Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1966 (Utlåtande 1966:L3u31 l3u)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1966

Nr 31

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring av vägtrafikförordningens
bestämmelser om förmgndaransvar.

Tredje lagutskottet har behandlat en i riksdagens andra kammare väckt
och till lagutskott hänvisad motion, nr 31 av herr Gustafsson i Borås.

I motionen hemställs »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om sådan ändring av vägtrafikförordningens förmyndaransvar att
nuvarande bestämmelser uppmjukas».

Över motionen, för vars innehåll nedan redogöres, har utskottet på sätt
§ 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat utlåtanden från riksåklagarämbetet,
hovrätten över Skåne och Blekinge samt rikspolisstyrelsen. På
begäran av utskottet har yttranden därjämte avgivits av Föreningen Sveriges
häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare samt Sveriges advokatsamfund
genom dess styrelse.

Riksåklagarämbetet har överlämnat yttrande från Föreningen Sveriges
statsåklagare.

Gällande rätt m.m.

I vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (VTF) finns i 2—8 §§
bestämmelser om fordons beskaffenhet och utrustning. 11 § innehåller bestämmelser
om registrering m. m. såsom förutsättning för fordons brukande,
12 § om fordons brukande enligt interimslicens och 13 § enligt saluvagnslicens,
14 och 15 §§ om besiktning som är erforderlig för registerföringen
samt 16—20 §§ om registreringsförfarandet.

Brukas fordon på väg, oaktat fordonet icke överensstämmer med de i
2—8 §§ VTF eller med stöd av dessa paragrafer meddelade bestämmelser
om fordonets beskaffenhet och utrustning, skall ägaren enligt 65 § 1 mom.
straffas med dagsböter, om förseelsen avsett motordrivet fordon eller släpfordon,
och eljest med böter, högst trehundra kronor. Till straff skall dock
ej dömas, där bristfälligheten var av ringa betydelse eller brukandet avsåg
endast att med anledning av skada, som under färd uppkommit på fordonet,
föra detta till närmast belägna plats för skadans avhjälpande och uppenbar
fara ej var förenad därmed.

Enligt 65 § 2 mom. är ägaren förfallen till dagsböter om det motordrivna
fordonet eller släpfordonet brukas i strid mot bl. a. registreringsbestämmelBihang
till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 3 avd. Nr 31

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1966

serna i 11 § och vissa av bestämmelserna om fordons brukande enligt
licenser.

Visar ägare i fall, som avses i 1 eller 2 mom. av förevarande paragraf,
att han iakttagit vad på honom ankommit till förhindrande av fordonets
brukande, är han enligt 3 mom. fri från ansvar. Har förseelse, som i 1 eller
2 mom. sags, skett och ägde föraren vetskap om hindret för fordonets
brukande, är även han förfallen till ansvar.

Om registrering av motorfordon, av traktor med gummihjul eller band
eller av släpfordon inte sökes inom föreskriven tid på sätt närmare stadgas
i 17 § straffas den felande enligt 65 § 4 mom. med dagsböter.

Vidare straffas enligt samma moment med böter, högst trehundra kronor,
den som enligt VTF är pliktig göra anmälan till bilregistret eller bilreservregistret
och som underlåter att göra sådan anmälan inom den härför i varje
fall stadgade tid.

Om någon, som genom lagakraftvunnen dom dömts till ansvar för förseelse,
som avses i 4 mom., underlåter att därefter fullgöra honom åliggande
registrerings- eller anmälningsskyldighet, äger länsstyrelse att vid viten, som
tillika må av länsstyrelsen utdömas, ålägga den försumlige att fullgöra sin
skyldighet.

Enligt 70 § 1 mom. VTF skall de för ägare av fordon stadgade ansvarsbestämmelserna
i fråga om fordon, som tillhör staten eller kommun, äga
tillämpning på förarens närmaste förman. Har denne till förekommande av
förseelse mot förordningen gjort vad på honom ankommit och äger i följd
av överordnads åtgärd eller vållande förseelse likväl rum, drabbas den
överordnade av ansvar, som här avses. Dessa ansvarsbestämmelser skall
enligt 2 mom., i händelse fordonet tillhör någon, som står under förmyndare
eller annan laga målsman, äga tillämpning å denne.

Om moped brukas på väg trots att den inte är utrustad på sätt föreskrives
i 3 § förordningen den 5 maj 1960 om mopeder eller i strid mot vissa bestämmelser
om besiktning enligt 4 § straffas ägaren med dagsböter (11 §). Om
befrielse i vissa fall från ansvar för fordonets ägare samt om ansvar för
annan än denne gäller vad i 65 § 1 och 3 mom. samt 70 § VTF för där avsedda
fall är stadgat.

Föres moped av barn, som ej fyllt femton år, straffas enligt 11 § tredje
stycket mopedförordningen den, som har vårdnaden om barnet, eller, om
förseelsen begåtts av barnet i anställning hos arbetsgivare, den sistnämnde
med dagsböter, såvida han underlåtit att göra vad på honom ankommit för
att förekomma densamma. Med dagsböter straffas också den, som eljest
tillåter barn, vilket ej fyllt femton år, att föra moped.

I anslutning till motionärens påpekande att det finns vissa möjligheter för
törmyndaren att undgå straffansvar må följande bestämmelser nämnas.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1966

Om brottet är obetydligt och klart ursäktligt äger polisman enligt U §
polisinstruktionen den 3 december 1965 underlåta att avge rapport eller att
vidarebefordra rapport till åklagare och i stället låta saken bero \id påpekande
eller erinran till den felande.

Jämlikt 20 kap. 1 § punkt 1 rättegångsbalken kan åklagaren besluta att
inte tala å brott om det är uppenbart, att i händelse av lagföring annan
påföljd än böter inte skulle komma att ådömas och att den misstänktes
lagföring inte är påkallad från allmän synpunkt. Åklagaren har också
möjlighet underlåta åtal om brottet förövats innan den misstänkte dömts
för annat av honom förövat brott och vissa andra förutsättningar föreligger
(punkt 2) ävensom om det i annat fall av särskilda skäl är uppenbart, att
påföljd inte erfordras för att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet
och att det med hänsyn till omständigheterna inte heller eljest är påkallat att
åtal väckes (punkt 3).

I 33 kap. 4 § brottsbalken finns bestämmelser av innebörd att lindrigare
straff kan ådömas under i paragrafen närmare angivna förutsättningar.
Enligt paragrafens tredje stycke, vilket stadgande trädde i kraft den 1 januari
1965, må domstol helt efterge påföljd om det på grund av särskilda omständigheter
är uppenbart att påföljd för brottet ej är erforderligt.

I fråga om sistnämnda stadgande må här erinras om att strafflagberedningen
föreslog ett stadgande av innehåll att den som var under 21 år kunde
dömas till böter, ändå att fängelse stadgats såsom påföljd för brottet. Vidare
föreslogs följande bestämmelse: För brott må bestämmas lindrigare påföljd
än därför stadgats, såframt synnerliga skäl föreligger för antagande, att
den lindrigare påföljden är till fyllest för den brottsliges tillrättaförande,
och hinder ej möter ur allmän synpunkt; finnes uppenbart att påföljd för
brottet ej är erforderlig, må den eftergivas.

Departementschefen anförde i samband med införandet av brottsbalken
och i anslutning till strafflagberedningens nyssnämnda förslag följande.

Frågan om införande av en mera generell möjlighet för domstol att i speciellt
ömmande fall eller eljest då särskild anledning föreligger nedsätta
eller helt efterge påföljd aktualiserades av beredningen redan i ett år 1948
framlagt förslag. Detta förslag återkom i modifierad form i 1953 års betänkande
och har nu även upptagits i beredningens slutbetänkande. Helt naturligt
har ett förslag av denna innebörd givit anledning till en mycket livlig
diskussion. Inställningen till förslaget hos remissinstanserna är övervägande
positiv, men farhågor har från flera håll framförts för en ogynnsam
verkan av de föreslagna reglerna.

Givetvis har eftersträvats, alt de bestämmelser som för speciella fall medger
nedsättning eller eftergift av påföljd skall täcka behovet av avvikelser
från straffskalorna. Något större utrymme för ytterligare sådana avvikelser
kan därför icke finnas. Vid bedömandet av behovet av en generell befogenhet
för domstolarna att nedsätta eller efterge påföljd måste hänsyn även
tagas till reformeringen av påföljdssystemet. Om det föreliggande förslaget

4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1966

genomföres, vidgas domstolarnas möjligheter att välja lämplig påföljd dels
genom att nya påföljder, såsom överlämnande till särskild vård, tillskapas
och dels genom att absoluta begränsningar med hänsyn till brottens svårhetsgrad
icke uppställes för tillämpningen av sådana påföljder som villkorlig
dom och skyddstillsyn. Det är emellertid ej uteslutet, att även i fortsättningen
i enstaka fall kan uppkomma situationer, där det anmäler sig
ett klart behov av att kunna underskrida straffskalans minimum eller helt
efterge påföljd för brottet. I viss utsträckning kan man komma till rätta
med sådana fall genom de regler om särskild åtalsprövning, som upptagits
beträffande vissa brottstyper. Även nådevägen kan anlitas. Det synes emellertid
vara en brist i rättssystemet, att domstol saknar möjlighet att på ett
rimligt sätt behandla brottsfall av denna typ, i den mån de bringas under
dess prövning. Jag vill därför i princip ansluta mig till beredningens förslag
i förevarande del. Av stor vikt är emellertid, att tillämpningen av ett stadgande
av den ifrågasatta innebörden hålles inom de snäva gränser, som
stadgandets syfte motiverar.

När det gäller utformningen av allmänna bestämmelser om nedsättning
och eftergift av påföljd, underströk departementschefen, att det är rena
undantagsfall som avses. En förutsättning för att nedsättning eller eftergift
skall få förekomma måste vara att hinder icke möter av hänsyn till allmän
laglydnad. Vad som från denna synpunkt kräves torde emellertid enligt
departementschefen vara beroende av omständigheterna kring gärningen
och gärningsmannens person, och departementschefen pekade härefter på
några fall, i vilka tillämpning av en allmän bestämmelse enligt hans åsikt
skulle kunna övervägas.

Departementschefen anförde härefter bl. a. följande.

När tillämpning av ifrågavarande bestämmelser överväges, bör beaktas
- förutom hänsynen till allmän laglydnad — graden av sannolikhet för att
gärningsmannen i fortsättningen skall avhålla sig från att begå brott. Beredningen
har föreslagit, att detta uttryckligen skall anges i lagtexten. Oavsett
prognosen för gärningsmannens framtida skötsamhet bör emellertid tilllämpning
av de föreslagna stadgandena kunna ifrågakomma i fall, då en
handling inrymmes under ett lagbuds gärningsbeskrivning, men där det med
hänsyn till föreliggande omständigheter skulle vara stötande för den allmänna
rättskänslan att tillämpa lagbudet. Jag anser därför icke, att det
angivna förbehållet bör upptagas i lagtexten.

Vidare kan här nämnas att lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring å
motorfordon samt förordningen den 2 juni 1922 om automobilskatt saknar
bestämmelser om förmyndaransvar för omyndigs försummelser att följa i
dessa författningar givna stadganden.

Till sist må erinras om bestämmelsen i 9 kap. 3 § föräldrabalken att underårig
själv äger råda över vad han genom eget arbete förvärvat efter det han
fyllt sexton år. Detsamma gäller avkastningen av sådan egendom och vad
som trätt i egendomens ställe.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1966

Rättsfall

I rättsfallet i Svensk Juristtidning (SvJt 1960) s. 7 var det fråga om en
moped, som av omyndig brukats sedan å fordonet vidtagits sådana ändringar,
att det ej längre var att anse som moped utan som annan lätt motorcykel.
Förmyndaren hade enligt egen utsago förbjudit den omyndige att
företa ändringarna och upplyst om det straffbara i förfarandet samt att
även han i egenskap av förmyndare kunde riskera ansvar. Förmyndaren
ansågs emellertid inte ha visat sig ha iakttagit vad på honom ankommit
för att hindra brukandet och fälldes till ansvar för att registrering inte sökts
inom föreskriven tid och för att motorcykeln brukats utan att vara registrerad.

Enligt rättsfallet SvJt 1962 s. 35 utgör stadgandet i 70 § 2 mom. hinder
mot att av den omyndige själv utkräva ansvar som ägare för bristfälligheter
å motorfordon eller för underlåtenhet att göra äganderättsanmälan
beträffande sådant fordon. Däremot kan enligt rättsfallet SvJt 1961 s. 31
den omständigheten att jämlikt 70 § VTF de för ägare av fordon stadgade
ansvarsbestämmelserna i VTF inte äger tillämpning å den omyndige inte
befria denne från skyldighet att utge skatt enligt automobilskatteförordningen.

Frågans tidigare behandling m.m.

Enligt 1906 och 1916 års automobiltrafikförordningar svarade föraren
primärt för en bils brukande och ägarens ansvar var avhängigt av dennes
vetskap om förseelsen. Denna ansvarsfördelning ändrades emellertid genom
1923 års motorfordonsförordning, som stadgade ett principiellt strikt ansvar
för ägare, motiverat (SOU 1922: 39 s. 163) av att ägaren men i allmänhet
ej föraren hade möjlighet att avhjälpa brister å fordonet och en önskan
att ägaren skulle såväl skaffa sig »bättre kunskap om de olika stadgandena
i förordningen, som äga avseende på hans automobil som ock noga
tillse, all denna alltjämt svarar mot dessa stadganden».

Jämlikt 1906 (29 §) och 1916 (36 §) års förordningar om automobiltrafik
skulle de för automobilägare stadgade ansvarsbestämmelserna äga
tillämpning i händelse bilen tillhörde någon, som står under förmyndare
eller annan laga målsman, å denne, samt, där automobilen ägdes av hl. a.
bolag eller annan inrättning, å företrädaren härför. I fråga om bil, som
tillhörde staten eller kommun skulle ansvarsbestämmelserna gälla förarens
närmaste förman. Hade denne till förekommande av förseelse mot förordningen
gjort vad på honom ankommit och ägde i följd av överordnads åtgärd
eller vållande förseelse likväl rum, skulle den överordnade drabbas av ansvar.
Motorfordonsförordningen innehöll i princip samma bestämmelser; dock
utsträcktes dessa att gälla även andra fordonsgrupper.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1966

Under förarbetena till gällande förordning föreslog 1944 års trafikförfattningsutredning
(SOU 1948: 34 s. 274) att frågorna om ägaransvar borde
lösas enligt allmänna rättsregler och upptog i sitt förslag icke något stadgande
i detta hänseende. Departementschefen föreslog emellertid i prop.
1951: 30 s. 260 regler av det innehåll, som motsvarar de i motorfordonsförordningen
meddelade föreskrifterna och som numera återfinnes i 70 § VTF,
samt uttalade i anslutning härtill följande.

Vad åter angår de fordon, som ägas av bolag eller liknande, torde de framställda
anmärkningarna mot gällande stadganden vara befogade. Det synes
sålunda stötande för rättskänslan, att den eller de, som äga företräda exempelvis
ett stort bolag, skall svara såsom ägare, även då vederbörande saknar
möjlighet att övervaka bolagets fordon. Å andra sidan skulle det — enligt
min mening — ofta, när det är fråga om stora bolag eller jämförliga kollektiva
enheter, kunna leda till osäkerhet och oenhetlighet i tillämpningen
om det i varje särskilt fall enbart med ledning av allmänna rättsgrundsatser
skulle avgöras, om den eller de, som äga företräda kollektivet — för bolag
i regel styrelsen eller verkställande direktören — skall bära ägareansvaret
eller om detta skall läggas på annan befattningshavare, och på vem detta
ansvar då bör läggas. Större klarhet skulle onekligen vinnas, om till ledning
för avgörandena funnes uttryckliga bestämmelser. För min del anser
jag övervägande skäl tala för att sådana bestämmelser upptagas i vägtrafikförordningen.
Såsom huvudregel lärer då böra bibehållas den nu i 33 §
motorfordonsförordningen meddelade föreskriften. Till denna skulle så anknytas
nödiga undantagsstadganden. Dessa torde böra utformas i huvudsaklig
överensstämmelse med de föreskrifter, vilka redan gälla för arbetstidsoch
butiksstängningslagstiftningens vidkommande. Möjlighet lärer sålunda
böra beredas kollektivet att hos statlig myndighet få viss befattningshavare
godkänd såsom bärare av ägareansvaret.

I propositionen nr 68 år 1960 med förslag till förordning om mopeder m. m.
behandlades frågan om förmyndares och vårdnadshavares ansvarighet för
mopedförseelser, begångna av underårig. Från propositionen hämtas följande
redogörelse för den särskilt tillkallade utredningsmannens ställningstaganden
(s. 47—48).

Utredningen har åberopat bestämmelsen i 3 § mopedkungörelsen, enligt
vilken förseelse mot 2 § samma kungörelse — d. v. s. mot föreskrifterna om
hur moped skall vara utrustad — skall straffas enligt 65 § 1 mom. vägtrafikförordningen.
Vidare har framhållits, att enligt 70 § 2 mom. vägtrafikförordningen
de för ägare av fordon stadgade ansvarsbestämmelserna skall,
i händelse fordonet tillhör någon som står under förmyndare eller annan
laga målsman, äga tillämpning å denne. Slutligen har åberopats att i 3 §
mopedkungörelsen givits ett särskilt stadgande för det fall att moped föres
av barn, som ej fyllt 15 år, enligt vilket stadgande den skall straffas, som
har vårdnaden om barnet, såvida han ej visar att förseelsen skett utan hans
vetskap eller att han gjort vad på honom ankommit för att förekomma densamma.

Enligt utredningen är det till en början klart, att ansvaret för förseelser
mot trafikreglerna, t. ex. rattfylleri och trafikonykterhet, olaga parkering
och vårdslöshet i trafik, åvilar omyndig förare personligen.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1966

Däremot kan enligt utredningen viss tvekan råda angående innebörden
av bestämmelserna om straff för brukande av bristfälligt utrustad moped
eller moped, för vilken körförbud meddelats. Den som skall straffas, är i
förevarande fall ägaren och detta även om fordonet brukas av annan. Om
en omyndig mopedägare brukar en bristfälligt utrustad moped eller en moped,
för vilken körförbud utfärdats, skall enligt 70 § 2 mom. förmyndaren
straffas. Emellertid kan enligt 65 § 3 inom. vägtrafikförordningen ägaren
under vissa förutsättningar gå fri från ansvar, och fråga uppkommer då,
om denna möjlighet till ansvarsbefrielse gäller även för förmyndare, som
ställes till ansvar med stöd av 70 § 2 mom. sagda förordning. Enligt utredningens
mening bör så anses vara fallet och detta även om fordonet brukas
av den omyndige ägaren själv. Betraktelsesättet bör härvidlag vara detsamma
oavsett om förmyndarens ägaransvar avser försummelse av underårig
eller av omyndigförklarad person. Förmyndaren synes också rimligen böra
undgå ansvar, om den omyndige obehörigen brukat moped i utövning av en
rörelse, som han driver på egen hand, eller vid förvaltning av egendom över
vilken han enligt föräldrabalken själv äger råda. Vidare talar enligt utredningen
alla skäl för att förmyndaren går fri från ansvar om den omyndige
begått förseelsen under utövning av arbete eller eljest i anställning tios arbetsgivare.
Denne senare bör i så fall — i analogi med vad som i allmänhet
gäller om husbondeansvar — bära det ansvar som eljest åvilar förmyndaren.
På sistnämnda punkt torde emellertid viss tvekan ha uppkommit i
tillämpningen. Utredningen har därför föreslagit att mopedkungörelsen
kompletteras med en bestämmelse om att arbetsgivare eller annan i nu förevarande
sammanhang med vårdnadshavare jämförlig person skall svara
för olovligt förande av moped, begånget av barn under 15 år.

Departementschefen (s. 51) uttalade i frågan följande:

På sätt framgår av den lämnade redogörelsen kan vissa av de straffrättsliga
stadgandena i trafikförfattningarna, speciellt bestämmelserna i vägtrafikförordningen
om förmyndares och vårdnads h a vares ansvarighet
för förseelser av underårig eller omvndigförklarad person, i
en del situationer tänkas ge utrymme för olika tolkningar. Uppenbart är,
att det inom ett rättsområde av den omfattning det här är fråga om möter
stora svårigheter att utforma regler som lämnar ett otvetydigt svar på alla
uppkommande spörsmål. Frågan om straffrättsligt ansvar för annans gärning
utgör dessutom över huvud taget ett föga genomarbetat område av specialstraffrätten.
De spörsmål, som nu aktualiserats, är knappast av den omfattning
att de i och för sig motiverar en allmän översyn av hithörande bestämmelser.
Det torde liksom hittills böra i tveksamma fall få ankomma på
domstolarna att träffa avgörande på grundval av bl. a. de allmänna synpunkter,
vilka kommit till uttryck i de författningar om vilka fråga är. I viss
utsträckning finnes redan fast utbildad praxis.

Utan att gå närmare in på de särskilda frågor om tolkning av nuvarande
författningar, vilka framförts i utredningens betänkande och i remissyttrandena,
biträder jag emellertid utredningens åsikt att vissa förtydliganden
av gällande bestämmelser får anses påkallade.

Vad härvid först angår frågan om det straffrättsliga ansvaret för förseelse,
bestående i alt barn under 15 år fört moped, finner jag angeläget, att
ansvaret såvitt möjligt drabbar den person, som givit upphov lill förseelsen
eller som kan sägas ha stått närmast lill att söka förebygga densamma. I åt -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1966

skilliga fall överensstämmer denna synpunkt med bestämmelsen i nuvarande
författning om att ansvaret skall åvila den som har vårdnaden om barnet.
I det av utredningen anmärkta fallet, då föreseelsen äger rum under
arbete eller eljest i anställning hos arbetsgivare, bör emellertid ansvaret
drabba denne. I samtliga nu avsedda fall bör dock gälla, att ansvar ej drabbar
annan än den, som underlåtit att göra vad på honom ankommit för att
förekomma förseelsen. Därjämte synes övervägande skäl tala för att den,
som lånar ut moped till barn under 15 år eller eljest ställer moped till hans
förfogande, skall drabbas av straffansvar. Bestämmelsen härom synes lämpligen
kunna avfattas efter mönster av stadgandet i 3 § lagen om straff för
vissa trafikbrott.

I sammanhanget må nämnas att statspolisintendenten år 1962 framfört
till Kungl. Maj :t önskemål om ändring av förevarande bestämmelser om förmyndaransvar
i VTF. I skrivelse i september 1963 till statspolisintendenten
anförde chefen för rättsavdelningen i kommunikationsdepartementets rättsavdelning
att frågan upptagits för framtida överväganden i den sammanställning
över reformförslag på vägtrafikens område, som upprättats inom
departementet.

Vidare må antecknas att frågan om förmyndaransvaret har diskuterats
i en uppsats av S. Lannefjord i SvJt 1957 s. 350 ff, till vilken uppsats här
hänvisas.

Slutligen torde böra anmärkas att förmynderskapsutredningen f. n. verkställer
en översyn av förmynderskapslagstiftningen enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande
den 30 december 1964. Frågan om myndighetsåldern kommer
därvid att utredas. Utredningsuppdraget beräknas pågå under hela år 1966.

Motionen

Sedan motionären redogjort för gällande bestämmelser i ämnet samt
framhållit att bestämmelsen i 70 § 2 mom. VTF om förmyndaransvar innebär
att förmyndare i »ett stort antal fall» skall ådömas ansvar för åtgärder
vidtagna av deras myndlingar anföres följande.

I dagens samhälle blir det alltmer vanligt att unga, omyndiga personer
äger och brukar motorfordon. Redan från femton års ålder kan personer
föra moped, från sexton års ålder motorcykel och från aderton års ålder bil.
Ett stort antal affärstransaktioner mellan omyndiga förekommer beträffande
motorfordon. De omyndiga företar också ofta olika slags ingrepp
med sina motorfordon, t. ex. s. k. trimning av mopeder.

Det ligger i sakens natur att det många — för att inte säga de allra flesta —
gånger är praktiskt omöjligt för målsman att kontrollera huruvida den
omyndige äger motorfordon, huruvida föreskriven anmälnings- och registreringsskyldighet
är fullgjord samt om fordonen är i föreskrivet skick utrustade

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1966

och icke några otillåtna ingrepp vidtagna med dem. Även om man väl kan
förstå bakgrunden till stadgandet om målsmannaansvaret i dessa fall —
nämligen en välmotiverad önskan att tillse att även motorfordon ägda av
omyndiga är utrustade och registrerade på det sätt lagen föreskriver —
måste man likväl finna att det i många fall förefaller orimligt att förmyndaren
skall straffas för en sak han inte kunnat ha kundskap om. De omyndiga
flyttar ofta på sig nu för tiden, de bor inte längre hemma, och även om
de gör det är det inte säkert att den omyndige sysselsätter sig med sitt
motorfordon på ett sådant sätt att förmyndaren kan kontrollera vad på
honom åligger. Ungdomarna köper och säljer fordon utan att härom underrätta
förmyndaren, som ju kanske inte alltid är positivt inställd till denna
»affärsverksamhet».

Trots att det finns av motionären redovisade möjligheter för förmyndare
att undgå straffansvar, exempelvis genom rapporteftergift från polisens
sida, åklagares rätt att i vissa fall medge åtalseftergift och domstols att
efterge påföljd, anser motionären att man direkt i vägtrafikförordningen
bör införa ett stadgande som innebär en uppmjukning av förmyndaransvaret,
även om detta kanske inte helt kan avskaffas. I 70 § 2 mom. VTF skulle
enligt motionären t. ex. kunna inarbetas en bestämmelse att ansvar för
förmyndare eller laga målsman inte skall inträda om skäl talar mot påföljd.
Ett så utformat förmyndaransvar skulle bättre svara mot den utveckling
som på senare tid förekommit beträffande ungdom och motorfordon.

Remissyttrandena

Rikspolisstyrelsen förordar i likhet med motionären en uppmjukning av
bestämmelsen om förmyndaransvar i 70 § 2 inom. VTF. Övriga remissinstanser
förordar en utredning i ämnet. Föreningen Sveriges statsåklagare,
vars yttrande riksåklagarämbetet åberopat som sitt, anser att frågan bör lösas
i samband med en allmän översyn av vägtrafikförordningens bestämmelser
om ägaransvar, under det att Föreningen Sveriges stadsdomare finner frågan
kunna anstå tills det blir aktuellt med en översyn av bestämmelserna om
målsmannaansvar i allmänhet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför i sitt remissyttrande inledningsvis
följande.

Framställningen i motionen är i sak alldeles riktig. Hovrätten kan även
dela motionärens uppfattning att det finns anledning överväga om vägtrafikförordningens
förmyndaransvar numera kan anses lämpligt med tanke
på den utveckling som på senare tid förekommit beträffande ungdom och
motorfordon. Det bör observeras att i huvudsak samma regel gällt i samtliga
tidigare författningar om motortrafik. Förmyndaransvaret på detta område
liar alltså tillkommit vid en tidpunkt då det var relativt ovanligt att underårig
eller annan omyndig ägde motorfordon och då det var än mera ovanligt
att den omyndiges arbetsinkomst satte honom i stånd att hålla sig med
sådant fordon.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1966

Redan den omständigheten att förmyndaransvaret har tillkommit under
helt andra förhållanden än de nuvarande kan vara en anledning att överväga
dess lämplighet. Detta gäller så mycket mera som det har visat sig
kunna leda till resultat som icke kan sägas vara önskvärda och riktiga.

Även rikspolisstyrelsen betraktar förevarande bestämmelser som otidsenliga
och anför i anslutning härtill.

Vid tillkomsten av förenämnda bestämmelser hade man uppenbarligen
icke anledning räkna med den utveckling som skett under senare år. Det
förekommer i allt större utsträckning att ungdomar i åldern 15—21 år skaffar
sig fordon. Som i motionen framhålles är det icke tilltalande att förmyndaren
ålägges ansvar för att dessa fordon är utrustade och registrerade
på sätt lagen föreskriver, särskilt om — såsom ofta är fallet — fordonet
och den omyndige ägaren befinner sig på annan ort än förmyndaren och
den sistnämnde saknar vetskap om fordonets existens. Det är ej heller tilltalande
att försumliga ungdomar i denna åldersgrupp såsom ägare ej kan
åläggas ansvar för dylika förseelser medan de däremot får svara för exempelvis
brukande av obeskattat fordon liksom för underlåtenhet att vidmakthålla
trafikförsäkring för fordonet, skillnader som för det allmänna rättsmedvetandet
måste te sig främmande. Bestämmelserna är otidsenliga även
från den synpunkten att under senare år ett stort antal omyndiga utlänningar
inflyttat i landet och här skaffat sig fordon, för vilka något ägaransvar
aldrig kan utkrävas, då ungdomarnas målsmän bor kvar i hemlandet.

I anslutning till vad den utredningsman, som tillkallats för att överse
bestämmelserna om mopeder, på sätt ovan närmare redovisats anförde i
fråga om förmyndares och vårdnadshavares ansvarighet anför hovrätten
vidare.

Hovrätten vill framhålla att saken inte alls gäller ovisshet om tolkningen
av förmyndarregeln. Förhållandet är i stället att denna regel i en del situationer
har visat sig vara olämplig. Den av utredningsmannen anvisade vägen
att undanröja olägenheterna genom motivuttalanden av inskränkande innebörd
torde knappast vara framkomlig. En bättre och för de flesta fall också
riktig åtgärd är att helt upphäva förmyndarregeln. De enda fall då denna
kan sägas ha ett visst berättigande är då en förmyndare tillåter en underårig
att skaffa sig motorfordon men ej kontrollerar dettas beskaffenhet och
ej heller tillser att den omyndige har pengar att sätta det i trafikdugligt
skick. Även om en del fall då förmyndaren i detta hänseende har handlat
klandervärt kan påvisas, måste det betvivlas att det ur trafiksäkerhetssynpunkt
är effektivt att lägga ansvaret för fordonets utrustning på förmyndaren.
I alla de fall då den omyndige har egen arbetsinkomst torde förmyndarens
övervakning bli skäligen illusorisk. Det lär inte på denna väg kunna
hindras att underåriga slår sig samman och inköper gamla bilar som är bristfälligt
utrustade eller skaffar sig mopeder eller motorcyklar som är i trafikfarligt
skick. Ett bättre skydd för trafiksäkerheten ligger i den direkta
kontrollen av fordonsbeståndet genom årlig kontrollbesiktning, poliskontroller
på vägarna och sträng uppsikt över saluförda fordon.

Enligt styrelsens för advokatsamfundet uppfattning saknas anledning
till åtskillnad mellan den omyndige fordonsägarens straffansvar såsom
förare, å ena, och ägare, å andra sidan. Skall den omyndige — efter fyllda

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1966

femton år — själv bära föraransvar, torde han även kunna bära ägaransvar.

I samband härmed erinrar styrelsen om trafikförsäkringslagen, som saknar
bestämmelser om förmyndaransvar för omyndigs försummelser, i följd
varav den omyndige dömes till ansvar för underlåtenhet att fullgöra trafikförsäkringsplikt.
Enligt styrelsen ter sig vidare bestämmelserna särskilt
obilliga mot förmyndaren för det fall den underårige med stöd av föräldrabalkens
regler själv äger förvalta fordonet.

Föreningen Sveriges häradshövdingar anför att det väl synes kunna
övervägas om icke åtminstone för det allra yngsta förarklientelet föräldrabalkens
regler om vårdnadsplikt borde medföra ett bibehållande av förmyndaransvaret
i vägtrafikförordningen. Föreningen framhåller också att i
viss mån kommer en del av de påpekade svårigheterna att bortfalla om till
följd av förmynderskapsutredningens överväganden myndighetsåldern
sänks.

Den av motionären föreslagna utformningen av regeln anser sig Föreningen
Sveriges statsåklagare icke kunna biträda och anför i anslutning härtill.

Ett stadgande av innehåll att ansvar för förmyndare icke skulle inträda,
därest skäl talar mot påföljd, torde nämligen för åklagarna icke innebära
nämnvärt vidgade möjligheter att underlåta åtal i hithörande fall utöver
de med stöd av 20 kap. 7 § 1. rättegångsbalken redan förefintliga. Dessutom
skulle ett genomförande av den föreslagna uppmjukningen av förmyndaransvaret
få till följd en icke önskvärd begränsning av ägaransvaret enligt
vägtrafikförordningen, därest icke samtidigt ökade möjligheter för utkrävande
av ansvar gentemot de omyndiga fordonsägarna tillskapades.

Även hovrätten anser att en sådan regel är alltför vag för att kunna godtagas.
Den ger inte något svar på frågan hur långt förmyndarens skyldigheter
och ansvar sträcker sig. En regel i ämnet bör enligt hovrättens mening
ge ett bestämt besked härom; det är icke tillräckligt att den blott ger domstolen
möjlighet att i något vidgad omfattning efterge påföljd då fråga
därom uppkommer. Hovrätten är böjd för att anse att den bästa utvägen
är att helt låta 70 § 2 mom. första punkten VTF utgå. Hovrätten vill dock
icke utesluta möjligheten att i mera precisa ordalag begränsa tillämpligheten
av stadgandet. Hovrätten är emellertid icke beredd att nu föreslå
någon ny avfattning av stadgandet.

Utskottet

Om fordon brukas på väg och fordonet inte är utrustat på visst föreskrivet
sätt eller motordrivet fordon eller släpfordon brukas i strid med vissa bestämmelser
om bl. a. registrering är fordonsägaren enligt VTF underkastad
straffansvar. Visar ägaren i dessa fall att han iakttagit vad på honom ankommit
till förhindrande av fordonets brukande kan han frias från ansvar.
Det åligger vidare ägaren alt tillse att vissa registrerings- och anmälnings -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1966

plikter fullgöres. Möjlighet till befrielse från ansvar föreligger dock inte
när det gäller förseelser i sistnämnda avseende.

Har förseelser skett i fråga om fordons brukande eller i fråga om registrerings-
eller anmälningsplikt och föraren hade vetskap om hindret för fordonets
brukande, är även föraren underkastad ansvar.

I 70 § 2 mom. VTF stadgas vidare att, om fordonet tillhör någon som
står under förmyndare eller annan laga målsman, de för ägare av fordon
stadgade ansvarsbestämmelserna skall äga tillämpning å denne.

Vad gäller moped som brukas på väg trots att den inte är utrustad på
sätt föreskrives i mopedförordningen eller i strid med vissa bestämmelser
om besiktning så är ägaren i sådana fall förfallen till ansvar. Om befrielse
från ansvar för ägaren och om ansvar för annan än denne gäller i tillämpliga
delar ovan berörda bestämmelser.

Vidtages med moped vissa åtgärder, exempelvis trimning av motor, så
att mopeden icke längre uppfyller mopedförordningens föreskrifter, blir
den att anse som motorcykel. Härigenom kommer vägtrafikförordningens
bestämmelser om bl. a. registrerings- och körkortsplikt samt ovan angivna
ansvarsregler att gälla.

Motionärerna hemställer nu att i VTF må införas ett stadgande av innebörd
att förmyndaransvaret uppmjukas. Förslagsvis skulle enligt motionärerna
kunna inarbetas en bestämmelse så utformad att ansvar för förmyndare
eller laga målsman inte skall inträda om skäl talar mot påföljd.

Ifrågavarande stadgande om förmyndaransvar, som har sitt ursprung
i de ansvarsbestämmelser som redan i den första automobiltrafikförordningen
av år 1906 meddelades beträffande förmyndare och målsmän samt
företrädare för bolag och andra inrättningar, tillkom rid en tidpunkt då
det var ovanligt att underåriga ägde motorfordon och det var än mer än
ovanligt att den omyndiges arbetsinkomst satte honom i stånd att anskaffa
sådant fordon. Vid tillkomsten av denna bestämmelse hade man uppenbarligen
inte heller anledning att räkna med den utveckling som sedermera
skett i fråga om ungdom och motorfordon. Bestämmelserna på området
bär emellertid inte blivit föremål för någon revidering, och i praxis har
snarare en skärpning än en uppmjukning skett.

Väl finns lagstadgad möjlighet för domstol att under viss förutsättning
fria ägaren och i förekommande fall förmyndaren eller målsmannen från
ansvar, men bestämmelsen härom är till sin natur restriktiv och gäller för
övrigt endast i fråga om fordonets brukande. Möjligheten för åklagare att
underlåta åtal och för domstol att efterge påföljd torde inte heller kunna
tillgripas annat än i enstaka undantagsfall. Vid sådana förhållanden kommer
förmyndaren eller målsmannen att dömas till ansvar även i sådana
1 all då de praktiskt taget inte haft någon möjlighet att förhindra förseelsei
från den omyndige ägarens sida såsom då denne befinner sig på annan ort

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1966 13

än förmyndaren och den sistnämnde saknar vetskap om fordonets existens.
Detta torde te sig särskilt obilligt för det fall den omyndige med stöd av
föräldrabalkens regler själv äger förvalta fordonet. Det är även inkonseqvent
att den omyndige ägaren inte kan fällas till ansvar i nu förevarande
hänseenden men väl för brukandet av obeskattat fordon liksom för underlåtenhet
att vidmakthålla trafikförsäkring för fordonet.

Den av motionären aktualiserade frågan har emellertid en annan sida som
måhända är förtjänt av än större uppmärksamhet än den nu behandlade.
Genom att förmyndarregeln enligt praxis så tillämpas att såsom ägare
endast förmyndaren och aldrig den omyndige kan fällas till ansvar för
ifrågavarande förseelser kan den omyndige, som äger fordonet och som ju
har den faktiska möjligheten att tillse att fordonet är i trafikdugligt skick,
måhända komma att icke i tillräcklig grad känna sitt ansvar för fordonet
i sådant hänseende. Från trafiksäkerhetssynpunkt är detta förhållande icke
tillfredsställande även om bestämmelser finns av innebörd att den omyndige,
om han själv framför fordonet, kan bli underkastad ansvar.

Även om mål, där förmyndaransvaret aktualiseras, icke synes vara vanligt
förekommande ger det sålunda anförda vid handen att en ändring av
nuvarande regler om förmyndaransvar i VTF får anses vara påkallad. Det
av motionären framlagda förslaget torde dock inte på ett tillfredsställande
sätt lösa det ifrågavarande problemet. Såsom vissa remissinstanser framhåller
torde nämligen den föreslagna regeln inte innebära någon nämnvärd
ändring i förhållande till gällande rätt. Vidare synes regeln inte ge
tydligt svar på frågan hur långt förmyndarens skyldigheter och ansvar
sträcker sig. Något närmare ställningstagande i frågan från utskottets sida
är emellertid nu icke möjligt. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att
föranstalta om en översyn i lämpligt sammanhang av berörda frågor och
på grundval därav framlägga förslag till ändrade bestämmelser. Vid denna
översyn torde böra övervägas de av remissinstanserna framförda synpunkterna
exempelvis den om ett eventuellt bibehållande av förmyndaransvaret
för det allra yngsta förarklientelet.

Vad utskottet sålunda anfört torde böra ges Kungl. Maj :t till känna.

Utskottet får således hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom
sin mening giva till känna vad utskottet anfört i anledning
av motionen II: 31.

Stockholm den 14 april 1966

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1966
Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson*, Svante Kristiansson,
Nils-Eric Gustafsson, Åkesson, Herbert Larsson, Paul Jansson*, Lidgard och
Torsten Hansson;

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Nyberg, fru Torbrink,
herrar Hedin, Persson i Tandö, Hammarberg, From och Elmstedt*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

ESSELTE AB. STHLM 66
614669