Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 (Utlåtande 1953:L3u31 - höst l3u)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31.

Nr 31.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad ordning för
expropriationsmålens handläggning m. in.

Tredje lagutskottet har till behandling förehaft en inom andra kammaren
väckt motion, nr 72, av herrar Andersson i Ronneby och Petterson i Degerfors.

I motionen hemställes,

»att riksdagen ville i skrivelse hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning angående
en ändrad ordning för expropriationsmålens handläggning i syfte att
säkerställa en snabbare och smidigare handläggning av dessa mål; samt

att om den oinskränkta möjligheten att fullfölja expropriationsmål till
högre instans bibehålies, expropriationslagens bestämmelser i 67 § om expropriationskostnad
omarbetas på sätt Göta hovrätt tidigare förordat.»

Som motivering för sin hemställan anför motionärerna bl. a. följande angående
verkningarna av de ändringar som år 1949 vidtogs i fråga om ordningen
för expropriationsmålens handläggning.

1949 års omorganisation har ur kommunal synpunkt visat sig medföra
vissa mindre önskvärda verkningar när det gällt expropriationslagstiftningens
praktiska tillämpning. De praktiska erfarenheterna av expropriationsdomstolarnas
verksamhet kan nämligen hittills inte anses ha varit i alla
avseenden tillfredsställande. Till en del torde detta givetvis bero på att domstolarna
ännu icke hunnit förvärva någon större vana i handläggningen av
hithörande mål. Emellertid synes den främsta invändningen mot systemet
vara den, att förfarandet blir alltför omständligt och tidsödande.

Genom tvånget att med klara domskäl motivera sin uppskattning av olika
fastighetsvärden anser sig domstolarna ofta nödsakade att införskaffa en synnerligen
vidlyftig utredning, en utredning som mången gång icke kan anses
stå i rimlig proportion till de aktuella värdefrågorna. Förfarandet med expropriationsdomstolar
är dessutom tidsödande i så måtto, att expropriationsmål
kan fullföljas genom samtliga instanser. Detta är givetvis ägnat att
leda till en vanligtvis betydande tidsutdräkt. Enligt vad markutredningen
förklarade i sitt år 1947 framlagda förslag till vissa ändringar i expropriationslagstiftningen
kunde olägenheten härav dock i väsentlig mån minskas
genom rätt för exproprianden att tillträda egendomen dessförinnan. Denna
utväg med förtida tillträde lär emellertid icke alltid stå en kommun till buds.
Framför allt torde det sålunda vara uteslutet med förtida tillträde, då fråga
är om expropriation av större oplanerat område, som exproprieras enligt de
nya bestämmelserna i 1 § punkt 16 expropriationslagen. Förtida tillträde lär
nämligen icke innebära, att kommunen får äganderätt till marken och

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 9 sand. 3 avd. Nr 31.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31.

medför även i övrigt betydande nackdelar för kommunen. En olägenhet
består däri, att kommunen genom förtida tillträde avskär sig möjligheten
att återkalla expropriationsanspråket. Möjligheten att frånträda expropriationsanspråket
får anses vara av så stort värde för kommunen, att man
endast undantagsvis lär vilja avstå från denna genom ett förtida tillträde av
den fastighet som avses i expropriationsanspråket. En annan faktor att taga
med i beräkningen, när det gäller frågan om förtida tillträde, är den förhållandevis
höga ränta, som måste erläggas från tillträdesdagen till dagen för
nedsättande av det slutgiltiga expropriationsbeloppet.

I fråga om rättegångskostnaderna vid expropriation anför motionärerna
i sin motivering.

De erfarenheter, som hittills vunnits beträffande expropriationsprocesserna
efter den nya ordningen, synes i allt väsentligt bekräfta farhågor,
som kommit till uttryck i förslag år 1948 av Göta hovrätt och i motion av
herr Nilsson i Kristinehamn (II: 430/1949). Utredningarna i expropriationsmålen
tenderar otvivelaktigt till att bli synnerligen vidlyftiga, och de blygsamma
begränsningsregler som infördes i lagstiftningen synes icke ha lagt
någon hämsko på markägarnas — eller kanske rättare sagt deras ombuds
— utredningslusta. Ur allmän synpunkt vore mycket vunnet, om man åtminstone
kunde begränsa expropiats rätt att erhålla full täckning för sina
rättegångskostnader i högre instans. En bestämmelse av det innehåll, som
Göta hovrätt på sin tid föreslog, synes icke oskälig. I beaktande av det föreslagna
tilläggsstadgandet, att domstolarna oavsett de allmänna bestämmelserna
om rättegångskostnaderna i rättegångsbalken skulle äga att, där så
funnes skäligt, tillerkänna expropriat även ersättning för andra kostnader i
överinstanserna, torde alla rimliga hänsyn till markägarnas berättigade intressen
vara tillgodosedda. Som en klar vinst skulle då kvarstå, att onödiga
och tidsödande processer i överinstanserna i möjligaste mån bortfölle.

Beträffande de skäl, som i övrigt åberopats till stöd för motionärernas
hemställan, får utskottet hänvisa till motionen.

över motionen har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver yttranden
inhämtats från Svea hovrätt samt hovrätten över Skåne och Blekinge.
På begäran av utskottet har yttranden över motionen därjämte avgivits av
Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund.

Några huvuddrag i 1949 års lagstiftning rörande handläggning av

expropriationsmål.

År 1949 vidtogs betydande ändringar i lagen den 12 maj 1917 om expropriation.
Till grund för propositionen i ämnet (nr 184/1949) låg ett betänkande
av den s. k. markutredningen (SOU 1948:4). Andra lagutskottets
utlåtande (nr 34/1949) i anledning av propositionen godkändes av riksdagen.

Såvitt rör expropriationsmålens handläggning innebar 1949 års reform,
att frågan om värdering vid expropriation överflyttades från de dåvarande
expropriationsnämnderna till domstol. För målens handläggning i första

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31.

instans inrättades särskilda domstolar, en för varje domsaga eller stad med
rådhusrätt. Sådan expropriationsdomstol består av ordförande, som skall
vara ägodelningsdomaren i orten, och tre eller fyra ledamöter. Bland ledamöterna
ingår högst två s. k. expropriationstekniker, som är särskilt sakkunniga
beträffande värderingsfrågor, och vidare två nämndemän. Såvitt
möjligt skall iakttagas, att den ene av nämndemännen är ägare av fastighet
men den andre icke. Beträffande fullföljdsrätten i expropriationsmål gäller
detsamma som stadgats för tvistemål i allmänhet.

Enligt huvudbestämmelsen i 67 § expropriationslagen är den exproprierande
pliktig ersätta expropriaten dennes kostnader för rättegången m. m.
Vissa undantag från huvudregeln tillkom år 1949, då 67 § försågs med en
hänvisning till bestämmelserna i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken. Expropriaten
äger sålunda, på grund av hänvisningen till 18 kap. 6 § rättegångsbalken,
icke rätt till ersättning för de kostnader han genom sin utevaro eller
annan försumlighet i processföringen åsamkat sig utan är tvärtom skyldig
ersätta exproprianden de kostnader han genom försumlig processföring
vållat denne. Vidare kan expropriat, på grund av hänvisningen till 18 kap.
8 § rättegångsbalken, erhålla ersättning för rättegångskostnad endast i den
mån kostnaden varit påkallad för tillvaratagande av hans rätt.

Beträffande organisationen i expropriationsmål uttalades
i propositionen (s. 232 ff.) med förslag till lag angående ändring i
expropriationslagen av departementschefen bl. a. följande.

Vid ett ståndpunktstagande till denna organisationsfråga synes det vara
lämpligt att först avgöra, om expropriationsnämnderna i en eller annan form
skola bibehållas, eller om värderingsuppgiften bör överflyttas till domstol.
Lösningen av detta spörsmål är framför allt beroende av beskaffenheten hos
de arbetsuppgifter som skola ankomma på värderingsorganet. Härom vill
jag framhålla att införandet av mera preciserade regler för värderingen gör
det nödvändigt, att man överger den skiljedomsliknande uppskattningen och
att värderingsorganet i stället ger utförligt motiverade beslut och offentliggör
de avvikande meningar som förekommit vid omröstning i saken. För
att säkerställa den önskade enhetligheten och trygga rättssäkerheten, anser
jag det även erforderligt, att beslutet kan överklagas. Visserligen torde det,
såsom Svea hovrätt anfört, förhålla sig så, att en överinstans endast har
begränsade möjligheter att sakligt ompröva det resultat vartill den första
instansen kommit i värderingsfrågor. I spörsmål av principiell natur är dock
klagorätten av vikt, och även eljest kan det till följd av påtagliga oriktigheter
tarvas ändring i beslutet. Det dröjsmål med målens slutliga avgörande,
som en överklagningsrätt medför, behöver i expropriationsärenden ej vålla
alltför stora olägenheter, om, såsom jag vill föreslå, den exproprierande
lämnas rätt att i förväg taga marken i besittning mot ställande av säkerhet.
—

Om alltså i enlighet med min mening proceduren bör ordnas såsom ett enhetligt
och sammanhängande domstolsförfarande, i stort sett följande RB:s
regler, återstår att avgöra om uppgiften bör läggas på någon bestående domstol
eller om nya specialdomstolar böra inrättas. Av särskild betydelse för

4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 31.

ståndpunktstagandet härtill är förslaget om tillsättande av expropriationstekniker.
--—

Andra omständigheter som kunna inverka på avgörandet, huruvida bestående
domstolar böra anförtros ifrågavarande uppgifter eller nya specialdomstolar
inrättas, äro frågorna om domkretsen, om ordförandeskapet i domstolen
och om vilka ledamöter som, utöver ordföranden och teknikerna, böra
ingå i denna. Då markutredningens majoritet föreslog att en expropriationsdomstol
skulle inrättas i varje län, tänkte man sig att åtminstone tills vidare
en underdomare i länet skulle, med bibehållande av sin ordinarie tjänst, fungera
som ordförande i expropriationsdomstolen, i den utsträckning verksamheten
där påfordrade. Detta förslag har mycket kraftigt avstyrkts från hovrättshåll,
varvid framhållits, att anordningen skulle desorganisera arbetet i
den därav berörda ordinarie domstolen. På grund härav torde markutredningens
majoritetsförslag vara praktiskt ogenomförbart, och det lär icke
heller kunna ifrågakomma att inrätta ett ganska stort antal nya ordinarie
domaretjänster för dessa länsdomstolar med oviss arbetsbelastning. Det
torde därför vara nödvändigt att anknyta till den bestående organisationen
av domstolarna i första instans. Detta skulle lämpligen kunna ske på samma
sätt som gäller i fråga om ägodelningsrätterna på landet, d. v. s. domaren i
den allmänna underrätten göres tillika till ordförande i domstolen för expropriationsärenden
och kansliet blir gemensamt. Därmed undvikes en helt ny
organisation med nya tjänster, och de ifrågavarande arbetsuppgifterna infogas
på ett smidigt sätt i det löpande arbetet inom den redan bestående
ramen. Jämfört med förslaget om länsdomstolar kan detta synas som en
splittring av arbetsuppgifterna på flera händer, men det bör emellertid understrykas,
att expropriationsteknikernas ställning blir densamma som enligt
nämnda förslag och att det i främsta rummet är genom dem som man kan
ernå den eftersträvade likformigheten i praxis. Såsom påtagliga om än icke
mera betydande fördelar med anordningen må även nämnas, att domstolen
kan tillgodogöra sig den ordinarie domarens kännedom om förhållandena i
hans egen domkrets och att inställelsekostnaderna för parter och vittnen bli
mindre än som skulle blivit fallet med en länsdomstol.

Andra lagutskottet anförde i sitt utlåtande (s. 39) att det vore angeläget
att söka avskaffa den ofta förekommande övervärderingen och uppnå enhetlighet
i tillämpningen av expropriationslagens värderingsregler. För att dessa
syftemål skulle kunna uppnås vore det erforderligt, att besluten i värderingsfrågorna
vore utförligt motiverade, så att det tydligt framginge hur det slutliga
värdet framkommit, samt att besluten i dessa frågor kunde överklagas.
Departementschefens ståndpunkt att värderingsfrågorna borde överflyttas
till domstol fann utskottet därför välgrundad.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Ovan angivna bestämmelse i 67 § om rättegångskostnaderna
i expropriationsmål föreslogs av markutredningen.

I yttrande över markutredningens förslag anförde Göta hovrätt att enligt
förslaget expropriaten i princip ägde ovillkorlig rätt till ersättning för expropriationskostnad
jämväl i överinstans. Expropriatens behöriga intressen
syntes emellertid kunna tillgodoses utan en bestämmelse av så vidsträckt

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31.

innebörd. Hovrätten ansåge, att expropriatens rätt till ersättning för expropriationskostnad
borde begränsas sålunda, att ovillkorlig sådan rätt borde
— bortsett från de i förslaget genom hänvisning till 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken
angivna begränsningarna — gälla allenast i fråga om expropriationskostnad
i första instans samt att i övrigt rättegångsbalkens bestämmelser
om rättegångskostnad i tvistemål borde tillämpas, dock med det tilllägget,
att överinstans borde, oavsett nämnda bestämmelser, äga att, där så
funnes skäligt, tillerkänna expropriat ersättning för kostnader vid instansen
i fråga.

Enligt vad som framgår av propositionen (s. 249) fann departementschefen
det icke påkallat att stadga särskild inskränkning med avseende å kostnaderna
i hovrätt och högsta domstolen.

I motionen II: i30 i anledning av propositionen hemställdes, att bestämmelsen
om expropriationskostnad måtte omarbetas på sätt Göta hovrätt
förordat.

Andra lagutskottet (s. 54) fann meningsskiljaktighet ej råda om att expropriaten
borde, med de inskränkningar som föranleddes av hänvisningarna
till 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken, vara berättigad till ersättning
för kostnader å målet i första instans. Enligt propositionen vore expropriaten
med nämnda inskränkningar berättigad till ersättning även för kostnader
å målet i överrätt. Utskottet, som icke kunde förorda ett frångående av
Kungl. Maj :ts förslag, anförde till stöd för denna ståndpunkt följande.

Det torde vara obestridligt, att propositionens förslag giver expropriat,
även om han utan bärande skäl fullföljt talan i överinstans, rätt att av den
exproprierande få ersättning för kostnaden även därstädes. Detta är för
visso icke tillfredsställande. En regel som den i motionen föreslagna torde
emellertid vara än betänkligare. Tvistefrågan kommer väl nästan undantagslöst
att gälla värdet av det exproprierade eller uppskattning av viss skada
eller visst intrång. De främst i den exproprierandes intresse tillkomna reglerna
för fastighetsvärderingen äro i hög grad invecklade och svårbemästrade.
Det torde därför ej kunna begäras, att den enskilde expropriaten skall
kunna helt bedöma, huruvida expropriationsdomstolen riktigt tillämpat värderingsreglerna.
Därest man, såsom kan väntas bli fallet genom sådana
rättegångskostnadsbestämmelser som i motionen föreslagits, skulle åstadkomma,
att expropriater med hänsyn till kostnadsrisken ej skulle våga fullfölja
målen i högre instans, skulle lätt bland expropriaterna kunna uppkomma
en allmän känsla av otrygghet och rättsosäkerhet, vilket, även om den
icke är sakligt grundad, likväl icke kan vara ur allmän synpunkt lyckligt.
Att gå längre i inskränkande riktning än till fall, där expropriaten för en
helt ogrundad talan och inser eller åtminstone bort inse detta, synes ej
kunna ifrågakomma. Emellertid torde det vid sådana värderingstvister, varom
här är fråga, vara mycket svårt att bedöma, när en expropriat kan anses
ha insett eller bort inse att hans talan är helt ogrundad.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31.

Yttrandena.

Den av motionärerna begärda utredningen angående en ändrad ordning
för expropriationsmålens handläggning finner Svenska stadsförbundet vara
i hög grad påkallad och Svenska landskommunernas förbund finner de i
motionen framförda synpunkterna beaktansvärda. Svea hovrätt samt hovrätten
över Skåne och Blekinge har däremot icke ansett sig böra förorda en
dylik utredning.

Den i motionen föreslagna ändringen av stadgandet i 67 § expropriationslagen
angående rättegångskostnad synes enligt stadsförbundets mening vara
ägnad att i hög grad påskynda handläggningen av expropriationsmålen.
Frågan kan knappast förbigås, uttalar landskommunernas förbund. Enligt
Svea hovrätts bedömande föreligger emellertid icke tillräcklig anledning att
upptaga denna detaljfråga till omprövning, och hovrätten över Skåne och
Blekinge kan ej heller tillstyrka en sådan ändring som motionärerna föreslagit.

Vad främst angår motionärernas hemställan om utredning angående en
ändrad ordning för expropriationsmålens handläggning
har Svea hovrätt i sitt yttrande anfört följande.

Av förarbetena till ändringarna i expropriationslagen framgår, att frågan
om expropriationsmyndigheternas organisation varit föremål för en
omfattande utredning och att därvid framförts en mångfald olika synpunkter.
Inom markutredningen förelågo på denna punkt skilda åsikter, och
även bland remissmyndigheterna bröto sig meningarna starkt. Då föredragande
departementschefen framlade proposition i ämnet, framhöll han
särskilt vikten av att besluten i värderingsfrågorna vore utförligt motiverade
och kunde överklagas. Proceduren i expropriationsmålen borde enligt
hans förmenande — främst i syfte att trygga rättssäkerheten och att
uppnå enhetlighet i rättstillämpningen — ordnas såsom ett sammanhängande
domstolsförfarande, och han fann därvid lämpligast att för dessa
mål inrätta särskilda expropriationsdomstolar. Vid riksdagsbehandlingen
betonades från flera håll, att det med hänsyn till rättssäkerheten vore till
fördel, om värderingen i expropriationsmålen överflyttades till domstol
med möjlighet till överprövning i högre instans.

I motionen göres gällande, att den verkställda omorganisationen från
kommunal synpunkt visat sig medföra vissa mindre önskvärda verkningar
särskilt så till vida som förfarandet bleve alltför omständligt och tidsödande.
Motionärerna förmena, att domstolarna genom tvånget att utförligt
motivera besluten i värderingsfrågorna ofta ansåge sig nödsakade att införskaffa
en synnerligen vidlyftig utredning, som mången gång icke kunde
anses stå i rimlig proportion till de aktuella värdefrågorna. Fullföljdsrätten
vore enligt motionärernas åsikt ägnad att leda till en vanligtvis betydande
tidsutdräkt, och den möjlighet att erhålla förhandstillträde till
fastighet, som expropriationslagstiftningen medgåve, kunde med hänsyn
till de villkor, som vore förknippade därmed, icke anses ha undanröjt denna
olägenhet.

Hovrätten vill till en början framhålla, att domstolarna med hänsyn till
den korta tid, under vilken den nya lagstiftningen varit i tillämpning, i all -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31.

mänhet ha ganska ringa erfarenhet av det nya förfarandet i expropriationsmål.
Sålunda kan nämnas, att expropriationsdomstolen i Stockholm hitintills
avkunnat domar i 15 mål. Till Svea hovrätt ha inkommit 11 mål, vari
expropriationsersättningen eller därmed jämförlig gottgörelse varit tvistig.
Av dessa härrör 8 mål från de av expropriationsdomstolen i Stockholm sålunda
avgjorda. I samtliga sistnämnda mål har staden fullföljt talan; i två av
målen har jämväl expropriaten eller därmed jämställd part vädjat. Uti
ett av de övriga tre till hovrätten inkomna målen har såväl exproprianden,
en lantbruksnämnd, som expropriaten fullföljt talan, medan expropriaten
vädjat i de båda återstående målen. Hovrätten har hitintills slutligt prövat
8 mål och därvid i själva saken gjort ändring i 4 mål. Till högsta domstolen
ha fullföljts tre mål, i ett fall av stads motpart.

Att döma av de i hovrätten prövade målen uppkomma vid värdering av
mark i anslutning till expropriation ej sällan svårlösta principspörsmål,
för vilkas avgörande ett domstolsförfarande med fullföljdsrätt synes vara
avgjort bättre än systemet med expropriationsnämnder. Värderingsfrågorna
och principspörsmålen ha vanligen sådant samband med varandra att
det i praktiken icke torde vara lämpligt att, i enlighet med ett tidigare framfört
uppslag, vid förfarandet särskilja dessa båda frågekomplex och att
därvid avskära fullföljdsrätten i värderingsfrågorna.

Vad särskilt angår den olägenhet, som fullföljdsrätten anses medföra i
form av dröjsmål med målens avgörande, må påpekas, att såsom av redogörelsen
för inkomna mål framgår, inom denna hovrätts domkrets hitintills
förekommit endast ett ringa antal överklaganden. Det förefaller sålunda
som om farhågorna varit överdrivna. I varje fall synes denna olägenhet
i hög grad kunna elimineras genom att kommunerna begagna sig av den
rätt som tillerkänts exproprianden att på vissa villkor erhålla förhandstillträde
till den fastighet eller rättighet varom i målet är fråga. Vad motionärerna
anföra därom att sådan utväg skulle vara förenad med betydande
nackdelar finner hovrätten icke övertygande. Vidkommande den av motionärerna
påtalade räntesatsen må upplysas, att den i lagstiftningens förarbeten
omnämnda utredning, som haft i uppdrag att verkställa en översyn
av gällande bestämmelser om legal ränteberäkning, avslutats och att
ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Det torde enligt hovrättens mening icke finnas anledning antaga, att
handläggningen av expropriationsmålen vid domstol i och för sig skulle
behöva föranleda en vidlyftigare utredning än en handläggning inför expropriationsnämnd.
Med hänsyn till motionärernas uppgift att domstolarna
ofta vore nödsakade att införskaffa en omfattande utredning må anmärkas,
att det enligt rättegångsbalkens bestämmelser ankommer på parterna att
i mål av nu ifrågavarande art sörja för utredningen och bevisningen.

På grund av vad sålunda anförts och då, såsom i lagstiftningens förarbeten
understrukits, domstolsförfarandet otvivelaktigt medför större
rättssäkerhet och enhetlighet i rättstillämpningen, kan hovrätten f. n. ej
förorda en återgång till systemet med expropriationsnämnder.

Innan närmare erfarenhet vunnits, föreligga enligt hovrättens mening
icke heller skäl att överflytta expropriationsmålen till ett fåtal specialdomstolar.
Hovrätten vill emellertid framhålla, att därest i samband med reformer
å jorddelningslagstiftningens område nya ägodelningsrätter skulle
komma att inrättas — ett spörsmål som är föremål för ingående prövning

Tredje lagutskottets utlåtande nr St.

av fastighetsbildningssakkunniga — anledning finnes att i detta större
sammanhang på nytt pröva expropriationsmyndigheternas organisation.

Hovrätten anser sig således icke böra tillstyrka bifall till motionen i vad
den avser ny utredning om expropriationsmålens handläggning.

I förevarande avseende anför hovrätten över Skåne och Blekinge.

Beträffande det i motionen framställda yrkandet om utredning angående
en ändrad ordning för expropriationsmålens handläggning vill hovrätten
till en början erinra om, att de gällande bestämmelserna om förfarandet
i expropriationsmål endast varit i kraft sedan den 1 april 1950.
Det är blott ett förhållandevis ringa antal expropriationsmål, som under
denna tid kommit under hovrättens prövning (9 sådana mål ha avgjorts).
Icke heller vid expropriationsdomstolarna i denna hovrätts domkrets har
i allmänhet förekommit något större antal mål. Det är emellertid anmärkningsvärt,
att vid vissa av dessa domstolar förekommit åtskilliga expropriationsmål,
medan andra expropriationsdomstolar varit helt utan eller blott
haft enstaka mål. Som exempel kan nämnas, att sedan de nuvarande bestämmelserna
trätt i kraft av expropriationsdomstolen för Malmö stad avgjorts
3 mål och av expropriationsdomstolen för Torna och Bara domsaga
5 mål; den 1 januari 1953 var vid förstnämnda domstol icke anhängigt
något mål, medan vid sistnämnda 50 mål voro anhängiga.

Av det anförda framgår, att det är en ganska begränsad erfarenhet av
de nuvarande bestämmelserna, som hovrätten hittills vunnit. Det är dock
tydligt, att expropriationsmålen i allmänhet äro synnerligen arbetskrävandet
icke endast därigenom att som regel en vidlyftig utredning förebringas
i dessa mål utan också därför att tillämpningen av lagens bestämmelser
om markvärderingen är tämligen komplicerad. Detta förhållande synes i
vissa fall i fråga om expropriationsdomstolar för domsagor, där ett större
antal eller enstaka, mera omfattande expropriationsmål förekommit, hava
varit ägnat att medföra avsevärda svårigheter för domstolarna.

Med hänsyn till den korta tid lagstiftningen varit gällande och den begränsade
erfarenhet av dennas tillämpning, som hovrätten erhållit, anser
sig hovrätten icke nu böra förorda en utredning om ett ändrat expropriationsförfarande.
Hovrätten vill dock framhålla, att det enligt hovrättens
mening kan ifrågasättas, huruvida den nuvarande ordningen för expropriationsmåls
handläggning är den mest lämpliga. Under förarbetena till
de gällande bestämmelserna om expropriationsmyndighetens organisation
gav hovrätten i underdåniga yttranden den 23 mars och den It oktober
1948 uttryck för den uppfattningen att expropriationsnämnderna borde
bibehållas ehuru med förändrad sammansättning. Det förefaller fortfarande
hovrätten som om en jämförelsevis ändamålsenlig lösning av de svårbemästrade
problem, som fråga om expropriationsmyndighetens organisation
innefattar, skulle kunna vinnas med den av hovrätten då förordade ordningen.
Det är emellertid tveksamt, huruvida icke det lämpligaste vore att
inrätta särskilda — från de vanliga domstolarna fristående — domstolar
för expropriationsfrågor och möjligen andra jordfrågor. Det saknas enligt
hovrättens mening anledning att i frågans nuvarande läge redogöra för
de skäl, som tala för den ena eller den andra lösningen. Hovrätten vill
dock påpeka, att det i motionen uttryckta önskemålet om en snabbare
handläggning av expropriationsmål troligen skulle bliva bäst tillgodosett

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31.

genom en återgång till förfarandet med expropriationsnämnd. Å andra
sidan torde de säkraste garantierna för att markvärderingen sker i överensstämmelse
med de principer, på vilka lagstiftningen vilar, ligga i ett
förfarande hos en specialdomstol med möjlighet till fullföljd i högre instans.

Ehuru hovrätten som nämnts icke biträder förslaget om att frågan om
ett ändrat expropriationsförfarande nu göres till föremål för en utredning,
anser hovrätten frågan vara av sådan vikt, att det synes angeläget, att
statsmakterna med uppmärksamhet följa utvecklingen på området. I detta
sammanhang må anmärkas, att skyldighet föreligger för expropriationsdomstolarna
att avgiva uppgifter för rättsstatistiken samt för expropriationsdomstolarna
och överrätterna att till justitiedepartementet insända avskrift
av domar i expropriationsmål.

Styrelsen för Svenska stadsförbundet yttrar.

De erfarenheter, som hittills vunnits av den nya ordningen, äro enligt
styrelsens uppfattning sådana, att reformer i den av motionärerna åsyftade
riktningen äro synnerligen motiverade, särskilt om man för framtiden
skall kunna räkna med expropriationsinstitutet såsom en realitet vid lösandet
av de kommunala tätbebyggelseproblemen. Även vid expropriationer
för andra ändamål är det emellertid givetvis av betydelse att expropriationsinstitutet
får en praktiskt lämplig utformning.

Bland de spörsmål, som främst böra behandlas vid en dylik utredning,
är frågan huruvida expropriationsmålen skola handläggas av domstolar
eller expropriationsnämnder. Styrelsen vill i detta hänseende erinra om
att förbundet i sitt yttrande över markutredningens år 1947 framlagda
betänkande anslöt sig till systemet med expropriationsnämnd.

Vid val av domstolssystemet ha motionärerna nämnt utvägen att koncentrera
expropriationsmålen i första instans till ett fåtal specialdomstolar
med vattendomstolarnas organisation såsom förebild. Styrelsen vill i detta
sammanhang framhålla, att styrelsen har sig bekant, att man inom fastighetsbildningssakkunniga
för närvarande diskuterar en omorganisation av
ägodelningsrätterna. Man har därvid övervägt att frigöra ägodelningsrätterna
från domsagoindelningen och vidga deras domkrets till att avse ett eller flera
län. Därigenom skulle alltså tillskapas specialdomstolar för jorddelningsmålen.
Vidare har — i syfte att ernå en snabbare handläggning — enligt
uppgift föreslagits, att talan mot ägodelningsrätts utslag eller beslut med
förbigående av hovrätten skall kunna föras direkt hos högsta domstolen.
Enligt styrelsens mening synes betydande fördelar vara att vinna därest
expropriationsmålens handläggning kunde förläggas till på detta sätt organiserade
ägodelningsrätter. Man uppnår därvid syftet med motiverade domar
samtidigt som enhetligheten i bedömningen säkerställes genom det
korrigerande inflytandet från en överinstans och ett snabbare förfarande
åstadkommes genom den direkta fullföljden till högsta domstolen.

Om domstolssystemet i huvudsak anses böra bibehållas, synes enligt
styrelsens mening även andra reformer vara erforderliga för att säkerställa
syftet med en snabbare handläggning. Bland tänkbara dylika reformer
kan nämnas underlättade möjligheter för kommunerna att förhandstillträda
expropriationsföremålet samt att vid ett sådant förhandstillträde
säkerställa ett snabbt avgörande av expropriationsmålet. Såsom motionärerna
påpekat är förfarandet med förhandstillträde för närvarande behäf -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31.

tat med så svåra olägenheter för kommunerna att detsamma har ett relativt
begränsat värde. Sålunda åtkommes expropriationsföremålet icke med
äganderätt, vilket medför stora nackdelar särskilt när det gäller inlösen
av mark enligt bestämmelserna i 1 § 16 punkten expropriationslagen. Den
höga ränta, som måste erläggas vid förhandstillträde ger expropriaten möjlighet
att spekulera i denna ränteinkomst genom att draga ut på expropriationsutredningen
så långt som är möjligt. Närmare anknytning av räntan
på expropriationsersättningen till gällande ränteläge torde medföra, att
markägaren får ett större intresse att snarast möjligt komma till ett slutgiltigt
avgörande i expropriationsmålet.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund, som finner de i motionen
framförda synpunkterna beaktansvärda, uttalar i nu berörda fråga.

Den tidigare ordningen för expropriationsersättningarnas bestämmande
var ur olika synpunkter otillfredsställande. Även om åtskilliga befogade
anmärkningar kunde riktas mot det förutvarande systemet med expropriationsnämnder,
har detta dock veterligen icke anklagats för att den olägenheten
skulle ha vidlått detsamma, att förfarandet var alltför omständligt
och tidsödande. Däremot framfördes redan på remisstadiet beträffande
proceduren i expropriationsärenden farhågor för att domstolsalternativet
med hänsyn till fullföljdsrätten skulle vålla olägenheter. Departementschefen
fann dock att olägenheten härav i stort sett kunde elimineras, därest
exproprianden lämnades rätt att i förväg taga marken i besittning mot
ställande av säkerhet. Såsom motionärerna erinrat om, innebär emellertid
ett förtida tillträde för exproprianden nackdelar, som mången gång torde
överväga fördelarna av ett besittningstagande på ett tidigt stadium. För
att komma till rätta med de anmärkta bristfälligheterna kunde enligt motionärerna
tänkas olika vägar. De i motionen framförda förslagen till en bättre
utformning av den del av expropriationsproceduren, varom är fråga,
ha tidigare varit föremål för överväganden. Några nya synpunkter på den
föreliggande fråga torde svårligen kunna framletas. De erfarenheter, som
hittills vunnits beträffande expropriationsprocesserna efter den nya ordningen,
synas emellertid ge vid handen att allt icke är alldeles välbeställt
som det nu är. Behandlingen av expropriationsmålen i första instans sker
icke alltid med den snabbhet, som vore önskvärd. Därtill kommer den ytterligare
tidsutdräkt med målens slutliga avgörande, som föranledes av
fullföljdsrätten. Det kan visserligen invändas, att den nya ordningen ännu
tillämpats så kort tid, att någon vägledande praxis ej hunnit utbildas. Styrelsen
är övertygad om att överinstansernas sakkunskap och erfarenhet
är av stort värde vid behandlingen av med värderingen förknippade principfrågor,
men man kan icke komma ifrån, att värderingen vid expropriation
måste bli en skälighetsprövning, därvid underinstansens, av särskild
för ändamålet utbildad expertis omfattade mening, regelmässigt kan beräknas
följas av överinstanserna. Anses tillräckliga skäl icke föreligga för att
beskära fullföljdsrätten, kan dock frågan om rättegångskostnaderna i överinstanserna
knappast förbigås.

1 fråga om rättegångskostnaderna i expropriationsmål anför
Svea hovrätt.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31.

Bestämmelserna i 67 § expropriationslagen angående rättegångskostnader
synas enligt hovrättens erfarenhet hitintills icke ha lett till missbruk av
fullföljdsrätten. Ej heller ha i de av hovrätten prövade målen kunnat förmärkas
någon större benägenhet hos expropriaterna att införskaffa en alltför
vidlyftig utredning. Även om skäl kunna anföras för att begränsa
expropriats rätt till ersättning för kostnader i överrätt, torde det därför
icke föreligga tillräcklig anledning att nu upptaga denna detaljfråga till
omprövning. Skulle emellertid en ändring anses påkallad och utredning
härom komma till stånd, synes lämpligt att därvid upptagas till bedömande
motsvarande spörsmål på närliggande områden, nämligen vid tvister om
ersättning enligt byggnadslagen, vattenlagen, 1943 års lag om allmänna
vägar och 1939 års lag om enskilda vägar, i vilka lagar f. n. finnas bestämmelser
av delvis annat innehåll än expropriationslagens.

Hovrätten över Skåne och Blekinge yttrar i fråga om rättegångskostnaderna.

Det ställer sig svårt för hovrätten att på grund av den begränsade erfarenhet
hovrätten har av stadgandets tillämpning göra något bestämt uttalande
i fråga, huruvida stadgandet leder till sådana olägenheter som antydas i
motionen. Det synes dock knappast kunna bestridas, att bestämmelsen kan
få mindre önskvärda konsekvenser, och med hänsyn härtill kan det —
trots den korta tid bestämmelsen varit i tillämpning — vara skäl att överväga,
huruvida icke bestämmelsen bör ändras. En sådan ändring som motionärerna
föreslagit kan hovrätten emellertid icke tillstyrka. Den hävdvunna
regeln, att den exproprierande skall bära motpartens kostnader under expropriationsförfarandet,
bör i princip gälla även i överrätt. Det är enligt hovrättens
mening endast i vissa undantagsfall, såsom när expropriaten fullföljer
talan utan att skälig anledning därtill finnes, som det är motiverat
att expropriaten själv får svara för kostnaderna i överinstansen. Beträffande
stads inlösen av mark enligt byggnadslagen stadgas i 23 § andra stycket
samma lag, att staden skall vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader,
såframt ej domstolen med hänsyn till omständigheterna finner skäligt annorlunda
förordna. En bestämmelse om kostnaderna i expropriationsmål i
överrätt synes lämpligen kunna utformas efter mönster av detta stadgande,
vartill motsvarighet även finnes i andra lagar.

Stadsförbundet anför i nu förevarande hänseende.

Den av motionärerna föreslagna ändringen av bestämmelserna om expropriationskostnad
synes vara ägnad att i hög grad påskynda handläggningen
av expropriationsmålen. Härigenom undvikes onödiga överklaganden i högre
instans. Vidare tvingas expropriaten att därigenom koncentrera bevisningen
till första instans. Då utredningskostnaderna i högre instanser vid
en riktig processföring regelmässigt få anses vara relativt obetydliga torde
några berättigade intressen från expropriatens sida att under alla förhållanden
där få sina expropriationskostnader ersatta icke lida intrång. Av
hittills gjorda erfarenheter kan man heller icke sluta sig till att överrättsprövningen
varit av större betydelse i de frågor som kräva den huvudsakliga
utredningen, nämligen själva värderingsfrågorna.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31.

Landskommunernas förbund finner motionärernas förslag värt beaktande.
Förbundet yttrar i fråga om rättegångskostnaderna följande.

Rätten för expropriat att under alla omständigheter få sina rättegångskostnader
i högre instans ersatta av motparten synes mera tillgodose en
ohämmad utredningslusta hos expropriaten än vara motiverad av dennes
rimliga anspråk på att få sin sak ytterligare prövad. Kommunerna måste
under nuvarande förhållanden räkna med att rättgångskostnaderna kunna
uppgå till förhållandevis höga belopp, vilket kan föranleda kommunerna
att vid de förhandlingar med markägaren, som syfta till att åstadkomma
en frivillig uppgörelse med denne, gå utöver vad de eljest skulle vara beredda
att betala, ett förhållande, som kan vara förklarligt ur den enskilda
kommunens synpunkt, i varje fall på kort sikt, men dock ingalunda är ägnat
att bidraga till förverkligandet av lagstiftarnas intentioner att motverka
uttagande av överpriser.

Vissa i motionen ej nämnda frågor har berörts i yttrandet
av stadsförbundet. Förbundet anför i dessa hänseenden.

Bland övriga frågor som särskilt aktualiserats beträffande expropriationsdomstolarna
vill styrelsen slutligen bl. a. nämna spörsmålet om expropriationsteknikernas
ställning i processen. Den dubbla ställning av sakkunniga
och ledamöter i domstolen som teknikerna hittills intagit synes
många gånger kunna leda till svårbemästrade situationer och får rent allmänt
anses vansklig. Fn viss överrepresentation av fastighetsägarintresset
inom expropriationsdomstolarna synes ha åstadkommits genom det nuvarande
kravet att av nämndemännen i orten så vitt möjligt den ene skall
vara ägare av fastighet men den andre icke. Man får nämligen räkna med
att den nämndeman som är fastighetsägare alltid kommer att representera
fastighetsägarintressen, medan det däremot ingalunda är säkert att den
andre nämndemannen utgör en däremot svarande motvikt. Detta särskilda
krav bör därför saklöst kunna slopas.

Utskottet.

Motionen riktar uppmärksamheten på 1949 års ändringar i expropriationslagen.
Dessa syftade väsentligen till att göra det lättare för kommunerna
alt utan alltför stora kostnader skaffa mark till tätbebyggelse. I detta syfte
utökades lagens förteckning över expropriationsändamål. Dessutom gavs
bestämmelser om vilka principer som skulle ligga till grund för värdering
av expropriationsfastigheter. I samband därmed borttogs de dittills gällande
regler, enligt vilka expropriationsersättningens storlek vanligen helt bestämdes
av expropriationsnämnd, medan domstols befattning med expropriationsmål
huvudsakligen var av formell natur. I stället beslöts inrättandet
av expropriationsdomstolar, i vilka särskilda värderingsexperter, s. k.
expropriationstekniker, skulle ingå och vilkas domar skulle kunna överklagas.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31.

Motionen berör framför allt den sida av 1949 års reform, som innebar
organisatoriska ändringar. I första punkten av sin hemställan har motionärerna
begärt utredning rörande ordningen för expropriationsmåls handläggning.
Till stöd härför anför de främst, att expropriationsförfarandet
eller 1949 års omorganisation synes ha blivit alltför omständligt och tidsödande.
De olägenheter, som denna tidsutdräkt åsamkar kommunerna, kan
enligt motionärernas mening icke alltid uppvägas av den i lagen angivna
möjligheten för den exproprierande att ta expropriationsfastigheten i besittning
innan expropriationen fullbordats (förtida tillträde). Från dessa
utgångspunkter har i motionen dryftats olika utvägar att åstadkomma en
snabbare och smidigare handläggning av expropriationsmål. I första hand
itrågasättes en återgång till systemet med expropriationsnämnder. Om icke
denna utväg anses framkomlig vill motionärerna få utrett, huruvida icke
expropriationsmålen i första instans skulle kunna koncentreras till ett
fåtal specialdomstolar med vattendomstolarnas organisation såsom förebild.

Förbunden med frågan om handläggningen av expropriationsmål är frågan
vem som skall gälda rättegångskostnaderna i dylika mål. Därest
möjligheten all fullfölja målen till högre instans skall bibehållas, synes
det motionärerna angeläget att begränsa expropriats rätt att erhålla täckning
för sina rättegångskostnader i högre instans. Andra punkten av motionärernas
hemställan syftar därför till en omarbetning av expropriationslagens
bestämmelser i 67 § om expropriationskostnad.

Ordningen med expropriationsdomstol för handläggning av expropriationsmål
har ägt tillämpning å mål, som anhängiggjorts den 1 april 1950
eller senare. Erfarenheterna av den nya ordningen kan därför förmodas
vara tämligen begränsade. En sådan förmodan får stöd i de uppgifter som
de över motionerna hörda hovrätterna lämnat rörande antalet expropriationsmål,
som avgjorts inom deras domkretsar. Enligt Svenska stadsförbundets
mening är emellertid erfarenheterna sådana, att reformer i den av
motionärerna åsyftade riktningen är synnerligen motiverade, och enligt vad
Svenska landskommunernas förbund uttalat synes de ge vid handen, att
allt icke är alldeles välbeställt som det nu är.

Utskottet finner åtskilliga omständigheter tyda på att hittills uppnådda
resultat av 1949 års reform icke i alla avseenden motsvarar vad man väntade,
då lagändringarna genomfördes. Emellertid torde säker grund för
bedömande av reformens verkningar på längre sikt ännu icke ha vunnits.
Först sedan dom meddelats i ett mera avsevärt antal expropriationsmål
såväl i första instans som i överinstanserna, torde det finnas tillräckligt
material för den av motionärerna begärda utredningen. I varje fall gäller
detta, om man på en ny utredning ställer det anspråket, att den skall ställa
frågan i ett väsentligt annat läge än vid 1949 års riksdag.

Med hänsyn till vad nu anförts kan utskottet icke förorda motionärernas
förslag att frågan om en återgång till systemet med expropriationsnämnder

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31.

nu skall utredas. Utskottet anser de skäl, som år 1949 anfördes av andra
lagutskottet till förmån för inrättande av expropriationsdomstolar, alltjämt
bärkraftiga.

Då motionärerna ifrågasatt att expropriationsmålen skulle koncentreras
till ett mindre antal domstolar, torde de ha avsett, att dessa huvudsakligen
skulle handlägga expropriationsmål. Utskottet vill med avseende å denna
tanke erinra om att den utförligt belystes i propositionen nr 184/1949 med
förslag till lag angående ändring i expropriationslagen. Ovan angivna synpunkter
i fråga om ett återinförande av expropriationsnämndssystemet äger
enligt utskottets mening giltighet även beträffande nu ifrågasatta koncentration
av målen. Däremot kommer frågan i ett annat läge, om ägodelningsrätterna,
vilka liksom expropriationsdomstolarna har ägodelningsdomaren
till ordförande, ersättes av ett fåtal s. k. jorddomstolar. En sådan
omorganisation av rättegången i skiftesmål har ■— såsom i några remissyttranden
påpekats — dryftats inom fastighetsbildningssakkunniga. Därvid
har även föreslagits, att klagan över jorddomstols avgöranden skall
föras hos högsta domstolen med förbigående av hovrätterna. I samband
häi’med har framförts tanken på att överföra expropriationsmålen till de
nya jorddomstolarna. Sistnämnda tanke synes, såvitL utskottet nu kan bedöma,
vara riktig. Därest jorddomstolar avses bli inrättade — förslaget har
på sina håll mött bestämda gensagor •— torde emellertid frågan om ett
överförande av expropriationsmålen till dessa domstolar bli föremål för
utredning av fastighetsbildningssakkunniga eller annat utredningsorgan
utan att riksdagen nu gör hemställan därom. Utskottet finner alltså vad
motionärerna i detta hänseende anfört icke böra föi-anleda någon riksdagens
åtgärd. 1 detta sammanhang vill utskottet dock betona, att det är
synnerligen angeläget alt fastighetsbildningssakkunnigas arbete på en ny
lagstiftning om fastighetsbildning bedrives med större skyndsamhet än hittills.
Arbetet äger uppenbarligen betydelse även för bedömandet av förevarande
spörsmål rörande expropriationsdomstolarnas organisation.

Vad motionärerna anfört rörande innebörden och konsekvenserna av bestämmelserna
om förtida tillträde synes utskottet beaktansvärt. I synnerhet
gäller detta motionärernas påpekande av att det från dagen för förtida
tillträde skall utgå en förhållandevis hög ränta å expropriationsersättning,
i den mån denna ej nedsatts hos länsstyrelsen. I 1949 års proposition rörande
ändringarna i expropriationslagen uttalades i detta avseende, att i vart
fall för det dåvarande en räntesats av sex procent måste anses vara för
hög. Emellertid hade jämlikt Kungl. Maj ris bemyndigande den It februari
1949 en särskild utredningsman tillkallats för att verkställa översyn av
gällande bestämmelser om legal ränteberäkning. Det syntes därför icke vara
lämpligt att genom ändring av expropriationslagens stadganden i detla
hänseende föregripa denna utredning. — Upplysningar rörande nämnda
utredningsarbete lämnades av chefen för justitiedepartementet i interpella -

Tredje lagutskottets utlåtande nr SJ.

tionssvar den 7 mars 1951. Enligt detta hade utredningsmannen hösten
1950 till departementet överlämnat ett omfattande utredningsmaterial. Utredningen
hade emellertid icke resulterat i några utarbetade förslag till
ändringar i gällande bestämmelser. Efter de vidtagna förberedelserna hade
utredningen vilat, då den i rådande statsfinansiella läge ansetts böra få stå
tillbaka för andra mera trängande utredningsuppgifter. Det får enligt utskottets
bedömande förutsättas, att nämnda fråga, så snart möjlighet därtill
gives, förelägges riksdagen. I den mån procentsatsen för den legala
räntan nedbringas torde det bli lättare för en expropriand att i förväg
tillträda en expropriationsfastighet, varigenom olägenheten för honom av
en långt utdragen process skulle något minska.

Yrkandet i andra punkten av motionärernas hemställan syftar liksom
yrkandet i första punkten i huvudsak till att exproproationsförfaranden
skall kunna bringas till slut så snabbt som möjligt. Motionärerna synes
sålunda önska bestämmelser, som motverkade att mål fullföljdes i överinstans
utan bärande skäl. Huvudregeln beträffande kostnader för expropriationsrättegång
i överinstans borde i sådant syfte vara den för tvistemål
gällande, nämligen att den tappande parten skall ersätta motparten hans
rättegångskostnad. Expropriationslagens nuvarande bestämmelse i 67 §,
som innebär att sökanden har att med vissa undantag betala rättegångskostnaderna,
borde alltså ändras.

Sistberörda spörsmål var föremål för en icke obetydlig uppmärksamhet
vid 1949 års riksdag. I yttrande över markutredningens förslag i ämnet
förordade Göta hovrätt den regel, som motionärerna vill se genomförd.
Departementschefen fann icke en dylik föreskrift påkallad. I motioner och
i reservation till utskottsutlåtandet rörande lagändringarna uttalades däremot
anslutning till hovrättens uppfattning, medan utskottets majoritet
följde propositionens förslag i detta hänseende. Till grund för utskottets
ställningstagande låg bl. a. uppfattningen att det vore mycket svårt att
bedöma, huruvida i visst fall expropriatens klagan berodde på osäkerhet
om värderingsreglernas innebörd eller på okynne, och att expropriatens
osäkerhet icke finge föranleda, att han komme att få betala kostnader i
överrätten. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Vad utskottet ovan anfört om att en utredning bör grundas på mera
omfattande erfarenheter rörande den nuvarande lagens verkningar gäller
även frågan om rättegångskostnaderna. Härtill kommer, att de siffror Svea
hovrätt anfört närmast tyder på att omotiverade överklaganden från expropriatens
sida icke förekommer i en omfattning, som inger betänkligheter.
Utskottet har icke skäl anta, att orsaken till att expropriat i jämförelsevis
få fall har överklagat skulle vara att kommunerna av motvilja mot expropriationsförfarandet
i dess nuvarande utformning ger vika för oberättigade
krav av expropriaten. Skulle under en längre tid fullföljdsrätten befinnas
vara i obehörig mån utnyttjad av expropriater, torde emellertid detta ut -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31.

göra anledning att ta upp frågan om rättegångskostnaderna i expropriationsmål
till en mera ingående prövning. Med hänsyn till vad nu sagts kan
utskottet icke heller förorda bifall till andra punkten av motionärernas
hemställan.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion, 11:72, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 17 november 1953.

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD.

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Osvald, Albert Hermansson, Lindahl,
Lars Andersson, Ebbe Ohlsson*, Grym, Boo* och Georg Carlsson*;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo*, Allmän*, Johansson
i Torp, Nyberg, Jansson i Hällefors, Munktell, Jansson i Benestad och
Nilsson i Östersund.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Emil Kihiströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1953
581618