Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963 (Utlåtande 1963:L3u31 - höst l3u)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

Nr 31

Utlåtande i anledning av motioner angående vissa anspråk enligt
vattenlagen.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 457 i första kammaren av herr Ringabg och
nr 671 i andra kammaren av herr Hedin.

I motionerna, som är likalydande, erinras om den ringa kännedom man
f. n. har om reaktionsförloppet hos det organiska livet i sådana vattenområden,
som blir föremål för uppdämning och vattenreglering eller som utgör
recipient för förorenat vatten. Enligt motionärerna råder numera enighet
om att korttidsregleringar har synnerligen menlig inverkan på allt organiskt
liv i vattnet och ytterst på fiskens fortplantning och livsbetingelser. Inverkan
av långtidsregleringar och avloppsföretag anses däremot vara mera tveksam
och ett klarläggande av skadeverkningarna fordrar långvariga undersökningar
av de berörda vattenområdena. Motionärerna anser mot bakgrund
av det nu sagda aitt en förlängning är påkallad av gällande tidsfrister för anhängiggörande
av anspråk på ersättning för s. k. oförutsedd skada. I motionerna
hemställes därför »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om förslag till sådan ändring i vattenlagen och i lagen om vissa
åtgärder i vatten vid krig m. m. att vattendomstol efter fiskeristyrelsens
hörande medgives att i varje enskilt fall fastställa den tidsfrist inom vilken
anspråk på ersättning för förlust, skada eller intrång, som icke förutsetts
av vattendomstolen, skall utan stämning kunna upptagas till prövning».

Beträffande motionernas fullständiga innehåll hänvisar utskottet till
motionen II: 671.

Över motionerna har utskottet på sätt § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtat utlåtanden från vattenöverdomstolen, vattenfallsstyrelsen, kammarkollegiet
och fiskeristyrelsen med statens vatteninspektion. På begäran
av utskottet har därjämte yttrande avgivits av Svenska vattenkraftföreningen.

Gällande rätt in. in.

Rätten att utföra arbeten för byggande i vatten till men för annan är i
regel beroende av vattendomstols eller synemäns tillstånd. Med byggande i
vatten förstås enligt motiven till vattenlagen varje anläggning eller åtgärd
av mera stadigvarande natur, som berör ett vattenområde, oavsett det ända1
—Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 3 avd. Nr 31

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

mål som avses med anläggningen eller åtgärden. Förutsättningarna för att
tillstånd skall kunna erhållas till byggande i vatten anges i 2 kap. 2—41 §§
vattenlagen. Genom stadgande i 2 kap. 38 § nämnda lag har åtskilliga arbeten
i vatten som sker huvudsakligen för vissa speciella ändamål undantagits
från de allmänna bestämmelserna och i stället underkastats särskilda regler
i andra delar av vattenlagen. Anläggande av vattentäkt, varmed förstås anläggning
för tillgodogörande av grundvatten, behandlas i 2 kap. 42—61 §§,
vattenreglering i 3 kap., allmän farled i 5 kap., allmän flottled i 6 kap., torrläggning
av mark i 7 kap. samt avledande av kloakvatten och industriellt
avloppsvatten i 8 kap. Genom hänvisning till de allmänna bestämmelserna
om byggande i vatten har dessa i betydande utsträckning gjorts tillämpliga
även i fråga om de specialreglerade områdena. I sammanhanget må anmärkas
att medan särbestämmelser meddelats för tillgodogörande av grundvatten
för vattenförsörjningsändamål beträffande bortledning av ytvatten
för samma ändamål de allmänna bestämmelserna gäller.

Där genom vattendomstols utslag lämnas medgivande att bygga i vatten,
skall enligt It kap. 62 § 1 mom. vattenlagen utslaget innehålla noggranna
bestämmelser om de villkor, som må vara behövliga för tillgodoseende av
allmän och enskild rätt, däribland den ersättning som skall utgå till följd
av företaget, i den mån ej prövning därav jämlikt 9 kap. 47 § samma lag
göres beroende på särskild talan eller bestämmelser därom skall träffas i
den för expropriation stadgade ordningen. I regel får åtgärd till förfång för
annan icke vidtagas, innan föreskriven ersättning guldits (9:66). I sammanhang
med beslut, varigenom ifrågasatt byggande i vatten eller anläggande
av vattentäkt eller utförande av företag enligt 3, 7 eller 8 kap. vattenlagen
medgives, skall enligt It kap. 63 § samma lag vattendomstolen vidare
bestämma viss tid, i regel ej överstigande tio år, inom vilken arbetet skall
vara fullbordat.

Rättsverkan av ett lagakraftvunnet beslut är såvitt angår bl. a. ersättningsfrågan
i viss mån begränsad. Enligt 2 kap. 24 § första stycket vattenlagen
gäller sålunda att där genom byggnad, som verkställts i enlighet med
sådant beslut, eller genom hushållningen med vattnet i överensstämmelse
med reglerna i sådant beslut vållas skada eller intrång, som vid beslutets
meddelande icke förutsetts av vattendomstolen, den som lider skadan eller
intrånget äger lramställa anspråk på ersättning. För att kunna upptagas
till prövning skall sådant anspråk anmälas hos domstolen inom fem år
eller den längre tid, högst tolv år, som vattendomstolen kan ha föreskrivit i
sitt utslag. Tiden räknas från utgången av den för byggnadens fullbordande
eller ock sedermera i anledning av sökt anstånd bestämda tiden. Är skada
eller intrång som avses i första stycket av betydenhet, må jämlikt lagrummets
andra stycke inom samma tid talan föras om meddelande av sådana
ändrade föreskrifter rörande hushållningen med vattnet och vidtagande på
ägarens bekostnad av sådana förändringar i byggnadens anordnande, som

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

utan att förnärma tredje mans rätt eller för ägaren medföra väsentlig
olägenhet är ägnade att förebygga eller i största möjliga mån minska skadan
eller intrånget för framtiden. Talan enligt andra stycket anhängiggöres
genom stämning till vattendomstolen.

Till belysande av stadgandets innebörd återges följande uttalande ur
af Klintberg, Om byggande i vatten enligt 2, 3 och 5 kap. vattenlagen s. 131 f).

Stadgandets förarbeten ge----vid handen, att ersättning för oförut sedd

skada skall kunna utgå icke endast då domstolen i byggnadsmålet helt
förbisett frågan, huruvida skada i det ifrågavarande hänseendet vore att
befara. Oförutsedd skada i lagrummets mening torde föreligga även då domstolen
haft sin uppmärksamhet riktad på saken men därvid gjort en felbedömning
antingen på det sätt att den som det efteråt visat sig felaktigt
-—- ansett att ingen skada alls skulle uppkomma och därför ogillat ett framställt
ersättningsanspråk eller ock så att den bedömt skadan som mindre än
den i verkligheten blivit, i vilket fall ersättning utdömts med alltför lågt
belopp. Det bör emellertid framhållas, att felaktigheten i domstolens tidigare
bedömning måste ha hänfört sig till uppkomsten eller omfattningen av
skadan. Den omständigheten att en skada, som till hela sin omfattning
beaktats i byggnadsmålet, däri åsatts ett för lågt värde medför icke rätt till
omprövning enligt 2: 24.

I fråga om de specialreglerade företagen för byggande i vatten meddelas,
såvitt nu närmast är av intresse, bestämmelser om talan rörande oförutsedd
skada av vattentäkt i 2 kap. 51 § samt av avloppsföretag i 8 kap. 40—42 §§.
Bestämmelserna avviker i vissa hänseenden från 2 kap. 24 §. Sålunda kan
beträffande vattentäkt den längsta tid, inom vilken talan om oförutsedd
skada kan föras, av vattendomstolen förlängas ända till 20 år. Detta har enligt
motiven (se SOU 1937:35 s. 78) ansetts påkallat, enär det kan dröja
någon tid innan ett tillstånd att tillgodogöra grundvatten till fullo utnyttjas.
Innan så skett och ytterligare åtminstone något år förflutit kan i allmänhet
icke ens för år med normal vattentillgång bedömas, i vilken omfattning vattentäkten
vållat oförutsedd skada. Härtill kommer enligt motiven att, sedan
vattentäkten till fullo tagits i bruk, tillfälle även bör givas att under torrår
konstatera, vilka verkningar vattentäkten medför.

Vad angår avloppsföretag gäller enligt 8 kap. 40 § första stycket vattenlagen
att föreskrift rörande villkoren för utsläpp av kloakvatten eller industriellt
avloppsvatten i vattendrag, sjö eller annat vattenområde efter
det tio år förflutit från det beslutet därom vann laga kraft eller när eljest
väsentligt ändrade förhållanden inträtt må av vattendomstolen ändras etter
ty skäligt finnes. Vållas genom vattnets utsläppande betydande olägenhet,
som vid beslutets meddelande icke förutsetts, må vattendomstolen enligt
lagrummets andra stycke också meddela ändrade föreskrifter, som är ägnade
att förebygga eller i största möjliga mån minska olägenheten för framtiden.
Vid tillkomsten av bl. a. förevarande bestämmelse anförde föredragande
departementschefen följande (prop. 45/1941 s. 132).

Det är synbarligen förenat med viss risk all åt beslut, varigenom tillåtes

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

att kloakvatten eller industriellt avloppsvatten utsläppes i en recipient, tillerkänna
bindande verkan, såtillvida att det skulle befria från skyldighet
att vidtaga ändrade eller ytterligare åtgärder till motverkande av förorening.
De sakkunniga ha med rätta framhållit, att det måste anses utgöra en naturlig
förpliktelse för såväl samhällen som enskilda att — även om en gång
prövning enligt vattenlagen förevarit — framdeles förbättra sina anordningar
för sådant ändamål allt efter teknikens framsteg på området. De åtgärder
till motverkande av förorening som i olika fall kunna komma att
föreskrivas måste också bliva av synnerligen växlande natur. Detta är givetvis
av stor betydelse för frågan i vad mån ytterligare åtgärder skäligen kunna
fordras. Den som vid viss tidpunkt berättigats att utsläppa avloppsvatten
utan att behöva vidtaga mer än kanske mycket enkla åtgärder, t. ex. av det
skälet att några motstående intressen av betydelse då ej funnos, har icke
anledning förvänta, att han för all framtid skall slippa lika lindrigt undan.
Däremot kan den som vid en viss tidpunkt vidtagit dyrbara och då förstklassiga
anordningar icke skäligen förpliktas att vidtaga nya kostsamma
åtgärder för samma ändamål, innan han haft rimlig tid att amortera kostnaderna
för de förra.

I fråga om rätt till ersättning för skada eller intrång genom förorening av
kloakvatten eller industriellt avloppsvatten gäller enligt 8 kap. 30 och 35 §§
vattenlagen att ersättning endast utgår om olägenheten är av någon betydelse
och ej med hänsyn till förhållandena å orten skäligen bör tålas. Kan
ersättningens belopp lämpligen uppskattas på förhand, skall ersättningen
för framtiden bestämmas enligt reglerna i 9 kap. vattenlagen, om det påfordras
å någondera sidan. Har ersättningen därvid bestämts att utgå medelst
årlig avgift till visst belopp, utgör enligt 8 kap. 41 § första stycket vattenlagen
beslutet icke hinder för vattendomstolen att, i samband med beslut
om nya eller ändrade föreskrifter till motverkande av förorening eller
då eljest ändrade förhållanden inträtt, meddela sådana ändrade bestämmelser
rörande ersättningen och sättet för dess utgående, som föranledes
därav. Har ersättning för skada eller intrång, som nu sagts, ej bestämts genom
uppskattning på förhand, står det den skadelidande enligt lagrummets
andra stycke fritt att föra talan om ersättning i den ordning som
i 11 kap. vattenlagen stadgas för stämningsmål.

Beträffande tillämpningen av lagrummets första stycke må anmärkas att
rätten att påkalla ändrade bestämmelser, som bestämts att utgå medelst
ärlig avgift, icke är förbehållen endera av parterna, ersättningsgivaren och
ersättningstagaren (se prop. 45/1941 s. 133). Av motiven (se SOU 1939:40
s. 165) framgår vidare att sådan talan som avses i andra stycket icke har
karaktären av talan om oförutsedd skada.

I 8 kap. 42 § vattenlagen meddelas slutligen bestämmelser om talan rörande
annan oförutsedd skada än som avses i 40 §. Dessa bestämmelser överensstämmer
med stadgandena i 2 kap. 24 § vattenlagen. Som framgår av prop.
45/1941 s. 133 är här fråga om oförutsedd skada i annat hänseende än genom
förorening.

Föreskrifter om förfarandet vid anmälan om anspråk på ersättning för

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

oförutsedd skada meddelas i it kap. 68 § vattenlagen. Sådan anmälan skall
göras skriftligen och i två exemplar ingivas till vattenrättsdomaren. Ett
exemplar tillställes genom vattenrättsdomarens försorg ägaren av den
vattenbyggnad eller anläggning, varom fråga är. Efter utgången av den tid,
inom vilken ersättningsanspråk må anmälas, skall vattendomstolen sammanträda
för prövning av behörigen anmälda anspråk. När skäl därtill föreligger,
kan anspråken dock prövas före utgången av nämnda tid. Förfarandet
i de fall, då talan om oförutsedd skada skall anhängiggöras genom
stämning, överensstämmer i allt väsentligt med rättegången i tvistemål.

Om talan angående oförutsedd skada anhängiggöres efter utgången av
den för sådan talan föreskrivna tiden, föreligger rättegångshinder.

Enligt bestämmelser i lagen den 20 oktober 1939 med särskilda bestämmelser
angående tillfällig vattenreglering skall anspråk på ersättning för
skada eller intrång, som icke förutsetts av vattendomstolen, för att kunna
upptagas till prövning anmälas inom fem år från det tiden för tillståndet
— högst tre år — gått till ända. Efterföljes tillfällig reglering av företag
enligt vattenlagen, må anspråk med anledning av den förra regleringen
framställas inom den tid, som bestämmes enligt 2 kap. 24 § samma lag.

Genom lagstiftning år 1962 (prop. 200/1962; 3 Lu 45/1962; rskr 400/1962)
ersattes 1939 års lag med en ny beredskapslag om vissa åtgärder för utnyttjande
av vattenkraft vid krig in. m. övergångsbestämmelserna medger dock
förlängning av löpande tillstånd enligt 1939 års lag. Jämlikt 12 § 1962 års
lag skall anspråk på ersättning för skada, förlust eller intrång, som icke
förutsetts av vattendomstolen för att kunna upptagas till prövning anmälas
inom fem år eller den längre tid, högst tolv år, som vattendomstolen må ha
föreskrivit, räknat från det tiden för tillståndet — högst tre år — eller, om
nytt tillstånd meddelats, tiden därför gått till ända. Efterföljes företag enligt
1962 års lag av företag, vartill tillstånd meddelas enligt vattenlagen, må
anspråk med anledning av det förra företaget framställas inom den tid, som
bestämmes enligt 2 kap. 24 § vattenlagen.

Av intresse i förevarande sammanhang är jämväl bestämmelserna i
11 kap. 66 § vattenlagen. I 1 mom. föreskrives sålunda att vattendomstolen
må, när företagets snara genomförande är angeläget eller eljest synnerliga
skäl därtill prövas föreligga, till särskilt avgörande upptaga frågan om företagets
tillåtlighet samt, om företaget finnes tillåtligt, meddela tillstånd till
erforderliga arbeten. Vidare gäller enligt 2 mom. att vid meddelande av tillstånd
till företag enligt vattenlagen vattendomstolen kan, där verkningarna
av företaget i visst hänseende icke med erforderlig säkerhet kan förutses,
utan hinder av vad i 11 kap. 62 § vattenlagen finnes stadgat i avbidan pa
erfarenhetens rön uppskjuta frågor om de föreskrifter, som i denna del
erfordras angående ersättning eller annat (första stycket). I samband med

6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

beslut om uppskov, som nu sagts, skall vattendomstolen, såvitt angår skada,
förlust eller intrång, som kan antagas bli av mera kännbar beskaffenhet,
meddela erforderliga bestämmelser angående ersättning eller om vidtagande
av åtgärd till skydd för den skadelidande (andra stycket). Avgörande av
målet i den uppskjutna delen skall äga rum så snart ske kan. Ersättning
må därvid ej bestämmas till lägre belopp än som utgått eller skolat utgå
på grund av provisoriska bestämmelser (tredje stycket). I momentets fjärde
stycke föreskrives att säkerhet skall ställas för vissa ersättningsbelopp i den
uppskjutna delen.

Enligt 9 § 1962 års lag äger vattendomstolen vid meddelande av tillstånd
till företag enligt lagen, där det kräves för att undvika dröjsmål med företaget,
uppskjuta frågan om de föreskrifter som erfordras angående ersättning,
avgifter eller annat. Bestämmelserna i 11 kap. 66 § 2 mom. andra,
tredje och fjärde styckena vattenlagen skall därvid äga motsvarande tilllämpning.

Här må jämväl något beröras frågan om rätt till ersättning för rättegångskostnader
i vattenmål. Enligt 11 kap. 65 § vattenlagen skall sökanden,
ändå att hans talan bifalles, åläggas att gottgöra motpart sådana kostnader
å målet, som prövas ha varit nödiga för tillvaratagande av hans rätt. I fråga
om företag enligt 8 kap. gäller genom hänvisning till 10 kap. 79 § tredje
stycket vattenlagen att sakägare, som fört talan allenast med hänsyn till
befarad olägenhet genom förorening, är berättigad till gottgörelse för kostnader
endast såframt sökanden påfordrat fastställande av ersättning till
honom för olägenheten eller det eljest varit av betydelse för sakägaren att i
ärendet bevaka sin rätt. Angående skyldighet för byggnads eller anläggnings
ägare att i samband med prövning av anmält anspråk på ersättning för
oförutsedd skada till följd av byggnaden eller anläggningen ersätta motparts
kostnad som föranletts av prövningen gäller enligt 11 kap. 68 § andra stycket
\attenlagen
sättningsanspråk, ha saknat skälig anledning därtill, skall det åläggas honom
att gottgöra byggnadens eller anläggningens ägare de utgifter som denne
måst vidkännas till följd av anmälan.

Har talan om oförutsedd skada anhängiggjorts genom stämning, blir
bestämmelserna om rättegångskostnad i 18 kap. rättegångsbalken att tilllämpa.
Detta innebär således enligt huvudregeln att part, som tappar målet,
skall ersätta motparten hans rättegångskostnad.

Såvitt angår vattenregleringsföretag av sådan omfattning, att regleringsavgift
utgår enligt reglerna i 4 kap. 14 § vattenlagen föreligger möjlighet att
erhålla gottgörelse för skador, även om den i 2 kap. 24 § vattenlagen stadgade
anmälningstiden utgått. Bestämmelser härom lämnas i kungörelsen
den 2 oktober 1953 angående indrivningen och användningen av vissa med
anledning av företag i vatten utgående avgifter (§§ 7—10).

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

Frågans tidigare behandling

Det av motionärerna aktualiserade spörsmålet om förfarandet vid fastställande
av ett vattenföretags mera svårbedömda skadeverkningar uppmärksammades
i samband med den lagstiftning, varigenom bl. a. 11 kap.
66 § 2 mom. vattenlagen erhöll sin nuvarande lydelse (prop. 52/1952; 3 Lu
12/1952; rskr 126/1952).

Enligt 11 kap. 66 § första stycket vattenlagen i dess dittills gällande lydelse
ägde vattendomstolen i ett ansökningsmål, när synnerliga skäl därtill
prövades föreligga, meddela slutlig dom rörande viss del av det ifrågasatta
företaget, innan målet i övrigt avgjordes. I praxis liade det i stor utsträckning
förekommit, att vattendomstolen med åberopande av detta stadgande
meddelat byggnadstillstånd i form av deldom på ett tidigt stadium av målets
behandling. Särskilt under krigsåren 1939—1945 ansågs meddelandet
av sådan deldom nödvändigt i många större byggnads- och regleringsmål.
Viss tvekan rådde emellertid huruvida stadgandet i dess dåvarande lydelse
tillät en sådan tillämpning. Vidare hade bestämmelsen i 2 kap. 24 § första
stycket vattenlagen i praxis tillämpats på sådant sätt att sakägare beträffande
skada, som visserligen kunde förutses men icke till omfattningen med
någon högre grad av tillförlitlighet bestämmas, hänvisats att efter vunnen
erfarenhet av företagets verkningar göra anmälan till domstolen i den ordning
2 kap. 24 § stadgar. I en del fall hade vissa ersättningsfrågor uppskjutits
för att sedermera — eventuellt efter verkställda observationer och undersökningar
genom utsedda sakkunniga — av vattendomstolen upptagas
till förnyad prövning utan anmälan av part, varvid understundom i samband
med uppskovet även meddelades provisoriska bestämmelser om ersättning
o. d. De föreslagna och sedermera genomförda ändringarna i 11 kap. 66 §
vattenlagen anknöt således nära till den praxis, som utbildats på grundval
av bestämmelserna ill kap. 66 § och 2 kap. 24 §.

Vid remissbehandlingen av sakkunnigförslaget upptog vattenöverdomstolen
frågan om tillämpningen av bestämmelserna i 2 kap. 24 § om oförutsedd
skada vid uppskov med bestämmande av ersättning in. m. Vattenöverdomstolen
framhöll (se prop. s. 42 f.) att förtydligande av den i nämnda
lagrum stadgade tidsfristen erfordrades för det fall att frågan om förslagets
slutliga gestaltning i viss del — exempelvis beträffande byggnadsåtgärder
och vattenhushållningsbestämmelser till skydd för flottning, farled, fiske
eller annat ändamål — uppskjutits i avbidan på erfarenheter under en
prövotid. Därest stadgandet i 2 kap. 24 § ej skulle underkastas en med tanke
på prövotidsinstitutet avpassad jämkning, torde enligt vattenöverdomstolen
dess ordalydelse föranleda domstolarna att bestämma tidsfristen i samband
med att tillstånd lämnades till företaget i dess huvuddelar och med utgångspunkt
från fullbordandet av därvid tillstadda byggnadsåtgärder. En sådan
tolkning, varigenom principen om ersättning för oförutsedda skador i många

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

fall skulle sättas ur kraft, kunde dock icke vara avsedd. Vattenöverdomstolen
ansåg övervägande skäl tala för att det beträffande hela företaget borde
gälla en enhetlig tid för anmälan om oförutsedda skador. Bl. a. framhöll
vattenöverdomstolen att det många gånger torde vara ogörligt att i efterhand
bedöma om en vid exempelvis extrem vattenföring uppenbarad skadeverkan
i följd av företaget härrörde från några i samband med företagets
huvudsakliga utförande vidtagna åtgärder eller från åtgärder eller hushållningsbestämmelser
som tillkommit vid prövotidens utgång. Vattenöverdomstolen
föreslog därför ett tillägg till bestämmelserna i 2 kap. 24 § första
stycket av innehåll att, där det slutliga avgörandet beträffande viss del av
byggnad eller skyddsåtgärd eller beträffande vattenhushållning vid byggnaden
uppskjutits i avbidan på erfarenheter under en prövotid, tiden för anmälan
av anspråk beträffande byggnaden i dess helhet skulle räknas från
utgången av den för byggnadens fullbordande i den uppskjutna delen eller
för skyddsåtgärdernas verkställande eller för vattenhushållningsbestämmelsernas
tillämpning efter prövotidens utgång slutligen bestämda tiden.

Föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg, anförde härom
följande (prop. s. 53).

Det synes mig---ej kunna komma i fråga att förlänga tidsfristen

beträffande hela företaget blott därför att uppskov iskett på någon eller
några enstaka punkter. I den mån oförutsedd skada uppkommer genom en
åtgärd, som föreskrivits genom beslut först efter det egentliga tillståndet
till företaget •— t. ex. åtgärd i avseende å vattenhushållningen, som efter
iakttagelser beträffande företagets verkningar befunnits erforderlig till
skydd för fiske, flottning eller dylikt — ligger det i sakens natur att tidsfristen
skall beräknas i anslutning till det sistnämnda beslutet. I tveksamma
fall får fristen alltid räknas från denna senare tidpunkt; har den skadelidande
haft skälig anledning antaga att den skada varom fråga är uppkommit
på grund av den nya åtgärden, bör det förhållandet, att det vid närmare
utredning visar sig att skadan härrör från någon tidigare föreskriven
åtgärd, icke medföra rättsförlust för den skadelidande.

Departementschefen yttrade vidare bl. a. (prop. s. 49 f.) att som grundregel
borde alltjämt gälla att alla villkor skulle fastställas i samband med
tillståndet. Ytterligare anfördes.

Det bör---starkt understrykas att utvägen med uppskov bör till gripas

endast där ett verkligt trängande behov därav uppkommer. Där andra
möjligheter finnas att komma till rätta med svårbedömda frågor, böra de i
första hand utnyttjas. I vissa fall, särskilt då fråga är om skada av mindre
omfattning, torde den riktigaste utvägen vara att — därest skadeförebyggande
åtgärder ej kunna vidtagas — fastställa ersättning för all framtid
med skäligt belopp (jfr 35 kap. 5 § rättegångsbalken). Sådan ersättning bör
emellertid---beräknas med sådan marginal, att den ur den skade lidandes

synpunkt ligger på den säkra sidan. 1 andra fall åter torde det
vara tillfyllest att — eventuellt efter överenskommelse mellan parterna —
lämna ersättningsfrågan öppen och hänvisa sakägaren att göra anmälan
enligt 2 kap. 24 §. När det står klart att skadan i varje fall blir av viss, något

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

så när bestämbar omfattning, kan ersättning fastställas för skadan i nämnda
omfattning samt den skadelidande hänvisas att, därest det skulle visa
sig att skadan blir större, göra anmälan enligt 2 kap. 24 §. De sakkunniga
antyda att viss risk kan föreligga för rättsförluster på grund av försummelse
att göra anmälan inom föreskriven tid. Några större farhågor i detta
avseende synes mig emellertid ej behöva hysas. Det är för övrigt att märka
att, såvitt angår större sjöregleringar, i regel finnes möjlighet att även efter
tidsfristens utgång erhålla gottgörelse för skada genom bidrag av influtna
regleringsavgifter.--—.

Då domstolen har att taga ställning till en fråga av svårbedömd art och
intet av de angivna förfaringssätten med fördel kan begagnas, återstår
emellertid endast uppskovsmöjligheten.

Departementschefens nu redovisade yttranden föranledde icke något uttalande
från riksdagens sida.

Remissyttrandena

Motionernas syfte anses allmänt vara i väsentlig mån tillgodosett genom
gällande lagstiftning. Den av motionärerna ifrågasatta lagändringen har
därför icke tillstyrkts av någon remissinstans. Vattenöverdomstolen och
kammarkollegiet anser emellertid viss översyn av bestämmelserna om oförutsedd
skada vara påkallad.

I vattenöverdomstolens och kammarkollegiets yttranden beröres inledningsvis
de av motionärerna påtalade svårigheterna att inom den stadgade
tidsfristen verkställa erforderliga undersökningar för fastställande av företagens
skadeverkningar. Vattenöverdomstolen anför härom bl. a. följande.

Såsom motionärerna framhållit kunna företag enligt vattenlagen — liksom
enligt lagen den 20 oktober 1939 med särskilda bestämmelser angående
tillfällig vattenreglering och lagen den 14 december 1962 om vissa åtgärder
för utnyttjande av vattenkraft vid krig m. in. — orsaka vittgående verkningar
å fisket i sjöar och vattendrag. Ävenså gäller, att de närmare verkningarna
å fisket kunna vara svåra att förutse, och att det därför kan krävas
vittgående och långvariga undersökningar, innan erforderlig klarhet
vunnits rörande verkningarnas omfattning och betydelse. Företag, som nu
äro i fråga, kunna jämväl föranleda långtgående verkningar å skogsutdrivning,
flottning, vintervägstrafik m. m., vilka verkningar kunna vara av invecklad
natur och omöjliga att på förhand i detalj ange. Samtliga skadeverkningar
i regleringssjöar och kraftverksmagasin kunna vidare bli fullt
skönjbara först lång tid efter det att en älv blivit helt utbyggd.

Jämväl kammarkollegiet delar motionärernas uppfattning att tiden för
talan om oförutsedd skada i vissa fall kan vara otillräcklig, framför allt då
det gäller sjöregleringar och vattenföroreningsföretag. Kollegiet anser sig
sålunda kunna i stort sett instämma i att rcaktionsförloppet på det organiska
livet i vattnet vid dylika företag är föga känt och i att det som regel
fordras långvariga undersökningar för att få klarhet i dessa frågor. Kollegiet
tillägger.

10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

Företagens inverkan i biologiskt hänseende på bottenfaunan och på näringsbetingelserna
i övrigt för fisken torde visserligen numera vara ganska
väl känd till sina huvuddrag, men tidskrävande undersökningar torde likväl
ofta erfordras för utrönande vilka åtgärder till motverkande eller minskande
av skadan eller eljest till vidmakthållande av ett fiske som skola vidtagas
och effekten av dessa åtgärder. Härtill kommer emellertid, såsom
motionärerna antytt, att det rör sig om en mer eller mindre långsam biologisk
process och att det följaktligen kan dröja avsevärd tid innan jämviktstillstånd
återinträder. Kollegiet kan sålunda vitsorda att en tid av tolv år i
vissa fall kan vara otillräcklig för en slutlig överblick av fiskeskadorna.

Vattenöverdomstolen och kammarkollegiet framhåller att verkningarna
av vissa slag av företag i vatten är särskilt svårbedömda. Vattenöverdomsiolen
anför i denna del att beträffande vissa typer av företag — exempelvis
vattenbortledning samt års- och korttidsreglering — kan en icke oväsentlig
tidsrymd komma att förlöpa mellan tiden för erforderliga byggnadsarbetens
fullbordande eller företagets första ianspråktagande och tiden för
företagets utnyttjande i full omfattning. Kammarkollegiet hänvisar till
avloppsföretagen, vilkas verkningar, i vart fall då det gäller de kommunala
utsläppen, i allmänhet icke ger sig till känna förrän efter en under längre
tid pågående förorening. Enligt kollegiets mening torde man här ofta ha
att räkna med successivt ökad belastning på recipienten, allteftersom folkmängden
i samhällena ökar. Ytterligare en typ av företag, där verkningarna
först i en mer eller mindre avlägsen framtid visar sig, utgöres enligt
kollegiets uppfattning av de kommunala vattenförsörjningsföretagen, utformade
antingen som grundvattentäkter eller som bortledning av vatten
ur vattenområde. Kollegiet uppger att tillstånden till dylika företag regelmässigt
avpassas för ett beräknat vattenbehov, ibland 30—40 år fram i tiden.
Jämväl kollegiet hänvisar i sammanhanget till flerårs- och korttidsregleringarna.
Härutinnan anför kollegiet följande.

Vid korttidsreglering brukar regelmässigt lämnas tillstånd till regleringsamplituder
avpassade efter tänkbara tillfälliga behov vid regleringens praktiska
handhavande, medan amplituden normalt är betydligt mindre. Läget
blir emellertid ett annat om det eller de kraftverk, till vilkas förmån regleringen
utövas, utrustas med ytterligare maskinaggregat. Som tredje exempel
kan anföras minimitappningarna till skydd för nedanförliggande intressen.
Rätten till innehållande av vattnet behöver kanske till en början
icke utnyttjas maximalt mer än kortvarigt, medan läget kan bli annorlunda
efter genomförandet av ytterligare regleringar inom flodområdet.

Samtliga remissinstanser erinrar om att svårigheterna att fastställa ett
företags skadeverkningar beaktats i såväl praxis som lagstiftning. I denna
del anför vattenöverdomstolen följande.

Före 1952 års ändring i förevarande hänseende av 11 kap. 66 § vattenlagen
utvecklades sålunda praxis därhän, att 2 kap. 24 § vattenlagen tilllämpades
på sådant sätt att sakägare beträffande skada, som visserligen
kunnat förutses men icke till omfattningen med någon högre grad av tillförlitlighet
bestämmas, hänvisades att efter vunnen erfarenhet av företagets

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

verkningar göra anmälan till domstolen i den ordning 2 kap. 24 § stadgar
Nämnda förfarande sanktionerades f. ö. i högsta instans (jfr NJA 1926 sid.
290). Vattendomstol nödgades också i åtskilliga fall uppskjuta vissa svårbedömbara
ersättningsfrågor för att dessa sedermera — inland efter föreskrivna
sakkunnigutredningar — skulle upptagas till prövning av domstolen
utan anmälan av part.

Vattenöverdomstolen påpekar i samband därmed att 8 kap. 42 § vattenlagen
icke avser skada eller intrång av själva utsläppandet av kloakvatten
eller industriellt avloppsvatten — i vilket hänseende gäller bestämmelser i
8 kap. 40 och 41 §§ vattenlagen — utan endast menliga följder av annat slag
utav företag rörande avloppsvatten, t. ex. av en byggnadsåtgärd. Påpekande
av samma innebörd göres av kammarkollegiet. Vattenöverdomstolen anför
vidare.

Efter ändringen år 1952 av 11 kap. 66 § vattenlagen torde angelägenheten
av att kunna med tillämpning av exempelvis 2 kap. 24 § och 8 kap. 42 §
vattenlagen ställa frågor på framtiden icke vara lika markerad som före
lagändringen. 11 kap. 66 § 2 mom. och 92 § vattenlagen öppna nämligen
möjlighet för vattendomstol att i andra mål än stämningsmål, då verkningarna
av ett företag i visst hänseende icke med erforderlig säkerhet kunna
förutses, meddela uppskov med skadefrågors slutliga avgörande i avbidan
på erfarenheterna under en prövotid. Denna möjlighet att meddela uppskov
har erhållit en vidsträckt användning — särskilt i de stora norrländska
kraftutbyggnadsmålen — i sådana fall där skador exempelvis å fisket kunna
förutses men där skadornas omfattning är på förhand okänd. Uppskovsbeslut
förenas vanligen med erforderliga provisoriska bestämmelser, vilka
kunna innefatta såväl förordnande av sakkunnig att utreda skadornas omfattning
som föreskrifter om avräknings- och förskottsersättningar eller
om vidtagande av åtgärder till skydd för skadelidande. Uppskov meddelas
antingen för viss bestämd tid eller tills vidare och bestämmes med utgångspunkt
från att prövotiden och därunder gjorda erfarenheter eller gjorda
undersökningar skall skapa erforderligt och säkert underlag för en fullständig
reglering av skadorna i det hänseende, varom uppskovet meddelats.
Om viss uppskovstid angivits, kan tiden sedermera förlängas, om slutligt
avgörande av den uppskjutna frågan ännu ej kan ske, och i de fall en älv
är föremål för fortgående utbyggnad anses uppskovet kunna förlängas att
omfatta tiden fram till dess alla skadeverkningar inom ett älvavsnitt kunna
förväntas bli märkbara och bedömbara. De syften, som motionärerna velat
uppnå med den ifrågasatta lagändringen, torde vara tillgodosedda genom
berörda regler i 11 kap. 66 § 2 mom. ävensom genom stadgandena i 11 kap.
86 § vattenlagen — enligt vilket sistnämnda lagrum fiskeritjänsteman i de
flesta ansökningsmål skall avgiva yttrande — S kap. 40 ocli 41 § vattenlagen,
samt såvitt gäller större regleringsföretag 7 § Kungl. kungörelsen
den 2 oktober 1953 angående indrivningen och användningen av vissa med
anledning av företag i vatten utgående avgifter. Fog synes därför ej föreligga
för en lagändring i överensstämmelse med motionärernas förslag.

Till samma slutsats kommer fiskeristgrclsen med statens valteninspektion,
vattenfallsstgrelsen och vattenkraftföreningen. De båda sistnämnda
remissinstanserna hänvisar härvid till 11 kap. 66 § vattenlagen. Fiskeristyrelsen
motiverar sitt ställningstagande på följande sätt.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

Att märka är, att 11 kap. 66 § vattenlagen icke innehåller föreskrift om
någon bestämd tid, inom vilken uppskjuten fråga skali företagas till avgörande.
I stället är stadgat, att avgörandet av målet i den uppskjutna
delen skall äga rinn så snart ske kan. Med hänsyn till arbetsbelastningen
vid vattendomstolarna och icke minst den begränsade tillgången på bl. a.
fiskesakkunniga i vattenmålen har den för bedömningen av svårbedömbara
frågor tillgängliga tiden (prövotiden) i praktiken ofta kommit att bli lång.

---Ehuru vattendomstolen i mål, som berör svårbedömbara frågor,

ofta på ett tidigt stadium lämnar tillstånd till företaget i deldom och därvid
föreskriver särskild byggnadstid, så skall — såsom framgår av förarbetena
till 1952 års lagstiftning i ämnet (jfr Kungl. Maj :ts prop. 1952: 52 sid. 48)
— tiden för anmälan av talan med anledning av oförutsedd skada räknas
från utgången av den byggnadstid, som sedermera bestämmes beträffande
företaget i dess helhet. Med liänsyn till vad förut sagts om prövotidens längd
kommer alltså den sammanlagda tidsfristen för iakttagelser rörande företagets
verkningar i olika hänseenden att bli så lång som rimligen kan begäras.
Detta gäller särskilt i de stora sjöregleringsmålen, där fiskefrågorna
oftast är av svårbedömbar natur och där också förekomsten av oförutsedda
skador kan väntas bli stor. Givetvis kan oförutsedda skador uppträda även
i samband med andra vattenbyggnadsföretag än nämnda, men om de i målen
verksamma sakkunniga har uppmärksamheten riktad på problemet och
domstolarna icke fastställer alltför kort tid för anmälan av talan i anledning
av oförutsedd skada, bör enligt styrelsens mening redan den i 2 kap.
24 § vattenlagen stadgade tidsfristen i och för sig anses tillräcklig. Det må
tilläggas, att den byggnadstid, varifrån ifrågavarande tidsfrist skall räknas,
vanligen uppgår till 8—5 år. Såvitt styrelsen kan finna, är det följaktligen i
främsta rummet beroende på de i målen anlitade sakkunnigas aktivitet
jämte rättstillämpningen, om i det särskilda fallet erforderlig tid fastställes
för anmälan om talan om ersättning för oförutsedd skada.

Kammarkollegiet finner att olägenheterna av att tidsfristen för talan om
oförutsedd skada i vissa fall kan vara för kort åtminstone delvis avhjälpts
genom de i det föregående berörda ändringarna ill kap. 66 § 2 mom. vattenlagen.
Jämväl kollegiet erinrar om att prövotidsförfarandet kommit till vidsträckt
användning, särskilt i de större norrländska kraftverks- och sjöregleringsmålen
beträffande såväl fiskefrågorna som frågor rörande exempelvis
flottning, virkesutdrivning, isar och vintervägar, klimat, erosion och
renskötsel. Det framhålles emellertid att beträffande företag av mindre
omfattning detta förfarande av naturliga skäl icke kan komma i fråga i
samma utsträckning. För detta fall är man således enligt kollegiets mening
hänvisad till bestämmelserna om oförutsedd skada som enda rättsmedel.
Kollegiet påpekar vidare att såvitt avser grundvattentäkter och avloppsföretag
dessa bestämmelser i viss mån utformats under hänsynstagande till
att företagens skadeverkningar kan bedömas först efter avsevärd tid, medan
för vattenbortledningsföretagen, på vilka 2 kap. 24 § vattenlagen är
tillämplig, så icke blivit fallet. Kollegiet anför avslutningsvis.

Den anmärkning kollegiet främst skulle vilja rikta mot gällande tidsbestämning
i 2 kap. 24 § avser — — • — den tidpunkt, från vilken tidsfristen
skall börja löpa. Kollegiet föreställer sig lämpligt vara, om vattendomsto -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

larna kunde erhålla befogenhet att, om särskilda skäl därtill äro, bestämma
tiden för anspråks framställande från annan tidpunkt än utgången av den
för företagets fullbordande bestämda tiden. Det synes kollegiet finnas anledning
till en närmare utredning av frågan.

Vattenöverdomstolen upplyser att tolkningssvårigheter uppkommit vid
tillämpningen av bestämmelserna om oförutsedd skada. Under hänvisning
till vissa till yttrandet fogade avgöranden i ämnet förklarar sig vattenöverdomstolen
sålunda ha på senare tid haft att taga ställning till dels utgångsdagen
för beräkning av tiden för oförutsedd skada i det fall att vattenbortledning
i huvudsaklig överensstämmelse med lämnat tillstånd påbörjas eller
i väsentlig mån utnyttjas först efter företagets fullbordande, dels sättet för
anhängiggörande av anspråk enligt 2 kap. 24 § vattenlagen, då anspråk på
åtgärd till avhjälpande av skada på den skadelidandes fastighet anmälts
enligt lagrummets första stycke. Vattenöverdomstolen anför vidare, att sakägare
vid fortgående kraftutbyggnad i en älv kan tillfogas rättsförluster
eller ställas inför svårigheter vid anhängiggörande av anspråk rörande oförutsedd
skada, om och i den mån företagare, mot vad som vanligen sker,
vägrar att medgiva gemensam tid för oförutsedd skada av de olika företagen
att räknas från det senast ianspråktagna företagets fullbordande. I
ett sådant fall kommer nämligen till nackdel för sakägarna men i överensstämmelse
med ordalagen i 2 kap. 24 § vattenlagen skilda tider för anmälan
om oförutsedd skada att råda för olika företag, som medför verkningar
inom ett och samma älvavsnitt. Detta kan f. ö. enligt vattenöverdomstolens
mening föranleda svårigheter, när det vid skaderegleringen gäller att bestämma
vilket företag som orsakat skadan. I anslutning härtill upplyser
vattenöverdomstolen att parter i vattenmål i vissa fall och med vattendomstolens
medgivande träffat överenskommelse om längre tid för anmälan
om oförutsedd skada än som föreskrives i 2 kap. 24 § vattenlagen. Vattenöverdomstolen
anser att ett sådant förfarande ehuru icke överensstämmande
med gällande lagstiftning kan anses motiverat, exempelvis när fråga är
om ett regleringsföretags inverkan på grundvattenförhållandena och därmed
i vissa fall på brunnar. Det hänvisas härvid till att tiden för talan om
oförutsedd skada i vattentäktsmål jämlikt 2 kap. 51 § vattenlagen kan bestämmas
till 20 år. Vattenöverdomstolen erinrar emellertid i sammanhanget
om att, när denna tid utsträckes över tio år, sakägare kan förorsakas rättsförluster,
om anmälan inkommer först efter det den allmänna preskriptionstiden
utlöpt. Vattenöverdomstolen finner att de sålunda exemplifierade
tolkningssvårigheterna är av den omfattning och betydelse att en översyn
av vattenlagens regler om tiden och sättet för anmälan av anspråk i
anledning av oförutsedd skada synes motiverad.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

Utskottet

På sätt närmare framgår av redogörelsen för gällande rätt skall vattendomstol
i samband med att tillstånd meddelas till företag enligt vattenlagen
fastställa de villkor som till skydd för motstående intressen skall
gälla vid företagets utförande. I sådant hänseende meddelas som regel bestämmelser
bl. a. om ersättning till skadelidande sakägare. Genom ett sålunda
tillkommet lagakraftvunnet tillståndsbeslut är ersättningsfrågorna i
princip slutligt reglerade, men från denna rättskraftverkan föreskriver vattenlagen
åtskilliga undantag, bl. a. genom stadganden om rätt för sakägare
att föra talan om oförutsedd skada. Beträffande vattenbyggnader i
allmänhet gäller enligt 2 kap. 24 § vattenlagen att sådan talan må föras
inom fem år eller den längre tid, högst tolv år, som vattendomstolen må ha
föreskrivit i beslutet, räknat från utgången av den för byggnadens fullbordande
i beslutet eller sedermera i anledning av sökt anstånd bestämda
tiden. Härvid gäller att sakägares anspråk på ersättning må anmälas till
vattendomstolen medan talan om ändrade bestämmelser rörande vattenhushållningen
Aid eller ändrat utförande av den skadevållande vattenbyggnaden
skall anhängiggöras genom stämning. Motsvarande bestämmelser
återfinnes i 1962 års beredskapslag om utnyttjande av vattenkraft vid krig
m. m. samt beträffande avloppsföretag, såvitt angår annan skada än genom
förorening, i 8 kap. 42 § vattenlagen.

Motionärerna framhåller att långvariga undersökningar erfordras för
att klarlägga skade\_erkningarna på fisket i ett vattenområde, som beröres
av långtidsreglerings- eller a\ioppsföretag. En förlängning a\T gällande tidsfrister
för anmälan av anspråk på ersättning för oförutsedd skada anses
därför påkallad. I motionerna hemställes om förslag till sådan ändring i
vattenlagen och i beredskapslagen att vattendomstol medgives att efter fiskeristyrelsens
hörande i varje enskilt fall fastställa den tidsfrist, inom vilken
ifråga\Tarande anspråk må anmälas.

Såsom motionärerna antytt och kammarkollegiet vitsordat kan en tid av
tolv år i vissa fall vara otillräcklig för en slutlig överblick a\r de fiskeskador
som vållas av ett vattenbyggnadsföretag. På sätt närmare utvecklats i såväl
den föregående redogörelsen som vattenöverdomstolens yttrande är emellertid
sakägarnas rätt till ersättning för mera svårbedömda skador icke
enbart beroende av möjligheten att föra talan om oförutsedd skada. Utskottet
vill i likhet med samtliga remissinstanser hänvisa till de år 1952 genomförda
ändringarna i 11 kap. 66 § vattenlagen, varigenom vattendomstol
berättigats att i avbidan på erfarenhetens rön under en prövotid uppskjuta
svårbedömda ersättningsfrågor. Av vattenöverdomstolens och kammarkollegiets
yttranden framgår att detta förfarande i praktiken kommer
till vidsträckt användning bl. a. beträffande fiskefrågor. Jämväl 1962 års

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1963

beredskapslag medger ett uppskovsförfarande. Såsom nyssnämnda remissinstanser
berört är vidare bestämmelserna om föroreningsskada i 8 kap.
40 och 41 §§ vattenlagen utformade under hänsynstagande till att skadeverkningarna
av avloppsföretag kan bedömas först efter avsevärd tid. Vid
angivna förhållanden delar utskottet den i remissyttrandena allmänt uttalade
åsikten att den av motionärerna ifrågasatta lagändringen ej kan anses
påkallad.

Enligt vad i vattenöverdomstolens utlåtande anföres har den nuvarande
utformningen av 2 kap. 24 § vattenlagen i annat hänseende än som påtalats
av motionärerna medfört tillämpningssvårigheter i fråga om sättet och
tiden för talans anhängiggörande. Jämväl kammarkollegiet framför anmärkningar
i sistnämnda hänseende. Utskottet, som förutsätter att det sålunda
aktualiserade spörsmålet vid lämpligt tillfälle blir föremål för erforderlig
utredning, finner att något riksdagens ställningstagande till frågan i
förevarande sammanhang ej erfordras.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:457 och 11:671, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 22 oktober 1963

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Ebbe Ohlsson, Kristiansson,
Georg Carlsson, Åkesson, Erik Jansson och Paul Jansson;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Wachtmeister,
Johansson i öckerö, Persson i Tandö* och Grebäck*, fröken Anderson i Lerum
och herr Carlsson i Stockholm.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.