Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1970 (Utlåtande 1970:L3u30 l3u)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1970

Nr 30

Utlåtande i anledning av motioner angående reglerna för trafik
med fritidsbåtar.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till
lagutskott hänvisade motioner, nr 907 i första kammaren av fru Segerstedt
Wiberg och nr 1067 i andra kammaren av herr Thglén.

I motionerna, som är likalydande, hemställes

»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om sådan ändring
av sjötrafikförordningen att

1. motorbåt över en viss motoreffekt eller en viss hastighet icke må föras
av person som icke fyllt 15 år,

2. ägare till motor- och segelbåt skall vara skyldig att inneha gällande
ansvarighetsförsäkring avseende sådana skadestånd som kan uppkomma i
samband med båten,

3. båt som är så utrustad att den kan användas för övernattning skall å
båda sidorna föra väl synlig skylt, upptagande båtens namn och hemort,
samt

4. i båt skall finnas skylt, upptagande ägarens namn, adress samt telefonnummer».

Gällande bestämmelser

I sjölagen, sjötrafikförordningen, sjötrafikkungörelsen och lagen om säkerheten
på fartyg återfinns bestämmelser som berör trafiken med fritidsbåtar.

Sjölagen, utfärdad den 12 juni 1891, undergick omfattande ändringar
genom lag om ändring i sjölagen den 24 februari 1967 (nr 48), vilken
trädde i kraft den 1 juli 1967 (nr 288). Sålunda flyttades ansvarsbestämmelserna
från 12 till 13 kap., vilket numera omfattar 323—332 §§. I fråga
om ovarsamhet till sjöss gällde före lagändringen att endast sådan vårdslöshet
och försummelse som lett till sjöolycka straffades. Bestämmelsen var
vidare bara tillämplig på befälhavaren. Numera har straffansvaret vidgats
och i 324 § stadgas att var och en som på fartyg fullgör uppgift av väsentlig
betydelse för säkerheten till sjöss dömes till böter eller fängelse i högst sex
månader om han brister i gott sjömanskap till förekommande av sjöolycka.
Med gott sjömanskap avses närmast korrekt uppträdande till sjöss eller riktigt
bedömande av sakläget och rätt handlande i olika situationer till sjöss
eller i hamn. Uttrycket tår visserligen anses lämna visst utrymme för
0102900 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 saml. 3 avd. Nr 30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1970

felbedömningar. Kravet på gott sjömanskap torde likväl uppfattas som
ganska strängt. I propositionen nr 145 år 1966 med förslag till ifrågavarande
lag om ändringar i sjölagen anförde departementschefen, statsrådet Kling,
att regeln avsågs vara tillämplig på all slags sjöfart. Departementschefen
fortsatte:

Det måste visserligen medges att uttrycket gott sjömanskap---tar

sikte främst på handelssjöfarten men passar mindre väl samman med den
enklare nöjessjöfarten. Det torde dock kunna förväntas att med den fortsatta
utvecklingen av småbåtstrafiken och den upplysnings- och utbildningsverksamhet
som måste följa därav uttrycket gott sjömanskap skall
tränga in i det allmänna medvetandet också inom nöj essjöf arten. Även om
kravet på gott sjömanskap till en början kan te sig främmande för andra
än sjömän, torde det ha sitt värde inte minst från psykologisk synpunkt
att lagen innehåller en sådan bestämning av det aktsamhetskrav som skall
utgöra riktmärke för ett gott uppträdande på sjön.

Nämnda bestämmelse kompletteras med en särskild bestämmelse i 325 §
om onykterhet till sjöss. Bestämmelsen, som också är tillämplig på all sjöfart,
innebär att den som på fartyg fullgör uppgift av väsentlig betydelse för
säkerheten till sjöss dömes till böter eller fängelse i högst ett år om han är
så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel, att det
måste antagas, att han icke på betryggande sätt kan utföra vad som åligger
honom.

Sjötrafikförordningen av den 18 maj 1962 (nr 150) reglerar tillämpningen
av 1960 års internationella sjövägsregler och omfattar de sjötrafikföreskrifter
av mera allmän natur, som skall gälla i svenskt farvatten. Förordningen
har undergått flera ändringar sedan tillkomsten, senast genom
kungörelse den 29 mars 1968 (nr 98). Främst betingad av den ökade småbåtstrafiken
är den allmänna bestämmelsen i 4 § om vårdslöshet i sjötrafik.
Enligt paragrafen skall vid förande av fartyg eller vid dess förankring eller
förtöjning iakttagas den omsorg och varsamhet som till förekommande av
sjöolycka betingas av omständigheterna. Sjöfartsstyrelsen har i en kommentar
till paragrafen bl. a. anfört att med uttrycket »betingas av omständigheterna»
icke endast åsyftas de i den aktuella situationen faktiskt föreliggande
omständigheterna utan även de förhållanden, som för fartygsföraren
bör te sig som möjliga vid ändrade förhållanden, t.ex. ökande sjö,
annan vindriktning e. d. Så t. ex. har en båtförare vid färd in i en skyddad
skärgårdsvik en sommardag ofta att räkna med att badande kan finnas i
vattnet. Med hänsyn härtill bör han följaktligen redan i god tid föra båten
med särskild försiktighet.

Enligt 5§ äger länsstyrelsen efter samråd med sjöfartsstyrelsen utfärda
föreskrifter om fartbegränsning och om förbud mot ankring samt om begränsning
i rätt att utnyttja vattenområde för båttävling, vattenskidåkning
eller liknande sport. Efter samråd med sjöfartsstyrelsen äger länsstyrelsen

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1970

ock utfärda andra föreskrifter om begagnande av Sveriges sjöterritorium
än i föregående stycke sägs, när dessa är av tillfällig art.

1 17 § stadgas, bl. a., att brister någon i den omsorg och varsamhet som
till förekommande av sjöolycka åligger honom enligt 4 § och är ej oaktsamheten
ringa, dömes, om ej gärningen är belagd med straff enligt allmän
lag, till dagsböter, samt att den som överträder föreskrift som meddelats
med stöd av 5 § dömes till böter, högst trehundra kronor.

I detta sammanhang må nämnas att 1970 års riksdag kommer att få ta
ställning till en proposition (nr 89) med förslag till ändring av förordningen
avseende smitning från olycksplats.

Sjötrafikkungörelsen utfärdades den 25 maj 1962 (nr 267) men har erhållit
ny lydelse genom kungörelse den 21 april 1967. Sjötrafikkungörelsen
innehåller bl. a. bestämmelser angående skeppsljus och signaler på svenska
örlogsfartyg samt för trafiken i närheten av dessa.

I lagen den 19 november 1965 (nr 719) om säkerheten på fartyg (säkerhetslagen)
har sammanförts bestämmelser avseende dels vad som i fråga
om fartygs konstruktion, utrustning, lastning och bemanning skall iakttas
för tryggande av säkerheten och dels tillsynen för kontroll av att bestämmelserna
efterleves. Lagen kompletteras av tillämpningsföreskrifter enligt kungörelse
den 19 november 1965 (nr 908). Säkerhetslagen omfattar i princip
alla fartyg oavsett storlek, således även fritidsbåtar (1 kap. 1 §).

Någon registreringsskyldighet för ägare av nöjesbåtar finns inte föreskriven
i svensk lag. Däremot skall enligt 2 § sjölagen register föras över alla
svenska fartyg, vilka är avsedda att utnyttjas till handelssjöfart eller resandes
fortskaffande och äger en bruttodräktighet av tjugu registerton eller
därutöver. Enligt § 1 i förordning den 18 oktober 1901 angående registrering
av svenska fartgg skall registret föras hos sjöfartsstyrelsen.

Genom Kungl. Maj :ts instruktion den 23 maj 1969 (nr 322) har från och
med den 1 juli 1969 inrättats ett sjösäkerhetsråd. Rådet har till uppgift att,
med inriktning på fritidsbåttrafiken, verka för sjösäkerhet. Rådet skall samarbeta
med svenska myndigheter, institutioner och enskilda, som arbetar
mom rådets verksamhetsområde. Det ankommer på Kungl. Maj :t att besluta
om instruktion för rådet och utse ledamöter i det. Enligt uttalande av
departementschefen i prop. nr 58 år 1969, s. 72, bör representanter för bl. a.
sjötaitsverket, generaltullstyrelsen, statens naturvårdsverk, försäkringsbolagen,
redarna, Svenska Sällskapet för räddning af Skeppsbrutne och båtorganisationerna
ingå i rådet. Den s. k. sjövettskommitténs (Samarbetskommittén
för befrämjande av sjövett) verksamhet har upphört efter inrättandet
av sjösäkerhetsrådet. Sjövettskommittén, vars stadgar antogs den 15
januari 1963, hade bildats på sjöfartsstyrelsens initiativ för att genom upplysning
och propaganda sprida kunskaper om rätt uppträdande på sjön
och verka för ökad säkerhet i sjötrafiken. Till kommittén var en rad myndigheter
och organisationer anslutna.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1970

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande utfärdade sjöfartsstyrelsen den
21 mars 1961 (A nr 13) kungörelse angående förarintyg för segel- och motorbåtar.
Förarintyget är ett intyg, utvisande att innehavaren besitter sådana
teoretiska kunskaper beträffande gällande sjövägsregler och navigering
m. m., som från sjösäkerhetssynpunkt erfordras vid förandet av mindre
fartyg och båtar inomskärs i svenska farvatten. Intyget medför ej behörighet
att utöva befäl på fartyg underkastade bestämmelserna i Kungl. Maj:ts
kungörelse den 3 juni 1960 om befäl å svenska handelsfartyg m. m. (1 §).

Motionerna

I motionerna pekas på att den ökade fritiden i form av längre semester
samt lediga lördagar medfört att trafiken med fritidsbåtar ökat i avsevärd
omfattning. Det är med största tillfredsställelse som man måste notera det
ökade intresset, men samtidigt medför det naturligtvis att olägenheter
kan uppkomma, framhåller motionärerna. Framför allt den ökade tillverkningen
och användningen av plastbåtar med utombordsmotorer sägs på
några få år helt ha revolutionerat båtsporten.

Motionärerna anför vidare att för alla dem som färdas på sjön är det naturligtvis
av stor vikt att det råder en viss ordning i trafikförhållandena.
Även om man av de stora vidderna kan lockas tro att man har obegränsade
områden till sitt förfogande är ofta seglingsrännorna trånga och förutsätter
skärpt uppmärksamhet från båtförarens sida. Motionärerna påpekar i sammanhanget
det nödvändiga i att badstränderna hålls fria från fritidsbåtar
så att de badande inte utsätts för fara.

Motionärerna framhåller att det inom de nordiska länderna inte krävs
något obligatoriskt förarbevis eller annat kompetensbevis för att få föra
fritidsbåtar. Inte heller krävs att den som är förare skall ha uppnått en
viss ålder, vilket gör att även relativt små barn kan tillåtas att föra båtar
av sådan storlek och med sådana kraftresurser att det enligt motionärerna
inte kan vara rimligt med hänsyn till trafiksäkerheten på sjön. På samma
sätt som man kräver att en förare av moped skall ha uppnått en ålder av
15 år borde enligt motionärerna införas en åldersgräns för förare av fritidsbåtar
som framdrivs med motor.

De flesta båtägare har i dag sina båtar försäkrade liksom man också
har täckt eventuella skadeståndskrav genom ansvarighetsförsäkringar.
Dessa försäkringar är emellertid inte obligatoriska, utan det förekommer att
båtägare icke har någon ansvarighetsförsäkring som täcker eventuella skadeståndskrav.
Med hänsyn till de stora risker som ofta uppträder på sjön
bör det vara rimligt att en obligatorisk ansvarighetsförsäkring införs för motor-
och segelbåtar, framhåller motionärerna.

Motionärerna erinrar om att det i samband med semestersäsongerna
dagligen förekommer efterlysning av båtar; i de flesta fall rör det sig om

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1970

anhöriga som blivit oroliga därför att en väntad båt icke kommit fram i
rätt tid. Spaningen efter sådana efterlysta båtar är ofta svår att bedriva,
då man i de flesta fall får dåliga signalement på båtarna. Mycket skulle
enligt motionärerna vara vunnet om de båtar som är av den storleken att de
är beboeliga, långfärdsbåtarna, förses med namn och hemort på väl synliga
skyltar.

För att komma till rätta med ägandeförhållandet till båtar som havererat
eller av annan anledning övergivits bör i båtarna finnas en skylt upptagande
namnet på ägaren samt adress och telefonnummer till denne, anför
motionärerna avslutningsvis.

Tidigare riksdagsbehandling m. m.

1962 års riksdag

Frågor om bl. a. särskild registrering av motorbåtar, om särskilt kompetensbevis
för båtförare och om förbud för de lägre åldersgrupperna att
framföra snabba motorbåtar avhandlades i samband med tillkomsten av
sjötrafikförordningen. Frågan om behovet av registrering av motorbåtar
liksom frågan om särskilda kompetensbevis för båtförare hade övervägts
av sjöfartsstyrelsen i dess den 6 mars 1961 framlagda förslag till sjötrafikförordning.
Styrelsen hade dock inte funnit skäl framlägga förslag därom.
Vid remissbehandlingen av förslaget till sjötrafikförordning väcktes dock
förslag om registrering av nöjesbåtar och om särskilda kompetenskrav för
förare av sådana båtar. I proposition nr 94 år 1962, som låg till grund för
sjötrafikförordningen, uttalade departementschefen (s. 11) att eftersom behovet
av reformer på dessa punkter inte då var mera framträdande borde
ytterligare erfarenhet av trafiken till sjöss avvaktas innan frågorna härom
närmare prövades. Tredje lagutskottet berörde inte nämnda frågor i sitt utlåtande
(nr 33/1962) i anledning av propositionen.

Vad beträffar riskerna av att snabba motorbåtar framföres av minderåriga
hade sjöfartsstyrelsen i sin framställning föreslagit en bestämmelse
med förbud för den som icke fyllt femton år att föra fartyg, som kan framföras
med högre fart än 10 knop. Förslaget hade emellertid icke tillkommit
utan viss tvekan inom styrelsen. Denna var betingad bl. a. av nackdelarna av
en stel åldersgräns, som skulle drabba såväl omdömesgill och ansvarsmedveten
ungdom som de kategorier ungdomar av vilka man hade mindre god
erfarenhet om deras uppträdande till sjöss och vilka närmast varit i åtanke
med förbudet. Även bristen på statistiskt material som utgjorde belägg för
de olycksrisker, som anses förbundna med ungdomars framfart med snabba
motorbåtar, hade föranlett betänksamhet inför ett kategoriskt förbud
som det föreslagna. Det må även nämnas, att vid remissbehandlingen av
förslaget hade från ett par håll ifrågasatts höjning av den föreslagna åldersgränsen.

Departementschefen förklarade sig dela den tveksamhet som framkom -

6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1970

mit inför den föreslagna förbudsregeln. Härtill kom, att tillgängligt material
icke fanns som närmare belyste den viktiga frågan om vilken åldersgräns
som borde väljas, därest ett förbud ansågs böra genomföras. På
grund av det anförda saknades enligt departementschefens uppfattning
erforderligt underlag för att då företa ett ingripande av den art sjöfartsstyrelsen
föreslagit. Utvecklingen borde emellertid följas med största uppmärksamhet.
Departementschefen förutsatte därvid att styrelsen skulle
samla det material och verkställa den ytterligare utredning som kunde erfordras
för en förnyad bedömning av frågan. Det borde ankomma på styrelsen
att så snart faktiskt underlag för sådan bedömning förelåg inkomma
till Ivungl. Maj :t med förslag som kunde påkallas därav.

Tredje lagutskottet uttalade såsom sin mening i frågan, att friheten för
de lägre åldersgrupperna — i första hand då barn under 15 år — att föra
mera snabbgående motorbåtar torde vara ägnad att medföra avsevärda
faromoment inte bara för de unga båtförarna själva och passagerarna i av
dem förda farkoster utan även för annan trafik på sjön liksom för bl. a.
badande. Utskottet underströk därför särskilt vikten av att utvecklingen
ägnades den största uppmärksamhet i fortsättningen och att frågan blev
föremål för förnyat övervägande, så snart erforderligt underlag förelåg.

Sjöfarts styrelsens skrivelse den 24 februari 1964

En inom sjövettskommittén tillsatt arbetsgrupp för tekniska frågor och
utrustning hade med utredning daterad den 24 april 1963 framlagt förslag
till åtgärder i syfte att öka säkerheten vid nyttjandet av fritidsbåtar. I utredningen
avstyrktes obligatorisk registrering men ärendet ansågs böra följas
med fortsatt uppmärksamhet. Införande av generellt båtförarkort avstyrktes,
men behovet av sådant, speciellt vid förandet av snabba ävensom
större båtar, borde studeras vidare. Arbetsgruppen tillstyrkte införandet av
åldersgräns för förande av båtar med större fart än 10 knop. Man motsatte
sig emellertid inte, att resultatet av inom sjöfartsstyrelsen pågående undersökning
i denna fråga avvaktades.

Sjöfartsstyrelsen överlämnade ifrågavarande utredning med eget yttrande
till kommunikationsdepartementet den 24 februari 1964 (Dnr N 467/
62: 75). Styrelsen anslöt sig i stort till arbetsgruppens synpunkter men
hade inga bestämda yrkanden i förevarande hänseende. Såvitt nu är i fråga
föranledde sjöfartsstyrelsens skrivelse ingen åtgärd av Kungl. Maj :t.

1965 års riksdag

I anledning av motioner (I: 241 och II: 296 samt I: 539 och II: 644) vid
1965 års riksdag om dels hastighetsbegränsning för motorbåtar och dels
registrering av båtar berörde tredje lagutskottet i utlåtande nr 14/1965
förutom de sålunda väckta frågorna också frågan om förbud för de lägre

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1970

åldersgrupperna att föra snabba motorbåtar. På hemställan av utskottet
töranledde emellertid motionerna inte någon riksdagens åtgärd enär frågorna
redan bringats under Kungl. Maj:ts prövning bl. a. genom sjöfartsstyrelsens
ovan redovisade skrivelse den 24 februari 1964 samt — i fråga om
hastighetsbegränsning — en skrivelse den 6 november 1964 från Svenska
naturskyddsföreningen och Vattenvärnet.

1969 års riksdag

Vid 1969 års riksdag väcktes motioner (I: 147 och II: 165), vari yrkades
att riksdagen hos Kungl. Maj :t skulle anhålla om utredning av frågor
angående trafik med motordrivna s. k. fritidsbåtar. I motionerna påpekades
bl. a. att gällande lagstiftning saknar bestämmelser om minimiålder för
förande av motorbåt samt att det inte heller finns något krav på att den
som för sådan båt visat sig äga kännedom om trafikreglerna till sjöss. Motionerna
remissbehandlades. En utförlig remissammanställning finns i
tredje lagutskottets utlåtande 1969:57. I det följande återger utskottet en
sammanfattning av de uttalanden som gjordes i nämnda frågor.

De flesta remissorganen tog avstånd från förslaget om införande av
viss minimiålder för att få föra snabbare eller
större motorbåtar.

Sjöfartsstgrelsen erinrade om att departementschefen i propositionen nr
94 år 1962 uppdragit åt styrelsen att följa utvecklingen. Styrelsen hade därefter
noga följt utvecklingen beträffande olyckor till sjöss med fritidsbåtar
och särskilt då beträffande sådana olyckor, där barn och ungdomar
under 15 år tagit aktiv del. Resultatet av undersökningarna (se tabell på
s. 10) beträffande sådana olyckor med fritidsbåtar, som orsakats av
barn eller där barn eller ungdomar under 15 år tagit aktiv del, visade att det
under 10-årsperioden 1959—1968 inträffat i medeltal 4,1 olyckor per år
med i medeltal 2,1 dödsfall och 0,6 personskador per år. Sjöfartsstyrelsen
sade sig vara väl medveten om, att, utöver redovisade olyckor, många
olyckstillbud, vårdslöskörningar och »nära tillbud» förekommit, som inte
kommit till allmän kännedom. Ovannämnda statistik visade dock icke
någon ökning av olyckor till sjöss orsakade av minderåriga under de senaste
tio åren.

På grund av vad sålunda framkommit framhöll sjöfartsstyrelsen att
något ytterligare argument för bestämmelser om viss minimiålder för att
få föra snabbare eller större motorbåtar inte framkommit utöver av sjöfartsstyrelsen
i skrivelse till Konungen den 6 mars 1961 framförda (se ovan
s. 5), varför ärendet alltjämt borde följas upp. Inte heller länsstyrelsen i
Stockholms län ansåg det vara motiverat med införande av minimiålder.
Sjösportens samarbetsdelegation hänvisade till att sjövettskommittén, där
båtsportens organisationer var företrädda, i sin utredning den 24 april
1963 (se ovan s. 6) visserligen ansett att en åldersbegränsning var be -

8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1970

fogad men att resultatet av sjöfartsstyrelsens undersökning rörande
sambandet mellan båtförares ålder och inträffade sjöolyckor dock borde
avvaktas. Delegationen anförde att fritidsbåtarnas organisationer inte haft
anledning ändra sin genom sjövettskommittén hävdade ståndpunkt. Delegationen
ville dock framhålla en inte tidigare redovisad synpunkt, nämligen
att om åldersbegränsning skulle införas, får den icke utformas så, att
den i tillämpningen kunde medföra kommunikationsproblem för den bofasta
skärgårdsbefolkningen. Hela frågan sades vara mycket komplicerad,
då den liksom många andra föreskrifter av begränsande natur kräver en
motsvarande övervakning för att efterlevnaden skall kunna kontrolleras.
Svenska båtinstitutet framförde liknande synpunkter. Chefen för östra kustdistriktet
biträdde motionärernas krav, att minimiåldern för att få framföra
motordriven farkost av s. k. fritidstyp bör fastställas till fyllda 15 år.
Kustdistriktschefen ansåg det lämpligt att definiera typen till farkost, som
kan prestera exempelvis 12 knop eller högre fart. Härigenom torde skärgårdsbornas
ungdomar, uppväxta och sedan barnsben fostrade vid havet,
kunna undandragas kravet. Skärgård sbornas nyttobåtar torde nämligen
i allmänhet icke prestera högre fart än 12 knop. Polischefen i Stockholms
polisdistrikt ansåg också att ett förbud för minderåriga att framföra snabbgående
farkoster snarast bör övervägas. Enligt polischefen vore möjligen
ett förbud för ungdomar under 15 år att föra fritidsbåtar med en hastighet
överstigande förslagsvis 10 knop lämpligt. Han ansåg vidare att överträdelse
av förbudet bör straffsanktioneras på så sätt, att föräldrar, vårdnadshavare
eller båtägare kan fällas till ansvar om de genom bristande tillsyn e. d.
medverkar till förseelsen.

Endast i ett av remissvaren, nämligen det från chefen för östra kustdistriktet,
biträdes motionärernas förslag om obligatoriskt förarintyg.

Sjöfartsstyrelsen ansåg inte att förhållandena för närvarande motiverade
krav på obligatoriskt förarintyg eller annat kompetensbevis för att få
framföra mindre fritidsbåtar. — Vad beträffar större båtar hade sjöfartsstyrelsen
hos Kungl. Maj:t föreslagit att förare av nöjesfartyg med en bruttodräktighet
av minst 20 registerton skall ha avlagt skepparexamen. — I
stället borde, genom en än mer intensifierad propaganda och upplysningsverksamhet,
ägare av fritidsbåtar uppmanas att skaffa sig nödvändiga
kunskaper och färdigheter i navigation, sjövett, sjömanskap och sjötrafikregler
på frivillighetens väg. Här görs, anförde sjöfartsstyrelsen, ett mycket
gott arbete av båtsportorganisationer och klubbar, som genom kurser i
navigation, sjövett, sjömanskap in. m. försöker bibringa både medlemmar
och andra kunskaper i dessa frågor. Styrelsen hänvisade också till det arbete
som sjövettskommittén utfört genom att ge ut bildband, broschyrer,
folder, filmer m. in. för att förbättra båtägarnas och kanske framför allt
skolungdomens kunskaper i navigation och elementärt sjövett. Som synligt

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1970

resultat av detta hänvisade styrelsen till att under åren 1961—1967 inkom
till styrelsen rapport om att totalt 21 243 »Förarintyg för segel- och motorbåtar»
utfärdats. Naturvårdsverket, polischefen i Stockholms polisdistrikt
och länsstyrelsen i Stockholms län anlade motsvarande synpunkter. Sjösportens
samarbetsdelegation hänvisade också i detta sammanhang til! att
sjövettskommittén i sin utredning år 1963 ansett att obligatoriskt båtförarkort
inte borde införas. Behovet av sådant, speciellt för förande av snabba
eller större båtar, borde dock studeras vidare. Ett tungt vägande skäl till att
man önskade mera erfarenhet, innan ett krav på obligatoriskt förarkort
framfördes, sades vara den omfattande utbildnings-, registrerings- och
kontrollorganisation som detta skulle föra med sig. Delegationen anförde
att båtorganisationerna under mellantiden endast haft anledning att ändra
sin uppfattning i så måtto att man genom kommittén hos sjöfartsstyrelsen
hemställt om att förare av båt om 20 bruttoton eller mer skall ha avlagt
skepparexamen. Denna framställning sades ha grundats på vunna erfarenheter.
Chefen för östra kustdistriktet biträdde motionärernas krav på ådalagd
kunnighet i framförandet av motorbåt och kännedom om trafikreglerna
till sjöss. Dock ansåg han det tveksamt om redan etablerade båtförare,
som uppnått myndig ålder, skall åläggas att undergå särskilda prov. Man
torde här kunna räkna med att vederbörande i de flesta fall på skilda vägar
tillägnat sig tillräckliga kunskaper och att ansvaret för medtrafikanter och
omdömet mognat.

Vid remissbehandlingen anförde chefen för västra kustdistriktet bl. a. att
en av de allvarligaste bristerna i den gällande regleringen av trafiken med
fritidsbåtar är avsaknaden av obligatorisk ansvarsförsäkring.
Polischefen i Stockholms polisdistrikt underströk också att båtar
med viss högre hastighet borde vara obligatoriskt ansvarighetsförsäkrade
med hänsyn till de stora skaderiskerna för tredje man. Polischefen förde
också på tal om inte frågan om obligatoriska namnskyltar på
fritidsbåtar borde utredas.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 57) i anledning av motionerna
hänvisade utskottet till att förslaget att införa förbud för den som inte
uppnått viss ålder att föra snabba motorbåtar avstyrkts av flertalet av remissorganen.
Utskottet pekade på att de undersökningar som sjöfartsstyrelsen
gjort under åren 1959—1968 beträffande sådana olyckor med fritidsbåtar,
som orsakats av barn eller där barn eller ungdomar under 15 år
tagit aktiv del, inte utvisat någon ökning av olycksfrekvensen. Vidare framhölls
att av totalt 41 båtolyckor under perioden med minderåriga som båtförare
hänför sig tolv, således mindre än en tredjedel, till trafik med motorbåtar.
Beaktades härjämte att antalet båtar ökat avsevärt under ifrågavarande
år kvarstod enligt utskottets mening den tveksamhet mot att införa
minimiålder vid förande av snabba motorbåtar, som förelåg då frågan övervägdes
i samband med tillkomsten av sjötrafikförordningen. Enligt ut -

10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1970

skottet kunde man dock inte bortse från de risker som trots allt är förenade
med att snabba motorbåtar framförs av minderåriga. Frågan borde därför
alltjämt följas med uppmärksamhet. — Utskottet ansåg i likhet med
de flesta remissorganen att förhållandena för det dåvarande inte motiverade
krav på obligatoriskt förarintyg eller annat kompetensbevis för att
föra mindre fritidsbåtar. 1 stället borde genom propaganda och upplysningsverksamhet
ägare av fritidsbåtar uppmanas att skaffa sig nödiga kunskaper
och färdigheter i navigation, sjövett, sjömanskap m. m. på frivillighetens
väg. Utskottet framhöll i sammanhanget att intensifierad propaganda
och upplysning i dessa hänseenden kunde förutsättas komma till stånd genom
det, med inriktning på fritidsbåtstrafiken, inrättade sjösäkerhetsrådets
verksamhet. — I några remissvar hade framhållits att det är en
allvarlig brist att motorbåtar inte är obligatoriskt ansvarighetsförsäkrade
med hänsyn till skaderiskerna för tredje man. Utskottet delade denna uppfattning,
men ansåg att det torde kunna förutsättas att frågan skulle komma
under övervägande i sjösäkerhetsrådet. — På grund av bl. a. det anförda
ansåg utskottet att det för det dåvarande inte förelåg skäl att föranstalta
om utredning av frågor angående trafik med motordrivna fritidsbåtar
och hemställde därför att motionerna inte skulle föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Olyckor med minderåriga som båtförare

I nedanstående sammanställning redovisas resultatet av sjöfartsverkets
undersökningar under åren 1959—1969 beträffande sådana olyckor med
fritidsbåtar, som orsakats av barn eller där barn och ungdomar under 15
år tagit aktiv del.

År	Antal olyck- or	Mo- tor- båt	Segel- båt	Rodd- båt	Kolli- sion	Läc- ka	Hårt väder	An- nan orsak	Skador
Mate- riel	Per- son-(an-tal)	Döds-(an-tal)
1959	5	1	2	2	i	i	2	i	3	2	1
1960	4	2	—	2	—	—	3	i	1	—	3
1961	6	3	—	3	—	i	—	5	3	—	4
1962	5	2	3	—	2	—	2	1	2	—	1
1963	5	1	4	—	1	—	3	1	4	1	—
1964	7	1	3	3	—	—	5	2	2	3	7
1965	2	—	2	—	—	—	2	—	1	—	1
1966	1	—	1	—	—	—	1	—	—	--	—
1967	3	1	1	1	—	—	2	1	1	—	3
1968	3	1	1	1	—	—	2	1	1	—	1
1969	10	3	3	14	1	i	3	5	2	1	3
S :a	51	15	20	16	5	3	25	18	20	7	24

i Varav 2 flottar.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1970

Obligatorisk ansvarighetsförsäkring

Som framgår av den föregående redogörelsen uttalade tredje lagutskottet
i sitt yttrande nr 57 år 1969 att det kunde förutsättas att frågan om
obligatorisk ansvarighetsförsäkring för motorbåtar skulle komma under
övervägande i sjösäkerhetsrådet. Rådet har efter beredning inom sitt kansli
och diskussion i rådet den 19 mars 1970 beslutat uttala följande (se
prot. nr 2/1970): »Sjösäkerhetsrådet finner att något behov av en obligatorisk
ansvarighetsförsäkring för närvarande ej föreligger. Utvecklingen
inom försäkringsbranschen går just nu fort på ansvarighetsförsäkringsområdet
och båtägaren har — utöver genom sedvanlig båtförsäkring —
redan i dag möjlighet att i vissa bolag täcka sitt båtansvar genom ett tilllägg
till sin villa- eller hemförsäkring. Denna nya försäkringskombination
kan förväntas att bli allmänt tillgänglig inom en snar framtid. Vissa
skäl talar t. o. m. för att båtansvar — i varje fall för mindre båtar —
relativt snart kan komma att automatiskt ingå i hemförsäkringars ansvarsmoment
och härigenom skulle flertalet av landets fritidsbåtar de
facto bli täckta av en ansvarighetsförsäkring.»

Kommande utredning

I idrottsutredningens betänkande »Idrott åt alla» (SOU 1969: 29) uttalades
beträffande fritidsbåtstrafiken bl. a. följande: »Med tanke på att
innehav av fritidsbåtar blir allt vanligare och att en expansion av verksamheten
med fritidsbåtar och gästhamnar mot den bakgrunden ter sig
naturlig, anser utredningen det motiverat att stödet till denna verksamhet
utreds i särskild ordning. I samband med en sådan översyn kan också frågan
om obligatorisk registrering och avgiftsbetalning för bl. a. fritidsbåtar
prövas.»

I propositionen nr 79 till årets riksdag läggs fram förslag om stöd till
idrotten på grundval av nämnda betänkande. Föredragande departementschefen,
statsrådet Lange, anför i propositionen (s. 59) att innehavet av
fritidsbåtar blir allt vanligare vilket ökar efterfrågan på hamnar och andra
serviceåtgärder. Detta förhållande ställer krav på samhället, som inte utan
vidare kan tillgodoses inom ramen för det statsstöd som nu utgår. Departementschefen
anser därför att frågor som hör samman med fritidsbåtstrafiken
bör utredas i särskild ordning. Därvid bör bl. a. utredas utvecklingstendenserna
beträffande fritidsbåtar, frågan om en eventuell registrering
av vissa typer av fritidsbåtar samt omfattningen och finansieringen
av stödet till fritidsbåtstrafiken.

Utskottet

I motionerna påpekas att, då gällande lagstiftning saknar bestämmelser

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1970

om minimiålder för förande av fritidsbåtar som framdrivs med motor, även
relativt små barn kan tillåtas föra båtar av sådan storlek och med sådana
kraftresurser att det inte är rimligt med hänsyn till trafiksäkerheten på
sjön. Motionärerna anser därför att förbud att föra motorbåt, vars motorstyrka
överstiger viss effekt eller som kan prestera viss hastighet, bör införas
för person vilken ej fyllt 15 år. Motionärerna framhåller vidare att
det förekommer att ägare av segel- och motorbåtar inte har någon ansvarighetsförsäkring
som täcker eventuella skadeståndskrav. Med hänsyn
till de stora risker som ofta uppträder på sjön är det enligt motionärerna
rimligt att en obligatorisk ansvarighetsförsäkring införs. Härjämte erinrar
motionärerna om att det under semesterperioden är vanligt med spaning
efter efterlysta båtar. För att underlätta spaningen, som ofta försvåras av
att dåliga signalement lämnas på båtarna, bör enligt motionärerna långfärdsbåtarna
på båda sidorna förses med väl synliga skyltar, upptagande
båtens namn och hemort. Slutligen föreslår motionärerna att det i fritidsbåtar
skall finnas en skylt med namnet på ägaren samt adress och telefonnummer
till denne för att göra det möjligt att efter for ska ägaren till båt
som havererat eller av annan anledning övergivits. Motionärerna hemställer
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller att bestämmelser i anförda
hänseenden införs i sjötrafikförordningen.

Frågan om införande av viss minimiålder för att få föra snabbare eller
större motorbåtar övervägdes redan år 1962 i samband med att sjötrafikförordningen
antogs. Statsmakterna ansåg det då betänkligt att införa en stel
åldersgräns, som skulle drabba såväl omdömesgill och ansvarsmedveten ungdom
som de kategorier ungdomar av vilka man hade mindre god erfarenhet
av deras uppträdande till sjöss. Härtill kom att det saknades statistiskt material
som belyste dels de olycksrisker, som kunde anses förbundna med
ungdomars framfart med snabba motorbåtar, dels vilken åldersgräns som
borde väljas om ett förbud ansågs böra genomföras. I detta läge ville departementschefen
avvakta utvecklingen. Han uppdrog därför åt sjöfartsstyrelsen
att följa frågan med största uppmärksamhet samt samla det material
och verkställa den ytterligare utredning som kunde erfordras för en förnyad
bedömning av frågan. Då föregående års riksdag i anledning av motioner
hade att pröva frågan förelåg statistik, som sjöfartsstyrelsen under
åren 1959—1968 insamlat över olyckor med fritidsbåtar som orsakats av
minderåriga. Bland annat med hänsyn till att statistiken inte utvisade någon
ökning av olycksfrekvensen under tioårsperioden fastän antalet båtar
ökat avsevärt under samma tid kvarstod enligt utskottets mening den tveksamhet
mot att införa minimiålder vid förande av snabba motorbåtar, som
förelåg då frågan övervägdes i samband med tillkomsten av sjötrafikförordningen.
Enligt utskottet kunde man dock inte bortse från de risker som
trots allt är förenade med att snabba motorbåtar framförs av minderåriga.
Utskottet ansåg därför att frågan alltjämt borde följas med uppmärksamhet.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1970

Sammanställningen på sidan 10 visar att antalet olyckor med minderåriga
som båtförare ökat något under år 1969. Ökningen är dock inte av den
storleken att man kan dra några direkta slutsatser av statistiken. Den ger
emellertid anledning till skärpt uppmärksamhet av frågan.

Som framgår av den föregående redogörelsen avses en utredning rörande
fritidsbåtstrafiken komma till stånd. Utskottet förutsätter att såväl frågan
om minimiålder för förande av motorbåtar som övriga av motionärerna
väckta frågor kommer att övervägas under den kommande utredningen.
Någon riksdagens åtgärd i anledning av motionerna är därför inte påkallad.

Utskottet hemställer

att motionerna I: 907 och II: 1067 inte föranleder någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 21 april 1970

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK GREBÄCK

Vid ärendets behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Göran Karlsson (s), Åkesson (fp), Ebbe
Ohlsson (m), Erik Jansson (s), Ernulf (fp), Hansson (s), Ferdinand Nilsson
(ep) och fru Landberg (s);

från andra kammaren: herrar Grebäck (ep), Svenning (s), Tobé (fp),
Hedin (m), fröken Anderson (s), herrar Franzén i Träkumla (ep)*, Hammarberg
(s) och Johnsson i Blentarp (s).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.