Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 (Utlåtande 1952:L3u2 l3u)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

JNr 2.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i gruvlagen den 3
juni 1938 (nr 314), dels ock en i ämnet väckt
motion.

Genom en den 21 december 1951 dagtecknad proposition, nr 17, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag
till

Lag

om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314).

Härigenom förordnas att 3—5 §§, 6 § 2 och 3 mom., 7 §, 11 § 2 mom.,
12, 17, 19 och 20 §§, 21 § 1 och 2 mom., 23 § 3 inom., 26, 28, 31, 34, 35,
42, 45 och 47 §§, 49 § 1 mom. samt 51—57, 63 och 68—70 §§ gruvlagen den
3 juni 1938 ävensom övergångsbestämmelserna till samma lag1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 KAP.

3 §•

Inmutningsrätten gäller —--—

Hava flera å samma dag inkommit
med ansökningar som helt eller
delvis avse samma område, meddele
bergmästaren dem var sin mutsedel,
och njute de sedan lika rätt med avseende
å det område som är gemensamt
för ansökningarna; dock skall,
därest någon av inmutarna kan visa
att han, innan ansökningarna inkommit,
först upptäckte inmutningsbar
mineralfyndighet inom det område
hans ansökning avser samt nämnda
fyndighet icke är belägen å område

--till bergmästaren.

Hava flera å samma dag inkommit
med ansökningar som helt eller
delvis avse samma område, njute de
lika rätt med avseende å det område
som är gemensamt för ansökningarna;
dock skall, därest någon av sökandena
kan visa att han, innan ansökningarna
inkommit, först upptäckte
inmutningsbar mineralfyndighet
inom det område hans ansökning
avser samt fyndstället icke är beläget
å område som förut varit inmutat eller
belagt med utmål, inmutningsrät -

1 Senaste lydelse, se beträffande 5 § SFS 1942: 512, beträffande 52 § och övergångsbestämmelserna
SFS 1915: 812 samt beträffande 68 § SFS 1949: 2.

I Bihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 3 avd. Nr 2.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

som förut varit inmutat eller belagt ten till det gemensamma området
med utmål, inmutningsrätten till det tillhöra honom ensam,
gemensamma området tillhöra honom
ensam.

2 KAP.

4 §•

Inmutat område skall vara cirkelformigt
med tvåhundra meters radie
i horisontalplanet räknat, dock med
den inskränkning i områdets yta som
betingas av hinder enligt 5 §.

Inmutat område skall vara cirkelformigt
med tvåhundra meters radie
i horisontalplanet räknat, dock med
den inskränkning i områdets yta som
betingas av hinder enligt 5 § vid mutsedelns
utfärdande. När särskilda
skäl därtill äro, må även annan inskränkning
i områdets yta på begäran
av inmutaren ske.

Medelpunkten i---------marken bestämd.

Det inmutade-------äldre utmål.

Inmutningspunkten må--- —■ —

1) område å kronojord som genom
beslut av Konung och riksdag förklarats
skola utgöra statsgruvefält;
dock att vad sålunda stadgats ej skall
äga tillämpning, där inmutning sökes
för kronans räkning;

2) område som enligt vad därom
är stadgat blivit avsatt till nationalpark; -

— -— område omfatta:

1) område å kronojord som genom
beslut av Konung och riksdag förklarats
skola utgöra statsgruvefält
eller om vars förklarande för statsgruvefält
statlig myndighet väckt
förslag hos Konungen; dock att vad
sålunda stadgats ej skall äga tillämpning,
där inmutning sökes för kronans.
räkning, och att Konungen i
andra fall, när synnerliga skäl därtill
äro, äger medgiva undantag från vad
nu föreskrivits;

2) område som enligt vad därom
är stadgat blivit avsatt till nationalpark
eller om vars förklarande för
nationalpark statlig myndighet väckt
förslag hos Konungen; dock att Konungen
äger medgiva undantag från
vad nu stadgats, när synnerliga skäl
därtill äro;

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3) befästningsområde eller--- -----Konungen bestämmer;

4) kyrkogård eller begravningsplats;

5) område på------anläggningens ytterkant;

6) område beläget pa mindre avstånd
än etthundra meter, i horisontalplanet
räknat, från boningshus eller
från annan åbyggnad, där den är
uppförd vid gård, eller från tomtplats
eller trädgård, med mindre medgivande
till inmutning lämnats av
såväl ägaren till byggnaden, tomtplatsen
eller trädgården som den vilken
därtill har nyttjanderätt; dock
att under byggnad som nu sagts ej
skall innefattas byggnad som är belägen
å inmutat eller utmålslagt område
vartill gruvrätten äger bestånd;

7) område som upptages av elektrisk
kraftstation eller industriell anläggning,
med mindre medgivande till
inmutning lämnats av ägaren till
kraftstationen eller anläggningen;

8) förut inmutat område eller utlagt
utmål, såvida rätten därtill äger
bestånd då den nya ansökningen inkommer,
eller område vartill annan
på grund av stadgandet i 3 § första
stycket äger företrädesrätt;

9) område, varå — -------

6) område beläget på mindre avstånd
än etthundra meter, i horisontalplanet
räknat, från byggnad, som
är avsedd att stadigvarande användas
till bostad, eller från annan åbyggnad,
där den är uppförd vid gård, eller
från tomtplats eller trädgård vid bostadsbyggnad
som nyss nämnts, med
mindre medgivande till inmutning
lämnats av såväl ägaren till byggnaden,
tomtplatsen eller trädgården
som den vilken därtill har nyttjanderätt;
dock att under byggnad som nu
sagts ej skall innefattas byggnad
som är belägen å inmutat eller utmålslagt
område vartill gruvrätten
äger bestånd;

7) område som upptages av elektrisk
kraftstation eller industriell anläggning,
med mindre medgivande till
inmutning lämnats av ägaren till
kraftstationen eller anläggningen eller
Konungen lämnat tillstånd därtill; 8)

förut inmutat område eller utlagt
utmål, såvida rätten därtill äger
bestånd då den nya ansökningen inkommer,
eller område vartill annan
på grund av stadgandet i 3 § äger
företrädesrätt; skolande, i fall då ansökning
om utvidgning av utmål
skett, det med ansökningen avsedda
området från och med den dag ansökningen
inkommit till bergmästaren
vara i förevarande avseende likställt
med inmutat område, i den
mån området kan komma i fråga för
utvidgningen.

medgivande därtill.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

6 §.

2 mom. I ansökningen skall uppgivas:

och postadress;

1) sökandens namn------

2) mineralfyndighetens art;

3) fastighet, församling och län, 3) fastighet, församling och län,
där det med ansökningen avsedda där det med ansökningen avsedda
området är beläget, ävensom ägarens området är beläget, ävensom ägarens
namn, yrke, hemvist och postadress; namn, yrke, hemvist och postadress;

dock må i sistnämnda hänseenden,
där mark är samfälld för flera fastigheter
med skilda ägare och för
samfälligheten finnes känd styrelse
eller annan som är satt att den förvalta,
uppgifterna i stället avse ledamöterna
i styrelsen eller förvaltaren;

4) inmutningspunktens belägenhet-------- -— kan uppstå;

5) huruvida sökanden —------må beviljas;

6) huruvida inom-------äldre inmutningsrätten;

7) förslag till -—---- ---inmutade området.

3 mom. Vid ansökningen foge sökanden:

1) karta eller--- ----— — må beviljas;

2) där jämlikt — — -—- ■—• •— —-

3) där sökanden är svenskt bolag
eller svensk ekonomisk förening,
handlingar utvisande sökandens rätt
att verkställa inmutningen eller, om
sökanden icke innehar sådan rätt, till
Konungen ställd ansökning om tillstånd
att verkställa inmutningen;

4) en ansökningsavgift

där sökanden är svenskt bolag

medgivande lämnats;

eller svensk ekonomisk förening eller
där jämlikt 5 § i), 2) eller 7) Konungens
tillstånd erfordras för inmutning,
handlingar utvisande sökandens
rätt att verkställa inmutningen
eller, om sökanden icke innehar
sådan rätt, till Konungen ställd
ansökning om tillstånd att verkställa
inmutningen;

---- 10 § stadgas.

7 §•

Finner bergmästaren------- —- rekommenderat brev.

Hava flera å samma dag inkommit
med ansökningar som helt eller delvis
avse samma område, skall bergmästaren
förelägga envar sökande att,
om han vill göra gällande att inmutningsrätten
till det gemensamma området
enligt vad i 3 § andra stycket
är stadgat skall tillhöra honom en -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 mom. Anser annan rättsägare än
sökanden, att ansökningen bort avslås
eller att visst område icke bör
ingå i det inmutade området, må
före utmålsförrättningen anställas
klander, hos kommerskollegium om
den inmutade fyndigheten ej är föremål
för inmutning enligt 1 §, men
eljest efter stämning vid domstol.

Har inmutningsrätt beviljats i strid
med bestämmelse i 5 § 1), 2) eller 3)
eller i 9 § 2 mom. 1), vare ock allmän
åklagare berättigad att vid domstol
föra talan som nyss sagts.

sam, inom viss i föreläggandet angiven
tid väcka talan därom vid domstol,
vid äventyr att han eljest förlorat
sin talan. Föreläggandet skall
delgivas sökandena i den ordning,
som för delgivning av stämning i
tvistemål är stadgat, eller annorledes
bevisligen. Innan nämnda tid gått till
ända och, där talan därinom väckts,
tvisten slutligen avgjorts, må ärendet
icke av bergmästaren företagas till
avgörande.

§•

Allmän åklagare vare ock berättigad
att vid domstol föra talan som
nyss sagts, där inmutningsrätt beviljats
i strid med bestämmelse i 5 § 1),

2) eller 3) eller i strid med bestämmelse
i 9 § 2 mom. 1) utom i fall,
som avses i 5 § 7).

3 KAP.

12 §.

Minst fjorton ----— — -—• —- lämnas förvaltaren.

Det åligger därjämte inmutar en
att, innan något arbete å det inmutade
området börjas, ställa pant eller
borgen för all den ersättning vartill
han är förbunden enligt 17 §. Denna
säkerhet skall, där den icke antages

Det åligger därjämte annan inmutarc
än kronan att, innan något arbete
å det inmutade området börjas,
ställa pant eller borgen för all den
ersättning vartill han är förbunden
enligt 17 §, såframt icke den till er -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

(Gällande lydelse)

av den till ersättning berättigade, vara
godkänd av överexekutor i den ort
där inmutningspunkten är belägen.

För begagnandet av den mark som
inmutaren tager i anspråk för arbete
enligt 13 § skall han till innehavaren
av jorden giva full ersättning i årlig
avgift som för varje år skall förskottsvis
betalas. Inmutaren skall
jämväl ersätta skada som marken
kan hava tagit för framtiden; och
ansvare han, intill dess denna ersättning
blivit erlagd, för fulla beloppet
av den årliga avgiften för markens
begagnande.

Då eljest------- därför

Det undersökningsarbete-----

Har undersökningsarbetet--- —

Ådagalägger inmutaren att arbetet
på grund av markens beskaffenhet,
särskilda naturförhållanden, arbetsinställelse
eller annan till sin verkan
därmed jämförlig omständighet icke
kan fullgöras inom den i första stycket
stadgade tid eller den förlängda
tid som enligt andra stycket kan hava
blivit bestämd, må bergmästaren,
därest inmutaren före tidens utgång
därom gör ansökan, medgiva förlängning
av undersökningstiden med
den tid som av omständigheterna påkallas,
dock högst två år. Sökes sådan
förlängning, skall inmutaren vid
ansökningen foga, förutom handlingar
till bevis om den omständighet
han vill åberopa såsom skäl för
förlängningen, berättelse över de av

(Föreslagen lydelse)

sättning berättigade annat medgivit.
Denna säkerhet skall, där den icke
antages av den till ersättning berättigade,
vara godkänd av överexekutor
i den ort där inmutningspunkten är
belägen.

§•

För begagnandet av den mark som
inmutaren tager i anspråk enligt 13 §
skall han till innehavaren av jorden
giva full ersättning i årlig avgift som
skall betalas förskottsvis för år. Inmutaren
skall jämväl ersätta skada
som marken kan hava tagit för framtiden;
och vare inmutaren skyldig
att, intill dess denna ersättning blivit
erlagd, årligen betala avgift såsom
för markens begagnande.

givas.

§•

---undersökningstiden erhålles.

—--tvisten icke bedrivits.

Ådagalägger inmutaren att arbetet
på grund av markens beskaffenhet,
särskilda naturförhållanden, arbetsinställelse
eller annan till sin verkan
därmed jämförlig omständighet icke
kan fullgöras inom den i första stycket
stadgade tid eller den förlängda
tid som enligt andra stycket kan hava
blivit bestämd, må bergmästaren,
därest inmutaren före tidens utgång
därom gör ansökan, medgiva förlängning
av undersökningstiden med
den tid som av omständigheterna påkallas,
dock högst två år. När eljest
synnerliga skäl därtill åro och det
kan ske utan olägenhet eller med
allenast ringa sådan för markens
ägare eller innehavare, må kommerskollegium
medgiva förlängning av

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

(Gällande lydelse)

honom utförda undersökningsarbeten,
vilken berättelse bör vara till
riktigheten vitsordad av två ojäviga
personer.

(Föreslagen lydelse)

undersökningstiden med högst tre år
utöver den i första stycket stadgade
tid eller den förlängda tid som enligt
vad ovan i denna paragraf är stadgat
kan hava beviljats, såframt inmutaren
före utgången av samma tid därom
gör ansökan. Sökes förlängning
enligt detta stycke, skall inmutaren
vid ansökningen foga, förutom handlingar
till bevis om den omständighet
han vill åberopa såsom skäl för förlängningen,
berättelse över de av honom
utförda undersökningsarbeten,
vilken berättelse bör vara till riktigheten
vitsordad av två ojäviga personer.

Är ansökning om utmål eller om
förlängning av undersökningstiden
vid dennas utgång beroende på prövning,
må undersökningsarbetet fortgå
intill dess ansökningen slutligen prövats;
avslås ansökningen om förlängning
av undersökningstiden, men söker
inmutaren utmål inom den i 20 §
stadgade tid, må undersökningsarbetet
därutöver fortgå intill dess ansökningen
om utmål slutligen prövats.
Grundas ansökningen om förlängning
av undersökningstiden på att
arbetet till följd av tvist icke bedrivits,
må arbetet dock ej, sedan tvisten
blivit slutligen avgjord, bedrivas,
med mindre inmutaren underrättat
bergmästaren om tvistens avgörande.

Om beslut rörande förlängning av
undersökningstiden skall den myndighet
som meddelat beslutet sända
underrättelse till ägaren av det inmutade
området eller, om detta utgöres
av mark som är samfälld för flera
fastigheter med skilda ägare, till den
som förvaltar samfälligheten eller till
en av delägarna i densamma.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 KAP.

Ansökning om utmål skall göras
skriftligen och till bergmästaren ingivas
eller i betalt brev med posten
insändas. Ansökningen skall hava
kommit bergmästaren tillhanda före
utgången av den i 19 § första stycket
stadgade undersökningstiden eller
den förlängda undersökningstid som
jämlikt samma paragraf kan hava
beviljats. Har bergmästaren avslagit
ansökning om förlängning av undersökningstiden,
må dock, där detta
beslut givits senare än trettio dagar
före undersökningstidens utgång, ansökning
om utmål kunna göras sist
inom trettio dagar efter det beslutet
om avslag givits.

Försummar inmutaren-----

§•

Ansökning om utmål skall göras
skriftligen och till bergmästaren ingivas
eller i betalt brev med posten
insändas. Ansökningen skall hava
kommit bergmästaren tillhanda före
utgången av den i 19 § första stycket
stadgade undersökningstiden eller
den förlängda undersökningstid som
jämlikt samma paragraf kan hava
beviljats. Har inom tid som nu sagts
ansökning gjorts om förlängning av
undersökningstiden och har ansökningen
avslagits, må dock ansökning
om utmål kunna göras sist inom trettio
dagar efter det ansökningen om
förlängning slutligen prövats.

---förlorat inmutningsrätten.

i mom. I ansökning---

1) sökandens namn---

2) den mutsedel--- —

3) fastighet, församling----

5) huruvida omedelbart intill det
sökta utmålet finnes område varå enligt
31 § utmål ej må utläggas samt,
där fråga är om sådant område var -

21 §.

--skall uppgivas:

— — och postadress;

inmutningsrätten grundas;

- ---i anspråk;

4) de personers namn, hemvist och
postadress vilka äro ägare av de under
3) angivna områden eller med avseende
därå hava nyttjanderätt, återköpsrätt,
rätt till elektrisk kraft eller
till avkomst eller annan förmån eller
rätt till servitut; dock må, där mark
är samfälld för flera fastigheter med
skilda ägare och för samfälligheten
finnes känd styrelse eller annan som
är satt att den förvalta, uppgifterna
i stället avse ledamöterna i styrelsen
eller förvaltaren;

5) huruvida omedelbart intill det
sökta utmålet finnes område varå enligt
31 § utmål ej må utläggas samt,
där fråga är om sådant område var -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

om sägs i 5 § 5)—9), dess innehava- om sägs i 5 § 5)—9), dess innehavares
namn, hemvist och postadress. res namn, hemvist och postadress enligt
vad härovan under i) sägs.

2 mom. Vid ansökningen foge sökanden:

1) där sökanden--—---

2) karta över de under 1 mom. 3)
angivna områden jämte erforderlig
beskrivning, vilka handlingar skola
vara upprättade av lantmätare,
bergsstatstjänsteman eller annan sakkunnig
person; skolande av dessa
handlingar, av vilka kartan i fråga
om utmålet skall vara utförd i skala
om minst 1: 4 000 samt såvitt angår
mark som endast är avsedd för
väg, transportbana eller ledning må
vara upprättad i därför lämplig skala,
tydligt framgå områdenas belägenhet,
tillstötande gränser för de i 1
mom. 5) avsedda områden, inmutningspunktens
läge, de ställen där inmutningsbara
mineral påträffats
samt övriga för inmutaren kända
förhållanden som äro av betydelse
för bedömande av fyndighetens storlek,
läge och sträckning;

3) berättelse över----— — —

4) bestyrkt avskrift-----— —

3 mom. Det åligger därjämte bergmästaren
att i rekommenderat brev
med mottagningsbevis översända
kungörelsen såväl till sökanden som
till de sakägare, vilka jämlikt 21 §

1 mom. 4) och 5) uppgivits i ansök -

sådan behörighet;

2) karta över de under 1 mom. 3)
angivna områden jämte erforderlig
beskrivning, vilka handlingar skola
vara upprättade av lantmätare,
bergsstatstjänsteman eller annan sakkunnig
person; skolande av dessa
handlingar tydligt framgå områdenas
belägenhet, tillstötande gränser för
de i 1 mom. 5) avsedda områden, inmutningspunktens
läge, de ställen
där inmutningsbara mineral påträffats
samt övriga för inmutaren kända
förhållanden som äro av betydelse
för bedömande av fyndighetens storlek,
läge och sträckning;

anvisande föreligga;

— fogade handlingar.

Kartan skall i fråga om utmålet
vara utförd i skala om minst 1: 4 000
eller ock, där kommerskollegium det
medgivit, i annan skala om minst
1: 10 000. Såvitt angår mark som är
avsedd endast för väg, transportbana
eller ledning, skall kartan vara
upprättad i därför lämplig skala.

§•

3 mom. Det åligger därjämte bergmästaren
att i rekommenderat brev
med mottagningsbevis översända
kungörelsen såväl till sökanden som
till de sakägare, vilka jämlikt 21 §
1 mom. 4) och 5) uppgivits i ansök -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

ningen eller eljest äro för bergmästaren
kända. Kungörelsen skall avsändas
så tidigt, att densamma kan
komma mottagaren tillhanda minst
trettio dagar före förrättningen.

Bestyrkt avskrift —
Är mark------

ningen eller eljest äro för bergmästaren
kända. Kungörelsen skall avsändas
så tidigt, att densamma kan
komma mottagaren tillhanda minst
trettio dagar före förrättningen. Har
delgivning med viss sakägare på nu
anfört sätt ej kunnat ske, skall bergmästaren
föranstalta om att kungörelsen
sist å åttonde dagen före förrättningen
delgives sakägaren på
sätt som för delgivning av stämning
i tvistemål är stadgat.

---finnes tillgänglig.

inom kommunen.

26 §.

Vid utmålsförrättningen skall bergmästaren
biträdas av två gode män,
vilka av honom utses bland dem som
i orten äro valda till gode män vid
lantmäteriförrättning, så ock, där sådant
anses nödigt, av lantmätare,
bergsstatstjänsteman eller annan sakkunnig
person som förordnas av Konungens
befallningshavande. Där ej
annorlunda i denna lag föreskrives,
ankomme på bergmästaren ensam att
avgöra till förrättningen hörande frågor.

Mot bergmästaren------om domare.

De vid -------av Konungen.

Vid utmålsförrättningen skall bergmästaren
biträdas av två gode män,
vilka av honom utses bland dem som
i orten äro valda till gode män vid
lantmäteriförrättning, så ock, där sådant
anses nödigt, av lantmätare eller
bergsstatstjänsteman eller av annan
sakkunnig person som förordnas
av Konungens befallningshavande.
Där ej annorlunda i denna lag föreskrives,
ankomme på bergmästaren
ensam att avgöra till förrättningen
hörande frågor.

28 §

Utebliver sökanden från förrättningen,
varde den inställd, och ankomme
dess företagande sedermera
på anmälan inom den tid, som i 20 §
är föreskriven för ansökning om utmål.

1 mom. Kommer ej bergmästaren
tillstädes å den för förrättningen utsatta
tid och infinner han sig ej heller
inom tre timmar därefter, då må de
som tillstädeskommit åtskiljas. Utebliver
god man, kalle bergmästaren
genast i hans ställe annan god man.

God man, som utan laga förfall
utebliver från förrättning, ersätte därav
uppkommen skada eller olägenhet.

2 mom. Utebliver sökanden, utan
att hava anmält laga förfall, från för -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

rättning och har kungörelse därom
utfärdats och delgivits honom på sätt
och inom tid som i 23 § stadgas, varde
förrättningen inställd, och ankomme
dess företagande sedermera på
anmälan inom tid, som i 20 § är
föreskriven för ansökning om utmål.

Annan sakägares------— behöriga inkallande.

Förrättningen må-------framställer begäran.

Föreligger vid utmålsförrättningen
i 5 § omförmält hinder mot inmutning,
skall hindret, där det förefanns
redan vid mutsedelns utfärdande,
även gälla i fråga om utläggande av
utmål.

Vid utmålets utläggande utanför
det inmutade området skall iakttagas,
dels att annat inmutat område, som
ej enligt första stycket utgör hinder
mot utmålsläggningen, ej må beröras
i vidare mån än som erfordras för att
utmålet skall erhålla mot varandra
vinkelräta gränslinjer vilka tangera
förstnämnda inmutade område, dels
ock att annat redan utlagt utmål ej
till någon del må tagas i anspråk.

§•

Föreligger vid utmålsförrättningen
i 5 § omförmält hinder mot inmutning,
skall hindret, där det förefanns
redan vid mutsedelns utfärdande,
även gälla i fråga om utläggande av
utmål, dock att utmålet må omfatta
annat inmutat område eller område
som enligt 5 § 8) skall i där berört
avseende vara likställt med inmutat
område, därest innehavaren av inmutningsrätten
därtill lämnar sitt
medgivande.

Vid utmålets utläggande utanför
det inmutade området skall vidare
iakttagas, dels att annat inmutat område,
som ej avses i första stycket, ej
må utan medgivande av innehavaren
beröras i vidare mån än som erfordras
för att utmålet skall erhålla mot
varandra vinkelräta gränslinjer vilka
tangera förstnämnda inmutade område,
dels ock att annat redan utlagt
utmål ej till någon del må tagas i
anspråk.

34 §.

Utom utmålet äger sökanden vid Utom utmålet äger sökanden vid
förrättningen få sig anvisad nödig förrättningen få sig anvisad nödig
mark dels för uppläggande av malm mark dels för uppläggande av malm
samt varp och andra avfallsproduk- samt varp och andra avfallsprodukter
dels ock för sådan byggnad eller ter dels ock för sådan byggnad eller
annan anläggning, väg, transportba- annan anläggning, väg, transportba -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

na eller kraftledning, som är erforderlig
för gruvdriften eller därmed
sammanhängande verksamhet. Därest
för utförande av elektrisk kraftledning
erfordras Konungens tillstånd,
må dock mark därför icke anvisas
förrän sådant tillstånd erhållits.

Är fråga ---

Jämväl den ■—

na, kraftledning, vattenledning eller
avloppsledning, som är erforderlig
för gruvdriften eller därmed sammanhängande
verksamhet. Hotas
visst område av ras eller sättningar,
må det ock anvisas. Därest för utförande
av elektrisk kraftledning erfordras
Konungens tillstånd, må dock
mark därför icke anvisas förrän sådant
tillstånd erhållits.

— är stadgat.

--— prövas lämplig.

35 §.

Med ledning av vad vid förrättningen
utrönts rörande utmålets storlek
skall bergmästaren uträkna och
i protokollet anteckna beloppet av
den årliga försvarsavgift, som enligt
55 § skall för utmålet erläggas. Bergmästaren
skall tillika i skrivelse till
envar uppgiven jordägare meddela,
dels att rätt till andel i försvarsavgift
tillkommer denne och hur stort belopp
som, såvitt vid förrättningen
kunnat utrönas, belöper på dennes
mark, dels ock hur han skall förfara
för att utfå beloppet. Är fråga om
mark som är samfälld för flera fastigheter
med skilda ägare, må meddelandet
tillställas den som förvaltar
samfålligheten eller en av delägarna i
densamma.

42 §.

Vid utmålsförrättningen----Konungens befallningshavande.

Då ersättning------anskaffas på gruvinnehavarens bekostnad.

Där ersättningen jämte ränta icke
inom föreskriven tid erlägges eller
hos Konungens befallningshavande
nedsättes, njute den till ersättningen
berättigade hos överexekutor skynd -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

(Gällande lydelse)

sam handräckning för ersättningens
utbekommande; ägande ock överexekutor
på därom av den ersättningsberättigade
gjord framställning förordna
om gruvarbetets inställande,
intill dess ersättningen erlagts eller
uttagits.

Medel som---------mot

(Föreslagen lydelse)

sam handräckning för ersättningens
utbekommande; ägande ock överexekutor
på därom av den ersättningsberättigade
gjord framställning förordna
om gruvarbetets inställande
intill dess ersättningen erlagts eller
uttagits. Sådant förordnande må dock
ej meddelas förrän bergmästaren yttrat
sig i ärendet.
ränta.

45 §.

Önskas sedan utmål erhållits utvidgning
eller minskning av utmålet
eller ock reglering eller ny utstakning
av dess gränser, eller yppas behov att
för arbete ovan jord taga i anspråk
ytterligare mark inom utmålet eller
att för ändamål som omförmäles i
34 § få mark anvisad utanför utmålet,
må ansökan därom göras hos
bergmästaren; och gälle beträffande
sådant ärende i tillämpliga delar vad
om utmålsförrättning är stadgat,
dock att, vad angår reglering eller ny
utstakning av utmål, gränserna på
djupet skola räknas på sätt vid utmålets
tillkomst blivit tillämpat.
Uppkommer i fall varom nu ur sagt
fråga om utmålets utläggande utanför
det inmutade området, skall hinder
som i 5 § sägs gälla, ändå att det
tillkommit efter mutsedelns utfärdande.

Begäres att särskilda utmål som
gränsa intill varandra må varda för
gemensam gruvdrift till ett enda sammanlagda,
äge kommerskollegium att
därom förordna efter ty lämpligt prövas,
utan avseende därå att det sammanlagda
utmålet innefattar större
vidd än eljest är tillåtet. Yrkas att utmål
uppdelas i två eller flera sär -

Önskas sedan utmål erhållits utvidgning
eller minskning av utmålet
eller ock reglering eller ny utstakning
av dess gränser, eller yppas behov att
för arbete ovan jord taga i anspråk
ytterligare mark inom utmålet eller
att för ändamål som omförmäles i
34 § få mark anvisad utanför utmålet,
må ansökan därom göras hos
bergmästaren; och gälle beträffande
sådant ärende i tillämpliga delar vad
om utmålsförrättning är stadgat,
dock att, vad angår reglering eller ny
utstakning av utmål, gränserna på
djupet skola räknas på sätt vid utmålets
tillkomst blivit tillämpat. I
fråga om utmålets utläggande utanför
det förut utmålslagda området,
skall hinder som i 5 § sägs gälla, ändå
att det tillkommit efter mutsedelns
utfärdande.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

(Gällande lydelse)

skilda utmål, äge kommerskollegium
meddela tillstånd till sådan uppdelning,
när särskilda skäl därtill äro;
och skall i fråga om verkställighet av
sådan uppdelning gälla vad kommerskollegium
därom förordnar. Vid sammanläggning
eller uppdelning varom
nu är sagt skola utmålsgränserna på
djupet räknas lodräta, där detta kan
ske utan intrång på annans utmål.

(Föreslagen lydelse)

meddela tillstånd till sådan uppdelning,
när särskilda skäl därtill äro;
och skall i fråga om verkställighet av
sådan uppdelning gälla vad kommerskollegium
därom förordnar. Har uppdelning
skett, må därigenom uppkommet
utmål utvidgas högst till den
storlek som motsvarar dess andel i
det ursprungliga utmålet. Hinder möter
dock ej att rätten till utvidgning
överlåtes från ett genom uppdelningen
uppkommet utmål till ett annat.
Vid sammanläggning eller uppdelning
av utmål skola utmålsgränserna
på djupet räknas på sätt ursprungligen
varit tillämpat.

5 KAP.

47 §.

Sedan mutsedel------utmålsförrättningen avslutats.

När anmälan -------inmutningsrätten övergått.

Önskar kronan före anmälan om
begagnande av kronoandel för erhållande
av närmare kännedom om fyndigheten
verkställa provborrning eller
annan liknande undersökning av
mera begränsad omfattning, må kronan
efter utmålslåggningen verkställa
sådan undersökning inom den del
av utmålet, varöver inmutaren förfogar
för gruvarbetet. Kronan äger
därvid i nödig utsträckning använda
för gruvarbetet avsedda anläggningar.
Uppstår genom undersökningen
skada eller intrång, skall kronan utgiva
ersättning därför. Beträffande
tvist om ersättning skall vad i 18 §
stadgas för där avsett fall äga motsvarande
tillämpning. Inmutaren och
kronan skola på begäran tillhandahålla
varandra resultaten av verkställda
undersökningar.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

49 §.

1 mom. Vid sitt--— — — — slag, nämligen:

1) byggnader och------kronans inträde;

2) utgifter till ----—■ — av ersättningsmedel;

8) kostnader för--------och dylikt).

Kronan vare ock pliktig att enligt
de i 37 § angivna grunderna i
förhållande till sin andel ersätta inmutaren
för att denne tillhörig mark
tages i anspråk för gruvdriften eller
för att han eljest därigenom lider förlust,
intrång eller annan skada.

6 KAP.

51 §.

Sedan utmål — —-----inmutningsbara mineral.

Brutna inmutningsbaia mineral,
som finnas inom utmålet och härröra
från äldre gruvbrytning, tillfalla
gruvinnehavaren, i den mån desamma
icke enligt vad i 57 § stadgas må
av förre gruvinnehavaren bortföras.
Gruvinnehavaren må dock ej tillgodogöra
sig varp som är föremål för
rätt på grund av särskild inmutning
enligt äldre författning.

Under undersökningstiden---

Från äldre gruvbrytning härrörande
icke uppfordrade inmutningsbara
mineral ävensom uppfordrade inmutningsbara
mineral, som kvarligga
inom utmålet på löst mark, tillfalla
gruvinnehavaren, i den mån desamma
icke enligt vad i 57 § stadgas må
av förre gruvinnehavaren bortföras.
Gruvinnehavaren må dock ej tillgodogöra
sig varp som är föremål för
rätt på grund av särskild inmutning
enligt äldre författning.

■— ---framställt begäran.

Gruvinnehavaren må--— —

Av de icke inmutningsbara mineraliska
ämnen som före eller efter
utmålsläggningen brutits må gruvinnehavaren
använda vad vid gruvarbetet
behöves. Vad av dessa ämnen
icke användes må han ock tillgodogöra
sig, såframt det icke av jordägaren,
mot erläggande av gottgörelse
för brytnings- och uppfordringskost -

§•

— — inmutningsbara mineralen.

Av de icke inmutningsbara mineraliska
ämnen som före eller efter
utmålsläggningen brutits må gruvinnehavaren
använda vad vid gruvarbetet
behöves samt dessutom tillgodogöra
sig allt som ej förrän vid
anrikning eller därmed likställt förfarande
kan avskiljas från de inmutningsbara
mineralen. Gruvinnehava -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

nader, avhämtas inom sex månader ren må ock i övrigt tillgodogöra sig
efter tillsägelse. icke inmutningsbara mineraliska äm nen,

såframt de icke av jordägaren,
mot erläggande av därå av gruvinnehavaren
nedlagda kostnader, avhämtas
inom sex månader efter tillsägelse.

Uppstår tvist — —---- — slutligen bestämt.

Vad i---------eller uranförening.

Jordägaren vare berättigad att av
gruvinnehavaren erhålla en avgäld,
motsvarande en procent av värdet av
alla de inmutningsbara mineral som
inom utmålet brutits och uppfordrats.
Avgäld varom nu är sagt beräknas
dock ej för något år högre än till
5 000 kronor och skall upphöra att
utgå, sedan regelbunden brytning av
inmutningsbara mineral pågått inom
utmålet under sammanlagt tjugu år.
Finnas inom utmålet flera jordägare,
njute de lott i avgälden efter som de
äga del i jorden.

Avgälden skall för varje år erläggas
inom mars månad nästfoljande
år. Uppstår tvist om beloppet av avgälden,
skall vad i 18 § stadgas för
där avsedd tvist äga motsvarande tilllämpning.

Gruvinnehavaren äger icke använda
utmålet i dagen eller under jord
för annat ändamål än gruvarbete
och därmed sammanhängande verk -

§•

Jordägaren vare berättigad att av
gruvinnehavaren erhålla en avgäld,
motsvarande en procent av värdet av
alla de inmutningsbara mineral som
inom utmålet brutits och uppfordrats.
Avgäld varom nu är sagt beräknas
dock ej för något år högre än till
5 000 kronor och skall upphöra att
utgå, sedan regelbunden brytning av
inmutningsbara mineral pågått inom
utmålet under sammanlagt tjugu år.
Sker sammanläggning eller uppdelning
av utmål vare sådan åtgärd utan
verkan i de hänseenden, varom nu
är fråga. Finnas inom utmålet flera
jordägare, njute de lott i avgälden
efter som de äga del i jorden.

Avgälden skall för varje år erläggas
inom mars månad nästf oljande
år till jordägaren eller, dår flera
jordägare finnas, till den person, vilken
de hava att utse. Uppstår tvist
om beloppet av avgälden, skall vad
i 18 § stadgas för där avsedd tvist
äga motsvarande tillämpning.

§•

Gruvinnehavaren äger icke använda
utmålet i dagen eller under jord
för annat ändamål än gruvarbete
och därmed sammanhängande verk -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

(Gällande lydelse)

samhet för produkternas tillgodogörande.

I dagen må utmålet på sätt nu är
sagt användas allenast till den del
det blivit inlöst.

Det åligger gruvinnehavaren att
omkring det inlösta området ensam
hålla det stängsel som är nödigt.

(Föreslagen lydelse)

samhet för produkternas tillgodogörande
och ej heller område, som han
utom utmål fått sig anvisat enligt
34 §, för annat än där avsett ändamål.

I dagen må utmålet på sätt i första
stycket är sagt användas allenast till
den del det blivit inlöst.

Det åligger gruvinnehavaren att d
område inom eller utom utmål, som
tagits i anspråk för de i första stycket
avsedda ändamål, ensam hålla
det stängsel som är nödigt.

7 KAP.

55 §.

Det åligger--------icke uttagas.

Avgiften skall förskottsvis för varje
år senast den 31 december föregående
år inbetalas till bergmästaren
samt vara åtföljd av uppgift d gruvinnehavarens
eller, där flera delägare
i gruvan finnas, gruvföreståndarens
namn och postadress.

Avgiften skall förskottsvis för varje
år senast den 31 december föregående
år inbetalas till bergmästaren
samt vara åtföljd av uppgift å namn
och postadress beträffande dels gruvinnehavaren
eller, där flera delägare
i gruvan finnas, gruvf öreståndaren,
dels ock de jordägare som enligt för
gruvinnehavaren tillgängliga uppgifter
äro berättigade till andel i avgiften.

56 §.

Försummar gruvinnehavaren att
inom tid som i 55 § sägs erlägga försvarsavgift,
skall han senast den 31
mars påföljande år till bergmästaren
inbetala dubbel avgift, vid äventyr,
om det försummas, att rätten till
gruvan förverkas.

Det åligger bergmästaren att senast
den 15 januari i rekommenderat
brev till den i gruvregistret antecknade
innehavaren av gruvan eller an -

Försummar gruvinnehavaren att
inom tid som i 55 § sägs erlägga försvarsavgift,
skall han senast den 31
mars påföljande år till bergmästaren
inbetala dubbla beloppet av vad han
försummat att betala; och skall vad
i enlighet härmed erlägges utöver avgift
enligt 55 § fördelas på sätt där
är stadgat.

Det åligger bergmästaren att senast
den 1 februari i rekommenderat

“2 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 9 saml. 3 avd. Nr 2.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

mäld gruvföreståndare översända påminnelse
om avgiftens erläggande
med angivande av det belopp som
skall inbetalas samt äventyret om det
försummas.

Varder rätten till gruvan förverkad,
skall bergmästaren omedelbart i
rekommenderat brev sända meddelande
därom dels till gruvinnehavaren,
dels ock till den myndighet som
förvaltar kronans gruvegendom. I
enahanda ordning skall bergmästaren,
där så ske kan, underrätta jordägaren
om gruvrättens förverkande.

Då rätt till gruva förverkats, vare
gruvinnehavaren förlustig all rätt
dels till de vid tiden för förverkandet
inom utmålet befintliga icke uppfordrade
inmutningsbara mineral,
dels till de för gruvans styrka och
bestånd verkställda byggnader, dels
ock till den mark som inom eller
utom utmålet blivit upplåten till
gruvdriften.

brev med mottagningsbevis till den
i gruvregistret antecknade innehavaren
av gruvan eller anmäld gruvföreståndare
översända påminnelse
om avgiftens erläggande med angivande
av det belopp som skall inbetalas,
tiden för inbetalningen samt
äventyret om det försummas. Har
sådan påminnelse senast den 15
mars kommit den i gruvregistret
antecknade innehavaren av gruvan
eller anmäld gruvföreståndare tillhanda,
men har det i påminnelsen
angivna beloppet det oaktat icke inbetalats
senast den 31 mars, vare
gruvrätten vid utgången av nämnda
dag förverkad, såframt bergmästaren
meddelar beslut därom före utgången
av samma år.

Beslutet om förverkande skall bergmästaren
omedelbart i rekommenderat
brev översända dels till den i
gruvregistret antecknade innehavaren
av gruvan eller anmäld gruvföreståndare,
dels ock till den myndighet
som förvaltar kronans gruvegendom.
I enahanda ordning skall bergmästaren,
där så ske kan, underrätta
jordägaren om gruvrättens förverkande.

§•

Då rätt till gruva förverkats, vare
gruvinnehavaren förlustig all rätt
dels till de vid tiden för förverkandet
inom utmålet befintliga icke uppfordrade
inmutningsbara mineral,
dels till de för gruvans styrka och
bestånd verkställda byggnader, dels
till den mark som inom eller utom
utmålet blivit upplåten till gruvdriften,
dels ock till stängsel som det
ålegat gruvinnehavaren att hålla.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

För gruvdriften gjorda anläggningar,
som icke äro att hänföra till de i
första stycket omförmälda, ävensom
ur gruvan uppfordrade inmutningsbara
mineral må under högst två år
efter förverkandet kvarligga för gruvinnehavarens
räkning; till det som
icke inom nämnda tid borttagits have
gruvinnehavaren förlorat all rätt.

Efter förverkandet vare jordägaren
berättigad att utan lösen förfoga
över den mark som varit upplåten
för gruvdriften. Annan förverkad
egendom tillfälle kronan; dock skola
de för gruvans styrka och bestånd
verkställda byggnader övergå till
den som i laga ordning förvärvar
rätt till gruvans bearbetande.

För gruvdriften gjorda anläggningar,
som icke äro att hänföra till de i
första stycket omförmälda, ävensom
ur gruvan uppfordrade inmutningsbara
mineral må under högst två år
efter förverkandet avgiftsfritt kvarligga
för gruvinnehavarens räkning;
till det som icke inom nämnda tid
borttagits have gruvinnehavaren förlorat
all rätt.

Efter förverkandet vare jordägaren
berättigad att utan lösen förfoga
över den mark som varit upplåten
för gruvdriften. Annan förverkad
egendom tillfälle ock jordägaren;
dock skola de för gruvans styrka och
bestånd verkställda byggnader ävensom
stängsel som i första stycket
sägs utan lösen övergå till den som i
laga ordning förvärvar rätt till gruvans
bearbetande och skall beträffande
brutna inmutning sbara mineral
gälla vad därom i 51 § andra
stycket är stadgat.

8 KAP.

63 §.

Vilja några —-------brytningen erfordras.

Av den -— -—------- stycket sägs.

Vill delägare, som ej från början
anmält sig till deltagande i den större
brytningen, sedermera ansluta sig till
denna, må det ske efter tillkännagivande
å stämma eller skriftlig anmälan
hos gruvföreståndaren. Sådan
delägare vare skyldig att i förhållande
till sin lott i gruvan utgiva ersättning
för den nedlagda merkostnad
för anläggningar, maskiner, redskap
och förråd, som påkallats av den
större brytningen, efter det värde

Vill delägare, som ej från början
anmält sig till deltagande i den större
brytningen, sedermera ansluta sig till
denna, må det ske efter tillkännagivande
å stämma eller skriftlig anmälan
hos gruvföreståndaren. Sådan
delägare vare skyldig att i förhållande
till sin lott i gruvan ersätta av
den större brytningen påkallad merkostnad
för anskaffad egendom eller
nedlagd kostnad av slag som angivas
i 49 § enligt där stadgade grunder.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

egendomen har vid delägarens an- Vad ovan i denna paragraf är stadslutning.
gat för det fall att några delägare

vilja bryta mera och andra mindre
skall äga motsvarande tillämpning,
om några delägare vilja börja brytning
eller efter utmålsläggningen företaga
arbeten för undersökning av
fyndighet och andra icke vilja deltaga
däri.

Uppstår i------ — — motsvarande tillämpning.

10 KAP.

Kommerskollegium och bergsstatstjänstemännen
skola över gruvdriften
utöva sådan tillsyn, att icke genom
sättet för gruvbrytningen fara
uppstår för annans egendom.

Om arbetstagares---—--

§■

Kommerskollegium och bergsstatstjänstemännen
skola utöva sådan tillsyn
över gruvarbetet att icke därigenom
fara uppstår för annans egendom.

- i arbetarskyddslagen.

De i —------ äger rum.

Utfraktsvägar och------

Är gruva ej under arbete och kan
annan i arbete varande gruva därigenom
bliva besvärad av ökat vattentillopp,
skall bergmästaren tillse att
till förekommande härav lämpliga
åtgärder vidtagas.

Vid påbörjande av regelbunden
brytning så ock vid nedläggande av
gruvdriften för längre tid än två månader
samt vid dess återupptagande
skall anmälan därom utan dröjsmål
göras hos bergmästaren. Det åligger
denne att om inkommen anmälan
omedelbart underrätta den myndig -

§•

— eller icke.

Är gruva ej under arbete och kan
annan i arbete varande gruva därigenom
bliva besvärad av ökat vattentillopp,
skall bergmästaren, vare sig
rätten till förstnämnda gruva äger
bestånd eller icke, tillse att till förekommande
härav lämpliga åtgärder
vidtagas.

§•

Vid påbörjande av gruvarbete så
ock vid nedläggande av arbetet eller
vid dess avbrytande för längre tid än
två månader samt vid dess återupptagande
skall anmälan därom utan
dröjsmål göras hos bergmästaren. Då
regelbunden brytning av inmutningsbara
mineral påbörjas, skall ock an -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

het som förvaltar kronans gruvegen- mälan därom göras. Det åligger bergdom.
mästaren att om inkommen anmälan

omedelbart underrätta den myndighet
som förvaltar kronans gruvegendom.

Denna lag — — —- —---januari 1940.

Genom denna ---------vissa län.

Har före---—---är stadgat.

2. Bestämmelserna i 39—48 §§
gruvestadgan om arbetsskyldighet
och om vilostånd skola icke tillämpas
utan skola i stället gälla bestämmelserna
i 7 kap. denna lag med
iakttagande dock:

att den årliga försvarsavgiften ej
må överstiga femtio kronor för varje
utmål;

att, därest — — — efter lagens
ikraftträdande.

3. Bestämmelserna i — -—

2. Bestämmelserna i 39—48 §§
gruvestadgan om arbetsskyldighet
och om vilostånd skola icke tillämpas
utan skola i stället gälla bestämmelserna
i 7 kap. denna lag med
iakttagande dock:

att den årliga försvarsavgiften ej
må överstiga femtio kronor för varje
utmål; skolande likväl, där efter den
31 december 1939 utmål utvidgas,
vad nu sagts gälla allenast den del
som sagda dag ingick i utmålet samt,
där efter nämnda tidpunkt utmål
sammanlägges med annat utmål, ettvart
av de i sammanläggningen ingående
utmålen i det avseende varom
nu är fråga fortfarande anses
som särskilt utmål;

att, därest —- — — efter lagens
ikraftträdande.

---eller uranförening.

8. Vad i 47 § tredje stycket är stadgat
om rätt för kronan att före anmälan
om begagnande av kronoandel
verkställa provborrning eller annan
liknande undersökning av mera
begränsad omfattning, om ersättning
därför samt om tillhandahållande av
resultaten av verkställda undersökningar
skall äga motsvarande tilllämpning
för det fall att jordägare,
som äger anmäla sig till begagnande
av jordägareandel, önskar verkställa
dylik undersökning.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1953.

Äldre lag skall tillämpas i följande
hänseenden:

1) beträffande frågor, som avses i
5 §, i inmutningsärende där ansökning
gjorts före nya lagens ikraftträdande; 2)

beträffande frågor, som avses i
17 §, om inmutningsrätt beviljats
före nya lagens ikraftträdande;

3) beträffande tiden för anmälan
om begagnande av kronoandel, om
utmål utlagts före nya lagens ikraftträdande; b)

beträffande förhållanden, som i
51 § andra stycket och 57 § sägs, om
gruvråtten förverkats före nya lagens
ikraftträdande; samt

5) beträffande storleken av föisvarsavgift
för tidigare år än 195b
för utvidgade eller sammanlagda utmål
som avses i punkten 2 i övergångsbestämmelserna
till gruvlagen.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft en
i anledning av densamma inom första kammaren väckt motion nr 160
av herr De Geer, vari hemställes att högsta beloppet för den i 53 § gruvlagen
föreskrivna avgälden måtte höjas till 7 500 kronor samt att högsta
beloppet för den i 55 § samma lag omförmälda försvarsavgiften måtte höjas
till 15 kronor för varje hektar.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen
framlagda lagförslagen, ävensom i fråga om de skäl, som motionären åberopat
till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför
icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionen.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås åtskilliga ändringar i gruvlagen. Dessa beröra ej
lagstiftningens huvudgrunder utan ha i stort sett karaktär av detaljändringar
i olika hänseenden. Bland annat föreslås ändringar av bestämmelserna
om förfarandet vid flera samtidiga inmutningsansökningar, hinder

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

mot inmutning och utmål, undersökningstidens längd i speciella fall, utläggande
av utmål över angränsande inmutning, ianspråktagande av mark
utom utmål, kallelse till och utevaro från utmålsförrättning, årlig avgäld
enligt 53 §, stängsel, försvarsavgift och förverkande. I huvudsakligen förtydligande
syfte föreslås vidare jämkningar i lagreglerna om undersökningsarbetet,
om rätt för gruvinnehavaren att tillgodogöra sig icke inmutningsbara
mineral och om rätten till brytning då flera delägare finnas. Slutligen
förordas tillägg om rätt för kronan respektive jordägaren att göra provborrningar
före anmälan om begagnande av kronoandel (jordägareandel).

Lagändringarna föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1953.

Inledning.

Gruvlagen den 3 juni 1938, som trädde i kraft den 1 januari 1940, är tilllämplig
på alla därefter sökta inmutningar och därpå grundade utmål. I
fråga om äldre gruvor, vilka alltjämt dominera i fråga om såväl antal
som betydelse, är i princip äldre rätt tillämplig, men stora delar av gruvlagen
ha genom övergångsbestämmelser gjorts tillämpliga även på dem.

Gruvlagen bygger på inmutningssystemet. Detta innebär, att envar äger
genom inmutning erhålla rätt att undersöka och bearbeta mineralfyndigheter
av vissa slag å egen eller annans mark. Sker inmutning av annan än
kronan, är kronan berättigad att till hälften med inmutaren njuta andel i
gruvföretaget (kronoandel). Beträffande de gruvor som tillkommit före
gruvlagens tid har jordägaren denna rätt (jordägareandel). Inmutningsområdet,
som skall vara cirkelformigt, hade enligt 1884 års stadga en radie
av 100 meter, men skall enligt gruvlagen ha 200 meters radie. Som en följd
härav utökades också utmålets (arbetsområdets) maximiareal i gruvlagen
från 4 till 16 hektar. Såsom kompensation åt jordägaren för jordägareandelens
borttagande infördes i gruvlagen dels principen om 50 procents tillägg
till värdet vid bestämmandet av ersättning åt jordägaren för mark, skada
och intrång och dels föreskrift om en årlig avgäld till jordägaren motsvarande
en procent av värdet av de brutna och uppfordrade inmutningsbara
mineralen. De gamla formerna för försvar av gruvrätten medelst försvarsarbete
samt eventullt försvarsavgift (50 kronor för varje utmål) eller vilostånd
ersattes i gruvlagen med en obligatorisk försvarsavgift av 10 kronor
för varje hektar av utmålets areal oberoende av om arbete inom utmålet
utfördes eller ej. Försvarsavgiften delas lika mellan kronan och jordägaren.

I särskilda skrivelser till Kungl. Maj :t den 29 december 1938, den 14
november 1946 samt den 19 februari och den 30 september 1947 har kommerskollegium
hemställt om översyn av gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314).
Jämväl Jernkontorets gruvbyrå har i skrivelse till chefen för justitiedepartementet
den 2 juni 1947 gjort hemställan om ändringar i lagen, över sist -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

nämnda skrivelse har kommerskollegium — med bifogande av yttranden
från samtliga bergmästare — avgivit infordrat utlåtande i sin berörda
framställning den 30 september 1947. Genom beslut den 3 december 1948
har Kungl. Maj :t tillkallat revisionssekreteraren Hugo Digman för att inom
justitiedepartementet biträda med utredning för översyn av gruvlagstiftningen.
För fullgörande av nämnda uppdrag har utredningsmannen i september
1949 avgivit en promemoria angående gruvlagen.

Över denna promemoria med därvid fogat lagförslag ha efter remiss utlåtanden
avgivits av kommerskollegium (med bifogande av yttranden av
samtliga bergmästare), domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen,
Sveriges geologiska undersökning, länsstyrelserna i Örebro, Kopparbergs,
Västerbottens och Norrbottens län, Jernkontoret, Svenska teknologföreningen,
Sveriges industriförbund och Sveriges lantbruksförbud. Remissvaren
giva över lag uttryck för tillfredsställelse med förslagen i promemorian.

Föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg, har i propositionen
inledningsvis uttalat bl. a. följande. »Gruvlagen den 3 juni 1938 har
nu varit i kraft i elva år. Under denna tid ha åtskilliga erfarenheter vunnits
rörande bestämmelsernas tillämpning i praktiken. Med ledning av dessa erfarenheter
ha gjorts ett flertal framställningar om ändringar i lagen. Frågan
härom har såsom förut nämnts varit föremål för särskild utredning. Av
denna utredning och de däröver avgivna remissvaren torde även framgå,
att i åtskilliga hänseenden ändringar äro erforderliga eller önskvärda. Dessa
beröra ej lagstiftningens huvudgrunder utan ha i stort sett karaktär av
detaljändringar i olika hänseenden. De frågor, som i utredningsmannens
promemoria utmynnat i förslag till ändringar i lagtexten, har jag, med
några undantag, upptagit till behandling. Däremot har jag utelämnat de
utredningar, som ej lett till ändringsförslag.»

Utskottet vill nu i särskilda avsnitt lämna en redogörelse för de i propositionen
framlagda förslagen.

Tvist mellan samtidiga inmutare. (3 §.)

I 3 § första stycket stadgas, att inmutningsrätten gäller i förhållande till
andra inmutare från och med den dag då ansökningen därom inkom till
bergmästaren. I andra stycket i samma paragraf regleras det fall, då flera
samma dag inkommit med ansökningar, som helt eller delvis avse samma
område; då skall bergmästaren meddela dem var sin mutsedel och de få
lika rätt i det område som är gemensamt. Den som kan visa att han först
upptäckt fyndigheten får dock ensam rätt till området, såvida icke fyndigheten
är belägen på område, som förut varit inmutat eller belagt med utmål.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

I promemorian har i anslutning till 3 § andra stycket anförts, att det
bleve beroende på tvist vid domstol om någon av flera samtidiga sökande
skulle tillerkännas företrädesrätt. Det förhållande, som sålunda komme
att föreligga mellan samtidiga sökande som erhållit mutsedel, kännetecknades
av att alla hade rätt att utföra undersökningsarbete och skyldighet
att fullgöra de därmed förenade förpliktelserna. Vissa komplikationer kunde
i samband därmed uppkomma och då en av inmutarna gjorde anspråk på
att ensam äga rätt till inmutningen, kunde dessa komplikationer förväntas
bli mera svårlösta än om intressenternas rätt ej vore föremål för tvist.
Det syntes mera naturligt att en tvist av detta slag avgjordes av domstol
innan inmutning beviljades.

I promemorian har vidare anförts — under uppgift att kommerskollegium
föreslagit, att ordet fyndighet i 3 § andra stycket skulle ersättas med
ordet fyndställe — att en viss saklig skillnad förelåge mellan de båda uttrycken.
Av motiven till 3 § syntes framgå, att undantagsstadgandet beträffande
fyndighet å område som förut varit inmutat eller belagt med utmål
hade den innebörd som låge i det av kollegium förordade uttrycket.

Inskränkningar i inmutat område. (4 §.)

I 4 § första stycket stadgas, att inmutat område skall vara cirkelformigt
med 200 meters radie, dock med den inskränkning i områdets yta som betingas
av hinder enligt 5 §. Enligt 9 § 3 mom. skall bergmästaren bevilja
inmutningsrätt till det område, som enligt vad i 4 § stadgas skall utgöra
inmutat område.

I promemorian ha i anslutning till dessa stadganden upptagits följande
två spörsmål:

1) Kunde på sökandens begäran visst område inom inmutningscirkeln
undantagas från inmutningen, t. ex. med hänsyn till att eljest svårigheter
skulle uppstå på grund av oklara äganderättsförhållanden till området?

2) Om det inmutade området ursprungligen inskränkts på grund av hinder
enligt 5 §, skulle området då automatiskt utvidgas om hindret upphörde? I

promemorian har härefter — beträffande frågan om undantag på sökandens
begäran av visst område inom inmutningscirkeln — anförts att
sådant undantag ej syntes vara förenligt med gruvlagen sådan den nu vore
utformad. Någon anledning att hindra att en sådan möjlighet av praktiska
skäl öppnades syntes dock knappast föreligga. I regel syntes betydelselösa
områden, som på grund av exempelvis oklara äganderättsförhållanden skulle
onödigt tynga förfarandet, kunna undvikas genom inmutningscirkelns placering,
men i vissa fall vore detta måhända ej möjligt. Under hänvisning
härtill har i promemorian föreslagits att i 4 § första stycket skulle upptagas
ett tillägg av innehåll att, när särskilda skäl därtill vore, även annan
inskränkning i områdets yta på begäran av inmutaren kunde ske.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

Slutligen har i promemorian föreslagits att genom tillägg av orden »vid
mutsedelns utfärdande» i 4 § första stycket skulle i lagtexten tydligt uttryckas,
att bortfallande inmutningshinder ej medförde att det inmutade
området utsträcktes.

Inmutningshinder. (5 §.)

5 § innehåller bestämmelser om att inmutningspunkten ej får vara belägen
på och ej heller inmutat område omfatta områden av viss beskaffenhet.
Enligt 31 § första stycket gälla hinder av ifrågavarande slag, som förefunnits
vid mutsedelns utfärdande, även beträffande utläggande av utmål.

Punkterna 1 och 2. Statsgruvefält och nationalpark.

Enligt 5 § 1) föreligger hinder som nyss nämnts beträffande område å
kronojord, som genom beslut av Konung och riksdag förklarats skola utgöra
statsgruvefält; inmutning må dock på sådant område beviljas för kronans
räkning. I 5 g 2) stadgas, att nationalpark utgör hinder mot inmutning.

Beträffande nationalparker stadgas i 1 § lagen den 25 juni 1909 om nationalparker,
att om kronan tillhörigt område blivit avsatt till nationalpark,
det skall vara förbjudet, bland annat, att inom nationalparken bearbeta
mineralfyndighet eller bortföra mineral. Enligt 3 § i dess ursprungliga
lydelse kunde Konungen föreskriva de undantag från vad i 1 § stadgades,
som kunde finnas nödiga för parkens bevakning och skyddande mot fara,
för vetenskapliga forskningar, för resors underlättande och resandes härbärgerande
samt för utövande av den jakt och det fiske, som prövades utan
olägenhet kunna medgivas, så ock för annat ändamål, om det vore förenligt
med det med nationalparken avsedda syftet. Genom lagen den 15 juni 1945
om ändring i lagen om nationalparker tillädes i slutet av 3 § orden »eller
synnerliga skäl därtill äro». Ändringen föranleddes av en hemställan från
statens industrikommission om sådana åtgärder att möjligheter tillskapades
för ett enskilt företag att bryta magnesit inom Sarjeks nationalpark.

Under hänvisning till sistnämnda lagändring har i promemorian uttalats,
att förutsättningen för att bryta magnesit vore, att inmutningsrätt kunde
beviljas. För att det syfte, som avsåges med 1945 års ändring i lagen om nationalparker,
skulle uppnås, syntes en motsvarande ändring därför böra
ske i 5 § 2) gruvlagen, vilket även medförde viss jämkning i 6 §. Skäl
syntes föreligga att i nu förevarande hänseende likställa statsgruvefält med
nationalparker och att sålunda även beträffande statsgruvefält medgiva
Kungl. Maj :t en restriktiv dispensrätt.

Sveriges geologiska undersökning har anfört bl. a. följande: »Innan

dispens beviljades borde något statligt organ på sökandens bekostnad företaga
undersökning på platsen. Vidare vore det •— med hänsyn till att inmut -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

ningen automatiskt medförde tillstånd till åtgärder, som innebure synnerligen
störande ingrepp i nationalparken — ett mycket viktigt önskemål
att särskilda villkor kunde knytas till dispensen, exempelvis beträffande
väg och transportsätt, för att begränsa skadegörelse å nationalparken,
även om dessa villkor skulle strida mot den rätt som eljest tillkomme inmutare.
»

Departementschefen. »Enligt min mening är införandet av en restriktiv
dispensmöjlighet beträffande inmutning å statsgruvefält och nationalpark
motiverat dels med hänsyn till speciella fall av det slag som föranledde det
i promemorian omnämnda tillägget till 3 § lagen om nationalparker och dels
för andra fall då det kan anses i hög grad önskvärt att en inmutning på
område av ifrågavarande slag får beviljas och detta kan ske utan att de
syften eftersättas som motivera förevarande hindersbestämmelser. Beträffande
statsgruvefälten tillkommer att dispensmöjligheten kan vara lämplig
under övergångstiden till dess en eventuell allmän revision av institutionen
genomförts. I enlighet härmed tillstyrker jag i princip den av utredningsmannen
föreslagna dispensrätten för Kungl. Maj :t beträffande såväl
statsgruvefält som nationalparker.

Det synes lämpligt, att hinder mot inmutning inträder redan då förslag
väckts om ett områdes förklarande för statsgruvefält eller nationalpark, så
att inmutning ej kan sökas medan en sådan fråga är föremål för övervägande.
Emellertid bör den begränsningen föreskrivas att sådan verkan endast
tillerkännes förslag som framställts av statlig myndighet.

Vad beträffar de av Sveriges geologiska undersökning anförda speciella
synpunkterna ligger det i sakens natur, att den som söker dispens själv får
bekosta de undersökningar som befinnas erforderliga för beviljande av
dispensen och att som villkor jämväl uppställes, att statligt organ verkställer
erforderlig undersökning. Vidare torde det vara möjligt, utan att särskilt
stadgande därom införes, att vid dispensen knytas sådana villkor som kunna
anses erforderliga för att tillgodose de intressen som hindersbestämmelserna
avse att skydda.»

Punkt 6. Boningshus eller annan åbyggnad etc.

I 5 § 6) upptages som inmutningshinder område på mindre avstånd än
100 meter från boningshus eller från annan åbyggnad, där den är uppförd
vid gård, eller från tomtplats eller trädgård. Hindret kan upphävas genom
att medgivande till inmutning lämnas av såväl ägare som nyttjanderättshavare.

I promemorian har uttalats, att det syntes motiverat, att friliggande trädgårdar
(handelsträdgårdar) och sådana byggnader som sport- och sommarstugor
samt fäbodar icke finge utgöra hinder för inmutning. En något restriktivare
tillämpning än som måhända vore möjligt med nuvarande bestämmelser
syntes därför önskvärd. Skyddet borde i fråga om bostads -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

hus begränsas till byggnad, som vore avsedd att stadigvarande användas
till bostad, och såsom förutsättning för skydd för trädgård borde föreskrivas,
att trädgården skulle ligga vid bostadshus eller gård.

Departementschefen, vid lagrådsremissen. »Det synes motiverat att, på
sätt utredningsmannen föreslagit, det i 5 § 6) gruvlagen stadgade skyddet
för boningshus och trädgård något begränsas. Sålunda torde det endast
böra avse byggnad som är avsedd att stadigvarande användas till bostad
samt trädgård som är belägen vid sådan bostadsbyggnad. På grund härav
och då förslaget ej föranlett någon erinran under remissbehandlingen, biträder
jag att ändring i förevarande avseende kommer till stånd.»

Lagrådet. »Då man enligt det remitterade förslaget inskränkt skyddet
för bostadshus genom att från skydd utesluta sport- och sommarstugor och
andra boninghus, som ej äro avsedda att stadigvarande användas till bostad,
men utan inskränkning bibehållit skyddet för tomtplats, synes man
ha förbisett, att sistnämnda förhållande i många fall skulle göra den föreslagna
lagändringen beträffande bostadshus verkningslös. Även om man
nämligen icke vill göra gällande, att området närmast varje bostadshus kan
anses som tomtplats, är i varje fall uppenbart, att till många sommarvillor
och andra dylika boningshus hör tomtplats. I dessa fall skulle alltså, om
lagen tolkades efter sin ordalydelse, byggnader av nämnda slag komma i
åtnjutande av skydd indirekt genom skyddet för den omgivande tomtplatsen.
För att undvika detta skulle man kunna i lagtexten stryka ordet ''från’
närmast före ''trädgård vid bostadsbyggnad som nyss nämnts’, varigenom
icke blott trädgård utan även tomtplats som inmutningshinder bleve beroende
av belägenhet vid byggnad, avsedd att stadigvarande användas till
bostad.»

Departementschefen ansluter sig i propositionen till lagrådets förslag.

Punkt 7. Elektrisk kraftstation och industriell a nläggning.

I 5 § 7) stadgas skydd mot inmutning för område, som upptages av
elektrisk kraftstation eller industriell anläggning. Medgivande från ägaren
undanröjer även i detta fall hindret.

I promemorian har anförts, att det syntes önskvärt, att en avvägning
verkställdes av myndighet rörande de intressen som konkurrerade och som
ej kunde på överenskommelsens väg förenas. På grund därav föresloges
ett tillägg till 5 § 7) av innehåll att Kungl. Maj :t kunde meddela dispens
från denna hindersbestämmelse.

Departementschefen, vid lagrådsremissen. »Det synes motiverat, att denna
hindersbestämmelse, som infördes i gruvlagstiftningen år 1938, förbindes
med möjlighet till dispens. Fall kunna tänkas förekomma, då det

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

skulle framstå såsom otillfredsställande att exempelvis ägaren av en obetydlig
industriell anläggning skulle kunna motsätta sig undersökning och
utnyttjande av en värdefull fyndighet eller begagna det i gruvlagen stadgade
hindret för att framtvinga oskälig ersättning. Jag biträder därför
det i promemorian framlagda förslaget. Vid dispens torde, utan särskilt
stadgande därom, kunna knytas de inskränkande villkor som kunna finnas
påkallade. Dispensärenden av ifrågavarande slag torde böra behandlas av
Kungl. Maj:t.»

Lagrådet. »Dä enligt det föreliggande förslaget Konungens tillstånd erfordras
för att inmutning utan vederbörande sakägares medgivande skall
kunna beviljas i fall, som avses i 5 § 7), skulle, därest nuvarande formulering
av 11 § 2 mom. andra stycket bibehölles oförändrad, allmän åklagare
på grund av den där upptagna hänvisningen till 9 § 2 mom. 1) äga föra
talan i fall, varom i 5 § 7) är fråga. En sådan konsekvens lärer icke vara
avsedd. Med hänsyn härtill synes avfattningen av andra stycket i 11 § 2
mom. böra undergå viss jämkning.»

Punkt 8. Inmutning och ut in ål.

Enligt 5 § 8) utgör förut inmutat område eller utlagt utmål hinder mot
inmutning.

I promemorian har anförts, att det syntes ovedersägligt, att en gruvinnehavare,
som begärt utvidgning av sitt utmål, ej borde i fråga om rätten
till utvidgning stå tillbaka för annan person som under tiden till dess förrättning
för utvidgning hölles sökte ny inmutning på ifrågavarande område.
Söktes inmutning samma dag som ansökan om utvidgning av utmål gjordes,
borde den senare ansökningen ha företräde.

Departementschefen. »Förslaget innebär, att område, som är föremål för
ansökning om utvidgning av utmål, skall, i de hänseenden varom i denna
paragraf är fråga, likställas med inmutat område, i den mån området kan
komma i fråga för utvidgningen. Under remissförfarandet har någon erinran
ej gjorts mot förslaget och jag biträder i sak att ändringen kommer
till stånd.»

Skyldigheten att i inmutningsansökan lämna uppgift om jordägarna. (6 §.)

I denna paragraf meddelas bestämmelser rörande ansökning om inmutningsrätt.
Enligt 6 § 2 mom. 3) skall sökanden i ansökningen uppgiva fastighet,
där det med ansökningen avsedda området är beläget, ävensom ägarens
namn, yrke, hemvist och postadress.

I promemorian har understrukits, att det vore uppenbart att den uppgiftsskyldighet,
som ålåge sökande av inmutning eller utmål, kunde vara
mycket betungande. Delta gällde måhända främst det fall, då område

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

som berördes av inmutning eller utinål utgjordes av samfälld mark med
ett mycket stort antal delägare. Om i ett sådant fall bysamfällighetslagens
regler vore tillämpliga, gällde enligt 5 § sista stycket i nämnda lag, att
syssloman eller, om flera vore utsedda, dessa ägde, där ej för visst fall delägarna
annorlunda bestämt, att i mål, som rörde förvaltningen, tala och
svara för delägarna. Kallelse enligt 23 § 3 mom. gruvlagen kunde i ett sådant
fall tillställas ledamot av styrelsen eller förvaltaren i stället för de
särskilda delägarna. Det ville synas som om den lättnaden skulle kunna
beredas sökande av inmutning eller utmål att i 6 § 2 mom. 3) och i 21 §
1 mom. 4) och 5) medgåves att, då mark vore samfälld för flera fastigheter
med skilda ägare och för samfälligheten funnes känd styrelse eller
annan som vore satt att den förvalta, uppgift endast behövde lämnas om
ledamöterna i styrelsen eller förvaltaren.

Ändringar i 6 §, föranledda av ändringarna i 5 §.

I 6 § 3 mom. meddelas bestämmelser om de handlingar som skola fogas
vid inmutningsansökning. Enligt 2) i detta moment skall, där jämlikt 5 §
5), 6), 7) eller 9) särskilt medgivande kräves för inmutning, företes handling
utvisande att sådant medgivande lämnats. Vidare skall enligt 3) i
sannna moment, där sökanden är svenskt bolag eller svensk ekonomisk
förening, vid ansökningen fogas handlingar utvisande sökandens rätt att
verkställa inmutningen eller, om sökanden icke innehar sådan rätt, till Konungen
ställd ansökning om tillstånd att verkställa inmutningen.

I promemorian har anförts, att den ändring som föresloges i 6 § 3 mom.

3) sammanhängde med ändringsförslagen i 5 §. Hänvisningen till 5 § 1),
2) eller 7), då Konungens tillstånd krävdes för inmutning, sammanhängde
med den dispensrätt som föresloges i nämnda lagrum.

Departementschefen har anslutit sig till utredningsmannens ifrågavarande
förslag.

Bergmästarens handläggning av samtidiga inmutningsansökningar. (7 §.)

I 7 § finnas bestämmelser om bergmästarens handläggning av inmutningsansökan.
Bergmästaren äger enligt dessa bestämmelser, om ansökningshandlingarna
äro ofullständiga, meddela föreläggande för sökanden
att inom viss tid avhjälpa bristerna.

Departementschefen, vid lagrådsremissen. »Såsom närmare motiverats vid
3 § bör, i det fall att flera å samma dag inkommit med ansökningar om
inmutning som helt eller delvis avse samma område och någon av sökandena
gör anspråk på att inmutningsrätten till det gemensamma området
likväl skall tillhöra honom ensam, bergmästaren ej utan vidare utfärda

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

mutsedel för var och en av sökandena. Innan beslut i inniutningsärendet
meddelas bör bergmästaren bereda sökande, som gör anspråk på sådan
ensamrätt till inmutning, tillfälle att väcka talan därom vid domstol. Till
dess tid, som bergmästaren sålunda utsatt för talans väckande, utgått och,
om talan inom sådan tid väckts, till dess frågan om ensamrätten blivit
slutligen avgjord av domstol, bör med slutligt beslut i inniutningsärendet
anstå. Skulle sökanden underlåta att väcka talan inom tid, som bergmästaren
anvisat honom, torde mutsedlar för samtliga sökande få utfärdas och
eventuell tvist sedan väckas före utmålsförrättningen enligt reglerna i 11 §.
Bestämmelser av nu angivna innebörd föreslås bliva införda såsom ett
andra stycke i 7 §.»

Lagrådet. »Såsom en brist i förslaget måste betecknas, att det helt lagts
i den prioritetskrävandes hand att avgöra, huruvida han skall instämma
tvisten till domstol före mutsedels utfärdande. Underlåter han detta inom
den av bergmästaren föreskrivna tiden, äger han det oaktat rätt att sedermera,
efter det mutsedlar utfärdats för alla sökande, hänskjuta frågan
till domstol. Det må framhållas att också den sökande, som ej påstår
prioritetsrätt för egen del, äger ett beaktansvärt intresse av att tvisten blir
löst före mutsedels utfärdande. Mest följdriktigt är därför att för fall
av samtidiga konkurrerande ansökningar bergmästaren skall förelägga envar
sökande att, om han vill göra gällande företrädesrätt, inom viss av
bergmästaren bestämd tid väcka talan därom vid domstol. Frågan om mutsedels
utfärdande får sedan anstå till dess prioritetsfrågan blivit slutligen

avgjord.»----»Fn hänvisning till domstolsprövning bör äga preklusiv

verkan och således innebära att, därest sökande underlåter att inom den
föreskrivna tiden väcka talan, rätten därtill är försutten; i sådant fall skall
alltså mutsedel utfärdas för envar av sökandena.»

»Bestämmelserna i 9 § 2 och 3 mom. komma ej att stå i överensstämmelse
med innehållet i det nya andra stycket i förevarande paragraf, vare
sig detta stycke bibehålies oförändrat enligt förslaget eller omarbetas i enlighet
med vad lagrådet hemställt. Därest domstol tillerkänner någon av
flera samtidiga konkurrerande inmutningsansökningar företrädesrätt, kunna
uppenbarligen övriga ansökningar icke föranleda inmutningsrätt till
det gemensamma området. Enklast synes denna fråga kunna lösas på det
sätt, att i 5 § punkten 8 uttrycket ''stadgandet i 3 § första stycket’ utbytes
mot ''stadgandet i 3 §’. Därest andra stycket omarbetas i enlighet med vad
lagrådet i första hand hemställt, torde till It § 2 mom. första stycket böra
göras ett tillägg av innehåll att klander vid domstol må väckas allenast där
rätten till talan ej är försutten enligt vad i 7 § andra stycket är stadgat.
Ett sådant tillägg föranleder även ändring i ingressen.»

Departementschefen, i anledning av lagrådets yttrande. »Jag anser mig
kunna ansluta mig till den av lagrådet förordade ändringen i det i 7 §
föreslagna nya stycket. I de fall, då inmutningsansökningar rörande ett

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

och samma område inkommit samma dag, får hänvisning till domstolsprövning
sålunda preklusiv verkan. Denna ändring medför, såsom lagrådet
anfört, smärre jämkningar även i 5 § 8) och It § 2 mom. första
stycket samt i ingressen till lagförslaget.»

Pant eller borgen vid undersökningsarbete. (12 §,)

Minst fjorton dagar innan undersökningsarbete börjas skall inmutaren
enligt 12 § första stycket i den ordning som för delgivande av stämning
är stadgad eller annorledes bevisligen underrätta jordägaren och nyttjanderättshavaren
därom. Enligt andra stycket i samma paragraf åligger det inmutaren
att, innan något arbete å det inmutade området börjas, ställa pant
eller borgen för all den ersättning vartill han är förbunden enligt 17 §.

I promemorian har upptagits ett av bergmästaren i norra distriktet framställt
yrkande, att enär de belopp, som här komme i fråga, vore relativt
obetydliga, åliggandet att ställa pant eller borgen borde göras beroende
av om markägaren eller nyttj anderättshavaren fordrade säkerhet. I anslutning
härtill har i promemorian föreslagits en omformulering av 12 §
andra stycket, innebärande att åliggandet begränsades till annan inmutare
än kronan och att säkerhet ej behövde ställas, där annan överenskommelse
träffats mellan inmutaren samt markägaren och nyttjanderättsliavaren.

Innebörden av den årliga avgiften. (17 §.)

Enligt denna paragraf skall inmutaren för begagnandet av den mark han
tager i anspråk för undersökningsarbete till innehavaren av marken utgiva
full ersättning i årlig avgift som för varje år skall förskottsvis betalas. Inmutaren
skall därjämte utgiva ersättning för skada å marken för framtiden
och den årliga avgiften skall utgå till dess sådan ersättning blivit erlagd.
Slutligen skall skadeersättning även utgå för annan förlust, skada eller intrång
som förorsakas av undersökningsarbetet.

Jernkontorets gruvbyrå har i sin framställning påpekat, att 17 § ej vore
fullt klarläggande beträffande följande frågor, nämligen dels huruvida den
årliga avgiften endast skulle utgå för de år, under vilka undersökningsarbete
verkligen utfördes eller under hela tiden till dess utmål blivit lagt, dels
om avgiften skulle bestämmas för ett år åt gången eller som en enhetlig avgift
för hela undersökningstiden och dels huruvida avgiften skulle beräknas
med hänsyn till hela det inmutade området eller endast till den del området
loges i anspråk för undersökningsarbete.

Departementschefen, vid lagrådsremissen. »Vissa svårigheter föreligga att
för inmutarens ersättningsskyldighet till innehavaren av marken inom det
inmutade området fastställa principer som i allo äro lämpliga för de skiftande

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

fall som här kunna uppkomma. Då en inmutning lagts på skogsmark eller
annan avrösningsjord är det intrång undersökningsarbetet orsakar ofta
ringa. Annorlunda kan det förhålla sig då en inmutning lagts på odlad
jord. Om undersökningsarbetet inskränker sig till mätningar och borrningar
kan intrånget även här vara relativt obetydligt, men om arbetet
utgöres av grävningar, jordrymning eller schaktsänkning och det har sådan
omfattning att även byggnader behöva uppföras, tages marken i anspråk
på sådant sätt att markinnehavaren måste avstå från att själv utnyttja
den för exempelvis odling. Vidare kunna olika stora områden tagas
i anspråk för undersökningsarbetet under olika år utan att det är möjligt
att i förväg fastställa hur därmed kommer att förhålla sig. Det kan
exempelvis bliva beroende av resultaten av borrningar om schaktsänkning
skall behöva företagas. Bestämmelserna i 17 § böra vara utformade
så att de giva en vägledning för ersättningens bestämmande i fall då mera
värdefull mark tages i anspråk. Det är emellertid angeläget att principerna
äro så enkla att ersättningsfrågan ej onödigt kompliceras i det stora
antalet fall, där ersättningen lämpligen kan bestämmas mera schematiskt,
exempelvis med en mindre, enhetlig årlig avgift för hela undersökningstiden.
I dessa fall kan det antagas att överenskommelse i regel träffas,
därest årlig avgift över huvud taget skall utgå. Då fråga är om värdefullare
mark är det vidare angeläget, att markägaren kan utnyttja de delar av
det inmutade området, som ej erfordras för undersökningsarbetet. Ersättningsprinciperna
böra vara utformade med hänsyn härtill. Den årliga avgiften
bör därför ej utgå för annan mark än den som verkligen tages i anspråk
och ersättningen bör endast utgå för de år marken skall användas
för undersökningsarbetet eller intrång kvarstår från undersökningsarbete
under tidigare år. Förskottsbetalningen har den betydelsen, förutom att
den är skälig ur markinnehavarens synpunkt, att den är ägnad att klargöra
vilka områden markinnehavaren själv kan disponera under det kommande
året exempelvis för odling. Mot bakgrunden av de uttalanden som
nu gjorts angående innebörden av bestämmelserna i 17 § synes det tillräckiigt
att den nuvarande lagtexten förtydligas på följande sätt. I uttrycket
''märk som inmutaren tager i anspråk för arbete enligt 13 §’ få orden ''för
arbete’ utgå. Härigenom klargöres, att ersättningen avser all mark som
tages i anspråk enligt 13 §. Vidare bör uttrycket ''för varje år’ undvikas, med
hänsyn till att uttrycket i paragrafens nuvarande utformning giver intryck
av att en enhetlig avgift för hela undersökningstiden skall utgå. Av samma
skäl föreslås den omformuleringen av sista satsen i första stycket, att däri
utsäges att i fall då marken tagit skada för framtiden inmutaren skall vara
skyldig att, intill dess denna ersättning blivit erlagd, årligen betala avgift
såsom för markens begagnande.»

En ledamot av lagrådet, justitierådet Ekberg, bar givit uttryck för uppfattningen
att den rätta tolkningen av 17 § i dess gällande utformning
måste vara alt avgiften, som närmast kan betraktas såsom en arrendeav 3

Hihang Ull riksdagens protokoll 1952. .9 samt. 3 avd. Nr 2.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

gift, skall bestämmas med hänsyn till att hela det inmutade området disponeras
av inmutaren och att densamma skall utgå oförändrad under hela
undersökningstiden, oavsett i vilken utsträckning undersökningsarbetet bedrives
inom området.

Ekberg har vidare anfört följande. »Gruvlagstiftningen är till sin natur
en expropriationslagstiftning. Till förmån för inmutaren nödgas markinnehavaren
underkasta sig inskränkning i sin förfoganderätt över det inmutade
området. Även om inmutaren begagnar allenast en del av detta
område för undersökningsarbete, måste markinnehavaren likväl vara beredd
på att inmutaren kan komma att taga ytterligare mark av inmutningen
i anspråk. Härigenom inskränkes markinnehavarens möjlighet att
nyttja området på det sätt, som för honom är mest ekonomiskt. Denna
olägenhet torde knappast i allmänhet kunna hänföras till sådan förlust,
skada eller intrång, som enligt sista stycket i förevarande paragraf medför
ersättningsskyldighet för inmutaren. Det kan därför — — — vara rimligt,
att markinnehavaren icke går miste om sin årshyra så länge som
han måste vara beredd på att inmutaren kan fordra att få anställa nya
arbeten på hans mark.»

Efter att utöver vad redan återgivits ha anfört bl. a., att den praktiska
räckvidden av den förmån förslaget avsåge att bereda inmutarna icke
torde vara stor, har Ekberg ifrågasatt, huruvida tillräckliga skäl föreligga
att genomföra förslaget samt huruvida det icke är att föredraga, att frågan
om minskning av den årliga avgiften på grund av att icke hela det inmutade
området erfordras för undersökningsarbete liksom hittills får bero
på överenskommelse mellan inmutaren och markinnehavaren.

Departementschefen förklarar i propositionen, att vad ifrågavarande
lagrådsledamot anfört icke föranleder honom att frångå förslaget i denna
del.

Ytterligare förlängd undersökningstid. (19 §.)

Undersökningstiden är normalt tre år från dagen för mutsedelns utfärdande.
Förlängning med högst två år kan medgivas, om inmutaren ådagalägger,
att arbetet på grund av markens beskaffenhet, särskilda naturförhållanden,
arbetsinställelse eller annan till sin verkan därmed jämförlig
omständighet icke kan fullgöras inom den normala tiden. Vidare kan undersökningstiden
förlängas med lika lång tid som den, varunder arbetet på
grund av tvist icke bedrivits.

I promemorian har uttalats, att den i gruvlagen bestämda undersökningstiden
syntes vara väl avvägd för de normala fallen, men att numera förekomme
speciella fall, då det kunde göras gällande, att inmutaren hade ett
befogat intresse av att få tiden för undersökningsarbete förlängd utöver
vad som med stöd av reglerna i 19 § vore möjligt. Det förekomme sålunda

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

exempelvis, att större prospekteringsföretag med stöd av undersökningar
utförda med helikopter sökte inmutningar på stora områden. Det kunde
då visa sig förenat med oöverstigliga svårigheter att inom den föreskrivna
undersökningstiden på alla inmutningarna hinna vidtaga de åtgärder, som
vore erforderliga för att få utmål. I enlighet härmed förordades införandet
av en möjlighet till ytterligare förlängd undersökningstid.

Departementschef en. »Vad beträffar utredningsmannens förslag om ytterligare
förlängd undersökningstid innebär det att i 19 § införes ett nytt stadgande
av innehåll att kommerskollegium må, när synnerliga skäl därtill äro
och det kan ske utan nämnvärd olägenhet för markens ägare eller innehavare,
på ansökan av inmutaren medgiva ytterligare förlängning av undersökningstiden
med högst tre år utöver den vanliga treårstiden eller den på
grund av nu gällande regler eventuellt förlängda undersökningstiden. Den
föreslagna bestämmelsen synes ägnad att gagna gruvnäringen. Då den med
hänsyn till sin utformning ej kan vara till nämnvärd olägenhet för markinnehavaren
och någon erinran mot förslaget ej framställts under remissförfarandet,
biträder jag vad utredningsmannen föreslagit.»

Underrättelse om beslut rörande förlängning av undersökningstiden. (19 §.)

Domänstyrelsen har i sitt remissyttrande påpekat, att i 19 § borde införas
en bestämmelse om att myndighet, som meddelade beslut om förlängning av
undersökningstiden, skulle underrätta markinnehavaren om beslutet. I regel
ägde denne ej kännedom om sådant beslut, vilket ur flera synpunkter kunde
vara till olägenhet för honom. En sådan bestämmelse borde avse samtliga
fall av förlängning av undersökningstiden.

Departementschefen.

»Det synes vara en brist att i 19 § gruvlagen ej finnes någon bestämmelse
om underrättelse till jordägaren om beslut rörande förlängning av undersökningstiden.
Denne har uppenbarligen intresse av ett dylikt beslut bland
annat för att kunna bevaka sina intressen i fråga om ersättning enligt 17 § och
områdets utnyttjande i den mån det ej erfordras för undersökningsarbetet.
På grund härav föreslås, att i 19 § såsom sista stycke införes ett stadgande
i nu berörda hänseende. Stadgandet har beträffande vilken som skall erhålla
ifrågavarande underrättelse utformats i anslutning till bestämmelsen
i 10 § första stycket angående underrättelse till markägare om utfärdande
av mutsedel.»

Förfarandet vid förlängning av undersökningstiden vid tvist. (19 §.)

I 19 § andra stycket stadgas, att om undersökningsarbetet på grund av
tvist, som avser inmutningsrättens bestånd och omfattning, under någon
del av undersökningstiden icke bedrivits, inmutaren äger, därest han före

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

utgången av nämnda tid därom hos bergmästaren gör ansökan, erhålla förlängning
av undersökningstiden med lika lång tid som den, varunder arbetet
på grund av tvisten icke bedrivits.

Bergmästarna i norra och västra distrikten ha i remissyttrandena framhållit
angelägenheten av att sökanden kunde åläggas anmäla till bergmästaren
när tvisten bilagts genom domstols dom, skiljedom eller överenskommelse.

Departementschefen.

»De påpekanden, som bergmästarna i norra och västra distrikten gjort rörande
behandlingen av ansökningar om förlängning av undersökningstiden,
då arbetet på grund av tvist ej bedrivits, synas ha visst fog. Garantier saknas
för att inmutaren ej efter tvistens avgörande fortsätter undersökningsarbetet
utan att bergmästaren meddelat beslut på grund av den vilandeförklarade
ansökningen om förlängning av undersökningstiden. Risken härav minskas
väl genom den nu föreslagna bestämmelsen om att markinnehavaren skall
av bergmästaren underrättas om beslut om förlängning, men det synes lämpligt
att i 19 § fjärde stycket föreskrives, att om ansökning om förlängning
av undersökningstiden grundas på att arbetet på grund av tvist icke bedrivits,
arbetet ej sedan tvisten blivit slutligen avgjord får fortgå, med mindre
inmutaren underrättat bergmästaren om tvistens avgörande. När bergmästaren
fått sådan underrättelse, kan han meddela beslut i ärendet.»

Utmålsansökning då ansökan om förlängning av undersökningstiden

avslagits. (20 §.)

Enligt 19 § sista stycket i paragrafens nuvarande lydelse må, om ansökning
om förlängning av undersökningstiden är anhängig vid tidens utgång,
undersökningsarbetet fortsätta intill dess ansökningen slutligen prövats.
Avslås ansökningen om förlängning av tiden men söker inmutaren utmål
inom den i 20 § stadgade tid, må undersökningsarbetet därutöver fortgå
intill dess ansökningen om utmål slutligen prövats. Enligt 20 § skall ansökning
om utmål ske före utgången av undersökningstiden eller den förlängda
undersökningstiden. Har bergmästaren avslagit ansökning om förlängning
av tiden må dock ansökning om utmål göras sist inom 30 dagar
efter det beslutet om avslag givits.

Kommerskollegium har uttalat, att kollegium utginge ifrån att bestämmelsen
i 20 § om inmutningsrättens förlust icke hade avseende på det fall,
då besvär anförts över bergmästarens avslag på ansökning om förlängd undersökningstid
och att alltså ansökning om utmål ej måste göras inom 30
dagar efter bergmästarens avslagsbeslut även i det fall, då besvär anförts
över beslutet.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

I promemorian har påpekats, att den av kollegium uttalade uppfattningen
syntes stå i strid med ordalagen i 20 §, men då den kunde anses i sak riktig,
föresloges den ändringen i paragrafen, att ansökning om utmål skulle kunna
göras sist inom 30 dagar efter det slutligt beslut om avslag givits.

Departementschefen. »Bestämmelserna i 20 § beträffande tiden för utmålsansökning
då ansökning om förlängning av undersökningstiden avslagits
synas stå i mindre god överensstämmelse med stadgandet i 19 § om
rätt att verkställa undersökningsarbete i sådant fall. Med hänsyn härtill
och då någon erinran ej framställts mot den föreslagna ändringen under
remissförfarandet, biträder jag förslaget om ändring av 20 §.»

Utmålssökandens uppgiftsskyldighet rörande jordägare. (21 §.)

I anslutning till vad som anförts vid 6 § 2 mom. 3) har i 21 § 1 mom.

4) och 5) föreslagits viss lättnad i sökandens uppgiftsskyldighet i fall då
känd styrelse eller förvaltare för samfälld mark finnes.

Departementschefen. »Vad som anförts i anslutning till 0 § rörande lättnad
i inmutningssökandes uppgiftsskyldighet gäller i tillämpliga delar även
beträffande ansökan om utmål. Utredningsmannens förslag till ändringar
i 21 § 1 mom. 4) och 5) i nu berörda hänseende tillstyrkas därför.»

Utmålskartans skala. (21 §.)

I fråga om skalan å den i 21 § 2 mom. 2) omnämnda kartan har i promemorian
anförts, att bergmästaren i norra distriktet under hand uttalat, att
det väl i sådana fall, där många ägogränser vore aktuella, kunde vara behövligt
med karta i skala om minst 1: 4 000. Däremot skulle i andra fall
den av rikets allmänna kartverk utgivna ekonomiska kartan med en skala
av 1: 10 000 ofta kunna med fördel användas och vara tillräcklig. Möjlighet
borde därför öppnas att använda skala om minst 1: 10 000. På grund
därav föresloges den ändringen i 21 § 2 inom. 2) att kommerskollegium
skulle kunna medgiva — i speciella fall eller genom särskild instruktion. —
att en skala å kartan om minst 1: 10 000 finge användas.

Delgivning av kallelse till utmålsförrättning. (23 §.)

Denna paragraf innehåller bestämmelser om kungörelse och kallelser rörande
utmålsförrättningen. Kungörelsen skall minst trettio dagar före förrättningen
införas i allmänna tidningarna och i tidning i orten. Därjämte
skall bergmästaren i rekommenderat brev med mottagningsbevis sända kungörelsen
såväl till sökanden som till de sakägare, vilka jämlikt 21 § 1 mom.

4) och 5) uppgivits i ansökningen eller eljest äro för bergmästaren kända.
I 25 § finnas bestämmelser om delgivning med kronan.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

Departementschefen, vid lagrådsremissen. »Ett flertal författningar, bland
andra jorddelningslagen (3 kap. 1 §) och vattenlagen (10 kap. 6 §), innehålla
bestämmelser angående kungörelse om förrättning, enligt vilka förutsättning
för att förrättningen utan hinder av sakägares uteblivande skall
kunna fortgå endast är att kungörelsen i vederbörlig ordning skett. Enligt
28 § gruvlagen måste emellertid kungörelsen faktiskt ha delgivits sakägarna
i den ordning i 23 § stadgats. Som skäl härför har anförts, att inmutningsförfarandet
och utmålsläggningen grundade sig på en av lagen medgiven
och reglerad ockupations- och expropriationsrätt till vissa naturtillgångar
jämte för deras utnyttjande erforderlig mark. Under sådana förhållanden
har det ansetts äventyrligt att låta utmålsförrättning vara giltig även om
jordägare, som kanske mycket allvarligt beröres av förrättningen, icke erhållit
kallelse till densamma. Jag anser ej heller tillrådligt att eftergiva det
krav som hittills ställts att sakägarna, för att utmålsförättning skall få äga
rum, skola ha personligen kallats till förrättningen. Emellertid finner jag
icke den nuvarande ordningen tillfredsställande, enligt vilken sakägaren
städse skall ha mottagit till honom översänd kallelse. Fall kunna nämligen
förekomma, då delgivning i denna ordning icke kan komma till stånd. Den
gällande bestämmelsen om delgivning genom rekommenderat brev med mottagningsbevis
torde därför böra kompletteras med ett stadgande av innehåll,
att delgivning i andra hand skall ske på sätt, som för delgivning av stämning
i tvistemål är stadgat. I vattenlagen finnas exempel på att bestämmelser
om sådan delgivning i vissa fall komplettera de allmänna delgivningsreglerna;
jämför exempelvis 11 kap. 37 § samt även 10 kap. 38 och 65 §§. I
likhet med vad som föreskrivits i sistnämnda båda lagrum torde delgivning
i fall som nu avses böra ske sist å åttonde dagen före förrättningen.»

En ledamot av lagrådet, justitierådet Ekberg, har ansett, att i rättssäkerhetens
intresse den tid, före vilken delgivning sist skall ske, bör förlängas,
förslagsvis till fjorton dagar före förrättningen.

Departementschefen förklarar i propositionen, att han icke funnit anledning
frångå förslaget i förevarande avseende.

Biträde av lantmätare och bergsstatstjänsteman vid utmålsförrättning. (26 §.)

I 26 § stadgas, att bergmästare vid utmålsförrättning skall, där så anses
nödigt, biträdas av lantmätare, bergsstatstjänsteman eller annan sakkunnig
person som förordnas av länsstyrelse.

Departementschefen. »I proposition till 1951 års riksdag (nr 159) angående
vissa ändringar i jorddelningslagen m. m. har föreslagits, att sådana
förordnanden, som på grund av jorddelningslagens bestämmelser meddelas
av överlantmätare, skola slopas och ersättas med ansökningar direkt hos
distriktslantmätare. I analogi härmed torde även bestämmelsen i 26 § gruv -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

lagen om länsstyrelsens förordnande av lantmätare kunna upphävas. Hinder
synes ej heller möta att överlåta åt bergmästare att bedöma, huruvida bergsstatstjänstemans
kallande till förrättning skall anses nödigt. På grund härav
har viss omformulering av 26 § föreslagits.»

Utskottet vill här erinra om att riksdagen under vårsessionen 1951 utan
ändring antagit den proposition, vartill departementschefen hänvisat [jfr
lagen den 1 juni 1951 (nr 356) angående ändring i lagen den 18 juni 1926
om delning av jord å landet].

Laga förfall för sökande vid utmålsförrättning. (28 §.)

I 28 § första stycket stadgas, att om sökanden utebliver från förrättning
denna skall inställas och att dess företagande sedermera skall ankomma på
anmälan inom tid som är föreskriven för ansökning om utmål.

I promemorian har — under erinran om bestämmelserna i bl. a. 3 kap.
4 § jorddelningslagen — anförts, att det i själva verket vore ganska oförklarligt,
varför möjlighet ej skulle föreligga att bevara eu persons gruvrätt,
när den vore beroende av att han iakttoge inställelse vid förrättning och
man visste, att han hade laga förfall. 28 § första stycket borde därför ändras
i överensstämmelse med principer, som gällde på andra rättsområden. Det
vore så mycket mer motiverat som gruvor ofta vore belägna på platser, dit
kommunikationerna vore dåliga. Den ändring, som i förevarande avseende
föresloges i 28 §, hade skett efter förebild av jorddelningslagen och finska
gruvlagen. Möjligheten enligt gruvlagstiftningssakkunnigas förslag för sökanden
att visa laga förfall inom trettio dagar efter förrättningen syntes
svår att tillämpa i de fall som avsåges i gruvlagen.

Departementschefen. »Gruvlagens bestämmelser äro sådana, att sökande
till utmålsförrättning, som av laga förfall hindras att inställa sig vid förrättningen,
förlorar sin inmutningsrätt, om den föreskrivna undersökningstiden
utgått sedan utmålsansökningen gjordes och ny ansökning alltså ej
kan göras före undersökningstidens utgång. Jag delar utredningsmannens
uppfattning att en sådan ordning ej är tillfredsställande. Någon erinran mot
förslaget har ej heller förekommit i remissyttrandena. På grund härav och
då formen för bestämmelsen om laga förfall lämpligen kan ansluta sig till
jorddelningslagens bestämmelser, biträder jag utredningsmannens förslag i
denna del.»

Förrättningsmans utevaro. (28 §.)

Kommerskollegium har uttalat önskvärdheten av ett stadgande i gruvlagen,
motsvarande det i 10 kap. 10 § vattenlagen, om skyldighet för sakägarna
att vid förrättning, då förrättningsmannen eller god man ej komme
i tid, under tre timmar kvarstanna på förrättningsstället.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

Liknande bestämmelser som i 10 kap. 10 § vattenlagen finnas i 3 kap.
4 § jorddelningslagen.

Departementschefen.

»Förslagets bestämmelser, som ha förebilder i jorddelningslagen och vattenlagen,
innebära, att om bergmästaren ej kommer tillstädes på den för förrättningen
utsatta tiden och han ej heller infinner sig inom tre timmar därefter,
de tillstädeskomna må åtskiljas, att om god man utebliver bergmästaren
genast skall kalla annan god man i hans ställe samt att god man, som
utan laga förfall utebliver från förrättning, skall ersätta därav uppkommen
skada och olägenhet. Jag förordar att även dessa bestämmelser införas i 28 §
gruvlagen.»

Utmålets utsträckning över angränsande inmutningar. (31 §.)

I 31 § stadgas, att om hinder enligt 5 § föreligger vid utmålsförrättningen,
det skall gälla även i fråga om utläggande av utmål, där hindret förefanns
redan vid mutsedelns utfärdande. Enligt denna bestämmelse utgör alltså
tidigare inmutning hinder mot utmål. Beträffande inmutning som tillkommit
senare än den som är i fråga för utmålsläggning föreskrives, att den
ej må beröras av utmålet i vidare mån än som erfordras för att utmålet
skall erhålla mot varandra vinkelräta gränslinjer, vilka tangera det med
utmålsläggningen avsedda inmutade området.

Jernkontorets gruvbyrå har ifrågasatt sådan ändring av bestämmelserna
i 31 § att ett utmål finge utläggas över annat inmutat område, om inmutaren
av detta område lämnade sitt medgivande därtill. Gruvbyrån har anfört:

Enligt 5 § 8 punkten får inmutning ej omfatta förut inmutat område.
Detta hinder kan ej undanröjas genom medgivande av den som har den tidigare
inmutningsrätten. 31 § stadgar, att hinder enligt 5 § skola gälla
även i fråga om utläggande av utmål. Om en person har två inmutningar
intill varandra, kan han således ej få sitt utmål för den ena inmutningen
lagt så, att det inkräktar på den andra inmutningen (i annan mån än som
framgår av 31 §). Om den senare inmutningen innehaves av annan, kan
han ej heller med dennes medgivande få en sådan måhända önskvärd anordning
av utmålet.

I promemorian har uttalats, att praktiska skäl obetingat talade för den
ändring, varom man på gruvsakkunnigt håll syntes vara ganska ense, och
att några principiella betänkligheter ej heller kunde anföras mot den föreslagna
ändringen. Frågan syntes ej heller beröra kronans intressen på sådant
sätt, att kronans medgivande borde vara en förutsättning för utmålsläggning
enligt de ifrågasatta principerna. På grund härav föresloges sådan
ändring i paragrafen, att utmålet kunde få utläggas över annat inmutat
område, därest innehavaren därtill lämnade sitt medgivande.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

Ändamål för vilka mark utom utmål kan anvisas. (34 §.)

Enligt 34 § gruvlagen äger sökanden vid utmålsförrättning — och enligt
45 § utmålsinnehavaren därefter — få sig anvisad nödig mark utom utmålet
dels för uppläggande av malm samt varp och andra avfallsprodukter
dels ock för sådan byggnad eller annan anläggning, väg, transportbana eller
kraftledning, som är erforderlig för gruvdriften eller därmed sammanhängande
verksamhet.

I promemorian har föreslagits, att tillämplighetsområdet för 34 § borde
utsträckas så att det även avsåge mark för vatten- och avloppsledningar
samt mark som hotades av ras eller sättningar. Beträffande frågan om anvisande
av mark enligt 34 § för vatten- och avloppsledningar har i promemorian
åberopats förslag därom från kommerskollegium och att Jernkontorets
gruvbyrå vid gruvlagens tillkomst uttalat, att mark utom utmål borde
kunna anvisas även för vattenledning eller avlopp (byggt eller grävt) från
anrikningsverk. Vidare har i promemorian anförts, att kommerskollegium
ifrågasatt utsträckning av 34 §:s tillämplighet till mark som hotades av ras
eller sättningar. Då gruvinnehavaren hade rätt att driva gruvarbetet ända till
utmålsgränsen och beträffande äldre donlägiga utmål även utanför denna
räknat lodrätt från utmålsgränsen i dagen, kunde fara uppstå för ras eller
sättningar i angränsande mark, t. ex. när hängväggen skulle brytas ned.
Förelåge ej möjlighet att utvidga utmålet åt detta håll, syntes gruvinnehavaren
böra ha rätt att lösa marken. En komplettering av 34 § föresloges
nu även i detta hänseende.

Behandling av försvarsavgiften vid utmålsförrättningen. (35 §.)

I 35 § stadgas, att bergmästaren vid utmålsförrättningen skall uträkna
och i protokollet anteckna beloppet av den årliga försvarsavgift, som enligt
55 § skall för utmålet erläggas.

I promemorian har — med hänsyn till att jordägarna i stor utsträckning
saknade kännedom om den rätt de hade till andel i försvarsavgiften — föreslagits
ett tillägg till 35 §, innebärande att bergmästaren skulle i skrivelser
till jordägarna meddela, att de ägde rätt till sådan andel och det belopp som,
såvitt av tillgängliga uppgifter kunde utrönas, tillkomme var och en av dem.
I likhet med vad som vore stadgat i 10 § borde, om mark vore samfälld för
flera fastigheter med skilda ägare, meddelandet tillställas den som förvaltade
samfälligheten eller en av delägarna i densamma.

Departementschefen, vid lagrådsremisser. »Den i promemorian föreslagna
uppgiftsskyldigheten för bergmästaren angående rätten till försvarsavgift i
samband med avslutandet av utmålsförrättning synes ägnad att effektivisera

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

systemet för försvarsavgifternas utbetalande till jordägarna. Bestämmelse
därom i 35 § gruvlagen förordas därför. I enlighet med vad domänstyrelsen
och Sveriges industriförbund förordat i sina remissyttranden torde bestämmelsen
böra kompletteras med att bergmästaren även skall i sitt meddelande
lämna upplysning om hur jordägaren skall förfara för att utfå sin andel
i avgiften.»

Lagrådet. »Det föreslagna tillägget till förevarande paragraf upptager bestämmelser
om skyldighet för bergmästaren att till jordägare lämna vissa
uppgifter rörande försvarsavgiften. Huruvida sådana bestämmelser, vilka äro
av övervägande instruktionell natur, lämpligen böra upptagas i själva lagen
synes tveksamt. Det kan med fog göras gällande, att lagtexten icke bör tyngas
av föreskrifter, som lika väl kunna meddelas i administrativ ordning. Väljes
sistnämnda utväg, vinnes också den fördelen att bestämmelserna kunna
.göras mera utförliga än som är möjligt, därest de skola erhålla plats i
lagen.»

Departementschefen, i propositionen. »Ehuru bestämmelsen, såsom lagrådet
framhållit, är av övervägande instruktionell natur, anser jag dock, enär
bestämmelsen är av stor vikt och gruvlagen redan nu innehåller regler av
liknande art, att den lämpligen bör inflyta i själva lagen.»

Utskottet får beträffande förevarande förslag hänvisa till framställningen
här nedan rörande de föreslagna ändringarna i fråga om försvarsavgiften.

överexekutors förordnande om gruvarbetets inställande. (42 §.)

I 42 § tredje stycket stadgas, att där ersättning icke inom föreskriven tid
erlägges eller hos KB nedsättes, den ersättningsberättigade kan erhålla
skyndsam handräckning för ersättningens utbekommande, och att överexekutor
därvid äger på framställning av den ersättningsberättigade förordna
om gruvarbetets inställande intill dess ersättningen erlagts eller
uttagits.

Jernkontorets gruvbyrå har framhållit, att sådant förordnande — ur såväl
bergstekniska synpunkter som skyddssynpunkter — ej borde få meddelas
utan bergmästarens hörande.

Departementschefen. »Det föreslagna tillägget till 42 § tredje stycket att
överexekutors förordnande om gruvarbetets inställande till dess ersättning
erlagts eller uttagits ej må meddelas förrän bergmästaren yttrat sig i ärendet
har ej föranlett erinran under remissförfarandet. Tillägget synes motiverat
ur tekniska synpunkter och skyddssynpunkter, och jag ansluter mig till
förslaget.»

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

Utvidgning av utmål. (45 §.)

I promemorian har till behandling upptagits frågan om inmutningsrätten
upphörde, när ansökning om utmål avsloges, eller om inmutningsrätten
kvarstode under hela den i 19 och 20 §§ stadgade tiden, så att inmutaren
efter beslutet om avslag kunde återkomma med ny utmålsansökning under
nämnda tid. Bestämmelsen i 20 § andra stycket tydde på att inmutningsrätten
kvarstode under hela undersökningstiden, enär något stadgande ej funnes
om att den tidigare kunde upphöra på grund av avslag på ansökning
om utmål. Inmutningsrättens självständiga existens oberoende av utmålet
bestyrktes av bestämmelsen i 45 § första stycket sista punkten, att om
fråga i fall som avsåges i 45 § första stycket uppkomme om utmålets utsträckande
utanför det inmutade området, hinder enligt 5 § skulle gälla
ändå att det tillkommit efter mutsedelns utfärdande. Denna bestämmelse
gåve vid handen, att lagstiftaren avsett, att inmutningscirkeln hade betydelse
även efter det att utmål lagts. I anslutning till vad sålunda anförts
har i promemorian uttalats, att man syntes kunna konstatera, att om avslag
meddelats på ansökning om utmål, inmutaren enligt gällande rätt hade
möjlighet att återkomma med ny ansökning om utmål inom den i 19 och
20 §§ stadgade tiden. Å andra sidan syntes det knappast tillfredsställande
att inmutningsrätten kvarstode till mark utom utmål, sedan utmål lagts.
Det borde anses, att rätten blivit genom utmålsläggningen fixerad till utmålsområdet
och att inmutningscirkeln därefter saknade betydelse. Denna
ståndpunkt innebure emellertid att ändring borde ske i det förut berörda
stadgandet i 45 § första stycket sista punkten.

Departementschefen. »Jag delar utredningsmannens uppfattning, som ej
mött någon gensaga under remissförfarandet, att gruvrätten genom utmålsläggningen
bör bliva fixerad till utmålsområdet och att inmutningscirkeln
därefter bör sakna betydelse. På grund härav föreslås sådan ändring av sista
punkten i 45 § första stycket att orden ’det inmutade området’ ersättas med
’det förut utinålslagda området’.»

Sammanläggning och uppdelning av utmål. (45 §.)

I 45 § andra stycket stadgas om sammanläggning och uppdelning av utmål.
Kommerskollegium äger på ansökan förordna om sammanläggning efter
ty lämpligt prövas, utan avseende därå att det sammanlagda utmålet
innefattar större vidd än eljest är tillåtet. Om uppdelning av utmål äger
kommerskollegium på därom framställt yrkande förordna, när särskilda
skäl därtill äro, och skall i fråga om verkställighet av sådan uppdelning gälla
vad kommerskollegium därom förordnar. Vid sammanläggning och uppdelning
skola utmålsgränserna på djupet räknas lodräta, där detta kan ske
utan intrång på annans utmål.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

I promemorian har anförts: Vad beträffar frågan om inmutningspunktens
betydelse vid uppdelning av utmål är till en början att märka att inmutningen
är grundläggande för gruvrätten. Utmålet knytes till det inmutade
området genom regeln, att inmutningspunkten måste ligga inom
utmålet. Genom reglerna om utvidgning och minskning av utmål torde
detta krav ej eftergivas. Man torde få hålla fast vid principen att inmutningspunkten
är av grundläggande betydelse för gruvrättens fixerande på
marken. Om så ej vore fallet, skulle man genom minsknings- och utvidgningsåtgärder
kunna förflytta utmålet från dess ursprungliga plats. Avsikten
torde emellertid ej ha varit, att vid uppdelning av utmål skall tillses,
att varje utmål får andel i inmutningspunkten genom att gränserna löpa
samman i denna punkt. Då man i motiven som skäl för uppdelning särskilt
framhållit det fallet, att inom utmålet finnas malmförekomster av
olika slag, kan man knappast ha avsett, att gränsdragningen skall vara
på angivet sätt bunden. Inmutningspunkten kan exempelvis vara belägen
mitt i den ena malmförekomsten och då skulle en uppdelning genom en
gräns genom inmutningspunkten vara otjänlig. Konsekvensen av detta resonemang
blir, att genom uppdelningen ej uppkomma fullt självständiga
utmål. Frågan om utvidgning av de genom uppdelningen bildade utmålen
torde sålunda få bedömas med hänsyn till alla utmålen gemensamt. Det
kan knappast ha varit avsett att genom uppdelning av utmål bereda möjlighet
att för vart och ett av de genom uppdelningen uppkomna utmålen
erhålla utvidgning till 16 hektar, därvid endast ett av utmålen skulle vara
bundet av inmutningspunkt.

Departementschefen, vid lagrådsremissen. »Det torde ligga i sakens natur
att vid en uppdelning av utmål det ej kan fordras, att vart och ett av de
nybildade utmålen knytes till inmutningspunkten. Det synes emellertid
nödvändigt, att för dessa utmål meddelas regler om hur utvidgning får
ske; skulle de vanliga reglerna om utvidgning här gälla, skulle det innebära,
att efter uppdelning vart och ett av de nybildade utmålen, utom att
det vore obundet av inmutningspunkt, kunde utvidgas till maximiarealen
för utmål. I 45 § andra stycket föreslås därför ett tillägg av innehåll, att
genom uppdelning uppkommet utmål får utvidgas högst till den storlek
som motsvarar dess andel i det ursprungliga utmålet, men att hinder ej
möter att den rätt till utvidgning, som sålunda tillkommer ett av de nybildade
utmålen, överlåtes på ett annat. Innebörden av bestämmelsen belyses
av det i promemorian anförda exemplet. Utan att särskilt stadgande
därom meddelas torde inmutningspunkten för det ursprungliga utmålet
alltjämt få tillmätas den rättsliga betydelsen för samtliga genom uppdelningen
uppkomna utmål, att en ''förflyttning’ av dessa med tillämpning
av bestämmelserna om minskning och utvidgning av utmål ej får ske i
annan mån än som varit möjligt beträffande det ursprungliga utmålet.
Vidare biträder jag utredningsmannens förslag om att vid sammanläggning
eller uppdelning av utmål gränserna på djupet må räknas på sätt vid
det ursprungliga utmålets tillkomst blivit tillämpat. Tillräckliga skäl synas
ej föreligga att hindra sammanläggnings- och uppdelningsåtgärder för de
äldre utmålens del, vilket i praktiken torde bliva resultatet av den nu
gällande bestämmelsen om att gränserna efter åtgärden skola räknas lod -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

räta. Enligt denna bestämmelse skulle nämligen utmålet gå miste om rätten
att räkna donlägiga gränser på djupet.»

Lagrådet. »Lagrådet finner sig böra, i förtydligande syfte, förorda en
mera utförlig formulering av den föreslagna tredje punkten av andra stycket
i förevarande paragraf. Förslagsvis kan stadgas, att om uppdelning
skett, därigenom uppkommet utmål icke må genom utvidgning givas större
areal än att denna kommer att utgöra lika stor del av högsta medgivna
areal för utmål som det nya utmålets areal före utvidgningen utgjorde av
det ursprungliga utmålet.»

Departementschefen, i anledning av lagrådets yttrande. »Denna innebörd
av stadgandet torde med tillräcklig tydlighet framgå av den i remissprotokollet
använda formuleringen. Denna formulering har fördelen av att vara betydligt
kortare och enklare än den av lagrådet föreslagna. Anledning synes
därför knappast föreligga att vidtaga den av lagrådet förordade omformuleringen.
»

Rätt för kronan (jordägaren) att verkställa provborrningar o, dyl. (47 §.)

Kommerskollegium har ifrågasatt, huruvida icke inmutarens meddelägare
borde få undersöka fyndigheten och vidare anfört, att den långa respittiden
för kronan att anmäla sig till begagnande av kronoandel givetvis avsåge att
bereda kronan bästa möjliga tillfälle att bedöma utsikterna för brytningen.
Då emellertid inmutaren det oaktat kunde underlåta att verkligen undersöka
fyndigheten under denna tid, utgjorde den långa tiden ej alltid någon
större fördel för kronan men däremot städse en nackdel för gruvhanteringen.
Möjligen vore kronan bättre betjänad av en rätt att även utan anmälan
om begagnande av kronoandelen själv få företaga vissa undersökningar.
I så fall skulle kanske respittiden kunna förkortas.

I promemorian har framhållits, att det vore relativt väl sörjt för att kronan
kunde erhålla upplysningar, innan beslut behövde fattas om begagnande
av kronoandel. I regel borde därför de nuvarande bestämmelserna vara
tillräckliga. Man kunde emellertid ej bortse från att behov i särskilda fall
kunde uppkomma att skaffa ytterligare upplysningar, isynnerhet om inmutaren
vore ovillig att lämna andra upplysningar än det minimum som
vore ofrånkomligt för att han själv skulle kunna bevara sin rätt. I sådana
fall syntes kronan böra ha möjlighet att före anmälan om begagnande av
kronoandel själv exempelvis göra provborrningar.

Jcrnkontorets gruvbyrå och Sveriges industriförbund ha motsatt sig den
i 47 § föreslagna nya bestämmelsen.

Svenska teknologföreningen har anmärkt, att stadgandet borde kompletteras
med bestämmelse om rätt för inmutare och kronan att få taga del av
varandras undersökningsresultat.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

Departementschefen, vid lagrådsremissen. »Förslaget om rätt för kronan
respektive jordägaren att för erhållande av närmare kännedom om fyndigheten
före anmälan om begagnande av kronoandel (jordägareandel) verkställa
provborrningar eller annan liknande undersökning av mera begränsad
omfattning synes skäligt, liksom att denna rätt begränsats till tiden
efter utmålsläggningen. Undersökningen bör få ske på område, varöver
inmutaren förfogar för gruvarbetet. Kronan (jordägaren) bör därvid äga
att i nödig utsträckning använda för gruvarbetet avsedda anläggningar. Däremot
torde kronan (jordägaren) själv få hålla sådan materiel, som skall
användas vid undersökningen och som ej ingår i anordningarna vid gruvan.
Uppstår genom undersökningen skada eller intrång, skall ersättning härför
utgå. Det synes skäligt att inmutaren och kronan respektive jordägaren
skola delgiva varandra resultaten av verkställda undersökningar. Särskilda
föreskrifter om föreläggande att lämna dylika uppgifter och påföljd vid underlåtenhet
att fullgöra sådant föreläggande synas dock böra undvikas. Bestämmelser
om kronans rätt i nu berörda hänseenden torde få upptagas i
ett nytt stycke i 47 §. Angående motsvarande rätt för jordägaren föreslås att
ett stadgande intages i övergångsbestämmelserna såsom punkt 8.»

Lagrådet. »Enligt sista punkten i det föreslagna nya tredje stycket skola
inmutaren och kronan på begäran tillhandahålla varandra resultaten av verkställda
undersökningar. Vad i remissprotokollet anförts om detta stadgande
giver närmast vid handen, att därmed avsetts lämnande av uppgifter, muntliga
eller skriftliga, om de resultat som uppnåtts vid undersökningsarbeten.
Lagtexten är emellertid så avfattad att även annat än lämnande av sådana
uppgifter, t. ex. tillhandahållande av borrkärnor, faller under bestämmelsen.
Häremot synes intet vara att erinra. Det kan vara av stor vikt för bedömandet
av fyndighetens beskaffenhet att borrkärnor bliva tillgängliga för undersökning.
Däremot torde stadgandet icke kunna anses innebära, att skyldighet
föreligger att lämna uppgifter om kostnader för brytning eller om andra
ekonomiska förhållanden.»

En ledamot av lagrådet, justitierådet Ekberg. »De föreslagna bestämmelserna,
att kronan, respektive jordägaren, i och för utförande av undersökning
skulle äga att i nödig utsträckning använda för gruvarbetet avsedda
anläggningar, som tillhöra gruvinnehavaren, utgöra ett betänkligt ingrepp
i dennes rätt och kunna lätt medföra tvistigheter och svårigheter av olika
slag. Jag anser mig därför icke kunna tillstyrka nu berörda delar av det
föreslagna nya stycket.»

Departementschefen, i propositionen.

»Jag ansluter mig till vad lagrådet anfört angående tolkningen av det föreslagna
nya stadgandet i 47 § angående rätt till provborrning m. in. Däremot
kan jag ej finna fog för vad en lagrådsledamot andragit mot bestämmelsen
att kronan respektive jordägaren i och för utförande av undersökning skulle

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

äga att i nödig utsträckning använda för gruvarbetet avsedda anläggningar.
Om exempelvis undersökningen av praktiska skäl bör verkställas nere i
gruva, kan inmutaren självfallet icke få hindra undersökningen genom att
vägra provtagaren att använda gruvhissen för att komma ner till provtagningsplatsen.
»

Ersättning för inmutarens egen mark vid kronans inträde i
gruvföretag. (49 §.)

I 49 § stadgas vilka ersättningar kronan har att utgiva till inmutaren vid
sitt inträde i företaget; bland annat skall kronan ersätta inmutaren för utgifter
till jordlösen och annan ersättning enligt 36 §.

Departementschefen, vid lagrådsremissen. »Det är uppenbart, att kronan,
för den händelse den mark, som tagits i anspråk för gruvföretag, tillhör inmularen
så att han ej behövt erlägga marklösen, skall ersätta inmutaren
för sådan mark i förhållande till kronans andel i företaget. Förslaget om
komplettering av 49 §:s bestämmelser i detta hänseende biträdes.»

Lagrådet. »Då kronan inträder i gruvföretag skall, för det fall att inmutaren
själv är jordägaren, kronan enligt förslaget ersätta honom för att
mark tages i anspråk för gruvdriften. Uppenbart är emellertid, ehuru detta
icke direkt framgår av lagtexten, att ersättning bör utgå jämväl för att han
eljest genom gruvdriften lider förlust, intrång eller annan skada, där skadan
är av den natur att ersättning därför enligt 36 § skolat utgå till tredje
man. De i 37 § angivna grunderna för ersättningens bestämmande böra därvid
tillämpas. För undvikande av missförstånd torde ett tillägg med stadgande
i nu berörda avseenden böra fogas till det föreslagna nya stycket i
punkten 3 av 1 mom.»

Departementschefen har i propositionen beaktat vad lagrådet sålunda anfört.

Rätten till inmutningsbara mineral härrörande från äldre brytning. (51 §.}

51 § andra stycket stadgar, att brutna inmutningsbara mineral, som finnas
inom utmålet och härröra från äldre gruvbrytning, tillfalla gruvinnehavaren
i den mån desamma icke, enligt vad i 57 § stadgas, må av förre
gruvinnehavaren bortföras. Undantag göres dock för varp som är föremål
för rätt på grund av särskild inmutning enligt äldre författning.

Beträffande rätten till inmutningsbara mineral har i promemorian uttalats,
att om gruvinnehavaren efter gruvrättens förverkande ej bortfört dem
under den i 57 § stadgade tvåårstiden de borde tillfalla markägaren. Om de
därefter alltjämt kvarlåge och ny rätt förvärvades att bearbeta gruvan, syn -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

tes det lämpligast att den nye gruvinnehavaren finge rätt till sådana mineral
som kvarlåge på mark som av honom löstes. Däremot borde markägaren
alltjämt ha kvar rätten till mineral som låge på andra delar av utmålet,
eftersom han ägde och disponerade denna mark.

Departementschefen. »Den föreslagna ändringen i 51 § andra stycket innebär,
att ny gruvinnehavare ej får rätt till inmutningsbara mineral, som
kvarligga från äldre brytning på utmålsmark, som ej löses av honom. Eftersom
denna mark alltjämt skall disponeras av jordägaren tala praktiska
skäl för att ej överföra rätten till dessa mineral till den nye gruvinnehavaren.
Detta skulle nämligen medföra fråga om skyldighet att inom viss tid
bortföra mineralen och att erlägga arrende för området. Ändringen, som ej
föranlett någon erinran från remissinstansernas sida, bör ses i samband med
de ändringar, som föreslagits i 57 § rörande rätten till förverkad egendom.
Med hänsyn till att ändringen synes praktisk och rationell föranleder den
ej någon erinran från min sida.»

Accessoriska icke inmutningsbara mineral med hänsyn särskilt till vanadin,
apatit och magnesit enligt 1884 års stadga. (52 §.)

Enligt 52 § gruvlagen må gruvinnehavaren inom utmålet bryta icke inmutningsbara
mineraliska ämnen i den mån sådant erfordras för gruvarbetets
ändamålsenliga bedrivande i fråga om de inmutningsbara mineralen.
Av de icke inmutningsbara mineraliska ämnena må gruvinnehavaren använda
vad vid gruvarbetet behöves; vad som icke användes må han ock tillgodogöra
sig, såframt det icke av jordägaren, mot erläggande av gottgörelse
för brytnings- och uppfordringskostnader, avhämtas inom sex månader efter
tillsägelse.

Bestämmelser om icke inmutningsbara mineral infördes första gången i
gruvlagstiftningen genom 8 § andra stycket i 1884 års stadga. Detta hade
liknande innehåll som 52 § gruvlagen. Vid gruvlagens tillkomst tillädes i
första punkten i förtydligande syfte orden »i fråga om de inmutningsbara
mineralen». I andra punkten insattes i samma syfte orden »vad vid gruvarbetet
behöves» i stället för gruvstadgans »vad för gruvdriftens ändamål
behöves».

I promemorian har uttalats, att innebörden av 52 § gruvlagen och 8 § i
1884 års stadga aktualiserades, när man ginge in på frågan om rätten till
vanadin, apatit och magnesit inom utmål som lagts enligt bestämmelserna
i 1884 års stadga. Härom har anförts bl. a. följande.

Genom gruvlagen gjordes malm till vanadin samt apatit och magnesit inmutningsbara
beträffande inmutningar, som söktes efter den 31 december
1939. Beträffande inmutningar, som sökts tidigare, skulle enligt övergångsbestämmelserna
inmutningsrättens omfattning bestämmas enligt äldre författning.
Inmutningsrätt enligt 1884 års stadga omfattar — med vissa undan -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

j-a§ ~ ej vanadin, apatit och magnesit. De äro att bedöma enligt reglerna om
icke inmutningsbara mineral. Med nuvarande lagstiftning är det i framtiden
icke möjligt att göra dessa mineral till föremål för inmutning inom utmål,
som lagts enligt 1884 års stadga, då tidigare inmutning och utmål utgöra hinder
för ny inmutning och gruvlagen ej känner inmutning av endast visst eller
vissa av de inmutningsbara mineralen.

I promemorian har därefter anförts att här uppkomme bl. a. den frågan,
huruvida vanadin, apatit och magnesit på ett tillfredsställande sätt vore åtkomliga
inom utmål, som tillkommit enligt 1884 års stadga, på grund av reglerna
om inmutares rätt att tillgodogöra sig icke inmutningsbara mineral.
Härvidlag har uttalats, att det ville synas som om formuleringen i 52 § ej
toge sikte på problem av det slag, varom här vore fråga, nämligen rätten till
accessoriska icke inmutningsbara mineral. Av 52 § andra stycket finge man
närmast den uppfattningen, att gruvinnehavare icke hade någon rätt till
icke inmutningsbara ämnen i annat fall än då de behövdes vid gruvarbetet,
detta sistnämnda uttryck taget i den begränsade betydelse som förut anförts.
För att undanröja denna oklarhet föresloges en omformulering av
52 §. Denna innebure i första hand, att jordägaren hade rätt till allt som
kunde brytas självständigt utan samband med de inmutningsbara mineralen
och utan att jordägaren hindrade gruvinnehavaren i dennes rätt. Vidare
hade jordägaren rätt till det som ej utgjorde beståndsdel i malm och kunde
på enkel mekanisk väg avskiljas i samband med brytningen eller omedelbart
efter uppfordringen. Så borde även vara fallet, om avskiljandet förutsatte
endast krossning. Däremot borde gruvinnehavaren ha rätt att behålla
icke inmutningsbara mineral, som avskildes först genom anrikning. I detta
fall hade nämligen arbetet framskridit så långt, att en rätt till produkten förutsatte
delaktighet i gruvföretaget. Om man förutsatt en sådan delaktighet för
jordägaren, hade frågan därom behövt regleras på ett annat sätt än som
skett i gruvlagen. — Därest den föreslagna omformuleringen av 52 § kunde
anses innebära allenast ett förtydligande och formuleringen således vore förenlig
med rätta tolkningen av 8 § i 1884 års stadga, underlättade den lösningen
av de konflikter, som kunde uppkomma mellan gruvinnehavarens och
jordägarens rätt beträffande vanadin, apatit och magnesit inom utmål som
lagts enligt 1884 års stadga.

Bergmästaren i norra distriktet har uttalat den meningen, att gruvinnehavarens
förfogande över accessoriska mineral icke inskränktes av bestämmelserna
i 52 § och att förtydligande av 52 § i detta hänseende ej vore
erforderligt.

Svenska teknologföreningen har i sitt remissyttrande ifrågasatt lämpligheten
av att i 52 § göra det föreslagna tillägget, i synnerhet om man ansåge,
att det vore ett uttryck även för rätta tolkningen av 8 § i 1884 års stadga.
Spörsmålet borde därför enligt föreningens mening endast ha föranlett elt
uttalande i motiven.

4 Ilihang till riksdagens protokoll 1952. 9 samt. 3 aml. Nr 2.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

Departementschefen. »Utredningen om innebörden av 52 § gruvlagen beträffande
de accessoriska icke inmutningsbara mineralen torde visa, att bestämmelserna
ej äro avfattade med tillbörlig hänsyn till dessa slag av mineral.
Stadgandet att gruvinnehavaren må därav använda vad vid gruvarbetet
behöves och även i övrigt tillgodogöra sig dessa mineral, såframt de icke
av jordägaren avhämtas viss tid efter tillsägelse, giver ej direkt svar på
frågan om gruvinnehavaren har rätt att tillgodogöra sig dessa mineral när
de ej kunna sägas vara behövliga vid gruvarbetet och äro så förenade med
inmutningsbara mineral, att det ej föreligger någon praktisk möjlighet att
erbjuda jordägaren att avhämta dem vid gruvan. Utredningsmannen har
kommit till den slutsatsen, att gruvinnehavaren borde ha rätt att behålla icke

inmutningsbara mineral som avskildes först genom anrikning.»---»Mot

denna uppfattning om vilken innebörd 52 § bör ha i förevarande hänseende
har någon erinran ej framställts från remissinstansernas sida. Ståndpunkten
torde överensstämma med praxis. Enligt min mening är frågan om
rätten till de accessoriska icke inmutningsbara mineralen av den betydelse,
att den bör regleras i lagtexten. Det kan i vart fall ej anses ha skett på ett
klargörande sätt med den formulering 52 § nu har. Jag är därför beredd
att tillstyrka ett tillägg i förevarande hänseende. Vad beträffar frågan om
den gottgörelse jordägaren har att erlägga, då han avhämtar icke inmutningsbara
ämnen, stadgas i 52 §, att han skall erlägga gottgörelse för brytnings-
och uppfordringskostnader.» ----»Om åtgärder i jordägarens in tresse

efter uppfordringen företagas för avskiljande av de icke inmutningsbara
ämnena genom grovkrossning och sortering, bör det emellertid åligga
jordägaren att ersätta även merkostnader som därigenom uppkomma. Även
om dessa åtgärder stundom kunna räknas som ett led i brytning och uppfordring
— grovkrossning försiggår sålunda stundom i krossverk nere i
gruvan — synes det lämpligt att den i 1936 års lagförslag upptagna formuleringen
användes. På grund härav föreslås ändring i 52 § i nu berörda hänseende.
»

Beräkning och utbetalning av avgäld. (53 §.)

Denna paragraf, som handlar om årlig avgäld till jordägaren, infördes i
gruvlagen under utskottsbehandlingen i riksdagen. I paragrafen stadgas, att
jordägaren är berättigad att av gruvinnehavaren erhålla en avgäld, motsvarande
en procent av värdet av alla de inmutningsbara mineral som inom
utmålet brutits och uppfordrats. Avgälden beräknas ej för något år högre
än till 5 000 kronor. Den skall upphöra att utgå sedan regelbunden brytning
av inmutningsbara mineral pågått inom utmålet under sammanlagt tjugu
år. Finnas inom utmålet flera jordägare, skola de njuta lott i avgälden efter
som de äga del i jorden. Avgälden skall för varje år erläggas inom mars
månad nästföljande år.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

I promemorian har anförts, att i 22 § lagen om stenkolsfyndigheter m. m.
stadgades, att koncessionsinnehavaren skulle till jordägaren eller, där jordägare
vore flera, till den person, vilken de hade att utse, erlägga den jordägarna
tillkommande avgälden. Motsvarande borde enligt promemorian gälla
vid utbetalning av avgäld enligt gruvlagen.

I sitt remissvar har kommerskollegium påpekat, att utmålen i fråga om
avgäld vore likställda oberoende av storleken. Detta kunde i allmänhet vara
berättigat med hänsyn till att utmålen enligt gruvlagen i regel kunde antagas
komma att åtminstone närma sig maximistorleken 16 hektar. Då fråga
vore om förändring av utmal enligt 45 § i form av delning eller sammanläggning
borde emellertid dylika åtgärder ej beröra jordägarens rätt till avgäld.
Kollegium förordade därför kompletterande stadganden i dessa hänseenden.

Departementschefen. »Vad kommerskollegium anmärkt synes böra komma
till uttryck i lagtexten genom en bestämmelse att om sammanläggning eller
uppdelning av utmål sker, sådan åtgärd icke skall hava någon verkan i de
hänseenden, varom i 53 § är fråga. Åtgärder av nämnda slag böra nämligen
ej inverka på jordägarens rätt till avgäld.»

I motionen nr I: 160 har uttalats, att högsta beloppet för avgälden ansågs
lämpligt avvägt år 1938 men att sedan dess genom penningvärdets starka
fall såväl jordägaren som kronan gentemot gruvinnehavaren fått sin ställning
försämrad i förevarande avseende. När nu en revision av gruvlagstiftningen
skulle äga rum, vore tilfället lämpligt att rätta till jämväl det av motionären
påtalade förhållandet. Att högsta beloppet för avgälden höjdes med
50 procent måste anses som skäligt.

Begränsning i användningen av mark som anvisats
utom utmål. (54 §.)

I 54 § stadgas hur utmålsmarken får användas.

I promemorian har påpekats, att anvisande av mark utom utmål enligt
34 § endast finge ske för särskilt angivna ändamål. Det syntes då ha varit
motiverat, att i 54 § meddelats bestämmelser om användning jämväl av
sådan mark. På grund härav föresloges ett tillägg till 54 § första stycket
av innehåll att gruvinnehavaren ej ägde använda område, som han fått
sig anvisat utom utmål enligt 34 g, för annat än där avsett ändamål.

Departementschefen. »I 54 § gruvlagen stadgas begränsningar i gruvinnehavarens
rätt att använda löst mark inom utmål men bestämmelser saknas,
som begränsa gru vinneha varens möjligheter att använda mark som anvisats
utom utmål enligt 34 §. Utredningsmannen har nu föreslagit ett tillägg till

52 Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

54 § första stycket av innehåll att gruvinnehavaren ej äger använda område,
som han fått sig anvisat utom utmål enligt 34 §, för annat än där avsett ändamål.
Förslaget har lämnats utan erinran under remissförfarandet och jag
förordar att lagrummet ändras i enlighet med vad som föreslagits.»

Gruvinnehavarens skyldighet att hålla stängsel. (54 §.)

I 54 § tredje stycket stadgas, att det åligger gruvinnehavaren att omkring
det inlösta området ensam hålla det stängsel som är nödigt.

Med anledning av ett av jernkontorets gruvbyrå gjort påpekande, att
stängsel ej behövde komma i fråga mer än omkring vissa mindre delar av
det inlösta området, varför det syntes riktigast att ordet omkring ersattes
med ordet inom, har i promemorian uttalats, att påpekandet syntes riktigt
och att i själva verket ett stängsel inom eller å det inlösta området
ofta kunde vara effektivare än ett stängsel omkring hela området. Med
hänsynstagande även till 36 § 2 mom. borde gruvinnehavarens åliggande
enligt 54 § tredje stycket således avse att å det inlösta området inom utmålet
samt å område som förklarats därmed likställt halla nödigt stängsel.

Departementschefen. »De jämkningar, som utredningsmannen föreslagit
i bestämmelsen i 54 § tredje stycket rörande stängsel, synas lämpliga. Såsom
kommerskollegium påpekat torde bestämmelsen emellertid även böra
vara tillämplig på mark, som anvisats utom utmål. Däremot synes det principiellt
icke riktigt att ålägga gruvinnehavaren stängselskyldighet på utmålsmark,
som ej lösts, eftersom det är jordägaren som disponerar denna
mark. Den redaktionella utformningen har skett med hänsyn tagen till att
bestämmelsen även skall avse mark, som äges av gruvinnehavaren.»

Försvar sa vgift. (55 och 56 §§.)

55 § innehåller bestämmelser om försvarsavgift, 10 kronor för varje
hektar av utmålets areal, som gruvinnehavaren årligen i förskott skall inbetala
till bergmästaren. Av avgiften skall hälften tillfalla kronan och hälften
jordägaren. Finnas inom utmålet flera jordägare, skola de njuta lott i
avgiften efter som de äga del i jorden. År gruvinnehavaren ägare av mark
inom utmålet skall hans andel i avgiften icke uttagas. Vid inbetalning av
avgiften till bergmästaren skall gruvinnehavaren lämna uppgift om gruvinnehavarens
eller gruvföreståndarens namn och postadress.

I 56 § stadgas, att om gruvinnehavaren försummar att före den 1 januari
erlägga försvarsavgift för det kommande aret han skall senast den 31 mars
till bergmästaren inbetala dubbel avgift vid äventyr, om det försummas,
att rätten till gruvan förverkas. Bergmästaren skall senast den 15 januari
i rekommenderat brev till den i gruvregistret antecknade innehavaren av

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

gruvan eller anmäld gruvföreståndare sända påminnelse om avgiftens erläggande
med angivande av det belopp som skall inbetalas samt äventyret
om det försummas. Om rätten till gruvan förverkas, skall bergmästaren
sända meddelande därom i rekommenderat brev till, bland andra, gruvinnehavaren.

I promemorian har anförts, att vissa missförhållanden gjort sig kännbara
med avseende på försvarsavgifter enligt gruvlagen. Dessa missförhållanden
häntörde sig särskilt till dels att påföljden av förverkande skapade
ett osäkerhetstillstånd för gruvinnehavarna, som icke vore tillfredsställande,
och dels att de andelar i försvarsavgifterna som tillkomme jordägare
icke komme dessa till godo i full utsträckning utan till stor del kvarlåge
hos kommerskollegium på grund av bristande utredning om vem beloppen
tillkomme eller bristande intresse från jordägarnas sida att rekvirera beloppen.

Departementschefen, vid lagrådsremissen. »Enligt nu gällande bestämmelser
skall gruvinnehavaren betala försvarsavgift förskottsvis före den 1
januari varje år. Försummar han att i tid betala avgiften, kan han genom
att före den 1 april betala dubbel försvarsavgift likväl bevara sin gruvrätt.
Erlägger han ej den dubbla avgiften före den 1 april, skall gruvrätten
automatiskt vara förverkad. Denna påföljd inträder även om det endast
är en mindre del av avgiften som genom förbiseende eller misstag ej blivit
erlagd. Bergmästaren skall visserligen senast den 15 januari sända påminnelse
om avgiftens erläggande med angivande av det belopp som skall inbetalas
och äventyret om det försummas, men gruvinnehavaren kan ej undvika
förverkandepåföljd genom att åberopa, att påminnelsen ej kommit
honom till handa eller att påminnelsen innehållit felaktigt belopp och sålunda
vilselett honom till för liten inbetalning.»

— —•— »Gruvinnehavarnas berättigade intresse av ökad trygghet för gruvrätten
i nu förevarande hänseende torde få tillgodoses genom ändringar i
förverkandereglerna så att riskerna för förverkande på grund av ursäktligt
förbiseende eller misstag såvitt möjligt undanröjas. Detta kan ske genom att
förverkandet knytes till försummelse att betala i bergmästarens påminnelse
preciserat belopp, ehuru påminnelsen i god tid före förverkandedagen verkligen
kommit den i gruvregistret antecknade innehavaren av gruvan eller
anmäld gruvföreståndare till handa. Påminnelsen synes böra anordnas på
så sätt, att bergmästaren senast den 1 februari till nyssnämnda person i
rekommenderat brev med mottagningsbevis översänder påminnelsen. Kan
bergmästaren ej på denna väg få till stånd bevislig delgivning, bör han söka
att på annat sätt, exempelvis genom stämningsman, delgiva påminnelsen.
Endast i de fall då verklig delgivning skett senast den 15 mars och gruvinnehavaren
likväl försummat att betala det belopp, som i påminnelsen angivits,
bör förverkande inträda. Så snart ske kan efter den 31 mars bör
bergmästaren meddela beslut om förverkande, och detta beslut bör i vanlig

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

ordning kunna överklagas hos kommerskollegium. Har bergmästaren av
någon anledning ej före årets utgång meddelat beslut om förverkande, bör
försummelsen att inbetala avgiften ej därefter kunna medföra förlust av
gruvrätten. Tidpunkten för förverkandet torde böra fixeras till utgången
av den 31 mars det år, då försummelsen skett. Tydligt är, att någon försvarsavgift
ej skall utgå för detta år. Vidare föreslås förtydliganden, innebärande
att den dubbla avgiften endast skall avse det belopp, gruvinnehavaren
försummat att betala, samt att den dubbla avgiften skall fördelas mellan
kronan och jordägaren på samma sätt som den vanliga försvarsavgiften.

Vad beträffar frågan om effektivisering av utbetalningarna av försvarsavgifter
har i 35 § föreslagits ett tillägg, som avser att i sin mån tillgodose
ett sådant syfte. Tillägget innebär, att bergmästaren vid avslutandet av utmålsförrättning
skall underrätta jordägarna om den rätt till försvarsavgift
som tillkommer dem samt om förfarandet för att utfå deras andel i avgiften.
Beträffande det i samma syfte i 55 § föreslagna tillägget om skyldighet
för gruvinnehavarna att lämna uppgifter beträffande de personer, som äro
berättigade till andel i försvarsavgiften, synes det skäligt att gruvinnehavarna
bidraga till att systemet fungerar på ett tillfredsställande sätt. Man
kan emellertid ej bortse ifrån att fullständiga och tillförlitliga uppgifter i
vissa fall skulle kräva så omfattande, kostbara och tidsödande undersökningar,
att uppgiftsskyldigheten skulle framstå såsom alltför betungande.
Likaså kan det under sådana förhållanden framstå som oskäligt, att en
gruvinnehavare, utan att ha ådagalagt vårdslöshet, skulle kunna ådraga sig
ansvar för att uppgifterna om jordägarna i något avseende vore oriktiga.
Eftersom det i princip bör åligga jordägarna att själva visa sin rätt till
andel i avgifterna, anser jag den uppmjukningen- av den föreslagna bestämmelsen
kunna ske, att gruvinnehavaren ålägges att uppgiva vilka jordägare
som, enligt för gruvinnehavaren tillgängliga uppgifter, äro berättigade till
andel i försvarsavgiften.»

Tre ledamöter av lagrådet, justitieråden Ekberg och Strandberg samt
regeringsrådet Björkholm, ha uttalat sig för en omredigering av den föreslagna
formuleringen i 56 § andra stycket på det sättet, att i sista punkten
av andra stycket orden »det i påminnelsen angivna beloppet» utbytas
mot uttrycket »det felande beloppet» samt att till denna punkt fogas en ny
mening, innehållande att gruvrätten dock ej skall vara förverkad, där det
i påminnelsen angivna beloppet inbetalats senast den 31 mars, ändå att
detta belopp understiger vad rätteligen bör uttagas.

Den återstående ledamoten av lagrådet, justitierådet Ljunggren, har däremot
anslutit sig till det remitterade förslaget på denna punkt, i det han anfört:
»Det måste betraktas som önskvärt att ett förverkandebeslut, som
skall meddelas i administrativ ordning, kan knytas till ett enkelt och klart
faktum, som är lätt att konstatera och knappast kan göras till föremål
för tvist. Detta önskemål blir ej tillgodosett, om man beträffande gruvinne -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

havarens prestation för att undvika förverkande såsom alternativ inför,
att han erlägger dubbla beloppet av vad han försummat att betala av det
han rätteligen skolat erlägga. Fastställande av detta belopp, eventuellt i
domstolsväg, kan komma att kräva en vidlyftig utredning och draga långt
ut på tiden. Det är att märka, att enligt förslaget förutsättning för förverkande
är att bergmästaren meddelat beslut därom före årets utgång. Är tvist
om försvarsavgiftens storlek anhängig vid domstol, kan bergmästaren således
ej låta med beslut i ärendet anstå till dess lagakraftvunnen dom föreligger.
»

Departementschefen, i propositionen. »Vad en av lagrådets ledamöter anfört
i anslutning till 56 § rörande förutsättningarna för förverkande vid underlåtenhet
att inbetala i bergmästarens påminnelser angivna belopp återgiver
riktigt den avsedda innebörden av de föreslagna bestämmelserna i
detta hänseende. Det remitterade förslaget anser jag, i likhet med denne
lagrådsledamot, lämpligare än det förslag som framlagts av lagrådets övriga
ledamöter i denna del.»

I motionen nr I: 160 har till förmån för yrkandet, att försvarsavgiften
måtte höjas till 15 kronor, åberopats motsvarande synpunkter som beträffande
högsta beloppet av årlig avgäld enligt 53 §.

Rätten till förverkad egendom. (57 §.)

Innebörden av bestämmelserna i 57 § om rätt till förverkad egendom är
följande. Gruvinnehavaren förverkar rätten till brutna inmutningsbara mineral
nere i gruvan, till byggnader som verkställts för gruvans styrka och
bestånd samt till mark som inom eller utom utmålet upplåtits för gruvdriften.
Andra för gruvdriften gjorda anläggningar än nyss sagts samt ur gruvan
uppfordrade inmutningsbara mineral må under högst två år efter förverkandet
kvarligga; ha de ej bortförts under denna tid, tillfalla de kronan.
All förverkad egendom tillfaller kronan utom marken, vilken tillfaller jordägaren.
Om rätt att bearbeta gruvan uppkommer för ny gruvinnehavare, får
denne dock rätt till de för gruvans styrka och bestånd verkställda byggnaderna.
Enligt 51 § andra stycket tillfalla jämväl brutna inmutningsbara
mineral, som finnas inom utmålet och härröra från äldre gruvbrytning, den
nye gruvinnehavaren, i den mån de ej enligt 57 § få bortföras av förre
gruvinnehavaren. Rätt till varp som är föremål för rätt på grund av särskild
inmutning enligt äldre författning skall dock alltjämt respekteras.

I promemorian har anförts bl. a. följande.

Vad beträffar andra anläggningar än byggnader för gruvans styrka och
bestånd, alltså främst lave och andra byggnader på området, är det med
nuvarande lagstiftning så, att om gruvinnehavaren, som förverkat gruvrätten,
ej bortför dem inom två år, kronan förvärvar rätten till dem. Några

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

bestämmelser om när kronan skall ha bortfört dem finnas ej. Detta är ur
markägarens synpunkt givetvis otillfredsställande. Kommerskollegium har
den uppfattningen, att om förre gruvinnehavaren ej haft intresse av att bortföra
viss egendom den sannolikt i regel ej har värde heller för kronan och
att det därför vore mest rationellt att kronan avstod från anspråk på sådan
egendom. Den skulle i så fall tillfalla markägaren. Givetvis bör denne ha
de bästa möjligheter att nyttiggöra egendomen och han kan i vart fall ha
intresse av att taga bort anläggningarna för att nyttiggöra marken. Skulle
ny gruvinnehavare uppträda på området, kan denne av markägaren måhände
förvärva rätt till anläggningarna. Det synes så mycket mindre kunna anses
oskäligt att markägaren får möjligheter till en sådan förtjänst som en
sönad gruva i regel torde vara till olägenhet för en markägare. Visserligen
har han utan lösen fått marken tillbaka, men värdet därav torde ofta nog
väl uppvägas av olägenheterna av ett markområde, som kanske under gruvdriften
blivit förstört. Det kan även anmärkas, att hållande av stängsel, i
den mån jordägaren finner det erforderligt, får ankomma på honom själv
sedan han återfått marken.

På grund av vad sålunda anförts har i promemorian föreslagits, att 57 §
tredje stycket skulle få det innehåll, att all förverkad egendom skulle tillfalla
jordägaren; dock skulle de för gruvans styrka och bestånd verkställda
byggnader ävensom — enligt vad här nedan sägs — stängsel utan lösen
övergå till den som i laga ordning förvärvade rätt till gruvans bearbetande,
och skulle beträffande brutna inmutningsbara mineral gälla vad därom
stadgades i 51 § andra stycket. Vidare har i promemorian uttalats, att det
syntes skäligt, att gruvinnehavaren finge viss tid till förfogande för att
föra bort mineral m. m. utan att han fördenskull skulle vara skyldig betala
avgift för den mark, som han dock en gång löst. Eftersom marken i princip
ej längre disponerades av honom efter förverkandet, syntes det erforderligt
att avgiftsfriheten markerades i lagtexten, varför ändring härutinnan
föresloges i 57 § andra stycket.

Sveriges lantbruksförbund har framhållit, att det kunde diskuteras, huruvida
det ej skulle bliva till jordägarens nackdel att utan vidare tillföra honom
sådana anläggningar och mineral, som gruvinnehavaren ej ansåge lönt
att tillgodogöra sig och som enligt kommerskollegii bedömande skulle bereda
även kronan enbart besvär och kostnader. Skulle i lagen bestämmas,
att jordägaren ej skulle ha rätt till markhyra, kunde det dock vara följdriktigt
att anläggningarna och mineralen tillfölle jordägaren. Enligt förbundets
mening borde jordägaren emellertid ha rätt till sådan ersättning av
gruvinnehavaren under tvåårstiden och av kronan under tiden därefter.

Departementschefen. »Innebörden av 57 § andra stycket beträffande frågan
huruvida gruvinnehavaren skall vara skyldig erlägga markhyra för att
egendom kvarligger under högst två år efter förverkandet av gruvrätten synes
oklar. Sålunda framgår ej av motiven till gruvlagen, huruvida någon
saklig ändring i detta hänseende varit avsedd med den omformulering som
skedde vid gruvlagens tillkomst. Ett förtydligande torde böra överensstämma
med gruvstadgans föreskrift om avgiftsfrihet.»

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

Stängsel vid övergiven gruva. (57 §.)

Jernkontorets gruvbyrå har anfört, att någon skyldighet för jordägaren
att hålla stängsel omkring eller inom det område han efter förverkandet
förvärvat ej vore stadgad. Bergsstatstjänstemännens tillsyn över ett gruvområde
upphörde i och med att gruvrätten förverkats och området upphörde
att vara föremål för gruvrätt. Med hänsyn till riskerna för olycksfall
kunde det ifrågasättas, huruvida ej i gruvlagen eller i annan ordning
borde meddelas föreskrifter om att stängsel skulle bibehållas efter gruvrättens
upphörande.

Frågan om stängsel kring gamla gruvhål har behandlats i flera remissyttranden.

Sålunda har lantbruksstyrelsen framhållit vikten av att detta spörsmål på
något sätt löstes med hänsyn till de risker för förstöring av liv och egendom
som övergivna gruvhål utgjorde.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har uttalat, att frågan om uppförande av
stängsel kring farliga gruvhål å övergivna gruvor flera gånger varit föremål
för prövning hos länsstyrelsen. Jämlikt § 6 mom. 1 i landshövdinginstruktionen
ålåge det länsstyrelsen att övervaka, att allmän ordning och säkerhet
upprätthölles, och länsstyrelsen kunde för tillgodoseende av detta ändamål
stadga erforderliga viten. I brist på bestämmelser i lag hade länsstyrelsen
emellertid ej kunnat fastslå, mot vilken ett dylikt föreläggande skulle riktas,
och åtgärder hade därför icke kunnat vidtagas. Det måste anses ägnat
att ingiva starka betänkligheter att frågan om permanent stängselskyldighet
beträffande farliga övergivna gruvor kvarstode olöst. Genom rätten till
kronoandel hade kronans intresse för och vinst av den enskilda gruvdriften
ökat i sådan omfattning att det icke kunde anses obilligt att kronan svarade
för denna skyldighet, även om den under en övergångsperiod komine
att huvudsakligen omfatta äldre gruvor. Beträffande dessa hade visserligen
rätt till kronoandel ej förelegat, men kronan hade haft inkomster även från
åtskilliga av dessa gruvor genom andel i försvarsavgifter. En inventering
finge då verkställas angående förekomsten av farliga gruvhål för uppsättapde
av erforderliga skydd, och bergmästaren kunde åläggas tillse att stängselskyldigheten
i fortsättningen fullgjordes i erforderlig omfattning. Härigenom
skulle man kunna eliminera de risker för människor och djur som de oskyddade
gruvöppningarna i många fall skapat.

Även länsstyrelsen i Örebro län har ifrågasatt skyddsåtgärder beträffande
nedlagda gruvor med dagbrott. Länsstyrelsen har vid sitt yttrande fogat
en skrivelse från landsfogden i Örebro län, vari denne uttalat, att det i promemorian
framlagda förslaget innebure en viss förbättring av nu gällande
bestämmelser men att resultatet dock icke syntes tillfredsställande. Åtgärder
från det allmännas sida syntes ofrånkomliga.

Slutligen har Sveriges lantbruksförbund också förordat särskild utredning

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

av frågan och framhållit, att de närboendes krav på säkerhet för människor
och djur ofta ledde till att markägaren i praktiken betungades med denna
stängselskyldighet, ehuru den närmast borde åvila förre gruvinnehavaren
eller kronan.

Departementschefen. »Vad beträffar frågan om stängsel har från flera
håll omvittnats, att det är angeläget att det hålles hägnad omkring gamla
sönade gruvor, som med sina öppningar i dagen innebära fara för både
människor och djur. Utredningsmannens förslag innebär, att i 57 § första
stycket införes ett stadgande, att stängsel skall höra till den egendom som
gruvinnehavaren förverkar och som han ej får bortföra samt att i tredje
stycket i paragrafen stängsel upptages bland egendom, som tillfaller den
som förvärvar rätt till gruvans bearbetande. Dessa ändringar torde vara
ägnade att främja skyddet mot den fara, som uppkommer genom gamla
gruvhål. Även om det skydd, som härigenom åstadkommes, endast är temporärt,
tillstyrker jag därför de föreslagna ändringarna. Skulle i övrigt i
särskilda fall anses nödvändigt att stängsel anordnas vid gamla gruvhål,
torde det få ankomma på vederbörande länsstyrelse att göra framställning
till Kungl. Maj:t; och torde undersökning då få göras om möjligheterna att
disponera erforderliga belopp av kronans gruvförsvarsmedel för ändamålet.»

Upptagande av undersökningsbrytning i gruva under samäganderätt.
(63 §.)

I 63 § stadgas, att om några delägare vilja bryta mera och andra mindre
och de förra innehava minst hälften i gruvan, den större brytningen må ske;
de som påkallat den skola dock ensamma utgiva tillskott som utöver behovet
för den mindre brytningen erfordras. Anslutningsrätt för de övriga
föreligger dock mot skyldighet att utgiva viss ersättning.

Departementschefen. »Utredningsmannens förslag har ej föranlett någon
erinran under remissförfarandet. Det innebär, att i 63 § införes ett uttryckligt
stadgande om att reglerna för det fall att några delägare vilja bryta
mera och andra mindre skola vara tillämpliga även på upptagande av undersökningsbrytning
efter utmålsläggningen och upptagande av egentlig
malmbrytning. Jag har ingen erinran mot vad sålunda föreslagits.»

Ersättningsbestämmelserna vid samäganderätt i gruva. (63 §.)

Enligt 63 § tredje stycket skall delägare, som vill ansluta sig till den större
brytningen, vara skyldig att i förhållande till sin lott i gruvan utgiva ersättning
för den nedlagda merkostnad för anläggningar, maskiner, redskap
och förråd, som påkallats av den större brytningen efter det värde egendomen
hade vid delägarens anslutning.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

I promemorian har anförts, att om man jämförde bestämmelserna om ersättning
i 63 § tredje stycket med 49 § om kronans ersättningsskyldighet vid
inträde i företaget, funne man, att ersättningsskyldigheten i 63 § vore begränsad
i förhållande till 49 §. I 49 § förekomme i uppräkningen i punkt 1)
även byggnader (som dock torde ingå i anläggningar) och inventarier. Vidare
saknade 63 § motsvarighet till 49 § punkterna 2) och 3) om jordlösen
m. m. samt tillredningsarbeten (schaktsänkning, ortdrivning o. d.). I synnerhet
efter det nu föreslagna förtydligandet av paragrafens innebörd syntes
de olikheter i ersättningsbestämmelserna, som förelåge mellan 49 och 63 §§,
icke vara motiverade. På grund härav föresloges att 63 §:s ersättningsregler
konstruerades såsom en hänvisning till ersättningsreglerna i 49 §.

Redaktionell ändring i 68 §.

Beträffande denna paragraf, som innehåller den grundläggande bestämmelsen
om tillsyn över gruvdriften, har i promemorian föreslagits en redaktionell
ändring med hänsyn till att formuleringen kunde antyda en mera
begränsad innebörd än som vore avsedd. Tillsynen torde även avse arbetet
före utmålsläggningen.

Åtgärder till förekommande av vattentillopp. (69 §.)

I 69 § tredje stycket stadgas, att om gruva ej är under arbete och annan i
arbete varande gruva därigenom kan bliva besvärad av ökat vattentillopp,
bergmästaren skall tillse att till förekommande härav lämpliga åtgärder
vidtagas.

I promemorian har anförts: Så länge gruvrätten äger bestånd torde bergmästaren
kunna med stöd av 71 § meddela föreskrifter för gruvinnehavaren
även med avseende på förhindrande av vattentillopp till annan gruva. Kostnaderna
för sådana åtgärder böra dock ej utan vidare läggas å gruvinnehavaren,
men han skall i vart fall tåla att åtgärder vidtagas i berörda syfte.
På samma sätt bör, sedan gruva sönats, bergmästaren ha möjlighet att föreskriva
lämpliga åtgärder för förhindrande av ökat vattentillopp i annan
gruva. Givetvis bör jordägaren ej vidkännas kostnad härför, men han bör
vara skyldig tåla att åtgärderna vidtagas. Kostnaderna torde i ett sådant
fall i regel få vidkännas av innehavaren av den gruva, som besväras av ökat
vattentillopj). Någon ersättning till jordägaren för att åtgärderna vidtagas
torde dock i regel ej behöva komma i fråga. Tvist härom torde få underkastas
domstols prövning.

På grund av vad sålunda anförts har i promemorian föreslagits ett tillägg
till 69 § tredje stycket av innehåll att om gruvrätten upphört jordägaren
skulle vara skyldig tåla att åtgärderna vidtoges.

Departementschefen. »Den föreslagna ändringen, som ej föranlett någon
erinran under remissförfarandet, tillstyrkes med viss redaktionell omredigering.
»

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

Begreppet regelbunden brytning m. m. (70 §.)

I denna paragraf stadgas, att anmälan skall göras hos bergmästaren vid
påbörjande av regelbunden brytning och vid nedläggande av gruvdriften
för längre tid än två månader. Det åligger bergmästaren att om inkommen
anmälan omedelbart underrätta den myndighet som förvaltar kronans gruvegendom.

Såväl kommerskollegium som jernkontorets gruvbyrå ha påpekat, att begreppet
regelbunden brytning har olika innebörd i 47 och 70 §§. I 47 § avsåges
endast brytning av inmutningsbara mineral, medan man i 70 § —
med hänsyn till syftet med bestämmelsen — avsåge även brytning av icke
inmutningsbara mineral. Skillnaden kunde vara avsevärd.

Bergmästaren i norra distriktet har vidare beträffande begreppet nedläggande
av gruvdriften påpekat, att enligt vanligt språkbruk gruvdrift ej kunde
betraktas som nedlagd förrän länshållningen upphört. Denna innebörd av
begreppet vore emellertid oförenlig med tidsbestämningen två månader. Förmodligen
avsåges endast att brytningsarbetena (eventuellt även tillredningsarbetena)
upphörde, vilket borde uttryckas klarare, i synnerhet som underlåtenheten
att göra anmälan vore straffbelagd enligt 72 §.

Departementschefen. »Såsom utredningsmannen framhållit är det tydligt
att sambandet mellan 47 och 70 §§, sådana de nu äro utformade, är oegentligt.
Den anmälan från inmutaren, som skall ligga till grund för bestämmande
av tiden för anmälan om begagnande av kronoandel, bör avse påbörjande
av regelbunden brytning av inmutningsbara mineral, medan anmälan
enligt 70 § avser brytning i allmänhet, alltså även exempelvis undersökningsbrytning.
Det synes lämpligt att den erforderliga ändringen sker på
så sätt, att i 70 § upptages anmälningsskyldighet dels av det slag, som nu
avses med paragrafen, och dels rörande påbörjande av regelbunden brytning
av inmutningsbara mineral. I stället för det i 70 § nu begagnade uttrycket
''påbörjande av regelbunden brytning’ torde uttrycket ''påbörjande av gruvarbete’
kunna användas, då fråga är om anmälan för tillsyn över gruvarbetet.
»

Beträffande det i 70 § förekommande uttrycket »nedläggande av gruvdriften»
har departementschefen tillstyrkt utredningsmannens ändringsförslag,
innebärande att uttrycket er sättes med orden »nedläggande av arbetet
eller vid dess avbrytande».

Gruvlagens övergångsbestämmelser.

I punkt 2 i övergångsbestämmelserna stadgas, att bestämmelserna i 39—
48 §§ i 1884 års stadga om arbetsskyldighet och om vilostånd icke skola tilllämpas
på äldre utmål utan i stället bestämmelserna i 7 kap. (55—57 §§)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

gruvlagen med iakttagande dock, bland annat, av att den årliga försvarsavgiften
för dessa utmål ej må överstiga 50 kronor för varje utmål.

Departementschefen. »I promemorian föreslås ett stadgande, som innebär
ändring av punkt 2 i övergångsbestämmelserna. Enligt förslaget skall
maximeringen av försvarsavgiften till 50 kronor för de äldre utmålen ej
gälla för de utmål, som efter gruvlagens ikraftträdande genom utvidgning
fått en areal överstigande 5 hektar eller som uppkommit genom sammanläggning
efter nämnda dag. Jag delar utredningsmannens uppfattning, att
man beträffande försvarsavgiften för utvidgade äldre utmål har att göra
med en ojämnhet i lagstiftningen, som icke är tillfredsställande. Eftersom
försvarsavgiften för såväl äldre som nya utmål i stort sett kan sägas vara
10 kronor per hektar, kan det knappast vara riktigt att för all framtid denna
speciella kategori skulle intaga en så gynnad ställning som nuvarande
bestämmelser medföra. På grund härav ansluter jag mig till att ändring bör
ske av det innehåll utredningsmannen föreslagit och att ändringen även får
avse utmål som blivit utvidgade före ändringens ikraftträdande. De nya
bestämmelserna böra första gången tillämpas på försvarsavgifter för år
1954, vilka skola erläggas före utgången av år 1953. Jag har ej heller någon
erinran mot att undantaget utsträckes att även avse fall, då sammanläggning
sker av äldre utmål. I sådana fall torde sammanläggning få ske av
de försvarsavgifter, som gällde före sammanläggningen.

Vidare upptages såsom en ny punkt 8 i övergångsbestämmelserna det av
utredningsmannen föreslagna stadgandet om rätt för jordägare att verkställa
provborrning eller annan liknande undersökning av mera begränsad
omfattning i fall, där han äger anmäla sig till begagnande av jordägareandel.
Bestämmelsen utgör en motsvarighet till det nu föreslagna stadgandet
i 47 § tredje stycket om sådan rätt för kronan i samband med begagnande
av kronoandel.»

Övergångsbestämmelser.

De föreslagna lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 januari 1953.

De nuvarande bestämmelserna synas alltjämt böra tillämpas i följande
hänseenden:

1) beträffande frågor, som avses i 5 § i inmutningsärende, där ansökning
skett före lagändringarnas ikraftträdande;

2) beträffande frågor som avses i 17 §, om inmutningsrätt beviljats innan
ändringarna trätt i kraft;

3) beträffande tiden för anmälan om begagnande av kronoandel, om utmål
utlagts före ikraftträdandet samt

4) beträffande förhållanden som i 51 § andra stycket och 57 § sägs, om
gruvrätten förverkats innan ändringarna trätt i kraft.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

Såsom förut nämnts böra ändringarna rörande försvarsavgifter för utvidgade
äldre utmål och sammanlagda utmål tillämpas först på de avgifter,
som skola utgå för år 1954 och sålunda erläggas före utgången av år
1953.

Utskottet.

De föreslagna ändringarna rubba icke lagstiftningens huvudgrunder utan
avse i stort sett endast detaljer. Enligt utskottets uppfattning innebära de
nya stadgandena förbättringar och förtydliganden av de äldre bestämmelserna.
Utskottet tillstyrker därför propositionen.

Enligt 57 § i dess föreslagna lydelse skall stängsel höra till den egendom,
som gruvinnehavaren går förlustig vid gruvrättens förverkande och ej får
bortföra. Tillika upptager paragrafen stängsel bland den egendom, vilken
tillfaller den som förvärvar rätt till gruvans bearbetande. Ändringen i förhållande
till gällande rätt vill öka skyddet mot den fara, som gamla gruvöppningar
medföra. Då stängslet snart ruttnar eller eljest förstöres, blir det
skydd, bestämmelserna komma att ge, endast temporärt. Departementschefen
uttalar emellertid att, om i enskilda fall skulle yppas behov av permanenta
skyddsanordningar vid gamla gruvhål, det torde få ankomma på vederbörande
länsstyrelse att göra framställning i saken till Kungl. Maj :t.
Möjligheterna att för ändamålet disponera erforderliga belopp av kronans
gruvförsvarsmedel finge därvid undersökas. I likhet med de myndigheter,
vilka i sina remissvar behandlat frågan om skyddet kring övergivna gruvhål,
vill utskottet framhålla, att frågan måste få sin snara lösning. Vad
som hittills framför allt hindrat en sådan, synes vara tveksamhet om vem
som borde betungas med skyldigheten att svara för ifrågavarande skydd.
Det vill emellertid synas som om kronan borde iklädas denna skyldighet.
Av departementschefens nyss återgivna uttalande lär kunna slutas, att även
han har denna uppfattning. Utskottet får betona det angelägna i att kronan
i varje fall medverkar till att betryggande skyddsåtgärder snarast vidtagas,
där så erfordras.

I motionen I: 160 har yrkats att såväl högsta beloppet för den i 53 §
stadgade avgälden som den i 55 § föreskrivna försvarsavgiften måtte höjas,
avgälden till 7 500 kronor och försvarsavgiften till 15 kronor. Motionären
har framhållit, att det i lagen bestämda högsta beloppet för avgälden liksom
den i lagen angivna försvarsavgiften blivit vid gruvlagens tillkomst
lämpligt avvägda i förhållande till dåvarande penningvärde, men att genom
penningvärdets starka fall sedan dess avgälden och avgiften numera
icke alls representerade samma förmån för jordägaren respektive kronan
som år 1938. När nu en revision av lagen skulle genomföras, vore tillfället
lämpat för att bringa avgälden och försvarsavgiften i nivå med de reella
värden de ägt 1938. En höjning av de nominella beloppen med 50 procent
finge därvid anses skälig.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.

Utskottet erkänner det berättigade i de synpunkter, som sålunda åberopats.
Gruvlagens föreskrifter om beloppen av avgäld och försvarsavgift
synas böra omprövas. En omprövning av föreskrifterna bör emellertid icke
ske, innan en närmare utredning verkställts. Därvid bör övervägas till vilka
belopp de nya avgälderna och avgifterna böra uppgå. Utredningen bör snarast
verkställas.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om ändring i gruvlagen den 3
juni 1938 (nr 314); samt

B. att riksdagen ville i anledning av motionen I: 160 i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att Kungl. Maj :t måtte
låta verkställa skyndsam utredning om ändring i gruvlagens
bestämmelser om högsta beloppet för den i 53 § stadgade
avgälden ävensom om beloppet av den i 55 § stadgade
försvarsavgiften samt att Kungl. Maj :t ville för riksdagen
framlägga förslag till de lagändringar, vilka utredningen
kan föranleda.

Stockholm den 19 februari 1952.

På tredje lagutskottets vägnar:

ÅKE HOLMBÄCK.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Holmbäck, Carl Eriksson, Albert Hermansson*,
Lars Andersson*, Eskilsson, Lindahl, Ivar Nilzon och Grym;

från andra kammaren: herrar Stjärne, Ericsson i Sörsjön, Andersson
i Dunker, Åhman, Andersson i Mölndal, Johansson i Torp, Jansson i Hällefors
och Larsson i Karlstad.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.