Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 (Utlåtande 1954:L3u28 l3u)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

„ Nr 28.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till fiskeristadga m. in., dels ock motioner,
som väckts i anledning av propositionen.

Genom en den 27 mars 1954 dagtecknad proposition, nr 183, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll,

dels velat inhämta riksdagens yttrande över följande förslag till

Fiskeristadga.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Vad i denna stadga sägs om fisk skall, därest annat ej särskilt angives
eller framgår av sammanhanget, i tillämpliga delar gälla även om hummer,
kräfta, havskräfta, räka, krabba, nejonöga, bläckfisk, ostron, pärlmussla
och blåmussla.

2 §•

För de områden, som avses med kungörelsen den 13 januari 1928 (nr 6)
angående tillämpning av den genom deklaration den 10 maj 1927 mellan
Sverige och Finland fastställda stadga för fiskets bedrivande inom Torne
älvs fiskeområde, kungörelsen den 2 juni 1933 (nr 282) med vissa bestämmelser
rörande fiskeriförhållandena i de till Sverige och Danmark gränsande
farvattnen och 1 § kungörelsen den 18 mars 1949 (nr 97) med vissa
bestämmelser rörande lax- och laxöringsfisket i Idefjorden och Svinesund
m. in., skola föreskrifterna i denna stadga icke gälla, i den mån de strida
mot innehållet i nämnda kungörelser.

Allmänna bestämmelser om fiskets vård och bedrivande inom rikets

vattenområden.

Om förhållandet mellan fiskande inbördes.

3 §.

Ämna flera därtill berättigade fiska i samma vatten och kunna de ej göra
detta på en gång, skola de utöva fisket efter den ordning i vilken de kom1
Bihang till riksdagens protokoll 195b. 9 samt. 3 avd. Nr 28.

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

mit till stället. Så länge en fiskande begagnar av honom utsatt fiskredskap,
må annan icke hindra honom i hans fiske.

Ej må någon onödigt uppehålla fiskeplats eller efter avslutat fiske i vattnet
kvarlämna redskap eller del därav eller förankringsanordning eller annat
föremål som kan hindra efterföljande fiskande.

Vad i första och andra styckena stadgas skall icke gälla, där annorledes
föreskrives i eller med stöd av annan författning eller i den ordning som i
14—20 §§ sägs. °

4 §.

Varje fiskande skall söka undvika att hans fiskredskap kommer så nära
fiskredskap, som annan fiskande tidigare utsatt eller börjat utsätta, att fara
uppkommer för att redskapen hopsnärjas.

5 §.

Kan fiskredskap som hopsnärjts med annan tillhörigt fiskredskap ej frigöras
eller upptagas utan att redskapen samtidigt upptagas eller skada tillfogas
något av dem, skola de fiskande gemensamt skilja och upptaga redskapen.

Envar av de fiskande äger, där de övriga ej äro tillstädes och icke utan
olägenhet kunna tillkallas, själv åtskilja redskapen. Kan fiskande ej skilja
redskapen genom att lösa eller kapa eget redskap, må han vidtaga de åtgärder
med annans redskap som äro nödvändiga för redskapens åtskiljande.
Han är härvid skyldig så förfara att ägaren av det andra redskapet tillskyndas
minsta möjliga förfång. Vad han nödgats lösa eller kapa å annans redskap
skall han utan onödigt dröjsmål åter sammanknyta. Har redskapet upptagits
och på stället kunnat åtskiljas från övriga redskap, skall det jämte
däri varande fångst omedelbart åter utsättas om detta finnes vara till ägarens
fördel. I annat fall skall den som upptagit redskapet skyndsamt föranstalta
om att detsamma jämte fångst må komma ägaren tillhanda.

Om fiskevård.

6 §-

Fiske med harka eller ljuster eller med huggkrok, som är försedd med
skaft, är förbjudet. Vad nu sagts utgör dock icke hinder mot fiske med ålsax
eller mot begagnande av huggkrok för att bärga fisk som fångats med
annat redskap.

7 §•

Trålfiske är förbjudet.

Med trålfiske förstås i denna stadga sådant fiske med not- eller vadredskap,
vid vilket redskapet bogseras av en eller flera båtar och icke är fästat
annorstädes än vid båten eller båtarna.

Utan hinder av det här stadgade förbudet må dock vid fiske i sötvatten
på det i andra stycket angivna sättet nyttjas kilnot, pulsnot, kolknot, spiralnot
och liknande redskap.

8 §.

Ej ma nagon utan tillstand av fiskeristyrelsen idka fiske med sprängämne,
dövande eller giftigt ämne eller elektrisk ström eller medelst skjutning
med eldhandvapen. ö

9 §.

Fiske är förbjudet efter hummer från och med klockan 17 den 14 juli till
klockan 6 den första söckendagen efter den 14 september, efter ostron från

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

och med den 1 maj till och med den 31 augusti samt efter kräftor från och
med den 1 januari till klockan 17 den 7 augusti och från och med den 1 november
till och med den 31 december.

Under fredningstid må redskap, som användes till fångst av det slags skaldjur
som fredningen avser, icke stå ute i vattnet. Vad sålunda stadgats
gäller under fredningstid för hummer dock ej tina, vari såväl hummer
som krabba kan fångas, om med tinan vidtagits sådan åtgärd eller tinan
så utsatts att det kan antagas att den avsetts skola nyttjas endast för fångst
av krabba.

10 §.

Ej må någon fånga fisk eller skaldjur av nedannämnda slag, som icke
håller följande minimimått:

lax

laxöring

kräfta

hummer

havskräfta

ostron

50 centimeter
35 *

9 »

21 »

15 »

6 »

Minimimåttet för laxöring skall dock endast gälla vid fiske i saltsjön.

Måttet skall avse för fisk avståndet från nosspetsen till stjärtfenans yttersta
spets samt för kräfta, hummer och havskräfta det raka måttet från
spetsen av pannhornet till fasta kanten av mellersta stjärtfenan. Ostron skall
hålla det angivna måttet i minsta diameter eller bredd.

11 §•

Har någon vid fiske efter tillåtet fiskslag utan avsikt råkat fånga fisk
som han enligt 9 eller 10 § icke ägt fånga, skall han, om fisken genast utsläppes
i vattnet, icke anses hava överträtt fångstförbudet.

12 §.

Fiskeristyrelsen äger, där så finnes påkallat av fiskevårdshänsyn eller
för erhållande av fisk till fiskodling eller för vetenskapligt ändamål, medgiva
undantag från de i 9 och 10 §§ upptagna förbuden. Styrelsen äger
vidare, om ur fiskevårdssynpunkt för visst fall särskilda skäl därtill föreligga,
medgiva undantag från det i 6 § stadgade förbudet mot att använda
ljuster.

13 §.

Sådan utplantering av fisk i sötvatten, som ej sker till åtlydnad av dom i
vattenmål, må icke äga rum utan tillstånd av fiskeristyrelsen eller vederbörande
fiskeriintendent, dock att hos hushållningssällskap anställd fiskeriassistent
äger meddela tillstånd till utplantering inom hushållningssällskapets
område av lax och laxöring ävensom fiskslag, som redan finnes i det
vatten vari utplantering skall ske. Med utplantering likställes att i vattendrag
utsläppa överbliven betesfisk, som icke fångats i vattendraget.

I fråga om utplantering av kräftor gäller, i stället för föreskrifterna i första
stycket, vad därom är särskilt stadgat.

Om lokala bestämmelser.

14 §.

Där så erfordras äger länsstyrelse för länet eller del därav meddela särskilda
bestämmelser om fiskets vård och bedrivande, dock ej bestämmelse
om undantag från förbud som angives i 6—10 och 13 §§.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

över utfärdade bestämmelser skall länsstyrelse föra register enligt formulär,
som Konungen på förslag av fiskeristyrelsen fastställer.

15 §.

Innan länsstyrelse meddelar bestämmelser skall länsstyrelsen från vederbörande
fiskeriintendent inhämta förslag angående det område, för vilket
med hänsyn till likartade natur- och fiskeriförhållanden bestämmelserna
böra gälla, samt om bestämmelsernas innehåll. Sedan förslag avgivits skall,
därest nedan ej annat angives, sammanträde hållas för behandling av
ärendet.

16 §.

Har någon hos länsstyrelsen gjort framställning om meddelande av bestämmelser,
må framställningen, såvida den ej uppenbarligen saknar fog,
icke avslås utan att fiskeriintendenten hörts däröver. Har framställningen
gjorts av annan än fiskeristyrelsen, fiskeriintendent eller hushållningssällskap,
må avslagsbeslut meddelas utan att sammanträde, som avses i 15 §,
hållits.

17 §.

Till sammanträde som i 15 § sägs skola kallas de fiskevattensdelägare
och andra innehavare av enskild fiskerätt, vilkas rätt beröres av det förslag
som skall behandlas, ävensom yrkesfiskare och övriga av fisket i det
avsedda området intresserade personer.

Kallelse till sammanträde skall ske genom meddelande som minst fjorton
dagar förut kungöres i kyrkan för den eller de församlingar, inom vilka
det föreslagna området är beläget, samt i en eller flera tidningar med spridning
inom orten. Förslaget skall före sammanträdet genom länsstyrelsens
försorg hållas tillgängligt inom de särskilda församlingarna å platser som
angivas i meddelandet.

Särskild underrättelse om sammanträdet skall jämte förslaget minst fjorton
dagar förut sändas till sammanslutning av yrkesfiskare samt, i den
utsträckning länsstyrelsen finner lämpligt, till sammanslutningar av övriga
i första stycket nämnda personer.

Om sammanträdet skall därjämte underrättelse i god tid dessförinnan
sändas till fiskeristyrelsen samt vederbörande fiskeriintendent och hushållningssällskap.

Finnes saken angå kronans, allmän inrättnings eller lapparnas rätt i fiskevatten,
skall länsstyrelsen, där det ej tillkommer länsstyrelsen att utse ombud
att bevaka sådan rätt, underrätta vederbörlig företrädare så tidigt att
ombud kan komma tillstädes vid sammanträdet.

18 §.

Vid sammanträde som i 15 § sägs äga de närvarande överlägga och yttra
sig beträffande det väckta förslaget och därmed sammanhängande frågor.
Protokoll skall föras.

Efter sammanträdet skall länsstyrelsen, innan beslut i ärendet meddelas,
höra fiskeriintendenten. a

19 §.

Finner länsstyrelse att bestämmelse som avses i 14 § bör meddelas och
är frågan synnerligen brådskande eller av ringa betydelse, äger länsstyrelsen
efter fiskeriintendentens hörande besluta i ämnet utan att i övrigt
iakttaga vad i 15, 17 och 18 §§ föreskrives.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

20 §.

I fråga om ändring eller upphävande av gällande bestämmelser skola
föreskrifterna i 15—19 §§ äga motsvarande tillämpning.

21 §.

Har bestämmelse om fredningstid meddelats, må redskap som användes
till fångst av det slags fisk som fredningen avser ej under den tiden stå
ute i fiskevatten, med mindre det visas att redskapet därvid varit tillslutet
eller på sådant sätt öppnat att fisk av det fredade slaget ej kunnat fångas
däri. Avser sådan bestämmelse hummer eller kräftor, skola i stället föreskrifterna
i 9 § andra stycket äga motsvarande tillämpning.

Innefattar bestämmelse förbud mot att fånga fisk eller skaldjur under
visst minimimått, skall måttet beräknas enligt de i 10 § tredje stycket angivna
grunderna.

Beträffande bestämmelser om fredningstid eller minimimått skola föreskrifterna
i 11 § och 12 § första punkten äga motsvarande tillämpning.

22 §.

Har bestämmelse givits om minsta maskstorlek i redskap som kan sträckas,
skall den anses vara iakttagen om en flat, två millimeter tjock mätsticka
med en bredd motsvarande den föreskrivna maskstorleken lätt kan
föras genom maskan, då den är sträckt diagonalt i redskapets längdriktning
och redskapet är vått. I fråga om redskap tillverkat av elastiskt material
må länsstyrelse föreskriva annat sätt för mätningen.

Beträffande redskap tillverkat av metalltråd skall bestämmelse om maskstorlek
avse det kortaste avståndet mellan de två närmast varandra belägna
motstående sidorna i maskan.

Bestämmelse om maskstorlek skall ej anses överträdd därigenom att en
eller annan maska understiger det bestämda måttet.

Om fiske å internationellt vatten.

23 §.

Bestämmelserna i 3, 4 och 8 §§, fångstförbuden i 10 § i tillämpliga delar
samt stadgandena i 11 § och 12 § första punkten skola gälla även vid fiske
från svenskt fartyg å internationellt vatten.

Vad i 5 § stadgas skall jämväl tillämpas å sådant vatten beträffande redskap,
som utsatts från svenska fartyg.

Om förbud mot införsel och försäljning m. m.

24 §.

Ej må någon till riket införa eller i riket ilandföra hummer under tiden
från och med den 15 juli till och med den 15 september, ostron under tiden
från och med den 1 maj till och med den 31 augusti eller kräftor under
tiden från och med den 1 januari till och med den 7 augusti och från och
med den 1 november till och med den 31 december.

Fisk eller skaldjur av i 10 § angivet slag som icke håller däri stadgat
minimimått må ej införas till riket eller i riket ilandföras; dock att i fråga
om laxöring förbudet ej gäller om det visas att fisken fångats i sötvatten.
Gädda och gös, som ej håller ett minsta mått, bestämt på sätt i 10 § tredje
stycket sägs, av 40 centimeter för gädda och 38 centimeter för gös, må ej
införas till riket.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

Beträffande undantag från införselförbudet då fråga är om transitering
gäller vad därom särskilt är stadgat. I övrigt må undantag från förbuden
medgivas av fiskeristyrelsen.

25 §.

Inkommer till riket fisk eller skaldjur, som enligt 24 § icke får införas,
må varan, därest den i behörig ordning anmälts till tullklarering, åter uttöras.

Sker ej utförsel inom fyra dagar efter det varan enligt vad i tullstadgan
sägs skall anses hava mottagits av tullanstalt, skall varan överlämnas till
vederbörande polis- eller åklagarmyndighet eller till närmaste polisman.
Beträffande varan skall därefter tillämpas vad enligt 37 och 39 § § gäller i
fråga om förverkad fisk, som tillhör fredat fiskslag eller ej håller stadgat
minimimått.

26 §.

Ej må någon inom riket saluhålla, utbjuda, sälja eller i återförsäljningssyfte
köpa fisk eller skaldjur av i 10 § angivet slag som icke håller däri
stadgat minimimått. I fråga om laxöring gäller förbudet dock endast fisk
som fångats i saltsjön. Åtgärder som nyss sagts må under tid då införsel
och ilandföring av hummer, ostron eller kräftor enligt 24 § första stycket
är förbjuden ej heller vidtagas med dylikt skaldjur som håller stadgat minimimått.

Vad i första stycket sägs skall icke gälla, såframt det visas att fisken eller
skaldjuret lovligen till riket införts eller lovligen i riket ilandförts eller
fångats efter tillstånd som i 12 § första punkten sägs eller, där fråga icke
är om kräftor, eljest lovligen fångats inom riket.

27 §.

Åtgärd som avses i 26 § första stycket må ej vidtagas med gädda eller
gös som icke håller de i 24 § andra stycket angivna minimimåtten, där det
ej visas att fisken lovligen införts till riket.

Fiskeristyrelsen må medgiva undantag från det i första stycket stadgade
förbudet, där så finnes påkallat för tillvaratagande av fisk som fångats
av fiskevårdshänsyn eller för erhållande av fisk till fiskodling eller för
vetenskapligt ändamål.

28 §.

Innefattar bestämmelse som i 14 § sägs förbud mot fångande av fisk å
viss tid eller under visst minimimått, skall förbudet även gälla såsom förbud
att inom det område som bestämmelsen avser med det slags fisk vidtaga
de i 26 § angivna åtgärderna.

Ej heller må någon inom riket utanför område, där förbud som nämnts
i första stycket gäller, vidtaga angivna åtgärder med fisk, som han vet vara
olovligen fångad inom sådant område.

29 §.

Vad i 26—28 §§ stadgas skall ej gälla åtgärd med fisk som tagits i beslag
eller förklarats förverkad.

Ansvarsbestämmelser m. m.

30 §.

Bedriver någon fiske i strid mot stadgandet i 7 §, dömes för olaga trålfiske
till dagsböter, ej under tjugu, eller fängelse i högst sex månader.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28. 7

Den som fiskar på sätt, som enligt 8 § eller 28 § första stycket är för ^

eller i strid mot föreskrifterna i 9 § första stycket, 10 § eller 23 § första
stycket eller mot bestämmelse som länsstyrelse meddelat fiskar å otillåten
tid eller fångar fisk som ej håller stadgat minimimått,

eller bryter mot förbud, som i anledning av företag enligt vattenlagen eller
motsvarande äldre lag givits mot fiske inom visst område,

dömes för olaga fiske till dagsböter. _

Är brott som avses i andra stycket med hänsyn till att fisket avsåg särskilt
värdefull fisk eller idkades vanemässigt eller i större omfattning att
anse som grovt, vare straffet dagsböter, ej under tjugu, eller fängelse i högst
sex månader.

31 §.

Bryter någon mot den jämlikt 3 § eller 23 § första stycket gällande ordningen
för fiske som utövas av flera i samma vatten,

eller bedriver någon fiske i uppenbar strid mot vad i 4 § eller 23 § första
stycket stadgats för undvikande av hopsnärjning av fiskredskap,
eller idkar någon fiske med i 6 § förbjudet redskap,

eller vidtager någon förberedelse till förbjudet fiske genom att med uppsåt
att bedriva eller främja sådant fiske vid färd å fiskevatten medföra
harka eller ljuster eller ämne, som angives i 8 §, eller anordning,^ avsedd
för fiske medelst elektrisk ström, eller genom att med sådant uppsåt i vatten
utlägga ämne eller anordning som nyss sagts,

eller åsidosätter någon föreskrifterna i 9 § andra stycket, 13 §, 21 § forsta

stycket, 24 § eller 26--28 §§, _

eller bryter någon mot annan av länsstyrelse meddelad bestämmelse an
sådan som nämnts i 30 § andra stycket,
straffes med dagsböter.

Lika med olovlig införsel som i 24 § sägs anses försök därtill.

32 §.

Finnes någon hava fiskat med otillåtet redskap eller på förbjudet sätt
eller å otillåten tid eller haft redskap utestående i strid mot vad i 9 § andra
stycket eller 21 § första stycket stadgas eller fångat fisk, som ej håller stadgat
minimimått, eller i strid mot fiskeförbud som meddelats i anledning av
företag enligt vattenlagen eller motsvarande äldre lag, skall^ det olagligen
fångade eller, där det undergått förskämning eller ej är i behåll, dess värde
förklaras förverkat.

Påträffas i ett parti fisk sådan fisk som enligt forsta stycket skall vara
förverkad på den grund att den fångats a otillåten tid eller icke håller stadgat
minimimått, skall, därest ej innehavaren av partiet genast på egen bekostnad
låter trovärdig person frånsortera den övriga fisken, jämväl denna
fisk förklaras förverkad, om det icke finnes uppenbart obilligt.

Förklaras fisk förverkad, är även låda eller annan förpackning, vari den
förvaras, förverkad.

Fiskredskap som använts vid fiske, som i första stycket avses, eller vid
straffbar förberedelse till sådant fiske, eller som varit olagligen utestående,
skall förklaras helt eller delvis förverkat, såvitt ägaren eller någon som var
i hans ställe uppsåtligen förövat gärningen eller medverkat därtill och
det ej är uppenbart obilligt; finnes redskapet ej i behåll skall i stället dess
värde förklaras förverkat. Vad nu sagts gäller dock icke eldhandvapen.

De i denna paragraf meddelade bestämmelserna gälla ej mot den som i
god tro förvärvat fisken eller redskapet eller särskild rätt därtill.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

33 §.

Finnes någon hava till riket olovligen infört eller sökt införa fisk i strid
mot vad i 24 § föreskrives eller hava vidtagit åtgärd som är förbjuden enligt
26—28 §§, skall vad i 32 § första, andra, tredje och femte styckena
stadgas äga motsvarande tillämpning, varvid den fisk som varit föremål för
olovlig befattning skall anses såsom olagligen fångad.

34 §.

Ertappas någon å bar gärning, då han överträder förbud som i 32 § första
stycket avses eller vidtager i 31 § första stycket straffbelagd förberedelse
till fiske, eller anträffas i fiskevatten redskap, som är otillåtet eller utestående
i uppenbar strid mot vad i 9 § andra stycket eller 21 § första stycket
stadgas, må fisketillsynsman, som förordnats av länsstyrelse eller fiskeristyrelsen,
befälhavare å statens fartyg, vilket blivit utsänt för att övervaka
ordningen å fiskeplats, samt befattningshavare vid tullverkets kustbevakning
beslagtaga egendom, som enligt 32 § kan förklaras förverkad, ävensom
båt eller annat ,som kan antagas äga betydelse för utredningen om förseelsen.
Enahanda befogenhet tillkommer, där fisket kränker enskild fiskerätt,
vederbörande rättsägare eller hans folk.

Tulltjänsteman eller lotstjänsteman, vilken påträffar fisk som någon olovligen
infört eller sökt införa till riket, har att verkställa beslag å fisken.

35 §.

I beslag tagen fisk som uppenbarligen bör förklaras förverkad enligt
denna stadga och som är levnadsduglig skall, därest så utan särskilda kostnader
eller besvär kan ske, omedelbart efter beslaget åter utsättas i det vatten
vari den fångats.

Vid utsättandet skall, där omständigheterna så medgiva, trovärdigt vittne
närvara.

36 §.

Den som verkställt beslag jämlikt 34 § skall anmäla beslaget till vederbörande
polis- eller åklagarmyndighet eller till närmaste polisman. Om fisk
beslagtagits, skall sådan anmälan göras även om fisken utsatts enligt 35 §.

Mottagaren av anmälan som avses i första stycket har att, med iakttagande
av vad i denna stadga eller i allmänhet finnes om beslag föreskrivet,
förfara som om han själv gjort beslaget.

37 §.

Förverkad fisk som icke utsatts skall, om annat ej följer av vad nedan
stadgas, mot skälig betalning försäljas.

Tillhör fisken fredat fiskslag eller håller den ej stadgat minimimått, må
den försäljas endast till innehavare av fiskmjölsfabrik eller eljest till den
som kan antagas komma att ej avyttra fisken. Försäljning till annan får
dock ske om fisken undergått sådan märkning eller därmed vidtagits annan
åtgärd, som tydligt utvisar att fisken varit beslagtagen. Kan försäljning icke
ske i enlighet med vad nu sagts, skall fisken förstöras.

Har beslag lagts på fisk som är underkastad förskämning, må den genast
försäljas eller, i fall som ovan avses, förstöras utan hinder av att dom å
förverkande ej föreligger. Uppskattas fiskens värde till etthundra kronor
eller mera och har ej försäljning påkallats av ägaren, skall dock tillstånd
till åtgärden sökas hos den domstol som har att upptaga frågan om fiskens
förverkande. Domstolen må utan ägarens hörande meddela''beslut om fiskens
avyttring.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

Köpeskilling som influtit vid avyttring enligt föregående stycke skall intill
dess frågan om förverkande blivit slutligt avgjord mot ränta insättas
i bank.

38 §.

Vad i 35 och 37 §§ är stadgat skall iakttagas jämväl i fall då grund för
beslag eller förverkande tillika föreligger enligt lagen om rätt till fiske.

39 §.

Förverkad fisk samt förverkat redskap eller värdet därav tillfalla kronan.

40 §.

Brott för vilket straff finnes utsatt i denna stadga åtalas av allmän åklagare.
Delägare i visst fiskevatten skall, i fråga om rätt att beivra dylikt
brott som där skett, städse anses som målsägande.

Om besvär m. m.

41 §.

Beslut som länsstyrelse meddelar med stöd av denna stadga skall kungöras
i kyrkan för den eller de församlingar, där fiskevattnet är beläget,
samt tillika anslås i länsstyrelsens lokal och på statsverkets bekostnad tillkännagivas
i länskungörelserna ävensom i en eller flera tidningar inom orten.

Är någon missnöjd med beslutet, må klagan föras hos Konungen genom
besvär vilka skola hava inkommit till jordbruksdepartementet inom två
månader efter det kungörandet i kyrka ägde rum.

Vederbörande fiskeriintendent är på grund av sin befattning behörig att
föra klagan över beslut som avses i första stycket.

Länsstyrelsen må, när skäl därtill äro, förordna att beslutet skall lända
till efterrättelse utan hinder av förd talan.

Länsstyrelsen skall ofördröj ligen översända den i ämnet utfärdade kungörelsen
till jordbruksdepartementet, domänstyrelsen och fiskeristyrelsen
samt till vederbörande fiskeriintendent och hushållningssällskap.

Övergångsbestämmelser

Denna stadga träder i kraft den 1 januari 1955.

Genom stadgan upphävas

fiskeristadgan den 17 oktober 1900 (nr 78); dock att föreskriften i 7 §
jämte därtill hörande ansvars- och åtalsbestämmelser i 22 och 27 §§ skola
fortfara att gälla,

kungörelsen den 25 januari 1901 (nr 3) angående uppskov tills vidare
med tillämpning inom Blekinge län av vad i 5 § av fiskeristadgan den 17 oktober
1900 stadgas rörande förbud mot användande i visst fall av ljuster för
fångst av ål, i den mån nämnda kungörelse icke upphävts genom kungörelsen
den 29 oktober 1948 (nr 675) angående förbud att i Valjeviken (Saxaviken)
och viss del av Sölvesborgsviken i Blekinge och Kristianstads län använda
ljuster för fångande av ål in. in.;

kungörelsen den 2i oktober 1904 (nr 50 s. 1) angående undantag tills vidare
för viss del av Göteborgs och Bohus län från vad i 5 § av fiskeristadgan
den 17 oktober 1900 stadgas rörande förbud mot användande i visst fall
av ljuster för fångst av ål,

kungörelsen den 10 oktober 1913 (nr 238) angående undantag tills vidare
för viss del av Kristianstads län från vad i 5 § av fiskeristadgan den 17 ok -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

tober 1900 stadgas rörande förbud mot användande i visst fall av ljuster för
fångst av ål, i den mån kungörelsen icke upphävts genom förenämnda kungörelse
den 29 oktober 1948 (nr 675),

kungörelsen den 9 mars 1917 (nr 72) angående undantag tills vidare för
viss del av Hallands län från vad i 5 § av fiskeristadgan den 17 oktober 1900
stadgas rörande förbud mot användande i visst fall av ljuster för fångst
av ål,

kungörelsen den 25 augusti 1914 (nr 173) om fredningstid för hummer inom
Norrvikens fögderi av Göteborgs och Bohus län,

kungörelsen den 30 juni 1932 (nr 351) med vissa bestämmelser rörande
införsel till riket av kräftor,

kungörelsen den 30 juni 1933 (nr 454) angående förbud att under viss tid
av året till riket införa hummer,

kungörelsen den 6 maj 1938 (nr 155) angående gädd- och gösbeståndens
skyddande; samt

kungörelsen den 30 december 1947 (nr 962) med vissa bestämmelser till
skydd för beståndet av havskräfta.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till författningsrum, som
ersatts genom bestämmelse i denna stadga, skall den bestämmelsen i stället
tillämpas. Härvid skall så anses som om bestämmelserna i 30 § fiskeristadgan
den 17 oktober 1900 ersatts genom bestämmelserna i 34—38 §§ i den
nya stadgan samt genom vad i 32 och 33 §§ samma stadga föreskrives beträffande
förverkande av annan fisk än sådan, som olagligen fångats eller
varit föremål för annan olovlig befattning.

Med avseende å ikraftträdandet av den nya stadgan skall vidare iakttagas:

1. För visst område gällande bestämmelser, som meddelats jämlikt 22 §
fiskeristadgan den 29 juni 1852 (nr 30) eller genom beslut som avses i 9 och
13 §§ fiskeristadgan den 17 oktober 1900, skola, i den mån bestämmelserna ej
strida mot den nya stadgans allmänna föreskrifter och ej upphävas, fortfarande
tjäna till efterlevnad intill den 1 januari 1960. Beträffande sådana
bestämmelser skola föreskrifterna i 21 och 28—40 §§ i den nya stadgan i
tillämpliga delar gälla i stället för motsvarande föreskrifter i äldre stadga.

2. Om gällande föreskrifter som meddelats före den 1 januari 1955 skall
anteckning hava verkställts i det i 14 § andra stycket nya stadgan omnämnda
registret före den 1 januari 1956.

3. Har fråga om meddelande av särskilda bestämmelser om fiskets vård
och lämpliga bedrivande väckts före den 1 januari 1955 men har länsstyrelsen
ej meddelat beslut i frågan före nämnda dag, skola vid ärendets fortsatta
behandling föreskrifterna i den nya stadgan tillämpas.

4. Vid tillämpning av stadgandet under 3. skall iakttagas att, därest kallelse
till och underrättelser om sammanträde, avsett att hållas efter den 1
januari 1955, före nämnda dag utfärdats i enlighet med bestämmelserna i
9 § fiskeristadgan den 17 oktober 1900, sammanträdet skall anses vara behörigen
utlyst.

5. Vad ovan under 3. och 4. föreskrives skall äga motsvarande tillämpning
beträffande fråga om ändring i eller upphävande av sådana bestämmelser
som under 1. avses.

6. Bestämmelsen i 8 § fiskeristadgan den 17 oktober 1900 angående fiskgaller
framför turbin jämte därtill hörande ansvars- och åtalsbestämmelser i
21 och 27 §§ nämnda stadga skola fortfara att gälla beträffande turbinanläggning,
som tillkommit eller vartill tillstånd meddelats före den 1 januari
1955; dock att beslut som avses i 8 § andra stycket om annan anordning
än fiskgaller meddelas av vattendomstol jämlikt 2 kap. 8 § vattenlagen.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28. 11

dels ock jämlikt 87 § regeringsformen föreslagit riksdagen att antaga
följande förslag till

1) Lag

angående ändrad lydelse av 37 och 38 §§ lagen den 1 december
1950 (nr 596) om rätt till fiske.

Härigenom förordnas, att 37 och 38 §§ lagen den 1 december 1950 om rätt
till fiske skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

37 §.

Ertappas någon å bar gärning, då
han bedriver olovligt fiske, eller anträffas
redskap för sådant fiske utsatt
i vattnet, må av länsstyrelsen
eller fiskeristyrelsen förordnad fisketillsynsman,
samt, där fisket kränker
enskild fiskerätt, jämväl vederbörande
rättsägare eller hans folk
beslagtaga fångsten och redskapet
ävensom båt eller annat, som kan
antagas äga betydelse för utredning
om brottet.

Har egendom tagits i beslag enligt
första stycket, skall anmälan därom
göras till närmaste polisman, som
har att förfara som om han själv
gjort beslaget; dock må fångst, som
tagits i beslag av innehavaren av
enskild fiskerätt eller hans folk, utan
anmälan behållas av fiskerättshavaren.

Ertappas någon å bar gärning, då
han bedriver olovligt fiske, eller anträffas
redskap för sådant fiske utsatt
i vattnet, må fisketillsynsman
som förordnats av länsstyrelsen eller
fiskeristyrelsen, befälhavare å statens
fartyg, vilket blivit utsänt för att
övervaka ordningen å fiskeplats, samt
befattningshavare vid tullverkets
kustbevakning beslagtaga fångsten
och redskapet ävensom båt eller annat,
som kan antagas äga betydelse
för utredning om brottet. Enahanda
befogenhet tillkommer, där fisket
kränker enskild fiskerätt, vederbörande
rättsägare eller hans folk.

Har egendom tagits i beslag enligt
första stycket, skall anmälan därom
göras till vederbörande polis- eller
åklagarmyndighet eller till närmaste
polisman. Den som erhållit sådan anmälan
har att förfara som om han
själv gjort beslaget.

Fångst, som tagits i beslag av innehavaren
av enskild fiskerätt eller
hans folk, må dock, därest för beslaget
ej tillika föreligger annan grund
än i denna lag är stadgad, utan anmälan
behållas av fiskerättshavaren.

38 §.

Böter och viten som ådömas enligt
denna lag, så ock förverkat redskap
eller dess värde, tillfalla kronan.

Förverkad fångst eller dess värde Förverkad fångst eller dess värde
tillfaller, om fisket utan intrång i tillfaller, om fisket utan intrång i
enskild fiskerätt skett i allmänt vat- enskild fiskerätt skett i allmänt vatten
eller i fiskådra, kronan och eljest ten eller i fiskådra eller om fångsten

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

(Gällande lydelse.)

den som har den enskilda fiskerätten.

Vite må---till frihetsstraff.

(Föreslagen lydelse.)

tillika är förverkad på annan grund
än i denna lag är stadgad, kronan och
eljest den som har den enskilda fiskerätten.

Förverkat redskap eller dess värde
tillfaller kronan.

Vite må---till frihetsstraff.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1955.

2) Lag

om ändrad lydelse av 13 kap. 14 § vattenlagen.

Härigenom förordnas, att 13 kap. 14 § vattenlagen den 28 juni 1918 (nr
523j1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

13 KAP.

14 §.

Borttager eller — — — sex må- Borttager eller —--sex måna nader.

der.

Om straff och annan påföljd för
den som överträder fiskeförbud, vilket
meddelats i anledning av företag
enligt denna lag eller motsvarande
äldre lag, stadgas i särskild ordning.

Denna lag träder i kraft den 1 ja
nuari 1955.

3) Lag

angående ändrad lydelse av 26 § 1 mom. och 31 § 1 mom. lagen
den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt.

Härigenom förordnas, att 26 § 1 mom. och 31 § 1 mom. lagen den 3 juni
1938 om rätt till jakt2 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

26 §.

1 mom. Den som-------erlägga jaktvårdsavgift.

Till bevis om att den jagande full- Till bevis om att den jagande fullgjort
vad honom enligt första styc- gjort vad honom enligt första styc -

1 Senaste lydelse av 13 kap. 14 § se SFS 1939:146.

2 Senaste lydelse av 26 § 1 mom. se SFS 1951:290.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

(Gällande lydelse.)
ket åligger skall han vid jakten medföra
ett för honom gällande jaktkort;
och vare han pliktig att vid anfordran
uppvisa kortet för polisman eller
med polismans befogenhet utrustad
ordningsvakt för jaktbevakning, befattningshavare
vid domänverket,
lappfogde eller tillsynsman vid lappväsendet,
stiftsjägmästare eller dennes
biträden ävensom för den som
äger, innehar eller vårdar marken eller
den eljest där äger jakträtt; skolande
den befattningshavare vid domänverket,
lappväsendet och stiftsnämnd
sålunda tillkommande befogenheten
att påfordra uppvisande av
jaktkort hava avseende allenast å
mark som står under hans förvaltning
eller uppsikt.

1 mom. Anträffas å---— —

Å område där jakträtt tillkommer
kronan liksom å de till lapparnas uteslutande
begagnande anvisade områdena
tillkomme enahanda rätt polisman
och med polismans befogenhet
utrustad ordningsvakt för jaktbevakning
ävensom personal vid domänverket
samt lappfogde och lapptillsyningsman.

Har den-----—---

Vadi-------------

(Föreslagen lydelse.)
ket åligger skall han vid jakten medföra
ett för honom gällande jaktkort;
och vare han pliktig att vid anfordran
uppvisa kortet för polisman eller
med polismans befogenhet utrustad
ordningsvakt för jaktbevakning, befattningshavare
vid domänverket eller
vid tullverkets kust- eller gränsbevakning,
lappfogde eller tillsynsman
vid lappväsendet, stiftsjägmästare
eller dennes biträden ävensom för
den som äger, innehar eller vårdar
marken eller den eljest där äger jakträtt;
skolande den befattningshavare
vid domänverket, lappväsendet och
stiftsnämnd sålunda tillkommande
befogenheten att påfordra uppvisande
av jaktkort hava avseende allenast
å mark som står under hans förvaltning
eller uppsikt.

§•

— för sig.

--i 36 §.

— än kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1955. I

I samband med propositionen har utskottet behandlat åtta i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 526 av herrar Eskilsson och B järnberg,
nr 527 av herr Hällgren m. fl.,

nr 530 av herr Boo och herr Persson, Ragnar, samt

nr 531 av herr Eskilsson,

ävensom inom andra kammaren

nr 671 av herr Andersson i Ronneby m. fl.,

nr 672 av herrar Hceggblom och Svensson i Krokstorp,

nr 675 av herrar Svensson i Krokstorp och Hce.ggblom samt

nr 676 av herrar Sköldin och Bengtsson i Varberg.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

I motionerna I: 526 och II: 672, som är likalydande, hemställes, »att riksdagen
ville göra sådan ändring i förslaget till fiskeristadga, att dennas 7, 10
och 11 §§ kommer att överensstämma med vad vi här föreslagit».

Motionärernas förslag innebär i fråga om 7 § att från det i denna paragrafs
första och andra stycken stadgade förbudet mot trålfiske skall undantagas
— utöver vad som föreskrives i paragrafens tredje stycke — fiske i
saltvatten med puls- eller dämpnot.

Beträffande 10 och 11 §§ föreslår motionärerna, att det i 10 § stadgade
fångstförbudet skall avse även gädda, som icke håller ett minimimått om
40 cm, samt att stadgandet i 11 § kompletteras med bestämmelse om rätt att
till husbehov använda oavsiktligt fångad, dödsskadad fisk, som icke håller
föreskrivet minimimått.

I motionerna I: 527 och II: 671, som är likalydande, hemställes, att riksdagen
»måtte besluta, att fiske med ljuster fortfarande skall vara tillåtet vid
de kuststräckor i saltsjön där så tidigare varit förhållandet».

I motionerna I: 530 och II: 676, som är likalydande, föreslås, »att riksdagen
måtte uttala, att det i 13 § i förslaget till fiskeristadga föreskrivna tillståndstvånget
bör begränsas till att endast avse utplantering av fiskslag som
ej tidigare förekommit i det vatten vari utplantering skall ske».

I motionerna 1:531 och II: 675, som är likalydande, hemställes, »att riksdagen
måtte uttala sig för att första stycket av 17 § fiskeristadgan skall erhålla
följande lydelse:

Till sammanträde som i 15 § sägs skola kallas de fiskevattensdelägare och
andra innehavare av enskild fiskerätt, vilkas rätt beröres av det förslag som
skall behandlas, ävensom de yrkesfiskare, som bruka idka fiske inom det
med förslaget avsedda området, samt sammanslutningar av dessa yrkesfiskare».

Beträffande motiveringen i propositionen och motionerna får utskottet, i
den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionerna
och motionerna.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås en ny fiskeristadga, avsedd att träda i stället för
den nu gällande vilken utfärdats den 17 oktober 1900. Vidare framlägges förslag
till vissa mindre ändringar i fiskerättslagen, vattenlagen och jaktlagen.

Förslaget till fiskeristadga bygger på samma grunder som den gällande
stadgan men avviker i vissa delar från denna. Avvikelserna är i huvudsak
följande. Vissa bestämmelser i stadgan skall enligt förslaget gälla även vid
fiske från svenskt fartyg å internationellt vatten. Liksom nu förutsättes,
att föreskrifter om fiskets vård och bedrivande i stor utsträckning skall givas
i lokala stadgor. Hittills har emellertid lokala föreskrifter, som avser allmänt
vatten, endast fått givas av Kungl. Maj :t. Det föreslås nu, att länsstyrelserna
skall äga rätt att utfärda bestämmelser även för fiske å allmänt vat -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

ten. Föreskrifterna om länsstyrelsernas handläggning av ärenden rörande
lokala fiskebestämmelser har förenklats. Sålunda har bl. a. de formella bestämmelserna
om omröstningsförfarande utgått. Framställning till länsstyrelse
om särskilda fiskebestämmelser får enligt förslaget göras av envar,
medan framställningsrätt nu blott tillkommer vissa fiskargrupper och myndigheter
samt hushållningssällskapen, över utfärdade lokala föreskrifter
skall enligt förslaget register föras hos länsstyrelserna. I dessa register skall
senast ett år efter det fiskeristadgan trätt i kraft ha införts även de ännu
gällande föreskrifter, som utfärdats före stadgans ikraftträdande.

Gällande fiskeristadga innehåller inga bestämmelser om kontroll över utplantering
av fisk. Nu föreslås, att sådan åtgärd ej skall få vidtagas utan
tillstånd. Tillstånd kan i flertalet fall lämnas av hushållningssällskapens
fiskeritjänstemän. När det gäller nyinplantering av annan fisk än lax och
laxöring erfordras emellertid tillstånd av fiskeristyrelsen eller fiskeriintendent.

Förbud föreslås mot fiske med harka, ljuster samt skaftförsedd huggkrok.
Liksom nu förutsättes, att vissa lokala undantag från ljusterförbudet
skall kunna meddelas. Länsstyrelserna äger föreskriva förbud mot användning
av även andra redskap. Bland förbjudna fiskemetoder upptages även
skjutning med eldhandvapen.

De generella minimimått, som nu gäller för kräfta, hummer, havskräfta
och ostron har i förslaget upptagits oförändrade. Sådana minimimått föreslås
även för lax (50 cm) och för laxöring, som fångas i saltsjön (35 cm).
Särskilt i fråga om laxöring förutsättes att jämkningar i fråga om måttet
skall göras för vissa delar av landet. I fråga om gädda och gös överföres de
nu enligt särskild kungörelse gällande bestämmelserna om minimimått vid
försäljning m. m. till fiskeristadgan. Några för hela landet gällande minimimått
vid fångst av dessa fiskslag föreslås däremot icke.

Fredningstiderna för hummer, ostron och kräftor bibehålies i stort sett
oförändrade.

I likhet med vad nu gäller har i förslaget till fiskeristadga ej upptagits
några bestämmelser om minsta maskstorlek i redskap, men däremot föreskrifter
om hur lokala bestämmelser härom skall tillämpas. Härvid föreslås,
att man vid mätning av maskor skall övergå till den s. k. mätsticksmetoden,
vilken bl. a. tillämpas enligt en den 5 april 1940 i London träffad
överenskommelse rörande skydd för fiskbeståndet i Nordsjön och Nordatlanten.

Förbud mot införsel av undermålig eller fredad fisk finnes ej i gällande
liskeristadga, men väl i några särskilda författningar. Det föreslås nu att
i fiskeristadgan upptages förhud mot införsel och ilandföring av fredad eller
undermålig fisk, varvid vissa av de särskilda författningarna upphäves.

Bestämmelser om förbud mot att inom riket försälja, köpa eller forsla
fredad eller undermålig fisk finnes nu i 14 § gällande stadga. Förslaget innebär,
att försäljningsförbudct bibehålies, men att forslingsförbudet borttages
och att köpförbudet inskränkes till köp, som sker i åtcrförsäljningssyfte.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

Enligt gällande stadga kan för brott mot bestämmelser i stadgan eller
föreskrifter, som lämnats med stöd av den, icke följa strängare straff än
dagsböter. I regel är straffet blott böter 5—200 kronor. Vid olaga hummerfiske
kan normerade böter utdömas. Nu föreslås, att straffbestämmelserna
skärpes. För olaga trålfiske utsättes ett straff av dagsböter, ej under
tjugu, eller fängelse i högst sex månader. För andra brott, vilka kan rubriceras
som olaga fiske, stadgas i normala fall dagsböter, men för grova brott
samma straff som för olaga trålfiske. För övriga förseelser mot fiskeristadgan
eller mot lokala föreskrifter föreslås straffet bli dagsböter.

Förverkandebestämmelserna har jämkats så att största möjliga överensstämmelse
vinnes med motsvarande föreskrifter i fiskerättslagen, i vilken
några ändringar i denna del förslås. De viktigaste nyheterna är att fångst,
som åtkommits vid olaga fiske, eller värdet därav alltid skall tillfalla kronan
även om brottet samtidigt innebär olovligt fiske. Vidare har införts möjlighet
att i vissa fall utsätta beslagtagen fisk i vattnet. Om i ett parti fisk
påträffas undermålig eller fredad fisk kan jämväl den övriga fisken i partiet
förklaras förverkad, såvida icke innehavaren av partiet på egen bekostnad
verkställer frånsortering. Vidare har införts vissa föreskrifter som begränsar
rätten att, innan dom å förverkande föreligger, försälja beslagtagen fisk, samt
bestämmelser avsedda att förhindra att undermålig eller fredad fisk, som
tagits i beslag, efter försäljning skall komma ut i allmänna marknaden.

Fiskeristadgan föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1955.

De föreslagna ändringarna i fiskerättslagen innebär i huvudsak en samordning
av förverkandebestämmelserna i denna lag och i den föreslagna nya
fiskeristadgan. Utöver vad tidigare nämnts härom har i båda dessa författningar
upptagits bestämmelser, som ger befälhavare på fisketillsynsfartyg
samt befattningshavare vid tullverkets kustbevakning vissa befogenheter
i fråga om fisktillsynen. Ändringarna i jaktlagen avser i sak endast, att
personalen vid tullverkets kust- och gränsbevakning får vissa uppgifter i
fråga om jaktkontrollen.

I förslaget till fiskeristadga har intagits bestämmelser om straff och annan
påföljd för den som överträder fiskeförbud, vilket meddelats i anledning
av företag enligt vattenlagen eller motsvarande äldre lag. Den föreslagna
ändringen i vattenlagen innebär blott en hänvisning till dessa bestämmelser.

Det föreslås att lagändringarna skall träda i kraft samma dag som fiskeristadgan.

Inledning.

Föredraganden, statsrådet Hjalmar Nilson, anför bland annat följande.

Den första för hela riket gällande författning, som upptog allmänna bestämmelser
rörande hushållning med fiskevatten, var Kungl. Maj :ts stadga
och ordning den 14 november 1766 för rikets havs-, skär-, ström- och insjöfiske.
Denna stadga ersattes delvis av fiskeristadgan den 29 juni 1852. Bå -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

da de nu nämnda stadgorna innehöll jämväl bestämmelser av allmän lags
natur. Sedan de i 1852 års stadga förekommande bestämmelserna av sistnämnda
slag upphävts genom lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske, ersattes
bestämmelserna om hushållning med fiskevatten samt de delar av
1766 års stadga som fortfarande gällde av fiskeristadgan den 17 oktober 1900
(nr 78), som alltjämt är gällande. Under årens lopp har i stadgan vidtagits
åtskilliga ändringar, som dock icke rubbat densammas grunder. Fiskeristadgan,
som vid ikraftträdandet innehöll det övervägande flertalet av då
gällande i central administrativ ordning tillkomna bestämmelser till skydd
för fiskbeståndet, har numera kompletterats genom ett flertal olika av
Kungl. Maj :t utfärdade författningar med bestämmelser i sådant syfte. Fiskeristadgans
giltighetsområde sträcker sig ej utanför svenskt territorialvatten.

Fråga om revision av fiskeristadgan blev särskilt aktuell i samband med
tillkomsten av den nya lagen den 1 december 1950 om rätt till fiske. Nämnda
lag har påkallat översyn särskilt av stadgans föreskrifter om tillvägagångssättet
vid antagande av lokala bestämmelser och om ansvar, förverkande och
beslag. Även andra omständigheter har emellertid föranlett behov av översyn.
Redan den livliga utveckling i olika hänseenden, som efter stadgans
tillkomst ägt rum inom den viktiga näringsgren som fisket utgör, motiverar
en omprövning, huruvida stadgans bestämmelser är lämpliga för moderna
förhållanden. En särskild fråga som uppkommit är, om icke vissa i
lokala bestämmelser allmänt förekommande förbud bör överföras till stadgan.
Den starkt ökade betydelse fisket å öppna havet nu har i jämförelse
med förhållandena vid stadgans tillkomst måste föranleda överväganden, i
vad mån bestämmelserna i stadgan bör utsträckas att gälla även å internationellt
vatten. Vidare har revision av straff-, förverkande-, beslags- och åtalsbestämmelserna
påkallats av ny allmän straff- och processlagstiftning. Slutligen
har framkommit ett önskemål av mera författningsteknisk art, nämligen
att för vinnande av större överskådlighet över de på fiskevårdens område
gällande bestämmelserna i fiskeristadgan inarbeta de vid sidan av
denna utfärdade författningarna på detta område i den utsträckning så
lämpligen kan ske.

Den 26 maj 1950 uppdrog Kungl. Maj :t åt fiskcristyrelsen med statens
fiskeriförsök att med beaktande av vad som anförts i propositionen nr 60
till 1950 års riksdag med förslag till lag om rätt till fiske, in. in. företaga
en översyn av dels fiskeristadgan den 17 oktober 1900, dels de i fiskerättskommitténs
betänkande med förslag till fiskelag (SOU 1947:47) upptagna
bestämmelserna angående fiskevårdsområden samt om upplåtelse av fiskerätt.
Efter erhållet bemyndigande tillkallade dåvarande statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet den 6 juli 1951 sakkunniga att biträda styrelsen
vid översynen. Styrelsen, som funnit lämpligt att slutföra uppdraget
angående översynen av fiskeristadgan utan avbidan å det slutliga fullgörandet
av utredningsuppdraget i övrigt, har den 17 november 1952 överlämnat

2 Bihang till riksdagens protokoll 195i. 9 saml. Havd. Nr 28.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

betänkande med förslag till ny fiskeristadga samt i anledning därav föranlett
förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen om rätt till fiske
(SOU 1953: 2).

över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av domänstyrelsen,
kammarkollegiet, lotsstyrelsen, generaltullstyrelsen, statens jordbruksnämnd,
samtliga länsstyrelser — efter hörande av hushållningssällskapen
— hushållningssällskapens förbund, fiskeriintendenterna, fiskerinämnden
för Vänern, Göteborgs och Bohus läns havsfiskeförening, Svenska fiskeritjänstemannaförbundet,
Föreningen statens fiskeritjänstemän, Sveriges fiskares
riksförbund, Svenska västkustfiskarnas centralförbund, Svenska sydkustfiskarnas
centralförbund, Skånes fiskareförbund, Svenska ostkustfiskarenas
centralförbund, Svenska insjöfiskarenas centralförbund, Malmöhus
läns havsfiskeförening u. p. a., Svenska fiskevårdsförbundet, Vätterns
fiskareförbund, Sveriges sportfiskares riksförbund, Fiskefrämjandet, Sveriges
lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk och Svenska naturskyddsföreningen.
Därjämte har Sveriges amatörfiskares riksförbund avgivit
yttrande i ärendet. Vissa remissinstanser har bifogat yttranden från
hörda myndigheter och organisationer.

Vidare har till jordbruksdepartementet insänts dels från länsstyrelsen i
Malmöhus län en den 24 juni 1953 dagtecknad skrivelse från ingenjören
Bernt Stamvik angående frågan om förbud mot ljustring av ål, dels från
länsstyrelsen i Hallands län en av 30 fiskare gjord framställning rörande
samma fråga, dels från länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län en av 38
fiskare undertecknad skrivelse den 8 oktober 1953 angående fråga om minimimått
på laxöring.

Svenska fiskhandelsförbundet har i en den 19 maj 1953 inkommen skrivelse
gjort framställning rörande den tid, under vilken försäljningsförbud
för kräftor bör gälla. — Sedan fiskeristyrelsen yttrat sig häröver, har Kungl.
Maj :t den 17 juli 1953 förklarat, att den i skrivelsen berörda frågan skulle
övervägas i samband med den slutliga behandlingen av förslaget till ny fiskeristadga.

I propositionen nr 23 till innevarande års riksdag angående ändring i vattenlagen
har uttalats (s. 70), att frågan om straff och annan påföljd för
överträdelse av sådant fiskeförbud, som utfärdats i samband med uppförande
av dammbyggnad o. d., lämpligen borde upptagas i samband med förslaget
till fiskeristadga. Propositionen har — med viss jämkning som ej har betydelse
i detta sammanhang — bifallits av riksdagen (tredje lagutskottets
utlåtande nr 2).

I ett den 22 april 1948 avgivet betänkande har kust- och gränsbevakningsutredningen
framlagt förslag angående arbetsuppgifterna för tullverkets
kust- och gränsbevakning. Såvitt avser frågor som faller under finans- och
civildepartementen har ärendet slutligt avgjorts. I betänkandet berörs emellertid
även tillsynen över fiske och jakt. Det föreslås att befattningshavare
vid tullverkets kust- och gränsbevakning skall få vissa författningsmässiga
befogenheter att utöva sådan tillsyn, över betänkandet har efter remiss ett

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

flertal myndigheter och organisationer avgivit yttranden. Även dessa frågor
synes lämpligen böra behandlas i samband med förslaget till ny fiskeristadga.

Huvuddragen av fiskeristyrelsens förslag m. rn.

Gällande fiskeristadga innehåller till en början vissa bestämmelser om fiskets
bedrivande och vård. De utgöres av 1 och 2 §§, vilka avser förhållandet
mellan flera fiskande inbördes, 3—5 §§, som innehåller förbud mot vissa
fångstsätt och fångstredskap, 6 §, som upptager bestämmelser om fredningstider
för och minimimått å vissa skaldjur, 7 §, som avser att bereda skydd
för fiskredskap mot översegling, samt 8 §, som föreskriver viss skyddsanordning
till förhindrande av att fisk inkommer i turbiner. I 14 § gives bestämmelser
om vissa saluförbud m. in. 15 § stadgar förbud mot att hålla
vissa redskap utestående under fredningstid. 14 och 15 §§ kompletterar delvis
bestämmelserna i 6 §.

Stadgan förutsätter, att föreskrifter om fiskets vård och bedrivande i betydande
utsträckning måste utfärdas lokalt, detta på grund av de skiftande
natur- och fiskeriförhållandena i riket. Frågan hur sådana lokala bestämmelser
skall komma till stånd behandlas utförligt i 9—13 §§. Bestämmelser
om tillämpningen av lokala föreskrifter har givits i 14—17 §§. Återstående
del av stadgan, 18—31 §§, innehåller i huvudsak föreskrifter om ansvar och
förverkandepåföljd vid överträdelser samt om åtal och beslag.

Fiskeristyrelsens förslag bygger i sina grunder på den gällande stadgan.
Den del av förslaget, som innehåller allmänna bestämmelser om fiskets
vård och bedrivande, har visserligen i förslaget fått ett fylligare innehåll än
de nu gällande föreskrifterna i detta ämne. Fiskeristyrelsen förutsätter likväl,
att den författningsmässiga regleringen av de spörsmål, som angår fiskets
vård och bedrivande, alltjämt i huvudsak måste ske genom lokala föreskrifter.
Ordningen för tillkomsten av dylika bestämmelser har i förslaget i
princip bibehållits oförändrad. De nuvarande föreskrifterna om påföljd för
överträdelse av stadgan eller med stöd därav meddelade bestämmelser samt
om beslag in. in. har i förslaget väsentligt omarbetats och utvidgats.

Fiskeristyrelsens förslag till fiskeristadga har uppdelats i olika
huvudavdelningar. Efter en avdelning med inledande bestämmelser (1-—
3 §§) följer en avdelning, som upptager för hela riket gällande bestämmelser
om fiskets vård och bedrivande och omfattar dels en underavdelning
med bestämmelser som reglerar förhållandet mellan de fiskande inbördes
(4—(1 §§), dels en underavdelning med bestämmelser om fiskevård (7—
13 §§). Nästa avdelning (14—22 §§) reglerar frågan, hur lokala bestämmelser
skall tillkomma, och innehåller dessutom några föreskrifter rörande
tillämpningen av sådana bestämmelser. Därpå följer en avdelning (23 §),
som föreskriver, i vad mån de föregående bestämmelserna skall tillämpas
ä internationellt vatten. Den följande avdelningen (24—28 §§) innehåller

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

förbud mot vissa åtgärder, bl. a. försäljning och införsel, med undermålig
fisk och mot dylika åtgärder med fisk under fredningstid. Slutligen kommer
en avdelning (29—40 §§) med bestämmelser om ansvar, förverkande,
beslag och åtal och en avdelning (41 §) med regler om besvär m. m. Vid
uppgörandet av denna indelning har styrelsen beaktat önskvärdheten av
att eventuella kommande administrativa bestämmelser om fiskevårdsområden
och fiskevårdsavgilter skall kunna upptagas i stadgan utan att den
sönderbrytes.

I departementsutkastet har förslagets huvudavdelningar bibehållits.

Föredragande statsrådet anför i detta sammanhang bland annat följande:

Den huvudförfattning, som nu framlägges, är en fiskeristadga. Innehållet
i denna är av den art, att den torde kunna utfärdas av Kungl. Maj:t
med stöd av § 89 regeringsformen. Emellertid innehåller den föreslagna
stadgan bestämmelser av allmän räckvidd, bl. a. sådana som har betydelse
för förhållandet mellan fiskande inbördes. Av remissbehandlingen framgår,
att intresset för stadgans utformning är mycket stort och att olika åsikter
i många delar framförts. Vidare måste vid bedömandet av de föreslagna
ändringarna i fiskerättslagen och vattenlagen hänsyn tagas till vad som
föreslås i utkastet till fiskeristadga. Med hänsyn till det anförda bör enligt
min mening riksdagens yttrande inhämtas i ärendet. Stadgan innehåller
emellertid en hel de! bestämmelser av den art att de smidigt bör kunna
anpassas efter nya rön och erfarenheter, särskilt på fiskevårdens område.
Jag anser mig därför böra betona, att sådana ändringar i stadgan, som ej
är av mera genomgripande art, framdeles bör få vidtagas utan att riksdagens
yttrande inhämtas. I detta sammanhang må framhållas, att riksdagen
icke medverkat vid tillkomsten av den gällande fiskeristadgan och vid de
ändringar däri som vidtagits.

Förslaget till fiskeristadga.

Allmänna synpunkter.

Remissinstanserna.

Några remissinstanser — domänstyrelsen, kammarkollegiet, länsstyrelsen
i Uppsala län, Svenska fiskevårdsförbundet, Fiskefrämjandet och Sveriges
sportfiskares riksförbund — gör gällande, att förslaget i flera avseenden
för mycket tillvaratager yrkesfiskets intresse på bekostnad
av andra fiskarekategoriers. Uttalanden i samma
riktning göres av Amatörfiskarnas riksförbund.

Föredragande statsrådet.

Fiskeristadgan bör givetvis utformas med hänsyn till de allmänna grunder
på vilka den nya fiskerättslagen vilar. Utformningen bör därför ske med

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

beaktande av alla olika fiskargruppers intressen. Genom nya fiskerättslagen
har beretts vidgade möjligheter till husbehovs- och fritidsfiske. Några
remissinstanser har hävdat, att i stadgan borde införas en allmän bestämmelse
om att fisket skall bedrivas med skälig hänsyn till alla olika fiskaregruppers
intressen och att detta särskilt borde beaktas då lokala bestämmelser
utfärdas. Ett sådant stadgande torde emellertid vara onödigt. Det ligger
i sakens natur, att stadgan och bestämmelser som utfärdas med stöd
av stadgan skall stå i överensstämmelse med de principer på vilka den nya
fiskerättslagen grundas.

I det följande kommer redogörelsen för förslaget till fiskeristadga att anknyta
till bestämmelserna i departementsförslaget. Då emellertid remissyttrandena
avser fiskeristyrelsens förslag kommer ■— i de fall då paragrafnumreringen
ej överensstämmer — att inom parentes angivas motsvarande
stadganden i detta.

Inledande bestämmelser.

(1 och 2 §§ departementsförslaget, 1—3 §§ fiskeristyrelsens förslag.)

1 §•

Fiskeristyrelsen.

Fiskeristyrelsen föreslår, att i stadgan under 1 § intages en bestämmelse
om att vad i stadgan sägs om fisk i tillämpliga delar skall gälla även om
andra vattendjur, efter vilka fiske bedrives.

Föredragande statsrådet.

Som fiskeristyrelsen anfört har i fiskerättslagen icke intagits någon definition
på fisk. Av förarbetena framgår emellertid att detta begrepp har en
vidsträckt betydelse. I fiskerättslagen har ej givits några särskilda bestämmelser
för vissa slag av fisk eller andra vattendjur. Så är däremot fallet i förslaget
till fiskeristadga. Ur författningsteknisk synpunkt torde det därför
vara nödvändigt att i stadgan framhålla, att, då annat ej angives eller framgår
av sammanhanget, ordet fisk har en vidsträckt betydelse och omfattar
jämväl t. ex. de skaldjur för vilka särskilda föreskrifter gives. Det av fiskeristyrelsen
föreslagna stadgandet torde emellertid ur språklig synpunkt ej vara
lämpligt. Vidare synes det vara av värde att i stadgan direkt utsäges vilka
djur, som faller under dess bestämmelser. Ett alternativ till fiskeristyrelsens
förslag är därför att införa ett stadgande av innebörd att vad i stadgan sägs
om fisk även skall gälla vissa andra vattendjur, i första hand de som uppräknas
i 25 § första punkten i nuvarande stadga. Vissa tillägg bör emellertid
göras. Med hänsyn till alt särskilt minimimått föreslås för havskräftor
bör dessa särskilt nämnas i uppräkningen. Vidare synes blåmusslor böra
medtagas. Lokalt torde fiske efter nejonöga bedrivas i icke ringa omfattning.
I detta sammanhang må anmärkas, all i eu kungörelse (1928:6) an -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

gående fisket inom Torne älvs vattenområde intagits en bestämmelse om
fiske av nejonögon. Vidare har fisket efter bläckfisk på senare år fått viss
betydelse. Även dessa djur torde därför böra nämnas i uppräkningen.
Om 25 § gällande stadga utbygges på sätt nu angivits, torde bestämmelsen
komma att omfatta samtliga vattendjur, i fråga om vilka det för närvarande
kan ha praktisk betydelse att fiskeristadgan blir tillämplig. Skulle
senare behov visa sig att medtaga även andra djurarter, torde i enlighet
med vad jag inledningsvis anfört stadgan kunna ändras utan riksdagens
hörande. Även om det här framlagda alternativet torde innebära, att fiskeristadgans
tillämpningsområde formellt blir något mera begränsat än fiskerättslagens,
förordar jag dock att det genomföres. I enlighet härmed har 1
§ i departementsförslaget utformats.

2 §.

Efter särskilda konventioner med våra nordiska grannländer har utfärdats
kungörelser, vari regler givits om fiskets bedrivande m. m. inom vissa
områden. Bestämmelserna i kungörelserna strider delvis mot den av fiskeristyrelsen
föreslagna stadgan. De kungörelser som här avses är följande:

1. Kungörelsen den 13 januari 1928 (nr 6) angående tillämpning av den
genom deklaration den 10 maj 1927 mellan Sverige och Finland fastställda
stadga för fiskets bedrivande inom Torne älvs fiskeområde. I denna kungörelse
lämnas bestämmelser om bland annat fredningstid för lax och laxöring,
minimimått på dessa fiskar, maskstorlek i vissa fiskredskap samt
förbud mot vissa fångstmetoder.

2. Kungörelsen den 2 juni 1933 (nr 282) med vissa bestämmelser rörande
fiskeriförhållandena i de till Sverige och Danmark gränsande farvattnen.
Denna kungörelse avser Kattegatt, Öresund och södra delen av
Östersjön. Den innehåller — förutom bestämmelser om rätt för de båda
ländernas fiskare att i viss utsträckning idka fiske även inom det andra
landets vattenområden — bl. a. vissa bestämmelser om vilka redskap som
därvid får användas, om sättet för utmärkning av redskapen samt om ersättningsskyldighet
då annans redskap skadats.

3. Kungörelsen den 18 mars 1949 (nr 97) med vissa bestämmelser rörande
lax- och laxörings fisket i Idefjorden och Svinesund m. m. I kungörelsen
lämnas bestämmelser om fredningstid för lax och laxöring samt om minimimått
på dessa fiskarter. Vidare lämnas vissa föreskrifter om maskstorlek
och vilka redskap som vid fisket får användas.

Fiskeristyrelsen.

Fiskeristyrelsen anser, att dessa kungörelser uppenbarligen bör kvarstå
som särskilda författningar. Föreskrifterna i kungörelserna avser emellertid
delvis ämnen, som regleras av de allmänna bestämmelserna i förslaget till
fiskeristadga, och avviker därifrån i flera hänseenden. Därför bör i fiskeristadgan
upptagas en föreskrift om att bestämmelserna i kungörelserna skall
ha företräde i den mån de strider mot fiskeristadgan.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.
Föredragande statsrådet.

I övergångsbestämmelse till gällande fiskeristadga påpekas, att i fråga
om fiske inom Torneå älvs fiskeområde skall lända till efterrättelse vad
därom finnes särskilt stadgat. Det torde visserligen utan särskild bestämmelse
vara klart att författningar som bygger på konventioner skall gälla
även om de strider mot fiskeristadgan. Jag har emellertid intet att erinra
mot att särskilt påpekande härom göres beträffande de tre av fiskeristyrelsen
angivna författningarna. Övriga nu gällande, på konvention grundade
författningar torde icke innehålla bestämmelser som strider mot den nu
föreslagna stadgan.

Allmänna regler för fiskets vård och bedrivande.

Om förhållandet mellan fiskande inbördes.

(3—5 §§ departementsförslaget, 4—6 §§ fiskeristyrelsens förslag).

3 § (4 §).

Fiskeristyrelsen.

1 § i gällande fiskeristadga innehåller en allmän regel för det fall att
flera fiskeberättigade skall fiska i samma vatten men ej kan på en gång
fiska. I dylikt fall skall den som kommer först ha företräde. Fiskeristyrelsens
förslag överensstämmer i huvudsak med gällande bestämmelse. Styrelsen
har ansett lämpligt att i förtydligande syfte tillägga en bestämmelse om
att, så länge den fiskande begagnar av honom utsatt redskap, annan fiskande
icke må hindra honom i hans fiske.

Föredragande statsrådet.

I enlighet med vad som nu gäller bör fiskeristadgan innehålla vissa allmänna
bestämmelser, som reglerar förhållandet mellan fiskande inbördes.
Fiskeristyrelsens förslag i denna del kan jag i stort sett biträda. Vad angår
den föreslagna 4 § är det givet att en generell bestämmelse om turordning
mellan fiskande måste få en mycket allmän avfattning. Modifikationer
av reglerna — t. ex. föreskrift om den längsta tid en fiskeplats får
uppehållas — bör, såsom fiskeristyrelsen uttalat, i mån av behov givas av
länsstyrelsen i den ordning stadgan föreskriver. Därvid bör givetvis iakttagas,
att lokala bestämmelser ej gives ett sådant innehåll att de står i strid
mot den princip som uttalats i stadgan. Paragrafen bör kompletteras med
förbud att i fiskevattnet efter avslutat fiske kvarlämna redskap, del av redskap,
förankringsanordning eller annat föremål som kan hindra en efterföljande
fiskare.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

4 § (5 §).

Denna paragraf saknar motsvarighet i gällande stadga.

Fiskeristyrelsen.

Hopsnärjning av fiskredskap är en företeelse, som tyvärr förekommer i
icke obetydlig utsträckning. Särskilt har fiske med drivande redskap och
trål ofta ägt rum på så sätt, att dessa redskap kommit att hopsnär jas med
andra redskap. Att olägenheter av nu berörd art uppkommer beror i betydande
grad på det bristfälliga sätt varpå fiskredskap stundom utmärkes.
Frågan om nya utmärkningsbestämmelser är för närvarande, såsom inledningsvis
anförts, föremål för särskild utredning inom fiskeristyrelsen. Även
om en förbättrad utmärkning av redskap åstadkommes, torde dock enbart
därigenom de nyss angivna missförhållandena icke elimineras. Det
kan nämligen icke bestridas, att hopsnärjning i många fall beror på ren
vårdslöshet. Otvivelaktigt föreligger därför behov av ett stadgande om skyldighet
för fiskande att iakttaga tillbörlig försiktighet för undvikande av hopsnärjning
med annans redskap.

Föredragande statsrådet.

Statsrådet förklarar sig intet ha att erinra mot fiskeristyrelsens förslag.

5 § (6 §).

Fiskeristyrelsen.

2 § i gällande fiskcristadga föreskriver, huru förfaras skall om fiskredskap
hopsnärjts med varandra, och giver den fiskande rätt att i en sådan
situation vidtaga vissa åtgärder med annans redskap. Paragrafen förutsätter
för sin tillämpning, att redskap, som hopsnärjts med annat redskap, ej kan
irigöras eller upptagas utan att alla redskapen samtidigt upptages eller
skada tillfogas dem. Paragrafen giver till en början den allmänna regeln, att
de fiskande gemensamt skall skilja eller upptaga redskapen. Från denna
regel göres emellertid undantag för det fall, att de fiskande icke är på en
gång närvarande. I detta fall äger den som kommer först att, om möjligt
efter tillkallande av två ojäviga män, med varsamhet åtskilja redskapen. Om
detta ej kan ske genom att han löser eller kapar sitt eget redskap, har han
rätt att vidtaga sådan åtgärd med annans redskap samt att, om så är nödvändigt,
upptaga det. Slutligen stadgas, att om någon sålunda måst lösa eller
kapa annans redskap, han är skyldig att åter sammanknyta det, samt att,
om annans redskap upptagits, redskapet jämte fångst skyndsamt skall tillställas
ägaren.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.
Remissinstanserna.

Sveriges fiskares riksförbund, Svenska västkustfiskarnas centralförbund
och Svenska sydkustfiskarnas centralförbund förmenar, att det bör utsägas
att åtal för uppsåtlig skadegörelse på annans redskap bör anställas av allmän
åklagare. Även Svenska ostkustfiskarenas centralförbund hävdar, att
överträdelse av stadgandena i denna paragraf bör straffbeläggas och falla
under allmänt åtal.

Föredragande statsrådet.

I den av fiskeristyrelsen föreslagna 6 § fastslås, att en fiskande, om han
för att skilja redskap åt måste ingripa i annans fiskredskap, är skyldig
att förfara så, att ägaren av det andra redskapet tillskyndas minsta möjliga
förfång. Mot bakgrunden av denna grundprincip får övriga stadganden i paragrafen
ses. Huruvida ett utsättande är till ägarens fördel får givetvis bedömas
med hänsyn till alla föreliggande omständigheter — bland annat väderleksförhållandena
och kännedom om redskapens rätta anbringande.

I uttrycket »föranstalta om» att redskap jämte fångst »må komma ägaren
tillhanda» får anses ligga en skyldighet att, om ägaren ej är känd, underrätta
polismyndighet, fiskareorganisation eller annan som kan tänkas
kunna ge upplysning om ägaren. Lagarna den 22 april 1938 om hittegods
och den 2 april 1918 med vissa bestämmelser om sjöfynd torde i sådant fall
icke vara tillämpliga.

En bestämmelse om obligatorisk skyldighet att underrätta känd ägare
om här avsedd åtgärd torde ha ringa praktisk betydelse. I många fall skulle
underrättelseskyldigheten framstå såsom helt onödig, t. ex. då en långrev
kapats och omedelbart sannnanknutits.

Har någon genom uppenbar vårdslöshet förorsakat att redskap hopsnärjts,
straffas han enligt 4 och 31 §§ i departementsförslaget. Att därutöver
stadga straff för den som icke iakttager föreskrifterna i förevarande paragraf
synes, som fiskeristyrelsen anfört, icke vara lämpligt, överträdelse av
föreskrifterna kan däremot föranleda ersättningsskyldighet.

Om fiskevård.

(6—13 §§ departementsförslaget, 7—13 §§ fiskeristyrelsens förslag.)

Underavdelningen om fiskevård i fiskeristyrelsens förslag innehåller bestämmelser
om förbjudna fångstredskap, fredningstider och minimimått
(7—9 §§) samt stadgande om tillståndstvång vid utplantering av fisk (13 §).

6 § (7 §).

Fiskeristyrelsen.

5 § i nu gällande stadga innehåller tre olika förhud mot att använda vissa
fiskredskap:

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

1) förbud mot fiske med harka,

2) förbud mot fiske med ljuster och huggkrok av lax eller annan fisk av
laxsläktet,

3) förbud, där is ligger, mot huggning eller annat användande av ljuster
för fångst av ål.

Från det sistnämnda förbudet har genom särskilda kungörelser medgivits
undantag helt eller med viss begränsning för delar av Blekinge län samt
för vattnet utanför viss kuststräcka av Kristianstads län, utanför Hallands
läns kust och utanför vissa delar av kusten av Göteborgs och Bohus län.

Förbudet mot användande av harka bör enligt styrelsen obestridligt kvarstå.

Vad angår övriga förbud anser styrelsen att användande av ljuster vid
fångande av all slags fisk bör förbjudas i hela riket. Styrelsen anför vidare,
att med ljuster torde böra jämställas huggkrok, vilket dock givetvis icke bör
utgöra hinder för att med huggkrok bärga fisk som fångats med annat
redskap.

Remissinstanserna.

De flesta remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget
att fiske med ljuster generellt förbjudes. Flera instanser
förklarar uttryckligen, att förbudet bör hälsas med tillfredsställelse.

På åtskilliga håll har emellertid det föreslagna förbudet mött
vissa gensagor. Norrbottens läns hushållningssällskap anför sålunda,
att i lappmarkens sjöar på sina håll förekomme ljustring efter storgäddor,
vilka icke lämpligen kunde fångas på annat sätt. För att möjliggöra detta ur
fiske vårdssynpunkt önskvärda fiske borde dispens från förbudet
kunna meddelas av fiskeristyrelsen.

Sveriges fiskares riksförbund instämmer i uppfattningen att tiden är mogen
för införande av totalförbud mot ljustring. Länsstyrelsen borde
dock få göra lokala undantag med hänsyn till av ålder bedrivet
yrkesmässigt fiske.

Generellt förbud mot ljustring i saltvatten avstyrk
e s vidare av ett flertal instanser bl. a. länsstyrelserna i Blekinge län
och Hallands lån, fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt, Svenska fiskeritjänstemannaförbundet,
Svenska västkustfiskarnas centralförbund, Svenska
sydkustfiskarnas centralförbund samt Göteborgs och Bohus läns havsfiskeförening.
Fiskeritjänstemannaförbundet framhåller, att fiskesättet fortfarande
bedrevs i relativt stor utsträckning för fångst av ål, särskilt av äldre
kustfiskare som på grund av åldersskäl måst sluta med havsfisket. Ljusterfisket
utgjorde för dessa fiskare en icke oväsentlig inkomst som näppeligen
kunde kompenseras genom andra fiskesätt. — Även i flertalet övriga yttranden
från de nämnda remissinstanserna betonas vikten av att ljustring
efter ål alltjämt stundom bör vara tillåten med hänsyn till yrkesfisket. I

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

allmänhet tillstyrkes dock totalförbudet även beträffande saltvatten under
förutsättning att lokala undantag medgives för fångst av ål med hänsyn
till fiskarebefolkningen.

Föredragande statsrådet.

Liksom nu torde generella förbud böra meddelas i fiskeristadgan mot
användande av vissa redskap. Vidare torde det få ankomma på länsstyrelserna
att vid behov utfärda ytterligare förbud mot att använda sådana
fångstredskap som med hänsyn till lokala förhållanden ur fiskevardssynpunkt
anses olämpliga.

Från remissinstansernas sida har ingen invändning gjorts mot gällande
förbud mot fiske med harka. Detta förbud bör uppenbarligen bibehållas.

Vad angår ljuster har remissinstanserna ej haft något att erinra mot
att detta redskap generellt förbjudes vid fiske i sötvatten. Även jag anser,
att sådant förbud bör införas. Med hänsyn till vad Norrbottens läns hushållningssällskap
anfört bör dock dispens kunna meddelas av fiskeristyrelsen,
om det är påkallat av fiskevårdshänsyn, t. ex. för att i vissa vatten fånga
stora gäddor, som skadar fisket där.

Beträffande förbud mot ljustring i saltvatten har däremot delade meningar
framförts. Såsom flertalet av remissinstanserna anfört torde det vara
obestridligt, att mycket starka skäl talar mot ljustringen såsom fiskemetod.
Å andra sidan har på vissa kuststräckor — i Blekinge län, Kristianstads
län, Hallands län, i viss mån även Göteborgs och Bohus län — fiskemetoden
en viss betydelse för kustbefolkningens utkomstmöjligheter. Det torde härvid
alltid vara fråga om ålfiske. När fiske sker efter ål som är synlig, torde
den fiskande oftast lika gärna kunna begagna sig av ålsax, som är ett billigt
redskap och mera sällan skadar fisken. Dock går ålsaxen icke att använda
på hård botten. Vad som i huvudsak gör att man vill bibehålla ljustret torde
vara att det i motsats till ålsaxen kan användas för blindhuggning. Det torde
alltså särskilt vara blindhuggningen man vill ha kvar, åtminstone i Halland,
att döma bl. a. av petitionen från hallandsfiskarena. Emellertid synes
blindhuggningen vara den ur fiskevårdssynpunkt mest förkastliga formen
av ljustring. Det torde vara uppenbart att vid sådant fiske i regel betydligt
flera fiskar skadas än vid t. ex. pilkning. Ur försörjningssynpunkt kan ålljustringen
knappast ha någon större betydelse, i varje fall ej så stor att den
ur nämnda synpunkter bör tillåtas. Emellertid torde det vara klart att ljustring
efter ål är av värde som inkomstkälla för vissa personer, särskilt äldre
fiskare i Blekinge, Göteborgs och Bohus, Kristianstads och Hallands län. Den
lämpligaste lösningen synes mig vara, att i stadgan upptages ett allmänt förbud
mot ljustring samt att Kungl. Maj:t överväger att för vissa kuststräckor
liksom nu meddela dispens i särskild kungörelse, varvid det kanske är lämpligast
att låta kungörelsen gälla under en kortare övergångstid. Jag torde
få återkomma till denna fråga sedan ny fiskeristadga utfärdats.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

Med huggkrok avses såväl i den nuvarande stadgan som i förslaget endast
på skaft fästad huggkrok. Såsom självständigt redskap kan huggkrok
huvudsakligen användas för fångst av laxfisk å platser där sådan fisk samlas.
Detta användningssätt är när det gäller laxfiskar förbjudet redan enligt
5 § i nu gällande stadga. Av lojala fiskare torde redskapet användas endast
såsom »bärgningsredskap». Användning av redskapet för annat ändamål
synes böra förbjudas. Härför talar skäl av liknande art som de vilka
åberopats för ett ljusterförbud, och vidare det förhållandet att mellanformer
kan tänkas mellan ljuster och huggkrokar.

Motionerna.

I de likalydande motionerna 1:527 och 11:671 hemställes — som ovan
nämnts — att riksdagen »måtte besluta, att fiske med ljuster fortfarande
skall vara tillåtet vid de kuststräckor i saltsjön där så tidigare varit förhållandet».

7 § (8 §).

Denna paragraf motsvaras i gällande stadga av 4 §, som förbjuder fiske
med trål. Undantag från eller jämkningar i detta förbud har medgivits i
några av Kungl. Maj:t utfärdade författningar, nämligen kungörelsen den
12 december 1952 (nr 752) angående fiske med räktrål efter djuphavsräka,
kungörelsen den 22 maj 1953 (nr 244) angående fiske med trål utan
s. k. bobbins vid rikets västra kust samt kungörelsen den 25 september 1953
(nr 607) med särskilda bestämmelser angående fiske med trål efter sill och
skarpsill inom vissa områden vid rikets västra kust. De två sistnämnda
kungörelserna är tidsbegränsade.

Fiskeristyrelsen.

Någon tvekan torde icke råda därom att det fiske, som i dagligt tal
betecknas såsom trålfiske, vare sig det sker med bottentrål eller flyttrål,
alltjämt i princip bör vara förbjudet å rikets vattenområden.

Avsaknaden av definition å begreppet trålfiske har ofta föranlett tvekan
angående begreppets innebörd. Delade meningar härom har rått icke endast
bland fiskarena utan även bland de myndigheter som har att tillämpa fiskeristadgan.
Styrelsen finner det förty vara synnerligen angeläget, att en
definition upptages i stadgan.

Remissinstanserna.

Norrbottens läns hushållningssällskap uttalar, att fiske med flyttrål
bör vara tillåtet inom allmänt vattenområde i
Bottenviken.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

Länsstyrelserna i Västernorrlands län och Jämtlands län samt fiskeriintendenten
i nedre norra distriktet uttalar, att bland de i tredje stycket
uppräknade redskapen bör upptagas även s. k. pulsnot, vilket redskap användes
bl: a. i Ångermanälven och Indalsälven. Nämnde fiskeriintendent
har härom anfört.

Pulsnot är benämningen på det notredskap som i de avsedda älvarna
begagnas på samma sätt som de i tredje stycket angivna redskapen. Ehuru
det för fiskeritjänstemännen icke kan råda någon tvekan om tolkningen av
bestämmelsen i nämnda stycke vore det med hänsyn till de fiskande önskvärt
att benämningen där medtogs.

Föredragande statsrådet.

Frågan om flyttrål lämpligen bör få användas i svenskt vatten i Bottenviken
torde icke nu böra avgöras. Resultatet av pågående undersökningar
synes nämligen böra avvaktas. Då kombinationer mellan bottentrål och
flyttrål finnes, är det vidare svårt att ange skillnaden mellan dem. Den av
fiskeristyrelsen föreslagna definitionen på trål torde vara lämplig. Med
anledning av vad som anförts i vissa remissyttranden bör i tredje stycket
efter kilnot tilläggas »pulsnot».

Nu gällande författningar angående undantag från eller jämkning i trålfiskeförbudet
torde icke böra inarbetas i stadgan. De grundar sig i vissa
fall på konventioner och avser då även delar av internationellt vatten.
Därest det framdeles skulle visa sig vara lämpligt att medge ytterligare undantag
från trålfiskeförbudet, t. ex. i fråga om flyttrål i Bottenhavet, torde
även detta böra ske genom särskild kungörelse.

Motionerna.

I de likalydande motionerna I: 526 och II: 672 hemställes — som ovan
nämnts — bland annat, att från det i 7 § första och andra styckena stadgade
förbudet mot trålfiske måtte undantagas — utöver vad som föreskrives i
paragrafens tredje stycke — fiske i saltvatten med puls- eller dämpnot.

8 § (9 §).

Fiskeristyrelsen.

9 § motsvarar 3 § fiskeristadgan. De i sistnämnda paragraf upptagna förbuden,
vilka riktar sig mot användande av vissa förödande fångstsätt, bör
kvarstå.

En fiskemetod, som i en framtid kan komma att erhålla vidsträckt tilllämpning,
är fiske med elektricitet. Metoden kan emellertid ännu knappast
anses ha passerat experimentstadiet. Innan mera ingående erfarenhet vunnits
om dess inverkan å bestånden av olika slags fisk, bör dess användning
vara underkastad kontroll. Lämpligen bör detta ske genom att fiske med

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

elektricitet i princip förbjudes och användningen därav göres beroende på
särskilt tillstånd. Enär tvekan försports, huruvida fiske med elektricitet omfattas
av 3 §, bör uttryckligt förbud emot detsamma upptagas i stadgan.

Remissinstanserna.

Förbud mot fiske medelst eldhandvapen ifrågasätt
e s eller påyrkas av domäns tyr elsen, fiskeriintendenterna i mellersta,
övre södra och österhavets distrikt, Svenska fiskeritjänstemannaförbundet,
Svenska insjöfiskarenas centralförbund, Svenska fiskevårdsförbundet, fiskerinämnden
för Vänern, Svenska naturskyddsföreningen samt flera länsstyrelser
och hushållningssällskap. Det framhålles, att ett dylikt förbud redan
finnes upptaget i många länsstadgor.

Föredragande statsrådet.

Ett förbud mot fiske med eldvapen synes visserligen knappast vara motiverat
enbart ur fiskevårdssynpunkt. Som emellertid ett sådant förbud ur
jaktvårdssynpunkt skulle vara ett värdefullt komplement till stadgandet i
20 § jaktlagen och då ifrågavarande fiskemetod ej kan ha någon uppgift
att fylla, har jag ansett mig böra tillmötesgå den i ett flertal remissyttranden
framförda önskan om att fiskemetoden förbjudes. Tillräcklig anledning
att utsträcka förbudet till fiske med andra skjutvapen än eldhandvapen lär,
även om därigenom skulle vinnas närmare överensstämmelse med 20 § jaktlagen,
icke föreligga.

9 § (10 §).

Första stycket.

Fiskeristyrelsen.

10 § handlar om fredningstider. Första stycket motsvarar nuvarande 6 §
första stycket. Någon ändring av de däri fastställda tiderna synes icke vara
påkallad.

Föredragande statsrådet.

I fråga om fredningstiden för hummer torde, såsom några remissinstanser
framhållit, med hänsyn till kontrollsynpunkter dess början böra fastställas
till ett visst klockslag, då dagsljus råder, lämpligen klockan 17 den 14
juli.

Beträffande kräftor har länsstyrelsen i Malmöhus län föreslagit, att fisket
skall få börja klockan 16 den 7 augusti i stället för klockan 18. Det torde
vara riktigt, att i sådana fall då många kräftburar skall utsättas det kan
vara svårt att medhinna detta före mörkrets inbrott. Med hänsyn till de fall

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

då flera delägare har gemensamt fiske på vattenområde synes det emellertid
icke vara lämpligt att flytta fram tidpunkten mera väsentligt.
Härigenom skulle olägenhet i konkurrensen flera fiskande emellan kunna
uppstå för dem som har svårighet att lämna sitt arbete vid tidpunkten för
fiskets början. Med tanke på båda dessa synpunkter torde klockslaget böra
ändras från 18 till 17.

Andra stycket.

Fiskeristyrelsen.

Det föreslagna andra stycket i 10 § ersätter delvis nuvarande 15 §. Sistnämnda
paragraf stadgar, att därest fångande av fisk under viss tid är förbjudet,
till sådan fångst använt redskap under den tid ej må hållas i vatten
utestående, där ej visas att redskapet varit tillslutet eller på sådant sätt
öppnat att fisk ej kunnat fångas däri. Stadgandet gäller i fråga om både
fredningstid som angives i 6 § och fredningstid som meddelats i den ordning
stadgan föreskriver.

Vid tillämpning av stadgandet har i praktiken vissa svårigheter uppkommit
beträffande redskap, som kan användas för fångst av två eller flera
olika slags fisk. Svårigheterna har särskilt framträtt i fråga om tinor, som
nyttjas för fångst av både hummer och krabba.

I fråga om redskap avsett för kräftfiske föreligger icke något behov
av att gällande förbud uppmjukas. Tvärtom torde beträffande dessa redskap
den nuvarande bestämmelsen — i enlighet med yrkanden i en del remissyttranden
— utan olägenhet kunna skärpas därhän att dylika redskap under
inga förhållanden får vara utestående under kräftans fredningstid.

Vad hummerredskap beträffar bör till en början beaktas att någon klar
skillnad icke föreligger mellan hummertina och krabbtina. En tina där
maskstolparnas storlek är högst 3 cm och ingångsöppningarnas diameter
högst 10 cm kan anses såsom en typisk hummertina, vilket naturligtvis icke
hindrar att mindre krabbor ibland kan fångas däri. En tina där motsvarande
mått är lägst 6 cm, respektive 14 cm kan anses som en typisk krabbtina,
ehuru naturligtvis hummer som kryper in i tinan stundom kvarstannar där
och sålunda fångas. Alla mellanformer mellan dessa båda ytterlighetsfall
finns emellertid.

Om en tina konstrueras eller ändras så att endast krabba kan fångas däri,
faller tinan ej under det i första punkten stadgade förbudet. Undantagsregeln
bör därför gälla blott lina av sådan beskaffenhet att den i det aktuella
fallet kan användas för fångst av båda slagen skaldjur. För att undantaget
skall gälla —- oberoende av den plats på vilken tinan utsatts — bör därför
fordras att någon särskild åtgärd vidtagits i syfte att förhindra att hummer
fångas i den och att denna åtgärd regelmässigt tjänar detta syfte, även om i
rena undantagsfall någon hummer fångas däri.

I enlighet med det anförda har andra stycket av 0 § i departcmentsförslaget
utformats. Med tina avses här även därmed likartat, för fångst av
hummer eller krabba avsett redskap som har annan benämning.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

10 § (11 §).

I 11 § av fiskeristyrelsens förslag har upptagits bestämmelser om minimimått
för vissa fiskar och skaldjur. Måtten för hummer, ostron och kräftor
motsvarar de som nu gäller enligt 6 § fjärde stycket fiskeristadgan. I övrigt
har bestämmelser om minimimått givits i följande författningar.

1) Kungörelsen den 23 januari 1931 (nr 8) med vissa fredningsbestämrnelser
för rödspätta (Pleuronectes platessa) och skrubba (Pleuronectes
flesus).

Denna kungörelse avser viss del av södra Östersjön och innehåller föreskrifter
om minimimått på rödspätta och skrubba samt bestämmelser om
fredningstider för dessa fiskar.

2) Kungörelsen den 25 september 1953 (nr 608) med särskilda fredningsbestämmelser
för rödspätta och skrubba.

Denna kungörelse avser Nordsjön, Skagerack, Kattegatt, Öresund och Östersjön
och utgör ett komplement till den under 1) upptagna. I kungörelsen,
som är tillämplig endast på fiske från svensk fiskebåt, gives särskilda bestämmelser
till skydd för rombärande rödspätta och skrubba.

3) Kungörelsen den 21 november 1952 (nr 699) med vissa bestämmelser
om storleken av maskor i fiskredskap av nät och om minimimått på fisk
m. m.

Denna kungörelse avser Östersjön, Öresund, Bälten samt Kattegatt, Skagerack
och Nordsjön ävensom vissa delar av Atlantiska Oceanen och Norra
Ishavet. Kungörelsen innehåller, förutom bestämmelser om maskstorlek i
fiskredskap av nät, föreskrifter om minimimått på ett flertal olika fiskslag.

4) Kungörelsen den 30 december 194-7 (nr 962) med vissa bestämmelser
till skydd för beståndet av havskräfta.

I kungörelsen stadgas förbud mot att fånga havskräfta som ej håller ett
mått av 15 cm.

5) Kungörelsen den 6 maj 1938 (nr 155) angående gädd- och gösbeståndens
skyddande.

I kungörelsen stadgas att gädda, som i längd ej håller 40 cm, och gös, som
i längd ej håller 38 cm, ej får saluhållas eller försäljas; dock att försäljning
får ske till fiskodling eller för vetenskapligt ändamål. Kungörelsen innehåller
alltså intet förbud mot fångst av gädda eller gös, som icke håller de
angivna måtten.

6) Kungörelsen den 13 januari 1928 (nr 6) angående tillämpning av den
genom deklaration den 10 maj 1927 mellan Sverige och Finland fastställda
stadga för fiskets bedrivande inom Torne älvs fiskeområde.

Kungörelsen grundar sig på en konvention den 10 maj 1927 mellan Sverige
och Finland samt lagen den 18 juni 1927 (nr 218) angående rätt för
Konungen att utfärda vissa föreskrifter rörande fisket inom Torne älvs
fiskeområde. I kungörelsen gives blaiyi annat bestämmelser om minimimått
på lax (50 cm) och laxöring (35 cm).

7) Kungörelsen den 18 mars 1949 (nr 97) med vissa bestämmelser rörande
lax- och laxöringsfisket i Idefjorden och Svinesund m. m.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

I kungörelsen, som grundar sig på en den 28 januari 1949 mellan Sverige
och Norge avslutad konvention, gives bland annat bestämmelser om minimimått
på lax (50 cm) och på laxöring (30 cm).

8) Kungörelsen den 30 juni 1932 (nr 351) med vissa bestämmelser rörande
införsel till riket av kräftor.

I kungörelsen stadgas att kräftor, som får införas till riket allenast under
tiden 8 augusti—31 oktober, skall hålla ett mått av minst 9 cm.

Fiskeristyrelsen.

Fiskeristyrelsen anser att de nuvarande minimimåtten på hummer, ostron
och kräftor bör kvarstå oförändrade samt att föreskrifterna i den under
8) omnämnda kungörelsen bör inarbetas i fiskeristadgan.

I fråga om havskräftor anser styrelsen att den under 4) omnämnda kungörelsen
bör inarbetas i fiskeristadgan och att det däri angivna måttet av
15 cm bör bibehållas. Styrelsen framhåller att minimimåttet i och för sig
icke får så stor betydelse då havskräftorna endast sällan fångas på svenskt
territorialvatten, men framhåller att genom bestämmelserna i 23 § första
stycket i fiskeristyrelsens förslag minimimåtten kommer att gälla även vid
fiske från svenskt fartyg på internationellt vatten.

Fiskeristyrelsen anser att bestämmelserna i de under 2) och 3) upptagna
kungörelserna bör kvarstå i särskilda författningar.

Däremot föreslår fiskeristyrelsen att den under 5) upptagna kungörelsen
bör inarbetas i fiskeristadgan och att minimimått bör införas jämväl i fråga
om fångst av gädda och gös. Fiskeristyrelsen hänvisar därvid bland annat
till att länsstyrelserna med stöd av 9 § gällande fiskeristadga i mycket stor
utsträckning meddelat förbud mot fångst av gädda och gös under viss minimistorlek
men tillägger följande.

En hel del av dessa fångstförbud är dock försedda med det undantaget,
att undermålig gös och gädda, som fångats oavsiktligt och som icke är levnadsduglig,
må behållas av den fiskande för att förbrukas i hans hushåll.
Är fisken levnadsduglig skall däremot föreskriften i 23 § fiskeristadgan
tillämpas och fisken sålunda åter utsläppas. Under inga förhållanden får naturligtvis
undermålig fisk försäljas.

Fiskeristyrelsen föreslår, att minimimåtten fastställas till dem som gäller
enligt 1938 års kungörelse (se under 5) å s. 32 här ovan), sålunda 40 cm.
beträffande gädda och 38 cm beträffande gös.

Vidare föreslår fiskeristyrelsen, att i fiskeristadgan införes bestämmelse
om minimimått, 40 cm å lax och laxöring, beträffande laxöring dock endast
vid fiske i saltsjön.

Remissinstanserna.

Lax.

En höjning av minimimåttet för fångst av lax påyrkas
eller ifrågasättes av dornänstgrelsen, fiskeriintendenterna i mellersta,
3 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 9 samt. 3 avd. Nr 2S.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

övre södra och nedre södra distrikten samt i Österhavets distrikt, Sveriges
fiskares riksförbund, Svenska sydkustfiskarnas centralförbund, Svenska
ostkustfiskarenas centralförbund, Svenska fiskevårdsförbundet och fiskerinämnden
för Vänern samt flera länsstyrelser och hushållningssällskap. Domänstyrelsen
samt länsstyrelsen och hushållningssällskapet i Gotlands län
föreslår, att minimimåttet sättes till 60 cm, de övriga här avsedda remissinstanserna
hemställer om ett minimimått å 50 cm.

Laxöring.

I några yttranden göres gällande, att det av fiskeristyrelsen föreslagna
generella minimimåttet för fångst av laxöring i saltsjön, 40 cm, är för högt
för västkustens vidkommande.

Gädda.

Bestämmelsen om minimimått på gädda har föranlett erinringar i vissa
yttranden. Kammarkollegiet och länsstyrelsen i Uppsala län finner det lämpligare
att de nuvarande förbuden mot saluhållande och
försäljning bibehålies och att dessa, då så finnes
erforderligt och möjligt, kompletteras med lokala
fångstförbud.

Föreningen statens fiskeritjänstemän ifrågasätter om icke minimimåttet
för fångst av gädda ur biologisk synpunkt bör utgå. Skälen härtill
utvecklar föreningen på följande sätt.

Värdefullt är givetvis, att ej för småvuxen gädda saluföres i allmänna
handeln, men ur fiskeribiologisk synpunkt kan framhållas, att den föreslagna
bestämmelsen torde i vissa vattenområden kunna medföra en rubbning
i den naturliga balansen mellan antalet hanar och honor. Hanarna
blir nämligen i regel ej så storväxta som honorna och når ofta sin könsmognad
innan de uppnår angivna minimimått. Ett fiske grundat på minimimåttsbestämmelser
skulle således hårdast drabba honbeståndet av nämnda
fiskart.

Domänstyrelsen, över jägmästaren i Skellefteå distrikt, jägmästaren i
södra Arvidsjaurs revir, länsstyrelsen i Jämtlands län, hushållningssällskapen
i nämnda län samt i Västerbottens län ävensom fiskeriintendenten i nedre
norra distriktet hemställer, att från berörda minimimått
undantages vissa delar av riket.

Gös.

De erinringar som kammarkollegiet och länsstyrelsen i Uppsala län enligt
vad förut anförts gjort mot bestämmelsen om fångstminimimått på gädda
avser även minimimåttet på gös.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.
Föredragande statsrådet.

Allmänna synpunkter.

Bestämmelser om minimimått finnes i gällande fiskeristadga endast för
hummer, kräftor och ostron. Såsom framgår av vad jag inledningsvis anfört
under 10 § har emellertid i särskilda författningar ytterligare bestämmelser
meddelats om förbud mot att fånga fisk, som icke håller vissa minimimått.
I enlighet med vad fiskeristyrelsen föreslagit torde de därvid under
nr 4), 5) och 8) omnämnda författningarna lämpligen böra inarbetas
i fiskeristadgan. De övriga författningarna bör däremot fortfarande kvarstå.
— Bestämmelser om minimimått har vidare i stor utsträckning lämnats i
länsstadgor.

Lax.

Som fiskeristyrelsen framhållit finnes föreskrifter om minimimått å lax
i nästan samtliga län. Det torde emellertid vara lämpligt att i fiskeristadgan
införes ett allmänt minimimått, vilket vid behov kan höjas genom lokala
föreskrifter. Fiskeristyrelsen har föreslagit, att detta mått sättes till
40 cm. Emellertid har styrelsen själv framhållit att ur fiskeribiologisk synpunkt
måttet borde vara högre, lämpligen 50 cm. Som motiv för att dock
föreslå 40 cm har styrelsen framhållit, att i Danmark detta minimimått gäller
och att det är nödvändigt att samma mått i detta hänseende gäller i Danmark
och i Sverige. Remissinstanserna har allmänt uttalat att ett minimimått
av 40 cm är för lågt. De flesta har föreslagit 50 cm.

Jag delar styrelsens åsikt att samma minimimått om möjligt bör gälla
för Sverige och grannländerna, särskilt Danmark och Finland. I Finland
är detta mått 50 cm. Frågan om minimimått på lax har under hösten 1953
behandlats av Internationella havsforskningsrådet, varvid rådet beslutat
rekommendera ett mått av 50 cm. I anledning härav torde man väl få förutsätta
att minimimåttet i Danmark kommer att höjas till 50 cm. Med hänsyn
till rekommendationen synes i varje fall betänkligheterna mot att för
Sveriges del fastställa detta mått böra få vika för de biologiska synpunkterna,
vilka otvivelaktigt synes motivera ett mått av 50 cm. Jag förordar
därför att i fiskeristadgan detta mått angives.

Laxöring.

Såsom fiskeristyrelsen anfört torde det vara omöjligt att genomföra ett
allmänt minimimått på laxöring, som fångas i sötvatten. De svårigheter
som därvid skulle möta belysas av att i länsstadgor de föreskrivna
måtten varierar mellan 22 och 50 cm. Trots att det i vissa fall kan
vara svårt att avgöra om fisken fångats i sötvatten eller i saltsjön torde
emellertid, såsom flertalet remissinstanser förordat, minimimått höra fastställas
för laxöring som fångats i saltsjön. Att låta minimimåttet avse
»havslaxöring» oberoende av om den förekommer i havet eller i sötvatten är

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

icke möjligt, då havslaxöring ej är någon biologiskt bestämbar art. Fiskeristyrelsen
föreslår att minimimåttet sättes till 40 cm, vilket mått gäller i
Danmark. I Finland har minimimåttet satts till 35 cm. Flera remissinstanser
har gjort gällande att 40 cm är för stort mått, i varje fall såvitt angår laxöring
som fångats på västkusten. De nu i länsstadgor fastställda minimimåtten
för laxöring, som fångas i saltvatten, varierar mellan 30 och 50 cm.
Av remissyttrandena torde framgå, att ett minimimått av 40 cm i det närmaste
kan komma att omöjliggöra laxöringsfisket på västkusten. Fiskeriintendenten
i Västerhavets distrikt och några andra remissinstanser har uttalat,
att ett mått av 35 cm skulle kunna fastställas att gälla även för västkusten.
Den lämpligaste lösningen torde vara, att i fiskeristadgan detta
mått angives och att i lokala stadgor föreskrifter meddelas om högre mått i
sådana fall där detta redan gäller eller eljest kan anses motiverat. Om de!
skulle visa sig nödvändigt att för vissa kuststräckor fastställa lägre minimimått
än 35 cm, torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att genom särskild
kungörelse förordna härom. Som jag tidigare nämnt bör det genom särskild
kungörelse för Idefjorden och Svinesund m. m. nu gällande minimimåttet
av 30 cm icke ändras.

Gädda.

Fiskeristyrelsen har föreslagit, att generellt minimimått införes för
fångst av gädda och gös. Vissa remissinstanser har gjort invändningar häremot.
Särskilt beträffande gädda, som i stor utsträckning är föremål för
fritidsfiske med drag och andra krokredskap, synes betänkligheter kunna
anföras mot ett minimimått vid fångst. Som jag närmare kommer att utveckla
under It § i departementsförslaget torde en i fiskeristadgan intagen
bestämmelse om minimimått nämligen alltid böra kompletteras med skyldighet
att utsätta även sådan oavsiktligt fångad undermålig fisk, som icke
är levnadsduglig. En föreskrift härom torde sannolikt vara särskilt svår att
upprätthålla när det gäller gäddfångst. I fråga om gädda synes det därför
nödvändigt att, om minimimått för fångst införes, medge rätt att till husbehov
använda undermålig fisk som oavsiktligt fångats. Ett på detta sätt
konstruerat fångstförbud synes emellertid icke böra införas i en för hela
riket gällande fiskeristadga. Som ytterligare skäl mot ett generellt minimimått
vid fångst av gädda torde de av föreningen statens fiskeritjänstemän
framförda biologiska synpunkterna i viss mån kunna åberopas. Av anförda
skäl har jag funnit mig icke kunna förorda att i fiskeristadgan föreskrives
minimimått vid fångst av gädda. Däremot synes det vara lämpligt, att de nu
i kungörelsen den 6 maj 1938 (nr 155) angående gädd- och gösbeståndens
skyddande givna bestämmelserna om förbud att sälja gädda som i längd
ej håller 40 cm bibehålies och inarbetas i fiskeristadgan. Till denna fråga
torde jag få återkomma i samband med behandlingen av 24 och 27 §§ i departementsförslaget.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

Gös.

Vad som anförts beträffande gädda torde i stort sett även gälla för gos.
Jag förordar därför att för hela riket gällande minimimått beträffande denna
fisk liksom nu endast skall gälla vid försäljning m. m.

Motionerna.

I de likalydande motionerna 1:526 och 11:672 hemställes — som ovan
nämnts — bland annat, att det i 10 § stadgade fångstförbudet skall avse
även gädda, som icke håller ett minimimått om 40 cm.

11 § (30 § andra stycket).

Fiskeristyrelsen har i 30 § andra stycket föreslagit en bestämmelse om
skyldighet för den som oavsiktligt fångar fredad eller undermålig fisk att
genast åter släppa ut fisken i vattnet. Fiskeristyrelsens förslag i denna del
överensstämmer i sak med gällande föreskrift i 23 § fiskeristadgan. Även i
vissa av de tidigare omnämnda särskilda kungörelserna finnes bestämmelser
av liknande innehåll. Som exempel härpå må nämnas, att i kungörelsen
angående fisket i Idefjorden och Svinesund m. m. stadgas, att lax eller
laxöring, som fångats under förbjuden tid eller håller för litet mått, omedelbart,
såvitt möjligt oskadd, åter skall utsläppas i vattnet. Liknande föreskrifter
finnes även i kungörelserna till skydd för rödspätta och skrubba.
I kungörelsen 1953:608 framhålles särskilt att fisken skall utsättas smed
iakttagande av sådan försiktighet som erfordras för dess bibehållande i livsdugligt
skick». I artikel 8 av Londonkonventionen stadgas, att fångad fisk
som icke håller de i överenskommelsen angivna minimimåtten omedelbart
skall utkastas i havet, såvida fisken ej skall användas för omplantering i
andra fiskeområden. I kungörelsen 1952: 699, vilken grundas på nämnda
konvention, stadgas härom att undermålig fisk »må icke dödas utan skall
omedelbart åter utsättas i havet».

Remissinstanserna.

Länsstyrelsen i Örebro län förordar, att den som utan uppsåt
råkat fånga fisk, understigande minimimåttet, skall
äga tillgodogöra sig sådan fisk i sitt hushåll. Länsstyrelsen
gör härvidlag icke åtskillnad mellan död eller icke levnadsduglig fisk,
å ena, och levnadsduglig fisk å andra sidan. Fn motsatt regel till den sålunda
förordade torde, framhåller länsstyrelsen, sakna stöd i allmänhetens
rättsuppfattning och till följd därav komma att i stor utsträckning överträdas,
vilket skulle medföra risk för bristande respekt jämväl för fiskelagstiftningen
i övrigt.

Samma yrkande framställes av Svenska insjöfiskarenas centralförbund
i fråga om såväl undermålig fisk som fisk fångad under förbjuden tid, dock
endast vid yrkesmässigt fiske.

Kammarkollegiet hemställer, att undantag från skyldigheten att ut -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

sätta undermålig fisk eller fisk fångad under fredningstid måtte göras
därest fisken vid f å n g s t e n b 1 i v i t dödad eller så svårt
skadad att den ej kan antagas vara levnadsduglig. Kollegiet
inskränker icke detta yrkande till fall, då den fiskande vill använda
fisken i sitt eget hushåll.

Statens jordbruksnämnd och Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott
samt några andra remissinstanser hemställer om sådant
undantag från skyldigheten att utsätta oavsiktligt fångad fisk, att undermålig
fisk eller fisk som fångats å fredningstid skall få behållas av den
fiskande för egen konsumtion, om fisken vid fångsten dödats eller så svårt
skadats, att den ej kan leva.

Föredragande statsrådet.

Frågan om skyldighet för den som oavsiktligt fångat fredad eller undermålig
fisk att åter utsläppa fisken har mycket diskuterats i samband med
tillkomsten av författningar på fiskets område. Det har gjorts gällande, att
bestämmelser om fredningstid och minimimått i hög grad skulle bli ineffektiva
om en fiskande kunde freda sig från ansvar genom att invända att
fredad eller undermålig fisk, som påträffas i hans fiskebåt, vid fångsten
varit så skadad att den icke varit levnadsduglig. Det har därför hävdats,
att bestämmelser om minimimått och fredningstid ur kontrollsynpunkt
oundgängligen måste förenas med föreskrift om skyldighet att utsätta fisk,
som mot sådana bestämmelser fångats, och detta oavsett om fisken varit
död, levnadsduglig eller helt oskadad. Häremot har emellertid invänts, att
fiskande säkerligen icke skulle komma att efterleva en sådan bestämmelse
då de skulle anse det vara meningslöst att utsätta en död eller icke levnadsduglig
fisk. Denna invändning torde i många fall vara berättigad och torde
ha särskild betydelse i sådana fall då fisk fångats med krokredskap varvid
fiskens gälar ofta skadas så att fisken ej kan överleva. Om, såsom jag föreslagit,
generella minimimått icke fastställes för gädda och gös torde betänkligheter
mot det här avsedda stadgandet dock bli mindre. Härtill kommer
att sasom ovan angivits ovillkorlig utsättningsskyldighet föreskrivits i ett
flertal på internationella konventioner grundade författningar, bland annat
den kungörelse som grundats på Londonkonventionen och träder i kraft
den 5 april 1954. Som fiskeristyrelsen anfört torde vägande skäl ej kunna
åberopas mot att ha olika bestämmelser i sistnämnda kungörelse och i fiskeristadgan.

Med hänsyn till det anförda anser jag, att de invändningar som kan
göras mot det föreslagna stadgandet bör vika för kontrollsynpunkterna.

Motionerna.

I de likalydande motionerna 1: 526 och II: 672 hemställes — som ovan
nämnts — bland annat, att stadgandet i 11 § kompletteras med en bestämmelse
om rätt att till husbehov använda oavsiktligt fångad, dödsskadad fisk,
som icke håller föreskrivet minimimått.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

12 §.

Fiskeristyrelsen.

Undantag från de stadgade fredningstiderna och minimimåtten kan stundom
vara påkallat ur fiskevårdssynpunkt. Sålunda kan det bland annat
visa sig erforderligt att för upphjälpande av beståndet av mera värdefull
fisk i en sjö nedbringa beståndet av annan, mindre värdefull fisk därstädes.

Föredragande statsrådet.

Eftersom prövningen av sådana dispensärenden som avses i 12 § oftast
innebär ett bedömande av huvudsakligen vetenskaplig art torde dispensrätten
böra anförtros fiskeristyrelsen och ej länsstyrelse.

13 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i gällande fiskeristadga.

Fiskeristyrelsen.

Utplantering av fisk bör ej vidtagas utan sakkunnig utredning om utplanteringens
lämplighet ur fiskevårdssynpunkt. Erfarenheten har emellertid
visat, att utplantering av fisk i sötvatten stundom ägt rum utan tillbörlig
hänsyn till fiskevårdens krav. Det har sålunda förekommit fall bl. a.
i Kalmar län, då utplantering av sutare ägt rum i kräftrika sjöar med påföljd
att kräftbeståndet mer eller mindre utrotats. Utplantering av gädda,
sik, röding och lake har ävenledes stundom skett i sjöar, där utplanteringen
varit olämplig med hänsyn till angelägenheten att bevara i sjön förekommande
bestånd av annat slags fisk. Fall har särskilt förekommit, då
laxöringsbeståndet i vissa norrländska sjöar härigenom blivit lidande.

Remissinstanserna.

Fiskeriintendenterna i nedre norra och övre södra distrikten, Sveriges fiskares
riksförbund, Svenska västkustfiskarnas centralförbund, Svenska sydkustfiskarnas
centralförbund, Svenska ostkustfiskarenas centralförbund,
Svenska insjöfiskarenas centralförbund, Föreningen statens fiskeritjänstemän,
Svenska naturskyddsföreningen samt fem länsstyrelser och sju hushållningssällskap
eller fiskerinämnder har tillstyrkt förslaget att
alla utplanteringar av fisk i söt vatten skall i en
eller annan form vara underkastade tillståndstvång.
Några av dessa instanser har dock uttryckt viss tveksamhet. Länsstyrelsen
i Stockholms län och Svenska naturskyddsföreningen ifrågasätter sålunda
om tillståndsprövningen bör gälla även utplantering av fisk, som redan förekommer
i det vatten där utplanteringen avses skola äga rum.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

Inskränkning av tillståndstvånget till att avse endast
utplantering av fisk som ej tidigare förekommer
i v a 11 n et påyrkas av kammarkollegiet, länsstyrelsen i Södermanlands
län, nämnda läns och Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott,
Svenska fiskevårdsförbundet och Amatörfiskarnas riksförbund.
Även jägmästaren i Hallens revir samt Stockholms läns och stads
hushållningssällskaps förvaltningsutskott ifrågasätter om icke en dylik inskränkning
bör ske.

Tillståndstvånget avstyrkes helt av länsstyrelserna i Jönköpings,
Hallands och Västmanlands län, hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Jönköpings län, fiskerinämnderna hos Hallands läns och Västmanlands
läns hushållningssällskap samt Svenska fiskeritjänstemannaförbundet.

Flera av de remissinstanser som avstyrkt den föreslagna bestämmelsen
eller velat inskränka dess tillämpningsområde påpekar, att därest förbud
mot utplantering är påkallat i fall då förbud ej kommer att finnas i fiskeristadgan,
förbud i erforderlig omfattning kan intagas i
länsbestämmelser.

I intet av de avgivna yttrandena bestrides, att sakkunnig medverkan
vid utplantering av fisk i sötvatten är åtminstone
i viss utsträckning av behovet påkallad. I ett flertal
yttranden framhålles uttryckligen, att en utplantering kan få och även har
lått ogynnsamma följder ur fiskevårdssynpunkt.

I flera yttranden hävdas emellertid, att den föreslagna bestämmelsen,
även om misstag begåtts vid utplanteringar, är en alldeles för radikal åtgärd
eller ett alltför stort ingrepp i den enskildes rätt
att disponera sitt fiskevatten.

I ett flertal yttranden göres gällande, att den föreslagna tillståndsprövningen
skulle innebära ett omständligt
administrativt förfarande som skulle komma att föranleda ett
omfattande arbete för fiskeriintendenterna samt besvär och tidsutdräkt för
den berörda allmänheten. Allmänt framhålles i dessa yttranden, att utplantering
av fisk förekommer i stor omfattning inom landets olika delar och
att därför bestämmelsen skulle komma att föranleda en mängd tillståndsansökningar.

Föredragande statsrådet.

Första stycket.

Fiskeristyrelsen föreslår, att i fiskeristadgan skall införas ett allmänt
förbud mot att i sötvatten utplantera fisk utan tillstånd av vederbörande fiskeriintendent
eller av fiskeristyrelsen. Som skäl för en sådan bestämmelse
anför fiskeristyrelsen, att osakkunnig utplantering av vissa fiskar skulle
kunna förorsaka stor skada på värdefulla fiskbestånd och att exempel härpå

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

funnits, huvudsakligen i norrländska sjöar. Remissinstanserna har allmänt
uttalat, att utplantering av fisk i sötvatten, åtminstone i viss utsträckning,
bör underkastas offentlig kontroll. Emellertid har mycket delade meningar
rått i fråga om vilken omfattning sådan kontroll bör få och vem som skall
utöva den. Även jag har kommit till den uppfattningen att kontroll i någon
form bör införas.

Beträffande omfattningen av kontrollen har i flera yttranden uttalats, att
man åtminstone för närvarande bör stanna vid att låta den avse endast de
fall, där den synes vara mest påkallad. Man har framhållit, att detta bör
gälla särskilt då man i en sjö vill inplantera fisk av ett slag, som tidigare ej
förekommer där. Vidare har i en del yttranden uttalats, att kontroll icke
borde vara erforderlig då utplanteringen avser vissa särskilt värdefulla fiskslag
och då särskilt laxfiskar.

Vad först angår mjinplantering torde det vara svårt att definiera detta
begrepp. Så snart fisk av ett visst slag förekommer i någon del av den sjö,
där utsättningen skall ske, synes nyinplantering ej föreligga. Om fisken icke
förekommer i sjön men väl i dess tillflöde eller dess avlopp, kan det däremot
vara svårt att avgöra om utsättande av fisken skall anses vara nyinplantering
eller inte. Vid bedömningen torde hänsyn få tagas till avloppet eller
tillflödet ända fram till eventuell fors eller vattenfall eller annan sjö. Å
andra sidan lärer en utplantering av fisk i vissa delar av tillflödet eller avloppet
i regel ej kunna anses som nyinplantering om fisken visserligen icke
förekommer där men finnes i den sjö där tillflödet utmynnar eller varifrån
avloppet kommer. Emellertid torde det förhållandet, att någon enstaka fisk
av det slag som utplanteringen skall avse kan påvisas i vattendraget, icke
alltid böra medföra att utplantering skall få ske. Med hänsyn till vad jag
här anfört torde det vara nästan omöjligt att finna en sådan definition på
begreppet »nyinplantering» att envar med ledning därav själv kan avgöra
om tillstånd erfordras eller icke. Att begränsa kontrollen till fall, då det är
fråga om nyinplantering, torde därför ej vara lämpligt.

Om man vill från kontrollen undantaga särskilt värdefulla fiskarter torde
ävenledes tillämpningssvårigheter av nyssnämnda art uppkomma. Några remissinstanser
har t. ex. föreslagit att man fritt skulle få utplantera laxöring
och röding i vissa vattendrag. Andra föreslår en begränsning av kontrollen
t. ex. till att avse förbud mot att utan tillstånd inplantera gädda i vatten där
den nu saknas eller att utsätta andra fiskslag i vattendrag, där endast laxöring
och röding finnes. Även sådana begränsade förhud torde vara svåra
att tillämpa.

Jag har därför kommit till den uppfattningen, att all utplantering av fisk
hör vara underkastad prövning av sakkunnig myndighet eller tjänsteman.
I vissa fall hör därvid kunna utfärdas generella föreskrifter om vad som
skall iakttagas vid utplantering. Vidare torde kunna meddelas allmänt tillstånd
till att i vissa sjöar utan särskild kontroll utplantera vissa angivna
fiskarter.

Beträffande frågan hur kontrollen hör anordnas anför föredragande stats -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

rådet bland annat: De hos hushållningssällskapen anställda fiskeriassistenterna
bör kunna meddela tillstånd till utplantering inom hushållningssällskapets
område av lax och laxöring. I fråga om andra fiskarter, som
redan finnes i det vatten vari utplantering skall ske, torde tillståndsprövningen
ävenledes kunna utövas av vederbörande fiskeriassistent. Det ankommer
då på denne att avgöra huruvida sådana förhållanden föreligger
att han i det särskilda fallet är behörig att pröva ansökningen. Skulle
han därvid komma till det resultatet att så ej är fallet, torde ansökningen få
vidarebefordras till fiskeriintendenten. En bestämmelse av nu angiven innebörd
innebär, att tillstånd av fiskeristyrelsen eller fiskeriintendent erfordras
vid nyinplantering, dock ej då det gäller lax och laxöring, men att i övriga
fall tillstånd får meddelas av länsfiskeritjänsteman.

Föredragande statsrådet anför vidare bland annat följande.

Erfarenheter främst från Amerika har visat att avsevärd skada ur fiskevårdssynpunkt
kan uppkomma därigenom att överbliven betesfisk utsläppes,
detta särskilt i sådana sjöar där näringstillgången är ringa. Även från
Sverige finnes exempel av liknande art. Med anledning härav synes det vara
lämpligt att förbjuda utsläppning av överbliven betesfisk i sjö, vari den icke
fångats. En sådan åtgärd kan få samma verkan som utplantering av fisk.
Då uppsåtet emellertid ej är att tillföra sjön ett nytt fiskbestånd eller öka
ett redan befintligt, torde åtgärden ej utan vidare falla under förbudet mot
utplantering. Det bör därför i författningstexten uttryckligen angivas, att
åtgärden faller under detta förbud. Jag förordar att detta sker genom ett
tillägg till första stycket av 13 §.

Andra stycket i departementsfårslaget.

Enligt kungörelsen den 14 juli 1932 (nr 370) med föreskrifter till förebyggande
av kräftpestens spridning får inplantering av kräftor icke ske
utan tillstand av fiskeristyrelsen. Då tillstånd icke bör erfordras såväl jämlikt
kungörelsen som enligt fiskeristadgan torde i 13 § av stadgan böra utsägas
att i stället för föreskrifterna i första stycket skall, i fråga om utplantering
av kräftor, gälla vad därom är särskilt stadgat.

Motionerna.

I de likalydande motionerna 1:530 och 11:676 föreslås — som ovan
nämnts — att riksdagen måtte uttala, att det i 13 § föreskrivna tillståndstvånget
bör begränsas till att endast avse utplantering av fiskslag som ej
tidigare förekommit i det vatten, vari utplantering skall ske.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

Om lokala bestämmelser.

(14—22 §§ i båda förslagen.)

Allmän motivering.

Gällande rätt.

I 9 § gällande stadga upptages föreskrifter om ordningen för meddelande
av lokala bestämmelser om fiskets vård och lämpliga bedrivande.
Föreskrifterna i paragrafen avser endast enskilt vatten. Om länsstyrelsen
finner för visst område gällande bestämmelser böra tillämpas jämväl å allmänt
vatten, har länsstyrelsen enligt 13 § att göra framställning därom
hos Konungen.

Rätt att hos länsstyrelsen påyrka att bestämmelser meddelas tillkommer
vissa myndigheter ävensom delägare i fiskevatten, annan fiskerättsinnehavare
och inom orten bosatt yrkesfiskare. Länsstyrelsen äger också själv
taga initiativ i saken. Innan bestämmelser meddelas, skall i regel från vederbörande
fiskeriintendent infordras förslag rörande bestämmelsernas innehåll
och tillämpningsområde. Frågan skall därefter, utom i vissa fall då
saken är brådskande eller av ringa betydelse, behandlas vid ett eller flera
sammanträden med de nyssnämnda enskilda intressenterna. Deras medverkan
är emellertid inskränkt endast till en rätt att yttra sig i frågan. Länsstyrelsen
är, när efter sammanträdena beslut skall fattas, obunden av den
mening intressenterna tillkännagivit.

Vad som stadgats i fråga om antagande av nya bestämmelser gäller enligt
11 § jämväl beträffande ändring av tidigare antagna bestämmelser.

Fiskeristyrelsen.

Fiskeristyrelsen uttalar, att alla praktiska skäl talar för att bestämmelser
även i fråga om allmänt vatten borde få meddelas av länsstyrelse.

Remissinstanserna.

Fiskeristyrelsens förslag, att länsstyrelserna skall kunna meddela bestämmelser
även beträffande allmänt vatten tillstyrkes eller lämnas utan
erinran i så gott som samtliga remissyttranden, varvid stundom uttryckligen
betonas, att förslaget härutinnan innebär en önskvärd förenkling.

Kammarkollegiet anser emellertid att det kan diskuteras om icke Kungl.
Maj :t även i fortsättningen bör utfärda fiskeribestämmelser för allmänt
vattenområde eller för fiske som är fritt för envar.

Föredragande statsrådet.

Föredragande statsrådet ansluter sig till fiskeristyrelsens förslag» att länsstyrelse
skall äga meddela lokala bestämmelser även i fråga om allmänt
vatten.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

Speciell motivering (14—22 §§).

14 §.

Föredragande statsrådet.

Liksom enligt nuvarande stadga bör länsstyrelsen kunna genom lokala
bestämmelser skärpa stadgans allmänna bestämmelser om minimimått,
fredningstider, förbjudna fiskemetoder m. m. Däremot förutsättes liksom
för närvarande, att en länsbestämmelse ej skall få innebära en lindring av
nämnda allmänna föreskrifter, t. ex. lägre minimimått eller kortare fredningstid.
Det kan måhända vara lämpligt, att det nu sagda tydligare framgår
av författningstexten. Jag förordar därför att detta direkt utsäges i 14
§ första stycket.

15 §.

Föredragande statsrådet.

I 15 § gives regler för det normala förfarandet vid länsstyrelsernas beredning
av ärenden angående lokala föreskrifter. I likhet med vad nu gäller
enligt 9 § fiskeristadgan skall inhämtas förslag från fiskeriintendenten och
därefter hållas sammanträden.

16 §.

Gällande rätt.

I gällande fiskeristadga finnes, som förut framhållits, i 9 § närmare angivet
vilka personer och myndigheter som har rätt att hos länsstyrelsen göra
framställning om meddelande av länsbestämmelser.

Den nuvarande 9 § reglerar emellertid icke endast frågan, vilka myndigheter
och enskilda som äger rätt göra sådan framställning, utan även spörsmålet,
vilken behandling länsstyrelsen är skyldig att underkasta framställningen.
Av fiskeristyrelsen eller fiskeriintendenten gjord framställning,
som enligt föreskrift i stadgan skall åtföljas av förslag, skall alltid föranleda
hållande av sammanträde. Detsamma gäller framställning från landsting,
stadsfullmäktige och hushållningssällskap. Har sådan framställning
gjorts utan att förslag föreligger skall dock först förslag inhämtas. Har
framställning gjorts av delägare i fiskevatten, fiskerättsinnehavare eller yrkesfiskare,
kan länsstyrelsen, om omständigheterna så föranleder, inhämta
förslag. Anses så ej böra ske, får länsstyrelsen likväl icke avslå framställningen
utan att först fiskeriintendenten hörts.

Fiskeristyrelsen.

Eftersom länsstyrelsen har — och enligt förslaget alltjämt skall ha —
befogenhet att själv taga initiativ i frågan, har rätten att göra framställning
som nu sagts i och för sig ringa betydelse. I själva verket torde också läns -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

styrelserna i allmänhet beakta en framställning, varifrån den än kommer,
åtminstone i så mån att framställningen remitteras till fiskeriintendenten
för yttrande.

På grund av vad nu anförts och då några skäl ej föreligger, varför icke
en framställning från annan än de uppräknade myndigheterna och personerna
skulle skänkas det beaktande som dess innehåll förtjänar, föreslår
styrelsen, att någon bestämmelse om vilka som äger rätt att göra framställning
som här avses icke upptages i den nya stadgan.

Liksom för närvarande bör fiskeristyrelsen och fiskeriintendenten på
grund av det ansvar som åligger dem såsom speciellt fiskevårdande myndigheter
ha rätt att framtvinga sammanträde.

Fiskeristyrelsen anser skäl icke föreligga att bibehålla den privilegierade
ställning som nu tillkommer landsting, stadsfullmäktige och hushållningssällskap
genom att en framställning från någon av nämnda myndigheter
alltid skall föranleda skyldighet för länsstyrelsen att hålla sammanträde.
Praktiskt sett torde avskaffandet av den särställning dessa myndigheter intager
sakna betydelse.

Remissinstanserna.

Vissa remissinstanser ifrågasätter, om det är lämpligt att envar skall äga
göra framställning till länsstyrelsen om meddelande av bestämmelser.

Länsstyrelsen i Örebro län finner, att det ur länsstyrelsens synpunkt ter
sig stötande att länsstyrelsen icke skall äga befogenhet att avslå
en enligt länsstyrelsens mening uppenbart omöjlig
framställning utan att intendentens yttrande först inhämtats. I sakens
natur låg givetvis, att sådant yttrande i praktiken alltid införskaffades,
om minsta möjlighet till bifall till framställningen ansågs föreligga.

Gotlands läns hushållningssällskap förordar, med instämmande av länsstyrelsen
i lånet, att med hänsyn till hushållningssällskapens uppgifter och
verksamhet framställning från hushållningssällskap
såsom hittills alltid skall föranleda hållande av sammanträde.
Samma ståndpunkt intages av Västerbottens läns hushållningssällskap
och Hushållningssällskapens förbund.

Föredragande statsrådet.

Fiskeristyrelsen har anfört vägande skäl mot en begränsning av rätten att
göra framställning om att bestämmelser meddelas. Skulle en begränsning
ske torde, när fråga är om allmänt vatten eller enskilt vatten med delvis
fritt fiske, bland de initiativberättigade böra upptagas även andra fiskande
än yrkesfiskare. Därvid skulle uppkomma ett svårt avgränsningsproblem.
Jag delar därför fiskeristyrelsens åsikt att fri frainställningsrätt bör föreligga -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

Bestämmelserna i första stycket synes såsom fiskeristyrelsen anfört knappast
i nämnvärd grad komma att öka fiskeriintendenternas arbetsbörda.
Ur principiell synpunkt torde det emellertid finnas skäl för den av länsstyrelsen
i Örebro län gjorda invändningen, att det icke är tillfredsställande
att länsstyrelsen skall behöva remittera en framställning som länsstyrelsen
finner vara uppenbart ogrundad. Initiativ från enskilda personer i fiskevårdsfrågor
bör visserligen uppmuntras och det torde härvid vara av viss
psykologisk betydelse att sådana initiativ regelmässigt kommer att granskas
av fiskeriintendent. Om länsstyrelsen finner det vara uppenbart, att en
framställning saknar fog, bör remiss dock kunna underlåtas. En bestämmelse
härom har införts i första stycket.

Det torde enligt min mening vara lämpligt att i stadgan uttryckligen
framhålla, att särskild vikt skall fästas vid framställning från fiskevårdande
myndighet. Med fiskeristyrelsen och fiskeriintendent torde härvid böra
jämställas hushållningssällskap, som genom fiskerinämnderna har att fylla
en viktig fiskevårdsuppgift.

17 §.

Enligt fiskeristyrelsens förslag skulle till sammanträde, varom nu är
fråga, genom kungörelseförfarande kallas de fiskevattensdelägare och andra
innehavare av enskild fiskerätt, vilkas rätt berördes av bestämmelser i de
ämnen förslaget avsåge, samt de yrkesfiskare, som brukade idka fiske inom
det med förslaget avsedda området, ävensom sammanslutningar av dessa
yrkesfiskare. Vidare skulle i viss utsträckning särskild underrättelse utsändas.

Fiskeristyrelsen framhåller bland annat, att det synes styrelsen lämpligt
att till sammanträde kallas de organisationer, till vilka de yrkesfiskare är
anslutna som idkar fiske inom det berörda området.

Remissinstanserna.

Domänstyrelsen, kammarkollegiet, Fiskefrämjandet, Svenska fiskevårdsförbundet,
Amatörfiskarnas riksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk
samt ett flertal länsstyrelser framställer erinringar mot att förslaget
icke lämnar andra kategorier fiskande än fiskerättsägare
och andra innehavare av enskild fiskerätt och
yrkesfiskare tillfälle att vid sammanträdena inför länsstyrelsen
framlägga sina synpunkter.

Föredragande statsrådet.

Ehuru fiskevattensdelägare, fiskerättsinnehavare och yrkesfiskare i allmänhet
framför andra har intresse av lokala fiskeribestämmelser, bör naturligtvis
även andra fiskarekategorier — binäringsfiskare, husbehovsfiskare
och fritidsfiskare — få framlägga sina synpunkter, innan lokala bestäm -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

melser antages. Förslaget torde aldrig ha avsett att förmena dem sådan rätt,
De synes emellertid då också böra kallas till sammanträdena.

Fiskeristyrelsen har föreslagit, att sammanslutningar av yrkesfiskare skall
kallas till sammanträde och dessutom erhålla särskild underrättelse om sammanträde.
Grunden härtill torde vara, att en kungörelse om sammanträde
lättare kan förbigå yrkesfiskare än övriga personer som skall kallas och att
yrkesfiskarena kan ha svårare att infinna sig till sammanträdena, varför det
ansetts lämpligt att deras organisationer får tillfälle att sända en representant.
Någon svårighet för länsstyrelsen att taga reda på vilken organisation,,
som sålunda skall underrättas, torde icke föreligga.

Det kan visserligen ifrågasättas, om man i första stycket behöver nämna
vilka som skall kallas genom kungörelse. I och för sig torde det vara tillräckligt
att, såsom länsstyrelsen i Norrbottens län hävdat, kalla av frågan
berörda personer och sammanslutningar. Emellertid synes det vara lämpligt,
att i kungörelsen särskilt nämna vissa personer, som regelmässigt beröres
av fiskeföreskrifter. Vidare torde vissa sammanslutningar och myndigheter
böra särskilt underrättas.

Motionerna.

I de likalydande motionerna 1:531 och 11:675 hemställes, som ovan
nämnts,

»att riksdagen måtte uttala sig för att första stycket av 17 § fiskeristadgan
skall erhålla följande lydelse:

Till sammanträde som i 15 § sägs skola kallas de fiskevattensdelägare
och andra innehavare av enskild fiskerätt, vilkas rätt beröres av det förslag
som skall behandlas, ävensom de yrkesfiskare, som bruka idka fiske inom
det med förslaget avsedda området, samt sammanslutningar av dessa yrkesfiskare.
»

18 §.

Föredragande statsrådet.

Det torde såsom några remissinstanser framhållit kunna ifrågasättas om
formella omröstningsregler skall gälla vid sammanträden som här avses. De
som deltar däri har ju blott en rådgivande funktion och det kan icke vara
lämpligt att, såsom föreslagits, utbryta vissa grupper av intressenter och för
dessa stadga rätt att deltaga i omröstning. Det synes vara tillräckligt med
en föreskrift om att protokoll skall föras vid sammanträdet. Av detta protokoll
bör framgå de synpunkter som framförts och av vilka dessa framförts.
I vissa fall torde det även vara lämpligt att ange hur olika intressegrupper
ställt sig till de behandlade frågorna. Intet bör givetvis hindra att en omröstning
i enkla former dessförinnan företages. Det torde böra ankomma på
ordföranden vid sammanträdet att för varje särskilt fall bestämma huruvida
sådan omröstning skall äga rum och huru utförligt protokoll som skall föras.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

Det torde ej vara lämpligt med en föreskrift om att fiskeristyrelsen alltid
skall höras efter sammanträdet. Som några remissinstanser uttalat kan styrelsens
yttrande komma att uppfattas som direktiv. Dessutom kommer ett
sådant förfarande ofta att medföra onödig tidsutdräkt. Fiskeriintendenterna
torde väl ha en sådan överblick över de lokala stadgorna att de i regel kan
tillse att erforderlig enhetlighet vinnes. Anser fiskeristyrelsen, då den underrättas
om att ett visst ämne kommer att upptagas vid sammanträde, att
styrelsen innan beslut meddelas bör få yttra sig, synes fiskeristyrelsen lämpligen
hos länsstyrelsen böra begära remiss av ärendet. På grund av det anförda
torde — i enlighet med vad nu gäller enligt 9 § fiskeristadgan — föreskrift
endast böra stadgas om skyldighet att höra fiskeriintendenten. Är denne
närvarande vid sammanträdet och har han redan omedelbart efter detta
kunnat taga ställning till frågan, synes det vara tillräckligt att han muntligt
framför sin åsikt och att anteckning därom göres, t. ex. i form av tillägg på
protokollshandlingen. Fiskeriintendenten torde själv få bedöma om han innan
svar gives bör inhämta fiskeristyrelsens åsikt.

19 §.

Fiskeristyrelsen.

19 § motsvarar sista stycket i nuvarande 9 §.

Förutsättningen för tillämpning av det i nämnda stycke stadgade enklare
förfarandet är nu, att fråga är om meddelande av bestämmelser allenast
för enstaka mindre vattenområden samt att frågan är brådskande eller av
ringa betydelse.

Även om bestämmelserna angår större områden än sålunda avses, kan de
stundom vara brådskande eller av ringa betydelse. Så kan t. ex. upptäckten
av en fisksjukdom föranleda, att skyddsbestämmelser måste meddelas med
största möjliga snabbhet. Vidare kan även i fråga om större vattenområden
behovet av viss bestämmelse vara så självklart att, om bestämmelsen tillika
är av ringa betydelse, frågans behandling vid sammanträden skulle framstå
såsom totalt opåkallad.

Av nu anförda skäl bör man enligt styrelsens mening kunna slopa det villkor
för stadgandets tillämpning som ligger däri, att fråga skall vara om
enstaka mindre vattenområden. Stadgandet bör emellertid alltjämt komma
till användning endast i undantagsfall. Önskemålet om en restriktiv tillämpning
bör i de fall, då behov av skyndsamhet åberopas, enligt fiskeristyrelsens
mening markeras genom sådan jämkning av stadgandet, att det i dessa
fall blir tillämpligt endast om frågan är synnerligen brådskande.

Föredragande statsrådet.

Mot den utvidgning i förhållande till gällande bestämmelser, som ligger
däri att begränsningen till »enstaka mindre fiskevatten» borttages, synes
intet vara att erinra. Emellertid torde, såsom föreslagits, den inskränkningen

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

i samband härmed böra göras att — i fall då bestämmelse ej är av blott ringa
betydelse — länsstyrelsen utan att hålla sammanträde in. in. får besluta
endast om ärendet är synnerligen brådskande. Fiskeriintendenten kommer
väl i regel att tillfrågas om han anser ärende vara av denna natur. Det torde
ej vara erforderligt att instruktionsmässigt ålägga intendenterna skyldighet
att yttra sig härom.

20 §.

20 §, som motsvarar It § i gällande fiskeristadga, har ej föranlett någon
erinran från remissinstanserna och har oförändrad upptagits i departementsförslaget.

21 §.

Motsvarighet till första och andra styckena i 21 § finnes i 15 och 16 §§
gällande fiskeristadga. I 15 § stadgas:

»Är fångande av fisk under viss tid förbjudet, må till sådan fångst använd
redskap ej under den tid hållas i vatten utestående, där ej visas, att
redskapen varit tillsluten eller på sådant sätt öppnad, att fisk däri ej fångas
kunnat.»

I 16 § gives bestämmelse om hur minimilängd på fisk skall mätas. Bestämmelsen
överensstämmer med vad som härom i fråga om fisk i inskränkt
betydelse upptagits i 10 § tredje stycket av departementsförslaget.

Föredragande statsrådet.

Stadgandena i 21 § skulle visserligen kunna utgå, men då måste i samband
med lokala bestämmelser om fredningstid och minimimått givas motsvarande
föreskrifter. För enhetlighetens skull torde det emellertid vara
lämpligt att i fiskeristadgan angiva vad som skall gälla, därest annat ej
angives i de lokala föreskrifterna. Givet är att länsstyrelse utan hinder av
bestämmelserna i 21 § kan meddela skärpta föreskrifter och t. ex. föreskriva,
att vissa redskap ej alls får stå ute under fredningstid. Särskild föreskrift
härom torde ej erfordras, då länsstyrelse har möjlighet att helt förbjuda att
eu viss typ av redskap användes.

22 §.

I 17 § av gällande fiskeristadga gives bestämmelser om mätning av maskstorlek
i fiskredskap. Stadgandet har följande lydelse.

»Bestämmelse angående viss maskstorlek å fiskredskap må, ändå att ej
alla maskorna hålla det föreskrivna måttet, anses iakttagen, därest vid räkning
av antalet varv eller maskstolpar på minst en halv meters sammanhängande
längd av den i maskornas längdriktning sträckta garnslingan, varvens
eller maskstolparncs antal icke överstiger det, som skulle uppkommit,
därest å den uppmätta längden alla maskor haft den bestämda storleken.
I avseende å redskap, som ej kan sträckas, må bestämmelsen ej anses över4
Bihang till riksdagens protokoll 193i. 9 samt. 3 avd. .Vr 28.

50 Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

trädd därigenom, att en eller annan maska med en tiondedel understiger det
bestämda måttet.

Vid uppmätning skall redskapen vara våt, sådan den till fiske användes.»

I den tidigare omnämnda kungörelsen den 21 november 1952 (nr 699)
med vissa bestämmelser om storleken av maskor i fiskredskap av nät och
om minimimått på fisk in. m., vilken är grundad på den s. k. Londonkonventionen
den 5 april 1946 och träder i kraft den 5 april 1954, stadgas i sista
stycket av 1 § följande.

»Nät skall anses hava föreskriven maskstorlek, när en plan, 2 millimeter
tjock mätsticka med en bredd motsvarande den för maskorna angivna minsta
längden lätt kan föras genom maskorna, då dessa äro sträckta diagonalt i
nätets längdriktning och nätet är vått.»

En bestämmelse av samma innebörd har även intagits i 1 § av kungörelsen
den 12 december 1952 (nr 752) angående fiske med räktrål efter djuphavsräka.
Denna grundar sig på en den 7 mars 1952 mellan Sverige, Danmark
och Norge avslutad konvention och har trätt i kraft den 1 januari 1953.

Fiskeristyrelsen.

I 22 § lämnas föreskrifter angående tillämpning av bestämmelser om
maskstorlek i fiskredskap.

Länsstadgornas bestämmelser om maskstorlek torde i allmänhet vara så
avfattade, att en fastställd maskstorlek för det fall att redskapet kan sträckas
skall avse avståndet mellan knutarna i den i längdriktningen sträckta maskan.
På grund av att garnet har en viss tjocklek blir det av praktisk betydelse,
huruvida vid tillämpning av länsstadgornas bestämmelser om maskstorlek
i redskap som kan sträckas avståndet skall mätas mellan knutarnas
mnerpunkter ( — knutarnas närmast varandra belägna punkter) eller mellan
deras mittpunkter. Bestämmelserna torde oftast vara så utformade att de
skall tillämpas på förstnämnda sätt.

Stadgandet i 17 § fiskeristadgan har tillkommit för att mildra den stränghet
som skulle bli följden av en strikt tillämpning av länsstadgornas bestämmelser
om maskstorlek. Paragrafen skiljer mellan redskap som kan sträckas
och redskap som ej kan sträckas.

Remissinstanserna.

Västmanlands läns hushållningssällskaps fiskerinämnd, fiskerinämnden
för Vänern och fiskeritjänstemannaförbundet avstyrker bestämmelserna
i f ö r e v a r a n d e § och hemställer, att i stället föreskrifterna
i 17 § i gällande stadga bibehålies. Även länsstyrelsen i Jämtlands län
samt Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, i vars yttrande
länstyrelsen i länet i stort sett instämt, ifrågasätter huruvida de föreslagna
bestämmelserna är lämpliga.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28. 51

Föredragande statsrådet.

Efter ingående undersökningar och överläggningar har man såväl i Londonkonventionen
som i den tidigare omnämnda konventionen mellan Sverige,
Norge och Danmark funnit att mätstickemetoden är den lämpligaste
mätningsmetoden. Någon anledning att härvidlag göra skillnad mellan de
redskap som avses i konventionerna och övriga redskap lärer icke föreligga.

För redskapsfabrikanterna torde det vara en fördel att mätning sker efter
en och samma metod. De måste anpassa sig efter konventionernas bestämmelser.
De fabrikanter, som tillverkar redskap som avses i konventionerna,
torde i allmänhet tillverka även andra saltvattensredskap samt även redskap
som användes i sötvatten.

Det torde ännu vara för tidigt att tillskapa någon speciell metod för mätning
av maskor i redskap, tillverkade av elastiskt material. Tills vidare synes
den i 22 § angivna metoden vara användbar. Stadgandet att mätstickan
»lätt» skall kunna föras genom maskan, får därvid tolkas så att vid mätningen
sträckning icke skall ske med utnyttjande av materialets elastiska
karaktär.

Mätstickorna torde kunna konstrueras så att samma sticka kan användas
för olika maskstorlekar. Kontroll av mätstickorna genom någon offentlig
myndighet, t. ex. fiskeriintendenterna, kan säkerligen genomföras utan
bestämmelse i fiskeristadgan, likaså utarbetandet av sådan jämförelsetabell,
som föreslagits av fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt.

I ett redskap av metalltråd, vari maskorna ofta är sexkantiga, torde det
vara naturligt att mäta avståndet mellan sidorna och ej diagonalt.

Om fiske å internationellt vatten.

23 §.

Fiskeristyrelsen.

Med hänsyn till att åtminstone å rikets västkust och sydkust det viktigaste
fisket numera bedrives å öppna havet har behovet av vissa bestämmelser
om fiskets vård och bedrivande uppkommit även vid fiske utanför
territorialgränsen. Något principiellt hinder att meddela sådana bestämmelser
för fiske å internationellt vatten synes icke föreligga, därest den självklara
begränsningen iakttages, att reglerna endast skall gälla i fråga om
fiske från svenskt fartyg. Det må nämnas, att en dylik ordning icke innebär
någon principiell nyhet, i det att flera av de vid sidan av fiskeristadgan i
fiskevårdande syfte tillkomna författningarna gäller även å vissa vatten
utanför territorialgränsen vid fiske från svensk fiskebåt. Styrelsen har därför
beträffande envar av de materiella bestämmelser, som styrelsen anser
böra upptagas i stadgan, övervägt, huruvida bestämmelsen av lämplighets -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

skäl bör utsträckas till internationellt vatten, och för de fall då så funnits
vara fallet upptagit föreskrift härom. Förslaget har emellertid utformats så
att stadgan i princip skall vara tillämplig endast innanför territorialgränsen
och därför har i en särskild paragraf angivits vilka bestämmelser som skall
gälla även därutanför. Det torde icke föreligga något praktiskt behov av
att från den föreslagna utsträckningen i vissa fall av stadgans giltighetsområde
undantaga vatten, där svenska fiskare regelmässigt icke brukar bedriva
fiske.

Remissinstanserna.

Fiskeristyrelsens förslag i denna del har endast berörts av ett fåtal remissinstanser.
Statens jordbruksnämnd anser emellertid, att det ur principiella
synpunkter kan starkt ifrågasättas, huruvida de föreslagna
stadgandena bör gälla även vid fiske på internationellt vatten utan
att detta grundas på internationella överenskommelser, som reglerar förhållandena
inom särskilda sådana vattenområden.

Föredragande statsrådet.

Såsom statens jordbruknämnd uttalat, kan betänkligheter av principiell
natur visserligen anföras mot de i 23 § föreslagna bestämmelserna. Emellertid
torde avsevärda praktiska fördelar vara förenade med dessa bestämmelser.
Exempel finns på att Sverige fastställt fiskeribestämmelser för svenska
fiskare på internationellt vatten utan överenskommelse med andra stater.
Kungörelsen den 21 november 1952 (nr 699) i anledning av Londonkonventionen
grundar sig, såvitt den avser Östersjön, således icke på någon
konvention. Såsom jag tidigare anfört har i några på konventionen grundade
kungörelser fastställts bl. a. minimimått för flera områden. Syftet med
minimimåttsbestäinmelser särskilt vid fångst av lax torde, såsom fiskeristyrelsen
anfört, endast i ringa mån vinnas, om bestämmelserna blir tillämpliga
endast inanför territorialgränsen.

Det torde ej medföra några olägenheter för svenska fiskare om bestämmelserna
rörande inbördes ordningen mellan dem och reglerna för förfarandet
då redskap hopsnärjts med annan svensk fiskares gäller även på internationellt
vatten. Detsamma kan sägas om förbudet mot att använda
sprängämnen m. m.

Om förbud mot införsel och försäljning m. m.

(24—29 §§ i departementsförslaget, 24—28 §§ i fiskeristyrelsens förslag.)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

Allmänna synpunkter.

Fiskeristyrelsen.

De i gällande fiskeristadga meddelade förbuden mot fångande av skaldjur
å viss tid eller under viss minimistorlek skall enligt 14 § i stadgan
jämväl gälla såsom förbud att till salu hålla eller utbjuda, sälja, köpa eller
från ort till annan forsla sådant skaldjur. Den som vidtagit dylik åtgärd kan
dock bli fri från ansvar, såframt visas kan att skaldjuret blivit på lovligt
sätt förvärvat. Denna möjlighet föreligger dock jämlikt stadgande i 25 §
icke, då fråga är om åtgärd med kräftor under fredningstid. Ytterligare är
i sistnämnda paragraf beträffande dylika åtgärder med kräftor stadgat, att
åtgärderna ej heller får vidtagas de sex sista timmarna efter fredningstidens
upphörande.

»På lovligt sätt förvärvat» får skaldjuret anses vara bland annat om det
fångats utom riket eller i vatten som avses i 31 § gällande fiskeristadga eller,
då fråga är om åtgärd under fredningstid, om fångandet skett före nämnda
tid.

En föreskrift om förbud mot de i 14 § angivna åtgärderna är även i fortsättningen
nödvändig för kontrollen av fångstförbudens efterlevnad. Tydligen
bör föreskriften jämväl avse fisk och havskräfta, som icke håller de i
11 § i förslaget stadgade minimimåtten.

Såsom tidigare anförts finnes i vissa särskilda författningar förbud mot
införsel av fisk eller skaldjur å tid, då dess fångande är förbjudet, eller av
fisk eller skaldjur som icke håller visst minimimått. Vad beträffar de skaldjur,
för vilka enligt förslaget viss fredningstid eller visst minimimått skall
gälla, får sålunda hummer icke införas under tiden 15 juli—15 september,
ej heller kräftor under fredningstiden och den 7 augusti kl. 18—24. Kräftor,
som icke håller minimimåttet, får icke under någon tid av året införas; detsamma
gäller undermålig havskräfta.

Införselförbuden har tillkommit för att underlätta kontrollen av efterlevnaden
av bestämmelserna om fredningstid och minimimått och har därjämte
ansetts befogade med hänsyn till de svenska fiskarenas intresse att
fisk, som de själva ej får fånga, icke bör få importeras. Förbudet mot införsel
av kräftor har, åtminstone såvitt angår införsel å fredningstid, därjämte
haft ett speciellt syfte; det har nämligen ingått såsom ett led i kampen mot
kräftpestens spridning.

Nyssnämnda allmänna skäl talar enligt fiskeristyrelsens mening med synnerlig
styrka för genomförande av generellt förbud mot införsel av skaldjur
under i fiskeristadgan fastställd fredningstid och av fisk eller skaldjur som
icke håller de i stadgan upptagna minimimåtten.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

Speciell motivering.

24 och 25 §§.

Föredragande statsrådet.

Kammarkollegiet har ifrågasatt huruvida inte i 24 § borde anges, att införselförbudet
skall tillämpas även på kokta skaldjur och saltad eller rökt
fisk. Detta torde emellertid gälla utan särskilt stadgande.

Den största svårigheten vid tillämpning av de föreslagna införsel- och handelsförbuden
torde i övrigt vara att få utrönt, huruvida importerad eller försåld
laxöring, som icke håller stadgat minimimått, är fångad i salt- eller
sötvatten. I detta hänseende har fiskeristyrelsen föreslagit, att bevisbördan
skall åvila åklagaren då det är fråga om fångst (10 § departementsförslaget)
eller försäljning m. m. (26 § samma förslag), medan bevisbördan vid införsel
skall ligga på exportören. Sistnämnda avvikelse från de allmänna bevisreglerna
torde vara nödvändig, då det skulle vara omöjligt för tullverket eller
åklagare att föra bevisning om att laxöring, som införes, fångats i saltvatten.

Generaltullstyrelsen och chefen för södra kustdistriktet har påpekat, att
fisk som fångats från svenskt fiskefartyg på internationellt vatten icke anses
som importgods. Den av fiskeristyrelsen anförda termen »införa» skulle
därför icke komma att omfatta denna vara. Detta påpekande torde vara
riktigt. Med hänsyn härtill bör i enlighet med vad som stadgats i vissa i
de tidigare omnämnda särskilda författningarna utsägas, att förbudet även
avser ilandföring av fisk. Det i nämnda författningar använda begreppet
»ilandföra» torde nämligen just avse de fall, då fisken fångats av svenskt
fartyg, oberoende av om detta skett på svenskt eller internationellt vatten.

De i 24 § första stycket angivna tider, under vilka införselförbuden skall
råda, överensstämmer med de som redan nu gäller. I fråga om hummer
och kräftor avviker dessa tider något ifrån motsvarande fredningstider.
Denna avvikelse som är betingad av praktiska skäl, bland annat med hänsyn
till tullverket, torde böra bibehållas.

Ostron torde ha ringa värde ur konsumtionssynpunkt under dess fredningstid.
Det föreslagna importförbudet torde med hänsyn härtill icke medföra
nämnvärd olägenhet. Även om de svenska ostronodlingarna är av ringa
omfattning, synes tillräckligt skäl därför ej föreligga att ifråga om införsel
göra skillnad mellan ostron och andra fredade skaldjur.

Såsom jag tidigare i samband med behandlingen av 10 § i departementsförslaget
framhållit har jag icke ansett mig kunna förorda, att minimimått
införes vid fångst av gädda och gös men däremot försäljningsförbud beträffande
undermålig sådan fisk. I konsekvens härmed torde i 24 § böra
införas en bestämmelse om att gädda och gös, som icke håller ett minsta
mått av 40 cm för gädda och 38 cm för gös, icke får införas till riket. Mot

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

ilandföring av sådan fisk bör förbud däremot icke stadgas, då svenska
fiskare har rätt att fånga den för egen konsumtion. Införsel lärer däremot
alltid ske för försäljning och bör därför förbjudas.

Generaltullstyrelsen har påpekat, att en svensk fiskare, som på internationellt
vatten olagligen fångat undermålig fisk, icke bör medgivas rätt till
transitering och återutförsel i enlighet med bestämmelserna i 24 § tredje
stycket och 25 §. Det är givetvis riktigt att sådan olagligen fångad fisk
borde beslagtagas då den införes till riket. Om svensk fiskare ilandför undermålig
eller fredad fisk torde åtgärden emellertid ej falla under 25 §
av departementsförslaget där det endast talas om fisk som icke får »införas».
I 24 § nämnes däremot vid sidan av förbud mot att införa fisk även förbud
mot att ilandföra fisk. Det av generaltullstyrelsen angivna fallet torde därför
enligt den i departementsförslaget förordade lydelsen falla utanför bestämmelsen.
Det synes icke ligga något oegentligt i att en utländsk fiskare,
som fångat enligt svensk författning undermålig fisk på internationellt
vatten och som vid införsel till Sverige anmäler fisken till tullklarering,
skall få återutföra fisken. Den utländske fiskaren har ju i motsats till den
svenske ej gjort sig skyldig till överträdelse av någon författning i samband
med fångst av fisken.

Vad angår transitering torde förevarande fråga praktiskt taget sakna betydelse.
Jag finner därför ej skäl att i denna del göra avvikelse från vad i
allmänhet gäller.

26—28 §§ (26 och 27 §§).
Fiskeristyrelsen.

26 §.

I 26 § upptages de förbud mot försäljning m. m. som ansluter sig till
de för hela riket gällande frednings- och minimimåttsbestämmelserna.
Som minimimåttet för laxöring endast gäller fångst i saltsjön, kan åtgärd
med undermålig laxöring icke förbjudas annat än om laxöringen fångats
därstädes. Beträffande frågan om bevisskyldigheten härutinnan måste rimligen
tillämpas vanliga processuella regler, i följd varav sådan skyldighet
åvilar åklagaren. En motsatt regel skulle innebära, att ingen kunde vidtaga
någon av de angivna åtgärderna med i sötvatten fångad laxöring under
40 cm utan att dessförinnan skaffa sig bevis om att fångsten skett i
sötvatten.

Remissinstanserna.

Statens jordbruksnämnd uttalar, att det i 26 § föreslagna förbudet mot
transport, köp eller mottagande och det därav följande ansvaret för transportör,
köpare eller mottagare i vissa avseenden kunde komma att te sig
föga rimligt.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

Föredragande statsrådet.

Föredragande statsrådet anför, att förbud mot emottagande och forsling
från ort till annan ej torde böra stadgas samt att förbudet mot köp torde böra
inskränkas till sådant köp som sker i återförsäljningssyfte. Med hänsyn till
den utveckling som skett inom livsmedelsindustrien och transportväsendet
torde det nämligen vara omöjligt för konsumenter och transportörer att kontrollera
t. ex. att köpt eller emottagen fisk håller stadgade minimimått. Statsrådet
förordar därför, att i 26 § blott föreskrives förbud mot att saluhålla, utbjuda,
sälja eller i återförsäljningssyfte köpa där avsedd fisk.

29 § (28 §).

Fiskeristyrelsen.

Beträffande fisk, som tagits i beslag eller förklarats förverkad, blir det
oftast nödvändigt att vidtaga någon eller några av de i de båda föregående
paragraferna omförmälda åtgärderna. För fullständighetens skull torde böra
i stadgan (jämför den numera upphävda 20 § 2 mom. jaktstadgan) uttryckligen
angivas, att vad i dessa paragrafer stadgas ej skall gälla fisk, som
tagits i beslag eller förklarats förverkad.

Ansvarsbestämmelser m. m.

Straffbestämmelser.

Allmän motivering.

Som bakgrund för bedömandet av de i fiskeristyrelsens förslag upptagna
straffbestämmelserna torde jag få lämna en kort översikt av motsvarande
bestämmelser i gällande författningar.

I fiskeristadgan har i regel utsatts ett straff av böter 5—200 kronor vid
brott mot stadgans bestämmelser. I några fall förekommer dagsböter nämligen
vid brott mot förbud att fiska med sprängämnen in. in. (lägst 5 dagsböter),
vid brott mot trålfiskeförbudet (lägst 25 dagsböter) samt vid överträdelse
av föreskrift om gallrets mått i turbiner. Vid överträdelse av bestämmelserna
om fredningstid, minimimått och försäljningsförbud m. m.
för hummer är stadgat ett normerat straff av 5 kronor för varje hummer,
dock lägst 25 kronor eller vid upprepad förseelse lägst 50 kronor. Högsta
straffet är 500 kronor.

I fiskerättslagen stadgas dagsböter som straff för olovligt fiske. Är brottet
grovt utgör straffet dagsböter, ej under tjugu, eller fängelse högst sex
månader. Samma straffsatser gäller vid överträdelse av föreskrifter, som
enligt lagen meddelats av länsstyrelse eller domstol. I jaktstadgan är straffet
i regel dagsböter. I vissa fall t. ex. vid olaga jakt på älg stadgas emellertid
ett straff av fängelse högst ett år eller vid mildrande omständigheter

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

dagsböter, ej under tjugu. För vissa brott har utsatts ett straff av dagsböter,
lägst tio. För olovlig jakt är enligt jaktlagen straffet i regel dagsböter. Vid
olovlig jakt efter älg m. m. stadgas ett skärpt straff av dagsböter, lägst tjugu,
eller fängelse högst sex månader. Om någon i strid mot 20 § jaktlagen
olovligen med vapen eller redskap färdas på annans jaktområde är straffet
böter 10—300 kronor.

De tidigare i olika sammanhang omnämnda särskilda fiskeförfattningarna
upptar i regel som straff dagsböter. I de äldre författningarna är straffsatsen
dock i flera fall vanliga böter med varierande belopp.

Något straff för den som företager åtgärd, som kan anses innefatta förberedelse
till brott, finnes icke utsatt i nu nämnda författningar. Grunden
till stadgandet i 20 § jaktlagen och därtill hörande ansvarsbestämmelse
torde dock vara att den straffbelagda åtgärden ofta innebär olaga jakt
eller förberedelse till sådan jakt.

Fiskeristyrelsen.

De nuvarande straffbestämmelserna måste betecknas såsom mycket lindriga.
Möjlighet att ådöma fängelse föreligger aldrig, icke ens vid de mera
svårartade formerna av överträdelser. Bortsett från de fall, då fråga är om
fiske med sprängämnen o. d., trålfiske och olaga hummerfiske, kan förseelse
mot fiskeristadgan icke medföra högre straff än böter 200 kronor.
Några av de vid sidan om fiskeristadgan utfärdade författningarna till
skydd för fiskbeståndet stadgar dagsböter såsom straff vid överträdelse av
författningen.

Olaga fiske förekommer i en omfattning, som på sina håll medfört en
stark decimering av vissa slags fiskbestånd och som inger starka farhågor
för ytterligare nedgång därav. Uppenbart är, att i kampen mot det olaga
fisket de nu gällande straffbestämmelserna är skäligen ineffektiva.

Det må framhållas, att straffen för överträdelse av jaktstadgans föreskrifter
är betydligt strängare. Obestridligt är ändock, att bevarandet av fiskbeståndet
icke är mindre viktigt än bevarandet av villebrådsstammen. Såväl
ur folkförsörjningssynpunkt som av andra näringspolitiska skäl är fiskevården
tvärtom en ojämförligt mera angelägen uppgift än jaktvården.

Vid utarbetandet av straffbestämmelserna i förslaget har fiskeristyrelsen
funnit, att stadgans föreskrifter med avseende å graden av det straff
som överträdelse därav bör medföra, bör indelas i tre olika grupper. En
längre gående differentiering av straffbestämmelserna synes böra undvikas.
De tre olika grupperna har upptagits i respektive 29, 30 och 31 §§.

Remissinstanserna.

Endast ett fåtal remissinstanser har gjort erinringar mot de föreslagna
straffbestämmelserna.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

Föredragande statsrådet.

Jag delar fiskeristyrelsens åsikt att även vid normala fall av olaga trålfiske
ett strängt straff bör stadgas. Visserligen åtkommes vid sådant fiske,
om det pågått någon tid, i regel fisk i så stor omfattning att brottet kan
anses som grovt. Emellertid är det av värde att fisketillsynen omedelbart
skall kunna inskrida mot en trålare utan att straffet därigenom blir lägre
än om ingripandet sker först sedan avsevärd fångst erhållits. I fråga om
straffskalan må till jämförelse nämnas, att enligt den norska lagen den 20
april 1951 om fiske med trål överträdelse av däri stadgade föreskrifter i
normala fall medför bötesstraff. Vid återfall eller andra försvårande omständigheter
kan emellertid fängelse upp till sex månader följa. Dessutom
gäller stränga förverkandebestämmelser. Sålunda kan båt, all fångst och
redskap förverkas oavsett om egendomen tillhör den fiskande eller icke.
1 Danmark straffas enligt lagen den 19 december 1951 om fiske i saltvatten
olaga trålfiske med böter, lägst 1 000 kronor, eller vid fiske med båt på
mindre än 50 ton brutto, lägst 500 kronor. Vid återfall fördubblas bötesminimum.
Redskap och all ombordvarande fångst förverkas.

Jag förordar, att för olaga trålfiske i enlighet med fiskeristyrelsens förslag
straffet sättes till dagsböter, ej under tjugu, eller fängelse i högst sex
månader.

Fiske med sprängämnen, dövande eller giftigt ämne eller elektrisk ström
får ofta sådana verkningar att grovt brott måste anses föreligga. Straff
enligt den för sådant brott föreslagna högre skalan kan då utdömas. Emellertid
torde fall av brott mot 8 § kunna förekomma av relativt lindrig
art, t. ex. om någon, kanske mest på okynne, avfyrar en mindre sprängpatron
och därmed åtkommer några enstaka fiskar. Vidare bör för skjutning
av fisk icke stadgas strängare straff än det som gäller t. ex. för olaga
fiske med harka eller ljuster. Jag förordar att för brott mot 8 § stadgas
samma straff som för olaga fiske i allmänhet.

Andra brott mot fiskeristadgan eller bestämmelser, som meddelats med
stöd av denna, än olaga trålfiske, synes böra uppdelas i två grupper. Första
gruppen (30 § andra och tredje styckena i departementsförslaget) bör avse
sådana brott som lämpligen kan rubriceras som olaga fiske. Såsom en
form av olaga fiske bör, av skäl som jag närmare kommer att angiva i
den speciella motiveringen, upptagas överträdelse av fiskeförbud, som givits
i anledning av företag enligt vattenlagen eller motsvarande äldre lag.
Man får förutsätta att vid rättstillämpningen hänsyn tages till brottens svårhetsgrad
så att straffen för fiske med sprängämnen m. m. i regel sättes
högre än för olaga fiske i övrigt. Om ett brott kan betraktas som grovt, bör
i enlighet med vad som gäller enligt fiskerättslagen straffet vara dagsböter,
ej under tjugu, eller fängelse i högst sex månader. Till den andra gruppen
(31 § i departementsförslaget) bör hänföras övriga förseelser mot bestämmelser
i fiskeristadgan eller lokala föreskrifter. Samtliga fall då förberedelse
till förbjudet fiske straffbelägges bör hänföras till denna grupp, i vilken
straffet föreslås vara dagsböter.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

Som jag anfört i samband med behandlingen av 14 § bör förberedelse
till förbjudet fiske endast straffbeläggas i vissa särskilda i fiskeristadgan
angivna fall, då det i regel får anses uppenbart att uppsåt att bedriva olaga
fiske föreligger. Dessa fall torde vara då någon vid färd å fiskevatten
medför harka, ljuster, sprängämne, dövande eller giftigt ämne, eller anordning
avsedd för fiske medelst elektrisk ström samt vidare det fall, då
någon i vatten utlägger ämne eller anordning som här nämnts. För att
straffpåföljd skall inträda bör fordras bevisning om att åtgärden företagits
i syfte att bedriva eller främja förbjudet fiske. I likhet med vad som
gäller i flera importförfattningar torde med olovlig införsel böra jämställas
försök därtill.

Speciell motivering.

30 § (29 och 30 §§).

De av fiskeristyrelsen i andra stycket av 30 § föreslagna bestämmelserna
har tidigare behandlats under 11 § i departementsförslaget.

Föredragande statsrådet.

Fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt har ifrågasatt, om icke för olaga
hummerfiske normerat bötesstraff borde bibehållas. Sedan dagsbotssystemet
införts torde emellertid normerade bötesstraff endast i särskilda undantagsfall
böra användas. Vidare synes det ej vara lämpligt att stadga sådant straff
för olaga hummerfiske men ej för olaga fiske efter annan värdefull fisk,
t. ex. lax. Jag förordar därför att samma straff skall gälla för olaga hummerfiske
som för förbjudet fiske i allmänhet.

Som jag inledningsvis nämnt har frågan om straff för överträdelse av
fiskeförbud, vilket givits i anledning av företag enligt vattenlagen, behandlats
i proposition nr 23 till 1954 års riksdag, vilken proposition — med viss
jämkning som ej har betydelse i detta sammanhang — bifallits av riksdagen.
I en av särskilt tillkallade sakkunniga den 28 februari 1950 avgiven
promemoria med förslag om ändrade bestämmelser till skydd för fisket vid
vattenkraft- och vattenregleringsföretag, vilken legat till grund för propositionen,
föreslog de sakkunniga, att den avsedda straffbestämmelsen skulle
införas som ett andra moment i 13 kap. 14 § vattenlagen och erhålla följande
lydelse:

»Där någon bryter mot förbud, vilket i anledning av sådant företag, som
avses i denna lag, givits mot bedrivande av fiske inom visst område, straffes
som i 1 mom. sägs.»

I 13 kap. 14 § vattenlagen stadgas nu straff av dagsböter eller fängelse i
högst sex månader för den som borttager eller fördärvar vattenmärke m. m.

I propositionen yttrade chefen för justitiedepartementet (s. 70), att han
i likhet med de sakkunniga ansåg påkallat att det meddelades en bestäm -

60 Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

melse om straff för överträdelse av sådant fiskeförbud, som utfärdats i samband
med uppförande av dammbyggnad o. d. Frågan om utformningen och
placeringen av en dylik ansvarsbestämmelse med därtill anslutande föreskrifter
om förverkande och beslag torde emellertid lämpligast böra upptagas
i samband med betänkandet med förslag till fiskeristadga m. m.

I propositionen föreslogs ingen ändring av 13 kap. 14 § vattenlagen. Såsom
i propositionen förutsatts torde frågan om straff och förverkandepåföljd
m. in. för överträdelse av här avsedda fiskeförbud nu böra lösas i samband
med frågan om ny fiskeristadga. Jag har funnit lämpligt att sådan överträdelse
behandlas på samma sätt som övriga former av olaga fiske. Jag
förordar därför, att straffbestämmelse intages i 30 § av dcpartementsförslaget
och att överträdelse av ifrågavarande slag av fiskeförbud även i fråga
om förverkandepåföljd m. in. jämställes med olaga fiske.

Tredje stycket av 30 § i departementsförslaget innehåller bestämmelserna
om förhöjt straff vid grovt brott. Fiskeristyrelsen har föreslagit en formulering
som något avviker från den som för motsvarande fall använts i
34 § andra stycket fiskerättslagen. I stället för det i fiskerättslagen använda
uttrycket »med hänsyn till att fisket avsåg särskilt värdefull fisk
eller idkades vanemässigt eller i större omfattning» har fiskeristyrelsen
sålunda valt formuleringen »med hänsyn till att därigenom åtkommits fisk
av betydande värde eller eljest i stor myckenhet eller till att överträdelsen
skett vanemässigt». Motivet till den ändrade formuleringen har ej angivits
i betänkandet, men styrelsen torde ha velat framhålla, att även fångande
av undermålig, i och för sig mindre värdefull fisk bör kunna medföra
straffskärpning om fisken tillhör en värdefull fiskart. Av förarbetena till
fiskerättslagen framgår emellertid att det i denna lag använda uttrycket
»särskilt värdefull fisk» syftar på fisk av värdefull fiskart. Fiskerättskommittén
föreslog nämligen, att olovligt fiske efter lax alltid skulle bedömas
som grovt brott. Lagrådet yttrade (prop. 60/1950, s. 207), att med laxfiske
i förevarande hänseende borde likställas även fiske efter annan värdefull
fisk.

Med hänsyn till det anförda har stadgandet i 30 § tredje stycket i departementsförslaget
utformats så att det, frånsett nödvändig redaktionell
jämkning, överensstämmer med bestämmelsen i 34 § andra stycket fiskerättslagen.

31 §.

Fiskeristyrelsen.

I 31 § bestraffas överträdelser av samtliga de i de båda föregående paragraferna
icke åsyftade föreskrifter i fiskeristadgan eller länsstadgor, som
ansetts böra vara förenade med straffpåföljd. Straffet bör i alla dessa fall
vara dagsböter.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

Föredragande statsrådet.

Utöver vad jag anfört under den allmänna motiveringen till ansvarsbestämmelserna
synes de föreslagna stadgandena i 31 § icke föranleda något
yttrande.

Förverkande och beslag.

Inledning.

Enligt 24 § fiskeristadgan har den, som dömes till straff för att han fiskat
med otillåtet redskap eller på förbjudet sätt eller på otillåten tid eller haft
redskap utestående, då sådant varit förbjudet, eller fångat fisk av förbjuden
storlek, förverkat redskap och fångst. Detsamma gäller vid brott mot försäljnings-,
förvärvs- och forslingsförbud. Kan redskap eller fångst som förverkats
icke tillrättaskaffas, skall i stället dess värde gäldas. Förverkad egendom
eller dess värde tillfaller kronan; dock att, där enskild sakägare fört
talan i målet, fångsten eller dess värde tillkommer denne (29 §). I 30 §
stadgas, att om någon som fiskar på otillåten tid eller med förbjudet redskap
å bar gärning ertappas av den som äger tala å förseelsen, må denne
av den fiskande taga förutom redskap och fångst jämväl fartyg eller båt
och behålla det till dess den fiskande bjuder rätt för sig. I paragrafen ges
därjämte bestämmelser om förfarandet vid beslag, som verkställes utan att
ägaren är känd. Därjämte föreskrives, att fångst eller vara som är underkastad
förskämning kan försäljas på lämpligt sätt av beslagtagaren sedan
syn och värdering av två ojäviga män hållits. I sista stycket av 30 § stadgas,
att samma befogenhet som tillagts allmän åklagare i fråga om beslagsrätt
tillkommer befälhavare å statens fartyg, vilket blivit utsänt för att övervaka
ordningen vid fiskeplatser å rikets kuster. Utnyttjar befälhavare sådan
befogenhet skall han underrätta allmän åklagare eller tillsyningsman
och överlämna det beslagtagna till denne.

I 36 § fiskerättslagen stadgas, att om någon bedrivit olovligt fiske skall
det fångade eller, där det undergått förskämning eller ej är i behåll, dess
värde förklaras förverkat. Fiskredskap som använts vid fisket skall ock
»förklaras helt eller delvis förverkat, såvitt ägaren eller någon som var i
hans ställe uppsåtligen förövat gärningen eller medverkat därtill och det
ej är uppenbart obilligt; finnes redskapet ej i behåll, skall i stället dess
värde förklaras förverkat». Det sagda gäller dock icke mot den som i god
tro förvärvat fångsten eller redskapet eller särskild rätt därtill.

I 37 § gives en bestämmelse om rätt för fisketillsynsman samt, där fisket
kränker enskild fiskerätt, jämväl vederbörande rättsägare eller hans folk
att om någon ertappas å bar gärning, då han bedriver olovligt fiske, eller
om redskap för sådant fiske anträffas utsatt i vattnet, beslagtaga fångsten
och redskapet ävensom båt eller annat, som kan antagas äga betydelse för

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

utredning om brottet. Har egendom sålunda tagits i beslag skall anmälan
göras till närmaste polisman, som har att förfara som om han själv gjort
beslaget; dock må fångst som tagits i beslag av innehavaren av enskild fiskerätt
eller hans folk utan anmälan behållas av fiskerättshavaren.

Enligt 38 § tillfaller förverkat redskap eller dess värde kronan. Förverkad
fångst eller dess värde tillfaller, om fisket utan intrång i enskild
fiskerätt skett i allmänt vatten eller i fiskådra, kronan och eljest den som
har den enskilda fiskerätten.

Enligt de speciella författningarna på fiskets område har i regel endast
stadgats, att fångst och redskap eller dess värde förverkas.

Speciell motivering.

32 och 33 §§.

I 32 och 33 §§ gives bestämmelser om vilken egendom som skall vara
förverkad.

Fiskeristyrelsen.

32 och 33 §§ ersätter 24 § i nuvarande stadga. 32 § som delvis är utformad
efter mönster av 36 § fiskerättslagen, avser förverkande i anledning
av olaga fiske. 33 § handlar om förverkandepåföljd vid förbjuden handel
med eller forsling av fisk eller vid olovlig införsel av fisk eller försök därtill.

I praxis bär tvekan yppats angående innebörden av den nuvarande förverkandebestämmelsen,
då fråga är om fångande av eller annan förbjuden
bbfattning med undermålig fisk eller med fisk under tid då den är fredad.
Stundom har endast den undermåliga eller fredade fisken förklarats förverkad.
I andra fall har emellertid förverkandeförklaring meddelats beträffande
hela det parti fisk, vari den undermåliga eller fredade fisken påträffats.

Förslaget intager i princip den förstnämnda ståndpunkten. Den andra
ståndpunkten kan leda till uppenbart obilliga resultat, t. ex. i fall då i en
fångst på kanske flera tusen kilogram påträffas någon enstaka fredad eller
undermålig fisk.

Föredragande statsrådet.

Bestämmelserna i fiskeristadgan rörande förverkande och beslag m. in.
bör givetvis så mycket som möjligt överensstämma med motsvarande bestämmelser
i fiskerättslagen. Första, tredje och fjärde styckena i 32 § av
fiskeristyrelsens förslag, vilka motsvarar första, fjärde och femte styckena
i departementsförslaget, innehåller i princip samma föreskrifter som 36 §
fiskerättslagen. Någon anledning att i dessa delar avvika från sistnämnda

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

föreskrifter synes ej föreligga. Rörande motiven för stadgandena och innebörden
av dessa kan jag i huvudsak hänvisa till uttalandena i propositionen
nr 60 till 1950 års riksdag, som upptog förslaget till fiskerättslag.
I anledning av remissyttrandena och vissa redaktionella frågor torde jag
emellertid få göra några påpekanden.

Fiskredskap som använts vid olaga fiske bör i regel helt förverkas. Emellertid
synes det vara lämpligt att, i likhet med vad som gäller enligt fiskerättslagen,
lämna domstol möjlighet att i undantagsfall förverka endast en
del av t. ex. ett mycket stort fast redskap. De av hushållningssällskapet i
Norrbottens län uttalade farhågorna för att skadeståndsskyldighet skulle
kunna åläggas om beslag lägges på ett redskap, vilket senare av domstol endast
delvis förklaras förverkat, torde vara ogrundade. Befogenhet att lägga
beslag på hela redskapet föreligger då beslagtagaren anser att detta är av
betydelse ur bevissynpunkt eller att hela redskapet kan förväntas bli förverkat.
Har beslagtagaren gjort en felbedömning härvidlag, synes detta i
varje fall ej kunna medföra ansvars- eller skadeståndsskyldighet. I departementsförslaget
har införts bestämmelse om att vad som stadgas om förverkande
av fiskredskap icke skall gälla eldhandvapen. Då sådant vapen användes
i strid mot föreskrifterna i 8 § har det nyttjats som redskap för
fiske. Förverkande av vapnet synes såsom Svenska naturskyddsföreningen
påpekat i ett sådant fall emellertid vara en alltför sträng påföljd. Enligt
vad jag tidigare anfört kan ju enligt jaktlagen skjutvapen förverkas endast
då någon vid minst två tillfällen inom kortare tid gjort sig skyldig till olovlig
jakt.

I departementsförslaget har som en följd av den i 30 § införda straffbestämmelsen
för brott mot förbud, vilket i anledning av företag enligt vattenlagen
eller motsvarande äldre lag givits mot fiske inom visst område, stadgats
att förverkandepåföljden skall avse jämväl fisk som fångats i strid mot
sådant förbud.

Några remissinstanser har ifrågasatt huruvida icke bestämmelserna i fjärde
stycket av 32 § i fiskeristyrelsens förslag skulle kunna sätta förverkandebestämmelserna
ur funktion. I likhet med vad som gäller vid olovligt fiske
torde det emellertid stundom vara obilligt om någon, som i god tro förvärvat
olagligen fångad fisk eller redskap vilket enligt tredje stycket kan förklaras
förverkat, skulle träffas av förverkandepåföljd. Som exempel kan
nämnas att fisk, som fångats med otillåtet redskap eller på förbjudet sätt
i större omfattning försålts till ett rökeri, vars innehavare köpt varan i god
tro och fortfarande innehar densamma då frågan om förverkande blir
aktuell.

I princip bör såsom fiskeristyrelsen anfört förverkande endast avse fisk
varmed någon tagit olovlig befattning. Emellertid kan det i praktiken vara
omöjligt att upprätthålla denna princip. Om i ett parti påträffas undermålig
fisk skulle principen leda till att beslagtagaren måste gå igenom hela
partiet och frånsortera den undermåliga fisken. I likhet med vad som föreskrivits
i vissa tidigare omnämnda författningar bör i fall som här nämnts

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

i stället gälla den regeln att hela partiet kan förklaras förverkat, om det ej
är uppenbart obilligt. Därest emellertid innehavaren av partiet genast på
egen bekostnad låter trovärdig person frånsortera den olagligen fångade
fisken synes det vara skäligt att den tidigare omnämnda huvudprincipen
får gälla.

34 §.

34 § handlar om befogenhet att verkställa beslag och ersätter delvis 30 §
i gällande stadga.

Fiskeristyrelsen.

Polis- och åklagarmyndigheternas befogenhet att taga egendom i beslag
regleras numera av 27 kap. rättegångsbalken, som likaledes innehåller föreskrifter
om befogenhet i vissa fall för enskild person att verkställa beslag
i samband med gripande av misstänkt. Fiskeristadgan behöver förty giva
bestämmelser om beslagsrätt endast i den mån denna rätt anses böra gå utöver
eller avvika från vad som sålunda följer av allmänna regler.

Kust- och gränsbevakningspersonalens befattning med tillsyn över

fiske och jakt.

Som ovan nämnts har kust- och gränsbevakningsutredningen i ett den 22
april 1948 avgivet betänkande föreslagit, att befattningshavare vid tullverkets
kust- och gränsbevakning skall få vissa författningsmässiga befogenheter
att utöva tillsyn över fiske och jakt. Utredningens förslag till ändringar
i fiskeristadgan och jaktlagen överensstämmer i stort sett med dem som av
föredragande statsrådet förordas i departementsförslagen.

Remissyttrandena.

Utredningens förslag i fråga om såväl fisketillsynen som tillsynen över
jakt tillstyrkes eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser utom
länsstyrelserna i Jämtlands, Gotlands, Norrbottens, Stockholms, Södermanlands
och Västernorrlands län samt statspolisintendenten.

Föredragande statsrådet.

De föreslagna stadgandena i 34 § av fiskeristyrelsens förslag överensstämmer
i stort med motsvarande föreskrifter i 37 § fiskerättslagen. Skiljaktigheterna
är i huvudsak följande. Enahanda befogenhet som tillkommer
fisketillsynsman har tillagts även befälhavare på statens fartyg, vilket blivit
utsatt för att övervaka ordningen å fiskeplats. Denna bestämmelse överensstämmer
med vad som gäller enligt 30 § fiskeristadgan. Vidare har i 34 §
av förslaget tillagts att tulltjänsteman eller lotstjänsteman, vilken påträffar

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

fisk som någon olovligen infört eller sökt införa till riket, har att verkställa
beslag å fisken. Denna bestämmelse överensstämmer med vad som
gäller enligt kungörelsen den 30 juni 1933 (nr 454) angående förbud att
under viss tid av året till riket införa hummer. En motsvarande bestämmelse
finnes även i lagarna om straff för olovlig varuinförsel och varuutförsel.

Mot de sålunda föreslagna ändringarna har ingen erinran gjorts från remissinstansernas
sida. Lotsstyrelsen har dock uttalat, att lotstjänsteman
endast undantagsvis torde bli i tillfälle att utöva den beslagsplikt som här
föreslås.

I departementsförslaget har därjämte upptagits en bestämmelse om att
befattningshavare vid tullverkets kustbevakning skall ha samma rätt som
fisketillsynsman och befälhavare på tillsynsfartyg att beslagtaga egendom.
Detta förslag bygger på kust- och gränsbevakningsutredningens hemställan
i det betänkande, för vilket jag nyss redogjort. Utredningens förslag, vilket
innebär att här föreslagna befogenheter skall tillkomma jämväl gränsbevakningspersonalen,
har av flertalet remissinstanser lämnats utan erinran.
Även i de remissyttranden, vari förslaget avstyrkts, har uttalanden
gjorts av innebörd att den föreslagna befogenheten för kust- och gränsbevakningspersonalen
skulle vara till gagn för tillsynen. Några remissinstanser
har emellertid ansett, att frågan bör behandlas i samband med de spörsmål
som överlämnats till 1948 års polisutredning. Fiskeristyrelsen har tillstyrkt,
att ifrågavarande personal medverkar vid tillsynen men har ansett
att befattningshavarna vid gränsbevakningen endast bör göra detta efter
särskilt förordnande. Som skäl härför har styrelsen, bland annat, anfört,
att det ur enhetlighetssynpunkt var lämpligast att de regler som föreslogs
gälla för gränsbevakningspersonalen i Torne älvs fiskeområde även gällde
för annan sådan personal.

1948 års polisutredning har numera slutfört sitt uppdrag och någon anledning
till ny utredning rörande den här avsedda frågan föreligger enligt
min mening icke. I likhet med övervägande antalet av remissinstanserna
anser jag att det av kust- och gränsbevakningsutredningen gjorda förslaget
bör genomföras.

35—39 §§.

I 35—39 §§ upptages bestämmelser om förfarandet med beslagtagen eller
förverkad fisk m. m.

Föredragande statsrådet.

Även i fråga om förfarandet med beslagtagen eller förverkad egendom bör
bestämmelserna i fiskeristadgan i största möjliga utsträckning överensstämma
med motsvarande föreskrifter i fiskerättslagen. Med hänsyn till att i ena
fallet är fråga om olaga fiske och i det andra om olovligt fiske, ofta på enskilt
vatten, är vissa avvikelser dock ofrånkomliga.

5 Ilihang till riksdagens protokoll 195b. 9 samt. 3 avd. Nr 28.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

Enligt fiskerättslagen tillfaller vid olovligt fiske, som kränkt enskild fiskerätt,
beslagtagen eller förverkad fångst innehavaren av denna rätt. Detta är
naturligt då brottet endast består i en kränkning av enskild rätt till fiske.
Har det olovliga fisket utövats på otillåtet sätt eller eljest i strid med föreskrifter,
som i fiskeristadga eller lokal stadga givits ur fiskevårdssynpunkt,
har emellertid även ett allmänt intresse kränkts. Då så sker tillfaller i regel
förverkad egendom kronan även om samtidigt ingrepp skett i enskild rätt.
I samtliga tidigare nämnda speciella författningar med bestämmelser, som
givits ur fiskevårdssynpunkt, har sålunda stadgats att förverkad egendom
tillfaller kronan. Såsom fiskeristyrelsen påpekat gäller samma princip inom
jaktlagstiftningen. Enligt 29 § gällande fiskeristadga har emellertid den
avvikelsen från nämnda princip gjorts, att, där enskild sakägare fört talan
i målet, fångsten eller dess värde tillkommer honom.

Remissinstanserna har i allmänhet ej haft något att erinra mot fiskeristyrelsens
förslag att såväl fångst som redskap eller värdet därav skall tillfalla
kronan även då det olaga fisket tillika kränker enskild rätt. I några
yttranden har emellertid uttalats farhågor för att fiskerättshavares intresse
av att beivra olaga fiske skulle minska om fångsten eller dess värde ej tillföll
dem. Jag anser att dessa farhågor är överdrivna. De flesta fiskerättshavarna
torde numera inse fiskevårdens betydelse och de torde därför komma
att, oberoende av vem som äger rätt till fångsten, inskrida mot olaga
fiske. Beträffande övriga fiskerättshavare kan man nog, som fiskeristyrelsen
gjort gällande, befara att en regel motsatt den föreslagna skulle kunna
få en icke önskvärd verkan. Det skulle nämligen kunna tänkas att de låter
det olaga fisket fortgå och inskrider först på ett sent skede i förhoppning
att därigenom åtkomma större fångst.

I enlighet med det anförda finner jag övervägande skäl tala för att fångst,
som åtkommits genom olaga fiske, alltid skall tillfalla kronan. Denna min
ståndpunkt torde föranleda ändring i 37 och 38 §§ fiskerättslagen. Härtill
återkommer jag senare.

Såsom fiskeristyrelsen anfört är det otvivelaktigt lämpligt att i vissa fall
beslagtagen fisk utsättes. Bestämmelse om utsättande bör emellertid avse
endast sådana fall, då det icke kan föreligga någon risk för skada på fiskbeståndet
och någon tillståndsprövning därför ej behöver komma i fråga. I enlighet
härmed har i 35 § av departementsförslaget som förutsättning för utsättande
uppställts — förutom att fisken uppenbarligen är förverkad, att
den är levnadsduglig och att åtgärden skall kunna vidtagas utan särskilda
kostnader eller besvär — att fisken omedelbart efter beslaget skall kunna utsättas
i det vatten vari den fångats. En sådan avfattning möjliggör utsättande
i de fall, som närmast kommer i fråga, nämligen då någon ertappats på
bar gärning, då fisk anträffas i redskap t. ex. kräftburar, som står ute under
fredningstid, och då undermålig fisk påträffas i redskap eller sump. Mot den
av fiskeristyrelsen föreslagna bestämmelsen om att, där omständigheterna
så medgiver, trovärdigt vittne skall närvara vid utsättandet, har jag intet att
erinra.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

Vad angår de åtgärder, som skall vidtagas med förverkad egendom, bör

1 fråga om redskap de allmänna reglerna i detta hänseende gälla. Något
särskilt stadgande i fiskeristadgan erfordras då icke. Härav följer, såsom
länsstyrelsen i Norrbottens län påpekat, att domstolen med tillämpning av

2 kap. 17 § tredje stycket strafflagen kan förordna att beslagtaget redskap
(t. ex. ljuster) till förebyggande av missbruk skall förstöras. I fråga om
fångst är emellertid särskilda regler erforderliga, då annars beslagtagen
undermålig eller fredad fisk, som försålts, skulle kunna komma ut i marknaden.
Vidare torde erfordras vissa bestämmelser om förfarandet med fisk
som är underkastad förskämning.

40 §.

I 40 § behandlas frågan om särskilda åtalsbestämmelser vid beivrande av
brott, för vilka straff utsatts i stadgan.

Fiskeristyrelsen.

Fiskeristyrelsen föreslår, att liksom nu fisketillsynsman skall ha åtalsrätt,
men att bestämmelserna i 27 § gällande stadga om sådan rätt för fiskevattensdelägare
skall utgå.

Föredragande statsrådet.

Fiskerättskommittén föreslog, att i fiskerättslagen skulle införas bestämmelse
om rätt för statens fiskeritjänsteman och fisketillsynsman att åtala
brott mot föreskrifter om fiskådra. Departementschefen uttalade emellertid
(prop. 60/1950, s. 130), att han av flera skäl fann sig icke böra tillstyrka
detta förslag. Någon bestämmelse av denna innebörd har därför ej intagits
i fiskerättslagen. Även jag anser, att ålalsrätt ej bör tillkomma fisketillsynsman,
detta särskilt med hänsyn till de krav som den nya processordningen
ställer på åklagare.

Några remissinstanser har uttalat, att den i 27 § gällande stadga intagna
bestämmelsen om åtalsrätt för delägare i fiskevatten bör bibehållas. Som ett
alternativ härtill har kammarkollegiet föreslagit en bestämmelse enligt vilken
såsom målsägande skall anses fiskevattensdelägare i sjö eller annat vattenområde,
varest överträdelse ägt rum, ändå att han ej kan visa att hans
enskilda rätt blivit förnärmad. Jag ansluter mig i huvudsak till detta förslag.
Det torde nämligen stundom vara tveksamt om t. ex. en delägare, som upplåtit
fiskerätten till annan, skall anses som målsägande enligt 6 kap. 8 §
strafflagen. Emellertid hör han i fråga om beivrande av olaga fiske som sker
på hans vatten alltid ha de befogenheter, som enligt rättegångsbalken tillkommer
målsägande. I detta sammanhang må påpekas, att enligt 34 § jaktstadgan
en var äger rätt att åtala förseelser mot stadgan. Enligt 20 kap. 16 §
rättegångsbalken innebär detta numera blott att en var i fråga om rätt all
angiva brottet eller tala därå samt åtal, som väckes av honom, skall anses

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

som målsägande. Det av mig förordade stadgandet i 40 § av departementsförslaget
har utformats i nära anslutning till sistnämnda stadgande.

Jag finner ej skäl att tillstyrka det av två remissinstanser gjorda förslaget,
att åtal för olovlig införsel av fisk skall verkställas av tullåklagare.

Om besvär in. m.

4/ §.

Gällande rätt.

Bestämmelser angående fullföljd av talan mot länsstyrelses beslut om antagande
eller ändring av särskilda bestämmelser rörande fiskets vård och
lämpliga bedrivande finnes f. n. upptagna i 12 § fiskeristadgan.

Föredragande statsrådet.

Enligt 56 § i länsstyrelseinstruktionen den 5 juni 1953 (nr 541) gäller
för överklagande av länsstyrelses beslut, där ej annorlunda stadgats, i allmänhet
en tid av en månad från det klaganden erhöll del av beslutet eller
i vissa fall från det beslutet anslagits i länsstyrelsens lokaler eller kungjorts
i allmänna tidningar. I likhet med vad som gäller enligt fiskerättslagen bör
emellertid besvärstiden i fiskeristadgan sättas till två månader, detta med
hänsyn till att fiskare ofta icke kan få del av kungjorda beslut förrän efter
viss tid. Jag har därför intet att erinra mot fiskeristyrelsens förslag i
denna del.

I 12 § andra stycket gällande fiskeristadga har uttryckligen angivits, att
fiskeriintendent på grund av sin befattning är behörig att föra klagan över
länsstyrelses beslut.

Fiskeriintendent torde visserligen utan särskilt stadgande vara behörig
att anföra besvär över beslut, som länsstyrelse meddelar med stöd av fiskeristadgan.
Om den härom gällande bestämmelsen i nuvarande fiskeristadga
borttages kan emellertid missuppfattning ske. Med hänsyn härtill och till
det värde, som bestämmelsen kan ha som upplysning för allmänheten, har
jag föreslagit, att nu gällande bestämmelse bibehålies och intages i ett tredje
stycke av 41 §. Det synes ej vara erforderligt, att i anledning härav införa
en motsvarande bestämmelse i fiskerättslagen.

Övergångsbestämmelser.

Föredragande statsrådet.

Som jag inledningsvis anfört (s. 6) bör i samband med övergångsbestämmelserna
behandlas frågan om motsvarighet till 7—8 §§ i gällande fiskeristadga
bör införas i den nya stadgan.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

I 7 § stadgas:

»Skeppare eller den, som fartyg förer, vare pliktig att noga tillse, det han
ej utan nödtvång med fartyget eller därav bogserat föremål överfar fiskredskap,
som med vettar eller flytspån försedd är, så att den skönjas kan, och
ej i vanlig segelled finnes utlagd.»

Fiskeristyrelsen har som tidigare nämnts erhållit uppdrag att verkställa
utredning rörande bestämmelser till skydd för att fiskredskap skadas genom
översegling av fartyg. I en den 1 juni 1953 avgiven promemoria har
fiskeristyrelsen inkommit med förslag till bestämmelser i ämnet. Promemorian
har varit föremål för sedvanlig remissbehandling, varvid framförts en
del erinringar. I anledning härav tarvas ytterligare överväganden innan
ståndpunkt kan tagas till förslaget. Med hänsyn härtill bör, såsom fiskeristyrelsen
föreslagit, den nuvarande bestämmelsen i 7 § fiskeristadgan gälla
intill dess att nya bestämmelser i ämnet utfärdas. Att såsom någon remissinstans
förordat överflytta nyssnämnda paragraf till den nya stadgan synes,
med hänsyn till att frågan om nya föreskrifter är under prövning, icke vara
lämpligt.

8 § i gällande fiskeristadga lyder:

»Där vatten ledes in till turbin, skall, då is ej täcker vattnet, eller islossning
eller bildning av issörja äger rum, galler med högst 2 centimeter breda
öppningar vara anbragt så, att fisk av storlek, att den ej kan genomgå
nämnda öppningar, hindras att i turbinen inkomma.

Åstundar någon att i stället träffa annan anordning för åstadkommande
av samma verkan, göre därom ansökning hos Konungens befallningshavande
som äger att därom meddela beslut.»

Bestämmelserna i 8 § fiskeristadgan har behandlats i den tidigare omnämnda
proposition nr 23, vilken — med viss jämkning som här ej är av
betydelse — antagits av årets riksdag. I propositionen omnämnes (s. 28),
att Svenska fiskevårdsförbundet ifrågasatt om icke föreskriften i 8 § fiskeristadgan
borde överflyttas till vattenlagen. Förbundet har framhållit, att
det i praktiken torde vara betydligt vanligare att ansökan om befrielse från
skyldighet att framför turbinintag ha fiskgaller prövas av vattendomstol än
att sådan ansökning prövas av länsstyrelse. I anledning av detta uttalande
har chefen för justitiedepartementet i propositionen anfört (s. 29), att ifrågavarande
föreskrift i fiskeristadgan syntes vara av alltför speciell natur för
att böra upptagas i vattenlagen. Justitieministern har vidare framhållit, att
det av den i 2 kap. 8 § vattenlagen fastslagna grundsatsen framgick och för
övrigt låg i sakens natur, alt åtgärder till förhindrande av att fisk förstördes
i turbiner alltid skulle vidtagas.

I enlighet med vad justitieministern sålunda anfört torde det ej vara erforderligt
att i den nya fiskeristadgan intaga någon föreskrift, motsvarande
den som nu finnes i 8 g. Föreskrift om vad som skall iakttagas i ifrågavarande
avseende bör i stället lämnas av vattendomstol enligt 2 kap. 8 g
vattenlagen. Emellertid torde det erfordras en bestämmelse om att 8 § fiskeristadgan
jämte därtill hörande ansvars- och åtalsbestämmelser fortfaran -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

de skall gälla beträffande anläggning, som tillkommit eller vartill tillstånd
av vattendomstol meddelats före den dag då den nya fiskeristadgan träder
i kraft.

I fråga om äldre lokala bestämmelser torde av fislceristyrelsens och remissinstansernas
yttranden framgå, att sådana äldre bestämmelser efter en viss
tidrymd bör upphöra att gälla och vid behov ersättas med bestämmelser utfärdade
med stöd av den nya fiskeristadgan. Fiskeristyrelsen har föreslagit,
att giltighetstiden för sådana bestämmelser skall utgå tio år efter det stadgan
träder i kraft. Jag anser, att denna tidsfrist kan förkortas och förordar
att bestämmelserna endast skall få gälla under fem års tid. Vid den genomgång
av äldre bestämmelser, som måste äga rum i länsstyrelserna, torde det
visa sig att en hel del sådana bestämmelser omedelbart bör upphöra. En sådan
utgallring av bestämmelser bör kunna ske inom relativt kort tid och
jag finner det lämpligt, att de lokala bestämmelser, som ett år efter det fiskeristadgan
trätt i kraft fortfarande gäller, då bör vara införda i det register
varom stadgas i 14 § andra stycket av departementsförslaget.

Jag förordar, att fiskeristadgan träder i kraft den 1 januari 1955 och förutsätter
därvid att den kan utkomma från trycket minst tre månader före
nämnda dag.

Lagförslagen.

Ändring av fiskerättslagen.

Fiskeristyrelsen.

De ändringar i fiskerättslagen, som fiskeristyrelsen föreslår, är föranledda
av den ståndpunkt styrelsen intagit beträffande vissa frågor om förverkande
och beslag i anledning av förseelser mot fiskeristadgan.

Föredragande statsrådet.

Jag delar fiskeristyrelsens uppfattning, att de i fiskeristadgan föreslagna
reglerna om utsättande av beslagtagen fisk och försäljning av fisk, som tagits
i beslag eller förverkats, även bör gälla i sådana fall, då fisket skett i strid
mot bestämmelserna i fiskerättslagen. Emellertid torde det icke vara nödvändigt,
att i anledning härav göra ändring i sistnämnda lag. Som jag under
38 § i förslaget till fiskeristadga anfört synes i stället i fiskeristadgan böra
intagas en bestämmelse om att föreskrifterna i 35 och 37 §§ nämnda stadga
skall iakttagas jämväl i fall, då grund för beslag eller förverkande tillika
föreligger enligt fiskerättslagen. Fiskeristyrelsen har anfört, att den omständigheten
att ett parti olovligen fångad fisk delvis består av fisk som är förverkad
jämväl enligt fiskeristadgan icke bör föranleda att fiskerättshavarens
rätt till den övriga fisken bortfaller. I anledning av detta uttalande vill jag

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

påpeka, att om hela partiet förverkats enligt 32 § andra stycket i förslaget
till fiskeristadga den enskilde fiskerättshavaren givetvis icke har någon rätt
till partiet eller dess värde. Har däremot frånsortering skett enligt nyssnämnda
bestämmelse, förverkas blott den frånsorterade fisken enligt fiskeristadgan
medan partiet i övrigt förverkas på den grund att olovligt fiske ägt rum.
Värdet av den fisk som återstår efter frånsorteringen skall i sådant fall tillfalla
fiskerättshavaren enligt 38 § fiskerättslagen.

Som Jag i anslutning till 41 § i förslaget till fiskeristadga anfört synes
det icke vara erforderligt att i fiskerättslagen införa någon särskild bestämmelse
om fiskeriintendents besvärsrätt. Däremot bör, såsom jag förordat
vid behandlingen av 34 § förslaget till fiskeristadga, införas en bestämmelse
om att befattningshavare vid tullverkets kustbevakning skall
äga samma befogenhet som fisketillsynsman att verkställa beslag då någon
som bedriver olovligt fiske ertappas på bar gärning. För vinnande av enhetlighet
bör detsamma gälla befälhavare å statens fartyg, vilket blivit utsänt
för att övervaka ordningen å fiskeplats. I överensstämmelse med vad jag
förordat i 36 § förslaget till fiskeristadga bör den som verkställt beslag
äga rätt att göra anmälan därom — förutom till närmaste polisman — direkt
till vederbörande polis- eller åklagarmyndighet.

Såsom jag anfört vid behandlingen av förverkandebestämmelserna i förslaget
till fiskeristadga bör i de fall då olovligt fiske jämväl innefattar olaga
fiske förutom redskap även fångst tillfalla kronan. Detta torde i lagtexten
enklast kunna komma till uttryck genom en regel att förverkad fångst eller
dess värde tillfaller kronan, om fångsten tillika är förverkad på annan
grund än i fiskerättslagen är stadgad.

I 38 § har, utöver vad som föranledes av vad jag tidigare anfört, i enlighet
med fiskeristyrelsens förslag bestämmelsen om att böter och viten skall
tillfalla kronan borttagits. Sådan bestämmelse är numera onödig.

Ändring av vattenlagen.

Föredragande statsrådet anför härom följande.

Beträffande motiven till den föreslagna ändringen av 13 kap. 14 § vattenlagen
får jag hänvisa till vad som anförts under 30 § i förslaget till fiskeristadga.
Den föreslagna bestämmelsen innebär blott ett påpekande av de
straff- och förverkandebestämmelser som givits i fiskeristadgan. Enär här
avsedda fiskeförbud meddelas av vattendomstol och bestämmelse om straff
för överträdelse av sådana förbud ej finnes i vattenlagen, torde ett sådant påpekande
vara av värde för såväl allmänheten som de rättstillämpande myndigheterna.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

Ändring av jaktlagen.

Föredragande statsrådet anför härom följande.

I fråga om motiven till de föreslagna ändringarna i jaktlagen, vilka avser
kust- och gränsbevakningspersonalens befogenheter vid jakttillsynen, hänvisas
till vad jag anfört under 34 § förslaget till fiskeristadga. I samband med
dessa ändringar har den redaktionella jämkningen gjorts i 31 § 1 mom. jaktlagen
att ordet »lapptillsyningsman» utbytts mot »tillsynsman vid lappväsendet».
Härmed vinnes överensstämmelse med det uttryckssätt, som använts
i 26 § 1 mom. och i instruktionen den 21 december 1949 (nr 693)
för tillsynsmännen vid lappväsendet.

De föreslagna lagändringarna bör träda i kraft samma dag som fiskeristadgan
eller den 1 januari 1955.

Utskottet.

I fråga om förslaget till fiskeristadga framhåller föredragande statsrådet
(s. 22 i propositionen), att innehållet är av den art, att stadgan torde kunna
utfärdas av Kungl. Maj:t med stöd av § 89 regeringsformen. Av vissa i propositionen
närmare angivna skäl har emellertid riksdagens yttrande ansetts
böra inhämtas över förslaget. Föredragande statsrådet tillägger emellertid,
att sådana ändringar i stadgan, som ej är av mera genomgripande art, framdeles
bör få vidtagas utan att riksdagens yttrande inhämtas. Utskottet, som
icke har något att erinra mot vad sålunda anförts, vill dock understryka
angelägenheten av att riksdagen får tillfälle yttra sig, därest mera betydelsefulla
ändringar ifrågasättes. Bland de bestämmelser i fiskeristadgan, som
icke synes böra ändras utan riksdagens hörande, kan framhållas reglerna
i 3—5 §§ om förhållandet mellan fiskande inbördes.

I 6 § i förslaget stadgas generellt förbud mot fiske med ljuster. I de likalydande
motionerna 1:527 och II: 671 hemställes, att riksdagen måtte »besluta,
att fiske med ljuster fortfarande skall vara tillåtet vid de kuststräckor
i saltsjön där så tidigare varit förhållandet». Härmed avses vissa kuststräckor
i Blekinge län, Kristianstads län, Hallands län samt Göteborgs och
Bohus län, där genom särskilda kungörelser medgivits undantag, helt eller i
viss utsträckning, från det begränsade förbud mot fiske med ljuster som finnes
stadgat i 5 § gällande fiskeristadga. Motionärerna framhåller som skäl för
sitt förslag bland annat, att ljusterfisket har betydelse särskilt för sådana
fiskare, ofta äldre, som ej kan deltaga i havsfisket, men även för andra
fiskare under stränga vintrar, då skärgårdar och hamnar är isbelagda och
allt annat fiske omöjliggjort. Vad motionärerna sålunda anfört synes vara
förtjänt av beaktande. Å andra sidan torde det vara obestridligt, att ljustring
är en synnerligen olämplig form för fiske. Den innebär djurplågeri

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28. 73

i högre grad än de flesta andra fångstmetoder samt förorsakar särskilt vid
s. k. blindhuggning, att fisk i stor utsträckning skadas eller dödas utan att
fångas. Den fisk som fångas är också ofta så sargad att dess värde är tämligen
ringa. Det fiske som motionärerna åsyftar torde i stor utsträckning
bedrivas i form av blindhuggning efter ål. Under sådana omständigheter och
då fiske med ålsax — där någon motsvarighet till blindhuggningen med
ljuster ej ifrågakommer —- uttryckligen tillätes i 6 § i förslaget, anser utskottet
icke, att motionerna bör föranleda någon ändring i nämnda paragraf.
Utskottet vill emellertid understryka föredragande statsrådets uttalande
(s. 46 i propositionen), att Kungl. Maj :t bör överväga att för vissa kuststräckor
liksom nu meddela dispens i särskild kungörelse. Sådan dispens
synes motiverad i de fall, där ljustringen för viss del av befolkningen har
ett betydande ekonomiskt värde.

I 7 § i förslaget stadgas i första stycket förbud mot trålfiske. Andra stycket
innehåller en definition på begreppet trålfiske. I tredje stycket göres
vissa undantag från trålfiskeförbudet. I de likalydande motionerna I: 526
och 11:672 hemställes bland annat, att riksdagen ville göra sådan ändring
i förslaget, att fiske med puls- eller dämpnot blir tillåtet icke blott i sötvatten
utan jämväl i saltsjön. Motionärerna anför bland annat, att fiske med
puls- eller dämpnot sedan gammalt förekommer i skärgårdsfisket vid Smålands
och Östergötlands kuster utan att anledning någonsin ansetts föreligga
att ifrågasätta att fiskemetoden icke vore förenlig med god fiskevård.
Utskottet finner vad motionärerna anfört vara beaktansvärt. Någon anledning
att förbjuda det av motionärerna omnämnda fisket synes knappast
föreligga.

Utskottet förordar därför sådan ändring av 7 §, att fiske med redskap av
den art som avses i tredje stycket blir tillåtet även i skärgården. Vid härav
föranledd ändring av lagtexten synes böra övervägas, om icke det lämpligaste
vore att avstå från uppräkningen av skilda redskap i tredje stycket
samt i stället lämna en föreskrift av innehåll, att fiske som bedrives med
redskap, som bogseras av ekor eller andra småbåtar, liksom hittills skall
vara tillåtet såväl i sötvatten som vid fiske i skärgården.

8 § i förslaget innehåller förbud mot vissa fångstsätt, bland annat fiske
medelst skjutning med eldhandvapen. Detta förbud, som saknar motsvarighet
såväl i gällande fiskeristadga som i fiskeristyrelsens förslag, motiveras
av föredragande statsrådet (s. 52 i propositionen) särskilt med att det är
önskvärt ur jaktvårdssynpunkt. Under remissbehandlingen hade nämligen
framhållits åt! det icke vore ovanligt, att personer som bure jaktvapen på
annans mark värjde sig med att de varit ute för att skjuta fisk och sålunda
befunne sig i lovligt ärende enligt 20 ,S lagen om rätt till jakt. Statsrådet ansåg
dock icke tillräcklig anledning föreligga alt utsträcka förbudet till fiske
med andra skjutvapen än eldhandvapen. Förbudet i 20 § jaktlagen omfattar
emellertid alla slags skjutvapen. Även om det icke torde vara påkallat att ge
förbudet i 8 § fiskeristadgan lika vidsträckt omfattning som förbudet i 20 §
jaktlagen, synes dock starka skäl tala för att låta det förstnämnda förbudet

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

avse även åtminstone vissa slags luftgevär. Enligt vad som från jaktvårdshåll
under hand framhållits för utskottet torde nämligen de luftgevär av
modern konstruktion som på senare år blivit allt vanligare ha en betydligt
större skjutverkan än tidigare förekommande luftgevär. Genoinslagskraften
hos de kulor, vilka användes som projektiler vid de moderna luftgevären,
är ingalunda obetydlig. Den torde sålunda vara tillräcklig för att dessa
gevär skall kunna användas exempelvis vid andjakt. Vid försök har det
även visat sig att projektilen kan genomtränga en fasanbulvan. Med hänsyn
till vad utskottet sålunda inhämtat synes det utskottet önskvärt, att i samband
med utfärdandet av den nya fiskeristadgan frågan om viss utvidgning
av förbudet mot fiske med skjutvapen överväges.

Beträffande 10 § i förslaget, vilket författningsrum föreskriver minimimått
vid fångst av vissa sorters fisk eller skaldjur, hemställes i de nyss
nämnda, likalydande motionerna I: 526 och II: 672, att minimimått stadgas
även vid fångst av gädda samt att detta mått bestämmes till 40 cm, vilket
överensstämmer med vad fiskeristyrelsen föreslagit men icke medtagits i
Ivungl. Maj :ts förslag. Som skäl åberopar motionärerna bland annat, att
den bestämmelse de förordat skulle gälla redan nu samt ha införts genom
lagstiftning år 1938. Vad motionärerna sålunda anfört måste dock grunda
sig på något missförstånd. Den lagstiftning de åsyftar synes vara kungörelsen
den 6 maj 1938 (nr 155) angående gädd- och gösbeståndets skyddande.
Denna kungörelse innehåller visserligen förbud att saluhålla eller försälja
gädda, som i längd ej håller 40 cm, men stadgar intet förbud mot
fångst av gädda, som ej håller detta mått. En regel av motsvarande innehåll
som den i 1938 års kungörelse finnes intagen i 24 och 27 §§ i det nu
föreliggande förslaget. Möjligen åsyftar motionärerna emellertid det förhållandet,
att länsstyrelserna i mycket stor utsträckning med stöd av 9 § i gällande
fiskeristadga i lokala bestämmelser meddelat förbud mot fångst av
gädda under viss minimistorlek. I och för sig talar enligt utskottets mening
vissa skäl för att man i enlighet med vad motionärerna föreslagit bör i fiskeristadgan
införa ett stadgande om minimimått vid fångst av gädda. Som
föredragande statsrådet framhåller (s. 72 samt 75—76 i propositionen) är
det emellertid ur kontrollsynpunkt angeläget, att en bestämmelse om minimimått
vid fångst alltid kompletteras med skyldighet att utsätta oavsiktligt
fångad undermålig fisk — även sådan som icke är levnadsduglig. Särskilt
när det gäller gädda, som i stor utsträckning är föremål för fritidsfiske
med drag och andra krokredskap, torde det vara svårt att upprätthålla ett
stadgande om ovillkorlig skyldighet att utsätta oavsiktligt fångad undermålig
fisk. Vid sådant förhållande synes den lösning av frågan vara lämpligast,
som Ivungl. Maj :ts förslag på sätt nyss angivits innehåller. Det må
påpekas, att länsstyrelserna enligt förslaget liksom hittills äger rätt att, där
så finnes lämpligt, i lokala stadgar föreskriva minimimått även vid fångst
av gädda. Ett sådant lokalt fångstförbud behöver icke förbindas med ovillkorlig
skyldighet att utsätta oavsiktligt fångad undermålig fisk.

I fråga om 11 § i förslaget hemställes i de senast angivna båda motio -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

nerna, 1:526 och 11:672, att paragrafen kompletteras med ett medgivande
om rätt att till husbehov använda oavsiktligt fångad, dödsskadad fisk, som
icke håller föreskrivet minimimått. Av vad utskottet nyss anfört vid behandlingen
av 10 § framgår, att utskottet med hänsyn till nödvändigheten
att beakta kontrollsynpunkten, då fråga är om bestämmelser om minimimått
vid fångst, icke kan förorda den av motionärerna föreslagna ändringen
i detta hänseende.

En nyhet i förslaget är det i 13 § stadgade förbudet att utan tillstånd utplantera
fisk i sötvatten. I de likalydande motionerna I: 530 och II: 676 hävdas,
att det i paragrafen föreskrivna tillståndstvånget bör begränsas till att
endast avse utplantering av fiskslag som ej tidigare förekommit i det vatten
vari utplantering skall ske. Motionärerna framhåller, att en omfattande
administrativ apparat skulle erfordras för tillståndsprövningen, ehuru denna
i stor utsträckning skulle vara alldeles onödig samt sakna stöd i folkmeningen.
Enligt utskottets mening skulle det säkerligen många gånger
framstå såsom skäligen onödigt, att tillstånd skulle behöva sökas för en
utplantering av ett i vattnet redan befintligt fiskslag. Vid remissbehandlingen
av fiskeristyrelsens förslag på denna punkt — som dock så till vida uppmjukats
i Kungl. Maj :ts förslag att tillstånd icke alltid skall behöva sökas
hos vederbörande fiskeriintendent eller hos fiskeristyrelsen utan i vissa,
praktiskt betydelsefulla fall kan lämnas av hushållningssällskapens fiskeritjänstemän
— var också meningarna bland remissinstanserna mycket delade
om lämpligheten och behovet av ett så vidsträckt tillståndstvång som
det föreslagna. Såsom föredragande statsrådet framhåller (s. 91—92 i propositionen)
torde det emellertid ej vara lämpligt att begränsa kontrollen
av utplantering till fall, där det är fråga om nyinplantering, eftersom det
torde vara nästan omöjligt att finna en sådan definition på begreppet »nyinplantering»,
att envar med ledning därav själv kan avgöra om tillstånd
erfordras eller icke. På grund härav och då ett visst behov torde föreligga
av kontroll även i en del fall av utplantering av i vattnet redan befintligt
fiskslag, vill utskottet icke förorda någon ändring av innehållet i 13 §. Med
hänsyn till den vidsträckta omfattning tillståndstvånget föreslås erhålla vill
utskottet emellertid framhålla angelägenheten av att tillstånd meddelas
med minsta möjliga besvär och kostnad för allmänheten. Vidare må påpekas
den möjlighet som förefinnes att exempelvis vid fiskodling lämna tillstånd
lör en längre tid, så att icke förnyat tillstånd behöver sökas varje år, samt
att i viss utsträckning lämna generella tillstånd till utplantering av viss
eller vissa fisksorter i cn eller ett flertal sjöar eller vattendrag, över huvud
är det av vikt, att de fiskevårdande åtgärder, som utplanteringar i regel innebär,
underlättas i den mån så kan ske utan att kontrollen eftersättes.

I 17 § i förslaget finns föreskrifter om vilka personer och sammanslutningar
som skall erhålla kallelse eller underrättelse till sammanträde inför
länsstyrelse för överläggning rörande lokala bestämmelser om fiskets vård
och bedrivande. Sålunda föreskrives alt genom kungörelse skall kallas de
fiskevattensdelägare och andra innehavare av enskild fiskerätt, vilkas rätt

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

beröres av det förslag som skall behandlas, ävensom yrkesfiskare och övriga
av fisket i det avsedda området intresserade personer. Särskild underrättelse
skall därjämte sändas bland annat till sammanslutning av yrkesfiskare samt,
i den utsträckning länsstyrelsen finner lämpligt, till sammanslutningar av
övriga personer, vilka enligt vad ovan sagts skall kallas till sammanträdet. I
de likalydande motionerna I: 531 och II: 675 föreslås att till sammanträde av
ifrågavarande slag skall — i enlighet med vad fiskeristyrelsen föreslagit —
kallas de fiskevattensdelägare och andra innehavare av enskild fiskerätt, vilkas
rätt beröres av det förslag som skall behandlas, ävensom de yrkesfiskare,
som brukar idka fiske inom det med förslaget avsedda området, samt
sammanslutningar av dessa yrkesfiskare. Motionärerna anför att fiskeristyrelsens
förslag i denna del enligt motionärernas uppfattning innebär en klarare
formulering än Kungl. Maj :ts förslag samt att det också på ett riktigt
sätt begränsar kretsen av dem som bör kallas.

Enligt utskottets mening bör emellertid — i enlighet med vad föredragande
statsrådet framhåller (s. 119 i propositionen) -— även andra än fiskevattensdelägare
och övriga innehavare av enskild fiskerätt samt yrkesfiskare
få framlägga sina synpunkter, innan lokala bestämmelser antages, och bör
därför även kallas till sammanträdena. Utskottet kan därför icke förorda någon
ändring av 17 § första stycket. Emellertid synes sammanslutningar av
yrkesfiskare i viss mån böra intaga en särställning i förhållande till andra
sammanslutningar. Utformningen av tredje stycket i 17 § ger vid handen,
att detta även är förslagets ståndpunkt. Utan uttryckligt stadgande torde det
också vara klart, att länsstyrelsen vid sammanträdena bör fästa särskilt
avseende vid de synpunkter och önskemål, som framföres av yrkesfiskarena
eller deras organisationer.

I 41 § tredje stycket i förslaget stadgas rätt för fiskeriintendent att föra
talan mot beslut som länsstyrelse meddelar med stöd av fiskeristadgan. I
1950 års lag om rätt till fiske har något motsvarande stadgande icke ansetts
erforderligt, enär det under förarbetet till lagen förutsatts att fiskeriintendent
även utan uttrycklig bestämmelse ägde besvärsrätt i de fall då allmänna
intressen vore i fråga. Föredragande statsrådet framhåller i nu förevarande
proposition (s. 193), att fiskeriintendent visserligen utan särskilt stadgande
torde vara behörig att överklaga länsstyrelses jämlikt fiskeristadgan
meddelade beslut men att den uttryckliga bestämmelsen om besvärsrätt för
fiskeriintendent, som förefinnes i nu gällande fiskeristadga, likväl bibehållits
dels därför att missuppfattning kunde ske, om den borttoges, och dels
emedan den kunde vara av värde som upplysning för allmänheten. Utskottet,
som i och för sig intet har att erinra mot vad föredragande statsrådet sålunda
anfört, ifrågasätter emellertid om det under sådana förhållanden icke
vore lämpligast att även i fiskerättslagen upptaga ett uttryckligt stadgande
om besvärsrätt för fiskeriintendent. Frågan härom synes böra ånyo övervägas
av Kungl. Maj :t.

Ett spörsmål, som icke behandlas i propositionen, är frågan huruvida

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

straffbestämmelserna i fiskeristadgan endast avser uppsåtliga gärningar.
Inom strafflagens område gäller som allmän regel att, där annat ej framgår
av brottsbeskrivningen, uppsåt erfordras för straffbarhet. Inom strafflagstiftningen
utanför strafflagens område kan emellertid ingen sådan regel
uppställas. Tvärtom kräves ofta blott oaktsamhet, ehuru lagtexten intet utsäger
härom. I vissa fall anses straffbarhet föreligga, även om varken uppsåt
eller oaktsamhet kan läggas den tilltalade till last. Frågan har, såvitt angår
trålfiske å område där sådant fiske är förbjudet, varit under högsta domstolens
bedömande i ett nyligen avgjort mål. Högsta domstolen förklarade i
sin dom, att oaktsamhet i ett visst avseende — nämligen beträffande frågan,
huruvida fiskebåtarna under trålfisket kommit in på förbjudet område
— är tillräcklig för att grunda straffansvar. Några mera vittgående
slutsatser torde dock ej av denna dom kunna dragas i fråga om andra förseelser
mot fiskeristadgan. Spörsmålet torde knappast böra upptagas till
övervägande i nu förevarande sammanhang utan synes tills vidare såsom hittills
kunna överlåtas åt rättstillämpningen. Utskottet vill emellertid erinra
om att 1953 års riksdag i anledning av väckta motioner i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhållit om utredning angående de allmänstraffrättsliga problemen
inom specialstraffrätten. Härom må hänvisas till första lagutskottets
utlåtande nr 34 vid nyss nämnda riksdag.

Beträffande författningstextens utformning har utskottet icke funnit anledning
verkställa någon genomgående detaljgranskning. Utskottet vill dock
påpeka, att tvekan kan råda huruvida ordet »vattendrag» i 13 § första stycket
andra punkten språkligt sett kan omfatta även sjöar —- vilket uppenbarligen
avses skola vara fallet. Vidare synes det kunna ifrågasättas om det
med hänsyn till stadgandet i 1 § icke vore lämpligast att konsekvent använda
uttrycket fisk i fall, då även skaldjur avses.

I samband med de sakliga ändringar i författningstexten, vartill utskottets
yttrande kan ge anledning, synes sålunda även vissa redaktionella jämkningar
böra övervägas.

I övrigt har utskottet ingen erinran i anledning av förslaget till fiskeristadga.

Vad slutligen angår de genom propositionen framlagda förslagen till vissa
ändringar i lagen om rätt till fiske, vattenlagen samt lagen om rätt till
jakt har utskottet icke funnit anledning till erinran.

På grund av vad ovan anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte såsom yttrande över förslaget till
fiskeristadga åberopa vad utskottet här ovan anfört rörande
nämnda förslag samt att motionerna 1:527 och 11:671,
I: 526 och II: 672, I: 530 och II: 676 samt I: 531 och II: 675
måtte anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört och
hemställt; ävensom

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

B. att riksdagen måtte antaga de genom propositionen
framlagda lagförslagen.

Stockholm den 13 maj 1954.

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD.

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Osvald, Albert Hermansson*, Grym*
Ivar Nilzon, Axel Jansson, Ebbe Ohlsson och William Ohlsson;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Johansson i Torp*
Nyberg, Levin, Andersson i Ryggestad, Nestrup*, Munktell* och Jansson i
Benestad*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer

avseende utskottets hemställan under A:

1) av herr Ngberg; samt

2) av herr Axel Jansson, vilken ansett,

att utskottets utlåtande i fråga om 13 § i förslaget till fiskeristadga bort ha
följande lydelse:

»En nyhet---(lika med utskottet) ----— ett så vidsträckt till—

ståndstvång som det föreslagna. Utskottet kan icke dela föredragande statsrådets
uppfattning (se s. 91—92 i propositionen), att en begränsning av kontrollen
av utplantering till de fall, där det är fråga om nyinplantering, skulle
innebära alltför avsevärd olägenhet vid tillämpningen. Utskottet vill också
understryka den mening som kommit till uttryck i motionerna, att en lagstiftning
om allmänt tillståndstvång i förevarande avseende säkerligen skulle
sakna stöd i det allmänna rättsmedvetandet samt skulle nödvändiggöra en
omfattande administrativ apparat. Önskemålet att förhindra olämplig utplantering
skulle enligt utskottets mening kunna tillgodoses även om det i
fiskeristadgan föreskrivna tillståndstvånget begränsades på sätt motionärerna
föreslagit. Det må erinras om att i sådant fall länsstyrelserna skulle vara
oförhindrade att i fall av behov genom lokala bestämmelser utsträcka kontrollen
till att avse även utplantering av i vattnet redan befintligt fiskslag.
Detta torde närmast ifrågakomma beträffande sjöar och vattendrag, där särskilt
värdefulla fiskarter förekomme eller där det kunde vara önskvärt med

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28.

en allmän kontroll av befintliga fiskodlingar. På detta sätt skulle enligt utskottets
mening de av föredragande statsrådet åberopade tillämpningssvårigheterna
kunna praktiskt sett elimineras. Utskottet förordar därför i enlighet
med motionärernas yrkande, att det i 13 § föreskrivna tillståndstvånget begränsas
till att endast avse utplantering av fisk, som ej redan förekommer
i det vatten vari utplantering avses skola ske.»

547446,

Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag