelsekostnader som kan komma i fråga. Kostnadsfrågan
torde bli aktuell huvudsakligen i sådana ärenden där stridiga intressen förekommer.
Dessa intressen kan vara av två slag, allmänna eller enskilda, och
situationerna är ganska olika beroende på om enskilda intressen står mot
allmänna eller mot varandra.

I sådana fall där enskilda intressen står mot allmänna kan det enligt min
mening inte komma i fråga att i förrättningsinstansen bereda sakägare
möjlighet att få ersättning för sina kostnader av det allmänna. De kostnader
som här kan uppkomma är i allmänhet av begränsad omfattning och
det är förutsatt att fastighetsbildningsmyndigheten såsom hittills skall bedriva
en omfattande verksamhet för information och rådgivning. Läget blir
ett annat om saken förs vidare till domstol och blir föremål för en formlig
rättegång mellan företrädare för allmänintresset och den enskilde. Jag återkommer
till detta i anslutning till 16 kap.

Situationer där enskilda intressen står mot varandra är ganska vanliga
vid fastighetsbildning och förrättningsförfarandet avser i betydande mån
att skilja mellan motstående enskilda intressen. Fastighetsbildningen är
en angelägenhet som inte kan avgöras på annat sätt än genom myndighets
eller domstols beslut och reglerna i FBL är i allmänhet indispositiva. Mot
denna bakgrund är det naturligt att sakägarna i allmänhet själva får svara
för sina kostnader i ärendet vid förrättningsinstansen. De dispositiva inslagen
i förrättningsförfarandet skulle emellertid kunna motivera en undantagsregel
som gjorde det möjligt att låta en sakägare få gottgörelse av en
annan för sina personliga kostnader i samband med förrättningen. Jag tänker
här främst på det fallet då en sakägare vållas onödiga kostnader genom
annan sakägares vårdslöshet eller försummelse. Åtminstone i vissa fall av
detta slag bör det dock vara möjligt att på indirekt väg åstadkomma en
rättvis lösning, nämligen genom att myndigheten beaktar förhållandet vid
fördelningen av förrättningskostnaderna.

En särställning intar inlösenfallen. Som jag närmare kommer att utveckla
i anslutning till 8 kap. anser jag att en särskild regel om ersättning
för kostnader i förrättningsinstansen inte är önskvärd främst av det skälet,
att regeln skulle motverka den koncentration till domstolen av de enskilda
sakägarnas bevisning, som jag anser bör eftersträvas.

På grund av dessa överväganden har jag inte funnit skäl att i FBL ta upp
några särskilda regler om ersättning till sakägare för kostnader vid förrättning.

(Här må även hänvisas till s. 113 f. nedan.)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

Motion. I motionen II: 1069 av herr Tobé anförs bl. a. att det material
och de synpunkter som framförs av fastighetsägarna blir ett viktigt inslag
i utredningen i fastighetsbildningsärenden. Sakägarna bör därför stimuleras
att medverka till att förhållandena klarläggs så långt det är möjligt. En
sådan aktiv medverkan kan emellertid förorsaka sakägarna vissa kostnader
såsom exempelvis för ombud och inställelser. Motionären är mot bakgrunden
härav kritisk mot att departementschefen inte funnit anledning
att i FBL ta upp några regler om ersättning till sakägare för kostnader
för att föra talan vid förrättning.

Motionären säger sig dela uppfattningen att fastighetsbildningsmyndigheten
bör bedriva information och rådgivning. Då stridiga intressen står
mot varandra måste emellertid sådan verksamhet bedrivas med stor försiktighet.
Alla ställningstaganden som kan ge anledning till misstanke att
fastighetsbildningsmyndigheten tar parti för den ena av två parter måste
undvikas.

Den av departementschefen för vissa fall anvisade metoden att på indirekt
väg åstadkomma en rättvis lösning, nämligen vid fördelningen av förrättningskostnaderna,
är enligt motionärernas mening inte godtagbar. Man
bör göra klar skillnad mellan förrättningskostnader och sakägarnas kostnader
för utredning. Den metod departementschefen pekat på är en nödlösning
som illustrerar behovet av regler i ämnet, heter det i motionen.

Enligt motionärernas mening är det också en fördel om så mycket av utredningen
som möjligt förebringas redan vid förrättningen och inte uppskjuts
till den prövning som kan ske vid domstol efter överklagande. Om
fastighetsbildningsmyndighetens beslut kan grundas på ett tillförlitligt material
minskar risken för överklagningar. Tyngdpunkten i förfarandet bör
ligga på förrättningen, men avsaknaden av regler om ersättning för kostnader
verkar i motsatt riktning. Motionären finner denna brist vara särskilt
betänklig i inlösenfallen.

Opinionsvillkor vid fastighetsreglering m. in.

Bestämmelser om rätt att påkalla fastighetsreglering och om opinionsvillkor
vid sådan förrättning återfinns i 5 kap. 3 och 5 §§ FBL. Beträffande
den sistnämnda paragrafen har i propositionen intagits följande.

Kommittén. Som en första förutsättning för att någon skall få begära genomförande
av en fastighetsreglering bör enligt kommitténs mening gälla
att han har ett berättigat intresse av den åtgärd han begär och att detta intresse
är knutet till fastighet, som han i egenskap av ägare eller med ägaren
likställd besittningshavare företräder. Detta villkor torde kunna uttryckas
så att regleringen skall fordras för förbättring av sökandens fastighet. Det
innebär sålunda att sökanden inte skall kunna tvinga andra fastighetsägare

90 Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

att tåla ändringar beträffande dem tillhörig egendom, om det inte är påkallat
för att sökandens egen fastighet skall komma i åtnjutande av åsyftad
förbättring. Om de övrigas fastigheter blir förbättrade eller inte bör vara
utan betydelse i detta sammanhang. Inte ens eu förbättring bör alltså kunna
påtvingas någon fastighet annat än under den förutsättningen att det
behövs för att tillgodose sökandens intresse. Grunden härtill är att söka
bl. a. i det förhållandet att förbättringen ådrar ägaren en däremot svarande
skyldighet att bidra till kostnaderna. Denne bör inte utan vägande skäl
tvingas att bekosta förbättringsåtgärd vid en tidpunkt som kan vara oläglig
för honom.

För att undvika olägenheterna av successiv reglering bör sökande vara
berättigad att få den mer omfattande reglering, som kan vara enda möjligheten
för honom att vinna önskad förbättring av sin fastighet. I annat fall
skulle det bli förenat med alltför stora svårigheter att förbättra fastighetsbeståndet.
Sökanden bör med andra ord ha rätt att begära en reglering av
sådan större omfattning, som visserligen inte i och för sig är nödvändig
för att tillgodose den egna fastighetens regleringsbehov men som påkallas
av villkoret om att ytterligare behövlig reglering inte får motverkas. En sådan
vidgad regleringsrätt är ingen nyhet utan stämmer i huvudsak överens
med vad som f. n. gäller. Det kan emellertid framhållas, att det tvång som
hänger samman med den vidgade regleringsrätten kommer att väsentligt
mildras enligt kommittéförslaget genom att regleringsverksamheten frikopplas
från den gällande skifteslagsindelningen. En reglering kommer
nämligen därigenom inte i något fall att få större omfattning än som behövs
för att fastighetsbeståndet skall förbättras i ett sammanhang. Någon
motsvarande begränsning gäller inte f. n. utan laga skifte innebär i princip
att alla till skifteslaget hörande fastigheter skall underkastas omreglering.

Kommittén har vidare övervägt frågan om viss opinion bland sakägarna
bör krävas för att sökanden skall få till stånd en reglering. Ett dylikt krav
—- s. k. opinionsvillkor — har ställts upp i 1 kap. 11 § JDL för sådana fall,
då den gällande fastighetsindelningen kommit till genom laga skifte eller
vissa andra delningsformer, som ansetts böra medföra samma grad av
trygghet i besittningen som laga skifte. Villkoret är enligt kommitténs mening
av stor betydelse för regleringsrätten.

Fastighetsbeståndet inom landet är numera så beskaffat att det inte finns
anledning att låta det slag av fastighetsbildningsåtgärd, varigenom den gällande
indelningen kommit till stånd, vara bestämmande för om ett särskilt
krav skall ställas upp att sakägarna i viss angiven utsträckning biträtt sökandens
yrkande på omreglering. Även inom skifteslag, som undergått laga
skifte, kan ett synnerligen starkt regleringsbehov föreligga. Detta gäller
inte minst inom skogsmarken. Inte heller bör enbart den omständigheten
att en fastighetsreglering genomförts i enlighet med den nya lagens bestämmelser
föranleda att frågan om en ny reglering görs beroende av inställ -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

ningen hos en viss majoritet bland sakägarna. Det skydd mot onödiga omregleringar,
som helt visst kan behövas och som man vid opinionsvillkorets
införande främst synes ha eftersträvat, vinns bäst genom föreskrifter av
annat slag, bl. a. rörande omfattningen och beskaffenheten av den båtnad
som en reglering skall medföra.

Med hänsyn till vad som nu sagts kan det enligt kommitténs mening
synas mest naturligt att inte i fortsättningen upprätthålla något som helst
krav på att en sakägaremajoritet skall ansluta sig till omregleringen. Kommittén
har emellertid inte velat slå in på en sådan väg utan anser det befogat
att åtminstone såvitt gäller mera genomgripande regleringar göra
tillåtligheten beroende av att det inte föreligger ett starkare motstånd från
sakägarnas sida. Det avgörande har därvid varit, att rationaliseringsåtgärder
vanligen inte torde leda till alldeles fullgoda resultat, om sakägarna i
allmänhet ställer sig avvisande och tvångsreglerna i större utsträckning
måste tillämpas. Det bästa resultatet kan nås om sakägarna är beredda att
positivt medverka under själva förrättningen och att därvid ta del i överläggningar
om fastighetsplanens utformning samt dessutom visar intresse
av att även efter förrättningen vilja fullfölja syftet med regleringen. Bara i
sådana fall synes det allmänna böra engagera sig i omregleringsverksamheten.
På grund av det omfattande rationaliseringsbehov som föreligger
på många håll inom landet kommer fastighetsbildningsorganens arbetskraftsresurser
också med denna begränsning att bli hårt ansträngda.

Det opinionsvillkor som kommittén sålunda vill förorda bör gälla bara i
de fall, där förrättningssökanden utnyttjar den vidgade regleringsrätt, som
det talats om i det föregående, liksom också i de speciella situationer, när
annan än sakägare skall få ta initiativ till fastighetsreglering. När det är
fråga om reglering, som begärts av sakägare och som inte har större omfattning
än som i och för sig behövs för att förbättra sökandens eget fastighetsinnehav,
bör alltså i likhet med vad som f. n. gäller vid ägoutbyte något krav
på anslutning från övriga sakägares sida inte ställas upp. Det finns emellertid
anledning att ytterligare något inskränka opinionsvillkorets räckvidd.
Om bristerna i den gällande fastighetsindelningen i visst fall är högst
påtagliga och behovet av en omreglering kan karakteriseras som synnerligen
trängande, får det allmänna intresset av att en förbättring snarast
kommer till stånd anses vara så starkt att en omreglering bör — på samma
sätt som vid laga skifte tegskiftad eller storskiftad jord — få äga ram utan
hänsyn till opinionen bland sakägarna. Skulle huvuddelen av fastighetsägarna
verkligen motsätta sig åtgärden i ett sådant fall torde deras ställningstagande
vanligen bero på speciella förhållanden av mera tillfällig natur,
och det kan med fog antas att de, sedan det väl fastslagits att en omreglering
skall företas, kommer att medverka till att bästa möjliga resultat
erhålls. De situationer som här avses torde inte vara vanliga utan är snarare
av undantagskaraktär. Främst bär kommittén haft sådana fall för ögonen,

92 Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

där en långt driven ägosplittring hindrar varje ändamålsenligt utnyttjande
av marken eller när nyanläggning av allmän väg eller liknande ingrepp orsakar
svåra skador på fastighetsindelningen.

Vad härefter beträffar frågan om opinionsvillkorets närmare innebörd
har kommittén den uppfattningen, att någon formlig omröstning bland sakägarna
ungefär motsvarande vad som f. n. skall ske enligt 1 kap. 11 § JDL
inte bör anställas. Omröstningen vid laga skifte har visat sig innebära en
omständlig och arbetskrävande procedur, och utgången därav har inte alltid
på ett rättvisande sätt återspeglat sakägarnas mening. Opinionsvillkoret bör
i stället få en sådan utformning att förrättningsmännen får rätt att tämligen
fritt bedöma om en önskvärd anslutning till en omreglering kan vinnas
bland sakägarna. Villkoret torde emellertid inte böra innefatta ett krav på
att en viss opinionsyttring till förmån för omreglering kommit till synes
utan bör i stället formuleras så att regleringen inte skall få äga rum, om
det motstånd som kan konstateras är av viss angiven styrka. Erfarenheterna
från gällande rätt ger nämligen vid handen, att motståndarna till en
reglering alltid är beredda och även angelägna att utan omsvep ge sin mening
till känna, medan sakägare som hyser en positiv inställning till en
ändrad fastighetsindelning, inte sällan underlåter att inställa sig vid sammanträde,
när tillståndsfrågan skall dryftas, eller att öppet uttala någon
åsikt. Med anledning härav föreslår kommittén att opinionsvillkoret får
den innebörden att fastighetsreglering inte skall få komma till stånd, om
sakägarna mera allmänt motsätter sig åtgärden. Att tydligare ange hur
starkt motståndet skall vara för att hinder mot fastighetsregleringen
skall anses föreligga anser kommittén inte möjligt. Någon gång kan de!
inträffa att hänsynen till en inte alltför obetydlig minoritet bland sakägarna
bör föranleda att frågan om en reglering får förfalla, medan det i andra
fall kan vara motiverat att kräva att motståndarna till förslaget är i majoritet,
undantagsvis kanske till och med att de utgör en ännu större del av
sakägarekretsen. De olika sakägarnas reella intresse av den föreliggande
frågan måste härvid få tillmätas särskild betydelse så att uppfattningen
hos dem, som kan väntas erhålla den största nyttan och få betala största
delen av kostnaderna, främst beaktas. Denna riktlinje för bedömningen bör
uttryckligen anges i lagtexten. Eftersom regleringsinstitutet är avsett att
vinna tillämpning vid alla tänkbara former av markanvändning, bör opinionsvillkoret
inte som i gällande rätt anknytas bara till jordbruksfastigheter.
Ägare av andra fastigheter, t. ex. sådana som är avsedda för bebyggelse,
skall därför ha samma möjligheter att inverka på frågan huruvida
omreglering skall komma till stånd eller inte.

Remissyttrandena. Utskottet hänvisar till prop. s. B 361—362.

Departementschefen. Kommittén har enligt min mening anfört bärande skäl
för det i första stycket uppställda villkoret att fastighetsreglering skall med -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970 93

föra en förbättring av sökandens fastighet. Som lantbruksnämnden i Kopparbergs
län framhållit kan regeln innebära en viss spärr för lantbruksnämnderna,
om de önskar påkalla fastighetsreglering i egenskap av fastighetsägare.
Lantbruksnämnds initiativrätt får emellertid enligt min mening
anses tillfredsställande säkrad genom bestämmelsen i 3 §. Om inte det där
uppställda kravet att regleringen är av större allmän betydelse är uppfyllt,
bör lantbruksnämnden inte få en bättre ställning än vilken enskild markägare
som helst.

Lantmäteristyrelsen och kommunal-tekniska föreningen har tagit upp
frågan om regeln i första stycket bör vara av dispositiv natur. Av kommitténs
uttalanden framgår att regelns syfte är att ange förutsättningen för att
en fastighetsägare skall kunna tvinga andra fastighetsägare att tåla ändringar
beträffande dem tillhörig egendom. I anslutning till 5: 18 har kommittén
uttalat att reglerna i förevarande paragraf är av sådan beskaffenhet
att någon dispositionsfrihet inte lär komma i fråga. För egen del kan jag
inte biträda denna uppfattning såvitt gäller regeln i första stycket. Syftet
med denna regel är ju bara att skydda enskilda intressen. Om de sakägare,
vilkas rätt är beroende av den begärda regleringen, samtycker till att denna
genomförs, saknar det i och för sig betydelse om just sökandens fastighet
förbättras därigenom. Jag anser därför att regeln i första stycket utan olägenhet
kan göras dispositiv. 18 § har i departementsförslaget ändrats i enlighet
med det sagda.

Det av kommittén föreslagna opinionsvillkoret har i stort sett godtagits
av remissinstanserna. För egen del anser jag kommitténs förslag till en allmänt
formulerad regel i denna fråga välgrundat. Självfallet kommer tilllämpningen
av en sådan regel att bereda vissa svårigheter men någon fara
från rättssäkerhetssynpunkt anser jag inte vara förenad därmed. Som kommittén
framhållit skall opinionsvillkoret vinna tillämpning dels när frågan
om reglering väckts av annan än sakägare och dels när förrättning, som begärts
av enskild sakägare, skall ges större omfattning än som i och för sig
behövs för att förbättra sökandens fastighet. Opinionsvillkoret måste ses
mot bakgrunden av den allmänna grundsatsen att fastighetsbildningen i
första hand är en fastighetsägarnas angelägenhet. Såsom i olika sammanhang
framhållits är det av väsentlig betydelse för genomförandet av en fastighetsreglering
att fastighetsägarnas positiva medverkan kan påräknas. Vid
prövningen av opinionsvillkoret måste förrättningsmännen göra en helhetsbedömning
av de invändningar som reses mot regleringsföretaget. I första
hand får därvid beaktas antalet sakägare som motsätter sig regleringen.
Men av väsentlig betydelse är också de skäl som åberopas mot företaget. Som
kommittén har framhållit har förrättningsmännen att särskilt beakta sakägarnas
reella intresse av den föreliggande frågan. Detta innebär att de ekonomiska
konsekvenserna av regleringen bör tillmätas avgörande betydelse.

Det synes mig angeläget att opinionsvillkoret får en sådan formulering i

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

lagtexten, att det klart framgår att vid bedömningen av det motstånd från
sakägarnas sida som föreligger mot regleringen hänsyn skall tas till såväl
antalet sakägare som de skäl som åberopas emot regleringen. I departementsförslaget
har opinionsvillkoret därför uttryckts så, att regleringen
inte får komma till stånd, om de sakägare som har ett väsentligt intresse
i saken mera allmänt motsätter sig regleringen och har beaktansvärda skäl
för det.

I likhet med kommittéförslaget innehåller departementsförslaget den regeln
att vid bedömningen av opinionen bland sakägarna skall främst deras
mening beaktas som har den största nyttan av regleringen.

Om regleringen påkallats av expropriant eller liknande företagare, föreligger
en speciell situation i så måtto att sökandens intresse av regleringen i
första hand är inriktat på att undanröja eller minska företagets skadeverkningar
i avsikt att bringa ner de ersättningar som kan föranledas därav.
Opinionsvillkoret gäller också för denna typ av regleringar. Jag vill emellertid
framhålla att om sakägarna motsätter sig regleringen av det skälet att
de föredrar intrångsersättning framför att få skadorna på fastighetsindelningen
undanröjda genom den begärda regleringen, bör deras motstånd mot
denna inte utgöra hinder för att regleringen likväl äger rum. Det skulle nämligen
strida mot grunden för företagareinitiativet att tillåta sakägarna att
omintetgöra reglering av sådant skäl.

Enligt bestämmelserna i 13 kap. ankommer det på överlantmätaren att påkalla
sådan fastighetsreglering som har till syfte att åstadkomma överensstämmelse
mellan fastighetsindelning och kommunal indelning. Det bör påpekas
att opinionsvillkoret gäller också för denna typ av fastighetsreglering.

I tredje stycket av paragrafen tas upp en regel som i viss mån inskränker
effekten av opinionsvillkoret. När behovet av fastighetsreglering är synnerligen
angeläget, skall nämligen bestämmelserna i andra stycket inte gälla.
Villkoret att regleringsbehovet skall vara synnerligen angeläget innebär att
det skall föreligga ett klart behov av att omregleringen snarast kommer till
stånd. Kommittén har som exempel på tillämpning av tredje stycket bara anfört
förhållanden som gäller landsbygden. Otvivelaktigt kan regeln emellertid
få betydelse också för tätortsförhållanden. Inom tätorterna hänger ju regleringsbehovet
i regel intimt samman med bebyggelsebehovet. Om möjligheterna
till bebyggelse är beroende av att fastighetsreglering kommer till stånd,
är regleringsbehovet att anse som angeläget i samma mån som bebyggelsebehovet
är det.

Motioner. I motionerna I: 885 av herr Bengtson in. fl. och II: 1051 av herr
Hedlund in. fl. anförs bl. a. att samverkan genom skogsbruks- eller samverkansområden
inom privatskogsbruket är föremål för stort intresse. Redan
nu förekommer samverkan, som berör cirka 22 procent av det mindre
skogsbrukets areal, och motionärerna anser att andelen kommer att öka

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970 95

i stigande tempo. De ekonomiska brukningsförhållandena inom skogsbruket
är enligt deras mening inte enbart beroende av de arealmässiga förhållandena
utan bär inverkar belägenhet, bonitet, avsättningsläge m. m. i betydande
grad. Samverkan ger en smidig anpassning till olika omständigheter,
och i de fall den är av godtagbar omfattning och stabilitet bör den tillmätas
vikt vid den fastighetsekonomiska bedömningen. Särskilt gäller detta vid
fastighetsregleringar som genom sin omfattning kan innesluta stora skogsområden
med befintliga skogsbruks- eller samverkansområden.

Motionärerna ställer sig mot bakgrunden härav kritiska mot den utvidgning
av initiativrätten som föreslagits i propositionen. Detta gäller särskilt
rätten för expropriant eller annan tvångsförvärvare att påkalla fastighetsreglering.
Motionärerna påpekar att reglerna härom innebär en betydande
utvidgning i förhållande till vad som gäller vid nu närmast motsvarande
institut, laga skifte. Fastighetsreglering bör enligt deras mening inte komma
till stånd med mindre att ansökan stöds av en bred opinion bland sakägarna.
Fastighetsreglering som begärts av tvångsförvärvare bör vidare
inte få komma till stånd om det kan antas att regleringen blir till förfång
av betydelse för fastighetsägarna.

Överföring av mark som är bebyggd

Möjligheterna att överföra mark som är bebyggd regleras i 5 kap. 7 § FBL.
Ur motiven till denna paragraf må här återges följande.

Kommittén. Enligt 2: 4 skall i princip byggnader samt anläggningar av annat
slag och föremål, som är tillbehör till fastighet, vid fastighetsbildning
följa den mark, som de är belägna på. Om en fastighetsreglering verkställs
på det sättet att bebyggd mark överförs till annan fastighet, kommer till
följd härav byggnaderna på marken att övergå i tillträdarens ägo, såvida
inte annat följer av särskilda bestämmelser. Den som avträder marken
måste således avstå också från byggnaderna, men givetvis bör han få tillgodoräkna
sig ersättning för dem. Det är emellertid uppenbart att byggnader
i allmänhet inte lämpar sig särskilt väl att gå i byte. Ofta har de blivit
mer eller mindre speciellt inrättade för de fastigheter som de hör till. Vanligen
har de också fått sin särskilda utformning efter ägarnas individuella
behov och önskningar. I synnerhet denna omständighet torde medverka till
att det för innehavarna inte sällan skulle innebära alltför stora personliga
uppoffringar att behöva avstå från dem. Härtill kommer att överföring av
byggnader lätt tvingar fram höga likvider som kan vålla olägenheter. På
grund av dessa förhållanden bör bebyggd mark inte få överföras annat än i
bestämda undantagsfall. Det kan visserligen förmodas att förrättningsmännen
även utan att en regel härom tas upp bland bestämmelserna om

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

fastighetsreglering skall i största möjliga utsträckning undvika fastighetsplaner,
som medför att byggnader byter ägare, men det synes likväl vara
ett väsentligt intresse för de enskilda att en planläggningsregel med ett
förhud av antydd beskaffenhet blir inskriven i lagen.

Redan i det föregående har antytts att de föreslagna inskränkningarna i
möjligheterna till överföring av bebyggd mark inte skall gälla undantagslöst.
Först och främst bör iakttas att om de enskilda, i vilkas intresse ett
förbud mot överföring uppställts, medger en åtgärd, bör denna få äga
rum utan hinder av att den strider mot förbudet. Det allmänna intresset av
lämplig fastighetsindelning motverkas inte härigenom eftersom de allmänna
villkoren i 3 kap. inte sätts ur kraft. Ytterligare undantag behövs emellertid.
En överföring av mark, där det finns byggnader, är ibland i hög grad
önskvärd från allmän synpunkt, och det kan då inte undvikas att de enskilda
intressena under vissa förutsättningar får vika. Frågan i vilken utsträckning
avsteg från de uppställda planläggningsreglerna med förbud
mot överföring av bebyggd mark av denna anledning skall få göras bör
emellertid inte bedömas isolerad utan måste ses i sammanhang med hela
frågan om möjligheterna att under fastighetsreglering företa tvångsingripanden
beträffande byggnader.

De tvångsmässiga åtgärder som i samband med en fastighetsreglering kan
komma i fråga mot ägare av byggnad är av två slag. Ägare kan sålunda
tvingas att antingen avstå från sin byggnad eller att underkasta sig flyttning
av densamma. Ett avstående kan i sin tur ske i form av överföring
till annan fastighet eller genomföras på det sättet att byggnaden rivs med
påföljd att marken där byggnaden stått kan disponeras för överföring utan
hinder av de begränsningar som här föreslagits. I den nya lagstiftningen
torde ingendera av dessa möjligheter att reglera bebyggelseproblemen kunna
undvaras.

Kommittén är medveten om att de bästa resultaten vid omreglering av
bebyggda områden vinns genom frivillig medverkan från sakägarnas sida
utan att tvångsåtgärder tillgrips, och det är även kommitténs uppfattning
att ett frivilligt genomförande i regel kommer att bli möjligt. Den verksamhet
som statliga och även kommunala organ bedriver i syfte att främja en
rationalisering av fastighetsbeståndet har härvid en viktig uppgift att fylla.
Sakägarna kan därigenom på olika sätt stimuleras att träffa uppgörelser
rörande en önskvärd sanering av bebyggelsen eller eljest rörande byggnadsförhållandena
och därmed skapas gynnsamma betingelser för en mera genomgripande
förbättring av fastighetsbeståndet. Behovet av vissa möjligheter
att kunna gripa in med tvångsåtgärder i fråga om bebyggelsen förringas
emellertid ingalunda härigenom. På detta som på så många andra
områden, som berörs av denna lagstiftning, utgör förekomsten av vissa lämp -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

ligt avpassade tvångsmedel, som kan tillgripas i enstaka fall, i viss mån en
nödvändig förutsättning för den frivilliga medverkan. Utan dessa tvångsmedel
skulle en enstaka sakägare kunna hindra förbättringsåtgärder, som
alla övriga sakägare förenat sig om.

Gemensamt för de olika tvångsåtgärder som enligt det anförda skall kunna
vidtas beträffande bebyggelsen torde böra gälla att ingripandet verkligen
är påkallat av allmänt intresse och att de menliga verkningarna därav för
sakägarnas del hålls inom rimliga gränser. Såsom villkor för rätten att meddela
beslut, som innebär att byggnad skall avstås av ägaren eller att den
skall flyttas, bör därför ställas upp dels att åtgärden, i varje fall om den
berör byggnad som är av något värde, i betydande mån underlättar möjligheterna
att vinna ändamålsenlig fastighetsindelning, dels att väsentlig
olägenhet för sakägare inte uppkommer. Vid sidan härav behövs vissa särskilda
villkor för de olika åtgärderna. Dessa behandlas i det följande var
för sig.

Som framgår av det anförda kan fastighetsägare tvingas att avstå från
en honom tillhörig byggnad genom att undantag medges från förbudet mot
att överföra mark tillsammans med därå befintlig byggnad till annan fastighet.
För att ett sådant undantag skall få ske bör enligt kommittén, krävas,
utom att de allmänna villkor som nyss angetts är uppfyllda, att byggnaden
i fråga behövs för den fastighet, vartill överföringen sker, eller i
varje fall att fastighetens ägare är villig att överta byggnaden. Om så
är förhållandet, kan det inte anses oskäligt att byggnadens ägare får underkasta
sig åtgärden, som ju i betydande mån skall främja en ändamålsenlig
fastighetsindelning och inte får vålla vare sig ägaren eller annan sakägare
väsentlig olägenhet. Även ägaren av den fastighet till vilken överföringen
sker torde erhålla tillräckligt skydd genom de sålunda uppställda
villkoren. Har byggnaden bara obetydligt värde, något som i fråga om jordbruksfastigheter
ofta torde vara fallet beträffande fältlador och andra sådana
ekonomibyggnader som står ute på ägorna, är risken för mindre önskvärda
konsekvenser av en överföring om inte obefintlig så i varje fall högst
begränsad. Eftersom det samtidigt är ett önskemål, särskilt från förrättningsteknisk
synpunkt, att dessa byggnader utan egentligt värde i minsta
möjliga utsträckning binder fastighetsplanen, synes befogat att beträffande
dem efterge kravet på att byggnad som överförs skall vara behövlig för
tillträdarens fastighet eller att denne inte har något att erinra mot åtgärden.
Inte heller det allmänna villkoret att åtgärden i betydande mån skall underlätta
möjligheterna att vinna ändamålsenlig fastighetsindelning bör upprätthållas
här. Att överföringen främjar en sådan indelning torde alltid
kunna förutsättas, och detta får anses tillräckligt. Av främsta betydelse för
såväl avträdaren som tillträdaren är otvivelaktigt att åtgärden inte är till
väsentlig olägenhet för dem. Garantin i detta avseende skall givetvis gälla
under alla förhållanden.

7 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 sand. 3 avd. Nr 35

98 Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

Remissyttrandena. Flertalet remissinstanser har inte haft något att erinra
mot de föreslagna reglerna. Den regel som utsatts för någon mera betydande
kritik synes sakna intresse i detta sammanhang.

Departementschefen. Kommittéförslaget har med endast smärre ändringar
tagits upp i departementsförslaget. Dessutom har ett nytt stycke som behandlar
elektriska starkströmsledningar tillagts.

I första stycket tas upp huvudregeln att överföring i princip inte får avse
bebyggd mark. Den av kommittén föreslagna regeln gäller bara när den
bebyggda marken överförs till annan fastighet. Uppenbarligen måste emellertid
de skäl som anförts för regeln äga giltighet även för det fall att marken
överförs till samfällighet. Med hänsyn till det betraktelsesätt som i 1 §
anlagts på samfällighet vid marköverföring har i departementsförslaget
uttryckligen angetts att regeln gäller också vid överföring till samfällighet.

I ett remissyttrande har efterlysts regler som tryggar den enskilda äganderätten
till byggnader när marken överförs till samfällighet. Enligt 2:4 skall
byggnad, som är tillbehör till fastighet, vid fastighetsreglering följa den
mark på vilken den är belägen. Vid överföring av mark till samfällighet blir
således även en därpå befintlig byggnad samfälld för de delägande fastigheterna.
Otvivelaktigt kan det som framhållits i remissyttrandet i många
fall vara angeläget att tillförsäkra ägaren av byggnaden en fortsatt rätt till
denna. Detta kan lämpligen ske genom servitut. Byggnaden blir därigenom
även i fortsättningen tillbehör till den ursprungliga fastigheten. Det i remissyttrandet
påtalade behovet kan sålunda anses tillgodosett.

Vad angår det av Svea hovrätt anmärkta fallet av marköverföring, då
beslut fattats om rivning eller flyttning av byggnad som tillhör servitutseller
nyttjanderättshavare, framgår det redan av vad kommittén har uttalat
att hinder mot marköverföring inte föreligger om byggnaden enligt särskilt
beslut skall avstås för rivning eller flyttning. Något särskilt förtydligande
av lagtexten i detta hänseende anser jag inte behövligt.

Kommittén har framhållit att paragrafen behandlar bara situationer då
egentlig bebyggelse föreligger. I likhet med kommittén anser jag alt det
inte är möjligt att göra reglerna tillämpliga även beträffande anläggningar
som inte är att hänföra till byggnader.

I andra stycket ges föreskrifter om i vilka fall överföring av mark på
vilken byggnad finns skall kunna ske i strid med bestämmelserna i första
stycket. Som allmän förutsättning gäller att väsentlig olägenhet inte uppkommer
för sakägare. Därvid skall givetvis såväl avträdarens som tillträdarens
intresse beaktas. För tillträdaren utgör det otvivelaktigt en väsentlig
olägenhet att mot sin vilja behöva överta en byggnad, som inte har
ett endast obetydligt värde, om byggnaden inte behövs för hans fastighet. Jag
anser det därför inte påkallat att, som kommittén har föreslagit, i lagtexten
ta upp som ett särskilt villkor för överföringen att byggnaden är behövlig
för den fastighet till vilken överföringen sker.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

I övrigt överensstämmer departementsförslaget med kommitténs förslag
beträffande undantagsreglernas utformning. Som villkor för överföring
gäller således utöver vad nyss sagts att byggnaden bara har ett obetydligt
värde eller att överföringen i betydande mån underlättar möjligheterna att
vinna en ändamålsenlig fastighetsindelning.

Som kommittén framhållit medför regeln i 2: 4 att byggnad som utgör tillbehör
till den fastighet från vilken överföringen sker följer den mark där
byggnaden finns. Ett beslut av fastighetsbildningsmyndigheten om överföring
av marken omfattar alltså utan vidare också byggnaden, om beslut
inte meddelats om att byggnaden skall rivas eller flyttas.

Motioner. I motionerna I: 885 av herr Bengtson m. fl. och II: 1051 av herr
Hedlund m. fl. anförs att det är angeläget att frågorna rörande överföring
av bebyggd mark klarläggs genom närmare riktlinjer. Stor hänsyn måste
iakttas mot de människor som är bosatta på fastigheten, deras behov och
deras möjlighet att ersätta vad som måste avstås.

Byggnadsförlmd i samband med fastighetsreglering

Regler om byggnadsförbud i samband med fastighetsreglering återfinns
i 5 kap. 22 § FBL.

Kommittén. Enligt kommitténs mening behövs en särskild begränsning av
sakägarnas möjligheter att under pågående omreglering verkställa vissa
byggnadsåtgärder. Någon sådan begränsning finns inte f. n. men har länge
efterlysts. Den framtvingas nu genom den planläggningsregel som föreslås
i 7 § första stycket och som innebär att viktiga rättsverkningar vid fastighetsreglering
knyts till innehavet av byggnad. I förevarande paragraf har
kommittén därför föreslagit att förrättningsmännen, om det finnes påkallat,
lår förordna att byggnad inte får uppföras inom regleringsområdet utan
deras medgivande. Eftersom en mera omfattande upprustning av en redan
befintlig byggnad i vissa fall kan, på samma sätt som nybyggnad, inverka
menligt på planläggningsarbetet, har bestämmelsen utsträckts att omfatta
också iståndsättande av byggnad. För att sakägarna inte skall vållas kännbara
olägenheter genom förordnanden av detta slag har emellertid samtidigt
föreskrivits, att framställning om medgivande till åtgärd som här avses inte
får lämnas utan bifall om det inte på sannolika skäl kan antas att åtgärden
skulle väsentligt försvåra regleringen eller, när det är fråga om nybyggnad,
sökanden kan hänvisas att uppföra byggnaden på annan plats, som är lika
lämplig för ändamålet.

Förordnanden av detta slag torde få sin huvudsakliga tillämpning inom
områden, där skyldighet att söka byggnadslov inte föreligger. Endast undantagsvis
kan det finnas anledning för förrättningsmännen att inskrida med

100

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

ett förordnande, när byggnadsnämnden har möjlighet att övervaka varje
särskild byggnadsåtgärd. Sker det, bör självfallet nära samarbete med byggnadsnämnden
äga rum.

Någon straffsanktion för överträdelse av ifrågavarande förordnanden anser
kommittén inte behövlig, eftersom en verksam påföljd av annat slag kan
tillgripas. I 24 § andra stycket föreskrivs nämligen att flyttning av byggnad,
som uppförts eller iståndsatts i strid med sådant förordnande, skall kunna
beslutas utan hinder av att ägaren därigenom vållas vissa kostnader och
olägenheter.

Remissyttrandena saknar intresse från de synpunkter som nu är aktuella.

Departementschefen. Jag är ense med kommittén om behovet av en särskild
begränsning av sakägarnas möjligheter att under pågående fastighetsreglering
verkställa vissa byggnadsåtgärder. Den av kommittén föreslagna regeln
har därför efter vissa redaktionella ändringar tagits upp i departementsförslaget.
Förordnanden som här är i fråga skall grundas på förrättningstekniska
skäl och bör vara av tillfällig natur. Motivet hör vara att underlätta
förrättningsförfarandet och att säkerställa förrättningsresultatet. Enligt min
mening är det naturligt att beslutanderätten i dessa frågor ankommer på
fastighetsbildningsmyndigheten. Någon konflikt mellan denna myndighet
och byggnadsnämnden anser jag inte behöva befaras. Från flera remissinstanser
har framhållits vikten av att samråd sker mellan fastighetsbildningsmyndigheten
och byggnadsnämnden. Jag vill gärna understryka betydelsen
av sådant samråd och även framhålla önskvärdheten av att samrådet
är ömsesidigt.

I likhet med kommittéförslaget innehåller departementsförslaget en föreskrift
om att medgivande till åtgärd som här avses inte får vägras av fastigSietsbildningsmyndigheten
i annat fall än om åtgärden skulle väsentligt försvåra
regleringen. I allmänhet torde det saknas anledning att vägra medgirande
till åtgärder som är nödvändiga för byggnadens fortbestånd. I motsats
till kommittén anser jag det inte motiverat att medgivande till nybyggnad
skall kunna vägras bara av det skälet att sökanden kan hänvisas att
uppföra byggnaden på annan plats som är lika lämplig för ändamålet. En
sådan regel skulle ge fastighetsbildningsmyndigheten större befogenheter än
som rimligen är påkallade. De situationer som kommitténs förslag i denna
del avser att reglera torde det i regel vara möjligt att komma till rätta med
genom förhandlingar med sakägare och byggnadsnämnd.

Motioner. I motionerna I: 885 av herr Bengtson in. ii. och II: 1051 av herr
Hedlund in. fl. anförs att byggnadsförbud kan på ett intimt sätt beröra de
enskilda människorna. Ett förbud kan även komma att gälla en bostad med
allt vad detta innebär för en familj, heter det i motionerna. Största möjliga
hänsyn bör därför vara regel ''säd handläggningen av dylika frågor.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

101

Rivning av byggnad

Bestämmelser om rivning av byggnad finns i 5 kap. 24 § FBL.

Kommittén. För att en byggnad tvångsvis skall avstås för rivning bör såsom
särskilt villkor krävas att byggnaden, om den i egenskap av tillbehör
har anknytning till viss fastighet, är eller genom regleringen blir obehövlig
för fastigheten. Redan kravet på att åtgärden skall i betydande mån underlätta
möjligheterna att vinna ändamålsenlig fastighetsindelning torde i allmänhet
innebära att fastigheten inte får ha behov av byggnaden, men kommittén
anser det vara av betydelse att detta villkor blir uttryckligen fastslaget.
Undantag härifrån och från nyssnämnda allmänna villkor om åtgärdens
önskvärdhet från allmän synpunkt bör emellertid också medges
beträffande byggnader som har bara obetydligt värde. Om en ändamålsenlig
fastighetsindelning främjas genom att en sådan byggnad bortskaffas, bör
ägaren alltså få finna sig i att avstå byggnaden för rivning, förutsatt att
väsentlig olägenhet inte uppkommer för honom.

Rivningen är att betrakta som en gemensam fullföljdsåtgärd och bör
verkställas på samma sätt som andra sådana åtgärder. I den mån rivningen
förorsakar kostnader, som överstiger vad som kan inflyta genom tillvarataget
byggnadsmaterial, får dessa betalas i likhet med övriga regleringskostnader.
Givetvis möter det inte hinder att uppdra åt den förutvarande
ägaren av byggnaden att ombesörja rivningen om denne är villig att utföra
arbetet.

Den som tvingas avstå en byggnad för rivning har rätt till ersättning för
det byggnadskapital som han förlorar. Ersättningen, som i detta fall bör
betalas på samma sätt som regleringskostnaderna, kan bestämmas bara
med hänsyn till värdet för ägaren som går miste om sin byggnad. Det är
värdet av byggnaden på den plats där den har varit uppställd, som skall
beaktas. Förutom ersättning till ägaren bör även utgå gottgörelse till innehavare
av begränsad sakrätt som innefattar befogenhet att nyttja byggnaden,
i samma omfattning som om befogenheten upphört till följd av en
överföringsåtgärd.

Det har särskilt angetts att paragrafens bestämmelser om villkor för rivning
och om ersättning får åsidosättas med samtycke av de sakägare vilkas
rätt är beroende därav. Samtycke i fråga om byggnad som utgör tillbehör
till sådan fastighet som häftar för fordran eller annan rättighet, skall dock
inte tillerkännas verkan annat än under de i 18 § andra stycket angivna
förutsättningarna.

Remissyttrandena saknar större intresse från de synpunkter som nu är
aktuella.

102 Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

Departementschefen. De av kommittén föreslagna villkoren för beslut om
rivning av byggnad har tagits upp i departementsförslaget utan ändringar
i sak.

I fråga om ersättningsregelns utformning torde det inte vara möjligt att,
som Svea hovrätt förordat, göra de för överföringsfallet föreslagna reglerna
tillämpliga även vid rivning av byggnad. Byggnad som överförs kan likvidvärderas
och ersättningsbeloppet fastställas i enlighet med de principer som
skall gälla beträffande den allmänna regleringslikviden, således med hänsyn
till båda avträdare och tillträdare. När byggnaden avstås för rivning
är situationen en annan, eftersom ersättningen kan bestämmas bara med
hänsyn till det värde byggnaden har för avträdaren. Jag anser det därför
motiverat att ersättningsregeln för rivning utformas på det sätt som kommittén
föreslagit. Som kommittén framhållit innebär regeln att byggnadens
ägare skall få ersättning för det byggnadskapital han förlorar.

Liksom i överföringsfallet och vid inlösen bör vid rivning av byggnad
utgå ersättning också för personlig skada. Som Svea hovrätt framhållit är
kommittéförslaget oklart i denna fråga. En särskild regel om sådan ersättning
har därför tagits upp i departementsförslaget som en hänvisning till
12 §. Också i fråga om ersättning till innehavare av särskild rättighet gäller
bestämmelserna i 12 §. Ersättning som utgår med anledning av rivning
av byggnad skall betalas enligt samma grunder som föreskrivits i 13 § beträffande
regleringskostnaderna.

I sista stycket meddelas bestämmelser om att sakägare, vilkas rätt är beroende
av det, får komma överens om avvikelse från bestämmelserna i denna
paragraf. Som kommittén framhållit äger regeln om dispositionsfrihet
inte giltighet annat än under de i 18 § andra stycket angivna förutsättningarna.
Detta bör som några remissinstanser har påpekat komma till uttryck
i lagtexten.

Motioner. I motionerna I: 885 av herr Bengtson m. fl. och II: 1051 av herr
Hedlund m. fl. anförs i denna del samma synpunkter som återgetts under
föregående avsnitt.

Bildande av gemensamhetsskog

Huvudstadgandet om bildande av gemensamhetsskog återfinns i 6 kap.
2 § FBL.

Kommittén. Utskottet hänvisar till prop. s. B 507—516.

Remissyttrandena. Utskottet hänvisar till prop. s. B 517—520.

Departementschefen. Den alltmer omfattande mekaniseringen av skogsbruket
har medfört att skogsskiftenas storlek och utformning har fått större
betydelse för det ekonomiska resultatet av skogsbruket än tidigare. Som ett

103

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

belysande exempel på detta kan nämnas att enligt en för en tid sedan framlagd
undersökning dålig arrondering i ett fall föranledde drygt 40 % högre
awerkningskostnad än god arrondering. Det är följaktligen från företagsekonomisk
och nationalekonomisk synpunkt av största vikt att skogsmarken
i landet har en tillfredsställande arrondering. Detta är f. n. inte fallet. En av
lantmäteristyrelsen i slutet av år 1967 publicerad utredning (styrelsens meddelande
nr 4: 1967) visar att omkring 3 milj. ha skogsmark eller 13 % av
landets totala skogsmarksareal är i behov av en förbättrad arrondering.

Kommittén har sett som en av sina mest väsentliga uppgifter att utforma
fastighetsregleringsinstitutet så, att genomförandet av en förbättrad fastighetsindelning
i skogsmarken underlättas. För att ett tillfredsställande
resultat av omregleringsverksamheten skall nås är det enligt kommittén
inte sällan nödvändigt att samla de splittrade skogsinnehaven i större enheter.
Detta kan ske antingen genom en omfördelning av äganderätten till
marken så att tillräckligt stora fastigheter som är lämpade för individuell
drift kan utläggas eller genom samfällighetsbildning. Kommittén anser
att det i största möjliga utsträckning bör överlämnas åt de enskilda fastighetsägarna
att avgöra vilken metod som skall tillämpas. Om enighet inte
kan vinnas mellan fastighetsägarna, menar kommittén att företräde i allmänhet
bör tillkomma samfällighetsbildning, dvs. avsättande av gemensamhetsskog,
eftersom denna åtgärd är betydligt mindre ingripande än en
omfördelning av äganderätten till den fasta egendomen. Kommittén framhåller
härvid att fastighetsägaren får behålla sitt fastighetskapital genom
den delaktighet i samfälligheten som han förvärvar och således inte som
vid annan form av storleksrationalisering behöver helt eller delvis avstå
detta kapital. Eftersom man på enskilt håll fortfarande kan hysa betänkligheter
mot en gemensam äganderätt till skogsmark, förordar kommittén att
möjligheterna att avsätta gemensamhetsskog tvångsvis inskränks till vissa
bestämda situationer, där behovet av samfällighetsbildningen är särskilt
framträdande och det inte finns anledning att befara påtagliga olägenheter
för de enskilda. I de fall då sakägarna är ense om att bilda gemensamhetsskog
öppnar kommittéförslaget däremot vidsträckta möjligheter till detta.

Vid remissbehandlingen har inga egentliga invändningar riktats mot förslaget
att gemensamhetsskog får avsättas, om fastighetsägarna är ense om
det. Däremot kritiseras i några yttranden förslaget att sådan samfällighet
får bildas tvångsvis. Härvid framhålls att önskemålen om större behandlingsenheter
inom skogsbruket i stor utsträckning kan tillgodoses genom frivillig
samverkan mellan fastighetsägarna. Vidare framkastas tanken på en lagstiftning
efter mönster av gällande regler om jakt- och fiskevårdsområden
för att främja ett sammanförande av olika skogslotter till gemensam förvaltning.

Frivillig samverkan över fastighetsgräns mellan skogsägare förekommer
redan i betydande omfattning. Enligt den tidigare omnämnda av lantmäteri -

104 Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

styrelsen år 19G7 framlagda utredningen var vid inventeringstillfället av
den totala areal arronderingsbehövande skogsmark som tillhörde privata
skogsägare, 2,2 milj. ha, 536 000 ha eller 24 % ansluten till skogsbruksområden
och 205 000 ha till samverkansområden. Härvid är dock att märka
att samverkansområdena, som förekommer i de fyra nordligaste länen, i
viss utsträckning sammanfaller med skogsbruksområden. I likhet med
kommittén anser jag att verksamheten för att främja frivillig samverkan
mellan skogsägare är av stort värde. Emellertid kvarstår som kommittén
framhållit vissa olägenheter av en splittrad fastighetsindelning också vid
en sådan samverkan. Sålunda är det nödvändigt att vid förvaltningen beakta
fastighetsgränserna och redovisa hur avverkning ocli andra åtgärder fördelar
sig på de olika fastigheterna. Vidare är det svårt att vinna den anslutning
från fastighetsägarnas sida som är önskvärd. Samverkansområdena får
därför ofta en mindre lämplig omfattning. Härtill kommer att det f. n. saknas
möjlighet att sakrättsligt trygga de överenskommelser om samverkan
som träffas. Det är visserligen tänkbart att man genom lagstiftningsåtgärder
kan komma till rätta med en del av dessa svårigheter. Denna fråga torde
falla inom ramen för det uppdrag som anförtrotts åt skogspolitiska utredningen
som tillsatts med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 3 juni
1965 (se 1966 års riksdagsberättelse, Jo: 28). Det synes emellertid svårt att
helt bemästra de olägenheter som orsakas av de bestående fastighetsförhållandena.
Jag vill i detta sammanhang peka på att den nämnda utredningen
enligt sina direktiv har att undersöka även möjligheterna att stimulera
byten av skogsmark samt fastighetsregleringsåtgärder för att nå en förbättrad
arrondering. Jag erinrar också om att 1960 års jordbruksutredning
i sitt betänkande »Den framtida jordbrukspolitiken, Mål och medel» (SOU
1966:31) som ett led i rationaliseringsarbetet förordat att äganderätten till
mindre, inte rationella brukningsenheter byts ut mot andelar i gemensamhetsskog
(s. 82).

På grund av vad sålunda anförts anser jag att FBL bör innehålla regler
som gör det möjligt att föra samman mindre skogsmarksinnehav till större
enheter. Som kommittén understrukit bör det i största möjliga utsträckning
överlämnas åt fastighetsägarna att avgöra hur den behövliga storleksrationaliseringen
i skogsmarken skall vinnas. Enligt reglerna i 5 kap. har
fastighetsägarna möjlighet att genom överenskommelser överföra skogsmark
från en fastighet till en annan och sålunda förstärka den senare fastigheten.
En annan utväg som står till buds är att fastighetsägarna träffar
avtal om överlåtelse av skogsmark och att sammanläggning sedan sker med
stöd av bestämmelserna i 12 kap. Utsikterna att få till stånd överenskommelser
torde emellertid vara ganska begränsade, eftersom fastighetsägarna
ofta är obenägna att avstå från sitt fasta kapital. Ett sätt att på frivillighetens
väg åstadkomma storleksrationaliseringar i skogsmark utan att fastighetsägarna
går miste om sitt fasta kapital är att de ges tillfälle att träffa

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970 105

överenskommelse om bildande av gemensamhetsskog. Jag anser uppenbart
att en möjlighet att träffa sådana överenskommelser bör öppnas.

Införandet av en möjlighet till frivilliga överenskommelser torde emellertid
inte vara tillräckligt för att åstadkomma godtagbara resultat. Det är
inte rimligt att en skogsägare i alla lägen skall ha möjlighet att hindra
att hans mark tas i anspråk i storleksförbättrande syfte. I dessa fall liksom
i övrigt i fastighetsbildningssammanhang gäller enligt min mening
att lämpligt utformade tvångsregler utgör ett nödvändigt komplement
till bestämmelser som förutsätter enighet mellan fastighetsägarna. Mindre
samarbetsvilliga personer skulle annars få möjligheter att helt omintetgöra
även mycket angelägna rationaliseringsföretag eller att utverka särskilda
förmåner för sin medverkan. Med hänsyn till att sådana företag
omfattar ett stort antal sakägare skulle det säkerligen många gånger
uppstå svårigheter att genomföra önskvärda rationaliseringar på ett
ändamålsenligt sätt, om inte tvångsregler fanns att tillgripa. Jag ansluter
mig därför till kommitténs ställningstagande att FBL bör innehålla
regler som innebär att de enskilda skogsägarna i viss omfattning
är skyldiga att underkasta sig åtgärder i storleksförbättrande syfte. En
av de åtgärder som därvid bör komma i fråga är inlösen. Med hänsyn
till sin allmänna karaktär och sina konsekvenser för fastighetsägarna bör
inlösen uppenbarligen inte tillgripas förrän alla andra utvägar försökts.
Bildande av gemensamhetsskog bör enligt min mening komma att framstå
som en betydligt mindre ingripande åtgärd än inlösen, även om vissa regler
införs som ger möjlighet att tvinga in skogsägaren i en gemensamhetsskog.
De behövliga tvångsbestämmelserna om inrättande av gemensamhetsskog
har sin plats i förevarande paragraf.

Vid remissbehandlingen har spörsmålet vilka tvångsregler som bör komma
i fråga ägnats betydande uppmärksamhet. Bl. a. har man från några
håll gjort uttalanden som går ut på att tvångsbestämmelserna bör utformas
så, att skälig hänsyn tas till fastighetsägarnas möjligheter att själva på ett
tillfredsställande sätt sköta skogsbruket. I samband härmed har yppats
tvivelsmål om lämpligheten av att tvångsvis bilda gemensamhetsskog när
de berörda skogsägarna har olika hushållningsmål för sitt skogsbruk. Enligt
min mening kan det inte komma i fråga att i lagen införa särskilda bestämmelser
som tar sikte på den aktuelle ägarens förhållanden. Jag vill emellertid
erinra om att i de två huvudfall då gemensamhetsskog kan bildas
enligt kommitteförslaget är fastighetsbildningsmyndigheten inte ovillkorligen
skyldig att genomföra samfällighetsbildningen så snart de i lagen angivna
förutsättningarna föreligger. I den praktiska tillämpningen torde det
komma att finnas ett visst utrymme för hänsynstagande till omständigheter
av det slag som remissinstanserna avsett.

I några remissyttranden görs uttalanden om att gemensamhetsskog bör
få bildas tvångsvis bara om det är oundgängligen nödvändigt för att nå

106 Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

en ändamålsenlig lösning. Jag kan så till vida instämma häri att dylik
samfällighetsbildning bör tillgripas först om en behövlig förbättring av
möjligheterna att utnyttja skogen inte kan beräknas ske genom en förbättrad
ägoanordning. Däremot bör som jag tidigare har understrukit inrättande
av gemensamhetsskog ges företräde framför inlösen när det gäller
storleksförbättande åtgärder i skogsmarken. Kommittéförslaget synes vila
på de principer som jag sålunda anser bör gälla.

Svea hovrätt har i sitt remissyttrande förordat restriktiva regler rörande
bildande av gemensamhetsskog under motivering att skogsdrift i denna
form är förenad med bl. a. den nackdelen att den förutsätter en förvaltningsapparat
som ibland är tyngande. Jag är medveten om att de nuvarande
reglerna om samfällighetsförvaltning har vissa brister. Förslag till nya
sådana regler utarbetas emellertid f. n. inom lantmäteristyrelsen. Enligt
vad jag inhämtat beräknas ett betänkande i ämnet bli framlagt under innevarande
år. Jag räknar med att man kan nå en väsentlig förbättring av
regelsystemet och att förvaltningen av gemensamhetsskogarna på ett smidigt
sätt skall kunna anpassas till förhållandena i det enskilda fallet. Mot de
olägenheter som ev. kan vara förenade med förvaltningen av gemensamhetsskogar
står de uppenbara fördelarna med den produktionssamverkan
som uppnås på detta sätt. Jag kan därför inte finna att den speciella driftform
som det här är fråga om utgör någon anledning till att göra reglerna
om inrättande av gemensamhetsskog restriktivare än vad kommittén föreslagit.
Med hänsyn till de betänkligheter som enskilda sakägare kan hysa
mot gemensam äganderätt till skog bör emellertid, som kommittén har anfört,
möjligheterna att tvångsvis bilda gemensamhetsskog inskränkas till
vissa bestämda situationer, där behovet av samfällighetsbildning är särskilt
framträdande och det inte finns anledning befara att påtagliga olägenheter
uppkommer för de enskilda.

Kommittén har förordat att i gemensamhetsskog skall få tas in inte bara
delar av fastigheter utan också hela fastigheter. De enheter som efter samfällighetsbildningen
inte kommer att inneha något enskilt ägovälde skall
också i fortsättningen betraktas och registreras som särskilda fastigheter,
s. k. andelsfastigheter. Förslagen har inte mött någon erinran vid remissbehandlingen.
Inte heller jag finner anledning till erinran mot kommittéförslaget
i denna del.

Jag övergår härefter till att behandla frågan vilka särskilda villkor som
bör uppställas vid sidan om bestämmelserna i 3 och 5 kap. för att mark
skall få tas in i gemensamhetsskog. Härvid är till en början att märka
att 4 § i kommittéförslaget innehåller en föreskrift enligt vilken gemensamhetsskog
får bildas efter medgivande från ägarna av berörda fastigheter
utan hinder av sådana särskilda villkor. En motsvarighet till denna
föreskrift finns i 3 § i departementsförslaget, som jag senare återkommer
till.

107

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

Kommittén föreslår att gemensamhetsskog skall få bildas tvångsvis i tre
olika fall. Det första fallet avser den situationen att skogsmarken är uppdelad
mellan olika fastigheter på sådant sätt att ett tillfredsställande utnyttjande
av skogen hindras väsentligt. Gemensamhetsskog får då bildas,
om behövlig förbättring av möjligheterna att utnyttja skogen inte kan påräknas
genom ändrad ägoanordning. Fastighets enskilda mark får emellertid
tas in i gemensamhetsskog, bara om marken är utan väsentlig betydelse
för att fastighetens eget behov av skogsprodukter skall bli tillgodosett
samt gemensamhetsskogen får sådan omfattning och utformning att
den på ett fullt ändamålsenligt sätt kan användas för skogsbruk. Svea
hovrätt har i sitt remissyttrande föreslagit att gemensamhetsskog i detta
fall skall få bildas bara när fördelarna därav väsentligt överväger dem som
följer enbart av en omarrondering eller när en sådan inte lämpligen kan
ske. Denna anmärkning har samband med hovrättens tidigare redovisade
uppfattning om olägenheterna med en samfällighetsförvaltning. Enligt min
mening finns det ingen anledning att frångå kommittéförslaget på denna
punkt. Däremot har vissa andra jämkningar gjorts i den av kommittén
föreslagna lagtexten. Sålunda har orden »mellan fastigheter» fått utgå ur
första punkten för att inte det missförståndet skall uppstå att bara fastigheternas
enskilda mark åsyftas med bestämmelsen. Det krav som bör uppställas
på gemensamhetsskogens arrondering för att fastighets enskilda
mark skall få tas i anspråk har vidare i departementsförslaget utformats
så, att gemensamhetsskogen skall medge ekonomiskt tillfredsställande
skogsdrift. Detta innebär att gemensamhetsskogen skall uppfylla de krav
som enligt vad jag har utvecklat i anslutning till 3 kap. bör ställas på en
skogsbruksfastighet för att denna skall anses lämplig för sitt ändamål.

Den andra situation då enligt kommittéförslaget gemensamhetsskog får
bildas är när skogsmark berörs av sådan större och mera genomgripande
fastighetsreglering vid vilken inlösen kan komma i fråga enligt bestämmelserna
i 8 kap. Marken skall då kunna tas in i gemensamhetsskog om
möjligheterna att utnyttja skogen förbättras och marken inte hör till jordbruksfastighet
eller annan fastighet vars skogsmarksinnehav medger ekonomiskt
tillfredsställande skogsdrift och ändamålsenlig skogsskötsel. Förslaget
om att gemensamhetsskog får bildas i denna situation hänger samman
med kommitténs ställningstagande att en sådan åtgärd är att föredra
framför inlösen. Med hänsyn till samfällighetsförvaltningens nackdelar anser
Svea hovrätt att man bör uppställa krav på en väsentlig förbättring av
brukningsförhållandena för att skogsmark skall få tas in i gemensamhetsskog.
Av skäl som framgår av vad jag tidigare har anfört på denna punkt
kan jag inte ansluta mig till detta förslag. I några remissyttranden har
påpekats att den av kommittén i anslutning till 3 kap. gjorda gränsdragningen
mellan begreppen jordbruksfastighet och skogsbruksfastighet leder
till otillfredsställande resultat vid tillämpningen av de nu aktuella bestäm -

108

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

melserna om bildande av gemensamhetsskog. Med anledning härav vill jag
erinra om att begreppet jordbruksfastighet •— som jag närmare har berört
i anslutning till 3 kap. — getts en snävare innebörd i departementsförslaget
än i kommittéförslaget. Det syfte som ligger bakom de nyssnämnda remissuttalandena
torde få anses tillgodosett genom denna ändrade begreppsbestämning.

Det tredje fallet då kommittén anser att gemensamhetsskog bör få bildas
är när skogsfångsservitut upphävs mot vederlag i mark. Med hänsyn till
att skogsfångsservitut inte bör få bildas för framtiden är avvecklingen av
de servitut av detta slag som redan finns enligt min mening en övergångsfråga.
Jag avser därför att återkomma till det nu aktuella fallet i ett senare
sammanhang.

Utöver vad jag tidigare särskilt har angett innefattar departementsförslaget
vissa jämkningar av huvudsakligen redaktionell natur i förhållande till
kommitténs lagtext. Jag har redan antytt att en viss överarbetning av bestämmelserna
om gemensamhetsskog kan visa sig behövlig när resultatet
av skogspolitiska utredningens arbete föreligger. Det är tänkbart att även
andra former av gemensamhetsbildningar inom skogsmarken då kan aktualiseras.

Motioner. I motionerna I: 885 av herr Bengtson m. fl. och II: 1051 av herr
Hedlund m. fl. redovisas inledningsvis vissa mot förslaget om införande av
tvångsregler kritiska remissvar. Motionärerna anför härefter bl. a. att möjligheten
att bilda gemensamhetsskog bör vara reglerad i lagen. Gemensamhetsskog
kan ofta vara den lämpliga formen för skogsbruket i områden som
genom sin avlägsna belägenhet på ett särskilt sätt kräver större avverkningar
i ett sammanhang. Gemensamhetsskogar bildas även redan nu på
frivillig väg i samband med laga skiften. Strävan mot rationella former för
skogsbruket i form av samverkan kommer enligt motionärernas uppfattning
att växa i stigande takt utan tvångslagstiftning. Motionärerna ställer
sig därför avvisande till de tvångsregler som föreslagits i 6 kap. 2 § andra
stycket. De anser i likhet med Lantbruksförbundet, RLF och Skogsägareföreningarnas
riksförbund att tvångsreglerna —■ om de trots allt genomförs
— bör tillämpas endast i sådana fall, där det visar sig oundgängligen nödvändigt
för att man skall nå en ändamålsenlig lösning.

Inlösen

Bestämmelserna om inlösen har fått sin plats i 8 kap. FBL.

Utskottet återger här nedan de allmänna synpunkter som departementschefen
anför i fråga om inlöseninstitutet. Utskottet hänvisar i övrigt till
prop. s. B 570—586 och 592—618, särskilt s. 602—604, 610—612 och
614—615.

109

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

Departementschefen. Som framhållits i utredningsdirektiven för kommittén
ligger det i sakens natur att så arbetskrävande och dyrbara åtgärder
som en fastighetsreglering av typen omskifte inte bör få tillgripas om inte
regleringen leder till en genomgripande förbättring av fastighetsindelningen.
Regleringen bör leda till en verklig sanering av fastighetsbeståndet, varvid
inte minst en storleksrationalisering är ett framträdande intresse.

Utvecklingen inom jordbruk och skogsbruk leder till större företagsenheter.
Om önskvärdheten härav torde det numera inte råda delade meningar.
Den statliga jordbrukspolitiken söker att på olika sätt främja denna utveckling.
Lantbruksnämndernas verksamhet med köp och försäljning av
mark är av stor betydelse för storleksrationaliseringen inom jordbruk och
skogsbruk. Det statliga ekonomiska stödet till jordbrukets yttre rationalisering
är därvid en viktig del i statens insatser.

bör att storleksrationalisering skall kunna genomföras är det nödvändigt
att mark kan anskaffas för förstärkning av de fastigheter som behöver kompletteras.
I den hittills bedrivna rationaliseringsverksamheten inom jordbruk
och skogsbruk har sådan mark huvudsakligen anskaffats genom frivilliga
upplåtelser, i regel genom lantbruksnämndernas förmedling. Som
kommittén har framhållit bör en förbättringsreserv även i fortsättningen
anskaffas i törsta hand genom frivilliga dispositioner. En betydande sådan
markreserv bör i allmänhet finnas redan innan en omfattande fastighetsreglering
påbörjas. I många fall är det emellertid inte tillräckligt att helt
lita till frivilliga dispositioner. Enligt kommitténs mening bör det finnas
möjlighet att i samband med vissa fastighetsregleringar ålägga fastighetsägaren
att helt eller delvis avstå sin fasta egendom.

I fråga om jordbruks- och skogsbruksförhållanden har förslaget i stort
sett tått ett gynnsamt mottagande av remissinstanserna. Invändningarna
grundas huvudsakligen på antaganden om att inlöseninstitutet kan väcka
ovilja hos sakägarna mot fastighetsregleringar och verka höjande på prisnivån.
Det har också hävdats att inlösen kan få betydelse bara som ett medel
att undanröja punktvis förekommande hinder mot en ändamålsenlig
fastighetsindelning och således inte kan utgöra något effektivt medel för att
skapa en markreserv som kan användas i syfte att uppnå en storleksrationalisering.

1960 års jordbruksutredning har i sitt betänkande (SOU 1966:31 B s. 78)
berört markanskaffningsfrågornas betydelse för rationaliseringen av jordbruket.
Utredningen har därvid framhållit att lantbruksföretagens kortsiktiga
och framför allt långsiktiga anpassning fördröjs och motverkas av flera
tröghetsfaktorer. Enligt utredningen märks främst svårigheterna att till de
enskilda företagen anskaffa bl. a. den mark som behövs för en rationell
drift. I många av våra bästa jordbruksbygder, särskilt intill växande tätorter,
kan det ofta vara svårt att till godtagbara priser förvärva mark för
rationaliseringsändamål. Utredningen framhåller att strukturomvandlingen

110 Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

försvåras av att jord och skog betraktas som en värdebeständig tillgång som
man tvekar att göra sig av med. Den sistnämnda synpunkten belyses också
genom det remissyttrande över fastighetsbildningskommittens förslag som
avgetts av lantbruksnämnden och hushållningssällskapet i Kopparbergs län.
Behovet av inlösen för strukturförbättring av jordbruk och skogsbruk har
framhållits av ett flertal andra remissinstanser.

Farhågorna för att inlöseninstitutet skulle misskreditera fastighetsregleringarna
hos sakägarna är enligt min mening betydligt överdrivna. Jag kan
inte heller dela uppfattningen att inlösen skulle försvåra lantbruksnämndernas
frivilliga inköp av tillskottsmark. Snarare torde det kunna förväntas
att verkan blir den motsatta, eftersom en frivillig uppgörelse bör vara lättare
att uppnå om fastighetsägaren vet att marken kan tvångsvis avhändas
honom. Jag har den uppfattningen att inlöseninstitutet kommer att få sin
största betydelse just därigenom att det kommer att utgöra ett effektivt
medel att driva på en frivillig uppgörelse. Inlösen torde därför inte behöva
tillgripas i någon större omfattning. Detta måste anses som en uppenbar fördel,
eftersom förrättningshandläggningen därigenom kan ske betydligt enklare
och snabbare.

Även farhågorna för att inlösen kan höja prisnivån vid lantbruksnämndernas
frivilliga inköp synes överdrivna. Jag återkommer till prisfrågan
närmare i samband med värderingsbestämmelserna men vill redan nu framhålla
att man med hänsyn till dessa bestämmelser har anledning räkna med
att prisnivån vid inlösen i regel kommer att nära ansluta till marknadsprisnivån.
Av stor betydelse i sammanhanget är att inlösenmöjligheten skapar
en god förhandlingsposition för lantbruksnämnderna, vilket i sin tur är
ägnat att inverka gynnsamt på marknadsprisnivån.

I det föregående har jag berört inlöseninstitutet enbart med hänsyn till
jordbruks- och skogsbruksförhållanden. Kommittéförslaget innebär emellertid
att inlösen skall kunna ske också inom bebyggelseområden. Invändningar
mot förslaget har i den delen rests av främst Svea hovrätt och stadsjuristen
i Stockholm, som anser att inlösen inte bör komma i fråga inom
bebyggelseområden. Enligt hovrättens mening behöver man inte något expropriativt
förfarande vid sidan av de tvångsmedel som byggnads- och
expropriationslagstiftningen tillhandahåller. I båda yttrandena framhålls
att en besvärande dualism skulle uppkomma mellan de olika regeikomplexen.

Tvångsmedlen enligt BL och ExL är, såvitt de tar sikte på bebyggelseområden,
i första hand inriktade på situationer där det av en eller annan
anledning är nödvändigt eller önskvärt att kommunen kan ta på sig ett direkt
ansvar för att bebyggelseplaneringen genomförs. De i FBL upptagna
reglerna om inlösen är inte primärt inriktade på sådana situationer, låt
vara att de ibland kan visa sig användbara för att nå också syften som omfattas
av BL:s eller ExL:s bestämmelser. I stället är de att betrakta som ett
komplement till reglerna om marköverföring vid fastighetsreglering. När -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

111

mare bestämt är de avsedda att komma till användning i sådana fall när
det inte är möjligt att enbart med reglerna i 5 kap. få till stånd storleksförändringar
som skapar förutsättningar för en planenlig fastighetsindelning
och därmed också en planmässig bebyggelse. Sin största betydelse torde
inlösen få inom områden med byggnadsplan och inom sådana områden
där detaljplan saknas. En viss användning inom område med stadsplan är
också tänkbar. Jag ansluter mig till kommitténs uppfattning att inlösenreglerna
behövs beträffande tätbebyggelseområden. Här liksom annars är
det naturligtvis nödvändigt med intimt samråd mellan fastighetsbildningsmyndighet
och planmyndighet. Som jag flera gånger framhållit finns det
inte någon anledning befara att inte sådant samråd skall fungera på ett
tillfredsställande sätt, framför allt om samrådet sker ömsesidigt. Jag delar
med hänsyn till det anförda inte de vid remissbehandlingen framförda farhågorna
för en besvärande dualism vid tillämpningen av de i olika lagar
förekommande bestämmelserna av expropriationskaraktär.

På grund av dessa överväganden ansluter jag mig till kommitténs förslag
att i FBL ta upp regler om inlösen. Jag godtar också kommitténs förslag att
inlösenreglerna skall erhålla generell giltighet och således kunna tillämpas
såväl inom jordbruks- och skogsbruksområden som inom bebyggelseområden.
Av de skäl kommittén har anfört bör även egendom som tillhör staten
kunna inlösas.

En central fråga är hur inlösenförfarandet skall utformas. Enligt kommitténs
förslag är förfarandet helt integrerat med förrättningsförfarandet i
övrigt. I kommittébetänkandet och under remissbehandlingen har emellertid
även andra lösningar diskuterats. Bankinspektionen har sålunda framkastat
ett förslag som innebär att inlösen bör ske genom en fristående domstolsprövning
i stort sett enligt reglerna om expropriation. I ett annat remissyttrande
har framförts den tanken att inlösenförfarandet skulle konstrueras
så, att beslut om inlösen skulle meddelas vid förrättningen men att
frågan om fastställande av ersättning skulle hänskjutas till domstol. I sitt
särskilda yttrande har överdirektören Wetterhall skisserat ett system som
så till vida stämmer överens med kommittéförslaget som fråga om inlösen
skall helt handläggas av förrättningsmännen men innebär att förfarandet
utformas som ett regelrätt tvisteförfarande mellan två parter.

Det av kommittén föreslagna förfarandet har tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av flertalet remissinstanser. Den av Wetterhall förordade lösningen
har vunnit anslutning från några remissinstanser, främst lantbruksstyrelsen
och några lantbruksnämnder.

Enligt kommitténs förslag är inlöseninstitutet reellt konstruerat som en
marköverföring mot ersättning i pengar. Förslaget måste därför ses i sammanhang
med de övriga former av marköverföring som FBL ger möjlighet
till. Förutom frivillig marköverföring, som är av mindre intresse i detta
sammanhang, ger bestämmelserna i 5:8 möjlighet att tvångsvis överföra

112 Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

mark i viss utsträckning. För sådan överföring har angetts den begränsningen
att fastigheten inte genom regleringen får undergå väsentlig minskning.
Inlöseninstitutet innebär en utvidgning av bestämmelserna i 5: 8. Som
lantmäteristyrelsen har påpekat bildar de olika slagen av marköverföring i
praktiken ofta ett gemensamt mönster. De kan förekomma vid samma förrättning
och gripa in i varandra. Det är därför angeläget att de kan behandlas
på ett enhetligt sätt. Särskilt är detta fallet med överföring enligt 5:8
och inlösen enligt 8 kap. Jag vill i detta sammanhang även understryka det
intima samband som råder mellan marköverföringen och utarbetandet av
fastighetsplan.

Enligt min mening är det av kommittén föreslagna integrerade förfarandet
från effektivitetssynpunkt helt överlägset de andra lösningar som diskuterats
vid remissbehandlingen. Betänkligheterna mot förslaget synes främst
grundade på hänsyn till sakägarnas krav på rättssäkerhet. Det integrerade
förfarandet ger emellertid ett fullgott skydd för sakägarna i detta hänseende.
Jag behöver bara peka på det förhållandet att den fastighetsägare som
drabbas av att hans fastighet inlöses kan få beslutet därom överprövat av
domstol såväl i fråga om skyldigheten att avstå fastigheten som beträffande
ersättningsfrågan. Enligt departementsförslaget kan prövning alltid erhållas
i två domstolsinstanser. Det kan knappast anses vara någon olägenhet för
fastighetsägaren att ett förrättningsförfarande föregått behandlingen av
saken i domstolen. Förrättningsförfarandet är enligt min mening väl lämpat
för avgörande av sådana frågor som uppkommer i samband med inlösen.
Detta gäller främst frågan om fastighetsägarens skyldighet att avstå marken
till inlösen. Denna fråga är, som jag förut har framhållit, nära förbunden med
planläggningen av regleringsområdet. Vad beträffar värderingen vid inlösen
torde denna inte vara mera komplicerad än de värderingsuppgifter som i
övrigt ankommer på fastighetsbildningsmyndigheten. Det måste enligt min
mening vara en uppenbar fördel att inlösenvärderingen kan ske i samband
med värderingen i övrigt vid förrättningen. Värderingsarbetet kan då bedrivas
effektivare och ge ett mera enhetligt bedömande än om avgörandet av
ersättningsfrågorna splittras på olika myndigheter.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört anser jag alltså i likhet med kommittén
att inlösen bör ske helt inom ramen för förrättningsförfarandet. En
betydelsefull fråga vid utformningen av ett sådant inlösenförfarande är
huruvida inlösen skall vara beroende av att yrkande därom framställs i viss
ordning vid förrättningen. Enligt kommitténs mening bör fastighetsbildningsmyndigheten
ex officio kunna pröva om och i vad mån inlösen skall
äga rum. Enligt Wetterhalls förslag får inlösen ske bara på begäran av en
företrädare för det allmänna.

För egen del anser jag att Wetterhalls förslag inte är väl förenligt med
förrättningsförfarandets allmänna uppbyggnad. Det har inte ifrågasatts
annat än att fastighetsbildningsmyndigheten skall självständigt leda för -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970 113

rättningsarbetet och kunna ta initiativ till ändringar i skilda hänseenden.
Dessa andringar är ofta mycket ingripande. Detta gäller särskilt i fråga om
upprättandet av fastighetsplanen. Flyttning av byggnader och ändring av
ägogränser är exempel på åtgärder som kan ha stor betydelse för sakägarna.
Genomförandet av sådana åtgärder kan inte lämpligen göras beroende av
yrkanden från sakägarnas sida. Förrättningsförfarandet skiljer sig på ett
avgörande sätt från det vanliga domstolsförfarandet genom att fastighetsbildningsmyndigheten
inte i fråga om sättet för genomförande av de särskilda
åtgärderna i samband med regleringen är bundna av sakägarnas yrkanden
utan har frihet att pröva olika lösningar. I likhet med kommittén
anser jag det fullt naturligt att förrättningsmännen då skall kunna ex offici°
^ upp också frågan om inlösen skall äga rum. Jag delar också kommitténs
uppfattning att förtroendet för förrättningsmännen och deras objektivitet
inte kan bli lidande på en sådan ordning. Som lantmäteristyrelsen
anmärkt har frågan om ekonomiskt bistånd från det allmänna vid
mlösen inte ett sådant samband med utformningen av förfarandet att det
motiverar en lösning i enlighet med Wetterhalls förslag. Frågan om ekonomiskt
bistånd är inte begränsad till inlösen och kan mycket väl lösas
även inom ramen för det av kommittén föreslagna förfarandet. Eftersom
inlösen i de flesta fall varken bör eller i praktiken torde kunna genomföras
utan statligt stöd, bör givetvis fastighetsbildningsmyndigheten inhämta besked
i stödfrågan från lantbruksnämnden innan beslut om inlösen meddelas.

På grund av dessa överväganden har jag kommit till den uppfattningen
att kommitténs förslag i fråga om förfarandet vid inlösen bör godtas.

1 några remissyttranden har vissa frågor om sakägarnas ställning vid inlösen
uppmärksammats. Det gäller främst deras möjlighet att förebringa
utredning och bevisning vid förrättningar samt deras rätt till ersättning för
kostnader. För förrättningsförfarandet i allmänhet gäller att möjlighet till
upptagande av muntlig bevisning saknas. Likaså saknas möjlighet att besluta
om ersättning till sakägare för utredningskostnader. Enligt min mening
bör en annan ordning inte gälla i dessa hänseenden vid inlösen. Visserligen
skulle sakägarnas egna utredningar ibland kunna vara värdefulla
för en allsidig belysning av de spörsmål som uppkommer vid inlösen, men
som jag förut har anfört är det inte lämpligt att konstruera förrättningsförfarandet
så, att fullständig bevisupptagning skall kunna äga rum inför
fastighetsbildningsmyndigheten. Sakägarnas utredning skulle sålunda ändå
i vissa fall bli ofullständig. Förfarandet bör därför utformas så, att sakägarnas
egen utredning och bevisning — som kan vara motiverad huvudsakligen
i mera komplicerade fall — koncentreras till den första domstolsinstansen.
Att genom direkta bestämmelser hindra sakägarna från att
förebringa egen utredning vid förrättningen kan visserligen inte komma i
fråga, men en förstärkning av sakägarnas ställning i detta hänseende i
S — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 saml. 3 avd. Nr 35

114

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

förhållande till kommitténs förslag bör inte företas. Den föreslagna ordningen
främjar enligt min mening ett snabbt förrättningsförfarande utan att
äventyra rättssäkerheten. Några nämnvärda kostnader för den som utsätts
för inlösen torde inte behöva uppkomma vid förrättningen. Eu regel som
gav möjlighet för sådan sakägare att få kostnadsersättning i förrättningsinstansen
skulle motverka koncentrationen av sakägarnas utredning och bevisning
till domstolen.

Motioner. I motionerna 1:884 av herr Alexanderson m. fl. och 11:1044
av herr Eriksson i Arvika in. fl. anförs bl. a. att reglerna om inlösen visserligen
är ägnade att underlätta jordbruksrationalisering men att konsekvenserna
av överföringen från expropriations- till fastighetsbildningslagstiftningen
icke är tillräckligt genomarbetade. Motionärerna framhåller särskilt
följ ande.

Beslut om expropriation för stärkande av ofullständigt jordbruk fattas
enligt nuvarande bestämmelser genom ett diskretionärt avgörande på hög
nivå, nämligen genom medgivande av Kungl. Maj :t efter framställning av
lantbruksnämnden. Enligt förslaget skall beslutet fattas av förrättningsmännen
men därefter kunna prövas av domstol i den ordning, som gällei
för fastighetsbildningsmål. En sådan ändring kräver enligt motionärerna
att förutsättningarna för dylikt beslut noggrant anges i lagtexten eller åtminstone
i motiven. Varken lagtexten eller motiven anses emellertid ge tillräcklig
ledning. Särskilda problem sägs uppstå i de fall, som är uttryckligen
undantagna från tillämpning av nu gällande regler. Motionärerna
fäster vidare uppmärksamheten vid sådana fall, där ägaren har sin bostad
på den fastighet, som kommer i fråga till inlösen. Ett avstående av en sådan
bostadsfastighet utgör ofta, särskilt på landsbygden och oberoende av
i vilken omfattning marken har betydelse för hans utkomst, en betydande
olägenhet för ägaren. Även om bostadsbyggnaden undantas från inlösen kan
olägenheterna enligt motionärerna vara stora, både ekonomiskt och från
andra synpunkter.

Motionärerna anför i fortsättningen bl. a. att det enligt expropriationslagsliftningen
alltid är det allmänna som är expropriand och som sålunda
skall erlägga den utdömda ersättningen. Enligt det föreslagna förfarandet
kommer annan sakägare att stå som inlösare och han kan åläggas inlösningsskyldighet
t. o. in. mot sitt bestridande. Konsekvenserna härav har enligt
motionärerna icke närmare belysts i propositionen. Skyddsbestämmelserna
i 5 kap. 8 § avser enligt deras mening objektiva olägenheter genom den nybildade
fastighetens omfattning och utformning. Man anser att det ej framgår
att hänsyn skall tas till olägenheter som hänför sig till ägarens personliga
förhållanden. I detta sammanhang bör enligt motionärerna vidare observeras,
att vid inlösen full ersättning enligt expropriationsrättsliga grundsatser
skall utgå till ägaren av den inlösta fastigheten, icke endast för fas -

115

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

tighetens värde utan även för personlig skada, t. ex. för fördyrade bostadskostnader
vid anskaffande av ny bostad. Den ersättning, som inlösaren förpliktas
utgiva, motsvarar sålunda icke alltid ett lika stort värde för honom.
En liknande situation uppkommer, om inlösningen omfattar byggnad, som
icke kommer att utnyttjas för den nybildade större fastigheten. Under sådana
förhållanden är det enligt motionärernas mening principiellt oacceptabelt
att tvinga någon till inlösen utan eget medgivande.

Motionärerna anser att värderingsfrågorna även i andra avseenden medför
stora svårigheter. De föreslagna reglerna och förfarandet sägs kunna
fungera tillfredsställande så länge det gäller att bedöma värden från jordbrukssynpunkt.
I många fall kan emellertid även bli fråga om fastighetsvärden
vid eventuell framtida exploatering för permanent bebyggelse eller
fritidsbebyggelse. Dylika värden är ofta starkt beroende av kommunala
och statliga myndigheters planering och är mycket svåra att bedöma. Det
skulle, menar motionärerna, vara stötande om en tvångsinlöst fastighet
kanske efter kort tid skulle visa sig ha ett avsevärt högre värde på grund av
ändrade planer.

Enligt vad som i fortsättningen anförs i motionerna har frågan om rätt
till ersättning för kostnader nära samband med värderingsfrågorna. Enligt
propositionen skall ersättning för kostnader ej ifrågakomma vid förrättning
men väl vid domstol. Motionärerna anser det emellertid vara angeläget,
att man ej stimulerar till överklagande. Huvudvikten bör liksom i rättegångsbalken
läggas i första instans. Dessutom kan värderingen ofta vara
prejudicerande för förrättningens utformning i olika avseenden, varför man
redan vid förrättningen bör ha tillförlitlig utredning om värdet. Även om
kostnadsersättning till sakägare ej skulle förekomma vid andra förrättningar,
bör så vara fallet, då det är fråga om inlösen.

De nämnda problemen har enligt motionärerna sådan räckvidd att de
anser att den föreslagna lydelsen av 8 kap. icke kan godtagas utan grundlig
omarbetning. Då sådan knappast lär kunna företagas under riksdagsbehandlingen
bör propositionen i denna del avslås och riksdagen i samband
därmed hos Kungl. Maj :t hemställa om nytt förslag före lagens ikraftträdande.

I motionerna I: 885 av herr Bengtson in. fl. och II: 1051 av herr Hedlund
in. fl. åberopas vissa mot införandet av regler om inlösen kritiska remisssvar.
I övrigt riktas kritik mot förslaget med hänsyn bl. a. till att beslut om
inlösen icke gjorts beroende av yrkande från inlösarens sida. Motionärerna
gör vidare gällande att ett flertal komplicerade värderingsfrågor uppstår
och att förslaget inte innebär tillräckligt skydd för den som är aktiv jordbrukare
eller har sin bostad på den till inlösen ifrågasatta fastigheten.

Enligt motionärernas mening har bärande skäl för en tvångslagstiftning
av den omfattning som 8 kap. innebär inte kunnat anföras. Med hänsyn härtill
och då de härmed sammahängande problemen är av stor räckvidd kan
kapitlet inte godtas utan en grundlig omarbetning.

116

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

Efterbevakning till förmån för allmänna intressen

Kommittén. Inledningsvis erinrar kommittén om att det i första hand
åligger förrättningsmännen att iaktta de bestämmelser som meddelats till
skydd för allmänna intressen och att förrättningsmännen därvid skall samråda
med de olika myndigheter, främst på länsplanet, vilkas verksamhetsområden
berörs av förrättningen. Med hänsyn till styrkan av de allmänna
intressen som inte sällan gör sig gällande vid fastighetsbildning och till den
ofta svårbedömbara och kontroversiella beskaffenheten av de därmed sammanhängande
spörsmålen kan det emellertid enligt kommitténs mening inte
komma i fråga att låta förrättningsmännens avgöranden under alla förhållanden
bli gällande utan rätt för det allmänna att påkalla en överprövning.
Den omständigheten alt meningsskiljaktighet kan föreligga mellan
förrättningsmännen inbördes huruvida ett visst jord- eller planpolitiskt
villkor skall anses uppfyllt utgör på sitt sätt ett särskilt motiv för att en
prövning bör kunna komma till stånd i högre instans av de beslut som gäller
som förrättningsmännens.

Beträffande frågan hur talan i högre instans mot en avslutad förrättning
lämpligast bör fullföljas på det allmännas vägnar undersöker kommittén
först möjligheten att låta en företrädare för de olika samhällsintressena
följa varje ärende redan från förrättningens början och där utföra del allmännas
talan. En sådan ordning med allmänt ombud vid varje förrättning
är emellertid inte genomförbar i praktiken med hänsyn såväl till kostnaderna
som till svårigheterna att lösa personalfrågan. Ingen annan utväg
står därför öppen än att man ordnar en efterkontroll av de särskilda förrättningarna
för att utröna om därvid förekommit ställningstaganden som
inte kan godtas från allmän synpunkt och om en prövning i högre instans
bör påkallas.

Kommittén övergår sedan till att pröva åt vilken eller vilka myndigheter
efterbevakningen bör anförtros. Alternativet att varje specialmyndighet
vars verksamhet berörs skall utöva kontrollen avvisas som orealistiskt,
eftersom det förutsätter att alla tänkbara myndigheter måste underrättas
om varje avslutad förrättning och att de själva skall bedöma i vad mån
de har något intresse att bevaka. Inte heller kan det komma i fråga att
förrättningsmännen får i uppdrag att avgöra vilka myndigheter som i varje
särskilt ärende har anledning att utöva kontroll och att endast de sålunda
utvalda organen utrustas med befogenhet att fullfölja talan. Den enda rimliga
lösningen synes därför vara att formellt förlägga bevakningen av det
allmännas rätt till en enda myndighet, som i behövlig omfattning får samarbeta
med de specialmyndigheter som kan beröras i varje särskilt fall.

En betydande fördel med denna anordning är att förutsättningar därigenom
skapas för en verklig samordning av de olika samhällsintressen
som gör sig gällande vid fastighetsbildning. Härigenom undviks att olika

117

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

myndigheter i ett och samma ärende i realiteten kommer att föra talan
mot varandra. Med hänsyn till den centrala ställning i länet som överlantmätaren
intar när det gäller frågor som rör fastighetsförhållanden synes
det uppenbart att han skall bära huvudansvaret för bevakningen av allmänintresset
och svara för den behövliga samordningen. Rätten att fullfölja
talan mot förrättning bör därvid tillkomma överlantmätaren ensam.

Kommittén anser det emellertid inte tillrådligt att avskära sådana myndigheter
som vid sidan av lantmäteriorganisationen har direkta uppgifter
att verka för uppkomsten av en i jord- och planpolitiskt avseende ändamålsenlig
fastighetsindelning från möjligheten att helt oberoende av överlantmätarens
uppfattning få en fastighetsbildningsfråga underkastad domstols
prövning. De myndigheter som bör få bestämmanderätt i detta hänseende
är länsstyrelsen och lantbruksnämnden. Om dessa myndigheter formligen
begär fullföljd, skall överlantmätaren således inte kunna vägra sådan.

När överlantmätaren begär överprövning av en förrättning, är enligt
kommitténs mening vissa särbestämmelser rörande fullföljden nödvändiga.
Sålunda kan den tidsfrist som i allmänhet skall gälla vid överklagande av
förrättning inte tillämpas, utan en längre tid måste medges för att behövliga
undersökningar skall hinnas med. Vidare bör överlantmätaren inte ensidigt
föra talan som företrädare för allmänintresset, utan han bör vid fullföljd
verka för att också motstående enskilda intressen blir behörigen tillgodosedda.
Kommittén bedömer det därför som mest lämpligt att konstruera
den överlantmätaren förbehållna formen för överklagande som ett i förhållande
till besvärsinstitutet fristående rättsmedel, benämnt underställning.

Från det nu angivna regelsystemet görs ett undantag. Kommittén påpekar
att byggnadsnämnden intar en särställning bland de offentliga organ som
berörs av fastighetsbildningsåtgärder så till vida som nämnden bereds tillfälle
att i likhet med sakägare följa förrättningshandläggningen från början,
när det är fråga om åtgärder där nämnden har särskilda intressen att
bevaka. Det fordras därför inte att överlantmätaren åläggs att informera
nämnden om fastighetsbildningar som är av betydelse för dess verksamhet,
utan nämnden har att på egen hand bedöma när en överprövning är önskvärd
med hänsyn till de intressen den har att bevaka. Med hänsyn härtill
och eftersom det på grund av de lokala förhållandena i allmänhet ställer
sig svårt för överlantmätaren att upprätthålla ett närmare samarbete med
nämnderna i länet rörande enstaka fastighetsbildningsärenden, synes det
kommittén lämpligt att nämnderna utrustas med en självständig rätt att
föra talan mot förrättningsmännens beslut. Härvid bör det för sakägarna
gällande besvärsförfarandet tillämpas. Den självständiga fullföljdsrätten
anser kommittén vara värdefull som ett medel att utan vidlyftigare anordningar
tillgodose de lokala bebyggelseintressena.

118

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år WTO

Remissyttrandena. Beträffande den fråga som aktualiserats i motionen
11:462 har av innehållet i remissvaren i propositionen återgivits följande.

Att besvärsinstitutet skall komma till användning vid fullföljd från
byggnadsnämndens sida kritiseras på några håll. Stadsjuristen i Stockholm
anser sålunda att byggnadsnämndens talan bör fullföljas genom underställning.
Från förvaltningsrättslig synpunkt ter det sig besynnerligt att
byggnadsnämnden, som förutsätts vara det kommunala organ hos vilket
stadsingenjören-förrättningsmannen skall vara anställd, skall stå som besvärssökande
gentemot den egna tjänstemannens åtgöranden i tjänsten.
Liknande tankegångar framförs av stadsingenjören och drätselkammaren
i Sundsvall. Även länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att fullföljd
från byggnadsnämndens sida bör ske genom underställning. Länsstyrelsens
motivering härför är att nämnden bör ha samma fullföljdsmöjligheter
som överlantmätaren för att dess ställning som central planmyndighet
inte skall försvagas alltför mycket.

Departementschefen. Det betydelsefullaste inslaget i den nuvarande fastställelseprövningen
består i en kontroll av att allmänna intressen beaktats
vid förrättningen i tillräcklig utsträckning. Avskaffandet av fastställelseförfarandet
aktualiserar därför frågan huruvida det allmänna behöver
andra medel för att bevaka sina intressen vid fastighetsbildning och
påkalla en överprövning av fastighetsbildningsmyndighetens avgöranden.

Kommittén anser att en sådan överprövning behövs och hänvisar därvid
främst till styrkan av de allmänna intressen som inte sällan gör sig gällande
vid fastighetsbildning och till den ofta svårbedömbara och kontroversiella
beskaffenheten av de därmed sammanhängande spörsmålen. Till
detta ställningstagande ansluter sig det stora flertalet remissinstanser. På
några håll ifrågasätts emellertid behovet och lämpligheten av fullföljdsrätt
för det allmänna. Vissa remissinstanser ger uttryck åt den uppfattningen
att fastighetsbildningsmyndigheten bör respektera beslut som fattats av
administrativa myndigheter och att det därför knappast finns utrymme
för en överprövning från allmän synpunkt. I andra yttranden framhålls
att en överprövning komplicerar och fördröjer förfarandet och kan leda
lil! att det allmänna för rättegångar över jordägarnas huvuden.

För egen del vill jag till en början erinra om att jag tidigare har tagit
avstånd från tanken på att fastighetsbildningsmyndigheten i alla lägen
skall vara hunden av administrativa myndigheters beslut. Med denna utgångspunkt
anser jag starka skäl tala för att det allmänna bör kunna få
till stånd en överprövning av förrättningarna. Utöver vad kommittén har
anfört till stöd härför vill jag påpeka att en sådan ordning medverkar till
uppkomsten av en vägledande praxis i frågor av jord- och planpolitisk innebörd.
Inte minst med tanke på den allmänna utformning som getts åt

119

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

reglerna rörande villkoren för fastighetsbildning bör denna synpunkt tillmatas
stor betydelse.

Det är tyvärr ofrånkomligt atL införande av bestämmelser om rätt för
del allmänna att påkalla överprövning i viss mån är ägnat att fördröja och
komplicera förfarandet i fastighetsbildningsärendena. Betydelsen av dessa
menliga verkningar beror emellertid av hur fullföljdsreglerna närmare
utformas. Om man begränsar fullföljdstiden för det allmännas representanter
så mycket som möjligt och samtidigt öppnar möjlighet för dem att
avsäga sig fullföljdsrätten, torde olägenheterna reduceras avsevärt.

Invändningen att eu överprövning till förmån för samhällsintressen
kan leda till att det allmänna för rättegångar över jordägarnas huvuden
torde syfta på den situationen att skilda myndigheter inför domstol hävdar
olika meningar om tillåtligheten av eu fastiglietsbildningsåtgärd utan att
jordägarna ger uttryck för någon uppfattning i frågan. En sådan situation
måste emellertid antas bli sällsynt förekommande. Risken för att den någon
enstaka gång skulle uppkomma bör inte föranleda att man helt vägrar
det allmänna rätt att föranstalta om prövning i högre instans av fastiglietsbildningsmyndighetens
avgöranden. Jag ansluter mig därför till kommittéförslaget
på denna punkt.

[ frågan hur fullföljdsreglerna närmare bör utformas råder enighet melian
kommittén och remissinstanserna om att det inte är möjligt att i praktiken
genomföra en anordning med ett allmänt ombud som skall följa
varje fastighetsbildningsärende från början och utföra det allmännas talan.
Som alternativ härtill har emellertid vid remissbehandlingen föreslagits
att man efter mönster från reglerna om syneförrättningar i VL skall
ålägga fastighetsbildningsmyndigheten skyldighet att underrätta berörd
myndighet om förrättningen och utrusta myndigheten med samma rätt
att föra talan i ärendet som sakägarna. Införandet av ett sådant system
på fastighetsbildningens område skulle emellertid medföra stora svårigheter
i tillämpningen och vara ägnat att tynga förrättningsförfarandet.
Förslaget måste därför avvisas.

I likhet med kommittén har jag funnit att den enda praktiskt framkomliga
vägen är att anordna en efterkontroll av förrättningarna för att utröna
om en prövning i högre instans är påkallad från allmän synpunkt. Jag
delar också kommitténs uppfattning att det inte är tänkbart att eftergranSkningen
skall utövas av alla specialmyndigheter vilkas verksamhetsområden
berörs eller av vissa myndigheter som i varje särskilt fall utvalts
av fastighetsbildningsmyndigheten.

Kommittén anser att bevakningen av det allmännas intressen formellt
bör förläggas till en enda myndighet, överlantmätaren, som därvid skall
ha att i behövlig omfattning samarbeta med de specialmyndigheter som
kan beröras i varje särskilt fall. Emellertid är det enligt kommitténs mening
inte tillrådligt att avskära sådana myndigheter som vid sidan av

120 Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

lantmäteriorganisationen har direkta uppgifter att verka för uppkomsten
av en i jord- och planpolitiskt avseende ändamålsenlig fastighetsbildning
lrån möjligheten att helt oberoende av överlantmätaren få en fastighetsbildningsförrättning
underkastad domstols prövning. Kommittén föreslår
därför att överlantmätaren, som i princip ensam skall äga fullfölja talan
mot förrättning, inte skall kunna vägra sådan fullföljd, om den uttryckligen
begärs av länsstyrelsen och lantbruksnämnden.

Mot det av kommittén sålunda föreslagna systemet har vid remissbehandlingen
riktats kritik. Vad man därvid främst vänder sig mot är konstruktionen
att inte tillerkänna länsstyrelsen och lantbruksnämnden fullfölj
dsrätt men väl en ovillkorlig rätt att fordra att överlantmätaren överklagar
fastighetsbildningsmyndighetens beslut.

I likhet med kommittén anser jag att överlantmätaren bör ha huvudansvaret
för bevakningen av det allmännas intressen och att han därvid
bör samarbeta med de specialmyndigheter som berörs av varje särskild
förrättning och hålla dessa underrättade om frågor som är av betydelse
för deras ämbetsutövning. Dessa senare myndigheter har således i första
hand att vända sig till överlantmätaren när en förrättning från deras synpunkt
inte kan godtas, varefter överlantmätaren skall på eget ansvar pröva
om han anser fullföljd påkallad. Som kommittén har funnit är det inte
lämpligt att avskära länsstyrelsen och lantbruksnämnden från möjligheten
att oberoende av överlantmätarens inställning få till stånd en överprövning
av fastighetsbildningsmyndighetens avgöranden. För mig framstår
det då som den naturliga ordningen att också dessa myndigheter får
självständig rätt att överklaga förrättningarna. Att kommittén inte valt
detta alternativ beror uppenbarligen på att man funnit angeläget att en
samordning kommer till stånd mellan de olika myndigheterna och ansett
att detta bäst kan ske om endast en enda myndighet formellt handhar fullfölj
dsrätten. Såsom antytts i vissa remissyttranden bör emellertid en samordning
mellan olika myndigheter lämpligen ske genom föreskrifter som
meddelas av Kungl. Maj :t. På sådant sätt kan man få en fullt lika effektiv
samordning som med kommitténs förslag.

Inte heller i övrigt kan jag finna att den av kommittén föreslagna konstruktionen
har några avgörande fördelar. Som framhållits vid remissbehandlingen
kan samtidigt mot förslaget riktas den allvarliga principiella
invändningen att över lantmätaren kan tvingas att fullfölja talan mot ett
förrättningsbeslut som han själv finner riktigt. Att ett genomförande av
förslaget också skulle medföra praktiska olägenheter ligger i öppen dag.

På grundval av dessa överväganden anser jag att FBL bör innehålla föreskrifter
om att såväl överlantmätaren som länsstyrelsen och lantbruksnämnden
äger fullfölja talan mot fastighetsbildningsförrättning till förmån
för allmänna intressen. Jag vill emellertid betona att det normala
bör vara att överlantmätaren för det allmännas talan och att länsstyrelsen

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970 121

och lantbruksnämnden bör utnyttja sin fullföljdsrätt endast i de fall då
deras uppfattning skiljer sig från överlantmätarens.

Enligt kommitténs förslag skall ett särskilt rättsmedel — underställning
— användas vid fullföljd mot förrättning på det allmännas vägnar. Son)
skäl härför anförs att en längre klagotid än den normala krävs i detta fall
med hänsyn till att nödvändiga undersökningar skall hinnas med. Vidare
betonas att det allmännas representanter inte ensidigt skall föra talan som
företrädare för allmänintresset utan också verka för att motstående enskilda
intressen blir tillgodosedda.

Enligt min mening är kommitténs argumentering inte bärande. Att det
allmännas representanter skulle behöva längre tid än de enskilda för att
förbereda ett överklagande kan knappast anses riktigt. Som Svea hovrätt
påpekar i sitt remissyttrande finns hos de myndigheter det här är fråga
om sakkunnig personal som snabbare och säkrare än de enskilda kan
sätta sig in i frågeställningarna och avgöra om fullföljd bör ske. Sakägarna
kan också sägas ha lika stort behov av rådrum för överläggningar
och undersökningar som myndigheterna. Inte heller den omständigheten
att samhällets representanter skall iaktta objektivitet vid utförande av
det allmännas talan kan motivera att man ställer ett särskilt rättsmedel
till deras förfogande.

Det har gjorts gällande att underställning är ett mer tilltalande rättsmedel
än besvär med hänsyn till förhållandena mellan överlantmätare och
byggnadsnämnd, å ena sidan, och fastighetsbildningsmyndigheten, å
andra sidan. Enligt min mening hindrar dessa förhållanden inte på något
sätt att man rör sig med ett enhetligt fullföljdsinstitut. Om de nämnda
förhållandena skulle beaktas, borde detta leda till att underställningsinstitutet
utformades på ett i grunden annat sätt än kommittén föreslagit.
Jag vill i detta sammanhang betona att talan vid fastighetsdomstolen givetvis
inte alltid behöver utföras av överlantmätaren personligen. Inom ramen
för gällande instruktioner kan överlantmätaren överlämna uppgiften åt
underlydande tjänsteman.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört har jag kommit till den uppfattningen
att besvärsinstitutet bör tillämpas vid all fullföljd mot fastighetsbildningsmyndighetens
avgöranden och att samma fullföljdsfrister bör
gälla för samtliga klagoberättigade.

I likhet med kommittén och remissinstanserna anser jag det lämpligt
att byggnadsnämnden i de fall då lokala bebyggelseintressen berörs av en
fastighetsbildningsförrättning får rätt att fullfölja talan mot förrättningen
på det allmännas vägnar. Av vad jag nyss har anfört följer att även byggnadsnämnden
därvid har att anföra besvär.

Motion. I motionen II: 462 anknyter herr Tobé till det av stadsjuristen i
Stockholm avgivna remissvaret över fastighetsbildningskommitténs förslag.

122 Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

Motionären anför bl. a. atl redan enligt kommitténs förslag den besynnerliga
situationen uppkommer att byggnadsnämnd, som önskar få ändring i
förrättning, har att anföra besvär mot åtgärd, som verkställts av en nämndens
egen tjänsteman, stadsingenjören. Ett liknande förhållande sägs föreligga
i fråga om överlantmätarens och förrättningsmannens ställning inom
det statliga lantmäteriet. Det system för underställning som kommittén föreslog
är enligt motionären inte helt lyckat och det kan ha medverkat till
att propositionen slagit över till en annan mindre lyckad konstruktion.
Kommitténs förslag kunde leda till att överlantmätaren på begäran av länsstyrelsen
eller lantbruksnämnden måste underställa förrättning domstols
prövning, fastän han själv godtog förrältningsresultatet. Sådana situationer
hade enligt motionären kunnat undvikas genom att man gett länsstyrelsen
och lantbruksnämnden självständig underställningsrätt i analogi med
propositionens förslag beträffande besvärsrätten.

Utskottet

A llmänna frågor

Det framlagda förslaget till fastighetsbildningslag (FBL) avser främst att
ersätta 1917 års lag om fastighetsbildning i stad, 1926 års lag om delning
av jord på landet (JDL) samt lagen från samma år om sammanläggning
av fastigheter på landet.

Den nu gällande fastighetsbildningslagstiftningen är i mångt och mycket
ett arv från äldre lagstiftning; i åtskilliga hänseenden är principerna från
1827 års skiftesstadga alltjämt giltiga. Det ligger i sakens natur att en sådan
lagstiftning inte fyller dagens krav. Bristerna har som följd av strukturförändringarna
i samhället och den tekniska utvecklingen gjort sig alltmer
märkbara. Lagstiftningen framstår nu som ett klart otillräckligt
instrument då det gäller att skapa en fastighetsindelning lämplig som underlag
för det moderna samhällslivets verksamheter. Från olika håll har
behovet av efter moderna ekonomiska och tekniska förhållanden lämpade
fastighetsbildningsinstitut omvittnats liksom även angelägenheten av att
göra förfarandet enklare, snabbare och billigare.

Redan år 1939 togs initiativet till en översyn av JDL och sammanläggningslagen
genom tillkallandet av särskilda sakkunniga. På förslag av dessa
genomfördes därefter under 1940-talet och början av 1950-talet ett stort
antal partiella reformer inom jorddelningslagstiftningen, vilka tillsammans
innebar en betydelsefull modernisering av flera viktiga avsnitt av detta lagstiftningsområde.

Efter hand stod deL emellertid klart att de partiella reformerna borde avlösas
av en allmän översyn av reglerna om fastighetsbildning inte bara
på landet utan också i stad. Arbetet härmed uppdrogs åt fastighetsbildningskommittén.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

123

Det arbete som därmed påbörjades har varit myckel långvarigt och synnerligen
omfattande.

Fastighetsbildningskommittén tillsattes år 1953 och avlämnade tio år senare
betänkande med förslag till en för hela landet enhetlig lag om fastighetsbildning.

Kommitténs förslag fick ett gynnsamt mottagande av remissinstanserna,
som allmänt tillstyrkte alt det i sina huvuddrag lades till grund för ny
lagstiftning.

Efter överarbetning inom justitiedepartementet remitterades förslaget
till lagrådet i april 1968. Det remitterade förslaget byggde i de stora linjerna
på fastighetsbildningskominitténs förslag. På flera områden hade
emellertid utarbetats nya lösningar.

Lagrådet avgav utlåtande i juni 1969 och anförde härvid att det inte funnit
skäl att anmärka mot någon av förslagets grundläggande principer. De
erinringar och påpekanden som lagrådet gjorde avsåg väsentligen detaljfrågor
men på några punkter framlades ändringsförslag som enligt lagrådets
mening kunde väntas få ganska stor praktisk betydelse.

Vid den slutliga överarbetningen i departementet godtogs i allt väsentligt
vad lagrådet föreslagit.

FBL innefattar en total omgestaltning av reglerna angående fastighetsbildning
och innebär i många avseenden ändringar av stor principiell och praktisk
innebörd. De viktigaste nyheterna är i korthet följande.

Den nya lagen är avsedd att gälla för hela landet. För alla slags fastighetsbildande
åtgärder uppställs enhetliga villkor för åtgärdernas tillåtlighet
från allmän synpunkt. I några hänseenden har det befunnits lämpligt
att ge särskilda regler för tätorts- resp. landsbygdsförhållanden, men bestämmelserna
är i regel så allmänt hållna att de kan tillämpas oberoende av
var marken är belägen. Genomgående är f. ö. reglerna i förslaget elastiskt
utformade så att de kan anpassas till en ständigt fortgående utveckling. Inom
ramen för dessa regler får i tillämpningen de allmänt godtagna jord- och
planpolitiska målsättningarna bli vägledande.

Antalet former för fastighetsbildning enligt FBL är mindre än enligt gällande
rätt. Den stora nyheten bland fastighetsbildningsinstituten är fastighetsregleringen,
som främst ersätter laga skifte för omarrondering och ägoutbyte.
Institutet är utformat så att det ger möjligheter till aktiva insatser
från det allmännas sida för att åstadkomma en förbättrad fastighetsindelning.
Vid fastighetsreglering kan bildas samfälligheter av olika slag, t. ex. gemensamhetsskogar,
och i viss utsträckning kan inlösen ske. Vidare kan
servitut bildas, ändras eller upphävas och slutligen kan vissa gemensamma
arbeten bringas till utförande.

Frågor om fastighetsbildning skall enligt FBL alltid handläggas vid förrättning
och prövas av fastighetsbildningsmyndigheten. Reglerna om förfarandet
ger förrättningsmännen väsentligt större möjligheter att handla
efter förhållandena i det enskilda fallet än vad nu gällande regler medger.

124

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

I fråga om överprövningen av fastighetsbildningsmyndighetens beslut
kan nämnas att fastställelseprövningen avskaffas och att domstolsprövningen
i första instans skall ankomma på särskilda fastighetsdomstolar med i
princip länet som domkrets.

FBL avses skola träda i kraft den 1 januari 1972. Särskilt förslag till övergångs-
och följ dlagstiftning skall framläggas senare.

Som framgår av den föregående redogörelsen har meningsmotsättningarna
i ärendet inte varit särdeles stora under den behandling som föregått propositionen.
Genom fastighetsbildningskommitténs förslag lades en fast
grund, på vilken det fortsatta arbetet kunnat bygga. De betydande förtjänster
som kommittéförslaget hade har i allt väsentligt kunnat bibehållas samtidigt
som på flera områden mer ändamålsenliga lösningar successivt arbetats
fram. Slutresultatet måste betecknas som synnerligen gott. En ny modern
fastighetsbildningslagstiftning kommer att bli av en utomordentligt
stor betydelse och utskottet hälsar den med den största tillfredsställelse.

Redan av det anförda följer att utskottet inte kan biträda det i motionen
II: 77 av herr Lundberg framställda avslagsyrkandet. Motionären yrkar »att
riksdagen måtte besluta att med hänvisning till landslag och regeringsformens
77 och 78 §§ avslå Ivungl. Maj :ts proposition 1969: 128 jämte aviserade
kommande propositioner i frågor om sakrätter, samt uppdraga åt
Kungl. Maj :t att genom kommissioner eller på annat sätt skyndsamt göra eu
förteckning av kronan samtliga tillhöriga egendomar och utan tidsutdräkt
återkräva dem till kronan jämte ersättning för egenmäktigt nyttjande». Till
stöd för yrkandet anförs i huvudsak att enskilda personer i gången tid med
eller utan bistånd av statens tjänstemän genom otillbörliga och olagliga förfaranden
avhänt kronan stora jordområden. Innan fastighetsbildningslagen
träder i kraft måste det utredas i vilken omfattning sådana förfaranden
förekommit och egendomen återkrävas till kronan. Åtgärd enligt fastighetsbildningslagen
kan nämligen ge sken av att staten accepterat de
nämnda olagliga förhållandena.

Utskottet vill först anmärka att fastighetsbildning enligt FBL inte kommer
att få annan inverkan på äganderättsliga förhållanden än den gällande
lagstiftningen. FBL innebär därvidlag inte någon nyhet. Ett avslag på propositionen
är alltså även från de synpunkter motionären företräder ändamålslöst.
I övrigt må framhållas att 77 § regeringsformen utgör ett led i
riksdagens kontroll över den styrande makten och har sin bakgrund
i äldre tider då det förekom att kungamakten genom förläningar m.m.
avhände kronan betydande jordegendomar. För att förekomma sådana förfaranden
har föreskrivits att Kungl. Maj:t inte får avhända kronan fast
egendom utan riksdagens samtycke. Brottsliga förfaranden av enskilda,
t. ex. förfalskning av åtkomsthandlingar, faller ej in under bestämmelsen.
Än mindre kan 78 §, som närmast gäller landavträdelser till främmande
makt, åberopas. I vilken utsträckning förvärv av den typ motionären asyl''-

125

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

tar förekommit är svårt att bedöma. De torde i varje fall ligga så långt
tillbaka i tiden att kronan inte med någon utsikt till framgång kan göra
den rätt, som må föreligga, gällande. Förutom bevissvårigheter lär här reglerna
om hävd stå hindrande i vägen.

Motionen bör med hänsyn till det anförda avslås.

Utskottet övergår härmed till att behandla de särskilda bestämmelserna
i FBL. Tyngdpunkten fästes vid de avsnitt som berörts i motioner. Med
hänsyn till ärendets stora vikt och betydelse lämnas även en kortfattad redogörelse
för de delar av förslaget, som inte föranleder något särskilt uttalande
från utskottets sida.

Inledande bestämmelser

I 1 kap. — som också utgör första avdelningen — har samlats vissa inledande
bestämmelser. Där presenteras begreppen fastighetsbildning, fastighetsbestämning,
fastighetsregister och samfällighet.

Utskottet vill i anslutning till detta kapitel endast påpeka att uttrycket
»mark» i 3 § här som annorstädes i förslaget innefattar också vattenområde.

Fastighetsbildning i allmänhet

Andra avdelningen omfattar 2—4 kap. och innehåller regler om fastighetsbildning
i allmänhet. De grundläggande bestämmelserna
finns i 2 kap. Här föreskrivs bl. a. att fastighetsbildning sker som fastighetsreglering,
om den avser ombildning av fastigheter, och som avstyckning,
klyvning eller sammanläggning, om den avser nybildning av fastighet. Bestämmelserna
innebär vidare att fråga om fastighetsbildning skall prövas
vid förrättning och att förrättning skall handläggas av fastighetsbildningsmyndigheten.
En viktig regel är den som säger att fastighetsbildningsfråga
tas upp efter ansökan, om inte annat är föreskrivet. Bland innehållet i övrigt
märks bestämmelser om verkan av fastighetsbildning på tillbehör till
fastighet och på servitut. I 6 § finns vissa allmänna regler om kostnaderna
för genomförande av fastighetsbildning. Kompletterande regler finns i de
kapitel som behandlar de olika fastighetsbildningsålgärderna.

Stadgandet i 2 § andra stycket om gemensam förrättning och uppdelning
av handläggning på skilda förrättningar synes ha fått en avfattning
som inte helt motsvarar det avsedda innehållet. Enligt bestämmelsen får
fastighetsbildningsåtgärd handläggas gemensamt med annan sådan åtgärd
vid en förrättning eller delas upp på skilda förrättningar. Avsikten är att
fastighetsbildningsmyndigheten skall få vidsträckta möjligheter att förfara
efter omständigheterna i det enskilda fallet. Utskottet har inte något att
erinra häremot men vill påpeka att handläggningen av en ansökan som avser
bara en åtgärd, t. ex. avstyckning av ett enda område, inte torde kunna
delas upp på skilda förrättningar. Utskottet föreslår att bestämmelsen

126

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

får följande lydelse: »Flera fastighetsbildningsåtgärder får handläggas gemensamt
vid en förrättning eller, om de börjat handläggas gemensamt, delas
upp på skilda förrättningar.»

3 kap. har en central ställning i förslaget. Kapitlet innehåller de materiella
villkoren för att fastighetsbildning skall vara tillåtlig
från allmän synpunkt. Reglerna är enhetliga för alla slags fastighetsbildningsåtgärder
och gäller alltså både vid nybildning och vid ombildning av
fastigheter. I viss utsträckning bygger de föreslagna reglerna på de nuvarande
bestämmelserna i 19 kap. JDL angående de jordpolitiska förutsättningarna
för avstyckning men regelsystemet har omredigerats och förenklats.

Kapitlets första avsnitt (1—4 §§) innehåller allmänna lämplighets- och
planvillkor.

Det allmänna lämplighet svillkoret (1 §) innebär främst krav på att
fastighet som bildas eller ändras skall med hänsyn till belägenhet, omfång
och övriga förutsättningar vara varaktigt lämpad för sitt ändamål. Vilka
ändamål som helst får emellertid inte läggas till grund för fastighetsbildning.
Finnes ändamålet med hänsyn till sin art och övriga omständigheter
böra tillgodoses på annat sätt än genom fastighetsbildning får sådan inte
äga rum. Tillfälliga behov bör vidare tillgodoses genom andra åtgärder.
Det avsedda ändamålet bör också äga viss aktualitet. Dessa sistnämnda synpunkter
beaktas i förslaget genom att krav på varaktighet och aktualitet i
fråga om användningen uppställs.

Utskottet har inte någon erinran mot den föreslagna utformningen av de
allmänna lämplighetsvillkoren och vill endast foga ett par kommentarer till
frågan om den närmare innebörden däri.

Lagrådet har i sitt utlåtande understrukit att extensivt utnyttjande av
ett markområde för friluftsliv inte är ett ändamål som i allmänhet bör
tillgodoses genom fastighetsbildning. Även fastighetsbildning för att tillgodose
mera exklusiva syften kan emellertid enligt lagrådet böra godtas,
när förvärvaren är staten eller kommun eller privaträttslig juridisk person
med speciell ändamålsinriktning, t. ex. sammanslutning för naturvård eller
fornminnesvård.

Departementschefen har biträtt vad lagrådet anfört.

Uttrycket »extensivt utnyttjande» och »exklusiva syften» är tämligen vaga
och det kan i gränsfallen vara ganska svårt att avgöra vilka ändamål som
kan tillgodoses genom fastighetsbildning och vilka som bör tillgodoses på
annat sätt. Tveksamt kan också vara i vilken grad avseende bör fästas vid
de aktuella ägarförhållandena. Utskottet vill för sin del — utan att därmed
ta avstånd från lagrådets uttalanden —• som exempel på ändamål som
det, oavsett ägandeförhållandena, bör ifrågakomma att tillgodose genom
fastighetsbildning nämna anläggande av golfbana eller mera intensivt utnyttjad
anordning för motion i anslutning till hotell eller pensionat.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970 127

I lagrådsremisser! berörde departementschefen frågan om bebyggelsefastighets
storlek och uttalade därvid sin anslutning til! den principen att till
bostadsfastighet inte bör läggas mer mark än som väsentligen har karaktär
av bostadstomt. Departementschefen framhöll att om en tomtplats är
alltför vidsträckt vissa delar av tomten i allmänhet torde bli så extensivt utnyttjade
att de knappast kan anses stadigvarande utnyttjade. Efter lagrådsbehandlingen
har departementschefen anfört ytterligare synpunkter på denna
fråga, särskilt i vad avser fritidsfastigheter. Han har därvid bl. a. understrukit
det betydelsefulla i att allmänhetens fria tillträde till markområden
som kan användas för det rörliga friluftslivet inte i onödan hindras
eller försvåras. Det är emellertid inte möjligt att ange några exakta normer
för hur stor en fritidsfastighet bör få vara, utan det får från fall till
fall bedömas vad som är skäligt och rimligt.

Utskottet ansluter sig till departementschefens uttalanden.

Utskottet vill i likhet med lagrådet understryka att man vid prövningen
av fastighets lämplighet skall ta hänsyn till förhållandena i omgivningen
och risken för sanitära olägenheter. Även buller samt vatten- och luftföroreningar
skall således beaktas vid lämplighetsprövningen.

Planvillkoren (2 §) är avsedda att garantera samordning mellan fastighetsbildning
och de beslut om bebyggelse och markdisposition som fattas
enligt annan lagstiftning, främst byggnadslagstiftningen. Inom område
med fastställd generalplan eller med stadsplan eller byggnadsplan skall
fastighetsbildning ske i överensstämmelse med planen. Motsvarande gäller
inom område med tomtindelning. Där regionplan, utomplansbestämmelser,
naturvårdsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för marks bebyggande
eller användning gäller, skall fastighetsbildning ske så att syftet med
bestämmelserna inte motverkas. Dispens från plan eller bestämmelse får
medges av länsstyrelsen eller, efter länsstyrelsens bemyndigande, av byggnadsnämnden.
Mindre avvikelse från plan eller bestämmelse får dock ske
utan dispens, om avvikelsen är förenlig med planens eller bestämmelsens
syfte.

Har stadsplan eller byggnadsplan inte fastställts men har tätbebyggelse
uppkommit eller är sådan bebyggelse att vänta inom en nära framtid eller
kan i andra fall väntas att flera fastigheter avsedda för bebyggelse skall
bildas, får fastighetsbildning inte ske om åtgärden skulle försvåra områdets
ändamålsenliga användning, föranleda olämplig tätbebyggelse eller
motverka lämplig planläggning av området (3 §).

Frågan om reglering av glesbebyggelserätten har berörts i motionerna
I: 912 av herr Wanhainen och II: 1048 av herrar Gadd och Östrand. Motionärerna
framhåller att det är angeläget att allmänheten har tillgång till
ströv- och friluftsområden och att kommunerna bör ha möjlighet att styra
lokaliseringen av bebyggelsen bl. a. med hänsyn till behovet av sådana områden.
Den fria glesbebyggelserätten gör det emellertid svårt för kommu -

128

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

nerna att tillvarata kommuninvånarnas intressen härvidlag. Motionärerna
hemställer mot bakgrunden härav att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär
att åtgärder vidtas så att kommunerna får möjlighet att hindra exploatering
som inte är lämplig enligt kommunens uppfattning.

Den av motionärerna aktualiserade frågan har berörts i ärendet så till
vida som fastighetsbildningskommittén övervägt att ta upp ett generellt
förbud mot varje fastighetsbildning som motverkar allmänt intresse av betydelse
men avvisat tanken. Departementschefen har godtagit kommitténs
bedömning. Han har därvid framhållit att ett förbud med den angivna innebörden
skulle ingripa i glesbebyggelserätten och lägga befogenheter i fastighetsbildningsmyndighetens
hand som normalt bör ankomma på planmyndighet.
Departementschefen har förklarat sig väl medveten om att frågan
berör vitala allmänna intressen och att den är särskilt aktuell med hänsyn
till fritidsbebyggelsens utveckling. Enligt hans mening bör dock frågan
närmare övervägas i ett större sammanhang tillsammans med den allmänna
översyn av planlagstiftningen som beslutats, bygglagutredningen.

Frågan om införande av planläggningskrav för glesbebyggelse har nyligen
aktualiserats genom en framställning till chefen för civildepartementet
från lantmäteristyrelsen, naturvårdsverket och planverket. De tre verken
föreslår att åtgärder snarast vidtas för att förbättra möjligheterna att påverka
glesbebyggelsens lokalisering.

Framställningen remissbehandlas f. n.

Glesbebyggelsen är i gällande rätt reglerad i relativt liten utsträckning.
Det finns således en omfattande frihet för markägaren att själv bestämma
om glesbebyggelsens lokalisering och omfattning. Denna fria glesbebyggelserätt
anses ibland innebära en rätt för markägaren att exploatera sin mark
för bebyggelse intill den gräns, där bebyggelsen av olika skäl övergår till att
uppfylla kriterierna för tätbebyggelse.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att kommunerna bör ha möjligheter
att styra lokaliseringen av glesbebyggelsen. Den oreglerade glesbebyggelsen
innebär stora problem, bl. a. genom att den ofta hindrar en på
lång sikt ändamålsenlig markanvändning och bebyggelsestruktur. Nackdelarna
med det nuvarande systemet har ökat särskilt genom den omfattning
fritidsbebyggelsen fått på sina håll.

Utskottet delar också uppfattningen att åtgärder bör vidtas för att komma
till rätta med de antydda problemen. Hur dessa skall lösas torde nu inte kunna
anges. Frågan är emellertid av stor vikt och kräver en snar lösning.

Vad utskottet anfört bör ges Kungl. Maj :t till känna.

Ett avsnitt med särskilda bestämmelser beträffande jordbruk, skogsbruk
och fiske innehåller speciella lämplighetskrav för jordbruks- och skogsbruksfastigheter
(5 §) samt bestämmelser till skydd för jordbruksnäringen
(6 §), skogsbruket (7 §) och fiskevården (8 §).

När det gäller jordbruksfastigheter avviker lagförslaget i hög grad från

129

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

såväl gällande rätt som kommittéförslaget. FBL bygger nämligen på de nya
riktlinjer för jordbrukspolitiken som antogs av 1967 års riksdag. För att en
jordbruksfastighet skall anses lämpad för sitt ändamål krävs att den har sådan
storlek, sammansättning och utformning att den medger tillfredsställande
lönsamhet hos det företag som skall drivas på fastigheten. Motsvarighet
till de särskilda bestämmelserna i JDL om stödjordbruk saknas helt
i FBL. Till denna fråga återkommer utskottet senare.

1 fråga om skogsbruksfastighet uttrycks det särskilda lämplighetskravet
sa att fastigheten skall ha sådan storlek och utformning att den medger
ekonomiskt tillfredsställande skogsdrift. I motiveringen framhåller departementschefen
bl. a. att detta krav endast medger bildandet av relativt stora
fastigheter. F. n. torde endast ett begränsat antal skogsbruksfastigheter
omfatta så stor areal att de uppfyller lämplighetskravet. Om samverkan av
godtagbar omfattning och stabilitet åvägabringas, kan emellertid för ett inte
obetydligt antal fastigheter erhållas ekonomiskt tillfredsställande brukningsförhållanden,
trots att de inte uppfyller de krav som bör gälla för
självständiga skogsbruksfastigheter. Det är dock enligt departementschefens
uppfattning inte försvarligt alt genom nybildning ytterligare öka antalet
skogsbruksfastigheter som inte medger tillfredsställande lönsamhet vid
självständig användning. Vid tillämpningen av lämplighetskravet i samband
med nybildning av fastighet får således hänsyn till samverkanförhållanden
inte tas vid den fastighetsekonomiska bedömningen.

Utskottet har inte något att erinra mot utformningen av den särskilda
bestämmelsen rörande skogsbruksfastigheter och ansluter sig även till de
nämnda uttalandena.

Det tredje avsnittet i kapitlet utgörs av vissa undantagsbestämmelser
(9—10 §§). Det första undantaget gäller det allmänna lämplighetskravet.
Fastighetsbildning får enligt denna bestämmelse äga rum även om inte varje
fastighet som tillskapas eller ombildas genom åtgärden uppfyller lämplighetskravet,
under förutsättning att fastighetsindelningen förbättras och en
mera ändamålsenlig indelning inte motverkas. Bestämmelsen, som beräknas
få stor praktisk betydelse, får delvis ses mot bakgrund av att lämplighetskraven
i FBL har en betydligt större räckvidd än lämplighetskraven i gällande
rätt, eftersom de i FBL gäller inte bara vid nybildning utan också vid
ombildning av fastigheter. Det behövs därför en undantagsregel, som gör det
möjligt att successivt förbättra fastigheter som inte genast uppfyller de relativt
stränga kraven på full lämplighet.

Det andra undantaget innebär att fastighetsbildning som är till övervägande
nytta från allmän synpunkt, t. ex. fastighetsbildning för önskvärd
bebyggelse eller anläggning av något slag, får ske även om den strider mot
någon av de särskilda skyddsreglerna för jordbruksnäringen och skogsbruket.

Frågan om nybildning av stödjordbruk har berörts i motionerna I: 884
9 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 samt. 3 avd. Nr 35

130 Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

av herr Alexanderson in. fl. och II: 1044 av herr Eriksson i Arvika in. fl. och
frågan om ombildning av sådana jordbruk i motionerna 1:885 av herr
Bengtson m. fl. och II: 1051 av herr Hedlund in. fl.

Med stödjordbruk menar man ett jordbruk som ger brukaren och hans
familj endast ett mindre bidrag till deras försörjning. Sådant jordbruk får
enligt 19 kap. 3 § JDL bildas om det med hänsyn till ortens förhållanden kan
antas att brukaren varaktigt kan erhålla en tillfredsställande bärgning genom
kroppsarbete i annans tjänst m. in.

Fastighetsbildningskommittén föreslog i sitt betänkande att JDL:s bestämmelser
skulle utan ändring i sak tas upp i den nya lagen. Kommittén
framhöll att nybildning av stödjordbruk under senare år förekommit
i endast obetydlig omfattning och det fanns anledning förmoda att behovet
av nya sådana fastigheter också under åtminstone den närmaste framtiden
skulle komma att vara begränsat. Utvecklingen på området var emellertid
enligt kommitténs mening svåröverskådlig och kommittén fann därför
ej anledning afl föreslå eu utmönstiing ur lagstiftningen av reglerna om bildande
av stödjordbruk. Härtill kom att bestämmelser om beskaffenheten
av stödjordbruk erfordrades även för att åtgärder beträffande redan beteende
sådana fastigheter skulle kunna genomföras.

Enligt vad departementschefen anför i motiveringen bör nybildning av
stödjordbruk inte längre få förekomma. Departementschefen framhåller att
nybildning under senare år förekommit bara i obetydlig omfattning. Antalet
stödjordbruk är emellertid alltjämt mycket stort. Allmänt sett föreligger
därför inte något behov av bestämmelser som medger att stödjorbruk
bildas. Det tyngst vägande skälet är enligt departementschefens uppfattning
dock att stödjordbruken inte är förenliga med den numera antagna jordbrukspolitiska
målsättningen. Ändringar i fråga om befintliga stödjordbruk
kan ske med stöd av bestämmelserna angående undantag från de lämplighetskrav
som FBL innehåller.

I motionerna 1:884 och II: 1044 hemställer man att riksdagen kompletterar
3 kap. FBL med en bestämmelse, utformad i huvudsak enligt fastighetsbildningskommitténs
förslag och innebärande att stödjordbruk i vissa
fall kan godtas som lämpliga jordbruksfastigheter, särskilt då så är påkallat
från miljövårdssynpunkt. Motionärerna framhåller bl. a. afl det är
angeläget att tillvarata alla möjligheter att bevara det nuvarande odlingslandskapet.
De anför vidare att det i samhället finns många som är intresserade
av att vid sidan av annan verksamhet driva en begränsad jordbruksdrift.

I motionerna 1:885 och II: 1051 föreslås att bestämmelserna om villkor
för fastighetsbildning förtydligas så att därav framgår att möjlighet föreligger
att i samband med fastighetsreglering efter ombildning bibehålla deltids-
eller stödjordbruk. Motionärerna framhåller att dessa jordbruk i skogslänen
är den huvudsakliga och även för framtiden betydelsefulla bruk -

131

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

ningsformen. För att fastighetsreglerande åtgärder beträffande deltidsj
ordbruk skall kunna ske erfordras emellertid stöd av lagbestämmelser.

Sedan många år tillbaka pågår en omfattande strukturomvandling inom
jordbruket. Den kännetecknas bl. a. av en betydande nedläggning av brukningsenheter.
Antalet jordbruk har sålunda under senare år nedgått med
omkring 10 000 årligen. Särskilt är det de små gårdarna som läggs ned.
Medelåldern bland de alltjämt aktiva brukarna av sådana gårdar är hög och
det kan i många fall förutsättas att dessa företag inte kommer att bestå
sedan de nuvarande brukarna frånträtt. Strukturutvecklingen i jordbruket
beräknas därför även under de närmaste årtiondena komma att fortgå i
snabb takt.

Från statsmakternas sida bär man inte bara accepterat den nämnda omvandlingen
som en följd av den tekniska och ekonomiska utvecklingen utan
också, senast år 1967, fattat beslut om en serie olika åtgärder för att möjliggöra
en fortsatt snabb rationalisering. Det allmänna syftet med statens medverkan
i rationaliseringsverksamheten är att jordbruksföretagen skall bli
så effektiva som möjligt. Utan begränsning till någon särskild företagsform
skall härvid bl. a. övergång till drift i större skala inom jordbruksproduktionen
främjas. Med hänsyn härtill skall enligt statsmakternas beslut inte
heller tillkomsten och fortvaron av stödjordbruk främjas genom ekonomiskt
stöd. Det tidigare utgående stödet till innehavare av mindre jordbruk har i
anslutning härtill i princip avvecklats, varjämte särskilda åtgärder vidtagits
för att mildra övergångssvårigheterna för dem som önskar lämna jordbruket
för att övergå till andra näringar.

De statliga åtgärderna kan väntas påskynda den pågående utvecklingen
och bidra till att liksom hittills ett stort antal jordbruk, främst av mindre
storlek, kommer att upphöra som självständiga företag.

Den nu i korthet lämnade redogörelsen visar att redan de befintliga mindre
jordbruken kämpar med stora svårigheter och att många av dem inte
kan väntas stå sig i konkurrensen med andra näringar. Ytterst beror denna
utveckling på att investeringar i mindre enheter inte är lönsamma från företagsekonomisk
synpunkt. Enligt utskottets mening är situationen härvidlag
nu sådan att planer på nyetablering av stödjordbruk med sikte på kostnadstäckning
och skälig förräntning av insatt kapital måste anses som orealistiska.
I den mån efterfrågan på denna typ av fastigheter alltjämt föreligger
täcks den mångfalt av det utbud som enligt vad ovan sagts är att vänta.
Någon brist på lämpliga objekt för den som vid sidan av annan verksamhet
önskar driva en begränsad jordbruksdrift bör därför inte föreligga.
Utskottet vill i sammanhanget påpeka att de allra minsta brukningsenheterna
med areal mindre än 2,0 ha åker enligt riktlinjerna för jordbrukspolitiken
över huvud taget inte är att betrakta som jordbruksfastigheter.
Motsvarande synes böra gälla vid tillämpning av FBL. Mot denna
bakgrund föreligger som departementschefen funnit inte något behov av

132 Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

bestämmelser som medger att nya stödjordbruk bildas. Sådana bestämmelser
skulle också strida mot de av statsmakterna antagna riktlinjerna för
jordbrukspolitiken. Vad särskilt gäller frågan om beaktande av natur- och
landskapssynpunkter kan här erinras om vissa uttalanden som från statsmakternas
sida gjordes i samband med antagandet av dessa riktlinjer. Uttalandena
innebär bl. a. att naturvården är en mycket angelägen samhällsfråga
men att det inte är möjligt att speciellt främja naturvården genom generella
jordbrukspolitiska åtgärder. I stället krävs främst insatser inom ramen
för naturvårdspolitiken.

Som anförts i motionerna I: 885 och II: 1051 är stödjordbruken i stora delar
av vårt land vanliga och kommer att så förbli under lång tid framåt. I
första hand är frågan om bibehållandet av denna typ av jordbruk en
fastighetsägarnas egen angelägenhet. FBL öppnar inga andra möjligheter
att tvångsvis minska antalet fastigheter än dem som följer av bestämmelserna
i 8 kap. om inlösen, till vilka utskottet återkommer. Det är uppenbart,
att FBL kommer att öppna möjligheter att genomföra ändringar i fråga
om indelningen av befintliga fastigheter av nu ifrågavarande typ. Bestämmelserna
i 9 § om undantag från det allmänna lämplighetskravet har
bl. a. detta syfte. Vid tillämpning av bestämmelserna skall förrättningsresultatet
bedömas i sin helhet. Det är sålunda inte nödvändigt att samtliga i
förrättningen ingående fastigheter påverkas positivt. Förbättring i ett hänseende
kan motsvaras av försämring i ett annat. Dock krävs utöver en omedelbar
positiv effekt av regleringen att en framtida mera lämplig indelning
inte motverkas.

Enligt utskottets mening tillgodoser de nämnda bestämmelserna och den
tillämpning av dem som är att emotse de önskemål som uttryckts i motionerna
I: 885 och II: 1051. I samband med ombildning av fastigheter bör även
vissa av de synpunkter som anförts i motionerna I: 884 och II: 1044 kunna
tillgodoses.

Med hänsyn till det anförda bör de nu ifrågavarande två motionsparen inte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

4 kap. innehåller bestämmelser om fastighetsbildningsförrättning.
Under särskilda rubriker behandlas fastighetsbildningsmyndigheten,
förrättningens inledande och grunderna för handläggningen, kallelse
och delgivning samt förrättningens fortsättande och slutförande. Slutligen
finns ett avsnitt med rubriken särskilda bestämmelser.

Som redan nämnts skall enligt FBL all fastighetsbildning ske genom
förrättning. Fastighetsbildningskommittén framhöll i sitt betänkande att
förrättningsförfarandet är att jämställa med ett domstolsförfarande. Denna
jämförelse är enligt departementschefen i viss mån berättigad men väsentliga
skillnader finns och måste finnas, om man vill åstadkomma en
rimlig avvägning mellan å ena sidan effektivitets- och kostnadssynpunkter
och å andra sidan rättssäkerhetssynpunkter. De huvudprinciper som bär

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

138

upp domstolsförfarandet enligt rättegångsbalken bör bara i begränsad omfattning
göras tillämpliga på förrättningsförfarandet. Vissa drag i detta förfarande
gör att det företer likheter med ett administrativt förfarande. Sålunda
skall bevakningen av de allmänna intressena och vissa enskilda intressen
ankomma på fastighetsbildningsmyndigheten, och myndigheten skall
genom egna initiativ aktivt påverka förrättningen och dennas resultat. Den
rättsliga prövningen har emellertid genom den utveckling som fastighetsbildningslagstiftningen
undergått kommit att bli av allt större betydelse, och
FBL kommer att medföra en ytterligare ökning av inslagen av rättskipning
i fastighetsbildningsförfarandet.

Uppgiften att handlägga förrättning skall ankomma på fastighetsbildningsmyndigheten.
Denna skall bestå av en förrättningslantmätare och i
vissa fall två gode män. Förrättning skall handläggas av fastighetsbildningsmyndigheten
i den ort där marken är belägen.

Vid förrättning skall fastighetsbildningsmyndigheten i regel hålla sammanträde
med sakägarna. Om stridiga intressen inte finns och hinder mot
den sökta fastighetsbildningen inte föreligger, kan förrättningen emellertid
handläggas utan sammanträde. Sammanträde behöver inte heller hållas
om ansökan skall avvisas på formella grunder liksom i fall då det är uppenbart
att fastighetsbildningen inte kan tillåtas.

Reglerna om förrättningen i övrigt lämnar fastighetsbildningsmyndigheten
ganska fria händer att förfara efter vad som är mest lämpligt i det särskilda
fallet. Det åligger enligt 25 § fastighetsbildningsmyndigheten att utreda
förutsättningarna för fastighetsbildningen. Föreligger inte hinder mot
fastighetsbildningen skall myndigheten utarbeta fastighetsplan, dvs. det
förslag till fastighetsindelning som är avsett att läggas till grund för fastighetsbildningsbeslut,
samt ombesörja de göromål av teknisk art och de
värderingar som behövs för åtgärdens genomförande. Därvid bör rådplägning
med sakägarna äga rum. Vid behov skall samråd också ske med de
myndigheter vilkas verksamhetsområde berörs av åtgärden. Sedan de nämnda
åtgärderna utförts skall myndigheten meddela beslut om fastighetsbildningen.
Detta skall ange hur fastighetsindelningen ändras och vilka servitutsåtgärder
som vidtas.

Om det är lämpligt kan förrättningsarbetet delas upp i etapper med
beslut, som vinner laga kraft i lämplig ordningsföljd. Sålunda kan t. ex.
fastighetsbildningsbeslut meddelas utan hinder av att tekniska göromål
och värderingar inte blivit verkställda.

Med hänsyn till det starka samband som föreligger mellan å ena sidan
fastighetsbildning och å andra sidan planläggning enligt byggnadslagen är
det givetvis angeläget att ett nära samarbete kommer till stånd mellan
fastighetsbildningsmyndigheten och byggnadsnämnden. Nämnden har också
enligt FBL tillförsäkrats speciella möjligheter att påverka fastighetsbildningen
inom områden med fastställd generalplan eller med stadsplan, bygg -

134

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

nadsplan eller utomplansbestämmelser. Nämnden skall inom sådana områden
underrättas om tid och plats för sammanträde (24 §) eller, om förrättningen
handläggs utan sammanträde, underrättas om förrättningen innan
denna avslutas (15 §). Dessa underrättelser fyller en viktig funktion
men utgör i och för sig inte tillräckliga garantier för att det erforderliga
nära samarbete som nyss nämnts kommer till stånd. För en effektiv samverkan
med byggnadsnämnden och med övriga berörda myndigheter erfordras
kontinuerliga kontakter och samråd. Utskottet vill understryka vikten
av att förrättningsverksamheten bedrivs på detta sätt.

Frågan om bevisupptagning vid förrättning har berörts i motionerna
1: 909 av herr Skärman och II: 1059 av herr Nilsson i Lönsboda.

Som redan nämnts åligger det fastighetsbildningsmyndigheten att utreda
förutsättningarna för fastighetsbildningen. Liknande uppgift har myndigheten
vid fastighetsbestämning (14 kap. 3 §). Myndigheten är vid förrättningen
oförhindrad att ta hänsyn till uppgifter som lämnas av sakägare och
andra samt till skriftliga bevis som tillhandahålls. Den saknar emellertid
befogenhet att självmant eller på sakägares begäran kalla och på ed höra
vittnen och att höra sakägare under sanningsförsäkran. Inte heller kan
myndigheten ålägga sakägare personlig inställelse eller genom föreläggande
skaffa fram skriftlig bevisning. Fullständig bevisning i tvistiga saker
avses skola förebringas inför domstolen efter överklagande.

I de nyssnämnda motionerna hemställs att riksdagen beslutar om regler
för vidgad bevisupptagning i förrättningsinstansen vid fastighetsbildningsförrättningar.
Motionärerna anser att departementschefen underskattat behovet
av bevisupptagning och inte tillräckligt beaktat det allvarliga i att
mål, som ej överklagas, blir avgjorda utan fullständig bevisning. Då sakägarna
nödgas fullfölja talan till fastighetsdomstol för att få tillfälle att
förebringa fullständig bevisning, kan följden bli mycket onödigt arbete för
domstolarna. Ett överklagande kan också i vissa fall bli så dyrbart att sakägaren
avstår från sin rätt hellre än att riskera kostnaderna. Intetdera av
dessa alternativ är enligt motionärernas mening acceptabelt.

Den remissopinion som förekommit till förmån för en lösning i enlighet
med motionärernas förslag bygger främst på det förhållandet att fastighetsbildningskommittén
avsett att göra förrättningshandläggningen jämförbar
med en domstolsinstans. Kommitténs förslag i fråga om fullföljden innebar
bl. a. att talan mot fastighetsbildningsmyndighetens avgöranden skulle föras
hos en ny domstol, jorddomstolen, som skulle knytas till hovrätten och
döma direkt under högsta domstolen. Antalet domstolsinstanser över förrättningsinstansen
skulle härmed inskränkas till två. Då i förslaget det nuvarande
systemet med tre domstolsinstanser bibehållits har remisskritiken
förlorat avsevärt i styrka. Eftersom utredningsmaterialet i fastighetsbildningsärenden
i stor utsträckning är skriftligt bör de bristande möjligheterna
att ta upp muntlig bevisning i regel inte vålla någon större olägenhet. Hin -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

135

der möter givetvis inte att fastighetsbildningsmyndigheten upplysningsvis
hör sakägare och andra, som kan lia uppgifter av betydelse att lämna. På
denna väg bör motionernas syfte till stor del kunna tillgodoses.

Med hänsyn till det anförda föreligger enligt utskottets mening inte skäl
att komplicera förfarandet med regler om bevisupptagning vid förrättning.
Motionerna bör därför avslås.

FBL innehåller inte några regler om ersättning av motpart för utredningskostnader
vid förrättning. Lagen om fri rättegång är inte heller tillämplig på
handläggning av fastighetsbildningsärenden i förrättningsinstansen.

Denna fråga har berörts i motionen II: 1069 av herr Tobé, i vilken motion
hemställs att riksdagen beslutar sådan ändring av FBL att fastighetsbildningsmyndigheten
får möjlighet att besluta om ersättning åt sakägare
för kostnader för utredning i ärende inför myndigheten. Avsaknaden av regler
i ämnet är enligt motionärens mening särskilt betänklig i inlösenfallen.
Motionären anför till stöd för yrkandet bl. a. att fastighetsbildningsmyndigheten
visserligen har att bedriva information och rådgivning men att denna
verksamhet måste bedrivas med stor försiktighet då stridiga intressen
står mot varandra. Den i propositionen för vissa fall anvisade metoden alt
på indirekt väg åstadkomma en rättvis lösning av frågan om utredningskostnaderna,
nämligen vid fördelningen av förrättningskostnaderna, är
enligt motionärens mening inte godtagbar. Motionären menar vidare att
det är en fördel om så mycket som möjligt av utredningen förebringas redan
vid förrättningen och inte uppskjutes till en eventuell domstolsbehandling.
Tyngdpunkten i förfarandet bör ligga på förrättningen. Avsaknaden
av regler om ersättning för kostnader verkar emellertid i motsatt riktning.

Vad utskottet nyss anfört angående bevisupptagning vid förrättning gäller
i stor utsträckning också frågan om ersättning av motpart för utredningskostnader
i förrättningsinstansen. Läget är dock här delvis ett annat.
Som utskottet tidigare uttalat i ett ärende om tillämpning av lagen om fri
rättegång på handläggning av fastighetsbildningsärenden i förrättningsinslansen
är det av både psykologiska och sakliga skäl angeläget att den enskildes
synpunkter blir klart och fullständigt framlagda inför den beslutande
myndigheten. I den mån den enskilde inte ensam kan klara denna
uppgift kan han behöva hjälp av ombud eller sakkunnig. Hjälpen torde lättast
leda till resultat om den lämnas under ärendets första skede, dvs. i
förrättningsinstansen. Förslagets ståndpunkt såvitt avser ersättning för
kostnader i denna instans är enligt utskottets mening inte helt tillfredsställande.
Ståndpunkten torde huvudsakligen vara betingad av en strävan att
inte komplicera förrättningsförfarandet. Om emellertid möjligheten att få
gottgörelse för sådana kostnader begränsas på lämpligt sätt, exempelvis till
fall då en sakägare vållas onödiga kostnader genom annan sakägares
vårdslöshet eller försummelse, lär några nämnvärda olägenheter från denna

136

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

synpunkt knappast behöva uppkomma. Utskottet förutsätter att hithörande
frågor närmare övervägs av Kungl. Maj :t i lämpligt sammanhang. Ett
sådant kan erbjuda sig exempelvis i samband med prövningen av frågan
om fri rättshjälp i förvaltningsärenden, vilken fråga f. n. utreds.

Någon ytterligare åtgärd i anledning av motionen synes inte vara erforderlig.

Fastighetsreglering

Med tredje avdelningen i den föreslagna lagen inleds presentationen av
de olika fastighetsbildningsinstituten. Avdelningen behandlar fastighetsregleringen
och omfattar 5—9 kap. De allmänna bestämmelserna
finns i 5 kap. I de följande kapitlen finns sedan särskilda bestämmelser
om samfällighet, servitut, inlösen och gemensamma arbeten.

Fastighetsregleringen är som redan nämnts en av de stora nyheterna i
förslaget. Institutet är avsett att ersätta både laga skifte för omarrondering
(s. k. omskifte), ägoutbyte, servitutsutbrytning och sammanföring. Fastighetsreglering
kan också ersätta det nu ofta använda kombinerade förfarandet
avstyckning med sammanläggning. Genom fastighetsreglering kan
göras såväl mindre justeringar i fastighetsindelningen som genomgripande
omregleringar inom hela socknar eller andra stora regleringsområden, t. ex.
motsvarande de skiften som inom vissa delar av Kopparbergs län sker med
stöd av den s. k. datalagen. Även för planområdenas vidkommande kan man
räkna med en vidsträckt användning av regleringsinstitutet. Av betydelse är
därvid bl. a. möjligheterna att bilda samfälligheter och servitut. Samfällighets-
och servitutsbildning får enligt FBL ske även inom område 3ued
stadsplan.

Det viktigaste momentet i fastighetsreglering är marköverföring. Vederlag
för mark som frångår fastighet skall i första hand utgå i annan mark. T
dessa hänseenden har förfarandet viss likhet med det nuvarande ägoutbytet.
Den mest påtagliga skillnaden är att några bestämda gränser inte angetts
för storleksförändringarna. Enligt 8 § skall vid fastighetsregleringen iakttas
att varje däri ingående fastighet får sådan sammansättning att den inte
i mindre mån än före regleringen lämpar sig för det ändamål, vartill den är
avsedd att användas. Fastigheten får inte ändras så att dess graderingsvärde
minskas väsentligt eller ökas i sådan omfattning att avsevärd olägenhet uppkommer
för ägaren. Med fastighetsägarnas samtycke har man emellertid i
princip frihet att göra vilka storleksförändringar som helst. En fastighets
hela ägovälde kan sålunda överföras från en fastighet till en annan. Även
tvångsvis kan man överskrida de nyssnämnda gränserna för storleksförändringar,
såvitt avser minskning av fastighet. Det sker genom inlösen enligt
8 kap. Utskottet återkommer härtill i ett senare avsnitt.

Lagförslaget bygger på grundsatsen att fastighetsbildningen i princip är
en fastighetsägarnas angelägenhet. Som konsekvens härav tillkommer en -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

137

ligt 5 kap. 3 § rätten att påkalla fastighetsreglering i första liand ägare arfastighet
som berörs av regleringen. Denna får enligt 5 § genomföras endast
om den är nödvändig för att sökanden tillhörig fastighet skall förbättras.

Det har emellertid ansetts nödvändigt att i viss utsträckning bereda möjlighet
även för andra än de berörda fastighetsägarna att ta initiativ till fastighetsreglering.
Byggnadsnämnd får således begära fastighetsreglering som
avser område där tätbebyggelse föreligger eller är att vänta inom en nära
framtid. Länsstyrelse, överlantmätare eller lantbruksnämnd kan vidare påkalla
fastighetsreglering som myndigheten finner vara av större betydelse
från allmän synpunkt. Rätten för de nämnda myndigheterna att ta initiativ
till fastighetsreglering avses främst komma till användning i situationer
då ett påtagligt regleringsbehov är för handen men ingen enskild är beredd
att uppträda som sökande, fastän ett bestämt intresse för en omreglering
finns bland sakägarna.

Vid expropriation eller liknande tvångsförvärv får förvärvaren begära sådan
fastighetsreglering varigenom olägenhet av förvärvet kan undanröjas,
minskas eller förebyggas. Syftet med denna regel är att förhindra onödiga
ersättningskrav.

Sakägarnas behov av garantier mot fastighetsregleringar som inte medför
tillräckligt värdefulla förbättringar tillgodoses genom att som förutsättning
för fastighetsreglering uppställs krav på viss båtnad av regleringen.
Enligt 4 § får således fastighetsreglering ske endast om den medför att
lämpligare fastighetsindelning eller eljest mer ändamålsenlig markanvändning
vinns samt att fördelarna härav överväger de kostnader och olägenheter
som regleringen medför.

Genom institutet fastighetsreglering ernås allmänt sett betydligt ökade
möjligheter att i ett sammanhang genomföra omfattande och genomgripande
åtgärder. Man måste emellertid räkna med att det också i framtiden kommer
att finnas ett behov av att gå fram via successiva regleringar. En viss
spärr mot dylika regleringar har emellertid ansetts befogad. Denna återfinns
i 4 § och innebär att en partiell reglering inte får komma till stånd om den
skulle väsentligt försvåra eller fördyra en mer omfattande reglering som behövs
och som kan väntas inom en nära framtid. Om hinder mot en mer begränsad
reglering möter på grund av den nämnda regeln kan emellertid en
sakägare begära att regleringen ges större omfattning än som är nödvändigt
för att hans fastighet skall förbättras (5 §).

Som redan nämnts utgår FBL från att fastighetsbildningen i första hand
är en fastighetsägarnas angelägenhet. Deras positiva medverkan i förrättningsarbetet
är av stor betydelse för att ett gott resultat skall uppnås. Det
i 5 § uppställda opinionsvillkoret får ses mot bakgrunden härav. När det är
fråga om reglering som begärts av sakägare och som inte har större omfattning
än som i och för sig behövs för att förbättra sökandens eget fastighets -

138

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

innehav uppställs emellertid inte något krav på anslutning från övriga sakägares
sida. Detta överensstämmer med vad som f. n. gäller vid ägoutbyte.
Opinionsvillkoret är begränsat till att gälla dels när sakägare för att regleringen
ej skall möta hinder på grund av den i det föregående nämnda spärren
mot successiva regleringar begärt att förrättningen skall ges större omfattning
än som i och för sig behövs för att förbättra sökandens egen fastighet,
dels när frågan om reglering väckts av annan än sakägare. Villkoret
uttrycks så att fastighetsreglering inte får äga rum om de sakägare som
har ett väsentligt intresse i saken mera allmänt motsätter sig regleringen
och har beaktansvärda skäl för det. Vid prövningen skall främst deras mening
beaktas som har störst nytta av regleringen.

Opinionsvillkoret begränsas av en särskild regel i 5 § tredje stycket. Enligt
denna gäller opinionsvillkoret inte när behovet av fastighetsreglering
är synnerligen angeläget.

I motionerna 1:885 och II: 1051 föreslår man sådan ändring av reglerna
om rätt att påkalla fastighetsreglering att dylik inte får komma till stånd
med mindre den begärs av en bred opinion bland sakägarna och — när regleringen
begärts av tvångsförvärvare — det kan antas att den inte blir till
förfång för fastighetsägarna. Motionärerna hänvisar i motiveringen för yrkandet
till den samverkan i frivilliga former som nu sker inom det privata
skogsbruket och till att de föreslagna reglerna innebär en kraftig utvidgning
av initiativrätten i förhållande till vad som gäller vid laga skifte.

Motionerna aktualiserar två olika frågeställningar. Den första gäller rätten
för andra än de berörda fastighetsägarna att ta initiativ till fastighetsreglering,
den andra utformningen av opinionsvillkoret.

Under förarbetena till propositionen har i flera sammanhang betonats den
betydelsefulla roll som fastighetsägarnas frivilliga medverkan i förrättningsarbetet
spelar. De bästa resultaten nås om sakägarna aktivt medverkar under
själva förrättningen och är beredda att efter avslutandet fullfölja syftet
med förrättningen. Det är givet att de säkraste garantierna för en sådan ordning
föreligger i de fall initiativet till förrättningen utgår från sakägarna
själva och dessa inbördes är ense. Inte så sällan har emellertid sakägarna
skiljaktiga uppfattningar såväl beträffande den grundläggande frågan huruvida
en reglering skall äga rum som angående sättet för dess genomförande.
Ett krav på att initiativ till fastighetsreglering alltid skall utgå från sakägarna
och att dessa skall sinsemellan vara ense om dess genomförande
skulle sannolikt medföra att förrättningsverksamheten delvis lamslogs och
att lämpliga ändringar av fastighetsindelningen motverkades. Bestämmelser
som möjliggör ett visst mått av tvång är därför nödvändiga. Detta gäller också
beträffande de nu aktuella spörsmålen.

Behovet av rätt till officialinitiativ för överlantmätare m. fl. allmänna organ
har inte bestritts från något håll. Tvärtom har en rad remissinstanser
understrukit att behov av en sådan rätt föreligger. Frivillig samverkan mellan
markägare är visserligen av stort värde och ägnad att minska behovet av

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

139

ingripande från de allmänna organens sida. Regler om rätt till officialinitiativ
kan emellertid inte undvaras. Utskottet ansluter sig därför till departementschefens
förslag i denna del.

Förslaget om initiativrätt för expropriant och annan tvångsförvärvare innebär
inte någon nyhet i lagstiftningen. En bestämmelse av motsvarande
innehåll som den nu föreslagna intogs redan år 1961 i allmänna väglagen.
Under föregående år har vidare innehavare av järnväg fått rätt att påkalla
ägoutbyte då fastighet har rätt till väg över järnvägsmark och intrång uppkommer
om rätten upphör. Som villkor för utövande av initiativrätten krävs
att ägoutbytet skall undanröja, minska eller förebygga intrånget. Erfarenheterna
av tillämpningen av bestämmelsen i allmänna väglagen uppges ha
varit goda. Samma olämpliga splittring av ägoinnehav som vid utbyggnaden
av det allmänna vägnätet och i gången tid vid järnvägsbyggandet kan uppkomma
även i andra sammanhang, såsom vid större vattenregleringar och
anläggandet av flygfält. Sakägarna torde enligt vad erfarenheten gett vid
handen i allmänhet vara obenägna att ta initiativ till erforderliga omregleringar.
För den som föranstaltat om expropriation eller annat tvångsförvärv
kan det emellertid vara av stor betydelse att intrånget på grund av förvärvet
avhjälps eller minskas. Utskottet finner därför i likhet med departementschefen
att starka skäl föreligger för att en regel med det föreslagna innehållet
bör tas upp i lagen.

I .TDL uppställs krav på en viss opinion bland sakägarna för att sökanden
skall kunna få till stånd en reglering för sådana fall då den gällande fastighetsindelningen
tillkommit genom laga skifte eller vissa andra moderna
delningsformer som ansetts böra medföra samma grad av trygghet som laga
skifte. Detta opinionsvillkor innebär att en majoritet av delägarna, vilka
skall äga jordbruksfastigheter med sammanlagda taxeringsvärden uppgående
till mer än hälften av samtliga jordbruksfastigheters värden, skall ena
sig om att påyrka skifte för att detta skall få komma till stånd. Frågan avgörs
genom omröstning, vilken dock visat sig vara en omständlig och arbetskrävande
procedur och utgången härav har dessutom inte alltid på ett
rättvisande sätt återspeglat sakägarnas mening.

Med hänsyn bl. a. till sist angivna omständigheter ansåg fastighetsbildningskommittén
att opinionsvillkoret i de delar sådant över huvud taget
borde uppställas — dvs. när frågan om reglering väckts av annan än sakägare
och när förrättning som begärts av enskild sakägare skall ges större
omfattning än som i och för sig behövs för att förbättra sökandens fastighet
— borde utformas så att förrättningsmännen fick rätt att tämligen fritt
bedöma om en önskvärd anslutning kunde vinnas bland sakägarna. Förslaget
fick den innebörden att fastighetsreglering inte skulle få komma till
stånd, om sakägarna mera allmänt motsatte sig åtgärden.

Kommitténs förslag accepterades i stort sett av remissinstanserna.

Vid departementsbehandlingen har kommitténs förslag godtagits med de

140

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

tillägg som framgår av det föregående. Departementschefen har härvid
framhållit att förrättningsmännen vid prövningen av opinionsvillkoret måste
göra en helhetsbedömning av de invändningar som reses mot förslaget.
1 första hand får härvid beaktas antalet sakägare som motsätter sig regleringen.
Men av väsentlig betydelse är också de skäl som åberopas mot företaget.
De ekonomiska konsekvenserna bör härvid tillmätas avgörande betydelse.

Genom de av departementschefen föreslagna tilläggen till kommitténs förslag
har innebörden i opinionsvillkoret i viss mån ändrat karaktär. Den faktiskt
föreliggande opinionen bland sakägarna har således minskat något i
betydelse till förmån för en bedömning av tyngden i de skäl som kan anföras
för eller emot en reglering. Utskottet vill framhålla att uppenbart ohållbara
skäl inte bör få hindra angelägna regleringsföretag och är berett att
godta propositionsförslaget. Utskottet fäster vid sin bedömning vikt vid att
sakägarnas skydd mot onödiga omregleringar främst vinns genom kravet på
båtnad av regleringen. Av betydelse är också att ersättningsreglerna har konstruerats
så att sakägare skall kunna få ersättning för varje slag av försämring
som hans fastighet utsätts för. Med hänsyn till vad som ovan sagts
om betydelsen för genomförandet av en fastighetsreglering, att fastighetsägarnas
positiva medverkan kan påräknas, synes emellertid kraven på anslutning
från sakägarnas sida inte böra sättas alltför lågt.

På grund av det anförda bör propositionen i denna del bifallas och motionsyrkandena
avslås.

Utskottet övergår härmed till att behandla frågan om överföring av mark
som är bebyggd.

Av bestämmelserna i 2 kap. 4 § angående vad som efter fastighetsbildning
är tillbehör till fastighet följer att byggnad vid fastighetsbildning i regel åtföljer
den mark som den är belägen på. Om en fastighetsreglering verkställs
på det sättet att bebyggd mark överförs till annan fastighet, kommer till
följd härav byggnaderna på marken att övergå i tillträdarens ägo. Den som
avträder marken måste således avstå också från byggnaderna, givetvis mot
ersättning för deras värde. Byggnader lämpar sig emellertid i allmänhet inte
så väl för att gå i byte, bl. a. emedan de ofta är speciellt inrättade för de
fastigheter de hör till och vidare kan ge upphov till höga likvider. Med hänsyn
härtill uppställs som huvudregel i 5 kap. 7 § att fastighetsreglering inte
får verkställas så att mark tillsammans med byggnad som finns på marken
överförs till annan fastighet eller samfällighet. Mark på vilken finns byggnad
som tillhör innehavare av servitut eller nyttjanderätt får dock överföras,
om byggnadens ägare tillförsäkras motsvarande rätt att efter regleringen
behålla byggnaden på samma mark. De nämnda reglerna gäller inte undantagslöst.
En överföring av mark, där det finns byggnader, är ibland i
hög grad önskvärd från allmän synpunkt, och i sådana situationer får den
enskildes intresse under vissa förutsättningar vika. Som allmän förutsätt -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

141

ning för tillämpning av undantagsreglerna gäller att väsentlig olägenhet inte
uppkommer för sakägare. Har byggnaden inte bara obetydligt värde, uppställs
därjämte som villkor att överföringen i betydande mån underlättar
möjligheterna att vinna ändamålsenlig fastighetsbildning.

Den som tvingas att avstå en byggnad genom överföring är berättigad till
ersättning för det byggnadskapital som han förlorar. Även ersättning för
personlig skada utgår. Förutom ersättning till ägaren utgår gottgörelse till
innehavare av särskild rätt att nyttja egendomen, som helt eller delvis upphör
till följd av överföringen.

I motionerna 1:885 och 11:1051 yrkas att riksdagen skall ge riktlinjer
för tillämpning av reglerna om undantag från förbudet att överföra bebyggd
mark och därvid uttala att största möjliga hänsyn skall tas till de
människor som är bosatta på fastigheten samt deras behov och möjligheter
att ersätta vad som måste avstås.

Vid tillämpningen av de ifrågavarande bestämmelserna måste tillses att
de menliga verkningarna för sakägarnas del hålls inom rimliga gränser. I
den föreslagna lagtexten har detta markerats genom att som förutsättning
för tillämpning av undantagsreglerna uppställts att väsentlig olägenhet för
sakägare inte uppkommer. Därvid skall såväl avträdarens som tillträdarens
intresse beaktas. Hänsyn skall tas också till innehavare av nyttjanderätt.
Sådan rättighetshavare är nämligen enligt 34 § sakägare, om regleringen har
betydelse för honom. Härvid avses inte bara nyttjanderättshavare, som äger
byggnad på annans mark, utan också annan sådan rättighetshavare, t. ex.
hyresgäst. Även servitutshavare är att anse som sakägare. De föreslagna bestämmelserna
torde medge en rimlig avvägning mellan å ena sidan önskemålet
att få till stånd en ändamålsenlig fastighetsindelning och å andra sidan
sakägarnas intresse av att inte tvingas avstå byggnader eller rättigheter
som för dem kan vara av stor betydelse. Med hänsyn till de vitt skiftande
förhållanden som kan råda i olika fall är det emellertid inte möjligt att
ge några närmare riktlinjer för hur denna avvägning skall ske. Enligt utskottets
mening kan emellertid även vad motionärerna anfört beaktas vid
prövningen.

Genom det anförda synes motionernas syfte vara i huvudsak tillgodosett.

I 9—17 §§ tas upp regler om värdering vid fastighetsreglering och ersättning
mellan sakägarna med anledning av olika regleringsåtgärder.

Som redan nämnts skall fastighet som får avstå mark i första hand
kompenseras med annan mark. Kontantlikvider kan emellertid inte helt
undvikas.

Värdering kan i princip ske för tre olika ändamål, nämligen dels till ledning
för marktilldelningen (gradering), dels för att bestämma ersättningar
mellan sakägare (likvidvärdering), dels för att bestämma fastighetsregleringens
inverkan på fastigheterna till ledning för ersättning för personlig
skada och för kostnadsfördelningen (båtnadsvärdering). I allmänhet torde

142

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

dock endast likvidvärdering behöva göras. Ersättningsreglerna anknyter i
huvudsak till expropriationslagens regler, men vissa betydelsefulla skillnader
finns som betingas av olikheten i värderingssituationen.

Reglerna i detta avsnitt föranleder endast den anmärkningen att bestämmelserna
i 12 § om ersättning för personlig skada vinner något i tydlighet
om i tredje stycket ordet »ersättningen» första gången det förekommer byts
ut mot ordet »likvidvärdet».

Som framgår av den föregående redogörelsen knyts enligt lagförslaget
viktiga rättsverkningar vid fastighetsreglering till innehavet av byggnad.
Behov av en särskild begränsning av sakägarnas möjligheter att under pågående
fastighetsreglering verkställa vissa byggnadsåtgärder har därför ansetts
föreligga. Om det behövs för att underlätta förrättningen och säkerställa
dess resultat, kan fastighetsbildningsmyndigheten sålunda enligt 22 §
förbjuda att nybyggnad företas eller byggnad sätts i stånd utan myndighetens
medgivande. Sådant medgivande får vägras endast om åtgärden väsentligt
försvårar regleringen.

Departementschefen framhåller i motiveringen att förordnanden enligt
paragrafen skall grundas på förrättningstekniska skäl och bör vara av
tillfällig natur. Då förordnande ofta kan innebära ett kännbart intrång i
markägarens handlingsfrihet bör det inte bestå under längre tid än som
är motiverat med hänsyn till det ändamål som skall tillgodoses.

I motionerna I: 885 och II: 1051 yrkar man att riksdagen skall uttala
att vid tillämpning av 22 § största möjliga hänsyn skall tas till de av åtgärden
berörda enskilda människorna. Motionärerna framhåller att åtgärder
av detta slag kan gälla t. ex. en bostad och på ett intimt sätt beröra de enskilda
människorna.

Vad motionärerna anfört kan uppenbarligen beaktas inom ramen för de
föreslagna bestämmelserna. Något ytterligare uttalande i anledning av motionsyrkandet
är inte erforderligt.

Utöver byggnadsförbud är de tvångsmässiga åtgärder beträffande byggnader
som kan komma i fråga vid fastighetsreglering av två slag. Ägaren
kan sålunda tvingas att antingen avstå från sin byggnad eller underkasta
sig flyttning. Ett avstående kan i sin tur ske i form av överföring till annan
fastighet (7 §) eller genomföras på det sättet att byggnaden rivs (24 §) med
påföljd att marken där byggnaden stått kan utan hinder disponeras för
överföring, överföringsfallet har berörts i ett tidigare avsnitt.

Beslut om rivning av byggnad får enligt 24 § meddelas, om möjligheterna
att vinna ändamålsenlig fastighetsindelning därigenom väsentligt underlättas
och byggnaden är obehövlig för den fastighet till vilken den hör. Är byggnadens
värde obetydligt, får sådant beslut meddelas, om ändamålsenlig fastighetsindelning
främjas genom att byggnaden rivs och väsentlig olägenhet
inte uppkommer för ägaren.

Den som tvingas avstå en byggnad för rivning har rätt till ersättning
motsvarande byggnadens värde för honom. Även ersättning för personlig

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970 143

skada utgår. Förutom ersättning till ägaren utgår gottgörelse till innehavare
av särskild rätt som innefattar befogenhet att nyttja byggnaden.

I motionerna I: 885 och II: 1051 yrkas att riksdagen skall uttala att vid
tillämpningen av 24 § största möjliga hänsyn skall tas till de av åtgärden
berörda enskilda människorna.

Utskottet vill först anmärka att del för beslut om rivning uppställda
villkoret att väsentlig olägenhet för sakägare inte får uppkomma vid den
slutliga bearbetningen av lagtexten i departementet har kommit att inskränkas
på ett sätt som inte torde ha varit avsett. Villkoret hänför sig nämligen
i den nu föreslagna lydelsen endast till det fallet att byggnadens värde
är obetydligt. Det bör emellertid — såsom också föreslagits i lagrådsremissen
— gälla som allmän förutsättning för beslut om rivning.

Med hänsyn till det samband som enligt vad nyss sagts råder mellan
överföring av bebyggd mark och rivning av byggnad bör villkoren för beslut
i största möjliga utsträckning vara desamma. Vid prövningen av fråga
om rivning av byggnad skall emellertid enligt förslaget fastighetsbildningsmyndigheten
— till skillnad mot vad som skall gälla i överföringsfallet —
bortse från eventuella rättighetshavare, som inte samtidigt är ägare till
byggnaden. Med hänsyn till att verkningarna för t. ex. en hyresgäst av ett
beslut om rivning i regel är mer ingripande än ett beslut om överföring av
marken, på vilken byggnaden står, är en dylik skillnad knappast sakligt motiverad.
Utskottet föreslår därför att i 24 § första stycket ordet »ägaren»
byts ut mot »sakägare».

Utskottet förordar med hänsyn till det anförda att 24 § första stycket utformas
på följande sätt:

»Beslut om rivning får meddelas, om möjligheterna att vinna ändamålsenlig
fastighetsindelning därigenom väsentligt underlättas och byggnaden
är obehövlig för den fastighet till vilken den hör. Är byggnadens värde
obetydligt, får sådant beslut meddelas, om ändamålsenlig fastighetsindelning
främjas genom att byggnaden rives. Rivning får ej beslutas, om väsentlig
olägenhet uppkommer för sakägare.»

Med hänsyn till vad utskottet anfört och föreslagit får syftet med molionsyrkandet
anses vara tillgodosett.

Enligt 25 § får beslut om flyttning av byggnad eller annan anläggning
meddelas, om flyttningen väsentligt underlättar möjligheterna att vinna ändamålsenlig
fastighetsindelning samt fördelarna överväger de kostnader
och olägenheter som är förenade med flyttningen. Flyttning får dock ej beslutas,
om väsentlig olägenhet uppkommer för ägaren.

Vad utskottet nyss anfört angående rättighetshavares ställning i samband
med beslut om rivning gäller i huvudsak också i fråga om flyttning. Utskottet
föreslår därför att i 25 § första stycket ordet »ägaren» utbyts mot
»sakägare». Som konsekvens av denna ändring bör samma jämkning av
lagtexten ske i andra stycket första punkten.

Utskottet vill i sammanhanget till sist påpeka att ett nära samarbete

144 Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

mellan fastighetsbildningsmyndigheten och byggnadsnämnden är av särskild
vikt vid handläggningen av frågor om byggnadsförbud, rivning och
flyttning.

Bestämmelserna i 6 kap. handlar om bildande av samfällighet
i samband med fastighetsreglering. Enligt huvudbestämmelsen i 1 § får för
ändamål av stadigvarande betydelse för flera fastigheter samfällighet bildas,
om ej ändamålet kan tillgodoses bättre på annat sätt.

Ett särskilt slag av samfällighet är gemensamhetsskog. Ägosplittringen
inom skogsmarken är f.n. mycket påfallande i många trakter. Den alltmer
omfattande mekaniseringen av skogsbruket har medfört att skogsskiftenas
storlek och utformning har fått större betydelse för det ekonomiska
resultatet av skogsbruket än tidigare. FBL ger ökade möjligheter att sammanföra
skogsmark till gemensamhetsskog och erbjuder även vissa tvångsmedel
för genomförandet av sådan åtgärd.

Enligt bestämmelserna i 6 kap. får gemensamhetsskog bildas tvångsvis
i två olika fall.

Det första fallet (2 § första stycket) avser den situationen att skogsmarken
är uppdelad mellan olika fastigheter på sådant sätt att ett tillfredsställande
utnyttjande av skogen hindras väsentligt. Gemensamhetsskog får då
bildas om behovet av en förbättrad fastighetsindelning inte kan tillgodoses på
annat sätt. För tillämpning av regeln förutsätts att skogen inom ett område
är splittrad i skiften, som tillhör ett inte alltför begränsat antal olika
fastigheter, och att dessa skiften är så små att de inte ens med bästa möjliga
utformning kan på ett nöjaktigt sätt användas för skogsproduktion.
Fastighets enskilda mark (i motsats till mark som är samfälld för flera
fastigheter) får intas i gemensamhetsskog bara om marken är väsentligen
utan betydelse för fastighetens behov av skogsprodukter och gemensamhetsskogen
får sådan storlek och utformning att den medger ekonomiskt
tillfredsställande skogsdrift. Gemensamhetsskogen skall alltså i stort uppfylla
de lämplighetskrav som föreskrivs för skogsbruksfastighet.

Det andra fallet (2 § andra stycket) när gemensamhetsskog får bildas
tvångsvis är när skogsmark berörs av sådan större och mera genomgripande
fastighetsreglering, vid vilken inlösen kan komma i fråga enligt bestämmelserna
i 8 kap. Marken skall då kunna tas in i gemensamhetsskog
om detta ökar möjligheterna att utnyttja skogen och marken inte hör till
jordbruksfastighet eller sådan skogsbruksfastighet, som medger ekonomiskt
tillfredsställande skogsdrift.

Med samtycke av fastighetsägarna får mark avsättas till gemensamhetsskog
även om de nämnda villkoren i 2 § inte är uppfyllda (3 § andra
stycket).

I motionerna 1:885 och 11:1051 yrkas i första hand att tvångbestämmelserna
i 2 § andra stycket skall utgå och i andra hand att tvångvis bildande
av gemensamhetsskog skall få ske bara när det visar sig oundgäng -

145

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

ligen nödvändigt för att nå en ändamålsenlig lösning. Motionärerna framhåller
att gemensamhetsskog ofta är den lämpliga formen för skogsbruket
i områden som genom sin avlägsna belägenhet kräver större avverkningar i
ett sammanhang. Gemensamhetsskogar bildas redan nu på frivillig väg i
samband med laga skiften och strävan till rationella former kommer att
växa i stigande takt utan tvångslagstiftning. Motionärerna ställer sig därför
avvisande till tvångsreglerna i 2 § andra stycket.

I motiveringen för de föreslagna reglerna har departementschefen anfört
i huvudsak följande.

Frivillig samverkan över fastighetsgräns mellan skogsägare förekommer
redan i betydande omfattning. Vissa olägenheter av en splittrad fastighetsindelning
kvarstår emellertid också vid en sådan samverkan. Man måste
således beakta fastighetsgränserna och redovisa hur avverkning och andra
åtgärder fördelar sig på de olika fastigheterna. Det är vidare svårt att vinna
önskvärd anslutning från fastighetsägarnas sida. F. n. saknas också möjligheter
att för framtiden trygga de överenskommelser om samverkan som
träffas. Med hänsyn till dessa förhållanden bör FBL innehålla regler som
gör det möjligt att föra samman mindre skogsinnehav till större enheter. I
största möjliga utsträckning bör man därvid lita till frivilliga överenskommelser
mellan sakägarna. Sådan samfällighetsbildning behöver inte regleras
genom några speciella villkor. Införandet av en möjlighet till frivilliga
överenskommelser är emellertid inte tillräckligt för att nå ett godtagbart
resultat. Det är inte rimligt att en skogsägare i alla lägen skall ha möjlighet
att hindra att hans mark tas i anspråk för storleksrationalisering av fastighetsbeståndet.
Tvångsregler utgör därför ett nödvändigt komplement till bestämmelser
som förutsätter enighet mellan fastighetsägarna. Mindre samarbetsvilliga
personer skulle annars få möjligheter att helt omintetgöra
även mycket angelägna rationaliseringsföretag eller att utverka särskilda
förmåner för sin medverkan. Med hänsyn till att sådana företag ofta omfattar
ett stort antal sakägare skulle det säkerligen många gånger vara svårt
att genomföra önskvärda rationaliseringar utan stöd av tvångsregler. Sådana
bör därför införas i FBL.

Utskottet ansluter sig till den anförda motiveringen och godtar även den
föreslagna utformningen av bestämmelserna. Genom begränsningen av möjligheterna
aLt tvångsvis bilda gemensamhetsskog till vissa bestämda situationer,
där behovet av samfällighetsbildning är särskilt framträdande, får
skälig hänsyn till sakägarintressena anses ha tagits.

I anledning av motionärernas i andra hand framställda yrkande vill utskottet
anföra följande.

Vid fastighetsreglering i skogsmark står olika mer eller mindre ingripande
åtgärder till buds för att åstadkomma en förbättrad fastighetsindelning.
Deras inbördes samband är i korthet följande. Omregleringen bör i
första hand ta sikte på en förbättrad ägoanordning. Skogsskiftena bör såle10
— Dihang till riksdagens protokoll 1970. 9 saml. 3 avd. Nr 35

146

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

des ges lämpligare form och deras antal minskas. Även om antalet skiften
nedbringas så långt det går med hänsyn till de bestående äganderättsförhållandena
blir de emellertid i en del fall för små för att tillåta ett rationellt
skogsbruk enligt moderna metoder. Det blir då nödvändigt att försöka
samla skogsinnehaven i större enheter. Härvid kommer bildandet av gemensamhetsskog
in i bilden. I första hand bör fastighetsbildningsmyndigheten,
enligt principen att förrättningsarbetet bör bedrivas så att enighet i
största möjliga utsträckning ernås, söka få till stånd frivilliga överenskommelser
mellan sakägarna om samfällighetsbildning. Misslyckas sådana försök
får tvångsreglerna om gemensamhetsskog tillgripas. Är förhållandena
sådana att inte heller bildandet av gemensamhetsskog medför ett tillfredsställande
resultat får, då fråga är om större och mera genomgripande fastighetsreglering,
inlösen övervägas. Som framgår i det följande tillstyrker
utskottet att möjligheter till inlösen införs i FBL. Även vid storleksrationalisering
genom omfördelning av äganderätten till marken bör utvägen att
nå frivilliga uppgörelser i första hand prövas. I valet mellan tvångvis inrättande
av gemensamhetsskog och inlösen bör det förra alternativet ges
företräde, eftersom det är den för sakägarna mindre ingripande åtgärden.
Inlösen bör alltså reserveras för de mest svårbemästrade fallen, där ändamålsenliga
lösningar inte kan nås på annat sätt.

Utskottet förordar med hänsyn till det anförda bifall till propositionen
och avslag på motionsyrkandena.

Bestämmelserna om servitut i 7 kap. innebär bl. a. att fastighetsbildningsservitut
skall få bildas inte bara som hittills i samband med ändringar
i fastighetsindelningen utan också genom fristående förrättning. Även i ett
annat hänseende innebär förslaget en utvidgning av möjligheterna att tillskapa
fastighetsbildningsservitut. Förslaget har nämligen inte någon motsvarighet
till uppräkningen i 10 kap. 9 § JDL av tillåtna servitutsändamål.
I stället skall det allmänna servitutsbegreppet tillämpas vid fastighetsbildning.
Ändring och upphävande av servitut får komma till stånd i stort sett
i samma omfattning som ändringar i själva fastighetsindelningen. Bestämmelserna
gör det möjligt att inte bara i samband med fastighetsbildningsförrättning
utan också helt fristående förordna om begränsning, flyttning
och annan ändring av område för utövning av servitut samt om upphävande
av sådan rättighet. Reglerna om ändring och upphävande av servitut har
gjorts fullt tillämpliga också på upplåtelseservituten.

Särskilda bestämmelser om inlösen vid fastighetsreglering meddelas
i 8 kap.

Som tidigare nämnts skall enligt 5 kap. 8 § FBL vid fastighetsreglering
iakttas att varje däri ingående fastighet får sådan sammansättning och utformning
att den inte i mindre mån än före regleringen lämpar sig för det
avsedda ändamålet. Fastigheten får inte ändras så att dess graderingsvärde
minskas väsentligt eller ökas i sådan omfattning att avsevärd olägenhet
uppkommer för ägaren.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970 147

Från. dessa huvudregler utgör bestämmelserna i 8 kap. om inlösen undantag,
såvitt avser möjligheterna att tvångsvis minska fastighet. Fastighet
kan alltså med stöd av bestämmelserna i 8 kap. minskas hur mycket som
helst eller t. o. m. helt försvinna. Däremot gäller spärren i 5 kap. 8 § mot
storleksökningar. Fastighet får således inte ökas i sådan omfattning att avsevärd
olägenhet uppkommer för ägaren.

Reglerna i 8 kap. gäller enligt 1 § fastighetsreglering som omfattar mark
till ett flertal fastigheter med skilda ägare och som har till syfte att åstadkomma
en allmän förbättring av fastighetsbeståndet. Det skall vidare vara
ett väsentligt intresse från allmän synpunkt att storleksförändringar genomförs.

I samband med sådan större reglering kan fastighetsbildningsmyndigheten
förordna att fastighet som ingår i regleringen eller del av sådan fastighet
skall avstås för att överföras till annan fastighet. Vissa begränsningar
uppställs emellertid i 2 och 3 §§. Dessa begränsningar innebär i huvudsak
följande. Inlösen får inte ske om syftet med överföringen skäligen kan vinnas
på annat sätt. Fastighet får vidare inte till någon del inlösas om den
för sig uppfyller de allmänna kraven pa lämplighet. Inte heller mark som
ingår i eller är avsedd att intas i gemensamhetsskog får lösas. Slutligen får
inlösen inte ske om avsevärd olägenhet därigenom skulle uppkomma för
fastighetens ägare eller brukare.

Ägare av fastighet eller fastighetsdel som inlöses är berättigad till ersättning
efter i princip samma regler som gäller vid expropriation.

I motionerna 1:884 och II: 1044 yrkar man att riksdagen, med förklaring
att 8 kap. FBL icke kan godtas i föreslaget skick, hos Kungl. Maj :t
hemställer om nytt förslag i denna del före lagens ikraftträdande.

Liknande yrkande framställs i motionerna I: 885 och II: 1051.

Till stöd för motionsyrkandet anförs i motionerna 1:884 och 11:1044
bl. a. följande. Inlösenbestämmelserna avser att ersätta expropriationslagens
regler om expropriation för stärkande av ofullständigt jordbruk. Då
beslutanderätten flyttas över från Kungl. Maj :t till fastighetsbildningsmyndigheten
bör förutsättningarna för inlösenbeslut noggrant anges i lagtexten
eller åtminstone i motiven. Så har enligt motionärernas mening inte skett.
De anser vidare att regeln, som stadgar att inlösen inte får ske om avsevärd
olägenhet uppkommer för fastighetens ägare eller brukare, är för vag
och att beslut om inlösen bör göras beroende av medgivande från ägaren
av den fastighet till vilken marken skall överföras. Motionärerna anför
också att inlösen ger upphov till svårlösta värderingsfrågor. Det är slutligen
enligt motionärernas mening en brist i förslaget att ersättning av motpart
för utredningskostnader inte kan utgå i förrättningsinstansen.

Flertalet av dessa synpunkter återfinns också i motionerna 1:885 och
II: 1051.

Institutet inlösen tjänar samma syfte som bildandet av gemensamhetsskog,
nämligen att möjliggöra storleksrationalisering. Det torde vara of rån -

148 Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

komligt att sådana åtgärder ingår som ett led i mera omfattande och ingripande
regleringar. Såsom för närvarande bör den för regleringen behövliga
markreserven i första hand anskaffas på frivillighetens väg. I vissa fall
lär emellertid icke föreligga möjlighet att helt genom frivilliga förvärv anskaffa
nödvändig mark. Inlösenmöjligheter bör då stå till buds. Vissa sådana
föreligger redan nu enligt den s. k. dalalagen.

Utskottet övergår härmed till att behandla den detaljkritik mot förslaget
som framförts i motionerna.

Inlösen är till sin rättsliga natur inte annat än en form av marköverföring,
och bestämmelserna måste genomgående ses i sammanhang med
övriga regler om marköverföring. Rättssäkerhetssynpunkterna har dock en
särskild tyngd vid inlösen, och det är givetvis angeläget att förutsättningarna
för inlösenbeslut noggrant regleras. Enligt utskottets mening kan det
emellertid inte med fog göras gällande annat än att förslaget härvidlag
uppfyller de anspråk som rimligen kan ställas.

Den av motionärerna berörda regeln om hänsyn till fastighetens ägare
och brukare är som övriga liknande regler i FBL elastiskt avfattad. Direkta
motsvarigheter innebärande att tvångsingripande inte får ske om avsevärd
olägenhet uppkommer för sakägare finns på flera håll i förslaget. Motionärerna
synes närmast avse att i FBL skall införas en bestämmelse liknande
den som nu gäller vid expropriation för stärkande av ofullständigt jordbruk
och som innebär att expropriation inte får ske av fastighet, som tillhör
aktiv jordbrukare. Som departementschefen anfört skulle en sådan bestämmelse
hindra att sådana fastigheter, som inte uppfyller kravet på lönsamhet
och som inte genom regleringen kan i erforderlig mån förstärkas, används
för förstärkning av annan fastighet. Genom kravet på att avsevärd olägenhet
för ägaren inte får uppkomma kan skälig hänsyn till hans intressen,
inbegripet krav på social och ekonomisk trygghet, tas. Av stor betydelse är
härvid även det principiella förbudet i 5 kap. 7 § mot överföring av bebyggd
mark, som behandlats i det föregående.

Inlösenkapitlet innehåller inte någon speciell bestämmelse om hänsyn
till ägaren av den fastighet till vilken inlöst mark skall överföras. Som nyss
nämnts gäller emellertid spärren mot storleksökningar i 5 kap. 8 § även
vid inlösen. Fastighet får alltså inte ökas i sådan omfattning att avsevärd olägenhet
uppkommer för ägaren. Regeln är motiverad av att en utökning av
fastighets storlek ställer krav på att ägaren fullgör vissa investeringar för
att fastigheten skall komma till ändamålsenlig användning, och i varje fall
inträder skyldighet att utge ersättning i pengar. Det behövs därför en spärr
för att hindra att någon underkastas förpliktelser som han har svårt att
fullgöra. Då emellertid i förslaget en sådan spärr uppställs synes inte några
betänkligheter möta mot att låta fastighetsbildningsmyndigheten ex officio
pröva inlösenfrågorna.

Värderingsfrågorna torde inte vara av annan natur eller eljest i större

149

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

omfattning skilja sig från dem som uppkommer i andra liknande sammanhang.

Frågan om ersättning för utredningskostnader inför fastighetsbildningsmyndigheten
har behandlats i det föregående.

Utskottet godtar på grund av det anförda propositionsförslaget såvitt avser
inlösen och avstyrker motionerna.

Reglerna i 4 § om rätt för ägare av tomtdel att inlösa återstoden av tomten
föranleder att 46 § byggnadslagen bör upphävas och 47 § jämkas. Departementschefen
har också förutskickat att förslag härom kommer att
framläggas.

Framför allt vid de stora regleringarna för rationalisering av jordbruk
och skogsbruk föreligger det ofta ett påtagligt behov av att i samband med
regleringen utföra vissa för sakägarna gemensamma arbeten,
t. ex. vägbyggnad och dikning. Men även inom bebyggelseområden
kan det bli aktuellt att i anslutning till förrättning utföra gemensamma
anläggningar av olika slag, exempelvis parkeringsanläggningar. Särskilda
bestämmelser om sådana gemensamma arbeten meddelas i 9 kap. Sakagarna
har alltid möjlighet att om de så önskar själva utföra gemensamma
arbeten. Normalt förutsätts emellertid att arbetena kommer att ombesörjas
av en eller flera sysslomän, som har rätt att verkställa utdebitering för att
ta ut kostnaderna för arbetet av sakägarna.

Övriga fastighetsbildningsåtgärder

Fjärde avdelningen innehåller i 10—13 kap. bestämmelserna om övriga
fastighetsbildningsåtgärder, dvs. främst avstyckning och sammanläggning.

Institutet avstyckning, som behandlas i 10 kap., har i väsentliga
delar sin motsvarighet i gällande rätt.

Utskottet vill här i korthet beröra frågan om behandlingen av andelsrätter
i allmänningar och därmed jämställda samfälligheter vid avstyckning.

I samband med avstyckning skall bestämmas om och i vad mån med den
nybildade fastigheten skall följa delaktighet i samfällighet, vari stamfastigheten
äger del. Frågan om hur dylika andelar skall fördelas mellan styckningsdelarna,
då någon av dem är avsedd för jordbruk, skall för närvarande
i allmänhet bedömas enligt det allmänna lämplighetskravet och de särskilda
för jordbruksfastigheter gällande villkoren. I 19 kap. 12 § JDL finns
emellertid en särskild spärregel till skydd för jordbruket när det gäller
avstyckning från fastighet, som har del i allmänning eller därmed jämförlig
samfällighet av vikt såsom stöd för jordbruket. Andel i sådan samfällighet
får ej, där någon av styckningsdelarna skall utgöra eller tillhöra
jordbruksfastighet, tilldelas fastighet som inte är avsedd för jordbruk.

Den nämnda spärregeln saknar motsvarighet i förslaget. Någon ändring
i förhållande till vad som nu gäller är emellertid ej avsedd. Det är alltjämt
av stor vikt att delaktigheten i allmänningar bibehålls vid jordbruket. De
11 —Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 samt. 3 avd. Nr 35

150 Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

jordpolitiska reglerna i 3 kap. torde utgöra tillräcklig garanti för att denna
synpunkt blir beaktad vid tillämpningen.

Med klyvning avses en uppdelning av fastigheter som till särskilda
kvotdelar ägs av flera gemensamt. Bestämmelser härom ges i 11 kap.
Institutet skiljer sig inte mera väsentligt från den form av laga skifte som
kallas klyvningsskifte. De allmänna jordpolitiska villkoren för fastighetsbildning
torde komma att leda till att klyvning sällan kan äga rum som
isolerad åtgärd. I kombination med sammanläggning torde institutet dock
bli av viss praktisk betydelse.

Institutet sammanläggning, som behandlas i 12 kap., skiljer sig
inte i principiellt hänseende från vad som redan nu gäller.

Enligt gällande bestämmelser sker sammanläggning genom ett ansökningsförfarande
hos ägodelningsdomaren. I fråga om fastigheter på landet
gäller att ägodelningsdomaren innan han avgör ärendet skall inhämta
yttrande från överlantmätaren och inskrivningsdomaren.

Enligt FBL skall sammanläggning liksom all annan fastighetsbildning
ske genom förrättning, som handläggs av fastighetsbildningsmyndigheten.
Myndigheten skall inhämta yttrande från inskrivningsmyndigheten huruvida
hinder mot sammanläggningen möter med hänsyn till bl. a. lagfartsoch
inteckningsförhållanden.

I materiellt hänseende innebär förslaget att en viss uppmjukning sker
av de sakrättsliga villkoren för sammanläggning. En nyhet av inte ringa
praktisk betydelse är att möjlighet öppnas att lägga samman fastigheter
som tillhör äkta makar var för sig eller innehas med olika rätt i äktenskapet.

13 kap. ger bestämmelser om fastighetsbildning för samordnning
med kommunal indelning. Deras huvudsakliga
syfte är att reglera hur anpassningen mellan indelningen i kommuner och
fastighetsindelningen skall verkställas när kommunindelningen ändras.
Har fastighet enskild mark på ömse sidor om kommungräns skall fastighetsindelningen
ändras så att den överensstämmer med den kommunala
indelningen. Ändringen skall ske genom fastighetsreglering eller avstyckning.
Initiativet till ändring tas av överlantmätaren, och kostnaderna får
ej påföras sakägare.

Fastighetsbestämning

Institutet fastighetsbestämning, som behandlas i U kap. (tillika femte
avdelningen) motsvarar närmast den nuvarande gränsbestämningen. Denna
är emellertid inskränkt till frågor rörande den rätta sträckningen av
gräns för fastighet eller samfälld mark. Begreppet fastighetsbestämning
är betydligt vidare. Genom fastighetsbestämning kan avgöras alla frågor
om beskaffenheten av gällande fastighetsindelning. Dessutom kan frågor
om beståndet och omfånget av flertalet servitut prövas i samma ordning.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970 151

Alla tvister om fastighetsindelningens beskaffenhet kan prövas vid förrättning
oberoende av om de har samband med fastighetsbildning eller ej.
Möjlighet att ta upp sådana tvister vid domstol utan förrättningsprövning
skall emellertid finnas.

Rena äganderättsfrågor, dvs. frågor som endast gäller vem av olika personer
som äger viss egendom oberoende av beskaffenheten av gällande
fastighetsindelning, kan inte avgöras genom fastighetsbestämning. Prövningen
av dylika frågor är förbehållen domstolarna.

Rättegången i fastighet sbildning smål

Den sjätte avdelningen i förslaget omfattar 15—18 kap. och behandlar
rättegången i fastighetsbildningsmål.

En viktig nyhet i fråga om fullföljdsförfarandet är att det nuvarande
fastställelseförfarandet slopas.

Enligt gällande ordning skall avslutad fastighetsbildningsförrättning i
regel undergå viss efterprövning oberoende av om den överklagats eller
inte. I normalfallet sker denna prövning genom överlantmätaren. Om denne
finner att förrättningen är lagligen beskaffad skall han fastställa den.
I annat fall skall han hänskjuta ärendet till ägodelningsrättens prövning.
Verkningarna av förrättningen blir slutgiltiga i och med fastställelsen.

FBL innebär som redan nämnts att fastställeseprövningen slopas. Förrättningen
vinner i stället laga kraft om den inte överklagas.

Då fastställelsen försvinner blir det nödvändigt att anknyta de fulla
verkningarna av förrättningen till något annat lätt konstaterbart faktum.
Detta problem har i FBL lösts så att verkningarna av förrättningen blir
slutgiltiga i och med registreringen av fastighetsbildningen eller fastighetsbestämningen.

Vad gäller fullföljdsfrågorna i övrigt bör här nämnas att statsmakterna
redan under förra året tog principiell ställning i ett viktigt avseende. I
samband med reformeringen av de allmänna underrätterna beslöts sålunda
att för handläggning av bl.a. mål angående fastighetsbildning särskilda
fastighetsdomstolar skulle inrättas. Som fastighetsdomstol skall i princip
en underrätt i varje län fungera. Huvudbestämmelserna om domstolens
sammansättning och om förfarandet inför domstolen finns i en under fjolåret
antagen lag om fastighetsdomstol.

De grundläggande reglerna om fullföljd till fastighetsdomstol finns i
15 kap.

Frågan om sättet för fullföljd då talan förs av allmänt organ har berörts i
motionen II: 462 av herr Tobé. I anledning härav må nämnas följande.

Sakägare som är missnöjd med fastighetsbildningsmyndighetens beslut
eller åtgärd kan överklaga beslutet eller åtgärden genom besvär till fastighetsdomstolen
(2—6§§). I huvudfallet (6 §) förs talan genom besvär som

152

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

skall inges till fastighetsdomstolen inom fyra veckor från den dag då förrättningen
förklarades avslutad eller inställd.

Finner överlantmätaren, länsstyrelsen eller lantbruksnämnden att tillstånds-
eller fastighetsbildningsbeslut strider mot sådan bestämmelse i
lagen som meddelats till förmån för allmänt intresse, får myndigheten
enligt 8 § föra talan mot beslutet. Fullföljdsrätten gäller dock inte inom
område med stadsplan eller inom område med byggnadsplan om åtgärden
rör endast mark som enligt planen är avsedd för annat än jordbruksändamål.
I fråga om sättet och tiden för fullföljd gäller även beträffande dessa
myndigheter vad som stadgas för sakägare.

Fastighetsregistermyndigheten kan bl. a. då uppgift om fastighetsbildning
eller fastighetsbestämning inte kan införas i registret på grund av fel
eller oklarhet i förrättningen söka rättelse hos fastighetsdomstolen (10 §).
Talan är inte inskränkt till viss tid.

I den förut nämnda motionen II: 462 yrkas att byggnadsnämnd, överlantmätare,
länsstyrelse, lantbruksnämnd samt fastighetsregisterförare
skall hänvisas att använda rättsmedlet underställning, då prövning av fastighetsdomstol
anses erforderlig. Yrkandet är begränsat till att gälla benämningen
på rättsmedlet och avser således inte någon ändring i sak av
de föreslagna reglerna. Till stöd för yrkandet anförs att en besynnerlig
situation uppkommer om en byggnadsnämnd, som önskar få ändring i en
förrättning, har att anföra besvär mot beslut som fattats av en nämndens
egen tjänsteman. Ett liknande förhållande sägs föreligga i fråga om överlantmätarens
och förrättningsmännens ställning inom det statliga lantmäteriet.

Motionsyrlcandet synes grunda sig på uppfattningen att underställning
är ett mer tilltalande rättsmedel än besvär med hänsyn till förhållandena
mellan överlantmätare och byggnadsnämnd, å ena sidan, och fastighetsbildningsmyndigheten,
å andra sidan. Då emellertid fullföljdsreglerna i sak
gjorts enhetliga — en ordning för vilken starka skäl talar — finns knappast
anledning att terminologiskt åtskilja talan som förs av sakägare och
talan av allmänt organ. De skäl av närmast etikettskaraktär som kan tala
för en sådan skillnad är enligt utskottets mening inte bärande. Motionen
bör således inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottet har inte heller i övrigt något att erinra mot vad som föreslås i
15 kap.

I 16 kap. ges kompletterande regler om förfarandet vid fastighetsdomstol.
Rättegången i hovrätt och högsta domstolen behandlas i 17 resp. 18
kap. Reglerna i dessa kapitel grundar sig i hög grad på rättegångsbalkens

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970 153

reglei för närmast motsvarande situation och avviker inte mer väsentligt
från vad som nu gäller. Beträffande rättegångskostnader föreslås vissa nyheter.
Som huvudregel föreslås att domstolen efter vad som är skäligt med
hänsyn till omständigheterna skall kunna förplikta förlorande part att
ersätta annan part dennes kostnader. I mal om inlösen skall dock expropriationslagens
principer gälla. Om enskild sakägare vinner mål mot företrädare
för allmänt intresse kan domstolen tillerkänna honom ersättning
för rättegångskostnad, om synnerliga skäl föreligger.

Fastighetsregister

19 kap., som bildar den sjunde och sista avdelningen, innehåller vissa
allmänna bestämmelser om fastighetsregister. Dessa föranleder inte något
uttalande från utskottets sida.

Vissa samordningsfrågor

Riksdagen har helt nyligen förelagts förslag till ny jordabalk, vilket avses
skola behandlas under höstsessionen innevarande riksdag. Arbetet med
PBL har på departementsstadiet samordnats med utarbetandet av förslag
till ny jordabalk. Alltjämt synes emellertid vissa samordningsproblem
föreligga eller kunna uppkomma. Dels har den slutliga överarbetningen av
reglerna i jordabalken medfört behov av vissa följdändringar i FBL. Dels
förekommer i FBL på några punkter hänvisningar till jordabalken eller
bestämmelser däri. Utskottet har emellertid ansett att dessa samordningsproblem
inte bör få hindra antagandet av FBL redan under vårsessionen.
Enligt vad utskottet erfarit kommer Ivungl. Maj :t att senare framlägga
särskilt förslag till följdändringar i FBL i anledning av jordabalken. Frågorna
torde i övrigt kunna beaktas under riksdagsbehandlingen av jordabalksförslaget.

Hemställan

Utskottet hemställer

A. att riksdagen avslår motionen II: 77;

B. att riksdagen med avslag på motionerna 1: 884 och
II: 1044 samt I: 885 och II: 1051, samtliga såvitt avser stödjordbruk,
antager 3 kap. 5 § första stycket och 9 § i det vid
propositionen 1969: 128 fogade förslaget till FBL;

C. att riksdagen antager 3 kap. 5 § andra stycket i förslaget
till FBL;

D. att riksdagen med avslag på motionerna 1:909 och

f'' II: 1059 antager 4 kap. 1—32 §§ i förslaget till FBL;

E. att riksdagen med avslag på motionen II: 1069 antager
4 kap. 33—42 §§ i förslaget till FBL;

F. att riksdagen med avslag på motionerna I: 885 och
II: 1051, såvitt avser frågan om rätt att påkalla fastighetsreglering,
antager 5 kap. 3 och 5 §§ i förslaget till FBL;

154

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

G. att riksdagen avslår motionerna 1:885 och 11:1051,
såvitt däri yrkas att 6 kap. 2 § andra stycket i förslaget till
FBL skall utgå;

H. att riksdagen med avslag på motionerna 1: 885 och
II: 1051, såvitt avser ändrad lydelse av 6 kap. 2 § andra
stycket, antager förslaget till FBL i nämnda del;

I. att riksdagen med avslag på motionerna 1:884 och
II: 1044 samt 1:885 och II: 1051, samtliga såvitt avser inlösen,
antager 8 kap. i förslaget till FBL;

J. att riksdagen med avslag på motionen II: 462 antager
15 kap. 2 och 7—11 §§ samt 16 kap. 2, 3, 11 och 15 §§ i förslaget
till FBL;

K. att riksdagen — med förklaring att propositionen icke
kunnat oförändrad bifallas —• för sin del antager följande
såsom utskottets förslag betecknade lydelse av 2 kap. 2 §
samt 5 kap. 12, 24 och 25 §§ i förslaget till FBL:

(Kungl. Maj:ts förslag)

Fråga om
Fastighetsbildningsåtgärd får

handläggas gemensamt med annan
sådan åtgärd vid en förrättning eller
delas upp på skilda förrättningar.

Av 14

(Utskottets förslag)

2 kap.

2 §

- är föreskrivet.

Flera fastighetsbildningsåtgårder
får handläggas gemensamt vid en
förrättning eller, om de börjat handläggas
gemensamt, delas upp på skilda
förrättningar,
med fastighetsbildning.

5 kap.

12 §

Överföres mark---------annan anläggning.

Om för--- -------— för skadan.

Är innehavare av rättighet, som
minskar fastighetens värde, berättigad
till ersättning enligt första eller
andra stycket, skall det likvidvärde
som tillgodoräknas fastighetens ägare
minskas med belopp motsvarande
den värdeminskning för fastigheten
som rättigheten inneburit. Om ersättningen
ej kan minskas utan att skada
uppkommer för innehavare av

Är innehavare av rättighet, som
minskar fastighetens värde, berättigad
till ersättning enligt första eller
andra stycket, skall det likvidvärde
som tillgodoräknas fastighetens ägare
minskas med belopp motsvarande
den värdeminskning för fastigheten
som rättigheten inneburit. Om likvidvärdet
ej kan minskas utan att
skada uppkommer för innehavare av

155

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

(Kungl. Maj.ts förslag)
fordran med bättre rätt, minskas i
stället ersättningen till rättighetshavaren
med motsvarande belopp.

Skyldigheten att--------

(Utskottets förslag)
fordran med bättre rätt, minskas i
stället ersättningen till rättighetshavaren
med motsvarande belopp.

— — skall utgå.

Beslut om rivning av byggnad får
meddelas, om möjligheterna att vinna
ändamålsenlig fastighetsindelning
därigenom väsentligt underlättas och
byggnaden är obehövlig för den fastighet
till vilken den hör. Är byggnadens
värde obetydligt, får sådant beslut
meddelas, om ändamålsenlig fastighetsindelning
främjas genom att
byggnaden rives och väsentlig olägenhet
ej uppkommer för ägaren.

Rives byggnad------- —

Med samtycke — — —-----

Beslut om rivning av byggnad får
meddelas, om möjligheterna att vinna
ändamålsenlig fastighetsindelning
därigenom väsentligt underlättas och
byggnaden är obehövlig för den fastighet
till vilken den hör. Är byggnadens
värde obetydligt, får sådant beslut
meddelas, om ändamålsenlig fastighetsindelning
främjas genom att
byggnaden rives. Rivning får ej beslutas,
om väsentlig olägenhet uppkommer
för sakägare.

--avsedda kostnaderna.

--och 19 §.

25 §

Beslut om flyttning av byggnad
eller annan anläggning får meddelas,
om flyttningen väsentligt underlättar
möjligheterna att vinna ändamålsenlig
fastighetsindelning samt fördelarna
överväger de kostnader och
olägenheter som är förenade med
flyttningen. Flyttning får dock ej
beslutas, om väsentlig olägenhet uppkommer
för ägaren.

Har byggnad uppförts i strid mot
förordnande enligt 22 §, får beslut
om flyttning av byggnaden meddelas
utan hänsyn till de kostnader och
olägenheter som uppkommer för
ägaren. Detsamma gäller byggnad
som iståndsatts i strid mot dylikt förordnande,
såvida ägaren med stöd av
första stycket kunnat åläggas flytta

Beslut om flyttning av byggnad
eller annan anläggning får meddelas,
om flyttningen väsentligt underlättar
möjligheterna att vinna ändamålsenlig
fastighetsindelning samt fördelarna
överväger de kostnader och
olägenheter som är förenade med
flyttningen. Flyttning får dock ej beslutas,
om väsentlig olägenhet uppkommer
för sakägare.

Har byggnad uppförts i strid mot
förordnande enligt 22 §, får beslut
om flyttning av byggnaden meddelas
utan hänsyn till de kostnader och
olägenheter som uppkommer för sakägare.
Detsamma gäller byggnad som
iståndsatts i strid mot dylikt förordnande,
såvida ägaren med stöd av
första stycket kunnat åläggas flytta

156 Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

byggnaden, om iståndsättandet ej ägt byggnaden, om iståndsättandet ej ägt
rum. ram.

På begäran----------— för honom.

L. att riksdagen antager lagförslaget i de delar som ej
omfattas av utskottets hemställan under B—F och H—K;

M. att riksdagen i anledning av motionerna 1:912 och
II: 1048 ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet ovan anfört
angående reglering av glesbebyggelser ätten;

N. att motionerna I: 885 och II: 1051 i vad de ej kan anses
besvarade genom vad utskottet ovan anfört och hemställt
icke föranleder någon riksdagens åtgärd; samt

O. att motionerna I: 912 och II: 1048 i vad de ej kan anses
besvarade genom vad utskottet ovan anfört och hemställt
icke föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 23 april 1970

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK GREBÄCK

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Göran Karlsson (s), Svante Kristiansson
(s), Åkesson (fp), Ebbe Ohlsson (m), Ernulf (fp), Hansson (s), Ferdinand
Nilsson (ep) och fru Landberg (s);

från andra kammaren: herrar Grebäck (ep), Svenning (s), Ekström
(s), Sundelin (s), Tobé (fp), Hedin (m), Johnsson i Blentarp (s) och Josefson
i Arrie (ep).

Reservationer
Vid B i utskottets hemställan

/. beträffande frågan om nybildning av stödjordbruk av herrar Åkesson
(fp) och Ernulf (fp), vilka ansett

dels att det avsnitt av utlåtandet som börjar på s. 131 med orden »Den nu»
och som slutar på s. 132 med orden »för naturvårdspolitiken» bort ha följande
lydelse:

Den nu i korthet lämnade redogörelsen visar att de befintliga mindre jordbruken
kämpar med stora svårigheter och att många av dem inte kan väntas
stå sig i konkurrensen med andra näringar. Sett i stort är därför behovet

157

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

av att nybilda stödjordbruk begränsat. Förhållandena skiftar emellertid
starkt, och ett absolut förbud mot sådan fastighetsbildning kan i många fall
få ej önskvärda konsekvenser. Man måste här beakta att det i samhället
finns många människor som är intresserade av att bedriva en begränsad
jordbruksdrift vid sidan av annan verksamhet. Exempelvis torde inte så få
jordbrukare som önskar övergå till industriarbete vilja ha möjlighet att
avyttra en del av sin mark och behålla återstoden för att genom jordbruksarbete
på fritid eller hjälp av hemmavarande få ett tillskott till sin inkomst.
En jordbrukare som exploaterar sin fastighet för fritidsbebyggelse kan vidare
vilja undanta ett åkerområde med avsikt att fortsätta en begränsad jordbruksdrift
och jämsides därmed tillhandagå innehavarna av fritidshusen
med tjänster av olika slag. Nybildning av fastigheter av denna typ får enligt
den mening departementschefen tillkännagett ej äga rum. I de av utskottet
antydda och andra liknande fall kan emellertid fortsatt jordbruksdrift vara
önsvärd från flera synpunkter. Den kan således bidra till att bygden hålls
levande och dessutom vara av stor betydelse ur miljövårdssynpunkt. Om
jorden ej erfordras för förstärkning av intilliggande jordbruk kan fastighetsbildning
icke anses olämplig ur allmän synpunkt. Fastighetsbildning
bör därför kunna medges.

Enligt det nu aktuella stadgandet i 5 § skall fastigheten ha sådan storlek,
sammansättning och utformning att den medger tillfredsställande lönsamhet
för det företag som skall bedrivas på fastigheten. Därmed anges att
jordbruket på fastigheten skall ge tillfredsställande utbyte av insatt kapital
och arbetskraft. Enligt utskottets mening kan jordbruk, som inte ger sin
innehavare full sysselsättning, mycket väl tänkas uppfylla detta villkor.
Lagtexten lägger i så fall inte hinder i vägen för fastighetsbildning. Vad
utskottet nyss anfört bör alltså kunna beaktas inom ramen för FBL.

Med hänsyn till det sagda anser sig utskottet kunna avstå från att påyrka
att i FBL införs särskilda bestämmelser om nybildning av stödjordbruk.
Vad utskottet anfört bör emellertid ges Kungl. Maj:t till känna.
dels att utskottet bort hemställa

att riksdagen dels med avslag på motionerna 1:884 och
II: 1044 samt I: 885 och II: 1051, samtliga såvitt avser stödjordbruk,
antager 3 kap. 5 § första stycket och 9 § i förslaget
till FBL, dels i anledning av motionerna I: 884 och II: 1044
ger Kungl. Maj :t till känna vad utskottet ovan anfört angående
nybildning av stödjordbruk.

Vid C i utskottets hemställan

II. beträffande frågan om hänsyn till samverkansförhållanden vid tilllämpning
av det särskilda lämplighetskravet för skogsbruksfastigheter av
herrar Åkesson (fp), Ernulf (fp) och Hedin (m), vilka ansett

dels att det avsnitt av utlåtandet som börjar på s. 129 med orden »Utskot -

158 Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

tet har» och som slutar på samma sida med orden »nämnda uttalandena»
bort ha följande lydelse:

Den tekniska utvecklingen med alltmer ökad mekanisering av skogsbruket
har lett till stegrade krav på skogsbruksfastigheternas storlek. Det
är naturligt att man vid fastighetsbildningen strävar efter att tillgodose
dessa krav. Utskottet har därför inte något att erinra mot utformningen av
det särskilda lämplighetskravet för skogsbruksfastigheter. Utskottet kan
däremot inte godta ståndpunkten att fastighetsbildningsmyndigheten vid
prövningen skall bortse från faktiskt föreliggande samverkansförhållanden.
Frivillig samverkan förekommer nu på många håll, och erfarenheterna har
visat att det genom sådan är möjligt att erhålla ekonomiskt tillfredsställande
brukningsförhållanden även för fastigheter som inte var för sig uppfyller
de krav som bör gälla för självständiga skogsbruksfastigheter. Enligt utskottets
mening bör i varje fall då samverkan är av godtagbar omfattning
och stabilitet hänsyn därtill tas vid den fastighetsekonomiska bedömningen.

Vad utskottet anfört bör ges Kungl. Maj :t till känna.

dels att utskottet bort hemställa

att riksdagen dels antager 3 kap. 5 § andra stycket i förslaget
till FBL, dels ger Kungl. Maj :t till känna vad utskottet
ovan anfört angående hänsyn till samverkansförhållanden
vid tillämpning av nämnda lagrum.

Vid E i utskottets hemställan

III. av herrar Ernulf (fp) och Tobé (fp).

Vid I i uttskottets hemställan

IV. beträffande inlösenreglerna av herrar Grebäck (ep), Åkesson (fp),
Ebbe Ohlsson (m), Ferdinand Nilsson (ep), Ernulf (fp), Hedin (m) och
Josefson i Arrie (ep), vilka ansett

dels att det avsnitt av utlåtandet, som börjar på s. 145 med orden »Vid
fastighetsreglering» och som slutar på s. 146 med orden »annat sätt» bort
ha följande lydelse:

Vid fastighetsreglering i---(lika med utskottet)---om gemen samhetsskog

tillgripas. Enligt propositionsförslaget kan dessutom som en
yttersta utväg, då fråga är om större och mera genomgripande fastighetsreglering,
inlösen ske. Som framgår av det följande avstyrker emellertid
utskottet att möjligheter till inlösen införs i FBL. Utskottet hänvisar till
detta avsnitt.

dels att det avsnitt, som börjar på s. 147 med orden »Institutet inlösen»
och som slutar på s. 149 med orden »avstyrker motionerna» bort ha följande
lydelse:

Erfarenheterna från rationaliseringar inom jordbruket och skogsbruket
torde visa att lantbruksnämnderna i allmänhet inte har några svårigheter

159

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

att på frivillig väg anskaffa den erforderliga rationaliseringsreserven. De
tvångsmedel som f. n. står till buds för att anskaffa sådan reserv har också
kommit till användning i mycket liten utsträckning. Som ett yttersta medel
i lägen då ändamålsenliga lösningar inte kan uppnås på annat sätt bör emellertid
inlösenmöjligheter finnas. Utskottet är alltså berett att acceptera införandet
av tvångsregler på området. Mot den i propositionen föreslagna
lösningen finns emellertid flera erinringar.

Enligt utskottets mening kan det för det första starkt ifrågasättas om det
är lämpligt att förrättningsmännen själva framträder som det allmännas
företrädare i inlösenfrågor. Genom den föreslagna lösningen har de inte
bara att utreda och avgöra inlösenfrågor utan också att bestämma ersättning
för inlösta områden. Dessa olika uppgifter blir säkerligen svåra att förena
utan att förtroendet för förrättningsmännen riskerar att undergrävas. I
expropriationslagen har också de nämnda funktionerna hållits åtskilda.
Enligt utskottets mening har inlösenreglerna sin rätta plats i denna lag.
Yrkande om expropriation bör framställas av lämpligt allmänt organ, exempelvis
lantbruksnämnden, och den exproprierade marken ingå i rationaliseringsreserven.

Enligt utskottets mening har vidare i förslaget tillräcklig hänsyn inte
tagits till salcägarintressena. Regeln som stadgar att inlösen inte får ske om
avsevärd olägenhet uppkommer för fastighetens ägare eller brukare får
således avses vara för vag. Enligt de nu gällande reglerna om expropriation
för stärkande av ofullständigt jordbruk får expropriation inte ske av fastighet
som tillhör aktiv jordbrukare. Propositionsförslaget innebär en betydande
försvagning av deras ställning. Utskottet anser vidare att tillräcklig
hänsyn inte tagits till ägaren av den fastighet, till vilken den inlösta marken
skall överföras. Som motionärerna anfört bör sådan överföring principiellt
göras beroende av medgivande från fastighetsägaren. Den i 5 kap. 8 § föreslagna
spärren mot storleksökningar är alltför allmänt hållen för att erbjuda
ett godtagbart skydd.

Värderingsfrågorna bör kunna lösas på ett mer tillfredsställande sätt än
enligt förslaget, om expropriationslagens regler får gälla generellt. Även
rättegångskostnadsfrågorna får på så sätt automatiskt en godtagbar lösning.

Utskottet anser sig med hänsyn till det anförda inte kunna godta reglerna
i 8 kap. om inlösen. Propositionen bör således avslås i denna del och riksdagen
hos Kungl. Maj :t anhålla att nytt förslag till bestämmelser i ämnet
föreläggs riksdagen. Vad utskottet ovan anfört bör härvid beaktas.

Slopandet av 8 kap. föranleder flera ändringar i FBL i övrigt. Dessa ändringar
fordrar överväganden som inte kan göras i detta sammanhang. Riksdagen
bör därför hos Kungl. Maj:t anhålla att förslag till följdändringar i
FBL föreläggs riksdagen.

Förslagen bör föreläggas riksdagen i sådan tid att ändringarna kan träda
i kraft samtidigt med FBL.

160

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

dels att utskottet bort hemställa

att riksdagen dels — med förklaring att propositionen
icke kunnat oförändrad antagas — med bifall till motionerna
I: 884 och II: 1044 samt I: 885 och II: 1051, samtliga i
vad de gäller inlösen, avslår propositionen, såvitt avser 8
kap. om inlösen, dels hos Kungl. Maj :t anhåller att nytt förslag
till bestämmelser i ämnet föreläggs riksdagen med beaktande
av vad utskottet ovan anfört, dels ock hos Kungl.
Maj :t anhåller att förslag till följdändringar i FBL i anledning
av att 8 kap. utgår föreläggs riksdagen.

Vid J i utskottets hemställan

V. beträffande frågan om sättet för fullföljd, då talan förs av allmänt
organ av herr Tobé (fp), vilken ansett

dels att det avsnitt av utlåtandet som börjar på s. 152 med orden »Motionsyrkandet
synes» och som slutar på samma sida med orden »i 15 kap.»
bort ha följande lydelse:

Utskottet har inte något att erinra mot att fullföljdsreglerna i sak gjorts
enhetliga beträffande samtliga klagoberättigade. Från principiell synpunkt
är det emellertid som motionären anfört inte tilltalande att byggnadsnämnden,
som förutsätts vara det kommunala organ hos vilket stadsingenjörenförrättningsmannen
skall vara anställd, skall stå som besvärssökande gentemot
den egna tjänstemannens åtgöranden i tjänsten. Ett liknande förhållande
föreligger i fråga om överlantmätarens och förrättningsmannens
ställning inom det statliga lantmäteriväsendet. Rättsmedlet underställning
är här avgjort att föredra.

Utskottet förordar med hänsyn till det anförda att byggnadsnämnd, överlantmätare,
länsstyrelse och lantbruksnämnd äger fullfölja talan mot fastighetsbildningsmyndighetens
beslut genom underställning.

Propositionens förslag såvitt avser fastighetsregisterförare, innebärande
att myndigheten i vissa fall kan söka rättelse hos fastighetsdomstolen, synes
böra godtas.

Utskottet har i övrigt inte något att erinra mot vad som föreslås i 15 kap.

dels att utskottet bort hemställa

att riksdagen med avslag på motionen II: 462, såvitt avser
fastighetsregisterförare, och bifall till motionen i övrigt —
med förklaring att propositionen icke kunnat oförändrat bifallas
—- för sin del antager följande såsom utskottets förslag
betecknade lydelse av 15 kap. 2 och 7—11 §§ samt 16 kap.
2, 3, 11 och 15 §§ i förslaget till FBL:

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

161

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

15 kap.

Talan mot —---- — —--—

Talan mot tillstånds- eller fastighetsbildningsbeslut
som rör mark
inom område med fastställd generalplan
eller med stadsplan, byggnadsplan
eller utomplansbestämmelser
får föras av byggnadsnämnden på
sätt och inom tid som gäller för sakägare.

Finner överlantmätaren att tillstånds-
eller fastighetsbildningsbeslut
strider mot sådan bestämmelse
i denna lag som meddelats till
förmån för allmänt intresse, får han
föra talan mot beslutet på sätt och
inom tid som gäller för sakägare.
Motsvarande fullföljdsrätt tillkommer
länsstyrelsen och lantbruksnämnden.

Första stycket-------—

;

Mot beslut om inställande av förrättning
som begärts av länsstyrelsen,
överlantmätaren, lantbruks -

från uppdraget.

Talan enligt denna paragraf föres
genom besvär som skall inges till fastighetsdomstolen
inom två veckor
från den dag då beslutet meddelades.
Besvär får anföras av sakägare. Mot
beslut som avses i 1, 4, 5 och 8 får
talan föras även av annan som beslutet
rör. Talan av byggnadsnämnd,
överlantmätare, länsstyrelse och
lantbruksnämnd föres genom underställning
inom tid som nyss sagts.

Talan mot tillstånds- eller fastighetsbildningsbeslut
som rör mark
inom område med fastställd generalplan
eller med stadsplan, byggnadsplan
eller utomplansbestämmelser
får föras av byggnadsnämnden genom
underställning inom tid som
gäller för besvär av sakägare.

Finner överlantmätaren att tillstånds-
eller fastighetsbildningsbeslut
strider mot sådan bestämmelse
i denna lag som meddelats till
förmån för allmänt intresse, får han
föra talan mot beslutet genom underställning
inom tid som gäller för besvär
av sakägare. Motsvarande fullfölj
dsrätt tillkommer länsstyrelsen
och lantbruksnämnden.

--än jordbruksändamål.

Mot beslut om inställande av förrättning
som begärts av länsstyrelsen,
överlantmätaren, lantbruks -

162

Tredje lagutskottets

(Kungl. Maj.ts förslag)
nämnden eller byggnadsnämnden får
sökanden föra talan i likhet med vad
som gäller för sakägare.

Motsvarande rätt--------

utlåtande nr 35 år 1970

(Utskottets förslag)
nämnden eller byggnadsnämnden får
sökanden föra talan i likhet med vad
som gäller för sakägare, utom så till
vida att talan föres genom underställning.

— — andra stycket.

10 §

Finner fastighetsregistermyndigheten
I fråga om talan enligt denna paragraf
äger bestämmelserna om besvär
i 16 kap. motsvarande tillämpning.
Talan är ej inskränkt till viss tid.

--föranleda rättsosäkerhet.

I fråga om talan enligt denna paragraf
äger bestämmelserna om talan
i 16 kap. motsvarande tillämpning.
Talan är ej inskränkt till viss tid.

11 §

Har samtliga sakägare och andra,
som har rätt att anföra besvär, genom
påskrift på förrättningsprotokollet
eller i skriftligt meddelande
som kommit fastighetsbildnings- eller
fastighetsregistermyndigheten till
handa godkänt förrättning, förrättningsbeslut
eller gränsutmärkning,
får besvär icke anföras mot vad som
godkänts.

Vid besvärsinlaga skall fogas två
avskrifter av inlagan och därtill hörande
handlingar. Behöver domstolen
för delgivning eller därmed jämförlig
åtgärd ytterligare avskrifter, är
klaganden skyldig att tillhandahålla
dem. Är avskrifter icke tillgängliga
när de behövs, får domstolen ombesörja
dem på klagandens bekostnad.

Första stycket-----—-----

Har samtliga sakägare och andra,
som har rätt att fullfölja talan genom
påskrift på förrättningsprotokollet
eller i skriftligt meddelande som
kommit fastighetsbildnings- eller fastighetsregistermyndigheten
till handa
godkänt förrättning, förrättningsbeslut
eller gränsutmärkning, får
talan icke anföras mot vad som godkänts.

kap.

2§

Vid fullföljdsinlaga skall fogas två
avskrifter av inlagan och därtill hörande
handlingar. Behöver domstolen
för delgivning eller därmed jämförlig
åtgärd ytterligare avskrifter,
är klaganden skyldig att tillhandahålla
dem. Är avskrifter icke tillgängliga
när de behövs, får domstolen
ombesörja dem på klagandens
bekostnad.

--väsentlig olägenhet.

3 §

Om fastighetsdomstolen finner att

Om fastighetsdomstolen finner afl

i6a

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

(Kungl. Maj.ts förslag)
sakägare bör höras över besvären,
skall besvärsinlagan med därvid fogade
handlingar delges sakägaren
och föreläggande meddelas honom
att inkomma med skriftlig förklaring.

Fordras för--------

(Utskottets förslag)
sakägare bör höras över fullföljd talan,
skall fullföljdsinlagan med därvid
fogade handlingar delges sakägaren
och föreläggande meddelas
honom att inkomma med skriftlig
förklaring,
förordna därom.

11 §

När talan--------av fastighetsregistermyndigheten.

Om domstolen finner att besvären
bör föranleda ändring i avslutad förrättning
eller i fastighetsbildningsmot
vilket talan fullföljts särskilt,
får domstolen göra ändring även i
del som icke överklagats, om det
behövs för att uppenbar motstridighet
eller oenhetlighet icke skall uppkomma
i förrättningen eller beslutet.

Finner domstolen att förrättning
är behäftad med fel som anges i 15
kap. 10 §, får domstolen besluta om
behövlig åtgärd, även om besvären
icke avsett den del av förrättningen
som felet rör.

Om domstolen finner att fullföljd
talan bör föranleda ändring i avslutad
förrättning eller i fastighetsbildnings-
eller fastighetsbestämningsbeslut
mot vilket talan fullföljts särskilt,
får domstolen göra ändring
även i del som icke överklagats, om
det behövs för att uppenbar motstridighet
eller oenhetlighet icke skall
uppkomma i förrättningen eller beslutet.

Finner domstolen att förrättning
är behäftad med fel som anges i 15
kap. 10 §, får domstolen besluta om
behövlig åtgärd, även om talan icke
avsett den del av förrättningen som
felet rör.

Har besvär anförts över avslutad
förrättning, skall fastighetsdomstolen
ofördröj ligen och senast inom
fyra dagar tillställa fastighetsregistermyndigheten
avskrift av besvärsinlagan.

Sedan domstolens------

Har talan fullföljts mot avslutad
förrättning, skall fastighetsdomstolen
ofördröj ligen och senast inom
fyra dagar tillställa fastighetsregistermyndigheten
avskrift av besvärsinlagan.

återställa förrättningsakten.

164

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35 år 1970

Innehållsförteckning

Propositionens huvudsakliga innehåll.................................... 1

Förslag till fastighetsbildningslag........................................ 4

Motionsyrkanden ...................................................... 60

Inledning ............................................................ 61

Historik .............................................................. 63

Kortfattad redogörelse för kommitténs förslag och remissbehandlingen .... 63

Allmänna synpunkter på en ny fastighetsbildningslagstiftning.............. 63

Specialmotivering...................................................... 82

Villkor för fastighetsbildning....... 82

Stödjordbruk ........................................................ 83

Bevisupptagning vid förrättning ............................... 85

Ersättning av motpart för utredningskostnader.......................... 87

Opinionsvillkor vid fastighetsreglering m. m............................. 89

överföring av mark som är bebyggd.................................... 95

Byggnadsförbud i samband med fastighetsreglering...................... 99

Rivning av byggnad.................................................. 101

Bildande av gemensamhetsskog........................................ 102

Inlösen ........................................................... 10g

Efterbevakning till förmån för allmänna intressen ...................... 116

Utskottet .............................................................. ^22

Allmänna frågor .................................................... ^22

Inledande bestämmelser .............................................. 125

Fastighetsbildning i allmänhet ........................................ 125

Grundläggande bestämmelser........................................ 125

Villkor för fastighetsbildning........................................ 126

Fastighetsbildningsförrättning ...................................... 132

Fastighetsreglering .................................................. 13g

Allmänna bestämmelser ............................................ 136

Särskilda bestämmelser om samfällighet.............................. 144

Särskilda bestämmelser om servitut.................................. 146

Särskilda bestämmelser om inlösen.................................. 146

Särskilda bestämmelser om gemensamma arbeten...................... 149

Övriga fastighetsbildningsåtgärder .................................... 149

Avstyckning ....................................................^149

Klyvning.......................................................... i50

Sammanläggning .................................................. 160

Fastighetsbildning för samordning med kommunal indelning............ 150

Fastighetsbestämning ................................................ 160

Rättegången i fastighetsbildningsmål .................................. 151

Fastighetsregister .................................................... 153

Vissa samordningsfrågor.......................................... 153

Hemställan .................................................. 156

Reservationer ............................................. 166

ESSELTE TRYCK. STHLM 70
014194